Bet. 1990/91:KU21

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU21

Yttrandefrihetsgrundlag m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

1990/91

KU21

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:64

Yttrandefrihetsgrundlag m.m. och med anledning av propositionen

väckta motioner. Även motioner som väckts under allmänna

motionstiden 1991 behandlas i betänkandet. I propositionen

föreslås en helt ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlag, som

bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Det

innebär att principerna om censurförbud och etableringsfrihet

blir gällande för hela massmedieområdet. Endast i fråga om

användningen av radiofrekvensspektrum kan en etableringsfrihet

inte gälla. Vidare skall förhandsgranskning av film som skall

visas offentligt få förekomma även i fortsättningen.

Med anledning av motionsyrkanden om en s.k.

parallellinstruktion föreslår utskottet ett tillkännagivande för

regeringen att det bör övervägas att införa bestämmelser i

brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga

brottmål. I övrigt tillstyrker utskottet propositionen och

avstyrker motionerna.

Till betänkandet har fogats en reservation och fyra särskilda

yttranden.

Propositionen

I proposition 1990/91:64 yrkas att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. yttrandefrihetsgrundlag,

2. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

3. lag om ändring i regeringsformen.

Lagförslagen, vilka lagts fram efter hörande av lagrådet, har

intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

1990/91:K22 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om yttrandefrihetsgrundlagens formulering

beträffande fortsatta möjligheter till allmän förhandsgranskning

av videogram.

1990/91:K23 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om meddelarfriheten i förhållandet mellan

enskilda,

2. att riksdagen beslutar att det i tryckfrihetsförordningen,

förslaget till yttrandefrihetsgrundlag och brottsbalken införs

bestämmelser av innebörd att den s.k. instruktionen i 1 kap.

4§ första stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5§

yttrandefrihetsgrundlagen skall iakttas i vanliga brottmål där

gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose intresset av

yttrande- och informationsfriheten.

1990/91:K24 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen beslutar att komplettera förslaget om

yttrandefrihetsgrundlag med regler som medger förhandsgranskning

av videogram och filmer avsedda för privat bruk och som i

yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte sprids genom

försäljning eller uthyrning.

1990/91:K25 av Erling Bager och Ingela Mårtensson (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag som begränsar

det förråande videoutbudet.

1990/91:K26 av Ingrid Ronne-Björkqvist m.fl. (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideogram.

1990/91:K27 av Isa Halvarsson och Elver Jonsson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo.

1990/91:K28 av Jan-Erik Wikström (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att ge 3 kap. 3 § punkterna 4 och 5

tryckfrihetsförordningen följande innehåll: "4. i den mån

domstol, när det är fråga om brott enligt 7 kap. 2§ eller 3§

första stycket 2 och 3, finner det vara av synnerlig vikt att

vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad

eller skäligen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat

meddelandet eller medverkat till framställningen, eller 5. i den

mån domstol i annat mål om brott, för vilket det stadgats

strängare straff än fängelse i två år, av hänsyn till ett

allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt

att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör",

2. att riksdagen beslutar att 2 kap. 3 § punkterna 4 och 5

yttrandefrihetsgrundlagen ges motsvarande innehåll.

1990/91:K29 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen inte antar 1 kap. 7 § andra stycket om

internationella konventioner i förslaget till

yttrandefrihetsgrundlag,

2. att riksdagen beslutar om ett tillägg till

yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att utan hinder av denna

lag får i lag föreskrivas att den som via satellit sänder

radioprogram som är avsedda att helt eller delvis tas emot av

publik i Sverige är skyldig att ha en fysisk person eller att

registrera en person, programkanalansvarig, som kan svara inför

svensk domstol eller myndighet för innehållet i sändningarna

eller som kan åläggas att svara för skatter och andra allmänna

avgifter.

1990/91:K30 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 1 kap. 5 §

yttrandefrihetsgrundlagen samt 1 kap. 4§

tryckfrihetsförordningen tillförs ett andra stycke med följande

lydelse: "Den som i övrigt i domstol eller annan myndighet skall

bedöma, om någon i sitt handlande har brutit mot lag, förordning

eller avtal, skall iaktta samma förhållningssätt, om det framgår

att den handlande har haft till syfte att främja meningsutbyte,

upplysning eller konstnärligt skapande."

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten att förbjuda TV-reklam, som

inskränker denna rätt till att gälla företag av s.k. public

service-karaktär,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om grundlagsreglering av formerna för

koncessionsgivning på eterområdet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt utredning av frågan om förstärkt

meddelarskydd på det privata området,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om filmcensur för vuxna,

6. att riksdagen beslutar att 2 kap. 3 § punkt 5

yttrandefrihetsgrundlagen samt 3 kap. 3§ punkt5

tryckfrihetsförordningen ges följande lydelse: "5. i den mån

domstol, i mål om annat brott, av hänsyn till ett allmänt eller

enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift

om identiteten lämnas vid vittnesförhör.",

7. att riksdagen beslutar att begreppet "radio", på de platser

i lagtexten där det används i betydelsen "television och andra

radioutsändningar" byts ut mot "radio och television".

samt de under allmänna motionstiden väckta motionerna

1990/91:K406 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en utvärdering gällande lagen om

olaga våldsskildringar.

1990/91:K409 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det skall finnas en ansvarig utgivare för alla videogram för att

man skall kunna stoppa videovåldet, som är särskilt skadligt för

barn.

1990/91:K413 av Johnny Ahlqvist och Rinaldo Karlsson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning mot våldspornografi.

1990/91:K414 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att alla videogram skall vara

förhandsgranskade,

2. att riksdagen beslutar att det skall finnas ansvarig

utgivare för alla videogram.

1990/91:K421 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgränsningen av barnpornografi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvärdering av barnpornografireglerna.

Motiveringarna återfinns i motion 1990/91:Ju832.

1990/91:K422 av Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot

våldspornografi.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju645.

1990/91:K424 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om pornografisk

förnedring av kvinnor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det bör undersökas om den lagstiftning som finns i USA efter

omarbetning kan överföras till svenska förhållanden.

1990/91:K428 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen

skall ha den i motionen angivna lydelsen.

Utskottet

Bakgrund

Sedan gammalt har det tryckta ordet i vårt land haft ett i

detalj utformat grundlagsskydd. Med tiden har behovet av ett

liknande skydd för andra medier än det tryckta ordet blivit allt

större. Vid tillkomsten av radiolagen (1966:755) väcktes tanken

på att grundlagsfästa vissa inslag i den radiorättsliga

regleringen. I den proposition som låg till grund för radiolagen

uttalades att frågan lämpligen torde kunna övervägas i samband

med det fortsatta arbetet på en total grundlagsreform (prop.

1966:149). Därmed åsyftades det då pågående

författningspolitiska reformarbetet som resulterade i den nya

regeringsformen år 1974. Regeringsformen har därefter i två

omgångar, åren 1976 och 1979, fått viktiga tillägg som syftar

till att förstärka och bygga ut skyddet för medborgarnas

grundläggande fri- och rättigheter. Yttrandefriheten saknar dock

fortfarande ett skydd med den detaljerade utformning som

tryckfriheten har.

Möjligheterna att åstadkomma ett mer detaljerat skydd för

yttrandefriheten i andra medier än tryckta skrifter har utretts

av massmedieutredningen och yttrandefrihetsutredningen.

Massmedieutredningen tillkallades år 1970 och lade fram

förslag till nya grundlagsregler efter tryckfrihetsrättsligt

mönster i betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlagen. På

grundval av betänkandet lade regeringen fram förslag om vissa

grundlagsändringar angående tryckfriheten, som antogs av

riksdagen (prop. 1975/76:204, KU 54, rskr. 394, KU 1976/77:1,

rskr. 2). Kommitténs förslag till grundlagsregler för andra

medier ledde däremot inte till lagstiftning.

År 1984 avgav yttrandefrihetskommittén betänkandet (SOU

1983:70) Värna yttrandefriheten. Betänkandet innehöll förslag

till en ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlagen, som skulle gälla

vid sidan av tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen

skulle innehålla regler till skydd för yttrandefriheten som

skulle omfatta eter- och trådsändningar, ljudupptagningar och

upptagningar av rörliga bilder. Under förutsättning att en

utgivare hade utsetts skulle grundlagen också omfatta sceniska

framställningar. Kommittén lade vidare fram vissa förslag till

ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen i syfte

att stärka skyddet för yttrandefriheten. Kommittén föreslog

också att den s.k. meddelarfriheten i den tryckfrihetsrättsliga

regleringen skulle sträckas ut till att även gälla förhållanden

mellan enskilda.

Yttrandefrihetskommittén hade övervägt om det var möjligt att

få till stånd en ny grundlag som skulle omfatta även det tryckta

ordet och således erätta tryckfrihetsförordningen. Kommittén

redovisade också ett förslag till en sådan grundlag som ett

alternativ men förordade ändå den särskilda

yttrandefrihetsgrundlagen. Avgörande för detta ställningstagande

synes ha varit risken för att tryckfriheten skulle tunnas ut om

tryckfrihetsförordningen ersattes med en ny grundlag.

På grundval av yttrandefrihetskommitténs förslag utarbetades i

justitiedepartementet år 1986 en lagrådsremiss med förslag till

nya grundlagsregler till skydd för yttrandefriheten i eter- och

trådsändningar (dvs. radio och television), filmer, videogram

och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar.

Enligt förslaget skulle de nya reglerna tas in i

tryckfrihetsförordningen och där bilda en andra avdelning.

Lagrådsremissen innehöll inte något förslag i frågan om

meddelarfriheten i förhållandet mellan enskilda.

I allt väsentligt anslöt sig lagrådet till de

ställningstaganden i sak som hade redovisats i remissen.

Lagrådet godtog också i princip den lagtekniska utformningen.

När departementschefen anmälde lagrådsyttrandet i april 1987 såg

han sig dock tvungen att avstå från att förorda att de

remitterade förslagen skulle genomföras i alla delar. Skälet

härtill var att det efter offentliggörandet av remissen hade

uppstått en osäkerhet om det var möjligt att uppnå en bred

enighet i riksdagen om den lagtekniska lösning som hade

förordats i remissen. Departementschefen ansåg därför att en

fortsatt beredning måste äga rum av frågan om en förstärkning av

grundlagsskyddet för radio, television, filmer, videogram och

ljudupptagningar.

I enlighet med detta ställningstagande överlämnades före

sommaren 1987 propositionen 1986/87:151 om ändringar i

tryckfrihetsförordningen m.m. till riksdagen. Propositionen

innehöll förslag som syftade till att förstärka det rättsliga

skyddet för tryckta skrifter. På hösten 1987 inleddes inom

justitiedepartementet en fortsatt beredning av frågan om ett

mera omfattande grundlagsskydd för yttrandefriheten under

medverkan av företrädarna för partierna i riksdagen. Beredningen

syftade till att förbereda ett förslag i grundlagsfrågan som

skulle kunna behandlas av riksdagen samtidigt med proposition

1986/78:151 och då samla en bred majoritet. Något förslag kom

dock inte till stånd.

När konstitutionsutskottet behandlade proposition 1986/87:151

uttalade sig utskottet även om den fortsatta handläggningen av

frågan om en grundlagsreglering beträffande andra medier än det

tryckta ordet (KU 1987/88:36). Utskottet fann det angeläget att

det utrednings- och beredningsarbete som under lång tid lagts

ned i syfte att åstadkomma grundlagsskydd för vissa andra

uttrycksformer än det tryckta ordet skulle leda till

grundlagsreglering. Enligt utskottet talade mycket för att en

sådan bred enighet i riksdagen som borde eftersträvas vid

grundlagsändringar av här aktuellt slag kunde uppnås. Det

fortsatta beredningsarbetet syntes enligt utskottet i huvudsak

kunna inriktas på att underkasta det omfattande sakliga material

som förelåg efter det tidigare utredningsarbetet en ny prövning.

