Bet. 1990/91:LU22

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU22

Konsumentpolitiska frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

LU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels regeringens förslag

till anslag för marknadsdomstolen, konsumentverket, allmänna

reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer,

konsumentforskning samt för bidrag till miljömärkning av

produkter (proposition 1990/91:100 bilaga 15), dels -- helt

eller delvis -- 25 motioner som väckts under den allmänna

motionstiden och som tar upp olika konsumentpolitiska frågor.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande

delar och avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats 30 reservationer och 2 särskilda

yttranden.

TRETTONDE HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1990/91:100 bilaga 15 (civildepartementet)

föreslår regeringen

dels under punkt F 1 (s. 82 och 83) att riksdagen till

Marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 4108000 kr.,

dels under punkt F 4 (s. 88 och 89) att riksdagen till

Konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 75645000 kr.,

dels under punkt F 5 (s. 90 och 91) att riksdagen till

Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1991/92 anvisar

ett förslagsanslag på 12808000 kr.,

dels under punkt F 6 (s. 91 och 92) att riksdagen till

Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92

anvisar ett reservationsanslag på 2000000 kr.,

dels under punkt F 7 (s. 92) att riksdagen till

Konsumentforskning för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 2000000 kr.,

dels under punkt F 8 (s. 93) att riksdagen till Bidrag

till miljömärkning av produkter för budgetåret 1991/92 anvisar

ett reservationsanslag på 2700000 kr.

Motionerna

1990/91:L701 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda

c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om miljömärkning och

varudeklaration om miljöskadliga ämnen.

1990/91:L702 av Allan Ekström (m) vari hemställs att riksdagen

beslutar upphäva 41 § första meningen tredje stycket

konsumentköplagen (Säljaren har inte rätt till ersättning enligt

första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan

säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till

säljaren).

1990/91:L703 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att sanera den allt mer

utbredda vålds- och krigsleksaksmarknaden och

videovåldsmarknaden.

1990/91:L704 av Carl Bildt m.fl. (m) vari -- med hänvisning

till vad som anförts i motion 1990/91:Jo722 -- hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om miljömärkning av konsumentprodukter.

1990/91:L705 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:T207 --

hemställs att riksdagen beslutar att obligatorisk

avgasdeklaration för motorfordon i annonser och

försäljningsbroschyrer m.m. införs fr.o.m. den 1 januari 1992.

1990/91:L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp)

vari hemställs

3. att riksdagen hos regeringen begär ett anslag på

10000000 kr. för utbildning av konsumentrådgivarna i

kommunerna.

1990/91:L715 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning

till vad som anförts i motion 1990/91:Jo514 -- hemställs

1. att riksdagen till projekt i syfte att stärka

konsumentinflytandet i samband med omläggningen av

livsmedelspolitiken för budgetåret 1991/92 anvisar 3000000

kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således

5000000 kr.,

1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari hemställs

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om renodling av konsumentverkets uppgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att konsumentombudsmannen bör ha en

självständigare ställning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,

5. att riksdagen beslutar att upplösa den konsumenttekniska

nämnden,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

sammanslagning av konsumentverket och SPK,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en förändring av miljömärkningsstyrelsens

sammansättning,

1990/91:L717 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring av konsumentköplagen att huvudregeln blir att ingångna

avtal skall hållas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om säljarens ansvar enligt konsumentköplagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om varudeklaration av miljöskadliga ämnen.

1990/91:L718 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av

den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.

1990/91:L719 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari hemställs att

riksdagen -- med avslag på förslaget i proposition 1990/91:100

bil. 15 i denna del -- beslutar att

humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet skall besluta

i frågor gällande stöd till forskning på konsumentområdet och

att det föreslagna anslaget för detta ändamål överförs till

forskningsrådet.

1990/91:L720 av Gösta Lyngå m.fl. (mp) vari hemställs att

riksdagen hos regeringen begär regler för tidningars disposition

enligt vad som anförts i motionen.

1990/91:L721 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot exploatering

av barn i skönhetstävlingar eller andra liknande arrangemang,

som företas i marknadsföringssyfte.

1990/91:L722 av Torgny Larsson (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av översyn av gällande bestämmelser

om kreditgivning.

1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att forskarföreträdare bör ingå i

stiftelsen för miljömärkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentverkets verksamhet för främjande

av miljövänlig konsumtion,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om varudeklarationer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om teledistribuerad varuinformation,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om budgetrådgivning.

1990/91:L727 av Carl Frick och Krister Skånberg (båda mp) vari

hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

marknadsföringslagen och anslutande lagar i syfte att stärka

konsumenternas intresse i en ny mediasituation med kommersiell

reklam och annan marknadsföring i TV, radio och andra

elektroniska media.

1990/91:L728 av Margareta Persson m.fl. (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att ge barn och ungdom bättre

kunskap om kommersiella budskap.

1990/91:L729 av Margareta Persson m.fl. (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vålds- och krigsleksaker i förhandlingarna

med EG.

1990/91:L730 av Jan Sandberg (m) vari hemställs att riksdagen

begär att regeringen utreder ett nytt system för att ersätta det

nuvarande systemet med resegarantier.

1990/91:L734 av Kaj Nilsson och Carl Frick (båda mp) vari

hemställs att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket

eller annat lämpligt organ får i uppdrag att utreda

konsumentfrågor rörande kabel-TV och att föreslå åtgärder i

syfte att stärka konsumenternas ställning.

1990/91:L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari hemställs

1. att riksdagen för budetåret 1991/92 till konsumentverket

för forskning anvisar reservationsanslag på 520000 kr. mer än

regeringen föreslagit eller således 2520000 kr.

2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till konsumentverket

anvisar ett reservationsanslag på 1000000 kr. för

information till kommunerna enligt vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att relevant information måste finnas på

försäljningsstället i samband med köpet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning med uppgift att lägga fram

förslag till hur reklamens störande uttrycksformer skall kunna

begränsas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det är angeläget att reklam inte

främjar resursslöseri,

7. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till konsumentverket

anslår 2000000 kr. mer än regeringen föreslagit eller

således 4000000 kr. till stöd till ideella

konsumentorganisationer,

8. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 500000 kr.

till konsumentverket till särskild handräckning till ideella

konsumentorganisationer i enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari

hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en

utredning för att stärka konsumentens ställning gentemot

marknadskrafterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tillsätta en utredning med syfte att

starkt begränsa kommersiell reklam på offentliga platser,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att posten eller annan distributör har

rätt att leverera reklam--produktinformation bara till dem som

uttryckligen har beställt den eller på sin brevlåda tydligt har

markerat att man vill ta emot reklam--produktinformation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det skall finnas en "ansvarig

utgivare" för all reklam--produktinformation, som tar det

juridiska ansvaret om produktinformationen sprids på ett

felaktigt sätt,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kunderna på köpplatsen skall ha

tillgång till all relevant varuinformation,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att öka konsumentverkets

möjligheter att sprida sina kunskaper inom konsumentområdet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att stärka konsumenternas ställning inför

EG-anpassningen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att EG-anpassningen inte får innebära att

de svenska konsumenternas ställning försvagas, att produkter

blir sämre och att i Sverige förbjudna tillverkningsmetoder har

använts i produkter som importeras till Sverige från EG.

1990/91:L906 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) vari hemställs

att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om

inskränkning av den generella avbeställningsrätten i

konsumentköplagen vad avser specialbeställda varor och

beställningsvaror av större värde i enlighet med vad som anförs

i motionen.

1990/91:L907 av Rolf Dahlberg och Allan Ekström (båda m) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om bruket av garantier enligt

konsumentköplagen.

1990/91:L908 av Magnus Persson (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändrad preskriptionsregel för

banktillgodohavande.

Utskottet

1 Inledning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens förslag till

anslag för budgetåret 1991/92 till marknadsdomstolen och

allmänna reklamationsnämnden (avsnitt 2).

Vidare behandlas regeringens förslag till anslag för

budgetåret 1991/92 till konsumentverket samt fem motionsyrkanden

med anknytning till konsumentverkets anslag (L735 yrkande 2 och

8, L711 yrkande 3, L736 yrkande 10 och L718) och 17

motionsyrkanden som gäller verkets verksamhetsområde (avsnitt

3). Av de sistnämnda yrkandena avser tio inriktningen av

konsumentverkets arbete m.m. (L716 yrkandena 2, 3 och 6, L724

yrkandena 2 och 8, L705, L728, L734 samt L736 yrkandena 11 och

12), två konsumentverkets provningsverksamhet (L716 yrkande 4

och L724 yrkande 3), fyra produktinformation (L724 yrkandena 4

och 5, L736 yrkande 9 och L735 yrkande 3) och ett den

konsumenttekniska nämnden inom verket (L716 yrkande 5).

I betänkandet behandlas också två motionsyrkanden som gäller

våldsleksaker m.m. (L703 och L729) (avsnitt 4) och nio vari

begärs olika former av reklambegränsningar m.m. (L736 yrkandena

1, 2, 5 och 6, L735 yrkandena 5 och 6, L720, L727 och L 721)

(avsnitt 5).

Utskottet behandlar också i betänkandet regeringens förslag

till stöd för konsumentorganisationer jämte två motionsyrkanden

som gäller detta anslag (L715 yrkande 1 och L735 yrkande 7)

(avsnitt 6). Vidare behandlas regeringens förslag till bidrag

till konsumentforskning jämte två motionsyrkanden som gäller

detta anslag (L735 yrkande 1 och L719) (avsnitt 7) samt

regeringens förslag till bidrag till miljömärkning av produkter

jämte två motionsyrkanden om miljömärkningsstyrelsens

sammansättning (L716 yrkande 9 och L724 yrkande 1) och tre

motionsyrkanden som gäller miljömärkning m.m. (L704, L701 och

L717 yrkande 4) (avsnitt 8).

Avslutningsvis behandlas fem motionsyrkanden som gäller

konsumentköplagen (1990:932) (L717 yrkande 2, L907, L906, L717

yrkande 1 och L702) (avsnitt 9) samt under rubriken Övriga

frågor ett motionsyrkande som gäller preskription av bankmedel

(L908), ett som gäller konsumentkreditlagen (1977:981) (L722)

och ett som gäller resegarantilagen (1972:204) (L730) (avsnitt

10).

Som en allmän bakgrund kan nämnas att riksdagen våren 1986

godkände mål och riktlinjer för konsumentpolitiken (prop.

1985/86:121, LU34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet innebär att

målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen i

deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att

stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken

skall sålunda bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska

frågor och då särskilt hushållens baskonsumtion. Tre särskilt

viktiga utvecklingslinjer utpekas i riksdagsbeslutet. För det

första skall den lokala verksamheten ges hög prioritet.

Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga

åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet

inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala

konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas

samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det

andra skall särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje

förordas att fler grupper i samhället engageras i

konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka

produktion och distribution av varor och tjänster kan på det

sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer

eftersträvas. Vidare skall företagen ha ett större ansvar för

att förbättra konsumenternas förhållanden. För att uppnå målet

med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras när det

gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,

konsumentinformation och information från företagen m.m.

Forskning och andra undersökningar om konsumenternas

förhållanden skall få hög prioritet.

Inom statsförvaltningen sker för närvarande en övergång till

en ny form av budgetstyrning. Den nya budgetprocessen

introduceras successivt med verkan från budgetåret 1991/92. En

tredjedel av statens samtliga myndigheter kommer då att styras

genom inriktningsbeslut och medelsramar som normalt skall avse

den kommande treårsperioden. Övriga myndigheter slussas in i

systemet från och med budgetåret 1992/93 resp. 1993/94. Ett

syfte med den beslutade nyordningen är att riksdagen och

regeringen i mindre utsträckning än tidigare skall detaljreglera

utan i stället styra genom mål, ekonomiska ramar och villkor

samt krav på resultat. För marknadsdomstolen, konsumentverket

och allmänna reklamationsnämnden gäller att det nya

budgetsystemet skall tillämpas på dem från och med budgetåret

1992/93.

2 Anslagen till marknadsdomstolen och allmänna

reklamationsnämnden

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt

konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418),

konsumentkreditlagen (1977:981), lagen (1978:763) med vissa

bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen

(1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av

tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen

(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen

(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare samt

produktsäkerhetslagen (1988:1604).

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till

marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 4108000 kr.

Förslaget till medelsberäkning för marknadsdomstolen

föranleder inga erinringar från utskottets sida, och utskottet

tillstyrker därför bifall till regeringens förslag i denna del.

Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva

tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor,

tjänster och andra nyttigheter som tillhandahållits

huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt att ge

rekommendationer om hur tvisterna skall lösas. Nämnden skall

dessutom på begäran av domstol yttra sig i konsumenttvister.

Vidare skall nämnden stödja kommunernas medling i sådana tvister

genom bl.a. utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på

lokal nivå. Allmänna reklamationsnämnden skall också informera

konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis.

Beträffande allmänna reklamationsnämnden föreslås i

budgetpropositionen att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar

ett förslagsanslag på 12808000 kr.

Inte heller förslaget till medelsberäkning för allmänna

reklamationsnämnden föranleder några erinringar från utskottets

sida. Regeringens förslag tillstyrks således också i denna del.

3 Anslaget till konsumentverket och inriktningen av verkets

arbete m.m.

Konsumentverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för

konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan

att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka

konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta

fullgörs de uppgifter som ankommer på konsumentombudsmannen (KO)

enligt marknadsföringslagen, produktsäkerhetslagen och lagen om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Verket fullgör vidare

uppgifter enligt konsumentkreditlagen (1977:981),

konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:1081) om

bestämning av volym och vikt samt förordningen (1990:643) om

glesbygdsstöd.

Den 14 juni 1990 beslutade regeringen inom ramen för den

pågående omläggningen av budgetprocessen särskilda direktiv till

konsumentverket för en fördjupad anslagsframställning för

budgetåren 1992/93 -- 1994/95 (civildepartementet, dnr. MA

1309/90). En särskild rapport med bl.a. framtids- och

resursanalyser skall lämnas till regeringen senast den 1 maj

1991.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till

konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 75645000 kr.

I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) begärs att

riksdagen skall anslå 1000000 kr. i form av ett

reservationsanslag till konsumentverkets disposition (yrkande

2). Medlen skall användas av verket för information till

kommunerna om betydelsen av deras konsumentverksamhet. Vidare

yrkas att medel anvisas till konsumentverket med 500000 kr.

för inrättandet av en särskild informations- och utredartjänst

(yrkande 8). Enligt motionärerna är det sannolikt så att de

kommuner som för närvarande minskar sin konsumentverksamhet inte

är helt medvetna om de vinster som en väl fungerande

konsumentrådgivning innebär såsom minskade kostnader för

socialhjälp och avfallshantering. Det är därför angeläget att

konsumentverket får resurser att aktivt ta kontakt med landets

kommuner och informera dem om detta. I motionen konstateras

vidare att regeringen i budgetpropositionen föreslår ett

särskilt stöd till frivilliga konsumentorganisationer (anslag F

6). För att hjälpa nya konsumentorganisationer att komma i

gång med sin verksamhet bör enligt motionärerna konsumentverket

få medel till en informations- och utredartjänst.

Också i motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda

mp) yrkas ytterligare anslag i konsumentstödjande syfte (yrkande

3). Motionärerna menar att det krävs en väl fungerande och aktiv

konsumentvägledning samt begär ett reservationsanslag på

10000000 kr. för utbildning av konsumentrådgivare i

kommunerna.

I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp)

framhåller motionärerna att konsumentverket måste ges helt andra

resurser än verket har i dag för att kunna marknadsföra sina

kunskaper och därmed hjälpa konsumenterna att bli aktiva och ge

dem styrande makt. Motionärerna yrkar tillkännagivande härom

(yrkande 10).

Som påpekas av både föredragande statsrådet och motionärerna i

motion L735 har många kommuner aviserat att man avser att göra

inskränkningar i den kommunala konsumentverksamheten. Med hänsyn

till riksdagens tidigare uttalanden om den centrala roll som den

lokala konsumentverksamheten skall spela (se bet. LU 1985/86:34,

1988/89:LU17 och 1989/90:LU21) finner utskottet en sådan

utveckling oroande. Det är därför enligt utskottets mening

tillfredsställande att -- såsom upplyses i budgetpropositionen

(bil. 15 s. 81 och 89) -- regeringen förbereder åtgärder för att

stödja den kommunala konsumentverksamheten.

I avvaktan på de åtgärder som sålunda skall komma till stånd

och med beaktande av rådande statsfinansiella läge finner

utskottet det inte motiverat att medel skall anslås särskilt för

den kommunala konsumentverksamheten i enlighet med önskemålen i

motionerna L711 yrkande 3 och L735 yrkande 2. Behovet av ökade

insatser i det läge som den kommunala konsumentverksamheten nu

befinner sig i har för övrigt redan beaktats av regeringen genom

att delar av rationaliseringskravet föreslås bli återförda till

konsumentverket för ytterligare stöd till kommunal

konsumentverksamhet. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L711 yrkande 3 och L735 yrkande 2.

Av statsfinansiella skäl anser sig utskottet inte heller kunna

tillmötesgå önskemålet i motion L735 (yrkande 8) om medel för en

ny tjänst vid konsumentverket. Enligt utskottets mening bör

konsumentverket inom ramen för de resurser som i propositionen

föreslås anvisade till verket kunna ge den hjälp till

konsumentorganisationerna som kan bli erforderlig.

Med anledning av vad som anförs i motion L736 yrkande 10

noterar utskottet att konsumentverket i sin anslagsframställning

ansett att den övergripande inriktningen av verkets verksamhet

bör vara oförändrad under budgetåret 1991/92. Utskottet vill

vidare peka på att enligt de tidigare redovisade direktiven

verket i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren

1992/93--1994/95 skall -- med utgångspunkt i förändringarna i

omvärlden -- analysera vilka nya och förändrade krav som kommer

att ställas på verket i framtiden. Vid behandlingen av nästa års

budgetproposition blir det således tillfälle för riksdagen att

göra en närmare prövning av konsumentverkets verksamhet och det

framtida medelsbehovet.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker

utskottet också bifall till motion L735 yrkande 8 och till

motion L736 yrkande 10 samt förordar att riksdagen bifaller

propositionen i vad avser anslaget till konsumentverket.

I motion L718 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda

s) förordas förstärkningar av den konsumentpolitiska

verksamheten och konsumentforskningen. Motionärerna redovisar

näringslivets kostnader för reklam och reklamens utbredning i

bl.a. TV samt anser att behovet av konsumentupplysning och

konsumentforskning är stort och växande. Enligt motionärerna ter

det sig utmanande att multinationella företag kan satsa

miljarder för att övertala konsumenterna att köpa deras

produkter samtidigt som en seriös och opartisk

konsumentupplysning sätts på undantag. Det är därför menar

motionärerna sakligt riktigt och rimligt att reklamen till någon

del får bidra till kostnaderna för konsumentupplysning och

konsumentforskning. Frågan om hur en ökning av reklamskatten

kunde utformas och hur medlen lämpligen kan användas för

konsumentupplysning bör, enligt motionärernas uppfattning,

övervägas i lämpliga former.

Reklamskatt utgår enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser

och reklam. Reklamskatten omfattar i huvudsak tre skattepliktiga

områden, nämligen annonser, visst annat offentliggörande av

reklam samt reklamtrycksaker. Skatten utgår med 4 % av

annonspriset för annonser i dagspress och i övrigt med 11 % av

vederlaget för offentliggörandet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om behovet

av en förstärkt konsumentupplysning och konsumentforskning. När

det gäller den av motionärerna förordade finansieringen vill

utskottet emellertid erinra om att spörsmålet om ianspråktagande

av medel för utbyggnad av såväl den kommunala

konsumentvägledningen som allmänna reklamationsnämndens

verksamhet från intäkterna av reklamskatten behandlades av

utskottet i samband med det konsumentpolitiska beslutet år 1986.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. LU 1985/86:34)

hänvisade utskottet till ett i ärendet inhämtat yttrande från

skatteutskottet, vari anfördes att skatteutskottet i

återkommande sammanhang tagit avstånd från den typ av

specialdestinerade skatter som föreslogs i den då aktuella

motionen. Lagutskottet hade ingen annan mening än den

skatteutskottet gett utryck för och avstyrkte det då aktuella

motionsyrkandet.

Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att

frångå ställningstagandet från år 1986. Utskottet vill också

påminna om att statsrådet Margot Wallström i ett

interpellationssvar i slutet av år 1990 ställt sig avvisande

till en höjning av reklamskatten för finansiering av

konsumentforskningen och konsumentrådgivningen (prot. 1990/91:41

s.9). Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion

L718.

Inriktningen av konsumentverkets arbete m.m. tas upp i sex

motioner med sammanlagt tio yrkanden.

Konsumentverket omorganiserades år 1986 som en följd av

riksdagens beslut om mål och riktlinjer för konsumentpolitiken.

Av förordningen (1988:61) med instruktion för konsumentverket

framgår att verket särskilt skall

-- undersöka och följa hushållens förhållanden samt

konsumenternas situation på marknaden,

-- stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser

effektivt,

-- uppmärksamma konsumentgrupper som ekonomiskt, socialt eller

utbildningsmässigt är svaga,

-- övervaka marknadens utbud samt näringsidkarnas

marknadsföring och säljvillkor,

-- utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och

utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för

näringsidkarnas tillämpning av konsumentkreditlagen (1977:981),

-- söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter

konsumenternas behov och stimulera näringsidkarna att vidta egna

åtgärder i detta syfte,

-- utföra eller låta utföra undersökningar av varor, tjänster

och andra nyttigheter,

-- informera andra organ om sådana konsumentproblem som verket

inte kan åtgärda,

-- främja information till konsumenterna om förhållanden som

är väsentliga för dem,

-- främja utbildning i konsumentfrågor,

-- stödja organisationer som arbetar med konsumentfrågor,

-- stödja forskning inom verkets område,

-- följa reklamens utveckling,

-- följa utvecklingen och beakta konsumenternas intressen

beträffande distibution och varuförsörjning,

-- svara för centrala uppgifter i anslutning till

konsumentverksamheten på lokal nivå.

