Bet. 1990/91:KU14

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU14

Begravningslag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

KU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1990/91:10 med förslag

till ny begravningslag m.m. samt fyra motioner som har väckts

med anledning av propositionen. Utskottet har tillstyrkt

propositionen, dock med den ändringen att tidpunkten för

ikraftträdandet av lagstiftningen med visst undantag bestäms

till den 1 april 1991. Utskottet har avstyrkt samtliga

motionsyrkanden. En reservation föreligger beträffande

huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser med gravplatser

för icke kristna trosbekännare (m, fp, v och mp). Därutöver

föreligger en reservation beträffande återlämnande av gravrätt

(m).

Propositionen

Proposition 1990/91:10 vari föreslås att riksdagen antar

förslag till

1. begravningslag,

2. lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198),

3. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Motionerna

Motion 1990/91:K1 av Sven Nygårds m.fl. (s), vari yrkas att

riksdagen beslutar att konflikt mellan de efterlevande om vem

som skall ordna begravningen skall handläggas på samma sätt som

konflikt om kremering och gravsättning.

Motion 1990/91:K2 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts rörande dödsbevisens utformning när det gäller

angivande om pacemaker avlägsnats.

Motion 1990/91:K3 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen -- med avslag på propositionens förslag i

denna del -- beslutar att då gravrätt återgår skall upplåtaren

vara skyldig att fullfölja de avtal angående gravrätt och

gravskötsel som är träffade för gravplatsen i fråga, i enlighet

med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen -- med avslag på propositionens förslag i

denna del -- beslutar att borgerliga kommuner skall ha ansvar

för att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem

som inte tillhör något kristet trossamfund.

Motion 1990/91:K4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utredning angående huvudmannaskapet för de

allmänna begravningsplatserna såvitt avser icke-kristna

trosbekännare.

Utskottet

1. Inledning

Den nya begravningslagen bygger i sina huvuddrag i sak på den

nuvarande begravningslagstiftningen. Den skall sålunda ersätta

lagen (1957:585) om jordfästning m.m., lagen (1963:537) om

gravrätt m.m. och till viss del begravningskungörelsen

(1963:540).

Den nya lagen innehåller emellertid vissa nyheter. Bl.a.

föreslås att invigning av en allmän begravningsplats inte längre

skall vara obligatorisk. Stiftssamfälligheterna inom svenska

kyrkan skall enligt förslaget ha ansvaret för att det finns

allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem

som inte tillhör något kristet trossamfund. I förslaget slås

också fast rätten till gravplats på en allmän begravningsplats.

Enskilda begravningsplatser skall enligt förslaget bara få

anordnas av trossamfund och stiftelser. En särskild ordning

föreslås för att lösa konflikter mellan de efterlevande i frågor

som rör kremering och gravsättning. Vidare föreslås att

möjligheten att upplåta gravrätt till en juridisk person

begränsas. Vid tidsbegränsade upplåtelser skall

gravrättsinnehavaren innan tiden för upplåtelsen går ut

underrättas om förutsättningarna för ny upplåtelse. Dödsboet

efter en avliden skall enligt förslaget vara skyldigt att anmäla

till vem gravrätten har övergått efter dödsfallet. Om ingen

anmälan görs skall upplåtaren besluta om det fortsatta

gravrättsinnehavet. Endast den som i gravboken eller

gravregistret är antecknad som innehavare skall enligt förslaget

få utöva gravrätten. På ett tydligare sätt än i dag slås det i

förslaget fast att det är gravrättsinnehavaren som bestämmer om

gravvårdar och andra gravanordningar på gravplatsen. Upplåtarens

begränsande föreskrifter skall utgöra undantag från denna

huvudregel. Bestämmelserna om dödsfallsanmälan och dödsbevis

samlas enligt förslaget i begravningslagstiftningen. Det

nuvarande dödsbeviset föreslås uppdelat på två handlingar, ett

dödsbevis och ett intyg om dödsorsaken.

