Bet. 1990/91:KU32

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU32

Grundlagsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

KU32

Sammanfattning

Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:KU1 ett antal

motioner i skilda författningsfrågor. Riksdagen beslöt den 7

november 1990 jämlikt 4 kap. 9 § riksdagsordningen om

återförvisning till utskottet för ytterligare beredning. I

förevarande betänkande tas dels dessa motioner åter upp, dels

behandlas ett antal motioner som väckts under allmänna

motionstiden i år.

Därutöver behandlas i betänkandet regeringens skrivelse

1990/91:148 om pensionärernas medinflytande och en motion som

väckts med anledning av denna.

Till betänkandet har fogats 22 reservationer och 1 särskilt

yttrande. Framställningen har delats upp i följande avsnitt:

1. Övergång till republik

2. Förstärkt lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

3. Folkomröstningsinstitutet

4. Rösträttsregler m.m.

5. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen

6. Personval

7. Fyraprocentsspärren m.m.

8. Antalet ledamöter i riksdagen m.m.

9. Mångsyssleriet i politiken

10. Val av statsminister m.m.

11. Behörighetskrav för statsråd m.m.

12. Åtal mot domare m.m.

13. Etikregler för politiker m.m.

14. Regler för opinionsundersökningar

15. Ny grundlagsutredning

16. Pensionärernas medinflytande m.m.

Motioner

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989/90

1989/90:K203 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag innebärande att efter ett riksdagsval

den nya riksdagen alltid får pröva frågan om statsminister.

1989/90:K204 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att slopa begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14§

regeringsformen.

1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ökade

möjligheter till personval i enlighet med vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om minskat

antal riksdagsmän i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade

möjligheter till rådgivande folkomröstningar i enlighet med vad

i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att skydda utlandssvenskarnas rösträtt,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar för riksdags- och

kommunalval bör införas,

13. att riksdagen, för att vidga lagprövningsrätten, beslutar

att ändra 11 kap. 14§ regeringsformen i enlighet med vad i

motionen anförts,

14. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet

av en författningsdomstol i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:K210 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas att riksdagen beslutar att 3 kap. 2§

regeringsformen skall ha följande lydelse: Rösträtt vid val till

riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång

varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton

års ålder har ej rösträtt.

1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättrade möjligheter till personval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införandet av fyraåriga mandatperioder och

skilda valdagar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökade möjligheter till folkomröstningar,

4. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande

lydelse av 3 kap. 2§ regeringsformen: Rösträtt vid val till

riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång

har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års

ålder senast på valdagen har ej rösträtt. Fråga huruvida

rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grund av en

före valet upprättad röstlängd.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagprövningsrätt,

12. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny

grundlagsutredning.

1989/90:K216 av Bo Hammar och Rolf L Nilson (vpk) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av

regeringsformen att riksdagens ombudsman ensam får rätt att

väcka åtal eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller

regeringsrätten.

1989/90:K217 av Bo Hammar m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen

beslutar att såsom vilande anta följande förslag till lag om

ändring i regeringsformen: Endast den får vara statsråd som är

svensk medborgare. Statsråd får icke utöva allmän eller enskild

tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet

som kan rubba förtroendet för honom.

1989/90:K219 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att mandatperioden för riksdagen,

landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige skall vara fyra år,

2. att riksdagen beslutar att val till riksdagen sker vid ett

tillfälle och att val till landsting och kommun sker två år

därefter.

1989/90:K223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

invandrare/flyktingar skall få rösträtt även i riksdagsval utan

att vara svenska medborgare, enligt vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf615.

1989/90:K226 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen låter utarbeta förslag till handbok i etik

för politiker.

1989/90:K230 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en

parlamentarisk grundlagsutredning med de uppgifter som angetts i

motionen.

1989/90:K233 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att rösträttsåldern bör

sänkas till 16 år.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:L412.

1989/90:K240 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en övergång från ärftlig monarki i Sverige

till ett republikanskt styrelseskick.

1989/90:K242 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om folkrörelsernas roll för demokratins

utveckling och för ett vitalt samhällsklimat.

1989/90:K245 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om mandatperiodens längd samt om skilda val

till riksdag resp. landsting och kommuner.

1989/90:K247 av Hans Leghammar och Kent Lundgren (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar sådan ändring av regeringsformen och

övriga berörda författningar att ordinarie domare skall kunna

skiljas från sin tjänst endast genom dom i brottmål samt att

påföljd för åsidosättande av tjänsteåliggande skall kunna ådömas

domare endast genom dom i brottmål,

2. att, om hemställan under 1 ej bifalls, riksdagen hos

regeringen begär utredning och förslag om sådana

författningsändringar.

1989/90:K248 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ekonomiska hinder för nya partier,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att spärrarna till riksdagen skall sänkas.

1989/90:K251 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en svensk författningsdomstol.

1989/90:K254 av Gunnar Hökmark (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att frågan om ökade

möjligheter till direkt medborgerligt inflytande, utökat skydd

för individuella rättigheter och en förbättrad kontroll av den

politiska makten bör utredas mot bakgrund av vad som ovan

anförts.

1989/90:K257 av Karl Erik Olsson och Pär Granstedt (c) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att hos

offentliga institutioner, myndigheter etc. stimulera till

åtgärder för att ge etiska värderingar utrymme i

myndighetsutövningen,

2. att riksdagen beslutar, på samma sätt som olika

yrkesgrupper, att utarbeta etiska normer för politiker på sätt

som föreslås i motionen.

1989/90:K304 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om talmannens befogenheter.

1989/90:K307 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning och lagförslag för att begränsa

mångsyssleriet i politiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning och lagförslag för att begränsa

antalet mandatperioder för politiska uppdrag.

1989/90:K323 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning av det förslag till förändrad

riksdag som skisserats i motionen.

1989/90:K804 av Helge Hagberg och Lars Svensson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om stöd till vissa gruppers engagemang.

1989/90:K807 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av att ta till vara den resurs som

inte minst folkrörelser, kyrkor och samfund utgör när det gäller

att slå vakt om och konkretisera de normer och värderingar

som är en förutsättning för en fungerande samhällsgemenskap.

1989/90:K813 av Per Gahrton (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar föranstalta om en kartläggning av

gällande praxis beträffande insyn, kontroll, granskning och

sanktioner i form av etiska kommittéer, etiska normer,

parlamentariska förhör etc. beträffande höga makthavare i

näringsliv, politik och offentlig tjänst i ett antal

demokratier i olika delar av världen, däribland USA,

Västtyskland och Japan,

2. att riksdagen beslutar föranstalta om en sammanställning av

inträffade fall av maktmissbruk för privatekonomisk vinning inom

privat och offentlig sektor i Sverige under 1980-talet (av typ

de aktuella fallen SE-Banken-Palmstierna och FFV-Nyman).

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:K201 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att frågan om rätt för nyvald riksdag att

alltid få pröva frågan om statsminister utreds och förslag

framläggs.

1990/91:K202 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att slopa begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14 §

regeringsformen.

1990/91:K205 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättrade möjligheter till personval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införandet av fyraåriga mandatperioder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av skilda valdagar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökade möjligheter till folkomröstningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om folkomröstningar om grundlagsförslag,

6. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande

lydelse av 3kap. 2 § regeringsformen: Rösträtt vid val till

riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång

har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års

ålder senast på valdagen har ej rösträtt. Fråga huruvida

rösträtt enligt första stycket föreligger avgörs på grund av en

före valet upprättad röstlängd,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagprövningsrätt,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av JK-ämbetet.

14. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny

grundlagsutredning.

1990/91:K212 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bl.a. talmannens befogenheter.

1990/91:K214 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté med

uppgift att utarbeta ett förslag till handbok i etik för

politiker.

1990/91:K216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ökade

möjligheter till personval i enlighet med vad som i motionen

anförts,

2. att rikdagen hos regeringen begär utredning om minskat

antal riksdagsmän i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade

möjligheter till rådgivande folkomröstningar i enlighet med vad

som i motionen anförts,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att skydda utlandssvenskarnas rösträtt,

6. att riksdagen uttalar att fyraåriga mandatperioder och

skilda valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas,

11. att riksdagen, för att vidga lagprövningsrätten, beslutar

att ändra 11 kap. 14 § regeringsformen i enlighet med vad som i

motionen anförts,

12. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet

av en författningsdomstol i enlighet med vad som i motionen

anförts,

1990/91:K217 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas att riksdagen beslutar att 3 kap. 2 § skall ha

följande lydelse: Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer

svensk medborgare som är eller någon gång varit bosatt i riket.

Den som icke har uppnått aderton års ålder har ej rösträtt.

1990/91:K222 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur rösträttslösa

barns och ungdomars politiska inflytande över framtiden skall

kunna organiseras på ett demokratiskt rimligt sätt, mot bakgrund

av vad i motionen anförts.

1990/91:K223 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär kartläggning av existerande regler eller praxis

beträffande politisk etik i ett antal olika demokratier.

1990/91:K229 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om mandatperiodens längd samt om skilda val

till riksdag resp. landsting och kommuner.

1990/91:K243 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om folkrörelsernas roll för demokratins

utveckling och för ett samhällsklimat med mångfald och

vitalitet.

1990/91:K245 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär ett förslag om rösträtt i riksdagsval för

invandrare oberoende av medborgarskap.

1990/91:K248 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fördjupning av demokratin,

3. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en

parlamentarisk författningsutredning i enlighet med vad som

anförs i motionen.

1990/91:K249 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen hos talmanskonferensen begär en utredning i enlighet

med vad som anförts i motionen i syfte att åstadkomma en

överenskommelse mellan de politiska partierna om etiska regler

för politiker.

1990/91:K251 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en debatt

om etik och etiska regler i samhällsarbetet bör initieras och

konkretiseras i enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:K255 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om de äldres möjligheter att delta i det

politiska livet (avsnitt 2.2).

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf357.

1990/91:K256 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen

ger regeringen till känna att rösträttsåldern bör sänkas till 16

år.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:L427.

1990/91:K426 av Hans Leghammar och Gösta Lyngå (mp) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående

opinionsbildningens villkor, speciellt i förhållande till

opinionsinstitutens verksamhet.

1990/91:K709 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de ekonomiska förutsättningarna bör

förbättras för nya partier,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att spärrarna till riksdagen bör sänkas.

1990/91:K710 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

invandrare/flyktingar skall få rösträtt även i riksdagsval utan

att vara svenska medborgare, enligt vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf627.

Motion med anledning av regeringens skrivelse 1990/91:148

1990/91:K94 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att de tankegångar som

presenteras i skrivelsen inte bör föranleda några åtgärder.

Regeringens skrivelse

1990/91:148 varigenom riksdagen bereds tillfälle att ta del av

vad i skrivelsen anförts om formerna för pensionärernas

medinflytande.

Utskottet

1. Övergång till republik

Motionen

I motion 1989/90:K240 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) hävdas att

monarkin för länge sedan har spelat ut sin roll i Sverige och

snarast bör ersättas med ett demokratiskt statsskick, där

statsöverhuvudet väljs av folket. Formerna för detta bör enligt

motionärerna utredas.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen

behandlat frågan om övergång till republik. Senast skedde det

hösten 1989 (1989/90:KU12) då ett motionsyrkande från Lars

Werner m.fl. (v) liksom tidigare avstyrktes under erinran om

den ståndpunkt angående statsformen som intogs vid 1974 års

författningsreform. Utskottet gör samma bedömning nu och

avstyrker motion 1989/90:K240.

2. Förstärkt lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

Motionerna

Enligt 11 kap. 14 § regeringsformen gäller att om domstol

eller annat offentligt organ finner att en föreskrift står i

strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad

författning, eller att stadgad ordning i något väsentligt

hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften

inte tillämpas. I flera motioner påpekas att det finns en

begränsning i denna lagprövningsrätt. Om riksdagen eller

regeringen beslutat om föreskriften skall tillämpningen nämligen

underlåtas endast om felet är uppenbart.

Den nuvarande regleringen har enligt motionerna 1989/90:K206

yrkande 13 och 1990/91:K216 yrkande 11 båda av Carl Bildt m.fl.

(m) skapat utrymme för lagstiftning som stämmer mindre väl

överens med regeringsformens krav. En utvidgad lagprövningsrätt

bör därför införas. Motionärerna menar att lagprövning bör kunna

ske även om avvikelsen inte är uppenbar. I motionerna hemställs

att detta ges regeringen till känna.

Lagprövningsrätten berörs också i motion 1989/90:K230 yrkande

1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). Enligt motionärerna bör man på

grund av den kritik som framförts mot den gällande restriktionen

överväga att ta bort den. Ingen kan vara betjänt av att det kan

hävdas att riksdag och regering har ett visst utrymme för

olagliga beslut, som inte kan påtalas i efterhand. Motionärerna

vill dock samtidigt betona att ett tillstånd, där

lagprövningsrätten kommer till vidsträckt användning, inte är

önskvärt. Prövningen kommer i efterhand, ibland långt efter det

att en omstridd bestämmelse antagits. Ett underkännande kan

således få omfattande konsekvenser. Lagprövningsrättens

utformning tillhör de frågor som enligt motionen bör behandlas

av en ny grundlagsutredning. Yrkandet om en sådan behandlas

under punkt 14 i detta betänkande.

Ett slopande av begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14§ begärs i

motionerna 1989/90:K204 och 1990/91:K202 båda av Allan Ekström

(m).

Även i motionerna 1989/90:K215 yrkande 6 samt 1990/91:K205

yrkande 8 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hävdas att en

förstärkning av lagprövningsrätten är nödvändig. Hur

lagprövningsrätten skall konstrueras bör dock bli föremål för

ytterligare utredning. En tänkbar lösning är enligt motionärerna

att införa en författningsdomstol, en annan är att

lagprövningsrätten för de allmänna domstolarna blir mer generell

genom att uppenbarhetsrekvisitet avskaffas i 11 kap. 14§

regeringsformen.

I motion 1989/90:K251 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls

att behovet av inrättandet av en svensk författningsdomstol noga

bör övervägas. Författningsdomstolens maktbefogenhet skall vara

att domstolen har rätt att upphäva ett beslut som den finner

grundlagsstridigt. Antalet domare i domstolen skulle kunna

bestämmas till nio, varav fem skall utses gemensamt av högsta

domstolen och regeringsrätten. De återstående fyra bör enligt

motionen utses av riksdagen.