Verket utför också mot ersättning undersökningar inom sitt

verksamhetsområde på uppdrag av myndigheter och enskilda. Verket

skall samråda med andra myndigheter som handlägger

konsumentfrågor. Vidare skall verket samarbeta med kommunerna

och med enskilda organisationer, vilkas verksamhet omfattar

konsumentfrågor. Konsumentverkets generaldirektör är chef för

verket. Denne är även konsumentombudsman.

I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) tas upp frågor som

gäller bl.a. konsumentverkets framtida verksamhet. Motionärerna

menar att verkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande

och leder till en splittring av verksamheten.

Konsumentombudsmannen bör vidare enligt motionärerna ha en

självständigare ställning gentemot verket och verkets

myndighetsuppgifter skiljas från verkets andra uppgifter. En

översyn av verkets instruktion är därför påkallad. I den mån så

erfordras anser motionärerna att den begärda översynen också bör

omfatta 1986 års konsumentpolitiska beslut liksom

frågeställningen hur konsumentverkets verksamhet eljest kan

effektiviseras. I motionen yrkas att riksdagen skall ge

regeringen till känna vad som sålunda anförts om en renodling av

konsumentverkets uppgifter (yrkande 2) och om att

konsumentombudsmannen bör ha en självständigare ställning

(yrkande 3).

I motion 716 begärs också förslag från regeringen om en

sammanslagning av konsumentverket med statens pris- och

konkurrensverk (yrkande 6). Som skäl för yrkandet anför

motionärerna bl.a. att den verksamhet som konsumentverket och

statens pris- och konkurrensverk bedriver har ett så nära

samband att det framstår som naturligt att slå samman de båda

myndigheterna, vilket skulle leda till kostnadsbesparingar genom

samordningsvinster. En sammanslagning skulle sannolikt också

enligt motionärerna resultera i en bättre verksamhet.

Beträffande motionärernas önskemål om en renodling av

konsumentverkets uppgifter och en ändrad ställning för

konsumentombudsmannen påminner utskottet om att liknande

motionsyrkanden prövades av riksdagen våren 1990. I sitt av

riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU21) konstaterade

utskottet att konsumentverkets uppgifter måste återspegla de mål

och riktlinjer för konsumentpolitiken som lades fast av

riksdagen år 1986, vilket bl.a. innebär att konsumentverket

spelar en viktig roll när det gäller att omsätta

konsumentpolitikens inriktning i praktiskt handlande. Mot denna

bakgrund kunde utskottet inte finna annat än att ett

tillmötesgående av de då aktuella önskemålen om ändrade

arbetsuppgifter för konsumentverket och en ändrad ställning

mellan konsumentombudsmannen och verket skulle innebära att

riksdagen tog avstånd från de fastlagda målen och riktlinjerna

för konsumentpolitiken. Ett sådant steg var utskottet inte

berett att förorda, och utskottet avstyrkte därför bifall till

den då aktuella motionen.

Utskottet vill vidare hänvisa till att konsumentverket enligt

de av regeringen beslutade direktiven för en fördjupad

anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95 har till

uppgift att senast den 1 maj 1991 lämna en rapport med särskilda

analyser såvitt avser resultat, framtid och resurser. Som ett

första steg i resultatanalysen skall verket göra en indelning i

verksamhetsområden som ansluter till målen för verkets arbete.

Verket skall därefter beskriva hur resurserna har fördelats på

dessa verksamhetsområden samt vilka prestationer som har

åstadkommits. Analysen skall enligt direktiven omfatta en

femårsperiod. För att belysa måluppfyllelsen skall resultatet av

gjorda insatser följas upp. Vidare skall konsumentverket enligt

direktiven med utgångspunkt i förändringar i omvärlden som

väsentligen påverkar hushållens och konsumenternas situation

analysera vilka nya och förändrade krav som ställs på verket

under den aktuella budgetperioden. Verket skall redovisa hur

verksamheten bör förändras i olika avseenden för att kraven

skall kunna mötas. I direktiven sägs vidare att

konsumentpolitiken bör ligga fast. Utvecklingen gör dock att

vissa preciseringar är påkallade när det gäller den närmare

inriktningen av konsumentverksamheten. Planeringen skall utgå

från ett pris- och löneomräknat anslag för budgetåret 1990/91

minskat med 5 % över tre år. Med utgångspunkt i bedömningen av

den framtida verksamhetsinriktningen skall verket redovisa

förslag till prioriteringar mellan olika verksamhetsområden samt

resursernas fördelning på olika verksamhetsområden och

kostnadsslag. Konsumentverket skall också ange vilka

restriktioner och krav på omprövning av befintlig verksamhet som

den föreskrivna resursramen ger.

Utskottet är lika lite nu som för ett år sedan berett att

förorda ändrade uppgifter för konsumentverket och

konsumentombudsmannen som kan anses innebära avsteg från de år

1986 fastlagda målen och riktlinjerna för konsumentpolitiken.

Enligt utskottets mening kan dock utvecklingen på

konsumentområdet göra att vissa preciseringar är påkallade när

det gäller den närmare inriktningen av konsumentverksamheten och

därmed konsumentverkets arbete. Utskottet finner emellertid att

dessa frågor lämpligen bör tas upp till närmare överväganden i

samband med behandlingen av nästa års budgetproposition då de

analyser som förutsätts i konsumentverkets direktiv för den

fördjupade anslagsframställning föreligger.

Vad därefter gäller frågan om en sammanslagning av

konsumentverket och statens pris- och konkurrensverk erinrar

utskottet om att liknande motionsförslag tidigare flera gånger

avslagits av riksdagen på hemställan av utskottet (se senast

bet. LU 1985/86:34 och LU 1986/87:22). Näringsutskottet som på

begäran av lagutskottet yttrade sig i saken våren 1986 fann

tanken på en sammanslagning orealistisk med hänsyn till att

myndigheternas aktiviteter är av mycket olika karaktär och

riktar sig till skilda målgrupper.

Någon anledning för riksdagen att nu frångå sitt tidigare

ställningstagande i saken kan utskottet inte finna. I

sammanhanget vill utskottet även hänvisa till att

konkurrenskommittén (C 1989:03) för närvarande överväger en

lämplig myndighetsstruktur på konkurrensområdet (dir. 1989:12).

Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1991. När

det gäller konkurrensfrågorna aviseras i årets budgetproposition

(bil. 15, s. 80) också en översyn av vissa berörda myndigheters

verksamhetsområden för att precisera ansvarsgränser. Översynen

skall enligt föredragande statsrådet även ses som ett led i

regeringens program för en omställning och minskning av den

statliga administrationen. Det kan i sammanhanget tilläggas att

näringsutskottet nyligen (bet. 1990/91:NU22) med hänvisning till

konkurrenskommittén avstyrkt en motion med begäran om någon form

av samordning mellan näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens

pris- och konkurrensverk och konsumentverket.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

L716 yrkandena 2, 3 och 6.

Konsumentverkets engagemang i miljöfrågor tas upp i motion

L724 av Ulla Orring m.fl. (fp). I motionen framhålls att

konsumenterna ofta vill bidra till en bättre miljö genom bl.a.

pappers- och glasåtervinning. Motionärerna menar att det är

viktigt att konsumenternas ökade medvetenhet om behovet av

minskat resursslöseri uppmuntras. Konsumenterna måste också vara

beredda att lägga om sina inköps- och förbrukningsvanor till en

mer miljövänlig konsumtion, att välja bort varor med onödiga

förpackningar och att köpa varor som går att återvinna.

Motionärerna begär med hänvisning till det anförda ett

tillkännagivande att konsumentverket skall verka för främjande

av miljövänlig konsumtion (yrkande 2).

Utskottet behandlade våren 1990 ett liknande motionsyrkande. I

sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU 21)

underströk utskottet att den ökade miljömedvetenheten hos

allmänheten ställer krav på insatser från konsumentverkets sida.

Enligt vad utskottet då hade inhämtat hade konsumentverket också

inom ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser redan

engagerat sig i olika miljöfrågor, och i betänkandet redovisades

ett flertal åtgärder som konsumentverket vidtagit eller ämnade

vidta. Den lämnade redogörelsen visade enligt utskottets mening

att konsumentverket var aktivt när det gäller miljöfrågor på

områden där verket har speciell kompetens och där miljöhänsynen

har klara konsumentpolitiska konsekvenser. Utskottet, som

förutsatte att konsumentverket även i fortsättningen ägnade

uppmärksamhet åt miljöfrågor, ansåg därför att något

tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med

motionärernas önskemål inte var erforderligt. Motionen

avstyrktes därför.

Då spörsmålet nu åter aktualiserats kan utskottet konstatera

att konsumentverket enligt inhämtade uppgifter har fortsatt sitt

arbete med miljöfrågorna. I regeringens särskilda direktiv för

konsumentverkets anslagsframställning för budgetåren 1992/93 --

1994/95 framhålls också att miljöhänsynen i samband med

konsumtion inkl. energihushållning blir en alltmer central fråga

för konsumentverket. I sin framtidsanalys skall verket därför

visa hur miljöaspekterna på ett bredare sätt skall kunna beaktas

i konsumentpolitiken samt belysa förhållandet till andra

myndigheter. Som en särskilt intressant fråga nämns i direktiven

möjligheterna till samordnade insatser för kunskapsspridning

till hushållen om miljöfrågor.

Det anförda ger vid handen att något tillkännagivande från

riksdagens sida om konsumentverkets verksamhet för att främja

miljövänlig konsumtion inte heller i år är påkallat. Motion L724

yrkande 2 avstyrks således.

Obligatoriska avgasdeklarationer vid marknadsföring av

motorfordon begärs i motion L705 av Inger Schörling m.fl.

(mp). Motiveringen till yrkandet återfinns i motion

1990/91:T207, vari motionärerna anför att det är viktigt för

enskilda bilköpare att få reda på olika bilars miljöegenskaper.

Obligatoriska avgasdeklarationer avseende utsläppen av kväveoxid

och kolväte skulle, enligt motionärerna, innebära ett bra

komplement till de redan obligatoriska uppgifterna om

bränsleförbrukningen. Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar

att obligatorisk avgasdeklaration för motorfordon skall införas

i annonser och försäljningsbroschyrer m.m. fr.o.m. den 1

januari 1992.

Enligt 3 § bilavgaslagen (1986:1386) får regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bl.a.

begränsningar av utsläpp i luften av avgaser från motordrivna

fordon samt om fordonens beskaffenhet, utrustning, hållbarhet

och funktion för att uppfylla uppställda krav på begränsning av

utsläpp. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i

bilavgasförordningen (1987:586) beslutat om bl.a.

emissionsgränsvärden samt om provmetoder, hållbarhetskrav,

tillsyn och kontroll av avgasrenande utrustningar på bilar.

Ytterligare föreskrifter har meddelats av statens

naturvårdsverk. Enligt fordonskungörelsen (1972:595) får en bil

inte godkännas vid registrerings- eller typbesiktning om den

inte uppfyller kraven i bilavgasförordningen.

Avgasgodkännanden och avgasprovningar handhas av AB Svensk

Bilprovning, som anger provningsresultaten i s.k.

avgascertifikat. Certifikaten tillställs biltillverkaren eller,

om bilmodellen har tillverkats utomlands, tillverkarens

ställföreträdare i Sverige.

Hösten 1990 behandlade trafikutskottet en motion med samma

syfte som motion L705. I sitt av riksdagen godkända betänkande

(bet. 1990/91:TU5) konstaterade trafikutskottet att

avgascertifikaten ger sådan information som motionärerna önskar

och att dessa kan efterfrågas hos AB Svensk Bilprovning och hos

biltillverkaren eller hos dennes ställföreträdare.

Trafikutskottet ansåg emellertid att det skulle vara lämpligt om

bilköparna kunde få information om nya personbilars

miljöegenskaper också, t.ex. i form av avgasdeklarationer på

samma sätt som bilköparna får information om nya personbilars

bränsleförbrukning. Trafikutskottet var dock inte berett att

föreslå föreskrifter om avgasdeklarationer utan ansåg att

eventuella initiativ från bilbranschen borde avvaktas.

Utskottet erinrade också om konsumentverkets möjligheter att

utfärda riktlinjer för näringsidkares marknadsföring.

Motionsyrkandet borde därför enligt trafikutskottets mening inte

föranleda något initiativ från riksdagen varför det avstyrktes.

Lagutskottet har för sin del ingen annan uppfattning än

trafikutskottet. I sammanhanget vill utskottet även påpeka att

spörsmålet tagits upp av regeringen i proposition 1990/91:90 En

god livsmiljö. I propositionen redovisar regeringen sina

ställningstaganden i olika frågor rörande miljöpolitiken. Enligt

regeringen bör bl.a. ett miljöklassningssystem för nya bilar

införas. Indelningen i miljöklasser skall ske i samband med

avgasgodkännandet. Miljöklassningen skall kombineras med

ekonomiska styrmedel i syfte att stödja introduktionen på

marknaden av bilar med goda miljöegenskaper. Systemet avses bli

infört fr.o.m. 1993 års modeller för personbilar, lastbilar och

bussar. Vidare anförs i propositionen att regeringen har för

avsikt att till lagrådet remittera ett förslag till de

lagändringar som behövs för införandet av ett

miljöklassningssystem. Förslaget kommer tillsammans med en mera

utförlig redovisning i fråga om indelningen av fordonen m.m. att

föreläggas riksdagen så att det kan behandlas under innevarande

riksmöte (prop. 1990/91:90 s. 359).

Enligt utskottets mening torde behovet av en sådan information

som motionärerna efterlyser minska avsevärt om systemet med

miljöklassning införs. Utskottet avstyrker med det anförda

bifall till motion L705.

I motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) tas upp frågor som

gäller konsumentverkets arbete med budgetrådgivning vilket

bedrivs i samarbete med de kommunala konsumentvägledarna.

Motionärerna menar att behovet av sådan rådgivning framträder

alltmer mot bakgrund av att hushållens skuldsättning ökat under

1980-talet. Konsumentverket bör därför, enligt motionärerna, i

samarbete med konsumentvägledarna även fortsättningsvis

prioritera sådant arbete, vari även ingår skuldsanering. I

motionen begärs tillkännagivande om vad som sålunda anförts

(yrkande 8).

Med anledning av motionen vill utskottet hänvisa till vad som

anförs i årets budgetproposition (bil. 15 s. 80 och 89). Enligt

föredragande statsrådet har verksamheten på konsumentområdet i

hög grad inriktats på de hushållsekonomiska frågorna.

Konsumentverket prioriterar dem och gör insatser när det gäller

budgetrådgivning, skuldsanering, pris- och kreditfrågor samt

energifrågor. Liksom konsumentverket anser statsrådet att

verksamheten på konsumentområdet också fortsättningsvis bör

inriktas på de hushållsekonomiska frågorna.

Budgetrådgivningens betydelse har också understrukits av

regeringen i de tidigare nämnda direktiven för konsumentverkets

anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95. I

direktiven har regeringen ålagt verket att i framtidsanalysen

särskilt beakta sambandet mellan den ekonomiska utvecklingen i

samhället och konsumenternas situation. I direktiven framhålls

att bl.a. hushållens skuldsättning är ett fortsatt

samhällsekonomiskt och privatekonomiskt problem. Konsumentverket

skall därför beskriva hur de hushållsekonomiska frågorna skall

kunna lyftas fram ytterligare. Skuldsättningen i unga hushåll,

frågornas utrymme i ungdoms- och vuxenutbildningen och den

kommunala konsumentverksamhetens och folkrörelsernas möjligheter

att driva dem skall därvid uppmärksammas.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt

tillkännagivande i enlighet med motionärernas önskemål inte är

erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L724

yrkande 8.

Konsumentverkets informations- och utbildningsuppgifter

gentemot barn och ungdom tas upp i motion L728 av Margareta

Persson m.fl. (s). I motionen framhålls att kommersialiseringen

av barnens miljö genom våra medier medför att utbildning och

opinionsbildning blir ett allt viktigare konsumentpolitiskt

medel för att stärka konsumenternas ställning och undanröja

problem på marknaden. Konsumentverket bör därför lägga mycket

stor vikt vid att förse skolor och organisationer med

studiematerial och annat stöd som bidrar till att barn och

ungdomar får bättre kunskaper att hantera de kommersiella

budskapen. Motionärerna yrkar ett tillkännagivande av riksdagen

om vad som sålunda anförts.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att behovet av

konsumentkunskaper hos barn och ungdom ökat i takt med att

marknadsföringen alltmer riktats mot dessa grupper.

Förhållandena har också uppmärksammats av konsumentverket. Inom

ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser har verket

sedan många år arbetat med att utveckla metoder för att följa

och bygga upp kunskaper om reklamens utveckling. Verket har

därvid följt och dokumenterat utvecklingen, föreslagit åtgärder

av olika slag samt tagit fram studie- och debattmaterial. Sedan

år 1988 har arbetet med avseende på barn och ungdomar

prioriterats, varvid verket bl.a. deltagit vid fortbildning av

lärare, initierat och stimulerat debatt och diskussion om

reklamens utveckling i skolor samt stärkt och utvecklat

samarbetet med olika myndigheter såsom barnmiljörådet,

socialstyrelsen, statens ungdomsråd samt centrala och lokala

skolmyndigheter.

De av motionärerna aktualiserade frågorna tas också upp i

regeringens direktiv för konsumentverkets anslagsframställning

för budgetåren 1992/93 -- 1994/95. I direktiven anges sålunda

att utvecklingen av nya medier, internationaliseringen av

marknadsföringen och förändringar av innehåll och inriktning av

marknadsföringen ställer nya krav på konsumentpolitiken. I sin

framtidsanalys skall verket bl.a. mot denna bakgrund visa hur

barn, unga och andra utsatta grupper kan stärkas som

konsumenter.

Vad som anförs i anslagsdirektiven visar enligt utskottets

mening att behovet av stöd till och utbildning av barn och

ungdom i konsumentfrågor också i fortsättningen kommer att

utgöra en viktig uppgift för konsumentverket. Med hänsyn härtill

anser utskottet att något särskilt tillkännagivande i enlighet

med motionärernas önskemål inte är erforderligt. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L728.

I motion L734 av Kaj Nilsson och Carl Frick (båda mp) yrkas

att konsumentverket eller annat lämpligt organ får i uppdrag att

utreda konsumentfrågor rörande kabel-TV och föreslå åtgärder

i syfte att stärka konsumenternas ställning. Motionärerna

kritiserar bl.a. de avtalsvillkor som tillämpas för kabel-TV och

anser att det finns många olika frågor som närmare bör utredas

när det gäller konsumentskyddet på detta område.

Enligt vad utskottet erfarit har kommunala konsumentvägledare,

konsumentverket och konsumentombudsmannen under senare tid fått

ta emot en ökande mängd klagomål av olika slag riktade mot

kabel-TV-bolag. De möjligheter till ingripanden som

konsumentombudsmannen har enligt bl.a. marknadsföringslagen

(1975:1418) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden torde emellertid vara fullt tillräckliga

för att konsumenternas intressen skall kunna tillgodoses.

Utskottet kan därför inte finna att någon särskild utredning av

konsumentskyddsfrågorna på kabel-TV-området är motiverad. Några

initiativ i saken från riksdagens sida är således inte

påkallade, och utskottet avstyrker bifall till motion L734.

Frågor som berör inriktningen av konsumentverkets arbete och

konsumenternas ställning med anledning av den västeuropeiska

integrationen tas upp i motion L736 av Carl Frick och

Inger Schörling (båda mp). Motionärerna uttrycker farhågor för

att den förestående EG-anpassningen innebär att det mångåriga

arbete som bedrivits i Sverige för att skydda konsumenterna

kommer att slås sönder. I motionen begärs tillkännagivande om

stärkande av konsumenternas ställning inför EG-anpassningen

(yrkande 11). I motionen begärs också tillkännagivande om att

EG-anpassningen inte får innebära att de svenska konsumenternas

ställning försvagas, att produkterna blir sämre och att i

Sverige förbjudna tillverkningsmetoder kommer till användning i

produkter som importeras till Sverige från EG (yrkande 12).

Utskottet behandlade våren 1990 liknande motionsyrkanden. I

sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU21)

hänvisade utskottet till en redovisning i den då aktuella

budgetpropositionen av gjorda och planerade insatser i syfte att

värna svenska konsumentintressen i det västeuropeiska

integrationsarbetet, och utskottet avslog med hänvisning därtill

de då aktuella motionsyrkandena.

Också i årets budgetproposition (bilaga 15 s. 81 och 89)

berörs de spörsmål motionärerna aktualiserar. Föredragande

statsrådet framhåller därvid bl.a. att det västeuropeiska

integrationsarbetet kräver fortsatt stora insatser för att de

svenska konsumenternas intressen skall kunna värnas. Den höga

svenska ambitionsnivån för att skydda konsumenterna skall

upprätthållas, och väsentliga säkerhetskrav får inte sänkas.

Vidare anförs att svenska insatser inom ramen för det europeiska

standardiseringsarbetet är viktiga. EGs nya harmoniseringsmetod

ger Sverige och övriga EFTA-länder möjligheter att direkt

påverka säkerhetsreglerna i Europa. Konsumentverket har, enligt

föredragande statsrådet, redan kunnat visa att kraftfulla och

professionella insatser ger goda resultat. Barnsäkerhet och

personlig skyddsutrustning anges vara aktuella arbetsområden.

Under budgetåret 1991/92 kommer utredningsarbete att bedrivas

för att förbereda omställningen till de regler som skall gälla

på konsumentområdet inom ramen för avtalet om ett europeiskt

ekonomiskt samarbetsområde.

