Bet. 1990/91:KU6

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU06

Negativ föreningsrätt samt

kollektivanslutning m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionsyrkanden

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

KU6

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som har väckts

under den allmänna motionstiden 1990. Det gäller yrkanden om

grundlagsskydd för negativ föreningsrätt samt om förbud mot

kollektivanslutning resp. organisationsanslutning. Utskottet

avstyrker motionsyrkandena. Fyra reservationer -- två gemensamt

av moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet samt

två av miljöpartiet de gröna -- föreligger, vidare har

vänsterpartiet avgett ett särskilt yttrande.

Motionsyrkanden

1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten.

1989/90:K207 av Gullan Lindblad och Per Stenmarck (bådam)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att enskild person får antas som

medlem i en politisk sammanslutning endast genom egen ansökan,

2. att riksdagen beslutar att fristående organisation inte

får anslutas till politiskt parti.

1989/90:K212 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i

regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten.

1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring i grundlagen innebärande en

garanti för enskild persons negativa föreningsrätt.

1989/90:K221 av Per Stenmarck och Gullan Lindblad (bådam)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten.

1989/90:K224 av Olof Johansson m.fl. (c, m och fp) vari yrkas

att riksdagen beslutar anta följande förslag till lag om

formerna för anslutning till politiskt parti:

Enskild person får antas som medlem i politisk sammanslutning

endast om han genom egen ansökan gett till känna att han önskar

inträda i sammanslutningen. Antas någon som medlem utan sådan

ansökan, saknar det rättsverkan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:K241 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Jan Hyttring

(bådac) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna att fristående organisation inte får anslutas till

politiskt parti.

1989/90:K253 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till lag, så att

kollektivanslutning till politiska partier helt förbjuds.

1989/90:K256 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A760.

Utskottet

Negativ föreningsrätt

Bakgrund

Föreningsfriheten innebär enligt 2kap. 1§ regeringsformen

(RF) en frihet gentemot det allmänna att sammansluta sig med

andra för allmänna eller enskilda syften. Den s.k. negativa

föreningsrätten anges i 2kap. 2§RF som ett skydd mot att

tvingas tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller

annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst,

kulturellt eller annat sådant hänseende. I likhet med den

positiva föreningsfriheten och de andra i regeringsformen

angivna s.k. opinionsfriheterna samt vad som i övrigt i huvudsak

gäller beträffande rättighetsreglerna i regeringsformen är den

negativa föreningsrätten formulerad som en frihet som gäller

endast i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Sin

nuvarande utformning har bestämmelsen om den negativa

föreningsrätten fått i samband med de ändringar i

regeringsformens rättighetskapitel som på grundval av 1973 års

fri- och rättighetsutredning genomfördes fr.o.m. den 1januari

1977.

I proposition 1975/76:209 om ändring i regeringsformen

(s.85f.) erinrades om att fri- och rättighetsutredningen i

sitt betänkande (SOU1975:75) Medborgerliga fri- och

rättigheter -- Regeringsformen hade åberopat åtskilliga

omständigheter som stöd för en begränsning av skyddet för fri-

och rättigheter till att i allmänhet gälla endast den enskildes

relation till den offentliga makten, inte förhållandet enskilda

emellan. Utredningen hade bl.a. påpekat att ett rättighetsskydd

som skall gälla gentemot lagstiftaren, riksdagen, måste ges en

form som binder denna, nämligen i grundlag, medan det däremot

för att skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra

enskilda i de flesta fall var tillräckligt med vanlig lag.

Utredningen hade inte ansett det som praktiskt möjligt att låta

rättighetsskyddet generellt avse också förhållandet mellan

enskilda inbördes. Man skulle i så fall ha varit nödgad att i

grundlagen detaljerat ange vilka rättighetskränkande beteenden

som är förbjudna för den enskilde och vilka rättsverkningar som

är knutna till överträdelser av förbuden. Utredningen hade också

pekat på de problem som en grundlagsreglering, som generellt

skyddar fri- och rättigheterna också gentemot enskilda, skulle

medföra för civilrättens del. I det sammanhanget nämndes de

konflikter som kunde uppkomma mellan grundlagens

rättighetsregler och de civilrättsliga reglerna på avtals- och

egendomsrättens område.