Enligt motionerna 1989/90:K206 yrkande 14 samt 1990/91:K216

yrkande 12 båda av Carl Bildt m.fl. (m) kan det tänkas att en

utvidgad lagprövningsrätt inte skulle vara tillräcklig för att

garantera en grundlagsenlig lagstiftning och tillämpning. Frågan

om lämpligheten av att inrätta en författningsdomstol, dess

kompetens, sammansättning och verksamhet bör göras till föremål

för en allsidig och inträngande utredning.

I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

ges däremot en rad argument mot införande av en

författningsdomstol. Enligt motionärerna skulle man med en

särskild författningsdomstol knappast kunna ha kvar

lagprövningsrätten i sin nuvarande form. Författningsdomstolen

skulle i så fall bli ett med högsta domstolen och

regeringsrätten konkurrerande organ. Även lagrådets position

skulle förändras med en särskild författningsdomstol.

Till detta kommer enligt motionen att en författningsdomstol

till sin funktion vanligen blir en extra och ibland

betydelsefull politisk instans. De känsligaste frågorna en

författningsdomstol får ta ställning till är sådana som det

råder politisk strid kring. En politisering av tillsättningen av

domare är därför svår att undvika. Motionärerna hävdar att det i

princip alltid måste anses diskutabelt att lägga politisk makt

på instanser av vilka det inte kan utkrävas politiskt ansvar.

Även frågan om inrättande av författningsdomstol bör enligt

motionen behandlas av en ny grundlagsutredning (jfr punkt 15).

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrkte hösten 1989 liksom tidigare motioner om

såväl förstärkt lagprövningsrätt som införande av

författningsdomstol. Beträffande motiveringarna hänvisas till

utskottets betänkande 1989/90:KU12.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206

yrkandena 13 och 14, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga, 1989/90:K204, 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K251,

1990/91:K202, 1990/91:K205 yrkande 8 samt 1990/91:K216 yrkandena

11 och 12 avstyrks.

3. Folkomröstningsinstitutet

Motionerna

Enligt motion 1989/90:K206 yrkande 3 av Carl Bildt m.fl. (m)

talar starka skäl för att låta en del av riksdagens ledamöter,

exempelvis en tredjedel, kunna kräva att rådgivande

folkomröstning anordnas. Det är dock, enligt motionärerna,

självfallet att sådan omröstning inte skall kunna ske i alla

frågor. Exempelvis bör renodlade budgetfrågor vara undantagna. I

motionen sägs också att det finns anledning öppna möjligheter

till folkomröstning på initiativ av medborgarna. En tänkbar

lösning är att om etthundratusen väljare kräver folkomröstning

skall rådgivande sådan anordnas. Frågan om ett ökat användande

av folkomröstningsinstitutet bör enligt motionärerna utredas

snarast. Yrkandet får stöd i motion 1990/91:K216 yrkande 4 av

samma motionärer.

Ett motsvarande krav framförs i motionerna 1989/90:K215

yrkande 3 och 1990/91:K205 yrkande 4 båda av Bengt Westerberg

m.fl. (fp). Enligt motionärerna är skälen för att utöka

möjligheterna till folkomröstning flera. Nya frågor kan bli

aktuella där de politiska organisationerna inte kan göra

anspråk på att tala för en samlad folkopinion. Vissa frågor skär

genom partilinjerna eller följer inte traditionella skiljelinjer

i politiken. Inriktning för en beredning av frågan bör enligt

motionärerna vara att låta en minoritet på förslagsvis en

tredjedel av riksdagens ledamöter få till stånd folkomröstning.

Även andra former för att utlösa en sådan omröstning, t.ex.

folkinitiativ, bör utredas.

Vilande grundlagsförslag bör enligt motion 1990/91:K205

yrkande 5 som huvudregel "brytas ut" ur valrörelserna och bli

föremål för särskild folkomröstning i samband med det ordinarie

valet. Endast okontroversiella förändringsförslag, t.ex. förslag

som vid första omröstningen vunnit mer än fem sjättedels

majoritet skulle enligt motionen kunna genomföras som i dag --

utan folkomröstning -- via ett andra beslut i riksdagen efter

mellanliggande val.

Även i motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl.

(c) berörs frågan om ett utökat folkomröstningsinstitut. I

motionen erinras om att riksdagsupplösning och extra val ibland

brukar förordas som en bättre metod än folkomröstning för att

lösa tvister i påträngande viktiga politiska sakfrågor.

Motionärerna är av annan mening. Enligt dem är det bästa sättet

för att låta medborgarna direkt ta ställning i viktiga

tvistefrågor att anordna folkomröstning. Utöver att ge

medborgarna direkt beslutanderätt kan folkomröstningsinstitutet

enligt motionen fungera som ett skydd för minoriteters åsikter

och rättigheter. Av betydelse härvidlag är hur institutet

utformas.

Motionärerna vidhåller sina tidigare framförda krav att de

erfarenheter som vunnits i vårt land och i andra länder under

efterkrigstiden skall sammanställas, utvärderas och utgöra grund

för nya regler för folkomröstningar. Även denna uppgift bör ingå

i uppdraget för den parlamentariska utredning som förordas i

motionen (jfr punkt 15). Utredningen bör i denna del bl.a.

överväga att göra de nu rådgivande folkomröstningarna

beslutande, att ge en riksdagsminoritet rätt att få en

omröstning till stånd samt att tillskapa en ordning som gör att

flera olika alternativ inte kan förekomma i samma omröstning.

Även möjligheten till s.k. folkinitiativ, dvs. rätt för ett i

författningen angivet antal medborgare att få till stånd

folkomröstning, bör enligt motionen prövas i utredningen.

Utskottets bedömning

Motionsyrkanden om en utvidgning av folkomröstningsinstitutet

avstyrktes av utskottet hösten 1989 (1989/90:KU12). Utskottet

konstaterade då som tidigare att frågan tagits upp av

folkstyrelsekommittén, men att dess majoritet motsatt sig någon

utvidgning med motiveringen att ett ökat inslag av

folkomröstningar skulle försvaga det parlamentariska

styrelseskicket och motverka strävandena att stärka riksdagens

ställning.

Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motionerna

1989/90:K206 yrkande 3, 1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230

yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och

1990/91:K216 yrkande 4.

Utskottet vill med anledning av motion 1990/91:K205 yrkande 5

om beslutande folkomröstning rörande grundlagsförslag erinra om

att sådan enligt bestämmelserna i 8 kap. 15 § regeringsformen

skall anordnas om det begärs av minst en tiondel av riksdagens

ledamöter och minst en tredjedel av ledamöterna röstar för

bifall till yrkandet.

Rättighetsskyddsutredningen på vars förslag detta institut

inrättades diskuterade (SOU 1978:34 s.152) huruvida det borde

utgöra ett obligatoriskt inslag i grundlagsstiftningsproceduren

eller om man skulle ge en riksdagsminoritet av viss storlek rätt

att få till stånd en folkomröstning.

Beträffande valet mellan dessa båda alternativ anförde

utredningen följande:

Av dessa alternativ kan det första från rent principiella

utgångspunkter te sig mest tilltalande. Man måste emellertid

beakta att många grundlagsändringar är av ganska detaljbetonad,

teknisk karaktär och utan större betydelse för folkstyrelsen som

sådan. De betydelsefulla grundlagsändringar som har gjorts under

de senaste åren är undantagsföreteelser snarare än normalfall.

Grundsatsen att folket bör ha möjlighet att delta i beslut som

är av grundläggande betydelse för det demokratiska

styrelseskicket eller för medborgarnas fri- och rättigheter

kräver således inte att folkomröstningar äger rum i samband med

varje grundlagsändring. Man kan tvärtom befara att institutet

skulle forlora i värde om det kom till användning alltför ofta.

Utredningens slutsats blev att folkomröstningar av detta slag

borde komma till stånd först efter särskilt beslut men att ett

sådant beslut skulle kunna fattas redan av en minoritet av

riksdagens ledamöter. Det antal som genomgående föreslagits --

en tredjedel av riksdagens ledamöter -- utgjorde enligt

utredningen en lämplig avvägning i frågan.

Enligt utskottets mening innehåller den nuvarande ordningen

ett tillfredsställande minoritetsskydd. Utskottet finner därför

inte anledning att i enlighet med vad som förordas i motion

1990/91:K205 yrkande 5 föreslå en förändring av möjligheterna

att få till stånd beslutande folkomröstning i grundlagsfråga.

Yrkandet avstyrks.

4. Rösträttsregler m.m.

Motionerna

Grundlagsreglering av svenska medborgares rösträtt föreslås i

motionerna 1989/90:K206 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 5 av

Carl Bildt m.fl. (m), 1989/90:K210 och 1990/91:K217 av Bertil

Fiskesjö m.fl. (c) samt 1989/90:K215 yrkande 4 och 1990/91:K205

yrkande 6 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Förslaget innebär att

den särbestämmelse som nu finns i 3 kap. 2§ regeringsformen

och som möjliggör förändring av utlandssvenskarnas rösträtt

genom vallagen utgår.

I motionerna 1989/90:K223 och 1990/91:K710 av Inger Schörling

m.fl. (mp) yrkas att riksdagen beslutar att utlänningar skall

ges rösträtt till riksdagsval efter fem års vistelse i Sverige

oavsett svenskt medborgarskap. Förslag om rösträtt för

invandrare, oavsett medborgarskap, begärs också i motion

1990/91:K245 av Lars Werner m.fl. (v). I motionen påpekas att

invandringen för Sveriges del inneburit att befolkningen inte

längre är lika enhetlig som tidigare. Det finns flera hundra

tusen invandrare och invandrarättlingar som saknar rösträtt i

riksdagsval. En sådan rätt bör införas och i princip utformas

efter samma regler som gäller för rösträtt vid kommunalval.

En sänkning av rösträttsåldern från 18 till 16 år förordas i

motionerna 1989/90:K233 och 1990/91:K256 av Åsa Domeij m.fl.

(mp). I motionerna erinras om att skolplikten upphör vid 16 års

ålder och att den obligatoriska skolan bl.a. har till uppgift

att informera om hur samhället, inkl. det politiska systemet,

fungerar. En 16-åring skall alltså ha fått den information som

staten anser behövs för att kunna aktivt delta i samhällslivet.

Enligt motionärerna finns det därför ingen anledning att behöva

vänta med att få rösträtt ända till 18 års ålder.

I motion 1990/91:K222 av Per Gahrton (mp) föreslås en

utredning om ökat politiskt inflytande för barn och ungdom under

18 år. En möjlighet som nämns är sänkt rösträttsålder. En annan

är en politisk "barnkammare", dvs. en beslutsförsamling som

utses i allmänna val samtidigt med riksdagsvalen av alla

ungdomar och barn över en viss minimiålder. Vilken den åldern

skall vara anges inte i motionen. Enligt motionären skall

"barnkammaren" antingen kunna vara remissinstans för olika

sorters frågor eller fungera som ett sorts "överhus" med rätt

att behandla alla frågor som behandlas i riksdagen, men med

begränsad rätt att påverka riksdagens beslut.

Utskottets bedömning

Utskottet behandlade hösten 1989 yrkanden om

grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt. Utskottet

erinrade om att sambandet mellan rösträtt och medborgarskap

behandlats i medborgarskapskommittén. Enligt utskottet borde den

fortsatta beredningen av kommitténs förslag avvaktas innan

ställning togs till frågan om grundlagsreglering av

utlandssvenskarnas rösträtt. Motionsyrkandena avstyrktes därför.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206

yrkande 4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205

yrkande 6 och 1990/91:K216 yrkande 5 avstyrks.

Utskottet avstyrkte hösten 1989 även motioner om rösträtt i

riksdagsvalen för invandrare. Även i det fallet skedde det med

hänvisning till den fortsatta beredningen av

medborgarskapskommitténs förslag.

Inte heller på denna punkt finner utskottet anledning frångå

sitt tidigare ställningstagande. Motionerna 1989/90:K223,

1990/91:K245 och 1990/91:K710 avstyrks.

Utskottet fann det 1989 heller inte befogat med något

riksdagsinitiativ i fråga om rösträttsåldern. Utskottet erinrade

om att grundlagberedningen när den föreslog den nuvarande

rösträttsåldern hänvisade bl.a. till den omfattande

civilrättsliga handlingsförmåga som var knuten till 18-årsåldern

samt att värnpliktsåldern och rätt att ingå äktenskap inträdde

vid samma ålder.

Utskottet gör samma bedömning nu. Utskottet finner det heller

inte befogat med en utredning om inrättande av en

beslutsförsamling för barn och med begränsad rätt att påverka

riksdagens beslut av det slag som föreslås i motion

1990/91:K222. Det är i första hand en fråga för de politiska

organisationerna att finna former för att de ungdomar som inte

uppnått rösträttsåldern ändå skall kunna delta i politisk

verksamhet. Motionerna 1989/90:K233, 1990/91:K222 och

1990/91:K256 avstyrks.

5. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen

Motionerna

En förlängning av mandatperioden vid de allmänna valen i

förening med en övergång till skilda valdagar för riksdags-

resp. kommunal- och landstingsvalen förordas i motionerna

1989/90:K206 yrkande 5 samt 1990/91:K216 yrkande 6 båda av Carl

Bildt m.fl. (m), 1989/90:K215 yrkande 2 samt 1990/91:K205

yrkandena 2 och 3 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp),

1989/90:K219 av Ragnhild Pohanka (mp), 1989/90:K230 yrkande 1 av

Bertil Fiskesjö m.fl. (c), 1989/90:K245 av Claes Roxbergh m.fl.

(mp) samt 1990/91:K229 av Hans Leghammar m.fl. (mp). Frågan

berörs också i motion 1989/90:K624 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c).

Den senare motionen behandlas i betänkande 1990/91:KU3.

Motiveringarna i motionerna för en förlängning av

mandatperioden är att med en sådan skulle förutsättningar skapas

för en längre planeringsperiod. Med skilda valdagar skulle,

enligt motionärerna, risken för att kommunalvalen kommer i

skymundan för riksdagsvalen försvinna.

Bakgrund

Ordningen med treåriga mandatperioder och gemensam valdag för

riksdags-, landstings- och kommunalvalen infördes genom den

partiella grundlagsreformen som beslöts av riksdagen 1968--1969.

Den nya regeringsformen som antogs av riksdagen 1973--1974

medförde inga förändringar av valsystemet i denna del. Efter

antagandet av den nya regeringsformen kom dock utredningsarbetet

på författningsområdet att fortsätta. Utredningsarbetet avsåg

såväl frågorna om förstärkning av grundlagsskyddet för de

medborgerliga fri- och rättigheterna som de grundläggande

frågorna kring valsystemet, mandatperiodens längd, den

gemensamma valdagen m.m.

