Bet. 1990/91:LU13

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU13

Vårdnad och umgänge

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

LU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1990/91:8, vari framläggs

förslag till ändringar i föräldrabalken och vissa andra lagar.

Ändringarna rör framför allt reglerna om vårdnad och umgänge.

Förslagen i propositionen syftar särskilt till att underlätta

en utveckling mot att föräldrarna i än större utsträckning än i

dag tar ett gemensamt ansvar för barnet och själva kommer

överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas.

Lagförslagen innebär flera nyheter. Kommunerna åläggs en

skyldighet att erbjuda alla föräldrar s.k. samarbetssamtal.

Domstolen får också möjlighet att initiera samarbetssamtal i

pågående mål om vårdnad eller umgänge. Ogifta föräldrar skall

kunna få gemensam vårdnad på ett enklare sätt än i dag, nämligen

genom en anmälan till socialnämnden i samband med att

faderskapet fastställs. I anslutning därtill föreslås att termen

faderskapserkännande byts ut mot termen faderskapsbekräftelse.

Vidare skall gemensam vårdnad kunna komma i fråga inte bara om

föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter

denna vårdnadsform. I de fall då domstolen har att anförtro

vårdnaden åt endera föräldern skall domstolen fästa avseende

särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda

föräldrarna, detta för att motverka s.k. umgängessabotage.

Reglerna om umgänge kompletteras också med en skyldighet för

vårdnadshavaren att lämna sådana upplysningar om barnet som kan

främja umgänget. En särskild erinran tas också in i

socialtjänstlagen om att socialnämnden även efter det att en

tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det

behov av stöd och hjälp som kan föreligga. I fråga om

interimistiska beslut föreslås att dessa -- i stället för att

avse vårdnaden -- skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo

tillsammans med. Slutligen skall vårdnadsutredningar i

fortsättningen utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och

överlämnas till domstolen utan något ställningstagande från

nämndens sida.

I samband med förslagen i propositionen behandlar utskottet,

dels elva med anledning av propositionen väckta motioner, dels

tolv motioner som väckts under den allmänna motionstiden vid

riksmötet 1989/90.

Utskottet förordar en ändring i förslaget till ändring i FB.

Sålunda föreslår utskottet med anledning av fyra motionsyrkanden

(s, fp och v) att rätten åläggs en uttalad skyldighet att se

till att vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt (se bilaga 2). I

övrigt tillstyrker utskottet förslagen i propositionen.

Härigenom tillgodoses ett flertal av motionerna från den

allmänna motionstiden.

Utskottet förordar också tillkännagivanden i två avseenden.

Det ena avser frågan om kostnader vid utövande av umgänge som

utskottet med anledning av fem motionsyrkanden (s, m, fp, c och

v) anser måste få en lösning. Det andra gäller en översyn som

skall syfta till att barnets uppfattning och synpunkter i

vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt

sätt än vad gällande rätt erbjuder och att barnens möjligheter

att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och

umgängesprocesser ökar. Utskottets sålunda gjorda

tillkännagivande sker med bifall till ett motionsyrkande (c) och

med anledning av fem andra (s, m, fp, v och mp).

Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats 28 reservationer och två särskilda

yttranden.

Propositionen

I proposition 1990/91:8 föreslår regeringen

(justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

3. lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella

faderskapsfrågor,

4. lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av

nordiska faderskapsavgöranden,

5. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.

vid utredning av faderskap,

6. lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa

fall för utgivna underhållsbidrag.

I propositionen bereder regeringen riksdagen också tillfälle

att ta del av vad föredragande statsrådet anfört om rätten till

omprövning av vårdnadsavgöranden (avsnitt 2.6.3).

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:8

1990/91:L3 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen

avslår propositionen i vad den ersatt orden "erkänna" och

"erkännande" med "bekräfta" och "bekräftelse".

1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunernas ekonomiska möjligheter att

erbjuda samarbetssamtal,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett barnperspektiv i lagstiftningen,

4. att riksdagen beslutar att de kommunala socialnämnderna

även fortsättningsvis skall vara förberedande instans vid

vårdnadstvister,

5. att riksdagen beslutar om införandet av en tidsgräns på tre

månader för vårdnadsutredningar, om inte det föreligger

synnerliga skäl för en längre utredningstid,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att överföra mål som rör frågor om

vårdnaden och umgänge till länsrätterna.

1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

åtgärder för att säkra föräldrars och barns umgängesrätt enligt

i motionen anförda riktlinjer.

1990/91:L6 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

beträffande umgängesrätten och gemensam vårdnad.

1990/91:L7 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

beträffande allsidiga vårdnadsutredningar som lyfter fram

barnets situation.

1990/91:L8 av Ulla Pettersson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om gemensam vårdnad för barn till ogifta

föräldrar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om obligatoriska samarbetssamtal vid

vårdnadstvister.

1990/91:L9 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om mål för och omfattning av verksamheten med

samarbetssamtal,

2. att riksdagen i anledning av det i propositionen framlagda

förslaget till utvidgad möjlighet att förordna om gemensam

vårdnad uttalar vikten av att barnets bästa blir avgörande vid

beslut om vårdnaden,

3. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning

tillsätts med uppgift att föreslå förändringar syftande till

såväl stärkande av barnens ställning i vårdnads- och umgängesmål

som ökat hänsynstagande till barnens bästa vid beslut om

umgängesrätt.

1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att 6 kap. 18 § första stycket FB ges följande lydelse:

I mål om vårdnad eller umgänge får rätten uppdra åt

socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse

anordna samtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna

(samarbetssamtal). Sådant uppdrag bör ges så snart ett

samarbetssamtal kan antas tjäna något syfte.

2. att 6 kap. 15 § FB ges följande lydelse:

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnet kan umgås

med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan

som står barnet nära, i den utsträckning som är lämplig med

hänsyn till barnets bästa. Vad som är barnets bästa skall därvid

bestämmas med utgångspunkt från barnets ålder och mognadsgrad,

känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren,

barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes

förhållanden.

Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar emot det,

lämna den som har umgängesrätt enligt första stycket sådana

upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget eller som

berör barnets hälsa eller framtid.

Motsätter sig barnets -- -- -- bäst för barnet.

Motsätter sig barnets -- -- -- bäst för barnet.

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kostnaderna för umgängesrättens

genomförande,

4. att 6 kap. 19 § första stycket FB ges följande lydelse:

Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge

skyndsamt blir tillbörligt utredda.

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lämpligheten i att vårdnadsutredningar

avslutas med ett förslag,

6. att 6 kap. 20 § andra stycket FB ges följande lydelse:

Beslut enligt första stycket får meddelas utan

huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall motparten få

tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten skall ge socialnämnden

tillfälle att yttra sig i frågan. Har rätten meddelat ett

beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.

7. att 6 kap. 7 a § FB ges följande lydelse:

Om barnets vårdnadshavare åsidosätter barnets behov av umgänge

med den förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten

besluta om ändring i vårdnaden, såvida inte hänsyn till barnets

bästa talar däremot.

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för stärkande av

barnkompetens inom socialtjänstens område,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om domarkompetens vid handläggning av

vårdnads- och umgängesmål,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om expertmedverkan i vårdnads- och

umgängesmål,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om beaktande av barnets bästa vid allmän

förvaltningsdomstols verkställighetsbeslut i umgängestvister,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjlighet att i verkställighetsmål inför

allmän förvaltningsdomstol föranstalta om omprövning av

vårdnadsfrågan i allmän domstol,

13. att 7 kap. 4 § brottsbalken tillförs ett nytt stycke som

ges följande lydelse:

För egenmäktighet med barn skall ock dömas barns

vårdnadshavare som utan beaktansvärt skäl i väsentlig mån

åsidosätter barnets behov av umgänge med den förälder som inte

är vårdnadshavare.

14. att riksdagen beslutar ersätta termen

"faderskapsbekräftelse" i lagtexten med termen

"faderskapsförklaring",

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om faderskapspresumtion vid

samboförhållanden,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rättslig reglering av vårdnads- och

umgängesfrågor i sociala föräldraskap samt,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ensamstående fäders situation.

1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte Branting

(båda fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående lagstiftning och dess tillämpning

såvitt gäller vårdnad och umgänge med anledning av artikel 12 i

FNs barnkonvention,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående barnets talerätt.

1990/91:L12 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant

tillägg i föräldrabalken, som innebär att tingsrätten skall utse

ett ombud åt barnet i mål om vårdnad och umgänge i enlighet med

vad som sägs i motionen,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i föräldrabalken

att domstolarna åläggs att ange domslutsskäl i vårdnads- och

umgängestvister.

1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utökade möjligheter till gemensam vårdnad,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barns möjlighet att själva lämna

information,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om varsamhet vid bedömning av

umgängessabotage och lagfäst ansvar för den umgängesberättigade,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av inskränkning i rätten till

omprövning av beslut i vårdnadsfrågor.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90

1989/90:L402 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:A802 -- yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag om att införa

faderskapspresumtion för man som är stadigvarande boende hos

barnets mor.

1989/90:L406 av Per Stenmarck och Ewy Möller (m) vari yrkas

att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 15 §

föräldrabalken att barnens rätt till umgänge med båda

föräldrarna tryggas.

1989/90:L409 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om samarbetssamtal.

1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av lagstiftning som innebär att

förälder skall åläggas att hos socialförvaltningen diskutera

vårdnadsfrågan innan den prövas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av lagstiftning som innebär att

vårdnadsutredningar skall vara avslutade inom tre månader,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av skärpta regler för att

tillförsäkra en förälder med umgängesrätt möjligheten att

faktiskt utöva umgänget och att lagtexten förtydligas så att

rätten även under pågående process skall besluta om fortsatt

umgänge och att den som saboterar umgänget blir fråntagen

vårdnadsrätten om detta inte är i strid med barnets bästa,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning som innebär att barn i

vårdnadstvister får ett eget juridiskt ombud,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ekonomiskt stöd för resekostnader i vissa

umgängessituationer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning som innebär att i tvistiga

fall skyldigheten att betala underhållsbidrag alltjämt skall

bestämmas av domstol men att fastställandet av bidragsbeloppets

storlek skall ankomma på försäkringskassan,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den umgängesberättigade föräldern

jämställs med den vårdnadsberättigade gällande barnets

sekretess.

1989/90:L412 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att myndighetsåldern

bör sänkas till 16 år.

1989/90:L414 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tillsättandet av en parlamentarisk utredning

om barnets rätt.

1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i

föräldrabalken att rätten åläggs en uttalad skyldighet att

utreda frågor om vårdnad och umgängen,

2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i

föräldrabalken att rätten under förberedelsen av målet skall

anstränga sig att uppnå en förhandlingslösning för barnets

bästa,

3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i

föräldrabalken att motiveringen i interimistiska beslut blir

utförligare och klarare för parterna.

1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för

att säkra föräldrars och barns umgängesrätt enligt de i motionen

anförda riktlinjerna.

1989/90:L422 av Karin Söder och Ylva Annerstedt (c, fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ersättning för kostnader vid utövande av

umgänge med barn.

1989/90:L423 av Börje Hörnlund (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om rättsgenetisk undersökning i samband med faderskapsmål.

1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari -- med

hänvisning till vad som anförs i motion 1989/90:So625 -- yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående expertledamot i domstol vid t.ex.

vårdnads- och omhändertagandemål,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ny lagstiftning om vårdnad och umgänge med

barn.

1989/90:L427 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning

till vad som anförs i motion 1989/90:So324 -- yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om fria resor för barn

och föräldrar, som inte är vårdnadshavare, för att underlätta

umgänget.

Utskottet

1. Inledning

Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit

föremål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området

har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets

intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades

föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32,

bet. LU 20). Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna

som bär skulden till söndringen inte får tillmätas betydelse vid

avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall få

vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes

bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att

få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta

med varandra. Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs

när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden

om sina barn.

Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det

infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med

varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol

få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare utmönstrades termerna

barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur lagstiftningen som

ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för barn

till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta

lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av

lagutskottet att förslag till nya regler om underhållsbidrag

skulle läggas fram med förtur (prop. 1975/76:170, bet. LU 33).

Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en

genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a.

innebar att dessa -- liksom bestämmelserna om bidragsförskott --

anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, bet.

LU 9).

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i

bl.a. FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop.

1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena med

lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom

lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan

särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva

vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades förfarandet i fall då

ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få

gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs

också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets

behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FBs

bestämmelser om verkställighet av allmän domstols avgöranden om

vårdnad och umgänge (prop. 1982/83:165, bet. LU 41). Ändringarna

innebar bl.a. att möjligheterna att besluta om polishämtning av

barn begränsades och att länsrättens befogenhet att vägra

verkställighet i viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol

möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad eller umgänge,

i vissa fall förordna om verkställighet.

År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt

med uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns

rättsliga ställning. Utredningen skulle enligt direktiven själv

kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar

borde komma i fråga. Utredningens första delbetänkande (SOU

1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB infördes

förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63)

Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag till bl.a.

regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av

förslagen kom att ligga till grund för de ändringar i FB som

genomfördes år 1983. Betänkandet innehöll också förslag om

talerätt och representation för barn i mål om vårdnad m.m. Åren

1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för sitt arbete.

Sålunda skulle utredningen bl.a. undersöka om -- och i så fall i

vilken utsträckning -- barn skall ha talerätt i mål om vårdnad

m.m. Utredningen skulle även utreda huruvida domstolarna vid

handläggningen av sådana mål bör tillföras barnpsykologisk

sakkunskap. Utredningen, vars återstående uppgifter överförts

till förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07), avgav i början av

år 1987 sitt tredje och sista delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets

rätt 3. Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m.,

vari bl.a. de nyss angivna frågorna behandlas. Betänkandet har

remissbehandlats och övervägs inom justitiedepartementet, såvitt

avser vissa frågor som inte tagits upp under arbetet med nu

förevarande lagstiftningsärende.

På begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29) tillkallade

regeringen under våren 1987 en kommitté (S 1986:05) med uppgift

att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och

bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat

sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48)

Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III.

Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas

situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att

behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har

därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till

statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.

Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets

intresse, som präglat det svenska lagstiftningsarbetet, har

också kommit till uttryck på det internationella planet. Sålunda

antog Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989

en konvention om barnets rättigheter. Konventionen godkändes av

riksdagen under våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28, rskr.

350). Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att

tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn

skydd mot övergrepp och utnyttjande och rör bl.a. frågor om

vårdnad och umgänge.

Den proposition som nu föreligger till behandling grundar sig

på en inom justitiedepartementet upprättad

departementspromemoria (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge.

Förslagen i promemorian bygger i sin tur på bl.a. de synpunkter

som kom fram vid överläggningar som justitiedepartementet höll

under hösten 1987 med ett stort antal myndigheter och

organisationer. Promemorian har remissbehandlats. I

lagstiftningsärendet har också överläggningar hållits med

företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och

Norge.

2. Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i framför

allt reglerna i föräldrabalken om vårdnad och umgänge. Förslagen

syftar särskilt till att bana väg för en utveckling mot att

föräldrarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall

kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor.

Det föreslås att s.k. samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar

i alla kommuner. Vidare föreslås det att domstolen i ett mål om

vårdnad eller umgänge skall ges möjlighet att ta initiativ till

att samarbetssamtal kommer till stånd.

Gemensam vårdnad föreslås kunna komma i fråga inte bara om

föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter

denna vårdnadsform.

Ogifta föräldrar föreslås kunna få gemensam vårdnad genom en

anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet

fastställs. I anslutning därtill föreslås att termen

faderskapserkännande byts ut mot termen faderskapsbekräftelse.

För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan

endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen

liksom hittills avgöra frågan om vem som skall ha vårdnaden

efter vad som är bäst för barnet. Det föreslås en uttrycklig

bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av vad som är bäst

för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en

nära och god kontakt med båda föräldrarna.

I anslutning till reglerna om umgänge föreslås att

vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som

kan främja umgänget. Vidare föreslås att en erinran tas in i

socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en

tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det

behov av stöd och hjälp som kan föreligga.

När det gäller förfarandet i vårdnadsmål föreslås att

interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden skall

kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. Det

föreslås vidare att domstolen skall uppdra åt socialnämnden att

föranstalta om utredning men att utredningen skall överlämnas

till domstolen utan något ställningstagande från nämndens sida.

De föreslagna lagändringarna avses träda i kraft den 1 mars

1991.

3. Allmänna överväganden

Ett barns möjligheter till en god utveckling och social

anpassning är i hög grad beroende av om barnet får växa upp

under trygga förhållanden. För att barnet skall få en trygg

uppväxt är det -- som utskottet vid åtskilliga tillfällen

understrukit då riksdagen tidigare behandlat vårdnads- och

umgängesfrågor -- av väsentlig betydelse att barnet har goda och

nära relationer till båda sina föräldrar. Av hänsyn till barnet

är det också angeläget att föräldrarna kan handla i en anda av

samförstånd och omtanke om barnet. Det sagda gäller inte minst i

de fall då föräldrarna inte längre lever tillsammans. Det ligger

i sakens natur att barnets intresse av goda relationer till båda

föräldrarna efter en separation bäst främjas om föräldrarna kan

komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas så

att dessa frågor inte behöver bli föremål för långdragna och

upprivande processer inför domstol. Samförståndslösningar utgör

även en viktig förutsättning för att barnet inte skall drabbas

negativt av föräldrarnas separation och för att föräldrarna

skall kunna fortsättningsvis samarbeta i frågor rörande barnet.

Många gånger är emellertid förhållandena sådana att en

separation inte kan genomföras i fullt samförstånd och utan

svårigheter för föräldrarna. Ibland är konflikterna djupa och

uppslitande, något som påverkar barnet negativt och gör det

svårt för föräldrarna att upprätthålla ett samarbete i

framtiden.

Barnets intresse har stått i förgrunden vid de inledningsvis

redovisade reformerna av FB, och syftet har varit att barnet

skall få en starkare rättslig ställning. Genom ändringarna i FB

har sålunda barnets behov och den hänsyn som bör tas till barnet

klarare markerats än tidigare. Enligt utskottets mening får de

nuvarande reglerna i FB anses ha en i väsentliga avseenden

lämplig utformning. Som framhålls i propositionen torde det

sålunda inte råda någon tvekan om att reformerna har verkat i

önskvärd riktning. Att båda föräldrarna skall vara delaktiga i

barnets fostran och utveckling framstår numera som en

självklarhet för de allra flesta oavsett hur föräldrarnas

relation kommit att utvecklas i övrigt. En annan omständighet

som talar för att reformerna har haft positiva effekter är att

vårdnadsmål numera allt oftare slutar i någon form av

överenskommelse mellan föräldrarna. De vårdnadsmål där domstol

tvingas slita tvisten mellan föräldrarna blir därför allt färre.

I propositionen påpekas emellertid att dessa, i egentlig mening

tvistiga vårdnadsmålen, tenderar att bli alltmer komplicerade.

Enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att ta

ytterligare steg på den inslagna vägen och främja en utveckling

mot att föräldrarna i än större utsträckning tar ett gemensamt

ansvar för barnet och själva kommer överens om hur vårdnads- och

umgängesfrågor skall lösas. De motioner som väckts under

allmänna motionstiden år 1990 och med anledning av propositionen

ger belägg för att det finns en allmän enighet om behovet av en

reform med denna inriktning. I likhet med motionärerna anser

utskottet att en utgångspunkt bör vara att man

lagstiftningsvägen skall underlätta för föräldrar att nå

samförstånd i vårdnads- och umgängesfrågor. Viktigt är också

att regelsystemet i FB blir mer flexibelt och ger utrymme för

domstolarna att i det enskilda fallet finna den lösning som bäst

svarar mot barnets behov. Utskottet ser det vidare som angeläget

att förfarandereglerna vid vårdnads- och umgängestvister

utformas så att eventuella motsättningar mellan föräldrarna inte

ytterligare förstärks. Av särskild betydelse är även -- som

utskottet påpekade år 1988 -- att tidsåtgången för

vårdnadsutredningar kan nedbringas.

De förslag som framläggs i propositionen tillgodoser i

huvudsak det behov av ändringar i FBs regler som enligt det ovan

anförda föreligger. Utskottet kan därför i stort ansluta sig

till förslagen.

I två motioner tas upp frågor om ytterligare reformarbeten på

området. I motion 1989/90:L414 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

begärs tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk

utredning om barnets rätt. I motionen kritiseras det nuvarande

regelsystemet, och motionärerna menar att lagarna som rör barn

ger ett splittrat intryck. Reglerna är svåröverskådliga och risk

föreligger för att olika reglers syften kan strida mot varandra

och att tillämpningen i det enskilda fallet kan bli godtycklig.

Motionärerna anser att det finns anledning att utreda dessa

frågor, vilket bör göras i form av en bred parlamentarisk

utredning med inriktningen att barnet skall sättas i centrum. I

motionen anges ett stort antal områden som utredningen bör

behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns personliga integritet,

barns talerätt i vid bemärkelse, barns skadeståndsskyldighet,

tillvaratagande av barns intressen i allmänhet samt barn och

miljö. En tanke som utredningen särskilt bör uppmärksamma är

enligt motionärerna om de grundläggande reglerna som värnar

barnens rätt kan samlas i en särskild barnbalk.

Vad gäller önskemålet i motion L414 vill utskottet erinra om

att -- som inledningsvis redovisats -- utredningen om barnens

rätt under åren 1977--1987 bedrivit ett utredningsarbete med i

huvudsak den inriktning som förespråkas av motionärerna. Enligt

utskottets mening kan det inte komma i fråga att ytterligare en

omfattande parlamentarisk utredning med liknande uppdrag nu

skall komma till stånd. Utskottet avstyrker därför bifall till

motion L414.

I motion 1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte

Branting (båda fp) erinras om att Sverige har ratificerat

FN-konventionen om barnets rättigheter. Enligt artikel 12 åläggs

konventionsstaterna att tillförsäkra barn rätten att fritt ge

uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att bilda sig

egna åsikter. I alla domstolsförfaranden och administrativa

förfaranden skall barnet ges möjlighet att bli hört, antingen

direkt eller genom företrädare eller genom något lämpligt organ.

I motionen begärs tillkännagivande om att regeringen snarast

skall göra en översyn av FB och dess tillämpning med anledning

av denna artikel (yrkande 1).

Som redovisats inledningsvis godkändes FN-konventionen om

barnets rättigheter av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107,

bet. SoU28). I propositionen framhöll föredragande statsrådet

att förekommande svenska regler är väl förenliga med de

principer som artikel 12 i konventionen ger uttryck åt.

Statsrådet hänvisade härvidlag bl.a. till bestämmelserna i 6

kap. 18 § FB enligt vilka barn får höras inför rätten om

särskilda skäl talar för det och barnet inte kan ta skada av att

höras. Vid riksdagsbehandlingen av frågan om godkännande av

konventionen uttalade lagutskottet i yttrande till

socialutskottet (1989/90:LU4y) att utskottet inte funnit några

hinder för ett svenskt tillträde föreligga med hänsyn till bl.a.

bestämmelserna i FB. I sitt av riksdagen godkända betänkande i

ärendet anslöt sig socialutskottet till lagutskottets

uppfattning.

Utskottet kan således konstatera att riksdagen funnit reglerna

i FB stå i överensstämmelse med artikel 12 i FN-konventionen.

Någon särskild översyn i enlighet med motionärernas önskemål är

alltså inte påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till

motion L11 yrkande 1.

4. Samarbetssamtal

Enligt 6 kap. 19 § FB kan allmän domstol förklara ett mål om

vårdnad eller umgänge vilande om samtal i syfte att nå enighet i

frågan har inletts mellan parterna genom socialnämndens eller

något annat organs försorg. Någon häremot svarande skyldighet

för socialnämnder eller andra kommunala organ att ställa

resurser till förfogande för samarbetssamtal finns inte för

närvarande.

På initiativ från riksdagen (se bet. LU 1986/87:25, rskr. 246)

uppdrog regeringen år 1987 åt socialstyrelsen att företa en

utvärdering av verksamheten med samarbetssamtal. Socialstyrelsen

har redovisat resultatet av sin undersökning i ett antal

rapporter, av vilka framgår att samarbetssamtal förekom våren

1987 i totalt 217 av landets 284 kommuner. Undersökningen visar

också bl.a. att i de fall då samarbetssamtal påbörjades innan

ett domstolsförfarande inletts kunde i närmare 80 % av ärendena

föräldrarna enas och en rättslig tvist undvikas. I de fall då

samarbetssamtalen genomfördes efter det att en vårdnads- eller

umgängesprocess initierats kunde närmare 56 % av föräldrarna

enas.

