Bet. 1990/91:LU21

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU21

Äktenskaps- och arvsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

LU21

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet femton motioner om olika

äktenskaps- och arvsrättsliga spörsmål. En motion (fp) berör

frågan om vikten av nordisk rättslikhet. I en motion (c)

framställs önskemål om återinförande av obligatorisk medling. I

tre motioner (alla m) begärs ändrade regler när det gäller

makars pensionsförmåner. En motion (fp) avser frågan om

internationella rättsregler för äktenskap. I en motion (mp)

begärs att sambolagen inskränks till att gälla endast par med

gemensamma barn. I sex motioner (s, fp, v, mp) yrkas att en ny

rättslig samlevnadsform, s.k. registrerat partnerskap, skall

införas för homosexuella par. En motion (s) rör frågan om barns

arvsrätt. I en motion (m) krävs skärpta regler för boutredning.

Företrädare för justitiedepartementet,

försäkringsinspektionen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

försäkringsförbund samt försäkringsbolagen Skandia, Wasa och

Folksam har inför utskottet framfört synpunkter på förslaget i

en motion (m) om möjligheten att åstadkomma enskild egendom

genom förmånstagarförordnande.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. I fråga om

nordisk rättslikhet understryker utskottet vikten härav men

anser med hänvisning till olika uttalanden inte att motionen

påkallar någon riksdagens åtgärd. Utskottet uttalar vidare sin

förståelse för behovet av stödåtgärder för barnfamiljer i en

skilsmässosituation, men utskottet anser att frivillig

familjerådgivning är att föredra och kan inte förorda att

obligatorisk medling återinförs. Beträffande ändrade regler för

makars pensionsförmåner i olika avseenden hänvisar utskottet

till sina tidigare ställningstaganden och finner inga skäl att

nu frångå dessa. När det gäller den nya lagen om vissa

internationella rättsförhållanden rörande makars

förmögenhetsförhållanden pekar utskottet på att omfattande

informationsinsatser gjorts om lagen och dess möjlighet för

makar att träffa avtal om vilken lag som skall tillämpas. I

fråga om införande av s.k. registrerat partnerskap för

homosexuella hänvisar utskottet till att regeringen i januari i

år tillkallat en kommitté för att bl.a. överväga denna fråga.

Utskottet kan vidare med hänsyn till behovet av att skydda den

svagare parten i ett samboförhållande inte förorda en

inskränkning av sambolagen till att gälla endast för par med

gemensamma barn. Inte heller kan utskottet förorda att

gemensamma barn och särkullbarn behandlas lika i arvshänseende,

eftersom särkullbarn ofta inte har samma känslomässiga bindning

till den efterlevande maken. Slutligen konstaterar utskottet att

gällande regler om boutredningsman och kontroll av

bouppteckningar är till fyllest.

Till betänkandet har fogats sex reservationer och sju

särskilda yttranden.

Motionerna

1990/91:L401 av Ulla Tillander och Rune Backlund (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att arbeta för att medling införs för

människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är

inblandade.

1990/91:L406 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till ändring av ärvdabalken i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:L408 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som ger

homosexuella möjlighet att få sin samlevnad lagreglerad i ett

registrerat partnerskap.

1990/91:L410 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen begär -- med hänvisning till vad som anförts

i motion 1990/91:Sf268 -- att regeringen snarast framlägger

förslag till lagändring som medger makar att i förväg avtala om

hur privata pensionsförsäkringar skall fördelas vid en eventuell

framtida bodelning,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheten

att vid bodelning också beakta det samlade värdet av resp. makes

pensionsrättigheter.

1990/91:L411 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen begär förslag till sådan ändring av 7 kap. 2§

äktenskapsbalken att enskild egendom blir möjlig att åstadkomma

genom förmånstagarförordnande.

1990/91:L416 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om s.k. registrerat partnerskap för

homosexuella.

1990/91:L417 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag enligt vad i

motionen anförts om registrerat partnerskap,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående

vilka lagregler som bör gälla för denna samlevnadsform.

1990/91:L418 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om

registrerat partnerskap för homosexuella.

1990/91:L419 av Ingegerd Wärnersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lag angående registrerat partnerskap för

homosexuella.

1990/91:L421 av Charlotte Cederschiöld (m) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Sf300 -- yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

komplettering av gällande lagtext så att makar ges möjlighet att

i förväg avtala om fördelning av privata pensionsförsäkringar

inför eventuell framtida bodelning,

2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts,

uttalar att 10 kap. 3§ tredje stycket äktenskapsbalken inte

skall ges en restriktiv tolkning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående bedömningen av samtliga pensioners

fördelning vid bodelning.

1990/91:L422 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredande av möjligheterna till en

lagändring rörande svenska medborgares äktenskapliga ekonomi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om informationsinsatser till utlandssvenskar.

1990/91:L423 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:So307 -- yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om registrerat partnerskap.

1990/91:L424 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär ändringar i sambolagen så att

den, i enlighet med vad som anförts i motionen, enbart blir

tillämplig för par med gemensamma barn.

1990/91:L426 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kompetenskrav vid

auktorisation/godkännande av boutredare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om etiska regler för hur boutredare skall

arbeta,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad kontroll av inlämnade boutredningar.

1990/91:L913 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:U520 -- yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om nordiskt lagstiftningssamarbete.

Inledning

Den familjerättsliga lagstiftningen har under de senaste två

årtiondena varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter

en lång rad av delreformer under denna tid fattade riksdagen

(prop. 1986/87:1, bet. LU18) i april 1987 beslut om att

giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny balk,

äktenskapsbalken (ÄktB). I lagstiftningsärendet antog riksdagen

också lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen)

samt viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB). Vidare antog

riksdagen våren 1987 lagen (1987:788) om införande av

äktenskapsbalken samt annan följdlagstiftning till

äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86, bet. LU26). Till grund

för lagstiftningen låg familjelagssakkunnigas huvudbetänkande

Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Senare samma år infördes lagen

(1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.

LU28).

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988 och

innebär betydelsefulla förändringar främst i fråga om

förmögenhetsordningen i äktenskapet och fördelningen av makarnas

egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med

förändringarna har varit att åstadkomma en högre grad av

ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad.

Ändringarna i ÄB syftar till att skapa möjligheter för den

efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap

och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. Införandet av

sambolagen har i främsta rummet föranletts av behovet av att

tillförsäkra den svagare parten i ett samboförhållande vissa

rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden

upphör. Avsikten har däremot inte varit att söka uppnå en med

äktenskapet jämförbar reglering av samboförhållanden. Genom

lagen om homosexuella sambor har sambolagen och regler i vissa

andra lagar gjorts tillämpliga på homosexuella

samboförhållanden.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen har inneburit flera

nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att

frångå huvudregeln om likadelning vid bodelning med anledning av

äktenskapsskillnad har vidgats genom att den allmänna

jämkningsregel som fanns även tidigare givits ett något utökat

tillämpningsområde. Sålunda kan numera den ena maken av sitt

giftorättsgods få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset

om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till

äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska

förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vidare har i ÄktB

införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord.

Regeln innebär att om ett villkor i ett äktenskapsförord är

oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna

vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och

omständigheterna i övrigt får det jämkas eller lämnas utan

avseende vid bodelningen. En förenkling har också skett av den

s.k. vederlagsregeln, och den ger numera en make rätt till

kompensation vid bodelningen endast då den andra maken i

särskilt angivna fall inom viss tid innan talan om

äktenskapsskillnad väcktes har minskat sitt giftorättsgods. I

förhållande till GB innebär ÄktB även den förändringen att

privata pensionsförsäkringar som utgör giftorättsgods inte skall

ingå i bodelningen. En annan nyhet är att också enskild egendom

kan dras in i bodelningen, om makarna är överens om det.

Ändringarna i ÄB har inneburit att en make vid den andra

makens död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma

bröstarvingar, vilka i stället ges rätt till efterarv efter den

först avlidne maken vid den efterlevande makens död. Om det

finns efterarvingar innehar den efterlevande maken under sin

livstid den arvfallna egendomen med fri förfoganderätt.

På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktBs

ikraftträdande, genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet.

LU11) vissa ändringar i ÄktBs regler om bodelning. Ändringarna,

som trädde i kraft den 1 januari 1990, innebär att makes rätt

till kompensation enligt den s.k. vederlagsregeln har vidgats

från att ursprungligen ha avsett transaktioner inom ett år före

talan om äktenskapsskillnad till att omfatta transaktioner inom

en treårstid. Vidare infördes en regel om att rätt till

pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas

utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara

oskäligt att hålla rättigheten utanför.

Nordiskt lagstiftningssamarbete

Motionsmotivering

I motion L913 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) framhålls att

lagstiftningen på det civilrättsliga området visserligen kan

sägas ha tillkommit i nordiskt samarbete men rättslikhet kan

därmed inte sägas ha uppkommit. Enligt motionärerna kommer

rättslikhet inom centrala civilrättsliga områden att bli en allt

större nödvändighet i framtiden. Vid företagande av lagändringar

på nämnda områden bör därför noga övervägas vilka konsekvenser

som dessa lagändringar får för den nordiska rättslikheten. I

motionen begärs ett tillkännagivande härom.

Medling

Allmän bakgrund

Före år 1974 gällde att äktenskap kunde upplösas genom

äktenskapsskillnad eller genom återgång. Äktenskapsskillnad

kunde i vissa fall erhållas omedelbart och annars efter

föregående hemskillnad. Innan mål om hemskillnad fick tas upp av

domstol måste medling eller åtminstone försök till medling ha

ägt rum.

I samband med en reform av den äktenskapsrättsliga

lagstiftningen år 1973 (prop. 1973:32, bet. 20, rskr. 256)

ändrades reglerna om upplösning av äktenskap. Därvid upphävdes

reglerna om hemskillnad samt bestämmelserna om omedelbar

äktenskapsskillnad på särskilda grunder. Enligt de nya regler om

upplösning av äktenskap som antogs gäller att make i princip har

rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Om endast en av makarna

vill skiljas eller om makarna eller en av dem har vårdnaden om

eget barn under 16 år skall dock skilsmässan föregås av en

betänketid på minst sex månader. Betänketiden löper från den dag

då makarnas gemensamma ansökan kommer in till domstolen eller,

när de är oense i skilsmässofrågan, den dag då den ena makens

ansökan delges den andra maken. Inom ett år från det betänketid

började löpa måste åtminstone en av makarna fullfölja

skilsmässan genom att hos domstolen göra ansökan om dom på

äktenskapsskillnad. I annat fall är frågan om äktenskapsskillnad

förfallen.

I lagstiftningsärendet avskaffades också den obligatoriska

medlingen och ersattes med ett system som ger möjlighet till

frivillig medling. Enligt förarbetena till den ändrade

lagstiftningen hade den obligatoriska medlingen betydande

nackdelar. Redan det förhållandet att medlingen var obligatorisk

var ägnat att göra makarna negativt inställda till den. Härtill

kom att medlingen i normalfallet företogs i omedelbar anslutning

till talans väckande eller med andra ord vid en mycket sen

tidpunkt, då makarna eller i vart fall den ena av dem redan hade

bestämt sig för att skiljas. Dessutom kunde den obligatoriska

medlingen lätt upplevas både som en onödig formalitet och som

ett opåkallat intrång i personliga angelägenheter. Visserligen

kunde en medling ibland leda till att parterna återupptog sin

samlevnad, men för dessa fall ansågs ett obligatorium onödigt. I

jämförelse med medlingen ansågs frivillig familjerådgivning

kunna erbjuda väsentliga fördelar när det gällde att förebygga

förhastade skilsmässor.

Justitieministern besvarade den 7 december 1990 en

interpellation från Ulla Tillander om obligatorisk

medling. Statsrådet framhöll därvid att erfarenheterna från det

tidigare gällande obligatoriska medlingsinstitutet inte var

sådana att hon ville förorda en återgång till det systemet.

Däremot delade hon interpellantens uppfattning att människor som

befinner sig i en skilsmässosituation är i behov av hjälp och

stöd. Sådana stödåtgärder borde dock, enligt justitieministern,

bygga på frivillighet inom ramen för familjerådgivning. Hon

underströk därvid vikten av att människor som har behov av hjälp

också har faktisk tillgång till familjerådgivning. Vidare pekade

statsrådet på att -- i de fall skilsmässan redan är ett faktum

-- de av riksdagen nyligen beslutade reglerna om vårdnad och

umgänge bl.a. innebär att samarbetssamtal skall tillhandahållas

föräldrar i alla kommuner. Detta är också en viktig åtgärd för

att barnen skall drabbas så litet som möjligt.

Motionsmotivering

I motion L401 av Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c)

uttrycks en oro för de höga skilsmässotalen i vårt land.

Motionärerna konstaterar att sociala forskningsrön visar att en

skilsmässa är en svår upplevelse som sätter djupa spår hos alla

inblandade, och särskilt barnen som är den svagaste parten

drabbas hårt. Enligt motionärerna är det sannolikt att människor

som upplever en situation av söndring i sina äktenskap skulle

behöva hjälp utifrån för att få sin situation analyserad på ett

objektivt sätt. Många praktiska problem skulle kunna undanröjas

om hjälp i form av rådgivning och samtal stod till buds.

Samhället måste därför enligt motionärerna vidta kraftfulla

åtgärder för att söka förhindra onödiga skilsmässor där barn är

inblandade. En lämplig åtgärd anser motionärerna vara att införa

obligatorisk medling för de människor som är på väg att skiljas

i de fall där barn är inblandade. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed.

Vissa frågor om makars försäkringar, m.m.

Äktenskapsbalkens bodelningsregler

ÄktB utgår i likhet med GB från att makar kan ha två slag av

tillgångar, nämligen giftorättsgods och enskild egendom. Enligt

huvudregeln i 7 kap. 1§ ÄktB är en makes egendom

giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom. I vilka

fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap. 2§ ÄktB.

Främst märks det fallet att makarna genom äktenskapsförord

bestämt att viss egendom skall vara enskild. Egendom som är

enskild på grund av äktenskapsförord kan göras till

giftorättsgods genom nytt äktenskapsförord. Vidare anges i

lagrummet att egendom kan vara enskild om en make har fått den i

gåva från någon annan än den andra maken med det villkoret att

egendomen skall vara mottagarens enskilda. Detsamma gäller i

fråga om egendom som under sådant villkor tillfaller en make

genom arv eller testamente. Vidare kan enligt lagrummet vad som

trätt i stället för enskild egendom utgöra enskild egendom.

Några ytterligare fall då makes egendom är enskild anges inte.

I fråga om gåvor mellan makar gällde tidigare att gåvorna som

regel skulle ske i form av äktenskapsförord. Numera skall

äktenskapsförord emellertid inte användas för gåvor mellan makar

(8 kap. ÄktB). Enligt ÄktB gäller sålunda att en gåva som en

make ger den andra maken blir bindande mellan makarna på samma

sätt som gäller för andra personer. För att den av makarna som

mottog gåvan skall få sakrättsligt skydd mot den andra makens

borgenärer fordras dock att gåvan registreras vid en tingsrätt.