1980 tillsatte regeringen en kommitté som antog namnet

grundlagskommittén. De frågor som kommittén skulle behandla var

främst den gemensamma valdagen, mandatperiodens längd,

nyvalsinstitutet, regeringsbildningsproceduren och regeringens

beslutsformer. I det betänkande som kommittén lade fram 1981

föreslog den borgerliga majoriteten att skilda valdagar för

riksdagsval och kommunala val skulle införas och att

mandatperioderna skulle förlängas till fyra år. Någon ändring i

möjligheterna att anordna nyval föreslogs inte av majoriteten.

De socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig. De ansåg

att kritiken mot den gemensamma valdagen var överdriven. Enligt

deras mening krävdes ytterligare utredning innan tiden var

mogen för ett definitivt ställningstagande. I avvaktan härpå var

de socialdemokratiska ledamöterna dock beredda medverka till en

effektivisering av nyvalsinstitutet. Även vpk-ledamoten

reserverade sig. Han förordade att ordningen med gemensam valdag

och treåriga mandatperioder skulle behållas.

Sedan grundlagskommitténs betänkande remissbehandlats hölls

hösten 1981 överläggningar mellan riksdagspartierna för att

diskutera den fortsatta behandlingen av frågorna. Vid

överläggningarna enades man om att det arbete som

grundlagskommittén hade inlett skulle fortsätta med sikte på en

reform som riksdagen kunde ta ställning till i samband med 1985

års val. Beredningen skulle ske i justitiedepartementet under

ledning av justitieministern och tillsammans med företrädare för

de fem riksdagspartierna. De frågor som i första hand skulle tas

upp var desamma som grundlagskommittén hade behandlat.

Den arbetsgrupp som tillsattes kom under sitt arbete in på en

rad andra författningsfrågor som hade samband med huvudfrågorna.

Bland dessa kan nämnas ökade möjligheter att anordna

folkomröstningar, förstärkt skydd för en riksdagsminoritet,

vitalisering av riksdagens arbetsformer och avskaffande eller

uppmjukning av fyraprocentsspärren vid riksdagsval.

I början av 1984 stod det klart att det inte fanns

förutsättningar för att uppnå enighet i huvudfrågorna i tid för

att ett förslag till grundlagsändringar skulle kunna läggas fram

för riksdagsbehandling i samband med 1985 års val. Arbetsgruppen

var emellertid enig om att de frågor som hade behandlats av

gruppen borde utredas ytterligare med sikte på att en

författningsreform skulle kunna beslutas i parlamentarisk

enighet. Det fortsatta arbetet borde enligt arbetsgruppen

bedrivas i en parlamentarisk kommitté.

Även konstitutionsutskottet framhöll i ett betänkande våren

1984 att det var angeläget att utredningsarbetet på

författningsområdet fortsatte på det sätt som arbetsgruppen

föreslagit. Konstitutionsutskottet uttalade vissa önskemål om

vilka frågor som skulle tas upp i det kommande

utredningsarbetet. Riksdagen ställde sig bakom utskottet.

I juni 1984 beslöt regeringen tillkalla den kommitté som

arbetsgruppen och riksdagen hade förordat. Kommittén skulle ha

till huvuduppgift att överväga förutsättningarna för en

författningsreform med syfte att förbättra folkstyrelsens

villkor. Bland kommitténs uppgifter ingick att utreda

förutsättningarna för en förlängning av mandatperioden för

riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige från tre till fyra

år liksom frågan om gemensamma eller skilda valdagar för

riksdagsval, landstingsval och kommunalval. Kommittén antog

namnet folkstyrelsekommittén. Dess slutbetänkande (SOU 1987:6)

avgavs i januari 1987.

I folkstyrelsekommittén enade sig de fyra största partierna om

att föreslå en förlängning av mandatperioden till fyra år.

Däremot rådde det delade meningar i kommittén om huruvida

riksdagsvalen och de kommunala valen skulle äga rum samtidigt

eller ej. Kommitténs majoritet bestående av de

socialdemokratiska ledamöterna förordade att den gemensamma

valdagen bevarades. Företrädarna för de borgerliga partierna

föreslog däremot att valen till riksdagen och till de kommunala

församlingarna skulle hållas åtskilda med två års mellanrum.

Vpk-ledamoten förespråkade ett bibehållande av det

dittillsvarande systemet. Mot denna bakgrund avstod regeringen

från att lägga fram förslag i denna fråga.

Utskottet har därefter vid två tillfällen, senast hösten 1989

(1989/90:KU12), behandlat motioner med förslag om en övergång

till fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar. Utskottet

beklagade vid båda tillfällena att folkstyrelsekommittén inte

kunde enas om en lösning i denna fråga. Någon förnyad

sakbehandling av frågan i utskottet eller i en ny kommitté fann

utskottet inte vid någondera tidpunkten meningsfull.

Utskottets bedömning

Enligt utskottet är det viktigt att debatten fortsätter i

denna liksom i en rad andra författningsfrågor. Syftet bör vara

att nå lösningar vilka har stöd av en bred riksdagsmajoritet.

Utskottet gör dock, liksom när frågan senast behandlades,

bedömningen att förutsättningarna för en sådan lösning ännu inte

föreligger och avvisar därför utredningskravet. Motionerna

1989/90:K206 yrkande 5, 1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219,

1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245,

1990/91:K205 yrkandena 2 och 3, 1990/91:K216 yrkande 6 samt

1990/91:K229 avstyrks.

6. Personval

Motionerna

En utredning om förbättrade möjligheter till personval begärs

i fyra motioner. I motion 1989/90:K206 yrkande 1 av Carl Bildt

m.fl. (m) ges exempel från valsystemen i några västeuropeiska

länder som enligt motionärerna visar att det går att åstadkomma

valsystem som bygger på proportionalitet och personval. Ett sätt

att i Sverige åstadkomma ett påtagligt inslag av personval med

bevarande av riksproportionaliteten är enligt motionen att ge

varje väljare två röster. Den ena rösten skulle i ett sådant

system användas vid majoritetsval i enmansvalkretsar och den

andra vid proportionella val i regioner. Ett liknande yrkande

finns i motion 1990/91:K216 yrkande 1 av samma motionärer.

Enligt den senare motionen bör frågan om ökade möjligheter till

personval utredas snarast. Mot bakgrund av dess betydelse bör

denna fråga utredas separat och inte tillsammans med övriga

grundlagsfrågor.

Enligt motion 1989/90:K215 yrkande 1 av Bengt Westerberg m.fl.

(fp) var folkstyrelsekommitténs förslag för att åstadkomma ett

ökat personval ett steg framåt. Det innebar dock inte i något

väsentligt avseende någon förändring. Enligt motionärerna är det

därför angeläget att riksdagen så fort som möjligt bereds

tillfälle att ta ställning till ett nytt förslag som innebär att

den enskilde väljaren inom ramen för partivalet får ökade

möjligheter till personval. Frågan behandlas också i motion

1990/91:K205 yrkande 1 av samma motionärer. Enligt den senare

motionen behövs ett nytänkande på detta område. En

grundlagsutredning bör ges i uppdrag att utreda valsystem med

kraftiga inslag av personval. I motionen hävdas att det

valsystem som tillämpas i Finland är ett exempel på att högt

ställda krav på personval kan kombineras med hög

proportionalitet och traditionellt åsiktsval. Det finska

valsystemet bör enligt motionen ligga till grund för den

fortsatta diskussionen i personvalsfrågan. Den föreslagna

utredningen bör dock ta ställning till om det för svensk del bör

kompletteras med en möjlighet att rösta enbart på parti, utan

angivande av personnamn.

I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

framhålls i denna del att det är viktigt att det proportionella

valsystemet, med en rättvis fördelning av mandaten mellan de

partier som passerat fyraprocentsspärren, behålls. Motionärerna

avvisar därför de olika förslag som förts fram i den allmänna

debatten om en övergång till majoritetsvalsystem.

Motionärerna anser dock att det samtidigt bör införas ett ökat

inslag av personval inom det proportionella valsystemets ram. I

motionen förordas ett fakultativt personvalssystem, dvs. ett

system där väljaren antingen kan rösta på person eller på

kandidaterna i den ordning som partiet nominerat dem.

Personrösterna skall sedan vid sammanräkningen vägas mot

partirösterna. Motionärerna påpekar att olika varianter av detta

system används i flera med vårt land jämförbara länder, t.ex. i

Danmark och Belgien.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare behandlat yrkanden om utredning av

ökade möjligheter till personval inom ramen för det svenska

valsystemet. Senast skedde det hösten 1989 (1989/90:KU12).

Utskottet konstaterade då som tidigare att två kommittéer, först

personvals- och valkretsutredningen (SOU 1977:94) och senare

folkstyrelsekommittén, hade lämnat förslag till förstärkning av

personvalsinslaget. Båda förslagen hade fått ett svalt

mottagande och kritiserats från både principiella och tekniska

utgångspunkter. Detta uppfattade utskottet som ett uttryck för

att tillräckligt intresse för personvalsfrågan inte förelåg.

Utskottet fann det därför vid den tidpunkten inte meningsfullt

med ytterligare utredning av frågan.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206

yrkande 1, 1989/90:K215 yrkande 1 samt 1989/90:K230 yrkande 1

såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 samt 1990/91:K216

yrkande 1 avstyrks.

7. Fyraprocentsspärren m.m.

Motionen

I motionerna 1989/90:K248 av Inger Schörling m.fl. (mp) och

1990/91:K709 av Hans Leghammar m.fl. (mp) påpekas att det i dag

inte ges något partistöd till de partier som inte har nått över

4% i riksdagsvalen. Enligt motionärernas mening måste det

finnas ett grundstöd för alla partier, om de har registrerat ett

visst antal namnunderskrifter. Vidare bör de partier som uppnått

1% av rösterna i föregående val också garanteras ett visst

grundstöd.

I motionerna föreslås också att den nuvarande

fyraprocentsspärren sänks till 2% i riksdagsvalet. En sådan

spärr skulle underlätta för nya opinioner att få sin stämma hörd

i riksdagen. Samtidigt skulle den vara en rimlig spärr för

dagsländebetonade rörelser. I konsekvens med förslaget till

sänkning av fyraprocentsspärren föreslår motionärerna att den

nuvarande spärren på 12% av rösterna i en enskild valkrets

sänks till 6%.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid ett stort antal tillfällen avstyrkt yrkanden

om slopande eller sänkning av fyraprocentsspärren. Senast skedde

det hösten 1989. Beträffande motiveringen hänvisas till

utskottets betänkande 1989/90:KU12. Utskottet gör samma

bedömning nu. Motionerna 1989/90:K248 yrkande 2 och 1990/91:K709

yrkande 2 avstyrks.

Vid beredningen av förslaget till statligt partistöd i 1988/89

års budgetproposition behandlade utskottet också ett

motionsyrkande från Inger Schörling m.fl. (mp) om översyn av

reglerna för partistödet. Utskottet fann inte att en sådan

översyn var påkallad. Yrkandet avstyrktes. Utskottet gör samma

bedömning nu. Motionerna 1989/90:K248 yrkande 1 och 1990/91:K709

yrkande 1 avstyrks.

8. Antalet ledamöter i riksdagen m.m.

Motionerna

En utredning om minskat antal riksdagsledamöter föreslås i

motionerna 1989/90:K206 yrkande 2 samt 1990/91:K216 yrkande 2

båda av Carl Bildt m.fl. (m). Om antalet riksdagsledamöter

minskade skulle det enligt motionärerna inte endast medverka

till att riksdagsmännen blev bättre kända av medborgarna. Det

skulle också leda till en "arbetsdugligare" riksdag. 249

ledamöter vore ur dessa aspekter ett lämpligt antal, dock kan

enligt motionerna intresset för att alla delar av landet får en

god representation tala för fler ledamöter.

En halvering av antalet ledamöter i förening med att varje

mandat besätts av två ledamöter föreslås i motion 1989/90:K323

av Paul Ciszuk. Den ene ledamoten skulle enligt förslaget

tjänstgöra under höstarna, den andre under vårarna.

Utskottets bedömning

Vilket antal ledamöter i riksdagen som ur olika aspekter är

lämpligt har behandlats av såväl författningsutredningen som

grundlagberedningen och folkstyrelsekommittén. För en

redogörelse för frågans bakgrund hänvisas till utskottets

betänkande 1989/90:KU12.

Folkstyrelsekommittén ansåg (SOU 1987:6 s. 89) bl.a. att

antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man

ville behålla en rimlig representation för de rena

glesbygdsområdena. Utskottet instämde hösten 1989 i detta

uttalande. Motioner från allmänna motionstiden 1989 om minskat

antal ledamöter i riksdagen avstyrktes därför.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206

yrkande 2, 1989/90:K323 samt 1990/91:K216 yrkande 2 avstyrks.

9. Mångsyssleriet i politiken

Motionen

Mångsyssleriet i politiken behandlas i motion 1989/90:K307 av

Inger Schörling m.fl. (mp). Bl.a. påpekas i motionen att

mångsyssleriet minskar möjligheterna för många att aktivt delta

i politiskt arbete och försvårar särskilt för kvinnor att få

uppdrag. Vidare hävdas att det är påfrestande för mångsysslarens

hälsa, familj och fritid och ofta innebär att ärendena inte

hinner att bli ordentligt förberedda. Motionärerna föreslår

därför att en utredning tillsätts för att arbeta fram ett

lagförslag mot mångsyssleriet.

I motionen sägs också att möjligheten att göra sitt

förtroendeuppdrag till "yrke" måste begränsas. Främst män håller

sig länge kvar på politiska uppdrag; också detta gör det svårt

för kvinnor att göra sig gällande. Motionärerna föreslår en

begränsning så att det inte skall vara möjligt att sitta mer än

tre mandatperioder i sträck i samma beslutande församling.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrkte hösten 1989 (1989/90:KU12) motionsyrkanden

om förbud mot omval efter tre mandatperioder till riksdag,

landsting eller kommunfullmäktige. Enligt utskottet stred de

föreslagna begränsningarna i valbarheten mot den grundläggande

principen om den fria nomineringsrätten.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motion 1989/90:K307

avstyrks.

10. Val av statsminister m.m.

Motionerna

I motionerna 1989/90:K203 och 1990/91:K201 båda av Martin

Olsson (c) påpekas att någon skyldighet inte föreligger för

statsministern och regeringen att ställa sina platser till

förfogande efter ett riksdagsval, så att den nyvalda riksdagen

får pröva regeringsfrågan. Detta utgör ett undantag från vad som

gäller praktiskt taget alla andra uppdrag som erhållits genom

beslut av riksdagen, landstingen eller kommunfullmäktige.

