Bet. 1990/91:LU1

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU01

Konsumentkreditfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

LU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp

frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp,

betalningsvillkor och ränta samt preskription av bankmedel.

Den av motionerna som gäller ändrad preskriptionstid för

bankmedel har remissbehandlats. En sammanställning av

remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. Utskottets

ställningstaganden har föranlett två reservationer (mp).

Motionerna

1988/89:L901 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1988/89:N214 -- yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om enhetliga regler för dröjsmålsränta resp.

regler för betalning av fakturerade varor.

1989/90:L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda

s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om otillbörlig marknadsföring av

vissa konsumenttjänster.

1989/90:L707 av Martin Olsson m.fl. (c) vari -- såvitt nu är i

fråga -- yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentskyddet och konto- och

kreditkortsmarknaden.

1989/90:L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

kreditbegränsningar för fysiska personer enligt vad som anförts

i motionen.

1989/90:L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig

övre gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot

enskild person och återkommer med lagförslag till riksdagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att postens och bankens datumstämpel skall

gälla som effektiv betalningsdag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utsändande av faktura vid reglering av

periodisk avgift, eller vid skuldreglering, skall ske i så god

tid att ett månadsskifte alltid finns mellan mottagandet och

förfallodagen och att minst 15 kalenderdagar finns tillgängliga

för betalning till post eller bank,

4. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att faktura, vars förfallodag inträffar på bankfri

dag, får betalas nästföljande bankdag.

1989/90:L908 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden.

1989/90:L910 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:N348 -- yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om enhetliga regler för dröjsmålsränta resp.

regler för betalning av fakturerade varor.

Konsumentskydd vid krediter och kreditköp

Gällande ordning

Regler om konsumentkrediter finns i konsumentkreditlagen

(1977:981), som trädde i kraft den 1 juli 1979. Syftet med

lagen, vars regler är tvingande till konsumentens förmån, är att

stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen gäller

kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen

för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av

näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är

också tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en

näringsidkare om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud

för kreditgivaren.

Bestämmelserna i konsumentkreditlagen är av både

näringsrättslig och civilrättslig natur. Lagen omfattar såväl

krediter som lämnas utan direkt samband med köp av varor, dvs.

fristående krediter, som kreditköp. Merparten av bestämmelserna

är dock inriktade på kreditköp enbart.

Med kreditköp förstås enligt lagen köp av vara då säljaren

lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Kreditköp

föreligger också då betalningen helt eller delvis erläggs med

belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan

kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren

och säljaren. Har avtalet betecknats som uthyrning eller

betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå

kreditköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas

skall bli ägare av denna (3 §).

Vid kreditköp gäller som huvudregel enligt 8 §

konsumentkreditlagen att minst 20 % av varans kontantpris skall

betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en

näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan

meddelas ett vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta

härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna om kontantinsats och

ingripande av marknadsdomstolen inte sådana kreditköp för vilka

regeringen meddelat föreskrifter med stöd av lagen (1986:1202)

med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor

vid kreditköp. Våren 1988 utnyttjade regeringen bemyndigandet

som finns i den lagen och föreskrev genom förordningen

(1988:160) om betalningsvillkor vid kreditköp krav på viss

minsta kontantinsats eller motsvarande vid kreditköp samt en

viss längsta kredittid. Kravet på kontantinsats sattes till 50 %

för bilar och 40 % för övriga varor. Även våren 1989 utnyttjade

regeringen nämnda bemyndigande och föreskrev genom förordningen

(1989:217) om ändring i förordningen (1988:160) om

betalningsvillkor vid kreditköp att kontantinsatsen skulle vara

minst 60 % för kreditköp.

Konsumentkreditlagen innehåller vidare (5 §) bestämmelser om

att en näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande

marknadsföring beträffande kredit skall lämna information om den

effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för

förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet måste på

samma sätt information lämnas angående den totala

kreditkostnaden samt kontantpriset. Innan kreditavtal ingås

skall den näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten

lämna konsumenten skriftlig information i de hänseenden som nyss

sagts (6 §). Konsumentkreditlagens bestämmelser om

marknadsföring av kredit anknyter till marknadsföringslagens

(1975:1418) regelsystem. Underlåtelse att vid marknadsföring av

kredit lämna erforderlig information kan sålunda föranleda

åläggande från marknadsdomstolen enligt 3 §

marknadsföringslagen.

I 24 § konsumentkreditlagen regleras kontoinnehavarens

betalningsansvar för belopp som påförts kontot genom att

kontokort har använts av obehörig. Sådant ansvar kan utkrävas

endast om kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är

behörig att använda kontokortet antingen lämnat ifrån sig kortet

till annan, eller genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på

annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast

efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren. För belopp

som har påförts kontot, sedan kreditgivaren mottagit anmälan att

kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att

använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning, är

kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.

Konsumentverket utövar enligt 25 § tillsyn över efterlevnaden

av konsumentkreditlagen. Tillsynen omfattar dock inte Sveriges

riksbanks, Sveriges Investeringsbank AB, verksamhet som står

under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen

eller verksamhet hos exekutiv myndighet. I tillsynsuppgiften

ligger bl.a. att meddela de råd och anvisningar som i samband

med tillsynen finnes påkallade. I förarbetena till

konsumentkreditlagen (prop. 1976/77:123 och LU 1977/78:5) har

slagits fast att bl.a. bestämmelserna om marknadsföring av

kredit och kontantinsats skall närmare preciseras genom att

konsumentverket utfärdar riktlinjer. Sådana riktlinjer har också

utfärdats. De senaste (KOVFS 1985:7), som gäller från den 1

april 1986, innebär utökade krav på information från företagen

om effektiv ränta, kreditkostnad och kredittid. Det föreskrivs

bl.a. en utformning av informationen om den effektiva räntan som

gör det lättare för konsumenterna att jämföra kreditformerna och

välja den mest fördelaktiga krediten. Vidare gäller att

kreditkostnaden skall anges i kronor för det fall reklam görs

för kredit som gäller viss vara eller tjänst eller annan

nyttighet.

Vid sidan av riktlinjerna finns sedan våren 1986 särskilda

överenskommelser mellan konsumentverket samt

kontokreditföretagens och handelns branschorganisationer om

förbättrad budget- och kreditrådgivning gentemot konsumenterna.

Dessa innebär bl.a. att konsumentverket på grundval av uppgifter

från kreditföretagen skall ge ut marknadsöversikter över

förekommande krediter. Branschen har även åtagit sig att iaktta

vissa etiska regler vid marknadsföring av krediter och

kreditgivning.

När det gäller kreditgivning från företag som står under

bankinspektionens tillsyn har konsumentverket i samråd med

bankinspektionen kommit överens med bankerna och vissa andra

kreditinstitut om att dessa vid kreditgivning till

privatpersoner skall tillämpa samma beräkningsgrund för effektiv

ränta som angivits i riktlinjerna. Bestämmelserna, som gäller

från den 1 april 1988, finns intagna i bankinspektionens

allmänna råd (BFFS 1987:15). Bankerna har också åtagit sig att

tillämpa vissa etiska regler vid marknadsföring av krediter.

Förhandlingarna har också resulterat i en modell för

marknadsöversikter för konsumentkrediter på bankområdet, vilka

skall ges ut av konsumentverket.

Sedan den 1 juli 1988 gäller att viss finansieringsverksamhet

inte får bedrivas utan särskilt tillstånd. Bestämmelserna härom

finns i lagen (1988:606) om finansbolag. Lagen är tillämplig på

bl.a. alla företag som bedriver sådan verksamhet riktad mot

konsumenter eller som ägs av bank. Med finansieringsverksamhet

riktad mot konsument avses inte bara kreditgivning som omfattas

av konsumentkreditlagen utan också ställande av garanti för

kredit och förmedling av kredit. Rena handelskrediter undantas

dock. För auktorisation krävs att vissa formella och kvalitativa

krav uppfylls. Företagen skall vidare stå under

bankinspektionens tillsyn och kontroll, och inspektionen har

rätt att återkalla en auktorisation (prop. 1987/88:149, NU 37).

Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst

eller annan nyttighet att lämna information som har särskild

betydelse från konsumentsynpunkt kan marknadsdomstolen med stöd

av 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) ålägga honom att lämna

sådan information. Åläggandet får innehålla att informationen

skall lämnas bl.a. i annonser eller andra framställningar som

näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller i viss form

lämnas till konsument som begär det. Marknadsdomstolen har i ett

beslut (1986:22), vilket rörde marknadsföring av

hemelektronikprodukter, funnit att information om årskostnaden

bör krävas då erbjudandet avser hyresavtal som gäller minst ett

år. Sådan information som belyser kostnaden totalt eller på

längre sikt ansåg domstolen ofta vara nödvändig för att

konsumenterna skall kunna klart bedöma innebörden av ett

hyreserbjudande och jämföra det med andra utbud. När det gäller

hyreserbjudanden för kortare tidsperioder på upp till sex

månader har domstolen däremot funnit att en rättvisande uppgift

om månadskostnaden framstår som tillräcklig för att

konsumenterna skall kunna bedöma innebörden av erbjudandet.

Domstolen har därför lämnat konsumentombudsmannens yrkande om

åläggande att ange totalkostnaden i ett sådant fall utan bifall

(1990:17).

Motionsmotiveringar

I motion L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp)

föreslås regler för att motverka ett alltför högt låntagande.

Enligt motionärerna har det blivit alltför lätt att få

okontrollerade lån dels genom att bankerna och kreditinstituten

inte längre känner ansvar för låntagarens kreditsäkerhet, dels

därför att kontokort kan användas utan täckning för sammanlagt

mycket stora lån. Långivaren bör därför enligt motionärerna ta

del av ansvaret för lånet. Om en låntagare inte kan återbetala

sin skuld och den därför överlämnas till kronofogden skall

långivaren, enligt motionärernas förslag, betala hälften av

skulden. Enligt motionärerna bör kreditprövningen innefatta

information om låntagarens årsinkomst och tidigare

skuldsättning. Motionärerna föreslår en regel som i huvudsak

innebär att kredit utan säkerhet, inkl. checkräkningskrediter,

inte får beviljas någon med mer än 50 % av den taxerade

inkomsten. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär

förslag till kreditbegränsningar för fysiska personer enligt vad

som sålunda anförts.

I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls, såvitt nu

är i fråga, att många viktiga frågor återstår att lösa när det

gäller kreditkort och konsumentskydd. Från konsumentsynpunkt är

det väsentligt att kunderna även i framtiden har rätt att betala

kontant och att dessa kunder inte missgynnas genom att bli

hänvisade till endast en kassa eller att speciella erbjudanden

inte endast gäller kontokortskunderna. För vissa grupper --

åldringar, handikappade och de som måste låta andra handla åt

sig -- är det av betydelse att kontanthandeln finns kvar. Bland

de största nackdelarna för konsumenter som innehar kontokort är

avsaknaden av skydd när kortet utnyttjas av en obehörig och när

elektroniken inte fungerar. Bankernas och kreditkortsföretagens

regler i dessa fall är alltför stränga mot konsumenterna. En

annan viktig fråga vid utvecklingen av nya betalningssystem är

skyddet för den enskildes integritet. Enligt motionärernas

mening är det av stor betydelse att utvecklingen mot en ökad

kreditmarknad och övergången till elektroniska betalningssystem

noga följs av samhällets organ och att erforderliga

lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder vidtas för att

konsumentskyddet skall vara tillfredsställande. Vikten av att

regeringen följer dessa frågor och tar erforderliga initiativ

bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.