Registrering behövs dock inte för personliga presenter som inte

står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Vill

den ena maken att gåvan skall vara den andres enskilda egendom

måste äktenskapsförord härom upprättas.

Den som tecknat en livförsäkring har i princip möjlighet att

förfoga över försäkringen genom att insätta någon annan person

som förmånstagare. Närmare regler härom finns i 102§ lagen

(1927:77) om försäkringsavtal. Att en person på grund av ett

sådant förordnande erhåller ett försäkringsbelopp innebär inte

att beloppet får karaktär av enskild egendom enligt ÄktBs

regler. Den omständigheten att försäkringstagaren uttryckt

önskemål om att beloppet skall utgöra förmånstagarens enskilda

egendom torde inte innebära någon skillnad härvidlag (se prop.

1986/87:1, s. 128. Jfr Gösta Walin, Supplement till Ärvdabalken

etc., s. 223 ff., Anders Agell, artikel i SvJT 1990, s. 44 f.

och försäkringsrättskommitténs betänkande SOU 1986:56, s. 369).

När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas

mellan dem genom bodelning. I likhet med GB bygger ÄktB på

principen att makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall

delas lika mellan dem sedan vardera maken erhållit täckning för

sina skulder. Skuldtäckning skall normalt ske ur

giftorättsgodset (11 kap. 2§ ÄktB). Är skulderna förenade med

särskild förmånsrätt i enskild egendom eller har de eljest

särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för

underhåll av en fastighet som är enskild egendom, får en make

dock täckning för skulden ur sitt giftorättsgods endast i den

mån värdet av den enskilda egendomen inte räcker till för

betalning av skulden.

Enligt bestämmelser i 10 kap. 3§ ÄktB har vardera maken rätt

att undanta viss egendom eller rättighet från bodelning trots

att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. Av

lagrummets första stycke följer att exempelvis rätten till

pension från arbetsgivaren skall hållas utanför bodelningen.

Detsamma torde gälla en anställds rätt enligt en

pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat. Enligt andra

stycket i paragrafen får också rätt till pension på grund av en

privat försäkring som någon av makarna äger undantas, dock

endast om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och om

försäkringen gäller rätt till (1) ålderspension eller

invalidpension, eller (2) efterlevandepension i fall då rätt

till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Enligt

ett till paragrafen tillagt tredje stycke, som trätt i kraft den

1 januari 1990, skall rätt till nu angivet slag av pension dock

helt eller delvis ingå i bodelningen om det med hänsyn till

äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och

omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att undanta

pensionsrätten från bodelning.

De regler som tidigare fanns i GB om makes rätt till vederlag

vid bodelning saknar som tidigare berörts direkt motsvarighet i

ÄktB. GBs bestämmelser innebar att en make under äktenskapet

skulle vårda sitt giftorättsgods så att det inte otillbörligen

minskades till den andra makens nackdel. Om den makens intressen

åsidosatts på ett otillbörligt sätt hade den maken rätt att bli

kompenserad vid bodelningen så att resultatet i huvudsak blev

detsamma som om den andra maken inte brutit mot sin

vårdnadsplikt. I ÄktB har maken givits rätt till vederlag endast

för det fall att en make inför en förestående äktenskapsskillnad

gjort vederlagsfria transaktioner. Till skillnad från GB är

rätten till kompensation inte beroende av att den maken handlat

i illojalt syfte. Bestämmelsen i ÄktB (11 kap. 4§) innebär att

resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom

viss tid -- som med giltighet från den 1 januari 1990 förlängts

från ett år till tre år -- före ansökan om äktenskapsskillnad

genom gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning

eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin

enskilda egendom. Detsamma gäller när giftorättsgodset använts

till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10

kap. 3§ ÄktB inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen i

fråga skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra

makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset

alltjämt hade funnits kvar.

Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts

och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner,

som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om

äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade

giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan

emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt

fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett

oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1§ ÄktB att vid

bodelning som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt

giftorättsgods kan få behålla mer än sin andel av

giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med

hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas

ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Med stöd

av denna bestämmelse kan alltså den av makarna som, efter avdrag

för skulder, har mest giftorättsgods i särskilda fall helt eller

delvis förhindra att en förmögenhetsöverföring sker till den

andra maken. Den förstnämnda maken har dock aldrig rätt att ta i

anspråk vad som hör till den andra makens giftorättsgods.

Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas

eller finns det andra särskilda skäl att över huvud taget inte

dela giftorättsgodset skall vardera maken behålla sitt

giftorättsgods som sin andel.

I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av

äktenskapsförord. Om ett villkor i ett äktenskapsförord är

oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna

vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och

omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan

avseende vid bodelningen (12 kap. 3§ ÄktB).

Motionsmotiveringar

I motion L421 av Charlotte Cederschiöld (m) anförs att

införandet av äktenskapsbalken i flera olika avseenden medfört

att kvinnans ställning blivit mindre trygg. Det sagda gäller

enligt motionärerna inte minst bestämmelsen i 10 kap. 3§ ÄktB

om behandlingen av pensionsförsäkringar vid bodelning.

Motionären anser att den komplettering av lagrummet med en

jämkningsbestämmelse som genomfördes år 1989 i och för sig var

välkommen men inte tillräckligt långtgående. Avsikten från

lagstiftarens sida är nämligen att jämkningsmöjligheten skall

betraktas som en undantagsregel som skall tillämpas restriktivt

och komma till användning bara i t.ex. sådana fall där den av

makarna som inte har försäkringen skulle komma att stå

egendomslös eller näst intill egendomslös efter bodelningen.

Enligt motionären bör tillämpningen av jämkningsregeln snarast

ändras så att möjlighet öppnas att skapa rättvisa i det enskilda

fallet. Motionären yrkar (yrkande 2) att riksdagen uttalar att

jämkningsregeln inte skall ges en restriktiv tolkning.

Motionären framhåller vidare att makar som vill och kan

sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska

förhållanden bör ha en möjlighet till det. Motionären anser att

det vid sidan av jämkningsregeln bör finnas en möjlighet för

makar att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar skall

fördelas dem emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör gälla både

försäkringar som tecknas i framtiden och redan tecknade

försäkringar. Motionären yrkar (yrkande 1) att riksdagen hos

regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger

makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall

fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Slutligen tas i

motionen upp frågan om behandlingen av makarnas samtliga

pensionsrättigheter vid bodelningen. Sålunda anförs att det --

bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet -- kan finnas

skäl att vid bodelningen till viss del väga in även makarnas

kollektiva pensionsrättigheter, och motionären begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 3).

Även i motion L410 av Sten Svensson m.fl. (m) framhålls att

det är angeläget att ge makar möjlighet att träffa avtal om hur

privata pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan.

Motionärerna begär därför (yrkande 1) att riksdagen hos

regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger

makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall

fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Vidare begärs i

motionen (yrkande 2) en utredning om möjligheten att vid

bodelning också beakta det samlade värdet av resp. makes

pensionsrättigheter.

I motion L411 av Charlotte Cederschiöld (m) påpekas att det

genom förordnande i samband med gåva eller testamente med

rättslig verkan kan föreskrivas att den egendom som avses med

förordnandet skall vara mottagarens enskilda. Motionären anser

det omotiverat och inkonsekvent att motsvarande möjlighet inte

föreligger när det gäller förmånstagarförordnande i försäkring.

Förhållandet kan enligt motionären leda till en snedvridning av

marknaden för finansiella och andra placeringar och till att

konkurrensen inte fritt kan fungera, vilket kan drabba det

långsiktiga sparandet negativt. I motionen begärs att 7 kap.

2§ ÄktB ändras så att det blir möjligt att åstadkomma enskild

egendom också genom förmånstagarförordnande.

Frågornas tidigare behandling

Som tidigare nämnts beslöt riksdagen hösten 1989 om ändringar

av 10 kap. 3§ och 11 kap. 4§ ÄktB (prop. 1989/90:30, bet.

LU11). I samband med lagstiftningsärendet behandlade utskottet

bl.a. en motion med samma syfte som de nu aktuella motionerna

L411 och L410.

När det gällde frågan om möjligheten för makar att i förväg

avtala om fördelning av privata pensionsförsäkringar inför

eventuell framtida bodelning förklarade sig utskottet ha

förståelse för tanken att makarna vid sidan av den i

propositionen föreslagna jämkningsregeln bör ha en möjlighet att

själva avtala om hur pensionsrättigheterna enligt föreliggande

försäkringar skall fördelas vid en framtida bodelning. Enligt

utskottets mening kunde det emellertid på goda grunder

ifrågasättas huruvida det finns ett mera utbrett behov av en

sådan möjlighet att träffa avtal. Utskottet hänvisade härvidlag

till att en avtalslösning har vissa nackdelar eftersom den

kräver aktivitet från båda makarnas sida innan bodelningen

aktualiseras och fordrar att båda makarna är överens samt

förutsätter att makarna har goda kunskaper om lagens innehåll.

Det kunde därför, fortsatte utskottet, antas att en möjlighet

att avtala om pensionsförsäkringarna skulle kunna utnyttjas av

ett relativt litet antal äkta makar. Särskilt när det gällde

försäkringar som tecknats före avtalet var det vidare inte

alltid givet att en uppdelning av försäkringen kan genomföras av

försäkringstekniska skäl. Härtill kom att makarna redan hade en

möjlighet att genom bodelning under pågående äktenskap omfördela

rättigheterna på grund av pensionsförsäkringar, låt vara att det

i enstaka fall kunde vara vissa nackdelar förbundna med en sådan

omfördelning. Mot motionärernas förslag talade vidare att

regelsystemet i ÄktB skulle ytterligare kompliceras, och

utskottet pekade härvidlag bl.a. på att en avtalsmöjlighet

sannolikt skulle kräva en särskild bestämmelse om jämkning. Inte

heller från mera principiella utgångspunkter var förslaget

invändningsfritt. Utskottet erinrade om att ÄktB bygger på

principen att avtal mellan makar om kommande bodelning skall

träffas i form av äktenskapsförord. Endast inför en omedelbart

förestående äktenskapsskillnad får s.k. föravtal träffas, och

sådana avtal har inte verkan mot tredje man. Om makar skulle få

möjlighet att avtala om pensionsförsäkringar måste

överenskommelserna således ha äktenskapsförordets form. Enligt

ÄktB förhåller det sig emellertid så att äktenskapsförord skall

användas endast för avtal om egendomsordningen i äktenskapet,

dvs. i fråga om uppdelningen i giftorättsgods och enskild

egendom. Ett avtal om framtida delning av pensionsrättigheter

har dock inte den karaktären utan avser den faktiska

fördelningen mellan makarna av det giftorättsgods som utgörs av

pensionsförsäkringar. Att låta även sådana avtal ha formen av

äktenskapsförord skulle enligt utskottets mening bryta

systematiken i ÄktB och medföra ytterligare komplikationer.

Vidare skulle det strida mot principerna bakom svensk

äktenskapslagstiftning att tillåta att avtal ingås långt i

förväg om hur viss egendom faktiskt skall fördelas vid

bodelning. Det anförda ledde utskottet till uppfattningen att

det i vart fall vid det då aktuella tillfället inte fanns

anledning att införa en sådan regel som förespråkades i

motionen.

Vad härefter angick frågan om tillämpningen av 10 kap. 3§

tredje stycket ÄktB anförde utskottet att principen alltjämt

bör vara att rätten till pensionsförsäkring skall hållas utanför

bodelningen. Den i propositionen föreslagna

jämkningsbestämmelsen fick därför ses som en undantagsregel och

borde således tillämpas restriktivt. I anslutning härtill

betonade utskottet att jämkning enligt den nya regeln inte är

det enda medel som står till förfogande när det gäller att

förhindra oskäliga verkningar av bestämmelsen i 10 kap. 3§

ÄktB. Också reglerna om jämkning av bodelning och av

äktenskapsförord liksom bestämmelserna om engångsunderhåll kan,

framhöll utskottet, utnyttjas i detta syfte. Utskottet pekade

även på att den i propositionen föreslagna ändringen av den s.k.

vederlagsregeln ger en make ökade möjligheter att få

kompensation för värdet av de pensionsförsäkringar som den andra

maken tagit. Utskottet kunde således inte ställa sig bakom

önskemålet i motionen om en mera liberal tillämpning av

jämkningsbestämmelsen i fråga.

Vad slutligen gällde spörsmålet om att det -- bl.a. mot

bakgrund av urholkningen av ATP-systemet -- kan finnas skäl att

vid bodelningen till viss del väga in även makarnas kollektiva

pensionsrättigheter erinrade utskottet om att den år 1984

tillsatta pensionsberedningen (S 1984:03) har till uppgift att

göra en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen

samt att beredningen, som avser att slutföra sitt arbete under

våren 1990, i betänkandet (SOU 1987:55) Efterlevandepension har

uppmärksammat frågan om delning mellan makar av deras gemensamt

intjänade pensionspoäng inom ATP och därvid förklarat att den

avser att återkomma till frågan i samband med sina överväganden

angående intjänande av ATP-rätt. I avvaktan på resultatet av

pensionsberedningens arbete ansåg utskottet att det inte fanns

skäl att förorda några förändringar av ÄktBs bodelningsregler på

sätt som begärts i motionen. Utskottet tillade att rätten till

egen pension i form av allmän pension eller avtalspension är en

sådan rättighet som i regel inte kan överlåtas och att den

därför i likhet med andra sådana rättigheter -- enligt vad som

länge gällt inom äktenskapsrätten -- undantas från bodelning. En

förändring i detta avseende skulle innebära att man frångick en

grundläggande princip på området. Avslutningsvis pekade

utskottet på att den i propositionen föreslagna jämkningsregeln

ger en viss möjlighet att -- i de fall privata

pensionsförsäkringar finns -- beakta makarnas totala

pensionsskydd. Enligt propositionen var det nämligen av

betydelse för bedömningen av makarnas ekonomiska förhållanden

hur makarna har sitt pensionsskydd ordnat. Är det fråga om en

stor pensionsförsäkring som inte balanseras av en motsvarande

pension på den andra makens sida, kunde det enligt utskottet

finnas skäl att överväga en indragning helt eller delvis av

försäkringen i bodelningen.