Enligt motionärens mening talar starka skäl för att

regeringsformen kompletteras med en regel innebärande att nyvald

riksdag alltid ges tillfälle att pröva statsministerns

ställning. Det viktigaste av dessa är att den nuvarande

ordningen strider mot parlamentarismens princip.

Den förtroendeomröstning som enligt nuvarande författning

skall äga rum efter talmannens nominering av regeringschef kan

enligt motionerna 1989/90:K304 och 1990/91:K212 båda av Bengt

Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s) närmast betecknas

som kuriös. Därutöver belastas talmansfunktionen enligt

motionärernas mening av en krånglig spärregel, avsedd att

begränsa talmannens möjligheter att i vissa situationer

föranstalta om riksdagsupplösning och nyval. Även om en

parlamentarisk situation av så allvarlig art skulle uppstå att

alla sakskäl talar för extraval, kan ett sådant inte åstadkommas

med mindre än att talmannen fått fyra statsministerkandidater

förkastade av riksdagen.

I motionerna framhålls den ordning som tillämpas i

Västtyskland som ett alternativ värt att studera. Enligt den

västtyska författningen väljer förbundsdagen på förslag av

presidenten en förbundskansler som i sin tur utser regeringens

övriga ledamöter. Om förbundskanslern väljs med absolut

majoritet i första omgången måste presidenten utnämna den

sålunda valde. I den händelse valet sker med relativ majoritet,

är han inte bunden att bekräfta valet. Skulle presidenten anse

att den tilltänkte förbundskanslern har ett alltför bräckligt

parlamentariskt underlag kan han upplösa förbundsdagen och

utlysa nyval.

Misstroendevotum kan i den västtyska författningen endast

riktas mot regeringschefen, som sålunda bär hela

regeringsansvaret. Detta måste enligt motionärerna betecknas som

ett konstruktivt misstroendevotum som får effekt endast om

förbundsdagen väljer en ny förbundskansler.

I motionerna hävdas att de framtidsutmaningar som Sverige står

inför kräver både en stark parlamentarism och en stark och

beslutsför regering. Detta förutsätter enligt motionärerna i sin

tur att talmannen ges en starkare ställning än vad som medges

enligt nuvarande författning.

Rätten att utlysa extra val berörs också i motion 1989/90:K230

yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). I motionen erinras om

att talmannen, om han misslyckas fyra gånger med att få

majoritet i riksdagen för en statsministerkandidat, kan förordna

om nyval. Motionärerna anser inte att det därutöver över huvud

taget skall finnas någon rätt att anordna extra val. Om denna

möjlighet skall finnas kvar för mycket extraordinära

situationer, så skall beslutanderätten enligt motionärerna under

alla omständigheter ligga hos riksdagen. Motionärerna föreslår

att frågan om rätten att anordna extra val och upplösa riksdagen

skall ingå i det uppdrag som ges till den parlamentariska

grundlagsutredning som de påyrkar. Yrkandet om en sådan

utredning behandlas under punkt 14.

Bakgrund

Grundlagberedningen (SOU 1967:26) diskuterade inför den

partiella författningsreformen förfarandet vid

regeringsbildningen. Enligt beredningen låg det nära till hands

att förverkliga den parlamentariska grundsatsen om regeringens

förankring hos folkrepresentationen genom att tillägga riksdagen

ensam rätten att utse statsminister. Beredningen fann dock,

liksom tidigare författningsutredningen, att det inte var

möjligt att utforma ett i alla hänseenden tillfredsställande

system för att utse statsminister genom val i riksdagen.

Beredningen konstaterade att utmärkande för ett

parlamentariskt statsskick är att regeringen har riksdagens

förtroende eller åtminstone tolereras av riksdagen. Den fråga

beredningen hade att ta ställning till var om regeringen skulle

stödja sig på ett uttalat förtroende från riksdagens sida

(positivt parlamentariskt ansvar) eller förutsättas ha

riksdagens förtroende tills riksdagen uttalat sitt misstroende

(negativt parlamentariskt ansvar).

Grundlagberedningen fann problem med tillämpning av principen

om positivt parlamentariskt ansvar. Regeringen kunde enligt

beredningen visserligen åläggas författningsenlig skyldighet att

begära riksdagens förtroende i vissa situationer, t.ex. i

samband med att den tillträdde. Att närmare bestämma inte bara i

vilka fall regeringen skall begära riksdagens förtroende utan

också vad begäran skulle omfatta erbjöd emellertid stora

svårigheter.

Beredningen kom liksom tidigare författningsutredningen till

uppfattningen att en ordning med negativt parlamentariskt ansvar

var mest ändamålsenlig för att klarlägga förhållandet mellan

riksdag och regering. Initiativet till att kontrollera

förhållandet mellan regering och riksdag läggs med en sådan

ordning hos riksdagen, som praktiskt taget när som helst har

möjlighet att uttala sitt misstroende mot regeringen.

I sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) konstaterade

grundlagberedningen att den inte fått anledning frångå sin

tidigare mening om svårigheten att utforma ett i alla hänseenden

tillfredsställande system för att utse statsminister genom val

inom riksdagen. Beredningen förordade därför att uppgiften att

utse statsminister skulle anförtros riksdagens talman. Den

synpunkten hade dock framförts att talmannen, särskilt i vissa

situationer, icke skulle kunna befria sig från politiska

bindningar. Som ett korrektiv mot ett från parlamentarisk

synpunkt oriktigt val av statsminister och för att ge riksdagen

sista ordet föreslog beredningen den ordning med utnyttjande av

misstroendeinstitutet som nu gäller.

I grundlagberedningens förslag till procedur ingick också en

skyldighet för talmannen att när ett förslag till statsminister

förkastats av riksdagen inleda nya förhandlingar och lägga fram

nytt förslag. Beredningen menade dock att om riksdagen ännu

efter fyra förslag inte hade gett sitt godkännande borde

försöken avbrytas och riksdagen automatiskt upplösas.

Regeringsbildningsproceduren och frågan om obligatorisk sådan

i anslutning till riksdagsval behandlades av utskottet 1979 (KU

1979/80:32) med anledning av ett flertal motioner. Utskottet

förklarade dessa och en rad andra motioner besvarade med

hänvisning till den då av regeringen aviserade översynen av

vissa grundlagsfrågor.

Den kommitté som utförde översynen, grundlagskommittén,

behandlade frågan om regeringsbildningen. I betänkandet SOU

1981:15 Grundlagsfrågor angavs att enligt vad kommittén inhämtat

systemet i stort sett fungerat bra och lett till snabba

lösningar t.o.m. vid regeringsbildningen 1978, då det

parlamentariska läget var oklart. Kommittén redogjorde för den

kritik som riktats mot omröstningsförfarandet med anledning av

talmannens förslag om ny statsminister. Den påpekade att denna

omröstning tvingar riksdagen att ta ställning för eller emot en

statsminister innan han trätt i funktion som regeringschef och

att ett sådant ställningstagande i vissa situationer kan

uppfattas som bindande inför framtida politiska

ställningstaganden. Enligt kommitténs uppfattning innefattade

dock inte ställningstagandet till ny statsminister något

ställningstagande till den nya regeringens program.

Enligt grundlagskommitténs uppfattning erfordrades ingen

ändring av de gällande grundlagsbestämmelserna.

Folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6) konstaterade att talmännen

under den tid 1974 års regeringsform varit i kraft skött sina

uppgifter vid regeringsbildningen med den oväld som alltid

utmärkt deras agerande och som förutsattes vid utformningen av

regeringsformens regler om utseende av statsminister. Deras

förslag till statsminister hade i samtliga fall godkänts redan

vid första omröstningen. Talmannens överläggningar med

partiledarna hade lett till att han redan innan omröstningen ägt

rum kunnat försäkra sig om att hans förslag skulle komma att

godkännas.

Enligt kommittén kunde goda skäl åberopas för att slopa

omröstningarna om talmannens förslag till statsminister. Genom

att riksdagen alltid har möjlighet att rikta en

misstroendeförklaring mot regeringen, skulle riksdagen ändå

alltid kunna få sista ordet i frågan om regeringsbildare.

Även om ett slopande av de obligatoriska

statsministeromröstningarna således inte skulle leda till några

negativa konsekvenser, kunde det enligt kommittén samtidigt

konstateras att olägenheterna med den dittillsvarande ordningen

inte skulle överdrivas och att regeringsbildning efter ett val

inte skulle gå att genomföra på mycket kortare tid än med den

rådande ordningen även om rätten att utse statsminister lades

direkt på talmannen. Kommittén stannade därför för att inte

föreslå någon förändring av reglerna om

statsministeromröstningar, men förutsatte att

konstitutionsutskottet fortsatte att uppmärksamt följa hur

reglerna tillämpades.

Utskottets bedömning

I förra årets granskningsbetänkande (1989/90:KU30) ges en

redogörelse för regeringsskiftet i februari 1990. Av denna

framgår bl.a. att talmannens förslag till ny statsminister även

denna gång accepterades av riksdagen vid första omröstningen.

Redovisningen föranledde inget uttalande från utskottets sida.

Enligt utskottet finns heller inte anledning att nu föreslå

några förändringar i reglerna för utseende av statsminister.

Motionerna 1989/90:K203, 1989/90:K304, 1990/91:K201 samt

1990/91:K212 avstyrks.

Utskottet avstyrkte våren 1988 med hänvisning till

folkstyrelsekommitténs betänkande (SOU 1987:6) ett

motionsyrkande om att utredning skulle ske om att avskaffa

regeringens rätt att utlysa nyval. Beträffande motiveringen

hänvisas till utskottets betänkande KU 1987/88:32. Utskottet gör

samma bedömning nu. Motion 1989/90:K230 yrkande 1 avstyrks i

denna del.

11. Behörighetskrav för statsråd

Motionen

I 6 kap. 9 § regeringsformen föreskrivs att endast de som

varit svenska medborgare i minst 10 år kan komma i fråga som

ledamöter av regeringen. I motion 1989/90:K217 av Bo Hammar

m.fl. (v) påpekas att något liknande krav inte ställs på

riksdagens ledamöter. Enligt motionärerna är det svårbegripligt

varför speciella krav om medborgarskapets längd skall ställas

just i fråga om regeringens ledamöter.

Bakgrund

1809 års regeringsform uppställde behörighetskrav för

statsråd. Där stadgades (4§):

Konungen skall utnämna ett statsråd, vartill Han kallar

kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske

medborgare. Ej må de som äro i rätt upp- och nedstigande

skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara

ledamöter av statsrådet.

Grundlagberedningen (SOU 1972:15 s. 147) ansåg, främst med

tanke på faran för påtryckningar i ett spänt läge, det vara

betydelsefullt att grundlagen ställde upp krav på att den som

skulle vara minister skulle ha varit svensk medborgare under

avsevärd tid dessförinnan. Å andra sidan syntes det enligt

beredningen knappast nödvändigt att hålla fast vid den

dittillsvarande regeln om svenskt medborgarskap alltsedan

födseln.

Departementschefen (prop. 1973:90) förklarade sig biträda

beredningens uppfattning och påpekade att den föreslagna regeln

inte mött någon kritik under remissbehandlingen. I en motion av

Per Ahlmark (fp) kritiserades kravet på att statsråd skall ha

varit svensk medborgare i tio år. I motionen framhölls att

motsvarande krav inte ställdes på någon annan yrkesgrupp och att

det var en illusion att med en sådan regel söka skydd mot

påtryckningar utifrån. Konstitutionsutskottet (KU 1973:26), som

sade sig självfallet inte betrakta regeln som någon garanti mot

utländska påtryckningar, anslöt sig till grundlagberedningens

och departementschefens synsätt och fann det således motiverat

med ett krav på att statsråd skall ha en formellt starkare

anknytning till Sverige än som erfordras för andra i offentlig

verksamhet. Utskottet avstyrkte motionen. Riksdagen beslöt i

enlighet med utskottets förslag.

Utskottets bedömning

Utskottet finner det fortfarande motiverat att i detta

avseende uppställa ett mera långtgående formellt krav för

utnämning till statsråd än vad som gäller för annan offentlig

verksamhet. Motion 1989/90:K217 avstyrks.

12. Åtal mot domare m.m.

I motion 1989/90:K247 av Hans Leghammar och Kent Lundgren

(båda mp) påpekas att innan 1974 års regeringsform trädde i

kraft kunde en ordinarie domare skiljas från sin tjänst --

bortsett från pensionering -- endast genom dom i brottmål. Den

nya grundlagen (11 kap. 5§ regeringsformen) föreskriver i

stället att en ordinarie domare -- fortfarande bortsett från

pensionering -- kan skiljas från tjänsten om han genom brott

eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har

visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten. Beslut om

avsked kan meddelas av administrativ myndighet, men domaren

skall i så fall kunna påkalla domstols prövning av beslutet.

Enligt motionärerna har den nya grundlagsregleringen, såsom

den har omsatts i andra författningar, försvagat domarnas

ställning i flera avseenden. De yrkar på en återgång till en

ordning där domare endast kan skiljas från sin tjänst genom dom

i brottmål samt där påföljd för åsidosättande av

tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i

brottmål.

Enligt 12 kap. 8 § får riksdagens ombudsmän eller

justitiekanslern väcka åtal för brott i tjänsten resp. föra

talan vid prövning av skiljande från tjänsten m.m. mot ledamot

av högsta domstolen eller regeringsrätten.

I motion 1989/90:K216 av Bo Hammar och Rolf L Nilson (båda v)

yrkas att denna rätt endast skall tillkomma riksdagens

ombudsmän. Enligt motionärerna är det av principiella

maktdelningsskäl av största vikt att värna om domstolarnas

totala oberoende av regeringsmakten. Instruktionen för

justitiekanslern (3§) fastslår att denne under regeringen

bevakar statens rätt och även skall tillhandagå regeringen med

råd och utredningar i juridiska angelägenheter. Av detta skäl

bör enligt motionen justitiekanslern inte längre ha som uppgift

att väcka åtal eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller

regeringsrätten.

I motion 1990/91:K205 yrkande 11 av Bengt Westerberg m.fl.

(fp) behandlas JK-ämbetets uppgifter. Motionärerna erinrar om

att den utredning som beställdes 1989 av riksdagen ännu inte

kommit till stånd. Enligt motionärerna bör regeringen snarast

återkomma till riksdagen med förslag.

