Bet. 1990/91:LU25

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU25

Handelsagentur

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1990/91

LU25

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1990/91:63, vari

föreslås en lag om handelsagentur som skall ersätta

bestämmelserna om handelsagentur i lagen (1914:45) om

kommission, handelsagentur och handelsresande

(kommissionslagen).

Företrädare för Förbundet Sveriges handelsrepresentanter har

inför utskottet framfört synpunkter på lagförslaget.

Någon motion har inte väckts med anledning av propositionen,

och utskottet tillstyrker bifall till propositionen.

Propositionen

I proposition 1990/91:63 föreslår regeringen

(justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om handelsagentur,

2. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission,

handelsagentur och handelsresande,

3. lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361),

4. lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748).

Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.

I propositionen bereder regeringen riksdagen också tillfälle

att ta del av vad föredragande statsrådet anfört om

internationella konventioner (avsnitt 2.11).

Utskottet

Nuvarande bestämmelser om handelsagentur finns i lagen

(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande --

vanligen benämnd kommissionslagen. Lagen innehåller också

bestämmelser om andra merkantila mellanmän, nämligen

kommissionärer, handelsresande och platsförsäljare samt dessas

förhållande till sina kommittenter eller huvudmän.

Med kommissionär förstås enligt kommissionslagen den som

åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn sälja

eller köpa varor, värdepapper eller annan lös egendom.

Med handelsagent avses enligt kommissionslagen den som har

åtagit sig uppdrag att för huvudmannens räkning verka för

avsättning av varor genom att ta upp order till huvudmannen

eller genom att i huvudmannens namn sluta försäljningsavtal.

Kommissionslagens bestämmelser avser således endast

försäljningsagentur -- inte inköpsagentur. Bestämmelserna om

handelsagentur gäller endast om verksamheten drivs av en

självständig yrkesidkare, som har ett eget kontor eller

liknande. Avtalet mellan agenten och huvudmannen brukar benämnas

agenturavtal.

Utmärkande för en handelsresande är enligt kommissionslagen

att denne har åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning

verka för avsättning av varor genom att resa från ort till ort

och söka upp kunder och därvid ta upp order till huvudmannen

eller sluta avtal i huvudmannens namn. På sina resor medför en

handelsresande inga varor, som är avsedda att säljas. I lagen

skiljs mellan sådana handelsresande som är anställda i

huvudmannens tjänst och sådana som är självständiga

uppdragstagare.

För att anses som platsförsäljare gäller samma förutsättningar

som för en handelsresande med den enda skillnaden att

platsförsäljaren arbetar endast inom den ort där huvudmannen

driver sin rörelse. Också platsförsäljaren kan antingen vara

anställd i huvudmannens tjänst eller verka som självständig

uppdragstagare.

Kommissionslagen, som är tillkommen efter nordiskt samarbete,

reformerades år 1974 varvid agentens ställning gentemot

huvudmannen stärktes. På begäran av riksdagen (bet. LU

1977/78:4) tillsatte regeringen år 1978 en kommitté (Ju 1978:10)

med uppdrag att få till stånd en tidsenlig lagstiftning på

området. Kommittén, som antog namnet kommissionslagskommittén,

avlämnade år 1984 delbetänkandet (SOU 1984:85) Handelsagentur

och kommission. Betänkandet har remissbehandlats. Det i

betänkandet presenterade lagförslaget innehåller en fullständig

reglering av frågor om handelsagentur men är inte heltäckande

med avseende på kommission. När det gäller kommission

kompletteras och revideras kommitténs överväganden i dess

slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt.