Denna prövning syntes i stor utsträckning kunna utgå från de

bedömningar som gjorts av yttrandefrihetsutredningen. Med tanke

på frågans betydelse och det angelägna i att uppnå en bred

politisk enighet ansåg utskottet att beredningsarbetet skulle

ske under medverkan av representanter för de politiska partierna

i riksdagen.

Utskottet tog även upp den författningsmässiga frågan.

Utskottet konstaterade att den beredning som ägt rum efter

propositionens avlämnande visat att den teknik som valts i

lagrådsremissen inte ansetts utgöra någon framkomlig väg. Med

hänsyn till den kritik som framförts och som gick ut på att en

samlad grundlag skulle kunna leda till en uttunning av skyddet

för skrifter enligt den nuvarande tryckfrihetsförordningen,

borde beredningsarbetet enligt utskottets mening inriktas mot en

lösning i enlighet med principerna i yttrandefrihetsutredningens

förslag, dvs. en särskild grundlag för de nu aktuella medierna.

Utskottet berörde även det material som förelåg i ärendet och

som gällde grundlagsregler om meddelarskydd i förhållanden

mellan enskilda. Utskottet fann att det materialet inte var

tillräckligt som underlag för ett förslag. Utskottet ansåg att

det fanns skäl att utvidga meddelarskyddet till att i princip

gälla förhållandet även utanför den offentliga sektorn. Enligt

utskottets mening borde regeringen se till att frågan blev

föremål för en skyndsam utredning.

Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna (rskr. 1987/88:290).

Beredningen av frågan om en ny grundlag har i överensstämmelse

med riksdagens mening fortsatt inom justitiedepartementet med

företrädare från riksdagspartierna.

I oktober 1988 tillkallades en kommitté med uppdrag att utreda

frågan om meddelarfriheten i förhållandet mellan enskilda.

Kommittén fick också i uppdrag att överväga de regler i

tryckfrihetsförordningen som gäller tystnadsplikten för dem som

är verksamma inom bl.a. tidningsföretag och nyhetsbyråer i fråga

om vem som har lämnat uppgifter för publicering. Vidare skulle

kommittén på vissa punkter se över de bestämmelser i

tryckfrihetsförordningen som gäller för skrifter som trycks

utomlands. Kommittén antog namnet meddelarskyddskommittén.

De förslag och ställningstaganden som den nu aktuella

propositionen innehåller grundar sig på beredningsarbetet och på

meddelarskyddskommitténs förslag.

I propositionen anförs att de politiska överläggningar som har

ägt rum under beredningsarbetet har varit inriktade på att

utröna hur ett förslag med utgångspunkt i

yttrandefrihetsutredningens betänkande bör vara utformat för att

kunna samla en bred anslutning i riksdagen. Det sägs vidare att

vad som förevarit under överläggningarna ger anledning att anta

att ett grundlagsförslag bör utformas på det sätt som redovisas

i propositionen. I anslutning härtill förklarar

departementschefen att hon inte räknar med att företrädare för

andra åsikter än hennes skall hålla inne med sin mening när

ärendet behandlas i riksdagen. I ett så betydelsefullt och

komplicerat lagstiftningsärende som detta är kan man enligt

hennes mening knappast vänta sig en fullständig samstämmighet i

varje fråga. Hon anser emellertid att det nu bör vara möjligt

att förverkliga riksdagens önskemål om en bred enighet kring en

ny grundlag till skydd för andra medier än tryckta skrifter, låt

vara att det kan finnas olika uppfattningar om i vad mån det

utrymme för vanlig lagstiftning som grundlagen ger bör utnyttjas

och om hur grundlagen kan behöva utvecklas.

Propositionens innehåll i huvudsak

En ny grundlag införs till skydd för yttrandefriheten i

ljudradio, television och vissa andra moderna elektroniska

medier, filmer och videogram samt ljudupptagningar. Skyddet

berör även upplänkning till satelliter och vidarespridning av

satellitprogram i trådnät. Den nya grundlagen benämns

yttrandefrihetsgrundlag.

Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på de bärande principerna i

tryckfrihetsförordningen. Censurförbud skall gälla för de

skyddade medierna. Det skall dock finnas en möjlighet att

förhandsgranska offentligt visade filmer och videogram.

Etableringsfrihet skall gälla för de skyddade medierna. Kravet

på tillstånd för ljudradio- och TV-sändningar i etern skall dock

kunna upprätthållas. Ett målsättningsstadgande anger principerna

för fördelningen av radiofrekvenser. Den redaktionella

självständigheten skyddas hos dem som förmedlar program till

allmänheten i de medier som omfattas av

yttrandefrihetsgrundlagen. Tillgång till domstolsprövning skall

finnas i frågor om rätt att sända program i ljudradio, TV och

liknande medieformer. Jury skall i princip medverka i mål om

ingripanden på grund av missbruk av yttrandefriheten. Rätten att

inneha uppspelnings- och mottagarutrustning slås fast.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om tystnadsplikt för

journalister m.fl. förtydligas. Vidare införs en särskild

handlingsregel för domstolen som innebär att rätten vid vissa

förhör noga skall vaka över att frågor inte ställs som kan

inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall

är medgivet.

Källskyddet blir bättre för skrifter som trycks utomlands. I

den delen föreslås följande. Skyddet stärks för den som lämnar

eller anskaffar uppgifter för publicering i skrifter som trycks

utomlands och som huvudsakligen är avsedda för spridning inom

landet. Detsamma gäller för den som lämnar eller anskaffar

uppgifter till periodiska skrifter, som inte huvudsakligen är

avsedda för spridning i Sverige men som sprids här och för vilka

utgivningsbevis utfärdats och ansvarig utgivare anmälts. Enligt

ett tidigare motivuttalande finns ett skydd för författare till

artiklar i skrifter, som över huvud taget inte sprids i Sverige.

Det skyddet lagfästs nu genom en ny bestämmelse. Bestämmelsen

tar sikte på utländska journalister med anknytning till

utländska tidningar.

Som en följd av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag

föreslås några ändringar i regeringsformen.

Användningen av begreppet radio i lagtexten

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket förslaget till

yttrandefrihetsgrundlag gäller vad som sägs i grundlagen om

radioprogram förutom program i ljudradio också program i

television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild

eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. När

det i den följande lagtexten talas om radioprogram avses alltså

såväl ljudradio som television och innehållet i vissa andra

överföringar av information till allmänheten som exempelvis

telefax och videotex. Enligt propositionen används uttrycket av

redaktionella skäl i enlighet med den rekommendation lagrådet

gav vid granskningen av 1986 års lagrådsremiss.

I motion K30 yrkande 7 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) anför

motionärerna att begreppet radiosändningar i lagförslaget också

inkluderar television. Det språkbruket kommer enligt

motionärerna att skapa många missförstånd. De förklarar att de

inte har övertygats om att lagtekniska problem skulle

omöjliggöra ett ordval som i detta avseende stod mer i

överensstämmelse med gänge språkbruk. De yrkar därför att ordet

"radio" i lagtexten byts ut mot "radio och television" när det

används i betydelsen television och andra radioutsändningar.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening bör lagrådets rekommendation följas

när det gäller den redaktionella utformningen av grundlagstexten

i detta hänseende. Utskottet avstyrker därför motion K30 yrkande

7.

Koncessionsgivningen

Radiosändning sker genom alstring och utsändning av

elektromagnetiska vågor i den del av det fria rummets

elektromagnetiska spektrum, där sådana vågor breder ut sig med

samma hastighet som ljuset. I propositionen beskrivs de

fysikaliska begränsningarna för användningen av

radiofrekvensspektrum och de internationella överenskommelser om

användningen av radiofrekvensspektrum för massmediala ändamål

som begränsningarna gett upphov till. I propositionen anförs att

det torde råda full enighet om att det är nödvändigt att någon

kontroll utövas över hur radiofrekvensspektrum tas i anspråk och

att redan yttrandefrihetsutredningen konstaterade att det

begränsade sändningsutrymmet utesluter en fullständig

etableringsfrihet när det gäller etersändningar av radio- och

TV-program. I propositionen konstateras att huvudregeln i vår

nuvarande radiorättsliga lagstiftning är att regeringen

bestämmer vem som har rätt att här i landet sända radioprogram

i rundradiosändning. I vissa fall kan tillstånd ges av

förvaltningsmyndighet (närradio och radiotidningar). Det

koncessionssystem som gäller har enligt propositionen alltså sin

grund i nödvändigheten att fördela radiofrekvenserna. Det sägs

vidare att det samtidigt har funnits en önskan att låta den

centrala radio- och TV-verksamheten handhas av ett enda företag

i allmänhetens tjänst och att denna önskan torde vara orsaken

till att reglerna i radiolagen också har gjorts tillämpliga även

på trådsändningar.

I propositionen uttalas att det givetvis är av stor vikt för

den fria opinionsbildningen att radiofrekvensspektrum tas i

anspråk för sändningar till allmänheten. Från konstitutionell

synpunkt finns det därför goda skäl att söka omgärda

frekvensfördelningen med vissa grundläggande regler. Dessa kan

inte i detalj ange hur fördelningen skall gå till. Att närmare

ange hur frekvenser skall fördelas kräver ett omfattande arbete

och komplicerade hänsynstaganden till olika faktorer. I

propositionen erinras om att en särkild utredare har tillkallats

för att bl.a. utarbeta förslag till föreskrifter i lag om

fördelningen av radiofrekvenser. Enligt propositionen kan en

reglering på konstitutionell nivå för närvarande inte gärna gå

längre än att uttryckligen framhäva den grundläggande betydelse

som måste tillmätas yttrandefrihetens intresse vid alla

överväganden om fördelningen av radiofrekvenser. I propositionen

föreslås därför att det i yttrandefrihetsgrundlagen tas in en

föreskrift av innebörd att det allmänna skall eftersträva att

radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till

vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Vidare

föreslås en särkild bestämmelse om närradion. Enligt den

bestämmelsen skall det finnas möjlighet för sammanslutningar att

få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar

i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger.

Lagrådet har med hänvisning till att en särskild utredare har

i uppdrag att utarbeta förslag till lag om fördelningen av

radiofrekvenser konstaterat att det saknas material för att ta

ställning i frågan om och i så fall i vilken utsträckning

konkreta regler för frekvensfördelningen bör tas in i

grundlagen. Till följd härav får man enligt lagrådet nöja sig

med allmänna riktlinjer i ämnet. Lagrådet utgår från att man vid

den aviserade lagstiftningen om frekvensfördelningen tar upp

frågan vilka regler som skall vara ägnade att verksamt

tillvarata yttrandefrihetsintresset och därför förtjänar att

inflyta i yttrandefrihetsgrundlagen. Lagrådet finner emellertid

att yttrandefrihetsgrundlagen redan i nuvarande läge bör

tillföras en föreskrift om att grunderna för tillståndsgivningen

i fråga om användningen av radiofrekvenser skall anges i vanlig

lag. Lagrådet lägger fram förslag till en sådan bestämmelse.

I propositionen anförs att det även enligt lagrådets mening

finns anledning att avvakta resultatet av det nu pågående

utredningsarbetet innan frågan om att närmare precisera

yttrandefrihetsgrundlagens föreskrift om frekvensfördelningen

kan tas upp. Den bör enligt propositionen också ses i ett större

sammanhang. Slutsatsen i propositionen blir att vad lagrådet

anfört inte bör föranleda någon ändring i det förslag som

remitterats till lagrådet.

I motion K30 yrkande 3 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) anförs

att det råder en allmän uppslutning kring tanken att den

etableringsfrihet för tidningar som tryckfrihetsförordningen ger

inte går att överflytta till etermedieområdet. Utrymmet i etern

är begränsat och även om utrymmet av tekniska skäl har vidgats

och kan komma att vidgas ytterligare, föreligger under

överskådlig tid enligt motionärerna ett behov av att reglera

användningen av tillgängliga frekvenser. De juridiska frågorna

kring tillståndsgivningen var enligt motionärerna inte särskilt

svåra så länge utgångspunkten var ett statskontrollerat monopol.