Bakgrund

Ungefär samtidigt med grundlagsreformen 1973--1974 genomfördes

viktiga ändringar i fråga om statstjänstemännens rättsställning.

Ändringarna rörde även domare. Frågor om ansvar för brott i

tjänsten och om skiljande från tjänsten prövades tidigare i stor

utsträckning i brottmålsprocess.

Ett fel i tjänsten som inte innebär ett allmänt brott

betraktas numera som brott endast i grövre fall, nämligen om det

innebär ett uppsåtligt eller grovt oaktsamt åsidosättande av vad

som gäller för myndighetsutövning (20 kap. 1§ BrB).

Enligt grundlagberedningen borde grundlagen, i likhet med vad

som gällt enligt 1809 års regeringsform, ge garantier för att

beslut om avsked av innehavare av ordinarie domartjänst alltid

skall kunna underställas domstol. Också ett beslut om

avstängning av ordinarie domare eller om skyldighet för sådan

domare att undergå läkarundersökning fick enligt beredningen

anses som ett så betydande ingrepp i domarens ställning, att

grundlagen även för sådana fall borde stadga en rätt för denne

att få beslutet prövat av domstol.

Stadgandet i 11 kap. 5 § andra stycket är avsett att

tillvarata denna rätt. Den realiseras genom stämning i tvistemål

enligt bestämmelser i lagen (1976:600) om offentlig anställning

(LOA) och lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister.

Konstitutionsutskottet yttrade sig 1986 (KU 1986/87:2y) till

arbetsmarknadsutskottet över tre motioner som gällde frågorna om

domares rättsställning och instansordningen i disciplinmål m.m.

Utskottet anförde att frågorna om domares rättsställning och

därmed sammanhängande spörsmål är av central betydelse mot

bakgrund av den självständighet i rättstillämpningen som våra

domstolar har tillagts enligt regeringsformen. Utskottet fann

emellertid vid det tillfället inte anledning att överväga

ändring och komplettering av gällande regler i regeringsformen.

Arbetsmarknadsutskottet redovisade (AU 1986/87:17) uppgifter

om att ansvarsnämnden under den dittills gångna delen av

1980-talet fällt ett dussintal avgöranden rörande domare. I

regel hade nämnden inte vidtagit någon åtgärd. Endast i ett fall

hade en domare blivit avskedad (stöld, urkundsförfalskning

m.m.). Arbetsmarknadsutskottet fann det inte befogat att föreslå

nya forumregler för handläggning av disciplinmål m.m. rörande

domare.

Justitie- och regeringsråd är undantagna från bestämmelserna i

10 kap. LOA om disciplinansvar för tjänsteförseelse. De är

däremot liksom andra tjänstemän underkastade föreskrifterna i 7,

11 och 13 kap. LOA om tvångspensionering, avsked, avstängning

och läkarundersökning. Talan mot justitie- eller regeringsråd om

förtida tvångspensionering, avsked, avstängning eller skyldighet

att undergå läkarundersökning kan endast föras inför högsta

domstolen och väcks av justitiekanslern eller riksdagens

ombudsmän (JO). Även vid prövning av åtal för brott i utövningen

av tjänsten kan högsta domstolen gå in på frågan om avsked på

grund av brottet endast efter uttryckligt yrkande av JO eller

JK.

Utskottets bedömning

Utskottet vill på nytt betona att frågorna om domares

rättsställning är av central betydelse för upprätthållande av

principen om självständighet i rättstillämpningen. Stadgandet i

11 kap. 5§ regeringsformen ger garantier för att domare alltid

skall ha möjlighet att få såväl frågor om avsked som beslut om

avstängning eller skyldighet att genomgå läkarundersökning

prövade i domstol. Enligt utskottet finns för närvarande inte

anledning föreslå ändring i denna grundlagsreglering på sätt som

förordas i motion 1989/90:K247. Motionen avstyrks.

Utskottet uttalade hösten 1989 (1989/90:KU15) med anledning av

flera motionsyrkanden att det ansåg att tiden var inne för en

översyn av JK-ämbetet. En sådan översyn borde enligt utskottet

särskilt vara inriktad på de konflikter som kan uppkomma mellan

JKs olika arbetsuppgifter och skulle även kunna innefatta en

renodling av verksamheten. Centralt i detta sammanhang är

givetvis att pröva frågan om justitiekanslerns rätt att väcka

åtal på olika områden. Något särskilt uttalande av riksdagen av

det slag som förordas i motion K216 är därför enligt utskottet

inte befogat. Motionen avstyrks.

I årets budgetproposition anges att det nu inom

justitiedepartementet övervägs i vilken form den av riksdagen

begärda översynen av JK-ämbetet bör ske. Utskottet anser det

angeläget att den begärda utredningen kommer till stånd.

13. Etikregler för politiker m.m.

Motionerna

Behovet av etikregler för politik och samhällsliv behandlas i

flera motioner. I motion 1989/90:K257 av Karl Erik Olsson och

Pär Granstedt (båda c) ges en översikt över etikdebatten under

drygt två årtusenden. I motionen påpekas att några yrkesgrupper

sedan gammalt enats kring etiska regler. Det gäller t.ex.

läkare, advokater och journalister. I motionen erinras om att

under senare år har ledande företrädare för olika

samhällsintressen allt oftare kritiserats för oetiskt handlande.

Enligt motionärerna är det för att stärka förtroendet för det

politiska livet angeläget att politikerna driver en etisk

diskussion och enas om vissa grundläggande etiska

förhållningsregler. Sådana regler kan utformas i samverkan

mellan partierna, t.ex. i en arbetsgrupp under ledning av

riksdagens talman. Reglerna kan sedan antas av partiernas

styrelser, kongresser och stämmor och tjäna till ledning för det

dagliga arbetet.

Enligt motionärerna är sådana etiska regler inte avsedda att

ersätta väljarnas granskning av sina politiker genom den vanliga

politiska processen -- i partier och i val. De skall i stället

tjäna som ett instrument för självsanering och som en vägledning

och ett stöd i politikernas dagliga arbete.

Motionärerna föreslår att riksdagen dels beslutar utarbeta en

sådan regelsamling, dels hos regeringen begär en utredning för

att stimulera till åtgärder för att ge etiska värderingar

utrymme i myndighetsutövningen hos offentliga organ.

Även i motionerna 1989/90:K226 och 1990/91:K214 av Hugo

Hegeland (m) påpekas att man på område efter område inser

behovet av etiska grundregler för verksamheten. Enligt

motionären borde det även på det politiska området vara

angeläget med en handbok i etik. I motionerna yrkas att

riksdagen begär att regeringen låter utarbeta förslag till en

sådan handbok.

Olika yrkesgruppers etiska regler men också bibelordet "Allt

vad ni vill att människorna skall gör för er, det skall ni också

göra för dem" kan enligt motion 1990/91:K249 av Barbro

Westerholm (fp) vara en utgångspunkt för utarbetande av etiska

regler för politiker. I motionen föreslås att en parlamentariskt

sammansatt arbetsgrupp med både rikspolitiker och

kommunalpolitiker bör utreda frågan och komma med förslag till

etiska regler för politiker och hur man skall följa deras

tillämpning. Riksdagens talman bör enligt motionen få i uppdrag

att initiera en sådan utredning.

De etikregler som gäller för yrkesgrupper som läkare,

advokater och journalister berörs också i motion 1990/91:K251 av

Karl Erik Olsson m.fl. (c). Enligt motionärerna är dock den den

politiska rollen speciell. Politikernas mandat omprövas av

väljarna vart tredje år och det politiska uppdraget är inget

"yrke" i gängse mening. De allra flesta som innehar politiska

uppdrag är också "fritidspolitiker" med ett regelrätt yrke.

Gemensamt för alla som är förtroendevalda är att de utför sitt

uppdrag på mandat från väljarna. För att stärka förtroendet för

det politiska livet och demokratin är det angeläget att det i

den politiska debatten också förs en etisk diskussion kring den

politiska verksamheten. Det är ett ansvar för de politiska

partierna att initiera en sådan debatt.

I motion 1989/90:K813 av Per Gahrton (mp) erinras om att

motionären under ett drygt årtionde då och då återkommit med

förslag om en utredning om formerna för insyn i vissa

makthavares privatekonomi. Enligt motionären är en viktig

skillnad mellan Sverige och andra länder, inte minst USA, att

man på andra håll försöker göra något åt den bristande etiken. I

många länder är politiker och högre tjänstemän utsatta för

mycket hård granskning av etiska kommittéer och

parlamentsutskott. I motionen påpekas att den amerikanska

kongressen t.ex. beslutat att förbjuda sina medlemmar att ha

extrainkomster och att liknande regler finns på andra håll.

I motionen yrkas att riksdagen föranstaltar dels om en

utredning av gällande praxis för insyn och kontroll m.m.

beträffande höga makthavare i en rad länder, dels om en

sammanställning av inträffade fall av maktmissbruk för

privatekonomisk vinning i Sverige under 1980-talet. Ett liknande

yrkande finns i motion 1990/91:K223 av samme motionär. I

motionen sägs att ett första steg på väg mot en allmänt

accepterad etisk codex för politisk verksamhet kunde tas genom

en kartläggning av gällande praxis beträffande insyn, kontroll,

etiska normer, parlamentariska förhör etc. beträffande höga

politiska befattningshavare i ett antal demokratier i olika

delar av världen.

Behovet av etiska värderingar i samhällslivet behandlas också

i motion 1989/90:K807 av Ulla Tillander m.fl. (c). Enligt

motionen utgör folkrörelser, kyrkor och samfund på detta område

en resurs som det blir alltmer angeläget att man tar till vara.

Folkrörelsernas betydelse för demokratin diskuteras i motion

1989/90:K242 och 1990/91:K243 av Elver Jonsson m.fl. (fp).

Motionärerna hävdar att svensk demokrati är ett barn av

folkrörelserna och säger sig vara övertygade om att

folkrörelserna kommer att bli avgörande för om demokratin skall

förbli vital. Enligt motionärernas mening skall staten stödja

men inte söka styra folkrörelserna. De tvingas dock konstatera

att statens stöd till folkrörelserna minskat, t.ex. genom

indragning av stöd till organisationstidningar.

I motion 1989/90:K804 av Helge Hagberg och Lars Svensson (båda

s) påpekas att vissa grupper och bosatta i vissa områden kan ha

svårigheter att följa den offentliga politiska verksamheten och

att de har ett lågt valdeltagande. Motionärerna hävdar att

dessa grupper ofta också kännetecknas av att de saknar kontakt

med kulturupplevelser och att deras sociala relationer är dåligt

utvecklade. Åtgärder måste enligt motionärerna vidtas för att

komma till rätta med detta problem. Åtgärderna skall enligt

motionen vara informella och komma på kvartersnivå. I motionen

pekas bl.a. på den roll folkrörelser,

folkbildningsorganisationer och folkhögskolor skulle kunna

spela i detta sammanhang. Som lämplig huvudman för ett projekt

syftande till försöksverksamhet i kommunerna föreslås

regeringens storstadsutredning.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrkte hösten 1989 (1989/90:KU12) motioner om

insyn i politikers och andra makthavares privatekonomi samt om

införande av ett "politikeransvar". Utskottet erinrade liksom

tidigare om de möjligheter till insyn i en persons privata

ekonomiska förhållanden som svensk lagstiftning ger. Bl.a. är

inkomst- och förmögenhetsuppgifter offentliga. Några

särbestämmelser för politiska beslutsfattare i dessa hänseenden

var enligt utskottet inte motiverade.

Utskottet ville i sammanhanget särskilt peka på partiernas

centrala roll i det politiska systemet i Sverige. Det borde

enligt utskottet ankomma på partierna att försäkra sig om att de

kandidater de nominerar för olika politiska uppdrag -- till

följd av privata ekonomiska förhållanden eller av annan orsak --

inte är mindre väl skickade att på ett förtroendefullt sätt

sköta uppdragen.

Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motionerna

1989/90:K813 och 1990/91:K223.

När det gäller frågan om utarbetande av etiska handböcker

eller regelsamlingar för politiker vill utskottet först betona

den viktiga roll etik spelar för all politisk verksamhet. De

ideologier på vilka de politiska partiernas program baseras

utgår alla från grundläggande etiska värderingar. Givetvis är

det viktigt att de som representerar partierna som ledamöter av

riksdagen, landstingen eller kommunernas

fullmäktigeförsamlingar, eller som innehar andra politiska

förtroendeuppdrag, låter sitt handlande styras av dessa

värderingar. Det är dock inte självklart att det som betraktas

som etiskt riktigt och högtstående utifrån ett partis

värderingar nödvändigtvis betraktas på samma sätt av dem som har

andra politska värderingar. Som framhålls i motion 1990/91:K251

blir jämförelser med yrkesgrupper som läkare, advokater och

journalister och de yrkesetiska regler som gäller för dessa

grupper lätt missvisande. De politiska förtroendeuppdragen utgör

för riksdagsledamöter och vissa ledande kommunpolitiker en

heltidssysselsättning. Det är dock inget yrke att vara

politiker. Som påpekas i motion 1990/91:K251 utövas uppdragen på

mandat av väljarna och inom ramen för ett partipolitiskt system.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att en grundläggande

strävan i det författningspolitiska arbetet har varit att i så

liten utsträckning som möjligt reglera partiernas verksamhet och

inre förhållanden. Vidare har det varit en bärande tanke att i

ett representativt demokratiskt system bör de valda politikerna

ges stor frihet att på det sätt de finner bäst representera sina

väljare och de partier de företräder. Med denna frihet följer

ett stort personligt ansvar för de enskilda politikerna att

uppträda på ett sådant sätt att de inte skadar tilltron till det

politiska systemet. Det ankommer på partierna och ytterst

väljarna att tillse att deras företrädare i olika valda

församlingar utövar sina uppdrag på ett moraliskt acceptabelt

sätt.

Av vad som anförts framgår att utskottet inte finner det

troligt att det skulle gå att uppnå enighet mellan alla

politiska partier om annat än mycket allmänt hållna etiska

regler för politisk verksamhet. Enligt utskottet skulle av

statsmakterna initierade eller utfärdade regelsamlingar av det

slag som föreslås i motionerna 1989/90:K257, 1989/90:K226,

1990/91:K214 och 1990/91:K249 kunna uppfattas som redskap för

att på ett otillbörligt sätt påverka såväl partiernas inre liv

som de förtroendevaldas möjligheter att driva sin politik och

tillvarata sina väljares intressen. En detaljerad reglering

skulle också kunna uppfattas som ett ingrepp i den grundlagfästa

yttrandefriheten. Motionerna avstyrks. Enligt utskottets mening

finns det heller inte anledning för riksdagen att göra något

tillkännagivande av det slag som föreslås i motion 1990/91:K251.