I motion L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand

(båda s) framhålls att olika alternativ till kreditköp numera

har tillskapats i syfte att kringgå kreditrestriktioner och

konsumentkreditlagen. De s.k. hyrköpen, som innebär att

konsumenten har rätt att köpa varan efter hyrestidens utgång,

kan i många fall vara förtäckta kreditköp med sådana syften.

Marknadsföringen av hyrköpen antar också tvivelaktiga former.

Företag erbjuder uthyrning utan krav på hyra förrän kommande år

och utan information om årskostnad eller andra upplysningar som

möjliggör att erbjudandet klart kan bedömas och jämföras med

andra alternativ. Inte heller vid leasing finns krav på att

säljaren är skyldig att meddela köparen den totala kostnaden.

Sådana avtal för ofta med sig höga kostnader, och det är nästan

omöjligt för konsumenten att i förtid komma ifrån ett kontrakt

med mindre än att nästan hela kontraktsbeloppet betalas in.

Enligt motionärerna måste konsumenterna få information om de

verkliga kostnaderna för att kunna ta ställning till ett

eventuellt leasingavtal. Bankerna berörs inte av den

informationsplikt som konsumentkreditlagen föreskriver om

krediter som anknyter till inköp av en viss vara. Enligt

motionärerna har det dokumenterats att handlare som är granne

med en bank hjälpt konsumenten till bankkredit utan att

konsumenten ens varit inne på banken. Visst samarbete förekommer

också enligt motionärerna mellan banker och

kontofinansieringsbolag om att tillåta uttag via bankomaterna

och om återbetalning som en "vanlig" kontokortskredit varigenom

man kringgår regeln om kontantinsats. Kontokortsföretagen medger

numera också att kontantuttag påförs kontot, vilket leder till

impulsuttag. De olika erbjudandena som sålunda redovisas i

motionen ger enligt motionärerna konsumenterna inte möjlighet

att ta ställning till de verkliga kostnaderna för en kredit och

föranleder dessa att försätta sig i ekonomiska situationer som

de inte klarar av. Motionärerna pekar också på vikten av att

marknadsföringen av krediter sker på ett för konsumenten

begripligt sätt. Köp som sker till följd av otillbörlig

marknadsföring borde gå tillbaka. I motionen begärs ett

tillkännagivande om vad som anförts om otillbörlig

marknadsföring av konsumentkrediter.

Pågående arbete

Konsumentverket fick år 1985 i uppdrag av regeringen att i

samråd med bankinspektionen och berörda kreditkortsföretag

åstadkomma åtgärder som skulle förbättra budget- och

kreditrådgivningen. I uppdraget ingick bl.a. att söka åstadkomma

ett samordnat och aktivt bistånd till konsumenter som fått

betalningsproblem. Förhandlingar i frågan ledde till att

Finansbolagens förening tog initiativ till bildandet av en

kontonämnd. Kontonämnden, som inledde sin verksamhet den 1

februari 1987, är en organisation som har tillskapats i syfte

att hjälpa betalningssvaga konsumenter att nedbringa sina

låneskulder -- i första hand krediter på kontokort -- genom av-

eller nedskrivning av skulderna. Uppgörelserna tar sig främst

formen av underhandsackord. Kontonämndens inledande verksamhet,

som tills vidare bedrivs på försök, kopplades till ett samtidigt

pågående projekt med skuldsanering av ett stort antal hushåll i

fem socialdistrikt, varav fyra i Stockholm och ett i

Trollhättan. Kontonämndens verksamhet startade den 1 februari

1987. Därefter har beslut fattats om en fortsatt verksamhet

t.o.m. år 1990. Försöket har också utvidgats till att omfatta

ytterligare två socialdistrikt utanför Stockholmsområdet.

Med anledning av riksdagens begäran tillkallade regeringen

hösten 1988 en utredning om vissa konkursrättsliga frågor,

numera kallad insolvensutredningen (Ju 1988:02), för att utreda

bl.a. frågan om skuldsanering. Enligt direktiven (dir. 1988:52)

skall ett sådan institut, som redan finns i många länder, göra

det möjligt för fysiska personer att under vissa bestämda

förutsättningar bli av med sina skulder eller del av dem. I

direktiven framhålls att skuldsaneringen tillgodoser det från

social synpunkt välmotiverade intresset av att en person som

vill men inte till fullo förmår göra rätt för sig i ömmande fall

skall kunna befrias från sina skulder helt eller delvis. Enligt

direktiven bör utredningen lägga fram förslag till en

ändamålsenlig reglering av ett sådant institut.

Insolvensutredningen beräknas avlämna ett delbetänkande angående

skuldsanering under hösten 1990.

År 1988 tillsatte regeringen en kommitté, som tog namnet

skuldkommittén (Fi 1988:07), med uppgift att kartlägga

omfattningen och utbredningen av hushållens skuldsättning samt

föreslå åtgärder i syfte att begränsa denna skuldsättning och så

långt möjligt undanröja de sociala skadeverkningar som

skuldsättningen i vissa fall medför. Skuldkommittén avgav i

december 1988 sitt betänkande (SOU 1988:55) Hushållens

skuldsättning. I betänkandet läggs fram flera förslag som syftar

till att bl.a. förebygga skuldproblem. Sålunda föreslås att

särskilda medel avsätts för en brett upplagd informationskampanj

om skuldsättningens hushållsekonomiska konsekvenser som skall

genomföras under ledning av spardelegationen i samverkan med

konsumentverket och kronofogdemyndigheterna. Enligt kommittén är

det vidare angeläget att den ekonomiska rådgivning som lämnas av

socialtjänsten och den kommunala konsumentvägledningen byggs ut.

Det föreslås att socialstyrelsen får i uppdrag att genomföra ett

projekt som skall påskynda en sådan utveckling. Kommittén anser

också att konsumentverket årligen bör tillföras extra resurser

för att bl.a. kunna bättre övervaka efterlevnaden av

konsumentkreditlagen. I betänkandet framhålls att den mest

angelägna åtgärden av alla dock är en förbättring av

kreditinstitutens kreditprövning, och kommittén lägger fram

flera förslag med detta syfte. Man föreslår bl.a. förbud mot att

ansökningshandlingar bifogas direktreklam för kredit. Vidare

föreslår man att hushållen ges rätt att inom en månad utan

särskild kostnad få ångra ett lån samt att blancokrediter till

nya låntagare skall föregås av ett regelbundet

kvalifikationssparande. För att risken för missbruk av

kontokortskrediter skall minskas föreslår kommittén att ett

särskilt register inrättas hos statistiska centralbyrån eller

bankinspektionen med information om det antal kreditkort som en

person innehar. Upplysningen om antalet kort kan enligt

kommittén också vara en indikator på att en utvidgad

kreditprövning behövs. En ytterligare åtgärd som kommittén

föreslår är en begränsning av kreditinstitutens möjligheter att

erhålla samhällets eller inkassoföretagens hjälp att driva in

fordringar på privatpersoner i de fall då antingen

kreditprövningen varit ofullständig eller pris och övriga

villkor är oskäliga. Enligt kommittén bör frågorna om ett

förbättrat lagskydd för hushållen överföras till

justitiedepartementet för skyndsam vidare beredning i samband

med en pågående översyn av konsumentkreditlagen.

I betänkandet tas också upp frågan om behovet av åtgärder vid

konstaterade betalningssvårigheter. Skuldkommittén anser att de

erfarenheter som hittills vunnits av gäldsanering genom

kontonämndens verksamhet har varit goda och därför bör utvidgas.

Samtidigt bör hanteringen enligt kommitténs mening bli mer

effektiv, vilket förutsätter ett bättre författningsmässigt stöd

att genomdriva ackord. Kommittén föreslår därför att regeringen

prövar möjligheten att institutionalisera ackordsförfarandet för

enskilda antingen i ett centraliserat system som bygger vidare

på nuvarande kontonämnds arbete eller i ett decentraliserat

system kopplat till kronofogdemyndigheternas verksamhet. För att

kunna genomföra ackord även när parterna inte frivilligt vill

bidra till en lösning krävs författningsmässigt stöd. För att

gäldsanering skall få en bestående effekt förutsätts i båda

fallen, menar kommittén, att kommunala konsumentvägledare och

socialtjänsten deltar i arbetet genom att göra utredningar och

förmedla kontakter. Kommittén anser att utredningen för vissa

konkursrättsliga frågor av regeringen bör få i uppdrag att med

förtur bereda spörsmålet vidare. Skuldkommitténs betänkande har

varit föremål för remissbehandling.

Mot bakgrund av den under senare år kraftigt ökade

skuldsättningen hos svenska hushåll offentliggjorde regeringen i

maj 1989 vilka åtgärder man anser bör vidtas i syfte att skärpa

kraven på banker och finansinstitut vid kreditgivning till

hushåll och därmed begränsa hushållens konsumtionskrediter.

Regeringen uttalade därvid att kreditinstituten bör påta sig ett

ökat ansvar för den "överskuldsättning" som för närvarande

förekommer genom att banker och andra kreditinstitut själva helt

eller delvis får stå för kostnaden vid skuldsanering av särskilt

drabbade hushåll. Ett särskilt skuldsaneringsinstitut borde

därför införas och insolvensutredningen behandla spörsmålet med

förtur.

I regeringsuttalandet berördes också frågor om kreditprövning.

För att säkerställa att en korrekt och effektiv kreditprövning

verkligen görs borde det enligt regeringen finnas möjligheter

att jämka ett fordringsbelopp om kreditgivaren har gjort en

otillräcklig kontroll av kredittagarens betalningsförmåga.

Förslag till bestämmelser om detta avsågs bli behandlade i

samband med en översyn av konsumentkreditlagen inom

justitiedepartementet. Vidare ansåg regeringen att det i

konsumentkreditlagen bör införas regler om rätt för kredittagare

att lösa in lån i förtid. En sådan rätt skulle innebära

harmonisering till EGs direktiv för konsumentkrediter. I fråga

om marknadsföring av krediter förordade regeringen att

skuldkommitténs förslag om förbud mot att ansökningshandlingar

bifogas vid direktreklam för kredit blir genomfört. -- En

departementspromemoria om översyn av konsumentkreditlagen

beräknas vara färdig hösten 1990.