Departementschefen fann utredningens ställningstagande väl

underbyggt. Han framhöll att det uppenbarligen inte var

praktiskt möjligt att i grundlag ge rättigheterna ett omfattande

skydd gentemot angrepp från enskilda och att det enligt hans

mening i de allra flesta fall inte heller förelåg något behov av

ett sådant skydd. De möjligheter som erbjöds genom den vanliga

lagstiftningen fick anses vara helt tillräckliga.

Utskottet har tidigare, i samband med grundlagspropositionen

och i anledning av motioner från allmän motionstid, behandlat

frågan om negativ föreningsrätt.

Vid 1976 års reform med förstärkningar i regeringsformens fri-

och rättighetsregler tog utskottet (KU 1975/76:56 s. 20) avstånd

från tanken att i grundlag ge rättigheterna ett skydd gentemot

angrepp från enskilda. Enligt utskottets mening var det inte

vare sig praktiskt möjligt eller lämpligt att till utredning

uppta också den i sin helhet mycket omfattande frågan om

rättighetsskydd för enskild mot annan enskild. Frågor om sådant

skydd borde som dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens

ram. De olika önskemål som därvid kunde vara aktuella fick

enligt utskottet övervägas allteftersom de framkom. Vid sin

behandling av olika sakfrågor i t.ex. motioner och propositioner

kunde riksdagen ta initiativ till erforderliga utredningar. Mot

utskottets uttalande avgavs en reservation (m). Riksdagen följde

utskottet (rskr.414).

Under en följd av år, senast hösten 1989 (1989/90:KU7), har

utskottsmajoriteten avstyrkt motioner om en grundlagsfäst rätt

enskilda emellan att t.ex. stå utanför en förening; för en

närmare redogörelse över frågans tidigare behandling hänvisas

till det angivna betänkandet. Det kan här också nämnas att

riksdagen vid samma tidpunkt avslog motionsyrkanden om en

lagstadgad negativ föreningsrätt, varvid m-, fp- och

c-ledamöterna reserverade sig (1989/90:AU6).

Utskottets bedömning

I motionerna K206 yrkande10 (m), K212 (c), K215 yrkande5

(fp), K221 (m) och K256 yrkande1 (m) har yrkats utvidgat

grundlagsskydd för den negativa föreningsrätten.

Som nämnts har konstitutionsutskottet tidigare avstyrkt

motsvarande motionsyrkanden. Därvid har hänvisats till

ställningstagandet i betänkandet KU 1975/76:56. Utskottet anser

inte heller nu att det finns anledning till något riksdagens

initiativ i fråga om ett utvidgat grundlagsskydd för den

negativa föreningsrätten. Motionerna K206 yrkande10, K212,

K215 yrkande5, K221 och K256 yrkande1 avstyrks.

Kollektivanslutning m.m.

Tidigare behandling

Åren 1973, 1974 och 1976 biföll riksdagen reservationer (c och

fp) till konstitutionsutskottets betänkanden, varigenom

riksdagen uttalade att kollektivanslutning inte borde förekomma

men att frågan inte i första hand borde lösas genom lagstiftning

utan genom åtgärder från partiernas sida.

Våren 1977 avstyrkte utskottet på nytt en motion(m) om

lagstiftningsåtgärder mot kollektivanslutning;

utskottsmajoriteten anslöt sig till ovannämnda

riksdagsuttalande. Samtidigt framhöll utskottet att den debatt

som förekommit, bl.a. inom det socialdemokratiska partiet och

den fackliga rörelsen, gjorde att utskottet hyste starka

förhoppningar att frågan kunde komma att lösas inom en nära

framtid. Utöver en reservation (s) förekom ett särskilt yttrande

(m). Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även efter 1977 har konstitutionsutskottet behandlat motioner

i kollektivanslutningsfrågan. För en närmare redogörelse kan

hänvisas till betänkandena 1988/89:KU5 och 1989/90:KU7.