Motionärerna menar att läget i dag är helt annorlunda och pekar

på närradionämndens handläggning av tillståndsfrågor och att

regeringen sannolikt under hösten 1991 kommer att få avgöra

vilket privat företag som skall få rätten att sända en tredje

markbunden TV-kanal. Det är enligt motionärerna lätt att

föreställa sig att det kommer att bli fler avgöranden av den

typen i framtiden. De konstaterar att principerna för

myndigheternas handläggning av dessa ärenden inte har

diskuterats särskilt mycket och att regeringen har tillkallat en

ensamutredare för att klarlägga de legala förutsättningarna för

koncessionsgivningen. Motionärerna finner att det är uppenbart

att de grundläggande principerna för koncessionsgivning på

etermedieområdet är så viktiga från yttrandefrihetssynpunkt att

de borde vara inskrivna i yttrandefrihetsgrundlagen. De pekar på

att denna uppfattning delas av lagrådet och att lagrådet har

visat på en möjlighet att lagtekniskt lösa problemet genom en

komplettering av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag.

Motionärerna förklarar att de anser att det är angeläget att

principerna för koncessionsgivningen på etermedieområdet

grundlagsfästs. De yrkar att riksdagen ger regeringen till känna

att detta bör utredas.

Utskottets bedömning

Som framgår av det föregående har en särskild utredare i

uppdrag att utarbeta förslag till lag om fördelning av

radiofrekvenser. Enligt utskottet mening bör resultatet av

utredningsarbetet avvaktas innan ställning tas till frågan om

och i så fall i vilken utsträckning som regler för

frekvensfördelningen bör tas in i yttrandefrihetsgrundlagen.

Något tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av

motion K30 yrkande 3 är därför inte erforderligt. Utskottet

avstyrker därför motionsyrkandet.

Yttrandefrihetsgrundlagen och avtalssystemet i radiolagen

En av utgångspunkterna för de grundlagsförslag som i olika

sammanhang har lagts fram är att det begränsade frekvensutrymmet

utesluter en fullständig etableringsfrihet när det gäller

etersändningar av radio- och TV-program.

Yttrandefrihetsutredningens förslag innebar att

radiosändningar till allmänheten skulle beredas skydd enligt den

nya yttrandefrihetsgrundlagen i alla avseenden utom såtillvida

att någon etableringsfrihet inte kunde gälla. I utredningens

förslag skulle detta undantag framgå av grundlagen endast

motsatsvis genom att etersändningar utelämnades vid uppräkningen

av de uttrycksformer som skulle omfattas av etableringsfriheten.

I 1986 års lagrådsremiss valdes en annan lagteknisk lösning.

Enligt remissen borde undantaget från etableringsfriheten framgå

av en uttrycklig bestämmelse i grundlagen. Därtill föreslogs att

grundlagen skulle slå fast vissa andra förutsättningar för

regleringen av radio- och TV-sändningsverksamheten i landet. Dit

hörde statens möjligheter att träffa avtal med tillståndshavare

om sändningsverksamheten.

Även i grundlagspropositionen diskuteras hur grundlagen bör

utformas för att tillåta ett system för fördelning av

frekvensutrymmet. Enligt propositionen skulle det i och för sig

vara möjligt att gå tillbaka till den av

yttrandefrihetsutredningen föreslagna grundlagsutformningen.

Kravet på tillstånd för radiosändningar har enligt propositionen

nämligen hittills inte ansetts stå i strid med regeringsformen.

Och en ny grundlag till skydd för yttrandefriheten kan inte

medföra någon ändring i det hänseendet. Om den nya grundlagen

inte heller föreskriver etableringsfrihet i fråga om

radiosändningar, skulle enligt propositionen motsättningsvis --

till skillnad från vad som uttryckligen anges gälla för andra

medier -- slutsatsen vara att något konstitutionellt hinder mot

att genom vanlig lag upprätthålla kravet på tillstånd för

radiosändningar inte finns.

I grundlagspropositionen väljs emellertid en annan lösning.

Med hänsyn till kravet att grundlagen skall kunna överblickas

kan det nämligen enligt propositionen inte anses särskilt

tillfredsställande att med tystnad förbigå ett så betydelsefullt

undantag från det tryckfrihetsrättsliga mönstret som avsaknaden

av etableringsfrihet för radiosändningar. Det föreslås därför

att grundlagen avfattas så att den klart anger att ett

tillståndssystem är tillåtet i fråga om radiosändningar. I sak

innebär detta inte någon skillnad mot

yttrandefrihetsutredningens förslag.

Enligt propositionen bör däremot den nya grundlagen inte lägga

fast någon viss ordning för hur ljudradio- och TV-verksamheten i

landet skall organiseras. Det innebär att grundlagen bör lämna

öppet för sådana särskilda regler som bör finnas när

verksamheten bedrivs av ett företag med den särställning som i

dag tillkommer Sveriges Radio. Grundlagen bör enligt enligt

propositionen följaktligen bl.a. ge utrymme för lagstiftning som

gäller avtal mellan staten och dem som får tillstånd till

radiosändningar och granskning i efterhand av program som har

sänts.

Propositionens förslag till reglering innebär att varje svensk

medborgare och varje svensk juridisk person har rätt att sända

radioprogram genom tråd. När det gäller radiosändningar som sker

på annat sätt än genom tråd, får sådana radiosändningar regleras

genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor

för att sända (3 kap. 2§). I specialmotiveringen till

paragrafen sägs att i ordet villkor inbegrips ett sådant system

med avtal mellan staten och tillståndshavarna som finns i dag.

För närvarande gäller att den som har tillstånd att här i

landet sända radio- och TV-program skall iaktta vissa i

radiolagen (1966:755) angivna grundläggande bestämmelser om

programverksamheten. Vidare sägs i lagen att för programföretag

skall i övrigt gälla vad som föreskrivs i avtal mellan

regeringen och företaget. I sådant avtal får som villkor för

rätt att sända program på grund av tillstånd tas in vissa

föreskrifter i ämnen som närmare anges i lagen.

I proposition 1990/91:149 om radio- och TV-frågor föreslås

omfattande ändringar i radiolagen, bl.a. såvitt gäller

bestämmelserna om avtalssystemet. Även i fortsättningen skall

det enligt förslaget alltså finnas ett avtal mellan staten och

varje programföretag, i vilket det materiella innehållet i

företagets sändningar regleras. Förslaget innebär att avtal

skall träffas med alla de programföretag -- såväl inom som utom

Sveriges Radio-koncernen -- som får tillstånd att sända.

Lagrådet har vid granskningen av de lagförslag som ligger till

grund för propositionen ifrågasatt om avtalsregleringen kan vara

förenlig med den nya yttrandefrihetsgrundlagen.

Utskottets bedömning

Vad frågan närmast gäller är om systemet med avtal får sitt

grundlagsstöd genom att yttrandefrihetsgrundlagen tillåter att

det i lag meddelas föreskrifter om tillstånd för sändningar av

eterburna radioprogram och om villkor för sådana sändningar

eller om det fordras att ordet "avtal" förs in i grundlagstexten

för att ett sådant stöd skall anses föreligga.

Utskottet vill först erinra om att dessa avtal inte är

överenskommelser i vanlig civilrättslig mening utan att de mera

kan betraktas som direktiv för verksamheten. Utskottet kan för

sin del inte finna något som talar mot att uttrycket villkor kan

avse de "avtalsvillkor" som det här är fråga om. I

specialmotiveringen till den aktuella paragrafen (3 kap. 2§)

sägs också att i ordet villkor inbegrips ett sådant system med

avtal mellan staten och tillståndshavarna som finns i dag.

Utskottet finner således att det nuvarande avtalssystemet ges

ett stöd i yttrandefrihetsgrundlagen.

Förbud mot reklam i radio och TV

Enligt förslaget till yttrandefrihetsgrundlag hindrar

bestämmelserna i grundlagen inte att det i lag meddelas

föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radioprogram

eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter

om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av

program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som

bedriver programverksamheten. I propositionen anförs att frågan

om reklamens förhållande till grundlagens skydd för

yttrandefriheten inte har tagits upp till närmare behandling

under de överläggningar med företrädare för de politiska

partierna i riksdagen som har ägt rum i lagstiftningsärendet.

Vad som har förekommit under överläggningarna har ändå gett vid

handen att det inte torde finnas någon enhetlig syn på frågan

hos de politiska partierna. Enligt propositionen synes

meningsskiljaktigheterna inte i första hand avse möjligheterna

att genom lagstiftning ställa vissa krav på den kommersiella

reklamens utformning och innehåll. I detta avseende torde

accepteras att i huvudsak likartade regler skall gälla oavsett i

vilket medium den sprids. Vad som orsakar oenigheten är enligt

propositionen i stället frågan huruvida och i vilken

utsträckning reklam skall få förekomma i svensk radio och TV.

Enligt propositionen kan det på goda grunder hävdas att

tillgången till de ekonomiska resurser som behövs för en

massmedieverksamhet är av väsentlig betydelse för möjligheterna

att göra ett effektivt bruk av yttrandefriheten. Det kan av det

skälet anses att en grundlag om yttrandefriheten som ett av sina

syften borde ha att säkerställa att sådan tillgång finns. I

fråga om radio och TV har tanken att grundlagen bör säkra

tillgången till resurserna tagit sig den formen att grundlagen

bör utesluta förbud mot reklam. Enligt propositionen ges denna

tanke emellertid inte fullt genomslag. Såvitt gäller de s.k.

public service-företagen, dvs. företagen inom Sveriges

Radio-koncernen, anses att ett förbud mot reklam även med en ny

grundlag bör förbli rättsenligt. En sådan ordning måste anses

kräva ett uttryckligt stöd i form av ett undantag i

grundlagstexten, som tillåter att förbudet upprätthålls genom

lag. Enligt propositionen är det nämligen inte godtagbart med

utgångspunkt i tryckfrihetsförordningens principer att staten i

här aktuella fall skulle träffa avtal med enskilda om generella

förbud mot yttranden av visst slag. Det skulle också i lika mån

strida mot regeringsformen. I propositionen anförs att detta

leder till slutsatsen att den nya grundlagen bör innehålla ett

uttryckligt medgivande till att regler ges i lag eller avtal om

förbud mot och villkor för reklam i svensk radio och TV. Vidare

anförs följande.

Samtidigt kan det inte förnekas att frågan om reklam i radio

och TV är av betydelse för möjligheterna att göra bruk av

yttrandefriheten i dessa medier. Som bekant har den tekniska

utvecklingen lett till en situation där hela frågan om sådan

reklam kan komma att omprövas. Enligt TV-utredningens betänkande

(SOU 1989:73) TV-politiken är det inte längre realistiskt att

räkna med ett fortsatt förbud mot reklam i svensk television.

Radiolagsutredningen har i betänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning

för reklam i svensk TV lag fram förslag om den lagstiftning som

skulle behövas om sådan reklam blir tillåten.

I motion K30 yrkande 2 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) förklarar

motionärerna att de inte har några invändningar mot den

föreslagna grundlagstexten men att de vänder sig mot den

citerade delen av motivtexten. De menar att den gör möjligheten

för reklambegränsande lagstiftning för vid. Vid sidan av sådan

reklamreglering som kan anses försvarlig oavsett medium och

sådan som kan följa av den europeiska konventionen om

gränsöverskridande television anser motionärerna att

reklamförbud endast skall kunna föreskrivas beträffande s.k.

public service-företag. De anser att detta bör komma till

uttryck genom att motivtexten i angiven del i stället ges

följande lydelse.

Den möjlighet att i vanlig lag förbjuda reklam som här öppnas

gäller alltså uteslutande s.k. public service-företag inom radio

och TV. Gentemot övriga radio/TV-företag skall möjlighet att

förbjuda reklam inte finnas. Reklam i radio och TV skall

emellertid kunna omfattas av de krav i fråga om reklamens

innehåll som kan gälla oavsett medium samt de regler som följer

av en svensk anslutning till internationella konventioner om

gränsöverskridande television.