Den nya lagstiftningen med vissa följdändringar avses enligt

propositionen träda i kraft den 1 januari 1991. Bestämmelsen i

den nya begravningslagen om stiftssamfälligheternas ansvar för

den del av begravningsverksamheten som rör dem som inte tillhör

något kristet trossamfund avses dock träda i kraft först den 1

januari 1993.

Till grund för propositionen ligger betänkandet (SOU 1987:16)

Begravningslag av arbetsgruppen för översyn av

begravningslagstiftningen.

2. Begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet

trossamfund

Propositionen m.m.

Enligt 2 kap. 1 § förslaget till begravningslag skall allmänna

begravningsplatser med tillräckligt antal gravplatser och andra

gravanläggningar av allmänt förekommande slag anordnas och

hållas av de territoriella pastoraten inom svenska kyrkan.

Regeringen får vidare enligt andra stycket i paragrafen för

särskilda fall besluta att en allmän begravningsplats skall

anordnas och hållas av kommun i stället för pastorat.

Allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem

som inte tillhör något kristet trossamfund skall enligt 2 kap.

2§ anordnas och hållas av stiftssamfälligheterna inom svenska

kyrkan, eller i fall som avses i 1§ andra stycket av kommunen.

Enligt lagen (1963:537) om gravrätt m.m. ligger

huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna i dag på

svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Regeringen kan

förordna att borgerlig kommun skall ha ansvaret, men detta har

hittills bara skett i ett par fall.

I betänkandet (SOU 1986:17 och 18) Framtid i samverkan lade

1982 års kyrkokommitté fram förslag till en ny församlingslag.

Kommittén föreslog att det i denna lag skulle tas in en

bestämmelse om att svenska kyrkans stiftssamfälligheter skulle

ha kompetens att anlägga och underhålla begravningsplatser för

icke-kristna trosbekännare. Vid remissbehandlingen tillstyrktes

förslaget av en knapp majoritet av remissinstanserna. I de

negativa remissvaren ifrågasattes -- i allmänhet av

religionsfrihetsskäl -- det lämpliga i att organ inom svenska

kyrkan skulle ha detta ansvar.

I proposition 1987/88:31 Ny organisation på lokal- och

stiftsplanet i svenska kyrkan, m.m. anslöt sig civilministern

till kommitténs förslag i sak, men fann det inte lämpligt att i

en ny lag som främst gäller svenska kyrkans församlingar skriva

in en bestämmelse som avser förpliktelser mot icke-kristna

trosbekännare. Föreskrifter om stiftssamfälligheternas ansvar

för denna uppgift borde således meddelas i en särskild lag.

Civilministern framhöll att han avsåg att återkomma med förslag

till en sådan lag i ett annat sammanhang. Konstitutionsutskottet

berörde inte särskilt denna fråga i sin behandling av

propositionen (KU 1987/88:30).

Arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen

framhöll i betänkandet (SOU 1987:16) Begravningslag att

samhället har ett övergripande ansvar för att

begravningsfrågorna så långt som möjligt kan lösas även för dem

som inte tillhör svenska kyrkan. Det främsta skälet för detta

var enligt arbetsgruppen att grundläggande

religionsfrihetsaspekter måste beaktas.

Arbetsgruppen framhöll att det emellertid också är en fråga om

likaberättigande i ekonomiskt hänseende. Oavsett

samfundstillhörighet betalar nämligen alla skatt till svenska

kyrkan för den del av verksamheten som rör

begravningsverksamheten. I arbetsgruppens uppdrag ingick inte

att ta upp sådana frågor av ekonomisk natur som kan gälla

trossamfundens förhållande till begravningsverksamheten.

Arbetsgruppen konstaterade att de frågor i övrigt rörande

begravningsverksamheten som andra trossamfund än svenska kyrkan

kan uppfatta som problem väsentligen är av praktisk natur.