Utskottet har tidigare, senast 1979 (KU 1979/80:3), framhållit

vilken betydelsefull roll folkrörelserna spelar i

samhällsarbetet.

Kulturutskottet har vid ett stort antal tillfällen behandlat

motionsförslag om samhällets stöd till folkrörelserna. Vid

samtliga tillfällen har kulturutskottet framhållit den viktiga

roll som folkrörelserna har spelat och spelar för det svenska

samhällets utveckling. Senast skedde det hösten 1989

(1989/90:KrU3) då utskottet ånyo framhöll att ett aktivt

föreningsliv är av stor betydelse för att människor skall bli

delaktiga i det fortsatta samhällsbyggandet.

Kulturutskottet erinrade också om att folkrörelseutredningen i

sitt i september 1988 avlämnade slutbetänkande (SOU 1988:39) Mål

och medel -- nya principer för det statliga stödet till

föreningslivet föreslagit nya principer för den statliga

bidragsgivningen till föreningslivet. Kulturutskottet ansåg att

den fortsatta beredningen av utredningens förslag inte borde

föregripas och att de då aktuella motionsyrkandena därför inte

borde föranleda någon åtgärd.

Utskottet delar den i motionerna 1989/90:K807, 1989/90:K242,

1989/90:K804 och 1990/91:K243 framförda uppfattningen att

folkrörelserna fortsatt har en betydelsefull roll att spela för

att tillförsäkra en vital demokrati och medborgerligt deltagande

i samhällslivet. Som utskottet framfört i tidigare sammanhang

är det viktigt att samhällets stöd på detta område utformas på

ett sätt som stämmer överens med folkrörelsernas krav på en fri

och obunden ställning. Motionerna föranleder ingen annan åtgärd

från utskottets sida.

14. Regler för opinionsundersökningar

Motionen

Opinionsbildningens villkor och opinionsinstitutens verksamhet

behandlas i motion 1990/91:K426 av Hans Leghammar och Gösta

Lyngå (båda mp). Motionärerna ser ett värde i

opinionsundersökningar men pekar bl.a. på den risk som de menar

ligger i att kapitalstarka intressenter kan styra

opinionsundersökningar, dels genom frågor i undersökningarna,

dels genom en vinklad presentation av resultaten. En annan risk

är enligt motionärerna att opinionsundersökningar presenteras på

ett sätt och vid en tidpunkt som gör att de tar bort intresset

för sakfrågorna. I motionen erinras om att man i flera länder

begränsat möjligheten av undersökningar av väljarsympatier i

direkt anslutning till valen. De föreslår en utredning om

möjligheten att lagstifta om en sådan begränsning även i

Sverige. Därutöver bör utredningen behandla frågan om vilka krav

som skall ställas på opinionsundersökningar. Motionärerna tror

att en frivillig "hederskodex" ifrån instituten vore den bästa

lösningen ur yttrandefrihetssynpunkt, men även frågan om

eventuell lagstiftning bör enligt deras mening utredas.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkande om att

riksdagen skulle vädja till berörda parter att inte publicera

väljaropinionsundersökninger senare än en månad före valdagen.

Senast skedde det hösten 1983 (KU 1983/84:11). Utskottet anförde

att frågan bl.a. hade tryckfrihetsrättsliga aspekter. Riksdagen

kunde inte utan lagstiftning ge bindande direktiv i frågan. Det

var enligt utskottets mening olämpligt att med förbigående av

den beslutsform som anvisas i regeringsformen göra uttalanden

angående publicering av väljaropinionsundersökningar på sätt som

föreslogs i de då aktuella motionerna.

De företag som regelbundet utför väljaropinionsundersökningar

är medlemmar i organisationen Svenska

Marknadsinformationsföretag (SMIF). De SMIF-anslutna företagen

har enats om att lojalt följa vissa leveransvillkor. Bland dessa

villkor ingår bl.a. regler för publicering av

intervjuundersökningar innebärande att följande uppgifter skall

anges: företagets namn, målgrupp, bruttourval, antal genomförda

intervjuer, kontaktform (besök, telefon, postal), urvalstyp, när

fältarbetet genomfördes samt helst också frågornas exakta

formulering. För rapporter som är allmänt spridda och kända

bland användarna är det tillräckligt med en hänvisning till

källan.

De SMIF-anslutna företagen omfattas också av den

Internationella handelskammarens regler för

marknadsundersökningar, vilka innehåller såväl regler att

iakttas i syfte att bevara allmänhetens förtroende som

rapporteringsföreskrifter. Därutöver har europeiska regler för

opinionsundersökningar utarbetats av European Society for

Opinion Surveys and Market Research (ESOMAR). Medlemskapet i

ESOMAR är individuellt.

Europarådet tillsatte 1983 en utredningskommitté med syfte att

harmonisera lagstiftningen om opinionsundersökningar i Europa.

Kommittén avgav sin rapport 1985. Kommittén ansåg, efter att ha

tagit del av en omfattande bevisföring, att skärpta kontroller

varken var önskvärda eller nödvändiga och att det varken var

nödvändigt eller värdefullt att eftersträva internationellt

harmoniserad lagstiftning. En närmare redogörelse för kommitténs

rapport och en översikt över debatten om

opinionsundersökningarnas roll i opinionsbildningen ges i

Forskningsrådsnämndens skrift Källa/23 Makten över opinionen.

Utskottet avvisar med hänvisning till det anförda tanken på en

lagstiftning rörande opinionsundersökningar av det slag som

diskuteras i motion 1990/91:K426. Utskottet vidhåller samtidigt

sin tidigare intagna ståndpunkt att det från

tryckfrihetsrättslig synpunkt vore olämpligt för riksdagen att

utan lagstiftning ge bindande direktiv rörande exempelvis

publiceringen av resultaten från opinionsundersökningar.

Motionen avstyrks.

15. Ny grundlagsutredning

I motionerna 1989/90:K215 yrkande 12 och 1990/91:K205 yrkande

14 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp) erinras om det omfattande

behov av översyn av grundlagen som redovisats i motionerna i

övrigt. Det gäller valsystemet, de enskildas ställning i

förhållande till staten, fri- och rättigheterna, kontrollmakten

och tillsynen över myndigheterna. Därutöver finns enligt

motionen behov av precisering av skattebegreppet, förbudet mot

retroaktiv lagstiftning, myndighetsbegreppet samt

normgivningsmaktens fördelning. Motionärerna anser att det nu

behövs en ny grundlagsutredning. Enligt motionen borde den ökade

kunskap om maktens fördelning i Sverige som maktutredningen ger

kunna ge bidrag till en ny granskning av hur makten utövas i

Sverige.

I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

redovisas förslag till grundlagsändringar som enligt

motionärerna syftar till reformer av det demokratiska systemet,

förbättrat rättsskydd och klarläggande av omtvistade

grundlagsbestämmelser. Utöver vad som redovisats under punkterna

2, 3, 5, 6 och 10 i detta betänkande innehåller motionen också

förslag om exempelvis reglering i grundlag av beslutsformerna

inom regeringen och om förstärkning av lagrådets ställning.

Utredningen bör enligt motionärerna också göra en genomgång av

de delar av grundlagen som gett upphov till tolkningstvister.

Det gäller t.ex. myndighetsbegreppet, avgränsningen mellan

skatter och avgifter, retroaktiv beskattning samt

normgivningsmaktens fördelning. Kravet på en

författningsutredning med denna inriktning upprepas i motion

1990/91:K248 yrkande 3 av samma motionärer. I motionens yrkande

1 diskuteras också en rad andra förändringar som enligt

motionärerna krävs för en fördjupning av demokratin. Där hävdas

bl.a. att genom beslut i bästa demokratiska ordning blir den

enskilde i vardagslivets och tillvarons alla skiftande

situationer helt beroende av lagar och förordningar,

tillståndsgivning och myndigheters beslut. Enligt motionärerna

är det av stor betydelse för demokratins vitalitet att den

enskilde har en vidsträckt egen beslutsräjong som ger goda

förutsättningar att ta ställning i samhället utan hänsyn till

ett snävt egenintresse eller myndighetsberoende. I motionen

hänvisas till en rad andra motioner som syftar till att ge den

enskilde en starkare ställning och till att öka valfriheten för

enskilda och familjer. Dessutom erinras om en motion rörande

decentralisering av beslutsfattandet och till förbättring av den

kommunala demokratin.

I motion 1989/90:K254 av Gunnar Hökmark (m) yrkas på en

utredning av frågan om ökade möjligheter till direkt politiskt

medborgerligt inflytande, utökat skydd för individuella

rättigheter och en förbättrad kontroll av den politiska makten.

Motionären hävdar att när man i 1974 års regeringsform till

nackdel för maktdelningen lade tyngdpunkten på riksdagen,

förbisågs behovet av kontroll av att de olika högsta

statsorganen håller sig inom de gränser grundlagen uppställer.

Den rättsliga tolkningen av grundlagen utövas enligt motionen i

praktiken genom politiska majoritetsbeslut, vilket inte är

förenligt med de principer som rättsstaten uppställer. I

motionen redovisas ett förslag till ny grundlag som utarbetats

av en sexmannagrupp i vilken motionären ingått.

Utskottets bedömning

Sedan grundlagsreformen genomfördes har utredningsarbetet som

tidigare redovisats fortsatt på två huvudområden, dels rörande

skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna, dels de

grundläggande frågorna kring valsystemet, mandatperiodens längd,

den gemensamma valdagen m.m. På det förra området ledde

utredningsarbetet till att riksdagen i två omgångar, 1976 och

1979, beslöt om förstärkningar.

På det senare området har det trots utredningsarbetet hittills

visat sig omöjligt att finna lösningar, vilka har ett brett

politiskt stöd. Den senaste av grundlagsutredningarna,

folkstyrelsekommittén, presenterade sitt slutbetänkande 1987.

Dess förslag till förlängning av mandatperioderna för riksdagen,

landstingen och kommunfullmäktige kom som nämnts ovan (punkt5)

aldrig att föreläggas riksdagen. Anledningen var att

förutsättningarna saknades för att förslaget skulle få ett brett

stöd i riksdagen. Inte heller kommitténs förslag för att

åstadkomma en högre grad av personval (jfr punkt6) erhöll en

sådan uppslutning att regeringen fann det meningsfullt att

framlägga det för riksdagen.

Regeringen presenterade i oktober 1990 ett program på det

ekonomisk-politiska området. Samtidigt tillkännagavs att man

ämnade inbjuda till partiöverläggningar för att besluta om att

tillsätta en beredning av författningsfrågan. Enligt regeringen

visade erfarenheterna från de senaste två decennierna att det

svenska politiska systemets beslutsförmåga var otillräcklig.

Svåra och på kort sikt impopulära men nödvändiga beslut

försvårades av att möjligheterna att forma handlingskraftiga

majoriteter är små i ett parlament med starkt proportionell

representation. Enligt regeringen var detta ett allvarligt

problem för Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling.

Den tilltänkta beredningen skulle enligt vad som angavs vid

detta tillfälle bl.a. behandla följande frågor: mandatperiodens

längd, den gemensamma valdagen, valsystemet,

upplösningsinstitutet och formerna för regeringsbildningen.

Företrädare för regeringen har initierat sonderande samtal i

frågan med representanter för samtliga riksdagspartier. Nyligen

har dock statsministern meddelat att dessa samtal enligt hans

bedömning visat att det för närvarande inte är meningsfullt att

tillsätta den aviserade beredningen.

Enligt utskottet bekräftar det inträffade vad utskottet

tidigare framhållit, nämligen att förutsättningarna för att nå

fram till de önskade breda lösningarna inte ändrats sedan

folkstyrelsekommittén avslutade sitt arbete. Utskottet finner

därför inte anledning att nu föreslå tillsättandet av

ytterligare en grundlagsutredning. Motionerna 1989/90:K215

yrkande 12, 1989/90:K230 yrkande 1, 1989/90:K254, 1990/91:K205

yrkande 14 samt 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3 avstyrks. Som

framhållits ovan i avsnittet om den gemensamma valdagen och

mandatperiodens längd (punkt 5) är det dock angeläget att den

författningspolitiska debatten fortsätter i syfte att nå de

eftersträvade breda politiska lösningarna.

16. Pensionärernas medinflytande m.m.

Skrivelsen

I regeringens skrivelse 1990/91:148 erinras om att en särskilt

utredare (f.d. förbundsordföranden Karl Erik Persson) haft i

uppdrag att analysera formerna för pensionärernas medinflytande

i vissa samhällsfrågor. Resultatet av utredningen redovisades i

betänkandet (SOU 1988:65) Pensionärerna -- inflytande och

medbestämmande. I detta förordades att en överläggningsrätt för

pensionärsorganisationerna införs genom avtal på central nivå, i

första hand på försöksvis fem år. Föredragande statsrådet säger

sig i skrivelsen för egen del vara tveksam till att regeringen

på det sätt utredaren föreslagit skulle binda sig för att

överlägga på visst sätt i alla principiella frågor inom

vidsträckta samhällsområden. Mot en sådan överläggningsrätt för

vissa organisationer talar bl.a. att den kan ses som en

inskränkning i den handlingsfrihet som regeringen har enligt 7

kap. 2§ regeringsformen när det gäller att lämna

organisationer och enskilda tillfälle att yttra sig vid

beredning av regeringsärenden.

I skrivelsen redovisas hur regeringen i stället avser att

stärka pensionärernas inflytande i samhällsfrågorna på central

nivå genom att en kommitté inrättas med representanter för

regeringen och pensionärsorganisationerna. Denna kommitté skall

utgöra ett forum för överläggningar mellan regeringen och

representanter för organisationer som företräder pensionärerna.

Skrivelsen redovisar också regeringens syn på hur

inflytandefrågor för pensionärerna på kommun- och landstingsnivå

bör kunna lösas. Föredragande statsrådet säger sig i denna del

inte vara beredd att föreslå någon reglering av hur samverkan

bör ske. Denna bör enligt skrivelsen lämpligen utformas med

utgångspunkt från lokala resp. regionala förutsättningar.

