Bet. 1990/91:KU18

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU18

Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionsyrkanden

Utskottet

Hemställan

1990/91

KU18

Sammanfattning

I betänkandet föreslår utskottet att riksdagen antar ett

förslag till lag som innebär oförändrade arvoden till

riksdagens ledamöter. Till betänkandet har fogats två

särskilda yttranden.

Inledning

I förslag 1990/91:11 hemställer förvaltningskontoret att

riksdagen antar förslag till lag om avvikelser från vissa

bestämmelser i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till

riksdagens ledamöter. Förslaget innebär att det månatliga

ledamotsarvodet för tiden den 1 oktober--den 31 december

1991 skall uppgå till samma belopp som för september månad

1990, 21625kr. Förvaltningskontorets lagförslag har

fogats till betänkandet som bilaga 1.

Motionsyrkanden

1990/91:K12 av Nic Grönvall (m) vari yrkas

1. att riksdagen måtte avvisa förvaltningskontorets

förslag i avvaktan på komplettering i hänseende som berörs

i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts om lönerna för regeringen och dess

tjänstemän under 1990.

1990/91:K13 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär utredning syftande till att

statsrådens löner skall bestämmas med utgångspunkt från

riksdagsmännens arvoden.

1990/91:K14 av Rolf Clarkson (m) vari yrkas att den

föreslagna lagen inte skall omfatta

riksdagsmannapensionerna, dvs. ålders-, sjuk- och

familjepensionerna samt visstidspensionerna.

Bakgrund

Bestämmelser om vissa förmåner till riksdagens ledamöter

m.fl.

Bestämmelser om förmåner till ledamöter av riksdagen och

vissa anhöriga till avlidna ledamöter finns i lagen

(1988:589) om ersättning till riksdagens ledamöter. De

förmåner som är av intresse i detta ärende är

ledamotsarvode, tilläggsarvode, egenpension, familjepension

och inkomstgaranti. För vissa f.d. ledamöter gäller äldre

bestämmelser.

Ledamotsarvode betalas enligt 3 § första stycket med

ett belopp för månad som motsvarar den genomsnittliga lönen

för tjänster som byråchefer vid statliga myndigheter och

som rådmän, hovrättsråd och kammarrättsråd. Enligt

bestämmelsen beräknar riksdagens förvaltningskontor årligen

arvodet för tiden den 1oktober--den 30 september.

Talmannen erhåller enligt paragrafens andra stycke ett

arvode som motsvarar lönen till statsministern. I tredje

stycket föreskrivs att arvodet skall anses som inkomst av

anställning och ledamot som arbetstagare vid tillämpning av

lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Enligt 4 § betalas tilläggsarvode för månad till vice

talman med 12%, till ordförande i utskott med 8% och

till vice ordförande i utskott med 4% av ledamotsarvodet.

Egenpensionsförmånerna består enligt 13 § första

stycket av ålders- och sjukpension. Enligt paragrafens

andra stycke utgörs pensionsunderlaget vid varje

tidpunkt av det arvode för månad som utgår till en ledamot.

I 14 och 15 §§ finns bestämmelser om förutsättningarna

för att en ledamot skall få ålderspension och om hur

stor pensionen är. Av dessa föreskrifter skall här endast

nämnas bestämmelsen i 15§ fjärde stycket att hel

ålderspension för månad utgör 16% av pensionsunderlaget.

Sjukpension utgår enligt 16 § första stycket till en

ledamot som frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom som

är varaktig eller kan antas bli bestående under avsevärd

tid. Enligt paragrafens tredje stycke utgör sjukpension för

månad 65% av pensionsunderlaget.

Efter den som vid sin död var ledamot eller som var

berättigad till ålderspension eller sjukpension utgår

enligt 18 § familjepension till efterlevande make och

efterlevande barn. I 19 § finns bestämmelser om

familjepensionens storlek i olika fall. Gemensamt för

bestämmelserna är att pensionen för månad utgörs av ett

visst antal procentenheter av pensionsunderlaget.

I 20 § slås det fast att bestämmelsen om pensionsunderlag i

13 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om

familjepension.