Utskottet vill vidare påminna om att utrikesutskottet hösten

1990 behandlat konsumentfrågor med anledning av den

västeuropeiska integrationen. I sitt av riksdagen godkända

betänkande (bet. 1990/91:UU8) ansåg utrikesutskottet

sammanfattningsvis att Sveriges ambitioner på konsumentområdet i

stor utsträckning sammanfaller med EGs. Samsynen gäller bl.a.

konsumentinflytande, produktsäkerhet, ekonomiskt och rättsligt

skydd, utbildning och information, och enligt utrikesutskottet

utgör detta en god grund i det forsatta arbetet på

förbättringar. Något generellt hinder för Sverige att behålla

sitt starka konsumentskydd vid ett närmare samarbete med EG

föreligger inte enligt utrikesutskottets mening.

Lagutskottet gör samma bedömning som utrikesutskottet och

finner mot bakgrund av uttalandena i budgetpropositionen att

några åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade med

anledning av motionärernas önskemål. Utskottet avstyrker därför

bifall till motion L736 yrkande 11 och 12.

Konsumentverkets provningsverksamhet tas upp i två

motioner. I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att

det finns ett starkt önskemål från konsumenternas sida att kunna

jämföra olika varors egenskaper och kvalitet. På grund härav och

med hänsyn till att en väl fungerande provningsverksamhet ofta

leder till bättre produkter på marknaden bör både

konsumentverkets på eget initiativ utförda jämförande

varuprovningar och verkets uppdragsfinansierade

provningsverksamhet utvidgas. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 4).

Liknande synpunkter framförs i motion L724 av Ulla Orring

m.fl. (fp). Motionärerna anser att det är viktigt att

provningsverksamheten ges ökat utrymme inom konsumentverkets ram

både när det gäller de på eget initiativ framtagna testerna och

de som utförs som uppdragsprovningar. I motionen begärs

tillkännagivande härom (yrkande 3).

Motioner med yrkanden om utvidgning av konsumentverkets

provningsverksamhet har ingående behandlats av riksdagen vid

flera tillfällen under senare år och därvid avslagits på

hemställan av utskottet (se bet. LU 1986/87:22, 1988/89:LU17 och

1989/90:LU21). Utskottet har därvid -- med hänvisning till den

provningsverksamhet som konsumentverket bedriver -- inte funnit

att någon riksdagens åtgärd varit påkallad.

Sedan frågan senast behandlades våren 1990 har enligt vad

utskottet erfarit någon förändring av konsumentverkets

provningsverksamhet inte skett. Verksamheten bedrivs således i

huvudsak i samma omfattning och på samma sätt som tidigare.

Provningsverksamheten som utförs i konsumentverkets egen regi

finansieras fortfarande till största delen av betalda uppdrag

från tillverkare samt svenska och utländska konsumenttidskrifter

medan konsumentverkets anslagsmedel främst används till

utveckling av nya provningsmetoder. Metodarbetet bedrivs till

viss del i internationellt samarbete. Ett huvudsyfte med denna

verksamhet är att få fram metoder som, oberoende av

laboratorium, ger jämförbara och reproducerbara resultat.

Konsumentverket deltar också i internationella provningar genom

European Testing Group (ETG). För att uppnå större effektivitet

i provningsverksamheten har ett ökat nordiskt samarbete utretts

under senare år i syfte att varje land skall kunna specialicera

sig på särskilda områden.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet lika litet nu som då

frågan tidigare behandlats finna någon anledning för riksdagen

att uttala sig i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L716 yrkande 4 och L724 yrkande 3.

Önskemål om konsumentverkets agerande när det gäller

produktinformation tas upp i motion L724 av Ulla Orring

m.fl. (fp). I motionen erinras om den verksamhet som

varudeklarationsnämnden (VDN) bedrev fram till 1970-talet med

från tillverkarna frivilliga varudeklarationer för olika varor.

Inom möbelbranschen finns i dag ett liknande system med vissa

minimikrav för t.ex. hållbarhet, välgjordhet och användbarhet.

Enligt motionärerna bör konsumentverket få i uppdrag att inleda

förhandlingar med företrädare för näringslivet i syfte att få

till stånd liknande varudeklarationssystem också inom andra

branscher. -- I motionen tas också upp en fråga som gäller

teledistribuerad varuinformation. Motionärerna framhåller att

många traditionsbundna köpmönster kan förändras med hjälp av

moderna telekommunikationer. Med hjälp av videotex och text-TV

kan betydande information ges som underlättar för konsumenten.

Varu- och tjänsteförteckningar samt produktinformation kan

sammanställas i branschvisa databaser som ställs till

konsumenternas förfogande. Motionärerna pekar också på att viss

försöksverksamhet bedrivits på området och anför att

konsumentverket borde få i uppdrag att genomföra utvidgade prov

med videotexdistribuerad varuinformation direkt till

konsumenterna. -- I motionen begärs tillkännagivanden om vad som

sålunda anförts (yrkande 4 och 5).

Yrkanden om förbättrad produktinformation genom

varudeklarationssystem har tidigare flera gånger prövats och

avslagits av riksdagen på utskottets hemställan (bet. LU

1987/88:31, 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21). Utskottet har därvid

delat motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att

produktinformationen förbättras men ansett att det inte är

meningsfullt att söka få fram omfattande varudeklarationssystem

av VDN-karaktär. Enligt vad utskottet uttalat bör man i stället

ta fram standardiserad varuinformation för vissa varugrupper,

liknande den som finns inom möbelbranschen. Utskottet har också

förutsatt att produktinformation i ökad utsträckning skulle tas

fram genom näringslivets försorg och ansett att framtagande av

standardiserad varuinformation var ett område väl lämpat för

näringslivets egenåtgärder. Arbetet med framtagande av varufakta

borde enligt utskottet ske i frivillig samverkan med

konsumentverket. Utskottet har vidare utgått från att verket

skulle ta erforderliga initiativ för att få till stånd

branschöverenskommelser på sådana områden där det bedömdes

nödvändigt och ansett att något särskilt tillkännagivande därför

inte varit påkallat.

Vad utskottet sålunda uttalat äger fortfarande giltighet, och

utskottet konstaterar att konsumentverket i slutet av år 1989

efter förhandlingar med Motorbranschens Riksförbund (MRF)

träffat en överenskommelse om varudeklaration av begagnade

bilar. Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen

att ompröva sina tidigare ställningstaganden i fråga om

varudeklarationssystem. Utskottet avstyrker därför bifall till

motion L724 yrkande 4.

Även spörsmålet konsumentinformation med hjälp av

datakommunikation har tidigare prövats av riksdagen, varvid

motioner med samma inriktning som motion L724 har avslagits på

hemställan av utskottet. Då frågan senast behandlades (bet.

1989/90:LU21) ansåg utskottet i likhet med motionärerna att

utnyttjande av datateknik för konsumentinformation kan medföra

stora fördelar, och utskottet utgick från att konsumentverket

följer teknikens utveckling och tar till vara de möjligheter som

finns på området. Mot bakgrund av viss försöksverksamhet med ett

projekt benämnt Varubörsen ansåg utskottet emellertid att det

inte kunde anses meningsfullt med en fortsatt och utökad

försöksverksamhet på området.

Enligt utskottets mening har det inte framkommit något som ger

anledning för riksdagen att ompröva tidigare ställningstaganden,

och utskottet avstyrker därför bifall till motion L724 yrkande

5.

Önskemål om produktinformation på köpplatsen förs fram i

två motioner. I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling

(båda mp) yrkas tillkännagivande om att kunderna på köpplatsen

skall ha tillgång till all relevant varuinformation (yrkande 9).

Med relevant varuinformation avser motionärerna bl.a. en

redovisning av de miljöstörningar och hälsoverkningar som varan

ger upphov till under tillverkning, transport, användning och

som avfall. Informationen skall syfta till att hjälpa

konsumenten att göra så miljövänliga val som möjligt.

Liknade synpunkter förs fram i motion L735 av Elisabet Franzén

m.fl. (mp). Motionärerna menar att kunderna skall ha tillgång

till all relevant information i samband med köpet. Med sådan

information avser motionärerna, förutom priset, också innehåll,

tillverkare, ursprungsland, tillverkningsmetod,

livscykelspecifikationer och annat som är viktigt för att kunna

väga in ekologiska ställningstaganden inför ett köp.

Informationen skall enligt motionärerna finnas tillgänglig

någonstans i butiken. I motionen yrkas tillkännagivande om vad

som sålunda anförts (yrkande 3).

Motionsyrkanden med samma syfte behandlades av utskottet våren

1990. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.

1989/90:LU21) framhöll utskottet att det är angeläget att

produktinformationen förbättras i olika avseenden. En ordning

med obligatorisk produktinformation av den art och omfattning

som förespråkades i de då aktuella motionerna kunde emellertid,

fortsatte utskottet, realistiskt sett knappast genomföras. Krav

på underlag för informationen i form av forskning och andra

insatser torde nämligen inte kunna tillgodoses inom överskådlig

tid. I vart fall skulle en sådan informationsskyldighet

föranleda stora praktiska svårigheter och betydande kostnader,

vilka i form av ökade varupriser skulle få bäras av

konsumenterna. Vidare skulle myndigheterna behöva tillföras

väsentliga resursförstärkningar för att de skulle kunna övervaka

efterlevnaden av informationsplikten. Sammantaget ansåg

utskottet att ett tillmötesgående av motionärernas önskemål

skulle innebära nackdelar som inte står i rimlig proportion till

den nytta som skulle uppkomma för konsumenterna. De resurser som

står till buds för en förbättrad produktinformation måste därför

enligt utskottets mening koncentreras till de områden där

behovet är störst, och insatserna bör ske inom ramen för

näringslivets egenåtgärder och i frivillig samverkan med

konsumentverket. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till

de då aktuella motionsyrkandena.

Vad utskottet sålunda uttalade våren 1990 äger fortfarande

giltighet. Vissa detaljstudier av olika slag som gjorts under

senare tid beträffande enstaka varors miljöpåverkan (se t.ex.

departementspromemorian Ds 1991:9, Från vaggan till graven --

Sex studier av varors miljöpåverkan) illustrerar väl de

svårigheter som är förknippade med den typ av detaljerad och

omfångsrik produktinformation motionärerna vill ha till stånd.

Sådana studier utgör visserligen ett värdefullt underlag i det

allmänna miljöarbetet och kan i vissa fall innehålla värdefulla

upplysningar för den miljömedvetna och sakkunniga konsumenten.

Upplysningarna torde emellertid med hänsyn till omfång och

vetenskaplig detaljeringsgrad knappast på ett meningsfullt sätt

kunna tjäna som produktinformation för den enskilde konsumenten

vid ett köpval i en butik. Enligt utskottets mening saknas

således anledning för riksdagen att ompröva sina tidigare

ställningstaganden i fråga om produktinformation av det slag

motionärerna förordar. Utskottet avstyrker därmed bifall till

motionerna L735 yrkande 3 och L736 yrkande 9.

Till konsumentverket är knuten en särskild nämnd,

konsumenttekniska nämnden, som har till uppgift att verka

för att brukarkrav beaktas vid utveckling och upphandling av

produkter. De frågor som kan behandlas i nämnden gäller bl.a.

konsumentteknisk utbildning, forskning och utveckling inom

området, användningen av forskningsresultaten, konkreta

projekt rörande industriell produktutveckling och s.k.

centrumbildning för konsumentteknisk forskning. Enligt nämndens

arbetsordning skall den sammanträda normalt fyra gånger varje

år. Utöver ordinarie sammanträden kan studiebesök och seminarier

anordnas. Inom nämnden finns ett arbetsutskott som förbereder

nämndens sammanträden m.m. I nämnden ingår företrädare för de

myndigheter, forskningsinstitutioner och andra organ som

regeringen bestämmer. Ordföranden utses av regeringen. Övriga

ledamöter utses av konsumentverket. Enligt ett regeringsbeslut

år 1987 ingår ledamöter från 19 olika organ i nämnden.

I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) ifrågasätts om

nämnden har fått en lämplig sammansättning. Det stora antalet

ledamöter i kombination med att de företräder vitt skilda

intressen medför att nämnden knappast i praktiken kan fullgöra

sina uppgifter. Motionärerna yrkar därför att riksdagen beslutar

att upplösa den konsumenttekniska nämnden (yrkande 5).

Frågor om avskaffande av den konsumenttekniska nämnden har

aktualiserats i riksdagen de senaste två åren (bet. 1988/89:LU17

och 1989/90:LU21). När frågan prövades våren 1990 framhöll

utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att nämnden

syntes ha kommit i gång med sin verksamhet och att dess arbete

torde bli alltmer betydelsefullt i framtiden. Några skäl att

avskaffa nämnden förelåg således inte enligt utskottets mening.

Utskottet förutsatte emellertid att regeringen också i

fortsättningen skulle följa nämndens arbete och vidta de

åtgärder som kunde visa sig erforderliga. Med det anförda

avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella motionerna.

Sedan spörsmålet om den konsumenttekniska nämnden senast

prövades har enligt utskottets mening inte framkommit några nya

omständigheter. Utskottet vidhåller därför sin tidigare

uppfattning och avstyrker alltså bifall till motion L716 yrkande

5.

4 Våldsleksaker

Frågor som gäller försäljning och marknadsföring av leksaker

tas upp i två motioner.

Som en bakgrund till motionsyrkandena kan nämnas att en

överenskommelse träffades år 1979 mellan konsumentverket och

dåvarande lekmiljörådet å ena sidan och vissa företrädare för

leksaksbranschen å andra sidan beträffande försäljning och

marknadsföring av leksaker. Överenskommelsen omfattar leksaker,

spel och vissa modellbyggsatser med militär anknytning, vilka

hänför sig till krig fr.o.m. år 1914, och innebär att sådana

produkter inte får saluföras. Överenskommelsen är fortfarande

gällande och har under senare år antagits av ytterligare

branschorganisationer.

År 1989 träffade konsumentverket och barnmiljörådet samt

Sveriges leksakshandlares riksförbund och Leverantörsföreningen

för lek- och hobbyartiklar ytterligare en överenskommelse om

marknadsföring till barn och ungdom av leksaker, spel och

liknande. Överenskommelsen utgår från Internationella

handelskammarens grundregler för reklam till barn och ungdom.

Parterna har i överenskommelsen enats om att dessa grundregler

skall anses innebära att bl.a. leksaker, spel och liknande inte

på ett verklighetstroget sätt får efterlikna, exemplifiera eller

uppmuntra till brott mot liv eller hälsa och inte får

efterlikna, vara ägnade att uppmuntra till eller förhärliga

våldsamma eller brutala handlingar. Produkterna får inte heller

vara ägnade att skapa uppfattningen att våld är den enda

lösningen på ett problem och skapa förakt för andra individer.

Överenskommelsen innehåller också särskilda villkor för vissa

marknadsföringsåtgärder. Dessa regler går bl.a. ut på att tryckt

reklam inte får innehålla skildringar i ord eller bild av

realistiska eller påträngande våldsinslag i form av t.ex.

stridsscener, att exponering i exempelvis skyltfönster inte får

innehålla stridsscener eller andra våldsinslag samt att film-,

video- och stillbildsreklam inte får innehålla närgångna,

utdragna eller förråande inslag av våld.

I överenskommelsen har branschorganisationerna också åtagit

sig att genom utbildning och information verka för att deras

medlemmar följer överenskommelsen och inte ger finansiellt stöd

till reklam i TV där inslaget strider mot överenskommelsen, samt

att i samarbete med konsumentverket, barnmiljörådet och

konsumentvägledare och på egen hand fortlöpande undersöka

effekten av överenskommelsen och komma med de förslag till

förbättringar och ändringar som utvecklingen på området kan

komma att medföra.

Parterna har vidare kommit överens om att nya överläggningar

bör tas upp före år 1992. Överenskommelsen gäller fr.o.m. den 1

januari 1990. Marknadsföringsmaterial som producerats före

nämnda dag får dock användas till utgången av år 1990, varför

överenskommelsen således fått full verkan först fr.o.m.

innevarande år.

Överenskommelsen har numera undertecknats också av

näringsidkare som står utanför de berörda

branschorganisationerna, bl.a. några varuhuskedjor och Svenska

postorderföreningen.

Förutom överenskommelsen har Sveriges leksakshandlares

riksförbund och Leverantörsföreningen för lek- och hobbyartiklar

efter samråd med barnmiljörådet och konsumentverket år 1989

antagit en rekommendation för inköp och försäljning av vissa

leksaker, spel och liknande. Branschorganisationerna

rekommenderar därvid sina medlemsföretag att bl.a. avstå från

att i sina sortiment ta in leksaker och spel, som på ett

verklighetstroget sätt efterliknar vapen samt data- och

videospel, rollspel och liknande spel som innehåller våldsamma

eller brutala handlingar som strider mot vedertagna regler för

biograffilm eller videofilm eller där spelets förpackning på ett

framträdande sätt illustreras med våldsamma, brutala eller

förråande handlingar.

I motion L703 av Ove Karlsson m.fl. (s) kritiseras utbudet av

vålds- och krigsleksaker. Motionärerna menar att en sanering av

marknaden är nödvändig, vilken helst bör ske på frivillig väg

genom leksaksbranschens egna åtgärder. Om inte utbudet minskar

anser motionärerna att förbudstanken måste aktualiseras. I

motionen yrkas tillkännagivande om vad som anförts om åtgärder

för att sanera den alltmer utbredda vålds-, krigsleksaks- och

videovåldsmarknaden.

Som utskottet framhöll våren 1990 (bet. 1989/90:LU21) vid

behandlingen av motioner rörande utbudet av våldsbetonade

leksaker och dataspel är det tillfredsställande att en

överenskommelse nåtts i fråga om marknadsföringen av leksaker

och spel med våldsinslag och att leksaksbranschen även utfärdat

en rekommendation om inköp och försäljning av sådana varor.

Enligt utskottets mening ligger överenskommelsen och

rekommendationen väl i linje med de uttalanden utskottet gjorde

i frågan år 1989 (se bet. 1988/89:LU 17). Erfarenheterna från

tillämpningen av de nya reglerna bör nu avvaktas, och utskottet

har erfarit att barnmiljörådet och konsumentverket inom kort

kommer att närmare överväga åtgärder som bör vidtas i syfte att

undersöka marknaden.

I sammanhanget vill utskottet också peka på det åtgärdsprogram

mot skadliga våldsskildringar som riksdagen antog år 1990 (prop.

1989/90:70, bet. KrU30, rskr. 309). I programmet ingår bl.a.

inrättande av ett särskilt råd mot våldsskildringar med uppgift

att i nära samarbete med folkrörelser och skilda lokala grupper

i landet verka för att utbudet av våldsskildringar i rörliga

bilder påverkas och förändras. Rådet har numera inrättats, och

bland ledamöterna finns representanter för bl.a. statens

ungdomsråd, barnmiljörådet, skolöverstyrelsen och

socialstyrelsen.

Med hänsyn till de åtgärder som sålunda redan vidtagits i

syfte att saluförandet och marknadsföringen av produkter med

våldsanknytning skall begränsas anser utskottet att några

initiativ i saken från riksdagens sida inte är påkallade.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L703.

I motion L729 av Margareta Persson m.fl. (s) anförs att det är

viktigt att det mödosamma arbete som skett i Sverige för att få

bort rena krigs- och våldsinriktade leksaker inte spolieras vid

en EG-anpassning. Enligt motionärerna finns det all anledning

att driva denna fråga vid de fortsatta förhandlingarna med EG.

För de svenska konsumenterna är det av ett mycket vitalt

intresse att krigs- och våldsleksaker inte heller i framtiden

säljs i Sverige. Motionärerna yrkar tillkännagivande om vad som

sålunda anförts.

Som motionärerna framhåller har det bedrivits ett mödosamt

arbete i syfte att förhindra marknadsföring av vålds- och

krigsleksaker i Sverige, och utskottet har ingen annan

uppfattning än motionären i fråga om önskvärdheten av att

resultatet av arbetet inte spolieras i samband med ett närmande

till EG. Några generella hinder för Sverige att upprätthålla ett

starkt konsumentskydd vid ett ekonomiskt samarbete mellan EG och

EFTA-länderna föreligger inte heller som tidigare berörts. Innan

effekterna på den svenska leksaksmarknaden av ett blivande

samarbete med EG kan överblickas har utskottet för sin del dock

inte underlag för en bedömning av frågan huruvida några

särskilda åtgärder är påkallade från svensk sida. Liksom när det

gäller andra frågor som rör ett EES-avtal med EG får det därför

ankomma på regeringen att vid förhandlingarna hävda svenska

intressen och därvid göra de prioriteringar som kan bli

nödvändiga. Enligt vad utskottet inhämtat har barnmiljörådet i

en skrivelse i oktober 1990 till statsrådet Margot Wallström

tagit upp den nu aktuella frågan om följderna av ett samarbete

med EG. Utskottet utgår därför från att regeringen noga

överväger spörsmålet, och något tillkännagivande i saken från

riksdagens sida kan inte anses erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L729.

5 Reklambegränsningar

I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) tas

upp frågor som gäller direktreklam. I motionen begärs

tillkännagivanden om dels att posten eller annan distributör

skall ha rätt att leverera reklam endast till den som

uttryckligen har beställt den eller på sin brevlåda tydligt

markerat att han vill ta emot reklam (yrkande 5) och dels att

det skall finnas en ansvarig utgivare, som tar det juridiska

ansvaret om reklam sprids på ett felaktigt sätt (yrkande 6).