För att kraven på kreditprövning skall få genomslagskraft var

det enligt regeringen nödvändigt att kreditinstituten har

tillgång till ett engagemangsregister med uppgifter om

exempelvis en persons totala beviljade resp. utnyttjade

krediter. Regeringen hänvisade i sitt uttalande till att

Upplysningscentralen i december 1988 fått ett utvidgat tillstånd

att bedriva kreditupplysningsverksamhet innebärande att

uppgifter om beviljade krediter och kontokort får lämnas inom

s.k. slutna användargrupper. -- Upplysningscentralen har

därefter byggt upp ett s.k. kreditengagemangsregister och

erbjuder nu banker och finansbolag att ta del av uppgifter ur

registret.

Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret

1990/91 framgår att insatser görs på det hushållsekonomiska

området och att verket kommer att avsätta ytterligare resurser

under den kommande planeringsperioden för att förstärka dessa

insatser. Den nära samverkan som har utvecklats med andra

intressenter, främst kommunernas konsumentverksamhet,

Kommunförbundet och socialstyrelsen, utgör enligt verket en bra

plattform att bygga vidare på. Verket håller också beredskap för

insatser med stöd av den marknadsrättsliga lagstiftningen när

det gäller utbud och marknadsföring på kreditmarknaden i syfte

att få till stånd saklighet och måttfullhet.

I april 1988 tillkallade regeringen en särskild utredare med

uppgift att utreda frågor om leasing av fast och lös egendom.

Enligt direktiven (dir. 1988:15) skall utredaren bl.a. analysera

de rättsliga förutsättningarna för leasing samt belysa de

samhällsekonomiska, statsfinansiella, företagsekonomiska och

privatekonomiska fördelar och nackdelar som leasing för med sig

samt ta ställning till om och i vilken utsträckning

lagstiftningsåtgärder behövs och lämna förslag till sådan

lagstiftning. När det gäller leasing av lös egendom framhålls i

direktiven att en viktig uppgift för utredaren är att undersöka

hur kundernas skydd skall kunna ökas. Det bör därvid övervägas i

vilken utsträckning det behövs tvingande regler för att uppnå

ett tillräckligt skydd för kunden när denne intar en underlägsen

ställning i förhållande till sin motpart. I direktiven uttalas

vidare att behovet av skyddsregler framstår som påtagligt

särskilt i konsumentförhållanden. I det sammanhanget bör

utredaren överväga bl.a. vad som bör gälla om kundens

betalningsskyldighet när han av olika orsaker inte kan använda

objektet och om det finns behov av bestämmelser som hindrar att

kunden drabbas av alltför stränga påföljder vid försummelse att

fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Utredningen

beräknar avge ett delbetänkande angående fastighetsleasing under

år 1990 och ett slutbetänkande år 1992.

Konsumentskyddet vid elektroniska betalningssystem är -- sedan

konsumentverket gjort en framställning härom -- föremål för en

kartläggning inom justitiedepartementet utifrån de juridiska och

tekniska spörsmål som kan väntas uppkomma från

konsumentsynpunkt. En grundläggande promemoria beräknas vara

färdig innevarande år.

Frågor rörande elektronisk betalningsöverföring har också

tagits upp av en arbetsgrupp inom civildepartementet,

samrådsgruppen för samhällets säkerhet inom dataområdet (SAMS).

Arbetsgruppen har i maj 1990 avlämnat en rapport, (Ds 1990:44)

ADB och samhällets säkerhet på 90-talet -- Samhällsaspekter på

säkerheten inom betalningsväsendet. I rapporten understryks

bl.a. behovet av att man fäster särskilt avseende vid

säkerhetskraven så att den enskilde kontohavaren inte skall

behöva stå risken för eventuella hanteringsfel i

betalningssystemen. SAMS förordar också att etiska regler införs

till skydd för den personliga integriteten och framhåller att

medborgarna även i framtiden måste erbjudas alternativ till

kontokort som betalsystem.

Frågan om behovet av förstärkt konsumentskydd i samband med

elektronisk betalningsförmedling har även behandlats av Nordiska

ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor, bl.a. i rapporten (NÄK

1986:1) "Forbrukningsrettslige aspekter på datateknologi og

betalingskort i varuhandeln" och vid ett nordiskt seminarium i

Köpenhamn i maj 1988. Seminariet har redovisats i en rapport

(NÄK 1989:44). Vidare är både personskydd och kontraktsvillkor i

samband med elektronisk betalningsförmedling teman som tagits

upp inom Nordiska ministerrådets verksamhet under år 1988, ett

arbete som fortsatt år 1989 och även fortsätter under år 1990

och då särskilt med hänsyn till utvecklingen inom EG. Under

Nordiska ämbetsmannakommittén har under senare år funnits en

särskild arbetsgrupp Hushållen och datorerna. Gruppens arbete

har år 1989 redovisats i rapporten Datorn för konsumenten.

Arbetet har resulterat bl.a. i flera projekt som bedrivs inom

olika organ i syfte att förbättra konsumenternas ställning i

fråga om integritet och säkerhet.

EG-kommissionen har under åren 1987 och 1988 utfärdat två

rekommendationer rörande elektronisk betalningsförmedling. 1987

års rekommendation är en s.k. uppförandekod som anger villkor

som skall uppfyllas för att de nya elektroniska betalningmedlen

skall utvecklas gynnsamt för alla parter och kunna erbjuda bl.a.

konsumenten säkerhet och bekvämlighet. Rekommendationen

innehåller också integritetsskyddsregler. I den andra

rekommendationen specificeras vilka huvudsakliga egenskaper som

är nödvändiga för att ett betalningssystem skall anses

tillgodose konsumentintressen.

Inom Europarådet finns sedan början av 1980-talet en

expertkommitté som bl.a. arbetar med en rekommendation

beträffande skyddet för den personliga integriteten för den som

registreras inom betalningsväsendet.

Konsumentskyddsfrågor vid elektronisk betalningsöverföring har

vidare aktualiserats inom OECD, och en rapport i ämnet

(Electronic Funds Transfer. Plastic Cards and the Consumer)

godkändes i maj 1988 av OECDs konsumentpolitiska kommitté. I

rapporten analyseras de olika konsumentskyddsfrågor som kan

uppkomma vid elektroniska betalningssystem och läggs fram

förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma balans mellan

finansinstitutens och konsumenternas rättigheter och

skyldigheter.

Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret

1990/91 framgår att verket är uppmärksamt på de problem som den

snabba utvecklingen av elektroniska betalningssystem

aktualiserar och att marknadsbevakningen på området kommer att

tillmätas stor vikt även i fortsättningen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp har

behandlats av riksdagen vid flera tillfällen under senare år med

anledning av motioner med önskemål om åtgärder av olika slag för

att förebygga skuldproblem hos enskilda. Senast behandlades

motioner med detta syfte -- bl.a. en motion med samma inriktning

som den nu aktuella motion L707 -- hösten 1989, varvid utskottet

konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.

1989/90:LU4) att den ökade skuldsättningen bland många enskilda

visat sig medföra inte bara svåra ekonomiska problem utan även

sociala. Utskottet ansåg det därför nödvändigt med snara

ändamålsenliga åtgärder för att komma till rätta med

förhållandena på kreditmarknaden. Utskottet fann dock att det

under den senaste tiden vidtagits åtskilliga åtgärder i syfte

att lösa problemen. Utskottet pekade bl.a. på det i föregående

avsnitt redovisade utrednings- och översynsarbetet och ansåg att

syftet med önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses

tillgodosedda genom dessa åtgärder. Några initiativ från

riksdagens sida kunde därför inte anses erforderliga, och

utskottet avstyrkte motionerna.

Även spörsmål rörande konsument- och integritetsskydd vid

elektroniska betalningssystem behandlades i det ovan nämnda

betänkandet 1989/90:LU4 varvid utskottet hänvisade till den inom

regeringskansliet pågående kartläggningen av de juridiska och

tekniska spörsmål som kan tänkas uppkomma från

konsumentskyddssynpunkt i samband med användandet av olika

elektroniska former för betalning. Också inom det nordiska

samarbetet samt inom EG och OECD pågick arbete, påpekade

utskottet, med olika frågor rörande elektronisk

betalningsförmedling. När det gällde integritetsskydd vid

kontroller i samband med kontokortsköp som den ökade

användningen av kontokort fört med sig utgick utskottet från att

spörsmålet uppmärksammades i samband med den pågående översynen

av konsumentkreditlagen. Några särskilda uttalanden från

riksdagens sida ansågs på anförda skäl inte erforderligt, och

utskottet avstyrkte bifall till de då aktuella motionsyrkandena.

Betalningsvillkor och ränta

Gällande ordning

Enligt allmänna civilrättsliga regler gäller att fordringar

skall betalas vid anfordran såvida inte en bestämd förfallodag

har avtalats. Sålunda framgår av 5 § lagen (1936:81) om

skuldebrev att gäldenären är skyldig att infria skuldebrevet

"när borgenären det fordrar", om förfallotid inte har avtalats.

Vidare framgår av den av riksdagen nyligen beslutade köplagen

(prop. 1988/89:76, bet. LU34) att köparen skall betala när

säljaren kräver det i de fall betalningstidpunkten inte följer

av avtalet och inte heller av handelsbruk eller annan sedvänja

som måste anses bindande för parterna. Köparen är dock i ett

sådant fall inte skyldig att betala förrän varan hålls honom

till handa eller ställs till hans förfogande i enlighet med

avtalet (49 §). För konsumentköp finns i den av riksdagen också

nyligen beslutade konsumentköplagen (prop. 1989/90:89, bet.

LU35) en bestämmelse om att då betalningstidpunkten inte är

bestämd köparen skall betala när säljaren kräver det, dock inte

förrän varan hålls köparen till handa (36 §). En liknande regel

finns även i 41 § konsumenttjänstlagen (1985:716).

Om en fordran förfaller på en söndag, annan allmän helgdag,

lördag, midsommarafton eller julafton förskjuts betalningstiden

till påföljande vardag. En uttrycklig bestämmelse om detta

såvitt angår skuldebrev finns i 5 § skuldebrevslagen. Regeln

tillämpas analogt också när det gäller andra slags fordringar.

Dröjsmål föreligger om gäldenären inte betalar i rätt tid

enligt det ovan redovisade och dröjsmålet inte beror på

borgenären eller något annat förhållande på dennes sida. Exempel

på det förra är att en köpare underlåter att betala därför att

säljaren inte har avsänt varan i tid där detta åligger honom

eller har levererat en felaktig vara. Förhållandena på

borgenärens sida kan avse situationer där förseningen har sin

grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror på

säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans

risksfär. Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs

medan säljaren bär risken för den. Som ytterligare exempel kan

nämnas vissa förseningar vid betalningstransaktioner. Om

betalning t.ex. skall ske genom bankgiro från köparens bank,

torde av allmänna regler följa att betalning har skett i rätt

tid om beloppet kommer in på säljarens konto senast på

förfallodagen. Det är således utan betydelse att säljaren kanske

först flera dagar senare nås av ett meddelande om att

betalningen har skett (jfr rättsfallet NJA 1988 s. 312). Om

beloppet kommer in på säljarens konto först efter förfallodagen

och orsaken till detta ligger hos säljarens bank, är det fråga

om ett förhållande på säljarens sida. Köparen är då inte i

dröjsmål. Är det i stället så att förseningen beror på den bank

som köparen har anlitat eller på att köparen har angett fel

kontonummer, är det inte fråga om ett förhållande på säljarens

sida utan på köparens. Denne kan då drabbas av

dröjsmålspåföljder.