Sammanfattningsvis har utskottsmajoriteten avstyrkt motioner om

förbud mot kollektivanslutning, fram t.o.m. riksmötet 1984/85

med hänvisning till att det måste ankomma på de fackliga

organisationerna att fatta beslut i sina egna angelägenheter.

Åren 1978--1981 biföll emellertid riksdagen uttalanden av samma

innebörd som 1977, under det att riksdagen 1982--1983 och

1985--1989 ställde sig bakom utskottsmajoritetens yttrande. Här

skall också erinras om att lagrådet på utskottets begäran 1985

granskade och lämnade utan erinran ett förslag till lag om

formerna för anslutning till politiskt parti som överensstämmer

med vad som nu föreslås i motion K224 (c, m och fp). Motsvarande

gemensamma borgerliga motion och andra liknande yrkanden har

avslagits de senaste fyra åren, 1986 med hänvisning till ett

förslag om att avskaffa kollektivanslutningen till det

socialdemokratiska partiet samt 1987, 1988 och 1989 under

åberopande av ett partikongressbeslut om en stadgeändring så att

medlemskap i partiet senast vid ingången av 1991 endast kan

grundas på enskild anslutning; dessutom har anförts att ett

förbud mot kollektivanslutning skulle kunna få negativa följder

inom det föreningsrättsliga området. De borgerliga partierna

har, sedan 1988 tillsammans med miljöpartiet, reserverat sig

till förmån för en lag mot kollektivanslutning. Därvid har bl.a.

framhållits att kollektivanslutning kan fortgå till 1991 samt

att nya anslutningsformer som starkt påminner om

kollektivanslutningen gör att lagstiftning framstår som den enda

säkra framkomliga vägen.

En ny anslutningsform, organisationsanslutning, har tagits upp

i motioner vid de två senaste riksmötena. Den innebär att en

facklig organisation -- inte var och en av dess medlemmar --

ansluts till ett parti. Yrkanden om åtgärder mot sådan

organisationsanslutning har av utskottsmajoriteten

tillbakavisats av samma skäl som när det gäller förslag om

förbud mot kollektivanslutning; även i denna del har de

borgerliga partierna och miljöpartiet reserverat sig, men

riksdagen följde utskottsmajoriteten.

Utskottets bedömning

Utskottet behandlar i detta avsnitt fyra motioner vari yrkas

åtgärder mot kollektivanslutning resp. organisationsanslutning

till politiskt parti. Motion K224, som har väckts av Olof

Johansson (c), Carl Bildt (m) och Bengt Westerberg (fp),

innehåller ett förslag till lag om formerna för anslutning till

politiskt parti med innebörd att enskild person får antas som

medlem i politisk sammanslutning endast efter egen ansökan. I

motion K207 yrkande1 (m) yrkas också att riksdagen beslutar

att enskild person får antas som medlem i en politisk

sammanslutning endast genom egen ansökan. I motion K253 (mp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag, så

att kollektivanslutning till politiska partier helt förbjuds. I

motionerna K207 yrkande2 (m) och K241 (c) yrkas att riksdagen

beslutar resp. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att fristående organisation inte får anslutas till

politiskt parti.

Utskottet får, liksom vid de tre senaste årens behandling av

frågan, erinra om att beslut har fattats av den

socialdemokratiska partikongressen om att avskaffa

kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet.

Utskottet vill med anledning av de nu aktuella motionerna uttala

att det mot bakgrund av detta kongressbeslut saknas anledning

att stifta lag i ämnet samt att lagstiftning mot

kollektivanslutning och organisationsanslutning skulle kunna få

negativa följder inom det föreningsrättsliga området. Motionerna

K207 yrkandena 1 och 2, K224, K241 samt K253 avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande10,

1989/90:K212, 1989/90:K215 yrkande5, 1989/90:K221 och

1989/90:K256 yrkande1,

res. 1 (m, fp, c)

res. 2 (mp)

2. beträffande kollektivanslutning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K207 yrkandena1 och

2, 1989/90:K224, 1989/90:K241 samt 1989/90:K253.

res. 3 (m, fp, c)

res. 4 (mp)

Stockholm den 9 oktober 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina

Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp),

Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören Lekberg (s), Torgny

Larsson (s), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar

(v), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m), Helge Hagberg

(s), Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp).