Frågan om det bör vara möjligt att göra belopp som utbetalas i

enlighet med förmånstagarförordnande i försäkring till

mottagarens enskilda egendom berördes av familjelagssakkunniga i

deras tidigare omnämnda huvudbetänkande (SOU 1981:85)

Äktenskapsbalk. De sakkunniga anmärkte till en början (s. 358

f.) att det här i samtliga fall rör sig om pengar och ej om

något som kan ha karaktären av släktegendom eller som eljest kan

ha särskilt affektionsvärde för mottagaren. Skälen för en

ordning som medger att mottagaren ändå får ta undan beloppet vid

bodelning var därför enligt de sakkunniga rätt svaga. Om

möjligheten att i samband med förmånstagarförordnande göra

utbetalt belopp till mottagarens enskilda egendom skulle

erkännas, skulle det vidare, enligt de sakkunniga, föreligga en

uttalad risk för att sådana föreskrifter slentrianmässigt skulle

komma att tas in i förordnandena. Därav skulle kunna följa

åtskilliga tillämpningssvårigheter, t.ex. när det gäller att

efter en tid avgöra om en viss penningsumma motsvarar det en

gång utbetalade eller om något som förvärvats för pengarna -- i

den mån det alls går att utreda -- i sin tur är att betrakta som

enskild egendom. Enligt de sakkunniga måste man också beakta att

förmånstagarförordnanden ofta är standardförordnanden, enligt

vilka någon eller några i en krets av personer kan komma i fråga

vid ett framtida försäkringsfall. Man vet då i regel inte vem

som till sist kan komma att få beloppet och någon som helst

hänsyn kan ej tas till omständigheterna på mottagarsidan i det

enskilda fallet. De sakkunnigas slutsats blev att det inte bör

vara möjligt att i samband med ett förmånstagarförordnande vid

livförsäkring bestämma att utbetalade belopp skall utgöra

mottagarens enskilda egendom. Det borde i stället ankomma på de

berörda makarna själva att i ett äktenskapsförord bestämma om

och i så fall i vilken omfattning ett belopp, som en av dem har

uppburit som förmånstagare, skall hållas utanför en framtida

bodelning.

I proposition 1986/87:1 med förslag till äktenskapsbalk m.m.

anslöt sig departementschefen till familjelagssakkunnigas

uppfattning i nu angivet hänseende. Han framhöll därvid (s. 128)

att den av honom föreslagna uppräkningen i 7 kap. 2§ ÄktB av

vad som är enskild egendom är uttömmande och att det alltså inte

är möjligt att tillskapa sådan egendom genom t.ex. ett

förmånstagarförordnande. Propositionen föranledde i denna del

inte några uttalanden från riksdagens sida (LU 1986/87:18).

Även under våren 1990 behandlade utskottet motionsyrkanden med

samma syfte som de nu aktuella motionerna. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1989/90:LU23 vidhöll utskottet sin tidigare

inställning i frågorna och avstyrkte följaktligen

motionsyrkandena.

Utredningsarbete

Som ovan nämnts hade pensionsberedningen i betänkandet (SOU

1987:55) Efterlevandepension uppmärksammat frågan om delning av

pensionsrätt mellan makar och förklarat att den hade för avsikt

att återkomma till frågan.

Pensionsberedningen, som numera har avslutat sitt arbete, har

i sitt slutbetänkande (SOU 1990:76) Allmän pension tagit upp

frågan om delning av pensionsrätt mellan makar inom ATP.

Beredningen har därvid -- efter sammanvägning av skäl för och

emot ett system med likadelning mellan makar av den ATP-rätt

som de intjänat under äktenskapet -- ställt sig avvisande till

ett sådant system. Vid övervägande av andra tänkbara lösningar

har beredningen dock funnit att en framkomlig väg skulle vara en

utvidgning av tillämpningsområdet för den jämkningsregel som

införts i 10 kap. 3§ tredje stycket ÄktB. Enligt beredningen

skulle denna regel möjligen i en något modifierad form kunna

utsträckas till att avse även pensionsrätt inom ATP och de

kollektivtavtalsreglerade tjänstepensioneringarna. Något mer

konkret förslag framläggs dock inte, utan beredningen inskränker

sig till att framhålla vikten av att en lösning enligt det

skisserade alternativet prövas i något sammanhang som är mer

lämpligt än inom ramen för en utredning på den allmänna

försäkringens område.

Internationell äktenskapsrätt

Allmän bakgrund

Reglerna i äktenskapsbalken är i princip tillämpliga endast på

rättsförhållanden mellan makar som är svenska medborgare. Är den

ena eller båda makarna utländska medborgare får frågan om vilken

lag som skall tillämpas avgöras enligt internationellt

privaträttsliga normer. Sådana normer kan medföra att svensk

domstol har att tillämpa främmande stats äktenskapsrätt i ett

äktenskapsmål mellan två utländska medborgare eller mellan en

svensk och en utländsk medborgare, som anhängiggjorts här i

landet. Bestämmelser om tillämplig lag beträffande

rättsverkningar av äktenskap mellan medborgare i olika länder

fanns tidigare i 1912 års lag om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. 1912 års

lag byggde i huvudsak på principen att det var medborgarskapet

och inte var makarna bodde som var avgörande för vilket lands

lag som skulle tillämpas.

Genom riksdagsbeslut under våren 1990 ersattes emellertid 1912

års lag av en ny lag om vissa internationella rättsförhållanden

rörande makars förmögenhetsförhållanden (prop. 1989/90:87, bet.

LU32, rskr. 267). Den nya lagen innebär att

nationalitetsprincipen överges vid val av tillämplig lag och i

stället skall makarnas hemvist bli styrande. Enligt den nya

lagstiftningen skall sålunda lagen i den stat där makarna tog

hemvist när de gifte sig tillämpas på deras

förmögenhetsförhållanden såvida de inte träffat avtal om annat.

Om makarna efter giftermålet flyttar och stadigvarande bosätter

sig i ett annat land skall i stället den statens lag tillämpas.

För att lagen i det nya bosättningslandet skall bli tillämplig

krävs dock antingen att makarna är medborgare eller tidigare

haft hemvist i det landet eller att de efter flyttningen

stadigvarande bott där i minst två år. Också i detta fall har

makarna möjlighet att träffa avtal om vilken lag som skall

tillämpas. De möjligheter som makarna har att träffa avtal om

tillämplig lag är så till vida begränsade att åtminstone en av

makarna vid avtalstillfället måste vara medborgare i eller ha

hemvist i det land vars lag de vill göra tillämplig. Lagen

innebär vidare att svensk rätt skall tillämpas i vissa fall

trots att lagvalsreglerna pekar ut en utländsk lag. På begäran

av en make eller dödsbodelägare skall sålunda svensk lag i

princip tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning. Vidare

skall äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makarnas

gemensamma bostad och bohag liksom reglerna om makes rätt att

överta sådan egendom alltid tillämpas när bostaden och bohaget

finns i Sverige.

I lagstiftningsärendet uttalade utskottet bl.a. följande.

Utskottet konstaterade att den föreslagna lagstiftningen främst

berör de äktenskap här i landet som har internationell

anknytning, men att lagen i viss mån får konsekvenser även för

dem som utvandrat. För makar med svenskt medborgarskap som varit

bosatta utomlands under längre tid än två år får den nya

lagstiftningen den följden att deras förmögenhetsförhållanden

kommer att bedömas enligt lagen i den stat där de har sitt

nuvarande hemvist och alltså inte längre enligt svensk rätt.

Enligt utskottet fanns det emellertid anledning att understryka

att detta gäller endast när frågor av denna art aktualiseras i

Sverige. Om spörsmålen tas upp i deras nya hemland eller i något

annat land blir lagvalsreglerna i det landet avgörande för

vilket lands lag som skall tillämpas. Om makarna vill att de

ekonomiska förhållandena i deras äktenskap även i fortsättningen

skall bedömas enligt svensk rätt ger den nya lagstiftningen dem

möjlighet att träffa avtal härom. Avtalsmöjligheten i förening

med gällande bestämmelser om svensk domstols behörighet att ta

upp äktenskapsmål mellan svenska medborgare och de nya reglerna

om svensk domsrätt i frågor om makars förmögenhetsförhållanden

ger garantier för att makarna alltid kan få

förmögenhetsförhållandena bedömda i Sverige enligt svenska

regler. För många utlandssvenskar kan denna ordning bli av stor

betydelse när det gäller att undvika inte önskvärda konsekvenser

av övergången från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen

i de svenska internationellt privaträttsliga reglerna på

äktenskapsrättens område. Också för här i landet bosatta

personer kan det emellertid i åtskilliga fall finnas anledning

att överväga huruvida avtalsmöjligheten bör utnyttjas,

exempelvis inför ett förestående äktenskap med en person från

ett annat land eller inför en flyttning utomlands. Vidare

underströk utskottet -- med hänsyn till att de nya reglerna

således skulle komma att beröra ett stort antal människor --

vikten av att allmänheten får en tillfredsställande information

om lagstiftningens innebörd. Särskilt angeläget ansåg utskottet

är att informationen når såväl invandrarna här i landet som de

svenska medborgare som har för avsikt att flytta utomlands eller

redan är bosatta utanför landet.

Motionsmotivering

I motion L422 av Ylva Annerstedt (fp) konstateras att enligt

den nya lagen om internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap gäller som huvudregel att tillämplig lag vid

exempelvis skilsmässa är hemvistlandets lag. Detta får till

följd att vid utlandssvenskars skilsmässa kan de mest skiftande

utländska regelverk komma att tillämpas. Enligt motionären

missgynnas inte sällan kvinnan av detta förhållande. I motionen

konstateras vidare att det visserligen finns möjligheter för att

tillämpa svensk lag men motionären ifrågasätter om

utlandssvenskarna verkligen känner till dessa möjligheter.

Enligt motionären krävs därför informationsinsatser till

utlandssvenskar och ett tillkännagivande härom begärs i motionen

(yrkande 2). En annan lösning är enligt motionären en lagändring

som innebär att svensk lag alltid skall gälla för svenska

medborgares äktenskapliga ekonomi. I motionen begärs (yrkande 1)

att regeringen utreder möjligheterna till en sådan lagändring.

Lagen om sambors gemensamma hem

Allmän bakgrund

Som inledningsvis nämnts beslutade riksdagen under våren 1987

-- i samband med införandet av ÄktB -- om införandet av lagen om

sambors gemensamma hem (sambolagen). Sambolagen är tillämplig i

fråga om sådana samboförhållanden i vilka en ogift man och en

ogift kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande

förhållanden. Lagen innebär att när ett samboförhållande

upplöses får samborna en giftorättsliknande rätt till delning av

sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för

gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att värdet av den

gemensamma bostaden och bohaget i den skall delas lika mellan

samborna. Denna huvudregel kan dock -- på samma sätt som för

makar -- frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig.

För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska

förhållanden har en möjlighet öppnats att avtala om att lagens

delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.

Enligt sambolagen gäller vidare att i fall då ett

samboförhållande upphör genom den ena sambons död, den

efterlevande alltid har rätt att erhålla så mycket av den

egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt

begagnande -- så långt egendomen räcker -- att dess värde

motsvarar två basbelopp.

I åtskilliga andra lagar finns regler som knyter an till

sambobegreppet i sambolagen och som ger sambor i princip samma

rättigheter och skyldigheter som äkta makar.

Motionsmotivering

I motion L424 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp) kritiseras

sambolagen såsom innebärande en typ av tvångsäktenskap. Enligt

motionärerna bör sammanlevande utan barn ha rätt att välja om de

vill juridiskt reglera sitt förhållande eller inte. Däremot har

sådana sammanlevande som har barn ihop ett gemensamt ekonomiskt

ansvar och det finns därför motiv för en juridisk reglering av

deras förhållande. Mot denna bakgrund begär motionärerna sådana

ändringar i sambolagen att den blir tillämplig endast för par

med gemensamma barn.

Homosexuella sambor

Allmän bakgrund

Genom lagen (1987:813) om homosexuella sambor, som trädde i

kraft den 1 januari 1988, har bestämmelserna i sambolagen och

vissa andra lagar gjorts tillämpliga också i fall då två

personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande.

I Danmark har en lag om registrerat partnerskap antagits.

Lagen trädde i kraft den 1 oktober 1989 och innebär att två

personer av samma kön kan få till stånd en registrering av ett

partnerskap mellan dem. I och med registreringen har den

lagstiftning som gäller för makar motsvarande tillämpning i

betydelsefulla delar, bl.a. vad avser de ekonomiska

rättsverkningarna av ett äktenskap. I vissa avseenden har dock

de rättsregler som gäller för makar inte gjorts tillämpliga på

parterna i ett registrerat partnerskap. Det är bl.a. fallet

beträffande rätten till gemensam vårdnad om barn samt i fråga om

möjligheten att adoptera barn.

Socialstyrelsen har genom beslut av regeringen i december 1987

getts ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för

de homosexuella. I en skrivelse till regeringen den 18 juni 1990

har socialstyrelsen föreslagit en lagstiftning om registrerat

partnerskap, byggd på den danska lagen.

Regeringen har den 10 januari 1991 beslutat tillkalla en

kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen om

homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om s.k.

registrerat parterskap. Av direktiven (dir. 1991:6) framgår

att en grundläggande fråga när det gäller en lagstiftning om

registrerat partnerskap är vilket tillämpningsområde en sådan

lagstiftning bör ha. Kommittén bör därvid överväga om lagen bör

omfatta enbart homosexuella relationer eller om den i stället

bör utgå från någon form av hushållsgemenskap och i så fall

vilken. Vidare konstateras i direktiven att socialstyrelsens

förslag går ut på att ett registrerat partnerskap med vissa

undantag skall få samma rättsverkningar som ett äktenskap har.

En viktig uppgift för kommittén blir därför att inventera

äktenskapets olika rättsverkningar för att kunna bedöma vilka

undantag som med en sådan utgångspunkt ter sig påkallade.

En sådan genomgång torde främst ta sikte på familjerättsliga

regler. Även inom andra rättsområden finns dock ett stort antal

regler som tar sikte på äktenskaplig samlevnad och som alltså

behöver övervägas i förevarande sammanhang. Kommittén bör vidare

analysera de internationella privaträttsliga aspekter som ett

system med s.k. registrerat partnerskap kan föra med sig. Med

hänsyn till önskvärdheten av nordisk rättslikhet på bl.a.

familjerättens område, bör kommittén också ta del av de

erfarenheter som har vunnits i Danmark och informera sig om

situationen på det aktuella området i de andra nordiska länderna

(jämför 1989/90:LU23). Utifrån angivna utgångspunkter bör

kommittén ta ställning till om en lagstiftning om registrerat

partnerskap bör införas i Sverige och vilken omfattning och

inriktning som den i så fall bör ha. -- Utredningsarbetet skall

enligt direktiven vara slutfört före utgången av maj 1992.

Motionsmotiveringar

I motion L408 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hänvisas till att

Danmark infört en lag om registrerat partnerskap för

homosexuella. Enligt motionärerna talar många skäl för att

samhället bör ge de homosexuella möjlighet att liksom

heterosexuella välja samlevnadsform. Motionärerna begär därför

förslag till en lag som ger homosexuella möjlighet att få sin

samlevnad lagreglerad i ett registrerat partnerskap.

Även i motion L416 av Anita Johansson m.fl. (s) hänvisas till

den danska lagstiftningen och dessutom framhålls att mycket

tyder på att också Norge inom kort kommer att införa

lagreglering på området. I motionen hänvisas vidare till att

socialstyrelsen utarbetat ett förslag om registrerat

partnerskap. Enligt motionärerna är någon ytterligare utredning

inte erforderlig, utan regeringen bör skyndsamt framlägga

förslag till lag om registrerat partnerskap för homosexuella.

I motion L417 av Lars Werner m.fl. (v) påpekas att en stor

grupp vuxna människor utesluts från att leva enligt den gängse

norm som ett legaliserat parförhållande innebär, eftersom

äktenskapet inte gäller för homosexuella par. Ett registrerat

partnerskap för homosexuella skulle dels innebära praktiska

lösningar av juridiska och ekonomiska problem, dels ock bidra

till att homosexuella fick ett bättre samhälleligt erkännande.

