Bet. 1990/91:KU3

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU03

Kommunala frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

KU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en rad kommunala frågor.

Till grund för betänkandet ligger dels ett s.k.

informationsavsnitt i 1989/90 års budgetproposition, dels ett

antal motioner från den allmänna motionstiden 1989/90. Utskottet

har ansett flertalet motioner besvarade med vad utskottet

anfört. Inte i något fall föreslås bifall till motionsyrkande. I

ärendet föreligger 11 reservationer och 3 särskilda yttranden.

Propositionen

1989/90:100, bilaga 2, vari yrkas att riksdagen bereds

tillfälle att ta del av vad i propositionen i övrigt har anförts

om kommunerna och landstingen i förändring (avsnitt 3.3).

Motionerna

1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om JO-kontroll av kommunerna,

1989/90:K213 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i

kommunallagstiftningen i syfte att förhindra kommunala

engagemang i normala affärsdrivande företag i enlighet med vad i

motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk320.

1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utökade

möjligheter för JO till talerätt på det kommunala området,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunala förtroendemäns personliga ansvar

för olagliga beslut,

1989/90:K252 av Kjell Dahlström och Paul Ciszuk (båda mp) vari

yrkas att riksdagen beslutar tillsätta en parlamentarisk

folkkommitté med uppgift att föreslå ändringar av rikets

indelningar och styrelseskick.

1989/90:K256 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna i 3:e kap. 4--7

§§ kommunallagen (1977:179) om personalföreträdares närvarorätt

vid sammanträden med kommunala nämnder och styrelser.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A760.

1989/90:K602 av Hugo Andersson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna i kommunallagen om

representation för fackliga organisationer i kommunala nämnder

och styrelser.

1989/90:K607 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen

att en precisering sker av 3 kap. 15§ kommunallagen om

suppleanters närvarorätt.

1989/90:K608 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till utvidgning av den kommunala

kompetensen så att det klarläggs att kommuner har rätt att utge

vårdnadsersättning.

1989/90:K609 av Bo Finnkvist och Kjell Nordström (båda s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av lagstiftning om

ersättningsbestämmelser i samband med politiska uppdrag.

1989/90:K611 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

frikommunförsöket utvidgas och permanentas enligt vad som

anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om direktvalda

kommundelsnämnder,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur

speciallagstiftningens omfattning skall minskas inom det

kommunala området,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur

offentlighetsprincipen skall kunna utvidgas enligt vad som

anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om offentliga

nämndsammanträden, enligt vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgad

beskattningsrätt för kommunerna enligt vad som anförts i

motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter

för kommunerna att avvika från självkostnadsprincipen.

1989/90:K612 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk

utredning med uppgift att utarbeta förslag om införande av

länsdemokrati.

1989/90:K614 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att

nyvald kommunfullmäktigeförsamling äger rätt att vid sitt första

sammanträde under tjänstgöringsåret även välja kommunstyrelse.

1989/90:K615 av Birgitta Johansson och Anders Nilsson (båda s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

kommunerna skall åläggas en skyldighet att utbetala ersättning

för förlorad arbetsersättning till de förtroendevalda.

1989/90:K616 av Bertil Persson och Inger Koch (båda m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om

ändrade regler för utseende av styrelser och nämnder i kommunen,

innebärande att samma fördelaktiga system som gäller för

Stockholm kan tillämpas i landets övriga kommuner.

1989/90:K617 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att "lag om rätt för kommuner och

landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika"

utvidgas till att också gälla företag som investerat i

Sydafrika.

1989/90:K622 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om snabbare valgenomslag i kommunala styrelser.

1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas att riksdagen uttalar att det fortsatta reformarbetet

på det kommunala området skall ha den inriktning som anges i

denna motion.

1989/90:K625 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om delning av kommuner,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring

som ger kommunerna rätt till en fri nämndorganisation,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring

som möjliggör direktvalda kommundelsfullmäktige,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tidigare valgenomslag för kommunens

styrelser och nämnder,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förfarandelag

för kommunala folkomröstningar,

6. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av kommunallagen

att en kommun vid lokala folkomröstningar skall informera

kommuninvånarna om de olika alternativ som är föremål för

omröstning,

7. att riksdagen beslutar att den fackliga närvarorätten vid

kommunala facknämndssammanträden skall avskaffas,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om offentliga nämndsammanträden,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insyn i och kontroll av kommunala företag,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade

partistödsregler för kommunerna.

1989/90:K627 av Ragnhild Pohanka och Gösta Lyngå (båda mp)

vari yrkas att riksdagen beslutar att misstroendevotum skall

kunna ställas i kommunfullmäktige och landstingsförsamlingar och

att enkel majoritet skall vara avgörande för frågan om avgång av

politiskt vald person eller styrelse.

1989/90:K629 av Lars Leijonborg (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en entydigare lagstiftning till stöd för offentlig

verksamhet på entreprenad.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi515.

1989/90:K630 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär sådan lagändring att kommunerna

ges rätt att ge ekonomisk hjälp i vänortssamarbetet.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U637.

1989/90:K632 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär lagförslag som ger kommuner och

landsting rätt att ta ut skatt på bensin.

1989/90:K633 av Göran Åstrand och Elisabeth Fleetwood (båda m)

vari yrkas att riksdagen beslutar godkänna benämningen

stadsfullmäktige på fullmäktige i kommun som valt benämningen

stad.

1989/90:K634 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om delning av kommuner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stad som benämning på vissa orter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stadsfullmäktige som benämning på

kommunfullmäktige,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om snabbare valgenomslag i kommunala

styrelser,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring

av innebörd att den fackliga representationen i kommunala

nämnder avskaffas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om öppna nämnd- och utskottssammanträden,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunal vårdnadsersättning.

1989/90:K636 av Bertil Måbrink och Viola Claesson (båda vpk)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att den

kommunala kompetensen utvidgas till att omfatta rätten till att

genomföra solidaritetsaktioner och lämna u-landsbistånd också

när det inte gäller akut katastrofhjälp,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för

att uppmuntra kommunalt och landstingskommunalt vänortsutbyte, i

synnerhet med orter och regioner i södra Afrika och i Nicaragua.

1989/90:K637 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om

rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta

bojkottåtgärder mot Sydafrika så att dessa ges möjlighet att

inte sluta inköpsavtal med företag eller dess dotterbolag som

har investeringar eller verksamhet i Sydafrika.

1989/90:K639 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att kommuner

och landsting kan bojkotta produkter och tjänster från företag

som är verksamma i Sydafrika.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U621.

Utskottet

A. Proposition

Proposition 1989/90:100, bilaga 2, Utveckling av offentlig

sektor, Gemensamma frågor, avsnitt 3.3.

I förevarande propositionsavsnitt -- Kommunerna och

landstingen i förändring -- redovisas några övergripande frågor

som är aktuella på det kommunala området. Redovisningen omfattar

bl.a följande frågor.

a) Översyn av statens bidrag till kommunerna.

b) Förnyelse av den kommunala självstyrelsen.

c) Nya vägar för den kommunala demokratin.

d) En förenklad kommunallagstiftning.

e) Ett bättre resursutnyttjande.

f) Forskning om kommunal verksamhet.

Utskottet, som utan ställningstagande i sak tagit del av vad

som anförts i detta avsnitt i budgetpropositionen, har härutöver

inte funnit anledning att göra något uttalande.

B. Motioner

1. Delning av kommuner

Motioner

I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö

m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss

inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala

området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.

Det är allmänt omvittnat att de schablonmässigt och tvångsvist

genomförda storkommunreformerna haft mycket negativ effekt på

den kommunala demokratin. Kommundelningar av stora kommuner är

ett bättre alternativ än att inrätta kommundelsorgan. Det är

därför viktigt att statsmakterna i stället för att motarbeta

kommundelningar uppmuntrar och befrämjar initiativ och aktivt

medverkar vid de utredningar som måste göras.

I motion 1989/90:K625 yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförts om delning av kommuner.

I motionen anges att de omfattande kommunsammanslagningarna,

vilka genomfördes i syfte att skapa ekonomiskt bärkraftiga

kommuner, i några fall varit till gagn för utvecklingen men att

många exempel finns på motsatsen. Enligt motionen måste

kommundelningar tillkomma på lokalt initiativ. Motionärerna

anser det självklart att delning av kommun på önskemål av

kommuninvånarna inte skall möta några hinder från statsmakternas

sida.

I motion 1989/90:K634 yrkande 1 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om delning av kommuner.

Enligt motionen finns det många exempel på att tidigare

genomförda omfattande kommunsammanslagningar inte gagnat

utvecklingen. Motionärerna, som anser att regeringen intagit en

alltför restriktiv hållning i fråga om kommundelningar, anser

att möjligheterna att dela kommuner bör vidgas. Enligt

motionärernas mening bör som princip gälla att regeringen

tillåter en kommundelning som begärts av kommuninvånarna själva.

I sammanhanget framhålls att en sådan åtgärd kan vara ett medel

att stärka den kommunala demokratin.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare flera gånger avstyrkt motionsförslag

som överensstämmer med det nu föreliggande, senast under

föregående års riksmöte (1989/90:KU3). Utskottet har därvid

bl.a. framhållit att kommunala demokratiska skäl någon gång kan

motivera att en kommun delas men att utskottet förutsatte att de

kommunala demokratifrågorna i första hand löstes på annat sätt

än genom ytterligare kommundelningar. Det har inte nu framkommit

något som givit utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt,

som godtagits av riksdagen. Utskottet avstyrker därför

motionerna 1989/90:K624 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K625

yrkande 1 och 1989/90:K634 yrkande 1.

2. Stad som benämning på vissa orter

Motion

I motion 1989/90:K634 yrkande 2 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stad som benämning på vissa orter.

I motionen erinras om att införandet av det enhetliga

begreppet "kommun" inte innebar hinder för att bruka uttrycket

"stad" i andra sammanhang än när det utgör kommunalrättsligt och

administrativt begrepp. Enligt motionen har utvecklingen i

praxis inte heller gått mot en utmönstring av stadsbegreppet

utan detta används inofficiellt på många håll, bl.a. som

benämning på den centrala tätorten i en förutvarande

stadskommun. Motionärerna anser det motiverat att nu -- genom en

lagändring -- införa möjlighet för kommun som så önskar att

bruka uttrycket stad även som kommunalrättsligt och

administrativt begrepp.

Gällande ordning m.m.

1969 års riksdagsbeslut om införande av enhetlig

kommunbeteckning (prop. 1969:63, KU 44) innebar att de

dittillsvarande beteckningarna på de borgerliga primärkommunerna

-- "landskommun", "köping" och "stad" -- mönstrades ut ur

kommunallagarna och ersattes av den enhetliga beteckningen

"kommun". I utskottsbetänkandet underströks att ändringen inte

innebar att de tidigare begreppen skulle försvinna i den mån de

har betydelse utöver sin administrativa innebörd. Detta gällde

framför allt stadsbegreppet. Enligt utskottet var det sålunda

sannolikt att beteckningen "stad" även i fortsättningen skulle

komma att begagnas för de dåvarande stadskommunernas

"tätbebyggelsekärna" och troligen dessutom tillämpas även för

andra tätorter av större omfattning. Utskottet delade också

departementschefens uppfattning att några särskilda föreskrifter

om användandet av beteckningen "stad" inte behövdes, utan att en

fri språkutveckling borde få vara avgörande härvidlag.

Utskottets förslag var inte enhälligt. I en reservation framhöll

således ledamöter från flera partier att förslaget var alltför

långtgående och att de enskilda kommunerna -- med tillgodoseende

av det berättigade kravet på ett enhetligt kommunbegrepp --

borde lämnas "viss frihet att framträda under hävdvunna

beteckningar".

Demokratiberedningen redovisade i betänkandet (SOU1985:29)

Principer för ny kommunallag frågan om återinförande av stad som

benämning på vissa tätorter men framlade inte något förslag till

ändring av gällande ordning.

I kommunallagsgruppens (C1986:A) slutbetänkande

(Ds1988:52) Ny lag om kommuner och landsting angavs att

kommunallagsgruppen inte med tanke på riksdagens tidigare

ställningstaganden och sakens ringa vikt såg någon anledning att

föreslå att stadsbegreppet skulle lagfästas. Enligt

kommunallagsgruppen borde det liksom hittills stå öppet för

kommunerna att använda ordet stad i de fall där det saknar

kommunalrättslig betydelse. I kommunallagskommitténs betänkande

(SOU 1990:24) Ny kommunallag diskuteras inte frågan.

Utskottets bedömning

Utskottet har flera gånger efter 1969 års riksdagsbeslut om

införande av enhetlig kommunbeteckning behandlat motioner vari

frågan om begreppet stad som benämning på vissa tätorter tagits

upp. Vid samtliga tillfällen (KU1976/77:25, KU1982/83:21, KU

1985/86:15, 1988/89:KU3 och 1989/90:KU3) har utskottet, som

avstyrkt motionerna, framhållit att det inte finns något hinder

för kommun, som så önskar, att använda beteckningen "stad" i de

fall då detta inte har någon kommunalrättslig betydelse. Det har

inte nu framkommit något som givit utskottet anledning att

frångå denna ståndpunkt. Utskottet avstyrker därför motion

1989/90:K634 yrkande 2.

3. Stadsfullmäktige som benämning på kommunfullmäktige

Motioner

I motion 1989/90:K633 av Göran Åstrand och Elisabeth Fleetwood

(båda m) yrkas att riksdagen beslutar godkänna benämningen

stadsfullmäktige på fullmäktige i kommun som valt benämningen

stad.

I motionen erinras om att i kommun där benämningen stad

återinförts fullmäktige dock fortfarande benämns

kommunfullmäktige, även om många ledande företrädare föredrar

och använder benämningen stadsfullmäktige. Motionärerna anser

det närmast självklart att riksdagen bör ändra den formella

lagstiftningen så att stadsfullmäktige kan användas som

officiell benämning på fullmäktige i kommun som valt att kalla

sig stad. Enligt motionen bör det ankomma på

konstitutionsutskottet att utarbeta erforderliga

författningsändringar.

I motion 1989/90:K634 yrkande 3 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stadsfullmäktige som benämning på

kommunfullmäktige.

Enligt motionärerna kan det inte anses rimligt att en kommun,

som beslutat sig för att använda beteckningen stad som benämning

på kommunen, inte får använda beteckningen stadsfullmäktige som

benämning på kommunfullmäktige. Motionärerna anser att

kommunallagen bör ändras så att detta blir möjligt. I motionen

framhålls att intresset av ett enhetligt kommunbegrepp inte kan

anses vara så starkt att det utgör något hinder mot en sådan

reform.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid tidigare tillfällen (KU 1985/86:15 och

1989/90:KU3) avstyrkt motionsyrkanden av samma innebörd som de

nu aktuella varefter riksdagen har följt utskottet. Utskottet

har därvid bl.a. åberopat intresset av ett enhetligt

kommunbegrepp i rättsligt hänseende. Det har inte nu framkommit

något som givit utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt.

Utskottet avstyrker därför motionerna 1989/90:K633 och

1989/90:K634 yrkande 3.

4. Fri nämndorganisation; minskad statlig styrning

Motioner

I motion 1989/90:K611 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om att frikommunförsöket

utvidgas och permanentas enligt vad som anförts i motionen

(yrkande1).

Enligt motionärerna måste den offentliga sektorn organiseras

så att den bl.a. ger den enskilde möjlighet att påverka

kommunala beslut och därmed ge denne ansvarsmedvetenhet. Som ett

led i denna utveckling anser motionärerna det nödvändigt att den

offentliga verksamheten decentraliseras, bl.a. genom att

kommunerna ges frihet att bestämma sin egen organisation. Enligt

motionärerna bör i samband härmed kravet på de specialreglerade

nämnderna avskaffas.

I motion 1989/90:K625 yrkande 2 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring

som ger kommunerna rätt till en fri nämndorganisation.

I motionen erinras om att allt fler kommuner gör försök med en

decentraliserad nämndorganisation. Stora förvaltningar bryts ned

och kommundelsnämnder skapas vilka beslutar i de frågor som rör

kommundelen. Enligt motionärerna är erfarenheterna från

frikommunförsöken så många och positiva att rätten till en fri

nämndorganisation redan nu bör slås fast genom en ändring i

kommunallagen.

I ovannämnda motion 1989/90:K611 (mp) yrkas vidare att

riksdagen hos regeringen begär förslag om hur

speciallagstiftningens omfattning skall minskas inom det

kommunala området (yrkande 3).

Enligt motionen har det på senare tid funnits starka tendenser

att minska kommunernas självstyrelse med mer och mer

speciallagstiftning. Motionärerna anser att detta är en tendens

som måste brytas.