Reservationer

1. Negativ föreningsrätt (mom. 1)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m) och

Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.4

börjar med "Som nämnts" och slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort

ha följande lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta

sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen

och i medbestämmandelagen. Det borde vara en självklarhet att

med rätten att tillhöra en förening också följer rätten att

slippa tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten

tolkats i ett uttalande av Europakommissionen för mänskliga

rättigheter. I Sverige är dock rätten att stå utanför en

förening ingen självklarhet. Fackliga organisationer ser sig

oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder försöka

tvinga in arbetstagare som medlemmar. Åtgärder som kan betecknas

som svartlistning av icke medlemmar förekommer också. Mycket

tyder på att föreningsrätten kommit att tolkas som om den ger

föreningen obegränsad rätt att bestämma över sina medlemmar --

att skriva sina egna lagar. En sådan tolkning kan givetvis inte

accepteras i en demokrati.

Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen

också följa rätten att utan sanktion utträda ur en förening.

Denna rätt är ingen självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen har

emellertid vid flera tillfällen fastställt att en medlem i en

facklig organisation äger rätt att lämna organisationen på egen

begäran. Det förekommer dock att att fackliga organisationer

nekar eller ställer upp svårigheter om en medlem önskar utträda.

Det förekommer också att fackliga organisationer uppställer

svårigheter för arbetsgivare som önskar anställa någon som ej är

fackligt ansluten. Enligt utskottets mening -- och som tidigare

framhållits i en rad reservationer till utskottets betänkanden i

denna fråga -- är den elementära mänskliga rättigheten att själv

besluta om utträde ur en organisation av så väsentlig karaktär

att den inte av lagstiftaren bör delegeras till enskilda

organisationers avgörande. För att garantera den enskildes

frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i t.ex. en

facklig organisation bör därför denna negativa föreningsrätt

grundlagfästas.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206

yrkande10, 1989/90:K212, 1989/90:K215 yrkande5, 1989/90:K221

och 1989/90:K256 yrkande1 hos regeringen begär förslag till

ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten.

2. Negativ föreningsrätt (mom. 1)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.4

börjar med "Som nämnts" och slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort

ha följande lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta

sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen

och i medbestämmandelagen. Det borde vara en självklarhet att

med rätten att tillhöra en förening också följer rätten att

slippa tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten

tolkats i ett uttalande av Europakommissionen för mänskliga

rättigheter. I Sverige är dock rätten att stå utanför en

förening ingen självklarhet. Bl. a. fackliga organisationer ser

sig oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder försöka

tvinga in arbetstagare som medlemmar.

Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen

också följa rätten att utan sanktion utträda ur en förening.

Denna rätt är ingen självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen har

emellertid vid flera tillfällen fastställt att en medlem i en

facklig organisation äger rätt att lämna organisationen på egen

begäran. För att garantera den enskildes frihet att själv välja

eller avstå från medlemskap i t.ex. en facklig organisation bör

därför denna negativa föreningsrätt grundlagfästas.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206

yrkande10, 1989/90:K212, 1989/90:K215 yrkande5, 1989/90:K221

och 1989/90:K256 yrkande1 hos regeringen begär förslag till

ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten.

3. Kollektivanslutning m.m. (mom. 2)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m) och

Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.5

börjar med "Utskottet får" och slutar med "avstyrks således"

bort ha följande lydelse:

Enligt 2 kap. 2 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna

skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt,

religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. I andra

bestämmelser i regeringsformen och i vallagen skyddas

valhemligheten både mot det allmänna och mot enskilda. Detta är

ett uttryck för grundläggande och självklara värderingar i en

politisk demokrati. Den enskilde skall själv och utan att behöva

uppge det för andra bestämma vilket politiskt parti vederbörande

vill stödja i de allmänna valen. Lika självklart borde det i en

demokrati vara att den enskilde själv genom en frivillig

handling skall avgöra om han eller hon vill ansluta sig till ett

politiskt parti samt avgöra vilket parti det skall gälla.