I fråga om betalning av hyra och skatt gäller särskilda

regler. Av 12 kap. 20 § jordabalken framgår att om hyresgästen

betalar hyran på post- eller bankkontor, anses beloppet ha

kommit hyresvärden till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar

hyresgästen ett betalningsuppdrag på hyran till bank-, post-

eller girokontor anses beloppet ha kommit hyresvärden till handa

när betalningsuppdraget togs emot av det förmedlande kontoret.

Betalas skatt genom girering från postgirokonto, skall skatten

enligt 52 § uppbördslagen (1953:272) anses vara inbetald den dag

gireringshandlingarna kom in till postanstalt. Statlig

myndighet, som använder det centrala redovisningssystemet

(system S) för inbetalning av skatt, skall enligt samma lagrum

anses ha betalt den dag då uppdrag att betala skatten sändes

till en redovisningscentral i systemet.

Av avtalsrättsliga bestämmelser följer att en gäldenär inte är

skyldig att betala ränta i vidare mån än vad som följer av ett

träffat avtal eller i vissa fall av handelsbruk eller sedvänja

eller som kan utgå enligt särskilda lagregler. Någon tvingande

reglering av den löpande räntan finns inte vare sig i

konsumentförhållanden eller i förhållanden mellan näringsidkare.

Borgenärens rätt till ränta regleras i räntelagen (1975:635),

som är generellt tillämplig på penningfordringar inom

förmögenhetsrättens område. Lagens bestämmelser är med ett

undantag dispositiva och gäller således endast i den mån inte

annat har avtalats eller särskilt föreskrivits. Lagen innehåller

i första hand bestämmelser om dröjsmålsränta, vilka för olika

fall preciserar den tidpunkt från vilken sådan ränta skall utgå.

Ränta utgår inte för tid innan fordringen är förfallen till

betalning. Om förfallotid inte är bestämd skall dröjsmålsränta

börja utgå en månad efter det att borgenären har avsänt räkning

eller på annat sätt framställt krav på betalning av bestämt

belopp med angivande av att underlåtenhet att betala medför

skyldighet att utge ränta. Beträffande ränta för tid före

förfallodagen -- s.k. avkastningsränta -- innebär räntelagen att

skyldighet att utge sådan ränta förutsätter att det finns avtal

eller utfästelse eller särskild lagbestämmelse därom. En

bestämmelse om avkastningsränta finns dock, och den avser det

fallet att betalning går åter då avtal hävs till följd av

betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av liknande

anledning. Är det fråga om en fordran, som avser skadestånd med

anledning av ett uppsåtligt brott och som inte skall utges som

livränta, utgår alltid ränta från den dag då skadan uppkom.

Räntefoten i räntelagen är knuten till det av riksbanken

fastställda, vid varje tidpunkt gällande diskontot på så sätt

att dröjsmålsränta skall utgå enligt diskontot med tillägg av 8

procentenheter och avkastningsränta -- i det fall som regleras i

lagen -- enligt diskontot med tillägg av 2 procentenheter. Med

det diskonto som gäller för närvarande, 11 %, blir således

dröjsmålsräntan 19 % och avkastningsräntan 13 %.

Räntelagen innehåller sedan den 1 juli 1987 en bestämmelse som

möjliggör jämkning av lagstadgad dröjsmålsränta. En

förutsättning för att en sådan ränta skall kunna jämkas är att

gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller någon annan

liknande omständighet som han inte kunnat råda över har varit

förhindrad att betala sin skuld i rätt tid. Härutöver krävs att

skyldighet att betala full ränta skulle vara oskälig med hänsyn

till vad som föranlett dröjsmålet. Jämkningsregeln är tvingande

till gäldenärens förmån.

När det gäller obilliga betalnings- och räntevillkor kan

marknadsdomstolen på talan i första hand av

konsumentombudsmannen med stöd av lagen (1971:112) om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden meddela förbud för

näringsidkare att framdeles använda avtalsvillkor som är att

anse som oskäliga mot konsument. Ett motsvarande skydd kan också

åstadkommas för näringsidkare enligt lagen (1984:292) om

avtalsvillkor mellan näringsidkare. Vidare finns möjlighet för

allmän domstol att med stöd av 36 § avtalslagen jämka oskäliga

avtalsvillkor t.ex. om en alltför hög ränta. Ytterligare skydd

utgör 31 § avtalslagen som bl.a. innebär att allmän domstol kan

förklara en rättshandling ogiltig om den innefattar ocker.

Motionsmotiveringar

I de likalydande motionerna 1988/89:L901 och 1989/90:L910,

båda av Kjell Ericsson m.fl. (c), anförs (motiveringarna finns i

motionerna 1988/89:N214 resp. 1989/90:N348) att mindre

företagare måste få rimliga betalningsvillkor när det gäller

fakturors förfallodag. Enligt motionärerna bör en generell

30-dagarsregel gälla för betalning av fakturor. En betalningstid

på tio dagar är alltför kort. Enhetliga regler bör också införas

när det gäller dröjsmålsränta. För närvarande upplever ofta den

enskilde företagaren med små administrativa resurser sig vara i

underläge mot leverantörer och utsatt för hot om repressalier

som inte står i rimlig proportion till någon eller några dagars

försenad inbetalning med en mycket kort kredittid. Enligt

motionärernas mening skulle 30-dagarsregeln och enhetliga regler

för dröjsmålsränta medverka till förbättrade villkor och därmed

öka möjligheterna för småföretagare inom detaljhandeln att

bedriva sin rörelse.

I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) kritiseras de höga

räntor som tas ut vid krediter till enskilda personer. Enligt

motionärerna uppgår räntorna till mer än 40 % i vissa fall.

Motionärerna anser att ingen bör få debitera en effektiv ränta

som är högre än gällande diskonto med tillägg av 15 % och yrkar

att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig övre

gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot enskild

person och återkommer med lagförslag till riksdagen (yrkande 1).

I motionen anförs vidare att många företag tagit sig för att

inte längre godkänna post- och bankinbetalningsdagarna som

mottagardagar, utan hänvisar till den dag de tagit emot

pengarna, dvs. när de fått pengarna registrerade i sin dator. En

del företag tar enligt motionärerna inte heller hänsyn till om

förfallodagen infaller på s.k. bankfri dag -- lördag, söndag

eller annan helgdag -- och att äldre praxis i regel tillät folk

att betala nästföljande bankdag. Sammantaget har alla dessa

metoder, menar motionärerna, åstadkommit en successiv

nedbrytning av etik och moral totalt sett och en hel del av

dessa avarter används numera även av myndigheter, elverk och

andra avgiftsdebiterare. I motionen redovisas vidare

undersökningar som konsumentverket gjort och som visar en

betydande skuldsättning hos många hushåll. Motionärerna begär

med hänvisning till det anförda tillkännagivanden om att postens

och bankens datumstämpel skall gälla som effektiv betalningsdag

(yrkande 2), att utsändande av faktura vid reglering av

periodisk avgift, eller vid skuldreglering, skall ske i så god

tid att ett månadsskifte alltid skall finnas mellan mottagandet

och förfallodagen och att minst 15 kalenderdagar finns

tillgängliga för betalning till post eller bank (yrkande 3) samt

att faktura vars förfallodag inträffar på bankfri dag får

betalas nästföljande bankdag (yrkande 4).

Tidigare riksdagsbehandling

Tidpunkten för betalning av fakturor behandlades av riksdagen

hösten 1983 med anledning av en motion vari bl.a. förordades en

generell bestämmelse som skulle medge 30 dagars respittid för

betalning av fakturor. Utskottet fann därvid i sitt av riksdagen

godkända betänkande (bet. LU 1983/84:6) att frågan om ändrade

regler när det gäller betalning av skuld och debitering av

dröjsmålsränta borde bli föremål för en närmare utredning.

Frågan togs därefter upp av räntelagsutredningen som sommaren

1985 överlämnade betänkandet (SOU 1985:11) Ny räntelag.

Utredningen föreslog bl.a. att dröjsmålsränta skulle utgå med 2

i stället för 8 procentenheter över diskontot i

fordringsförhållanden där en privatperson är gäldenär eller

borgenär och att denna regel liksom räntelagen i sin helhet

skulle vara tvingande till konsumentens förmån när denne har en

näringsidkare som motpart. Utredningens förslag behandlades

sedan i proposition 1986/87:72 om ändring i räntelagen

(1975:635). Föredragande statsrådet framhöll därvid att

räntelagen alltjämt i princip borde vara dispositiv och inte

göras tvingande i konsumentförhållanden. Det fanns inte heller

skäl enligt hans bedömning att införa en lägre dröjsmålsränta

för privatpersoner än för andra. Vidare ansåg han att ogrundade

krav på dröjsmålsränta, faktureringsavgifter och liknande även i

fortsättningen borde bedömas efter allmänna avtalsrättsliga

principer. Någon särskild bestämmelse om sådana krav borde

således inte införas. Enligt departementschefens mening var det

i första hand fråga om ett informationsproblem, som man borde

kunna komma till rätta med genom konsumentpolitiska åtgärder av

annat slag än lagstiftning. Vad som anfördes i propositionen

föranledde inga uttalanden från riksdagens sida (bet. LU

1986/87:23).

Frågan om ränteberäkning vid konsumentköp behandlades av

riksdagen ånyo våren 1988 med anledning av en motion vari

yrkades tillkännagivande om en lagstadgad rätt för konsumenter

att alltid få betala fakturor inom 30 dagar. I sitt av riksdagen

godkända betänkande (LU 1987/88:31) konstaterade utskottet att

motionen syntes bygga på en missuppfattning om innebörden i

gällande rätt. Utskottet framhöll därvid att om parterna inte

avtalat något om förfallodag och om ränteberäkning gäldenären

alltid har en frist på en månad innan dröjsmålsränta börjar

utgå. Att det ändå förekommer att konsumenter utsätts för

rättsligt ogrundade krav på dröjsmålsränta och också betalar

räntan fick enligt utskottets mening i första hand ses som ett

informationsproblem. Vidare framhölls att konsumentverket och

andra organ på konsumentskyddsområdet har ett ansvar för att den

enskilde konsumenten blir medveten om vad som gäller i fråga om

betalningsskyldigheten. På anförda skäl avstyrkte utskottet

bifall till motionen.

Preskription

Gällande ordning

Enligt preskriptionslagen (1981:130) är huvudregeln att en

fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte

preskriptionen avbryts dessförinnan. I preskriptionslagen finns

en särskild regel för konsumentfordringar, dvs. fordran mot en

konsument om fordringen avser en vara, tjänst eller annan

nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har

tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. För

en sådan fordran är preskriptionstiden tre år. Den treåriga

preskriptionen gäller dock inte fordringar som grundar sig på

löpande skuldebrev. Reglerna om tioårspreskription är

dispositiva. Parterna kan således genom avtal bestämma att

preskriptionstiden skall vara längre än tio år eller kortare. I

båda fallen kan emellertid 36 § avtalslagen åberopas för en

jämkning av avtalet. Beträffande konsumentfordringar gäller att

avtal om längre preskriptionstid än tre år är ogiltigt.