Motionerna

Tanken på en kommitté för överläggningar mellan regeringen och

pensionärsorganisationerna avvisas i motion 1990/91:K94 av

Margit Gennser (m). Konsekvensen av förslaget blir enligt

motionären att en rad andra grupper i framtiden bör få rätt att

träffa regeringen kontinuerligt för överläggningar i olika

spörsmål. I motionen påpekas också att pensionärerna inte utgör

någon enhetlig grupp. Att tro sig kunna genomföra överläggningar

med denna grupp på det sätt som förordas i skrivelsen har enligt

motionären bara ett syfte. Det är att centralisera och fördjupa

den politiska makten på de enskilda människornas bekostnad,

samtidigt som man tror sig kunna hävda att demokratin fördjupas.

De äldres möjlighet till ett aktivt engagemang inom de olika

politiska partierna behandlas i motion 1990/91:K255 av Bengt

Westerberg m.fl. (fp). I motionen som är från allmänna

motionstiden 1991 påpekas att de äldre många gånger har stor

erfarenhet och kunskap om samhället och att det är viktigt att

denna kompetens bättre tas till vara. De äldre måste enligt

motionen få delta i det politiska livet på samma villkor som de

yngre. Därför måste alla oavsett ålder kunna bli nominerade till

politiska förtroendeuppdrag.

Utskottets bedömning

Utskottet delar den tveksamhet på konstitutionella grunder som

redovisas i skrivelsen rörande införandet av en särskild

överläggningsrätt för vissa organisationer av det slag som

föreslagits av den särskilde utredningsmannen. Någon särskild

åtgärd till följd av skrivelsen eller den med anledning av denna

väckta motionen är enligt utskottet för närvarande inte

påkallad. Motion 1990/91:K94 avstyrks.

Utskottet behandlade hösten 1988 (1988/89:KU12) motionsyrkande

om avskaffande av övre åldersgränser för innehav av offentliga

uppdrag. Utskottet erinrade då om att riksdagen våren 1988

beslutat ur rättegångsbalken utmönstra den tidigare

70-årsgränsen för nämndemannauppdrag samt genom tidigare beslut

den dåvarande 67-årsgränsen för ledamotskap i domkapitel. Vidare

noterade utskottet att en 70-årsgräns existerade för

taxeringsnämnderna, men att ingen åldersgräns föreslagits för

valbarhet till de nya skattenämnderna som skulle komma att

ersätta dessa.

Utskottet konstaterar att inga valbarhetshinder längre

föreligger för pensionärer att inneha offentliga

förtroendeuppdrag. Någon särskild riksdagens åtgärd är därför

heller inte påkallad med anledning av motion 1990/91:K255.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande övergång till republik

att riksdagen avslår motion 1989/90:K240,

res. 1 (v)

2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K204, 1989/90:K206

yrkandena 13 och 14, 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K230

yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K251, 1990/91:K202,

1990/91:K205 yrkande 8 samt 1990/91:K216 yrkandena 11 och 12,

res. 2 (fp, c)

res. 3 (m)

3. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 3,

1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 4,

res. 4 (m, fp, c, mp)

4. beträffande folkomröstning i grundlagsfråga

att riksdagen avslår motion 1990/91:K205 yrkande 5,

res. 5 (fp)

5. beträffande utlandssvenskarnas rösträtt

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 4,

1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205 yrkande 6,

1990/91:K216 yrkande 5 och 1990/91:K217,

res. 6 (m, fp, c)

6. beträffande invandrarnas rösträtt

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K223, 1990/91:K245 och

1990/91:K710,

res. 7 (v, mp)

7. beträffande rösträttsåldern m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:K233, 1990/91:K222 och

1990/91:K256,

res. 8 (mp)

8. beträffande mandatperiodens längd och den gemensamma

valdagen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 5,

1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219, 1989/90:K230 yrkande 1

såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245, 1990/91:K205 yrkandena 2 och

3, 1990/91:K216 yrkande 6 och 1990/91:K229,

res. 9 (m, fp, c, mp)

9. beträffande personval

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 1,

1989/90:K215 yrkande 1, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 samt 1990/91:K216 yrkande 1,

res. 10 (m, fp, c, mp)

10. beträffande fyraprocentsspärren

att riksdagen avslår motion 1989/90:K248 yrkande 2 och

1990/91:K709 yrkande 2,

res. 11 (v, mp)

11. beträffande partistödet

att riksdagen avslår motion 1989/90:K248 yrkande 1 och

1990/91:K709 yrkande 1,

res. 12 (mp)

12. beträffande antalet ledamöter i riksdagen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 2,

1989/90:K323 och 1990/91:K216 yrkande 2,

res. 13 (m)

13. beträffande mångsyssleriet i politiken

att riksdagen avslår motion 1989/90:K307,

res. 14 (mp)

14. beträffande val av statsminister

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K203, 1989/90:K304,

1990/91:K201 och 1990/91:K212,

res. 15 (mp)

15. beträffande utlysande av extra val

att riksdagen avslår motion 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu

är i fråga,

res. 16 (c)

16. beträffande behörighetskrav för statsråd

att riksdagen avslår motion 1989/90:K217,

res. 17 (v, mp)

17. beträffande domarnas arbetsrättsliga ställning

att riksdagen avslår motion 1989/90:K247,

res. 18 (mp)

18. beträffande åtal mot justitieråd och regeringsråd

att riksdagen avslår motion 1989/90:K216,

res. 19 (v)

19. beträffande utredning av JK-ämbetet

att riksdagen avslår motion 1990/91:K205 yrkande 11,

20. beträffande etikregler för politiker m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K226, 1989/90:K257,

1989/90:K813, 1990/91:K214, 1990/91:K223, 1990/91:K249 och

1990/91:K251,

res. 20 (mp)

21. beträffande folkrörelsernas roll

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K242, 1989/90:K804,

1989/90:K807 och 1990/91:K243,

22. beträffande regler för opinionsundersökningar

att riksdagen avslår motion 1990/91:K426,

res. 21 (mp)

23. beträffande ny grundlagsutredning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K215 yrkande 12,

1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K254,

1990/91:K205 yrkande 14 och 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3.

res. 22 (fp, c, mp),

24. beträffande pensionärernas medinflytande m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K94 och

1990/91:K255 lägger regeringens skrivelse 1990/91:148 till

handlingarna.

Stockholm den 2 maj 1991

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt

Ove Johansson (s)*, Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s), Torgny Larsson

(s), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp),

Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Stig Bertilsson

(m)*, Göran Ericsson (m)* och Hugo Andersson (c)*.

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1. Övergång till republik (mom.1)

Bo Hammar (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "motion 1989/90:K240" bort ha

följande lydelse:

Monarkin är en rest från det feodala ståndssamhället och

strider mot principerna för ett demokratiskt statsskick och om

alla människors lika värde. Även om konungens makt formellt sett

är begränsad saknar monarkin inte maktpolitisk betydelse. Den är

en ideologisk maktfaktor som tjänar att bevara en borgerlig

livshållning och motverka strävandena mot jämlikhet och

solidaritet. Statschefen är en av landets främsta företrädare

och dennes uppgifter är således av stor betydelse. Det är därför

enligt utskottets mening viktigt att statschefen är väl

förankrad i landets politiska liv.

Monarkin har för länge sedan spelat ut sin roll i Sverige och

bör snarast ersättas med ett demokratiskt statsskick, där

statsöverhuvudet väljs av folket. Formerna för detta bör

utredas.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande övergång till republik

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K240 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

övergång från en ärftlig monarki i Sverige till ett

republikanskt styrelseskick.

2. Lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m. (mom.2)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt

(fp) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "12 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottet bör en översyn av reglerna för

lagprövningsrätten komma till stånd. Ett borttagande av det s.k.

uppenbarhetsrekvisitet bör i detta sammanhang övervägas. Ingen

kan vara betjänt av att det kan hävdas att riksdag och regering

har ett visst spelrum för olagliga beslut, som inte kan påtalas

i efterhand.

Utskottet vill dock betona att ett tillstånd där

lagprövningsrätten kommer till vidsträckt användning inte är

önskvärt. Prövningen kommer i efterhand, ibland långt efter det

att en omstridd bestämmelse antagits. Ett underkännande kan

således få omfattande konsekvenser.

Skulle lagprövningen i ett stort antal fall leda till

underkännande av utfärdade bestämmelser, måste det ses som ett

mycket allvarligt tecken på besvärande brister i

normgivningssystemet som helhet, inte minst vad gäller

grundlagarnas utformning. Dessa brister måste enligt utskottet

avhjälpas, i första hand genom förebyggande åtgärder.

Om en särskild författningsdomstol inrättades skulle man

enligt utskottets mening knappast kunna ha kvar

lagprövningsrätten i nuvarande form. Författningsdomstolen

skulle i så fall bli ett med högsta domstolen och

regeringsrätten konkurrerande organ.

Utländska erfarenheter visar att en författningsdomstol till

sin funktion vanligen blir en extra och ibland betydelsefull

politisk instans. De känsligaste frågorna en författningsdomstol

får att ta ställning till är sådana som det råder politisk strid

kring. En politisering av tillsättningen av domare är därför

svår att undvika. Enligt utskottet måste det i princip alltid

anses diskutabelt att lägga politisk makt på instanser av vilka

det inte kan utkrävas politiskt ansvar.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K215 yrkande

6, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt 1990/91:K205

yrkande 8 och med anledning av motionerna 1989/90:K204,

1989/90:K206 yrkandena 13 och 14, 1990/91:K202, 1990/91:K216

yrkande 11 samt med avslag på motionerna 1989/90:K206 yrkande

14, 1989/90:K251 och 1990/91:K216 yrkande 12 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m. (mom.2)

Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "12 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottet finns det tydliga tecken på bristande respekt

hos regeringen för grundlagens krav vad gäller såväl innehåll

som beredning vid lagstiftning. Nuvarande reglering med krav på

uppenbar avvikelse som grund för lagprövning har skapat utrymme

för lagstiftning som stämmer mindre väl överens med

regeringsformens krav. En utvidgad lagprövningsrätt bör därför

införas. Lagprövning bör kunna ske även om avvikelsen inte är

uppenbar. En sådan ändring skulle göra att domstolar och

myndigheter fick större möjligheter att vägra tillämpa en

grundlagsstridig lag. Enligt utskottet finns det emellertid

anledning räkna med att en sådan lagprövning även i framtiden

kommer att äga rum endast vid sällsynta tillfällen.

Det kan tänkas att en utvidgad lagprövningsrätt inte skulle

vara tillräcklig för att garantera en grundlagsenlig

lagstiftning och tillämpning. Det kan därför finnas skäl att

utreda frågan om inrättande av en författningsdomstol.

En författningsdomstol i Sverige skulle enligt utskottets

mening ha till främsta uppgift att vaka över att de i grundlagen

förankrade fri- och rättigheterna inte kränks.

Behovet av att få vissa frågor med anknytning till grundlag

och t.ex. vallag prövade, utifrån strikt juridiska

utgångspunkter, framstår i dag som alltmer markerat.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206

yrkandena 13 och 14 samt 1990/91:K216 yrkandena 11 och 12 och

med anledning av motionerna 1989/90:K204, 1989/90:K215 yrkande

6, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K251,

1990/91:K202 samt 1990/91:K205 yrkande 8 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Folkomröstningsinstitutet (mom. 3)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m),

Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m),

Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1990/91:K216 yrkande

4" bort ha följande lydelse:

Den svenska författningen har -- jämfört med många andra

länders -- ett begränsat minoritetsskydd. Det finns enligt vår

uppfattning anledning att i olika sammanhang stärka

minoriteternas rätt. Det ter sig naturligt att en minoritet i

riksdagen i vissa lägen skall ha rätt att föra en fråga direkt

till rådgivande folkomröstning.

Skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning är

flera. Nya frågor kan bli aktuella där de politiska partierna

inte kan göra anspråk på att tala för en samlad folkopinion.

Vissa frågor skär genom partilinjerna eller följer inte

traditionella skiljelinjer i politiken.

Mot denna bakgrund framstår det som viktigt att prova om t.ex.

en minoritet inom riksdagen skall ges möjlighet att få till

stånd folkomröstningar.

Enligt utskottets mening bör frågan snarast bli föremål för ny

behandling i lämpligt sammanhang i syfte att ge den en mer

inträngande och fullständig beredning.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

3, 1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Folkomröstning i grundlagsfråga (mom. 4)

Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "Yrkandet

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet bör huvudregeln vara att vilande

grundlagsförslag blir föremål för särskild folkomröstning i

samband med de ordinarie valen. Grundlagen -- spelreglerna för

den politiska makten -- bör vara en angelägenhet för och ha en

förankring i hela folket. Endast okontroversiella

förändringsförslag, t.ex. förslag som vid första omröstningen i

riksdagen vunnit mer än fem sjättedels majoritet skall kunna

genomföras som i dag -- utan folkomröstning -- via ett andra

beslut i riksdagen efter mellanliggande val.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4. beträffande folkomröstning i grundlagsfråga

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K205 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Utlandssvenskarnas rösträtt (mom. 5)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m),

Ylva Annerstedt (fp), Stig Bertilsson (m), Göran Ericsson (m)

och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 5 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Enligt gällande lag har så gott som alla utlandssvenskar

rösträtt, men den är inte grundlagsreglerad. De senaste årens

debatt och utveckling har enligt utskottet visat att detta är

otillfredsställande. Genom ett enda riksdagsbeslut med enkel

majoritet kan svenska medborgare som vistas utomlands berövas

möjligheten att utöva sin rösträtt. Det är därför av stor

betydelse att skyddet för rösträtten förstärks. Detta bör enligt

utskottets mening ske genom att nuvarande bestämmelser om

utlandssvenskarnas rösträtt skrivs in i 3 kap. 2§

regeringsformen. Utskottet tillstyrker således motionerna

1989/90:K206 yrkande 4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4,

1990/91:K205 yrkande 6 och 1990/91:K216 yrkande 5.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande utlandssvenskarnas rösträtt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205 yrkande 6,

1990/91:K216 yrkande 5 och 1990/91:K217 som vilande antar

följande

Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen att 3 kap.

2§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rösträtt vid val till Rösträtt vid val till

riksdagen tillkommer svensk riksdagen tillkommer svensk

medborgare som är bosatt i medborgare som är eller

riket. Om rösträtt någon gång varit bosatt

för svensk medborgare som i riket. Den som icke har

ej är bosatt i riket finns uppnått aderton års

bestämmelser i lag. Den som ålder senast på valdagen

icke har uppnått aderton har ej rösträtt.

års ålder senast på

valdagen har ej

rösträtt.