I motion K29 yrkande 1 av Inger Schörling m.fl. (mp) tar

motionärerna upp bestämmelsen som gör det möjligt att i lag

förbjuda reklam i radio- och TV-program och ange villkor för

sådan reklam. Motionärerna vänder sig mot det undantag från

bestämmelsen som innebär att sådan lag inte får stiftas i strid

mot en internationell överenskommelse om radioprogram som

riksdagen har godkänt. En grundläggande princip för lagstiftning

i grundlagsform är enligt motionärerna att man redan av

grundlagen skall kunna utläsa vad som gäller. I vissa fall

öppnas möjligheten att i vanlig lag föreskriva undantag från

grundlagsregeln. Att i grundlag hänvisa till en internationell

konvention som riksdagen godkänt är enligt motionärerna en nyhet

som kan ifrågasättas ur konstitutionell synpunkt. De menar att

den yttersta konsekvensen av hänvisningen är att det faktiska

innehållet i grundlagen eller i undantaget från grundlagen i

berört avseende inte tillkommer genom stiftande av lag i form av

transformation eller inkorporering av en internationell

överenskommelse i svensk rätt, utan genom riksdagens godkännande

av överenskommelsen. Motionärerna yrkar därför att propositionen

avslås såvitt avser bestämmelsen om det nu nämnda undantaget.

Utskottets bedömning

Som framgår av propositionen är bakgrunden till bestämmelserna

om reklamförbud i grundlagen att ordningen med reklamfrihet i

Sveriges Radio-koncernens sändningar skall kunna bli rättsenlig

även med den nya grundlagen. Utskottet anser att det inte behövs

några ytterligare uttalanden i denna fråga och avstyrker därför

motion K30 yrkande 2.

Den normala ordningen är att överensstämmelse mellan svensk

lag och internationella regler som Sverige har åtagit sig brukar

åstadkommas genom att den svenska lagens bestämmelser anpassas

efter de internationella eller genom att dessa förklaras gälla

som svensk rätt. I propositionen anförs att det i ett fall som

det förevarande, som rör friheten att ta emot information från

andra länder, kan ligga ett värde i att förpliktelsen att

respektera informationsfriheten läggs fast även på nationell

nivå genom en föreskrift i grundlag. Utskottet delar denna

bedömning och tillstyrker därför propositionen i denna del.

Utskottet avstyrker således motion K29 yrkande 1.

Censurfrågan

I propositionen anförs att ett förbud mot censur är ett

grundläggande inslag i ett konstitutionellt skydd för

yttrandefriheten efter tryckfrihetsförordningens mönster. Att

ett sådant förbud införs och utan undantag gäller i fråga om

alla former av radio, TV och liknande överföringar samt

ljudupptagningar får anses givet. När det gäller filmer,

videogram och andra bildupptagningar gör sig emellertid vissa

särskilda hänsyn gällande. I propositionen föreslås att de

tryckfrihetsrättsliga grundprinciperna skall gälla för de medier

som omfattas av den nya grundlagen. Det skall dock finnas en

möjlighet att förhandsgranska offentligt visade filmer och

videogram.

När det gäller frågan om våldsskildringar i rörliga bilder

erinras om riksdagens beslut att anta lagen om granskning och

kontroll av filmer och videogram (prop. 1989/90:70, KrU30, rskr.

309). Lagen innebär att framställningar i filmer och videogram

som skall visas offentligt även i fortsättningen skall granskas

och godkännas i förväg av statens biografbyrå. Såvitt gäller

filmer och videogram som inte skall visas offentligt bygger

lagen på en starkt intensifierad tillsyn över marknaden i syfte

att komma till rätta med det problem som orsakas av spridningen

av våldsskildringar. Samtidigt som den nya lagen tillkom gjordes

en väsentlig skärpning av straffskalan för olaga våldsskildring

enligt brottsbalken.

I regeringens propositionen i det ärendet anfördes att det

behövdes andra insatser än censur av extrema våldsskildringar

för att komma till rätta med de problem som hela utbudet av

våldsskildringar på biograf, video och TV, däri inbegripet

satellit- och kabel-TV, leder till. Den begränsade verkan som

censur av videogram avsedda för den enskilde konsumenten skulle

ha medförde att en sådan åtgärd inte kunde anses motiverad mot

bakgrund av grundlagens bestämmelser om utrymmet för

begränsningar av yttrandefriheten (a. prop. s. 33 f.).

I ett yttrande till kulturutskottet över propositionen anförde

konstitutionsutskottet att det skulle innebära ett betydande

avsteg från de principer som gäller på det

yttrandefrihetsrättsliga området att införa obligatorisk

förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för

privat bruk. För en sådan censur skulle enligt utskottet således

krävas mycket starka skäl. Utskottet uttalade att det inte är

förenligt med regeringsformen att införa förhandsgranskning för

att komma till rätta med problemet med våldsskildringarna, om

det finns någon annan lika effektiv och mindre ingripande metod.

Utskottet ansåg att det åtgärdsprogram som lades fram i

propositionen hade goda förutsättningar att få större effekt än

obligatorisk förhandsgranskning. I likhet med regeringen fann

därför konstitutionsutskottet att det inte borde införas en

lagstiftning om obligatorisk förhandsgranskning av videogram som

sprids till den enskilde konsumenten. Utskottet förklarade att

det var viktigt att utvärdera de effekter som åtgärdsprogrammet

skulle få och utgick från att regeringen noga följde

utvecklingen och återkom till riksdagen med förslag, om de

åtgärder som föreslogs i propositionen skulle visa sig

otillräckliga (1989/90:KU7y).

I den nu aktuella propositionen uttalas att det självfallet

inte är möjligt att nu förutsäga hur snart verkningarna av

åtgärdsprogrammet mot skadliga våldsskildringar kommer att visa

sig. Sakligt sett finns det enligt propositionen goda skäl att

hoppas att det kommer att ske ganska snart. Det är å andra sidan

inte orealistiskt att vänta sig att den fulla effekten av de

olika åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten har

hunnit pågå en tid och utvecklat sina former. Det finns enligt

propositionen därför nu anledning att avvakta den något mera

långsiktiga utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om

eventuella ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen tas upp

till nya överväganden. I detta läge saknas det enligt

propositionen tillräckligt starka skäl för att en ny grundlag

skall medge censur i vidare omfattning än den som existerar i

dag.

I motion K30 yrkande 5 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) förklarar

motionärerna att de är motståndare till filmcensur för vuxna. De

finner därför att det är mycket tillfredsställande att den

näraliggande frågan om en eventuell förhandsgranskning av

videogram har förts till en lösning som innebär att videocensur

förbjuds i grundlag. De uttalar en förhoppning att den möjlighet

till efterhandsgranskning som nu finns i kombination med

aktivare åtgärder för att lagföra dem som säljer videogram med

olagligt innehåll skall visa sig tillräcklig i kampen mot

videovåldet. Motionärerna förklarar att de -- för att uppnå den

önskvärda enigheten kring den nya grundlagen -- är beredda att

övergångsvis acceptera en möjlighet i yttrandefrihetsgrundlagen

att ha kvar den filmcensur för vuxna som nu förekommer i

Sverige. Ändå måste det enligt motionärerna sägas att

filmcensuren ter sig alltmera svårmotiverad i en situation där

förhandsgranskning av video förbjudits. Motionärerna anför att

det är deras förhoppning att filmen snart skall föras in under

samma regelverk som gäller för videogram. När det sker kan

censurförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen utsträckas till att

gälla också förevisning av film. I utvärderingen av den nya

ordningen på videoområdet bör enligt motionärerna möjligheten

att föra in den offentligt visade filmen under samma regelverk

övervägas. De yrkar att riksdagen skall ge regeringen detta till

känna.

I motion K24 av Martin Olsson m.fl. (c) konstaterar

motionärerna att regeringens förslag innebär att det för lång

tid framåt skulle vara omöjligt att införa förhandsgranskning av

videogram för privat bruk. Enligt motionärerna skall

yttrandefrihetsrättsliga principer inte få utgöra hinder mot

införande av förhandsgranskning av videogram och filmer som

yrkesmässigt försäljs eller hyrs ut för privat bruk.

Motionärerna förklarar att de inte kan acceptera att dessa för

demokrati och mångfald viktiga principer tas till intäkt för att

tillåta kommersiella vinstintressen att sprida för barn och

ungdom nedbrytande videogram och filmer. De anser därför att den

föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen bör kompletteras med

föreskrifter som gör det möjligt att införa lagstiftning om

förhandsgranskning av videogram och filmer avsedda för

försäljning och uthyrning för privat bruk. I motion K414 yrkande

1 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär motionärerna att

riksdagen beslutar att alla videogram skall förhandsgranskas. En

sådan förhandsgranskning förespråkas även i motionerna K25 av

Erling Bager och Ingela Mårtensson (fp), K26 av Ingrid

Ronne-Björkqvist m.fl. (fp) samt K27 av Isa Halvarsson och Elver

Jonsson (fp). I förstnämnda motion begär motionärerna att

riksdagen hos regeringen begär förslag som begränsar det

förråande videoutbudet. I de två andra motionerna begär

motionärerna att riksdagen skall ge regeringen till känna vad

som anförts i motionerna om förhandsgranskning av

våldsvideogram.

Även motion K22 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) berör frågan

om förhandsgranskning av videogram. Motionärerna erinrar om det

åtgärdsprogram som beslutades våren 1990 och som syftar till att

man skall komma till rätta med problemet med våldsskildringar i

videogram. De menar att möjligheten att införa obligatorisk

förhandsgranskning måste finnas kvar, om det skulle visa sig att

beslutade åtgärder inte är tillräckliga. Enligt motionärernas

mening är förslaget till yttrandefrihetsgrundlag ett hinder mot

detta. De anser därför att lagförslaget bör formuleras så att

fortsatta möjligheter finns för allmän förhandsgranskning av

videogram. Motionärerna yrkar att riksdagen ger regeringen detta

till känna.

Utskottets bedömning

Som utskottet anförde vid behandlingen av ärendet om åtgärder

mot våldsskildringar i rörliga bilder vid föregående riksmöte

skulle det innebära ett betydande avsteg från de principer som

gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området att införa

obligatorisk förhandsgranskning av filmer och videogram som är

avsedda för privat bruk. Ett förbud mot sådan censur är enligt

utskottets mening ett grundläggande inslag i ett

konstitutionellt skydd för yttrandefriheten efter

tryckfrihetsförordningens mönster. Utskottet tillstyrker

propositionen i denna del och avstyrker därför motionerna K22,

K24, K25, K26, K27 och K414 yrkande 1.

Utvärderingen av åtgärdsprogrammet mot våldsskildringar i

rörliga bilder bör enligt utskottets mening få ske utan några

direktiv från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion

K30 yrkande 5.

Ansvarig utgivare

Det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret innebär att endast en

person är straffrättsligt ansvarig för innehållet i en tryckt

skrift. Vem som skall anses ansvarig är för olika fall angivet i

tryckfrihetsförordningen. I 1986 års lagrådsremiss föreslogs att

ensamansvaret skulle genomföras för alla de medier som skulle

omfattas av det nya grundlagsskyddet. Såvitt avsåg radio och TV

innebar detta att den ordning som redan gällde skulle

föreskrivas i grundlag. I övrigt innebar förslaget en nyordning

av ansvarighetsförhållandena. Ansvaret skulle i fråga om radio,

TV, filmer och videogram alltid bäras av en utgivare. I fråga om

ljudupptagningar föreslogs en ordning som innebar att de

medverkande själva skulle bära ansvaret.

I propositionen föreslås ansvarighetsregler med samma sakliga

innebörd som föreslogs i 1986 års lagrådsremiss. Den reglering

som föreslås i propositionen omfattar dock även

satellitsändningar som utgår från Sverige och videotex i

redaktionell användning. Enligt propositionen innebär detta

bl.a. att det i fråga om videogram kommer att vara klart på

förhand vem som skall anses ansvarig t.ex. för en framställning

som innefattar olaga våldsskildring och att ingripanden mot

sådana framställningar därigenom underlättas.