Allmänt

Kommuner och landsting delar ansvaret för den samhälleliga

servicen med staten på en mängd områden. Den fortlöpande

delegeringen av allt fler uppgifter från staten till kommunala

organ har medfört ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan

staten å ena sidan och kommunerna och landstingen å den andra

sidan. Under civildepartementet har stat--kommunberedningen

(C1983:02) tillsatts som ett samverkansorgan i övergripande

frågor rörande förhållandet stat--kommun. Inom det s.k.

frikommunförsöket för vilket redogörs i det följande prövas

bl.a. frågor om ökat kommunalt ansvar inom olika områden.

Frikommunförsöket

Riksdagen beslöt i juni 1984 att en försöksverksamhet med ökad

kommunal självstyrelse -- det s.k. frikommunförsöket -- skall

bedrivas i högst nio kommuner och tre landstingskommuner till

utgången av år 1988 (prop. 1983/84:152, KU32, rskr. 368).

Avsikten med försöksverksamheten är att de deltagande kommunerna

och landstingen genom avsteg från föreskrifter i lagar och andra

författningar skall ges möjligheter att bättre anpassa den

kommunala organisationen till lokala förhållanden, bättre

utnyttja de samlade samhällsresurserna samt åstadkomma ökad

samordning och effektivitet i den kommunala verksamheten.

Försöksverksamheten kan också gälla att utveckla former för en

bättre samverkan mellan kommuner och landsting, liksom mellan

kommunala och statliga myndigheter. Riksdagens beslut innebar

att regeringen inom ramen för frikommunförsöket bemyndigades att

få göra avsteg från anslagsvillkor, riktlinjer o.d. som

riksdagen tidigare fastställt. Vidare antogs lagen (1984:382) om

försöksverksamhet med en friare kommunal nämndorganisation

(frikommunlagen). Genom denna lag öppnades möjlighet för i

försöket deltagande kommuner och landsting att tillämpa en

friare nämndorganisation både i fråga om de centrala nämnderna

och de lokala organen.

I proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och

landsting, som behandlades av utskottet (KU1987/88:23), fanns

förslag som syftade till att ge kommunerna i allmänhet större

frihet att organisera nämndarbetet. Utskottet godtog inte

förslagen i denna del utan förordade i stället att fler kommuner

skulle få tillfälle att pröva en friare nämndorganisation inom

ramen för frikommunförsöket, som samtidigt -- såvitt avsåg den

del som gäller friare kommunal nämndorganisation -- skulle

förlängas till utgången av år 1991. Riksdagen följde utskottet.

Riksdagen beslöt därefter om motsvarande förlängning och

utvidgning av frikommunförsöket i dess helhet (prop. 1988/89:1,

1988/89:KU6).

Frikommunförsöket omfattar för närvarande 25 kommuner och tre

landsting.

I stat--kommunberedningens uppdrag ingår att svara för att

frikommunförsöket genomförs och utvärderas. En viktig uppgift

för beredningen är därvid att sprida erfarenheterna av de olika

försöken vidare till alla landets kommuner och landsting.

Beredningen har i betänkandena (SOU 1988:26) Frikommunförsöket

och (Ds 1989:16) Frikommuner visar vägen lämnat en utförlig

redovisning för försöksverksamheten.

Enligt riksdagens önskemål har regeringen vid olika tillfällen

redovisat för riksdagen de åtgärder som vidtagits inom ramen för

frikommunförsöket. Senast lämnades en sådan redovisning i 1990

års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.2 s.30 f.).

Stat--kommunberedningen beslöt i juni 1990 att göra en

kartläggning och uppföljning av försöket med en friare kommunal

nämndorganisation. Syftet med utredningsarbetet, som avses bli

slutfört under hösten 1990, är att förse regeringen med

beslutsunderlag inför nästa års överväganden om den fortsatta

frikommunverksamheten på nämndområdet.

Kommunallagskommitténs förslag

Kommunallagskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag gjort bedömningen att det förslag till ny

kommunallag som läggs fram i betänkandet bör utgå från den

nuvarande regleringen av nämndorganisationen. Enligt kommittén

får det bli en senare uppgift att göra de justeringar som kan

behövas till följd av en generell organisationsfrihet för alla

kommuner. Kommittén framhåller att det i ett sådant läge är

förhållandevis enkla lagändringar som behöver göras. Kommitténs

bedömning görs mot bakgrund av vissa uttalanden av utskottet vid

dess behandling av den i det föregående omnämnda propositionen

om aktivt folkstyre. Utskottet anförde då beträffande frågan om

förhållandet mellan kommunallagsöversynen och försöket med en

friare nämndorganisation att det inte borde finnas hinder mot

att i avvaktan på utvärderingen av det utvidgade

frikommunförsöket lägga fram förslag till en ny kommunallag med

tills vidare oförändrade bestämmelser om nämndorganisationen

eller mot delreformer (KU 1987/88:23 s.13). -- Några av

kommitténs ledamöter ansåg att kommittén i sitt betänkande borde

ha behandlat frågan om fri kommunal nämndorganisation.

Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Utskottets bedömning

I motionerna 1989/90:K611 yrkande 1 och 1989/90:K625 yrkande 2

begärs att den nuvarande försökslagstiftningen med en friare

kommunal nämndorganisation ersätts med en permanent lagstiftning

som i princip ger kommunerna frihet att bestämma sin egen

nämndorganisation.

Kommunallagskommitténs i betänkandet (SOU 1990:24) Ny

kommunallag framlagda överväganden rörande frågan om fri

nämndorganisation har redovisats i det föregående. Betänkandet

bereds i civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att

regeringen under våren 1991 skall avlämna en proposition med

förslag till en ny kommunallag. Som tidigare framgått är

avsikten att regeringens beslutsunderlag på förevarande område

då skall ha blivit kompletterat genom en av

stat--kommunberedningen genomförd kartläggning och uppföljning

av försöket med en friare kommunal nämndorganisation. Riksdagen

bör enligt utskottets mening inte föregripa detta arbete genom

att nu ta ställning till den i motionerna upptagna frågan. Med

det anförda får motionerna 1989/90:K611 yrkande 1 och

1989/90:K625 yrkande 2 anses besvarade.

I motion 1989/90:K611 yrkande 3 begärs förslag om hur

speciallagstiftningens omfattning skall minskas inom det

kommunala området. Med anledning härav får utskottet erinra om

att det inom regeringskansliet -- och då särskilt i

civildepartementet -- pågår arbete med denna inriktning. Det

sker bl.a. via stat--kommunberedningen (C 1983:02). I dess

arbete ingår att svara för att frikommunförsöket, vari bl.a.

prövas frågor om ökat kommunalt ansvar inom olika områden,

genomförs och utvärderas. Utskottet finner inte att vad som

anförts i motionen ger anledning för riksdagen att för

närvarande ta något särskilt initiativ. Med det anförda

avstyrker utskottet motion 1989/90:K611 yrkande 3.

5. Direktvalda kommundelsorgan

Motioner

I motion 1989/90:K611 yrkande 2 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om direktvalda

kommundelsnämnder.

Enligt motionärerna måste den offentliga sektorn organiseras

så att den bl.a. ger den enskilde möjlighet att påverka

kommunala beslut och därmed öka kommunmedlemmarnas

ansvarsmedvetenhet. Som ett led i denna utveckling anser

motionärerna det nödvändigt att den offentliga verksamheten

decentraliseras, bl.a. genom att vissa verksamheter överförs

till politiskt direktvalda kommundelsnämnder, som förses med

egna ekonomiska resurser.

I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö

m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss

inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala

området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.

Kommuner som så önskar skall naturligtvis ha rätt att

tillskapa kommundelsorgan av olika slag med olika uppgifter.

Enligt gällande bestämmelser är det fullmäktige som utser

ledamöterna i kommundelsorganen. Fördelningen mellan partierna

sker i proportion till partiernas styrka i fullmäktige. Detta

anser motionärerna vara en felaktig ordning. Röstetalen för

partierna kan variera mycket mellan olika kommundelar.

Motionärerna anser därför att ledamöterna i kommundelsorganen

bör utses genom direktval. Därmed kommer sammansättningen att

avspegla partisympatierna i det område det gäller, vilket ur

demokratisk synpunkt är det enda acceptabla.

I motion 1989/90:K625 yrkande 3 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring

som möjliggör direktvalda kommundelsfullmäktige.

Enligt motionen kan befolkningen i det berörda området genom

direktval verkligen känna att de representeras av den som fattar

besluten i kommundelsfullmäktige. De förtroendevaldas ansvar

inför sina väljare ökar om uppdragsgivarna är väljarna i stället

för partivännerna i kommunfullmäktige. Motionärerna underkänner

det i debatten framförda argumentet mot direktvalda

kommundelsfullmäktige enligt vilket den politiska majoriteten i

ett lokalt organ då kan komma att skilja sig från majoriteten i

hela kommunen. Motionärerna anser tvärtom detta vara ett

argument för direktval, eftersom det utvecklar demokratin och

den lokala opinionen får genomslag. Genom indirekta val blir det

samma partifördelning i alla kommundelar, oavsett valresultatet

i de enskilda valkretsarna. Man får inte samma goda spegling av

den aktuella väljaropinionen i olika kommundelar. Motionärerna

framhåller vidare att det inte är något främmande för svensk

politik att ha olika majoriteter på skilda nivåer utan att detta

tvärtom är det vanliga. Möjligheten att få olika majoriteter i

kommunfullmäktige och kommundelarna är enligt motionen alltså

inte något bärande argument emot direktvalda kommunfullmäktige.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av proposition 1986/87:91 om aktivt

folkstyre i kommuner och landsting tog utskottet upp motioner

vari yrkades att det borde införas en möjlighet att välja lokala

organ direkt. Utskottet anförde att hinder inte borde föreligga

att överväga direktvalsfrågan under beredningsarbetet med en ny

kommunallag (KU 1987/88:23 s.14). Vad utskottet sålunda

anförde gav riksdagen regeringen till känna.

Kommunallagskommittén

Kommunallagskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om

direktvalda lokala organ. Kommitténs slutsats är att något

system med direktvalda lokala organ inte bör införas. Enligt

kommittén finns det däremot skäl som talar för att man i den

vidareutveckling av decentraliseringstankarna som nu pågår

ytterligare uppmärksammar frågan om hur man bäst kan uppnå en

lokal anpassning av verksamheten i lokala organ. I reservationer

av tre av kommitténs ledamöter (fp, c resp. mp) förordas

införande av direktvalda lokala organ.

Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Utskottets bedömning

Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet

bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall

avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.

Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta

arbete genom att nu ta ställing till den i motionerna upptagna

frågan. Med det anförda får motionerna 1989/90:K611 yrkande 2,

1989/90:K624 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K625 yrkande 3

anses besvarade.

6. Det kommunala partistödet

Motion

I motion 1989/90:K625 yrkande 10 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade

partistödsregler för kommunerna.

Motionärerna anser att reglerna för det kommunala partistödet

bör förändras med den statliga modellen som förebild, dvs. så

att både grundbidrag och mandatbidrag kan utgå och att

avtrappningsregler införs.

Gällande ordning

I lagen (1969:596) om kommunalt partistöd stadgas att kommun

får lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti som under den

tid beslutet om bidrag avser är representerat i kommunens

fullmäktige. Beslutet skall innehålla att bidrag utgår till

varje sådant parti med samma belopp för varje plats som partiet

under nämnda tid har i fullmäktige. Lagen skall ha motsvarande

tillämpning på landstingskommun och landsting.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet har under senare år vid flera tillfällen behandlat

olika motionsförslag gällande det kommunala partistödets

konstruktion, bl.a. i samband med behandlingen av proposition

1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting. I

propositionen behandlades i ett särskilt avsnitt frågan om

förändringar av det kommunala partistödet. Det erinrades i

propositionen om att demokratiberedningen i sitt betänkande (SOU

1985:28) Aktivt folkstyre i kommuner och landsting ansett att

och landstingen har ett tillfredsställande utrymme för att ge

ekonomiskt stöd till de politiska partierna. I propositionen

angav civilministern, som gjorde den bedömningen att frågan om

en översyn av det kommunala partistödet borde prövas

ytterligare, att han hade för avsikt att få belysta olika

alternativa modeller för detta stöd. I propositionen pekades

därefter på olika frågor som borde omfattas av

utredningsarbetet.

Utskottet ansåg -- mot bakgrund av att de frågor om det

kommunala partistödet som tagits upp i motionerna inom kort

skulle bli föremål för utredning -- att något initiativ från

riksdagens sida inte borde tas. Med det anförda fick motionerna

anses besvarade (KU1987/88:23).

Till särskild utredare för att utreda bl.a. frågan om

utformningen av det kommunala partistödet utsågs f.d.

kommunalrådet Carl-Gerhard Sjölander. Utredningen, som antog

namnet förtroendeuppdragsutredningen (C1988:01), har

beträffande denna fråga redovisat sina överväganden och förslag

i delbetänkandet (SOU1988:47) Kommunalt stöd till de politiska

partierna.

Utskottet behandlade senast under föregående riksmöte två

motioner (fp resp. mp) rörande det kommunala partistödets

konstruktion. Ett enigt utskott uttalade därvid följande

(1989/90:KU3 s.15):

De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av

förtroendeuppdragsutredningen (C1988:01) i dess betänkande

(SOU1988:47) Kommunalt stöd till de politiska partierna. Från

civilministern har inhämtats att avsikten är att den fortsatta

beredningen av frågan om det kommunala partistödets utformning

skall ske i form av överläggningar mellan företrädare för de

politiska partierna i riksdagen. Utskottet anser det angeläget

att sådana överläggningar nu skyndsamt kommer till stånd och att

därvid en förutsättningslös prövning sker av de förslag till

lösningar som lagts fram i ovannämnda betänkande och motioner.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna bör ges

regeringen till känna.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat

motionsförslag gällande det kommunala partistödets konstruktion,

senast under föregående riksmöte. Utskottet (1989/90:KU3)

föreslog då att riksdagen skulle ge regeringen till känna att

överläggningar rörande det kommunala partistödets konstruktion

mellan företrädare för de politiska partierna i riksdagen

skyndsamt skulle komma till stånd. Utskottet utgick från att

därvid en förutsättningslös prövning skulle ske av de förslag

till lösningar som lagts fram i förtroendeuppdragsutredningens

betänkande (SOU 1988:47) Kommunalt stöd till de politiska

partierna och i motioner med samma innebörd som den nu aktuella.

Riksdagen följde utskottet.

Enligt vad utskottet inhämtat har från civildepartementets

sida tagits initiativ till överläggningar i saken mellan

partierna. Utskottet utgår ifrån att dessa överläggningar kan

slutföras inom en snar framtid. Mot angiven bakgrund saknas

anledning för riksdagen att nu ta ställning till de i motionen

upptagna förslagen. Med det anförda avstyrker utskottet motion

1989/90:K625 yrkande 10.

7. Snabbare valgenomslag i kommunala styrelser och nämnder

Motioner

I motion 1989/90:K614 av Sten Andersson i Malmö (m) yrkas att

riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att

nyvald kommunfullmäktigeförsamling äger rätt att vid sitt första

sammanträde under tjänstgöringsåret även välja kommunstyrelse.

I motionen erinras om den i Stockholms kommun gällande

ordningen enligt vilken den nya kommunstyrelsen väljs redan vid

fullmäktiges första sammanträde efter ett val. Enligt motionären

underlättar detta självklart beslutsprocessen i så måtto att den

nya majoriteten i kommunstyrelsen lägger sina förslag till

den nya fullmäktigeförsamlingen. I motionen redovisas vissa

ytterligare fördelar med detta system.

I ytterligare fyra motioner -- 1989/90:K616 av Bertil Persson

och Inger Koch (båda m), 1989/90:K622 av Lars-Erik Lövdén m.fl.

(s), 1989/90:K625 yrkande 4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och

1989/90:K634 yrkande 4 av Anders Björck m.fl. (m) -- förordas

ändrad lagstiftning som gör det möjligt att efter ett val välja

styrelsen på kommunfullmäktiges första sammanträde och därefter

omedelbart börja arbete. I två av motionerna -- 1989/90:K616 (m)

och 1989/90:K625 (fp) -- begärs att den förordade ordningen även

skall omfatta kommuns övriga nämnder.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet avstyrkte åren 1986--1988 vid tre tillfällen (KU

1985/86:15, KU 1986/87:21 och 1988/89:KU3) motioner med samma

innebörd som de nu aktuella. Under föregående riksmöte

behandlade utskottet fyra motioner (fp, m, m resp. s)

innehållande yrkanden av nu aktuellt slag. Utskottet uttalade

därvid följande (1989/90:KU3 s.17):

De frågor som tas upp i motionerna omfattas av

kommunallagskommitténs uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete

med sikte på att avge sina förslag i början av år 1990.