År 1986 antog EGs ministerråd ett direktiv om samordning av

medlemsstaternas lagsiftning rörande handelsagenter

(86/653/EEC). Direktivet reglerar det interna förhållandet

mellan agenten och huvudmannen. Frågor om förhållandet till

tredje man lämnas utanför direktivet. Även vissa andra frågor

överlämnas till medlemsländernas egen beslutssfär, t.ex. frågor

om skadestånd och förtida uppsägning. I vissa fall erbjuder

direktivet alternativa modeller, t.ex. när det gäller

avgångsvederlag. I övrigt rör det sig om ett s.k.

maximidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna inte får

välja andra lösningar än dem som valts i direktivet.

Medlemsstaterna skulle med vissa undantag anpassa sin

lagstiftning till direktivet före den 1 januari 1990. Detta har

hittills skett i endast ett fåtal länder. I Danmark trädde en ny

lag om handelsagenter (lov nr. 272 af 2 maj 1990) i kraft i maj

1990. Lagen bygger på EG-direktivet. I Finland och Norge är

siktet inställt på att införa nya regler om handelsagentur, och

under förevarande lagstiftningsärendes beredning i

justitiedepartementet har överläggningar hållits med företrädare

för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Island och Norge.

I propositionen läggs fram förslag till en lag om

handelsagentur som skall ersätta bestämmelserna om

handelsagentur i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur

och handelsresande. Gällande bestämmelser om kommission kvarstår

tills vidare oförändrade. Alla som är självständiga

uppdragstagare kommer i framtiden att falla under definitionen

på handelsagent, och deras förhållanden avses följaktligen att

regleras av de i propositionen föreslagna reglerna om

handelsagenter. Lagregleringen rörande handelsresande och

platsförsäljare som är löneanställda eller provisionsanställda

föreslås bli upphävd.

De bestämmelser som föreslås bli upphävda och som gäller alla

handelsresande och platsombud, avser uppsägningstid och

ersättning för resor, traktamente m.m. (86 § och 86 a § första

stycket). Bestämmelsen om uppsägningstid innebär rätt till tre

månaders uppsägningstid men får åsidosättas i kollektivavtal. De

övriga bestämmelserna är helt tvingande till den anställdes

förmån. I kommissionslagen erinras om att längre uppsägningstid

kan följa av lagen (1982:80) om anställningsskydd. Enligt denna

lag är uppsägningstiden, borsett från helt kortvariga

anställningar, lägst två och högst sex månader, beroende av

arbetstagarens ålder. De bestämmelser som bara gäller

provisionsanställda handelsresande och platsförsäljare och som

också föreslås bli upphävda handlar om rätt till provision och

provisionsnota (86 a § tredje stycket jämfört med 68, 70 och

71 §§). Dessa bestämmelser, som är tvingande till den anställdes

förmån när det gäller rätt till efterprovision men i övrigt

dispositiva, överensstämmer i stort med motsvarande regler

rörande handelsagenter.

I propositionen föreslås att den nya lagen skall omfatta både

inköps- och försäljningsagentur. Tillämpningsområdet för

lagstiftningen föreslås vara handel med varor. Något krav på att

agenten skall ha eget kontor eller liknande ställs inte upp.

Förslaget innebär att agentens ställning gentemot huvudmannen

stärks i olika hänseenden. De nya bestämmelserna är i större

utsträckning tvingande till agentens förmån än kommissionslagens

regler om handelsagentur. Huvudregeln i lagförslaget är

emellertid att lagens bestämmelser är dispositiva. De

dispositiva bestämmelserna får vika inte bara för avtal mellan

parterna utan också för praxis som utbildats mellan parterna och

för handelsbruk eller annan sedvänja. Kan en bestämmelse inte

åsidosättas genom avtal, gäller den däremot också framför praxis

som utbildats mellan parterna och framför handelsbruk eller

annan sedvänja. Bestämmelser som är tvingande till förmån för

agenten skall inte kunna kringgås genom att parterna avtalar att

ett annat lands lag skall vara tillämplig på deras

mellanhavanden (s.k. lagvalsklausul).