Flertalet av dem torde enligt arbetsgruppen lösas genom tämligen

enkla åtgärder som t.ex. att delar av allmänna

begravningsplatser reserveras för vissa trosbekännare, att

begravningskapellen utformas så att de kan användas även för

icke-kristna begravningsceremonier och att det i rimlig mån

tillhandahålls möjligheter att genomföra särskilda ritualer. Det

torde därför ofta vara möjligt att genom samförståndslösningar

mellan de berörda parterna från fall till fall komma till rätta

med de problem som kan uppkomma.

I den nu aktuella propositionen framhålls att den ökade

invandringen i Sverige medfört att det uppstått behov av

särskilda gravplatser för i synnerhet icke-kristna

trosbekännare. I allmänhet kan särskilda önskemål beträffande

gravplatsernas läge och utformning inte tillgodoses inom

befintliga allmänna gravplatser som ofta präglas av det kristna

begravningsskicket. I de enskilda församlingarna eller

pastoraten är det icke-kristna befolkningsunderlaget i allmänhet

för lågt för att motivera anläggandet av särskilda

begravningsplatser för dessa grupper.

Huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna bör

enligt föredragande statsrådet ligga hos svenska kyrkans

pastorat. Dessa har då ett ansvar för att de avlidnas önskemål

om begravning såvitt möjligt tillgodoses. Då det kan finnas

svårigheter att åstadkomma tillfredsställande lokala lösningar

på de aktuella problemen ligger det med ett bibehållet kyrkligt

huvudmannaskap närmast till hands att svenska kyrkans regionala

organ får ett ansvar för denna del av begravningsverksamheten.

Enligt propositionen kan detta som kyrkokommittén föreslagit ske

genom att ansvaret läggs på stiftssamfälligheterna. Ansvaret bör

därvid omfatta dem som inte tillhör något kristet trossamfund

och inte bara, som kyrkokommittén föreslagit, de icke-kristna

trosbekännarna. Bl.a. för att man skall kunna tillgodose

önskemål från vissa trosbekännare om att få bli begravda i jord

som lämnats oberörd av svenska kyrkans invigning föreslås i

propositionen att invigning av allmänna begravningsplatser inte

längre skall vara obligatorisk. Det skall inte längre förekomma

några bestämmelser i lag om invigning.

Stiftssamfälligheterna bör enligt propositionen kunna lösa

uppgiften att anordna och hålla allmänna begravningsplatser

avsedda för de avlidna som inte tillhörde något kristet

trossamfund på olika sätt. De kan själva anlägga och hålla dessa

begravningsplatser. De bör också kunna träffa avtal med en annan

kyrklig kommun i stiftet att mot ersättning tillhandahålla

särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet

trossamfund på redan befintliga begravningsplatser.

I sammanhanget framhålls i propositionen vikten av att de

särskilda begravningsplatserna eller de särskilda områdena på

allmänna begravningsplatser utformas i nära samråd med

företrädare för berörda trossamfund eller andra grupper, så att

deras olika önskemål kan tillgodoses. Om regeringen beslutar att

borgerlig kommun skall anordna och hålla allmän

begravningsplats, bör kommunen inom sitt område ha motsvarande

ansvar.

Motionerna

I motionerna K3 yrkande 2 (m) och K4 (fp) ifrågasätts det från

religionssynpunkt lämpliga i att organ inom svenska kyrkan skall

ha förpliktelser mot icke-kristna trosbekännare.

I motion K3 (m) yrkas att propositionen i denna del avslås och

att riksdagen beslutar att borgerliga kommuner skall ha detta

ansvar. I motion K4 (fp) yrkas i stället att riksdagen hos

regeringen begär att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift att

studera och ge förslag till eventuella förändringar i det

nuvarande huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna,

såvitt avser icke-kristna trosbekännare.