Fråga om huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger

avgöres på grundval av en före valet upprättad röstlängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

7. Invandrarnas rösträtt (mom.6)

Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Inte heller" och slutar med "1990/91:K710 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Det är i dag vanligt att den situationen uppstår att av de

människor som arbetar på samma arbetsplats och har gemensamma

sociala och ekonomiska intressen är en del utestängda från

möjligheten att politiskt påverka dessa intressen på grund av

att de är utländska medborgare. Från demokratisk utgångspunkt är

detta djupt otillfredsställande. Invandrarna bör därför ges

rösträtt också i riksdagsvalen.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande invandrarnas rösträtt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K223,

1990/91:K245 och 1990/91:K710 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

8. Rösträttsåldern m.m. (mom. 7)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1990/91:K256

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Om det politiska systemet skall fungera på sikt är det enligt

utskottet viktigt att människor intresserar sig för politik och

tycker att politik är viktigt. Om yngre människor ges rösträtt

kan det politiska intresset bland ungdomar stimuleras eftersom

det känns meningsfullt att engagera sig i politik om rätten att

rösta inte ligger alltför långt fram i tiden. Den nuvarande

rösträttsåldern måste betraktas som hög. Skolplikten upphör vid

16 års ålder, och den obligatoriska skolan har bl.a. till

uppgift att informera om hur samhället inkl. det politiska

systemet fungerar. En 16-åring skall alltså ha fått den

information som riksdagen har ansett behövas för att kunna delta

aktivt i samhällslivet. Enligt utskottets mening finns det

därför ingen anledning att behöva vänta med att få rösträtt ända

till 18 års ålder. Rösträttsåldern bör därför sänkas till 16 år.

Även om så sker finns dock enligt utskottet anledning att söka

öka barns och ungdomars delaktighet i den politiska

beslutsprocessen genom inrättande av en särskild politisk

församling av det slag som föreslås i motion 1990/91:K222.

Eftersom detta är ett helt nytt område för demokratin bör

experiment få göras. Förslag måste alltså kunna tidsbegränsas.

Motionerna 1989/90:K233, 1990/91:K222 och 1990/91:K256

tillstyrks.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande rösträttsåldern m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K233,

1990/91:K222 och 1990/91:K256 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

9. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen (mom.8)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m),

Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m),

Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "1990/91:K229

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet skulle fyraåriga mandatperioder skapa

förutsättningar för en längre planeringsperiod och motverka den

ryckighet som nuvarande korta mandatperioder skapar.

Knuten till frågan om mandatperiodens längd är frågan om

valdagarna för riksdags- och kommunalval som i dag skall vara

desamma eller om de skall vara åtskilda. Enligt utskottet är

skilda valdagar en förutsättning för de fyraåriga

mandatperioderna. Härigenom får väljarna tillfälle att vartannat

år göra sin stämma hörd vad gäller politiska preferenser.

Därtill kommer att skilda valdagar skulle öka intresset för de

kommunala frågorna och medverka till att vitalisera den

kommunala debatten. I tidigare genomförda utredningar finns ett

omfattande underlag i denna fråga. Ett konkret beslutsunderlag

bör således kunna tas fram utan alltför lång tidsutdräkt.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande mandatperiodens längd och den gemensamma

valdagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

5, 1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219, 1989/90:K230 yrkande 1

såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245, 1990/91:K205 yrkandena 2 och

3, 1990/91:K216 yrkande 6 och 1990/91:K229 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Personval (mom. 9)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m),

Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m),

Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 1 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Det svenska valsystemet ger väljarna små möjligheter att välja

kandidater inom partierna. Särskilt i stora valkretsar och inom

de stora partierna är detta påtagligt. Väljarna får lätt en

känsla av att valet av personer är avgjort på förhand. Avståndet

mellan väljare och valda ökar. Det är därför angeläget att denna

fråga får ingå i ett fortsatt reformarbete på

författningsområdet och att riksdagen så snart som möjligt får

anledning att ta ställning till ett system som innebär att den

enskilde väljaren får ökade möjligheter till personval.

Folkstyrelsekommitténs förslag bör ingå bland de alternativ som

övervägs i detta reformarbete.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande personval

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

1, 1989/90:K215 yrkande 1, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 och 1990/91:K216 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Fyraprocentsspärren (mom.10)

Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 2 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet bör den nuvarande fyraprocentsspärren vid

riksdagsval sänkas till 2%. En spärr på den nivån skulle

enligt utskottet underlätta för starka men mindre opinioner att

göra sina stämmor hörda i riksdagen. I konsekvens härmed bör

också den nuvarande spärren på 12% av rösterna i en enskild

riksdagsvalkrets sänkas.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande fyraprocentsspärren

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K248 yrkande

2 och 1990/91:K709 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

12. Partistödet (mom. 11)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Vid beredningen" och slutar med "yrkande 1 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Nya partier har i dag stora ekonomiska hinder för att kunna

delta i den politiska debatten. Opinionsbildning och valrörelser

kostar i dag stora summor, och detta har de etablerade partierna

statligt partistöd för att kunna klara.

Enligt utskottets mening måste det finnas ett grundstöd för

alla rikstäckande partier, om de har registrerat ett visst antal

namnunderskrifter. Vidare bör de partier som uppnått 1% av

rösterna i föregående val också garanteras ett visst grundstöd.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11. beträffande partistödet

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K248 yrkande

1 och 1990/91:K709 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

13. Antalet ledamöter i riksdagen (mom.12)

Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 2 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Sveriges riksdag omfattar i dag 349 ledamöter. Mot bakgrund av

vårt lands folkmängd är detta i ett internationellt perspektiv

ett alltför stort antal. Om antalet riksdagsledamöter minskade

skulle detta inte endast medverka till att ledamöterna blev

bättre kända av medborgarna. Det skulle också leda till en

"arbetsdugligare" riksdag. Enligt utskottets mening vore 249

ledamöter ur denna synpunkt ett lämpligt antal.

Å andra sidan kan intresset för att alla delar av vårt land

får en god representation tala för ett större antal ledamöter.

Då en minskning av antalet riksdagsledamöter även medför andra

nödvändiga ändringar i valsystemet bör frågan bli föremål för

utredning.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

12. beträffande antalet ledamöter i riksdagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

2 och 1990/91:K216 yrkande 2 samt med avslag på motion

1989/90:K323 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

14. Mångsyssleriet i politiken (mom.13)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1989/90:K307

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet är det väsentligt att innehav av politiskt

förtroendeuppdrag inte blir att jämföra med att ha ett yrke

vilket som helst på vilket man försörjer sig. En förändring av

valbarhetsreglerna bör därför göras så att omval efter tre

valperioder till riksdag, landsting eller kommunfullmäktige

omöjliggörs. De politiska uppdragen måste enligt utskottet också

spridas. Ju fler människor som tar aktiv del av politiska

uppdrag, desto mer levande kan den parlamentariska demokratin

bli. Frågan om det politiska mångsyssleriet bör därför utredas.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13. beträffande mångsyssleriet i politiken

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K307 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

15. Val av statsminister (mom.14)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "I förra årets" och slutar med "1990/91:K212

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att i enlighet med parlamentarismens principer

bör en nyvald riksdag alltid ges tillfälle till att pröva frågan

om statsminister. Denne bör inte kunna sitta kvar automatiskt på

grundval endast av det förtroende en tidigare riksdag gett.

Motionerna 1989/90:K203 och 1990/91:K201 tillstyrks.

Några förändringar i reglerna i övrigt för utseende av

statsminister är enligt utskottet för närvarande inte påkallade.

Motionerna 1989/90:K304 och 1990/91:K212 avstyrks.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

14. beträffande val av statsminister

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K203 och

1990/91:K201 samt med avslag på motionerna 1989/90:K304 och

1990/91:K212 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

16. Utlysande av extra val (mom.15)

Bertil Fiskesjö och Hugo Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet avstyrkte" och på s. 23 slutar med "i

denna del" bort ha följande lydelse:

Det finns enligt utskottet en rad skäl mot att regeringen

skall ha rätt att anordna extra val. Denna möjlighet är ett

obehörigt och principiellt felaktigt intrång i riksdagens

beslutanderätt, och den kan särskilt i känsliga och instabila

lägen vara till uppenbar skada.

Det är riksdagen som har ansvaret för vilken regering som

skall finnas. Riksdagen kan också avsätta en regering. Om

statsministern själv gör den bedömningen att han inte längre har

riksdagens förtroende är den naturliga lösningen att han och

därmed hela regeringen avgår. Det är därefter riksdagens uppgift

att i den ordning som är föreskriven välja ny statsminister.

Regeringens rätt att anordna nyval och upplösa riksdagen bör

således avskaffas.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15. beträffande utlysande av extra val

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K230 yrkande 1

såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

17. Behörighetskrav för statsråd (mom.16)

Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "1989/90:K217

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Det får enligt utskottets mening förutsättas att

statsministern noga prövar kompetens, integritet och nationell

pålitlighet hos dem som kan komma i fråga för medlemskap i

regeringen. Riksdagen har därutöver alltid möjlighet att uttala

sitt misstroende mot enskilt statsråd. Speciella kompetenskrav

av det slag som kommer till uttryck i 6 kap. 9§

regeringsformen kan därför inte anses behövliga. Motion K217

tillstyrks.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

16. beträffande behörighetskrav för statsråd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K217 som vilande

antar följande

Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen att 6 kap.

9§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Endast den får vara Endast den får vara

statsråd som är svensk statsråd som är svensk

medborgare sedan minst tio medborgare.

år.

Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får

ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba

förtroendet för honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

18. Domarnas arbetsrättsliga ställning (mom.17)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Motionen avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet är det ostridigt att den nya

grundlagsregleringen av domarnas arbetsrättsliga ställning,

sådan den har omsatts i andra författningar, har försvagat

domarnas ställning i flera avseenden. Ändringar bör vidtas i

såväl regeringsformen som övriga berörda författningar så att

ordinarie domare i fortsättningen kan skiljas från sin tjänst

endast genom dom i brottmål samt att påföljd för åsidosättande

av tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i

brottmål. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

17. beträffande domarnas arbetsrättsliga ställning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K247 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Åtal mot justitieråd och regeringsråd (mom.18)

Bo Hammar (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som

börjar med "Utskottet uttalade" och slutar med "Motionen

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Av principiella maktdelningsskäl är det av största vikt att

värna om domstolarnas totala oberoende av regeringsmakten.

Justitiekanslern bevakar under regeringen statens rätt och skall

även tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska

angelägenheter. Av detta skäl bör justitiekanslern enligt

utskottets mening inte längre ha som uppgift att väcka åtal

eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller

regeringsrätten. Riksdagens ombudsmän bör ensamma ha dessa

uppgifter.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18. beträffande åtal mot justitieråd och regeringsråd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K216 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

20. Etikregler för politiker m.m. (mom.20)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "och 1990/91:K223"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet visar en rad händelser under senare år att

politikers och andra makthavares privatekonomi har betydelse för

förtroendet för dem och deras handlande och därför är en

offentlig angelägenhet. En utredning bör därför komma till stånd

med uppgift dels att sammanställa inträffade fall av

maktmissbruk för privatekonomisk vinning inom privat och

offentlig sektor i Sverige under 1980-talet, dels att kartlägga

gällande praxis vad gäller insyn, kontroll m.m. beträffande höga

makthavare i näringsliv, politik och offentlig tjänst i ett

antal demokratier i olika delar av världen.

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

20. beträffande etikregler för politiker m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K813 och

1990/91:K223 samt med anledning av motionerna 1989/90:K226,

1989/90:K257, 1990/91:K214, 1990/91:K249 och 1990/91:K251 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

21. Regler för opinionsundersökningar (mom.22)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som

börjar med "Utskottet avvisar" och slutar med "Motionen

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Formerna för opinionsbildningen har de senaste årtiondena

utvecklats enormt snabbt. Denna snabba utveckling har gett många

människor som tidigare inte kom till tals ny möjlighet genom

tekniska och praktiska landvinningar på mediaområdet. Enligt

utskottet finns det dock risker med denna utveckling. En sådan

risk är att det för den kapitalstarke intressenten ges möjlighet

att styra opinionsundersökningar på ett tvivelaktigt sätt. En

annan risk är att opinionsundersökningar presenteras på ett sätt

och på tidpunkter som gör att de tar bort intresset för

sakfrågorna. Ett exempel på det senare är opinionsundersökningar

nära ett val, varvid man faktiskt påverkar det man skall mäta,

en vetenskapligt ytterst tvivelaktig procedur.

Enligt utskottet bör en utredning tillsättas för att utreda

möjligheterna att genom lagstiftning begränsa rätten att

publicera opinionsundersökningar i direkt anslutning till valen.

Utredningen bör också överväga vilka krav som bör ställas på hur

opinionsundersökningar skall gå till.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

22. beträffande regler för opinionsundersökningar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K426 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

22. Ny grundlagsutredning (mom.23)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt

(fp), Hans Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som

börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "politiska

lösningarna" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet föreligger behov av en översyn av grundlagen

på en rad områden. Förändringar krävs i syfte såväl att stärka

demokratin genom förändringar i reglerna för det politiska livet

som att förstärka skyddet för de medborgerliga fri- och

rättigheterna. Därutöver bör de brister som visat sig vid

tillämpningen av grundlagen rättas till och oklarheter som

orsakat tolkningstvister undanröjas. Möjligheterna är också

långt större att inom ramen för en sådan utredning med bredare

mandat finna gemensamma lösningar på exempelvis frågorna om

mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen,

personvalsinslaget samt valsystemets utformning i övrigt.

Översynen av grundlagen bör göras i en parlamentarisk utredning.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

23. beträffande ny grundlagsutredning

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K215 yrkande

12, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K254,

1990/91:K205 yrkande 14 samt 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3 som

sin mening ger regeringen till känna att en ny

grundlagsutredning bör tillsättas.

Särskilt yttrande

Ny grundlagsutredning (mom. 23)

Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m)

anför:

Under det senaste decenniet har ett flertal utredningar

arbetat med frågan om författningsrevision.

I huvudfrågan, fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar

för riksdags- och kommunalval, har det på grund av

socialdemokraternas motstånd inte varit möjligt att uppnå

förändringar.

En ny författningsutredning framstår därför som mindre

meningsfull så länge som socialdemokraternas motstånd mot skilda

valdagar kombinerat med fyraåriga mandatperioder kvarstår.

Skulle detta motstånd upphöra kommer frågan i ett annat läge.

På ett antal områden, t.ex. frågan om personval, finns det

anledning att omedelbart starta ett utredningsarbete, oavsett om

en ny författningsutredning kommer till stånd eller ej.