Grundsatsen om individens politiska integritet och suveränitet

bryts emellertid sedan länge av Sveriges socialdemokratiska

arbetareparti (SAP) genom tillämpning av kollektivanslutning.

Flertalet av partiets medlemmar har inte själva tagit ställning

till sitt medlemskap. I stället har de registrerats som

medlemmar genom majoritetsbeslut av fackliga organisationer. Ett

mycket stort antal av de anslutna medlemmarna vet inte ens om

att de blivit medlemmar. En orimlig effekt av detta

förfaringssätt är att hundratusentals personer tvångsansluts

till ett parti som de inte röstar på i de allmänna valen och

dessutom tvingas betala medlemsavgifter till detta parti. Den

som i efterhand reserverar sig, dvs. kräver utträde, tvingas

därmed deklarera att han eller hon inte vill vara med i det

socialdemokratiska partiet.

Den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutade om

försök med nya anslutningsformer till partiet.

Kollektivanslutning skall dock kunna tillämpas fram till den 1

januari 1991. Därtill kommer att det införs helt nya

anslutningsbegrepp som starkt påminner om gamla

anslutningsformer. En facklig organisation skall på två olika

sätt kunna vara medlem i SAP. Därmed tvingas de fackligt

anslutna att kollektivt vara med och betala till det

socialdemokratiska partiet. Mest uppseendeväckande är dock att

avgiften för individuellt ansluten medlem helt eller delvis

skall kunna betalas av den fackliga organisationen. Enligt

utskottets mening framstår lagstiftning som den enda säkra

framkomliga vägen för att förhindra kollektivanslutningen.

Utskottet anser således att motionerna K207 yrkande1, K224 och

K253 bör bifallas så till vida att riksdagen antar det i motion

K224 framlagda lagförslaget.

När det gäller frågan om organisationsanslutning vill

utskottet framhålla att det aldrig får förutsättas att någon

kategori människor enskilt eller i grupp tvingas ansluta sig

till ett visst parti. Det får inte vara så att ett enskilt

medlemskap i en fackförening innebär att denna fackförening på

grund av medlemskapet skickar pengar till det socialdemokratiska

partiet. Det skulle vara att betala medlemsavgift utan att få

några rättigheter och utan reservationsrätt. Alternativet för

den enskilde skulle vara att gå ur den fackliga organisationen

och därmed tvingas ställa sig vid sidan av det fackliga arbetet.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att riksdagen, med

anledning av motion K207 yrkande 2 och med bifall till motion

K241, som sin mening ger regeringen till känna att fristående

organisation inte får anslutas till politiskt parti.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande kollektivanslutning m.m.

att riksdagen

a) med anledning av motion 1989/90:K253 samt med

bifall till motionerna 1989/90:K207 yrkande 1 och 1989/90:K224

antar det genom motion 1989/90:K224 framlagda lagförslaget, dock

med den ändringen att lagen skall träda i kraft den 1 januari

1991,

b) med anledning av motion 1989/90:K207 yrkande2 och med

bifall till motion 1989/90:K241 som sin mening ger regeringen

till känna att fristående organisation inte får anslutas till

politiskt parti.

4. Kollektivanslutning m.m. (mom. 2)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.5

börjar med "Utskottet får" och slutar med "avstyrks således"

bort ha följande lydelse:

Enligt 2 kap. 2 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna

skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt,

religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. I andra

bestämmelser i regeringsformen och i vallagen skyddas

valhemligheten både mot det allmänna och mot enskilda. Detta är

ett uttryck för grundläggande och självklara värderingar i en

politisk demokrati. Den enskilde skall själv och utan att behöva

uppge det för andra bestämma vilket politiskt parti vederbörande

vill stödja i de allmänna valen. Lika självklart borde det i en

demokrati vara att den enskilde själv genom en frivillig

handling skall avgöra om han eller hon vill ansluta sig till ett

politiskt parti samt avgöra vilket parti det skall gälla.