En ledamot som lämnar riksdagen efter minst tre års

sammanhängande tjänstgöring är enligt 22 § fr.o.m. den

tidpunkt arvodet upphör berättigad till inkomstgaranti

under en viss tid. Hur länge vederbörande är berättigad

till förmånen beror på det antal år tjänstgöringen har

varat. I 23 § finns bestämmelser om inkomstgarantins

storlek i olika fall. Gemensamt för bestämmelserna är att

inkomstgarantin utgörs av ett visst antal procentenheter av

pensionsunderlaget enligt 13 § andra stycket. Antalet beror

på tjänstgöringstidens längd. Reglerna om inkomstgaranti

har ersatt det tidigare systemet med visstidspension

och avgångsersättning.

Ett efterlevandeskydd utgår enligt 25 § till barn

under 19 år efter den som vid sin död var berättigad till

inkomstgaranti.

Enligt paragrafen utgör efterlevandeskyddet för månad ett

visst antal procentenheter av pensionsunderlaget.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1988, då

ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter

upphörde att gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande var ledamot eller

ersättare för ledamot eller hade beviljats pension på grund

av uppdrag som ledamot eller ersättare för ledamot skall

enligt övergångsbestämmelserna fortfarande omfattas av

äldre bestämmelser om pension. Ålderspension som utges med

tillämpning av bestämmelserna i 14--17 §§

ersättningsstadgan skall dock beräknas till det högre

belopp som följer av bestämmelserna i 15§ i den nya

lagen. Enligt 14 § ersättningsstadgan är

pensionsförmånerna ålders-, sjuk- och visstidspension.

Enligt samma paragraf utgörs pensionsunderlaget vid varje

tidpunkt av det arvode för månad som utgår till ledamot.

I sammanhanget skall erinras om vilka regler som gäller

för bestämmandet av statsrådens löner och övriga

avlöningsförmåner.

Riksdagen godkände 1984 ett förslag från regeringen om

inrättande av en särskild nämnd, statsrådslönenämnden. Till

grund för regeringens förslag låg ett betänkande av

statsrådslönekommittén (Ds C 1984:8) Riktlinjer för

statsrådens löner och traktamenten. Kommittén lade fram

förslag om riktlinjer för statsministerns och övriga

statsråds arvoden och om att en rådgivande nämnd skulle

inrättas.

Statsministerns arvode borde enligt riktlinjerna

fastställas till det högsta löneplansbeloppet för en

statstjänsteman jämte 35% därav. För övriga statsråd

borde arvodet bestämmas till samma löneplansbelopp jämte

25% därav.

Nämndens uppgift enligt kommittéförslaget skulle vara att

följa utvecklingen på löneområdet och att lämna förslag

till regeringen om förändringar av statsrådens förmåner.

Regeringens förslag överensstämde med kommitténs förslag

med den skillnaden att nämndens uppgift skulle vara att

besluta om statsrådens arvoden och övriga avlöningsförmåner

(prop. 1984/85:17).

Vid sin behandling av ärendet uttalade

konstitutionsutskottet att det var av stort värde att en

permanent nämnd inrättades och att det på grundval av

nämndens bedömningar borde kunna bli möjligt att göra

regelbundna justeringar av regeringsledamöternas arvoden

m.m. Eftersläpningar med åtföljande stora arvodeshöjningar

vid ett och samma tillfälle som förekommit under senare år

kunde enligt utskottet härigenom undvikas. Utskottet ansåg

att de riktlinjer som kommittén lagt fram var väl avvägda

(KU 1984/85:12). Två reservationer förelåg (m och c).

Ledamöterna från moderata samlingspartiet ansåg att

nämnden endast skulle få en rådgivande funktion.

Ledamöterna från centerpartiet ansåg att det inte

behövdes någon statsrådslönenämnd. De ansåg dessutom att

förslaget om en sådan nämnd var betänkligt från principiell

synpunkt. Nämnden skulle nämligen få en ställning som

beslutsfattande organ över regeringen, vilket enligt dessa

ledamöter torde vara svårt att förena med de principer på

vilka regeringsformen bygger. De erinrade också om att det

är riksdagen som vid budgetregleringen har avgörandet även

när det gäller frågor om statsrådens löner.