I den nu föreliggande propositionen framhålls att betydelsen

och värdet av samarbetssamtal i dag inte torde ifrågasättas av

någon. Samarbetssamtalen -- som en modell för lösande av

vårdnads- och umgängestvister -- bör därför lyftas fram

ytterligare. I propositionen framhålls vidare att

samarbetssamtalen är betydelsefulla också ur samhällsekonomisk

synvinkel. Slutsatsen blir att starka skäl talar för att alla

föräldrar nu bör ges möjlighet till samarbetssamtal. Detta

förutsätter att verksamheten finns i samtliga kommuner, och i

propositionen föreslås att det genom en bestämmelse (12a§) i

socialtjänstlagen införs en skyldighet för kommunerna att bereda

möjlighet till samarbetssamtal. Enligt propositionen bör det

dock överlämnas till varje kommun att -- inom ramen för

befintliga resurser -- avgöra hur denna skyldighet skall

fullgöras. I propositionen föreslås också att FB ändras så att

domstol i mål om vårdnad och umgänge får uppdra åt socialnämnden

eller något annat organ att anordna samarbetssamtal.

Departementschefen framhåller därvid att domstolens möjlighet

att initiera samarbetssamtal inte bör förutsätta samtycke från

föräldrarnas sida, utan att utgångspunkten i stället bör vara

att ett förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det

kan antas tjäna något syfte. De nya reglerna i FB om

samarbetssamtal föreslås bli införda i 6kap. 18§, dit också

bestämmelserna om vilandeförklaring föreslås bli överförda.

I ett flertal motioner från den allmänna motionstiden under

riksmötet 1989/90 tas upp olika frågor som rör samarbetssamtal.

I motion 1989/90:L409 av Stig Gustafsson m.fl. (s) begärs dels

att kommunerna åläggs skyldighet att erbjuda samarbetssamtal åt

alla par som efter en separation har svårt att samarbeta om sina

barn, dels att samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess

måste kunna erbjudas de föräldrar som så önskar.

Kaj Larsson m.fl. (s) framhåller i motion 1989/90:L410 att

obligatoriska samarbetssamtal bör åläggas föräldrar som inte är

överens om barnens framtid och vidare bör samtalen föras innan

domstolen fattar ett interimistiskt beslut i ärendet.

Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande härom.

Anita Stenberg (mp) begär i motion 1989/90:L415 yrkande 2 att

det i FB införs en bestämmelse av innebörd att domstolen under

förberedelsen i ett vårdnads- och umgängesmål skall anstränga

sig för att uppnå en förhandlingslösning som är förenlig med

barnets bästa.

I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt

(båda m) begärs -- såvitt nu är i fråga -- förslag som innebär

att domstolen skall kunna uppdra åt socialnämnden eller annat

organ att ordna samarbetssamtal mellan föräldrarna om de

samtycker till det.

I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs

(yrkande 2 delvis) ett tillkännagivande om att samarbetssamtal

normalt borde föregå domstolshandläggningen i vårdnads- och

umgängestvister.

Frågor om samarbetssamtal har också tagits upp i motioner som

väckts med anledning av propositionen. Sålunda yrkar Elisabeth

Persson m.fl. (v) i motion 1990/91:L4 att ekonomiskt stöd skall

utgå till kommunerna för att de skall ha möjlighet att erbjuda

samarbetssamtal (yrkande 1). I motionen begärs också förslag

till en utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten (yrkande

2).

Ulla Pettersson (s) begär i motion 1990/91:L8 yrkande 2 ett

tillkännagivande om att samarbetssamtalen görs till ett

obligatoriskt inslag i alla vårdnadstvister och att undantag

endast görs i de fall där det klart framgår att sådana samtal

skulle vara uppenbart onödiga.

I motion 1990/91:L9 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls att

huvudmålet för samarbetssamtal bör vara att ena föräldrarna

kring en lösning till förmån för barnet. Vidare framhålls att

föräldrarna bör få möjlighet att påverka valet av samtalsledare,

att samtalsledarna bör få adekvat utbildning samt att samtalen

bör ske under sekretess. Motionärerna begär i yrkande 1 ett

tillkännagivande om samarbetssamtalens mål och utformning i

enlighet med det anförda.

Slutligen begär Bengt Harding Olson m.fl. (fp) i motion L10

yrkande 1 en ändring av den ifrågavarande bestämmelsen i FB, så

att det av lagtexten uttryckligen framgår att domstolen får

uppdra åt socialnämnden eller annat organ att anordna

samarbetssamtal mellan föräldrarna så snart det kan antas tjäna

något syfte.

Utskottet har i avsnitt 3 understrukit betydelsen av att

föräldrar som har separerat kan lösa uppkommande frågor rörande

barnen i samförstånd. Utskottet har därvid också framhållit att

reformarbetet på FBs område nu bör fullföljas genom att man

främjar en utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning

än för närvarande tar ett gemensamt ansvar för sina barn och

själva kommer överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall

ordnas. Som framgår av socialstyrelsens ovan redovisade

undersökning är erfarenheterna från den hitintills bedrivna

verksamheten med samarbetssamtal mycket positiva. Samtalen har i

ett betydande antal fall lett till att konflikter lösts och

samförståndslösningar uppnåtts. Mot denna bakgrund är det enligt

utskottets mening angeläget att verksamheten nu byggs ut och

intensifieras så att alla föräldrar får möjlighet till

samarbetssamtal. Utskottet kan således helt ställa sig bakom

regeringens förslag om att kommunerna skall åläggas en

skyldighet att bereda föräldrar möjlighet till samarbetssamtal.

Ställningstagandet innebär att önskemålet i motion L409 i denna

del blir helt tillgodosett.

I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör

ankomma på varje kommun att avgöra hur skyldigheten att erbjuda

samarbetssamtal skall fullgöras. Kommunen bör således ha full

frihet att bestämma huruvida samarbetssamtal skall anordnas inom

den egna verksamheten eller genom samarbete med annan kommun

eller om kontakt med samtalsledare skall förmedlas på något

annat sätt. Enligt utskottets mening bör givetvis också den

närmare utformningen av samarbetssamtalen vara en kommunal

angelägenhet. Som påpekas i propositionen får socialstyrelsen en

viktig uppgift när det gäller metodutveckling, utbildning av

personal m.m., och styrelsen torde kunna vara en bas för

spridning av nya idéer mellan kommunerna och även bistå kommuner

och grupper av kommuner. I anslutning till det sagda vill

utskottet dock framhålla att det är angeläget att de personer

som skall leda samarbetssamtalen ges erforderlig utbildning

härför. Utskottet vill vidare understryka vikten av att

kommunerna så långt möjligt erbjuder de föräldrar som så önskar

samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess.

Utöver det anförda bör enligt utskottets mening motion L9

yrkande 1 om samarbetssamtalens mål och utformning och motion

L409 såvitt gäller samarbetssamtal under sekretess inte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beträffande frågan om ekonomiskt stöd till kommunerna för

verksamheten med samarbetssamtal vill utskottet hänvisa till vad

som i propositionen (s. 56) anförs om att samarbetssamtal är

betydelsefulla också ur samhällsekonomisk synvinkel.

Kommunalekonomiskt och landstingsekonomiskt går verksamheten på

kort sikt ungefär jämnt ut, medan den långsiktigt troligen är

lönsam för både kommuner och landsting. Visserligen kan

skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal initialt medföra ökade

kostnader för vissa kommuner, men i nuvarande statsfinansiella

läge är det enligt utskottets mening inte möjligt att utge

statsbidrag härför. Utskottet avstyrker följaktligen motion L4

yrkande 1.

Vad gäller den i motionen begärda utbyggnaden av

familjerådgivningsbyråverksamheten vill utskottet hänvisa till

att socialutskottet i sitt nyligen avlämnade betänkande

1990/91:SoU7 med anledning av två motioner har förordat ett

tillkännagivande om att regeringen skyndsamt bör trygga

verksamheten med familjerådgivning. Mot denna bakgrund anser

utskottet att motion L4 yrkande 2 inte påkallar någon riksdagens

åtgärd.

Som tidigare redovisats skall enligt förslaget i propositionen

domstol kunna ta initiativ till samarbetssamtal mellan

föräldrarna. Utskottet finner en sådan ordning lämplig, eftersom

det är angeläget att alla möjligheter att åstadkomma

samförståndslösningar tas till vara. Förutsättningarna för

frivilliga uppgörelser är också goda även sedan ett

domstolsförfarande har inletts. Som framgår av socialstyrelsens

ovannämnda undersökning blir nämligen föräldrarna ense i mer än

hälften av de fall där samarbetssamtal genomförs först efter det

att en vårdnads- eller umgängesprocess har påbörjats. När det

gäller de närmare villkoren för att domstol i det enskilda

fallet skall initiera samarbetssamtal måste det enligt

utskottets mening beaktas att något obligatorium för föräldrarna

att medverka i sådana samtal inte kan komma i fråga. Ett tvång

skulle behöva förenas med möjligheter till sanktioner i form av

exempelvis vitesföreläggande eller hämtning. Under sådana

förhållanden är det föga troligt att samarbetssamtal skulle vara

en meningsfull åtgärd. Det torde inte heller vara ändamålsenligt

att förordna om samarbetssamtal när det står mer eller mindre

klart att någon av föräldrarna, eller båda, inte kommer att

infinna sig till samtalen. Någon skyldighet för domstolen att

alltid besluta om samarbetssamtal bör därför inte införas. Å

andra sidan bör domstolens möjligheter att få till stånd

samarbetssamtal inte begränsas enbart till fall då föräldrarna

samtycker till åtgärden. En lämplig avvägning är enligt

utskottets mening den i propositionen angivna utgångspunkten,

nämligen att förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så

snart det kan antas tjäna något syfte. Härigenom ges domstolen

möjlighet att ta erforderlig hänsyn till omständigheterna i det

enskilda fallet.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag

även i nu behandlad del och avstyrker bifall till motionerna

L410 yrkande 1 och L8 yrkande 2. Genom utskottets sålunda gjorda

ställningstagande tillgodoses motionerna L415 yrkande 2, L416 i

denna del och L425 yrkande 2 i denna del.

Vad slutligen gäller yrkande 1 i motion L10 om att det av

lagtexten bör framgå när domstolen bör förordna om

samarbetssamtal vill utskottet framhålla att de ovan gjorda

motivuttalandena i denna fråga är till fyllest och att någon

uttrycklig föreskrift i själva lagrummet inte är erforderlig.

Utskottet avstyrker följaktligen motionsyrkandet.

5. Gemensam vårdnad

5.1. Fortsatt gemensam vårdnad i vissa fall

I 6 kap. FB regleras vem som skall ha vårdnaden om ett barn

samt frågor om barnets umgänge med annan än vårdnadshavaren. Den

grundläggande regeln om vem som skall ha vårdnaden finns i 6

kap. 3 § FB. Där anges att barnet från födseln står under

vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och

i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap

med varandra står barnet från den tidpunkten under vårdnad av

båda föräldrarna. Den gemensamma vårdnaden fortsätter i princip

att gälla också efter en äktenskapsskillnad mellan föräldrarna.

För ogifta föräldrar gäller att de kan få gemensam vårdnad om

sina barn efter ansökan till domstol eller genom en anmälan till

pastorsämbetet (6 kap. 4 § FB). I sistnämnda fall är det dock en

förutsättning att domstol inte tidigare förordnat om vårdnaden.

Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet skall rätten på

begäran av någon av föräldrarna besluta att vårdnaden skall

anförtros endast en av dem efter vad som är bäst för barnet (6

kap. 5 § FB). Enligt sistnämnda stadgande kan rätten inom ramen

för ett äktenskapsskillnadsmål även utan yrkande från någon av

föräldrarna anförtro vårdnaden åt endera av föräldrarna om

gemensam vårdnad uppenbart är oförenlig med barnets bästa. Har

endast den ena föräldern vårdnaden om barnet kan vårdnaden

överflyttas till den andra om detta är bäst för barnet (6 kap. 6

§ FB).

I propositionen föreslås att domstolen skall kunna bestämma

att vårdnaden skall vara gemensam även i sådana fall då en

förälder eller båda har yrkat att den gemensamma vårdnaden skall

upplösas och vårdnaden anförtros en förälder. En förutsättning

är dock att den förälder som har yrkat att ensam få vårdnaden

inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, om hans eller

hennes yrkande om att ensam få vårdnaden inte bifalls av

domstolen. Domstolen skall vidare kunna bestämma att vårdnaden

skall vara gemensam i sådana fall då en förälder har yrkat det

och den andre föräldern inte motsätter sig gemensam vårdnad.

Martin Olsson m.fl. (c) framhåller i motion 1990/91:L9 att ett

beslut om gemensam vårdnad måste grundas på att en sådan ordning

kommer att gynna barnet. Enligt motionärerna ställer gemensam

vårdnad stora krav på att föräldrarna kan enas i viktiga frågor

om barnet, och i de fall där det klart framgår att någon enighet

inte kan förväntas från föräldrarna i dessa frågor är gemensam

vårdnad inte lämplig. Även i andra fall kan det enligt

motionärerna vara olämpligt med gemensam vårdnad trots att

föräldrarna kan tänkas acceptera ett sådant beslut. I yrkande 2

begär därför motionärerna att riksdagen uttalar vikten av att

barnets bästa blir avgörande vid beslut om gemensam vårdnad.

I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) framhålls att barnets

åsikter måste få komma till uttryck i de fall där domstolen

förordnar om gemensam vårdnad trots att en förälder yrkat att

ensam få vårdnaden och i yrkande 1 begärs ett tillkännagivande

härom.

Utskottet vill för sin del framhålla att institutet gemensam

vårdnad utgör ett viktigt inslag i den utveckling som har skett

mot en starkare betoning av barnets intresse. Syftet med

reglerna om gemensam vårdnad är ju framför allt att främja goda

förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Av

propositionen framgår också att erfarenheten visat att en klar

majoritet av särboende föräldrar som har gemensam vårdnad är

nöjda med denna vårdnadsform. Med nuvarande regler skall

emellertid gemensam vårdnad alltid upplösas när någon av

föräldrarna begär ensam vårdnad. Det är dock inte givet att en

upplösning av den gemensamma vårdnaden är bäst för barnet enbart

av den orsaken att en förälder begär att få ensam vårdnad.

Enligt utskottets mening bör det därför i sådana fall finnas

möjlighet till fortsatt gemensam vårdnad under förutsättning att

den förälder som yrkat att ensam få vårdnaden kan acceptera att

den gemensamma vårdnaden består. Som framgår av propositionen

bör däremot gemensam vårdnad inte komma i fråga om någon av

föräldrarna inte kan tänka sig detta. Det kan exempelvis finnas

fall där en förälders motstånd mot gemensam vårdnad beror på en

strävan att skydda barnet mot att fara illa.

Vad särskilt gäller frågan om hänsynen till barnets intressen

vid beslut om gemensam vårdnad vill utskottet understryka att

domstolen i såväl dessa mål som i alla andra vårdnadsmål skall

-- utifrån de förhållanden som föreligger i det enskilda fallet

-- besluta efter vad som är bäst för barnet. Den föreslagna

bestämmelsen om ökad möjlighet till gemensam vårdnad innebär

givetvis ingen ändring i detta avseende. Med hänsyn till att

barnets bästa sålunda skall vara avgörande vid beslut i

vårdnadsfrågor torde man enligt utskottets mening kunna

förutsätta att i vart fall något äldre barn får möjlighet att i

lämpligt sammanhang ge uttryck för sin åsikt.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet propositionen i denna

del. Vidare finner utskottet att motionerna L9 yrkande 2 och L13

yrkande 1 i huvudsak får anses vara tillgodosedda genom vad

utskottet anfört.

5.2. Gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta med

varandra

Enligt 6 kap. 3 § FB står barnet från födseln under vårdnad av

båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat

fall av modern ensam. Ogifta föräldrar kan -- om inte domstol

tidigare beslutat i vårdnadsfrågan -- genom en anmälan till

pastorsämbetet få gemensam vårdnad om sina barn (6 kap. 4 § FB).

I propositionen föreslås att ogifta föräldrar skall kunna få

gemensam vårdnad om sitt barn också genom en anmälan till

socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs.

Ulla Pettersson (s) framhåller i motion 1990/91:L8 att det i

dag inte finns någon anledning att skilja på behandlingen av

gifta och ogifta föräldrar i vårdnadshänseende. Enligt

motionären bör därför gemensam vårdnad vara huvudregel även för

ogifta föräldrar, och i motionen begärs (yrkande 1) ett

tillkännagivande härom.

Enligt utskottets mening torde gemensam vårdnad vara en lika

naturlig lösning för ogifta samboende föräldrar som för gifta

föräldrar. Situationen är dock annorlunda när det gäller ogifta

föräldrar som inte bor tillsammans eftersom deras förhållanden

kan vara av mycket skiftande karaktär. Det kan exempelvis vara

fråga om föräldrar som inte har sådana relationer till varandra

som är en nödvändig förutsättning för att gemensam vårdnad skall

fungera. Med hänsyn härtill anser utskottet -- i likhet med

departementschefen -- att tiden ännu inte är mogen för att

överväga en generell huvudprincip om gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar som inte sammanbor. Några liknande principiella

invändningar kan inte anföras när det gäller frågan om gemensam

vårdnad för ogifta samboende föräldrar. En huvudregel om

gemensam vårdnad i dessa fall skulle dock medföra praktiska

problem beroende på att det inte -- såsom vid äktenskap -- finns

någon helt entydig och för alla synlig markering av att ett

samboförhållande föreligger. I avsaknad av något sådant

kriterium som kan ange vem som är vårdnadshavare för barnet är

utskottet inte berett att förorda en huvudprincip om gemensam

vårdnad för ogifta samboende föräldrar. Ogifta föräldrars

intresse av att snabbt och enkelt kunna få gemensam vårdnad bör

därför lösas på annat sätt. Propositionens förslag innebär att

föräldrarna samtidigt som de lämnar socialnämnden de uppgifter

som behövs för faderskapets fastställande skall kunna anmäla om

de vill ha gemensam vårdnad. Enligt utskottets mening är detta

en lösning som i praktiken ger ogifta föräldrar, såväl samboende

som icke samboende, samma fördelar som en huvudregel om gemensam

vårdnad. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del

och avstyrker bifall till motion 1990/91:L8 yrkande 1.

Utskottet tar i detta sammanhang även upp det i motion

1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) framställda

yrkandet (yrkande 16) om förslag till rättslig reglering av

vårdnads- och umgängesfrågor i sociala föräldraskap. I motionen

framhålls att den rättsliga situationen är synnerligen oklar vid

renodlat socialt föräldraskap i form av styvföräldraskap och

familjehemsföräldraskap.

Enligt utskottets mening ger motionen inte underlag för något

ställningstagande till behovet av en lagreglering, och utskottet

anser därför inte att motionsyrkandet bör föranleda någon

riksdagens åtgärd.

6. Umgängesfrågor

6.1. Regler om umgängesrätt

Av 6 kap. 15 § FB framgår att barnets vårdnadshavare har

ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte

är vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Barnet har

dessutom rätt till umgänge med annan som står barnet särskilt

nära. Om barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som

begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten

på begäran av den föräldern besluta i umgängesfrågan efter vad

som är bäst för barnet.

I syfte att motverka s.k. umgängessabotage föreslås i

propositionen att det i FB införs en särskild regel som slår

fast att frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna

skall ges en särskilt framträdande plats vid valet av

vårdnadshavare.

I ett flertal motioner tas upp skilda spörsmål rörande

umgänge. Sålunda framhåller Kaj Larsson m.fl. (s) i motion

1989/90:L410 att det behövs skärpta regler för att tillförsäkra

en förälder med umgängesrätt möjlighet att faktiskt utöva

umgänget samt att den som saboterar umgängesrätten bör fråntas

vårdnadsrätten om detta inte är i strid med barnets bästa.

Motionärerna yrkar (yrkande 3 delvis) att det anförda ges

regeringen till känna.

I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp)

(yrkande 2 delvis) begärs sådan ändring i 6 kap. 15 § första

stycket FB att det av lagtexten framgår dels att umgängesrätten

skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet, dels vilka

faktorer som därvid skall beaktas. Motionärerna menar att en

sådan lagändring är nödvändig för att få till stånd en större

flexibilitet och en bättre anpassning till förhållandena i det

enskilda fallet vid avgörande av umgängesfrågor. I motionen

begärs också (yrkande 7) att det i FB införs en ny bestämmelse

av innebörd att rätten -- vid vårdnadshavarens åsidosättande av

barnets behov av umgänge med den andre föräldern -- skall

besluta om ändring i vårdnaden, såvida inte hänsyn till barnets

bästa talar däremot. Liknande krav framställs i motion

1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) (yrkande 2 delvis).

Martin Olsson m.fl. (c) yrkar i motion 1990/91:L9 (yrkande 3

delvis) att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå

ändrade regler rörande umgänge som i större utsträckning än i

dag tar hänsyn till barnets behov. Motionärerna framhåller att

en större flexibilitet är nödvändig vid avgöranden i

umgängesfrågor. I motionen pekas vidare på behovet av en

restriktivare tillämpning av umgängesreglerna i vissa fall och

vikten av att stävja s.k. umgängessabotage i vid mening.

I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) framhålls behovet av

större varsamhet vid bedömning av frågan om umgängessabotage

samt vikten av att även den umgängesberättigade föräldern bör ha

ett lagfäst ansvar för att umgänget fungerar. Motionären yrkar

(yrkande 3) att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet vill erinra om att de ändringar i FB som trädde i

kraft den 1 juli 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17)

gav uttryck för en i väsentliga avseenden ny syn på frågan om

umgänge med barn. Umgänget mellan barnet och den förälder som

inte har vårdnaden om barnet hade dittills betraktats som en

rättighet för föräldern men blev genom lagändringen betecknat

såsom i första hand ett behov för barnet, som det ankommer på

vårdnadshavaren att tillgodose så långt det är möjligt.

Umgängesrätten skall således bestämmas med utgångspunkt i

barnets behov av nära och goda relationer med båda sina

föräldrar. I den nya lagstiftningen framhävs barnets intresse

också på det sättet, att vid tvist rörande umgänget rätten har

att besluta i frågan efter vad som är bäst för barnet.

Nuvarande umgängesregler får, som utskottet tidigare

framhållit (se bet. LU 1987/88:33), i sig anses ha en i

väsentliga avseenden lämplig utformning. Däremot kan viss kritik

riktas mot den praktiska tillämpningen av bestämmelserna.

Utskottet har sålunda förståelse för att schablonmässiga

umgängesbeslut -- såsom att barnet skall umgås med den inte

vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut, varannan

storhelg, vartannat sportlov och viss angiven period under

sommaren -- kan orsaka svårigheter i praktiken. Stereotypa

beslut av denna natur medger inte att umgänget anpassas till

parternas under åren växlande förhållanden. Det är inte heller

säkert att sådant umgänge alltid är det bästa för barnet. Det

finns också risk för att en schabloniserad bedömning av

umgängesfrågor leder till att ett barn någon gång tillerkänns

umgänge med en förälder trots att något umgänge över huvud taget

inte bör förekomma med hänsyn till barnets bästa. Så kan

exempelvis vara fallet då den ena föräldern gjort sig skyldig

till ett allvarligt brott mot barnet. Någon undantagslös regel

om att umgänge i sådana situationer inte bör komma till stånd

bör dock inte uppställas. Umgängesfrågan i dessa fall måste

liksom alltid annars bedömas med utgångspunkt i de särskilda

omständigheterna i varje enskilt fall.

I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att det

förekommer att ett fastställt umgänge inte kommer till stånd

därför att umgängesföräldern inte medverkar till umgänget.

Enligt utskottets mening är självfallet ett sådant beteende inte

godtagbart, och i den allmänna debatten under senare tid har

höjts röster för en strängare syn på förälderns vägran eller

underlåtenhet att efter bästa förmåga medverka till umgänget.

Utskottet är för sin del inte berett att förorda några

sanktionsregler för sådana fall men vill kraftigt understryka

betydelsen av att den föräldern som barnet skall umgås med också

verkligen bidrar till att umgänget kan genomföras. En konsekvent

underlåtenhet från umgängesförälderns sida kan med hänsyn till

barnets intressen vara en faktor som bör inverka på bedömningen

av frågan om antalet umgängestillfällen.

Utskottet anser således i likhet med flera av motionärerna att

en större flexibilitet och anpassning till förhållandena i det

enskilda fallet är önskvärd vid avgörande av umgängesfrågor. Det

finns därför starka skäl för att vikten av en individuell

prövning bör komma till klarare uttryck än för närvarande.

Utskottet vill dock erinra om att högsta domstolen i rättsfallet

NJA 1988 s. 559 tagit avstånd från schablonmässigt bestämda

umgängestider och framhållit betydelsen av att prövningen

företas under beaktande av omständigheterna i det särskilda

fallet. Den vidare utvecklingen av praxis på området bör därför

avvaktas innan spörsmålet om en mera allmän ändring av

umgängesreglerna tas upp till prövning. Med hänsyn till vad som

anförs i propositionen anser sig utskottet kunna utgå från att

en utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor kommer till stånd

i lämpligt sammanhang.

Det anförda innebär att utskottet inte kan ansluta sig till

förslagen i motion L10 yrkande 2 delvis och motion L425 yrkande

2 i motsvarande del. Motionsyrkandena avstyrks alltså i dessa

delar.