Önskemål om åtgärder av annat slag i syfte att mer allmänt

begränsa reklam förs också fram i motion L736. I motionen

förordas införande av köpfrid som innebär bl.a. åtgärder för att

minska den materiella förbrukningen i vårt samhälle, respekt för

människors behov av att slippa köpbudskap och erbjudanden av

olika slag samt laglig rätt att få begärd produktinformation när

så önskas. Motionärerna begär tillkännagivande av vad som

anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en utredning för

att stärka konsumenternas ställning gentemot marknadskrafterna

(yrkande 1). Vidare begärs att en utredning tillkallas med syfte

att starkt begränsa kommersiell reklam på offentliga platser

(yrkande 2).

I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) tas också upp

frågor som syftar till en mer allmän reklambegränsning.

Motionärerna menar att reklam i form av ständiga köpbudskap

t.ex. i broschyrer, tidningar och kabel-TV, i form av blinkande

ljus och i kollektivtrafiken utgör en kulturell nedsmutsning och

innebär ett intrång i medborgarnas sinnen. I motionen begärs

tillkännagivande om en utredning med uppgift att lägga fram

förslag till hur reklamens störande uttrycksformer skall kunna

begränsas (yrkande 5). Motionärerna anser vidare att det är

angeläget att reklamen inte främjar resursslöseri och yrkar ett

tillkännagivande därom (yrkande 6).

Placeringen av reklam i tidningar kritiseras i motion L720

av Gösta Lyngå m.fl. (mp). Motionärerna menar att annonser som

blandas med övrig tidningstext inte fyller ens elementära krav

på konsumentinformation. Motionärerna föreslår att tidningarna

skall ha särskilda sidor för reklam som kan samlas i särskilda

bilagor och yrkar att riksdagen hos regeringen begär regler

därom.

Motionsyrkanden liknande dem i motionerna L735 och L736

prövades av riksdagen våren 1990 och avslogs på hemställan av

utskottet i betänkande 1989/90:LU21. Som skäl för

ställningstagandet åberopade utskottet bl.a. att det inte torde

vara förenligt med tryckfrihetsförordningen att genom lag eller

andra föreskrifter genomföra några mer vittomfattande

begränsningar i reklamdistributionen. Utskottet hänvisade vidare

till en överenskommelse om distribution av direktreklam som

träffats i april samma år mellan konsumentverket, postverket och

branschorganisationen för direktmarknadsföretagen, Swedish

Direct Marketing Association (SWEDEMA). SWEDEMA hade också

inrättat en etisk nämnd för direktmarknadsföring. Utskottet fann

att önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses

tillgodosedda genom de åtgärder som hade vidtagits.

I 1990 års ärende behandlade utskottet också en motion med

samma syfte som motion L720. Utskottet avstyrkte bifall också

till den motionen under åberopande av att den ordning som

förespråkades av motionärerna skulle innebära en inskränkning i

den grundlagsskyddade yttrande- och informationsfriheten som

råder för pressen här i landet.

Utskottet finner inte skäl att nu frångå sin tidigare

inställning till frågorna om reklambegränsningar. I sammanhanget

vill utskottet erinra om att regeringen i en till riksdagen i

slutet av år 1990 avlämnad proposition (prop. 1990/91:64)

föreslagit en ny särskild grundlag till skydd för

yttrandefriheten i radio, television, filmer, videogram och

ljudupptagningar m.m. Förslaget till ny grundlag bygger på samma

grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Det innebär bl.a. att

principerna om censurförbud och etableringsfrihet blir gällande

för hela det moderna massmedieområdet. Utskottet vill också

påpeka att regeringen i proposition 1990/91:60 om offentlighet,

integritet och ADB har föreslagit att myndigheternas försäljning

av personuppgifter ur dataregister skall stramas upp. Enligt

förslaget skall bl.a. datalagen (1973:289) förtydligas så att

det krävs särskilt stöd för sådan försäljning. Om en person inte

önskar direktadresserad reklam skall han kunna förhindra att den

egna adressen lämnas ut för sådant ändamål. Genom förslaget

skapas en motsvarighet till den ordning som för närvarande

gäller enligt 27 § datalagen och som innebär att den som inte

önskar reklamförsändelser kan vända sig till det statliga

person- och adressregistret (SPAR) eller till länsstyrelsen.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna

L720, L735 yrkande 5 och 6 samt L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6.

I motion L727 av Carl Frick och Krister Skånberg (båda mp)

begärs en översyn av marknadsföringslagen och anslutande

lagar i syfte att stärka konsumenternas intressen i en ny

mediasituation med kommersiell reklam i TV, radio och andra

elektroniska media.

Beträffande den reklam som når oss via satellitsända

TV-program vill utskottet för sin del framhålla att ett enskilt

land har begränsade möjligheter att påverka vad som tas emot.

Insikten om detta har efter hand blivit alltmer utbredd i

Europa. Den nya situationen har resulterat i att staterna gått

samman om vissa gemensamma regler om TV-sändningar till

allmänheten. Två olika instrument har arbetats fram. Europarådet

öppnade våren 1989 för undertecknande en europeisk konvention om

gränsöverskridande television (European Convention on

Transfrontier Television). I oktober samma år beslutade EG ett

direktiv till medlemsstaterna med vissa föreskrifter om

TV-sändningar. De båda instrumenten har stora likheter. Det

ansvariga landet blir skyldigt att se till att sändningarna

uppfyller vissa minimikrav. I gengäld skall de länder där

sändningarna tas emot inte hindra vidaresändning av program som

uppfyller kraven. Minimireglerna gäller bl.a. förekomst av

våldsinslag, pornografi och rashets, skydd för barn och ungdom,

rätt till beriktiganden av uppgifter, andel europeiska program

samt reklam och s.k. sponsring. Europarådets konvention träder i

kraft när minst sju stater har uttryckt sitt samtycke till att

vara bundna av den. En ständig kommitté skall hjälpa till vid

tolkningen av bestämmelserna och med att lösa tvister. EGs

direktiv skall vara genomfört i medlemsländerna senast i oktober

1991.

Såvitt utskottet har sig bekant ingår det nämnda EG-direktivet

bland de rättsakter som kommer att omfattas av ett blivande

avtal om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Vad gäller

Europarådskonventionen har radiolagsutredningen (U 1985:05) i

uppdrag att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till

konventionen och lägga fram förslag till den lagstiftning som

behövs för att detta skall kunna ske (dir. 1989:21). Enligt vad

utskottet erfarit kommer utredningen att avlämna ett betänkande

under år 1991.

Utskottet vill också peka på att spörsmål om TV-reklam

uppmärksammats inom Nordiska ministerrådet, och arbete pågår

inom nordiska utskottet för konsumenträtt beträffande gemensamma

nordiska regler för TV-reklam.

Också i andra sammanhang pågår arbete med anknytning till det

av motionärerna aktualiserade spörsmålet. Av budgetpropositionen

(bilaga 15 s. 81) framgår sålunda att en översyn av

marknadsföringslagen för närvarande förbereds inom

civildepartementet. Arbetet utgör ett led i förberedelserna

inför omställningen till de regler som skall gälla på

konsumentområdet inom ramen för ett EES-avtal. Vidare har

regeringen i en nyligen beslutad lagrådsremiss föreslagit bl.a.

en särskild lag om annonser i marksänd television. Förslaget

innehåller regler bl.a. om högsta tillåtna annonsvolym och om

hur annonser skall få sättas in i sändningar. Enligt förslaget

får en annons inte syfta till att bl.a. fånga uppmärksamheten

hos yngre barn. Den i propositionen föreslagna lagstiftningen

innebär vidare att marknadsdomstolen med stöd av

marknadsföringslagen skall kunna förbjuda sådan reklam i TV som

bedöms vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att några åtgärder

från riksdagens sida med anledning av motion L727 inte är

erforderliga, och utskottet avstyrker därför bifall till

motionen.

I motion L721 av Anita Stenberg m.fl. (mp) kritiseras

skönhetstävlingar för barn som anordnas i

marknadsföringssyfte. Förhållandena i USA tas upp som varnande

exempel. Motionärerna menar att denna form av reklam bör

förbjudas i Sverige och begär förslag till lag mot exploatering

av barn i skönhetstävlingar eller andra liknande arrangemang som

görs i marknadsföringssyfte.

Som motionärerna själva påpekar förekommer den berörda typen

av marknadsföring inte i Sverige. Utskottet finner därför inte

skäl till några åtgärder från riksdagens sida och avstyrker

bifall till motion L721.

6 Stöd till konsumentorganisationer

Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990

(prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt

stöd till ideella konsumentorganisationer. För innevarande

budgetår har 2000000 kr. anvisats för ändamålet. Syftet med

stödet är att stimulera och stärka konsumenternas inflytande på

livsmedelskedjans olika led i frågor som rör

livsmedelspolitiken. Medlen är avsedda att användas bl.a. som

stöd till ideella organisationer som bedriver projekt med

anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor.

Regeringen beslutade hösten 1990 att medlen skall disponeras av

konsumentverket enligt de grunder som riksdagen angett.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 2000000 kr.

I motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen

anvisar 3000000 kr. mer än vad regeringen föreslagit

(yrkande 1). I motionen anförs att intresset har varit stort för

projekt i syfte att stärka konsumentintresset i samband med

omläggningen av livsmedelspolitiken, varför anslaget bör höjas.

Motionärerna anser också mot bakgrund bl.a. av den ökade

internationella handeln att det finns behov av ett ökat stöd

till ideella konsumentorganisationer.

Också i motion L735 av Elisabet Franzén föreslås ett högre

anslag till stöd till konsumentorganisationerna. Motionärerna

vill skynda på uppkomsten av frivilliga konsumentorganisationer

och föreslår att det av regeringen föreslagna anslaget

fördubblas till 4000000 kr. (yrkande 7).

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga

om betydelsen av ett statligt stöd till ideella

konsumentorganisationer för olika projekt på livsmedelsområdet.

Som ovan nämnts har emellertid stödet nyligen inrättats och i

likhet med föredragande statsrådet finner utskottet det rimligt

med oförändrade resurser under budgetåret 1991/92. Med hänsyn

härtill och med beaktande av det statsfinansiella läget har

utskottet inte någon erinran mot medelsberäkningen. Utskottet

tillstyrker alltså regeringens förslag och avstyrker bifall till

motionerna L715 yrkande 1 och L735 yrkande 7.

7 Konsumentforskning

Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 (prop.

1989/90:90, bet. LU22, rskr. 331) inrättades ett särskilt anslag

för konsumentforskning. För innevarande budgetår bestämdes

anslaget till 2000000 kr. Regeringen har sedermera beslutat

att medlen skall disponeras av konsumentverket.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till

konsumentforskning för budgetåret 1991/92 anvisar ett oförändrat

anslag.

I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen anvisar 520000 kr. mer än vad regeringen föreslagit

(yrkande 1). Motionärerna anser det angeläget att kompetensen

inom området för konsumentforskning byggs upp och att

kontinuiteten säkras i den forskning som bedrivs. Enligt

motionärerna bör därför anslagen till konsumentforskningen

successivt öka med fem procent räknat i fast penningvärde under

ett antal budgetår. För budgetåret 1991/92 bör i enlighet härmed

anslaget uppgå till totalt 2520000 kr.

I motion L719 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att regeringens

förslag avslås och att medlen i stället skall tillföras

humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, vilket enligt

motionärerna torde ha bätttre förutsättningar än konsumentverket

att pröva frågor om forskning på konsumentområdet.

Utskottet konstaterar att ett tillmötesgående av önskemålet i

motion L735 skulle innebära ett principbeslut om årliga

anslagshöjningar för konsumentforskningen. Utskottet är för sin

del inte berett till ett sådant steg. Liksom i andra fall bör

därför medel för forskningen på konsumentområdet beräknas med

utgångspunkt i resursbehovet för det kommande budgetåret och det

statsfinansiella läget. I likhet med föredragande statsrådet

anser utskottet att konsumentforskningen bör tilldelas

oförändrade resurser för budgetåret 1991/92. Utskottet avstyrker

således bifall till motion L735 yrkande 1.

Spörsmålet om vilken myndighet som skall disponera anslaget

för konsumentforskning aktualiserades i samband med anslagets

inrättande våren 1990. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:LU22 avstyrkte utskottet bifall till en motion med samma

syfte som motion L719. Utskottet hänvisade därvid till att det

sedan länge ingått i konsumentverkets uppgifter att stödja

forskningen på konsumentområdet. Fram t.o.m. början av

1980-talet hade verket också ett särskilt anslag för detta

ändamål. Vidare framhöll utskottet att erfarenheterna av

konsumentverkets stöd till sektorsforskningen på

konsumentområdet är goda. I linje härmed hade utskottet också i

samband med 1986 års beslut om inriktningen av

konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121, bet. LU 34) ställt sig

positiv till regeringens förslag att konsumentverket då skulle

tilldelas ytterligare medel för forskningsstimulerande arbete

och avstyrkt en motion, vari yrkades avslag på förslaget med

motiveringen att verket inte borde ha uppgifter som ankom på

forskningsråden och de enskilda högskolorna. Utskottet hade

därvid instämt i vad utbildningsutskottet i ett inhämtat

yttrande hade anfört om att den kompetens verket hade borde

kunna utnyttjas vid prioriteringsbedömningar inom just

konsumentforskningen med dess tvärvetenskapliga karaktär. Enligt

utskottets mening saknades det anledning att bedöma saken

annorlunda år 1990, och utskottet ansåg att konsumentforskningen

främjades bäst om de föreslagna forskningsresurserna ställdes

till konsumentverkets förfogande. Utskottet avstyrkte därmed den

då aktuella motionen.

Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte

framkommit som bör föranleda riksdagen att ompröva

ställningstagandet i frågan om vilken myndighet som skall

disponera över anslaget till konsumentforskning. Utskottet vill

också erinra om att de medel som föreslås till

konsumentforskningen inte skall ses som grundforskningsmedel

utan som sektorsmedel, som fördelas utifrån sektoriella behov

och överväganden. Utskottet avstyrker därför bifall till motion

L719.

Utskottets ställningstaganden innebär att utskottet

tillstyrker bifall till propositionen i nu aktuell del.

8 Miljömärkning av produkter

På förslag av regeringen anvisade riksdagen år 1989 under ett

nytt anslag särskilda medel för miljömärkning av produkter

(prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Med anslaget

finansieras ett system för frivillig och enhetlig positiv

miljömärkning. Systemet har tillkommit i nordisk samverkan och

bygger på enhetliga nordiska kriterier, vilka fastställs av ett

särskilt samordningsorgan under Nordiska ministerrådet.

Miljömärkningen i Sverige organiseras inom ramen för

standardiseringskommissionens i Sverige (SIS)

certifieringssystem samt handhas av en särskild

miljömärkningsstyrelse och en referensgrupp. Mellan staten och

SIS finns ett särskilt avtal om miljömärkningen. Avsikten är att

verksamheten med miljömärkningen i huvudsak skall finansieras

genom avgifter och ersättningar från de företag som vill

miljömärka sina produkter. Under uppbyggnadsskedet har

emellertid förutsatts att medel tillhandahålls över

statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt

kan bära detta. Vid anslagets inrättande beräknades det totala

behovet av medelstillskott under de fem första åren till ca 6

milj. kr.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för budgetåret

1991/92 till bidrag till miljömärkning av produkter anvisar ett

reservationsanslag på 2700000 kr.

Utskottet noterar att anslaget för budgetåret 1991/92 föreslås

utgå med ett högre belopp än vad som ursprungligen planerats.

Det begärda bidraget ligger dock inom ramen för det totala

bidrag som varit utgångspunkten i avtalet mellan staten och SIS.

I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet att det är

angeläget att man snabbare får fram kriterier för miljömärkning

och därmed får fler miljömärkta produkter i handeln. Förslaget

föranleder därför inga erinringar från utskottets sida, och

utskottet tillstyrker bifall till propositionens förslag i denna

del.

Som redovisats ovan handhas miljömärkningen av en särskild

styrelse och en referensgrupp organiserade inom SIS. Enligt

avtalet mellan staten och SIS består styrelsen av ordföranden

och tio andra ledamöter. Andra styrelseledamöter än ordföranden

utses av SIS styrelse efter förslag av konsumentverket,

naturvårdsverket, kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Kooperativa förbundet, Svenska

naturskyddsföreningen, Miljöförbundet, Sveriges industriförbund,

Grossistförbundet Svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. I

fråga om referensgruppen gäller att den skall bestå av lägst 20

och högst 30 ledamöter, som utses av SIS styrelse efter förslag

av miljömärkningsstyrelsen. Ledamöterna skall representera dels

myndigheter och organisationer inom konsument- och

miljövårdsområdena, dels industri och handel samt dels allmänna

samhällsintressen och forskning.

I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och motion L724 av

Ulla Orring m.fl. (fp) framförs kritik mot

miljömärkningsstyrelsens sammansättning. I den förstnämnda

motionen anförs att det är en allvarlig brist att

forskningsintressena inte är representerade i styrelsen där de

slutliga bedömningarna görs och besluten fattas. Det kan således

inte anses tillfyllest att forskare finns företrädda i

referensgruppen. Motionärerna erinrar också om att i den

utredning som ligger till grund för systemet förutsattes att

forskningsintressena skulle finnas i styrelsen och yrkar ett

tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 9).

I motion L724 anförs att forskarkunskap bör vara företrädd i

miljömärkningsstyrelsen för att en sammanvägning av alla

faktorer i produktcyklar skall kunna göras. Motionärerna yrkar

därför tillkännagivande om att forskarföreträdare bör ingå i

miljömärkningsstyrelsen (yrkande 1).

Motioner med samma syfte som de nu aktuella prövades av

riksdagen hösten 1989 i samband med miljömärkningssystemets

tillkomst. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.

1989/90:LU13) konstaterade utskottet att forskningsintressena

enligt det i oktober 1989 ingångna avtalet mellan staten och SIS

skall tillgodoses genom att de blir representerade i

referensgruppen. Med hänsyn till att referensgruppen enligt

avtalet skall vara ett rådgivande organ till

miljömärkningsstyrelsen och skall behandla frågor om bl.a.

principer och huvudsaklig inriktning för miljömärkningen ansåg

utskottet att denna lösning fick anses till fyllest. Enligt

utskottets mening fick den framtida utvecklingen av

miljöstyrelsens verksamhet utvisa om det finns behov av att

förändra eller utöka dess sammansättning. På anförda skäl

avstyrkte utskottet bifall till motionerna.

Spörsmålet aktualiserades åter motionsvägen år 1990. På

hemställan av utskottet i betänkande 1989/90:LU21 avslog

riksdagen motionerna. Vid sitt ställningstagande påpekade

utskottet att det då endast hade förflutit några månader sedan

systemet med miljömärkning av produkter infördes varför det inte

kunde göras någon närmare utvärdering av verksamheten. Utskottet

fann därför inte anledning för riksdagen att frångå sitt

tidigare ställningstagande när det gäller styrelsens

sammansättning.

I anslutning till det anförda vill utskottet påminna om att

statsrådet Margot Wallström i riksdagsdebatten med anledning av

utskottets ovan nämnda betänkande 1989/90:21 inte ställt sig

avvisande till förslaget om en forskningsföreträdare i

miljömärkningsstyrelsen i det fall det skulle visa sig att

arbetet därigenom skulle effektiviseras (prot. 1989/90:97).

Utskottet finner inte anledning att frångå sina tidigare

ställningstaganden beträffande miljömärkningsstyrelsens

sammansättning. Om det skulle visa sig att det uppkommer behov

av forskarföreträdare i styrelsen anser sig utskottet, med

hänsyn till statsrådets ovan angivna uttalande, kunna utgå från

att regeringen tar de initiativ som är påkallade. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna L716 yrkande 9 och L724

yrkande 1.

I motion L704 av Carl Bildt m.fl. tas upp en fråga som gäller

kriterierna för miljömärkningen. Motiveringen till yrkandet

återfinns i motion 1990/91:Jo722 vari motionärerna anför att det

är viktigt att hushållssektorn effektiviserar sin

energianvändning, vilket bl.a. kan ske genom upplysningar om

energiförbrukningen. Miljömärkningen bör därför innefatta även

sådana uppgifter, vilket enligt motionärerna bör ges regeringen

till känna.

Som redovisats ovan fastställs kriterierna för miljömärkningen

av produkter av ett särskilt samordningsorgan som har inrättats

under Nordiska ministerrådet. I samband med

miljömärkningssystemets tillkomst uttalade utskottet med

anledning av ett motionsyrkande i sitt av riksdagen godkända

betänkande (bet. 1989/90:LU13) att man utgick från att

kriterierna skulle komma att utformas utifrån ett

helhetsperspektiv så att hänsyn tas till alla faktorer i en

produktcykel, dvs. framställningen, användningen och det

slutliga omhändertagandet av produkten. Något särskilt

tillkännagivande i frågan ansåg utskottet därför inte

erforderligt, och utskottet avstyrkte bifall till den då

aktuella motionen.

Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet om

energideklarationer har tagits upp i proposition 1990/91:88 om

energipolitiken, vilken nyligen avlämnats till riksdagen. I

propositionen föreslås att arbetet med energideklarationer av

bl.a. hushållsapparater intensifieras och utvidgas (s. 47).

Föredragande statsrådet anför att det är angeläget att arbetet

med energideklarationer och produktmärkning fortsätter och

utvidgas, och han föreslår att 5000000 kr. anvisas till

konsumentverket för ökade insatser inom områdena

produkttestning, energideklarationer och märkning av

hushållsapparater och vissa andra energiförbrukande produkter.

Medlen föreslås bli anvisade inom ramen för ett nytt anslag H 13

Vissa åtgärder för effektivare användning av energi (s. 74).

Konsumentverkets arbete förutsätts ske i samverkan med

näringspolitiska myndigheter. I propositionen aviseras också ett

uppdrag åt statens energiverk och konsumentverket att utreda

förutsättningarna för normer för maximal elförbrukning i

hushållsapparater m.m. Uppdraget har numera beslutats och skall

redovisas till regeringen senast den 1 april 1992.