För preskription av medel innestående i bank gäller allmän

preskription enligt huvudregeln.

Vid sidan av preskriptionslagen finns ett stort antal

speciella preskriptionsregler, t.ex. för arrende och hyra.

Preskription avbryts genom att gäldenären utfäster betalning,

erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på

annat sätt gentemot borgenären. Vidare avbryts preskription

genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig

erinran om fordringen från borgenären. Denne kan också

åstadkomma preskriptionsavbrott genom att väcka talan mot

gäldenären eller annars åberopa fordringen gentemot gäldenären

t.ex. vid domstol. Innebörden av att preskriptionen avbrutits är

att ny preskriptionstid -- tioårig eller treårig beroende på

fordringens beskaffenhet -- börjar löpa från den tidpunkten då

avbrottet skedde.

Verkan av preskription är i princip att gäldenärens

förpliktelse upphör. Borgenären förlorar rätten att kräva ut sin

fordran och kan inte längre vid domstol göra gällande påföljder

av underlåten uppfyllelse. Vissa rättsverkningar kvarstår dock.

En preskriberad fordran kan alltjämt användas för kvittning

under förutsättning att fordringarna stått emot varandra innan

preskription inträtt. Det anses vidare att en preskriberad

förpliktelse alltjämt har den verkan att en eventuell

fullgörelse inte kan återkrävas.

Motionsmotivering

I motion L908 av Magnus Persson (s) begärs tillkännagivande om

ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen

beskrivs ett fall där en man som år 1972 satte in 17 000 kr. på

en bankbok i början av innevarande år vägrades att ta ut

beloppet -- numera omkring 40 000 kr. -- med motiveringen att

han inte längre ägde pengarna eftersom kontot inte hade rörts på

över tio år. Motionären anser att den av banken åberopade

preskriptionsregeln inte är rimlig och att den bör ändras till

en

form av "livstidsregel" för kontoinnehavaren.

Vissa uttalanden under förarbetena

I samband med preskriptionslagens tillkomst diskuterades en

utsträckning av preskriptionstiden för banktillgodohavanden.

Några särskilda preskriptionsbestämmelser infördes emellertid

inte. I propositionen (prop. 1979/80:119) konstaterade

departementschefen att den gällande ordningen med en tioårig

preskriptionstid inte syntes ha medfört några egentliga

olägenheter, eftersom bankerna regelmässigt betalade ut insatta

medel, även om preskription skulle ha inträffat. Vidare framhöll

han att preskriptionsbestämmelserna fyllde en inte oviktig

funktion även i fråga om bankmedel genom att utgöra ett skydd

mot ogrundade påståenden om gamla fordringar. Om fordringar på

insatta medel undantogs från preskription, skulle bankerna av

allt att döma åsamkas betydande olägenheter framhölls det

vidare.

Vad som anfördes i propositionen föranledde inte några

särskilda uttalanden från riksdagens sida (bet. LU 1980/81:1).

Sammanfattning av remissyttranden

Remissyttranden över motion L908 har inkommit från

konsumentverket, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund.

Konsumentverket ställer sig i princip positivt till tanken

på en förlängd preskriptionstid för banktillgodohavanden. Verket

ifrågasätter dock om en sådan reform skulle få någon praktisk

betydelse. Den sedan några år tillbaka införda skyldigheten för

banker att lämna kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna

beträffande ränta och kapital på bankkonton innebär att

preskriptionsavbrott sker i fråga om dessa bankkonton. Endast i

mycket begränsade undantagsfall är bankerna befriade från

skyldigheten att lämna kontrolluppgift. Mot denna bakgrund anser

konsumentverket att det inte är motiverat med en utsträckt

preskriptionstid speciellt för banktillgodohavanden.

Svenska bankföreningen framhåller att samtliga banker

enligt vedertagen praxis betalar ut innestående kapitalmedel

till den som visar sig ha rätt till dem oavsett om preskription

har inträtt eller ej. Vissa banker betalar t.o.m. ut ränta för

tid efter det att fordringen har preskriberats. De skäl som

redovisats i samband med tidigare riksdagsbehandling mot ett

avskaffande av tioårsregeln har enligt föreningen fortfarande

bärkraft. Det skulle vara förenat med betydande olägenheter för

bankerna om preskriptionsregeln togs bort i fråga om bankmedel.

Föreningen avstyrker mot nu nämnda bakgrund motionsyrkandet.

Svenska sparbanksföreningen framhåller att bankkonton

numera påförs ränta automatiskt utan att kunden behöver uppmana

banken därtill. Härigenom bör banken såsom gäldenär anses ha

erkänt sin skuld till kontohavaren. Bankens förfarande avbryter

således preskriptionstiden. Det kan dessutom ifrågasättas om

inte bankernas uppgiftslämnande till skattemyndigheterna i fråga

om ränta och kapital innebär preskriptionsavbrott. Det resultat

som motionären åsyftat uppnås följaktligen utan att

lagstiftningsåtgärder behöver vidtas.

Också Sveriges föreningsbankers förbund avstyrker att

preskriptionstiden för banktillgodohavanden ändras och

ifrågasätter om den i motionen refererade händelsen inte är ett

missförstånd. Då fråga är om en så stor ursprunglig summa som

17000kr. borde kunden enligt förbundet ha fått årliga

kontobesked. Om preskription inträtt -- t.ex på grund av att

kontobesked kommit oöppnade i retur till banken -- hade kunden i

vart fall enligt bankpraxis rätt att få tillbaka sina

ursprungligt insatta medel jämte ränta härpå till dess att

preskription inträtt.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp

frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp,

betalningsvillkor och ränta samt preskription av bankmedel.

Konsumentskydd vid krediter och kreditköp

Regler om kontokort och andra former av konsumentkrediter

finns i konsumentkreditlagen (1977:981), som tillkom i syfte att

stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen gäller

kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen

för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av

näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Lagen är också

tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än näringsidkare

om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för

kreditgivaren.

Bestämmelserna i konsumentkreditlagen är av både

näringsrättslig och civilrättslig natur. Lagen omfattar såväl

krediter som lämnas utan direkt samband med köp av varor, dvs.

fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt

lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon

del av betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen

helt eller delvis erläggs med belopp som köparen får låna av

säljaren eller annan kreditgivare på grund av överenskommelse

mellan kreditgivaren och säljaren. Om ett avtal betecknats som

uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande

föreligger ändå kreditköp, om det är avsett att den till vilken

varan utlämnas skall bli ägare av denna. Vid kreditköp gäller

som huvudregel enligt 8 § konsumentkreditlagen att minst 20 % av

varans kontantpris skall betalas kontant (kontantinsats). Av 9 §

följer att en näringsidkare som underlåter att ta ut

kontantinsats kan meddelas ett vitesförbud av marknadsdomstolen

att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna för

kontantinsats och ingripanden av marknadsdomstolen inte sådana

kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av

av lagen (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter

om betalningsvillkor och kreditköp.

Konsumentkreditlagen innehåller vidare (5 §) bestämmelser om

att en näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande

marknadsföring beträffande kredit i princip skall lämna

information om den effektiva räntan för krediten samt om

kreditkostnaden och kontantpriset. Innan kreditavtal ingås skall

den näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten lämna

konsumenten skriftlig information i de hänseenden som nyss sagts

(6 §). Informationsskyldigheten sanktioneras genom regler i

marknadsföringslagen (1975:1418).

Är det fråga om sådana avtal för uthyrning för vilka

konsumentkreditlagen inte är tillämplig kan

marknadsföringslagens bestämmelse om information komma att

aktualiseras. Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av

vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har

särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan marknadsdomstolen

med stöd av 3 § marknadsföringslagen ålägga honom att lämna

sådan information.

I motion L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand

(båda s) framhålls att olika alternativ till kreditköp -- s.k.

hyrköp och leasingavtal -- numera har tillskapats i syfte att

kringgå kreditrestriktioner och konsumentkreditlagen. Enligt

motionärerna marknadsförs dessa alternativ utan krav på

information om de verkliga kostnaderna, vilket medför att

erbjudandena inte kan klart bedömas och jämföras med andra

alternativ. Enligt motionärerna har det vidare dokumenterats att

handlare som är granne med en bank hjälpt konsumenten till

bankkredit utan att denne ens varit inne på banken. Visst

samarbete förekommer också enligt motionärerna mellan banker och

kontofinansieringsbolag om att tillåta uttag via bankomaterna

och om återbetalning som en "vanlig" kontokortskredit varigenom

regeln om kontantinsats kringgås. Kontokortsföretagens

medgivanden till kontantuttag som påförs kontot leder till

impulsuttag. De olika erbjudandena som sålunda redovisats i

motionen ger enligt motionärerna konsumenterna inte möjlighet

att ta ställning till de verkliga kostnaderna för en kredit och

föranleder konsumenterna att försätta sig i ekonomiska

situationer som de inte klarar av. Motionärerna pekar också på

vikten av att marknadsföring av krediter sker på ett för

konsumenten begripligt sätt. Köp som sker till följd av

otillbörlig marknadsföring borde enligt motionärerna gå

tillbaka. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om otillbörlig marknadsföring av konsumentkrediter.

I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls att det är

av stor betydelse att utvecklingen mot en ökad kreditmarknad och

övergången till elektroniska betalningssystem noga följs av

samhällets organ och att erforderliga lagstiftningsåtgärder och

andra åtgärder vidtas för att konsumentskyddet skall vara

tillfredsställande. Motionärerna pekar bl.a. på att det från

konsumentsynpunkt är väsentligt att sådana kunder som måste låta

andra handla åt sig, t.ex. åldringar och handikappade, också i

framtiden har rätt att betala kontant och att dessa kunder inte

missgynnas. I motionen framhålls vidare att konsumenterna saknar

skydd när kortet utnyttjas av obehöriga och när elektroniken

inte fungerar. Motionärerna menar att bankernas och

kreditkortsföretagens regler i dessa fall är alltför stränga mot

konsumenterna. En annan viktig fråga är enligt motionärerna

skyddet för den enskildes integritet vid utvecklingen av nya

betalningssystem. Vikten av att regeringen följer dessa frågor

och tar erforderliga initiativ bör enligt motionärerna ges

regeringen till känna.

I motion L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp)

framhålls att det blivit alltför lätt att få okontrollerade lån,

och motionärerna föreslår därför regler för att motverka ett

alltför högt låntagande. Om en låntagare inte kan återbetala sin

skuld skall långivaren enligt motionärernas förslag betala

hälften av skulden. Motionärerna föreslår vidare en regel som i

huvudsak innebär att kredit utan säkerhet inte får beviljas

någon med mer än 50 % av den taxerade inkomsten. Motionärerna

yrkar att riksdagen begär förslag till regler enligt vad sålunda

anförts.