Den 6 november 1990 besvarade civilministern i kammaren

en fråga om statsrådens löner. Han uppgav att

statsrådslönenämnden den 27 mars 1990 hade beslutat om en

höjning av statsrådens arvoden för tiden fr.o.m. den 1

januari 1990 med 7,5% och att detta enligt uppgifter från

nämnden i huvudsak motsvarade inflationen 1989. Han

upplyste vidare om att riksdagsledamöternas arvoden hade

justerats den 1 oktober 1989 och den 1 januari 1990 och att

den sammanlagda justeringen uppgick till 7,3%.

Civilministern pekade också på att statligt anställda och

anställda inom andra avtalsområden fått höjningar för

avtalsperioden 1989--1990 om 17--18%. Han uppgav

slutligen att statsrådslönenämnden inte hade beslutat om

någon kompensation för andras lönehöjningar år 1990 och att

statsråden hade förklarat att de inte önskade några

höjningar i nuvarande läge.

Statsrådslönenämnden uttalade den 9 november 1990 att den

inte avsåg att besluta om någon höjning av statsrådens

arvoden fr.o.m. den 1 januari 1991.

Vad härefter gäller löneförmåner för statssekreterare och

vissa andra tjänstemän i regeringskansliet skall nämnas att

statssekreterarnas löneförhållanden omfattas av

chefslöneavtalet. Enligt bestämmelserna om s.k.

undantagskrets bestämmer regeringen lönen för varje

statssekreterare. Lönerna för övriga politiskt tillsatta

tjänstemän i regeringskansliet, dvs. politiskt sakkunniga

och informationssekreterare bestäms enligt kollektivavtal.

Förvaltningskontorets förslag

Förvaltningskontoret anför att ledamotsarvodet sedan den

1januari 1990 är 21625 kr. i månaden och att det

fr.o.m. den 1oktober 1990 skulle höjas med 3955 kr. i

månaden vid en tillämpning av lagen om ersättning m.m. till

riksdagens ledamöter. Enligt förvaltningskontoret har inom

riksdagen väckts förslag att arvodet för riksdagens

ledamöter skall utgå oförändrat under resten av detta år

och hela nästa år i syfte att skapa goda förutsättningar

för en stabilisering av lönerna på arbetsmarknaden.

Förvaltningskontoret föreslår med anledning härav att lagen

inte skall tillämpas vid bestämmandet av arvodet till

ledamöterna för tiden den 1 oktober 1990--den 31 december

1991. För denna tid föreslås ett månadsarvode som motsvarar

arvodet för september 1990, 21625 kr. Förslaget anges

även innebära att tilläggsarvoden, pensioner,

inkomstgarantier och efterlevandeskydd utgår oförändrade

under samma tid. Riksdagens förvaltningsdirektör har fått i

uppdrag att snarast låta utreda konsekvenserna för

pensionerna av en utebliven arvodeshöjning.

Mot förvaltningsstyrelsens förslag anmäldes en

reservation av ledamöterna från moderata samlingspartiet

och ledamoten från folkpartiet liberalerna. De motsatte sig

förslaget och anförde att lagen fungerat väl och att syftet

med lagen har varit att ledamöterna inte skall tvingas

bestämma sina egna arvoden. Enligt reservanterna är det

önskvärt med låga eller inga löneförhöjningar över huvud

taget 1991. Om arbetsmarknadens parter kommer överens om

detta, kommer det också att gälla för riksdagsledamöterna.

Reservanterna förklarar att de skulle välkomna en sådan

utveckling.

I ett särskilt yttrande förklarade ledamoten från

centerpartiet att han hade föreslagit att arvodet för tiden

den 1 oktober 1990--den 30 september 1991 skulle bestämmas

enligt nu gällande bestämmelser och att någon höjning inte

skulle ske 1991. Han anförde att motivet till hans

ställningstagande främst var att uppräkningen av

riksdagsarvodet gäller en övergång från 1989 till 1990 års

lönenivå för riksdagsledamöterna och att han stödde av

regeringen uttalade önskemål om en "frysning" av 1990 års

löner under 1991. Sedan en majoritet avslagit hans yrkande

och i stället föreslagit att arvodet inte skall räknas upp

fr.o.m. den 1 oktober 1990, hade han avstått från att

reservera sig.