Motionärerna framhåller vidare att acceptansen för homosexuella

har ökat i samhället, och pekar därvid på såväl den danska

lagstiftningen som förberedelser till lagstiftning på området i

Norge och i Nederländerna. I motionen påpekas också att

socialstyrelsen utarbetat ett förslag om registrerat

partnerskap. Detta förslag bör enligt motionärerna ligga till

grund för lagstiftning på området. I motionen begärs att

riksdagen nu fattar ett principbeslut om lagstiftning i form av

registrerat partnerskap för homosexuella (yrkande 1). Vidare

begärs i motionen en utredning angående vilka regler i annan

lagstiftning som bör gälla för denna samlevnadsform (yrkande 2).

Margareta Winberg m.fl. (s) framhåller i motion L418 att det

är givet att homosexuella har samma behov av och samma rätt till

lagligt skydd och reglering av sin samlevnad som heterosexuella.

Enligt motionärerna bör man därför tillskapa en parallell

rättsform till äktenskapslagstiftningen för homosexuellas

samlevnad. Detta bör ske genom lagstiftning om registrerat

partnerskap för homosexuella och i motionen begärs förslag till

sådan lagstiftning.

I motion L419 av Ingegerd Wärnersson m.fl. (s) framhålls också

vikten av att homosexuella får samma möjlighet som

heterosexuella att reglera sin samlevnad på ett juridiskt

tillfredsställande sätt. Motionärerna hänvisar till

socialstyrelsens förslag i frågan och anser att detta bör kunna

utgöra underlag för lagstiftning. Enligt motionärerna är det

angeläget att regeringen snarast framlägger förslag till lag om

registrerat partnerskap för homosexuella och i motionen begärs

ett tillkännagivande härom.

Också i motion L423 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hänvisas

till socialstyrelsens förslag om registrerat partnerskap för

homosexuella. Motionärerna uttalar sitt stöd för idén om

registrerat partnerskap och ser den som ett uttryck av respekt

för de homosexuella som väljer att leva i trohet och livslång

gemenskap. I motionen påpekas dock att principen om partnerskap

för homosexuella också möter invändningar från vissa kristna som

menar att principen strider mot ett kristet förhållningssätt.

Andra kristna menar däremot att homosexuellas kärlek till

varandra inte strider mot en kristen livssyn. Slutligen

konstateras i motionen att en rad juridiska frågor återstår att

lösa innan ett registrerat partnerskap kan införas, och

motionärerna välkomnar därför regeringens beslut i januari 1991

om en parlamentarisk beredning av ärendet. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Frågans tidigare behandling

Till grund för den år 1987 (prop. 1986/87:124, bet. LU28)

genomförda lagstiftningen om homosexuella sambor låg det av

utredningen om homosexuellas situation i samhället avgivna

betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället. I

betänkandet övervägde utredningen bl.a. frågan om det skulle

öppnas en möjlighet till äktenskap för homosexuella par.

Utredningen konstaterade dock att värderingarna om äktenskapet

som en institution för familjebildning mellan man och kvinna var

så grundmurade att det inte var möjligt att införa bestämmelser

som ger två personer av samma kön möjlighet att ingå äktenskap

med varandra. Utredningen diskuterade också möjligheten att

införa en form av registrering av homosexuell samlevnad som

skulle möjliggöra att lagreglerna för äktenskap skulle kunna

helt eller delvis tillämpas vid sådan samlevnad. Utredningen

påpekade att ett registreringssystem skulle innebära ett nytt

rättsinstitut som bara hänförde sig till den homosexuella

samlevnadsformen. Ett sådant nyskapande framstod som ett onödigt

utpekande av en grupp människor i samhället, och utredningen

kunde inte bortse från risken att ett registreringssystem kunde

befästa rådande fördomar. Ett registreringsalternativ för enbart

homosexuella borde därför redan av denna anledning inte

genomföras.

I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i

samhället anslöt sig föredragande statsrådet till utredningens

uppfattning att det inte var möjligt att införa bestämmelser som

ger två personer av samma kön rätt att ingå äktenskap med

varandra. En sådan lagstiftning skulle enligt statsrådet stå i

strid med den allmänna opinionen på ett centralt livsområde.

Även i fråga om registrering av homosexuell samlevnad delade

statsrådet utredningens uppfattning.

I samband med propositionen behandlade utskottet (bet. LU

1986/87:28) bl.a. två motioner vari framfördes önskemål om att

den familjerättsliga lagstiftningen i sin helhet skulle göras

tillämplig på homosexuella par. Av samma skäl som anförts i

propositionen ställde sig utskottet avvisande till motionärernas

förslag och avstyrkte bifall till motionerna.

Våren 1989 prövade utskottet med anledning av motioner frågan

om införandet av en ny samlevnadsform, nämligen registrerat

partnerskap för homosexuella. I sitt av riksdagen godkända

betänkande 1988/89:LU22 avstyrkte utskottet motionerna med

hänvisning till att några nya omständigheter som borde föranleda

ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida inte

framkommit.

Utskottet behandlade ånyo frågan om registrerat partnerskap

för homosexuella med anledning av motioner härom i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU23. Utskottet anförde

därvid att lagen om homosexuella sambor hade tillämpats i något

mer än två år, och att tiden kunde vara mogen för en utvärdering

av i vad mån lagstiftningen medfört de fördelar för homosexuella

som det var avsikten att de nya reglerna skulle ge dem.

Utvärderingen borde också innefatta en kartläggning av andra

frågor som de homosexuella i dag upplever som ett problem.

Utskottet utgick från att en sådan utvärdering skulle komma till

stånd i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida vi i Sverige skall

införa regler om registrerat partnerskap efter mönster av den

lagstiftning som antagits i Danmark ansåg utskottet däremot vara

för tidigt väckt. Sedan länge har i Norden rått rättslikhet i

spörsmål med anknytning till familjerätten, och utskottet ansåg

det angeläget att denna rättslikhet bevaras. Såvitt utskottet

hade sig bekant fanns det då inte i något annat nordiskt land

planer på att följa Danmarks exempel. Enligt utskottets mening

var det angeläget att regeringen tar initiativ till

överläggningar med övriga nordiska länder rörande möjligheterna

till en lagstiftning på området i nordiskt samförstånd. I

avvaktan på utvecklingen i våra grannländer borde emellertid

frågan om en svensk lagreglering vila. Med hänvisning till det

anförda avstyrkte utskottet bifall till motionerna.

Regler om barns arvsrätt

Gällande regler

Enligt ÄBs regler om rätt till arv är bröstarvingar, dvs. barn

och deras avkomlingar, i första hand berättigade till arv när

någon avlidit. Arvet skall fördelas lika mellan barnen. Om något

barn till den avlidne dött och efterlämnat egna barn skall dessa

barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika.

Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad till

enligt arvsreglerna kallas laglott. Laglotten har arvingen

alltid rätt att få ut som arv efter arvlåtaren.

Om den döde var gift och efterlämnar både make och

bröstarvingar har den efterlevande maken rätt till arv före

makarnas gemensamma bröstarvingar. Vad den efterlevande maken

ärver i sådana fall innehar maken med s.k. fri förfoganderätt,

dvs. han eller hon får fritt disponera över kvarlåtenskapen

under sin livstid men får inte förfoga över den genom

testamente. När den efterlevande i sin tur avlider har

bröstarvingarna till den först avlidne rätt till efterarv, dvs.

rätt att ärva en andel av behållningen i boet som svarar mot vad

som den avlidna innehaft med fri förfoganderätt. Därutöver har

de i sin egenskap av bröstarvingar till den sist avlidna maken

rätt att ärva den egendom som maken själv ägt. De redovisade

bestämmelserna gäller även i fråga om laglotten. Bröstarvingarna

får alltså i princip också vänta med att få ut sin laglott i

kvarlåtenskapen efter den först avlidne till dess att också den

andra föräldern avlidit. Däremot kan bröstarvingar göra sin

laglottsrätt gällande vid den först avlidne makens död om denna

make upprättat ett testamente som inkräktar på laglotten.

Finns det bröstarvingar efter den avlidne som inte också är

den efterlevandes barn, särkullbarn, gäller särskilda regler.

Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv efter en avliden

förälder omedelbart. Särkullbarn kan dock avstå från sin rätt

till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant

avstående blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma

sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar.

Ett avstående från rätten att omedelbart få ut sin arvslott

kan ske sedan arvlåtaren avlidit. Några hinder mot att ett

särkullbarn avstår från sin rätt redan under arvlåtarens livstid

finns inte. Ett sådant avstående torde bli att bedöma enligt

bestämmelserna om arvsavtal i ÄB. Av 17 kap. 2§ ÄB följer att

en arvinge med bindande verkan skriftligen kan avsäga sig sin

rätt till arv. Bröstarvinge har dock oavsett att avsägelse skett

rätt att få ut sin laglott såvida han inte avstått från denna

mot skäligt vederlag eller vissa andra förutsättningar är

uppfyllda.

Till förmån för den efterlevande maken finns i ÄB vidare en

särskild garantiregel. Enligt den bestämmelsen har den

efterlevande alltid rätt att ärva så mycket av den avlidnes

kvarlåtenskap att det tillsammans med hans eller hennes andel i

giftorättsgodset och enskilda egendom motsvarar fyra basbelopp.

Garantiregeln gäller oavsett om den avlidne disponerat över sin

egendom genom testamente eller efterlämnat särkullbarn. Vad den

efterlevande erhåller med stöd av bestämmelsen innehas med fri

förfoganderätt. När den efterlevande i sin tur avlider har

alltså den avlidnes särkullbarn och makarnas gemensamma

bröstarvingar rätt till efterarv.

Motionsmotivering

I motion L406 av Rinaldo Karlsson (s) framhålls att det i dag

inte är ovanligt med familjebildningar där makarna har både

gemensamma barn och barn från tiden före äktenskapet. När en av

makarna dör kommer barnen att behandlas olika i arvsrättsligt

hänseende, vilket kan skapa otrygghet hos den efterlevande och

och ge upphov till problem syskonen emellan. Enligt motionären

är nuvarande ordning inte tillfredsställande, och motionären

anser att ÄB bör ändras så att hel- och halvsyskon behandlas

lika.

Frågans tidigare behandling

Som tidigare redovisats fick reglerna i ÄB om makes och barns

arvsrätt sin nuvarande utformning i samband med införandet av

äktenskapsbalken. I lagstiftningsärendet övervägdes frågan

huruvida den efterlevande maken skulle ha rätt att utan några

inskränkningar få behålla kvarlåtenskapen efter sin avlidne

make. Vad som talade mot en sådan ordning var enligt

departementschefen (se prop. 1986/87:1 s. 83) att den avlidna

kan ha efterlämnat bröstarvingar som inte är makarnas

gemensamma. En sådan arvinge har, fortsatte departementschefen,

ofta inte samma känslomässiga förhållanden till den efterlevande

maken som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om

bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma inte anser sig ha

anledning att avvakta den efterlevande makens död för att få ut

sitt arv efter sin avlidne förälder. Departementschefen ansåg

att det också föreligger en risk för att det vid efterlevande

makens död inte finns kvar något för dessa barn att ärva efter

sin förälder. I sammanhanget påpekades att i dansk, isländsk och

norsk rätt problemet lösts genom införandet av ett krav på

samtycke från sådana barn för att deras lotter skall ingå i det

oskiftade boet som den efterlevande har rätt att sitta i.

Departementschefen stannade därför för att bröstarvingar som

inte är också den efterlevande makens barn skulle ha rätt att

genast få ut sin arvslott. Han framhöll därvid att i de fall

sådana bröstarvingar sammanlever i en familj med den

efterlevande maken det framstår som mest naturligt att de

begagnar sig av möjligheten att avstå från sin rätt och väntar

med att få ut arvet tills även den efterlevande maken har

avlidit.

Den i propositionen förordade ordningen att bröstarvingar som

inte är makarnas gemensamma skulle ha rätt att få ut sitt arv

omedelbart vid arvlåtarens död tillstyrktes av utskottet utan

några särskilda uttalanden. Arvsreglernas betydelse för

särkullbarnen behandlades däremot närmare av utskottet i samband

med laglottsreglerna. Utskottet underströk därvid att laglotten

som en ekonomisk garanti för bröstarvingarna hade mindre vikt än

förr. Laglotten kunde dock inte anses ha spelat ut sin roll för

bröstarvingarna. Särskilt för särkullbarnen hade den enligt

utskottet fortfarande betydelse. Utskottet påpekade att i ett

äktenskap där makarna har gemensamma barn den ena maken av olika

skäl kan vilja prioritera dessa barn på bekostnad av barn som

maken har i ett tidigare äktenskap eller tillsammmans med en

förälder som han eller hon inte varit gift med. Ett avskaffande

av laglottsinstitutet skulle innebära att fältet lämnades fritt

för makarna att helt utesluta särkullbarnen från arvsrätt. En

sådan ordning framstod inte som tillfresställande med tanke

särskilt på att barn till föräldrar som inte varit gifta med

varandra först i början av 1970-talet fick rätt till arv efter

sin fader och dennes släkt och att denna reform inte helt slagit

igenom i den allmänna rättsuppfattningen. I synnerhet gällde det

sagda de barn som fötts före de nya arvsreglernas ikraftträdande

och som för sin arvsrätt i praktiken är beroende av att de

antecknats i faderns personakt. Utskottet erinrade om att

utskottet då frågan om arvsrätten för barn till ogifta föräldrar

tidigare behandlats understrukit betydelsen av att reformen fick

en sådan genomslagskraft som med rimliga åtgärder var möjlig att

uppnå.

Under våren 1989 behandlade utskottet en motion med samma

syfte som den nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända

betänkande 1988/89:LU22 hänvisade utskottet till de ovan

redovisade uttalandena under förarbetena till

äktenskapsreformen. Vidare erinrade utskottet om att enligt den

s.k. basbeloppsregeln i ÄktB en efterlevande make alltid har

rätt att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det

tillsammans med den efterlevandes enskilda egendom och vad han

erhåller vid bodelningen uppgår till fyra basbelopp. Regeln

gäller även gentemot särkullbarn och innebär således en garanti

för att i dödsbon med begränsade tillgångar den efterlevande får

överta hela eller större delen av boet. Mot bakgrund av gjorda

uttalanden ansåg sig utskottet inte berett att då förorda någon

ändring av gällande regler. Utskottet hänvisade emellertid till

att justitiedepartementet enligt inhämtade upplysningar hade för

avsikt att under år 1989 göra en utvärdering av reglerna i ÄB.

Ett slutligt ställningstagande till spörsmålet om efterlevande

makes arvsrätt borde därför enligt utskottet anstå i avvaktan på

resultatet av utvärderingen. Därmed avstyrkte utskottet bifall

till motionen.

Boutredning m.m.

Gällande rätt

Regler om dödsboförvaltning, boutredningsman och bouppteckning

återfinns i 18--20 kap. ärvdabalken (ÄB).