I motion K414 yrkande 2 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) och

motion K409 yrkande 2 av Inger Schörling m.fl. (mp) begär

motionärerna att ett system införs med ansvarig utgivare för

alla videogram.

I motion K29 yrkande 2 av Inger Schörling m.fl. (mp) anförs

att det bör vara möjligt att här i landet kunna beivra oönskat

innehåll i satellitsändningar eller vidta andra åtgärder som kan

finnas befogade. Ett sådant sätt kan enligt motionärerna vara

att ålägga den som sänder via satellit till Sverige att ha en

ansvarig utgivare, programkanalansvarig, här i landet som kan

ställas till svars för yttrandefrihetsbrott, förseelse mot

reklamregel eller förseelse mot annan programregel. En sådan

person skulle också enligt motionärerna kunna åläggas att svara

för skatter och andra avgifter. Motionärerna menar att det är

osäkert om den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen medger denna

typ av ansvarighet och i vilken omfattning den får göras

gällande i fråga om utländska satellitsändningar. Motionärerna

föreslår därför att yttrandefrihetsgrundlagen kompletteras med

en föreskrift av innebörd att det i lag får föreskrivas att den

som via satellit sänder radioprogram som är avsedda att helt

eller delvis tas emot av publik i Sverige är skyldig att ha en

fysisk person eller att registrera en person,

programkanalansvarig, som kan svara inför svensk domstol eller

myndighet för innehållet i sändningarna eller som kan åläggas

att svara för skatter och andra allmänna avgifter.

Utskottets bedömning

Propositionens förslag om ansvarighetsregler tillgodoser

motionerna K414 yrkande 2 och K409 yrkande 2. Utskottet

tillstyrker propositionen i denna del. Någon åtgärd från

riksdagens sida med anledning av motionerna är inte nödvändig.

Utskottet avstyrker därför motionerna.

Ansvarighetsreglerna är tillämpliga på radio- och TV-program

som förmedlas genom satellitsändningar som utgår från Sverige

men ej på program som förmedlas genom satellitsändningar som

inte utgår från Sverige. Det är enligt utskottets mening heller

inte möjligt att införa en ordning varigenom den som från

utlandet sänder via satellit till Sverige åläggs att ha en

ansvarig utgivare som här kan ställas till svars för innehållet

i sändningarna. Utskottet erinrar om att innehållet i

gränsöverskridande satellitsändningar som vänder sig till

allmänheten är föremål för regleringen i Europarådets konvention

om gränsöverskridande television. Med det anförda avstyrker

utskottet motion K29 yrkande 2.

Frågan om en parallellinstruktion

I 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen finns en bestämmelse om

det förhållningssätt som domstolen skall inta vid tillämpningen

av tryckfrihetsförordningen, den s.k. instruktionen. Enligt

bestämmelsens ordalydelse bör envar, vilken blivit förtrott att

döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över

förordningens efterlevnad, därvid städse hava i åtanke att

tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid

fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på

uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet,

samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Utanför tryckfrihetsförordningen finns ingen uttrycklig allmän

lagregel om rätt och skyldighet att beakta yttrandefrihets-

och informationsfrihetsintressena, om de kolliderar med

något annat intresse som skyddas av rättsordningen. Som exempel

på sådana situationer kan nämnas mål om intrång i upphovsrätt

och mål som rör anskaffandet av uppgifter för publicering.

Yttrandefrihetsutredningen ansåg att det var en brist att

lagstiftningen inte gav något formellt stöd för beaktande av

yttrande- och informationsfrihetsintressen som kan finnas också

i vanliga brottmål. Utredningen ansåg att bristen borde

avhjälpas genom en kompletterande bestämmelse i

tryckfrihetsförordningen och i den av utredningen föreslagna

yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen skulle innebära att

samma förhållningssätt som den gällande instruktionen ger

anvisning om skall iakttas i vanliga brottmål där det framgår

att gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose dessa

grundlagars ändamål. Avsikten med en sådan bestämmelse var

enligt utredningen att ge ett utryckligt stöd för att i sådana

mål beakta yttrandefrihets- och informationsintressena. Detta

var enligt utredningen betydelsefullt inte minst när det gällde

demonstrationer och sammankomster, liksom i fråga om

teaterföreställningar och utställningar. Utredningen anförde

vidare att det borde övervägas om den utvidgade instruktionen,

för att få genomslagskraft, behövde förses med en motsvarighet i

brottsbalken (SOU 1983:70 s. 196).

Förslaget mottogs relativt positivt av remissinstanserna och

tillstyrktes av de flesta som tog upp frågan. Några var

negativa, däribland riksåklagaren. Han menade att det här rör

sig om ett relativt ingripande förslag vars konsekvenser är

svåra att överblicka.

Regeringen avstod från att förelägga riksdagen ett förslag

till yttrandefrihetsgrundlag men lade ändå fram förslag till

vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen (prop. 1986/87:151).

Med anledning av propositionen väcktes en motion (fp) i vilken

det begärdes att instruktionen i tryckfrihetsförordningen skulle

kompletteras med en parallell instruktion av samma innehåll som

den som föreslogs av yttrandefrihetsutredningen. Liksom

utredningen pekade motionärerna på de intressekonflikter som kan

uppstå i mål om intrång i upphovsrätt.

I ett yttrande till konstitutionsutskottet avstyrkte

lagutskottet motionsyrkandet. Enligt lagutskottets mening fick

upphovrättslagen anses innefatta en lämplig avvägning mellan

upphovsmännens intresse och intresset av en fri

opinionsbildning. Att införa en ordning enligt vilken i mål om

upphovsrättsintrång informationsfriheten skulle ges företräde

före upphovsmännens intressen skulle enligt lagutskottet

innebära en kraftig urholkning av det privaträttsliga skydd som

upphovsmännen åtnjuter.

I en avvikande mening ställde sig ledamöterna från folkpartiet

bakom motionsyrkandet.

I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att

förhållandet mellan yttrandefriheten och upphovsrätten övervägts

ingående vid flera tillfällen och att dessa överväganden visat

att upphovsmannens förfoganderätt till sina verk inte innefattar

någon begränsning av yttrandefriheten i grundlagens mening.

Konstitutionsutskottet anslöt sig i allt väsentligt till

lagutskottets bedömning och kunde inte tillstyrka motionärernas

förslag om en utvidgning av tillämpningsområdet för

instruktionen i tryckfrihetsförordningen såvitt gäller mål om

upphovsrättsintrång. Enligt konstitutionsutskottets mening borde

motionärernas förslag inte heller genomföras inom andra områden.

Konstitutionsutskottet avstyrkte således motionsyrkandet (KU

1987/88:36).

I en reservation erinrade ledamöterna från folkpartiet om att

enighet förelåg inom yttrandefrihetsutredningen om dess förslag

att utvidga tillämpningsområdet för instruktionen till vanliga

brottmål och att förslaget upptogs positivt av flera

remissinstanser. Dessa ledamöter ansåg att de skäl som

lagutskottet anfört mot att göra en sådan bestämmelse tillämplig

på mål om upphovsrättsintrång inte hade bärkraft. De ansåg

således att motionsyrkandet borde bifallas.

I överensstämmelse med 1986 års lagrådsremiss föreslås i den

nu aktuella propositionen att det i yttrandefrihetsgrundlagen

tas in en bestämmelse av samma innebörd som instruktionen i 1

kap. 4§ tryckfrihetsförordningen. Något förslag om att utvidga

tillämpningsområdet för instruktionen till att gälla utanför

grundlagarna läggs dock inte fram.

I motion K30 yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) pekar

motionärerna på att yttrandefrihetsutredningen har föreslagit

att samma förhållningssätt som instruktionen ger anvisning om

borde iakttas även i vanliga brottmål där gärningsmannen har

handlat i syfte att tillgodose tryckfrihetsförordningens eller

yttrandefrihetsgrundlagens ändamål. De konstaterar att

regeringen utan någon egentlig diskussion har avstått från att

föreslå en sådan parallell instruktion. Enligt motionärerna

skulle en parallellinstruktion ha sin betydelse även i andra

brottmål där ett yttrandefrihets- eller ett informationsintresse

är inbegripet. Det kan t.ex. gälla sättet för anskaffning av

uppgifter för publicering. Om den utvidgas till att gälla inte

bara vid brottmål kan den tjäna ett vidare syfte. Den kan då

enligt motionärerna ge ett uttalat stöd för rättstillämpningen

också vid en sådan arbetsrättslig prövning som avser ett påstått

åsidosättande av en avtalad tystnadsplikt.

Motionärerna föreslår att instruktionerna i

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

kompletteras med en föreskrift av följande lydelse: "Den som i

övrigt i domstol eller annan myndighet skall bedöma, om någon i

sitt handlande har brutit mot lag, förordning eller avtal, skall

iaktta samma förhållningssätt, om det framgår att den handlande

har haft till syfte att främja meningsutbyte, upplysning eller

konstnärligt skapande."

Även i motion K23 yrkande 2 av Lars Werner m.fl. (v)

förespråkas en parallellinstruktion. I den motionen anförs att

en parallellinstruktion skulle stärka det

yttrandefrihetsrättsliga skyddet för teaterföreställningar,

utställningar, demonstrationer m.m. För att få genomslagskraft

bör parallellinstruktionen enligt motionärerna inte bara föras

in i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen utan

också i brottsbalken.

Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar att det i

tryckfrihetsförordningen, förslaget till yttrandefrihetsgrundlag

och brottsbalken införs bestämmelser av innebörd att den s.k.

instruktionen i 1 kap. 4 § första stycket

tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 §

yttrandefrihetsgrundlagen skall iakttas i vanliga brottmål där

gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose intresset av

yttrande- och informationsfriheten.

Utskottets bedömning

Instruktionen har sitt ursprung i brottskatalogen i 3§ i

1810 och 1812 års tryckfrihetsförordningar. Den paragrafen

upptog en rad brott och innebar långtgående begränsningar av

rätten att yttra sig i politiska och religiösa frågor. I våra

dagar har yttrandefriheten fått en helt annan ställning, men

instruktionen har kvar sitt värde som ett uttryck för

tryckfrihetens särskilda betydelse. Det är därför naturligt att

den efter varsamma språkliga ändringar också får en plats i

yttrandefrihetsgrundlagen.

Den fråga som har väckts genom motionerna är om instruktionen

skall göras tillämplig även utanför det område som regleras i

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Det förslag om en sådan utvidgning av instruktionens

tillämpningsområde som lades fram av yttrandefrihetsutredningen

och som förs fram i motion K23 gäller bara brottmål. Förslaget i

motion K30 går längre eftersom det innebär att instruktionen

inte bara skall vara tillämplig i brottmål utan även i övrigt om

någon har brutit mot lag, förordning eler avtal. I motionen

anförs att instruktionen då kan ge ett uttalat stöd för

rättstillämpningen också vid en sådan arbetsrättslig prövning

som avser ett påstått åsidosättande av en avtalad tystnadsplikt.

Förslaget gäller emellertid inte bara arbetsrätten utan även

civilrätten i övrigt. Instruktionen skall enligt motionen vidare

tillämpas inte bara av domstolar utan också av

förvaltningsmyndigheter. Detta innebär att instruktionen också

kan bli tillämplig i förvaltningsärenden.

Utskottet finner att en sådan allmän tillämpning av

instruktionen på tvistemål och förvaltningsärenden kan få

konsekvenser som inte är möjliga att nu överblicka. Utskottet

anser därför att frågan om en utvidgning av instruktionens

tillämpningsområde i detta sammanhang bör begränsas till att

gälla brottmål.

Om instruktionen utvidgas till att avse brottmål i allmänhet,

kan den uppfattas både som en straffrihetsregel och som en

straffmätningsregel. När det gäller dess betydelse för

straffmätningen erinrar utskottet om den lagstiftning som

beslutats efter det att yttrandefrihetsutredningen lämnade sitt

förslag. År 1988 infördes i brottbalken en rad bestämmelser som

anvisar vilka förhållanden som skall beaktas vid straffmätning

och påföljdsval.