Motionerna

I motion K12 av Nic Grönvall (m) anförs att

förvaltningskontorets lagförslag lider av en allvarlig

brist. Lagförslaget innebär enligt motionären de facto att

lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens

ledamöter i princip sätts ur kraft därigenom att förslaget

inte upptar regler om hur en återgång till bestämmandet av

arvoden enligt lagen skall gå till. Detta är enligt

motionären en så allvarlig brist att förslaget ej bör

godtas (yrkande 1).

Motionären anför vidare att det är regeringen som har

tagit initiativet till åtgärderna beträffande

riksdagsmännens arvoden samtidigt som regeringens

ledamöter, statssekreterare och andra tjänstemän

tillgodogjort sig löneförhöjningar för 1990. Han

anser därför att riksdagen bör göra ett uttalande av

innebörd att statsråden och de politiskt tillsatta

regeringstjänstemännen bör återbetala den löneförhöjning de

fått för 1990 (yrkande2).

I motion K13 av Anders Björck m.fl. (m) erinrar

motionärerna om att riksdagsledamöternas arvoden enligt

lagen skall motsvara den genomsnittliga lönen för vissa

statliga tjänster medan statsrådslönenämnden bestämmer

statsrådens arvoden. Motionärerna pekar också på att

talmannen erhåller ett arvode som motsvarar arvodet för

statsministern.

Enligt motionärerna är det otillfredsställande att inte

samma princip tillämpas vid fastställande av arvoden för

statsråd och för riksdagsmän. De menar att starka skäl

talar för att en samordning bör ske. En lämplig modell kan

enligt motionärerna vara att statsministerns och de övriga

statsrådens arvoden fastställs till utgående arvode för

riksdagsledamot jämte ett procentuellt tillägg.

Motionärerna anser att frågan bör bli föremål för en snabb

utredning.

I motion K14 av Rolf Clarkson (m) anförs att det är

önskvärt med låga eller inga lönehöjningar alls 1991 och

att riksdagens ledamöter naturligtvis kan bidra till en

sådan utveckling genom att frysa sina arvoden. Att

riksdagens ledamöter beslutar härom må enligt motionären

vara deras ensak. Han menar däremot att det förhåller sig

annorlunda med de f.d. ledamöterna. De kan inte påverka

beslutet, och konsekvenserna av förslaget för deras del är

inte utredda. Han pekar på att konsekvenserna av ny

lagstiftning noga brukar övervägas innan lagstiftningen

beslutas.

Enligt motionären är den föreslagna lagen anmärkningsvärd

också genom att den får retroaktiv verkan. Han anser att

retroaktiv lagstiftning endast bör tillgripas om det kan

motiveras av starka skäl. Förslaget syftar till att skapa

goda förutsättningar för en stabilisering av lönerna på

arbetsmarknaden. Detta syfte skall uppnås genom en

"frysning" av ledamöternas arvode. Enligt motionären

saknar en "frysning" också av pensionerna symbolvärde i

sammanhanget. Den personkrets som berörs av förslaget i

denna del tillhör nämligen inte längre riksdagen. De har

enligt motionären haft anledning att räkna med en höjning

av pensionen och en utebliven höjning med retroaktiv verkan

är enbart ägnad att rubba förtroendet för rättssystemet.

Motionären anser därför att riksdagsmannapensionerna bör

undantas från förslaget.

Ärendets handläggning

Förvaltningsdirektören har inför utskottet uppgett att

förvaltningskontoret inte har fastställt någon beräkning av

ledamotsarvodet för tiden efter den 1 oktober 1990 eftersom

en riksdagsmajoritet kunde förväntas ställa sig bakom

förslaget att arvodet skall vara oförändrat för tiden fram

till den 31december 1991.

Förvaltningsdirektören har vidare inför utskottet

redovisat resultatet av sin utredning om konsekvenserna för

pensionerna.

På begäran av utskottet har lagrådet yttrat sig över

förvaltningskontorets lagförslag. Yttrandet har fogats till

betänkandet som bilaga 2.

Utskottet

Utskottets bedömning

Förvaltningskontorets förslag

Syftet med förvaltningskontorets förslag har angetts vara

att skapa goda förutsättningar för en stabilisering av

lönerna på arbetsmarknaden. Förslaget innebär att

ledamotsarvodet för tiden fram till den 31 december 1991

bestäms till det belopp som motsvarar ledamotsarvodet för

september 1990, 21625 kr. Vidare innebär förslaget att

något undantag inte görs för de andra förmåner som beräknas

på grundval av ledamotsarvodet.