Huvudregeln är enligt 18 kap. 1§ att dödsbodelägarna (dvs.

efterlevande make eller sambo, arvingar och universella

testamentstagare) gemensamt förvaltar den dödes egendom under

boets utredning. Om någon dödsbodelägare begär det skall rätten

besluta att egendomen skall avträdas till förvaltning av

boutredningsman (19kap.1§). Rätten skall vidare utse

boutredningsman. Enligt 19kap.3§ skall val av

boutredningsman ske på sådant sätt att uppdraget kan förväntas

bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver.

Boutredningsmannen skall företa alla för boets utredning

erforderliga åtgärder, och han företräder också dödsboet

gentemot tredje man (19kap.11--12§§).

Enligt 20kap. 1§ skall bouppteckning förrättas inom tre

månader efter dödsfallet om inte rätten efter ansökan förlänger

denna tid. Det åligger dödsbodelägare som har hand om egendomen

i boet eller boutredningsman att bestämma tid och plats för

bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män

att förrätta den (20 kap.2§). Vid förrättningen skall den

som vårdar egendomen eller den som i övrigt bäst känner till

boet såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Bouppgivaren

skall på bouppteckningen teckna försäkran på heder och samvete

att uppgifterna är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har

utelämnats (20 kap.6§). Vidare skall gode männen på

bouppteckningen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och

att tillgångarna värderats efter bästa förstånd. Inom en månad

efter upprättandet skall bouppteckningen inges till behörig

domstol för registrering (20kap.8§). Det åligger rätten

enligt 20kap.9§ att tillse att bouppteckning förrättas och

inges i laga tid. Om så ej sker kan rätten förordna om

vitesföreläggande. Rätten kan även tillgripa vitesföreläggande

vid bristfälliga bouppteckningar.

Motionsmotivering

I motion L426 av Stig Bertilsson (m) anförs att samhällets

kontroll över boutredningar och bouppteckningar är mycket dålig.

Ett exempel härpå är enligt motionären att det saknas

kompetenskrav för boutredare. I motionen begärs därför (yrkande

1) att det införs kompetenskrav vid auktorisation/godkännande av

boutredare. Motionären begär vidare (yrkande 2) att det skall

införas etiska regler för hur en boutredare skall arbeta.

Enligt motionären är också tingsrätternas kontroll av inlämnade

boutredningar otillräcklig, och i motionen begärs (yrkande 3)

att denna kontroll skall ökas.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet 15 motioner om olika

äktenskaps- och arvsrättsliga frågor. Flertalet av motionerna

har anknytning till de år 1987 genomförda reformerna på

familjerättens område.

Som en allmän bakgrund till motionsyrkandena vill utskottet

erinra om att den familjerättsliga lagstiftningen under de två

senaste årtiondena varit föremål för en genomgripande

omarbetning. Efter en lång rad av delreformer under denna tid

fattade riksdagen (prop. 1986/87:1, bet. LU18) i april 1987

beslut om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny

balk, äktenskapsbalken (ÄktB). Samtidigt beslöts viktiga

ändringar i ärvdabalken (ÄB) och infördes lagen (1987:232) om

sambors gemensamma hem (sambolagen). Våren 1987 antog riksdagen

också lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken samt

annan följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. (prop.

1986/87:86, bet. LU26). Till grund för lagstiftningen låg

familjelagssakkunnigas huvudbetänkande Äktenskapsbalk (SOU

1981:85). Senare samma år infördes lagen (1987:813) om

homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet. LU28). Den nya

lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988. På grundval av

bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s ikraftträdande

genomfördes vidare hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11)

vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning. Dessa ändringar

trädde i kraft den 1 januari 1990.

Utskottet behandlar i detta sammanhang motion L913 av Ylva

Annerstedt m.fl. (fp) vari begärs ett tillkännagivande om vikten

av nordiskt lagstiftningssamarbete och i synnerhet nordisk

rättslikhet på det civilrättsliga området.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det ligger ett

särskilt värde i att de nordiska länderna samarbetar i

civilrättsliga lagstiftningsfrågor och har en i huvudsak

likartad lagstiftning. Stora delar av den svenska lagstiftningen

på centrala rättsområden har också tillkommit i nordiskt

samarbete. Detta har resulterat i att det på flera områden råder

överensstämmelse mellan lagreglerna i de nordiska länderna. Vad

gäller familjerätten exempelvis vill utskottet erinra om att

familjelagssakkunniga under sitt arbete med äktenskapsbalken

hade ett flertal överläggningar med motsvarande kommittéer i de

andra nordiska länderna. En väsentlig utgångspunkt för

samarbetet var därvid att eftersträva så stor nordisk

rättslikhet som möjligt, och införandet av äktenskapsbalken

innebar också att vi kom att närma oss till vad som gäller i

andra nordiska länder på detta område. Ett annat exempel på

nordiskt lagstiftningssamarbete är den reform av köprätten och

särskilt då den allmänna köplagen som genomfördes i Sverige

under år 1990.

Enligt utskottets mening är den rättslikhet som hitintills

uppnåtts av stort värde, och utskottet utgår från att framtida

reformer på civilrättens område kommer att genomföras i nordiskt

samarbete med målet att uppnå så stor rättslikhet som möjligt.

Av årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 4 s. 69)

framgår sålunda att det nordiska lagstiftningssamarbetet i

ökande utsträckning har inriktats även på behovet av

lagstiftning i ett mera långsiktigt perspektiv. Utskottet vill

också peka på att samarbetet mellan de nordiska länderna inom

ramen för ett blivande EES-avtal sannolikt kommer att resultera

i strävanden mot nordisk rättslikhet också på områden där

intresset av rättslikhet traditionellt inte varit så stort.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon

riksdagens åtgärd med anledning av motion L913 inte är

erforderlig.

Medling

Före år 1974 gällde att äktenskap kunde upplösas genom

äktenskapsskillnad eller genom återgång. Äktenskapsskillnad

kunde i vissa fall erhållas omedelbart och annars efter

föregående hemskillnad. Innan mål om hemskillnad fick tas upp av

domstol måste medling eller åtminstone försök till medling ha

ägt rum. År 1973 ändrades reglerna om upplösning av äktenskap.

Därvid upphävdes reglerna om hemskillnad samt bestämmelserna om

omedelbar äktenskapsskillnad på särskilda grunder. Vidare

avskaffades den obligatoriska medlingen och ersattes med ett

system som ger möjlighet till frivillig medling.

I motion L401 av Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c)

uttrycks en oro för de höga skilsmässotalen i vårt land. Enligt

motionärerna drabbas särskilt barnen hårt av en skilsmässa och

samhället måste därför vidta kraftfulla åtgärder för att söka

förhindra onödiga skilsmässor där barn är inblandade. I motionen

framhålls vidare att det är sannolikt att människor som upplever

en situation av söndring i sina äktenskap skulle behöva hjälp

utifrån för att få sin situation analyserad på ett objektivt

sätt. En lämplig åtgärd skulle därför enligt motionärerna vara

att införa obligatorisk medling för de människor som är på väg

att skiljas i de fall där barn är inblandade. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att människor som

befinner sig i en skilsmässosituation är i behov av stöd och

hjälp. Inte minst viktigt är enligt utskottets mening att

familjer med barn kan få stöd i krissituationer. Utskottet anser

däremot inte att ett återinförande av den obligatoriska

medlingen skulle utgöra någon lämplig form för erforderliga

stödåtgärder. Den obligatoriska medlingen hade nämligen

betydande nackdelar. Redan det förhållandet att medlingen var

obligatorisk var ägnat att göra makarna negativt inställda till

den. Härtill kom att medlingen i normalfallet företogs i

omedelbar anslutning till talans väckande eller med andra ord

vid en mycket sen tidpunkt, då makarna eller i vart fall den ena

av dem redan hade bestämt sig för att skiljas. Dessutom kunde

den obligatoriska medlingen lätt upplevas både som en onödig

formalitet och som ett opåkallat intrång i personliga

angelägenheter. I jämförelse med medlingen erbjuder enligt

utskottets mening den frivilliga familjerådgivningen väsentliga

fördelar för människor som har behov av hjälp för att lösa sina

konflikter. Utskottet vill därför understryka vikten av att

människor i krissituationer har tillgång till en väl utbyggd

familjerådgivning. Riksdagen har också helt nyligen gett

regeringen till känna att verksamheten med familjerådgivning bör

tryggas (bet. 1990/91:SoU 7, rskr. 51).

I anslutning till det anförda vill utskottet också erinra om

de nya reglerna om vårdnad och umgänge, som har trätt i kraft

den 1 mars 1991. Reglerna innebär bl.a. att föräldrar som skall

skiljas alltid får möjlighet till s.k. samarbetssamtal i

vårdnads- och umgängesfrågor. När samarbetssamtal aktualiseras

är visserligen skilsmässan som regel ett faktum, men enligt

utskottets mening är den införda möjligheten till sådana samtal

en viktig åtgärd när det gäller att åstadkomma

samförståndslösningar för barnets bästa och därmed förhindra för

barnet skadliga konsekvenser av föräldrarnas separation.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L401.

Vissa frågor om makars försäkringar, m.m.

Liksom GB delar ÄktB in makars egendom i giftorättsgods och

enskild egendom. All egendom som inte är enskild utgör

giftorättsgods. Enskild egendom i ett äktenskap kan enligt ÄktB

uppkomma endast genom äktenskapsförord, genom villkor vid gåva

från någon annan än den andra maken eller genom föreskrift i

testamente (7 kap. 2§ ÄktB). Det är alltså inte möjligt att

tillskapa enskild egendom genom t.ex. förmånstagarförordnande i

försäkring.

Äktenskapsförordet har enligt ÄktB inte givits någon annan

funktion än att möjliggöra för makarna att bestämma i vad mån

deras egendom skall vara enskild egendom eller giftorättsgods.

Till skillnad från vad som gällde enligt GB skall

äktenskapsförord alltså inte användas för gåvor mellan makarna.

När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas

mellan dem genom bodelning. I likhet med GB bygger ÄktB på

principen att makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall

delas lika mellan dem sedan vardera maken erhållit täckning för

sina skulder. Skuldtäckning skall normalt ske ur

giftorättsgodset (11 kap. 2§ ÄktB). Är skulderna förenade med

särskild förmånsrätt i enskild egendom eller har de eljest

särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för

underhåll av en fastighet som är enskild egendom, får en make

dock täckning för skulden ur sitt giftorättsgods endast i den

mån värdet av den enskilda egendomen inte räcker till för

betalning av skulden.

I 10kap. 3§ ÄktB finns bestämmelser om att viss egendom

eller rättighet skall undantas från bodelning trots att

egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. Av lagrummets

första stycke följer att exempelvis rätten till pension från

arbetsgivaren skall hållas utanför bodelningen. Detsamma torde

gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som

arbetsgivaren tecknat. Enligt andra stycket i paragrafen får

också rätt till pension på grund av en privat försäkring som

någon av makarna äger undantas, dock endast om utfallande belopp

skall beskattas som inkomst och om försäkringen gäller rätt till

(1) ålderspension eller invalidpension, eller (2)

efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pension

föreligger vid bodelningen. Efter en ändring av 10kap. 3§

ÄktB som genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11)

gäller vidare enligt en särskild bestämmelse att rätt till nu

angivet slag av pension helt eller delvis ingår i bodelningen om

det med hänsyn till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska

förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt

att undanta pensionsrätten från bodelning. Under förarbetena

uttalades att den nya jämkningsbestämmelsen får ses som en

undantagsregel och därför bör tillämpas restriktivt.

Enligt 11kap. 4§ ÄktB har make rätt till kompensation vid

bodelning för det fall att den andra maken inför en förestående

äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria transaktioner.

Bestämmelsen innebär att resultatet av bodelningen skall

korrigeras om den ena maken inom viss tid -- som med giltighet

från den 1 januari 1990 förlängts från ett år till tre år --

före ansökan om äktenskapsskillnad genom gåva avhänt sig

giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt

giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

Detsamma gäller när giftorättsgodset använts till att öka värdet

av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10kap. 3§ ÄktB

inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen i fråga skall göras

så att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i

boet som om det aktuella giftorättsgodset alltjämt hade funnits

kvar.

Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts

och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner,

som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om

äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade

giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan

emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt

fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett

oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12kap. 1§ ÄktB att vid

bodelning som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt

giftorättsgods kan få behålla mer än sin andel av

giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med

hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas

ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. I ÄktB

har vidare införts en särskild regel om jämkning av

äktenskapsförord.

I motion L421 av Charlotte Cederschiöld (m) tas upp frågor med

anknytning till reglerna i 10kap. 3§ ÄktB om behandlingen av

pensionsförsäkringar vid bodelning. Motionären kritiserar vissa

förarbetsuttalanden som innebär att möjligheten att dra in

privata pensionsförsäkringar i bodelningen skall tillämpas

restriktivt och bara komma till användning i undantagsfall. I

motionen begärs (yrkande 2) ett uttalande från riksdagen om att

bestämmelsen i fråga inte skall ges en restriktiv tolkning.

Motionären framhåller vidare att makar som vill och kan

sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska

förhållanden bör ha en möjlighet att träffa avtal om hur

pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan vid en eventuell

framtida bodelning. Motionären yrkar (yrkande 1) att riksdagen

hos regeringen snarast begär förslag till lagändring i enlighet

med det anförda. Slutligen tas i motionen upp frågan om

behandlingen av makarnas samtliga pensionsrättigheter vid

bodelningen. Motionären anför att det -- bl.a. mot bakgrund av

urholkningen av ATP-systemet -- kan finnas skäl att vid

bodelningen till viss del väga in även makarnas kollektiva

pensionsrättigheter, och motionärerna begär ett tillkännagivande

härom (yrkande 3).

Även i motion L410 av Sten Svensson m.fl. (m) framhålls att

det är angeläget att ge makar möjlighet att träffa avtal om hur

privata pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan.

Motionärerna begär därför (yrkande 1) att riksdagen hos

regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger

makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall

fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Vidare begärs i

motionen (yrkande 2) en utredning om möjligheten att vid

bodelning också beakta det samlade värdet av resp. makes

pensionsrättigheter.

I motion L411 av Charlotte Cederschiöld (m) påpekas att det

genom förordnande i samband med gåva eller testamente med

rättslig verkan kan föreskrivas att den egendom som avses med

förordnandet skall vara mottagarens enskilda. Motionären anser

det omotiverat och inkonsekvent att motsvarande möjlighet inte

föreligger när det gäller förmånstagarförordnande i försäkring

och yrkar att 7kap. 2§ ÄktB ändras så att det blir möjligt

att åstadkomma enskild egendom också genom

förmånstagarförordnande.

Vad först angår frågan om möjligheten för makar att i förväg

avtala om fördelning av privata pensionsförsäkringar kan

utskottet ha viss förståelse för tanken att makarna vid sidan av

den nya jämkningsregeln i 10kap. 3§ ÄktB bör ha en sådan

möjlighet. Som utskottet framhållit då spörsmålet tidigare

aktualiserats motionsvägen (se bet. 1989/90:LU11 och LU23) kan

det emellertid på goda grunder ifrågasättas huruvida det finns

ett mera utbrett behov av en sådan möjlighet att träffa avtal.