Enligt utskottets mening får syftet med motionärernas önskemål

anses helt tillgodosett genom de av regeringen föreslagna

åtgärderna. Något initiativ i saken från riksdagens sida med

anledning av motion L704 är således inte påkallat, och utskottet

avstyrker därför bifall till motionen.

Frågor som gäller märkning och deklaration av miljöfarliga

ämnen m.m. tas upp i två motioner. I motion L701 av Ingbritt

Irhammar och Elving Andersson (båda c) anförs att det är

angeläget att allmänheten får tillgång till information om

miljöskadliga ämnen i hushålls- och rengöringsartiklar samt

kosmetika och andra liknande produkter. Enligt motionärerna bör

på sikt utarbetas ett kompletterande system för

miljövarudeklarationer. I motionen begärs tillkännagivande om

vad som anförts om miljömärkning och varudeklaration av

miljöskadliga ämnen.

Liknande synpunkter framförs i motion L717 av Martin Olsson

m.fl. (c). Motionärerna pekar på att det på marknaden finns en

stor mängd varor som, trots att de kan misstänkas innehålla

miljöskadliga och allergiframkallande ämnen, inte är försedda

med någon varudeklaration. Särskilt viktigt anser motionärerna

att det är att allmänheten snarast får tillgång till

varudeklarationer om miljöskadliga ämnen i hushålls- och

rengöringsartiklar och om allergiframkallande ämnen i

hygienartiklar och kosmetika. I motionen yrkas att riksdagen i

ett tillkännagivande uttalar vikten av att regeringen arbetar

för införande av det förordade varudeklarationssystemet (yrkande

4).

Kontrollen över kemiska produkter i allmänhet från hälso- och

miljöskyddssynpunkter utövas av kemikalieinspektionen. När det

gäller kosmetiska och hygieniska produkter är läkemedelsverket

sedan den 1 juli 1990 tillsynsmyndighet. I 5 § lagen (1985:426)

om kemiska produkter föreskrivs att den som hanterar eller

importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iaktta

de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller

motverka skada på människor eller i miljön. Därvid skall sådana

kemiska produkter undvikas som kan ersättas med mindre farliga

produkter (substitutionsprincipen). Enligt 8 § skall den som

tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt genom

märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse från

hälso- och miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Enligt 11 §

förordningen (1985:835) om kemiska produkter skall

kemikalieinspektionen meddela de föreskrifter om

produktinformation som behövs för bestämmelsens tillämpning. I

fråga om kosmetika och hygieniska produkter skall sådana

föreskrifter meddelas av läkemedelsverket.

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med liknande syften

som de nu aktuella tidigare har behandlats av utskottet. I sitt

av riksdagen godkända betänkande våren 1990 (bet. 1989/90:LU21)

förklarade sig utskottet dela motionärernas uppfattningar om

önskvärdheten av att informationen till konsumenterna rörande

miljöfarliga och allergiframkallande produkter förbättrades. När

det gäller produkter med negativ inverkan på miljön fann

utskottet att den införda ordningen för miljömärkning utgjorde

ett betydelsefullt steg på vägen mot en förbättrad

konsumentinformation, och att erfarenheterna av denna borde

avvaktas innan man övervägde ett mera omfattande

varudeklarationssystem. I betänkandet redovisades också det

arbete som utförts av kemikalieinspektionen i syfte att få till

stånd en övergång till från miljösynpunkt lämpligare produkter

samt en förbättrad information bl.a. till konsumenterna. När det

gäller allergiframkallande produkter underströks vad utskottet

uttalat år 1988 (se bet. 1987/88:31) vid en behandling av en

motion rörande märkning av hygienartiklar och kosmetika,

nämligen att det var angeläget att allmänheten snarast fick

tillgång till information om kosmetika och hygienvaror i

allergihänseende. Utskottet utgick emellertid från att frågan

skulle få sin lösning och ansåg att några åtgärder från

riksdagens sida med anledning av de då aktuella motionerna inte

var erforderliga. Utskottet avstyrkte således bifall till

motionerna.

Enligt vad utskottet nu har erfarit har kemikalieinspektionens

arbete i syfte att få till stånd en övergång till från miljö-

och hälsosynpunkt lämpligare produkter samt en förbättrad

information fortskridit. Inspektionen har bl.a. påbörjat arbetet

med föreskrifter om klassificering och märkning av miljöfarliga

ämnen och produkter samt i början av år 1991 gett ut allmänna

råd (1990:2) om produktinformation om ämnen med miljöfarliga

egenskaper. Några generella föreskrifter för när ett ämne bör

bedömas som miljöfarligt har emellertid inte beslutats. Ett

förslag till vetenskapliga kriterier för en sådan bedömning har

emellertid utarbetats i ett projekt under Nordiska

ämbetsmannakommittén (Kemikalieinspektionens rapport nr 9/89),

och i ett annat nordiskt projekt har förslag till system för

klassificering, märkning och varuinformationsblad för

miljöfarliga ämnen och produkter tagits fram (Miljörapport nr

1990:10 i Nordiska ministerrådets rapportserie).

Utskottet vill även hänvisa till proposition 1990/91:90 En god

livsmiljö vari föreslås ett system med förhandsanmälan av nya

kemiska ämnen i syfte att förbättra informationen om kemiska

ämnen och produkter. Vidare föreslår regeringen att

kemikalieinspektionens produktregister skall byggas ut. Systemet

med förhandsanmälan innebär att tillverkare och importörer blir

skyldiga att förhandsanmäla helt nya kemiska ämnen innan de

börjar saluföras i Sverige. Anmälan skall åtföljas av en

dokumentation om ämnets hälso- och miljöeffekter. Systemet är i

princip detsamma som det system för förhandsanmälan som redan

finns inom EG. Vidare föreslås en utvidgning av den nuvarande

anmälningsplikten till kemikalieinspektionens

produktregister till att omfatta bl.a. cancer- och

allergiframkallande ämnen. I propositionen behandlas också

regeringens förslag till verksamhetsinriktning för

kemikalieinspektionen under perioden 1991/92--1993/94,

varvid uttalas att inspektionens utredningsverksamhet avseende

kemikaliers hälso- och miljöfarlighet under de närmaste åren bör

inriktas mot de prioriterade effektområdena miljöfarlighet,

allergi och cancer. Enligt regeringens bedömning är det särskilt

angeläget att man under treårsperioden får till stånd en

praktisk tillämpning av nya bedömningsgrunder för

miljöfarlighet. Kemikalieinspektionen bör vidare under

treårsperioden genomföra ytterligare insatser för att företagen

bättre skall uppfylla sitt ansvar enligt lagen om kemiska

produkter. Det är också angeläget, fortsätter regeringen, med

åtgärder för att få företagen att bättre uppfylla sin

utrednings- och informationsskyldighet samt för att i ökad

utsträckning få dem att tillämpa substitutionsprincipen, dvs.

att företagen byter ut farliga ämnen och produkter mot mindre

farliga alternativ. I propositionen uttalas vidare att arbetet

med att föreslå och driva på att användningen av särskilt hälso-

och miljöfarliga kemikalier avvecklas eller begränsas skall

fortsätta med hög intensitet och i internationell samverkan,

särskilt inom ramen för samarbetet inom OECD och inom

EFTA-EG-områdena (prop. 1990/91:90 s. 235).

Utskottet konstaterar mot bakgrund av den lämnade

redovisningen att det pågår ett intensivt arbete med att få till

stånd förbättrade kunskaper och informationsåtgärder om

miljöfarliga och allergiframkallande ämnen. Med hänsyn härtill

kan några åtgärder från riksdagens sida med anledning av

motionerna inte anses erforderliga. Utskottet avstyrker därför

bifall till motion L701 och L717 yrkande 4.

9 Konsumentköplagen

Konsumentköplagen (1990:932) trädde i kraft den 1 januari 1991

och ersatte då 1973 års lag i samma ämne. Den nya

konsumentköplagen ingår som ett led i det köprättsliga

reformarbete som också resulterat i bl.a. lagen (1987:822) om

internationella köp och den nya köplagen (1990:931).

Konsumentköplagen innebär att alla lagregler om konsumentköp

av lösa saker samlats i en särskild lag. Den allmänna köplagen

skall alltså inte i något avseende gälla för sådana köp.

På samma sätt som i allmänna köplagen finns i den nya

konsumentköplagen vägledande bestämmelser för bedömningen av om

en vara skall anses felaktig. Bestämmelserna bygger på att

parterna har full avtalsfrihet om en varas beskaffenhet. Varan

skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och

förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.

Därutöver finns också indispositiva bestämmelser om när en vara

skall anses felaktig (16 -- 19 §§).

Konsumentköplagens regler om tidsbestämda garantier avseende

varan eller en egenskap hos varan liknar dem som fanns i den

gamla konsumentköplagen. Paragrafen i den nya lagen (21 §) är

utformad så att en tidsbestämd garanti eller liknande utfästelse

får verkan av en garanti för varans funktion under hela

garantitiden, förutsatt att varan inte drabbas av

olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller dylikt från

köparens sida. Har säljaren åtagit sig att under viss tid svara

för varan i dess helhet eller i fråga om viss eller vissa

egenskaper hos varan skall varan i princip anses vara felaktig,

om det under garantitiden uppkommer en försämring i något

avseende som garantin omfattar. Enligt 21 § första stycket är

det tillräckligt att varan eller en del av den som omfattas av

utfästelsen försämras någon gång under garantitiden. Det saknas

då i princip betydelse om varan var helt avtalsenlig när den

avlämnades. För att säljaren skall undgå ansvar måste det göras

sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller

därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande

eller något liknande förhållande på köparens sida (21 § andra

stycket). Säljaren har alltså bevisbördan rörande orsaken till

försämringen, och han måste visa antingen att försämringen beror

på en olyckshändelse som har inträffat efter den tidpunkt då

risken för varan gick över på köparen (8 §) eller att

försämringen beror på något förhållande på köparens sida. Det är

dock inte nödvändigt att säljaren förebringar full bevisning om

att orsaken till försämringen är av det slag som nyss berörts.

Det räcker med att detta görs sannolikt. -- Bestämmelsen torde

enligt vad som framhållits i lagens förarbeten (prop. 1989/90:89

s. 110) ligga i linje med hur en konsument vanligen uppfattar en

tidsbestämd garanti.

Om en vara är felaktig har konsumenten i regel rätt att kräva

att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller,

i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i

regel ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller

företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande

påföljderna prisavdrag och hävning (22 §).

Konsumentköplagens regler om skadestånd vid fel i varan och

vid dröjsmål är helt nya och anknyter till motsvarande regler i

den allmänna köplagen. Säljaren svarar för det som ligger inom

hans kontrollsfär (kontrollansvar). Enligt köplagen omfattar

ersättningsskyldigheten till följd av kontrollansvaret endast

näraliggande och typiska förluster på grund av avtalsbrott, s.k.

direkta skador, och andra förluster ersätts blott om säljaren

varit vållande. I konsumentköplagen görs däremot inte någon

differentiering mellan direkta och indirekta skador, utan

säljaren skall på grund av kontrollansvaret ersätta köparen alla

de förluster som hans avtalsbrott förorsakar. Enligt

bestämmelserna om omfattningen av säljarens

skadeståndsskyldighet skall säljaren sålunda utge ersättning för

köparens utgifter och inkomstförlust, för den särskilda

kostnaden som kan uppkomma när köparen efter hävning måste köpa

motsvarande vara på annat håll till ett högre pris -- s.k.

täckningsköp -- samt för annan förlust på grund av fel i varan

(32 och 33 §§).

En annan nyhet i konsumentköplagen gäller konsumentens

möjlighet att avbeställa en vara innan leverans har skett. Om

köparen avbeställer varan innan den har avlämnats har säljaren

inte längre rätt att hålla fast vid köpet och kräva full

betalning. Säljaren har dock i sådant fall rätt till ersättning

(41 § första stycket) för särskilda kostnader som han haft för

att ingå och fullfölja avtalet till den del han inte kan

tillgodogöra dessa på annat sätt. Han får också ersättning för

särskilda kostnader till följd av avbeställningen samt för

förlust i övrigt med skäligt belopp. Sistnämnda regel innebär

att ersättningen skall bestämmas så att den ger viss

kompensation för utebliven vinst, dock inte i allmänhet hela det

överskott som skulle ha uppstått för säljaren om köpet

fullföljts (det s.k. positiva kontraktsintresset). Enligt 41 §

andra stycket har säljaren möjlighet att förbehålla sig en på

förhand bestämd ersättning vid bl.a. avbeställning om den är

skälig med hänsyn till vad som normalt kan anses tillkomma en

säljare enligt 41 § första stycket. När köparen avbeställer en

vara innan säljaren har accepterat ett anbud från köparen

föreligger däremot inte någon rätt för säljaren att få

ersättning av köparen (41 § tredje stycket). Detsamma gäller om

köparen visar att avbeställningen beror på hinder som köparen

skäligen inte kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars

följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller

övervunnit.

I motion L717 av Martin Olsson m.fl. (c) anförs att den nya

konsumentköplagen synes ha fått oönskade konsekvenser genom att

säljare av kapitalvaror som en följd av förpliktelserna enligt

den nya lagen upphört med att lämna sedvanlig garanti. I

stället får enligt motionärerna köparen av kapitalvaror nu i

regel teckna en försäkring, som innebär att säljaren ersätter

eller byter ut varan om den har ett fabrikationsfel. Köparen är

dock skyldig att bevisa att varan var felaktig redan vid

inköpet. Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna att det

är väsentligt att riksdagen uttalar vikten av att regeringen

noga följer utvecklingen (yrkande 2).

I motion L907 av Rolf Dahlberg och Allan Ekström (båda m)

redovisas innebörden av de sedvanliga garantier som brukar

lämnas av handeln och som innebär bl.a. att köparen inte behöver

bevisa att den sålda varan var behäftad med fel när den

avlämnades. Som ett uttryck för att konsumentköplagen på ett

ensidigt sätt missgynnar säljaren har enligt motionärerna några

branschorganisationer uppmanat sina medlemmar att avstå från

bruket av garantier till följd varav köparen går miste om den

bevislättnad dessa inneburit. Motionärerna menar att det bör

ligga i både köparens och säljarens intresse att säljaren i

första hand åtar sig den bevisbörda för honom som en garanti

innefattar. Detta förutsätter i gengäld att fördelningen av det

ekonomiska ansvaret mellan säljaren och köparen för olika slags

händelser görs till föremål för ny prövning. I motionen yrkas

tillkännagivande av riksdagen om vad som sålunda anförts om

bruket av garantier enligt konsumentköplagen.

Utskottet vill för sin del stryka under att reglerna i den nya

konsumentköplagen ger konsumenten en betydligt starkare

ställning än han haft tidigare. Det sagda gäller inte minst i

fråga om konsumentens rätt till ersättning för ekonomiska skador

när en vara inte står i överensstämmelse med ett garantiåtagande

av säljaren eller eljest är felaktig. Ett uttalat syfte med

lagstiftningen var också att de ekonomiska riskerna vid

konsumentköp skulle flyttas över från konsumenterna till

säljarna (se prop. 1989/90:89 s. 58).

Som motionärerna framhåller har man efter konsumentköplagens

ikraftträdande den 1 januari 1991 inom vissa branscher upphört

med sedvanan att lämna garantier och erbjuder i stället

konsumenterna olika former av andra åtaganden som benämns

försäkring eller liknande. För åtagandena får konsumenterna i en

del fall utge särskild ersättning medan i andra fall åtagandet

ingår i det begärda priset för varan. För konsumenterna har

garantierna inneburit bl.a. den fördelen att -- om varan visat

sig felaktig under garantitiden -- de inte behövt bevisa att

felet funnits när varan avlämnades. När garantier inte lämnas

blir följden att köparen får bära bevisbördan för att varan

varit felaktig vid avlämnandet. Enligt utskottets mening är det

givetvis beklagligt ur konsumentskyddssynpunkt att bruket av

garantier minskat inom vissa branscher. Betydelsen av det

inträffade bör emellertid inte överdrivas. Enligt utskottets

mening kan det nämligen med fog antas att kraven på bevisning

från konsumentens sida i praktiken inte kommer att ställas

alltför högt, i vart fall inte när det är fråga om fel som yppat

sig inom viss, inte orimligt lång tid efter köpet. Utvecklingen

av rättspraxis på området vid de allmänna domstolarna och

allmänna reklamationsnämnden måste emellertid avvaktas innan

några säkra slutsatser kan dras om några särskilda åtgärder är

befogade för att stärka konsumentens ställning i förevarande

hänseende. Utskottet vill vidare peka på att de olika åtaganden

som numera lämnas vid konsumentköp i stället för uttryckliga

garantier i rättstillämpningen kan komma att bedömas innefatta

en sådan utfästelse som enligt 21 § konsumentköplagen skall

jämställas med en garanti. Till saken hör vidare att de

erbjudanden i form av s.k. försäkringar m.m. som lämnas inom

vissa branscher uppmärksammats av konsumentverket och

konsumentombudsmannen (KO). KO har också i två fall fört saken

vidare till marknadsdomstolen för prövning enligt lagen

(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och

marknadsföringslagen (1975:1418). Enligt vad utskottet inhämtat

har försäkringserbjudandena även uppmärksammats inom

försäkringsinspektionen. Utskottet vill vidare framhålla att

bruket av garantier är ett konkurrensmedel inom handeln. I den

mån garantier efterfrågas av konsumenterna finns det därför

all anledning att anta att garantier kommer att lämnas också i

framtiden. Det kan i sammanhanget påpekas att det inom handeln

synes råda delade meningar om det lämpliga i att garantierna

slopats (se t.ex. tidningen Köpmannen nr 7 år 1991).

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

underlåtenheten att lämna garantier med all sannolikhet kommer

att visa sig vara ett övergående fenomen. Några särskilda

åtgärder från statsmakternas sida med anledning av den

hittillsvarande utvecklingen inom vissa branscher torde därför

inte nu vara påkallade. Utskottet utgår dock från att regeringen

följer tillämpningen av konsumentköplagen och tar de initiativ

som kan anses erforderliga. I enlighet med det sagda bör

motionerna L717 yrkande 2 och L907 inte föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker därför bifall

till motionsyrkandena.

De ovan redovisade reglerna i konsumentköplagen om

konsumentens rätt till avbeställning kritiseras i två

motioner. I motion L717 av Martin Olsson m.fl. (c) ifrågasätts

om konsumentköplagens bestämmelse om en generell möjlighet för

köparen att avbeställa en vara innan den har avlämnats kan anses

vara ett konsumentintresse. Den oinskränkta avbeställningsrätten

kan leda till att konsumenterna inte gör tillräckligt noga

överväganden och att respekten för ingångna avtal starkt

begränsas. Vidare måste enligt motionärerna de praktiska

svårigheter som kan uppstå för mindre näringsidkare beaktas.

Motionärerna föreslår mot denna bakgrund att avbeställning

endast får godtas om särskilda skäl föreligger såsom dödsfall

inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller andra

förhållanden som avsevärt ändrat förutsättningarna för

konsumenten. I motionen yrkas att riksdagen begär förslag till

sådana ändringar i konsumentköplagen att huvudregeln blir att

ingångna avtal skall hållas (yrkande 1).

I motion L906 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) begärs förslag

från regeringen om inskränkningar av den generella

avbeställningsrätten när det gäller specialbeställda varor och

beställningsvaror av större värde. Reglerna riskerar annars,

menar motionärerna, att slå tillbaka på konsumentkollektivet med

ökade priser och på så sätt att frivilliga försäljningsåtgärder

såsom garantier i många fall försvinner. Motionärerna anför att

många företagare känner oro inför avsteget om att avtal skall

hållas och sannolikt kommer att ta ut handpenning eller

beställningsavgifter vid beställningsköp. Företagens oro dämpas

inte av möjligheten att få ersättning av köparen vid

avbeställning. Enligt motionärerna blir problemen särskilt stora

när det gäller specialbeställda varor, t.ex. en soffa med visst

tyg eller material, specialdesignade möbler eller inredningar

med särskilda mått.

I motion L702 av Allan Ekström (m) kritiseras bestämmelsen i

41 § konsumentköplagen som innebär att säljaren inte har rätt

till ersättning om köparen avbeställer en vara innan säljaren

har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren.

Enligt motionären innebär stadgandet ett främmande inslag i vår

rättsordning och ett brott mot den inom avtalsrätten erkända

löftesprincipen. Bestämmelsen kan vara till nackdel för

köparen genom att den fråntar honom möjligheten att avge ett

oåterkalleligt anbud, vilket i sin tur kan tvinga säljaren att

begära betalning för olika förberedande åtgärder som han under

acceptfristen avser att vidta i syfte att överväga anbudet.

Motionären yrkar att riksdagen beslutar att upphäva stadgandet i

41 § tredje stycket första meningen.

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden liknande dem i motion

L717 och L906 prövades av riksdagen våren 1990 i samband med

konsumentköplagens tillkomst (prop. 1989/90:89, bet.

1989/90:LU35). I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll

utskottet att konsumenterna kan ha flera olika bevekelsegrunder

för att vilja dra sig tillbaka från ett köp och att en rätt till

avbeställning borde införas i konsumentköplagen. Utskottet

pekade även på att steg i riktning mot en rätt till

avbeställning också hade tagits genom regeringens förslag till

ny köplag (prop. 1988/89:76), vilket utskottet då nyligen hade

tillstyrkt (bet. 1989/90:LU34). Köplagsförslaget innebar att

köparen under vissa förutsättningar får avbeställa en vara som

skall tillverkas eller anskaffas särskilt för honom. Utskottet

fann det emellertid inte tillfyllest med en sådan begränsad

avbeställningsrätt på konsumentområdet utan framhöll att andra

lösningar måste hittas. En möjlighet kunde därvid vara att

konsumenten i enlighet med tankegångarna i en av motionerna fick

avbeställningsrätt då förutsättningarna för köpet ändrats.

