Bet. 1990/91:LU28

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU28

Ändringar i namnlagen m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1990/91

LU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner som gäller

reglerna i namnlagen (1982:670) om byte till nybildade

efternamn, placeringen av mellannamn och förfarandet m.m. vid

namnbyten.

Utskottet avstyrker bifall till båda motionerna.

Till betänkandet har fogats en reservation (v) och ett

särskilt yttrande (c).

Motionerna

1990/91:L409 av Börje Hörnlund (c), vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om föräldrars rätt att utan kostnad och

byråkratiska hinder avgöra vems efternamn barnen skall bära.

1990/91:L415 av Elisabeth Persson (v), vari hemställs att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av namnlagen i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Gällande ordning

Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn

och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft

den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet.

Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att

barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har

samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja

vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har

annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall

förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda

syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett

namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan,

anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid

födseln till ett annat efternamn som bärs av någon av

föräldrarna kan göra detta genom anmälan till pastorsämbetet. Om

byte skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna

förvärvat genom äktenskap med annan än den andra av föräldrarna,

krävs samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till

pastorsämbetet kan byte ske även till ett efternamn som någon av

föräldrarna senast har burit som ogift. Så länge ett barn är

under 18 år kan barnet med stöd av de redovisade bestämmelserna

flera gånger byta till ett efternamn som har anknytning till

någon av föräldrarna. Sedan barnet fyllt 18 år får byte till

annat namn med anknytning till föräldrarna däremot ske endast en

gång (5 §).

Beträffande makars byte av efternamn innebär namnlagen i

huvudsak att makarna vid äktenskapets ingående kan välja mellan

att antingen få namngemenskap genom att en av dem tar den andras

efternamn eller behålla sina efternamn från tiden före

giftermålet. Om makarna bär olika efternamn kan den ena av dem

under äktenskapet byta till den andras efternamn. Har den ena

maken vid giftermålet eller senare bytt till den andras

efternamn kan den maken ta tillbaka sitt efternamn som ogift.

Som en generell regel (10 §) gäller att en make som en gång bytt

sitt efternamn inte därefter kan byta till den andra makens

efternamn.

Den som i andra fall än som ovan redovisats vill byta sitt

efternamn kan få tillstånd härtill efter ansökan hos patent- och

registreringsverket. Byte kan ske både till ett nybildat

efternamn eller till något annat efternamn. Om sådant namnbyte

skett en gång krävs det särskilda skäl för ytterligare byten (11

§). Som nybildat efternamn får inte godkännas namn som till

bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att

det inte är lämpligt som efternamn här i landet. Namn som är i

bruk som förnamn får godkännas som nybildat efternamn endast i

undantagsfall. Inte heller namn som kan uppfattas som en

benämning på järnvägsstationer, postkontor eller liknande och

därför kan medföra olägenhet eller i övrigt kan vilseleda

allmänheten får godkännas som nybildade efternamn. Detsamma

gäller för namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till

obehag för den som bär det (12 §). Vidare gäller -- vare sig det

är fråga om ett nybildat eller annat efternamn -- att som

efternamn inte får godkännas namn som lätt kan förväxlas med

efternamn som någon annan har rätt att bära enligt namnlagen,

allmänt känt efternamn som burits av en utdöd släkt, allmänt

känt utländskt efternamn, konstnärsnamn eller likartat namn,

beteckning för stiftelse, ideell förening eller liknande, annans

firma, varumärke eller annat kännetecken eller titel på

litterärt eller konstnärligt verk. Om någon efter ansökan har

förvärvat ett nybildat namn kan vissa anhöriga till sökanden med

dennes samtycke få förvärva samma efternamn (13 §). Detta gäller

dock inte sökandens make.

Namnlagen innehåller också en särskild bestämmelse som medger

byte till ett efternamn utan hinder av de begränsningar som

redovisats ovan (14 § andra stycket). Bestämmelsen har

tillkommit med tanke på särskilda fall, då det kan föreligga

starka skäl att tillåta namnbyte även om de stadgade villkoren

inte är uppfyllda. För att namnbyte enligt 14§ andra stycket

skall medges krävs synnerliga skäl. Som exempel på sådana nämns

i förarbetena (prop. 1963:33, s. 99) att en person under lång

tid faktiskt har burit ett visst namn och önskar formell rätt

att bära namnet eller att en person vill förvärva ett namn som

tidigare burits i hans släkt.