En avtalslösning har vidare vissa nackdelar eftersom den kräver

aktivitet från båda makarnas sida innan bodelningen aktualiseras

och fordrar att båda makarna är överens samt förutsätter att

makarna har goda kunskaper om lagens innehåll. Det kan därför

antas att en möjlighet att avtala om pensionsförsäkringarna

skulle kunna utnyttjas av ett relativt litet antal äkta makar.

Särskilt när det gäller försäkringar som tecknats före avtalet

är det vidare inte alltid givet att en uppdelning av

försäkringen kan genomföras av försäkringstekniska skäl. Härtill

kommer att makarna redan enligt gällande rätt har en möjlighet

att genom bodelning under pågående äktenskap omfördela

rättigheterna på grund av pensionsförsäkringar, låt vara att det

i enstaka fall kan vara vissa nackdelar förbundna med en sådan

omfördelning. Mot motionärernas förslag talar vidare att

regelsystemet i ÄktB skulle ytterligare kompliceras, och

utskottet vill härvidlag bl.a. peka på att en avtalsmöjlighet

sannolikt skulle kräva en särskild bestämmelse om jämkning. Inte

heller från mera principiella utgångspunkter är förslaget

invändningsfritt. ÄktB bygger på principen att avtal mellan

makar om kommande bodelning skall träffas i form av

äktenskapsförord. Endast inför en omedelbart förestående

äktenskapsskillnad får s.k. föravtal träffas, och sådana avtal

har inte verkan mot tredje man. Om makar skulle få möjlighet att

avtala om pensionsförsäkringar måste överenskommelserna således

ha äktenskapsförordets form. Enligt ÄktB förhåller det sig

emellertid så att äktenskapsförord skall användas endast för

avtal om egendomsordningen i äktenskapet, dvs. i fråga om

uppdelningen i giftorättsgods och enskild egendom. Ett avtal om

framtida delning av pensionsrättigheter har dock inte den

karaktären utan avser den faktiska fördelningen mellan makarna

av det giftorättsgods som utgörs av pensionsförsäkringar. Att

låta även sådana avtal ha formen av äktenskapsförord skulle

enligt utskottets mening bryta systematiken i ÄktB och medföra

ytterligare komplikationer. Vidare skulle det strida mot

principerna bakom svensk äktenskapslagstiftning -- såväl den

nuvarande som den tidigare -- att tillåta att avtal ingås långt

i förväg om hur viss egendom faktiskt skall fördelas vid

bodelning.

Mot bakgrund av det anförda finns det enligt utskottets mening

inte nu anledning att införa en sådan regel som begärs i

motionerna L410 yrkande 1 och L421 yrkande 1, och utskottet

avstyrker därför bifall till motionsyrkandena.

Också den i motion L421 väckta frågan om tillämpningen av

jämkningsbestämmelsen i 10kap. 3§ tredje stycket ÄktB

behandlades av utskottet i betänkandena 1989/90:LU11 och LU23.

Som utskottet då framhöll bör principen alltjämt vara att rätten

till pensionsförsäkring skall hållas utanför bodelningen.

Jämkningsbestämmelsen får därför ses som en undantagsregel och

bör således tillämpas restriktivt. I anslutning härtill vill

utskottet betona att jämkning enligt den nya regeln inte är det

enda medel som står till förfogande när det gäller att förhindra

oskäliga verkningar av bestämmelsen i 10kap. 3§ ÄktB. Också

reglerna om jämkning av bodelning och av äktenskapsförord liksom

bestämmelserna om engångsunderhåll kan utnyttjas i detta syfte.

Utskottet vill även påpeka att den samtidigt med

jämkningsbestämmelsen i 10kap. 3§ tredje stycket ÄktB

införda ändringen av den s.k. vederlagsregeln i 11kap. 4§

ÄktB ger en make ökade möjligheter att få kompensation för

värdet av de pensionsförsäkringar som den andra maken tagit.

Utskottet kan således lika litet nu som under föregående

riksmöte ställa sig bakom önskemålet om en mera liberal

tillämpning av jämkningsbestämmelsen i fråga och avstyrker

följaktligen bifall till motion L421 yrkande 2.

Vad härefter gäller det framförda önskemålet om beaktande av

makarnas kollektiva pensionsrättigheter vill utskottet erinra om

att pensionsberedningen (S 1984:03), vars uppgift varit att göra

en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen,

nyligen avslutat sitt arbete. Beredningen har i sitt

slutbetänkande (SOU 1990:76) Allmän pension tagit upp frågan om

delning mellan makar av deras gemensamt intjänade pensionspoäng

inom ATP. Beredningen har därvid -- efter sammanvägning av skäl

för och emot ett system med likadelning mellan makar av den

ATP-rätt som de intjänat under äktenskapet -- ställt sig

avvisande till ett sådant system. Vid övervägande av andra

tänkbara lösningar har beredningen dock funnit att en framkomlig

väg skulle vara en utvidgning av tillämpningsområdet för den

jämkningsregel som införts i 10kap. 3§ tredje stycket ÄktB.

Enligt beredningen skulle denna regel möjligen i en något

modifierad form kunna utsträckas till att avse även pensionsrätt

inom ATP och de kollektivtavtalsreglerade

tjänstepensioneringarna. Något mer konkret förslag framläggs

dock inte, utan beredningen inskränker sig till att framhålla

vikten av att en lösning enligt det skisserade alternativet

prövas i något sammanhang som är mer lämpligt än inom ramen för

en utredning på den allmänna försäkringens område. Betänkandet

övervägs för närvarande inom socialdepartementet.

I avvaktan på resultatet av regeringens överväganden anser

utskottet -- i linje med vad utskottet anförde då

motionsyrkanden med samma syfte behandlades hösten 1989 och

våren 1990 (se bet. 1989/90:LU11 och LU23) -- att det inte finns

skäl att förorda några förändringar av ÄktB:s bodelningsregler

på sätt som begärts i motionerna. Utskottet vill tillägga att

rätten till egen pension i form av allmän pension eller

avtalspension är en sådan rättighet som i regel inte kan

överlåtas och att den därför i likhet med andra sådana

rättigheter -- enligt vad som länge gällt inom äktenskapsrätten

-- undantas från bodelning. En förändring i detta avseende

skulle innebära att man frångick en grundläggande princip på

området. Avslutningsvis vill utskottet peka på att

jämkningsregeln i 10kap. 3§ ÄktB redan nu ger en viss

möjlighet att -- i de fall privata pensionsförsäkringar finns --

beakta makarnas totala pensionsskydd. Av betydelse för

bedömningen av makarnas ekonomiska förhållanden är nämligen hur

makarna har sitt pensionsskydd ordnat. Är det fråga om en stor

pensionsförsäkring som inte balanseras av en motsvarande pension

på den andra makens sida kan det finnas skäl att överväga en

indragning helt eller delvis av försäkringen i bodelningen. Med

det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L410

yrkande 2 och L421 yrkande 3.

Vad slutligen gäller det i motion L411 upptagna spörsmålet om

det bör vara möjligt att göra belopp som utbetalas i enlighet

med förmånstagarförordnande i försäkring till mottagarens

enskilda egendom, erinrar utskottet om att frågan berördes av

familjelagssakkunniga i deras huvudbetänkande (SOU 1981:85)

Äktenskapsbalk. De sakkunniga kom på närmare angivna skäl fram

till att det inte bör vara möjligt att i samband med ett

förmånstagarförordnande vid livförsäkring bestämma att

utbetalade belopp skall utgöra mottagarens enskilda egendom.

Enligt de sakkunniga, som i denna fråga var eniga, borde det i

stället ankomma på de berörda makarna själva att genom

äktenskapsförord bestämma om och i så fall i vilken omfattning

ett belopp, som en av dem har uppburit som förmånstagare, skall

hållas utanför en framtida bodelning. I proposition 1986/87:1

med förslag till äktenskapsbalk m.m. anslöt sig

departementschefen till familjelagssakkunnigas uppfattning i nu

angivet hänseende. Propositionen föranledde i denna del inte

några uttalanden från riksdagens sida (LU 1986/87:18).

Enligt utskottets mening har några sådana omständigheter som

nu bör föranleda ett ändrat ställningstagande till spörsmålet

inte framkommit. Utskottet vill dock inte utesluta att frågan --

sedd i ett längre perspektiv -- kan komma i ett annat läge.

Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L411.

Internationell äktenskapsrätt

Genom riksdagsbeslut under våren 1990 antogs en ny lag om

vissa internationella rättsförhållanden rörande makars

förmögenhetsförhållanden (prop. 1989/90:87, bet. LU32, rskr.

267). Den nya lagen, som ersatte 1912 års lag i ämnet, innebär

att nationalitetsprincipen övergetts vid val av tillämplig lag

och i stället är makarnas hemvist styrande. Enligt den nya

lagstiftningen skall sålunda lagen i den stat där makarna tog

hemvist när de gifte sig tillämpas på deras

förmögenhetsförhållanden såvida de inte träffat avtal om annat.

Om makarna efter giftermålet flyttar och stadigvarande bosätter

sig i ett annat land skall i stället den statens lag tillämpas.

För att lagen i det nya bosättningslandet skall bli tillämplig

krävs dock antingen att makarna är medborgare eller tidigare

haft hemvist i det landet eller att de efter flyttningen

stadigvarande bott där i minst två år. Också i detta fall har

makarna möjlighet att träffa avtal om vilken lag som skall

tillämpas. De möjligheter som makarna har att träffa avtal om

tillämplig lag är så till vida begränsade att åtminstone en av

makarna vid avtalstillfället måste vara medborgare i eller ha

hemvist i det land vars lag de vill göra tillämplig. Lagen

innebär vidare att svensk rätt skall tillämpas i vissa fall

trots att lagvalsreglerna pekar ut en utländsk lag. På begäran

av en make eller dödsbodelägare skall sålunda svensk lag i

princip tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning. Vidare

skall äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makarnas

gemensamma bostad och bohag liksom reglerna om makes rätt att

överta sådan egendom alltid tillämpas när bostaden och bohaget

finns i Sverige.

I motion L422 av Ylva Annerstedt (fp) konstateras att enligt

den nya lagen om internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap det är hemvistlandets lag som är tillämplig lag vid

exempelvis skilsmässa. Regeln får till följd att vid

utlandssvenskars skilsmässa kan de mest skiftande utländska

regelverk komma att tillämpas. Enligt motionären missgynnas inte

sällan kvinnan av detta förhållande. I motionen konstateras

vidare att det visserligen finns möjligheter för att tillämpa

svensk lag men motionären ifrågasätter om

utlandssvenskarna verkligen känner till dessa möjligheter.

Enligt motionären krävs därför informationsinsatser till

utlandssvenskar och ett tillkännagivande härom begärs i motionen

(yrkande 2). En annan lösning är enligt motionären en lagändring

som innebär att svensk lag alltid skall gälla för svenska

medborgares äktenskapliga ekonomi. I motionen begärs (yrkande 1)

att regeringen utreder möjligheterna till en sådan lagändring.

Med anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet

understryka att bestämmelserna i lagen om vissa internationella

rättsförhållanden rörande makars förmögenhetsförhållanden är

tillämpliga endast när frågor som angår makarnas ekonomiska

mellanhavanden aktualiseras i Sverige. Om makarna inte är

bosatta här i landet och väljer att ta upp sådana frågor i det

land där de har sitt hemvist blir det i stället lagvalsreglerna

i det landet som skall tillämpas. För utlandssvenskarnas del

innebär det sagda att återverkningarna av de nya regler som

genomfördes år 1990 begränsas till fall då olika spörsmål

rörande makars förmögenhetsförhållanden skall behandlas i

Sverige. I dessa fall kan utskottet konstatera att för makar med

svenskt medborgarskap som varit bosatta utomlands under längre

tid än två år får den nya lagstiftningen den följden att deras

förmögenhetsförhållanden kommer att bedömas enligt lagen i den

stat där de har sitt nuvarande hemvist och alltså inte längre

enligt svensk rätt. Om makarna vill att de ekonomiska

förhållandena i deras äktenskap även i fortsättningen skall

bedömas enligt svensk rätt ger dock lagstiftningen dem möjlighet

att träffa avtal härom. Avtalsmöjligheten i förening med

gällande bestämmelser om svensk domstols behörighet att ta upp

äktenskapsmål mellan svenska medborgare och de nya reglerna om

svensk domsrätt i frågor om makars förmögenhetsförhållanden ger

garantier för att makarna alltid kan få

förmögenhetsförhållandena bedömda i Sverige enligt svenska

regler. Då de nya reglerna infördes framhöll utskottet (se bet.

1989/90:LU32) att denna ordning kan bli av stor betydelse för

många utlandssvenskar när det gäller att undvika inte önskvärda

konsekvenser av övergången från nationalitetsprincipen till

hemvistprincipen i de svenska internationellt privaträttsliga

reglerna på äktenskapsrättens område. Vidare underströk

utskottet -- med hänsyn till att de nya reglerna skulle komma

att beröra ett stort antal människor -- vikten av att

allmänheten får en tillfredsställande information om

lagstiftningens innebörd. Särskilt angeläget ansåg utskottet det

vara att informationen når såväl invandrarna här i landet som de

svenska medborgare som har för avsikt att flytta utomlands eller

redan är bosatta utanför landet. Enligt vad utskottet erfarit

har också betydande informationsinsatser genomförts. Sålunda har

justitiedepartementet utgivit en broschyr med titeln "Gäller

svensk eller utländsk lag i ditt äktenskap?" Broschyren har

distribuerats såväl till invandrarorganisationer i Sverige som

-- under medverkan av utrikesdepartementet -- till svenska

ambassader i utlandet. Vidare har broschyren distribuerats till

bl.a. utlandssvenskarnas förening, som i sin tidning "Svensk i

världen" informerat om lagen och dess innehåll.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att behovet av

informationsinsatser i frågan är väl tillgodosett. Någon

riksdagens åtgärd med anledning av yrkande 2 i motion L422 är

därför inte erforderligt. Inte heller anser utskottet att det nu

-- mindre än ett år efter lagens ikraftträdande -- finns skäl

att förorda en sådan lagändring som begärs i motionen. Utskottet

avstyrker således bifall även till yrkande 1 i motion L422.

Lagen om sambors gemensamma hem m.m.

Som inledningsvis berörts infördes under våren 1987 lagen om

sambors gemensamma hem (sambolagen). Senare samma år antogs

lagen om homosexuella sambor, varigenom bestämmelserna i bl.a.

sambolagen gjordes tillämpliga också i homosexuella

parförhållanden.

För homosexuella parförhållanden har i Danmark införts en lag

om registrerat partnerskap. Lagen trädde i kraft den 1 oktober

1989 och är tillämplig när två personer av samma kön låtit

registrera ett partnerskap mellan dem. I och med registreringen

blir de regler som gäller för makar tillämpliga i väsentliga

avseenden, dock inte när det gäller rätten till gemensam vårdnad

om barn samt i fråga om möjligheten till adoption.

Socialstyrelsen, som genom beslut av regeringen getts ett

övergripande ansvar för samordningen av insatser för de

homosexuella, har i en skrivelse till regeringen i juni 1990

föreslagit en lagstiftning om registrerat partnerskap, byggd på

den danska lagen.