Enligt utskottet var det emellertid knappast möjligt att hitta

kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt fångade in just

sådana fall men utestängde andra. En begränsning i

avbeställningsrätten på det i motionen förordade sättet var

således enligt utskottet inte någon framkomlig väg. Någon annan

metod för att åstadkomma en meningsfull begränsning i

avbeställningsrätten kunde utskottet inte finna. Enligt

utskottet var då den enda tänkbara lösningen att konsumenten

fick avbeställa en vara oavsett anledningen därtill. Det blev då

nödvändigt att på konsumentköpsområdet göra ett avsteg från

principen att avtal skall hållas. För den av utskottet förordade

generella avbeställningsrätten talade också att konsumenterna

genom bestämmelserna i konsumenttjänstlagen redan tillerkänts en

ovillkorlig avbeställningsrätt när det gäller tjänster. I och

för sig kunde det enligt utskottets mening hävdas att

skillnaderna mellan konsumentköp och konsumenttjänster är

betydande. Vid tillverkningsavtal är dock, uttalade utskottet,

likheterna stora mellan å ena sidan köp och å andra sidan sådana

avtal som innefattar tjänster, och gränsdragningen mellan de

avtal som faller under konsumenttjänstlagen och de som skall

bedömas enligt konsumentköplagen är beroende av vem som

tillhandahåller material för tillverkningen av varan. Vidare

framhöll utskottet att särskilda problem skulle kunna uppkomma

vid s.k. blandade avtal, då näringsidkaren dels säljer en vara

till konsumenten och dels åtar sig att utföra ett visst arbete

på den. Att rätten till avbeställning i sådana fall skall bero

på hur avtalet rättsligen etiketterats kunde enligt utskottet te

sig svårförståeligt för den enskilde konsumenten.

Av de angivna skälen ställde sig utskottet bakom förslaget i

propositionen att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig

rätt att avbeställa ett köp. Utskottet erinrade emellertid

samtidigt om att det självfallet är angeläget att regelsystemet

utformas så att näringsidkaren inte drabbas av några förluster

på grund av avbeställningen. Det var också viktigt, framhöll

utskottet, att reglerna inte uppmuntrar konsumenterna till

oöverlagda köp. Näringsidkaren borde därför ha rätt till

ersättning när avbeställning sker. Enligt utskottets mening fick

förslaget i propositionen såvitt gällde ersättningsrättens

generella omfattning anses innebära en fullt godtagbar avvägning

mellan de olika intressen som gjorde sig gällande i frågan. --

Utskottets nu redovisade ställningstagande innebar att de då

aktuella motionerna avstyrktes.

Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte

tillkommit som bör föranleda att riksdagen nu frångår sina

ställningstaganden från våren 1990 beträffande

avbeställningsrätten enligt konsumentköplagen. Utskottet

avstyrker alltså bifall till motionerna L717 yrkande 1 och L906.

Också de i motion L702 framförda invändningarna mot 41 §

konsumentköplagen framfördes våren 1990 motionsledes i samband

med konsumentköplagens behandling i riksdagen. Utskottet

avstyrkte därvid på närmare anförda skäl bifall till den då

aktuella motionen och tillstyrkte propositionens förslag också i

denna del (se bet. 1989/90:LU35 s. 36).

När nu kritiken åter aktualiseras kan utskottet i och för sig

instämma i motionärens påstående att bestämmelsen i 41 § tredje

stycket konsumentköplagen inte är förenlig med den s.k.

löftesprincipen inom avtalsrätten. Principen innebär

sammanfattningsvis att anbud, som inte återkallats innan

mottagaren tagit del av det, är bindande under en viss tid

(acceptfrist). Utskottet vill emellertid peka på att det inom

konsumentskyddslagstiftningen tidigare gjorts avsteg från

grundläggande avtalsrättsliga principer i syfte att stärka

konsumentens ställning. Enligt hemförsäljningslagen (1981:1361)

har konsumenten rätt att frånträda bindande avtal (ångerrätt)

genom att lämna eller sända ett skriftligt meddelande om detta

till näringsidkaren inom den s.k. ångerveckan. Om konsumenten

utövar sin ångerrätt har säljaren inte rätt till någon särskild

ersättning. Vidare har konsumenten enligt konsumenttjänstlagen

(1985:716) rätt att avbeställa en tjänst innan den har

slutförts, varvid särskilda regler gäller som begränsar

näringsidkarens rätt till ersättning i syfte att skydda

konsumenten. Också de ovan redovisade reglerna om

avbeställningsrätt vid konsumentköp innebär ett avsteg från

grundsatsen att avtal är bindande. Att allmänna avtalsrättsliga

principer får vika för konsumentskyddsintressen är således inte

någon nyhet.

Härutöver vill utskottet framhålla att löftesprincipen i

huvudsak endast förekommer i nordisk och tysk rätt. Enligt

angloamerikansk rätt däremot kan ett anbud återkallas innan det

accepteras. Det angloamerikanska regelsystemet har satt sin

prägel på de bestämmelser i 1980 års FN-konvention om

internationella köp som avser ingående av köpeavtal. Sverige har

tillträtt konventionen och den har införlivats med svensk rätt

genom lagen om internationella köp. Vid tillträdet har Sverige

dock inte ansett sig kunna bli bundet av konventionens avtalsdel

på grund av att den inte är förenlig med vår avtalsrätt och har

avgivit en reservation i detta avseende. Avtalsdelen har inte

heller införlivats med svensk rätt. Enligt utskottets mening

kan det emellertid ifrågasättas om vi i längden kan upprätthålla

alla de principer som vår nuvarande avtalslag bygger på.

Tillkomsten av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde liksom

internationaliseringen av handeln i övrigt kan komma att ställa

krav på att vi anpassar våra avtalsrättsliga regler till vad som

gäller mera allmänt i andra länder. Enligt vad utskottet

inhämtat övervägs för närvarande inom justitiedepartementet

behovet av en översyn av avtalslagen mot bakgrund bl.a. av vad

som förekom vid det 32:a nordiska juristmötet sommaren 1990. En

fråga som därvid diskuterades gällde just löftesprincipens

fortsatta bestånd i de nordiska avtalslagarna (se T. Håstad,

Reform av de nordiska avtalslagarna?, Det 32. nordiske

juristmøde, Del 1, s. 247). I Finland och Norge har

utredningsarbete rörande den finska resp. norska avtalslagen

redan inletts.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte finna att det

nu finns anledning att tillstyrka bifall till motion L702.

Motionen avstyrks därför.

10 Övriga frågor

I motion L908 av Magnus Persson (s) tas upp en fråga om

preskription av banktillgodohavanden. För fordringar som

avser innestående bankmedel gäller allmän preskription enligt

huvudregeln i preskriptionslagen (1981:130). Regeln innebär att

en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten om inte

preskriptionsavbrott sker dessförinnan.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om ändrad

preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen beskrivs

ett fall där en person vägrats utbetalning av innestående

bankmedel under åberopande av tioårig preskription. Motionären

anser att den gällande ordningen bör ändras till en form av

"livstidsregel" för kontoinnehavare.

Utskottet behandlade hösten 1990 ett liknande motionsyrkande

från samme motionär. Motionen remissbehandlades och yttranden

inkom från konsumentverket, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund. I

sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet.

1990/91:LU1) framhöll utskottet -- i likhet med motionären --

att det var otillfredsställande om bankmedel kunde bli föremål

för preskription. Enligt utskottet syntes dock problemet i allt

väsentligt ha fått en lösning. Konsumentverket och Svenska

sparbanksföreningen hade sålunda i sina remissvar påpekat att

den införda skyldigheten för bankerna att lämna

kontrolluppgifter om banktillgodohavanden och ränteinkomster

till skattemyndigheterna torde medföra att preskriptionsavbrott

sker. Sparbanksföreningen hade härutöver framhållit att

preskriptionsavbrott likaledes uppkommer då bankerna enligt ett

allmänt förekommande förfarande årligen automatiskt påför ett

bankkonto ränta. Såväl konsumentverket som övriga

remissinstanser avstyrkte motionen. Utskottet delade

remissinstansernas uppfattning och fann inte skäl till några

initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte därför

bifall till den då aktuella motionen.

Några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat

ställningstagande från riksdagens sida har inte framkommit under

det halvår som gått sedan samma fråga prövades, och utskottet

avstyrker därför bifall till motion L908.

I motion L722 av Torgny Larsson (s) kritiseras de nuvarande

reglerna om konsumentkrediter. Motionären menar, mot

bakgrund av i motionen närmare redovisade missförhållanden, att

det finns behov av en översyn av gällande bestämmelser om

kreditgivning och yrkar tillkännagivande därom.

Som utskottet närmare redovisat hösten 1990 i samband med

behandlingen av motioner som gällt konsumentkreditfrågor (bet.

1990/91:LU1) har statsmakterna under senare år tagit åtskilliga

initiativ i syfte att lösa de problem på konsumentkreditområdet

som motionären tar upp. Initiativen har resulterat bl.a. i

departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag, som

upprättats inom justitiedepartementet. Promemorian är för

närvarande föremål för remissbehandling, och enligt vad

utskottet erfarit avser regeringen att senare i år besluta om en

lagrådsremiss med förslag till ny konsumentkreditlag. Utskottet

kan alltså konstatera att motionärens önskemål om en översyn av

bestämmelserna om konsumentkrediter är tillgodosett. Med

hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till motion L722.

Resegarantilagen (1972:204) innebär bl.a. att den som

yrkesmässigt anordnar sällskapsresor till något annat land än

ett nordiskt skall, innan han marknadsför resan, ställa

säkerhet, resegaranti, hos kommerskollegium. Också den som

yrkesmässigt tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar av

annan anordnad resa av sådant slag skall ställa säkerhet hos

kollegiet. Om kommerskollegium inte medger annat skall

säkerheten bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad

betalningsutfästelse, som fullgörs vid anfordran. Om en

sällskapsresa blir inställd eller eljest inte kommer till stånd

får säkerheten tas i anspråk för återbetalning av medel, vilka

erlagts för resan. Har en sällskapsresa påbörjats men inte

slutförts får säkerheten tas i anspråk för resenärernas

uppehälle i utlandet, deras återresa och skälig ersättning till

dem för värdet av de förmåner som de gått miste om genom att

resan avkortats. Frågor om ianspråktagande av säkerhet prövas av

en särskild nämnd, resegarantinämnden.

I motion L730 av Jan Sandberg (m) anförs att de belopp som

måste garanteras enligt resegarantilagen sannolikt uppgår till

miljarder medan endast omkring 25 milj. kr. faktiskt har behövts

tas i anspråk sedan systemet infördes år 1967. De bankgarantier

som för närvarande ställs påverkar företagens möjligheter att få

lån och bankgarantier för andra ändamål. Motionären menar att

det nuvarande systemet är onödigt dyrt och besvärligt, vilket

i slutändan får betalas av konsumenten. I motionen föreslås att

det nuvarande systemet ersätts med en försäkringslösning.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande en översyn

av regelsystemet för sällskapsresor inom justitiedepartementet

med sikte på att en departementspromemoria i ämnet skall

framläggas under år 1991. Översynen är föranledd av ett inom EG

nyligen antaget direktiv om sällskapsresor, vari bl.a. behandlas

frågor om arrangörens ekonomiska ansvar i förhållande till

resenärerna samt deras rätt till återbetalning. Enligt

direktivet skall medlemsstaterna bl.a. införa en garantifond,

som får tas i anspråk om resenärernas ersättningskrav inte kan

betalas på annat sätt.

Utskottet utgår från att de frågor som motionären tar upp

kommer att belysas under det pågående översynsarbetet. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion L730.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till

Marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 4108000 kr.,

2. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till

Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1991/92 anvisar

ett förslagsanslag på 12808000 kr.,

3. beträffande nya anslag på konsumentområdet

att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 3 och motion

1990/91:L735 yrkande 2,

res. 1 (mp)

4. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1990/91:L735 yrkande 8 och motion 1990/91:L736

yrkande 10 till Konsumentverket för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 75645000 kr.,

res. 2 (mp)

res. 3 (v)

5. beträffande finansieringen av konsumentverksamhet m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:L718,

res. 4 (v, mp)

res. 5 (m)

6. beträffande konsumentverket i framtiden

att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkandena 2, 3 och 6,

res. 6 (m)

7. beträffande miljövänlig konsumtion

att riksdagen avslår motion 1990/91:L724 yrkande 2,

res. 7. (fp)

8. beträffande avgasdeklarationer

att riksdagen avslår motion 1990/91:L705,

res. 8 (mp)

9. beträffande budgetrådgivning

att riksdagen avslår motion 1990/91:L724 yrkande 8,

res. 9 (fp)

10. beträffande barn och ungdom

att riksdagen avslår motion 1990/91:L728,

res. 10 (v)

11. beträffande kabel-TV

att riksdagen avslår motion 1990/91:L734,

res. 11 (mp)

12. beträffande anpassningen till EG

att riksdagen avslår motion 1990/91:L736 yrkandena 11 och 12,

res. 12 (mp)

res. 13 (v)

13. beträffande provningsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkande 4 och motion

1990/91:L724 yrkande 3,

res. 14 (m, fp, c)

14. beträffande varudeklarationer

att riksdagen avslår motion 1990/91:L724 yrkande 4,

res. 15 (m, fp, c, mp)

15. beträffande produktinformation med datateknik

att riksdagen avslår motion 1990/91:L724 yrkande 5,

res. 16 (m, fp, c)

16. beträffande produktinformation på köpplatsen

att riksdagen avslår motion 1990/91:L735 yrkande 3 och motion

1990/91:L736 yrkande 9,

res. 17 (mp)

17. beträffande konsumenttekniska nämnden

att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkande 5,

res. 18 (m, fp, c)

18. beträffande förbud mot våldsleksaker m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:L703,

19. beträffande internationella åtgärder mot våldsleksaker

att riksdagen avslår motion 1990/91:L729,

res. 19 (mp)

20. beträffande reklambegränsningar

att riksdagen avslår motion 1990/91:L720, motion 1990/91:L735

yrkandena 5 och 6 samt motion 1990/91:L736 yrkandena 1, 2, 5 och

6,

res. 20 (mp)

21. beträffande TV-reklam

att riksdagen avslår motion 1990/91:L727,

res. 21 (mp)

22. beträffande skönhetstävlingar för barn

att riksdagen avslår motion 1990/91:L721,

23. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1990/91:L715 yrkande 1 och motion 1990/91:L735

yrkande 7 till Stöd till konsumentorganisationer för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2000000

kr.,

res. 22 (v)

res. 23 (mp)

24. beträffande konsumentforskning

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1990/91:L719 och motion 1990/91:L735 yrkande 1

till Konsumentforskningen för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 2000000 kr.,

res. 24 (mp)

res. 25 (m, fp, c)

25. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till

Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret

1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2700000 kr.,

26. beträffande miljömärkningsstyrelsens sammansättning

att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkande 9 och motion

1990/91:L724 yrkande 1,

res. 26 (m, fp, c, mp)

27. beträffande kriterierna för miljömärkning

att riksdagen avslår motion 1990/91:L704,

res. 27 (m)

28. beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen

att riksdagen avslår motion 1990/91:L701 och motion

1990/91:L717 yrkande 4,

res. 28 (c, v, mp)

29. beträffande garantier

att riksdagen avslår motion 1990/91:L717 yrkande 2 och motion

1990/91:L907,

res. 29 (m, fp, c, mp)

30. beträffande avbeställning vid konsumentköp

att riksdagen avslår motion 1990/91:L702, motion 1990/91:L717

yrkande 1 och motion 1990/91:L906,

res. 30 (m, fp, c, mp)

31. beträffande preskription av bankmedel

att riksdagen avslår motion 1990/91:L908,

32. beträffande konsumentkrediter

att riksdagen avslår motion 1990/91:L722,

33. beträffande resegarantier

att riksdagen avslår motion 1990/91:L730.

Stockholm den 21 mars 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe

Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger

Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar

Thollander (s), Lena Boström (s), Bengt Harding Olson (fp),

Elisabeth Persson (v), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s),

Charlotte Cederschiöld (m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå

(mp).

Reservationer

1. Nya anslag på konsumentområdet (mom. 3)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Som påpekas" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande

lydelse:

Som påpekas av både föredragande statsrådet och motionärerna i

motion L735 har många kommuner aviserat att man avser att göra

inskränkningar i den kommunala konsumentverksamheten. Med hänsyn

till riksdagens tidigare uttalanden om den centrala roll som den

lokala konsumentverksamheten skall spela (se bet. LU 1985/86:43,

1988/89:LU17 och 1989/90:LU21) finner utskottet utvecklingen

synnerligen oroande. Enligt utskottets mening är nyttan av en

väl fungerande kommunal konsumentvägledning så betydelsefull att

det behövs ett ordentligt resurstillskott från statens sida.

Utskottet ansluter sig till det förslag som har lagts fram i

motion L735 om ett särskilt reservationsanslag till

konsumentverket på 1000000 kr. för information till

kommunerna om betydelsen av och uppläggningen av deras

konsumentrådgivning. En sådan satsning måste anses som en lönsam

samhällsekonomisk investering på sikt. Utskottet tillstyrker

alltså bifall till motion L735 yrkande 2.

Utskottet anser vidare att utbildning av kommunernas

konsumentrådgivare såsom föreslås i motion L711 är ett utmärkt

förslag vars uppföljning dock bör ligga inom kommunernas

beslutsområde.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande nya anslag på konsumentområdet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 2

och med anledning av motion 1990/91:L711 yrkande 3 som ett nytt

anslag under trettonde huvudtiteln till Information om

kommunal konsumentrådgivning för budgetåret 1991/92 anvisar

ett reservationsanslag på 1000000 kr.

2. Anslag till konsumentverket (mom. 4)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Av statsfinansiella" och på s. 10 slutar med "till

konsumentverket" bort ha följande lydelse:

Som påpekas i motion L735 föreslår regeringen i årets

budgetproposition ett särskilt stöd till frivilliga

konsumentorganisationer (anslag F 6). Anslaget skall handhas av

konsumentverket och uppgår till 2000000 kr. För att det

anslagna stödet till konsumentorganisationerna skall kunna

användas effektivt och för avsedda ändamål hos de organisationer

som får del av det finns behov av hjälp och stöd i olika former.

Behovet av stöd framstår som särskilt angeläget mot bakgrund av

att bidraget till frivilliga konsumentorganisationer är nytt och

de organisationer som kan tänkas komma i fråga för bidrag saknar

erfarenhet av sådan verksamhet. Enligt utskottets mening kan ett

lämpligt sätt att tillgodose detta stödbehov vara, såsom

föreslås i motion L735, att konsumentverket får ekonomiska

möjligheter att inrätta en särskild informations- och

utredartjänst för ändamålet.

I likhet med motionärerna i motion L735 anser utskottet mot

bakgrund av det anförda att riksdagen utöver vad regeringen

föreslagit skall anslå ytterligare 500000 kr. till

konsumentverket att användas för inrättande av en tjänst med

ovan angivna uppgifter.

När det gäller motion L736 yrkande 10 delar utskottet

motionärernas uppfattning att konsumentverket måste ges helt

andra resurser än verket har i dag för att kunna marknadsföra

sina kunskaper och därmed hjälpa konsumenterna att bli aktiva på

olika sätt. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

bifall till motion L736 yrkande 10 som sin mening ge regeringen

till känna. Utskottet utgår från att tillkännagivandet

resulterar i ändrade direktiv från regeringen till

konsumentverket för den fördjupade anslagsframställning för

budgetåren 1992/93--1994/95.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen dels med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande

8 och med anledning av regeringens förslag till

Konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 76145000 kr., dels med bifall till motion

1990/91:L736 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

3. Anslag till konsumentverket (mom. 4, motiveringen)

Elisabeth Persson (v) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Av

statsfinansiella" och slutar med "bli erforderlig" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser sig inte heller kunna tillmötesgå önskemålet i

motion L735 (yrkande 8) om medel till en ny tjänst vid

konsumentverket. Det får ankomma på konsumentverket att bedöma i

den mån verket behöver få den föreslagna tjänsten för att stödja

ideella konsumentorganisationer.

4. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (mom. 5)

Elisabeth Persson (v) och Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion L718" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar helt motionärernas uppfattning i fråga om

behovet av en förstärkt konsumentupplysning och

konsumentforskning. När det gäller den av motionärerna

föreslagna finansieringen har visserligen sådana förslag

tidigare tillbakavisats av olika skäl. Enligt utskottets mening

har emellertid situationen numera kommit i ett så allvarligt

läge att skäl föreligger för riksdagen att ompröva beslutet. Som

motionärerna framhåller har nämligen resurserna till

konsumentverksamhet av olika slag kontinuerligt försämrats sedan

mitten av 1970-talet. Den kommunala konsumentverksamheten, som

utgör ett påtagligt stöd och hjälporgan vid inköp och

reklamationer m.m., hotas nu genom kommunernas trängda

ekonomiska läge att reduceras, uppgå i annan verksamhet eller

helt försvinna. Samtidigt som det görs helt otillräckliga

satsningar på konsumentfrågor och konsumentforskning, använder

näringslivet belopp som har uppskattats till 25 miljarder kronor

per år till marknadsföringsåtgärder av olika slag. Därtill

kommer att TV-reklamen numera når en betydande andel av de

svenska hushållen.