Vad härefter gäller frågan om s.k. umgängessabotage vill

utskottet erinra om att utskottet vid upprepade tillfällen har

givit uttryck åt uppfattningen att det ligger helt i barnets

intresse att dess behov av kontakt med båda föräldrarna

tillgodoses genom ett väl tilltaget umgänge med den förälder som

inte har vårdnaden. Umgängets betydelse har också kommit till

uttryck i FB genom bestämmelsen om att vårdnadshavaren har ett

ansvar för att barnets behov av umgänge med den andra föräldern

tillgodoses. Självfallet måste samhället därför se allvarligt på

åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att

omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den andra

föräldern. Då den nämnda regeln infördes år 1983 uttalade

utskottet att den omständigheten att en vårdnadshavare

konsekvent försöker försvåra umgänget talar för att hans eller

hennes lämplighet som vårdnadshavare kan behöva omprövas. Enligt

vad utskottet vidare framhöll borde umgängesrättens betydelse

också uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare, och domstolen

borde, om inte barnets bästa föranleder annat, till

vårdnadshavare förordna den av föräldrarna som kan antas bäst

främja ett nära och gott umgänge med den andra föräldern.

Trots att samhällets syn på umgängessabotage således klart

markerats förekommer det fortfarande inte så sällan att

vårdnadshavaren på olika sätt försöker hindra kontakter mellan

barnet och den andra föräldern. Att sådana fall förekommer torde

många gånger ha sin förklaring i konflikter mellan föräldrarna

som uppstått i samband med deras separation. Den ökade satsning

på samförståndslösningar som nu avses komma till stånd kan

därför leda till att umgängessabotage blir mindre vanliga i

framtiden. Det oaktat delar utskottet departementschefens

uppfattning att omedelbara åtgärder är påkallade i syfte att

vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande umgänge med den andra

föräldern skall ytterligare betonas.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att någon

sådan översyn som begärs i motion L9 (yrkande 3 delvis) för

närvarande inte är påkallad, och utskottet avstyrker därför

bifall till motionen i denna del.

I vissa motioner har framförts krav på att vårdnaden mer eller

mindre automatiskt överflyttas till den andra föräldern när

vårdnadshavaren motsätter sig att barnet får träffa den andra

föräldern. Utskottets anser dock inte att en sådan regel bör

komma i fråga och då främst av den anledningen att den inte ger

utrymme för erforderlig bedömning av omständigheterna i det

enskilda fallet. Enbart det förhållandet att en förälder är

ovillig att låta barnet träffa den andra föräldern behöver inte

innebära att det föreligger ett umgängessabotage. Förälderns

handlande kan, som påpekas i propositionen, ha sin grund i en

strävan att söka skydda barnet från att utsättas för övergrepp

eller annars råka illa ut. Olika skäl kan vidare tala för att en

förälder som gjort sig skyldig till umgängessabotage trots allt

framstår som den mest lämpliga vårdnadshavaren med hänsyn till

barnets bästa. En betydligt bättre lösning är enligt utskottets

mening den i propositionen föreslagna bestämmelsen att

domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende

särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda

föräldrarna. Att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna

på detta sätt ges än mer framträdande plats ligger helt i linje

med de av utskottet år 1983 gjorda uttalandena och ger möjlighet

till erforderlig flexibilitet vid bedömningen av vårdnadsfrågor.

En sådan regel får naturligtvis sin huvudsakliga betydelse då

fråga uppkommer om en överflyttning av vårdnaden till den andra

föräldern, eftersom det då kan konstateras hur umgänget mellan

barnet och föräldrarna i realiteten har fungerat. Är det

klarlagt att en förälder utan godtagbara skäl har försökt

försvåra eller omintetgöra ett umgänge mellan barnet och den

andra föräldern kan detta tala för att vårdnaden bör

överflyttas. En förutsättning är givetvis att den sistnämnda

föräldern då är beredd att medverka till att barnet får behålla

en god och nära kontakt med den förälder som eventuellt skall

fråntas vårdnaden. Av betydelse är också att domstolen vid

tillämpningen av den nya regeln försöker få en bild av orsakerna

till varför den ena föräldern försökt motarbeta ett umgänge.

Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i

propositionen och avstyrker bifall till motionerna L410 yrkande

3 i denna del, L10 yrkande 7 och L425 yrkande 2 i motsvarande

del, samt L13 yrkande 3 i den mån motionerna inte kan anses

tillgodosedda med vad utskottet anfört.

I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) tas upp

en fråga om straffrättsligt ansvar vid umgängessabotage. Någon

sådan bestämmelse finns för närvarande inte i brottsbalken.

Enligt 7 kap. 4 § brottsbalken kan däremot en umgängesberättigad

förälder som obehörigen skiljer barnet från vårdnadshavaren

dömas för egenmäktighet med barn.

Motionärerna begär (yrkande 13) att ett nytt stycke införs i

7kap. 4§ brottsbalken av innebörd att barnets vårdnadshavare

vid umgängessabotage kan dömas för egenmäktighet med barn.

Liknande krav framställs i motion 1989/90:L425 av Bengt

Westerberg m.fl. (fp) (yrkande 2 delvis).

Som redan nämnts har vårdnadshavaren enligt 6 kap. 15 § FB ett

ansvar för att barnets umgänge med bl.a. den andra föräldern så

långt möjligt tillgodoses. I syfte att motverka umgängessabotage

har utskottet nyss förordat att en bestämmelse tas in i FB om

att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa

avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt

med båda föräldrarna. Att därutöver införa en straffrättslig

sanktion för en vårdnadshavare på sätt som begärts i motionerna

skulle enligt utskottets mening föra alltför långt. Utskottet

avstyrker följaktligen motionerna L425 yrkande 2 i denna del och

L10 yrkande 13.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion 1990/91:L6

av Kaj Larsson m.fl. (s), vari begärs ett tillkännagivande om

att FB bör kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt

att förordna om umgängesrätt även i samband med beslut om

gemensam vårdnad.

Motionärens önskemål ger utskottet anledning att erinra om att

nuvarande regler i FB om gemensam vårdnad bygger på att

föräldrarna är överens om att dela det rättsliga ansvaret för

barnet. I praktiken är det också nödvändigt att föräldrarna i

vart fall huvudsakligen kan handla i samförstånd när det gäller

alla spörsmål som rör barnet och således också i fråga om

barnets umgänge med den förälder som det inte bor hos. En

lagreglering av umgängesrätt vid gemensam vårdnad som ger

domstol möjlighet att slita eventuella umgängestvister mellan

föräldrarna kan därför knappast anses förenlig med tankarna

bakom vårdnadsreglerna. Frågan om umgängesrätt kan dock komma i

ett något annorlunda läge genom det i propositionen framlagda

och av utskottet ovan tillstyrkta förslaget om att gemensam

vårdnad skall kunna komma i fråga även i de fall en förälder

önskar få ensam vårdnad men ändå ser gemensam vårdnad som ett

tänkbart alternativ. Man kan då inte längre bortse från risken

för att det i vissa fall kan bli svårt för föräldrar att komma

överens om umgänget. Utskottet har därför viss förståelse för

motionärernas önskemål, men konstaterar att det inte nu finns

underlag att bedöma om det föreligger ett reellt behov av en

reglering av umgängesrätten vid beslut om gemensam vårdnad.

Enligt utskottets mening finns det därför skäl att avvakta

erfarenheterna från tillämpningen av den nya bestämmelsen under

en tid. Motion L6 bör således inte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Som ovan berörts kan en förälder enligt 6 kap. 6 eller 7 § FB

begära omprövning av vårdnaden. Sådan begäran kan

framställas omedelbart efter att ett tidigare avgörande har

vunnit laga kraft.

I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad

som däri anförs om rätten till omprövning. Departementschefen

konstaterar att nuvarande regler om omprövning kan ge utrymme

för missbruk, eftersom en part genast efter det att ett mål om

vårdnad eller umgänge har vunnit laga kraft kan väcka ny talan i

samma sak. I propositionen diskuteras därför frågan huruvida en

bestämmelse bör införas i FB som tar sikte på nämnda situation

och som skulle ge domstol möjlighet att avvisa eller ogilla en

talan som väckts inom en viss tid, kanske två år, efter det att

en tidigare talan prövats. En sådan regel förutsätter dock,

framhålls det, såväl att domstolen har kännedom om det tidigare

avgörandet, som att domstolen på grundval av innehållet i

stämningsansökan kan avgöra om den nya talan är obefogad eller

inte. I de fall en ny talan är befogad bör enligt

departementschefen en ny prövning komma till stånd. I annat fall

skulle man få ge avkall på den grundläggande principen att

vårdnads- och ungängesfrågan vid varje tidpunkt skall lösas

efter vad som är bäst för barnet. De svårigheter som skulle

uppkomma för domstolen genom att redan vid stämningsansökans

ingivande tvingas avgöra om talan är obefogad eller inte ger

enligt departementschefen anledning till tvekan inför

möjligheten att begränsa rätten till omprövning. Vidare

framhålls att -- med hänsyn till domstolens utredningsansvar --

utrymmet för tillämpning av regler som går ut på att en talan

omedelbart kan avslås eller ogillas är begränsat i mål om

vårdnad och umgänge. Departementschefens slutliga bedömning är

därför att några ändringar av reglerna om omprövning av

vårdnadsavgöranden inte bör göras.

Frågor som gäller begränsningar i rätten att få

vårdnadsavgöranden omprövade behandlas i två motioner. I motion

1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (båda m)

begärs (delvis) förslag om åtgärder för att säkra föräldrars och

barns umgängesrätt. Motionärerna framhåller att det förhållandet

att en förälder som förlorat en vårdnads- och umgängesprocess

omedelbart sätter i gång en ny sådan process förvärrar

situationen ytterligare för såväl barnet som föräldrarna. Enligt

motionärerna bör denna situation motverkas genom att en viss tid

skall förflyta från det att domen i vårdnadsfrågan vinner laga

kraft till dess frågan kan prövas på nytt.

I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) anförs att

möjligheten att omgående begära en ny prövning av en

vårdnadsfråga skapar osäkerhet och otrygghet för barnen. Som

skäl mot inskränkningar har enligt motionären anförts

domstolarnas svårigheter att ha kännedom om tidigare avgöranden

samt svårigheterna att ta ställning till om den nya talan är

befogad. Genom att fordra att tidigare avgöranden skall anges i

stämningsansökan och genom krav på nya grunder kan dessa risker

elimineras, menar motionären. I motionen yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om

behovet av inskränkning i rätten till omprövning av beslut i

vårdnadsfrågor (yrkande 4).

Enligt utskottets mening torde en allmän samstämmighet råda i

fråga om önskvärdheten av att reglerna om talerätten i mål om

vårdnad och umgänge inte missbrukas. Behovet av någon form av

begränsning av rätten till omprövning i vårdnadsmål måste dock

vägas mot såväl de principiella betänkligheter som med

utgångspunkt i barnets intresse gör sig gällande vid en

begränsning av omprövningsrätten som de svårigheter för

domstolen som en regel av angivet slag skulle medföra. Utskottet

vill också framhålla att effekterna av den nya regeln i FB som

syftar till att motverka umgängessabotage i väsentlig mån skulle

kunna gå förlorade om vårdnaden kunde omprövas först efter en

viss tidsperiod. Vid en samlad bedömning kommer utskottet för

sin del till samma slutsats som departementschefen, nämligen att

övervägande skäl talar för att några ändringar av reglerna om

omprövning inte bör göras. Utskottet avstyrker således bifall

till motion L416 i denna del och motion L13 yrkande 4.

6.2. Upplysningar om barnet

I propositionen föreslås att en särskild regel införs i

6kap. 15§FB av innebörd att vårdnadshavaren skall vara

skyldig att lämna bl.a. umgängesföräldern sådana upplysningar

rörande barnet som kan främja umgänget, såvida inte särskilda

skäl talar emot det.

I den under den allmänna motionstiden år 1990 väckta motionen

1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framförs krav

(yrkande 2 delvis) på att ändringar bör göras i FB för att

förstärka umgängesrättens innehåll genom att

umgängesrättsföräldern ges lagfäst rätt att få information i

viktigare angelägenheter som rör barnets hälsa och framtid.

Kraven följs upp i den med anledning av propositionen väckta

motionen 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp), vari

konstateras att yrkandet i motion L425 till viss del är

tillgodosett genom propositionens förslag. I motion L10 (yrkande

2 delvis) yrkas dock att den i propositionen föreslagna

bestämmelsen ändras så att det av lagtexten framgår att

upplysningsskyldigheten även avser upplysningar som berör

barnets hälsa eller framtid.

Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) framhåller i

motion 1990/91:L5 (delvis) vikten av att den föreslagna

upplysningsskyldigheten för vårdnadshavaren inte får leda till

att kontakter med exempelvis skolan endast upprätthålls med

vårdnadshavaren. Enligt motionärerna är det mycket viktigt att

båda föräldrarna får möjlighet att erhålla direktinformation. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) poängteras att barnet

kan lämna information om sig själv från ganska tidig ålder och

att sådan information är mer värdefull. Därigenom undviks den

situationen att sådan information om barnet lämnas ut som barnet

själv inte önskar. Motionären begär i yrkande 2 ett

tillkännagivande härom.

Utskottet har ovan understrukit vikten av att barnet har goda

kontakter med såväl den vårdnadshavande föräldern som

umgängesföräldern. Den i propositionen föreslagna regeln om

vårdnadshavarens upplysningsskyldighet skall enligt utskottets

mening ses som ytterligare ett led i strävandena att främja

sådana kontakter. Av propositionen framgår att föreskriften tar

sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande

eller betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller

framtida situation. Det kan exempelvis vara fråga om barnets

hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda

fritidsintressen. Utskottet konstaterar att

upplysningsskyldigheten således avser en mångfald situationer

där upplysningarna kan främja umgänget. Enligt utskottets mening

är det därför inte lämpligt att i lagtexten särskilt reglera

vissa förhållanden, såsom begärts i motion L10, utan regeln bör

ges den mer allmänna utformning som föreslagits i propositionen.

Därmed tillstyrker utskottet propositionens förslag i nu

behandlad del och avstyrker bifall till motionerna L425 yrkande

2 och L10 yrkande 2 i dessa delar.

Med anledning av de i motion L5 framförda farhågorna vill

utskottet understryka att regeln om vårdnadshavarens

upplysningsskyldighet givetvis inte är tänkt att leda till någon

inskränkning i fråga om de kontakter som för närvarande bör

finnas mellan exempelvis skolan och den inte vårdnadshavande

föräldern. Bestämmelsen skall i stället ses som en ökad

möjlighet för umgängesföräldern att få information om barnet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion L5 i nu

behandlad del inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

Vad härefter angår de synpunkter som förs fram i motion L13

kan utskottet helt ansluta sig till uppfattningen att det är

önskvärt att barnet självt lämnar information till

umgängesföräldern. Den i propositionen föreslagna

upplysningsplikten utesluter inte att barnet informerar

föräldern om vad som det tycker är betydelsefullt.

Upplysningsplikten är som nämnts inte heller undantagslös.

Skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar gäller

sålunda inte om särskilda skäl talar emot det. Sådana skäl kan

föreligga exempelvis när det är fråga om uppgifter som ett barn

har lämnat vårdnadshavaren i förtroende och uppgifterna i sig är

av betydelse för umgänget men som barnet inte vill att den andra

föräldern skall få kännedom om. Utöver det anförda bör enligt

utskottets mening motion L13 yrkande 2 inte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även yrkande 7 i motion

1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s), vari tas upp frågan om

sekretesskyddet i allmänhet för barn. Motionärerna framhåller

att gällande sekretesskydd genom anknytningen till vårdnaden

leder till att den från vårdnaden skilde föräldern drabbas på

ett orättfärdigt sätt. Även icke vårdnadshavande förälder måste

enligt motionärerna ha möjlighet att engagera sig i sina barns

liv. Vid barns sjukhusvistelse, skolgång och utbildning är

informationen till umgängesföräldern starkt begränsad eller

delvis omöjliggjord. De negativa effekterna som nuvarande

sekretesskydd medför innebär enligt motionärernas mening en

allvarlig försvagning av barnets sociala nätverk. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om att båda föräldrarna bör vara

jämställda i sekretessammanhang.

Utskottet prövade ett likalydande motionsyrkande under våren

1989 i sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU33.

Därvid erinrade utskottet om att konstitutionsutskottet hösten

1988 hade behandlat en motion vari begärdes en översyn av

sekretessreglerna för hälso- och sjukvården i syfte att

förbättra möjligheterna för en förälder som inte har vårdnaden

om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är intaget

för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:KU14)

framhöll konstitutionsutskottet -- med hänvisning till ett av

socialstyrelsen i ärendet avgivet remissvar -- att det på

området fick anses föreligga ett visst utrymme för

uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder som inte har

vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens samtycke

saknas. Vidare framhöll konstitutionsutskottet att det

självfallet är angeläget att åtgärder vidtas om nuvarande

ordning medför olägenheter i praktiken för den förälder som

endast har umgängesrätt. Enligt konstitutionsutskottet hade det

dock inte framgått att situationen skulle vara sådan att det var

påkallat att ta det i motionen begärda initiativet.

Konstitutionsutskottet avstyrkte därför motionen. Lagutskottet

ansåg för sin del att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare

ställningstagande i frågan och avstyrkte den då aktuella

motionen.

Inte heller nu anser utskottet att det finns skäl för

riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet vill i

sammanhanget påpeka att den i propositionen föreslagna regeln om

vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodoser

syftet i motionen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion L410 yrkande 7.

6.3. Kostnader för umgänge med barn

Som ovan framgått har barnets vårdnadshavare enligt 6 kap.

15§ FB ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en

förälder som inte är vårdnadshavare så långt möjligt

tillgodoses. Om den umgängesberättigade föräldern är bosatt på

annan ort än barnet kan ett utövande av umgängesrätten vara

förenat med särskilda kostnader. Någon generell möjlighet för

den umgängesberättigade föräldern att få ersättning för sådana

kostnader finns inte. Dock har en förälder som är skyldig att

betala underhållsbidrag rätt till avdrag på bidraget, om han

eller hon haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av

minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av

underhållsbidraget för varje helt dygn som barnet vistas hos

föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstol bestämma

andra villkor för denna avdragsrätt. Föräldrarna kan också

själva avtala om andra villkor.

Frågan om kostnaderna för umgängesresor tas upp såväl i ett

flertal motioner från den allmänna motionstiden vid riksmötet

1989/90 som i motioner väckta med anledning av propositionen.

I motion 1989/90:L406 av Per Stenmarck och Ewy Möller (båda m)

framhålls att ett hinder för ett väl fungerande umgänge kan vara

att föräldrarna inte kommit överens om fördelningen av den

kostnad som umgänget medför. Om den förälder som har vårdnaden

om barnet flyttar långt från den andra föräldern kan denne få

vidkännas dryga kostnader för utövandet av umgänget. Med hänsyn

härtill och till att det är av största vikt för barnet att det

har fortlöpande kontakt med båda föräldrarna yrkas i motionen

att 6 kap. 15 § FB förses med ett tillägg av innebörd att

kostnaderna för umgänget skall delas lika mellan föräldrarna, om

ej annat avtalats.

Kaj Larsson m.fl. (s) framhåller i motion 1989/90:L410 att i

de fall föräldrarna bor på skilda orter har barnet ofta inte

något egentligt umgänge med den förälder som barnet inte bor hos

på grund av brist på ekonomiska resurser. Motionärerna anser att

staten genom försäkringskassan i dessa fall bör lämna bidrag

till ett visst antal resor och övernattningsmöjligheter på

barnets hemort per år. Härutöver bör de föräldrar som själva

står för resor ges rätt till avdrag därför i sin

självdeklaration. Motionärerna begär (yrkande 5) att det anförda

ges regeringen till känna.

I motion 1989/90:L422 av Karin Söder (c) och Ylva Annerstedt

(fp) hänvisas till att Nordiska rådet vid sin 37:e session år

1989 rekommenderat att ministerrådet vid det fortsatta arbetet

med reglerna om vårdnad m.m. skulle undersöka möjligheterna för

ekonomisk hjälp från samhällets sida till de föräldrar och barn

som efter en skilsmässa bor så långt från varandra att utövandet

av umgängesrätten blir en ekonomisk börda. Motionärerna begär

ett tillkännagivande om att den svenska regeringen bör medverka

till att Nordiska rådets hemställan förs upp till konstruktiv

och reell behandling i ministerrådet.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion 1989/90:L427 förslag om

fria resor för såväl barn som icke vårdnadshavande förälder i

syfte att underlätta utövandet av umgängesrätten.

Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) begär i motion

1990/91:L5 (delvis) förslag som innebär att resekostnaderna vid

utövande av umgängesrätten delas lika mellan föräldrarna genom

en reducering av underhållet. Även Bengt Harding Olson m.fl.

(fp) anser i motion 1990/91:L10 att kostnaderna för

umgängesrättens genomförande bör regleras med utgångspunkt i att

föräldrarna skall dela på kostnaderna. Motionärerna begär i

yrkande 3 ett skyndsamt förslag i enlighet härmed.

Utskottet vill erinra om att frågan om kostnaderna för

umgängesresor har behandlats av riksdagen flera gånger tidigare

med anledning av motioner med samma syften som de nu aktuella

motionerna. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU

1987/88:33 underströk utskottet att det är olyckligt om

ekonomiska omständigheter lägger hinder i vägen för barnets

umgänge med den ene av föräldrarna. Mot bakgrund av vad

utskottet hade framhållit om barnets behov av goda och nära

relationer till båda sina föräldrar var det enligt utskottets

mening angeläget att problemet med resekostnaderna fick en

lösning. Vidare framhöll utskottet att det tidigare (se bl.a.

bet. LU 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i

hela sin vidd togs upp till överväganden i samband med den då

pågående översynen av reglerna för underhållsbidrag och

bidragsförskott. Utskottet förordade därför att de år 1988

väckta motionerna skulle överlämnas till kommittén för översyn

av reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott

för att tas i beaktande vid utredningsarbetet.

Som framgår av inledningen till betänkandet har

underhållsbidragskommittén, som under våren 1990 avslutat sitt

arbete, inte ansett sig ha möjlighet att behandla frågor om

underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation utan

överlämnat dessa frågor till socialdepartementet för övervägande

i annat sammanhang. Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten

att frågorna skall tas upp till övervägande i en

interdepartemental arbetsgrupp med företrädare från social-,

justitie- och finansdepartementen.

Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att problemet

med resekostnader vid utövande av umgängesrätten nu snarast får

en lösning. Lika litet som tidigare är utskottet emellertid

berett att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas.

Regeringen bör därför skyndsamt ta upp frågan till närmare

överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör med anledning av motionerna

L406, L410 yrkande 5, L422, L427, L5 i denna del och L10 yrkande

3 ges regeringen till känna.

7. Frågor om faderskap

De grundläggande reglerna om faderskap till barn finns i 1

kap. FB. Är vid barns födelse modern gift skall enligt 1kap.

1§ FB mannen i äktenskapet anses som barnets far (den s.k.

faderskapspresumtionen). Detsamma gäller om modern

är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det

kan vara avlat dessförinnan. Faderskapspresumtionen kan brytas

av domstol, som i vissa i 1kap. 2§ FB angivna fall kan

förklara att mannen i äktenskapet inte skall anses vara far till

barnet. Ett sådant fall föreligger när det är utrett att modern

haft samlag med annan än maken under den tid då barnet kan vara

avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är

sannolikt att barnet kan ha avlats av den andre. Presumtionen

kan brytas även genom att annan man erkänner faderskapet till

barnet. Är modern ogift vid barnets födelse eller har en

faderskapspresumtion brutits skall faderskapet fastställas genom

erkännande eller dom. Fastställs faderskapet genom dom,

skall rätten på talan av barnet enligt 1kap. 5§ FB förklara

en man vara far till barnet, om det är utrett att han har haft

samlag med barnets mor under tid då barnet kan vara avlat och

det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att

barnet avlats av honom. Erkännande av faderskap är en formbunden

rättshandling, som skall ske skriftligen och vara bevittnad av

två personer. Dessutom skall erkännandet godkännas av

socialnämnden och av modern. Enligt 1kap. 4§ FB kan ett

faderskapserkännande ske även före barnets födelse. Visar det

sig senare att den som lämnat erkännandet inte är far till

barnet skall rätten förklara att erkännandet saknar verkan mot

honom. Begreppet erkännande av faderskap används, förutom i FB,

i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, lagen

(1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden,

lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av

faderskap och lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för

utgivna underhållsbidrag.

I propositionen föreslås att erkännande av faderskap skall

ersättas med ett nytt begrepp, faderskapsbekräftelse.

I motion 1990/91:L3 av Allan Ekström (m) anförs att den

föreslagna ändringen saknar fog. Motionären anser att begreppet

erkänna har hävd i lagspråket med innebörd att man bejakar eller

säger ja till en fråga om ett förhållandes riktighet. I motionen

påpekas vidare att lagrådet inte funnit den föreslagna ändringen

godtagbar. Enligt lagrådet innefattar erkännande av faderskap

ett slags förklaring att den som avger denna tar på sig

faderskapets konsekvenser, bl.a. i rättsligt hänseende, medan

termen bekräftelse inte kan anses innefatta någon sådan

förklaring och inte ens behöver avse den som avgivit

bekräftelsen. Enligt motionären krävs starka skäl för ändring av

hävdvunna och i medvetandet väl inarbetade begrepp och ord.