Av de nya bestämmelserna är 1 § andra stycket i 29 kap. av

intresse i detta sammanhang. Stycket innehåller en uppräkning av

omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av

straffvärdet. Förutom den skada, kränkning eller fara som

gärningen inneburit och vad gärningsmannen insett eller borde ha

insett om detta, framhålls särskilt de avsikter eller motiv som

gärningsmannen haft. Denna bestämmelse ger således uttryck för

principen att domstolen vid straffmätningen skall beakta om

gärningsmannen i sitt handlande har styrts av angelägna

motstående intressen.

Vidare finns föreskrifter i 3 § i samma kapitel om vilka

förmildrande omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av

straffvärdet vid sidan av vad som särskilt är föreskrivet. Där

nämns bl.a. de fallen att brottet har föranletts av någon annans

grovt kränkande beteende eller att det har föranletts av stark

mänsklig medkänsla. Vidare sägs att lindrigare straff än som är

föreskrivet för brottet får ådömas, om det är uppenbart påkallat

med hänsyn till brottets straffvärde.

När det gäller instruktionens betydelse som straffrihetsregel,

om dess tillämpningsområde utvidgas till att avse vanliga

brottmål, kan följande anföras.

Enligt instruktionen bör domstolen betänka att tryckfriheten

och yttrandefriheten är grundvalar för ett fritt samhällsskick.

Utskottet anser att man kan utgå från att domstolarna är

medvetna härom även när de dömer i mål som gäller andra brott än

tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. Den i instruktionen

angivna grundsatsen att vid tveksamma fall hellre fria än fälla

gäller sedan gammalt all straffrättsskipning i vårt land.

Av större vikt i detta sammanhang är emellertid att domstolen

enligt instruktionen alltid bör uppmärksamma syftet mera än

framställningssättet. En utvidgning av tillämpningsområdet för

instruktionen får därför betydelse när det gäller brott som

innefattar någon form av framställning. Vad som främst kommer i

blickfånget är teaterföreställningar och andra

framställningsformer som faller utanför regleringen i

yttrandefrihetsgrundlagen.

Ett brott som här är av intresse är förtalsbrottet. I samband

med utställningar, teaterföreställningar och andra sammankomster

kan någon utpekas som klandervärd eller uppgifter lämnas som är

ägnade att utsätta denne för andras missaktning. I sådana fall

kan intresset av yttrandefriheten komma i konflikt med den

enskildes intresse av att värna sitt goda namn och rykte. Den

som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt

levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta

denne för andras missaktning, kan enligt 5 kap. 1§ första

stycket brottsbalken dömas till böter. Detta brottsområde

inskränks väsentligt genom en regel i andra stycket om

yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade

situationer. Den som har lämnat en kränkande uppgift är nämligen

fri från ansvar, om han var skyldig att uttala sig eller om det

eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att

lämna uppgift i saken. I båda fallen gäller dock att han måste

visa att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för

den.

Vid bedömningen av om någon har gjort sig skyldig till förtal

framgår således direkt av straffbestämmelsen i vilken

utsträckning som domstolen skall uppmärksamma syftet mera än

framställningssättet.

I förarbetena till bestämmelsen om förtal anfördes (1958) att

kriminaliseringar i syfte att skydda den enskilde mot obehöriga

angrepp medför inskränkningar i yttrandefriheten. Det var därför

ofrånkomligt att åstadkomma en avvägning, som tillgodoser kravet

på yttrandefrihet inom olika samhällsområden. Det anfördes

vidare att en vidsträckt yttrandefrihet i den offentliga

diskussionen i vårt land upprätthålls såväl i tal som i skrift

och att denna yttrandefrihet är grundvalen för ett fritt

samhällsskick. Det måste enligt förarbetena finnas utrymme för

den politiska debatten. Där sägs också att det är nödvändigt att

andra samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor

diskuteras, även om därigenom enskilda personer skulle i viss

mån angripas.

Även inom upphovsrätten har avvägningen mellan

yttrandefrihetsintresset och andra intressen kommit till uttryck

i lagstiftningen.

De nu berörda fallen är exempel där yttrandefrihetens

ställning i förhållande till motstående intressen blivit föremål

för reglering. I rättstillämpningen kan också förekomma fall där

sådana avvägningar görs utan stöd av särskilda bestämmelser.

Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att det

därutöver bör finnas ett allmänt formellt stöd för beaktande av

de yttrandefrihetsintressen som kan finnas i vanliga brottmål.

En bestämmelse om detta med samma innebörd som intruktionens

skulle emellertid komma att gälla utanför

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

tillämpningsområden. Det är därför mera förenligt med

principerna för lagstiftningen att en sådan reglering tas in i

den allmänna strafflagstiftningen. I betänkandet (SOU 1988:7)

Frihet från ansvar har fängelsestraffkommittén behandlat de

allmänna reglerna om ansvarsfrihet, däribland vad som skall

gälla vid intressekollisioner vid olika brott. Betänkandet har

remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet. Enligt

utskottets mening bör i det sammanhanget övervägas att införa

bestämmelser i brottsbalken som kan ge stöd åt

yttrandefrihetsintressena vid kollision med andra intressen.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionen i

denna del. Vad utskottet har anfört om bestämmelser i

brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga

brottmål bör riksdagen med anledning av motionerna K23 yrkande 2

och K30 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

Undantag från tystnadsplikt

Enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen råder ett förbud

för vissa personer att röja vad de erfarit om vem som är

författare eller har lämnat meddelanden för publicering i en

tryckt skrift eller är utgivare till en skrift som inte är

periodisk. De personer som avses är sådana som har tagit

befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckta skrifter

eller med framställningar som varit avsedda att införas i tryckt

skrift och sådana som varit verksamma inom företag för utgivning

av tryckta skrifter eller för yrkesmässig förmedling av nyheter

eller andra meddelanden till periodiska skrifter.

Tystnadsplikten gäller inte i alla situationer, utan

paragrafen innehåller under fem olika punkter undantag från

tystnadsplikten. I detta sammanhang är främst punkterna 4 och 5

av intresse.

I punkt 4 regleras vissa fall då tystnadsplikten får vika vid

misstanke om brott av personer som lämnat uppgifter för

offentliggörande eller av andra som medverkat till en

framställning. Det rör sig i denna punkt om mål angående en del

brott som en sådan "meddelare" eller någon annan som medverkat

till framställningen kan fällas till ansvar för, nämligen

uppsåtligt utlämnande av hemlig handling eller uppsåtlig

överträdelse av kvalificerad tystnadsplikt. I dessa fall rör det

sig således inte om ansvar för tryckfrihetsbrott utan om

straffrättsligt ansvar för brott mot tystnadsplikt. Vidare

omfattar punkt 4 mål angående brott som avses i 7 kap. 2 §

tryckfrihetsförordningen, dvs. publicerat annonsmeddelande eller

liknande som är straffbart på grund av omständighet som inte

omedelbart framgår av dess innehåll, s.k. svårbegripliga

publiceringsmeddelanden.

Tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen får

åsidosättas med stöd av punkt 4 endast vid förhandling inför

domstol, efter det att rätten fattat beslut därom. Vidare gäller

att den som har tystnadsplikt bara får uttala sig om huruvida en

viss utpekad person är identisk med meddelaren eller inte. Han

får således inte upplysa om vem som i annat fall är meddelare.

Den som är utpekad skall vara antingen tilltalad eller skäligen

misstänkt under förundersökningen.

I punkt 5 finns en bestämmelse som reglerar vilka avvikelser

från tystnadsplikten som får göras i andra mål än sådana som

faller under tryckfrihetsförordningen. Det är således fråga om

sådana mål som som handläggs vid t.ex. allmän domstol eller

förvaltningsdomstol och i vilka det åberopas förhör med någon

person som har tystnadsplikt enligt tryckfrihetsförordningen.

Målen behöver inte ha någon annan tryckfrihetsrättslig aspekt än

just denna tystnadsplikt. Det kan röra sig om ett vanligt

tvistemål eller om ett brottmål.

Någon fast regel om när vittnesplikten får vika för

anonymitetsskyddet uppställs inte. För att anonymiteten skall få

brytas krävs att det är av verklig betydelse i målet att uppgift

om meddelaren eller författaren lämnas. Dessutom krävs att

bevisningen inte lämpligen kan föras på annat sätt. I lagtexten

uttrycks detta så att det av hänsyn till allmänt eller enskilt

intresse skall vara av synnerlig vikt att uppgift lämnas i

saken. Tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 §

tryckfrihetsförordningen avser den skyddade personens identitet.

Att uppgift i saken skall lämnas innebär således även i detta

sammanhang att uppgift skall lämnas i fråga om identiteten.

I tvistemål skall domstolen vid sin prövning enligt punkt 5

beakta parternas intresse av målets utgång, såvitt denna kan

påverkas av den ifrågasatta bevisningen. I brottmål bör hänsyn

tas till hur allvarligt det brott är som åtalet avser. Under i

övrigt likartade förhållanden bör det enligt förarbetena vidare

ligga närmare till hands att medge bevisning som bryter

anonymiteten om bevisningen kan antas vara till en tilltalads

förmån än om motsatsen är fallet. Beslut om att hänsynen till

anonymiteten skall få vika får fattas endast om mycket starka

skäl kan åberopas.

I propositionen anförs att tolkningen av reglerna i 3 kap.

3§ tryckfrihetsförordningen om tystnadsplikt aktualiserades i

slutet av år 1988, då justitiekanslern begärde att under ed få

höra en journalist vid en dagstidning om vem som lämnat vissa

uppgifter som publicerats i tidningen. I den debatt som uppstod

efter detta gjordes gällande att de nuvarande föreskrifterna på

området inte är lämpligt utformade. Från flera håll uttalades

önskemål om en översyn av föreskrifterna. Mot denna bakgrund

fick meddelarskyddskommittén i uppdrag att undersöka i vad mån

det är oklart vilka frågor som får ställas vid förhör enligt 3

kap. 3§ 4 tryckfrihetsförordningen. Samtidigt skulle punkten 5

i paragrafen uppmärksammas. Någon ny avvägning mellan de två

samhällsintressena -- intresset av att kunna beivra allvarlig

brottslighet och intresset av att skydda massmediernas källor --

som här står mot varandra skulle kommittén inte göra utan endast

överväga om det i klarhetens intresse fanns ett behov av att

justera de aktuella bestämmelserna.

På grundval av förslag från meddelarskyddskommittén läggs i

propositionen fram vissa förslag till ändring i 3 kap. 3 §

tryckfrihetsförordningen som syftar till att göra regleringen

mer lättillgänglig. Några förändringar i sak är inte avsedda. I

propositionen föreslås vidare att bestämmelser av samma innehåll

tas in i yttrandefrihetsgrundlagen.

I motion K28 yrkandena 1 och 2 av Jan-Erik Wikström (fp)

föreslås vissa andra justeringar i de nu nämnda bestämmelserna i

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. De

ändringar han föreslår innebär ett minskat utrymme för beslut om

undantag från tystnadsplikten. Beslut om undantag skall enligt

hans förslag endast kunna komma i fråga om domstolen finner det

vara av synnerlig vikt.

När det gäller tvistemål som inte faller under

tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen bör

enligt Jan-Erik Wikströms förslag vittnesplikten aldrig tillåtas

inkräkta på anonymitetsskyddet. Även i motion K30 yrkande 6 av

Birgit Friggebo m.fl. (fp) menar motionärerna att bestämmelsen

om undantag bör begränsas till att enbart avse brottmål.

Jan-Erik Wikström anser i sin motion dessutom att undantaget

endast bör gälla brottmål där åtalet gäller brott med ett

minimistraff om fängelse två år eller längre tid.

Utskottets bedömning

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om undantag från

tystnadsplikt utgör resultatet av en avvägning mellan intresset

av att kunna beivra allvarlig brottslighet och intresset av att

skydda massmediernas källor. Bestämmelserna är invecklade och

svårtillgängliga, och de förslag som läggs fram i propositionen

avser endast att göra dem mer lättillgängliga. Enligt utskottets

mening tillgodoser förslagen detta syfte, varför utskottet

tillstyrker propositionen i denna del.