I propositionen föreslås vidare att parterna skall ha en

ömsesidig lojalitetsplikt och informationsskyldighet. Agenten

skall göra skäliga ansträngningar vid utförandet av uppdraget

och följa skäliga instruktioner från huvudmannen. Denne skall

tillställa agenten nödvändigt material. Bestämmelser om detta

förs in i den nya lagen och görs tvingande för båda parterna. I

propositionen föreslås också dispositiva bestämmelser om

agentens skyldighet att vårda huvudmannens egendom, att hålla

den försäkrad och att hålla den avskild från annan egendom.

Vidare föreslås vissa dispositiva bestämmelser om agentens

redovisningsskyldighet.

Beträffande provision innehåller propositionen bestämmelser

som innebär att agenten skall ha rätt till provision för avtal

som ingås under uppdragstiden, om agenten har medverkat till

avtalet, om han tidigare har skaffat kunden eller om kunden hör

till ett område eller en kundkrets som tilldelats agenten.

Detsamma föreslås gälla om avtalet ingås senare men anbudet har

kommit in under uppdragstiden. Vid kolliderande anspråk efter

agentskifte föreslås att den tidigare agentens krav normalt

skall gå för den nyes. Rätten till provision bortfaller om

tredje man drar sig ur avtalet utan att detta kan skyllas på

huvudmannen. Lagförslagets bestämmelser om rätt till provision

är dispositiva medan bestämmelserna om bortfallande av sådan

rätt är tvingande till agentens förmån. När det gäller

redovisning av provisionsbelopp föreslås att provisionen skall

betalas ut kvartalsvis. Intjänad provision och bortfall av rätt

till provision skall redovisas i kvartalsvis utställda

provisionsnotor. Huvudmannen skall enligt förslaget vara skyldig

att lämna agenten upplysningar som behövs för kontroll av

provisionsnotan. Om han vägrar eller det kan antas att hans

uppgifter är oriktiga, får agenten låta granska huvudmannens

bokföring i erforderliga delar. Bestämmelserna härom föreslås

nästan fullt ut tvingande till agentens förmån.

Agenten skall vidare enligt förslaget ha rätt att innehålla

huvudmannens varor, material och handlingar som säkerhet för

fordringar gentemot huvudmannen vilka härrör ur samma uppdrag

som den innehållna egendomen. Varor -- men inte material och

handlingar -- som innehållits på detta sätt i tre månader får

säljas. Vissa varor får dock säljas tidigare. Agenten får sedan

använda de medel som erhålls vid försäljningen för att skaffa

sig betalning för fordringarna. Dessa bestämmelser föreslås bli

tvingande till agentens förmån.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om agenturavtals

upphörande innebär bl.a. att tidsobestämda agenturavtal får

sägas upp av endera parten med en uppsägningstid på en till sex

månader, beroende på hur länge avtalsförhållandet varat.

Tidsbestämda avtal omvandlas till icke tidsbestämda avtal, om

parterna fortsätter agenturförhållandet efter avtalstidens slut.

Bestämmelserna föreslås tvingande fullt ut till agentens förmån

och delvis till huvudmannens. Man får inte avtala om längre

uppsägningstid vid uppsägning från agentens sida än vid

uppsägning från huvudmannen. En part föreslås vidare ha rätt att

säga upp agenturavtalet med omedelbar verkan, om motparten har

gjort sig skyldig till ett avtalsbrott av väsentlig betydelse

för den andra parten under förutsättning att motparten insåg

eller borde ha insett avtalsbrottets betydelse för den andra

parten. En part föreslås vidare ha rätt att säga upp avtalet med

omedelbar verkan, om det föreligger någon annan viktig grund för

att frånträda avtalet i förtid. Lagförslagets bestämmelser i

dess frågor om förtida uppsägning är tvingande till agentens

förmån.