Med hänvisning såväl till den danska lagstiftningen som till

socialstyrelsens förslag tas frågan om registrerat partnerskap

upp i ett flertal motioner. I motionerna L408 av Anita Stenberg

m.fl. (mp), L416 av Anita Johansson m.fl. (s), L418 av Margareta

Winberg m.fl. (s) och L419 av Ingegerd Wärnersson m.fl. (s)

begärs skyndsamt förslag till lagstiftning om registrerat

partnerskap för homosexuella. Lars Werner m.fl. (v) begär i

motion L417 att riksdagen nu fattar ett principbeslut om

lagstiftning i form av registrerat partnerskap för homosexuella

(yrkande 1). Vidare begärs i motionen en utredning angående

vilka regler i annan lagstiftning som bör gälla för denna

samlevnadsform (yrkande 2). Slutligen begärs i motion L423 av

Daniel Tarschys m.fl. (fp) ett tillkännagivande om vikten av att

en rad juridiska frågor löses innan ett registrerat partnerskap

för homosexuella införs.

Utskottet erinrar om att regeringen i januari 1991 beslutat

tillkalla en kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen

om homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om s.k.

registrerat partnerskap. Av direktiven framgår

att en grundläggande fråga när det gäller en lagstiftning om

registrerat partnerskap är vilket tillämpningsområde en sådan

lagstiftning bör ha. Vidare skall kommittén bl.a. inventera

äktenskapets olika rättsverkningar för att kunna bedöma vilka

undantag som kan vara påkallade. Med hänsyn till önskvärdheten

av nordisk rättslikhet på bl.a. familjerättens område bör

kommittén också ta del av de erfarenheter som har vunnits i

Danmark och informera sig om situationen på det aktuella området

i de andra nordiska länderna. Utifrån angivna utgångspunkter bör

kommittén ta ställning till om en lagstiftning om registrerat

partnerskap bör införas i Sverige och vilken omfattning och

inriktning som den i så fall bör ha. Utredningsarbetet skall

enligt direktiven vara slutfört före utgången av maj 1992.

Med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda skall komma

till stånd anser utskottet att motionerna L408, L416, L417,

L418, L419 och L423 inte bör föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd.

Utskottet behandlar i detta sammhang också motion L424 av Åsa

Domeij och Roy Ottosson (mp), vari framförs kritik mot

sambolagen såsom innebärande en typ av tvångsäktenskap. Enligt

motionärerna bör sammanlevande utan barn ha rätt att välja om de

vill juridiskt reglera sitt förhållande eller inte, och endast

för sammanlevande som har barn ihop finns det motiv för en

juridisk reglering av förhållandet. I motionen begärs därför

sådana ändringar i sambolagen att den blir tillämplig endast för

par med gemensamma barn.

Som tidigare berörts är sambolagen tillämplig i fråga om

sådana samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift

kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Lagen innebär att när ett samboförhållande upplöses får samborna

en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det

gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande.

För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska

förhållanden finns dock möjlighet att avtala om att lagens

delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.

Som utskottet framhöll vid sambolagens införande (se bet. LU

1986/87:18) finns det vid samboförhållanden ett klart behov av

regler som ger lösningar på praktiska problem av juridisk art

och som skyddar den svagare parten i förhållandet. Det sagda

gäller oavsett om parterna har gemensamma barn eller ej. Med

anledning av vad som anförs i motionen om tvångsäktenskap vill

utskottet vidare understryka att de sambor som inte önskar att

bodelningsreglerna i lagen skall tillämpas har möjlighet att

avtala härom. Enligt utskottets mening har sambolagen --

tvärtemot vad motionärerna hävdar -- inte minskat utan snarast

ökat valfriheten för sambor. Tidigare kunde samborna blott välja

mellan att antingen gifta sig eller att leva i ett förhållande

vars rättsverkningar inte kunde regleras. Med den nya

lagstiftningen har det blivit möjligt för dem att leva samman

under förhållanden som ger dem ett begränsat skydd om de inte

väljer att stå utanför sambolagen eller att gifta sig. Redan på

grund av det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom

önskemålet i motionen. Härtill kommer att en sådan begränsning

av sambolagens tillämpningsområde som förespråkas av

motionärerna skulle innebära inte bara att åtskilliga

heterosexuella sambor skulle ställas utanför det skydd lagen ger

utan också att rättsverkningarna av samtliga homosexuella

samboförhållanden skulle upphöra.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L424.

Barns arvsrätt

1987 års reform av den äktenskapsrättsliga lagstiftningen

innefattade som tidigare berörts betydande ändringar i ÄB. De

nya reglerna innebär bl.a. att då en av makarna i ett äktenskap

dör har den efterlevande rätt att ärva kvarlåtenskapen före

makarnas gemensamma bröstarvingar. Vad maken ärver innehar maken

med s.k. fri förfoganderätt. Då den efterlevande maken i sin tur

avlider har bröstarvingarna rätt till efterarv efter den först

avlidne maken, dvs. en rätt att ärva en andel i boet som

motsvarar vad den efterlevande innehaft med fri förfoganderätt.

I sin egenskap av bröstarvingar till också den sist avlidne

maken har de även rätt till arv i vad den maken ägt.

Efterlämnar den först avlidne maken bröstarvingar som inte är

också den efterlevandes bröstarvingar, t.ex. barn från ett

tidigare äktenskap, har de rätt att få ut sin arvslott

omedelbart. Sådana arvingar -- i fortsättningen benämnda

särkullbarn -- har dock givits möjlighet att avstå från sin rätt

till omedelbart arv till förmån för den efterlevande maken. Gör

de det blir särkullbarnen berättigade till efterarv på samma

sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar.

Ett avstående från rätten att omedelbart få ut sin arvslott

kan ske sedan arvlåtaren avlidit. Några hinder mot att

särkullbarn avstår från sin rätt redan under arvlåtarens livstid

finns inte. Ett sådant avstående torde bli att bedöma enligt

bestämmelserna om arvsavtal i ÄB. Av 17kap. 2§ ÄB följer att

en arvinge med bindande verkan skriftligen kan avsäga sig sin

rätt till arv. Bröstarvinge har dock oavsett att avsägelse skett

alltid rätt att få ut sin laglott, dvs. hälften av arvslotten,

såvida han inte avstått från denna mot skäligt vederlag eller

vissa andra förutsättningar är uppfyllda.

I motion L406 av Rinaldo Karlsson (s) framhålls att den

nuvarande ordningen, som innebär att hel- och halvsyskon

behandlas olika i arvsrättsligt hänseende, kan leda till

otrygghet för den efterlevande maken och till problem syskonen

emellan. Enligt motionären bör ÄB ändras så att halvsyskon

jämställs med helsyskon när det gäller rätten att få ut sitt

arv.

Som framhålls i motionen är det numera inte ovanligt med

familjer där makarna har både gemensamma barn och barn från

tiden före äktenskapet. Om den ena maken i sådana familjer dör

kan det av familjemedlemmarna upplevas som naturligt att den

avlidnes särkullbarn på samma sätt som makarnas gemensamma barn

väntar med att ta ut sitt arv till dess den efterlevande dött.

Som nämnts medger också de nya arvsreglerna att särkullbarnen

avstår från sin rätt att omedelbart få ut arvslotten till förmån

för den efterlevande maken. Vid en bedömning av arvsrätten för

efterlevande make måste emellertid beaktas att de känslomässiga

banden mellan en make och den andre makens barn från tiden före

äktenskapet i många fall kan vara svaga. Det är därför

förståeligt att -- som framhölls av departementschefen under

förarbetena till äktenskapsreformen (prop. 1986/87:1) -- de inte

gemensamma bröstarvingarna inte alltid anser sig ha anledning

att avvakta den efterlevandes död för att få ut sitt arv. Det

föreligger också en risk att det vid den efterlevandes död inte

finns något kvar för dessa bröstarvingar att ärva. Den

efterlevande kan bl.a. vilja av olika skäl prioritera sina egna

arvingar på bekostnad av den avlidnes särkullbarn. Särskilt stor

är naturligtvis den risken när det är fråga om bröstarvingar som

har haft ringa eller ingen kontakt alls med den efterlevande

under dennes äktenskap med den avlidne, exempelvis därför att de

växt upp i en annan familj. Av stor betydelse i sammanhanget är

också att barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra

först i början av 1970-talet fick rätt till arv efter sin fader

och dennes släkt och att den reformen enligt vad utskottet

uttalade i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till

äktenskapsbalk m.m. (se LU 1986/87:18 s. 29) ännu inte slagit

igenom helt i den allmänna rättsuppfattningen. I synnerhet

gäller det sagda de barn som fötts före ikraftträdandet av dessa

arvsregler och som för sin arvsrätt är beroende av att de

antecknats i faderns personakt.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om att enligt den

s.k. basbeloppsregeln i ÄktB en efterlevande make alltid har

rätt att ärva så mycket av den avlidnes kvarlåtenskap att det

tillsammans med den efterlevandes enskilda egendom och vad han

erhåller vid bodelningen uppgår till fyra basbelopp. Regeln

gäller även gentemot särkullbarn och innebär således en garanti

för att i dödsbon med begränsade tillgångar den efterlevande får

överta hela eller större delen av boet.

Mot bakgrund av det anförda är utskottet lika litet nu som då

frågan behandlades år 1989 (se bet. 1988/89:LU22) berett att

förorda någon ändring av arvsreglerna på sätt som begärts i

motion L406. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till

motionen.

Boutredning m.m.

I motion L426 av Stig Bertilsson (m) anförs att samhällets

kontroll över boutredningar och bouppteckningar är mycket dålig.

I motionen begärs därför (yrkande 1) att det införs

kompetenskrav vid auktorisation/godkännande av boutredare.

Motionären begär vidare (yrkande 2) att det skall införas etiska

regler för hur en boutredare skall arbeta. Enligt motionären är

också tingsrätternas kontroll av inlämnade boutredningar

otillräcklig och i motionen begärs (yrkande 3) att denna

kontroll skall ökas.

Regler om dödsboförvaltning, boutredningsman och bouppteckning

finns i 18--20 kap. ärvdabalken (ÄB).

Huvudregeln är enligt 18kap. 1§ att dödsbodelägarna (dvs.

efterlevande make eller sambo, arvingar och universella

testamentstagare) gemensamt förvaltar den dödes egendom under

boets utredning. Om någon dödsbodelägare begär det skall rätten

besluta att egendomen skall avträdas till förvaltning av

boutredningsman (19kap. 1§). Rätten skall vidare utse

boutredningsman. Enligt 19kap. 3§ skall val av

boutredningsman ske på sådant sätt att uppdraget kan förväntas

bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver.

Enligt 20kap. 1§ ÄB skall bouppteckning förrättas inom tre

månader efter dödsfallet om inte rätten efter ansökan förlänger

denna tid. Det åligger dödsbodelägare som har hand om egendomen

i boet eller boutredningsman att bestämma tid och plats för

bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att

förrätta den (20 kap. 2§). Vid förrättningen skall den som

vårdar egendomen eller den som i övrigt bäst känner till boet

såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Bouppgivaren skall på

bouppteckningen teckna försäkran på heder och samvete att

uppgifterna är riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har

utelämnats (20 kap. 6§). Vidare skall gode männen på

bouppteckningen intyga att allt har blivit riktigt antecknat och

att tillgångarna värderats efter bästa förstånd. Inom en månad

efter upprättandet skall bouppteckningen inges till behörig

domstol för registrering (20kap. 8§). Det åligger rätten

enligt 20kap. 9§ att tillse att bouppteckning förrättas och

inges i laga tid. Om bouppteckning inte lämnas in i rätt tid kan

rätten förordna om vitesföreläggande. Har bouppteckning inte

skett kan rätten förordna någon att föranstalta därom. Rätten

kan även tillgripa vitesföreläggande vid bristfälliga

bouppteckningar.

Enligt utskottets mening får ÄBs bestämmelser om upprättande

av bouppteckning och om boutredning anses vara till fyllest.

Några skärpningar när det gäller kraven på en boutredningsman

och dennes arbete liksom i fråga om kontrollen av inlämnande

bouppteckningar kan utskottet inte finna motiverade. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L426.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande nordiskt lagstiftningssamarbete

att riksdagen avslår motion 1990/91:L913,

2. beträffande obligatorisk medling

att riksdagen avslår motion 1990/91:L401

res. 1 (c)

3. beträffande avtal om pensionsförsäkringar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L410 yrkande 1 och

1990/91:L421 yrkande 1,

res. 2 (m, fp, c)

4. beträffande tillämpningen av 10 kap. 3§ tredje stycket

äktenskapsbalken

att riksdagen avslår motion 1990/91:L421 yrkande 2,

res. 3 (m, fp)

5. beträffande beaktande av det totala pensionsskyddet vid

bodelning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L410 yrkande 2 och

1990/91:L421 yrkande 3,

res. 4 (m, fp)

6. beträffande förmånstagarförordnande om enskild egendom

att riksdagen avslår motion 1990/91:L411,

res. 5 (m, fp, c, mp)

7. beträffande internationell äktenskapsrätt

att riksdagen avslår motion 1990/91:L422,

8. beträffande registrerat partnerskap för homosexuella

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L408, 1990/91:L416,

1990/91:L417, 1990/91:L418, 1990/91:L419 och 1990/91:L423,

res. 6 (v)

9. beträffande lagen om sambors gemensamma hem

att riksdagen avslår motion 1990/91:L424,

10. beträffande barns arvsrätt

att riksdagen avslår motion 1990/91:L406,

11. beträffande boutredning m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:L426.

Stockholm den 26 mars 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg(m), Lennart Andersson(s),

Owe Andréasson(s), Stig Gustafsson(s), Martin Olsson(c),

Inger Hestvik(s), Bengt Kronblad(s), Gunnar Thollander(s),

Lena Boström(s), Margareta Gard (m), Bengt Harding

Olson(fp), Stina Eliasson(c), Elisabeth Persson(v),

Gunilla Andersson(s), Charlotte Cederschiöld(m), Lola

Björkquist(fp) och Kaj Nilsson (mp).

Reservationer

1. Obligatorisk medling (mom. 2)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Utskottet delar" och på s. 26 slutar med "motion

L401" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas oro för de höga skilsmässotalen

i vårt land. Såväl beprövad erfarenhet som sociala forskningsrön

visar att en skilsmässa är en svår upplevelse som sätter djupa

spår hos de inblandade. Barnen är därvid den svagaste parten och

drabbas i många fall hårt. Utskottet instämmer vidare i

motionärernas uppfattning att människor som befinner sig i en

skilsmässosituation ofta är i behov av stöd och hjälp. Inte

minst viktigt är det enligt utskottets mening att familjer med

barn får stöd i krissituationer.

Liksom motionärerna finner utskottet det angeläget att

människor som upplever en situation av söndring i sina äktenskap

behöver hjälp att få sin situation analyserad från det

perspektiv en objektiv och kunnig person kan anlägga. Konflikter

mellan makar bör därigenom i vissa fall kunna lösas.