Riksdagen bör inte föregripa kommitténs överväganden i saken

genom att nu ta ställning till de i motionerna upptagna

frågorna. Med det anförda får motionerna anses besvarade.

Kommunallagskommittén

Kommunalagskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om ett

snabbare valgenomslag för styrelsen. Kommittén anser att

huvudregeln även i fortsättningen skall vara att styrelsen väljs

för tre år och att den skall börja sin tjänstgöring den 1

januari året efter ett valår. Kommittén föreslår emellertid en

kompletterande regel som gör det möjligt för de kommuner och

landsting som så önskar att låta styrelsen tillträda tidigare.

Förslaget innebär alltså att fullmäktige får besluta att

styrelsen skall väljas på första sammanträdet med fullmäktige

valåret samt omedelbart därefter börja arbeta. Kommittén är

däremot inte beredd att tidigarelägga valgenomslaget för andra

nämnder.

Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Utskottets bedömning

De i motionerna upptagna frågorna har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande är under beredning i

civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen

under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till

en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte

föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till de i

motionerna upptagna frågorna. Med det anförda får motionerna

1989/90:K614, 1989/90:K616, 1989/90:K622, 1989/90:K625 yrkande 4

och 1989/90:K634 yrkande 4 anses besvarade.

8. Den fackliga representationen i kommunala nämnder

Motioner

I motion 1989/90:K256 yrkande 2 av Sonja Rembo m.fl. (m) yrkas

att riksdagen beslutar att upphäva reglerna i 3 kap. 4--7§§

kommunallagen (1977:179) om personalföreträdares närvarorätt vid

sammanträden med kommunala nämnder och styrelser.

Yrkanden med samma innebörd framläggs vidare i motionerna

1989/90:K602 av Hugo Andersson m.fl. (c), 1989/90:K625 yrkande 7

av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och 1989/90:K634 yrkande 5 av

Anders Björck m.fl. (m).

I motionerna anförs bl.a. följande. Den fackliga

representationen i kommunala nämnder innebär tillgodoseende av

en grupps intressen helt vid sidan av de demokratiska valen.

Personalföreträdare har genom sin närvarorätt getts direkta

möjligheter att påverka besluten, som andra medborgare inte har.

Den särställning som de fackliga organisationerna getts är ur

principiell synpunkt oacceptabel. Det är omöjligt att finna

hållbara skäl för att just de fackliga organisationerna och

enbart dessa skall tillförsäkras särskild representation.

Lagstiftningen har medfört ökade ekonomiska bördor och en utökad

byråkrati för kommunerna.

Gällande bestämmelser m.m.

De i motionerna åsyftade bestämmelserna om närvarorätt för

personalföreträdare i kommunala nämnder är intagna i 3a kap.

kommunallagen. Enligt dessa bestämmelser ges kommunernas och

landstingskommunernas anställda en rätt att närvara vid

sammanträden med andra nämnder än styrelsen. Med närvarorätten

följer yttranderätt. Närvarorätten gäller vid en nämnds

behandling av ärenden som rör förhållandet mellan kommunen eller

landstingskommunen som arbetsgivare och dess anställda.

Myndighetsutövning mot enskild och frågor där ett utpräglat

partsförhållande råder omfattas inte av närvarorätten. Högst tre

personalföreträdare och ersättare för dem får finnas i varje

nämnd.

I det av riksdagen godkända utskottsbetänkandet där det

aktuella lagförslaget behandlas (KU1985/86:3) angav utskottet

bl.a. att det enligt utskottets mening varken från

konstitutionell synpunkt eller i övrigt kunde riktas några

erinringar mot förslaget. I en gemensam reservation (3 m, 2 fp,

2 c) hemställdes att propositionen skulle avslås.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet avstyrkte under åren 1986--1988 vid tre tillfällen

(KU 1985/86:15, KU 1986/87:21 och 1988/89:KU3) motioner av samma

innebörd som de nu aktuella. Utskottet framhöll i betänkande

KU1985/86:15 bl.a. att det förutsatte att regeringen noggrant

följde utvecklingen på området och, om det visade sig påkallat,

tillsåg att en utvärdering kom till stånd. I betänkandena

KU1986/87:21 och 1988/89:KU3 hänvisade utskottet bl.a. till

ett av Arbetslivscentrum inlett forskningspojekt gällande den

nya lagstiftningen. Under föregående riksmöte behandlade

utskottet ytterligare tre motioner (m, fp resp. c) vari begärdes

att den aktuella lagstiftningen skulle upphävas. Vid det

tillfället förelåg kommunallagsgruppens (C 1986:A)

slutbetänkande Ny lag om kommuner och landsting (Ds 1988:52). I

betänkandet föreslogs en översyn av reglerna, vilken angavs

kunna ske om och när en övergång till en friare kommunal

nämndorganisation blir aktuell. Enligt kommunallagsgruppen borde

man också avvakta resultatet av Arbetslivscentrums i det

föregående omnämnda arbete innan några ändringar vidtogs.

Utskottet uttalade att det mot bakgrund av pågående och planerat

utredningsarbete rörande den påtalade lagstiftningen inte fanns

anledning för riksdagen att nu göra något särskilt uttalande

eller vidta någon åtgärd i saken. Med det anförda fick

motionerna anses besvarade (1989/90:KU3). Riksdagen följde

utskottet.

Kommunallagskommittén

Kommunallagskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag tagit upp den i motionerna väckta frågan. Kommittén,

som inte anser att det nu finns anledning att upphäva

bestämmelserna om närvarorätt för de anställda, föreslår att de

nuvarande bestämmelserna i kommunallagen om närvarorätt för de

anställda tas in i den föreslagna nya kommunallagens 7:e kapitel

-- Medbestämmandeformer för de anställda.

Kommunallagskommittén föreslår vidare att i de nuvarande

bestämmelserna om närvarorätt för de anställda görs -- utöver

visssa språkliga och redaktionella ändringar -- två smärre

sakliga ändringar.

Den ena frågan gäller i vilka nämnder närvarorätten skall få

användas. Kommittén föreslår att närvarorättsbestämmelserna inte

i fortsättningen skall gälla bl.a. revisionsnämnder,

förtroendenämnder, överförmyndarnämnder och valnämnder. Den

andra frågan gäller vilka konsekvenser det bör få att en

personalföreträdare inte har kallats till ett sammanträde som

han varit behörig att närvara vid. I några kammarrättsavgöranden

har detta lett till att de beslut som fattats vid sammanträdet

upphävts. Kommittén föreslår att en utebliven kallelse av

personalföreträdare inte bör leda till beslutsupphävande.

Utskottets bedömning

Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande är under beredning i

civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen

under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till

en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte

föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i

motionerna upptagna frågan. Med det anförda får motionerna

1989/90:K256 yrkande 2, 1989/90:K602, 1989/90:K625 yrkande 7 och

1989/90:K634 yrkande 5 anses besvarade.

9. Närvarorätt i kommunala nämnder även för andra

förtroendevalda

Motion

I motion 1989/90:K607 av Birger Andersson (c) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

kommunallagen att en precisering sker av 3 kap. 15§

kommunallagen om suppleanters närvarorätt.

I motionen erinras om att bakgrunden till nyssnämnda

bestämmelse, som ger fullmäktige möjlighet att bestämma att

vissa förtroendevalda skall ha närvaro- och yttranderätt i en

nämnd, där den förtroendevalda varken är ledamot eller

suppleant, var att i första hand ge heltidsengagerade

förtroendevalda närvaro- och yttranderätt i nämnder där de inte

är ledamöter eller suppleanter. Motionären anser det nödvändigt

att lagtexten, som inte är preciserad till att endast avse

förtroendevalda av sistnämnt slag utan som formellt omfattar en

vidare krets, preciseras i angivet hänseende. Enligt motionären

ger bestämmelsens nuvarande utformning nämligen möjlighet för

mindre partier att erhålla överrepresentation i styrelser och

nämnder.

Kommunallagskommittén

Kommunallagskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1990:24)

Ny kommunallag att en motsvarighet till bestämmelsen i 3 kap.

15§ nuvarande kommunallag tas in i den föreslagna nya

kommunallagens 4:e kapitel -- De förtroendevalda -- under 13§.

Enligt bestämmelsen har fullmäktige frihet att begränsa sitt

beslut så att den förtroendevalde får endast närvarorätt eller

närvaro- och yttranderätt. (Beträffande kommitténs överväganden

i saken, se angivna betänkande s.98f.)

Kommittén tar i förevarande sammanhang även upp frågan om de

mindre partiernas insyn. Kommitténs överväganden i denna del

utmynnar i ett förslag om att s.k. småpartier får rätt att ha en

observatörspost i styrelsen. Förslaget innebär att företrädare

för de mindre partierna genom stöd i kommunallagen skall ha

närvaro- och yttranderätt vid styrelsens sammanträden (4kap.

14§ i förslaget till ny kommunallag).

Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande är under beredning i

civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen

under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till

en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte

föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i

motionen upptagna frågan. Med det anförda får motion

1989/90:K607 anses besvarad.

10. Ekonomisk ersättning till de förtroendevalda m.m.

Motioner

I motion 1989/90:K609 av Bo Finnkvist och Kjell Nordström

(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad som i motionen anförts om behovet av lagstiftning om

ersättningsbestämmelser i samband med politiska uppdrag.

I motionen pekas på olika orättvisor och brister i fråga om

den ersättning som för närvarande utgår i samband med kommunala

uppdrag. Motionärerna hävdar att det fordras lagstiftning för

att komma till rätta med dessa orättvisor. Enligt motionen är

det ur demokratisk synpunkt viktigt att lagstiftningen utformas

så att alla kan vara delaktiga i det politiska arbetet utan

ekonomiska förluster som följd. I motionen anges följande

riktlinjer för lagstiftningen i fråga.

Lagreglerna bör utformas så att det klart och tydligt framgår

att förlorad arbetsförtjänst skall ersättas utöver eventuellt

arvode. De bör också få en utformning som innebär att

förtroendevalda har rimlig tid till att exempelvis byta kläder

och resa till sammanträdet. Detta kan ta lång tid ibland p.g.a.

smutsiga jobb, långa avstånd m.m. Reglerna bör också möjliggöra

för skiftarbetare att ta kompensationsledigt i vissa

situationer, exempelvis när en förtroendevald arbetar på natten

och skall sammanträda på dagtid. Tid till vila mellan arbetets

slut på morgonen och sammanträdets början skall finnas. I annat

fall skall man ha rätt att sluta arbetet tidigare i en del fall

för att få sova.

I motion 1989/90:K615 av Birgitta Johansson och Anders Nilsson

(båda s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

kommunerna skall åläggas en skyldighet att utbetala ersättning

för förlorad arbetsersättning till de förtroendevalda.

I motionen erinras om att rekryteringen till politiska uppdrag

inte följer befolkningsstrukturen. Enligt motionen föreligger

bl.a. en betydande överrepresentation för offentligt anställda

gentemot privatanställda. Detta anges bl.a. bero på skillnader

mellan dessa grupper med avseende på rätten till ersättning för

förlorad arbetsförtjänst. Motionärerna konstaterar att många

kommuner inte utnyttjat den sedan år 1983 föreliggande

möjligheten att besluta om ersättning till förtroendevalda för

förlorad arbetsförtjänst vid utövande av politiskt uppdrag.

Motionärerna anser det mot angiven bakgrund nödvändigt att

riksdagen nu tar initiativ till lagstiftning av innebörd att

kommunerna skall åläggas skyldighet att utbetala ersättning för

förlorad arbetsinkomst.

I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö

m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss

inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala

området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.

Motionärerna anser det viktigt att frågor som rör de

förtroendevaldas villkor och rollfördelningen mellan olika

kategorier förtroendevalda undersöks utifrån

kommunaldemokratiska aspekter. I sammanhanget tas särskilt upp

frågan om den ekonomiska ersättningen till de förtroendevalda.

Motionärerna, som anser det angeläget att arvoderingen är sådan

att de som lägger tid på kommunalt arbete får en rimlig

ekonomisk kompensation för detta, föreslår att förrättnings- och

sammanträdesarvoden är så tilltagna att alla skall kunna åta sig

ett kommunalt uppdrag. Enligt motionärernas mening bör arvodena

vara lika för alla.

Gällande regler; utredningsförslag

I 2 kap. 29 § och 3 kap. 16§ kommunallagen föreskrivs att

fullmäktige får besluta att till ledamot och suppleant i

fullmäktige eller beredning och till ledamot och suppleant i

styrelsen eller annan nämnd skall i skälig omfattning utgå

ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av

uppdraget, förlorad arbetsförtjänst samt arvode, pension och

andra ekonomiska förmåner. Om fullmäktige beslutar att arvode

skall utgå skall arvodet bestämmas till lika belopp för lika

uppdrag.

I proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och

landsting behandlades frågan om det finns skäl att införa en

skyldighet för kommunerna och landstingen att ersätta

förtroendevalda för förlorad arbetsförtjänst när de fullgör

kommunala uppdrag. I propositionen angav civilministern att den

angivna möjligheten i och för sig inte utnyttjats i tillräcklig

mån men att han inte var beredd att i förevarande sammanhang

aktualisera särskilda åtgärder i frågan. I samband med

utskottets behandling av propositionen (KU1987/88:23) tog

utskottet upp flera motioner vari bl.a. begärts

lagstiftningsåtgärder syftande till ökad ersättning till de

förtroendevalda. Utskottet, som hade inhämtat att civilministern

avsåg att inom kort tillkalla en särskild utredning med uppdrag

bl.a. att överväga frågan om ersättning till de kommunalt

förtroendevalda, ansåg inte att något initiativ från riksdagens

sida i de i motionerna berörda frågorna borde tas. Med det

anförda fick motionerna enligt utskottet anses besvarade.

Riksdagen följde utskottet.

Den ovannämnda utredningen har därefter genomförts. I ett

delbetänkande av förtroendeuppdragsutredningen (Ds 1988:46)

Pengar är inte allt men ... föreslås sammanfattningsvis bl.a.

följande.

De nuvarande ersättningsreglerna i kommunallagen ändras så att

kommunerna blir obligatoriskt skyldiga att ersätta de

förtroendevalda för förlorad arbetsförtjänst som de går miste om

på grund av uppdraget. Däremot blir det även i fortsättningen

helt frivilligt för kommunerna om de vill ersätta de

förtroendevalda med t.ex. arvode för själva uppdraget.

Kommunerna ges genom förslaget stor frihet att själva utforma

sina ersättningssystem beroende på lokala förhållanden och

enskilda förtroendevaldas speciella situation. -- Utredningen

har avstått från att rekommendera något speciellt

ersättningssystem framför något annat men gett exempel på olika

tänkbara metoder. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari

1992 varigenom kommunerna får god tid på sig att planera för ett

godtagbart system för ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Den ersättningsberättigade inkomstförlusten får enligt förslaget

avse all tid som behövs för att ta sig mellan arbetsplatsen och

förrättningslokalen, ackordsersättning, skifttillägg och

liknande förmåner samt rimlig ledighet i anslutning till

sammanträden för bl.a. skiftarbetande, ombordanställda m.fl. som

har obekväma arbetstider eller säregna arbetsförhållanden i

övrigt.

Utskottets bedömning

De i motionerna upptagna frågorna har behandlats av

förtroendeuppdragsutredningen i delbetänkandet (Ds 1988:46)

Pengar är inte allt men ... Betänkandet bereds i

civildepartementet i anslutning till arbetet med en ny

kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte

föregripa regeringens ställningstagande i frågan genom att nu ta

ställning till i motionerna upptagna frågor. Med det anförda får

motionerna 1989/90:K609, 1989/90:K615 och 1989/90:K624 såvitt nu

är i fråga anses besvarade.

11. Öppna styrelse-, nämnd- och utskottssammanträden

Motioner

I motion 1989/90:K611 yrkande 5 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om offentliga

nämndsammanträden enligt vad som anförts i motionen.

I motionen framläggs en rad förslag syftande till ett utökat

kommunalt självstyre. Som ett led i denna utveckling föreslås

olika åtgärder syftande till att på olika sätt engagera den

enskilde i den kommunala verksamheten och att öka insynen i

denna verksamhet. I det sammanhanget föreslår motionärerna

införande av offentliga nämndsammanträden. Av sekretesshänsyn

bör enligt motionen dock undantas ärenden rörande vissa

personfrågor.