Enligt utskottets mening kan det mot denna bakgrund inte

framstå som annat än rimligt att reklamen skall bidra till

kostnaderna för konsumentupplysning och konsumentforskning.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att frågan om hur en

ökning av reklamskatten kan utformas och hur medlen lämpligen

kan användas för konsumentupplysning centralt och lokalt bör bli

föremål för överväganden i lämpligt sammanhang.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning

av motion L718 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande finansieringen av konsumentverksamhet m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L718 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (mom 5,

motiveringen)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla

m) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med

"Utskottet delar" och slutar med "aktuella motionsyrkandet" bort

ha följande lydelse:

Med anledning av den av motionärerna förordade finansieringen

vill utskottet erinra om att spörsmålet om ianspråktagande av

medel för utbyggnad av såväl den kommunala konsumentvägledningen

som allmänna reklamationsnämndens verksamhet från intäkterna av

reklamskatten behandlades av utskottet i samband med det

konsumentpolitiska beslutet år 1986. I sitt av riksdagen

godkända betänkande (bet. LU 1985/86:34) hänvisade utskottet

till ett i ärendet inhämtat yttrande från skatteutskottet, vari

anfördes att skatteutskottet i återkommande sammanhang tagit

avstånd från den typ av specialdestinerade skatter som föreslogs

i den då aktuella motionen. Lagutskottet hade ingen annan mening

än den skatteutskottet gett uttryck för och avstyrkte det då

aktuella motionsyrkandet.

6. Konsumentverket i framtiden (mom. 6)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "Beträffande motionärernas" och på s. 14 slutar med

"och 6" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L716

att konsumentverkets uppgifter för närvarande är alltför

omfattande och dessutom leder till en splittring av

verksamheten. Verkets uppgifter bör därför renodlas i syfte att

effektivisera verksamheten inom de områden där verkets arbete

har visat sig ha en särskild betydelse för konsumenterna. Vidare

bör konsumentombudsmannen ha en självständigare ställning

gentemot verket och myndighetsuppgifterna särskiljas från

verkets andra uppgifter. Utskottet anser därför i likhet med

motionärerna att en översyn av verkets instruktion är påkallad.

I den mån så erfordas bör en översyn också omfatta 1986 års

konsumentpolitiska beslut liksom frågeställningen hur

konsumentverkets verksamhet eljest kan effektiviseras.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att de direktiv

som regeringen beslutat för en fördjupad anslagsframställning

för budgetåren 1992/93--1994/95 har fått en olämplig utformning.

Regeringen bör därför omgående besluta om tilläggsdirektiv i

enlighet med vad utskottet ovan uttalat.

När det sedan gäller yrkandet om en sammanslagning av

konsumentverket och statens pris- och konkurrensverk anser

utskottet att denna fråga bör ses utifrån behovet av en

konsumentpolitik som är inriktad på att fungera som ett medel

att stärka marknadsekonomin och stimulera en fri konkurrens. Med

detta synsätt framstår motionärernas förslag som välgrundat. För

närvarande pågår utredningsarbete i syfte att få fram en lämplig

myndighetsstruktur på konkurrensområdet. Regeringen bör enligt

utskottets mening ge tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén

att överväga om konsumentverket bör samordnas med myndigheterna

på konkurrensområdet. Riksdagen bör anmoda regeringen härtill

och sålunda bifalla motionen i aktuell del.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande konsumentverket i framtiden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkandena 2,

3 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

7. Miljövänlig konsumtion (mom. 7)

Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp) och Gösta Lyngå

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "avstyrks

således" bort ha följande lydelse:

Som motionärerna framhåller ökar miljömedvetenheten hos

konsumenterna alltmer och de flesta vill på olika sätt bidra

till en bättre miljö genom att välja en så miljövänlig

konsumtion som möjligt. Enligt utskottets mening bör denna vilja

att på olika sätt förbättra miljön fångas upp av

konsumentverket. Utskottet är medvetet om att konsumentverket

för närvarande gör betydelsefulla insatser på området, men med

hänsyn till det uttalade informationsbehov som föreligger och

frågornas betydelse inte minst för kommande generationer anser

utskottet att ett tillkännagivande från riksdagens sida i

enlighet med motionärernas önskemål är påkallat. Utskottet

tillstyrker på anförda skäl bifall till motion L724 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande miljövänlig konsumtion

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Avgasdeklarationer (mom. 8)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Hösten 1990" och på s. 16 slutar med "motion L705"

bort ha följande lydelse:

Konsumentverket utfärdar riktlinjer för information om nya

personbilars bränsleförbrukning. För närvarande gällande

riktlinjer har intagits i verkets författningssamling med

beteckningen KOVFS 1988:1. Enligt dessa riktlinjer skall lämnas

information om bränsleförbrukning på säljstället och genom

broschyrer, instruktionsböcker, film och andra medier.

Enligt utskottets mening är information när det gäller bilars

avgasutsläpp minst lika viktig som bränsleförbrukningen från

konsumentsynpunkt. Utskottet ställer sig sålunda bakom

motionsförslaget och anser att eventuella framtida åtgärder som

gäller miljöklassning av bilar inte bör avvaktas. Systemet är

för övrigt, såvitt framgår av regeringens proposition 1990/91:90

En god livsmiljö, endast avsett för nya bilar.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande avgasdeklarationer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L705 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Budgetrådgivning (mom. 9)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Med anledning" och slutar med "yrkande 8" bort ha

följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att behovet av

budgetrådgivning under senare år blivit alltmer angeläget.

Hushållens skuldsättning har ökat lavinartat under hela senare

delen av 1980-talet, och vittnesmålen om de ekonomiska problemen

hos enskilda hushåll -- särskilt unga -- är otaliga. Utskottet

ser därför med tillfredsställelse att konsumentverket

prioriterar de hushållekonomiska frågorna och gör insatser när

det gäller budgetrådgivning, skuldsanering samt pris- och

kreditfrågor. Med hänsyn till betydelsen av att dessa frågor

uppmärksammas ytterligare och även i framtiden anser utskottet

att ett tillkännagivande i enlighet med motionärernas önskemål

är påkallat. Ett tillkännagivande från riksdagens sida är också

motiverat i syfte att få frågorna särskilt uppmärksammade i

samband med konsumentverkets fördjupade anslagsframställning för

budgetåren 1992/93--1994/95. Utskottet tillstyrker därför bifall

till motion L724 yrkande 8.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande budgetrådgivning att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:L724 yrkande 8 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

10. Barn och ungdom (mom. 10)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion L728" bort

ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att reklamen under

senare tid, inte minst genom TV, fått en sådan intensitet och

omfattning att människor har svårt att värja sig. Nutidens

reklam påverkar inte bara våra inköpsvanor; den påverkar också

våra attityder, värderingar i fråga om kulturmönster,

konsumtionsvanor i allmänhet och inte minst könsroller. Bland

reklamens målgrupper finns nu inte bara vuxna utan också ungdom

och t.o.m. barn. Marknadsföringen är inte sällan utformad så att

den spelar på ungdomars osäkerhet, sökandet efter en egen

identitet och längtan efter gemenskap. Enligt utskottets mening

behövs mot denna bakgrund motåtgärder från samhällets sida i

syfte att ge barn och ungdomar kunskaper och möjligheter att stå

emot de kommersiella budskapen och därigenom öka deras

möjligheter att själva, utan kommersiell påverkan, välja vad de

utifrån egna behov och önskningar vill köpa och konsumera.

Utskottet känner väl till de betydelsefulla insatser som

konsumentverket gjort i syfte att stärka barn och ungdom som

konsumenter. Enligt utskottets mening bör emellertid detta

arbete ytterligare utvecklas och intensifieras, och utskottet

anser att regeringen i sina direktiv till konsumentverket för

den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren

1992/93--1994/95 bort ha gett dessa frågor betydligt större

uppmärksamhet.

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L728

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande barn och ungdom

att riksdagen med bifall till motion L728 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Kabel-TV (mom. 11)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Enligt vad" och på s. 18 slutar med "motion L734"

bort ha följande lydelse:

Enligt vad utskottet erfarit har kommunala konsumentvägledare,

konsumentverket och konsumentombudsmannen under senare tid fått

ta emot en ökande mängd klagomål av olika slag riktade mot

kabel-TV-bolag. I likhet med motionärerna finner utskottet

utvecklingen på området sett utifrån konsumentsynpunkt

oroväckande. Branschen har kommit att utvecklas utan beaktande

av rimliga konsumentintressen och utan erforderliga ingripanden

från vare sig konsumentverket eller konsumentombudmannen.

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att förhållandena är

av sådan art och omfattning att särskilda åtgärder är påkallade.

Utskottet ansluter sig till det förslag som förs fram i motionen

om en särskild utredning rörande kabel-TV angående åtgärder för

att stärka konsumentintresset. Utredningsuppdraget bör i första

hand anförtros konsumentverket med biträde av teknisk expertis

eftersom många av klagomålen gällt den tekniska kvaliteten i

kabel-TV-näten.

Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L734 bör

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande kabel-TV

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L734 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Anpassningen till EG (mom. 12)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Utskottet behandlade" och på s. 19 slutar med "och

12" bort ha följande lydelse:

Med anledning av motionen vill utskottet peka på att det också

i årets budgetproposition under avsnittet Konsumentfrågor tas

upp spörsmål som gäller det västeuropeiska integrationsarbetet

(bilaga 15, s. 81). Enligt föredragande statsrådet kräver detta

arbete fortsatt stora insatser för att de svenska konsumenternas

intressen skall kunna värnas. Enligt utskottets mening bör

uttalandet stämma till eftertanke om vad ett EG-närmande i

själva verket kan innebära. Utskottet anser att det finns fog

för de farhågor som uttalas i motionen.

Den förestående EG-anpassningen ställer de svenska

konsumenterna i en helt ny oönskad situation. I

anpassningsarbetet ingår att Sverige tillsammans med

EFTA-länderna skall acceptera de regler som EG har beslutat om.

Många av dessa bestämmelser kommer att bli svensk lag. Därigenom

kommer all väsentlig makt över samhällsutvecklingen att lyftas

bort från de folkvalda, nationella parlamenten och placeras i

icke folkvalda, överstatliga organ som fungerar i intim

samverkan med marknadens ledande företag. Den enskilde erbjuds i

detta samhälle stora valmöjligheter bland ett brett utbud av

varor och tjänster på marknaden, men samtidigt minskar värdet av

hans röst i parlamentariska val och hans möjligheter att påverka

de övergripande samhällsbesluten.

Utskottet anser att det ovan anförda är skäl nog att föra

Sverige bort från EGs direkta inflytande. Om harmoniseringen

ändå kommer att fortsätta måste man radikalt öka de

samhällsinsatser som är ägnade att stärka medborgarnas makt i

egenskap av konsumenter.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L736 yrkandena 11 och 12 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande anpassningen till EG

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L736 yrkandena 11

och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

13. Anpassningen till EG (mom. 12, motiveringen)

Elisabeth Persson (v) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med

"Utskottet vill" och på s. 19 slutar med "och 12" bort ha

följande lydelse:

Utskottet finner statsrådets ställningstagande positivt men

anser för sin del att det är angeläget att man i framtiden

ytterligare uppmärksammar de konsekvenser för konsumenterna som

en fortsatt harmonisering till EG innebär. För att

konsumentskyddet inte skall försämras krävs ökade

samhällsinsatser. Om sådana insatser inte kommer till stånd

finns risk för att en EG-anpassning kan få till följd att de

svenska konsumenternas ställning försvagas i en rad avseenden,

att många produkter blir sämre och att i Sverige förbjudna

tillverkningsmetoder kommer till användning i produkter som

importeras till Sverige från EG.

Utskottet finner emellertid mot bakgrund av uttalandena i

budgetpropositionen att några åtgärder från riksdagens sida för

närvarande inte är påkallade med anledning av motionärernas

önskemål. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L736

yrkandena 11 och 12.

14. Provningsverksamhet (mom. 13)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld

(m) och Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som

börjar med "Motioner med" och slutar med "yrkande 3" bort ha

följande lydelse:

Som framhålls i motionerna är det ett allt starkare önskemål

från konsumenternas sida att före inköp kunna jämföra olika

varors egenskaper och kvaliteter. Detta önskemål bör enligt

utskottets mening i möjligaste mån tillgodoses. Till saken hör

också att en väl fungerande provningsverksamhet ofta leder till

bättre produkter på marknaden, vilket också är ett starkt

konsumentintresse.

Utskottet anser därför i likhet med motionärerna i motion L716

och L724 att både konsumentverkets på eget initiativ utförda

jämförande varuprovningar och särskilt verkets

uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör utvidgas. Det

ekonomiska överskott som den sistnämnda provningsverksamheten

skulle generera vid en utvidgning kan lämpligen användas i

arbetet med jämförande varuprovningar.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L716 yrkande 4 och L724 yrkande 3 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande provningsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 4

och motion 1990/91:L724 yrkande 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

15. Varudeklarationer (mom. 14)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld

(m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som

börjar med "Yrkanden om" och slutar med "yrkande 4" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motionen

beträffande varudeklarationssystem. När utskottet tidigare

behandlat liknande motionsyrkanden har utskottet också uttalat

att man bör ta fram standardiserad varuinformation för vissa

varugrupper, liknande den som finns inom möbelbranschen (se

bl.a. bet. 1989/90:LU21). Utskottet har därvid förutsatt att

produktinformation i ökad utsträckning skulle tas fram genom

näringslivets försorg i frivillig samverkan med konsumentverket.

Någon nämnvärd aktivitet på området har emellertid inte kommit

till stånd.

Mot denna bakgrund anser utskottet att konsumentverket bör ta

erforderliga initiativ till ett samarbete med olika

branschorganisationer. De bästa kunskaperna om de enskilda

produkterna finns hos tillverkarna, och ansvaret för att lämna

erforderlig information måste därför falla på företagen.

Konsumentverkets uppgift bör vara att överlägga med

branschorganisationer för att utveckla varudeklarationssystemen

enligt de tankegångar som förs fram i motionen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L724 yrkande 4 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande varudeklarationer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

16. Produktinformation med datateknik (mom. 15)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld

(m) och Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som

börjar med "Även spörsmålet" och på s. 21 slutar med "yrkande 5"

bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att den moderna

datatekniken också bör tas till vara i konsumentverksamhet. Med

hjälp av sålunda videotex och text-TV kan betydande information

ges konsumenten. Varu- och tjänsteförteckningar och annan

information kan sålunda ställas samman i branschvisa databaser

som ställs till konsumenternas förfogande. Sådana

sammanställningar skulle enligt utskottets mening underlätta för

konsumenten att göra prisjämförelser och medverka till

välavvägda köp. Det kan inte uteslutas att mycket av den

information som i dag ges i broschyrer och liknande handlingar i

stället skulle kunna ges via data som ständigt kan hållas

aktuell. Utskottet anser -- i likhet med motionärerna -- att

tiden nu är mogen att ge konsumentverket i uppdrag att genomföra

prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till

konsumenterna. Tekniken på området förbättras nu snabbt och allt

fler konsumenter har numera möjlighet att tillgodogöra sig och

ta emot sådan information.

Vad utskottet med bifall till motion L724 yrkande 5 således

anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande produktinformation med datateknik

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Produktinformation på köpplatsen (mom. 16)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "Motionsyrkanden med" och på s. 22 slutar med

"yrkande 9" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att

produktinformationen i ett flertal avseenden måste förbättras,

inte minst när det gäller den information som tillhandahålls i

butiker och på andra försäljningsställen. Miljömedvetenheten hos

konsumenterna ökar ständigt, och enligt utskottets uppfattning

är en allt utförligare information om olika varors

miljöegenskaper både efterfrågad och önskvärd. Utskottet

konstaterar att det under senare tid gjorts studier på vissa

varors miljöpåverkan (se t.ex. departementspromemorian Ds

1991:9, Från vaggan till graven -- Sex studier av varors

miljöpåverkan). Enligt utskottets mening torde sådana studier

med en viss bearbetning kunna tjäna som produktinformation på

köpplatsen i syfte att underlätta för konsumenten att göra så

miljövänliga köpval som möjligt. Utskottet ansluter sig således

helt till de tankegångar som förts fram i motionerna.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna L736 yrkande 9 och L735 yrkande 3 ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande produktinformation på köpplatsen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 3

och motion 1990/91:L736 yrkande 9 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

18. Konsumenttekniska nämnden (mom. 17)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld

(m) och Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Frågor om" och på s. 23 slutar med "yrkande 5" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det betydelsefullt att

brukarintressena beaktas vid utveckling och upphandling av

produkter. Det kan därför finnas behov av ett särskilt

rådgivande organ på området. I likhet med motionärerna vill

utskottet emellertid starkt ifrågasätta huruvida den

konsumenttekniska nämnden har fått en lämplig sammansättning.

Som redovisats ovan ingår i nämnden ett stort antal företrädare

för olika myndigheter och organisationer, nämligen från

styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens industriverk

(SIND), arbetsmiljöfonden, handikappinstitutet, försvarets

forskningsanstalt (FOA), standardiseringskommissionen i Sverige

(SIS), socialstyrelsen, konsumentverket, Landstingsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Tekniska högskolan i Stockholm,

Chalmers tekniska högskola, högskolan i Luleå, universitetet i

Lund, universitetet i Linköping, Svenska

textilforskningsinstitutet (TEFO), Möbelinstitutet (MI), Svenska

livsmedelsinstitutet och institutet för förpackning och

distribution (PACKFORS). Det stora antalet ledamöter i

kombination med att de företräder så vitt skilda intressen

medför att nämnden i praktiken knappast kan antas kunna fullgöra

sina uppgifter. Utskottet anser därför att den konsumenttekniska

nämnden bör upplösas.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L716 yrkande 5 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande konsumenttekniska nämnden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Internationella åtgärder mot våldsleksaker (mom.19)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som

börjar med "Som motionärerna" och slutar med "motion L729" bort

ha följande lydelse:

Som motionärerna framhåller har det bedrivits ett mödosamt

arbete i syfte att förhindra marknadsföring av vålds- och

krigsleksaker i Sverige, och utskottet delar motionärernas

uppfattning i fråga om önskvärdheten av att arbetet inte

spolieras i samband med ett svenskt närmande till EG. Enligt

utskottets uppfattning måste det bedömas som högst sannolikt att

många av de vålds- och krigsleksaker som nu inte finns i

Sverige, men däremot på den europeiska marknaden, kommer att bli

godkända ur säkerhetssynpunkt (CE-märkta) och därmed kan säljas

fritt inom EG och genom det blivande EES-avtalet också i

Sverige. Utskottet anser därför att i de aktuella

förhandlingarna med EG rörande leksaker -- förutom

säkerhetsaspekterna -- också vissa etiska regler rörande vålds-

och krigsleksaker bör föras upp på dagordningen. Det vore vidare

önskvärt, enligt utskottets mening, om Sverige vid samtal med EG

kunde få fastslaget att resp. land har möjlighet att

självständigt ställa upp etiska krav på leksaker och spel för

barn och ungdom utan att detta betraktas som s.k. handelshinder.

När det gäller säkerhetsreglerna har konsumentverket m.fl. redan

visat att kraftfulla och professionella insatser ger goda

resultat. Förhållandena torde vara desamma när det gäller vålds-

och krigsleksaker.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L729 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha

följande lydelse:

19. beträffande internationella åtgärder mot våldsleksaker

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L729 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

20. Reklambegränsningar (mom. 20)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som

börjar med "Motionsyrkanden liknande" och på s. 27 slutar med

"och 6" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till den principiella uppfattning som

förs fram i motion L736 och L735 att reklamen numera nått en

sådan omfattning och intensitet att åtgärder är påkallade i

syfte att åstadkomma en begränsning. De ständiga uppmaningarna

till köp och konsumtion som i dag finns på offentliga platser, i

tidningar och andra massmedia och i form av direktreklam är

svåra att freda sig för och kan karaktäriseras som ett slags

informationstvång. Mycket av reklamen avser att uppmana till en

ökad konsumtion i en tid när resursförbrukningen redan drivits

upp till alldeles för hög nivå i Sverige liksom i andra

industriländer.

Produktinformation har givetvis en viktig plats för den

konsument som i en marknadsekonomi skall välja mellan olika

varor. Den ensidiga konsumentpåverkan som dagens reklam

utvecklats till kan dock inte längre tillåtas att breda ut sig

okontrollerat. Förutom att den utgör en etisk nedskräpning har

den fått en sådan omfattning att samhällets motvikt i form av

konsumentstödjande åtgärder inte hinner med. Samhället måste

helt enkelt ta nya grepp för att skydda medborgarna.

Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund starka

skäl för åtgärder av olika slag i syfte att begränsa reklamen,

och utskottet ser positivt på de förslag som förs fram i motion

L736, L735 och L720. Vad först gäller förslaget om att reklam

endast skall få delas ut till den som uttryckligen har beställt

den eller på sin brevlåda markerat att han vill ta emot reklam

anser utskottet en sådan ordning närmast självklar. Ingen skall

behöva ta emot något som man inte vill ha och inte har beställt.

Likaså finner utskottet förslaget om en juridiskt ansvarig

utgivare för reklam angeläget. En sådan ordning skulle innebära

att det lätt gick att beivra överträdelser av olika slag när det

gäller otillåten reklamspridning. Som framförs i motion L720 bör

också en skärpning komma till stånd när det gäller reklam i

tidningar. Det sätt på vilket annonser behandlas i dagens

tidningar uppfyller inte ens elementära krav på

konsumentinformation. Enligt utskottets mening är också åtgärder

påkallade som på ett mer allmänt sätt begränsar reklam och

bidrar till införandet av köpfrid. De utredningsinsatser som

motionärerna begär är enligt utskottets mening synnerligen

angelägna med hänsyn till rådande situation på reklam- och

massmediaområdet.

Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L720 och

L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt med anledning av motion 735

yrkandena 5 och 6 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande

lydelse:

20. beträffande reklambegränsningar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L720 och motion

1990/91:L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt med anledning av

motion 1990/91:L735 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

21. TV-reklam (mom. 21)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "Med hänsyn" och slutar med "till motionen" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det sålunda redovisade arbetet

helt otillräckligt sett utifrån konsumentskyddssynpunkt. Det

internationella arbetet torde inte komma att påverka

TV-reklamens innehåll i någon nämnvärd utsträckning. Den

påtvingande och uppsökande TV-reklamen, utan varje inslag av

måttfullhet, kommer med all sannolikhet att kvarstå även i

framtiden. I likhet med motionärerna anser utskottet därför att

det behövs ytterligare en utredning med uppdrag att på ett mer

påtalat sätt beakta konsumentintressena i den nya

mediasituationen med kommersiell reklam inte bara i TV utan

också i radio och elektroniska media över huvud taget.