Utskottets bedömning

Som påtalats i motionerna finns det religionsfrihetsaspekter

som talar för att huvudmannaskapet för allmänna

begravningsplatser såvitt avser gravplatser för dem som som inte

tillhör något kristet trossamfund bör ligga utanför svenska

kyrkan. Med hänsyn till den organisation för begravningsväsendet

som gäller i vårt land anser utskottet att huvudmannaskapet, som

föreslås i propositionen, också i den aktuella delen i princip

bör ligga hos stiftssamfälligheterna. I sammanhanget kan erinras

om att alla, oavsett tillhörighet till svenska kyrkan, betalar

skatt till svenska kyrkan för begravningsverksamheten.

Utskottet vill också framhålla att behovet av att anordna

begravningsplats utanför svenska kyrkan kan tillgodoses genom

bestämmelserna i förslagets 2 kap. 6 och 7 §§. Enligt dessa

paragrafer kan trossamfund eller stiftelser om det finns

särskilda skäl få tillstånd att anordna och hålla enskilda

begravningsplatser. Lagförslaget ger dessutom utrymme för kommun

att anordna och hålla allmän begravningsplats.

Enligt utskottets mening talar således övervägande skäl för en

sådan lösning av huvudmannaskapsfrågan som föreslås i

propositionen. Utskottet är alltså inte berett att förorda att

frågan nu blir föremål för förnyad utredning. Utskottet vill

dock understryka vad som sägs i propositionen om vikten av att

berörda trossamfund eller andra grupper ges möjlighet att

påverka utformningen av allmänna begravningsplatser vad gäller

gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.

Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del och

avstyrker motionerna K3 yrkande 2 och K4.

3. Gravrätt

Propositionen m.m.

Kapitel 7 i förslaget till begravningslag innehåller

bestämmelser om gravrätt. Enligt 5§ får en gravrätt upplåtas

för viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för alltid.

Upplåtelse för alltid gäller bara så länge gravplatsen utgör en

del av en allmän begravningsplats. Enligt 14§ får gravrätten

när en gravrättsinnehavare avlider gå över bara till någon som

genom släktskap eller på något annat sätt har nära anknytning

antingen till den avlidne gravrättsinnehavaren eller till någon

som är gravsatt inom gravplatsen eller till allmänna arvsfonden.

Gravrätten får inte gå över till någon som inte är villig att

överta den. Enligt 16§ skall den avlidne gravrättsinnehavarens

dödsbo anmäla till upplåtaren vem eller vilka gravrätten gått

över till eller att det inte finns någon som gravrätten övergått

till. Av 19§ framgår att om det inte finns någon som

gravrätten kan gå över till enligt 14§ skall gravrätten anses

återlämnad till upplåtaren. Enligt 20§ skall en gravrätt som

ansetts återlämnad behållas under minst 15 år från

gravsättningen till förmån för den som gravsatts där. I

propositionen föreslås inga bestämmelser som gör det möjligt att

återta gravrätter för alltid eller att skötselavtal knutna till

gravrätterna i samband med åtagandet skall upphöra att gälla. Om

en gravanordning tillfallit upplåtaren och den är av

kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för

framtiden skall upplåtaren enligt 37§ om möjligt lämna kvar

den på gravplatsen. I denna paragraf hänvisas också till

föreskrifter om hänsynen till kulturminnesvårdens intressen i

lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Kulturminneslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1989,

anger att i vården av en begravningsplats skall dess betydelse

som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna

skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde

inte minskas eller förvanskas. I fråga om en begravningsplats

som anlagts före utgången av 1939 krävs tillstånd av

länsstyrelsen bl.a. för att väsentligt ändra begravningsplatsen

eller fast anordning där. Om riksantikvarieämbetet beslutar det

skall detta gälla om begravningsplats som tillkommit efter

utgången av 1939 om begravningsplatsen ligger invid en

kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom

sitt kulturhistoriska värde.

Om det inte finns någon som gravrätten kan övergå till brukar

gravrätten betecknas som vilande eller tyst. Tyst eller vilande

gravrätt uppmärksammades under förarbetena till gravrättslagen.

Det ansågs då att någon särskild reglering inte behövdes (prop.