I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö

m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss

inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala

området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.

Motionärerna anser det viktigt att på olika sätt öka

kommuninvånarnas möjlighet till information och insyn. Ett sätt

att göra detta kan enligt motionen vara att kommunernas

styrelser och nämnder ges rätt att besluta om öppna sammanträden

i vissa fall. I sammanhanget erinras om att riksdagens utskott

sedan ett par år tillbaka kan besluta att vissa sammanträden

skall vara öppna för allmänheten och att erfarenheterna av denna

reform är positiva.

I motion 1989/90:K625 yrkande 8 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om offentliga nämndsammanträden.

I motionen erinras om att nämndernas och kommunstyrelsens

sammanträden, i motsats till kommunfullmäktiges, inte är

offentliga. Enligt motionen är denna slutenhet inte alltid

motiverad. Motionärerna påpekar att en lagstiftning som tillåter

direkt valda kommundelsfullmäktige innebär att öppenheten

gentemot allmänheten ökar, eftersom kommundelsfullmäktiges

sammanträden kommer att vara offentliga. Enligt motionen bör de

kommuner som önskar bibehålla nuvarande nämndorganisation ges

möjlighet till större öppenhet genom helt eller delvis öppna

nämndsammanträden. I motionen pekas på att en möjlighet i

stället kan vara att ha offentliga informationssammanträden men

att beslutssammanträdena förblir slutna. De närmare formerna för

de olika slagen av sammanträden bör enligt motionärerna beslutas

lokalt.

I motion 1989/90:K634 yrkande 6 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om öppna nämnd-och utskottssammanträden.

Motionärerna anser att det vore värdefullt om en

försöksverksamhet inleds som gör det möjligt för kommun eller

nämnd att besluta om helt eller delvis öppna nämndsammanträden i

ärenden som inte rör myndighetsutövning mot enskilda. Enligt

motionen skulle en sådan offentlighet öka medborgarnas insyn i

den kommunalpolitiska processen och öka intresset för de beslut

som fattas.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen avstyrkt motioner

vari föreslagits att kommunerna ges möjlighet att besluta om

offentliga nämndsammanträden. Senaste gången var under

föregående riksmöte (1989/90:KU3). Utskottsföreträdare för fyra

av riksdagens partier (m, fp, c och mp) reserverade sig.

Riksdagen följde utskottsmajoriteten.

Kommunallagskommittén har inte i sitt betänkande (SOU 1990:24)

Ny kommunallag behandlat frågan om offentliga styrelse- och

nämndsammanträden, vilken inte omfattades av kommitténs uppdrag.

I ett gemensamt särskilt yttrande av tre av kommittéledamöterna

(fp, m resp. c) förordas att som ett led i att stärka den

kommunala demokratin försök prövas med helt eller delvis öppna

styrelse- och nämndsammanträden i ärenden som inte rör

myndighetsutövning mot enskild (angivna bet. s.240).

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen avstyrkt motioner

vari föreslagits att kommunerna ges möjlighet att besluta om

offentliga nämndsammanträden (se KU 1983/84:32, KU 1985/86:15 KU

1986/87:21 och 1989/90:KU3). Vad som nu anförts i de

föreliggande motionerna och som i övrigt framkommit i ärendet

ger inte utskottet anledning att föreslå riksdagen att frångå

sina tidigare ställningstaganden. Med det anförda avstyrker

utskottet motionerna 1989/90:K611 yrkande 5, 1989/90:K624 såvitt

nu är i fråga, 1989/90:K625 yrkande 8 och 1989/90:K634 yrkande

6.

12. Insynen i kommunala bolag och stiftelser

Motioner

I motion 1989/90:K611 yrkande 4 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur

offentlighetsprincipen skall kunna utvidgas enligt vad som

anförts i motionen.

I motionen framläggs en rad förslag syftande till ett utökat

kommunalt självstyre. Som ett led i denna utveckling föreslås

olika åtgärder syftande till att på olika sätt engagera den

enskilde i den kommunala verksamheten och till att öka insynen i

denna verksamhet. I det sammanhanget föreslår motionärerna, som

vänder sig mot att en kommun kan undgå insyn genom att bilda

kommunala företag, att offentlighetsprincipen införs i bolag och

stiftelser som drivs av kommun och landsting.

I motion 1989/90:K625 yrkande 9 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insyn i och kontroll av kommunala företag.

I motionen framhålls det angelägna i att offentliga uppgifter

i så stor utsträckning som möjligt handhas i offentligrättsliga

och demokratiska former. Enligt motionen skall därför

huvudprincipen för landsting och kommuner vara att nämndformen

är den primära verksamhetsformen. Om emellertid en annan

verksamhetsform väljs skall det, framhåller motionärerna, vara

en självklarhet att medborgarnas insyn och kontroll skall vara

lika stor som i reguljära nämnder och styrelser. Mot bakgrund av

det anförda anser motionärerna det angeläget att regeringen

snarast presenterar förslag till lagreglering av insynen i

kommunala företag. Enligt motionen bör viktiga delar i ett

sådant förslag vara att kommunfullmäktige bestämmer det

kommunala ändamålet med verksamheten och utser

styrelseledamöter. Motionärerna anser vidare att vissa

styrelsefrågor i de kommunala bolagen bör kräva

kommunfullmäktiges godkännande och att fullmäktige bör ha insyn

via en i särskild ordning vald revisor. Enligt motionen skall

vad som sagts ovan också gälla företagsformer där kommuner och

landsting endast är delägare. Det framhålls vidare att den

företagare som samarbetar med en kommun från början skall veta

att full offentlighet råder i sådant samarbete.

Kommunallagskommittén

Kommunallagskommittén föreslår i betänkandet (SOU 1990:24) Ny

kommunallag två nya bestämmelser -- intagna i 3 kap. 13 och 14

§§ i det framlagda förslaget till ny kommunallag -- om kommunala

företag som syftar till att trygga kraven på insyn i, inflytande

i och kontroll över sådana företag.

Bestämmelserna har följande lydelse:

13 § Om en kommun eller ett landsting för sin verksamhet

använder aktiebolag, stiftelse, ekonomisk förening, ideell

förening eller handelsbolag skall fullmäktige vidta åtgärder för

att trygga inflytande och kontroll över verksamheten. Åtgärderna

skall vidtas med hänsyn till andelsförhållandena i företaget,

verksamhetens art och övriga omständigheter.

Om inte särskilda skäl finns emot det, skall fullmäktige

1. fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten,

2. utse styrelseledamöter i företaget och en revisor samt

3. se till att sådana beslut i företaget som är av principiell

beskaffenhet godkänns av fullmäktige.

14 § I fråga om företag vari kommunen eller landstinget

bestämmer ensam skall fullmäktige besluta vad som skall gälla i

fråga om rätt för allmänheten att ta del av företagets

handlingar.

I motiveringen till den föreslagna 13§ anförs bl.a.

följande. (angivna bet. s.180).

Med hänsyn till hur skiftande förhållandena kan vara, sägs i

bestämmelsen att åtgärderna i fråga om inflytande och kontroll

skall vidtas med hänsyn till andelsförhållandena i företaget,

verksamhetens art och övriga omständigheter. Ytterst måste det

bero på en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda

fallet om lagens krav på inflytande och kontroll skall anses

uppfyllt.

Regleringen har sin största betydelse i fråga om sådana

juridiska personer i vilka det inte finns någon annan intressent

än en kommun eller ett landsting eller där kommunen eller

landstinget är den helt dominerande intressenten. Formellt

gäller emellertid regeln även andra kommunala andelsinnehav. Det

kan gälla samarbete mellan en kommun eller ett landsting å ena

sidan och en annan kommun eller ett landsting, staten eller en

enskild å den andra sidan.

I motiveringen till den föreslagna 14§ anförs bl.a.

följande. (angivna bet. s.89f.).

Enligt vår mening bör regleringen begränsas till sådana

företag vari en kommun eller ett landsting bestämmer ensam. I

fråga om sådana företag som även andra har del i skulle nämligen

fullmäktiges beslut om offentlighet lätt bli verkningslöst,

eftersom kommunen eller landstinget har begränsade

styrningsmöjligheter. I sådana företag är medbestämmanderätten

delad och kommunen eller landstinget saknar normalt full

kontroll. Det kan inte anses vara någon god ordning att ålägga

kommuner och landsting en skyldighet att fatta ett beslut som de

saknar praktisk möjlighet att verkställa.

De kommunala besluten om offentlighet kan behöva föregås av

ett utredningsarbete som ger fullmäktige en samlad överblick

över de kommunala företagsförhållandena i kommunen eller

landstinget. Vi föreslår därför en särskild övergångstid för de

redan befintliga kommunala företagen. En sådan tid kan enligt

vår mening inte bestämmas till kortare tid än två år.

Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Utskottets bedömning

De i motionerna upptagna frågorna har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet

bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall

avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.

Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta

arbete genom att nu ta ställning till de i motionerna upptagna

frågorna. Med det anförda får motionerna 1989/90:K611 yrkande 4

och 1989/90:K625 yrkande 9 anses besvarade.

13. Rådgivande kommunala folkomröstningar

Motioner

I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö

m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss

inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala

området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.

I motionen erinras om att kommunfullmäktige har rätt att

genomföra folkomröstningar eller opinionsundersökningar som ett

led i den kommunala beredningsprocessen och att valnämnden får

anlitas för sådana omröstningar. Enligt motionärerna är det en

brist, som kan leda till osäkerhet vid användningen av

folkomröstningsinstitutet, att det i fråga om förfarandet i

övrigt inte finns några regler. Motionärerna anser därför att

förfaranderegler bör utarbetas, vari bl.a. anges beslutsgången

vid anordnande av omröstningar, rätten att formulera

omröstningsfrågor och tidpunkt för genomförandet av

omröstningar.

I motion 1989/90:K625 yrkande 5 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

förfarandelag för kommunala folkomröstningar.

Enligt motionen bör kommunala folkomröstningar kunna

genomföras i olika konkreta frågor, något som stärker

kommuninvånarnas möjligheter att påverka utvecklingen i sin

kommun. Motionärerna erinrar om att folkpartiet under lång tid

drivit kravet att särskilda förfaranderegler skall införas för

kommunala folkomröstningar i syfte att göra det enklare att

ordna sådana omröstningar. Genomförandet av kommunal

folkomröstning skall enligt motionärernas mening kunna ske efter

beslut av kvalificerad minoritet, t.ex. en tredjedel i

kommunfullmäktige. Även andra former för att utlösa en sådan

omröstning, t.ex. folkinitiativ, bör utredas i sammanhanget.

I motionen yrkas vidare att riksdagen beslutar om en sådan

ändring av kommunallagen att en kommun vid lokala

folkomröstningar skall informera kommuninvånarna om de olika

alternativ som är föremål för omröstning (yrkande 6).

Enligt motionen bör det genom lagstiftning utformad av

utskottet införas skyldighet för en kommun, som beslutat att

hålla en lokal folkomröstning, att informera kommuninvånarna om

de olika alternativ som är föremål för omröstning.

Nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 18 § kommunallagen får kommunfullmäktige och

landsting besluta att som ett led i beredningen av ett ärende

som tillhör fullmäktiges eller landstingets handläggning skall

inhämtas synpunkter från medlemmar i kommunen eller i

landstingskommunen. Detta kan enligt bestämmelsen ske genom

omröstning, opinionsundersökning eller liknande förfarande. Ett

sådant förfarande kan även genomföras i del av en kommun.

Valnämnden i kommunen får anlitas, om inte nämndens verksamhet i

övrigt hindras därigenom. För att en landstingskommun skall få

anlita valnämnd krävs dessutom att kommunfullmäktige gett

tillstånd till detta.

Frågan om förfarandet vid omröstning m.m. som anordnas med

stöd av 2 kap. 18§ kommunallagen har inte närmare reglerats. I

proposition 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny kommunallag

m.m. anförde föredragande departementschefen att det inte syntes

nödvändigt att närmare reglera förfarandet i samband med de

olika typer av opinionsundersökningar som kan komma i fråga och

att det ankommer på kommunfullmäktige och landsting att utfärda

de föreskrifter härom som behövs. Enligt departementschefen kan

det när opinionsundersökningen har karaktär av omröstning gälla

frågor av samma slag som de spörsmål som regleras i vallagen,

dvs. rätten att delta i omröstningen, förfarandet vid röstning,

räkning av röster etc. Av 1§ vallagen (1972:620, senast

omtryckt 1987:1334) framgår att lagen inte är tillämplig på

kommunala opinionsundersökningar av det slag som behandlas i 2

kap. 18§ kommunallagen. Inte heller folkomröstningslagen

(1979:369) är tillämplig på kommunala folkomröstningar.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om kommunala folkomröstningar har behandlats i

riksdagen vid ett flertal tillfällen med anledning av motioner i

ämnet. Motionerna har bl.a. innehållit yrkanden om en särskild

förfarandelag för att göra det enklare att anordna

folkomröstningar. Utskottet har avstyrkt motionerna

(KU1980/81:2, KU1983/84:32, KU1985/86:15, KU1986/87:21

och 1989/90:KU3). Riksdagen har följt utskottet.

Kommunallagskommitténs betänkande

Kommunallagskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1990:24)

Ny kommunallag att reglerna om kommunala folkomröstningar och

liknande förfaranden behålls utan någon utvidgning. Kommittén

redovisar i saken bl.a. följande överväganden (angivna bet.

s.108):

De nuvarande möjligheterna att ordna folkomröstningar m.m. är

avsedda att vara ett extra led i det sedvanliga

beredningsförfarandet. Syftet är att tillhandahålla fullmäktige

ett så brett beslutsunderlag som möjligt.

Genom att ordna en rådgivande folkomröstning kan fullmäktige

vid behov få information om kommunmedlemmarnas ståndpunkt i

viktiga saker. För kommunmedlemmarna kan möjligheten att på

detta sätt få uttrycka sin åsikt vara betydelsefull, eftersom de

i val närmast har möjlighet att påverka de allmänna riktlinjerna

för kommunalpolitiken. Ytterst måste det dock vara de

förtroendevalda ledamöterna i fullmäktige som har det fulla

ansvaret för beslutens innehåll. Detta är en självklar ordning

med utgångspunkt i den representativa demokratin. Om man skulle

gå längre och införa någon form av beslutande omröstningar eller

en möjlighet till folkinitiativ är däremot risken stor för en

urholkning av den representativa demokratin.

Kommittén tar i betänkandet vidare upp frågan om det behövs

särskilda regler om förfarandet. I den delen anför kommittén

bl.a. följande (angivna bet. s.109):

Vad som skulle kunna komma i fråga att reglera är sådana

spörsmål som rätten att delta i omröstningen, hur olika

alternativ skall bestämmas och anges, hur röstningen går till,

räkning av röster etc.

Vi menar att regler av denna art skulle innebära en onödig

formalisering som i vissa situationer rentav skulle kunna

motverka syftet med folkomröstningar, nämligen att på ett

relativt enkelt sätt få ett fördjupat beslutsunderlag i vissa

särskilt angelägna frågor. Med hänsyn till att riksdagen så sent

som i november 1989 avvisade kraven på förfaranderegler går vi

inte in på frågan närmare än så här.

Utskottets bedömning

De i motionerna upptagna frågorna har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet

bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall

avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.

Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta

arbete genom att nu ta ställning till de i motionerna upptagna

frågorna. Med det anförda får motionerna 1989/90:K624 såvitt nu

är i fråga och 1989/90:K625 yrkandena 5 och 6 anses besvarade.

14. Statliga bidrag till kommunerna

Motion

I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö

m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss

inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala

området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.

Motionärerna är kritiska mot den direktstyrning som i dag i

mycket stor utsträckning sker genom de villkor och förbehåll som

är knutna till statliga bidrag till kommunerna, t.ex. på

barnomsorgens område. Motionärerna anser att de riktade bidragen

bör avskaffas och att kommunerna i stället bör ges ett enhetligt

bidrag, beräknat efter vissa bestämda kriterier såsom

invånarantal, skattekraft, barnantal och antalet pensionärer.

Enligt motionen skulle en sådan åtgärd innebära att kommunerna

skulle få betydligt friare händer vid användningen av

tillgängliga resurser. Kommunerna ges därigenom bättre

möjligheter att kunna anpassa verksamheten efter de särskilda

omständigheter som gäller i varje kommun. Innehållet i den

kommunala självstyrelsen skulle vidgas.

Gällande ordning m.m.

De statliga bidragen till kommunerna kan indelas i två

huvudgrupper, nämligen allmänna bidrag och specialdestinerade

bidrag. Det allmänna bidraget utgör ett tillskott till den

kommunala ekonomin utan särskilt förbehåll beträffande medlens

användning. Det specialdestinerade bidraget avser specifik

kommunal verksamhet.