Som lagrådet har anfört är lagförslaget utformat så att 3

§ första stycket lagen om ersättning m.m. till riksdagens

ledamöter åter skall tillämpas fr.o.m. den 1januari 1992.

Det innebär att ledamöterna för tiden fr.o.m. den dagen är

berättigade till det ledamotsarvode per månad som motsvarar

den genomsnittliga lönen för de i paragrafen angivna

tjänstemännen. Det åligger enligt utskottets mening därför

förvaltningskontoret att göra en sådan beräkning för tiden

den 1 januari 1992--den 30 september 1992. Självfallet

måste förvaltningskontoret göra en ny beräkning för varje

tolvmånadersperiod därefter. Förslaget lider således inte

av någon sådan brist som hävdas i motion K12 yrkande 1.

Motionsyrkandet avstyrks därför.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet

förvaltningskontorets lagförslag. Utskottet avstyrker

följaktligen motion K14. Som lagrådet har anfört bör lagen

innehålla en bestämmelse om när den skall träda i kraft.

Enligt utskottets mening bör tidpunkten för ikraftträdandet

bestämmas till den 1 januari 1991.

Övriga frågor

Det lagförslag som utskottet nu ställt sig bakom innebär

en tillfällig, av särskilda skäl orsakad avvikelse från de

principer som gäller för bestämmandet av arvodena för

riksdagens ledamöter. Undantaget bör enligt utskottets

mening inte föranleda att dessa principer ändras. Olika

principer gäller för fastställandet av arvoden för

riksdagsledamöterna och för statsråden. Som enda undantag

gäller att talmannens arvode skall motsvara arvodet för

statsministern. Utskottet instämmer i vad som uttalas i

motion K13 att starka skäl talar för att en samordning sker

mellan fastställande av arvoden för statsråd och för

riksdagsledamöter. Det kan också resas principiella

invändningar mot att en regeringen underställd myndighet --

statsrådslönenämnden -- bestämmer statsrådens arvoden. Hur

kopplingen skall ske mellan statsrådens och riksdagsmännens

arvoden bör vara en gemensam angelägenhet för riksdag och

regering. Därvid bör riksdagsmannaarvodet tjäna som

utgångspunkt. Utskottet förordar att frågan om en sådan

samordning, som förutsätter att systemet med en automatisk

uppräkning bibehålls, prövas snarast möjligt. Vad som

utskottet nu har anfört bör ges riksdagens

förvaltningskontor och regeringen till känna. Härmed får

motion K13 anses tillgodosedd.

Enligt utskottets mening är det inte lämpligt att

riksdagen gör uttalanden om huruvida statsråd och

tjänstemän i regeringskansliet bör betala tillbaka av

arvoden eller löner som de uppburit. Utskottet avstyrker

därför yrkandet härom i motion K12 (yrkande 2).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande oförändrade ledamotsarvoden m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K12

yrkande 1 och 1990/91:K14 och med anledning av riksdagens

förvaltningskontors förslag 1990/91:11 antar i bilaga

3 intaget förslag till lag,

2. beträffande samordning av arvoden för

riksdagsledamöter och statsråd

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:K13 som sin

mening ger riksdagens förvaltningskontor och regeringen

till känna vad utskottet har anfört,

3. beträffande återbetalning av uppburna arvoden och

löner

att riksdagen avslår motion 1990/91:K12 yrkande 2.

Stockholm den 6 december 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m),

Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Sture Thun

(s), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Bengt

Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla

Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Stig Gustafsson

(s), Kaj Larsson (s), Hugo Andersson (c), Conny Fredriksson

(s) och Lars Härneman (fp).

Särskilda yttranden

1. Lagförslaget

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m),

Elisabeth Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c), Hugo Andersson

(c) och Lars Härneman (fp) anför:

I förvaltningsstyrelsen röstade ledamöterna från moderata

samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och centerpartiet

mot lagförslaget. Vi delar den kritik som de därvid förde

fram.