Hänsynen till och omsorgen om vår rättstradition talar också för

att faderskapserkännande bibehålls liksom önskemålet att

vidmakthålla formell nordisk rättslikhet.

I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen beslutar ersätta termen faderskapserkännande med

termen faderskapsförklaring (yrkande 14).

Utskottet erinrar om att utskottet tidigare har ställt sig

positivt till en ändring av termen faderskapserkännande. Senast

behandlades frågan våren 1987 då utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande LU 1986/87:25 framhöll att terminologin i

dag för många fäder kan upplevas som svårförståelig och ibland

t.o.m. som kränkande. Enligt utskottet borde regeringen i

lämpligt sammanhang överväga om inte någon annan benämning kunde

införas för faderns medverkan vid fastställande av faderskapet.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att uttrycket

faderskapserkännande bör bytas ut mot en annan benämning.

Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L3.

En terminologisk ändring bör enligt utskottets mening ta sikte

på vad rättshandlingen i själva verket avser, nämligen ett

intygande om att mannen är far till barnet och tar på sig

faderskapets alla konsevenser, såväl rättsliga som andra.

Benämningen får inte heller upplevas som känslo- eller

värdeladdad av föräldrarna. Både den i propositionen föreslagna

termen faderskapsbekräftelse och den i motion L10 föreslagna

benämningen faderskapsförklaring kan enligt utskottets mening

väl anses uppfylla dessa krav. I 1kap. 2§ FB används

emellertid förklaring för de fall rätten skall besluta att

mannen i äktenskapet inte är far till barnet och i 1kap. 5§

FB används samma term i de fall ett faderskap skall fastställas

genom dom. Av denna orsak finner utskottet att

faderskapsförklaring är mindre lämpligt än faderskapsbekräftelse

som ersättning för det nuvarande faderskapserkännandet.

Utskottet anser därför att förslaget i propositionen bör godtas

och avstyrker bifall till motion L10 yrkande 14.

I motion 1989/90:L402 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om att införa

faderskapspresumtion för en man som är stadigvarande boende hos

barnets mor. Motiveringen till yrkandet återfinns i motion

1989/90:A802 om jämställdhet. Systemet att en ogift pappa måste

anmäla sig som vårdnadshavare till sitt eget barn medan en gift

pappa automatiskt får vårdnaden upplevs enligt motionärerna som

både krångligt och förnedrande. Enligt motionärerna är det

viktigt att stärka den ogifte pappans ansvar, skyldigheter och

rättigheter gentemot barnen. Man bör därför pröva möjligheten

att far som är stadigvarande sammanboende med barnets mor inte

skall behöva erkänna faderskapet utan skall antas vara far och

därigenom behandlas på samma sätt som gifta fäder.

Liknande synpunkter framförs i motion 1990/91:L10 av Bengt

Harding Olson m.fl. (fp). Motionärerna menar att införandet av

någon form av faderskapspresumtion i samboförhållanden ligger i

linje med den nyligen införda sambolagstiftningen. Dessutom

skulle en sådan presumtion tillgodose behovet av ett särskilt

skydd för gemensamma barn i samboförhållanden. Ett sätt att

tillskapa den önskvärda faderskapspresumtionen är att inte bara

påbörja utan även avsluta nuvarande faderskapsutredningar före

barnets födelse. I dessa fall skulle, om parterna är överens,

fadern direkt vid barnets födelse anses vara rättslig fader till

barnet och föräldrarna i enlighet med propositionens förslag

kunna anmäla att de önskar gemensam vårdnad. I motionen yrkas

tillkännagivande om det anförda (yrkande 15).

Motioner om införande av faderskapspresumtion vid

samboförhållande har åtskilliga gånger tidigare behandlats av

riksdagen, senast våren 1989, och därvid avslagits på hemställan

av utskottet (se bet. 1988/89:LU33). Utskottet har som skäl för

ställningstagandena anfört att hänsynen till barnets bästa

kräver att i de aktuella fallen faderskapet fastställs under

medverkan av socialnämnden. I linje med tidigare uttalanden har

utskottet också pekat på vikten av att faderskapsärenden

handläggs på ett så enkelt sätt som möjligt med hänsyn till

barnets intressen och under former som inte behöver uppfattas

som integritetskränkande.

Några nya omständigheter som kan motivera att riksdagen

frångår sin tidigare inställning i frågan har enligt utskottets

mening inte framkommit. Utskottet har således fortfarande den

uppfattningen att utgångspunkten för reglerna om faställande av

faderskapet måste, liksom när det gäller reglerna om vårdnad och

umgänge, vara omtanken om barnets bästa. Bestämmelserna får

därför inte utformas på ett sådant sätt att risker kan uppkomma

för att barnets rättigheter på något sätt blir åsidosatta.

Den nuvarande ordningen för fastställande av faderskap erbjuder

betryggande garantier för att det verkligen är den biologiske

fadern och inte någon annan som fastställs som fader. Med den

ordning motionärerna förespråkar uppkommer dock praktiska

problem. Av vad utskottet anfört under avsnitt 5.2 framgår att

det vid samboförhållanden inte, såsom vid äktenskap, finns någon

helt entydig och för alla synlig markering att ett sådant

förhållande föreligger. Sålunda är kyrkobokföringsadressen inte

tillräcklig i detta avseende, och vid tillämpning av lagen

(1987:232) om sambos gemensamma hem (sambolagen) får frågan om

ett samboförhållande föreligger eller har förelegat ytterst i

varje särskilt fall prövas i efterhand av domstol. Enligt

utskottets mening kan det inte gärna komma i fråga med ett

regelsystem för faderskapspresumtion vid samboförhållanden som

innebär att det inte med säkerhet går att vid varje givet

tillfälle enkelt avgöra om någon verkligen är fader till barnet.

Sambolagen har dessutom en begränsad räckvidd och, som utskottet

uttalat tidigare (se bet. LU 1986/87:25), tillhandahåller den

juridiska lösningar endast på ekonomiska problem. I samband med

riksdagsbehandlingen av förslaget till sambolag underströk

utskottet (se bet. LU 1986/87:18) att man inte bör skapa så

utförliga regler för sambor att man därigenom åstadkommer vad

som skulle kunna betecknas som äktenskapsliknande system av en

lägre dignitet. De som vill att ett mer heltäckande juridiskt

system skall tillämpas på deras samlevnadsform får därför även i

fortsättningen ingå äktenskap. Påståendet i motion L10 att

sambolagen ligger i linje med en faderskapspresumtion i

samboförhållanden är därför inte riktigt. Sambolagen kan inte

anses ha bidragit till att förutsättningarna för reglerna om

fastställande av faderskap ändrats. Till detta kommer att det

genom de ovan behandlade förslagen till ändringar i FB blir

möjligt för ogifta föräldrar att få gemensam vårdad om sina barn

också genom en anmälan till socialnämnden i samband med att

faderskapet fastställs (se avsnitt 5.2.). Vad särskilt gäller

önskemålet i motion L10 att faderskapsfrågan skall vara löst

redan vid barnets födelse vill utskottet också erinra om att

1kap. 4§ andra stycket FB redan i sin nuvarande lydelse

medger att ett faderskap fastställs även före barnets födelse.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L402

och motion L10 yrkande 15.

I detta sammanhang behandlar utskottet också motion

1989/90:L423 av Börje Hörnlund (c) som gäller rättsgenetisk

undersökning i faderskapsmål. I motionen framhålls att det

enligt uppgift många gånger lär vara besvärligt att få berörda

parter i faderskapsmål att gå igenom utvidgade rättsgenetiska

undersökningar och att socialnämnder och rättsinstanser är

tveksamma till sådana undersökningar av integritetsskäl.

Motionären yrkar att regeringen ges till känna att det är

rimligt med rättsgenetisk undersökning när osäkerhet föreligger

vid bedömningen av faderskapsmål och när part så begär.

Vid blodundersökningar i faderskapsutredningar, s.k.

rättsgenetiska undersökningar, använder man sig av förhållandet

att vissa ärftliga egenskaper som kan påvisas i blodet hos ett

barn måste komma från någon av föräldrarna. Har ett barn en

egenskap som barnets moder saknar, måste anlaget för denna

egenskap komma från den biologiske fadern. Saknar en man denna

egenskap kan han därmed också uteslutas som far till barnet. Har

han å andra sidan egenskapen kan han inte uteslutas som far till

barnet, vilket dock inte behöver innebära att han är barnets far

eftersom samma egenskap kan finnas hos andra män.

Undersökningarna, vilka utförs på blodgruppsserologiska

avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium, kan utföras

som en basundersökning eller som en utvidgad rättsgenetisk

undersökning. Rättsgenetiska undersökningar kommer ofta till

stånd i samband med den utredning som socialnämnden är skyldig

att göra enligt bestämmelserna i 2kap. FB. Socialnämnden kan

emellertid inte ålägga någon att lämna blodprov. Enligt 2kap.

6§ FB bör socialnämnden verka för att blodundersökning äger

rum beträffande modern, barnet och den som kan vara far till

barnet. Leder socialnämndens utredning inte till fastställande

av faderskapet får frågan lösas av domstol. Har blodundersökning

inte redan verkställts kan domstolen på yrkande av någon av

parterna eller när domstolen annars anser att det behövs

förordna om blodundersökning på modern, barnet och på den man

mot vilken talan förs. Finns det anledning anta att någon annan

man haft samlag med modern under den tid då barnet kan vara

avlat, kan även han åläggas att genomgå blodundersökning.

Domstolen kan med stöd av 2§ lagen (1958:642) om

blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap vid vite

förelägga den som skall lämna blodprov att med intyg av behörig

sakkunnig visa att sådant blodprov som behövs för

blodundersökning har tagits på honom eller henne. I fråga om

barn som inte har fyllt 18 år skall föreläggandet avse barnets

vårdnadshavare. Om ett sådant föreläggande inte iakttas kan

rätten antingen förelägga nytt vite eller med stöd av 2a§

samma lag förordna om biträde av polismyndighet för att

undersökningen skall komma till stånd. Vad som sålunda

redovisats gäller både basundersökningar och utvidgade

rättsgenetiska undersökningar.

Utskottet tolkar motionsyrkandet så att motionären önskar att

utvidgade rättsgenetiska undersökningar skall komma till stånd i

större utsträckning än vad som nu sker. Utskottet behandlade

våren 1986 ett liknande motionsyrkande från samme motionär. I

sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. LU 1985/86:28)

framhöll utskottet bl.a. att gällande rätt i nödvändig

utsträckning ger möjlighet att föranstalta om utvidgad

rättsgenetisk undersökning och att undersökningsmetoden kommer

till användning såväl vid socialnämnders utredning som vid

tingsrätternas prövning av faderskapsfrågor.

Utskottet konstaterar att förhållandena nu är desamma som år

1986 och att utvidgade rättsgenetiska undersökningar, såvitt

utskottet kunnat finna, kommer till stånd i den utsträckning som

behövs. Motionärens önskemål är således redan tillgodosett och

någon åtgärd från riksdagens sida är följaktligen inte påkallad.

Utskottet avstyrker bifall till motion L423.

8. Vårdnadsutredningar

Enligt 6 kap. 18 § FB skall rätten se till att frågor om

vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda. Innan rätten avgör

ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall

socialnämnden höras eller, om det är tillräckligt, beredas

tillfälle att yttra sig. Socialnämndens yttrande föregås av en

vårdnadsutredning under vilken barnet och föräldrarna hörs och

referenser inhämtas. I vissa fall förekommer också utredning

från barn- och ungdomspsykiatrisk eller psykologisk expertis.

Vårdnadsutredningarna görs av socialförvaltningens tjänstemän.

När utredningen har slutförts överlämnas den till socialnämnden

tillsammans med utredarens förslag till yttrande. Parter och

ombud kan företräda inför nämnden och ange synpunkter på

utredningen. Sedan nämnden tagit ställning till

vårdnadsutredningen översänds den med nämndens yttrande till

domstolen.

I propositionen föreslås att de socialtjänstemän som av

socialnämnden utses att utföra vårdnadsutredningen själva skall

svara för utredningen och utan att gå vägen via socialnämnden

lämna sina utredningar till domstolen. Nämnden får enligt

förslaget ett huvudmannaskap för utredningens verkställande. Den

skall ansvara för att uppgiften tilldelas en tjänsteman och för

att utredningen kommer till stånd i enlighet med domstolens

begäran. Däremot skall nämnden inte pröva innehållet i

vårdnadsutredningen eller avge något eget yttrande till

domstolen. Utredaren får i varje särskilt fall avgöra om det

insamlade faktamaterialet skall kompletteras med en slutsats

från hans eller hennes sida.

Vidare föreslås i propositionen att domstolen skall kunna ge

vissa riktlinjer för utredningen. Avsikten är därvid inte att

formalisera förfarandet med vårdnadsutredningar på så sätt att

det läggs en plikt på domstolen att besluta om utredningens

omfattning och inriktning. Om det framstår som motiverat skall

domstolen emellertid kunna slå fast vissa ramar för utredningen.

Vidare föreslås att domstolen alltid skall kunna sätta ut en tid

inom vilken utredningen bör vara slutförd.

De redovisade förslagen läggs fram i syfte att effektivisera

och påskynda utredningsförfarandet i tvister om vårdnad och

umgänge och därigenom samtidigt förbättra skyddet för barnets

intressen. De nya reglerna föreslås bli införda i 6kap. 19§

FB till vilken paragraf också överförs de bestämmelser som nu

återfinns i 18§.

I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att

det inom kommunernas socialnämnder finns allmän kompetens och

lokal kännedom som kan vara oumbärlig vid en vårdnadstvist.

Motionärerna yrkar därför att riksdagen beslutar att de

kommunala socialnämnderna även fortsättningsvis skall vara

förberedande instans vid vårdnadstvister (yrkande 4).

I motion 1989/90:L416 (delvis) av Ingrid Hemmingsson och Wiggo

Komstedt (båda m) begärs förslag till åtgärder för att säkra

föräldrars och barns umgängesrätt, bl.a. en förenklad

handläggning av vårdnadsprocessen i syfte att slippa det dubbla

processandet.

Som utskottet kunnat konstatera i samband tidigare behandling

av vårdnadsfrågor (se bl.a. bet. LU 1987/88:33) och som även

framhålls i propositionen kan handläggningen av

vårdnadsutredningar bli mycket tidskrävande, och för vissa

domstolar är det inte ovanligt med väntetider inemot eller

t.o.m. överstigande ett år innan en begärd utredning om

vårdnaden tillställs domstolen. Enligt utskottets mening kan

självfallet inte så långa handläggningstider accepteras, och

förhållandena har också uppmärksammats av justieombudmannen (se

bl.a. JOs ämbetsberättelse 1982-83 s. 189). Vid frågornas

tidigare behandling har utskottet därför understrukit att det är

av särskild betydelse att tidsåtgången för vårdnadsutredningarna

nedbringas. Utskottet har vidare uttalat att det förslag att

frikoppla socialnämnden från arbetet med vårdnads- och

umgängesutredningar, som lagts fram av utredningen om barnens

rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3 i syfte att

effektivisera och påskynda utredningsförfarandet, kan utgöra en

tänkbar lösning av ifrågavarande problem.

De förslag som nu läggs fram i propositionen överensstämmer i

huvudsak med vad utredningen om barnens rätt förordat, och

utskottet anser att det finns starka skäl för att förslaget bör

genomföras. Den föreslagna ordningen medför inte bara att tid

kan sparas i en i många fall redan av andra orsaker utdragen och

för parterna plågsam process utan också att man slipper

processandet inför socialnämnden. Som redovisas i propositionen

är det nämligen inte ovanligt att parter och ombud företräder

inför nämnden och där framför synpunkter på utredningen.

Utskottet ifrågasätter inte att det i socialnämnderna finns

kompetens som kan vara värdefull i vårdnadstvister. Mot

socialnämndernas betydelse i vårdnadssammanhang står emellertid

det starka intresset av att utredningsförfarandet i tvister om

vårdnad och umgänge effektiviseras och påskyndas.

Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i

propositionen att vårdnadsutredningar skall genomföras utan

socialnämndernas medverkan och avstyrker följaktligen bifall

till motion L4 yrkande 4. Ställningstagandet innebär att

önskemålen i motion L416 i denna del är tillgodosedda.

Frågor om handläggningstider för vårdnadsutredningarna tas upp

i flera motioner. I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg

m.fl. (fp) framhålls som särskilt önskvärt att

vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt, dock utan att ge avkall

på kvaliteten. Enligt motionärerna bör som ett riktmärke gälla

att utredningen bör vara klar inom tre--fyra månader. Målet

skulle kunna uppnås om domstolarna fick ökade möjligheter att

styra vårdnadsutredningarna och den tid inom vilken de skall

slutföras. Motionärerna begär att det anförda skall ges

regeringen till känna (yrkande 2 delvis).

Liknade synpunkter framförs i motion 1990/91:L10 av Bengt

Harding Olson m.fl. (fp). Motionärerna framhåller betydelsen av

att handläggningstiden för vårdnadsutredningar förkortas. Enligt

motionärerna bör kravet på skyndsamhet komma till uttryck direkt

i lagtexten. I motionen yrkas att 6 kap. 19 § första stycket FB

i förslaget skall ges följande lydelse: "Rätten skall se till

att frågor om vårdnad och umgänge skyndsamt blir tillbörligt

utredda" (yrkande 4).

I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs

tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av

lagstiftning som innebär att vårdnadsutredningar skall vara

avslutade inom tre månader (yrkande 2). I motionen framhålls att

det är av stor betydelse att tidsåtgången för

vårdnadsutredningar nedbringas.

Också i motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v)

betonas behovet av att frågor som gäller vårdnad och umgänge

handläggs så fort som möjligt och att frågorna prioriteras.

Enligt motionärerna är det rimligt att rätten får en möjlighet

att sätta en tidsgräns när utredningen skall vara klar. I

motionen yrkas att riksdagen beslutar om införandet av en

tidsgräns på tre månader för vårdnadsutredningar, om det inte

föreligger synnerliga skäl för en längre utredningstid (yrkande

5).

Motionärernas önskemål om skyndsamhet vid vårdnadsutredningar

ligger helt i linje med utskottets ovan återgivna uttalanden.

Önskvärdheten av att vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt måste

dock vägas mot intresset av att utredningarna håller en

kvalitativt godtagbar nivå. Eftersom möjligheterna att

åstadkomma en tillfredsställande utredning kan variera från fall

till fall torde enligt utskottets mening någon strikt tidsgräns

för slutförandet av utredningen inte kunna ställas upp. Även i

framtiden måste det accepteras att vårdnadsutredningar tar olika

lång tid att slutföra. Det bör då också kunna överlåtas åt

domstolen att med beaktande av behovet av skyndsamhet fastställa

vilka tidsfrister som bör gälla från fall till fall. I likhet

med departementschefen vill utskottet dock påpeka att en

handläggningstid på tre till fyra månader ofta torde kunna vara

ett rimligt riktmärke. En sådan tid överenstämmer också med vad

JO uttalat.

Att utskottet således inte kan tillstyrka att det i lagtexten

ställs upp en fast tidsgräns för vårdnadsutredningar innebär

inte att utskottet ställer sig avvisande till motionärernas

tanke att behovet av skyndsamhet bör uttryckligen markeras.

Tvärtom anser utskottet det angeläget att det av FB klart

framgår vilken betydelse det har att vårdnadsutredningarna

bedrivs med största möjliga skyndsamhet. Det är också viktigt

med en markering av den roll som domstolen har att spela

härvidlag. Enligt utskottets mening är det nämligen

betydelsefullt att domstolen -- inte minst i de fall då någon

tidsfrist inte satts ut för utredningsarbetet -- vakar över att

ärendet inte fördröjs på ett onöjaktigt sätt. En bestämmelse med

nu angivet innehåll bör emellertid lagtekniskt ha en annan

utformning än den som förespråkas i motion L10.

På grund av det anförda förordar utskottet att de föreslagna

bestämmelserna i 6 kap. 19 § andra stycket FB kompletteras med

en föreskrift, varigenom rätten åläggs en uttalad skyldighet att

se till att skyndsamhetskravet när det gäller

vårdnadsutredningar tillgodoses. Utskottets sålunda gjorda

ställningstagande tillgodoser i allt väsentligt önskemålen i

motion L425 yrkande 2 delvis, motion L10 yrkande 4, L410 yrkande

2 och L4 yrkande 5.

I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) yrkas

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om lämpligheten

av att vårdnadsutredningar avslutas med ett förslag (yrkande 5).

Motionärerna menar att det finns en risk med att utredaren inte

skall behöva avge någon egen slutsats. Om utredaren kallas till

huvudförhandlingen som vittne och därvid tvingas att framlägga

sin åsikt om vilken av föräldrarna som är mest lämpad som

vårdnadshavare kan detta helt förändra processens

förutsättningar. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det

ofta torde vara lämpligt att vårdnadsutredningar utmynnar i ett

förslag.

I likhet med departementschefen ser utskottet att det finns

både för- och nackdelar med att den av socialnämnden utsedde

tjänstemannen inte skall behöva göra något ställningstagande i

samband med utredningen. Bland fördelarna vill utskottet

särskilt nämna att föräldrarna inte behöver uppfatta

utredningsreslutatet som helt avgörande för utgången i målet.

Detta kan i sin tur leda till att motsättningarna mellan

parterna åtminstone under utredningstiden kan dämpas. I stället

blir det domstolen som får dra slutsatserna av

utredningsmaterialet och parterna kan koncentrera sig på att

föra fram sin argumentation vid den egentliga processen i

domstolen. Detta leder till, såsom också framhålls i

propositionen, att funktionsuppdelningen mellan sociala

instanser och domstolar blir mer renodlad. I vissa fall kan det

också vara direkt olämpligt med ett ställningstagande från

utredarens sida. Detta gäller särskilt i de fall då föräldrarna

i första hand är inställda på att någon av dem ensam skall ha

vårdnaden men de i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad. I

ett sådant fall kan det vara olyckligt om vårdnadsutredaren

skall vara skyldig att uttala sig vem av föräldrarna som bör

anförtros vårdnaden. Självfallet finns det emellertid också fall

då det kan vara av stort värde om utredaren redovisar sina egna

ståndpunkter. I likhet med departementschefen anser utskottet

att frågan om utredaren skall lämna något förslag till lösning

av vårdnads- eller umgängestvisten måste bli beroende av

omständigheterna i det enskilda fallet. Utskottet kan mot

bakgrund av dessa överväganden inte finna skäl för något

uttalande beträffande lämpligheten i att en vårdnadsutredning

avslutas med ett förslag. De överväganden som gjorts i

propositionen i denna fråga synes enligt utskottets mening

ändamålsenliga. Motion L10 yrkande 5 avstyrks därför.

I motion 1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) kritiseras

uttrycket tillbörligt utredda i 6 kap. 18 § FB som enligt

propositionen föreslås bli överfört oförändrat till 6 kap. 19 §

första stycket. Motionären menar att uttrycket borgar för en

passiv domare. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en sådan ändring av bestämmelsen att rätten åläggs en

uttalad skyldighet att utreda frågor om vårdnad och umgänge

(yrkande 1).

Enligt utskottets mening måste motionärens kritik mot

bestämmelsen bygga på ett missförstånd. Syftet med regeln är --

tvärtemot vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen

har ett eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir

tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kommer väl

till uttryck genom den nuvarande lydelsen av 6kap. 18§

första stycket FB (6kap. 19§ första stycket enligt

propositionens förslag). Utskottet avstyrker därför bifall till

motion L415 yrkande 1.

Vårdnadsutredningarnas innehåll tas upp i motion 1990/91:L7 av

Eva Johansson m.fl. (s). I motionen yrkas tillkännagivande om

att det faktamaterial som skall ligga till grund för domstolens

beslut måste ge en allsidig bild och lyfta fram barnets

situation.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga

om vikten av att utredningsmaterialet belyser barnets situation

och ger en allsidig bild av förhållandena i övrigt. En annan sak

är att domstolen med den i propositionen föreslagna ordningen

skall ha möjlighet att ge vissa ramar för utredningsarbetet,

exempelvis i sådana fall då det står klart för alla inblandade

att endast vissa frågor behöver belysas. Vårdnadsutredningarna

kommer även med de nya bestämmelserna att utföras av

socialtjänstemän inom ramen för socialnämndens verksamhet där

det finns rutiner och kunnande i dessa frågor. Enligt utskottets

mening torde något särskilt tillkännagivande om

vårdnadsutredningars innehåll inte vara erforderligt. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L7.

I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs

att vårdnadsutredningar är avgörande för utgången i vårdnads-

och umgängesmålen. Enligt motionärerna bör de därför utföras av

särskilt kompetent personal och barnkompetensen inom

socialtjänstens område måste utvidgas. Ett förslag till

åtgärdsprogram med denna inriktning bör föreläggas riksdagen.

Motionärerna yrkar tillkännangivande härom (yrkande 8).