De förslag som förs fram i motionerna innebär däremot sakliga

ändringar, vars konsekvenser inte är utredda och därför nu inte

kan överblickas. Utskottet anser inte att de bör läggas till

grund för överväganden om grundlagsstiftning i detta sammanhang.

Utskottet avstyrker därför motion K28 yrkandena 1 och 2 samt K30

yrkande 6.

Meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda

En fråga som länge har varit föremål för diskussion är om det

är möjligt att avtalsvägen avstå från rättigheter som

tryckfrihetsförordningen ger och om skadeståndspåföljd kan

inträda vid kontraktsbrott genom uppgiftslämnande för

offentliggörande utan att detta kolliderar med reglerna i

tryckfrihetsförordningen.

Frågan om meddelarfriheten i förhållanden mellan enskilda

behandlades utförligt i 1986 års lagrådsremiss. Slutsatsen av

övervägandena blev att övertygande skäl i och för sig kunde

anföras för tanken att meddelarfriheten borde gälla också

utanför myndighetsområdet men att något förslag inte kunde

läggas fram i lagstiftningsärendet. I betänkandet KU 1987/88:36

ansåg konstitutionsutskottet att det fanns skäl att utvidga

meddelarskyddet till att i princip gälla förhållandet även

utanför den offentliga sektorn. Enligt utskottet var det

material som förelåg i ärendet inte tillräckligt för att utgöra

underlag för förslag i saken i det föreslagna beredningsarbetet

med en ny grundlag. Enligt utskottets mening borde regeringen i

stället se till att frågan blev föremål för skyndsam utredning.

Utskottets uttalande ledde till att meddelarskyddskommittén

tillkallades. Kommittén föreslog i betänkandet (SOU 1990:12)

Meddelarrätt en grundlagsreglering om rätt för enskilda inom

företag och organisationer att lämna uppgifter, som omfattas av

en avtalad tystnadsplikt, för publicering utan att drabbas av

straff eller andra rättsföljder.

I propositionen konstateras att förslaget har mött ett starkt

motstånd bland remissinstanserna. Med hänsyn härtill står det

enligt propositionen klart att det inte är möjligt att föra fram

frågan om en vidgad insyn inom den privata sektorn till

grundlagsstiftning i samband med 1991 års riksdagsval. Vidare

står det enligt propositionen klart att en lagstiftning av det

slag som finns redovisat i kommitténs betänkande -- med

grundlagsfäst meddelarfrihet inom privata företag och andra

privata organisationer -- inte kan förordas i nuläget. Frågan

bör dock ägnas fortsatt uppmärksamhet och göras till föremål för

vidare överväganden.

I motion K30 yrkande 4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och

motion K23 yrkande 1 av Lars Werner m.fl. (v) betonas vikten av

att arbetet med att finna ändamålsenliga lösningar inte stannar

av. I motion K30 yrkas ett tillkännagivande till regeringen om

fortsatt utredning av frågan om ett förstärkt meddelarskydd på

det privata området. I motion K23 anförs att det borde ha varit

möjligt för regeringen att förelägga riksdagen konkreta förslag

med utgångspunkt från meddelarskyddskommitténs betänkande. I den

motionen begärs att riksdagen än en gång slår fast att frågan om

utvidgad meddelarfrihet snarast måste få sin lösning.

Utskottets bedömning

Som anförs i propositionen är det angeläget att öka insynen i

det privata näringslivet och i de stora organisationerna. Vilken

väg man lagstiftningsmässigt skall gå är en komplicerad fråga.

Utskottet kan konstatera att det inte har varit möjligt att föra

fram frågan om ett förstärkt meddelarskydd på den privata

sektorn inför riksdagsvalet år 1991. Frågan bör emellertid ägnas

fortsatt uppmärksamhet. Propositionen ger också uttryck för den

uppfattningen. Något särskilt uttalande från riksdagens sida är

inte nödvändigt. Utskottet avstyrker motionerna K30 yrkande 4

och K23 yrkande 1.

Radionämndens rätt att vitesförelägga

Enligt förslaget till yttrandefrihetsgrundlag får det i lag

föreskrivas att en nämnd skall granska om radioprogram, som

någon sänt på annat sätt än genom tråd, står i överensstämmelse

med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för

sändningarna. En sådan nämnd får endast uttala sin mening och

förelägga den sändande att följa föreskrifterna eller villkoren.

I lagen får föreskrivas att ett föreläggande av nämnden får

förenas med vite. Frågor om ansvar för yttrandefrihetsbrott och

om utdömande av vite prövas alltid av domstol.

Enligt propositionen ges härigenom en förankring i grundlagen

åt en sådan efterhandsgranskning som i dag utförs av

radionämnden. När det gäller sanktionsmöjligheterna lämnas ett

visst utrymme för förändring av nämndens uppgifter. Enligt

propositionen kan en sådan förändring komma att visa sig

behövlig i framtiden, om mångfalden av radio- och TV-kanaler

tilltar och Sverige samtidigt skall kunna upprätthålla sina

folkrättsliga åtaganden enligt den europeiska konventionen om

gränsöverskridande television utan att behöva tillgripa så

långtgående sanktioner som indragning av rätten till fortsatt

sändningsverksamhet.

I motion K428 av Karl-Göran Biörsmark (fp) anför motionären

att radionämndens befogenheter hittills har begränsats till att

granska och uttala sig om efterlevnaden av de föreskrifter som

gäller för sändningarna. Motionären vill för sin del inte

utesluta att det kan uppkomma ett behov av en nyansering av

sanktionsmöjligheterna. Han finner det dock besvärande att samma

instans som har eller får till uppgift att fortlöpande

efterhandsgranska sända program och avge utlåtanden om deras

förenlighet med föreskrifter och andra villkor också skulle

kunna utfärda vitesförelägganden. Om man vid en kommande

lagstiftning finner det nödvändigt att använda sig av vite vid

överträdelse av koncessionsregler, bör enligt motionärens mening

vitesförelägganden tillkomma i annan ordning vid påstådda

missbruk som inte gäller reklam eller sponsring efter prövning

av domstol med tillgång till jury. Nämndens roll bör enligt

motionären vara anmälarens. Han anser därför att den föreslagna

befogenheten för nämnden att vitesförelägga i stället skall

utövas av domstol.

Utskottets bedömning

Regeringsformen gör det möjligt att i lag ge radionämnden i

uppgift att granska om radioprogram står i överensstämmelse med

de föreskrifter och andra villkor som gäller för sändningarna.

Sådana bestämmelser finns i dag i 7 § radiolagen (1966:755).

Enligt regeringsformen är det vidare möjligt att i lag ge

nämnden befogenhet att förelägga den som har tillstånd att sända

radioprogram att följa föreskrifterna eller villkoren och att ge

nämnden befogenhet att förena föreläggandena med vite. Någon

sådan lagstiftning finns emellertid ännu inte.

I förslaget till yttrandefrihetsgrundlag bibehålls det nu

beskrivna konstitutionella rättsläget.

I den lagstiftning som blir följden av ett svenskt tillträde

till den europeiska konventionen om gränsöverskridande

television kan det bli aktuellt med föreskrifter om

vitesföreläggande -- särskilt när det gäller tillsynen över

efterlevnaden av de bestämmelser om reklam som konventionen

förutsätter. Utskottet delar regeringens bedömning att

grundlagen bör ge stöd för lagstiftning om sådana

vitesförelägganden. I sammanhanget bör det framhållas att en

sådan lagstiftning enligt förslaget kommer att vara underkastad

bestämmelserna i regeringsformen om lagstiftning som begränsar

yttrandefriheten (2 kap. 12§ andra--femte styckena och 13§).

Som anförs i propositionen innebär detta att vite bara kan

föreskrivas för fall som är så allvarliga att sanktionen kan

motiveras vid en prövning av de nämnda bestämmelserna i

regeringsformen.

När det gäller den närmare utformningen av lagstiftningen

vänder sig motionären i motion K428 mot att den skall få

innehålla bestämmelser av innebörd att radionämnden ges

befogenhet att meddela vitesföreläggande. Motionären anser att

såväl vitesföreläggande som utdömande av vite bör prövas av

domstol.

Enligt utskottets mening talar principiella skäl mot en

ordning enligt vilken utdömande av viten av detta slag prövas av

den myndighet som har förelagt vitet. Den som har meddelat

föreläggandet kan nämligen uppfattas stå i en motpartsställning

gentemot den mot vilken föreläggandet har riktats. Utskottet

anser att det i stället får betraktas som en fördel om

vitesärendet kommer under behandling av en domstol som inte

tidigare har varit inkopplad på ärendet och som kan tänkas

anlägga andra aspekter på det.

När det gäller att tillgodose de yttrandefrihetsrättsliga

aspekterna bör enligt utskottets mening den avgörande vikten

fästas vid den rättegångsordning som gäller då frågan om

vitets utdömande skall prövas. Av förslaget till

yttrandefrihetsgrundlag framgår att frågor om utdömande av vite,

som har förelagts på grund av påstått missbruk av

yttrandefrihet, alltid skall prövas i juryrättegång (3 kap.

5§). Utskottet utgår från att domstolen enligt den

lagstiftning som närmare skall reglera förfarandet får i uppgift

att pröva vitesföreläggandet i hela dess vidd. Prövningen kommer

därmed att omfatta frågan om föreläggandet var befogat från

yttrandefrihetssynpunkt. Enligt utskottets mening är en sådan

prövning med jurymedverkan väl ägnad att tillgodose de

yttrandefrihetsrättsliga aspekterna.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionen i

denna del. Utskottet avstyrker således motion K428.

Propositionen i övrigt

Utöver vad som ovan anförts föranleder inte förslagen i

propositionen några särskilda uttalanden från utskottets sida.

Uppräkningen av brott i 5 kap. 3§ första stycket 1 förslaget

till yttrandefrihetsgrundlag bör dock kompletteras med brottet

grovt spioneri för att paragrafen helt skall motsvara 7 kap.

3§ tryckfrihetsförordningen.

Olaga våldsskildring

Genom bestämmelserna om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b§

brottsbalken kriminaliseras spridning dels av alla slags bilder

som skildrar sexuellt våld eller tvång, dels rörliga bilder som

innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld

mot människor eller djur. Även den som framställer bilder med

ett sådant innehåll kan straffas, om bilderna är avsedda att

spridas. Straffet är böter eller fängelse. Genom lagändringar,

som beslutades våren 1990 och som trädde i kraft den 1 januari

1991, höjdes straffmaximum från sex månaders fängelse till två

års fängelse. Från straffansvar är undantagna gärningar som är

försvarliga. Genom de nämnda lagändringarna utvidgades det

straffbara området till att även avse oaktsam spridning av

våldsskildringar, om spridningen sker i yrkesmässig verksamhet

eller eljest i förvärvssyfte.

Olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt

våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, är enligt 7 kap.

4§ 13 tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsbrott, om inte

gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

I den nu aktuella propositionen föreslås att sådana gärningar

på samma sätt skall anses som yttrandefrihetsbrott. Vidare

föreslås att som yttrandefrihetsbrott även skall räknas

uppsåtliga olaga våldsskildringar i rörliga bilder, dvs. extrema

våldsskildringar i de fall de förekommer i TV-program eller i

filmer, videogram e.d.

I motion K406 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) anför

motionärerna att lagstiftningen inte skyddar mot

våldsskildringarna, eftersom det förekommer att anmälningar mot

vissa sådan skildringar har avskrivits utan åtgärd. Motionärerna

anser därför att en utvärdering av tillämpningen av lagen

snarast bör komma till stånd.

I motion K424 av Berith Eriksson m.fl. (v) vänder sig

motionärerna särkilt mot kvinnoförnedrande utbud av

pornografiska bilder, tidningar och videogram. De förespråkar en

översyn av lagstiftningen (yrkande 1). De anför att man i flera

delstater i USA har lyckats med en lagstiftning som innebär att

vilken kvinna som helst kan få en civilrättslig prövning av hur

ett pornografiskt alster skadar kvinnor som grupp. Motionärerna

anser att det bör undersökas om en sådan lagstiftning kan

överföras till svenska förhållanden (yrkande2).