I den senaste budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, Bil. 2,

avsnitt 3.3.2) anger civilmistern att en parlamentarisk

utredning skall tillsättas med uppgift att göra en översyn av

statens bidrag till kommunerna. Översynen, som också avses

omfatta skatteutjämningssystemet, bör enligt civilministern

resultera i att en jämnare fördelning av kommunalskatterna kan

uppnås. Civilministern uttalar vidare bl.a. följande (s.29):

Från kommunernas och landstingens utgångspunkter kan en

alltför stor omfattning av specialdestinerade statsbidrag med

omfattande regleringar och bestämmelser begränsa möjligheterna

att välja de lämpligaste sätten för att uppnå önskade resultat.

Mot denna bakgrund bör, som uttalades i 1989 års

kompletteringsproposition, inriktningen vara att för kommuner

och landsting reducera inslaget av specialdestinerade

statsbidrag med omfattande regleringar och bestämmelser.

En kommitté har därefter tillsatts med uppdrag att utforma ett

nytt system för statens bidrag till kommuner och landsting och

att se över den kommunala sektorns övriga finansieringskällor.

Enligt utredningsdirektiven (Dir. 1990:20) bör utredningsarbetet

vara avslutat den 31 oktober 1991.

Utskottets bedömning

I motionen förordas att statens riktade bidrag till kommunerna

avskaffas och att kommunerna i stället bör ges ett enhetligt

bidrag. Utskottet vill erinra om att en utredning --

kommunalekonomiska kommittén -- nyligen tillsatts med uppgift

att bl.a. behandla dessa frågor. Utredningen syftar enligt

utredningsdirektiven bl.a. till att reducera inslaget av

specialdestinerade statsbidrag med omfattande regleringar och

bestämmelser. Mot angiven bakgrund finner utskottet inte

anledning att föreslå att riksdagen tar det i motionen begärda

initiativet. Med det anförda får motion 1989/90:K624 såvitt nu

är i fråga anses besvarad.

15. Utvidgad beskattningsrätt för kommunerna; kommunal

bensinskatt

Motioner

I motion 1989/90:K611 yrkande 6 av Claes Roxbergh m.fl (mp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgad

beskattningsrätt för kommunerna enligt vad som anförts i

motionen.

Enligt motionen är det nödvändigt att storstadskommunerna som

ett led i bekämpningen av sina miljöproblem ges möjligheter att

ta ut miljöavgifter. En utvidgad beskattningsrätt kan bl.a.

gälla

kollektivtrafikavgifter av arbetsgivare i kommunen för

uppbyggnad av en infrastruktur i form av ett förbättrat

kollektivtrafiksystem,

miljöavgifter på miljöfarlig verksamhet,

miljöavgifter för att påverka bilkörning eller konsumtion av

miljöfarliga produkter,

möjlighet till regional drivmedelsbeskattning,

kommunal fastighetsskatt, med lägesavgifter.

I motion 1989/90:K632 av Roy Ottosson m.fl (mp) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär lagförslag som ger kommuner och

landsting rätt att ta ut skatt på bensin.

I motionen pekas på olika problem som biltrafiken orsakar. I

syfte att minska biltrafiken föreslår motionärerna att såväl

landsting som kommuner ges rätt att ta ut skatt på trafik och

drivmedel. Enligt motionen finns det skäl att ha olika

bensinskatt i olika delar av landet. Intäkterna från den

föreslagna extra skatten bör enligt motionärerna användas för

reparation av miljöskador och sjukvård. Motionärerna anger som

ytterligare ett användningsområde investeringar i

kollektivtrafik m.m.

Utredningsförslag

Storstadstrafikkommittén har i sitt slutbetänkande (SOU

1990:16) Storstadstrafik 5 -- Ett samlat underlag lagt fram

förslag om bl.a. en regional miljöavgift på drivmedel. Avsikten

med sådana avgifter anges vara att få till stånd ett särskilt

finansiellt stöd åt trafiksystemet i vissa regioner (Stockholm,

Göteborg och Malmö). Stödet skall åstadkommas genom att

drivmedel för motorfordon avgiftsbeläggs i dessa regioner. Ett

bakomliggande syfte anges vara att åstadkomma en dämpning av

biltrafiken i regionen. Enligt förslaget skall avgiftsnettot

användas för särskilda bidrag till kollektivtrafikanläggningar,

vägar och miljöskyddsanordningar.

Betänkandet, som remissbehandlats, bereds för närvarande i

kommunikationsdepartementet.

Utskottets bedömning

Frågor av det slag som tas upp i de båda motionerna har

behandlats av storstadstrafikkommittén i dess nyligen avgivna

betänkande (SOU 1990:16) Storstadstrafik 5 -- Ett samlat

underlag. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande i kommunikationsdepartementet. Mot angiven bakgrund

saknas det enligt utskottets mening anledning för riksdagen att

nu ta ställning till de i motionerna upptagna frågorna. Med det

anförda får motionerna 1989/90:K611 yrkande 6 och 1989/90:K632

anses besvarade.

16. Kommunal vårdnadsersättning

Motioner

I motion 1989/90:K608 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning av den

kommunala kompetensen så att det klarläggs att kommuner har rätt

att utge vårdnadsersättning.

I motionen förordas att kommunallagen ändras så att det

tydligt framgår att kommunerna äger rätt att besluta om

kommunala vårdnadsersättningar, dvs. ett generellt bidrag till

berörda föräldrar utan behovsprövning. Enligt motionen är

rättsläget i fråga om kommunernas kompetens på förevarande

område i viss mån oklart.

I motion 1989/90:K634 yrkande 7 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunal vårdnadsersättning.

I motionen erinras om att det i ett flertal kommuner

föreligger ett starkt intresse för kommunal vårdnadsersättning

till föräldrar för vård av eget barn men att det i

förvaltningsdomstolspraxis emellertid ansetts att sådan

ersättning inte är förenlig med de kommunala

kompetensbestämmelserna. Enligt motionärerna är det angeläget

att de hinder som synes föreligga i fråga om kommuns rätt att

utge vårdnadsersättning blir undanröjda genom en ändring av

kommunallagen.

Gällande rätt

Den grundläggande bestämmelsen om kommunernas och landstingens

allmänna kompetens finns i 1 kap. 4§ första stycket

kommunallagen (KL), där det sägs att kommuner och landsting

själva får vårda sina angelägenheter. Vid sidan om den

grundläggande kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4§ första stycket

KL har det i rättspraxis utbildats vissa grundprinciper som i de

flesta fall begränsar den kommunala kompetensen. Dessa är

lokaliseringsprincipen, förbudet mot att ge understöd åt

enskilda, förbudet mot att driva spekulativa företag,

likställighetsprincipen, förbudet mot beslut med retroaktiv

verkan och självkostnadsprincipen.

Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med de

kommunala kompetensbestämmelserna har vid olika tillfällen

prövats genom kommunalbesvär, varvid domstolarna hittills ansett

detta ej vara fallet.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner med samma innebörd som de här aktuella har behandlats

av utskottet vid flera tidigare tillfällen, bl.a. åren 1983,

1984, 1986 och 1989 (se KU 1982/83:21, KU 1984/85:6, KU

1985/86:15 och 1989/90:KU3). Utskottet har därvid avvisat

framförda förslag om ändringar i lagstiftningen som möjliggör

införandet av vårdnadsersättning. Riksdagen har följt utskottet.

Kommunallagskommittén

Kommunallagskommittén har i sitt i betänkandet (SOU 1990:24)

Ny kommunallag framlagda förslag till ny kommunallag intagit den

grundläggande bestämmelsen om kommunernas och landstingens

allmänna kompetens i 2 kap. 1§. Bestämmelsen är i och för sig

något mera omfattande och innehåller mera konkreta besked än den

nuvarande kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4§ första stycket

kommunallagen men innebär inte någon egentlig saklig ändring.

Kommittén tar inte i betänkandet till särskild behandling upp

den i de nu aktuella motionerna upptagna frågan.

Utskottets bedömning

Den i motionerna upptagna frågan är kopplad till de

grundläggande bestämmelserna om kommunernas kompetens. Detta

ämne har behandlats av kommunallagskommittén vars betänkande

(SOU 1990:24) Ny kommunallag för närvarande bereds i

civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen

under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till

en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte

föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i

motionerna upptagna frågan. Med det anförda får motionerna

1989/90:K608 och 1989/90:K634 yrkande 7 anses besvarade.

17. Kommunal taxesättning (självkostnadsprincipen)

Motion

I motion 1989/90:K611 yrkande 7 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter

för kommunerna att avvika från självkostnadsprincipen.

I motionen föreslås -- i samband med att förslag framläggs om

utökad beskattningsrätt som ett led i bekämpningen av

storstädernas miljöproblem -- att kommunerna ges rätt att avvika

från den s.k. självkostnadsprinicpen. Som exempel nämns därvid

prissättning på energi som avviker från självkostnadsprincipen

för att påverka konsumtionen och därmed kunna förverkliga

kommunernas energiplanering.

Kommunallagskommittén

Kommunallagskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1990:24)

Ny kommunallag att den s.k. självkostnadsprincipen -- dvs. att

en kommun eller ett landsting inte får bestämma sina avgifter

till sådana belopp att de tillför kommunen eller landstinget en

ekonomisk vinst -- som för närvarande inte är reglerad men länge

har upprätthållits i rättspraxis skrivs in i den nya

kommunallagen. Samtidigt föreslår kommittén att det slås fast

att självkostnadsprincipen inte bara skall gälla gentemot

kommunens eller landstingets egna medlemmar utan även mot icke

kommunmedlemmar.

Kommittén, som inte går in på den närmare innebörden och

räckvidden av självkostnadsprincipen, utgår ifrån att dessa

frågor utreds och bestäms i annat sammanhang. Kommittén anser

vidare att det i annat sammanhang utreds om det bör införas en

möjlighet att tillämpa en enhetstaxa för olika energislag.

Stat--kommunberedningen (C 1983:02) har därefter getts i

uppdrag att utreda bl.a. de frågor som kommunallagskommittén

föreslagit skulle tas upp till särskild utredning. I

utredningsdirektiven (Dir. 1990:18) anges bl.a. att den del av

utredningsarbetet som avser självkostnadsprincipens gränser bör

bedrivas så att det kan samordnas med arbetet med en ny

kommunallag. Arbetet i den delen bör därför enligt direktiven

redovisas senast den 1 november 1990.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan är föremål för särskild

utredning av stat--kommunberedningen. Avsikten är att

utredningsarbetet skall samordnas med det inom

civildepartementet pågående arbetet med en ny kommunallag. Det

arbetet bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991

skall avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.

Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa det

sålunda pågående beredningsarbetet genom att nu ta ställning

till den i motionen upptagna frågan. Med det anförda får motion

1989/90:K611 yrkande 7 anses besvarad.

18. Offentlig verksamhet på entreprenad

Motion

I motion 1989/90:K629 av Lars Leijonborg (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en entydigare lagstiftning till

stöd för offentlig verksamhet på entreprenad.

I motionen tas -- mot bakgrund av stadgandet i 11 kap. 6§

regeringsformen (RF) om att förvaltningsuppgift i vissa fall kan

överlämnas till enskilda och att lagstöd krävs om överlämnandet

innefattar myndighetsutövning -- upp olika frågor gällande

kommuns överlämnande av förvaltningsuppgift till icke offentliga

rättssubjekt. Motionären hävdar under hänvisning till vissa

rättsfall att gränserna för vilka kommunala uppgifter som får

överlämnas till ett privaträttsligt subjekt är oklara och att

tveksamhet råder i fråga om vilka regler som gäller vid

överlämnande i fråga om t.ex. tystnadsplikt, kommunens

skadeståndsansvar, tjänstefel, försäkringsskydd osv. Enligt

motionären skulle det vara av stort värde för det pågående

arbetet med den offentliga sektorns förnyelse om de legala

förutsättningarna för offentlig verksamhet på entreprenad

klarlades.

Utredningsförslag

Under senare år har de i motionen upptagna frågorna berörts av

flera utredningar på det kommunala området, senast av 1986 års

folkrörelseutredning i dess betänkande (SOU 1987:35) Ju mer vi

är tillsammans, del 3 Underlag för reformer samt förslag.

Utredningen, som konstaterar att olika uppfattningar gäller i

frågan om kompetensregeln i 11 kap. 6§ RF över huvud taget är

tillämplig på kommunal verksamhet, föreslår att den allmänna

kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4§ kommunallagen kompletteras

med ett nytt fjärde stycke av följande lydelse:

Kommun och landstingskommun får överlämna förvaltningsuppgift

till en annan kommun eller landstingskommun eller till enskild.

Om en sådan förvaltningsuppgift gäller en angelägenhet som det

finns särskilda bestämmelser om enligt tredje stycket, gäller

för överlämnandet vad som särskilt föreskrivs.

Syftet med förslaget är att undanröja den tveksamhet som

gäller i frågan om reglerna i 11 kap. 6§ RF är tillämpliga på

kommunal verksamhet. I den delen anför utredningen vidare

följande (angivna bet. s.76):

För att undanröja den osäkerhet som finns på detta område bör

i KL införas en bestämmelse, som klart fastställer kommuns

befogenhet att delegera förvaltningsuppgift. Bestämmelsen bör

lämpligen utformas som ett tillägg till KL 1 kap 4§ och

allmänt ange att kommun får överlämna förvaltningsuppgift till

annan. Bestämmelsen bör också innehålla ett förtydligande om

att, i det fall förvaltningsuppgiften omfattar sådan

angelägenhet för vilken finns bestämmelser i speciallag, så

gäller speciallagens bestämmelser.

Det bör poängteras, att den föreslagna bestämmelsen i KL skall

ses som en allmän kompetens för kommunen att överlåta

förvaltningsuppgift, en kompetens som när det rör sig om frågor

som behandlas i speciallag emellertid kan inskränkas genom

bestämmelser i speciallagen.

-- -- --

Med beteckningen "enskild" i det föreslagna tillägget avses

alla rättssubjekt som inte är offentliga, alltså bolag,

stiftelser, ideella och ekonomiska föreningar, samfälligheter

och enskilda fysiska personer.

Det angivna betänkandet, som har remissbehandlats, bereds i

civildepartementet.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan har behandlats av

folkrörelseutredningen i dess betänkande (SOU 1987:35) Ju mer vi

är tillsammans, del 3 Underlag för reformer samt förslag.

Betänkandet bereds i civildepartementet. Utskottet anser inte

att det finns anledning för riksdagen att ta det i motionen

förordade initiativet. Med det anförda avstyrker utskottet

motion 1989/90:K629.

19. Förbud mot kommunalt engagemang i normala affärsdrivande

företag

Motion

I motion 1989/90:K213 yrkande 2 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i

kommunallagstiftningen i syfte att förhindra kommunala

engagemang i normala affärsdrivande företag i enlighet med vad i

motionen anförts.

Enligt motionen bedrivs i många kommuner och landsting

kommunal verksamhet i bolagsform som i olika hänseenden är

olämplig och som bör förbjudas. Motionärerna pekar bl.a. på

vissa negativa effekter som uppkommer genom att offentliga

företag med stöd av subventioner direkt konkurrerar med privata

företag. I motionen hävdas vidare att det finns kommuner som,

trots att det inte är en kommunal uppgift, går in som ägare i

industri- och entreprenadföretag. Motionärerna framhåller att

kommuner inte långsiktigt kan förbättra en bygds

utvecklingsmöjligheter eller säkra sysselsättningen genom att

använda skattepengar för att subventionera företag.

Utredningsförslag m.m.

En utförlig beskrivning av gällande rätt i fråga om

kommunernas och landstingens förhållande till näringslivet finns

i betänkandet (SOU 1982:20) Kommunerna och näringslivet. En

sammanställning av rättsfall som tillkommit därefter finns i

betänkandet (Ds C 1986:16) Kommunal näringslivspolitik.

Kommunallagskommittén har i betänkandet (SOU 1990:24) Ny

kommunallag lämnat en översiktlig redovisning av rättsläget

(angivna bet. s.172).