1963:141 s.54). Enligt den nu aktuella propositionen bör

frågan nu regleras för att det inte skall råda någon tvekan om

vad som gäller i sådana fall.

Motionen

Enligt motion K3 (m) är det stötande för rättskänslan att

ingångna avtal inte skulle behöva hållas. Om den föreslagna

lagen genomförs får det till konsekvens att många gamla

kyrkogårdar på förhållandevis kort tid kommer att drastiskt

förvandlas. Det kan förutsättas att en mängd gravar kommer att

försvinna då gravplatserna återanvänds. Förutom att en sådan

utveckling enligt motionärerna skulle anses som stötande för

rättskänslan skulle den vara olycklig ur kulturhistorisk

synvinkel. En begravningsplats speglar i olika avseenden den

tidsålder varunder begravningsplatsen varit i bruk. Genomförs

regeringens förslag riskerar dessa spår av föregående

generationer att utplånas. Enligt motionen bör en upplåtare i

framtiden vara skyldig att fullfölja de avtal angående gravrätt

och gravskötsel som är träffade för gravplatsen i fråga.

Utskottets bedömning

Genom 1963 års gravrättslagstiftning tillskapades en ordning

som innebär att gravrätten är av offentligrättslig natur.

Gravrätten grundas således inte på avtal i egentlig mening utan

på en ensidig upplåtelse som verkställs av en offentlig

myndighet, dvs. av myndighet som förvaltar en församlings eller

kommuns allmänna begravningsplats. Gravrätten kan sägas

innehålla en del drag av den civilrättsliga nyttjanderätten. Så

är t.ex. fallet i fråga om upplåtelsetid eller förverkande vid

vanvård. I princip skall emellertid gravrätten ses som en klart

avgränsad rätt som inte är förenad med andra rättsverkningar än

dem som följer av begravningslagstiftningen. Enligt den nu

aktuella propositionen skall gravrättens rättsliga natur

bibehållas.

Enligt 7 kap. 1 § i förslaget till begravningslag får

gravrätten i princip bara utövas av den som i gravboken eller

gravregistret är antecknad som innehavare av gravrätten.

Förslaget reglerar vidare i 7 kap. 14§ vem gravrätten kan

övergå till. Om det inte finns någon som gravrätten kan övergå

till skall den enligt 7 kap. 19§ anses återlämnad till

upplåtaren.

Utskottet godtar propositionens förslag att gravrätten som

föreskrivs i förslagets 7 kap. 19§ anses återlämnad till

upplåtaren om det inte finns något rättssubjekt som kan vara

bärare av gravrätten. I sammanhanget kan nämnas att gravrätten

liksom tidigare föreslås kunna förverkas om den är uppenbart

vanvårdad och att den i vissa fall kan flyttas över till annan

plats.

När det gäller de i motionen framförda synpunkterna på de

kulturhistoriska konsekvenserna av bestämmelsen i 7 kap. 19§

får utskottet hänvisa till det skydd kulturminneslagen ger i

detta avseende. I 7 kap. 37§ görs också en hänvisning till

kulturminneslagen.

Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del och

avstyrker motion K3 yrkande 1.

4. Konflikter rörande begravningen

Propositionen

Enligt 5 kap. 1 § förslaget till begravningslag skall den

avlidnes önskan om kremering och om gravsättning såvitt möjligt

följas av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller

annars ordnar med gravsättningen. Om den avlidne inte

efterlämnar någon som ordnar med gravsättningen, skall den

enligt 5 kap. 2§ ordnas av den kommun där den avlidne senast

var kyrkobokförd eller, om den avlidne inte har varit

kyrkobokförd i Sverige, av den kommun där dödsfallet inträffade.