2. Förhållandena efter den 31 december 1991

Hans Leghammar (mp) anför:

Med anledning av vad utskottet anför om att 3 § första

stycket lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter

åter skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1992 vill jag

erinra om att detta är en beskrivning av vad som sker, om

inga andra ändringar görs. För den riksdag som då är invald

blir det givetvis aktuellt att ta ställning till om denna

återgång verkligen skall få äga rum.

Riksdagens förvaltningskontors lagförslag

Bilaga 1

Förslag till

Lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen

(1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter

Härigenom föreskrivs följande.

För tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 skall

i stället för 3 § första stycket lagen (1988:589) om

ersättning m.m. till riksdagens ledamöter gälla att

ledamotsarvode skall uppgå till ett belopp för månad som

motsvarar ledamotsarvodet för september 1990, 21625 kr.

Lagrådet

Bilaga 2

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-12-06

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl,

regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll den 4 december 1990 har riksdagens

konstitutionsutskott beslutat inhämta lagrådets yttrande

över förslag till lag om avvikelser från vissa bestämmelser

i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens

ledamöter.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av

hovrättsassessorn Ingvar Åkesson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Enligt den föreslagna lagen skall 3 § första stycket

lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter under

tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 ersättas med

andra bestämmelser. Viss del av den angivna tiden har redan

förflutit. Fråga kan då uppkomma om förslaget avser

lagstiftning med tillbakaverkande kraft.

Första stycket i 3 § lagen om ersättning m.m. till

riksdagens ledamöter säger i första meningen att

ledamotsarvode betalas med ett belopp för månad som

motsvarar den genomsnittliga lönen för tjänster som

byråchefer vid statliga myndigheter och som rådmän,

hovrättsråd och kammarrättsråd. Någon absolut automatik är

det således inte fråga om utan det krävs ett utväljande av

jämförelselöner och en beräkning av genomsnittet. I andra

meningen sägs också att riksdagens förvaltningskontor

årligen beräknar arvodet för tiden den 1 oktober--den 30

september.

Även om en viss oklarhet vidlåder stadgandet i 3§

första stycket torde utformningen dock få till följd att

det konstitutiva elementet vid bestämmande av

ledamotsarvodets storlek är förvaltningskontorets beslut om

arvodets beräkning. När denna beräkning skall företagas

sägs inte uttryckligen. Det ligger närmast till hands att

beräkningen görs inför den 1 oktober men förhållandena kan

vara sådana att uppgifter om beräkningsunderlaget inte är

tillgängliga så tidigt och att beräkningen därför får

utföras senare. Vidare framgår av remissen att justering av

arvodesbeloppet för perioden den 1 oktober 1989--den 30

september 1990 företagits under perioden med giltighet

fr.o.m. den 1 januari 1990. Någon beräkning för tiden den 1

oktober 1990--den 30 september 1991 har inte gjorts.

Det anförda leder till slutsatsen att den föreslagna

undantagsregeln för tiden den 1 oktober 1990--den 31

december 1991 inte kan sägas ha karaktär av retroaktiv

lagstiftning trots att den kommer att avse förmåner för

viss tid som redan förflutit. Slutsatsen har giltighet för

såväl ledamotsarvodet som de förmåner av annat slag, t.ex.

pensioner, vilkas storlek enligt andra bestämmelser i lagen

om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter är knuten till

ledamotsarvodets belopp.

I förvaltningskontorets förslag finns ingen bestämmelse

om när den föreslagna lagen skall träda i kraft. Med hänsyn

till stadgandet i 13 § lagen (1976:633) om kungörande av

lagar och andra författningar bör anges när detta skall

ske.

Avvikelsen från 3 § första stycket lagen om ersättning

m.m. till riksdagens ledamöter skall enligt förslaget gälla

för tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991. Härav

får anses följa att 3§ första stycket i nämnda lag åter

skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1992. Någon särskild

föreskrift härom torde inte vara nödvändig.

Utskottets lagförslag

Bilaga 3

Förslag till

Lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen

(1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter

Härigenom föreskrivs följande.

För tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 skall

i stället för 3 § första stycket lagen (1988:589) om

ersättning m.m. till riksdagens ledamöter gälla att

ledamotsarvode skall uppgå till ett belopp för månad som

motsvarar ledamotsarvodet för september 1990, 21625 kr.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.