Med patronymikon och metronymikon avses namn som är

bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med

tillägg av -son eller -dotter. Enligt namnlagen kan sådana

namnbildningar godkännas som förnamn och således ges ett barn

vid födseln (34 §). Patronymikon och metronymikon som förnamn

kan också förvärvas senare i livet genom anmälan till

pastorsämbetet eller ansökan hos patent- och registreringsverket

(31 och 33 §§). Det är också möjligt att genom byte få rätt att

bära ett patronymikon eller metronymikon som efternamn, dock

endast om det föreligger särskilda skäl (14 § första stycket).

Enligt namnlagens förarbeten bör som särskilda skäl för

namnbytet kunna åberopas t.ex. att det önskade namnet tidigare

funnits som efternamn eller använts som förnamn i sökandens

släkt. En annan omständighet som bör kunna särskilt beaktas är

att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och

därför önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon

(bet. LU 1981/82:41, s. 28). Av 14 § första stycket namnlagen

framgår att bestämmelsen endast är tillämplig vid byte till

patronymikon och metronymikon som bildats med de svenska

ändelserna -son eller -dotter. Vid byten till patronymikon och

metronymikon med utländska ändelser gäller reglerna i 12 och

13§§.

Namnlagens regler gäller inte bara för svenska medborgare utan

även för medborgare i Danmark, Finland och Norge som är bosatta

här i landet. Andra utländska medborgare som har hemvist i

Sverige, bl.a. här boende islänningar, har möjlighet att

förvärva och ändra namn i enlighet med namnlagens bestämmelser

-- med undantag dock för reglerna om automatiska namnförvärv --

men de kan välja att i stället vända sig till myndigheterna i

sitt hemland och byta namnet enligt lagen där. Att islänningar

jämställts med utomnordiska medborgare har sin förklaring i att

det isländska namnskicket bygger på seden med patronymikon och

metronymikon. Om svenska regler skulle tillämpas på en här

bosatt islänning skulle han endast kunna få ett efternamn i

enlighet med namnskicket på Island genom en ansökan till

patentverket enligt 14 § namnlagen. De isländska medborgarna har

därför fått valfrihet mellan svenska och isländska

namnbestämmelser (prop. 1984/85:124, bet. LU 38).

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i

1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid

bäras mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde

enligt 1963 års lag beträffande tilläggsnamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa

både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan

också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i

tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom

mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa

har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn

i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn för make

(24--29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som har

förvärvat den andre makens efternamn får bära ett tidigare

efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet

behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andre

makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under

förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett

tidigare äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har

upplösts börja bära den andre makens efternamn som mellannamn.

En förutsättning är dock att denne samtycker till det.

Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför inte rätt att

samtidigt bära mer än ett mellannamn. Den som vill bära ett

mellannamn skall anmäla detta till pastorsämbetet. Vill han

eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan

härom göras till pastorsämbetet (29 §). Till skillnad från

efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare

till make eller barn.

Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett

efternamn bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra

efternamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom ett

bindestreck. Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att

förvärva dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en

uttrycklig bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som

nybildat efternamn (12 §). Det intresse som skulle kunna

tillgodoses genom dubbelnamn har ansetts i stället få

tillgodoses genom mellannamn.

När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt

namnlagen ankommer det som tidigare berörts på pastorsämbetet

att handlägga frågor om förvärv av barns och makars förvärv och

byte av efternamn (s.k. familjerättsliga namnförvärv).

Pastorsämbetet har också hand om så gott som alla frågor som

gäller mellannamn och förnamn. Ärenden om namnförvärv som inte

sker automatiskt tas upp genom anmälan. Någon avgift utgår inte.

När det gäller frågor om byte till efternamn som inte kan fås

genom ett familjerättsligt namnförvärv (s.k. administrativa

namnförvärv) och vissa ändringar av förnamn är patent- och

registreringsverket behörig myndighet som tar upp ärendet efter

ansökan. Ansökningsavgiften uppgår enligt 1 § namnförordningen

(1982:1136) till 450 kr. om ansökan avser förnamn och 850 kr. om

den avser efternamn. När det gäller byte av barns efternamn

uppställs i några fall krav på att domstol funnit namnbytet

förenligt med barnets bästa. Det gäller dels då barn under 18 år

står under vårdnad av endast den ena av föräldrarna men bär den

andras efternamn och vill byta detta utan att den andra lämnar

samtycke därtill (6 §), dels då adoptivbarn vill i motsvarande

fall byta efternamn (7 §) och dels då fosterbarn vill byta till

fosterföräldrarnas namn (8 §).