Grundsatsen om individens politiska integritet och suveränitet

bryts emellertid sedan länge av Sveriges socialdemokratiska

arbetareparti (SAP) genom tillämpning av kollektivanslutning.

Flertalet av partiets medlemmar har inte själva tagit ställning

till sitt medlemskap. I stället har de registrerats som

medlemmar genom majoritetsbeslut av fackliga organisationer. Ett

mycket stort antal av de anslutna medlemmarna vet inte ens om

att de blivit medlemmar. Den som i efterhand reserverar sig,

dvs. kräver utträde, tvingas därmed deklarera att han eller hon

inte vill vara med i det socialdemokratiska partiet. Att

kollektivansluta människor på detta sätt till ett politiskt

parti strider mot grunduppfattningen om den enskildes personliga

ansvar och rätt till självbestämmande. Egentligen är det ett

brott mot demokratins idéer.

Den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutade om

försök med nya anslutningsformer till partiet.

Kollektivanslutning skall dock kunna tillämpas fram till den 1

januari 1991. Därtill kommer att det införs helt nya

anslutningsbegrepp. En facklig organisation skall på två olika

sätt kunna vara medlem i SAP. Därmed tvingas de fackligt

anslutna att kollektivt vara med och betala till det

socialdemokratiska partiet. Uppseendeväckande är också att

avgiften för individuellt ansluten medlem helt eller delvis

skall kunna betalas av den fackliga organisationen. Enligt

utskottets mening framstår lagstiftning som den enda säkra

framkomliga vägen för att förhindra kollektivanslutningen.

Utskottet anser således att motionerna K207 yrkande1, K224 och

K253 bör bifallas så till vida att riksdagen antar det i motion

K224 framlagda lagförslaget.

När det gäller frågan om organisationsanslutning vill

utskottet framhålla att det aldrig får förutsättas att någon

kategori människor enskilt eller i grupp kan tvingas ansluta sig

till ett visst parti. Det får inte vara så att ett enskilt

medlemskap i en fackförening innebär att denna fackförening på

grund av medlemskapet skickar pengar till det socialdemokratiska

partiet. Det skulle vara att betala medlemsavgift utan att få

några rättigheter och utan reservationsrätt. Alternativet för

den enskilde skulle vara att gå ur den fackliga organisationen

och därmed tvingas ställa sig vid sidan av det fackliga arbetet.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att riksdagen, med

anledning av motion K207 yrkande 2 och med bifall till motion

K241, som sin mening ger regeringen till känna att fristående

organisation inte får anslutas till politiskt parti.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande kollektivanslutning m.m.

att riksdagen

a) med anledning av motion 1989/90:K253 samt med

bifall till motionerna 1989/90:K207 yrkande 1 och 1989/90:K224

antar det genom motion 1989/90:K224 framlagda lagförslaget, dock

med den ändringen att lagen skall träda i kraft den 1 januari

1991,

b) med anledning av motion 1989/90:K207 yrkande2 och med

bifall till motion 1989/90:K241 som sin mening ger regeringen

till känna att fristående organisation inte får anslutas till

politiskt parti.

Särskilt yttrande

1. Kollektivanslutning m.m.

Bo Hammar (v) anför:

Inom arbetarrörelsen har det alltid funnits enighet om vikten

av samverkan mellan rörelsens fackliga och politiska grenar.

Kollektivanslutningen har dock ständigt stått under debatt inom

arbetarrörelsen. Det är tillfredsställande att en stark opinion

lett till beslut som innebär att kollektivanslutningen

avskaffas. Beslutet står också i överensstämmelse med riksdagens

upprepade uttalanden om att frågan inte i första hand bör lösas

genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen

sida.

Däremot kan beslutet att facklig organisation skall kunna

anslutas till det socialdemokratiska partiet starkt

ifrågasättas. Organisationsanslutningen kan komma att skada

sammanhållningen inom fackföreningsrörelsen. Enligt

vänsterpartiets mening bör också denna fråga lösas genom

åtgärder inom arbetarrörelsen och inte genom lagstiftning. En

lagstiftning skulle kunna leda till ingrepp i det fria

föreningslivet.