Agentens nuvarande rätt till efterprovision och ersättning för

investeringar då avtalet upphör föreslås i propositionen bli

ersatt av en rätt till avgångsvederlag. De nya reglerna innebär

bl.a. att agenten har rätt till avgångsvederlag för bestående

värden som han tillfört huvudmannen i form av upparbetade

kundförbindelser. Avgångsvederlaget skall vara skäligt och

föreslås uppgå till högst ett belopp motsvarande ett års

ersättning. Rätten till avgångsvederlag är beroende av orsaken

till att avtalet upphör. Sådan rätt föreligger t.ex. inte vid

förtida uppsägning på grund av agentens väsentliga avtalsbrott

och i många fall inte heller vid uppsägning från agentens sida.

Krav på avgångsvederlag måste framställas inom ett år från det

att uppdraget upphörde. Bestämmelserna om avgångsvederlag

föreslås bli tvingande till agentens förmån.

Enligt lagförslaget har såväl agenten som huvudmannen rätt

till ersättning för skada på grund av motpartens avtalsbrott, om

motparten inte visar att avtalsbrottet inte beror på försummelse

från hans sida (presumtionsansvar). Vidare föreslås att en part

skall ha rätt till ersättning för skada till följd av motpartens

konkurs. Också dessa bestämmelser är tvingande till agentens

förmån.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari

1992.

Utskottet vill för sin del framhålla att en betydelsefull del

av vår inrikes och utrikes handel sker genom förmedling av

handelsagenter och andra merkantila mellanmän. Särskilt

handelsagenternas verksamhet rör ofta internationella

affärsförhållanden och då speciellt med inriktning på Europa.

Trots den alltmer ökande handeln över gränserna har vår svenska

lagstiftning om handelsagenter och andra mellanmän i sina

huvuddrag varit oförändrad alltsedan kommissionslagen infördes

år 1914. Bestämmelserna om mellanmännens rätt till ersättning,

om uppdragets upphörande samt om parternas rättigheter och

skyldigheter när deras mellanhavande avslutas ändrades dock i

väsentliga avseenden år 1974. Reformen syftade till att ge i

första hand handelsagenterna en ställning som var mera jämbördig

med den som agenterna i de större europeiska industriländerna

hade vid denna tid. Det visade sig emellertid ganska snart att

dessa ändringar inte var tillräckliga och att det alltjämt fanns

brister i uppdragstagarnas rättsskydd vid avtalets upphörande.

Frågan om en mer genomgripande reform aktualiserades i riksdagen

år 1977 med anledning av en motion rörande ändrade regler om

efterprovision alternativt ett införande av avgångsvederlag

enligt kontinentalt mönster. I sitt av riksdagen godkända

betänkande i ärendet (bet. LU 1977/78:4) framhöll utskottet att

en översyn av bl.a. bestämmelserna om efterprovision var

motiverad. Utskottet anförde vidare att översynsarbetet borde

ske i nordiskt samarbete. Utskottet pekade också på att

kommissionslagen i flera stycken var föråldrad och tämligen

svårtillgänglig. En förenkling av bestämmelserna och en

modernisering i språkligt hänseende borde därför eftersträvas

vid en översyn. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna.

Behovet av en reform i ovan angivna hänseenden har enligt

utskottets mening inte minskat under årens lopp. Därtill kommer

att den internationella utvecklingen under senare år

nödvändiggör en reform. EFTA-länderna befinner sig för

närvarande i en omfattande integrationsprocess med målet att

skapa ett dynamiskt europeiskt samarbetsområde, EEA (European

Economic Area) där samtliga EGs och EFTAs medlemsländer skall

ingå. Ett led i denna process är att EFTA-länderna skall anpassa

sin lagstiftning till de delar av EGs regelverk som parterna

gemensamt definierat som relevanta. Till sådana s.k. relevant

acquis communautaire hör det ovan redovisade EG-direktivet från

år 1986 om handelsagenter.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att det sedan länge