Enligt motion K413 av Johnny Ahlqvist och Rinaldo Karlsson (s)

har utvecklingen av pornografin i såväl tidningar som videogram

nu nått en sådan omfattning och råhetsgrad att våldspornografin

måste förbjudas i lag. Den lagstiftning som i dag finns är

enligt motionärerna inte tillräcklig. I motion K422 av Gunilla

André och Ingbritt Irhammar (c) förklarar motionärerna att de

inte längre vill tolerera den nedvärderande och snedvridna

kvinnosyn som våldspornografin leder till. De anser därför att

regeringen bör lägga fram ett förslag till förbud mot

våldspornografi.

Utskottets bedömning

De bestämmelser om olaga våldsskildring som berörs i

motionerna ändrades i skärpande riktning under föregående

riksmöte. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1991. Det är

enligt utskottets mening därför inte motiverat med någon åtgärd

från riksdagens sida med anledning av motionerna. Utskottet

avstyrker därför motionerna K406, K413, K422 och K424.

Barnpornografibrott

Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att

bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn kan enligt 16

kap. 10 a § brottsbalken dömas för barnpornografibrott. I

bestämmelsen anges inte någon bestämd åldersgräns när det gäller

att avgöra vad som avses med barn. En åldersgräns skulle enligt

förarbetena göra det nödvändigt att fastställa barnets

identitet, och man ville undvika den ytterligare

integritetskränkning som en sådan identifiering skulle medföra.

Med barn avses därför person vars könsmognadsprocess inte är

avslutad (prop. 1978/79:179 s. 9).

Riksdagen har nyligen godkänt en av Förenta nationernas

generalförsamling den 20 november 1989 antagen konvention om

barnens rättigheter (prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350).

Enligt artikel 1 i konventionen avses med barn varje människa

under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt lag som

gäller för barnet. Konventionsstaterna åtar sig i artikel 34 att

skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och

sexuella övergrepp. För detta ändamål skall enligt artikeln

konventionsstaterna vidta alla lämpliga nationella, bilaterala

eller multilaterala åtgärder för att förhindra att barn

utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt

material.

Även barnpornografibrott är tryckfrihetsbrott

(7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen). I den nu aktuella

propositionen föreslås att sådana gärningar på samma sätt skall

anses som yttrandefrihetsbrott.

Enligt motion K421 yrkande 1 av Britta Bjelle m.fl. bör det

övervägas ett införande av en åldersgräns vid sidan av den

nuvarande objektiva könsmognadsgränsen i bestämmelsen om

barnpornografibrott. Dessa gränser skulle kunna åberopas

alternativt av åklagaren. En åklagare som skall väcka åtal kan

då enligt motionärerna välja den lämpligaste bevisformen: att

fastställa åldern på de deltagande eller att använda bilden

själv som grund för en bedömning av könsmognadskriteriet.

Motionärerna anser att detta skulle innebära ett starkare skydd

för unga människor -- barn i FN-konventionens mening -- som är

fysiskt könsmogna men som ändå inte är vuxna nog att bedöma om

de vill medverka i pornografi eller inte. Motionärerna anför

vidare att tiden nu är mogen för en utvärdering av

barnpornografiförbudet (yrkande 2).

Utskottets bedömning

I den nämnda propositionen om godkännande av konventionen om

barnens rättigheter gjordes vissa uttalanden om behovet av en

översyn av de straffrättsliga reglernas utformning. Vid sin

behandling av propositionen förklarade socialutskottet -- i

överensstämmelse med yttranden från konstitutionsutskottet och

justitieutskottet -- att det straffrättsliga skyddet mot att

barn utnyttjas i barnpornografi kan behöva utvidgas.

Socialutskottet ansåg att övervägandena lämpligen kunde ske i

samband med den översyn av de straffrättsliga reglernas

utformning som aviserats i propositionen.

Med hänsyn till dessa uttalanden vid föregående riksmöte

finner utskottet att det inte är påkallat med någon åtgärd från

riksdagens sida med anledning av motion K421. Utskottet

avstyrker således motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förhandsgranskning av filmer och videogram

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K22,

1990/91:K24, 1990/91:K25, 1990/91:K26, 1990/91:K27 och

1990/91:K414 yrkande 1 som vilande antar det i proposition

1990/91:64 framlagda förslaget till yttrandefrihetsgrundlag

såvitt avser 1 kap. 3§ andra stycket,

res. (mp)

2. beträffande ansvar för vissa meddelanden eller för

medverkan i vissa framställningar

att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till

yttrandefrihetsgrundlag såvitt avser 5 kap. 3§ första stycket

med den ändringen att stycket erhåller den i bilaga 2 som

Utskottets förslag betecknade lydelsen,

3. beträffande övriga delar av förslaget till

yttrandefrihetsgrundlag

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K28 yrkande 2,

1990/91:K29, 1990/91:K30 yrkandena 2, 3, 5, yrkande 6 i

motsvarande del och yrkande 7, 1990/91:K409 yrkande 2,

1990/91:K414 yrkande 2 samt 1990/91:K428 som vilande antar

regeringens förslag till yttrandefrihetsgrundlag i den mån det

inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom.1 och 2,

4. beträffande lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K28 yrkande 1

och 1990/91:K30 yrkande 6 i motsvarande del som vilande antar

regeringens förslag till lag om ändring i

tryckfrihetsförordningen,

5. beträffande lag om ändring i regeringsformen

att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till lag

om ändring i regeringsformen,

6. beträffande parallellinstruktion

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:K23 yrkande

2 och 1990/91:K30 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om bestämmelser i brottsbalken till

stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål,

7. beträffande meddelarfrihet i förhållandet mellan

enskilda

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K23 yrkande 1 och

1990/91:K30 yrkande 4,

8. beträffande olaga våldsskildring

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K406, 1990/91:K413,

1990/91:K422 och 1990/91:K424,

9. beträffande barnpornografibrott

att riksdagen avslår motion 1990/91:K421.

Stockholm den 25 april 1991

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt

Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s), Torgny Larsson

(s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar

(v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill

Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c).

Reservation

Förhandsgranskning av filmer och videogram (mom.1)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Som utskottet anförde" och slutar med "K414 yrkande

1" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening får yttrandefrihetsrättsliga

principer inte utgöra hinder mot införande av lagstiftning om

förhandsgranskning av videogram och filmer som yrkesmässigt

försäljs eller hyrs ut för privat bruk. Utskottet anser nämligen

att dessa för demokratin och mångfalden viktiga principer inte

får tas till intäkt för att kommersiella vinstintressen skall

tillåtas att sprida filmer och videogram som är skadliga för

barn och ungdom. Utskottet finner därför att 1 kap. 3§ andra

stycket andra meningen förslaget till yttrandefrihetsgrundlag

bör erhålla följande lydelse: "Genom lag får dock meddelas

föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som skall

visas offentligt eller som i förvärvssyfte skall spridas genom

försäljning eller uthyrning." Härigenom tillgodoses syftet med

motionerna K22, K24, K25, K26, K27 och K414 yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande förhandsgranskning av filmer och videogram

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:64 och

motionerna 1990/91:K22, 1990/91:K24, 1990/91:K25, 1990/91:K26,

1990/91:27 samt 1990/91:K414 yrkande 1 som vilande antar det i

propositionen framlagda förslaget till yttrandefrihetsgrundlag

såvitt avser 1 kap. 3 § andra stycket med den ändringen att

stycket erhåller i bilaga3 som Reservantens förslag

betecknade lydelse.

Särskilda yttranden

1. Förbud mot reklam i radio och TV

Hans Leghammar (mp) anför:

Miljöpartiet de gröna har yrkat att 1 kap. 7 § andra stycket

om internationella konventioner i förslaget till

yttrandefrihetsgrundlag inte antas. Bakgrunden till yrkandet är

att miljöpartiet är mot reklam i radio och TV, även den

satellitsända som vidaresänds i kabelnät. Den föreslagna

grundlagen avses träda i kraft den 1 januari 1992.

Synen på yttrandefrihetsgrundlagen hänger samman med

reklam-TV-frågan. Sedan yttrandefrihetspropositionen

presenterades för riksdagen har läget klarnat i denna fråga. En

bred majoritet i riksdagen förutsätts nu ställa sig bakom

regeringens förslag om en ny tredje reklam-TV-kanal. Den lag som

reglerar dessa frågor avses träda i kraft den 1 juli i år och

sändningarna kan vara i gång redan före årsskiftet, alltså innan

yttrandefrihetsgrundlagen börjat verka.

Den principiella invändningen mot lagstiftningsmetoden som

miljöpartiet har fört fram äger alltjämt bärkraft.

Eftersom reklam nu kommer att tillåtas i ett marknät för TV

har motivet för att förbjuda reklamen i satellitsändningar

avtagit i styrka. Miljöpartiet avstår därför från att driva

saken vidare.

2. Ansvarig utgivare

Hans Leghammar (mp) anför:

Miljöpartiet de gröna har fört fram ett yrkande som går ut på

att klargöra om yttrandefrihetsgrundlagen medger att man här i

Sverige kan göra en person ansvarig för programinnehållet,

skatter eller andra avgifter i utländska satellitsändningar som

tas emot här i landet. Rättsläget kan förefalla oklart. Av

utskottets bedömning får emellertid anses framgå att något

rättsligt hinder av anfört slag inte föreligger. Det

principiella rättsläget är därmed klarlagt.

3. Bestämmelser i brottsbalken till stöd för

yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål

Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Ericsson (m) anför:

Vi vill inte motsätta oss att frågan om att införa

bestämmelser i brottsbalken till stöd för

yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål övervägs i

enlighet med vad utskottet har anfört. Vi vill emellertid

understryka att detta blir en grannlaga och svår uppgift med

hänsyn till de andra intressen som också måste beaktas vid

utformningen av strafflagstiftningen.

4. Meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda

Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Ericsson (m) anför:

Från moderata samlingspartiets sida har tidigare framförts

uppfattningen att en utvidgning av meddelarskyddet till att

gälla mellan enskilda innebar något principiellt nytt som skulle

få oöverskådliga konsekvenser. Det öde som

meddelarskyddskommitténs förslag har rönt visar enligt vår

mening att denna uppfattning var riktig.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till

yttrandefrihetsgrundlag

Bilaga 2

Regeringens förslag

Utskottets förslag

5 kap. 3 § första stycket

Om någon lämnar ett meddelande, som avses i 1 kap. 2 §, eller,

utan att svara enligt 6 kap., medverkar till en framställning

som är avsedd att offentliggöras i ett radioprogram, en film

eller en ljudupptagning, som författare eller annan upphovsman

eller genom att framträda i radioprogrammet och därigenom gör

sig skyldig till

Om någon lämnar ett meddelande, som avses i 1 kap. 2 §, eller,

utan att svara enligt 6 kap., medverkar till en framställning

som är avsedd att offentliggöras i ett radioprogram, en film

eller en ljudupptagning, som författare eller annan upphovsman

eller genom att framträda i radioprogrammet och därigenom gör

sig skyldig till

1. högförräderi, spioneri, grov obehörig befattning med hemlig

uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök,

förberedelse eller stämpling till sådant brott;

1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig

befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek

eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är

tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling

i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när

gärningen är uppsåtlig; eller

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är

tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling

i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när

gärningen är uppsåtlig; eller

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som

anges i särskild lag,

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som

anges i särskild lag,

gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.

gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.

I reservationen föreslagen ändring i regeringens förslag

till yttrandefrihetsgrundlag

Bilaga 3

Regeringens förslag

Reservantens förslag

1 kap. 3 § andra stycket

Vad som sägs i första stycket gäller även filmer. Genom lag

får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av

filmer som skall visas offentligt.

Vad som sägs i första stycket gäller även filmer. Genom lag

får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av

filmer som skall visas offentligt eller som i förvärvssyfte

skall spridas genom försäljning eller uthyrning.