Kommunallagskommittén diskuterar i betänkandet i ett särskilt

avsnitt frågan om gränserna för den kommunala kompetensen på

näringslivsområdet bör ändras. Kommitténs slutsats är att det

inte skall göras några ändringar i fråga om kommunernas och

landstingens befogenheter med avseende på näringslivet. I frågan

redovisas bl.a. följande överväganden (angivna bet. s.68):

I konsekvens med statens övergripande ansvar för

näringslivspolitiken bör man inte utvidga den kommunala

kompetensen på näringslivsområdet genom att frångå principen om

att direkt eller indirekt ekonomiskt stöd till enskilda företag

i syfte att påverka företagens lokalisering och utveckling inte

bör ingå i kommunernas och landstingens befogenheter. Det finns

flera skäl till detta. Samhälleligt stöd till företag brukar

mest bli aktuellt i regioner där man finner de ekonomiskt

svagare kommunerna, som är mindre attraktiva för näringslivet

och som kännetecknas av vikande befolkningsunderlag med ogynnsam

åldersfördelning. Det är inte rimligt att kommuner och landsting

i sådana regioner skall kunna ta på sig den tunga ekonomiska

börda som denna typ av stödåtgärder utgör. Kommunalt

företagsstöd kan inte förväntas bli effektivt när det gäller att

vända en ogynnsam utveckling i kommunen eller landstinget. Den

s.k. infrastrukturen, dvs. bostäder, barnomsorg, skolor,

sjukhus, vägar och andra kommunikationer samt annan offentlig

service, som det enligt speciallagstiftning och kommunallag

ankommer på kommuner och landsting att dra försorg om, är väl så

viktig för en gynnsam utveckling av näringslivet. Det skulle

inte vara någon framkomlig väg till en jämnare

välfärdsfördelning mellan olika delar av landet att låta

kommuner och landsting lämna ekonomiska bidrag till företagen,

vägledda av sina egna intressen.

Å andra sidan finns det inte heller någon anledning att minska

ner kommunernas och landstingens befogenheter med avseende på

näringslivet. Enligt vår uppfattning har kommunernas och

landstingens allmänt näringslivsfrämjande insatser stor

betydelse för företagens utveckling och som komplement till

statliga åtgärder.

När det gäller den lagtekniska regleringen föreslår kommittén

att de bestämmelser som reglerar kommunernas och landstingens

förhållande till näringslivet tas in i det kapitel i den

föreslagna nya kommunallagen vari kommunernas och landstingens

befogenheter anges. Kommittén föreslår två bestämmelser --

intagna i 2 kap. 6 och 7 §§ -- av följande lydelse:

6 § Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet,

om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla

allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i

kommunen eller landstinget.

7§ Kommuner och landsting får vidta åtgärder för att

allmänt främja det enskilda näringslivet i kommunen eller

landstinget. Individuellt inriktat stöd till enskilda

näringsidkare får lämnas endast om det är nödvändigt för att

motverka större arbetslöshet i kommunen eller landstinget och

stödet kan antas ha avsevärd betydelse för att motverka

arbetslösheten eller om det finns andra skäl till det.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet

bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall

avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.

Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta

arbete genom att nu ta ställning till den i motionen upptagna

frågan. Med det anförda får motion 1989/90:K213 yrkande 2 anses

besvarad.

20. Vidgning av den kommunala kompetensen (u-landsbistånd)

Motion

I motion 1989/90:K636 yrkande 1 av Bertil Måbrink och Viola

Claesson (båda vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om att den kommunala kompetensen utvidgas till att

omfatta rätten att genomföra solidaritetsaktioner och lämna

u-landsbistånd också när det inte gäller akut katastrofhjälp.

Enligt motionen är det orimligt att en kommuns eller

landstingskommuns olika internationella solidaritetsyttringar

och u-landsbistånd -- med vissa speciella undantag -- anses

falla utanför den kommunala kompetensen. I motionen lämnas

exempel på stöd och hjälpinsatser av olika slag som motionärerna

anser bör tillåtas. I motionen erinras om den utvidgning av

kompetensen som skett i fråga om rätt att lämna s.k.

katastrofhjälp. I anslutning härtill anger motionärerna att det

enda rimliga är att kommuner och landsting får möjlighet att ge

hjälp på en mer långsiktig bas, just för att förhindra kommande

katastrofer.

Gällande ordning

Kommunala opinions- och solidaritetsyttringar med anknytning

till främmande länder anses i princip falla utanför den

kommunala kompetensen. Detta har sin grund i att utrikes-,

handels-och biståndspolitiken anses vara en angelägenhet för

riksdagen och regeringen. Sådana yttringar anses också sakna det

nödvändiga sambandet med den egna kommunen eller

landstingskommunen och därför strida mot den s.k.

lokaliseringsprincipen. Vid olika tillfällen har dock genom

lagstiftning gjorts undantag från grundsatsen att kommuner och

landstingskommuner inte har befogenhet att avge internationella

opinions-och solidaritetsyttringar. Sålunda har den kommunala

kompetensen inom detta område blivit utvidgat genom lagen

(1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande,

lagen (1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun att

lämna internationell katastrofhjälp och lagen (1985:1052) om

rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta

bojkottåtgärder mot Sydafrika.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har vid fyra tidigare tillfällen (KU 1985/86:15, KU

1986/87:21, 1988/89:KU3 och 1989/90:KU3) avstyrkt motioner med

samma innebörd som den nu aktuella. Senaste gången skedde detta

under hänvisning till att kommunallagskommittén skulle behandla

saken och att riksdagen inte borde föregripa kommitténs

ställningstagande. Riksdagen följde alla gångerna utskottet.

Kommunallagskommittén

Kommunallagskommittén (C1980:03) föreslår i sitt betänkande

(SOU 1990:24) Ny kommunallag att lagen (1975:494) om rätt för

kommun och landstingskommun att lämna internationell

katastrofhjälp utvidgas så att kommuner och landsting får rätt

att lämna humanitärt bistånd till andra länder även i fall då

det inte inträffat någon katastrof där. Det föreslås inte någon

ändring i frågan om i vilken form biståndet kan ges. Det måste

alltså även i fortsättningen röra sig om utrustning som

kommunerna och landstingen kan avvara. Enligt den föreslagna

lagtexten får kommuner och landsting lämna katastrofhjälp eller

annat humanitärt bistånd till annat land, om det inträffar en

katastrof eller på annat sätt uppstår en nödsituation där.

Kommittén anger att det inte torde föreligga något hinder från

utrikes- och biståndspolitisk synpunkt mot den föreslagna

utvidgningen. (Beträffande kommitténs överväganden i saken, se

angivna betänkande s.70f.)

I övrigt föreslår kommittén inga ändringar av kommunernas och

landstingens möjligheter att avge internationella opinions- och

solidaritetsyttringar. Kommittén anser att man bör vara mycket

återhållsam med att blanda in kommunerna och landstingen i

utrikespolitiken och framhåller att ansvaret för Sveriges

internationella relationer bör vila på statsmakterna. Kommittén

tillägger att om det i framtiden skulle uppstå ett behov av

kommunal medverkan i en avgränsad fråga och en sådan medverkan

inte står i strid med den svenska utrikespolitiken, får man då

ta ställning till om den kommunala kompetensen skall utvidgas

till att omfatta en sådan medverkan.

För fullständighetens skull skall här tilläggas att kommittén

föreslår att lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå

utländska studerande upphävs. Som skäl anges att det får ses som

en statlig uppgift att bistå utländska studerande och att det

inte längre tycks föreligga något behov av lagen.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet

bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall

avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.

Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta

arbete genom att nu ta ställning till den i motionen upptagna

frågan. Med det anförda får motion 1989/90:K636 yrkande 1 anses

besvarad.

21. Kommunalt vänortssamarbete m.m.

Motioner

I motion 1989/90:K630 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär sådan lagändring att kommunerna

ges rätt att ge ekonomisk hjälp i vänortssamarbetet.

Enligt motionen måste den kommunala kompetensen utvidgas så

att det blir möjligt för kommunerna att ge ekonomisk hjälp inom

miljövänortssamarbetet.

I motion 1989/90:K636 yrkande 2 av Bertil Måbrink och Viola

Claesson (båda vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om åtgärder för att uppmuntra kommunalt och

landstingskommunalt vänortsutbyte, i synnerhet med orter och

regioner i södra Afrika och i Nicaragua.

Motionärerna anser att vänortssystemet bör stödjas och

uppmuntras till att omfatta också orter i den tredje världen,

exempelvis i frontstaterna runt Sydafrika och i Nicaragua.

Enligt motionen bör vänortssystemet kunna omfatta sådan praktisk

hjälp som att den svenska kommunen tar emot besökare från

vänorten för studier och utbildning. Motionärerna anser vidare

att den svenska kommunen bör få möjlighet att -- förutom att

skänka vänorten av sitt överskottsmateriel -- få skicka ut

tekniker för hjälp med installation, upplärning m.m.

Gällande ordning m.m.

Sedan länge förekommer det att svenska kommuner upprätthåller

vänortskontakter med kommuner i andra länder.

Stat--kommunberedningen har i delbetänkandet (DsC 1986:10)

Kommunal medverkan i internationella frågor lämnat bl.a.

följande redogörelse härför.

Det vanligaste är att kommunerna har vänortsförbindelser med

kommuner i de övriga nordiska länderna. Vänortskontakter finns

emellertid även med kommuner i andra länder. Sålunda har svenska

kommuner vänorter i bl.a. USA, Sovjetunionen, Jugoslavien,

Israel, Japan och Tjeckoslovakien. Nordiskt vänortsutbyte som

sker inom rimliga ekonomiska ramar har i rättspraxis

(RÅ19812:81) uttryckligen förklarats falla inom den

kommunala kompetensen. De svenska kommunernas deltagande i den

internationella vänortsrörelsen torde vara allmänt accepterat.

Kommunernas val av vänorter skulle visserligen kunna sägas ge

uttryck för ett utrikespolitiskt ställningstagande. Valet av

vänort överskuggas emellertid av det egentliga syftet med

vänortsverksamheten, nämligen att vänorterna skall kunna ge

varandra ett ömsesidigt utbyte på företrädesvis de kulturella

och idrottsliga områdena. Det utrikespolitiska inslaget kan inte

sägas vara särskilt stort, och någon avgörande vikt kan inte

läggas vid vänortsverksamheten när det gäller att ta ställning

till frågan om kommunerna och landstingskommunerna skall ges

ytterligare möjlighet att avge opinions-och

solidaritetsyttringar på det internationella området.

Beredningens redogörelse utmynnar inte i något förslag till

ändring av gällande ordning.

Kommunallagskommittén redovisar inte i sitt betänkande (SOU

1990:24) Ny kommunallag några särskilda överväganden rörande

vänortsfrågan. I sammanhanget bör dock erinras om kommitténs i

föregående avsnitt redovisade förslag om utvidgning av den s.k.

katastrofhjälpslagen.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har vid två tidigare tillfällen (1988/89:KU3 och

1989/90:KU3) avstyrkt motionsyrkanden av samma innebörd som de

nu aktuella. Riksdagen har följt utskottet.

Utskottets bedömning

I motionen berörd fråga har omfattats av

kommunallagskommitténs uppdrag. Kommitténs betänkande (SOU

1990:24) Ny kommunallag bereds för närvarande i

civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen

under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till

en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte

föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i

motionen upptagna frågan. Med det anförda får motionerna

1989/90:K630 och 1989/90:K636 yrkande 2 anses besvarade.

22. Kommunala bojkottåtgärder mot Sydafrika

Motioner

I motion 1989/90:K617 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att "lag om rätt för kommuner

och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika"

utvidgas till att också gälla företag som investerat i

Sydafrika.

I motionen erinras om att det sedan år 1986 är möjligt för

kommuner och landsting att med stöd av 1985 års lag om rätt för

kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot

Sydafrika bojkotta varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung

och att många kommuner också tagit sitt ansvar och utnyttjat

denna möjlighet. Enligt motionärerna bör lagen utvidgas så att

den ger möjlighet för kommuner och landsting att vidta

bojkottåtgärder mot företag som har investeringar i Sydafrika.

I motion 1989/90:K637 av Kent Carlsson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om

rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta

bojkottåtgärder mot Sydafrika så att dessa ges möjlighet att

inte sluta inköpsavtal med företag eller dess dotterbolag som

har investeringar eller verksamhet i Sydafrika.

I motionen erinras om vissa av de olika åtgärder som under

senare år vidtagits i kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika.

Enligt motionärerna bör kommuner och landsting -- i syfte att

ytterligare öka trycket mot Sydafrika -- ges en möjlighet att

bojkotta företag som genom sin internationella verksamhet direkt

eller indirekt stödjer apartheidsystemet. Motionärerna anser att

kommunerna och landstingen genom en utvidgning av 1985 års lag

bör ges möjlighet att inte sluta inköpsavtal med företag eller

dess dotterbolag som har investeringar eller verksamhet i

Sydafrika. Vidare förordar motionärerna att statliga

myndigheter, institutioner och övriga statliga organ samt

statliga bolag också bör uppmanas att avstå från affärer med

företag eller dess dotterbolag som har investeringar eller

verksamhet i Sydafrika.

I motion 1989/90:K639 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att kommuner

och landsting kan bojkotta produkter och tjänster från företag

som är verksamma i Sydafrika.

Motionärerna anser det viktigt att apartheidregeringen i

Sydafrika utsätts för ett hårt tryck från omvärlden, bl.a.

bestående i en effektiv ekonomisk bojkott. En av de åtgärder som

i det sammanhanget föreslås i motionen är att kommuner och

landsting ges möjligheter att bojkotta produkter och tjänster

från företag med investeringar i Sydafrika.

Kommunallagskommittén

Kommunallagskommittén (C 1988:03) har i sitt betänkande

(SOU1990:24) Ny kommunallag -- mot bakgrund av bl.a. tidigare

riksdagsmotioner av samma innebörd som de nu aktuella --

övervägt frågan om kommuner och landsting skall ges möjlighet

att undvika affärsuppgörelser med företag som har ekonomiska

intressen i Sydafrika. Kommitténs slutsats är att någon sådan

utvidgning av den kommunala kompetensen inte bör komma till

stånd. (Beträffande kommitténs överväganden i saken, se angivna

bet. s.71f.)

Utskottets bedömning

Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av

kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet

bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall

avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.

Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta

arbete genom att nu ta ställning till den i motionerna upptagna

frågan. Med det anförda får motionerna 1989/90:K617,

1989/90:K637 och 1989/90:K639 anses besvarade.

23. Misstroendevotum i kommunfullmäktige-och

landstingsförsamlingar

Motion

I motion 1989/90:K627 av Ragnhild Pohanka och Gösta Lyngå

(båda mp) yrkas att riksdagen beslutar att misstroendevotum

skall kunna ställas i kommunfullmäktige- och

landstingsförsamlingar och att enkel majoritet skall vara

avgörande för frågan om avgång av politiskt vald person eller

styrelse.

Enligt motionen förekommer det att politiker i bl.a. kommunala

styrelser bryter mot beslut fattade av kommuns högsta beslutande

församling. Motionärerna, som anser det nödvändigt att beivra

sådant åsidosättande av demokratin, föreslår att på det

kommunala området införs misstroendeförklaring av det slag som

finns på riksdagsområdet. Motionärerna framhåller att de anser

det viktigt ur demokratisk synpunkt att kunna ställa

misstroendevotum i landsting och kommuner för att därigenom

kunna byta ut ordförande i styrelser och nämnder eller att välja

helt nya styrelser eller nämnder.

Kommunallagskommittén

Sedan gammalt gäller att en förtroendevald inte kan avsättas

mot sin vilja under löpande mandatperiod. Kommunallagskommittén

föreslår emellertid i sitt betänkande (SOU1990:24) Ny

kommunallag att den föreslagna nya kommunallagen i kapitel 4 (De

förtroendevalda) skall innehålla en regel (7§) om att

fullmäktige skall kunna återkalla uppdragen för ledamöterna och

suppleanterna i styrelsen och övriga nämnder under löpande

mandatperiod. Att det finns ett system för ansvarsutkrävande är

enligt kommittén viktigt för allmänhetens förtroende för

kommunalförvaltningen, eftersom denna ytterst bedrivs för

kommunmedlemmarnas skull. Kommittén anser att en

avsättningsregel bör begränsas till vissa bestämda situationer

där det objektivt sett finns anledning att avsätta en politiker

och att avsättningsfrågan bör bedömas av fullmäktige. Enligt

kommittén bör entledigande kunna tillgripas dels vid olika

former av vårdslös ekonomisk förvaltning, dels vid brott av

allvarligare art.

Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan har nära samband med en av

kommunallagskommittén i dess betänkande (SOU 1990:24) Ny

kommunallag behandlad fråga, nämligen om en kommunalt

förtroendevald skall kunna avsättas mot sin vilja under löpande

mandatperiod. Betänkandet bereds för närvarande i

civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen

under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till

en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte

föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i

motionen upptagna frågan. Med det anförda får motion

1989/90:K627 anses besvarad.