I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) kritiseras de höga

räntor som tas ut vid krediter till enskilda personer.

Motionärerna anser att ingen bör få debitera en effektiv ränta

som är högre än gällande diskonto med tillägg av 15 % samt yrkar

att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig övre

gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot enskild

person och återkommer med lagförslag till riksdagen (yrkande 1).

Utskottet erinrar om att riksdagen under de senaste två åren

(se bet. LU 1987/88:31 och 1989/90:LU4) behandlat flera motioner

med önskemål om olika åtgärder för att förebygga skuldproblem

för konsumenter och om förbättringar av konsumentskyddet på

kreditmarknaden. Utskottet har därvid framhållit att

utvecklingen på konsumentkreditområdet har ingivit oro bl.a. på

grund av att den ökande skuldsättningen har medfört såväl

ekonomiska som sociala problem för många hushåll. Utskottet har

därför ansett det nödvändigt att det snarast vidtas

ändamålsenliga åtgärder för att man skall kunna komma till rätta

med förhållandena på kreditmarknaden. Utskottet är alltjämt av

samma uppfattning. Enligt utskottets mening är det också

angeläget att man försöker motverka att de skyddsregler som

ställts upp i konsumentkreditlagen kringgås genom nya former av

affärstransaktioner mellan näringsidkare och konsumenter. Som

påpekas i motion L707 är det vidare viktigt att utvecklingen när

det gäller kontokort och andra betalningssystem inte leder till

att konsumenterna i framtiden berövas möjligheten till kontant

betalning.

Från statsmakternas sida har åtskilliga initiativ tagits i

syfte att problemen med konsumentkrediterna skall kunna lösas.

Utskottet vill härvidlag peka på att regeringen efter en

begäran av riksdagen tillkallat insolvensutredningen (Ju

1988:02) med uppgift att lägga fram förslag till bl.a. ett

skuldsaneringsinstitut, som skall göra det möjligt för fysiska

personer att under vissa bestämda förutsättningar bli av med

sina skulder eller del av dem. Utredningen förväntas avlämna ett

betänkande i denna fråga under hösten 1990. Vidare har med

verkan fr.o.m. den 1 juli 1988 genom lagen (1988:606) om

finansbolag införts krav på att finansieringsverksamhet riktad

mot konsumenter eller som ägs av bank får bedrivas endast efter

särskilt tillstånd. Den 1 juli 1988 tillkallade regeringen även

skuldkommittén med uppgift att bl.a. föreslå åtgärder i syfte

att begränsa hushållens skuldsättning och så långt som möjligt

undanröja de sociala skadeverkningarna som skuldsättningen i

vissa fall medför. Kommittén avlämnade i december 1988

betänkandet (SOU 1988:55) Hushållens skuldsättning, vari

framlades flera förslag i syfte att bl.a. förebygga skuldproblem

för hushållen. Enligt skuldkommittén var en förbättring av

kreditinstitutens kreditprövning gentemot konsumenterna den

mest angelägna åtgärden, och kommittén föreslog flera åtgärder

med detta syfte. I betänkandet förordades också att hushållen

skall ges rätt att inom en månad utan särskild kostnad få ångra

ett lån. Vidare föreslogs förbud mot att ansökningshandlingar

bifogas direktreklam för kredit. För att säkerställa en noggrann

kreditprövning föreslog kommittén att kreditinstitutens

möjligheter att erhålla samhällets eller inkassoföretagens hjälp

att driva in fordringar på privatpersoner skall begränsas. Inom

justitiedepartementet har också sedan år 1987 pågått en översyn

av konsumentkreditlagen. Resultatet av översynen kommer enligt

vad utskottet inhämtat att redovisas i en departementspromemoria

under hösten 1990.

Våren 1989 offentliggjorde regeringen vilka åtgärder som bör

vidtas i syfte att skärpa kraven på kreditinstituten vid

kreditgivning till hushåll och därmed begränsa hushållens

konsumtionskrediter. Av regeringsuttalandet framgick att

regeringen ansåg att kreditinstituten borde påta sig ett ökat

ansvar för den "överskuldsättning" som förekommer genom att

kreditinstituten själva helt eller delvis får stå för kostnaden

vid skuldsanering av särskilt drabbade hushåll. Ett särskilt

skuldsaneringsinstitut borde införas, och insolvensutredningen

borde enligt regeringen behandla denna fråga med förtur. Ett

viktigt led i arbetet med att förebygga skuldsvårigheter för

hushållen ansåg regeringen vara att kreditprövningen förbättras.

För att säkerställa att en korrekt kreditprövning verkligen görs

ansåg regeringen att det bör finnas en möjlighet att jämka

fordringsbelopp i de fall kreditgivaren har gjort en

otillräcklig kontroll av kredittagarens betalningsförmåga.

Förslag till sådana bestämmelser skulle enligt regeringen komma

att behandlas i samband med en översyn av konsumentkreditlagen

som då pågick inom justitiedepartementet. Vidare ansåg

regeringen att det i konsumentkreditlagen borde införas regler

om rätt för kredittagare att lösa lån i förtid. I fråga om

marknadsföring av krediter förordade regeringen i likhet med

skuldkommittén ett förbud mot att ansökningshandlingar bifogas

vid direktreklam för kredit.

Regeringsuttalandet innebar vidare att det var angeläget att

ett system med kreditengagemangsregister omedelbart startades.

Ett sådant register har numera också kommit till stånd inom

Upplysningscentralen, vilket medger att upplysningar om

beviljade krediter och kontokort kan ges till s.k. slutna

användargrupper.

Med anledning av vad som anförs i motion L704 vill utskottet

även framhålla att frågor rörande konsumentskyddet vid

leasingavtal övervägs inom ramen för en utredning (Ju 1988:01)

om leasing av fast och lös egendom. Enligt direktiven (dir.

1988:15) ingår det i den tillkallade utredningsmannens uppgifter

att överväga tvingande regler för att uppnå ett tillräckligt

skydd för kunden när denne intar en underlägsen ställning i

förhållande till sin motpart. I direktiven uttalas vidare att

behovet av skyddsregler framstår som påtagligt särskilt i

konsumentförhållanden. Ett betänkande om dessa frågor kan

förväntas under år 1992.

Enligt utskottets mening får syftet med motionärernas önskemål

anses tillgodosett genom de olika initiativ som tagits på

konsumentkreditområdet, och resultatet av det utredningsarbete

som pågår bör avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs.

Några uttalanden från riksdagens sida med anledning av

motionerna L704, L709 och L710 yrkande 1 samt L707 i denna del

är därför inte påkallade.

Vad härefter gäller spörsmålet om konsumentskyddet vid

elektroniska betalningsöverföringar som tas upp i motion L707

har utskottet ingen annan uppfattning än motionärerna om behovet

av att samhällets olika organ följer utvecklingen av den ökande

kreditmarknaden och övergången till elektroniska

betalningssystem. Utskottet vill emellertid, i likhet med vad

utskottet gjorde då en liknande motion avstyrktes förra året

(bet. 1989/90:LU4), hänvisa till att det -- sedan

konsumentverket gjort en framställning därom -- inom

regeringskansliet för närvarande pågår en kartläggning av de

juridiska och tekniska spörsmål som kan tänkas uppkomma från

konsumentskyddssynpunkt i samband med användandet av olika

elektroniska former för betalning. Kartläggningen beräknas

enligt vad utskottet inhämtat pågå i vart fall året ut. Frågor

rörande elektronisk betalningsöverföring har också tagits upp av

en arbetsgrupp inom civildepartementet, samrådsgruppen för

samhällets säkerhet inom dataområdet (SAMS). Arbetsgruppen har i

maj 1990 avlämnat en rapport, (Ds 1990:44) ADB och samhällets

säkerhet på 90-talet -- Samhällsapekter på säkerheten inom

betalningsväsendet. I rapporten understryks bl.a. behovet av att

man fäster särskilt avseende vid säkerhetskraven så att den

enskilde kontohavaren inte skall behöva stå risken för

eventuella hanteringsfel i betalningssystemen. SAMS förordar

också att etiska regler till skydd för den personliga

integriteten införs. Även inom det nordiska samarbetet samt inom

Europarådet, EG och OECD har olika frågor rörande elektronisk

betalningsförmedling aktualiserats. Inom EG har sålunda år 1987

tillkommit en uppförandekod för elektroniska betalningar och som

bl.a. innehåller integritetsskyddsregler. Skyddet för den

personliga integriteten vid registreringar inom

betalningsväsendet övervägs också av en expertkommitté inom

Europarådet.

Som framgår av det anförda är de av motionärerna aktualiserade

frågorna föremål för bevakning och uppmärksamhet på både

nationell och internationell nivå. Med hänsyn härtill anser

utskottet att motionärernas önskemål är tillgodosett och att

något initiativ från riksdagens sida inte är påkallat. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L707 också i denna del.

Betalningsvillkor och ränta

I de likalydande motionerna 1988/89:L901 och L910, båda av

Kjell Ericsson m.fl. (c), anförs (motiveringarna finns i

motionerna 1988/89:N214 resp. 1989/90:N348) att mindre

företagare måste få rimliga betalningsvillkor när det gäller

fakturors förfallodag. Enligt motionärerna bör en generell

30-dagarsregel gälla för betalning av fakturor och enhetliga

regler införas när det gäller dröjsmålsränta. Den enskilde

företagaren med små administrativa resurser upplever ofta,

enligt motionärerna, att han är i underläge mot leverantörer och

utsatt för hot om repressalier som inte står i rimlig proportion

till några dagars försenad inbetalning efter en mycket kort

kredittid.

I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) anförs att många

företag tagit sig för att inte längre godkänna post- och

bankinbetalningsdagarna som mottagardagar, utan hänvisar till

den dag de tagit emot pengarna, dvs. när de fått pengarna

registrerade i sin dator. En del företag tar enligt motionärerna

inte heller hänsyn till om förfallodagen infaller på s.k.

bankfri dag (lördag, söndag eller annan helgdag). Sammantaget

har alla dessa metoder, menar motionärerna, åstadkommit en

successiv nedbrytning av etik och moral totalt sett.

Motionärerna begär med hänvisning till det anförda

tillkännagivanden om att postens och bankens datumstämpel skall

gälla som effektiv betalningsdag (yrkande 2), att utsändande av

faktura vid reglering av periodisk avgift, eller vid

skuldreglering, skall ske i så god tid att ett månadsskifte

alltid skall finnas mellan mottagandet och förfallodagen och att

minst 15 kalenderdagar finns tillgängliga för betalning till

post eller bank (yrkande 3) samt att faktura vars förfallodag

inträffar på bankfri dag får betalas nästföljande bankdag

(yrkande 4).