Beslut av pastorsämbetet får överklagas till domkapitlet. Den

som inte är nöjd med domkapitlets beslut får överklaga det till

kammarrätten. Patent- och registreringsverkets beslut får

överklagas till patentbesvärsrätten. Kammarrättens och

patentbesvärsrättens beslut enligt namnlagen kan, under vissa

förutsättningar, överklagas till regeringsrätten.

För den som är under 18 år gäller att anmälan eller ansökan i

mål eller ärende enligt namnlagen skall göras av barnets

vårdnadshavare. Om barnet fyllt 12 år krävs samtycke av barnet.

Kravet på samtycke gäller dock inte när barnet är varaktigt

förhindrat att lämna samtycke på grund av något psykiskt eller

fysiskt handikapp (48 §).

Motionsmotiveringar

I motion L409 av Börje Hörnlund (c) beskrivs ett fall där två

föräldrar -- fadern född på Island och modern i Sverige --

vägrats att som efternamn ge sin dotter faderns förnamn följt av

dòttir. Först efter ansökan till patent- och registreringsverket

tilläts föräldrarna att ge sin dotter ett efternamn i enlighet

med det isländska namnskicket dock endast med svensk stavning av

ordet dotter. Enligt motionärens mening är det fel att svenska

myndigheter i ljuset av det nordiska samarbetet skall kunna neka

föräldrarna att själva välja ett isländskt eller svenskt

efternamn på sin dotter. Motionären kritiserar också att byte av

efternamn är avgiftsbelagt och föreslår ändringar i namnlagen

som innebär att föräldrar med anknytning till Island skall få

rätt att utan kostnader välja sina barns efternamn i enlighet

med isländsk sed och därvid få använda den isländska stavningen.

I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.

I motion L415 begär Elisabeth Persson (v) en översyn av

namnlagens bestämmelser om förfarandet och placeringen av

mellannamn. Enligt motionären är det svårt för enskilda att

förstå varför patent- och registreringsverket mot avgift handhar

vissa namnfrågor medan folkbokföringsmyndigheten utan avgift

handlägger andra. -- I motionen redovisas bestämmelsen i

namnlagen som innebär att mellannamn skall placeras mellan

förnamnet och efternamnet. Enligt motionären förväxlas därigenom

ofta mellannamnet med efternamnet och förvirring uppstår vilket

av namnen som är det riktiga efternamnet. Oftast torde det också

vara så att efternamnet inte kommer till användning i t.ex.

register där det inte finns utrymme för både mellannamn och

efternamn. Till följd härav får mellannamnet ofta status som

efternamn. Motionären menar att rådande osäkerhetsförhållanden

när det gäller mellannamn och efternamn borde rättas till,

vilket lämpligen kan ske om mellannamnet kallades tilläggsnamn

och placerades efter efternamnet. Ett annat sätt att undvika

osäkerhet om vad som är det egentliga efternamnet vore att låta

den enskilde i högre grad än vad som nu är fallet själv bestämma

vad som skall vara efternamn och tillåta att det nuvarande

mellannamnet får förbindas med efternamnet med ett bindestreck

och därigenom bli en del av efternamnet. I motionen redovisas

ett exempel som enligt motionären väl visar att regeln om

mellannamns placering, trots att den gällt i 30 år, innebär att

mellannamnet uppfattas som efternamnet.

Tidigare behandling av frågan om mellannamns placering

Hösten 1990 behandlade riksdagen en motion vari yrkades bl.a.

förslag till sådana ändringar i namnlagen att namnenheten

mellannamn placeras sist. I sitt av riksdagen godkända

betänkande (bet. 1990/91:LU3) förklarade sig utskottet inte

kunna ställa sig bakom en sådan tanke. Utskottet ifrågasatte

därvid inte motionärens påstående att mellannamnet ibland

uppfattas som efternamnet men framhöll att ordningen för

mellannamnets och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag

placering funnits i närmare 30 år och att förväxlingsrisker

säkerligen skulle uppkomma också med den av motionären förordade

placeringen. Utskottet avstyrkte på anförda skäl bifall till

motionen.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner som gäller

reglerna i namnlagen (1982:670) om byte till nybildade

efternamn, placeringen av mellannamn och förfarandet m.m. vid

namnbyten.