24. Kommunala förtroendemäns personliga ansvar för olagliga

beslut

Motioner

I motion 1989/90:K215 yrkande 10 av Bengt Westerberg m.fl.

(fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kommunala förtroendemäns

personliga ansvar för olagliga beslut.

I motionen erinras om att under senare år förekommit ett antal

fall där kommunala församlingar vidhållit fattade beslut trots

att dessa vid prövning i domstol visat sig vara olagliga.

Motionärerna anser till skillnad från kommunalansvarsutredningen

att den effektivaste lösningen för att komma till rätta med

tredskande förtroendemän är att dessa åläggs ett personligt

ansvar. Motionärerna förutsätter att regeringen lägger fram

förslag avseende kommunala förtroendemäns ansvar i enlighet med

denna uppfattning.

Utredningsförslag

Kommunalansvarsutredningen (C1986:02) har i betänkandet (SOU

1989:64) Kommunalbot undersökt om det nuvarande regelsystemet

behöver kompletteras med bestämmelser som motverkar att

kommunerna och landstingskommunerna överträder gränserna för den

kommunala kompetensen eller sätter sig över domstolarnas

avgöranden i kommunalbesvärsmål. Utredningen, som inte anser det

vara en framkomlig väg att ytterligare kriminalisera

lagöverträdelser av kommunala förtroendevalda och

kommunalanställda, föreslår i stället ett ekonomiskt

sanktionssystem som direkt riktar sig mot kommunen eller

landstingskommunen som särskilt rättssubjekt. Enligt förslaget

skall således det befintliga sanktionssystemet kompletteras med

en mot själva kommunerna och landstingskommunerna riktad

generell ekonomisk påföljd för grova lagöverträdelser och för

överträdelser av domstolsbeslut om verkställighetsförbud.

Sanktionen kallas för kommunalbot. Beloppet för boten är lägst

100000kr. och högst 10 milj. kr. Frågor om kommunalbot

föreslås bli prövade av kammarrätt som första instans. JO

föreslås få exklusiv rätt att föra talan om kommunalbot. I

övrigt föreslås inte några ändringar i sanktionssystemet för den

kommunala verksamheten.

Betänkandet bereds i civildepartementet.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat

och avstyrkt motioner av samma innebörd som den nu aktuella,

senaste gången under föregående riksmöte (1989/90:KU3).

Utskottet behandlade då två motioner (fp resp. vpk), vilka

avstyrktes under hänvisning till att det -- mot bakgrund av att

det pågående beredningsarbetet i civildepartementet med

kommunalansvarsutredningens betänkande -- inte fanns anledning

för riksdagen att ta ställning till i motionerna upptagna

frågor. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

De frågor som tagits upp i motionen har behandlats av

kommunalansvarsutredningen i dess betänkande (SOU 1989:64)

Kommunalbot. Betänkandet, som har remissbehandlats, bereds i

civildepartementet. Utskottet anser inte att det mot bakgrund av

det pågående beredningsarbetet finns anledning för riksdagen att

nu ta ställning till de i motionen upptagna frågorna. Med det

anförda får motion 1989/90:K215 yrkande 10 anses besvarad.

25. JO:s talerätt på det oreglerade kommunala området

Motioner

I motion 1989/90:K206 yrkande 17 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om JO-kontroll av kommunerna.

I motionen erinras om att huvudparten av den offentliga

verksamhet som allmänheten kommer i kontakt med numera sker i

kommunal regi och att det för den enskilde är av stor betydelse

att det ställs lika höga krav på rättssäkerhet och

rättsövervakning på det kommunala området som på det statliga.

Motionärerna anser att regeringen snarast bör återkomma till

riksdagen med lagförslag, varigenom JO ges samma

fullföljdsmöjligheter över disciplinbeslut m.m. på det kommunala

området som på det statliga.

I motion 1989/90:K215 yrkande 9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om utökade

möjligheter för JO till talerätt på det kommunala området.

Enligt motionen är det ologiskt och en klar brist att JO med

nuvarande lagstiftning kan fullfölja anmälningar om

disciplinansvar på det statliga men inte på det kommunala

området. I motionen, vari erinras om att huvudparten av den

offentliga verksamhet som allmänheten kommer i kontakt med

numera sker i kommunal regi, understryks att det för den

enskilde är av stor betydelse att det ställs lika höga krav på

rättssäkerhet och rättsövervakning på det kommunala som på det

statliga området. Motionärerna anser att regeringen bör

återkomma till riksdagen med lagförslag, varigenom JO ges samma

fullföljdsmöjligheter över disciplinbeslut m.m. på det kommunala

området som på det statliga.

Gällande ordning

Enligt gällande ordning kan JO till domstol överklaga

disciplinbeslut på det statliga området under förutsättning att

vederbörande befattningshavare står under JO:s tillsyn. Någon

motsvarande talerätt gäller inte på det oreglerade kommunala

området, där det disciplinära ansvaret regleras genom

kollektivavtal.

Utredningsförslag

Regeringen tillsatte 1986 en utredning --

kommunalansvarsutredningen (C1986:02) -- med uppdrag att

utreda frågan om behovet av åtgärder för att stärka respekten

för gränserna för den kommunala kompetensen. Enligt de utfärdade

direktiven ingick i uppdraget att analysera behovet av och

förutsättningarna för en eventuell talerätt för JO och JK

beträffande frågan om disciplinansvar, avskedande eller

avstängning såvitt gäller kommunernas och landstingskommunernas

tjänstemän.

Kommunalansvarsutredningen redovisade resultatet av sitt

uppdrag i betänkandet (SOU 1989:64) Kommunalbot. Utredningen

föreslår där att det befintliga sanktionssystemet mot kommunala

lagöverträdelser kompletteras med en mot själva kommunerna och

landstingskommunerna riktad generell ekonomisk påföljd för grova

lagöverträdelser och för överträdelser av domstolsbeslut om

verkställighetsförbud. Sanktionen kallas för kommunalbot. När

det gäller frågan om talerätt för JO och JK i fråga om kommunala

beslut om disciplinansvar föreslås ingen ändring i gällande

ordning. Enligt utredningen är det en för den kommunala

självstyrelsen ingripande sak att i någon form föra in ett

statligt inflytande över disciplinansvaret i de kommunala

förvaltningarna. Utredningen anser att behovet av en sådan

förändring bör bedömas mot bakgrund av verkningarna av det

förslag om införande av kommunalbot som utredningen lagt fram.

Betänkandet bereds i civildepartementet.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat

och avstyrkt motioner av samma innebörd som de nu aktuella,

senaste gången under föregående riksmöte (1989/90:KU3).

Utskottet avstyrkte då en motion (fp) under hänvisning till att

det -- mot bakgrund av det pågående beredningsarbetet i

civildepartementet med kommunalansvarsutredningens betänkande --

inte fanns anledning för riksdagen att ta ställning till i

motionen upptagna frågor. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av

kommunalansvarsutredningen i dess betänkande (SOU 1989:64)

Kommunalbot. Betänkandet, som har remissbehandlats, bereds i

civildepartementet. Utskottet anser inte att det mot bakgrund av

det pågående beredningsarbetet finns anledning för riksdagen att

nu ta ställning till den i motionerna upptagna frågan. Med det

anförda får motionerna 1989/90:K206 yrkande 17 och 1989/90:K215

yrkande 9 anses besvarade.

26. Ökad länsdemokrati

Motioner

I motion 1989/90:K612 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk

utredning med uppgift att utarbeta förslag om införande av

länsdemokrati.

I motionen lämnas inledningsvis en redogörelse för arbetet med

länsdemokratifrågor under 1970- och 1980-talen fram till

riksdagens beslut hösten 1989 om en ny regional statlig

förvaltning (prop. 1988/89:154, 1989/90:BoU4 och BoU9). Enligt

motionen har centerpartiet varit pådrivande för att få till

stånd en vidgad länsdemokrati i form av en decentraliserad

förvaltning och ett demokratiskt beslutsfattande i den regionala

förvaltningen, medan socialdemokraternas viljeinriktning varit

att stärka det statliga inflytandet på regional nivå.

Motionärerna konstaterar att det inte från socialdemokratisk

sida funnits något intresse att förstärka landstingens ställning

som länsparlament och samordnande organ. Regeringens

centraliseringssträvanden innebär enligt motionärerna en allt

större maktkoncentration och därmed en minskning av

länsinvånarnas självbestämmanderätt. Denna utveckling kan enligt

motionen inte fortgå.

Motionärerna förordar en genomgripande förändring av

länsförvaltningen syftande till ökad länsdemokrati. I motionen

redovisas följande åtgärdsprogram.

Länsstyrelserna avskaffas och därmed även det regionala

dubbelstyret. Samma styrelseformer som gäller på kommunal- och

riksplanet bör gälla även på länsplanet.

De folkvalda landstingen ges rollen som länsparlament och

övertar större delen av de nuvarande länsstyrelsernas och

länsnämndernas uppgifter.

Landstingen själva inom givna legala ramar får besluta om sin

egen organisation och sina egna arbetsformer liksom om hur

länsförvaltningen i övrigt skall skötas.

Arbetsuppgifterna för landstingen och kommunerna vidgas genom

att statliga uppgifter flyttas över från central nivå till dessa

organ.

En ny "landstingsstyrelse" bildas som länets styrelse.

Länsnämnderna inordnas under den nya landstingsorganisationen,

varigenom ett parlamentariskt ansvar kan utkrävas av de

beslutsfattande.

Ett samrådsförfarande införs mellan de statliga myndigheterna

och länsparlamentet i frågor som berör länet.

Motionärerna anser att en parlamentarisk utredning bör

tillsättas för att utarbeta förslag i enlighet med det anförda.

I motion 1989/90:K252 av Kjell Dahlström ochj Paul Ciszuk

(båda mp) yrkas att riksdagen beslutar tillsätta en

parlamentarisk folkkommitté med uppgift att föreslå ändringar av

rikets indelningar och styrelseskick vilka skall leda till ökad

demokrati på de regionala och lokala planen. Motionärerna

föreslår bl.a. att direktval införs till regionala och lokala

organ.

Bakgrund

I slutet av år 1976 tillsattes den s.k. länsdemokratikommittén

för att utreda frågan om vidgad länsdemokrati. Kommittén lämnade

år 1982 sitt slutbetänkande (SOU1982:24) Vidgad länsdemokrati.

I betänkandet behandlades bl.a. förslag till förstärkt

länsdemokrati genom landstingen, förstärkt samordning på

regional nivå, ändringar i administrativa förfaranden och

årsredogörelser för utvecklingen m.m. i länet.

I 1984 års budgetproposition (bil. 15, s.39 ff.)

konstaterade civilministern att politisk enighet nåtts i

huvudfrågan, nämligen att man skall undvika organisatoriska

förändringar mellan statlig förvaltning och kommunal

självstyrelse samt att man inom den statliga förvaltningen skall

öka samordningen och därvid stärka länsstyrelsernas roll.

Civilministern ställde sig inte bakom ett förslag av kommittén

om att vissa länsorgan skulle ställas under ett starkt

lekmannainflytande genom att organens styrelser utom ordföranden

skulle väljas av landstingen. Civilministern var inte heller

beredd att ställa sig bakom vissa framlagda förslag till

förstärkt samordning av statlig verksamhet på regional nivå.

Under 1983/84 års riksmöte behandlade utskottet bl.a. en

partimotion av centerpartiet vari föreslogs att nya

betydelsefulla uppgifter skulle överföras till landstingen. I

två andra c-motioner i samma ärende förordades ett fortsatt

arbete med länsdemokratifrågorna på grundval av länsdemokratins

slutbetänkande.

Utskottet, som inte fann anledning att frångå det i

budgetpropositionen anlagda synsättet, avstyrkte motionerna (KU

1983/84:24 s.40).

De i ovannämnda proposition 1988/89:154 framlagda förslagen om

en ny statlig regional förvaltning byggde på erfarenheter av den

försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning som bedrivits i

Norrbottens län sedan den 1 juli 1986 och som föregåtts av

statskontorets rapport i början av år 1985 med förslag till

sådan försöksverksamhet, rapporten (Ds C 1987:10) Samordnad

länsförvaltning avgiven i oktober 1987 av en särskild

arbetsgrupp i civildepartementet, betänkandet (SOU1985:5--6)

Samordnad länsförvaltning avgivet i januari 1989 av utredningen

(C 1988:02) om samordnad länsförvaltning, betänkandet (Ds

1989:9) Länsstyrelsernas sociala funktioner avgivet i januari

1989 av utredaren, f.d. landshövdingen Osborne Bartley, samt

statskontorets rapport (1989:31) Samordnad länsförvaltning i

Stockholms län.

Den av riksdagen beslutade reformen (1989/90: BoU4 och 9),

innebär bl.a. följande. Länsstyrelserna omorganiseras. Den nya

länsstyrelsens ansvarsområde skall bl.a. omfatta de verksamheter

som i dag bedrivs av länsvägnämnden, länsskolnämnden,

lantbruksnämnden samt den nuvarande länsstyrelsen. Viss del av

länsbostadsnämndens verksamhet skall också ingå i den nya

länsstyrelsen, som i övrigt får vidgade befogenheter i vad avser

kommunikationsområdet, skogsvården och trafiksäkerheten. På

vissa andra områden införs ett vidgat samrådsförfarande.

Den nya länsstyrelsen skall få ett strikt

förtroendemannainflytande genom inrättande av nämnder vid sidan

av länsstyrelsens styrelse. I propositionen hade föreslagits

inrättande av fem obligatoriska nämnder. Riksdagen fann

emellertid att det borde överlåtas åt den enskilda

länsstyrelsens styrelse att besluta om vilken nämndorganisation

som skulle knytas till länsstyrelsen och hur den i så fall skall

utformas. Detta gav riksdagen regeringen till känna. Enligt ett

annat tillkännagivande skall nämnderna i förekommande fall

väljas av länsstyrelsens styrelse, nämnderna skall ha ett ojämnt

antal ledamöter -- lägst fem och högst elva inkl. ordföranden --

samt skall landshövdingen i normalfallet vara ordförande.

Reformen skall träda i kraft den 1 juli 1991. I en gemensam

reservation av centerpartiets och miljöpartiets ledamöter i

bostadsutskottet förordades avslag på propositionen. I

reservationen förordades att det fortsatta reformarbetet

skulle inriktas mot att begränsa den centraliserade

förvaltningen och att decentralisera uppgifterna inom detta

område så långt det är möjligt till regionala och lokala organ.

I den senaste budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, Bil. 2,

Utveckling av offentlig sektor, Gemensamma frågor, avsnitt 2.2

anges om reformen bl.a. följande (s. 5 f.):

Reformen skall ses som en fortsättning av den partiella

omorganisation som genomfördes från år 1971. Reformen syftar

bl.a. till en bättre samordning av ytterligare ett antal

statliga sektorsmyndigheter på regional nivå samt ett utökat

förtroendemannainflytande. Det innebär att ytterligare ett steg

nu tas mot en bättre anpassad regional organisation med större

möjligheter att ta emot delegerade arbetsuppgifter från den

centrala nivån. En följd av detta är också större möjligheter

att gå vidare med att minska detaljstyrningen av

primärkommunerna i och med att det statliga ansvaret i

regionerna mer kommer att handla om övergripande statliga

nationella åtaganden i form av regional utveckling och

hushållning med naturresurser som tunga inslag.