Vad först gäller frågorna om tidpunkten för betalning av

fakturor, som tas upp i motionerna 1988/89:L901, L910 och L710

(yrkande 3), vill utskottet understryka att enligt allmänna

civilrättsliga regler fordringar skall betalas vid anfordran

såvida inte en bestämd förfallodag avtalats. Av avtalsrättsliga

bestämmelser följer vidare att en gäldenär inte är skyldig att

betala ränta i vidare mån än vad som följer av ett träffat avtal

eller i vissa fall av handelsbruk eller sedvänja eller som

annars kan utgå enligt lag. I räntelagen (1975:635) regleras

borgenärens rätt till dröjsmålsränta. I fråga om fordringar som

skall betalas på en i förväg bestämd förfallodag gäller att

dröjsmålsränta utgår från förfallodagen. Är förfallodagen inte

bestämd börjar dröjsmålsränta inte att utgå förrän 30 dagar gått

från det borgenären sänt räkning till gäldenären eller på annat

sätt framställt krav på betalning.

Som framgår av det anförda synes motionerna 1988/89:L901, L910

och L710 yrkande 3 bygga på missuppfattningar om gällande rätt.

Om parterna inte har avtalat om förfallodag har gäldenären

alltid en frist på en månad att betala innan gäldenären kan göra

gällande rätt till dröjsmålsränta. Som utskottet uttalat

tidigare när liknande motioner behandlats (bet. LU 1987/88:31)

får det i första hand ses som informationsproblem att det

förekommer att gäldenärer utsätts för rättsligt ogrundade krav

på betalning i "förtid" förenade med hot om dröjsmålsränta.

Konsumentverket och andra organ på konsumentskyddsområdet

liksom näringslivet genom sina branschorganisationer har ett

ansvar för att den enskilde konsumenten och näringsidkaren blir

medveten om vad som gäller i fråga om tidpunkten för betalning

av fordringar.

När det gäller enhetliga regler för dröjsmålsränta, som också

tas upp i motionerna 1988/89:L901 och L910, vill utskottet

erinra om att denna fråga övervägdes våren 1987 i samband med

ändringar i räntelagen (prop. 1986/87:72, bet. LU 1986/87:23).

Föredragande statsrådet framhöll därvid att räntelagen alltjämt

i princip borde vara dispositiv. Vad som sålunda anfördes i

propositionen föranledde inga uttalanden från riksdagens sida.

Utskottet finner inte anledning att nu bedöma frågan annorlunda.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna

1988/89:L901, L910 och L710 yrkande 3.

Vad därefter gäller frågan om betalningsdag, som tas upp i

motion L710 (yrkande 2), innebär nuvarande praxis att den dag

inbetalningen bokförts på borgenärens konto är utslagsgivande

för om betalning har skett i rätt tid. Den som betalar en

räkning via bank eller post eller genom girering torde ha att

räkna med att någon eller några dagar ibland kan förflyta innan

inbetalningen eller gireringen blir bokförd på mottagarens

konto. Denna ordning, som således innebär att den som vill vara

helt säker på att undvika dröjsmålsränta måste betala sina

räkningar några dagar före förfallodagen, torde inte kunna undgå

kritik från konsumentskyddssynpunkt. I sammanhanget måste

emellertid beaktas att det av praktiska skäl knappast låter sig

göras att ha andra regler om när betalning rätteligen fullgjorts

i konsumentförhållanden än vad som gäller i förhållanden

näringsidkare emellan eller mellan privatpersoner.

Bestämmelserna på området måste alltså vara enhetliga och vid en

generell avvägning mellan gäldenärens och borgenärens intressen

måste borgenärens önskemål av att kunna disponera över

fordringsbeloppen omedelbart efter förfallodagen väga tyngre än

gäldenärens intresse av att inte behöva betala en skuld några

dagar i förväg. Till saken hör också att en eller några dagars

enstaka överskridanden av senaste betalningsdag inte annat än i

rena undantagsfall leder till att borgenären gör gällande sin

rätt till dröjsmålsränta, i vart fall inte om gäldenären är

konsument. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion

L710 yrkande 2.

Vad slutligen angår yrkandet i motion L710 om att räkningar

som förfaller på bankfri dag skall få betalas nästföljande

bankdag (yrkande 4) vill utskottet framhålla att det torde bygga

på en missuppfattning om innebörden i gällande rätt. I de fall

ett skuldebrev skall betalas en dag när bankerna är stängda

gäller enligt 5 § skuldebrevslagen att betalningstiden förskjuts

till påföljande vardag. Bestämmelsen tillämpas analogt också när

det gäller andra fordringar. Gällande ordning innebär således

att gäldenären utan risk för dröjsmålsränta kan vänta med att

fullgöra betalningen till första vardagen efter den bankfria

dagen. En annan sak är emellertid om borgenären och gäldenären

genom avtal kommit överens om att en fordran som skulle förfalla

på en bankfri dag i stället skall betalas en eller flera dagar i

förväg. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion

L710 yrkande 4.

Preskription av bankmedel

För preskription av banktillgodohavanden gäller allmän

preskription enligt huvudregeln i preskriptionslagen (1981:130).

Regeln innebär att en fordran preskriberas tio år efter

tillkomsten om inte preskriptionsavbrott sker dessförinnan.

I motion L908 av Magnus Persson (s) begärs tillkännagivande om

ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen

beskrivs ett fall där en person vägrats utbetalning av

innestående bankmedel under åberopande av tioårig preskription.

Motionären anser att den gällande ordningen bör ändras till en

form av "livstidsregel" för kontoinnehavare.

Utskottet delar i princip den uppfattning som motionären

framfört att det är otillfredsställande att bankmedel kan bli

föremål för preskription. Problemet synes emellertid numera i

allt väsentligt ha fått sin lösning. Konsumentverket och Svenska

sparbanksföreningen har sålunda påpekat att skyldigheten för

bankerna att lämna kontrolluppgift om banktillgodohavanden och

ränteinkomster till skattemyndigheterna torde medföra att

preskriptionsavbrott sker. Sparbanksföreningen har även påpekat

att preskriptionsavbrott likaledes uppkommer då ränta

automatiskt påförs ett bankkonto, ett förfarande som är allmänt

förekommande. Såväl konsumentverket som övriga remissinstanser

har avstyrkt motionen. Utskottet delar remissinstansernas

uppfattning och finner inte skäl till några initiativ från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konsumentkrediter

att riksdagen avslår motion 1989/90:L704, motion 1989/90:L707

yrkande 4, motion 1989/90:L709 och motion 1989/90:L710 yrkande

1,

res. 1 (mp)

2. beträffande betalningsvillkor m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:L901, motion 1989/90:L710

yrkandena 2, 3 och 4 samt motion 1989/90:L910,

res. 2 (mp)

3. beträffande preskription av bankmedel

att riksdagen avslår motion 1989/90:L908.

Stockholm den 4 september 1990

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Martin

Olsson (c), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar

Thollander (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),

Elisabet Franzén (mp), Gunilla Andersson (s), Charlotte

Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp), Sven-Åke Nygårds (s),

Ulla-Britt Åbark (s) och Viola Claesson (v).

Reservationer

1. Konsumentkrediter (mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "inte påkallade"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening får syftet med önskemålen i

motionerna L704 och L709 anses tillgodosett genom de olika

initiativ som tagits på konsumentkreditområdet, och resultatet

av det utredningsarbete som pågår bör avvaktas innan ytterligare

åtgärder övervägs. Några uttalanden från riksdagens sida med

anledning av dessa motioner är därför för närvarande inte

påkallade.

När det gäller rättigheten att också i framtiden få använda

kontanter vid betalning, som tas upp i motion L707, anser

utskottet att det är anmärkningsvärt att denna från

konsumentskyddssynpunkt viktiga och självklara fråga inte ens

berörts i samband med det pågående utrednings- och

översynsarbetet på konsumentkreditområdet eller i annat

sammanhang. Enligt utskottets mening måste möjligheten att få

betala kontant finnas kvar, och den pågående utvecklingen av

olika elektroniska system för betalning med kort får inte

innebära att konsumenter som betalar kontant missgynnas. Som

motionärerna är inne på får det sålunda inte förekomma att

extraerbjudanden och rabatter av olika slag endast gäller för

dem som betalar med kredit- eller betalkort eller att kunder som

betalar kontant får sämre service i butikerna än

kontokortskunder. I likhet med motionärerna vill utskottet

särskilt framhålla att det för vissa grupper, t.ex. åldringar

och handikappade som måste låta andra handla åt sig, är särskilt

angeläget att kontanthandeln finns kvar. Mot bakgrund av den

pågående utvecklingen när det gäller olika betalsystem anser

utskottet att det är angeläget att värna om rätten att få betala

kontant.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av

motion L707 yrkande 4 delvis som sin mening ge regeringen till

känna.

Den oroande utvecklingen på konsumentkreditområdet med

ekonomiska och sociala problem för många hushåll är enligt

utskottets mening till övervägande del att tillskriva de höga

räntor och avgifter som tas ut av finansbolagen. I likhet med

motionärerna i motion L710 anser utskottet att det beträffande

konsumentkrediter finns skäl att närmare utreda en övre tillåten

gräns för effektiv ränta kopplad till gällande diskonto. Ett

sådant "tak" för den effektiva räntan skulle bl.a. kunna leda

till en effektivare konkurrens på lånemarknaden och innebära att

de finansbolag som inte klarar sin verksamhet inom en lagstadgad

ekonomisk ram helt enkelt slås ut. Var räntetaket skall sättas

kräver självfallet noggranna överväganden. Som motionärerna

framhåller bör emellertid utgångspunkten vara att ett

kreditföretag som inte kan finansiera sin utlåning med en

effektiv ränta som är 15 % högre än diskontot inte har något

berättigande på lånemarknaden.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av

motion L710 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande konsumentkrediter

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L707 yrkande 4

och motion 1989/90:L710 yrkande 1 samt med avslag på motion

1989/90:L704 och motion 1989/90:L709 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Betalningsvillkor m.m. (mom. 2)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Vad därefter" och på s. 25 slutar med "yrkande 4"

bort ha följande lydelse:

Vad därefter gäller frågan om betalningsdag, som tas upp i

motion L710 (yrkande 2), innebär nuvarande praxis att den dag

inbetalningen bokförts på borgenärens konto är utslagsgivande

för om betalningen har skett i rätt tid. Den som betalar en

räkning via bank eller post eller genom girering måste alltid

räkna med att någon eller några dagar ibland kan förflyta innan

inbetalningen eller gireringen blir bokförd på mottagarens

konto. Gällande ordning innebär således i praktiken att

räkningar måste betalas en eller flera dagar före förfallodagen

om man vill vara säker på att undgå krav på dröjsmålsränta. Från

konsumentskyddssynpunkt anser utskottet att det finns skäl att

kritisera dessa förhållanden särskilt i de fall då gäldenären

använder sig av det betalningssätt borgenären anvisat. Enligt

utskottets mening är det angeläget att närmare överväga den

ordning som motionärerna förespråkar och som innebär att om en

konsument betalar en räkning på post- eller bankkontor beloppet

skall anses ha kommit borgenären, om denne är näringsidkare,

till handa omedelbart vid betalningen eller, i fråga om

betalning via giro, när betalningsuppdraget togs emot av det

förmedlande kontoret. Den ordning som utskottet sålunda

förespråkar gäller för övrigt redan i fråga om betalning av

bl.a. hyra enligt 12 kap. 20 § jordabalken. De praktiska

svårigheterna med en sådan ordning också när det gäller andra

typer av fordringar på konsumenter torde inte vara

oövervinnerliga. Författningstekniskt synes frågan kunna lösas

genom en ny bestämmelse i räntelagen med det ovan angivna

lagrummet i jordabalken som förebild. Det får emellertid ankomma

på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare utreda denna

fråga och återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga

lagändringar.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av

motion L710 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

Vad slutligen angår yrkandet i motion L710 om att räkningar

som förfaller på en bankfri dag skall få betalas nästföljande

bankdag (yrkande 4) vill utskottet först erinra om innehållet i

5 § skuldebrevslagen. Stadgandet innebär att en gäldenär, såvida

inte annat avtalats, kan vänta med att betala en fordran som

förfaller till betalning på bankfri dag till första vardagen

därefter utan att behöva riskera krav på dröjsmålsränta.