Utskottet erinrar om att det nya förfarandet vid

vårdnadsutredningar inte innebär några förändringar beträffande

vem som i praktiken skall utföra dem. De rutiner och det

kunnande i dessa frågor som i dag finns samlade hos de sociala

myndigheterna kommer givetvis att tas till vara även med den nya

ordningen. Uskottet förutsätter att socialnämnderna också i

fortsättningen ser till att tjänstemännen som utför

utredningarna har erforderlig kompetens. Det bör även

understrykas att socialstyrelsen har tillsyn över verksamheten

vid de sociala myndigheterna. Styrelsen skall också följa och

vidareutveckla verksamheten och får utfärda allmänna råd till

myndigheterna. Utskottet kan således inte vare sig mot bakgrund

av det nya förfarandet för vårdnadsutredningar eller eljest

finna skäl för det i motionen begärda åtgärdsprogrammet.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L10 yrkande 8.

9. Interimistiska beslut

I 6 kap. 20 § FB stadgas att rätten i mål eller ärenden om

vårdnad eller umgänge, för tiden till dess lagakraftvunnet

avgörande föreligger, får besluta om vårdnad eller umgänge efter

vad rätten finner skäligt. Innan ett sådant interimistiskt

beslut får meddelas skall motparten ha haft tillfälle att yttra

sig. Rätten kan ockå inhämta upplysningar från socialnämnden,

s.k. snabbyttrande. Ett interimistiskt beslut får verkställas på

samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men kan när som

helst ändras av rätten.

I propositionen föreslås att ett interimistiskt beslut i

vårdnadsmål i stället för att gälla vårdnaden skall kunna avse

vem barnet skall bo tillsammans med. Det får enligt förslaget

ankomma på domstolen att efter vad som är bäst för barnet i

varje enskilt fall avgöra huruvida det interimistiska beslutet

skall ta sikte på vårdnaden eller endast avse vem barnet skall

bo tillsammans med till dess vårdnadsfrågan är slutligen löst.

Förslaget kommer till uttryck i lagtexten som ett tillägg till 6

kap. 20 § första stycket vari också föreslås en särskild erinran

om att rättens beslut skall ha sin utgångspunkt i vad som är

bäst för barnet.

I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) yrkas

tillkännagivande om förtydliganden av lagtexten så att rätten

även under pågående process skall besluta om forsatt umgänge

(yrkande 3 delvis). I motionen anförs att det interimistiska

beslutet skall avse barnets bostad och inte vårdnaden.

I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt

(båda m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

åtgärder bl.a. så att domstolarna så långt som möjligt skall

undvika att fatta interimistiska beslut om vårdnad. Om det ändå

är nödvändigt med sådana avgöranden anser motionärerna att

domstolen endast skall besluta var barnet skall bo.

De interimistiska besluten tas också upp i motion 1989/90:L425

av Bengt Westerberg m.fl. (fp). I motionen anförs att många

problem är förknippade med sådana beslut. I lagen föreskrivs

endast att beslutet skall vara "skäligt", och någon koppling

till vad som är bäst för barnet finns inte. Enligt motionärerna

är det framför allt angeläget att det skapas möjlighet att i

vårdnadstvister interimistiskt förordna om vem av föräldrarna

som skall inneha den faktiska vårdnaden, utan att någon ändring

av det rättsliga ansvaret görs beträffande föräldrarnas

gemensamma vårdnad, om det är bäst för barnet. Genom ett beslut

som avser enbart barnets bostad skulle det gå att undvika ett

mer eller mindre prejudicerande beslut i vårdnadsfrågan på ett

stadium då utredningen ännu är ofullständig. Motionärerna menar

också att man inte heller bör bortse från att ett sådant

begränsat beslut också kunde öka möjligheten för parterna att

bli ense om hur vårdnaden om barnet skall ordnas. I motionen

begärs tillkännagivande om ny lagstiftning i enlighet med det

anförda (yrkande 2 delvis).

Utskottet konstaterar att det under många år, inte minst genom

motioner i riksdagen, har riktats kritik mot systemet med

interimistiska beslut som gäller vårdnaden (se bl.a. bet. LU

1987/88:33 och 1988/89:LU33). Kritiken har främst avsett det

förhållandet att de interimistiska besluten har en styrande

inverkan på de slutliga avgörandena i vårdnadsmålen trots att

besluten fattas på ett bristfälligt underlag. Utskottet ser med

tillfredsställelse på att det nu har lagts fram ett förslag till

lösning och konstaterar att detta står i överensstämmelse med

vad utskottet uttalade redan hösten 1982 i samband med då

aktuella ändringar i FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge

(prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Utskottet anförde

därvid bl.a. att även med den i den då aktuella propositionen

föreslagna möjligheten för domstolen att infordra snabbyttrande

från socialnämnden inför ett interimistiskt beslut

beslutsunderlaget kan vara bristfälligt. En möjlighet för

domstolen att inskränka det interimistiska beslutet till att

avse enbart barnets bostad skulle vara av värde. Genom ett

sådant beslut skulle enligt utskottet undvikas ett mer eller

mindre prejudicerande beslut i vårdnadsfrågan i ett stadium då

utredningen ännu är ofullständig. Enligt utskottets mening borde

man inte heller bortse från att ett sådant begränsat beslut

kanske också kunde öka möjligheterna för parterna att bli ense

om hur vårdnaden om barnet skall ordnas. Utskottet ansåg därför

att frågan om att begränsa det interimistiska beslutet på

angivet eller motsvarande sätt förtjänade att övervägas

ytterligare, vilket sålunda nu har gjorts.

Enligt utskottets mening innebär det nu aktuella förslaget att

man åtminstone till viss del kan komma till rätta med de

olägenheter som de interimistiska besluten inneburit och som nu

åter påtalats i motionerna L410, L416 och L425. Till förmån för

förslaget talar, som departementschefen framhåller, inte minst

den psykologiska effekt för föräldrarna som kan bli följden av

att det interimistiska beslutet blir mindre ingripande.

Utskottet tillstyrker således förslaget i denna del. Utskottets

ställningstagande innebär att motion L410 yrkande 3 delvis,

motion L416 delvis och motion L425 yrkande 2 delvis är

tillgodosedda.

Spörsmål om s.k. snabbyttranden tas upp i två motioner. I

motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs att de

interimistiska besluten i vårdnadsmålen ofta fattas utan att ens

något sådant yttrande har inhämtats från socialnämnden, och

motionärerna yrkar tillkännagivande om ny lagstiftning i syfte

att undanröja dessa brister (yrkande 2 delvis).

I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs

att de interimistiska besluten kräver ett bättre beslutsunderlag

för domstolarna och att rätten alltid skall inhämta upplysningar

från socialnämnden inför sådana beslut. I motionen yrkas att

denna skyldighet skall komma till uttryck i 6 kap. 20 § andra

stycket FB (yrkande 6).

Utskottet vill erinra om att den genom motionerna väckta

frågan övervägdes i samband med att möjligheten till

snabbyttranden infördes år 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU

1982/83:17). Föredragande statsrådet framhöll därvid att

lagtexten borde utformas så att det läggs i domstolens hand att

i det enskilda fallet bestämma om upplysningar snabbt skall

inhämtas från socialnämnden och att det ligger i sakens natur

att denna möjlighet borde begagnas främst i de fall där parterna

inte är ense om vem som skall ha vårdnaden under tiden till dess

frågan blir slutligt avgjord. Vad som sålunda anfördes i

propositionen föranledde inga uttalanden från riksdagens sida.

Utskottet utgår från att motionärernas förslag endast tar

sikte på fall där vårdnadsfrågan är tvistig. Också för de

tvistiga målen vill utskottet ifrågasätta behovet av en sådan

bestämmelse. Enligt vad utskottet erfarit torde det endast i

uppenbara fall och undantagsvis förekomma att domstolen fattar

ett interimistiskt beslut utan tillgång till ett snabbyttrande

från socialnämnden. Någon anledning till antagande att

domstolarna underlåter att införskaffa snabbyttrande i de fall

då ett sådant kan vara meningsfullt finns därför inte. Utskottet

kan med hänsyn härtill inte finna att någon ändring i 6kap.

20§ FB är erforderlig. På anförda skäl avstyrker utskottet

bifall till motion L425 yrkande 2 i denna del och motion L10

yrkande 6.

Utskottet övergår härefter till att behandla frågor som gäller

motiveringen av interimistiska beslut och domar om vårdnad

och umgänge som tas upp i två motioner.

I motion 1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) begärs sådana

ändringar i FB att motiveringen av interimistiska beslut blir

utförligare och klarare för parterna (yrkande 3). Enligt

motionären händer det alltför ofta att interimistiska beslut om

vårdnad och umgänge är synnerligen knapphändiga.

I motion 1990/91:L12 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) påstås att

i de allra flesta fall skäl saknas i domar som gäller vårdnad

och umgänge. Enligt motionärerna skulle det för parterna vara

lättare att acceptera utgången och avstå från att överklaga om

skälen angavs. Vid överklagande får parterna vägledning hur

beslutet skall angripas om skälen anges. I motionen yrkas sådana

ändringar i FB att domstolarna åläggs att ange domskäl i

vårdnads- och umgängestvister (yrkande 2).

Bestämmelser om motivering av domar och beslut finns i

rättegångsbalken (RB). Enligt 17kap. 7§ RB skall dom

avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange bl.a.

domslutet, parternas yrkanden och invändningar, de

omständigheter varå dessa grundas samt domskälen med uppgift om

vad i målet är bevisat. I fråga om beslut som inte är slutliga,

bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i

domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och

enligt 17kap. 13§ RB skall de i den mån det erfordras ange

de skäl varå de grundas. Utskottet utgår från att domstolarna

givetvis följer RBs regler och finner inte skäl till några

initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker följaktligen

bifall till motion L415 yrkande 3 och motion L12 yrkande 2.

10. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge

Ett flertal motionsyrkanden gäller barns talerätt samt rätt

till ombud och biträde i vårdnads- och umgängesmål. Förslag om

sådana rättigheter lades fram år 1987 av utredningen om barnets

rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Utredningens

förslag innebar att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt

i mål om vårdnad och umgänge, dvs. bli en med föräldrarna i

princip likvärdig part i sådana mål, och att barn även under 12

år skall kunna få ett offentligt biträde som i egenskap av dess

särskilda ställföreträdare får föra barnets talan inför

domstolar och andra myndigheter.

I den promemoria (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge som ligger

till grund för den nu aktuella propositionen konstaterades att

en hel del remissinstanser som yttrat sig över utredningens

betänkande ställt sig positiva till förslaget men att de flesta

ändock menat att det inte är lämpligt att barn under 15 år ges

talerätt. I promemorian framhölls mot denna bakgrund att

betydelsen av en talerätt med en sådan åldersgräns blir mycket

begränsad. Vårdnads- och umgängestvister beträffande barn som

har fyllt 15 år förekom nämligen, såsom Sveriges advokatsamfund

pekat på i sitt remissvar, inte annat än i sällsynta fall. Med

promemorians inriktning på samförståndslösningar framför

tvistelösningar ansågs att frågan om talerätt för barn över

huvud taget fått mindre aktualitet. Med hänsyn härtill lades

något förslag om en sådan rätt inte fram. Frågan berörs inte

uttryckligen i den nu aktuella propositionen.

I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs

tillkännagivande om lagstiftning som innebär att barn i

vårdnadstvister skall få ett eget juridiskt ombud som

tillvaratar barnets intresse och framför allt ser till att

barnet inte utsätts för psykisk press i domstolen (yrkande 4).

Liknande synpunkter förs fram i motion 1990/91:L12 av Elisabet

Franzén m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådant tillägg i FB som innebär att tingsrätten

skall utse ett ombud åt barnet i mål om vårdnad och umgänge

(yrkande 1). Motionärerna anser att det vore en fördel om inte

bara föräldrarna utan också barnet hade ett ombud i

vårdnadstvister som bara kunde se till barnets bästa och bemöta

vad föräldrarna framför. När föräldrarna är helt uppfyllda av

sin egen tvist kan de ha svårt att inse barnets bästa. I

motionen pekas på att offentligt biträde åt barn förekommer

enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt

motionärerna bör det åligga tingsrätten att utse ett ombud åt

barnet i tvisten sedan socialnämndens utredning har kommit in

till rätten.

I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt

(båda m) och motion 1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo

Komstedt (båda m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om åtgärder som bl.a. går ut på att det skall finnas en

särskild ställföreträdare för barnet i fall där föräldrarna inte

kan enas och där man kan utgå från att barn och föräldrar kan ha

skilda intressen. Enligt motionärerna bör det ankomma på ett

offentligt biträde enligt rättshjälpslagen att till alla delar

biträda barnet i målet.

I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att

propositionen är vällovlig och i sak positiv. Motionärerna menar

dock att föräldraperspektivet är för dominerande. När det gäller

dessa för barn så viktiga frågor borde i stället

barnperspektivet vara utgångspunkten exempelvis när det gäller

bedömningar av hur den gemensamma vårdnaden skall bestämmas.

Enligt motionärerna borde termer som barnbalk, barnens rätt till

sina föräldrar och barnens behov användas. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett barnperspektiv i lagstiftningen (yrkande

3).

I motion 1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte

Branting (båda fp) erinras bl.a. om de förslag som har lagts

fram av utredningen om barnets rätt. Motionärerna yrkar

tillkännagivande om att ett lagförslag enligt utredningens

riktlinjer bör övervägas av regeringen och föreläggas riksdagen

(yrkande 2).

Barnens ställning och inflytande i vårdnadsprocessen tas också

upp i motion 1990/91:L9 av Martin Olssom m.fl. (c). Motionärerna

pekar på att barnens möjligheter att påverka val av

vårdnadsform, vårdnadshavare och umgänge över huvud taget inte

diskuteras i propositionen. Enligt motionärernas mening bör

barnens synpunkter på vårdnads- och umgängesfrågor tas till vara

och barnens uppfattningar och önskemål i framtiden tillmätas

större vikt än i dag. Motionärerna delar den uppfattning som

Föreningen Barnens rätt i samhället fört fram, nämligen att

barnens ställning i vårdnads- och umgängesmål kan stärkas genom

att barnen får partsställning och processbehörighet med

offentligt biträde i sådana mål. I motionen yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att

föreslå förändringar i syfte att stärka barnens ställning i

vårdnads- och umgängesmål (yrkande 3 delvis).

Enligt utskottets mening hade det varit önskvärt om i

propositionen hade redovisats vilken inställning som regeringen

har till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av

utredningen om barnets rätt. Även om förslagen i propositionen

är inriktade på samförståndslösningar anser utskottet att man

inte kan avskriva de synpunkter som utredningen om barnets rätt

framfört, i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka

erfarenheterna av tillämpningen av de föreslagna nya reglerna i

FB. I linje med vad som framhålls i motion L9 anser därför

utskottet att det finns anledning att överväga en ordning som

medger att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och

umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad

gällande rätt erbjuder. Vidare bör barnens möjligheter att få

ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser

öka. Enligt utskottets mening är det emellertid inte givet att

en talerätt för barnet med formell partställning i processen och

tillgång till offentligt biträde och ombud är den enda tänkbara

lösningen. Det kan också finnas andra sätt att ge barnet en

starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och

umgängestvister. Utskottet är emellertid inte berett att nu ta

ställning till hur frågan närmare skall lösas. Spörsmålet bör

därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det bör

ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.

Vad utskottet sålunda anfört bör -- med bifall till motion L9

yrkande 3 delvis samt med anledning av motionerna L410 yrkande

4, L416 i denna del, L4 yrkande 3, L5 i denna del, L11 yrkande 2

och L12 yrkande 1 -- ges regeringen till känna.

11. Vissa processuella frågor

Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden

handläggs, såsom tidigare framgått, av de allmänna domstolarna,

dvs. i första hand av tingsrätt med möjlighet för den förlorande

parten att överklaga avgörandet till hovrätt och därefter, under

vissa förutsättningar, till högsta domstolen. Frågor om

verkställighet av allmän domstols avgörande i vårdnads- och

umgängesmål handläggs av förvaltningsdomstolarna, dvs. i första

instans av länsrätt vars avgörande kan överklagas till

kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till

regeringsrätten. När länsrätten förordnar om verkställighet kan

den förelägga vite, eller, under särskilda förutsättningar,

besluta om polishämtning. Är det fråga om dom eller beslut om

vårdnad eller överlämnande av barn, får länsrätten besluta om

hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller

om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider

allvarlig skada. Är det fråga om dom eller beslut om umgänge

mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare, får

länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet

annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av

umgänge med föräldern. Innan länsrätten förordnar om

verkställighet får rätten uppdra åt ledamot eller suppleant i

socialnämnden eller tjänsteman inom socialtjänsten eller annan

lämplig person att verka för att den som har hand om barnet

frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne. Ett

sådant uppdrag skall vara slutfört inom viss tid. Har barnet

fyllt 12 år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då

länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.

Detsamma gäller, om barnet ännu inte fyllt 12 år men har nått en

sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

Länsrätten kan vägra verkställighet om det är uppenbart att

förhållandena ändrats sedan allmän domstol fattade sitt beslut

och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om

vårdnad eller umgänge tas upp på nytt. Om länsrätten på nu

angivna skäl vägrar verkställighet skall vårdnads- eller

umgängesfrågan tas upp av allmän domstol om den som har sökt om

verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör ansökan

om detta. Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken

prövas i allmän domstol. Länsrätten får även i annat fall vägra

verkställighet, om det finns risk som inte är ringa för att

barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) yrkas

tillkännagivande om att vårdnads- och umgängestvister skall

avgöras av länsrätt i stället för av tingsrätt (yrkande 6).

Enligt motionärerna finns för närvarande större

socialpsykologisk kompetens vid länsrätterna, vilka dessutom har

samarbete med kommunernas socialtjänst.

I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och

motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs att

verkställighetsbeslut är mycket känsliga eftersom tvånget riktas

mot barnet. Verkställighetsprocesserna är mycket beklagliga och

utsätter barnen också för risker inte bara vid direkta

polishämtningar. Situationen blir dessutom enligt motionärerna

prekär genom att lagen faktiskt tillåter verkställighet även om

det föreligger risk för att barnets hälsa skadas. Motionärerna

anser därför att lagen bör ändras så att länsrätten skall kunna

vägra verkställighet i samtliga fall när detta inte är förenligt

med barnets bästa. I verkställighetsmålen måste man också söka

en metod för att om möjligt undvika fortsatta tvister. En

möjlighet skulle därvid enligt motionärerna vara att länsrätten

vid vägrad verkställighet med bindande verkan skulle kunna

återförvisa vårdnads- eller umgängesmålet till allmän domstol

för omprövning. Den föreslagna modellen borde enligt

motionärerna få positiva konsekvenser genom att den minimerar

ett destruktivt dubbelprocessande i läns- och tingsrätt och

dessutom kan förebygga s.k. umgängessabotage.

Motionärerna i motion L425 yrkar (yrkande 2 delvis) att vad de

anfört om ny lagstiftning skall ges regeringen till känna. I

motion L10 begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om

beaktande av barnets bästa vid allmän förvaltningsdomstols

verkställighetsbeslut i umgängestvister (yrkande 11) och om

möjlighet att i verkställighetsmål inför allmän

förvaltningsdomstol föranstalta om omprövning av vårdnadsfrågan

i allmän domstol (yrkande 12).

Frågor rörande den framtida utformningen av domstolsväsendet

togs år 1989 upp i en inom justitiedepartementet upprättad

promemoria, (Ds Ju 1989:2) Domstolarna i framtiden -- en

idéskiss. I promemorian diskuterades om inte mål som gäller

verkställighet av allmänna domstolars umgänges- och

vårdnadsavgöranden kan föras över från länsrätterna till

tingsrätterna. Sedan promemorian remissbehandlats beslöt

regeringen samma år att tillkalla en parlamentariskt sammansatt

kommitté för att se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och

organisation. Kommittén, som antagit namnet domstolsutredningen,

skall enligt sina direktiv (dir. 1989:56) bl.a. undersöka om det

är möjligt och lämpligt att låta såväl prövningen av mål om

vårdnad och umgänge som frågor om verkställighet av vårdnads-

och umgängesavgöranden helt eller delvis koncentreras till i

första hand allmän domstol. Bakgrunden till denna del av

uppdraget är önskemålet om att vissa frågor, som har ett nära

samband och som i dag handläggs inom olika

domstolsorganisationer, skall kunna handläggas av samma slags

domstol.

I avvaktan på resultatet av domstolsutredningens arbete och

regeringens ställningstaganden till detta bör enligt utskottets

mening motion L4 yrkande 6 inte föranleda någon riksdagens

vidare åtgärd. Motionsyrkandet avstyrks alltså.

Av samma skäl bör inte heller motion L10 yrkande 12 samt

motion L425 yrkande 2 såvitt avser länsrätts möjligheter att

återförvisa mål till tingsrätt vid vägrad verkställighet

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker

därför bifall också till dessa motionsyrkanden.

Enligt utskottets mening kan domstolsutredningens förslag

beträffande handläggningen av verkställighetsärenden få

betydelse också vid en bedömning av det i motionerna L425 och

L10 upptagna spörsmålet om förutsättningarna för att

verkställighet skall få ske. Med hänsyn härtill och då de

bestämmelser som gäller i dag är väl ägnade att tillgodose att

verkställighet inte sker i strid mot barnets bästa saknas enligt

utskottets uppfattning behov av något tillkännagivande i frågan

från riksdagens sida. Utskottet avstyrker alltså bifall till

motion L425 yrkande 2 i denna del och motion L10 yrkande 11.

Frågor om expertledamot i domstol, behörighetskrav för

domare och utbildning av domare tas upp i tre motioner. Den

gängse metoden för att tillföra en domstol särskild sakkunskap i

ett tvistemål är i dag att domstolen utser en sakkunnig enligt

40 kap. rättegångsbalken. Den sakkunnige fullgör sin uppgift

först och främst genom att avge ett yttrande till domstolen, men

han kan också delta i de muntliga förhandlingar som förekommer

och höras vid dessa. Den sakkunniges utlåtande och hans

eventuella muntliga uppgifter utgör bevisning i målet. Den

sakkunnige deltar således inte i målets avgörande.

Vid huvudförhandling i mål om vårdnad och umgänge skall

tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Hovrätten är domför med tre lagfarna ledamöter och två

nämndemän. Några särskilda behörighetskrav för domarna i

vårdnads- och umgängesmål finns inte. Av förordningen (1979:572)

med tingsrättsinstruktion framgår emellertid att sådana

arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet inte får

tilldelas en tingsfiskal, och en sådan domare får inte ingå i

rätten om det är fråga om handläggning av ett sådant mål.

I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs

att uppgiften att i tvistiga vårdnads- och umgängesmål utgå från

barnets bästa kan bli näst intill omöjlig utan barnpsykologiska

kunskaper. Enligt motionärerna kan man inte begära att en domare

utöver sina långvariga kvalificerade lagstudier också skall

hinna tillägna sig omfattande kunskaper om barns utveckling och

behov i olika åldrar. Vid behov bör rätten därför kunna utökas

med en ledamot med ingående kunskaper om barns utveckling och

behov. En sådan ledamot kan bli till stort gagn för barn i mål

där det fordras ingående kunskaper om barn. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts angående expertledamot i domstol (yrkande 1).

Liknande synpunkter anförs i motion 1990/91:L10 av Bengt

Harding Olson m.fl. (fp). Enligt motionärerna är det synnerligen

viktigt att domare i s.k. barnmål besitter särskild kompetens.

Självklart bör inte relativt oerfarna domare handlägga frågor om

interimistiska förordnanden i sådana mål. De domare som enligt

motionärerna bör ges behörighet att fatta beslut i vårdnads- och

umgängesmål skall vara ordinarie eller vikariera på en sådan

tjänst. Dessutom anser motionärerna att en expert borde kunna

medverka som domstolsledamot utan rösträtt i mål där barns

villkor är föremål för bedömning eftersom det är särskilt

angeläget att expertkunskap garanteras i sådana mål.

Motionärerna anser att regeringen snarast bör lägga fram förslag

till en försöksverksamhet med den angivna inriktningen. I

motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger till känna vad i

motionen anförts om domarkompetens vid handläggning av vårdnads-

och umgängesmål (yrkande 9) och om expertmedverkan i sådana mål

(yrkande 10).

I motion 1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt

(båda m) anförs att de förslag regeringen nu har lagt fram

innebär att domstolen får en mer framträdande roll än tidigare,

bl.a. ett större ansvar att leda arbetet för att i första hand

nå fram till en samförståndslösning utan dom eller till en dom

som båda föräldrarna kan vara ense om. Den nya ordningen ställer

stora krav på kunskaper om barn och erfarenhet av

vårdnadstvister. Därför bör enligt motionärerna de domare och

nämndemän som handhar vårdnadstvister erhålla speciell

utbildning. I fråga om mål avseende vårdnad och umgänge torde

det även vara en fördel att samma personer kontinuerligt handhar

dessa mål. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag i enlighet med det anförda.