Enligt namnlagen kan byte till förälders eller makes efternamn

ske genom anmälan till pastorsämbetet (s.k. familjerättsliga

namnförvärv). Frågor om byten till namn utan någon sådan

familjerättslig anknytning eller till nybildade efternamn prövas

av patent- och registreringsverket efter ansökan (s.k.

administrativa namnförvärv). Vid dessa namnförvärv gäller vissa

begränsningar i fråga om namnvalet. Som nybildat efternamn får

bl.a. inte utan synnerliga skäl godkännas namn som till

bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att

det inte är lämpligt som efternamn här i landet (12 § och 14 §

andra stycket).

Namn som är bildat av faders eller moders förnamn med tillägg

av ändelsen -son eller -dotter (patronymikon resp. metronymikon)

kan godkännas som förnamn och ges barn vid födseln eller

förvärvas senare i livet genom anmälan till pastorsämbetet eller

ansökan hos patent- och registreringsverket (31, 33 och 34 §§).

Om det föreligger särskilda skäl kan sådana namnbildningar också

godkännas som efternamn vid byte (14 § första stycket).

Namnlagens bestämmelser om byte till ett patronymikon eller ett

metronymikon gäller inte beträffande utländska stavningar av

ändelsen -son eller -dotter.

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963

års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid bäras

mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde enligt

1963 års lag beträffande tilläggsnamn. Namnlagens bestämmelser

om rätten att bära mellannamn för make (24--29 §§) innebär att

en make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära

ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under

äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem bära

den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning att

namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap.

En make kan även sedan äktenskapet har upplösts börja bära den

andre makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är dock

att denne samtycker till det.

Namnlagens regler gäller inte bara för svenska medborgare utan

även för medborgare i Danmark, Finland och Norge som är bosatta

här i landet. Andra utländska medborgare som har hemvist i

Sverige, t.ex. här boende islänningar, kan också byta namn i

enlighet med namnlagens bestämmelser. Utomnordiska medborgare

och islänningar kan emellertid i stället välja att vända sig

till myndigheterna i sitt hemland och byta namnet enligt lagen

där. Att islänningar jämställts med medborgare i utomnordiska

länder har sin förklaring i att det isländska namnskicket bygger

på seden med patronymikon och metronymikon. Om svenska regler

skulle tillämpas på en här i landet bosatt islänning skulle han

inte kunna få ett efternamn i enlighet med namnskicket på Island

utan särskild ansökan till patent- och registreringsverket. De

isländska medborgarna har därför fått valfrihet mellan svenska

och isländska namnbestämmelser (prop. 1984/85:124, bet. LU 38).

När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen

ankommer det som nämnts på pastorsämbetet att handlägga frågor

om barns och makars förvärv och byte av efternamn (s.k.

familjerättsliga namnförvärv). Pastorsämbetet har också hand om

så gott som alla frågor som gäller mellannamn och förnamn. Någon

avgift för pastorsämbetets befattning med namnärenden utgår

inte. Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat

efternamn eller ett annat namn som inte kan fås genom ett

familjerättsligt namnförvärv (s.k. administrativa namnförvärv)

får göra ansökan därom hos patent- och registreringsverket

varvid verket prövar om det önskade efternamnet kan godkännas.

För ansökan utgår en avgift som enligt 1 § namnförordningen

(1982:1136) för närvarande uppgår till 850 kr.

I motion L409 av Börje Hörnlund (c) föreslås ändringar i

namnlagen i syfte att möjliggöra för föräldrar med anknytning

till Island att välja sina barns efternamn i enlighet med

isländsk namnsed och därvid få använda den isländska stavningen.

I motionen beskrivs ett fall där två föräldrar, varav fadern har

anknytning till Island, vägrats att som efternamn ge sin dotter

faderns förnamn följt av dòttir. Vidare kritiserar motionären

att byte av efternamn är avgiftsbelagt.

I motion L415 begär Elisabeth Persson (v) en översyn av

namnlagens bestämmelser om förfarandet och placeringen av

mellannamn. Enligt motionären är det svårt för enskilda att

förstå varför patent- och registreringsverket mot avgift handhar

vissa namnfrågor medan folkbokföringsmyndigheten utan avgift

handlägger andra. I motionen kritiseras också bestämmelsen i

namnlagen som innebär att namnenheten mellannamn skall placeras

mellan förnamnet och efternamnet. Enligt motionären förväxlas

därigenom ofta mellannamnet med efternamnet och förvirring

uppstår vilket av namnen som är det riktiga efternamnet. I

register och andra handlingar där det inte finns utrymme för

både mellannamn och efternamn kommer inte efternamnet till

användning och till följd härav får mellannamnet ofta status som

efternamn. Motionären menar att rådande osäkerhetsförhållanden

när det gäller mellannamn och efternamn borde rättas till,

vilket lämpligen kan ske om mellannamnet kallades tilläggsnamn

och placerades efter efternamnet. I motionen anvisas också andra

förslag till lösningar i syfte att förhindra att mellannamnet

uppfattas som efternamnet.

Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion L409 kan

utskottet inte finna annat än att nuvarande bestämmelser i

namnlagen väl tillgodoser intresset hos i Sverige bosatta

islänningar att kunna följa den isländska namntraditionen.

Bestämmelserna i fråga har tillkommit efter nordiska

departementsöverläggningar och torde ligga väl i linje med de

önskemål som därvid framfördes från isländskt håll (prop.

1984/85:124, bet. LU 38). Innebörden av reglerna är som tidigare

redovisats att en här i landet bosatt islänning liksom

utomnordiska medborgare har möjlighet att vända sig till sitt

hemlands myndigheter och därvid förvärva efternamn enligt de

bestämmelser som gäller där. Ett sådant beslut av en utländsk

namnmyndighet blir gällande i Sverige och pastorsämbetet skall i

egenskap av folkbokföringsmyndighet göra anteckning härom i

kyrkoböckerna.

Om en isländsk medborgare i stället, såsom namnlagen också

medger, väljer att få sin ansökan om namnbyte prövad i Sverige

av svenska myndigheter anser utskottet att det enda möjliga är

att en sådan ansökan prövas med utgångspunkt från vad man i

Sverige kan anse som lämpligt i fråga om namnets bildning, uttal

eller stavning. Enligt utskottets mening bör det inte gärna

komma i fråga att som nybildade efternamn i Sverige skall

godkännas namn som inte är förenliga med vårt inhemska

namnskick. En annan ordning skulle nämligen innebära en mängd

praktiska svårigheter och dessutom vara oförenlig med det

synsätt i fråga om namnval som gällt i Sverige under lång tid

och som innebär att nya namn skall vara inhemska i den meningen

att de skall vara bildade enligt här gängse släktnamnsmönster

och bestå av inhemska språkelement (se prop. 1963:37 s. 84).

När det sedan gäller frågan om placeringen av mellannamn som

tas upp i motion L415 vill utskottet erinra om att riksdagen

hösten 1990 behandlade ett liknande motionsyrkande. I sitt av

riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU3) förklarade sig

utskottet inte kunna ställa sig bakom ett förslag som innebar

att mellannamnet skulle placeras efter efternamnet. Utskottet

ifrågasatte därvid inte motionärens påstående att mellannamnet

ibland uppfattas som efternamnet men framhöll att ordningen för

mellannamnets och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag

placering funnits i närmare 30 år och att förväxlingsrisker

säkerligen skulle uppkomma också med den av motionären förordade

placeringen. Utskottet avstyrkte på anförda skäl bifall till

motionen.

Utskottet finner inte skäl att nu frångå sitt tidigare

ställningstagande beträffande mellannamnets placering.

Beträffande kritiken mot förfarandet i namnärenden vill

utskottet framhålla att namnlagen bygger på principen att man på

ett enkelt sätt automatiskt eller genom anmälan till

pastorsämbetet skall kunna förvärva vissa förnamn, mellannamn

eller förälders eller makes efternamn utan någon närmare

prövning. Den som i andra fall vill byta namn är hänvisad att

ansöka därom hos patent- och registreringsverket, som har att

göra en särskilt prövning om det önskade namnet kan godkännas.

Den nuvarande ordningen kan inte anses annat än ändamålsenlig,

och något behov av en översyn i enlighet med önskemålen i motion

L415 anser utskottet inte föreligga. I sammanhanget vill

utskottet erinra om att regeringen i proposition 1990/91:153 om

ny folkbokföringslag m.m. föreslagit bl.a. att handläggningen av

namnärenden skall överflyttas från pastorsämbetet till

skattemyndigheten.

Inte heller kan utskottet ställa sig bakom kritiken som

framförs i båda motionerna mot att ansökningar om namnbyten hos

patent- och registreringsverket är avgiftsbelagda. Som framgår

av bl.a. expeditionskungörelsen (1964:618) och

förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna

är den gängse ordningen att den som vill ha en ansökan prövad av

en myndighet eller domstol har att betala en viss avgift. Några

skäl att undanta ansökningar hos patent- och registreringsverket

i fråga om namnbyten från avgiftsskylighet föreligger inte

enligt utskottets mening.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna

L409 och L415.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L409 och

1990/91:L415.

res. (v)

Stockholm den 16 april 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe

Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger

Hestvik (s), Allan Ekström (m), Gunnar Thollander (s), Lena

Boström (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),

Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s),

Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Sven-Åke

Nygårds (s).