Uttryckliga bestämmelser om vem som ordnar med gravsättning och

kremering skall således finnas bara för det fallet att det inte

finns anhöriga eller närstående som gör det. I sådana fall skall

kommunen ha ansvaret. Lagstiftningen bör enligt propositionen i

stället enbart inriktas på att medverka till att uppkomna

konflikter skall kunna lösas. Det är därvid viktigt att

förfarandet vid konfliktlösning utformas så att det blir så

enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten

eftersätts. Det är krematorie- och kyrkogårdsmyndigheter som

konfronteras med de problem som har sitt upphov i oenighet

mellan de efterlevande.

Tvister om kremering och om gravsättning regleras enligt

förslaget i 5 kap.3 och 4§§ begravningslagen. Enligt 5kap.

3§ skall i sådana fall kyrkogårdsmyndigheten på den ort där

den avlidne senast var kyrkobokförd på begäran medla mellan

parterna. Om parterna enas skall myndigheten fastställa deras

överenskommelse. Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i

stället med eget yttrande hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.

Lagstiftningen på området inriktas sålunda på den del av

begravningen som avser gravsättning och kremering. Enligt

propositionen bör begravningslagstiftningen inte innehålla

regler som rör den ceremoniella delen av begravningen.

Arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen

föreslog att vissa typer av tvistefrågor skulle kunna bli

föremål för beslut, nämligen tvist om vem som skall ordna

begravningen samt tvister angående kremering och gravsättning.

En huvudtanke bakom detta förslag var att det är av

grundläggande betydelse att avgöra vem som skall ordna

begravningen, eftersom det är denne som har bestämmanderätten.

Enighet kan emellertid föreligga i denna fråga medan tvist råder

i frågorna om kremering och gravsättning. Enligt arbetsgruppens

förslag skulle därför myndigheten kunna besluta även i dessa

frågor. Om den som ordnar begravningen också bestämmer i

frågorna om kremering och gravsättning skulle man, som

arbetsgruppen anför, få till stånd en samlad lösning av

förekommande tvister genom ett avgörande av frågan om vem som

skall ordna begravningen. I förhållande till krematorie- och

kyrkogårdsmyndigheterna skulle ett sådant beslut kunna ges den

betydelsen att den som enligt beslutet skall ordna begravningen

skall ha rätt att bestämma i frågorna om kremering och

gravsättning.

Enligt föredragande statsrådet tycks detta förslag innebära

att parterna skall kunna få till stånd en prövning av frågan om

vem som skall ordna begravningen även i sådana fall då de är

ense beträffande frågorna om kremering och gravsättning. Det är

enligt propositionen tveksamt vilken rättslig betydelse ett

sådant beslut skulle få. Enligt statsrådet är det tillräckligt

att man genom ett beslut får till stånd en lösning av frågan om

vem som vid kontakterna med krematorie- och

kyrkogårdsmyndigheterna skall ha rätt att bestämma i frågorna om

kremering och gravsättning. Detta hindrar emellertid inte att

kyrkogårdsmyndigheten bistår de efterlevande med råd och

försöker ena dem även i andra tvistefrågor. Denna verksamhet

skulle emellertid falla utanför det lagreglerade

medlingsförfarandet.

Motionen

Enligt motion K1 (s) är det inte alldeles ovanligt att tvist

uppstår mellan de efterlevande om vem som skall ordna

begravningen, och tvisten kan också gälla vilken begravningsbyrå

som skall anlitas. Det kan t.o.m. förekomma att begravningen

blir beställd hos olika begravningsbyråer. Enligt motionärerna

bör även tvister om vem som skall ordna begravningen omfattas av

det förfarande som föreslås för lösandet av tvister mellan de

efterlevande i fråga om kremering och gravsättning.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att tvister mellan

de efterlevande om vem som skall ordna begravningen kan vålla

problem också för andra än krematorie- och

kyrkogårdsmyndigheterna.

Som framhålls i propositionen måste man vid bedömningen av

vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara befogade i fråga om vem

som skall ordna begravningen dock utgå från att de efterlevande

med beaktande av den avlidnes önskemål skall ha full frihet att

bestämma om vem som skall sköta om begravningen och hur den

skall ordnas. Lagstiftningen får inte uppfattas som en

otillbörlig inblandning i enskildas angelägenheter och därigenom

innebära en risk för att samförståndslösningar motverkas.