Utskottet erinrar om att rättegångsutredningen i betänkandet

(SOU 1987:13) Översyn av rättegångsbalken 3 föreslog bl.a. att

det skulle bli möjligt för tingsrätterna och hovrätterna att

förstärka rätten med en eller två expertledamöter i alla slags

mål, dvs. att en generell möjlighet till expertmedverkan i

domstolarna skulle öppnas. Utredningens förslag fick ett blandat

mottagande hos remissinstanserna, och i proposition 1989/90:71

om några processrättsliga frågor tog regeringen avstånd från

förslaget. Föredragande statsrådet anförde därvid bl.a. att det

fanns risk för att parterna kan misstänka att en expertledamot

under överläggningen tillför rätten viktiga sakupplysningar som

parterna inte fått tillfälle att bemöta, och hon underströk att

det självklart inte var önskvärt att tilltron till

domstolsväsendet skulle rubbas av den anledningen. Försiktighet

borde därför iakttas med att utvidga användningen av

expertledamöter. Vidare ansåg hon att det kan hävdas att

handläggningen blir mer omsorgsfull, allsidig och begriplig om

de lagfarna domarna tvingas att sätta sig in i sakfrågorna från

grunden utan experthjälp.

Vid riksdagsbehandlingen av den nämnda propositionen våren

1990 förklarade sig justitieutskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande (bet. 1989/90:JuU32) dela justitieministerns

uppfattning. Utskottet uttalade vidare att man ville slå vakt om

principen om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens

och den därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha en så

djup kunskap och god överblick över det hela juridiska fältet

som möjligt. I ärendet behandlade justitieutskottet även ett

motionsyrkande med förslag till samma konstruktion för

expertmedverkan i mål rörande barn som det i motion L10 (yrkande

10). Enligt justitieutskottets uppfattning var den föreslagna

ordningen inte lämplig inom domstolsväsendet. Om experten skall

medverka även vid överläggningen och vid utformingen av domen

borde han också, uttalade utskottet, ha samma ansvar som en

ledamot av rätten. Härtill kom också de betänkligheter som

utskottet tidigare anfört mot en utvidgning av expertmedverkan i

domstol. På anförda skäl avstyrkte justitieutskottet det då

aktuella motionsyrkandet.

Enligt lagutskottets mening har några nya omständigheter inte

tillkommit som bör föranleda att riksdagen nu frångår sitt

ställningstagande från våren 1990 beträffande expertledamöter.

Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna L425 yrkande 1

och L10 yrkande 10.

När det gäller kraven på domare som handlägger mål om vårdnad

och umgänge är det självfallet viktigt att domarna har

erforderlig kompetens och erfarenhet men frågan om

kvalifikationskraven måste lösas inom ramen för vad som är

möjligt med utgångspunkt i varje domstols organisation.

Utskottet vill vidare peka på att domstolsverket kontinuerligt

anordnar kurser och seminarier som riktar sig till

domstolspersonal. Vid verket finns en särskild

utbildningssektion som fastställer ett utbildningsprogram för

varje budgetår. På programmet står bl.a. seminarier om

vårdnadsmål som vänder sig till domare vid allmän domstol och

vid förvaltningsdomstol och till advokater med erfarenhet av

vårdnadsmål. Syftet med ett sådant seminarium kan t.ex. vara att

ge deltagarna tillfälle att utifrån sina erfarenheter diskutera

handläggningen av vårdnadsmål samt ge en orientering om

forskning med anknytning till sådana mål.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L10

yrkande 9 och motion L5 i denna del.

12. Övriga frågor

Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin

underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till

barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet och inte

heller varaktigt bor tillsammans med barnet, eller har vårdnaden

om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt

bor tillsammans med endast den andra föräldern. Underhållsbidrag

fastställs genom dom eller avtal. Talan om underhåll till barn

tas upp av tingsrätten i den ort där den underhållsskyldige har

sitt hemvist. Finns inte någon behörig domstol tas målet upp vid

Stockholms tingsrätt. Fråga om underhållsbidrag kan väckas även

i samband med mål om fastställande av faderskapet till barn,

äktenskapsmål eller mål om vårdnaden om barn. För

underhållsbidragsberättigade barn kan utgå bidragsförskott

enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott. Bestämmelserna

innebär att staten förskotterar det underhållsbidrag som den

underhållsskyldige föräldern har att utge. Om detta bidrag

understiger en viss del av basbeloppet utgår ett särskilt

utfyllnadsbidrag. Ärenden om bidragsförskott handhas av

riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) yrkas

tillkännagivande om lagstiftning som innebär att i tvistiga fall

skyldighet att betala underhållsbidrag alltjämt skall bestämmas

av domstol men att fastställande av bidragsbeloppets storlek

skall ankomma på försäkringskassan (yrkande 6).

Som inledningsvis redovisats tillkallades år 1986

underhållsbidragskommittén med uppgift att göra en översyn av

reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott.

Kommittén avslutade sitt arbete våren 1990 efter att ha avlämnat

betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till

underhållsbidragsberättigade barn del I--III. I betänkandet SOU

1990:8 lade underhållsbidragskommittén fram förslag till tre

alternativa modeller för en förändring av

bidragsförskottssystemet. Frågor om underhållsbidrag och om de

underhållsskyldigas situation har kommittén ansett sig inte

kunna behandla utan har överlämnat dessa frågor till statsrådet

Lindqvist med hemställan att de övervägs i annat sammanhang.

Utredningens betänkande har remissbehandlats, och enligt vad

utskottet erfarit kommer man inom regeringskansliet att inom

kort tillsätta en arbetsgrupp med företrädare från

justitiedepartementet, finansdepartementet och

socialdepartementet med uppgift att närmare behandla

underhållsbidragskommitténs förslag. Det fortsatta

utredningsarbete på området som skall komma till stånd bör inte

föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida, och

utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L410 yrkande

6.

I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om ensamstående fäders situation (yrkande

17). Motionärerna anför att många frånskilda män med barn ofta

berövas sin föräldraroll samtidigt som de förlorar anknytningen

till familj, släkt och vänner. Många män klarar detta dåligt,

vilket ofta leder till att de råkar in i missbruk med ohälsa och

kriminalitet som följd. Motionärerna menar att vår kunskap om de

ensamstående fädernas svåra och utsatta situation för närvarande

är helt otillräcklig. De frånskilda männens problem och

orsakerna härtill måste klarläggas liksom de samhällsekonomiska

konsekvenserna. Därefter bör enligt motionärerna lämpliga

åtgärder vidtas för att förbättra deras situation.

Utskottet påminner om att riksdagen våren 1988 behandlade en

motion vari yrkades tillkännagivande om behovet av att stärka de

ensamstående männens situation. På hemställan av utskottet

beslöt riksdagen att överlämna motionen till

underhållsbidragskommittén (se bet. LU 1987/88:33). Som ovan

nämnts har kommittén inte kunnat behandla bl.a. frågan om de

underhållsskyldigas situation utan överlämnat den till

statsrådet Lindqvist med begäran att den övervägs i annat

sammanhang. I betänkandet (SOU 1990:48) Samhällsstöd till

underhållsbidragsberättigade barn, del III, har emellertid

kommittén redogjort för situationen för särlevande föräldrar med

särskilt låga inkomster.

Mot den angivna bakgrunden utgår utskottet från att de problem

som tagits upp i motion L10 kommer att övervägas inom den

arbetsgrupp som nu tillsätts inom regeringskansliet för vidare

behandling av underhållsbidragskommitténs förslag. Någon åtgärd

från riksdagens sida i saken är följaktligen inte påkallad.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L10 yrkande 17.

Myndighetsåldern tas upp i motion 1989/90:L412 av Åsa

Domeij m.fl. (mp). I motionen yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att myndighetsåldern bör sänkas till

16 år.

År 1969 sänktes myndighetsåldern från 21 till 20 år, och sedan

den 1 juli 1974 gäller att den som har fyllt 18 år är myndig (se

bet. LU 1974:12). Några omständigheter som kan motivera en

ytterligare sänkning av myndighetsåldern kan utskottet inte

finna. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L412.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder

propositionen och motionerna inte några uttalanden från

utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny utredning om barnets rätt

att riksdagen avslår motion 1989/90:L414,

res. 1 (mp)

2. beträffande FNs barnkonvention

att riksdagen avslår motion 1990/91:L11 yrkande 1,

3. beträffande skyldighet att erbjuda samarbetssamtal

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L409 i denna del

antar regeringens förslag till lag om ändring i

socialtjänstlagen (1980:620),

4. beträffande utformningen av samarbetssamtal

att riksdagen avslår motion 1989/90:L409 i denna del och

motion 1990/91:L9 yrkande 1,

res. 2 (fp, c, mp)

5. beträffande ekonomiskt stöd till kommunerna

att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 1,

res. 3 (v)

6. beträffande utbyggnad av familjerådgivningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 2,

7. beträffande domstols initiativ till samarbetssamtal

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L415 yrkande

2, 1989/90:L416 i denna del och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna

del samt med avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 1,

1990/91:L8 yrkande 2 och 1990/91:L10 yrkande 1 antar regeringens

förslag till lag om ändring i föräldrabalken såvitt avser

6kap. 18§,

res. 4 (fp)

8. beträffande fortsatt gemensam vårdnad

att riksdagen

dels med anledning av motionerna 1990/91:L9 yrkande 2 och

1990/91:L13 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,

dels antar 6kap. 5§ i regeringens förslag till lag om

ändring i föräldrabalken,

9. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och

med avslag på motion 1990/91:L8 yrkande 1 godkänner vad

utskottet anfört,

10. beträffande sociala föräldraskap

att riksdagen avslår motion 1990/91:L10 yrkande 16,

res. 5 (fp)

11. beträffande umgängesrättens utövande

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L425 yrkande 2

i denna del och 1990/91:L10 yrkande 2 i denna del godkänner vad

utskottet anfört,

res. 6 (fp)

12. beträffande översyn av umgängesreglerna

att riksdagen avslår motion 1990/91:L9 yrkande 3 i denna del,

res. 7 (c)

13. beträffande umgängessabotage

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 3

i denna del, 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del, 1990/91:L10

yrkande 7 och 1990/91:L13 yrkande 3 antar 6kap. 6a§ i

regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

res. 8 (fp)

14. beträffande straffansvar för vårdnadshavaren

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna

del och 1990/91:L10 yrkande 13,

res. 9 (fp)

15. beträffande umgängesrätt vid gemensam vårdnad

att riksdagen avslår motion 1990/91:L6,

16. beträffande rätten till omprövning

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L416 i denna

del och 1990/91:L13 yrkande 4 lämnar utan erinran vad som i

propositionen anförts om rätten till omprövning,

17. beträffande vårdnadshavarens upplysningsskyldighet

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och

med avslag på motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och

1990/91:L10 yrkande 2 i denna del godkänner vad utskottet

anfört,

res. 10 (fp, c)

18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för

umgängesrätten

att riksdagen antar 6kap. 15§ i regeringens förslag till

lag om ändring i föräldrabalken,

res. 11 (fp) - villk. 6 och 10

res. 12 (fp) - villk. 6

res. 13 (fp, c) - villk. 10

19. beträffande direktinformation

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L5 i denna del och

1990/91:L13 yrkande 2,

20. beträffande sekretesskyddet för barn

att riksdagen avslår motion 1989/90:L410 yrkande 7,

21. beträffande kostnader för umgänge med barn

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L406,

1989/90:L410 yrkande 5, 1989/90:L422, 1989/90:L427,

1990/91:L5 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. beträffande termen faderskapserkännande

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:L3 och

1990/91:L10 yrkande 14 antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i föräldrabalken, såvitt avser 1kap.

2--4§§, 2kap. 5§ och 3kap.1 och 3§§,

dels lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella

faderskapsfrågor,

dels lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av

nordiska faderskapsavgöranden,

dels lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning

m.m. vid utredning av faderskap,

dels lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i

vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

res. 14 (m)

res. 15 (fp)

23. beträffande faderskapspresumtion vid samboförhållanden

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L402 och 1990/91:L10

yrkande 15,

res. 16 (fp, mp)

24. beträffande rättsgenetisk undersökning

att riksdagen avslår motion 1989/90:L423,

25. beträffande socialnämndens medverkan i

vårdnadsutredning

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och

med anledning av motion 1989/90:L416 i denna del samt med avslag

på motion 1990/91:L4 yrkande 4 godkänner vad utskottet anfört,

res. 17 (v)

26. beträffande skyndsamhet vid vårdnadsutredningar

att riksdagen med anledning av propositionen i denna del samt

motionerna 1989/90:L410 yrkande 2, 1989/90:L425 yrkande 2 i

denna del, 1990/91:L4 yrkande 5 och 1990/91:L10 yrkande 4

godkänner vad utskottet anfört,

27. beträffande domstolens utredningsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:L415 yrkande 1,

28. beträffande förslag i vårdnadsutredningar

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och

med avslag på motion 1990/91:L10 yrkande 5 godkänner vad

utskottet anfört,

res. 18 (fp)

29. beträffande vårdnadsutredningars innehåll

att riksdagen avslår motion 1990/91:L7,

30. beträffande lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken

att riksdagen antar 6 kap. 19 § i regeringens förslag till lag

om ändring i föräldrabalken, med den ändringen att paragrafen

erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade

lydelse,

res. 19 (v) - villk. 17

31. beträffande s.k. snabbyttranden

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna

del och 1990/91:L10 yrkande 6,

res. 20 (fp)

32. beträffande barnkompetensen inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1990/91:L10 yrkande 8,

res. 21 (fp)

33. beträffande innehållet i interimistiska beslut

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande

3 i denna del, 1989/90:L416 i denna del och 1989/90:L425 yrkande

2 i denna del antar 6kap. 20§ första stycket i regeringens

förslag till lag om ändring i föräldrabalken,

34. beträffande övriga ändringar i föräldrabalken

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken i den mån det inte omfattas av vad utskottet

hemställt under mom. 7, 8, 13, 18, 22, 30 och 33,

35. beträffande motivering av vårdnadsavgöranden

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L415 yrkande 3 och

1990/91:L12 yrkande 2.

res. 22 (mp)

36. beträffande barns ställning i mål om vårdnad och

umgänge

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 3 i

denna del och med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande

4, 1989/90:L416 i denna del, 1990/91:L4 yrkande 3, 1990/91:L5 i

denna del, 1990/91:L11 yrkande 2 och 1990/91:L12 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 23 (mp)

37. beträffande behörig domstol i vårdnadsmål

att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 6,

res. 24 (v)

38. beträffande verkställighet i mål om vårdnad och

umgänge

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna

del och 1990/91:L10 yrkandena 11 och 12,

res. 25 (fp)

39. beträffande expertledamot i domstol

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 1 och

1990/91:L10 yrkande 10,

res. 26 (fp, v)

40. beträffande kompetenskrav m.m för domare

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L5 i denna del och

1990/91:L10 yrkande 9,

res. 27 (fp)

41. beträffande underhållsbidrag

att riksdagen avslår motion 1989/90:L410 yrkande 6,

42. beträffande ensamstående fäders situation

att riksdagen avslår motion 1990/91:L10 yrkande 17,

res. 28 (fp)

43. beträffande myndighetsåldern

att riksdagen avslår motion 1989/90:L412.

Stockholm den 22 november 1990

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Stig

Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena

Boström (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),

Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s),

Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Alf

Eriksson (s).

Reservationer

1. Ny utredning om barnets rätt (mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "Vad gäller" och slutar med "motion L414" bort ha

följande lydelse:

Utskottets ovan redovisade ställningstaganden innebär inte att

utskottet anser att reformarbetet när det gäller barnens

rättigheter skall avstanna. Som anförs i motion L414 finns det

fortfarande fundamentala brister i regelsystemet som kräver

ändringar. Sålunda ses barn i vissa hänseenden som passiva vård-

och omsorgsobjekt, vars egna särskilda intressen inte alltid

beaktas. Barn är i den meningen inte självständiga rättssubjekt.

Som framhålls i motionen saknas också bestämmelser som syftar

till att barnens intressen tas till vara i fråga om t.ex. miljön

eller som skyddar dem mot kommersiell reklam. Nuvarande regler

är därför otillräckliga. Utredningen om barnets rätt har

visserligen lagt fram en del förslag för att stärka barnens

ställning i olika hänseenden inom familjerätten. Enligt

utskottets mening pekar emellertid verkligheten mot behov av

åtgärder i syfte att stärka barnets ställning ur ett vidare

perspektiv. Dessa och andra frågor som motionen aktualiserar bör

därför bli föremål för ytterligare överväganden och förslag. Ett

lämpligt forum för ett sådant arbete är som motionärerna

framhåller en bred parlamentarisk utredning. En tanke som

utredningen bör uppmärksamma är om grundläggande regler som

värnar om barnens rätt kan samlas i en särskild lag, en

"barnbalk".

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L414 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande ny utredning om barnets rätt

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L414 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Utformningen av samarbetssamtal (mom. 4)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp),

Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "I likhet" och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha

följande lydelse:

Som utskottet ovan understrukit är det positivt att alla

föräldrar nu kan erbjudas samarbetssamtal genom kommunens

försorg. För att öka möjligheten att uppnå goda resultat med

sådana samtal anser utskottet dock -- i likhet med motionärerna

i motion L9 -- att målet för och utformningen av samtalen

närmare bör anges. Det bör således uttryckas klart att

huvudsyftet med samarbetssamtalen är att ena föräldrarna kring

en lösning till förmån för barnet. I anslutning härtill vill

utskottet särskilt framhålla att hänsynstagandet till barnet i

vissa fall måste leda till att samtalen inriktas på att förmå en

av föräldrarna att avstå från gemensam vårdnad och ibland till

och med från umgänge med barnet. Detta bör gälla i de

situationer när barnet riskerar att komma till skada på grund av

övergrepp i någon form från en förälder.

Beträffande utformningen av samarbetssamtalen vill utskottet

till en början framhålla att det är angeläget att föräldrarna

ges möjlighet att påverka valet av samtalsledare. Samtalen skall

enligt utskottets mening kunna genomföras inom ramen för den

verksamhet som bedrivs såväl av familjerådgivningsbyråer som av

kyrkliga organisationer. I detta sammanhang bör också vikten av

en adekvat utbildning för samtalsledarna understrykas. En annan

betydelsefull fråga är enligt utskottet

spörsmålet om sekretess vid samarbetssamtalen. Det bör därvid

starkt understrykas att samtalen bör ske under

familjerådgivningssekretess, dvs. att det inte är samma person

som både genomför samtalen och i ett senare skede utför

vårdnadsutredningen. Undantag bör endast göras i de fall

föräldrarna önskar att samma person som haft samarbetssamtalen

också gör vårdnadsutredningen.

Vad utskottet med bifall till motionerna L9 yrkande 1 och L409

i denna del sålunda anfört bör riksdagen godkänna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande utformningen av samarbetssamtal

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 1 och

med anledning av motion 1989/90:L409 i denna del godkänner vad

utskottet anfört.

3. Ekonomiskt stöd till kommunerna (mom. 5)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Beträffande frågan" och slutar med "yrkande 1" bort

ha följande lydelse:

Utskottet har ovan uttryckt sin positiva syn på att alla

kommuner nu åläggs en skyldighet att erbjuda föräldrar

samarbetssamtal. För att kommunerna skall kunna tillgodose det

uppställda kravet måste ett flertal av dem bygga upp en helt ny

verksamhet. Många kommuner saknar i dag

familjerådgivningsverksamhet och har inte heller någon

erfarenhet av försöksverksamheten med samarbetssamtal. Det råder

vidare stor brist på utbildade psykologer, terapeuter och

kuratorer med sådan utbildning som krävs för att kunna verka som

samtalsledare vid samarbetssamtal. Utskottet menar att det krävs

extra insatser dels för att öka utbildningen för berörda

yrkesgrupper, dels för att kommunerna skall kunna fullfölja sitt

åläggande.

Utskottet anser därför att regeringen bör analysera de

ekonomiska konsekvenserna för kommunerna och behovet av ökad

utbildning och snarast återkomma till riksdagen med förslag om

åtgärder.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande ekonomiskt stöd till kommunerna

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Domstols initiativ till samarbetssamtal (mom. 7)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Vad slutligen" och slutar med "följaktligen

motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan uttalat sig positivt för propositionens

förslag om att domstol ges möjlighet att initiera

samarbetssamtal. Denna möjlighet kommer också till uttryck i den

föreslagna lagtexten (6kap. 18§ FB).

Utskottet har vidare i fråga om de närmare villkoren för

domstolens initiativrätt ansett att propositionens förslag --

som innebär att förordnande om samarbetssamtal bör ske så snart

det kan antas tjäna något syfte -- är väl avvägt. Denna

inställning framgår av ett motivuttalande i propositionen.

Enligt utskottets mening är det dock fråga om en sådan

principiell inställning som uttryckligen bör framgå av

lagtexten. Utskottet förordar därför att den föreslagna

bestämmelsen i 6 kap. 18 § FB kompletteras i detta avseende.

Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till

motion L10 yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande domstols initiativ till samarbetssamtal

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 1 och

med anledning av motionerna 1989/90:L415 yrkande 2, 1989/90:L416

i denna del och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del samt med

avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 1 och 1990/91:L8

yrkande 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken såvitt avser 6kap. 18§ med den ändringen att

paragrafen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag

betecknade lydelse.

5. Sociala föräldraskap (mom. 10)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "riksdagens

åtgärd" bort ha följande lydelse:

Sociala föräldraskap föreligger i flera olika former och

kännetecknas av att blodsbandet saknas mellan barn och

föräldrar. Den rättsliga regleringen av frågor om vårdnad och

umgänge i dessa föräldraskap är av varierande art. För

föräldraskap vid adoption och insemination är rättsverkningarna

i huvudsak desamma som vid biologiska föräldraskap. Vid renodlat

socialt föräldraskap, såsom styvföräldraskap och

familjehemsföräldraskap, är däremot den rättsliga situationen

synnerligen oklar. Detta förhållande är enligt utskottets mening

inte tillfredsställande. Regeringen bör därför överväga hur

vårdnads- och umgängesfrågor lämpligen bör regleras för dessa

föräldraskap och därefter återkomma med förslag till riksdagen.

Vad utskottet med bifall till motion L10 yrkande 16 sålunda

anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande sociala föräldraskap

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 16

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Umgängesrättens utövande (mom. 11)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Nuvarande umgängesregler" och på s. 21 slutar med

"dessa delar" bort ha följande lydelse:

Som utskottet ovan framhållit är utgångspunkten för

umgängesrättens bestämmande att barnet har behov av nära och

goda relationer med båda sina föräldrar även sedan dessa

separerat, och enligt 6 kap. 15 § FB ankommer det på

vårdnadshavaren att tillgodose detta behov så långt det är

möjligt.

Med nämnda utgångspunkt krävs ett stort mått av flexibilitet

och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet vid

avgörande av umgängesfrågor. De umgängesbeslut som fattas är

dock vanligen stereotypa och medger inte att umgänget anpassas

till föräldrarnas och barnets under åren växlande förhållanden.

Inte heller tillgodoser sådana beslut barnets intresse av att

någorlunda regelbundet få tillfälle till en längre tids umgänge

med den förälder som barnet normalt inte bor hos. Det finns

också risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor

leder till att ett för barnet skadligt umgänge trots allt kommer

till stånd.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet konstatera att det

är uppenbart att kritik kan riktas såväl mot umgängesreglernas

nuvarande utformning som mot bestämmelsernas praktiska

tillämpning. För att få till stånd en mindre kategorisk

rättstillämpning vid avgöranden om umgängesrätt är det enligt

utskottets mening nödvändigt att göra vissa ändringar i

lagtexten. Först och främst bör det av bestämmelsen i 6 kap.

15 § FB framgå att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad

som är bäst för barnet. Vidare bör paragrafen innehålla en

precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen

av vad som är bäst för barnet. De faktorer som därvid bör anges

är enligt utskottets mening barnets ålder och mognadsgrad,

känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren,

barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes

förhållanden. Utskottet förordar sålunda att 6 kap. 15 § första

stycket kompletteras på angivet sätt. Ställningstagandet innebär

att utskottet tillstyrker bifall till motion L10 yrkande 2 i

denna del samt att motion L425 yrkande 2 i denna del

tillgodoses.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande umgängesrättens utövande

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 2 i

denna del och med anledning av motion 1989/90:L425 yrkande 2 i

denna del godkänner vad utskottet anfört.

7. Översyn av umgängesreglerna (mom. 12)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Nuvarande umgängesregler" och på s. 22 slutar med

"denna del" bort ha följande lydelse:

Som utskottet ovan understrukit skall umgängesrätten bestämmas

med utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med

båda sina föräldrar. Med hänsyn till barns skilda förhållanden

och behov är det nödvändigt med en flexibel bedömning och

individuell anpassning vid bedömningen av umgängets omfattning

och formerna härför. Utskottet nödgas dock konstatera att

domstolsavgörandena i umgängesfrågor i regel är mycket

schablonmässiga. Redan detta förhållande talar enligt utskottets

mening för att umgängesreglerna kan behöva ändras.

En viktig fråga i detta sammanhang är också den om s.k.

umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavaren systematiskt och

synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan

barn och umgängesförälder. Utskottet vill därvid understryka att

vårdnadshavarens handlande inte sällan beror på hänsyn till

barnets säkerhet. Det är således även mot denna bakgrund

erforderligt med en individuell bedömning och en lyhördhet för

orsakerna till varför vårdnadshavaren motarbetat ett umgänge.