förelegat ett uttalat behov av en mera allmän förstärkning av

handelsagenternas ställning gentemot sina huvudmän. Enligt

utskottets mening behöver lagstiftningen om handelsagenter också

ges en mera tidsenlig utformning som harmonierar med det

regelsystem som håller på att växa fram inom EG. Med hänsyn till

den pågående integrationsprocessen är det vidare angeläget att

en reform kommer till stånd snarast möjligt. Av denna anledning

bör arbetet med en översyn av reglerna om kommisssion m.m. inte

avvaktas. Utskottet kan inte finna några nackdelar med att en

särskild lagstiftning om handelsagentur nu genomförs och att den

nuvarande regleringen av kommissionsuppdrag tills vidare behålls

oförändrad.

De förslag som läggs fram i propositionen tillgodoser enligt

utskottets mening till fullo det reformbehov som föreligger.

Utskottet konstaterar också att förslaget i propositionen är väl

ägnat att läggas till grund för en ny lag om handelsagentur.

Lagrådet har också lämnat förslagen utan erinran.

Ett spörsmål som utskottet ägnat särskild uppmärksamhet gäller

frågan om konsekvenserna av att lagregleringen rörande

handelsresande och platsförsäljare tas bort. Företrädare för

Förbundet Sveriges handelsrepresentanter -- en facklig

specialorganisation för handelns och industrins representanter

med 10000 medlemmar -- har inför utskottet kritiserat

förslaget att provisionsanställda handelsresande inte längre

skall ha en lagstadgad rätt till provision. Förbundet har därvid

anfört att nuvarande regler om efterprovision innebär ett skydd

och att propositionen utgör en väsentlig försvagning för många

provisionsanställda.

Som skäl för ett slopande av lagregleringen avseende

handelsresande och platsförsäljare anför departementschefen

bl.a. att kommissionslagens bestämmelser bör ses i sitt

historiska sammanhang. De aktuella bestämmelserna har

väsentligen tillkommit före eller samtidigt med lagstiftningen

om anställningsskydd. Enligt statsrådet har de förlorat i

betydelse genom att arbetstagarna numera har tillförsäkrats ett

omfattande skydd genom de arbetsrättsliga lagarna. I

propositionen hänvisas också till att det i gällande rätt inte

förekommer speciella lagbestämmelser för några andra

provisionsanställda och till att det även för

provisionsanställda handelsresande är tillräckligt med det skydd

som tillhandahålls genom allmänna lagregler om

anställningsförhållanden.

Utskottet har i och för sig viss förståelse för att slopandet

av den nuvarande särbestämmelsen om efterprovison för

handelsresande bland de berörda uppfattas som en försämring.

Utskottet anser sig dock kunna godta de skäl som anförs i

propositionen för att den nuvarande lagregleringen rörande

handelsresande och platsförsäljare bör upphöra. Utskottet finner

således inte anledning för riksdagen att nu införa några

särskilda regler om provisionsanställda handelsresande. Skulle

det emellertid visa sig att avsaknaden av lagbestämmelser leder

till tydliga nackdelar för denna yrkesgrupp får emellertid

frågan övervägas ånyo. Utskottet vill därför understryka vikten

av att regeringen noga följer utvecklingen på området och tar de

initiativ som kan visa sig erforderliga.

Som en konsekvens av att samtliga lagregler rörande

handelsresande i fortsättningen kommer att finnas i den nya

lagen om handelsagentur och att särregleringen i

kommissionslagen rörande handelsresande och platsförsäljare

upphör föreslås i propositionen att rubriken till

kommissionslagen ändras till lag (1914:45) om kommission.

Rubrikändringen föranleder enligt propositionen en redaktionell

ändring i 2 § fondkommissionslagen (1979:748). Sistnämnda

ändring liksom övriga lagförslag i proposition 1990/91:63

föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. I proposition

1990/91:142 om handel och tjänster på värdepappersmarknaden, som

nyligen bordlagts och remitterats till näringsutskottet,

föreslås en ny lag om värdepappersrörelse som skall ersätta

bl.a. fondkommissionslagen. Lagstiftningen föreslås träda i

kraft den 1 juli 1991. I förslaget till lag om

värdepappersrörelse finns i 1 kap. 9 och 10 §§ hänvisningar till

lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och

handelsresande.