Utskottets bedömning

Riksdagen avslog i slutet av år 1989 motioner av samma

innebörd som de nu aktuella i samband med behandlingen av

proposition 1988/89:154 om en ny regional förvaltning

(1989/90:BoU4 och 9, rskr. 89). Arbetet med genomförande av den

då beslutade reformen har därefter påbörjats och bl.a. har

inrättats en central organisationskommitté och regionala

organisationskommittéer i varje län. Riksdagen har därefter i

samband med behandlingen av vissa budgetfrågor avslagit motioner

av samma innebörd som utskottet nu har att pröva (1989/90:BoU16,

rskr. 210). Vad som nu anförts i de föreliggande motionerna och

som i övrigt framkommit i ärendet ger inte utskottet anledning

att föreslå riksdagen att frångå sina tidigare

ställningstaganden. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna 1989/90:K252 och 1989/90:K612.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande proposition 1989/90:100, bilaga 2, avsnitt

3.3 (Kommunerna och landstingen i förändring)

att riksdagen lägger propositionen i denna del till

handlingarna,

2. beträffande delning av kommuner

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K624 såvitt nu är i

fråga, 1989/90:K625 yrkande 1 och 1989/90:K634 yrkande 1,

res. 1 (m, fp, c, mp)

3. beträffande stad som benämning på vissa orter

att riksdagen avslår motion 1989/90:K634 yrkande 2,

res. 2 (m)

4. beträffande stadsfullmäktige som benämning på

kommunfullmäktige

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K633 och 1989/90:K634

yrkande 3,

res. 3 (m)

5. beträffande fri nämndorganisation

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K611 yrkande 1 och

1989/90:K625 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 4 (fp, mp)

6. beträffande minskad statlig styrning

att riksdagen avslår motion 1989/90:K611 yrkande 3,

res. 5 (mp)

7. beträffande direktvalda kommundelsorgan

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K611 yrkande 2,

1989/90:K624 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K625 yrkande 3

besvarade med vad utskottet anfört,

res. 6 (fp, c, mp)

8. beträffande det kommunala partistödet

att riksdagen avslår motion 1989/90:K625 yrkande 10,

9. beträffande snabbare valgenomslag i kommunala styrelser

och nämnder

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K614, 1989/90:K616,

1989/90:K622, 1989/90:K625 yrkande 4 och 1989/90:K634 yrkande 4

besvarade med vad utskottet anfört,

10. beträffande den fackliga representationen i kommunala

nämnder

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K256 yrkande 2,

1989/90:K602, 1989/90:K625 yrkande 7 och 1989/90:K634 yrkande 5

besvarade med vad utskottet anfört,

11. beträffande närvarorätt i kommunala nämnder även för

andra förtroendevalda

att riksdagen förklarar motion 1989/90:K607 besvarad med vad

utskottet anfört,

12. beträffande ekonomisk ersättning till de förtroendevalda

m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K609, 1989/90:K615

och 1989/90:K624 såvitt nu är i fråga besvarade med vad

utskottet anfört,

13. beträffande öppna styrelse-, nämnd- och

utskottssammanträden

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K611 yrkande 5,

1989/90:K624 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K625 yrkande 8 och

1989/90:K634 yrkande 6,

res. 7 (m, fp, c, mp)

14. beträffande insynen i kommunala bolag och stiftelser

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K611 yrkande 4 och

1989/90:K625 yrkande 9 besvarade med vad utskottet anfört,

15. beträffande rådgivande kommunala folkomröstningar

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K624 såvitt nu är i

fråga och 1989/90:K625 yrkandena 5 och 6 besvarade med vad

utskottet anfört,

16. beträffande statliga bidrag till kommunerna

att riksdagen förklarar motion 1989/90:K624 såvitt nu är i

fråga besvarad med vad utskottet anfört,

17. beträffande utvidgad beskattningsrätt för kommunerna;

kommunal bensinskatt

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K611 yrkande 6 och

1989/90:K632 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 8 (v, mp)

18. beträffande kommunal vårdnadsersättning

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K608 och

1989/90:K634 yrkande 7 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 9 (m, c)

19. beträffande kommunal taxesättning

(självkostnadsprincipen)

att riksdagen förklarar motion 1989/90:K611 yrkande 7 besvarad

med vad utskottet anfört,

20. beträffande offentlig verksamhet på entreprenad

att riksdagen avslår motion 1989/90:K629,

res. 10 (m, fp)

21. beträffande förbud mot kommunalt engagemang i normala

affärsdrivande företag

att riksdagen förklarar motion 1989/90:K213 yrkande 2 besvarad

med vad utskottet anfört,

22. beträffande vidgning av den kommunala kompetensen

(u-landsbistånd)

att riksdagen förklarar motion 1989/90:K636 yrkande 1 besvarad

med vad utskottet anfört,

23. beträffande kommunalt vänortssamarbete m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K630 och

1989/90:K636 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

24. beträffande kommunala bojkottåtgärder mot Sydafrika

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K617, 1989/90:K637

och 1989/90:K639 besvarade med vad utskottet anfört,

25. beträffande misstroendevotum i kommunfullmäktige- och

landstingsförsamlingar

att riksdagen förklarar motion 1989/90:K627 besvarad med vad

utskottet anfört,

26. beträffande kommunala förtroendemäns personliga ansvar

för olagliga beslut

att riksdagen förklarar motion 1989/90:K215 yrkande 10

besvarad med vad utskottet anfört,

27. beträffande JO:s talerätt på det oreglerade kommunala

området

att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K206 yrkande 17 och

1989/90:K215 yrkande 9 besvarade med vad utskottet anfört,

28. beträffande ökad länsdemokrati

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K252 och 1989/90:K612.

res. 11 (c, v, mp)

Stockholm den 9 oktober 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina

Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp),

Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören Lekberg (s), Torgny

Larsson (s), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar

(v), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m), Helge Hagberg

(s), Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp).

Reservationer

1. Delning av kommuner (mom.2)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m),

Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "och 1989/90:K634 yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringen varit alltför restriktiv i sin

syn på kommundelningar. Enligt utskottets mening bör regeringen

inta en positiv hållning till en kommundelning som begärts av

kommuninvånarna själva, och som princip bör gälla att regeringen

tillåter en sådan delning. Utskottet vill framhålla att en sådan

åtgärd kan vara ett medel att stärka den kommunala demokratin. I

sammanhanget bör vidare erinras om att under innevarande år har

aktualiserats ett antal förslag till delningar av kommuner. I

några fall har detta skett efter folkomröstningar eller andra

opinionsyttringar vilka resulterat i ett mycket kraftigt

medborgerligt stöd för delningsförslagen. Vad utskottet här

anfört med anledning av motionerna 1989/90:K624 såvitt nu är i

fråga, 1989/90:K625 yrkande 1 och 1989/90:K634 yrkande 1 bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande delning av kommuner

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K624 såvitt

nu är i fråga, 1989/90:K625 yrkande 1 och 1989/90:K634 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Stad som benämning på vissa orter (mom.3)

Anders Björck, Göran Ericsson och Göran Åstrand (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet har" och på s. 8 slutar med "motion 1989/90:K634

yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att införandet av det enhetliga

begreppet "kommun" inte innebar hinder för att bruka uttrycket

"stad" i andra sammanhang än när det utgör ett kommunalrättsligt

och administrativt begrepp. I praxis har utvecklingen inte

heller gått mot en utmönstring av stadsbegreppet, utan detta

används inofficiellt på många håll, bl.a. som benämning på den

centrala tätorten i en förutvarande stadskommun. Utskottet anser

det motiverat att nu -- genom en lagändring -- införa möjlighet

för kommun som så önskar att bruka uttrycket stad även som

kommunalrättsligt och administrativt begrepp. Regeringen bör

snarast återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Vad

utskottet här anfört med anledning av motion 1989/90:K634

yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande stad som benämning på vissa orter

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K634 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Stadsfullmäktige som benämning på kommunfullmäktige

(mom.4)

Anders Björck, Göran Ericsson och Göran Åstrand (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K634 yrkande 3" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan det inte anses rimligt att en

kommun, som beslutat sig för att använda beteckningen stad som

benämning på kommunen, inte får använda beteckningen

stadsfullmäktige som benämning på kommunfullmäktige. Utskottet

anser därför att kommunallagen bör ändras så att detta blir

möjligt. Intresset av ett enhetligt kommunbegrepp kan inte anses

vara så starkt att det utgör något hinder mot en sådan reform.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna

1989/90:K633 och 1989/90:K634 yrkande 3 bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande stadsfullmäktige som benämning på

kommunfullmäktige

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K633 och

1989/90:K634 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

4. Fri nämndorganisation (mom.5)

Birgit Friggebo (fp), Ylva Annerstedt (fp) och Claes Roxbergh

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Kommunallagskommitténs i" och slutar med "anses

besvarade" bort ha följande lydelse:

Inom frikommunförsökets ram har numera genomförts tämligen

omfattande försök med en friare kommunal nämndorganisation.

Erfarenheterna av dessa är i allt väsentligt positiva, och

utskottet anser det inte påkallat med ytterligare utvärderingar

av den pågående försöksverksamheten. Utskottet delar således

motionärernas bedömning att det är motiverat att redan nu införa

en lagstiftning som i princip ger kommunerna rätt till en fri

nämndorganisation. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i

saken. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna

1989/90:K611 yrkande 1 och 1989/90:K625 yrkande 2 bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande fri nämndorganisation

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K611 yrkande

1 och 1989/90:K625 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Minskad statlig styrning (mom.6)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "I motion 1989/90:K611 yrkande 3" och slutar med

"1989/90:K611 yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Som framhållits i motion 1989/90:K611 har under senare år den

statliga styrningen av kommunerna ökat. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att det nu finns skäl att vidta

åtgärder för att minska speciallagstiftningen inom det kommunala

området. Det bör ankomma på regeringen att utreda frågan och

återkomma till riksdagen med förslag i saken. Vad utskottet

sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K611 yrkande 3

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande minskad statlig styrning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K611 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Direktvalda kommundelsorgan (mom. 7)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt

(fp), Bengt Kindbom (c) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Den i" och slutar med "anses besvarade" bort ha

följande lydelse:

I motionerna har begärts en lagändring som möjliggör

direktvalda kommundelsorgan. Den frågan har nyligen behandlats

av kommunallagskommittén som i sitt slutbetänkande på anförda

skäl kommit till den slutsatsen att något system med direktvalda

lokala organ inte bör införas.

Utskottet delar inte kommitténs syn på den här behandlade

frågan och anser i likhet med med motionärerna att det är

angeläget att införa en lagstiftning som tillåter direktvalda

kommunala organ av i motionerna angivna slag. En sådan ordning

innebär bl.a. att ett ytterligare steg tas för att öka det

lokala ansvarstagandet och engagemanget. Det fortsatta arbetet

inom civildepartementet med en ny kommunallag bör därför på

förevarande område syfta till att i motionerna framförda förslag

genomförs. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motionerna 1989/90:K611 yrkande 2, 1989/90:K624 såvitt nu är i

fråga och 1989/90:K625 yrkande 3 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande direktvalda kommundelsorgan

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K611 yrkande

2, 1989/90:K624 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K625 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Öppna styrelse-, nämnd- och utskottssammanträden (mom.13)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m),

Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K634 yrkande

6" bort ha följande lydelse:

I motionerna tas upp viktiga offentlighetsfrågor gällande

kommunala nämnds- och utskottssammanträden. Utskottet anser det

värdefullt att en försöksverksamhet inleds som gör det möjligt

för kommun eller nämnd att besluta om helt eller delvis öppna

sammanträden i ärenden som inte rör myndighetsutövning mot

enskilda. En sådan offentlighet skulle öka medborgarnas insyn i

den kommunalpolitiska processen och öka intresset för de beslut

som fattas. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motionerna 1989/90:K611 yrkande 5, 1989/90:K624 såvitt nu är i

fråga, 1989/90:K625 yrkande 8 och 1989/90:K634 yrkande 6 bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande öppna styrelse-, nämnd- och

utskottssammanträden

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K611 yrkande

5, 1989/90:K624 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K625 yrkande 8 och

1989/90:K634 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

8. Utvidgad beskattningsrätt för kommunerna; kommunal

bensinskatt (mom. 17)

Bo Hammar (v) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som

börjar med "Frågor av" och slutar med "anses besvarade" bort ha

följande lydelse:

I de båda motionerna förs fram en rad förslag vilka bl.a.

syftar till att bekämpa olika miljöproblem i

storstadskommunerna. Ett av förslagen gäller möjligheterna till

regional drivmedelsbeskattning, en fråga som har behandlats av

storstadstrafikkommittén. I betänkandet (SOU 1990:16)

Storstadstrafik 5 -- Ett samlat underlag har kommittén bl.a.

föreslagit införande av en regional miljöavgift på drivmedel.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i

kommunikationsdepartementet. Det är enligt utskottets mening av

vikt att beredningsarbetet snarast leder fram till en lösning av

förevarande fråga. Utskottet vill vidare framhålla det angelägna

i att regeringen tillser att de övriga förslag som förts fram i

de båda motionerna blir utredda och prövade. Vad utskottet här

anfört med anledning av motionerna 1989/90:K611 yrkande 6 och

1989/90:K632 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande utvidgad beskattningsrätt för kommunerna;

kommunal bensinskatt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K611 yrkande

6 och 1989/90:K632 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

9. Kommunal vårdnadsersättning (mom.18)

Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c),

Göran Ericsson (m) och Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som

börjar med "Den i" och slutar med "anses besvarade" bort ha

följande lydelse:

I ett flertal kommuner i landet föreligger ett starkt intresse

för kommunal vårdnadsersättning till föräldrar för vård av eget

barn. I förvaltningsdomstolspraxis anses emellertid sådan

ersättning inte vara förenlig med de kommunala

kompetensbestämmelserna. Utskottet delar motionärernas

uppfattning att det är angeläget att de hinder som synes

föreligga i fråga om kommuns rätt att utge vårdnadsersättning

blir undanröjda genom en ändring av kommunallagen. Det fortsatta

arbetet inom civildepartementet med en ny kommunallag bör därför

på denna punkt syfta till förslag i enlighet med vad

motionärerna förordat. Vad utskottet sålunda anfört med

anledning av motionerna 1989/90:K608 och 1989/90:K634 yrkande 7

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande

lydelse:

18. beträffande kommunal vårdnadsersättning

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K608 och

1989/90:K634 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

10. Offentlig verksamhet på entreprenad (mom. 20)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Ylva Annerstedt (fp),

Göran Ericsson (m) och Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som

börjar med "Den i" och slutar med "motion 1989/90:K629" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget

att de legala förutsättningarna i fråga om kommuns överlämnande

av förvaltningsuppgift till icke offentliga rättssubjekt

preciseras och klarläggs. Folkrörelseutredningen har i ett i

september 1987 till civilministern avlämnat betänkande -- (SOU

1987:35) Ju mer vi är tillsammans, del 3 Underlag för reformer

samt förslag -- utrett vissa aspekter av frågan och bl.a. lagt

fram lagförslag syftande till visst klarläggande av rättsläget

på förevarande område. Den fortsatta beredningen av betänkandet,

som har remissbehandlats, sker inom civildepartementet. Enligt

vad utskottet inhämtat har, trots den tid som gått sedan

betänkandet avgavs, ställning ännu inte tagits till frågan om

något förslag i saken skall föreläggas riksdagen eller inte. Mot

angiven bakgrund vill utskottet framhålla vikten av att

regeringen nu skyndsamt tillser att de i motionen upptagna

frågorna löses. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motion 1989/90:K629 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande

lydelse:

20. beträffande offentlig verksamhet på entreprenad

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K629 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Ökad länsdemokrati (mom.28)

Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v) och

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som

börjar med "Riksdagen avslog" och på s. 48 slutar med "och

1989/90:K612" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det av i första

hand länsdemokratiska skäl är angeläget att få till stånd en

decentraliserad förvaltning och ett ökat demokratiskt

beslutsfattande i den regionala förvaltningen. I motion

1989/90:K612 har lämnats en utförlig motivering till de olika

frågor som därvid bör utredas och som bl.a. skall syfta till att

förstärka landstingens ställning som länsparlament och

samordnande organ. Utskottet anser i likhet med motionärerna att

regeringen snarast bör tillsätta en parlamentarisk utredning som

utarbetar förslag i hithörande frågor. Vad utskottet sålunda

anfört med anledning av motionerna 1989/90:K252 och 1989/90:K612

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande

lydelse:

28. beträffande ökad länsdemokrati

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K252 och

1989/90:K612 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Öppna styrelse-, nämnd- och utskottssammanträden (mom.13)

Bo Hammar (v) anför:

Frågan om öppna kommunala nämnd- och utskottssammanträden har

inte behandlats av kommunallagskommittén. Enligt min mening bör

frågan emellertid kunna aktualiseras i samband med den kommande

propositionen om en ny kommunallag. En större öppenhet i den

kommunala verksamheten bör eftersträvas.

2. Insynen i kommunala bolag och stiftelser (mom.14)

Claes Roxbergh (mp) anför:

Som framhållits i motion 1989/90:K611 är det angeläget att

kommunal verksamhet bedriven genom aktiebolag, stiftelser etc.

inte undgår medborgarnas insyn, inflytande och kontroll. En

åtgärd för att uppnå dessa mål är att offentlighetsprinicpen

införs i kommunala företag av aktuellt slag.

3. Kommunal taxesättning (självkostnadsprincipen) (mom.19)

Claes Roxbergh (mp) anför:

Som framhållits i motion 1989/90:K611 finns behov för

kommunerna att på vissa områden kunna avvika från den s.k.

självkostnadsprincipen. Ett exempel härpå gäller införande av en

ordning som gör det möjligt för kommun att besluta om

prissättning på energi, som avviker från självkostnadsprincipen,

i syfte att påverka energikonsumtionen och därmed kunna

förverkliga energiplaneringen för kommunen.