Utskottet anser mot denna bakgrund, i likhet med vad som

anförs i propositionen, att det torde vara tillräckligt att man

genom ett beslut får till stånd en lösning av frågan om vem som

vid kontakterna med krematorie- och kyrkogårdsmyndigheterna

skall ha rätt att bestämma i frågorna om kremering och

gravsättning. Utskottet förutsätter att frågan följs inom

regeringskansliet. Utskottet tillstyrker således propositionen

också i denna del och avstyrker motion K1.

5. Dödsbevis

Propositionen m.m.

Enligt 4 kap. 6 § förslaget till begravningslag skall bevis om

dödsfallet (dödsbevis) och -- med vissa undantag -- intyg

om dödsorsaken utan dröjsmål utfärdas och lämnas till det

pastorsämbete som skall ta emot anmälan om dödsfallet. Dödsbevis

och intyg om dödsorsaken skall utfärdas av läkare. Enligt 4 kap.

11§ får regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om bl.a. dödsbevis

och intyg om dödsorsaken.

De närmare föreskrifterna om dödsbevis finns i dag i

begravningskungörelsen (1963:540). Flertalet av dem avses bli

överförda till en förordning knuten till begravningslagen.

Denna förordning avses enligt uppgift från regeringskansliet

innehålla ett bemyndigande till socialstyrelsen att meddela

närmare föreskrifter om vad dödsbevis och intyg om dödsorsak

skall innehålla samt att fastställa formulär för de blanketter

som kan behövas. Socialstyrelsen har i de nu gällande

föreskrifterna om dödsbevis (1989:34) med hänvisning till

explosionsrisken ålagt läkare att avlägsna pacemaker i de fall

kremering skall äga rum.

Motionen

I motion K2 (c) framhålls att dödsbevis även bör ange om den

avlidne burit pacemaker och att denna avlägsnats från kroppen. I

de fall kroppen kremeras uppstår svåra explosioner om en

pacemaker finns kvarlämnad. Under de senaste åren har tjugotalet

olyckor inträffat av den anledningen. Detta borde kunna

förhindras om den läkare som skriver ut dödsbeviset också får

kryssa för en ruta med uppgift om att pacemaker är avlägsnad.

Utskottets bedömning

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat avser socialstyrelsen

att fastställa nya formulär för dödsbevis där det skall anges om

pacemaker finns och i så fall om den har avlägsnats. Syftet med

motionen får således anses tillgodosett. Enligt utskottets

mening bör motion K2 därför inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

6. Propositionen i övrigt

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen också i övriga

delar med undantag för bestämmelserna om ikraftträdande. Enligt

utskottets mening bör ikraftträdandet inte ske så tidigt som vid

kommande årsskifte eftersom berörda myndigheter och enskilda bör

ges god tid för förberedelsearbete. Tidpunkten för

ikraftträdande -- med undantag för 2 kap. 2§ begravningslagen

-- bör i stället bestämmas till den 1 april 1991.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande begravningsplatser för dem som inte tillhör

något kristet trossamfund

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K3 yrkande 2

och 1990/91:K4 antar det i proposition 1990/91:10 framlagda

förslaget till begravningslag, såvitt avser 2 kap. 2§

begravningslagen,

res. 1 (m, fp, v, mp)

2. beträffande gravrätt

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:K3 yrkande 1 antar

7 kap. 19 och 20 §§ i regeringens förslag till begravningslag,

res. 2 (m)

3. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K1 och

1990/91:K2 antar regeringens förslag till dels begravningslag i

den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom.

1--2, dels lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198) och

lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., dock med

den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagarna --

utom såvitt avser 2 kap. 2§ begravningslagen -- bestäms till

den 1 april 1991.

Stockholm den 13 november 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Birgit

Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören

Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth

Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar

(mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Ingela

Mårtensson (fp), Göran Åstrand (m) och Conny Fredriksson (s).