Bestämmelsen är således dispositiv, vilket innebär att

borgenären, t.ex. ett kontokortsföretag eller ett finansbolag, i

sina avtalsvillkor kan föreskriva att gäldenären skall betala en

fordran en eller flera dagar i förväg i fall fordringen

förfaller en dag när bankerna är stängda. Utskottet anser i

likhet med motionärerna att denna ordning inte kan accepteras

från konsumentskyddssynpunkt. Enligt utskottets mening bör det

sålunda inte vara möjligt för en näringsidkare att gentemot en

enskild konsument "avtala bort" 5 § skuldebrevslagen särskilt

mot bakgrund av att konsumenten i praktiken inte har någon som

helst möjlighet att få avtalsvillkoren ändrade. Också i denna

fråga får det ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang

återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga

lagändringar.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av

motion L710 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande betalningsvillkor m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L710 yrkandena 2

och 4 samt med avslag på motion 1988/89:L901, motion

1989/90:L710 yrkande 3 och motion 1989/90:L910 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Remissyttranden över motion 1989/90:L908

Bilaga

På begäran av lagutskottet har konsumentverket (KOV), Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges

föreningsbankers förbund yttrat sig över motion 1989/90:L908.

Konsumentverket/KO

Frågan om utsträckning av preskriptionstiden för

banktillgodohavanden har behandlats vid den nya

preskriptionslagens tillkomst. Några särskilda

preskriptionsbestämmelser för sådana fordringar infördes inte. I

propositionen (prop. 1979/80:119) konstaterades att den gällande

ordningen inte syntes ha medfört några egentliga olägenheter,

eftersom bankerna regelmässigt betalade ut insatta medel, även

om preskription skulle ha inträffat. Vidare framhölls att

preskriptionsbestämmelserna fyllde en inte oviktig funktion även

i fråga om bankfordringar genom att utgöra ett skydd mot

ogrundade påståenden om gamla fordringar. Om fordringar på

insatta medel undantogs från preskription, skulle bankerna av

allt att döma åsamkas betydande olägenheter, heter det i

propositionen.

Konsumentverket känner inte till fall där regeln om

tioårspreskription har lett till rättsförlust för enskilda,

bortsett från det fall motionären beskriver. Det kan givetvis

därmed inte uteslutas att andra likartade fall har inträffat.

Risken för en rättsförlust i enskilda fall måste i och för sig

vägas mot de svårigheter, i form av bl.a. omfattande

utredningar, som en utsträckt preskriptionstid skulle medföra

för bankerna. Om det är riktigt som sägs i propositionen att

bankerna regelmässigt betalar ut insatta medel även efter

preskription, är det dock svårt att se att en förlängd

preskriptionstid skulle innebära några svårigheter för bankerna.

Konsumentverket ställer sig därför i princip positivt till

tanken att förlänga tiden.

Samtidigt kan det dock ifrågasättas om en sådan reform skulle

få någon praktisk betydelse. Risken för att banktillgodohavanden

kommer att preskriberas kan numera antas praktiskt taget ha

eliminerats. Den sedan några år tillbaka införda skyldigheten

för banker att lämna kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna

beträffande ränta och kapital på bankkonton innebär att

preskriptionsavbrott sker i fråga om dessa bankkonton. Endast i

mycket begränsade undantagsfall är bankerna befriade från

skyldigheten att lämna kontrolluppgift. Räntan är i dessa fall

mindre än 100 kr.

Mot denna bakgrund anser Konsumentverket att det inte är

motiverat med en utsträckt preskriptionstid speciellt för

banktillgodohavanden.

Svenska bankföreningen

Motionären anser att den nuvarande tioåriga

preskriptionsregeln bör ändras till en form av livstidsregel för

bankinnehavaren. Innebörden av förslaget är att anspråk på

bankmedel aldrig ska preskriberas.

Enligt vad som upplysts föreningen betalar samtliga banker

enligt vedertagen praxis ut innestående kapitalmedel till den

som visar sig ha rätt till dem oavsett om preskription har

inträtt eller ej. Vissa banker betalar t.o.m. ut ränta för tid

efter det att fordringen har preskriberats.

Det bör anmärkas att frågan om preskription av bankmedel

behandlats tidigare av riksdagen, se prop. 1976/77:5 samt prop.

1979/80:119. De skäl som redovisas i sistnämnda proposition (s.

51 ff) mot ett avskaffande av tioårsregeln har enligt föreningen

fortfarande bärkraft. Preskriptionsbestämmelserna fyller ju

bl.a. den funktionen att de utgör ett skydd mot ogrundade

påståenden om gamla fordringar. Dessutom kan det vara förenat

med såväl tekniska som administrativa problem att hålla konton,

som inte rörts under avsevärd tid, vid liv för evigt. Därtill

kommer att de konton som kan komma att preskriberas ofta

innehåller obetydliga tillgodohavanden. Det skulle därför vara

förenat med betydande olägenheter för bankerna om

preskriptionsregeln togs bort i fråga om bankmedel. Nuvarande

ordning bör dessutom, som nyss konstaterats, inte medföra några

egentliga olägenheter för kunderna eftersom bankerna

regelmässigt betalar ut insatta medel även om preskription

skulle ha inträtt. Föreningen avstyrker mot nu nämnda bakgrund

motionsyrkandet.

Svenska sparbanksföreningen

I propostionen till nuvarande preskriptionslag sägs att

preskriptionstiden för bankmedel börjar löpa vid senaste

insättning/uttag på kontot. Denna preskriptionstid anses vara

avbruten genom att banken i sin roll som gäldenär exempelvis

betalar ränta eller lämnar saldobesked till kunden.

De senare årens utveckling av bankernas datasystem och därav

följande rutiner får, enligt Sparbanksföreningens mening, vissa

konsekvenser vid tillämpningen av preskriptionslagstiftningen.

Numera påförs bankkonton ränta automatiskt utan att kunden

behöver uppmana banken därtill. Härigenom bör banken såsom

gäldenär anses ha erkänt sin skuld till kontohavaren. Bankens

förfarande avbryter således preskriptionstiden. Det kan dessutom

ifrågasättas om inte bankernas uppgiftslämnande till

skattemyndigheterna i fråga om ränta och kapital innebär

preskriptionsavbrott. Detta innebär i så fall ett hinder för

bankerna att preskribera bankmedel.

Enligt Sparbanksföreningens uppfattning innebär således en

tillämpning av gällande preskriptionslagstiftning att de i

motionen påtalade effekterna inte uppkommer. Det resultat som

motionären åsyftat uppnås följaktligen utan att

lagstiftningsåtgärder behöver vidtas.

En annan sak är att det från bankernas utgångspunkt uppkommer

praktiska problem till följd av inaktiva bankkonton som under

lång tid inte är föremål för intresse från kontohavarens sida. I

synnerhet om kontobehållningen är liten kunde det ifrågasättas

om inte bankerna bör ha möjlighet att, utan initiativ från

kontohavarens sida, avsluta sådana inaktiva konton.

Sveriges föreningsbankers förbund

1976 föreslogs i en proposition med förslag till ny

preskriptionslagstiftning att fordringar på medel insatta på

bank skulle undantas från de allmänna

preskriptionsbestämmelserna. Förslaget kritiserades från

bankerna som påtalade de olägenheter förslagets genomförande

skulle komma att medföra för dessa. Då propositionen behandlades

i lagutskottet berördes frågan inte särskilt av

utskottsmajoriteten som avstyrkte propositionen i dess helhet.

Minoriteten tog däremot upp frågan och ansåg att invändningarna

från bankerna vägde tungt varför förslaget om att undanta

bankfordringar från preskription avstyrktes.

I 1980 års proposition med förslag till ny preskriptionslag

föreslogs ånyo inte något undantag från preskriptionsreglerna

för banktillgodohavanden. Tvärtom konstaterades att gällande

ordning inte syntes ha medfört några egentliga olägenheter och

att preskriptionsbestämmelserna fyller en inte oviktig funktion

också vad avser bankfordringar genom att utgöra ett skydd mot

ogrundade påståenden om gamla fordringar.

Preskription av bankfordringar inträder om några insättningar

eller uttag inte gjorts på ett konto under 10 år och kunden

under dessa år inte heller mottagit någon uppgift om kontot

eller haft annan kontakt med banken ang. kontot. Oftast rör det

sig om orörda medel av så små belopp att kontobesked ej

tillställs kunden och sådana konton där banken t.ex. på grund av

att kontohavaren är avliden får ränte- och saldobesked i retur.

Inom föreningsbankerna finns f.n. inte någon central rutin för

avförande av preskriberade medel, dock överväger man att införa

en sådan. I avvaktan härpå kommer små orörda preskriberade

konton att ligga kvar i systemet år efter år. Som en

engångsåtgärd gjordes i samband med införandet av ett nytt

inlåningssystem vid årsskiftet 1986/87 en sanering av

preskriberade konton för att få bort en stor mängd orörda

småkonton ur reskontrorna. I enlighet med rådande bankpraxis har

föreningsbankerna dels fullständiga uppgifter över de avställda

kontona och dels betalas medlen ut till den kund som kan visa

att han har rätt till dessa. Trots att medlen är preskriberade

och kontona avställda utbetalas medlen således vid anfordran

enligt praxis inom bankerna. Ränta behöver dock inte utbetalas

för tid efter det att preskription har inträtt. Så kan dock ske

ändå.

SFF avstyrker med hänvisning till vad ovan anförts att

preskriptionstiden för banktillgodohavanden ändras.

Som grund för hemställan om ändrad preskriptionstid refereras

i motionen till en händelse där vederbörande fått besked om "att

han ej längre ägde pengarna". SFF ifrågasätter om denna händelse

inte är ett missförstånd. Då fråga är om en så stor ursprunglig

summa som 17000kr. bör kunden ha fått årliga kontobesked. Om

preskription inträtt -- t.ex. på grund av att kontobesked kommit

oöppnade i retur till banken -- har kunden i vart fall enligt

bankpraxis rätt att få tillbaka sina ursprungligt insatta medel

jämte ränta härpå fram till dess att preskription inträtt.