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L727

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 21 bort ha

följande lydelse:

21. beträffande TV-reklam

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L727 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

22. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 23)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 7" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det föreslagna

anslaget till de frivilliga konsumentorganisationerna är

otillräckligt -- inte minst mot bakgrund av det uttalade

intresse som finns för ett sådant stöd bland olika grupper i

samhället. Ett ökat stöd skulle möjliggöra att intresset för

frågorna om matpriser, matkvaliteten och andra väsentliga

konsumentspörsmål kunde fångas upp på ett mer påtagligt sätt än

för närvarande direkt ute hos konsumenterna. Som motionärerna är

inne på finns det en mängd mindre konsumentorganisationer, som

med ett ökat ekonomiskt utrymme kunde realisera ett väsentligt

konsumentinflytande genom åtgärder av olika slag riktade såväl

mot handeln som mot myndigheter. Därtill kommer att den ökande

internationella handeln med livsmedel och andra nödvändiga varor

också kräver ett ökande internationellt konsumentarbete.

Samarbetet med frivilliga konsumentorganisationer i andra länder

blir således allt viktigare. Integrationsarbetet medför också

behov av att skapa regler för t.ex. olika gränsvärden, tillåtna

tillsatser, miljöfrågor och etiska frågor i konsumentpolitiken.

De ideella frivilliga organisationerna får inte utestängas från

detta internationella arbete, och frågorna får inte bara bli en

angelägenhet för konsumentverket och livsmedelsverket.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att det

föreslagna anslaget bör höjas betydligt och att det av

motionärerna i motion L715 föreslagna beloppet 5000000 kr.

är rimligt för budgetåret 1991/92. På sikt torde det enligt

utskottets uppfattning bli nödvändigt med ytterligare höjningar

i den takt det ideella konsumentarbetet utvecklas och

fortskrider.

dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha

följande lydelse:

23. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L715 yrkande 1

och med anledning av regeringens förslag samt motion

1990/91:L735 yrkande 7 till Stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 5000000 kr.

23. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 23)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 7" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar till fullo motionärernas uppfattning i fråga

om betydelsen av ett statligt stöd till ideella

konsumentorganisationer för olika projekt på livsmedelsområdet.

Enligt utskottets mening är det av regeringen föreslagna

anslaget alltför blygsamt med hänsyn till verksamhetens

betydelse. De frivilliga organisationerna behöver ett betydligt

större ekonomiskt stöd för att nu komma i gång och utveckla sin

verksamhet. Det i motion L735 föreslagna beloppet kan anses

tillräckligt för budgetåret 1991/92.

dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha

följande lydelse:

23. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 7

samt med anledning av regeringens förslag och motion

1990/91:L715 yrkande 1 till Stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 4000000 kr.

24. Konsumentforskning (mom. 24)

Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 30 slutar med

"aktuell del" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att

regeringens förslag till anslag för konsumentforskning är

oförändrat i förhållande till innevarande budgetår, trots att

det i budgetpropositionen upplyses att forskningen är under

uppbyggnad. Enligt utskottets mening är situationen för

konsumentforskningen i dag så allvarlig att den riskerar att

försvinna om den inte får ett betydligt större ekonomiskt stöd

än vad som för närvarande utgår. Med hänsyn till den rådande

situationen och behovet av en säkrad kontinuitet i verksamheten

ansluter sig utskottet till de tankegångar som förs fram i

motion L735, och för budgetåret 1991/92 bör anslaget enligt

utskottets mening uppgå till 2520000 kr.

Utskottet anser att konsumentverket i vart fall tills vidare

bör fortsätta med att administrera anslaget. På sikt måste dock

målet vara att låta konsumentforskningen få en egen organisation

inom högskolor och universitet, som får fördela anslagen. På

anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L719.

dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande konsumentforskning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 1

och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på

motion 1990/91:L719 till Konsumentforskning för budgetåret

1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2520000 kr.

25. Konsumentforskning (mom. 24)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld

(m) och Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som

börjar med "Spörsmålet om" och slutar med "aktuell del" bort ha

följande lydelse:

Den i propositionen föreslagna medelsberäkningen för

konsumentforskningen föranleder inga erinringar från utskottets

sida.

När det gäller frågan som tas upp i motion L719 anser

utskottet att utgångspunkten självfallet måste vara att den

myndighet som bäst kan verka för en relevant konsumentforskning

också skall få disponera medlen. Konsumentforskningen är till

sin natur tvärvetenskaplig och bedrivs inom olika ämnen vid

universitet och högskolor. Konsumentforskningen har ännu inte

lyckats etablera sig vid dess institutioner. Med hänsyn härtill

bör forskningsmedlen disponeras av en myndighet med närmare

anknytning till forskningsvärlden än konsumentverket. Bland

tänkbara myndigheter finner utskottet i likhet med motionärerna

att humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet är

lämpligast. Rådet har till uppgift att främja och stödja

vetenskapligt betydelsefull forskning inom sitt område och skall

enligt sin instruktion (SFS 1988:1198) särskilt fördela medel

till forskning och därmed sammanhängande verksamhet. Genom sin

verksamhet har rådet stor erfarenhet av hur forskningsmedel

hanteras och fördelas i syfte att på bästa sätt främja

forskning. Vidare torde rådet ha den erforderliga överblicken

över forskningen inom angränsande områden som fordras för ett

rationellt utnyttjande av de begränsade resurserna för

konsumentforskningen. Rådet torde dessutom ha goda möjligheter

att få konsumentforskningen etablerad vid universitet och

högskolor med ett sammanhållet forskningsprogram. Utskottet

anser således i likhet med motionärerna i motion L719 att de

aktuella medlen bäst skulle främja konsumentforskningen om de

fick disponeras av humanistisk-samhällsvetenskapliga

forskningsrådet inom ramen för de övriga medel som rådet

disponerar.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

bifall till motion L719.

dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande konsumentforskning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L719 samt med

avslag på regeringens förslag och motion 1990/91:L735 yrkande 1

till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet under

åttonde huvudtiteln för budgetåret 1991/92 anvisar 2000000

kr. utöver vad som följer av riksdagens beslut med anledning av

utbildningsutskottets betänkande 1990/91:UbU13.

26. Miljömärkningsstyrelsens sammansättning (mom.26)

Rolf Dahberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld

(m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som

börjar med "Motioner med" och på s. 32 slutar med "yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna är utskottet kritiskt mot

sammansättningen av miljömärkningsstyrelsen och anser att det är

en allvarlig brist att forskningsintressena är helt

orepresenterade. Visserligen skall dessa intressen tillgodoses

genom att de är representerade i referensgruppen, men detta kan

enligt utskottets mening inte anses till fyllest. Det är

synnerligen viktigt att forskningen finns representerad i

styrelsen, där de slutliga bedömningarna görs och besluten

fattas. Detta är enligt utskottets mening av mycket stor

betydelse för att nå framgångar inom arbetet med

miljömärkningen. Utskottet vill också erinra om att i den

utredning som låg till grund för införandet av miljömärkningen i

Sverige föreslogs en modell där styrelsen skall bestå av tolv

ledamöter, representerande de olika intressenterna med en

fjärdedel för envar av de allmänna samhällsintressena inkl.

forskningen, konsumenterna, miljörörelsen och näringslivet.

Utskottet kan för sin del inte se något skäl till varför

regeringen i avtalet med SIS frångått utredningen i den delen.

Enligt utskottets mening bör regeringen snarast ta initiativ

till en förändring eller eventuell utökning av

miljömärkningsstyrelsen så att även forskningsintressena blir

representerade.

Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motionerna L716

yrkande 9 och L724 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 26 bort ha

följande lydelse:

26. beträffande miljömärkningsstyrelsens sammansättning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 9

och motion 1990/91:L724 yrkande 1 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

27. Kriterierna för miljömärkning (mom. 27)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som

börjar med "Som redovisats" och på s. 33 slutar med "till

motionen" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget

att hushållssektorn effektiviserar sin elanvändning. En sådan

effektivisering sker också i hemmen kontinuerligt genom att

nyinköpta kylskåp, tvättmaskiner, belysningsarmaturer m.m. är

mer energisnåla än äldre utrustning. För att ge konsumenterna

möjligheter att i samband med köp av nya hushållsmaskiner m.m.

välja den mest energieffektiva utrustningen är det viktigt att

miljömärkningen även innefattar uppgifter om

energiförbrukningen. Sådana uppgifter torde vara förhållandevis

lätta att tillhandahålla från tillverkare och leverantörer.

Trots att det för närvarande pågår visst arbete som syftar till

sådana åtgärder som motionärerna efterlyser anser utskottet med

hänsyn till frågans vikt att ett särskilt tillkännagivande från

riksdagens sida i enlighet med önskemålen i motion L704 är

påkallat.

Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L704 bör

ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha

följande lydelse:

27. beträffande kriterierna för miljömärkning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L704 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

28. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen (mom. 28)

Martin Olsson (c), Elisabeth Persson (v), Karin Starrin (c)

och Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som

börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 35 slutar med "yrkande

4" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det på marknaden för närvarande

finns en stor mängd varor som, trots att de kan misstänkas

innehålla miljöskadliga ämnen, inte är försedda med någon

varudeklaration. Det intensiva arbete som bedrivits i många år

av bl.a. kemikalieinspektionen i syfte att få till stånd en

förbättrad information om miljö- och hälsofarliga varor har inte

fått någon nämnvärd effekt i konsumentledet. I likhet med

motionärerna anser utskottet att det är angeläget att

allmänheten snarast möjligt får tillgång till information i form

av varudeklarationer om miljöskadliga ämnen i åtminstone så

vardagliga varor som hushålls- och rengöringsartiklar och om

allergiframkallande ämnen i hygienartiklar och kosmetika. Det

bör ankomma på regeringen att närmare överväga hur ett sådant

system för varudeklarationer lämpligen bör åstadkommas.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna L701 och L717 yrkande 4 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha

följande lydelse:

28. beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L701 och motion

1990/91:L717 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

29. Garantier (mom. 29)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld

(m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som

börjar med "Utskottet vill" och på s. 39 slutar med "till

motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Efter konsumentköplagens ikraftträdande den 1 januari 1991 har

man inom flera branscher upphört med sedvanan att lämna

garantier och erbjuder i stället konsumenterna olika former av

andra åtaganden som benämns försäkring eller liknande. För

åtagandena får konsumenterna i en del fall utge särskild

ersättning medan i andra fall åtagandet ingår i det begärda

priset för varan. För konsumenternas del har garantierna

inneburit bl.a. den betydande fördelen att -- om varan visat sig

felaktig under garantitiden -- de inte behövt bevisa att felet

funnits när varan avlämnades. När garantier inte längre lämnas

blir följden att köparen får bära bevisbördan för att varan

varit felaktig vid avlämnandet. Åtgärderna att slopa garantierna

har från näringslivets sida motiverats med att bruket av

garantier av ekonomiska och praktiska skäl inte går att förena

med de nya reglerna om konsumenternas omfattande möjligheter att

få ersättning av olika slag i samband med ett fel i en vara; en

invändning som näringslivet också framförde åtskilliga gånger i

samband med lagens tillkomst utan att bli hörsammat.

Enligt utskottets mening är det synnerligen beklagligt ur

konsumentskyddssynpunkt att bruket av garantier nu minskar inom

flera branscher. Även om det för närvarande, knappt tre månader

efter konsumentköplagens ikraftträdande, inte går att bedöma

vilka konsekvenser de slopade garantierna kan medföra för

konsumenterna inger emellertid förhållandena farhågor för en

oönskad -- dock ingalunda oväntad -- utveckling på

konsumentskyddsområdet till följd av konsumentköplagens alltför

stränga bestämmelser om säljarens skadeståndsansvar. I den

uppkomna situationen anser utskottet att det är viktigt att

regeringen följer utvecklingen och, om så befinns erforderligt,

återkommer till riksdagen med förslag till erforderliga

ändringar i konsumentköplagen varvid det ekonomiska ansvaret

mellan säljaren och köparen vid olika slags händelser bör bli

föremål för nya överväganden.

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motionerna

L717 yrkande 2 och L907 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha

följande lydelse:

29. beträffande garantier

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L717 yrkande 2

och motion 1990/91:L907 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

30. Avbeställning vid konsumentköp (mom. 30)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan

Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld

(m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 börjar

med "Utskottet erinrar" och på s. 42 slutar med "avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan konsumentköplagens bestämmelser

om konsumentens generella rätt att oavsett anledning alltid få

avbeställa en vara innan den har levererats kritiseras utifrån

flera utgångspunkter. För det första kan det, såsom görs i

motion L717, ifrågasättas om bestämmelsen kan anses ha något

konsumentintresse över huvud taget. Genom den oinskränkta

avbeställningsrätten kan konsumenten ledas till att inte göra

tillräckligt noggranna överväganden innan han ingår ett

köpeavtal. Med vetskap om att han alltid kan frångå avtalet kan

konsumenten mer eller mindre som en följd av stadgandet lockas

till att avtala om köp som han eljest inte skulle ha gjort. För

det andra kan bestämmelsen också ha som effekt att respekten för

ingångna avtal luckras upp rent allmänt och får spridning till

andra områden, t.ex. när det gäller konsumentkrediter. För det

tredje kan det, såsom görs i motion L906, sättas i fråga om inte

bestämmelsen kommer att få oönskade effekter genom att säljare

av beställningsvaror i allt större utsträckning än tidigare

kommer att ta ut handpenning eller beställningsavgifter i en

utsträckning som knappast gynnar konsumenterna. De kostnader som

är förenade med själva förfarandet kommer givetvis också att slå

tillbaka på konsumentkollektivet i form av främst ökade priser.

Den ovan behandlade frågan om slopade garantier är en redan

inträffad oönskad effekt av näringsidkarnas naturliga strävan

att kompensera sig för alla de olika förpliktelser som

konsumentköplagen fört med sig.

Mot bakgrund av det sålunda anförda finns det enligt

utskottets mening anledning att överväga ändringar i

konsumentköplagens bestämmelser om den ovillkorliga

avbeställningsrätten för konsumenterna i den riktning som

motionärerna förespråkar och som innebär en återgång mot

huvudregeln att ingångna avtal skall hållas. En begränsning i

avbeställningsrätten på det i motionerna förordade sättet kan

därvid vara en framkomlig väg. De skäl som anfördes mot en sådan

ordning i samband med konsumentköplagens tillkomst (se bet.

1989/90:LU35) är enligt utskottets mening inte bärkraftiga.

Några lagtekniska eller andra skäl att som villkor för

avbeställning kräva att konsumenten kan visa t.ex. dödsfall inom

familjen, skilsmässa, arbetslöshet eller sjukdom torde inte

finnas. Inte heller finns det något hinder att föreskriva att

avbeställningsrätten inte gäller specialbeställda varor eller

beställningsvaror av större värde, t.ex. ett halvt basbelopp.

Enligt utskottets mening bör regeringen återkomma till

riksdagen med förslag till ändringar av konsumentköplagens

bestämmelser om rätt till avbeställning i enlighet med det nu

anförda.

De i motion L702 framförda invändningarna mot 41 §

konsumentköplagen framfördes våren 1990 motionsledes i samband

med konsumentköplagens behandling i riksdagen (se bet.

1989/90:LU35 s. 36). När nu kritiken åter aktualiseras kan

utskottet instämma i motionärens påstående att bestämmelsen i

41 § tredje stycket konsumentköplagen inte är förenlig med den

s.k. löftesprincipen inom avtalsrätten, en rättsgrundsats som

innebär att anbud, som inte återkallats innan mottagaren tagit

del av det, är bindande under en viss tid (acceptfrist). Enligt

utskottets mening måste det nu också konstateras att

bestämmelsen från fler utgångspunkter är mindre lyckad. Förutom

den kritik som motionären i motion L702 för fram och som

utskottet ansluter sig till, innebär bestämmelsen att

konsumenterna lätt kan komma att dra felaktiga slutsatser om

bundenheten av anbud i andra sammanhang. Bestämmelsen har också

kommit att kritiseras från bl.a. dessa utgångspunkter i

rättsvenskapliga sammanhang (se -- förutom den i motionen

angivna litteraturen -- t.ex. T. Håstad, Reform av de nordiska

avtalslagarna?, Det 32. nordiske juristmøde, Del 1, s. 247 och

Jan Hellner, Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet, nr

3, 1990--91, s. 545). Enligt utskottets mening bör därför

löftesprincipen återföras i konsumentköplagen, vilket enkelt kan

ske på det sätt motionären föreslagit.

dels att utskottets hemställan under moment 30 bort ha

följande lydelse:

30. beträffande avbeställning vid konsumentköp att

riksdagen dels med bifall till motion 1990/91:L717 yrkande 1 och

med anledning av motion 1990/91:L906 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört, dels med bifall till

motion 1990/91:L702 antar följande förslag till lag om ändring i

konsumentköplagen (1990:932).

Förslag till

Lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 41 § konsumentköplagen (1990:932)

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §

41 § Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan

enligt 37 § har säljaren rätt till ersättning för

1. särskilda kostnader som han har haft för att ingå och

fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig

dessa på annat sätt,

2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller

avbeställningen, samt

3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn

till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller

avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och

omständigheterna i övrigt.

Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning

vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn

till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som

ersättning enligt första stycket.

Säljaren har inte rätt Säljaren har inte rätt

till ersättning enligt till ersättning om

första eller andra stycket köparen visar att

om köparen avbeställer dröjsmålet eller

en vara innan säljaren har avbeställningen beror på

accepterat ett anbud som lag, avbrott i den allmänna

köparen har lämnat till samfärdseln eller

säljaren. Säljaren har betalningsförmedlingen

inte heller rätt till eller annat liknande hinder

ersättning om köparen som köparen inte

visar att dröjsmålet skäligen kunde

eller avbeställningen beror förväntas ha räknat

på lag, avbrott i den med vid köpet och vars

allmänna samfärdseln följder han inte heller

eller skäligen kunde ha undvikit

betalningsförmedlingen eller övervunnit.

eller annat liknande hinder

som köparen inte

skäligen kunde

förväntas ha räknat

med vid köpet och vars

följder han inte heller

skäligen kunde ha undvikit

eller övervunnit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. I fråga om avtal som

har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock 41 § i sin äldre

lydelse.

Särskilda yttranden

1. Konsumentverket i framtiden (mom. 6)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Vi anser att det är synnerligen angeläget med en förbättrad

myndighetsstruktur på konkurrensområdet, som omfattar såväl

konsument- som företagsfrågor.

Konkurrenskommittén överväger för närvarande denna fråga och

regeringen har nu aviserat en översyn av berörda myndigheters

verksamhet. Vi förutsätter att bl.a. konsumentverket,

näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och konkurrensverk

ingår i detta översynsarbete.

2. Konsumentforskning (mom. 24)

Elisabeth Persson (v) anför:

Vänsterpartiet har i annat sammanhang påpekat vikten av

förbättrad konsumentforskning. Vi anser inte att den

sektorsforskning som i dag bedrivs fyller behovet av forskning

på området. Dessutom gör konsumentämnets utpräglade

tvärvetenskapliga karaktär det lämpligt att inordna det i

temaforskningen.

Ett nytt tema, Konsument, kan samla alla de olika

vetenskapliga aspekter som bör läggas på konsumentforskning.

Forskningsfältet är brett och omfattar ämnen som ekonomi,

beteendevetenskap, teknik och samhällsvetenskap.

Av den anledningen menar vi att konsumentforskningen inte

heller hör hemma under humanistisk-samhällsvetenskapliga

forskningsrådet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 6

1. Inledning 6

2. Anslagen till marknadsdomstolen och allmänna

reklamationsnämnden 7

3. Anslaget till konsumentverket och inriktningen av verkets

arbete m.m. 8

4. Våldsleksaker 23

5. Reklambegränsningar 25

6. Stöd till konsumentorganisationer 28

7. Konsumentforskning 29

8. Miljömärkning av produkter 30

9. Konsumentköplagen 35

10. Övriga frågor 42

Hemställan 44

Reservationer 47

1. Nya anslag på konsumentområdet (mp) 47

2. Anslag till konsumentverket (mp) 47

3. Anslag till konsumentverket (v) 48

4. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (v, mp) 48

5. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (m) 49

6. Konsumentverket i framtiden (m) 50

7. Miljövänlig konsumtion (fp, mp) 51

8. Avgasdeklarationer (mp) 51

9. Budgetrådgivning (fp) 52

10. Barn och ungdom (v) 52

11. Kabel-TV (mp) 53

12. Anpassningen till EG (mp) 53

13. Anpassningen till EG (v) 54

14. Provningsverksamhet (m, fp, c) 55

15. Varudeklarationer (m, fp, c, mp) 55

16. Produktinformation med datateknik (m, fp, c) 56

17. Produktinformation på köpplatsen (mp) 57

18. Konsumenttekniska nämnden (m, fp, c) 57

19. Internationella åtgärder mot våldsleksaker (mp) 58

20. Reklambegränsningar (mp) 59

21. TV-reklam (mp) 60

22. Stöd till konsumentorganisationer (v) 60

23. Stöd till konsumentorganisationer (mp) 61

24. Konsumentforskning (mp) 61

25. Konsumentforskning (m, fp, c) 62

26. Miljömärkningsstyrelsens sammansättning (m, fp, c, mp)

63

27. Kriterierna för miljömärkning (m) 64

28. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen (c, v, mp) 64

29. Garantier (m, fp, c, mp) 65

30. Avbeställning vid konsumentköp 66

Särskilda yttranden 69