Reservationer

1. Begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet

trossamfund (mom.1)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Elisabeth Fleetwood

(m), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ingela Mårtensson (fp)

och Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar

med "Som påtalats" och på s. 6 slutar med "och K4" bort ha

följande lydelse:

Som påtalats i motionerna finns det starka

religionsfrihetsaspekter som talar för att huvudmannaskapet för

allmänna begravningsplatser såvitt avser dem som som inte

tillhör något kristet trossamfund bör ligga utanför svenska

kyrkan. Det lämpliga i att ålägga kyrkan förpliktelser mot dessa

grupper kan starkt ifrågasättas.

Det är enligt utskottets mening en klar brist att

arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen inte gavs

i uppdrag att också ta ställning till frågor av övergripande

organisatorisk och ekonomisk natur, t.ex. frågor om

huvudmannaskapet för verksamheten, dess organisation eller

finansiering.

Enligt utskottets mening bör dessa frågor nu bli föremål för

utredning när det gäller gravplatser för dem som inte tillhör

något kristet trossamfund. Utskottet anser således att en

arbetsgrupp nu bör tillsättas och ges i uppdrag att undersöka

och ge förslag till eventuella förändringar i det nuvarande

huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna såvitt

avser dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Detta bör

ges regeringen till känna. Motion K4 tillstyrks således.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande begravningsplatser för dem som inte tillhör

något kristet trossamfund

att riksdagen med bifall till dels proposition 1990/91:10

såvitt avser 2 kap. 2§ begravningslagen, dels motion

1990/91:K4 samt med anledning av motion 1990/91:K3 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en

utredning angående huvudmannaskapet för de allmänna

begravningsplatserna såvitt avser dem som inte tillhör något

kristet trossamfund.

2. Gravrätt (mom. 2)

Anders Björck, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet godtar" och slutar med "yrkande 1" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det tveksamt om inte

bestämmelserna i 7 kap. 19 och 20 §§ i förslaget till

begravningslag står i strid mot uttalandet i propositionen att

möjligheten att upplåta gravrätt för alltid bör finnas kvar i

framtiden främst av religionsfrihetsskäl. Dessutom framhålls i

propositionen att det strider mot grundläggande principer för

vår rättsordning att bryta ingångna avtal.

Förslaget om att gravrätt i vissa fall skall anses återlämnad

innebär att mängder av gamla gravar där man inte längre vet vem

som har gravrätten, eller där det saknas personer som enligt

lagen har rätt att inneha den, kommer att kunna återtas i strid

med det tidigare ingångna avtalet. Enligt utskottets mening är

det stötande för rättskänslan om inte ingångna avtal skall

behöva hållas. Det innebär dessutom att många gamla kyrkogårdar

på förhållandevis kort tid kommer att drastiskt förvandlas. Det

kan förutsättas att en mängd gravar kommer att försvinna då

gravplatserna återanvänds. Detta skulle vara mycket olyckligt ur

kulturhistorisk synvinkel. En begravningsplats speglar i olika

avseenden den tidsålder varunder begravningsplatsen varit i

bruk. Gravarnas och gravvårdarnas utformning, liksom självfallet

inskrifter på gravvårdar, ger kunskaper om tänkesätt och kultur

under den tid då de tillkom. Med regeringens förslag riskerar

dessa spår av föregående generationer att utplånas.

Kulturminneslagen ger i detta hänseende inte ett tillräckligt

skydd för att nyare begravningsplatser skall kunna bevaras åt

eftervärlden.

Enligt utskottets mening bör således 7 kap. 19 och 20 §§

begravningslagen inte antas. Motion K3 yrkande 1 tillstyrks

följaktligen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande gravrätt

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K3 yrkande 1 dels

avslår regeringens förslag till 7 kap. 19 och 20 §§

begravningslagen, dels beslutar att 21--37 §§ i kapitlet i

stället skall betecknas 19--35 §§.