Reservation

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Vad först" och på s. 9 slutar med "och L415" bort ha

följande lydelse:

Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion L409 finner

utskottet att nuvarande bestämmelser i namnlagen endast

tillgodoser intresset hos i Sverige bosatta isländska medborgare

att kunna följa den isländska namntraditionen. Däremot har t.ex.

en kvinna som är svensk medborgare med isländska föräldrar inte

möjlighet att som efternamn förvärva faders förnamn med tillägg

av ändelsen -dòttir. Enligt utskottets mening finns det

anledning att se över namnlagens bestämmelser i dessa avseenden.

Det kan inte uteslutas att det här i landet finns många svenska

medborgare med någon anknytning till Island eller något

utomnordiskt land som önskar förvärva efternamn i enlighet med

ett namnskick som inte är förenligt med det svenska. Enligt

utskottets mening finns det inte skäl att med dagens värderingar

upprätthålla det sedan lång tid tillbaka gällande synsättet att

nya namn skall vara inhemska i den meningen att de skall vara

bildade endast enligt här i landet gängse släktnamnsmönster och

bestå uteslutande av inhemska språkelement.

När det sedan gäller placeringen av mellannamn delar utskottet

de synpunkter som förs fram i motion L415. På grund av

mellannamnets placering är det mycket vanligt att tveksamheter

uppstår i det dagliga livet om mellannamnets status. Förutom de

exempel som motionären beskriver vill utskottet också peka på

ytterligare fall där mellannamnet felaktigt kommer att behandlas

som efternamn, nämligen på kontokort och patientbrickor, där det

liksom i en del register av utrymmesskäl inte finns plats för

mer än ett namn utöver förnamnet. Att det i förhållande till

efternamnet underordnade mellannamnet i så stor utsträckning

fortfarande efter närmare 30 år uppfattas felaktigt som

efternamn måste enligt utskottets mening bero på att nuvarande

regler inte står i överensstämmelse med vad som de flesta

människor uppfattar som en naturlig och ändamålsenlig ordning.

Enligt utskottets mening finns det skäl att mot bakgrund av det

anförda se över gällande bestämmelser för mellannamn. En lämplig

nyordning skulle kunna vara att mellannamn ersattes med en annan

namnenhet, lämpligen benämnd tilläggsnamn, med placering efter

efternamnet. Även andra förslag till lösningar i syfte att

förhindra att mellannamnet uppfattas som efternamn bör givetvis

studeras.

Beträffande kritiken mot förfarandet i namnärenden anser

utskottet i likhet med motionärerna att nuvarande ordning i

flera avseenden är onödigt krånglig och för många människor helt

obegriplig. Som framgår av redovisningen ovan är det en mängd

olika instanser som har att befatta sig med namnfrågor av olika

slag. Enligt utskottets mening finns skäl att se över också

namnlagens bestämmelser i dessa avseenden i syfte att få fram en

förenklad handläggningsordning. I samband därmed bör också

bestämmelserna som innebär att avgift utgår för vissa slags

namnbyten bli föremål för behandling med syfte att i så stor

utsträckning som möjligt låta namnbyten vara avgiftsfria.

Vad utskottet sålunda med tillstyrkan till motionerna L409 och

L415 anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L409 och

1990/91:L415 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anför.

I motion L409 (c) tas frågan upp om rätt att få anta ett nytt

efternamn. En ansökan om att få anta ett namn med isländsk

stavning refereras därvid. Även om vi skall slå vakt om svenska

namntraditioner finner vi det med hänsyn till vikten av att

utveckla nordiskt samarbete och nordisk kulturgemenskap

naturligt att den som har anknytning till annat nordiskt land

kan få anta efternamn enligt det landets namnskick och med dess

stavning. Vi förutsätter att när en översyn efter hand kommer

att göras av namnlagen mot bakgrund av dess tillämpning och

framkomna problem även det i motionen aktualiserade spörsmålet

tas upp. Inom Nordiska rådet bör det även vara lämpligt att

eftersträva så långt möjligt likartade regler i Norden för rätt

till namn och namnbyte för personer med anknytning till annat

nordiskt land.