I motionen föreslås återinförande av den obligatoriska

medlingen för makar med barn som en lämplig form för

erforderliga stödåtgärder för att lösa konflikter och om möjligt

begränsa antalet skilsmässor. Enligt utskottets mening fyllde

dock inte den obligatoriska medlingen de funktioner som var

önskvärda, bl.a. beroende på att den oftast företogs i omedelbar

anslutning till väckande av talan om äktenskapsskillnad.

Utskottet vill därför inte i första hand förorda en återgång

till systemet med obligatorisk medling. I stället bör en

utbyggnad av den frivilliga familjerådgivningen prövas så att

människor genom denna kan få erforderlig hjälp för att lösa sina

konflikter. Det räcker dock inte enbart med ekonomiska och

personella resurser för familjerådgivningen. Det fordras även

att kännedomen om sådan rådgivning ökar och att människor i

konfliktsituationer verkligen ser det som naturligt att söka

hjälp där. Upplysning och information bör ges främst till

blivande föräldrar och småbarnsfamiljer om möjligheten av att

vid behov vända sig till familjerådgivningen.

Med hänsyn främst till barnens rätt att få växa upp under

harmoniska förhållanden finner utskottet det väsentligt att

regeringen noga prövar förutsättningarna för att även genom

andra åtgärder ge makar stöd och hjälp för att så långt möjligt

lösa sina konflikter innan skilsmässan är ett faktum.

Vad utskottet med anledning av motion L401 sålunda anfört bör

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande obligatorisk medling

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L401 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Avtal om pensionsförsäkringar (mom. 3)

Rolf Dahlberg (m), Martin Olsson (c), Margareta Gard (m),

Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Charlotte

Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "Vad först" och på s. 29 slutar med "till

motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motionerna L410 och L421 anser

utskottet att makar som vill och kan sinsemellan ordna sina

pensionsfrågor och andra ekonomiska förhållanden bör ha

möjlighet till det. Det bör således råda fullständig

avtalsfrihet för makar i fråga om privata pensionsförsäkringar.

I enlighet härmed bör det vid sidan av den nya jämkningsregeln i

10kap. 3§ ÄktB -- som Svenska försäkringsbolags riksförbund

anförde i sitt remissyttrande över den till grund för

jämkningsregeln liggande departementspromemorian (Ds 1989:41)

Vissa äktenskapliga frågor -- finnas möjlighet för makar att

träffa avtal om hur pensionsförsäkringar skall fördelas dem

emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör gälla både försäkringar

som tecknas i framtiden och redan tecknade försäkringar.

Regeringen bör därför snarast framlägga förslag till lagändring

som medger makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar

skall fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Vad

utskottet med bifall till motionerna L410 yrkande 1 och L421

yrkande 1 således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande avtal om pensionsförsäkringar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L410 yrkande 1

och motion 1990/91:L421 yrkande 1 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

3.Tillämpningen av 10kap. 3§ tredje stycket

äktenskapsbalken (mom. 4)

Rolf Dahlberg (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson

(fp), Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "Också den" och på s. 30 slutar med "yrkande 2" bort

ha följande lydelse:

Vad härefter gäller den i motion L421 väckta frågan om

tillämpningen av jämkningsbestämmelsen i 10kap. 3§ tredje

stycket ÄktB erinrar utskottet om att utskottet hösten 1989 i

lagstiftningsärendet accepterade den i propositionen föreslagna

lydelsen av bestämmelsen, som innebär att pensionsförsäkringar

helt eller delvis skall ingå i bodelningen om det med beaktande

av vissa angivna omständigheter skulle vara oskäligt att undanta

pensionsrätten från bodelningen. I motivuttalanden anförde

departementschefen (se prop. 1989/90:30) att den nya

jämkningsregeln skall betraktas som en undantagsregel, som skall

tillämpas restriktivt. Enligt utskottets mening får emellertid

de begränsningar för tillämpningen av bestämmelsen som framgår

av dess lydelse anses tillräckliga. Utskottet är därför numera

inte berett att ställa sig bakom motivuttalandena i fråga.

Utskottet vill i stället framhålla att man vid tillämpningen av

jämkningsregeln bör sträva efter faktisk rättvisa i det enskilda

fallet. Eftersom det inte torde vara möjligt att styra

rättstillämpningen genom att skriva nya motiv till redan antagna

lagar utan att göra ändringar i deras lydelse, förordar

utskottet att jämkningsregeln omarbetas så att det klart framgår

att den inte skall tillämpas restriktivt. Regeringen bör snarast

framlägga förslag till ny lydelse av 10kap. 3§ ÄktB i

enlighet med det anförda.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande tillämpningen av 10kap. 3§ tredje stycket

äktenskapsbalken

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L421 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Beaktande av det totala pensionsskyddet vid bodelning

(mom. 5)

Rolf Dahlberg (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson

(fp) Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "I avvaktan" och slutar med "yrkande 3" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är frågan om behandlingen av makarnas

samtliga pensionsrättigheter vid bodelningen ytterst

betydelsefull. Det går enligt utskottet inte att bortse från det

faktum att män och kvinnor först i en mycket avlägsen framtid

kan komma att uppnå jämställdhet i fråga om inkomst och

ATP-pension. För överblickbar tid måste därför andra möjligheter

övervägas i syfte att söka uppnå en större rättvisa i

pensionshänseende vid makars bodelning. En lösning som därvid

bör prövas är enligt utskottets mening att makar frivilligt kan

avtala att de samlade pensionsrättigheter som tjänats in under

äktenskapet skall delas vid en kommande bodelning. Ett sådant

avtal skulle kunna träffas såväl vid äktenskapets ingående som

under äktenskapets bestånd. Ytterligare en framkomlig väg är den

av pensionsberedningen skisserade lösningen om en utvidgning av

tillämpningsområdet för jämkningsregeln i 10kap. 3§ ÄktB

till att avse även pensionsrätt inom ATP och

kollektivavtalsreglerade tjänstepensioneringar. Utskottet anser

att de nu redovisade lösningarna snarast bör utredas vidare. Vad

utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna L410

yrkande 2 och L421 yrkande 3 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande beaktande av det totala pensionsskyddet vid

bodelning

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L410 yrkande 2

och motion 1990/91:L421 yrkande 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

5. Förmånstagarförordnande om enskild egendom (mom. 6)

Rolf Dahlberg (m), Martin Olsson (c), Margareta Gard (m),

Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Charlotte

Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp) och Kaj Nilsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Vad slutligen" och på s. 31 slutar med "motion L411"

bort ha följande lydelse:

När det sedan gäller det i motion L411 upptagna spörsmålet

angående förmånstagarförordnande om enskild egendom kan

utskottet för sin del inte finna några sakliga skäl att göra

skillnad mellan å ena sidan förmånstagarförordnanden och å andra

sidan förordnanden i samband med gåva eller testamente.

Utskottet kan därför instämma i motionärens uppfattning att det

är omotiverat och inkonsekvent att det inte genom

förmånstagarförordnande i försäkring går att föreskriva att den

egendom som avses med förordnandet skall vara mottagarens

enskilda. Vid den hearing som utskottet hållit i ärendet har

också företrädarna för försäkringsinspektionen,

försäkringsbranschen och Sveriges advokatsamfund uttalat sitt

starka stöd för förslaget i motionen. Från försäkringsbranschens

företrädare har vidare upplysts att förhållandena på

försäkringsmarknaden ändrats väsentligt under senare år. De

synpunkter i saken som på sin tid framfördes av

familjelagssakkunniga i huvudbetänkandet (SOU 1981:85) och som

departementschefen anslöt sig till i proposition 1986/87:1 med

förslag till äktenskapsbalk m.m. har därför numera inte någon

tyngd. I sammanhanget vill utskottet även hänvisa till att

nuvarande ordning kritiserats i den rättsvetenskapliga

litteraturen också från rent juridiska utgångspunkter (se t.ex.

Gösta Walin, Supplement till Ärvdabalken etc., 1988, s. 223

ff.). Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att

7kap. 2§ ÄktB ändras så att det blir möjligt att åstadkomma

enskild egendom genom förmånstagarförordnande. Vad utskottet

anfört bör med bifall till motion L411 ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande förmånstagarförordnande om enskild egendom

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L411 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Registrerat partnerskap för homosexuella (mom. 8)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Med hänsyn" och slutar med "vidare åtgärd" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottet mening framstår det som självklart att

samhället snarast möjligt bör tillmötesgå de önskemål som de

homosexuella själva och deras organisationer framfört om att

frivilligt kunna välja mellan ett formaliserat och ett

icke-formaliserat samliv. I Danmark har också antagits en lag om

registrerat partnerskap, som ger de homosexuella möjlighet att

-- med vissa undantag -- få sin samlevnad reglerad i enlighet

med vad som gäller för gifta par. Någon tvekan i själva

principfrågan har utskottet således inte. Vad som däremot kan

behöva övervägas ytterligare är vilka rättsverkningar som skall

knytas till en ny samlevnadsform för homosexuella par.

Utskottet anser det därför i och för sig tillfredsställande att

regeringen nu beslutat tillkalla en utredning rörande

registrerat partnerskap för homosexuella. Samtidigt måste

utskottet konstatera att direktiven för utredningsarbetet inte

har den utgångspunkten att en lagstiftning om registrerat

partnerskap skall införas. I stället lämnas kommittén fria

händer att överväga om en sådan lagstiftning bör komma till

stånd.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att ett

principbeslut bör fattas om införande av registrerat

partnerskap. Regeringen bör därför snarast framlägga ett förslag

till lagstiftning i enlighet härmed. Vidare bör regeringen genom

tilläggsdirektiv inskränka utredningens uppdrag till att avse

spörsmål om rättsverkningarna av registrerat partnerskap samt

utvärdering av den nuvarande lagen om homosexuella sambor. Vad

utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion

L417 samt med anledning av motionerna L408, L416, L418, L419 och

L423 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande registrerat partnerskap för homosexuella

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L417 samt med

anledning av motionerna 1990/91:L408, 1990/91:L416,

1990/91:L418, 1990/91:L419 och 1990/91:L423 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Obligatorisk medling (mom. 2)

Bengt Harding Olson och Lola Björkquist (båda fp) anför:

Enligt vår mening är det mycket angeläget att familjer i

krissituationer får den hjälp och det stöd som de önskar.

Den frivilliga familjerådgivningen har därför en viktig funktion

att fylla. För att en sådan familjerådgivning skall fungera på

avsett sätt måste den dock finnas tillgänglig i erforderlig

omfattning. Informationen om dessa möjligheter till hjälp och

stöd måste också öka. Med hänsyn till riksdagens nyligen gjorda

uttalande att verksamheten med familjerådgivning bör tryggas

utgår vi emellertid från att en väl fungerande familjerådgivning

snarast kommer till stånd.

2. Internationell äktenskapsrätt (mom. 7)

Charlotte Cederschiöld (m) anför:

Enligt min mening är utlandssvenskarna berörda av ologiska

och tveksamma lagregler i ett flertal avseenden. Jag har därför

i ett annat sammanhang begärt en utredning av utlandssvenskarnas

situation. Därvid har jag också tagit upp informationsbehovet

sett ur ett större perspektiv. Jag anser det angeläget att

informationen är klar och tydlig också i det avseende som

behandlas i motion L422. Enligt min mening kan det ifrågasättas

om så varit fallet med hänsyn till de reaktioner som kommit från

utlandssvenskarna. Bl.a. ifrågasätter jag om det verkligen

framgår av informationsbroschyrer i frågan att rättsförluster

kan komma att drabba den utlandssvensk som inte kan få den andre

maken att träffa avtal, men som kan förmå maken att genomföra

skilsmässan i Sverige.

Enligt min mening bör informationen till utlandssvenskar

förbättras men detta bör göras mer allmänt och prövas i ett

större sammanhang. Jag avstår därför nu från något yrkande med

anledning av motion L422.

3. Registrerat partnerskap för homosexuella (mom. 8)

Bengt Harding Olson och Lola Björkquist (båda fp) anför:

Folkpartiet liberalernas landsmöte 1990 uttalade sig för idén

om införande av ett registrerat partnerskap för homosexuella.

Socialstyrelsen -- som sedan 1987 haft till uppgift att följa

utvecklingen rörande homosexuellas rättigheter -- har också lagt

fram förslag till ett sådant partnerskap.

Regeringen har nu beslutat att tillsätta en kommitté för att

dels göra en utvärdering av lagen om homosexuella sambor, dels

överväga en lagstiftning om registrerat partnerskap. Vidare

skall kommittén ta hänsyn till nordisk rättslikhet på

familjerättens område och utvärdera de erfarenheter som har

vunnits i Danmark, där sådan lagstiftning infördes 1989. Vi

förutsätter att denna utredning fullföljs och kan verka för att

frågan om registrerat partnerskap för homosexuella blir

skyndsamt behandlad.

4. Registrerat partnerskap för homosexuella (mom. 8)

Kaj Nilsson (mp) anför:

Enligt min mening är det av flera skäl angeläget att en

lagstiftning om registrerat partnerskap för homosexuella

verkligen införs i Sverige. Innan så sker bör dock ett flertal

frågor övervägas. Det gäller bl.a. den närmare utformningen av

en sådan lagstiftning och vilka rättsverkningar som bör knytas

till ett registrerat partnerskap. Jag utgår från att den av

regeringen tillkallade kommittén skyndsamt prövar dessa frågor

och snarast lägger fram förslag till lagstiftning.

5. Lagen om sambors gemensamma hem (mom. 9)

Rolf Dahlberg, Margareta Gard och Charlotte Cederschiöld (alla

m) anför:

Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till

lagstiftning om sambors gemensamma hem (bet. LU 1986/87:18)

reserverade sig företrädarna för moderata samlingspartiet i

lagutskottet och framhöll att det saknades behov av en sådan

lagstiftning. I reservationen kritiserades också den föreslagna

lagen i åtskilliga hänseenden, bl.a. på den grunden att lagen

"kollektivansluter" dem som lever tillsammans utan att vara

gifta. Vi har alltjämt den inställning som kom till uttryck i

reservationen, men vi har inte ansett det meningsfullt att nu

förorda sådana förändringar i lagen som föreslagits i motion

L424.

6. Lagen om sambors gemensamma hem (mom. 9)

Bengt Harding Olson och Lola Björkquist (båda fp) anför:

Som framgår av förevarande betänkande har regeringen

tillkallat en kommitté för att bl.a. göra en utvärdering av

lagen om homosexuella sambor. Enligt vår mening bör en

motsvarande utvärdering också göras av sambolagen, och vi avser

att återkomma i denna fråga.

7. Lagen om sambors gemensamma hem (mom. 9)

Kaj Nilsson (mp) anför:

Som utskottet konstaterar skulle ett bifall till yrkandet i

motion L424 få den konsekvensen att inte bara åtskilliga

heterosexuella sambor skulle ställas utanför det skydd som

lagstiftningen ger utan också att rättsverkningarna av alla

homosexuella samboförhållanden kom att upphöra. Ett sådant steg

är jag inte beredd att förorda, i vart fall inte så länge som

ett samboförhållande är den enda rättsligt reglerade

samlevnadsformen som samhället erbjuder de homosexuella. När ett

registrerat partnerskap väl införts kan dock frågan komma i ett

annat läge.