För att en samordning av den lagstiftning som föreslås i

propositionerna 63 och 143 skall kunna åstadkommas förordar

utskottet att riksdagen avslår det i propositon 63 framlagda

förslaget till ändring av fondkommissionslagen samt att i

stället en ny övergångsbestämmelse införs i förslaget till lag

om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och

handelsresande av innebörd att om det i lag hänvisas till lagen

(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande

hänvisningen i stället skall avse lagen (1914:45) om kommission.

Utöver det anförda föranleder lagförslagen i proposition 63

inte några uttalanden från utskottets sida. Utskottet

tillstyrker således bifall till propositionen med nyss nämnda

ändringar.

I propositionen bereder regeringen också riksdagen tillfälle

att ta del av vad departementschefen anfört om 1978 års

Haagkonvention och 1983 års UNIDROIT-konvention. Den förstnämnda

konventionen (Convention on the Law Applicable to Agency), som

har tillträtts av Frankrike, Nederländerna och Portugal,

innehåller lagvalsregler för de olika förhållanden som uppstår i

ett mellanmansförhållande. Mot bakgrund av att konventionen inte

vunnit någon större anslutning och att man i våra nordiska

grannländer intar en avvaktande hållning till ett eventuellt

tillträde till konventionen förordas att man från svensk sida i

dagsläget inte tillträder konventionen.

UNIDROIT-konventionen (Convention on Agency in the

International Sale of Goods) träder i kraft när den har

tillträtts av minst tio stater. Hittills har endast sex stater

anslutit sig till konventionen, nämligen Chile, Frankrike,

Italien, Marocko, Schweiz och Vatikanstaten. Konventionen

innehåller materiella regler avseende förhållandet mellan

huvudmannen och mellanmannen, å ena sidan, och tredje man å den

andra. Den omfattar i princip alla fullmakts- och

kommisssionsförhållanden vid internationella köp av saker.

Såvitt gäller agenturförhållanden har konventionen bara

betydelse för fullmaktsfrågor. Vid nordiska överläggningar har

framkommit att inget av de andra nordiska länderna står i

begrepp att tillträda konventionen, och i propositionen uttalar

föredragande statsrådet att det framstår som tveksamt om Sverige

bör tillträda konventionen. I vart fall bör ställningstagandet

anstå tills frågan om lagstiftning rörande kommission har

beretts inom regeringskansliet. I dagsläget är därför inte

departementschefen beredd att föreslå att Sverige tillträder

konventionen.

Vad sålunda anförts i propositionen föranleder inga erinringar

från utskottets sida. Utskottet ansluter sig således till

departementschefens bedömningar i frågan om internationella

konventioner.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handelsagentur m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

handelsagentur och lag om ändring i hemförsäljningslagen

(1981:1361),

2. beträffande kommissionslagen m.m.

att riksdagen

dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i

fondkommissionslagen (1979:748),

dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande med

den ändringen att det i övergångsbestämmelserna införs en ny

punkt, 3, med följande lydelse:

3. Om det i en lag hänvisas till lagen (1914:45) om

kommission, handelsagentur och handelsresande skall hänvisningen

i stället avse lagen (1914:45) om kommission.

3. beträffande internationella konventioner

att riksdagen lämnar utan erinran vad föredragande statsrådet

har anfört om internationella konventioner (avsnitt 2.11).

Stockholm den 9 april 1991

På lagutskottets vägnar

Lennart Andersson

Närvarande: Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s),

Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger

Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Lena Boström

(s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabet

Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s),

Charlotte Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c).

Bilaga