En annan form av umgängessabotage är när umgängesföräldern

inte följer de överenskomna reglerna för samvaro. Sådant

sabotage förekommer alltmer. Enligt uttalanden i propositionen

kan en vägran från umgängesförälderns sida när det gäller att

medverka till umgänget tala för att antalet umgängestillfällen

bör bli färre. Utskottet anser för sin del att en sådan åtgärd

snarast drabbar barnet, eftersom barnets behov av en god kontakt

med båda föräldrarna därmed inte kan tillgodoses.

Enligt utskottets mening måste i stället andra åtgärder

övervägas för att komma till rätta med sabotage från

umgängesföräldern.

Sammanfattningsvis är det enligt utskottets mening motiverat

med en översyn av reglerna för umgänge. Översynen skall syfta

till ändrade regler som medger en mer flexibel bedömning och i

större utsträckning än i dag tar hänsyn till barnens behov. Vad

utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L9 yrkande 3

i denna del ges regeringen till känna. I avvaktan på det

utredningsarbete som sålunda skall komma till stånd bör

motionerna L425 yrkande 2 i denna del och L10 yrkande 2 i denna

del inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande översyn av umgängesreglerna

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 3 i

denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. Umgängessabotage (mom. 13)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "I vissa" och på s. 23 slutar med "utskottet anfört"

bort ha följande lydelse:

Som utskottet ovan framhållit måste samhället se allvarligt på

åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att

omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den andra

föräldern. I propositionen föreslås en åtgärd i syfte att stävja

sådant umgängessabotage av innebörd att domstolarna vid

bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid

barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Utskottet har för sin del ingen erinran mot förslaget, men anser

att ytterligare åtgärder måste vidtas för att tillräckligt

effektivt motverka umgängessabotage. En lämplig åtgärd i detta

avseende är enligt utskottets mening att rätten till omprövning

av vårdnaden (6kap. 7§ FB) utvidgas och preciseras till att

avse även åsidosättande av umgängesrätten.

Härigenom skulle vårdnaden kunna övergå från den saboterande

föräldern till den andra föräldern, såvida inte hänsyn till

barnets bästa talar däremot. Enligt utskottets mening bör en

bestämmelse av denna innebörd införas i FB. Bestämmelsen bör med

hänsyn till sitt innehåll placeras i anslutning till nuvarande

regler om omprövning. Utskottet förordar därför att det i 6 kap.

FB införs en ny paragraf, 7a§ med angiven lydelse.

Utskottets sålunda gjorda ställningstagande innebär att motion

L10 yrkande 7 tillstyrks, att motionerna L410 yrkande 3 i denna

del och L425 yrkande 2 tillgodoses samt att motion L13 yrkande 3

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande umgängessabotage

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 7 och

med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande 3 i denna del

och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del samt med avslag på motion

1990/91:L13 yrkande 3

dels antar 6kap. 6a§ i regeringens förslag till lag

om ändring i föräldrabalken,

dels beslutar att i 6kap. föräldrabalken skall införas

en ny paragraf, 7a§, med i bilaga 3 som Reservanternas

förslag betecknade lydelse samt beslutar om sådan ändring av

ingressen till regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken som föranleds härav.

9. Straffansvar för vårdnadshavaren (mom. 14)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Som redan" och slutar med "yrkande 13" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har ovan uttalat vikten av att åtgärder nu vidtas

för att effektivt motverka umgängessabotage. Det finns därför

skäl att -- förutom den förordade utvidgningen av rätten till

omprövning -- även på annat sätt stävja sådant sabotage. En

framkomlig väg är enligt utskottets mening den straffsanktion

som föreslås i motionerna L10 och L425. I motionerna konstateras

att en umgängesberättigad förälder som obehörigen skiljer barnet

från vårdnadshavaren kan dömas för egenmäktighet med barn enligt

7 kap. 4 § brottsbalken (BrB). Någon motsvarighet finns dock

inte för vårdnadshavaren ens vid uppenbart sabotage av

umgängesrätten. Utskottet delar motionärernas uppfattning att

klara fall av umgängessabotage utgör en form av egenmäktighet

med barn, som bör föranleda en straffrättslig sanktion.

Utskottet förordar sålunda att 7 kap. 4 § BrB kompletteras med

en föreskrift, varigenom vårdnadshavare som utan beaktansvärt

skäl i väsentlig mån åsidosätter barnets behov av umgänge med

den andra föräldern åläggs straffansvar för egenmäktighet med

barn.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande straffansvar för vårdnadshavaren

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 13

och med anledning av motion 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del

antar det av reservanterna i bilaga 3 framlagda förslaget till

lag om ändring i brottsbalken.

10. Vårdnadshavarens upplysningsskyldighet (mom.17)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp)

och Stina Eliasson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "Utskottet har" och slutar med "dessa delar" bort ha

följande lydelse:

Utskottet noterar med tillfredsställelse att umgängesrätten

med propositionens förslag nu förstärks till sitt innehåll.

Förslaget innebär att vårdnadshavaren i 6 kap. 15 § FB åläggs en

skyldighet att lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan

främja umgänget. Formuleringen av bestämmelsen ger enligt

utskottets mening vid handen att informationsskyldigheten

inskränks till de upplysningar som enligt vårdnadshavaren kan

främja umgänget. Av uttalanden i propositionen framgår också att

föreskriften tar sikte på upplysningar om förhållanden som på

ett mera ingripande eller betydelsefullt sätt påverkar barnets

nuvarande eller framtida situation. Enligt utskottets mening bör

dock en upplysningsskyldighet omfatta även mera vardagliga

situationer. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa,

skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda

fritidsintressen. Utskottet förordar därför att bestämmelsen om

vårdnadshavarens upplysningsskyldighet ges en annan lydelse.

dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande vårdnadshavarens upplysningsskyldighet

att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och

motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10

yrkande 2 i denna del godkänner vad utskottet anfört,

11. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 6 och 10

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att

utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för

umgängesrätten

att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag

om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen

erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade

lydelse.

12. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)

Under förutsättning av bifall till reservation 6

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att

utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för

umgängesrätten

att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag

om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen

erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade

lydelse.

13. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)

Under förutsättning av bifall till reservation 10

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp)

och Stina Eliasson (c) anser att utskottets hemställan under

moment 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för

umgängesrätten

att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag

om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen

erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade

lydelse.

14. Termen faderskapserkännande (mom. 22)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 31 slutar med "yrkande

14" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är propositionens förslag om en

terminologisk ändring av begreppet faderskapserkännande i och

för sig vällovligt. Som framhålls i motion L3 krävs emellertid

starka skäl för att ändra hävdvunna och i lagstiftningen väl

inarbetade begrepp och ord. Erfarenheten visar också att

terminologiska ändringar många gånger inte har någon effekt. När

begreppet omyndigförklaring för några år sedan ersattes med

förvaltarskap påpekade lagrådet att denna terminologiska fråga

inte kunde undanskymma det faktum att den enskilde även i

framtiden kommer att uppleva det som en integritetsstörning att

"bli satt under förvaltare" lika väl som han kan lida av att

"bli satt under förmyndare" (se prop. 1987/88:124). Lagrådets

konstaterande bör leda till eftertanke också beträffande det nu

aktuella förslaget.

Under alla förhållanden bör enligt utskottets mening ändring

av begreppet faderskapserkännande komma till stånd endast om det

kan ersättas med ett uttryck som bättre beskriver vad det är

fråga om. Det i propositionen föreslagna uttrycket

faderskapsbekräftelse är inte lyckat. Lagrådet har också som

motionären påpekat funnit att den föreslagna benämningen inte är

godtagbar som ersättning för termen erkännande av faderskap.

Erkännande av faderskap kan sägas innefatta ett slags förklaring

att den som avger denna tar på sig faderskapets konsekvenser,

bl.a. i rättsligt hänseende, medan termen bekräftelse inte kan

anses innefatta en sådan förklaring och inte ens behöver avse

den som avgivit bekräftelsen. Ordet bekräftelse för dessutom

lätt tanken till bestyrkande, kvitto eller till bevis, vilket

åskådliggörs av de gängse uttrycken orderbekräftelse eller

bokningsbekräftelse. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda

att propositionens förslag i denna del inte kan godtas.

En betydligt bättre benämning än bekräftelse är enligt

utskottets mening det i motion L10 föreslagna ordet

faderskapsförklaring. I 1 kap. 2 § FB används emellertid

förklaring för de fall rätten skall besluta att mannen i

äktenskapet inte är far till barnet, och i 1 kap. 5§ FB

används samma term i de fall ett faderskap skall fastställas

genom dom. Inte heller faderskapsförklaring kan därför komma i

fråga som ett ersättningsord för faderskapserkännande.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

bifall till motion L3 samt avstyrker dels propositionens förslag

såvitt det avser ändring av termen faderskapserkännande, dels

motion L10 yrkande 14.

dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha

följande lydelse:

22. beträffande termen faderskapserkännande

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L3 och med avslag

på motion 1990/91:L10 yrkande 14

dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken såvitt avser 1kap. 2--4§§, 2kap. 5§ och

3kap. 1 och 3§§, lag om ändring i lagen (1985:367) om

internationella faderskapsfrågor, lag om ändring i lagen

(1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden,

lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid

utredning av faderskap samt lag om ändring i lagen (1969:620) om

ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

dels beslutar att i 6kap. 4§ i regeringens förslag

till lag om ändring i föräldrabalken orden "en

faderskapsbekräftelse" skall bytas ut mot orden "ett

faderskapserkännande".

15. Termen faderskapserkännande (mom. 22)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "En terminologisk" och på s. 31 slutar med "yrkande

14" bort ha följande lydelse:

En terminologisk ändring bör enligt utskottets mening ta sikte

på vad rättshandlingen i själva verket avser, nämligen ett

intygande om att mannen är far till barnet och tar på sig

faderskapets alla konsekvenser, såväl rättsliga som andra.

Benämningen får inte heller upplevas som känslo- eller

värdeladdad av föräldrarna. Den i motion L10 föreslagna

benämningen faderskapsförklaring uppfyller enligt utskottets

mening betydligt bättre dessa krav än den i propositionen

föreslagna termen faderskapsbekräftelse. Motion L10 yrkande 14

tillstyrks därför, och propositionens förslag i denna del

avstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha

följande lydelse:

22. beträffande termen faderskapserkännande

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 14

och med avslag på motion 1990/91:L3

dels antar regeringens förslag till

lag om ändring i föräldrabalken, såvitt avser 1kap. 2--4§§,

2kap. 5§ och 3 kap. 1 och 3§§, lag om ändring i lagen

(1985:367) om internationella faderskapsfrågor,

lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska

faderskapsavgöranden, lag om ändring i lagen (1958:642) om

blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap samt lag om

ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för

utgivna underhållsbidrag med den ändringen att 1kap. 2--4§§,

2kap. 5§ och 3kap. 1 och 3§§ i förslaget till lag om

ändring i föräldrabalken erhåller i bilaga 3 såsom

Reservanternas förslag betecknade lydelse samt att i de

övriga lagförslagen ordet "bekräftelse" i olika böjningsformer

byts ut mot ordet "förklaring" i motsvarande form,

dels beslutar att i 6 kap. 4 § i regeringens förslag till

lag om ändring i föräldrabalken ordet "faderskapsbekräftelse"

skall bytas ut mot "faderskapsförklaring".

16. Faderskapspresumtion vid samboförhållanden (mom. 23)

Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp) och Elisabet

Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Motioner om" och på s. 32 slutar med "yrkande 15 "

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att man på

olika sätt ytterligare söker stärka den ogifte faderns rätt. Det

kan nämligen inte uteslutas att det finns ett samband mellan det

alltför låga engagemang som en del av dessa fäder visar för sina

barn och den undanskymda roll som lagstiftningen ger den ogifte

fadern jämfört med den gifte fadern. Ett stärkande av den ogifte

faderns ansvar, rättigheter och skyldigheter borde därför vara

till gagn även för barnet.

Utskottet vill också erinra om att riksdagen våren 1987 infört

en rättslig reglering av samboförhållanden genom antagandet av

lagen om sambors gemensamma hem (prop. 1986/87:1, bet. LU18).

Någon form av faderskapspresumtion för fader som är sambo med

barnets moder ligger klart i linje med den genomförda

lagstiftningen. Dessutom skulle en sådan presumtion tillgodose

behovet av ett särskilt skydd för gemensamma barn i

samboförhållanden, något som kraftigt betonades i nämnda

utskottsbetänkande under reservation nr 8.

Utskottet anser att en faderskapspresumtion kan tillskapas på

olika sätt. En väg är att införa en lagregel om direkt

faderskapspresumtion som motsvarar regeln för gift fader. Ett

annat sätt är att inte bara påbörja utan även avsluta nuvarande

faderskapsutredning redan före barnets födelse. I dessa fall

skulle -- under förutsättning av att parterna är överens --

fadern direkt vid barnets födelse anses vara rättslig fader till

barnet. För att bryta en sådan faderskapspresumtion skulle samma

regler som gäller i fråga om barn som föds i äktenskap kunna

tillämpas.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet

tillstyrker bifall till motionerna L402 och L10 yrkande 15.

dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha

följande lydelse:

23. beträffande faderskapspresumtion vid samboförhållanden

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L402 och

1990/91:L10 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

17. Socialnämndens medverkan i vårdnadsutredning (mom. 25)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35

börjar med "Som utskottet" och slutar med "är tillgodosedda"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser visserligen att det är angeläget att

tidsåtgången för vårdnadsutredningar nedbringas och att

utredningsförfarandet effektiviseras och påskyndas. Förslaget i

propositionen att helt frikoppla socialnämnden från denna typ av

utredningar kan emellertid inte godtas. Inom socialnämnden finns

nämligen i de allra flesta fall en betydande och värdefull

kompetens som bör tas till vara.

Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det anförda motion L4

yrkande 4 samt avstyrker propositionens förslag och motion L416

i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha

följande lydelse:

25. beträffande socialnämndens medverkan i

vårdnadsutredning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 4 samt

med avslag på propositionen i denna del och motion 1989/90:L416

i denna del godkänner vad utskottet anfört.

18. Förslag i vårdnadsutredningar (mom. 28)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37

börjar med "I likhet" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

I likhet med departementschefen ser utskottet att det finns

både för- och nackdelar med att den av socialnämnden utsedde

tjänstemannen inte skall behöva göra något ställningstagande i

samband med utredningen. Bland fördelarna vill utskottet

särskilt nämna att föräldrarna inte behöver uppfatta

utredningsresultatet som helt avgörande för utgången i målet.

Detta kan i sin tur leda till att motsättningarna mellan

parterna åtminstone under utredningstiden kan dämpas. I stället

blir det domstolen som får dra slutsatserna av

utredningsmaterialet, och parterna kan koncentrera sig på att

föra fram sin argumentation vid den egentliga processen i

domstolen. Detta leder till, såsom det också framhålls i

propositionen, att funktionsuppdelningen mellan sociala

instanser och domstolar blir mer renodlad. I vissa fall kan det

också vara direkt olämpligt med ett ställningstagande från

utredarens sida. Detta gäller särskilt i de fall då föräldrarna

i första hand är inställda på att någon av dem ensam skall ha

vårdnaden men i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad. I ett

sådant fall kan det vara olyckligt om vårdnadsutredaren skall

vara skyldig att uttala sig vem av föräldrarna som bör anförtros

vårdnaden. Självfallet finns det emellertid situationer då det

kan vara av stort värde om utredaren redovisar sina egna

ståndpunkter. Ett sådant fall är det som tas upp i motion L10.

Som motionärerna är inne på kan ett uttalande från utredarens

sida om vem av föräldrarna som är lämpligast som vårdnadshavare

i ett slutskede av en vårdnadsprocess helt förändra dess

förutsättningar. Enligt utskottets mening är det därför viktigt

att alla vårdnadsutredare i varje särskild utredning noga

överväger och är observanta på frågan om de bör avge ett förslag

i syfte att undvika sådana situationer. Kommer en utredare fram

till att risk föreligger för att han kan hamna i den situation

som beskrivs i motionen bör han enligt utskottets mening också

avge ett förslag, vari han klart anger sin ståndpunkt. Ett

sådant förslag kan också få positiva effekter på så sätt att

parterna avbryter processen och i samförstånd följer utredarens

förslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L10 yrkande 5 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha

följande lydelse:

28. beträffande förslag i vårdnadsutredningar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 5 med

anledning av propositionen i denna del godkänner vad utskottet

anfört.

19. Lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken (mom. 30)

Under förutsättning av bifall till reservation 17

Elisabeth Persson (v) anser att utskottets hemställan under

moment 30 bort ha följande lydelse:

30. beträffande lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken

att riksdagen antar 6 kap. 19 § i regeringens förslag till lag

om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen

erhåller i bilaga 3 såsom Reservantens förslag betecknade

lydelse.

20. S.k. snabbyttranden (mom. 31)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet vill" och på s. 41 slutar med "yrkande 6"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det viktigt att de interimistiska

besluten fattas med tillgång till ett så fullständigt

beslutsunderlag som möjligt. Det får inte ens förekomma risk för

att värdefulla upplysningar från t.ex. en socialnämnd inte

kommer till domstolens kännedom inför ett så betydelsefullt

beslut. Utskottet anser mot den bakgrunden att den gällande

bestämmelsen om s.k. snabbyttranden har en mindre lyckad

utformning genom att den innebär att det lagts i domstolens hand

att i det enskilda fallet bestämma om ett snabbyttrande skall

inhämtas. Från domstolens utgångspunkter måste också

bestämmelsen synas svårtillämpad, eftersom yttrandets innehåll

inte går att förutse. I likhet med motionärerna anser utskottet

att domstolen alltid skall vara skyldig att inhämta

snabbyttrande inför interimistiska beslut i vårdnads- och

umgängesmål.

På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till motion L425

yrkande 2 i denna del och motion L10 yrkande 6.

dels att utskottets hemställan under moment 31 bort ha

följande lydelse:

31. beträffande s.k. snabbyttranden

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L425 yrkande

2 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 6 beslutar att 6 kap. 20 §

andra stycket i regeringens förslag till lag om ändring i

föräldrabalken skall erhålla i bilaga 3 såsom Reservanternas

förslag betecknade lydelse.

21. Barnkompetensen inom socialtjänsten (mom. 32)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 8" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening innebär det nya förfarandet vid

vårdnadsutredningar att det kommer att ställas betydligt större

krav på socialtjänstens personal än för närvarande. Att

socialnämnderna frikopplas från vårdnadsutredningarna innebär

nämligen att tjänstemännen i många fall tvingas till egna

ställningstaganden som tidigare gjorts av socialnämnden. Med

hänsyn till att betydelsen av sådana ställningstaganden också i

framtiden kommer att få en nära nog avgörande betydelse för

utgången i vårdnadsprocessen är det naturligt att tjänstemännens

kompetens utvecklas ytterligare. Som motionärerna är inne på

finns det med den nya ordningen all anledning att uppmärksamma

detta förhållande, och enligt utskottets mening är det

anmärkningsvärt att saken inte ens berörts i propositionen. Den

lösning som föreslås i motion L10 med ett särskilt

åtgärdsprogram med inriktning att stärka barnkompetensen inom

socialtjänsten synes enligt utskottets mening mot bakgrund av

det anförda i hög grad ändamålsenlig. Med hänsyn till frågans

vikt bör programmet föreläggas riksdagen senast under år 1991.

Utskottet tillstyrker med det anförda bifall till motion L10

yrkande 8.

dels att utskottets hemställan under moment 32 bort ha

följande lydelse:

32. beträffande barnkompetensen inom socialtjänsten

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 8 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

22. Motivering av vårdnadsavgöranden (mom. 35)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Bestämmelser om" och slutar med "yrkande 2" bort ha

följande lydelse:

Bestämmelser om motivering av domar och beslut finns i

rättegångsbalken (RB). Enligt 17 kap. 7 § RB skall dom avfattas

skriftligen och i skilda avdelningar ange bl.a. domslutet,

parternas yrkanden och invändningar, de omständigheter varå

dessa grundas samt domskälen med uppgift om vad i målet är

bevisat. I fråga om beslut som inte är slutliga, bl.a.

interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i domstols

protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och enligt 17

kap. 13 § RB skall de i den mån det erfordras ange de skäl varå

de grundas. Dessa bestämmelser är tillämpliga i alla typer av

tvistemål. När det gäller mål om vårdnad och umgänge finns det

med hänsyn till målens karaktär enligt utskottet mening

anledning att bygga ut RBs regler i syfte att förmå domstolarna

att vara ännu mera omsorgsfulla i fråga om motiveringarna. En

sådan ordning skulle innebära flera fördelar. Parterna skulle

för det första få lättare att acceptera utgången och därmed

avstå från att överklaga. För det andra skulle parterna vid ett

överklagande få betydligt lättare att angripa underinstansens

avgörande. Till detta kommer att domstolarna också skulle

tvingas att i varje särskilt mål noga överväga beslutet.

Utskottet är inte berett att nu ta ställning till vilka

lagstiftningsåtgärder som bör vidtas i syfte att förbättra

motiveringen av beslut i vårdnads- och umgängesmål. En lämplig

ordning skulle dock kunna vara att införa särskilda regler i FB.

Enligt utskottets mening bör frågan övervägas av regeringen i

lämpligt sammanhang.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L415 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion L12 yrkande 2 är

däremot inte påkallad, eftersom syftet med motionen redan är

tillgodosett i gällande regler.

dels att utskottets hemställan under moment 35 bort ha

följande lydelse:

35. beträffande motivering av vårdnadsavgöranden

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L415 yrkande 3

och med avslag på motion 1990/91:L12 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

23. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mom. 36)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till känna" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att

propositionen inte redovisar regeringens ståndpunkt till de

förslag som lagts fram av utredningen om barnens rätt och som

innebär att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt och rätt

till ombud i mål om vårdnad och umgänge. Som framhålls i bl.a.

motion L12 borde det vara en fördel om inte bara föräldrarna

utan också barnet hade ett ombud i vårdnadstvister som

uteslutande skulle agera för en lösning som är till barnets

bästa. Förslaget med ett ombud för barn i vårdnads- och

umgängestvister har så uppenbara fördelar att regeringen

omgående bör förelägga riksdagen ett lagförslag härom.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till

motionerna L410 yrkande 4, L416 i denna del, L5 i denna del, L11

yrkande 2 och L12 yrkande 1 samt med anledning av motionerna L4

yrkande 3 och L9 yrkande 3 i denna del som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 36 bort ha

följande lydelse:

36. beträffande barns ställning i mål om vårdnad och

umgänge

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L410 yrkande

4, 1989/90:L416 i denna del, 1990/91:L5 i denna del, 1990/91:L11

yrkande 2 och 1990/91:L12 yrkande 1 samt med anledning av

motionerna 1990/91:L4 yrkande 3 och 1990/91:L9 yrkande 3 i denna

del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

24. Behörig domstol i vårdnadsmål (mom. 37)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "Frågor rörande" och slutar med "avstyrks alltså"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det finns flera goda skäl för förslaget i

motion L4 att överflytta vårdnads- och umgängestvister från

allmän domstol till förvaltningsdomstol. Med en sådan ordning

skulle såväl själva sakprövningen som frågor om verkställighet

helt kunna koncentreras till den instans som för närvarande har

den största socialpsykologiska kompetensen och dessutom ofta har

ett gott samarbete med kommunernas socialtjänst. Det finns

således enligt utskottets mening anledning till antagande att

möjligheterna till samförståndslösningar skulle öka om vårdnads-

och umgängestvisterna fick handläggas i sin helhet i

förvaltningsdomstol. Därtill kommer att de så många gånger

kontroversiella verkställighetsfrågorna skulle bli föremål för

uppmärksamhet både från parternas och domstolens sida redan i

inledningen av en process. Vidare skulle riskerna för att behöva

besluta om tvångsåtgärder för att få verkställighet komma att

minimeras så långt det är möjligt. Mot denna bakgrund anser

utskottet att det är olyckligt att domstolsutredningen enligt

sina direktiv (Dir. 1989:56) endast har att överväga en ordning

som innebär att allmän domstol skall pröva såväl mål om vårdnad

och umgänge som frågor om verkställighet av sådana avgöranden.

Enligt utskottets mening borde utredningens uppgift ha varit den

omvända, ett förhållande som dock torde kunna rättas till genom

tilläggsdirektiv. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L4 yrkande 6 som sin mening ge regeringen

till känna.

I avvaktan på resultatet av domstolsutredningens arbete och

regeringens ställningstaganden bör enligt utskottets mening

motion L10 yrkande 12 samt motion L425 yrkande 2 såvitt avser

länsrätts möjligheter att återförvisa mål till tingsrätt vid

vägrad verkställighet inte föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till dessa

motionsyrkanden.

dels att utskottets hemställan under moment 37 bort ha

följande lydelse:

37. beträffande behörig domstol i vårdnadsmål

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 6 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

25. Verkställighet i mål om vårdnad och umgänge (mom. 38)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "Av samma" och slutar med "yrkande 11" bort ha

följande lydelse:

När det gäller de frågor om verkställighet i mål om vårdnad

och umgänge, som tas upp i motionerna L425 och L10, anser

utskottet med hänsyn till frågornas vikt att

domstolsutredningens arbete inte får hindra omedelbara

ställningstaganden från riksdagens sida. Som framhålls i motion

L425 är verkställighetsprocesser när det gäller vårdnad och

umgänge -- inte minst sett utifrån barnets synvinkel --

synnerligen beklagansvärda, och de bestämmelser som reglerar

förfarandet måste vara utformade med barnets bästa som enda

utgångspunkt. Enligt utskottets mening framstår det som

anmärkningsvärt att det inte redan i dag i 21 kap. FB finns en

generell bestämmelse med ett klart och tydligt innehåll som går

ut på att länsrätten alltid får vägra verkställighet som inte är

förenlig med barnets bästa.

Som framhålls i motionerna L425 och L10 är det också angeläget

att försöka finna en metod som går ut på att så långt det är

möjligt undvika fortsatta tvister i vårdnads- och umgängesmål.

Enligt utskottets mening är den lösning som motionärerna anvisar

väl värd att närmare överväga. Om länsrätten vid vägrad

verkställighet är skyldig att återförvisa målet till tingsrätten

undviker man, som motionärerna också är inne på, ett destruktivt

dubbelprocessande i två instanser. Vidare torde allmän domstols

möjligheter att i ett återförvisat mål nå fram till ett

avgörande som också är verkställbart öka betydligt.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det är angeläget med

ett system som dels i större utsträckning än det nuvarande ser

till barnets bästa vid verkställighet av vårdnads- och

umgängesavgöranden, dels gör det möjligt att ompröva

vårdnadsavgöranden, om det visar sig att de inte kan verkställas

utan tvångsåtgärder. Enligt utskottets mening torde dessa frågor

lämpligen kunna tas upp till behandling i samband med att

regeringen tar ställning till domstolsutredningens förslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motionerna

L425 yrkande 2 i denna del och L10 yrkandena 11 och 12 ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 38 bort ha

följande lydelse:

38. beträffande verkställighet i mål om vårdnad och

umgänge

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L425 yrkande

2 i denna del och 1990/91:L10 yrkandena 11 och 12 som sin

meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

26. Expertledamot i domstol (mom. 39)

Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp) och Elisabeth

Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 10" bort

ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motionerna L425 och L10 anser

utskottet att det i mål som rör barn ofta finns behov av

särskild sakkunskap i fråga om barns förhållanden. Detta behov

minskar inte med den nu föreslagna ordningen.

Utan barnpsykologiska kunskaper kan det många gånger vara i

det närmaste omöjligt att rätt bedöma vilken lösning som är bäst

för barnet i mål om vårdnad och umgänge. Det är inte realistiskt

att förutsätta att de domare och nämndemän som har att ta

befattning med mål av denna karaktär själva skall besitta sådan

kunskap. Inte heller är det alltid tillräckligt att domstolen

föranstaltar om utlåtanden av eller förhör med särskilt utsedda

sakkunniga. Enligt utskottets mening bör det därför finnas en

möjlighet att vid behov utöka rätten med en ledamot som har

ingående kunskaper om barns utveckling och behov. En lösning kan

härvid, som framhålls i motion L10, vara ett system med

expertledamot som deltar i rätten utan rösträtt. En sådan

ledamot skulle kunna fungera som en rådgivare åt domstolen i mål

där ledamöterna anser sig behöva tillgång till särskilda

kunskaper som de inte själva besitter och inte heller kan

tillgodogöra sig inom ramen för en pågående process.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna L425

yrkande 1 och L10 yrkande 10 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 39 bort ha

följande lydelse:

39. beträffande expertledamot i domstol

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:L425 yrkande

1 och 1990/91:L10 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

27. Kompetenskrav m.m. för domare (mom. 40)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "När det" och på s. 48 slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Betydelsen av en omsorgsfull handläggning av vårdnads- och

umgängesmål i våra domstolar kan inte nog understrykas. Som

framhålls i motion L5 kommer kraven på handläggaren att öka med

den nya ordningen genom att domstolen i många avseenden får en

mer framträdande roll än tidigare. Enligt utskottets mening är

det därför viktigt att vårdnadsmål inte handläggs av alltför

orutinerade domare. Som ett minimikrav bör gälla att domaren är

ordinarie, vikarierar för en ordinarie domare eller har varit

ordinarie.

Vad utskottet sålunda anfört bör, med bifall till motion L10

yrkande 9 samt med anledning av motion L5 i denna del, ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 40 bort ha

följande lydelse:

40. beträffande kompetenskrav m.m. för domare

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 9 och

med anledning av motion 1990/91:L5 i denna del som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

28. Ensamstående fäders situation (mom. 42)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49

börjar med "Utskottet påminner" och slutar med "yrkande 17" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är de frågor som motionärerna

aktualiserar synnerligen angelägna. Ensamstående frånskilda män

drabbas ofta av två separationer. För det första förlorar de sin

föräldraroll och för det andra förlorar de många gånger sin

anknytning till familjen, släktingar och vänner. Det är allmänt

omvittnat att många män inte klarar av dessa separationer utan

hamnar i personliga kriser som ibland följs av missbruk av olika

slag, vilket i sin tur leder till ohälsa och kriminalitet och

därmed allt sämre förhållande till barnen. Utskottet anser i

likhet med motionärerna att dessa frågor alltför ofta kommit i

skymundan och att de ensamstående fädernas situation förtjänar

betydligt större uppmärksamhet från samhällets sida. Som

framhålls i motionen är kunskaperna om hur männen klarar att av

bli ensamstående för närvarande ytterst bristfälliga. Inte minst

mot bakgrund av de samhällsekonomiska konsekvenserna av att

många män efter en separation inte kan fungera socialt är det

angeläget att lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra deras

situation.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L10 yrkande 17 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 42 bort ha

följande lydelse:

42. beträffande ensamstående fäders situation

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 17

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Fortsatt gemensam vårdnad (mom. 8)

Charlotte Cederschiöld (m) anför:

Jag stöder i huvudsak betänkandet Vårdnad och Umgänge, men

finner ändå skäl att framföra följande synpunkter.

Gemensam vårdnad blir huvudregel. Domstolens lyhördhet att

verkligen finna de fall då gemensam vårdnad inte är förenlig med

barnets bästa blir utslagsgivande för lagstiftningens

effektivitet och acceptans i det allmänna medvetandet.

Huvudregeln om gemensam vårdnad får inte vara normgivande på så

sätt att det i praktiken kommer att krävas särskilt civilkurage

att våga stå upp emot den. Den får heller aldrig fungera som ett

hot eller vara så stark att den hindrar synpunkter som skyddar

barnet från att komma i dagen. Barn som utsatts för övergrepp,

även av lindrig art, skall aldrig tvingas att umgås med

förövaren eller behöva riskera att bli ett verktyg i

behandlingen och rehabiliteringen av förövaren. Förälderns

umgängesrätt får inte vara en börda för barnet. Utskottets

ställningstagande för att ge barnet möjlighet till ett

grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocessen bör

regeringen snarast konkretisera.

Beslut i dessa frågor kan ha avgörande betydelse för en

människas hela liv. Det är av yttersta vikt att eventuella

brister i lagstiftning eller tillämpning inte tillåts bestå utan

skyndsamt rättas till. Barnens situation vid skilsmässa får inte

ytterligare försvåras av lagstiftningen. Mot bakgrund av frågans

komplexitet samt stora betydelse för den enskilde bör därför en

särskilt noggrann utvärdering och uppföljning göras, och jag

förutsätter att en sådan kommer till stånd samt delges utskottet

inom rimlig tid.

2. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mom. 36)

Elisabeth Persson (v) anför:

Föräldrabalken (FB) reglerar inte bara frågor om vårdnad och

umgänge utan innehåller också en mängd andra bestämmelser. Som

namnet anger är utgångspunkten föräldrarna dvs. de vuxna.

Generellt har FB alltså ett föräldraperspektiv. När balken

infördes år 1949 var samhällets syn på barns rätt och på

förhållandet mellan föräldrar och barn en annan än i dag. Barn

tillerkändes inte respekt och rätt till integritet i samma grad

som nu, 40 år senare. Föräldrar/förmyndare/de vuxna hade rätt

över barnen och barnens behov sattes inte i främsta rummet.

Detta synsätt är -- förhoppningsvis -- föråldrat. De flesta

bestämmelser är också ändrade i takt med vår förändrade

inställning till barns rätt. Men fortfarande är

föräldraperspektivet genomgående. De förändringar i positiv

riktning som nu görs förskjuter men ändrar inte detta

övergripande perspektiv.

Även om vår principiella mening fortfarande är att det vore

stor fördel att samla alla lagar om barn i en barnbalk, avstår

vi nu från att reservera oss till förmån för motion L4 yrkande

3. Vi anser att andemeningen i motionen bakom detta yrkande kan

tillgodoses i och med vad utskottet anfört om motionerna L9

yrkande 3 delvis, L410 yrkande 4, L12 yrkande 1, L416 i denna

del, L11 yrkande 2, L5 i denna del samt L4 yrkande 3, vilka alla

handlar om barns talerätt.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till

lag om ändring i föräldrabalken

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

6 kap.

19 §

Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir

tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett Innan rätten avgör ett

mål eller ärende om mål eller ärende om

vårdnad eller umgänge vårdnad eller umgänge

skall socialnämnden ges skall socialnämnden ges

tillfälle att lämna tillfälle att lämna

upplysningar. Har nämnden upplysningar. Har nämnden

tillgång till upplysningar tillgång till upplysningar

som kan vara av betydelse som kan vara av betydelse

för frågans bedömning för frågans bedömning

är nämnden skyldig att är nämnden skyldig att

lämna rätten sådana lämna rätten sådana

upplysningar. Om det behövs upplysningar. Om det behövs

ytterligare utredning, får ytterligare utredning, får

rätten uppdra åt rätten uppdra åt

socialnämnden eller socialnämnden eller

något annat organ att utse något annat organ att utse

någon att verkställa någon att verkställa

sådan. Rätten får sådan. Rätten får

fastställa riktlinjer fastställa riktlinjer

för utredningen och för utredningen och

bestämma en viss tid inom bestämma en viss tid inom

vilken utredningen skall vara vilken utredningen skall vara

slutförd. Om det behövs, slutförd. Om det behövs,

får rätten får rätten

förlänga denna tid. förlänga denna tid.

Rätten skall se till att

utredningen bedrivs skyndsamt.

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det

och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

Av reservanterna föreslagna lagändringar

Bilaga 3

Reservation 4 (mom. 7)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Regeringens förslag Reservanternas förslag

6 kap.

18 §

I mål om vårdnad eller I mål om vårdnad eller

umgänge får rätten umgänge får rätten

uppdra åt socialnämnden uppdra åt socialnämnden

eller något annat organ att eller något annat organ att

i barnets intresse anordna i barnets intresse anordna

samtal i syfte att nå samtal i syfte att nå

enighet mellan enighet mellan

föräldrarna föräldrarna

(samarbetssamtal). (samarbetssamtal). Sådant

uppdrag bör ges så snart

ett samarbetssamtal kan antas

tjäna något syfte.

Om rätten lämnar uppdrag enligt första stycket, kan den

förklara att målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller

om samarbetssamtal redan har inletts och fortsatta samtal kan

antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten

förlänga den utsatta tiden.

Reservation 8 (mom. 13)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

6 kap.

7 a §

Om barnets vårdnadshavare

åsidosätter barnets

behov av umgänge med den

förälder som inte är

vårdnadshavare, skall

rätten besluta om

ändring i vårdnaden,

såvida inte hänsyn till

barnets bästa talar

däremot.

Reservation 9 (mom. 14)

Reservanternas förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § brottsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

4 §

Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon

som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn

till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte

utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt

med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan

beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som

skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och

därigenom själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket döms också den som

obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som

vårdar barnet med stöd av lagen (1980:621) med särskilda

bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot

frihet eller främjande av flykt.

För egenmäktighet med

barn skall ock dömas barns

vårdnadshavare som utan

beaktansvärt skäl i

väsentlig mån

åsidosätter barnets

behov av umgänge med den

förälder som inte är

vårdnadshavare.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som

grovt skall gärningsmannen dömas till fängelse i högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

Reservation 11 (mom. 18)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Regeringens förslag Reservanternas förslag

6 kap.

15 §

Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har

ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnet

behov av umgänge med en kan umgås med en

förälder som inte är förälder som inte är

vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med

någon annan som står någon annan som står

barnet särskilt nära barnet nära i den

så långt som möjligt utsträckning som är

tillgodoses. lämplig med hänsyn till

Vårdnadshavaren skall, om barnets bästa. Vad som

inte särskilda skäl är barnets bästa skall

talar mot det, lämna därvid bestämmas med

sådana upplysningar utgångspunkt från

rörande barnet som kan barnets ålder och

främja umgänget. mognadsgrad,

känslomässig anknytning

mellan barnet och

umgängesrättshavaren,

barnets egen inställning

samt föräldrarnas

inbördes

förhållanden.

Vårdnadshavarens ansvar

omfattar även, om inte

särskilda skäl talar mot

det, en skyldighet att

lämna erforderliga

upplysningar om barnets

förhållanden och

utveckling.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av

en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan

av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för

barnet.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av

någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av

socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för

barnet.

Reservation 12 (mom. 18)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Regeringens förslag Reservanternas förslag

6 kap.

15 §

Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har

ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnet

behov av umgänge med en kan umgås med en

förälder som inte är förälder som inte är

vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med

någon annan som står någon annan som står

barnet särskilt nära barnet nära i den

så långt som möjligt utsträckning som är

tillgodoses. lämplig med hänsyn till

Vårdnadshavaren skall, om barnets bästa. Vad som

inte särskilda skäl är barnets bästa skall

talar mot det, lämna därvid bestämmas med

sådana upplysningar utgångspunkt från

rörande barnet som kan barnets ålder och

främja umgänget. mognadsgrad,

känslomässig anknytning

mellan barnet och

umgängesrättshavaren,

barnets egen inställning

samt föräldrarnas

inbördes

förhållanden.

Vårdnadshavaren skall, om

inte särskilda skäl

talar mot det, lämna

sådana upplysningar

rörande barnet som kan

främja umgänget.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av

en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan

av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för

barnet.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av

någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av

socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för

barnet.

Reservation 13 (mom. 18)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Regeringens förslag Reservanternas förslag

6 kap.

15 §

Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har

ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnets

behov av umgänge med en behov av umgänge med en

förälder som inte är förälder som inte är

vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med

någon annan som står någon annan som står

barnet särskilt nära barnet särskilt nära

så långt som möjligt så långt som möjligt

tillgodoses. tillgodoses.

Vårdnadshavaren skall, om Vårdnadshavaren skall

inte särskilda skäl därvid, om inte

talar mot det, lämna särskilda skäl talar mot

sådana upplysningar det, lämna erforderliga

rörande barnet som kan upplysningar om barnets

främja umgänget. förhållanden och

utveckling.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av

en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan

av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för

barnet.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av

någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av

socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för

barnet.

Reservation 15 (mom. 22)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Regeringens förslag Reservanternas förslag

1 kap.

2 §

Rätten skall förklara att mannen i äktenskapet ej är fader

till barnet, om

1. det är utrett att modern har haft samlag med annan än

mannen under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn

till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats

av den andre,

2. det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild

omständighet kan hållas för visst att mannen ej är barnets

fader, eller

3. barnet har avlats före äktenskapet eller under det att

makarna levde åtskilda och det ej är sannolikt att makarna har

haft samlag med varandra under tid då barnet kan vara avlat.

Godkänner mannen i Godkänner mannen i

äktenskapet skriftligen äktenskapet skriftligen

annan mans bekräftelse av annan mans förklaring av

faderskapet och har i fråga faderskapet och har i fråga

om bekräftelsen iakttagits om förklaringen iakttagits

bestämmelserna i 4§, bestämmelserna i 4§,

skall därigenom anses skall därigenom anses

fastställt att mannen i fastställt att mannen i

äktenskapet ej är äktenskapet ej är

barnets fader. Bekräftelsen barnets fader. Förklaringen

skall i dock i detta fall skall dock i detta fall alltid

alltid vara skriftligen vara skriftligen godkänd av

godkänd av modern. modern.

3 §

Föreligger ej fall som Föreligger ej fall som

avses i 1§ eller har avses i 1§ eller har

rätten meddelat rätten meddelat

förklaring enligt 2§ förklaring enligt 2§

första stycket, första stycket,

fastställs faderskapet fastställs faderskapet

genom bekräftelse eller genom förklaring enligt

dom. 4§ eller dom.

4 §

Bekräftelse av faderskap Förklaring av faderskap

sker skriftligen och skall sker skriftligen och skall

bevittnas av två personer. bevittnas av två personer.

Bekräftelsen skall Förklaringen skall

skriftligen godkännas av skriftligen godkännas av

socialnämnden och av modern socialnämnden och av modern

eller särskilt förordnad eller särskilt förordnad

förmyndare för barnet. förmyndare för barnet.

Har barnet uppnått myndig Har barnet uppnått myndig

ålder, skall ålder, skall

bekräftelsen i stället förklaringen i stället

godkännas av barnet godkännas av barnet

självt. Socialnämnden självt. Socialnämnden

får lämna sitt får lämna sitt

godkännande endast om det godkännande endast om det

kan antas att mannen är kan antas att mannen är

fader till barnet. fader till barnet.

Bekräftelse kan ske även Förklaring kan ske även

före barnets födelse. före barnets födelse.

Regeringens förslag Reservanternas förslag

Visas senare att den som har Visas senare att den som har

lämnat bekräftelse ej lämnat förklaring ej

är fader till barnet, skall är fader till barnet, skall

rätten förklara att rätten besluta att

bekräftelsen saknar verkan förklaringen saknar verkan

mot honom. mot honom.

2 kap.

5 §

Om faderskapsfrågan kan Om faderskapsfrågan kan

bedömas med tillräcklig bedömas med tillräcklig

säkerhet på grund av säkerhet på grund av

socialnämndens utredning, socialnämndens utredning,

bör nämnden bereda den bör nämnden bereda den

som antas vara fader till som antas vara fader till

barnet tillfälle att barnet tillfälle att att

bekräfta faderskapet. förklara sig som far till

barnet enligt 1kap. 4§.

3 kap.

1 §

Vill man som enligt 1kap. 1§ skall anses som barns fader

vinna förklaring enligt 1kap. 2§ första stycket att han icke

är fader till barnet, skall han väcka talan härom mot barnet

eller, om barnet har avlidit, dess arvingar.

Är mannen död och har Är mannen död och har

han inte varaktigt sammanbott han inte varaktigt sammanbott

med barnet och inte heller med barnet och inte heller

efter barnets födelse efter barnets födelse

bekräftat att barnet är förklarat att barnet är

hans, har den avlidnes maka hans, har den avlidnes maka

och var och en som jämte och var och en som jämte

eller näst efter barnet eller näst efter barnet

är berättigad till arv är berättigad till arv

efter mannen rätt att efter mannen rätt att

väcka talan om att mannnen väcka talan om att mannnen

ej är fader till barnet. ej är fader till barnet.

Efterlämnar den avlidne Efterlämnar den avlidne

förutom maka sådana förutom maka sådana

arvingar som avses i 3kap. arvingar som avses i 3kap.

2§ ärvdabalken, har var 2§ ärvdabalken, har var

och en av dem rätt att och en av dem rätt att

väcka talan under här väcka talan under här

angivna förutsättningar. angivna förutsättningar.

Rätt att väcka talan föreligger ej, om vid mannens död mer än

ett år har förflutit från det att talan, som grundats på att

mannen är fader till barnet, väckts mot honom och han fått del

därav eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk på

samma grund framställts mot mannens dödsbo.

3 §

Talan som avses i 1 eller 2§ får väckas vid rätten i den ort

där barnet har sitt hemvist eller, om det har avlidit, vid den

rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det

inte någon annan behörig domstol, skall målet tas upp av

Stockholms tingsrätt.

Detsamma gäller talan Detsamma gäller talan

enligt 1kap. 4§ tredje enligt 1kap. 4§ tredje

stycket om att en stycket om att en

faderskapsbekräftelse faderskapsförklaring saknar

saknar verkan mot den som har verkan mot den som har

lämnat den. lämnat den.

Reservation 19 (mom. 30)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Regeringens förslag Reservantens förslag

6 kap.

19 §

Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir

tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett Innan rätten avgör ett

mål eller ärende om mål eller ärende om

vårdnad eller umgänge vårdnad eller umgänge

skall socialnämnden ges skall socialnämnden ges

tillfälle att lämna tillfälle att lämna

upplysningar. Har nämnden upplysningar. Har nämnden

tillgång till upplysningar tillgång till upplysningar

som kan vara av betydelse som kan vara av betydelse

för frågans bedömning för frågans bedömning

är nämnden skyldig att är nämnden skyldig att

lämna rätten sådana lämna rätten sådana

upplysningar. Om det behövs upplysningar. Om det behövs

ytterligare utredning, får ytterligare utredning, får

rätten uppdra åt rätten uppdra åt

socialnämnden eller socialnämnden eller

något annat organ att utse något annat organ att

någon att verkställa verkställa sådan.

sådan. Rätten får Rätten får fastställa

fastställa riktlinjer riktlinjer för utredningen

för utredningen och och bestämma en viss tid

bestämma en viss tid inom inom vilken utredningen skall

vilken utredningen skall vara vara slutförd. Om det

slutförd. Om det behövs, behövs, får rätten

får rätten förlänga denna tid.

förlänga denna tid. Rätten skall se till att

utredningen bedrivs skyndsamt.

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det

och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

Reservation 20 (mom. 31)

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

6 kap.

20 § andra stycket

Beslut enligt första Beslut enligt första

stycket får meddelas utan stycket får meddelas utan

huvudförhandling. Innan huvudförhandling. Innan

beslutet meddelas skall beslutet meddelas skall

motparten få tillfälle motparten få tillfälle

att yttra sig i frågan. att yttra sig i frågan.

Rätten kan inhämta Rätten skall ge

upplysningar från socialnämnden tillfälle

socialnämnden i frågan. att yttra sig i frågan. Har

Har rätten meddelat ett rätten meddelat ett beslut,

beslut, skall den ompröva skall den ompröva det

det när målet eller när målet eller

ärendet avgörs. ärendet avgörs.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:8 3

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90 6

Utskottet 8

1. Inledning 8

2. Propositionens huvudsakliga innehåll 10

3. Allmänna överväganden 10

4. Samarbetssamtal 13

5. Gemensam vårdnad 16

5.1. Fortsatt gemensam vårdnad i vissa fall 16

5.2. Gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta med

varandra 18

6. Umgängesfrågor 19

6.1. Regler om umgängesrätt 19

6.2. Upplysningar om barnet 25

6.3. Kostnader för umgänge med barn 27

7. Frågor om faderskap 29

8. Vårdnadsutredningar 34

9. Interimistiska beslut 38

10. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge 41

11. Vissa processuella frågor 43

12. Övriga frågor 48

Hemställan 49

Reservationer 54

1. Ny utredning om barnets rätt (mp) 54

2. Utformningen av samarbetssamtal (fp, c, mp) 54

3. Ekonomiskt stöd till kommunerna (v) 55

4. Domstols initiativ till samarbetssamtal (fp) 56

5. Sociala föräldraskap (fp) 56

6. Umgängesrättens utövande (fp) 57

7. Översyn av umgängesreglerna (c) 58

8. Umgängessabotage (fp) 59

9. Straffansvar för vårdnadshavaren (fp) 60

10. Vårdnadshavarens upplysningsskyldighet (fp, c) 60

11. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten

(fp--villk.) 61

12. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten

(fp--villk.) 61

13. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (fp,

c--villk.) 61

14. Termen faderskapserkännande (m) 62

15. Termen faderskapserkännande (fp) 63

16. Faderskapspresumtion vid samboförhållanden (fp, mp) 64

17. Socialnämndens medverkan i vårdnadsutredning (v) 65

18. Förslag i vårdnadsutredningar (fp) 65

19. Lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken (v--villk.) 66

20. S.k. snabbyttranden (fp) 66

21. Barnkompetensen inom socialtjänsten (fp) 67

22. Motivering av vårdnadsavgöranden (mp) 68

23. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mp) 68

24. Behörig domstol i vårdnadsmål (v) 69

25. Verkställighet i mål om vårdnad och umgänge (fp) 70

26. Expertledamot i domstol (fp, v) 71

27. Kompetenskrav m.m. för domare (fp) 72

28. Ensamstående fäders situation (fp) 72

Särskilda yttranden 73

1. Fortsatt gemensam vårdnad (en m) 73

2. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (v) 73

Bilaga 1 I propositionen framlagda lagförslag 75

Bilaga 2 Av utskottet föreslagen ändring i regeringens

förslag till lag om ändring i föräldrabalken 92

Bilaga 3 Av reservanterna föreslagna lagändringar 93