Bet. 1990/91:LU29

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU29

Vårdnad och umgänge med barn

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

LU29

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som rör olika

frågor om vårdnad och umgänge med barn. I två motioner (mp)

begärs att en parlamentarisk utredning om barnets rätt skall

tillsättas. En motion (mp) avser handläggningen av mål om

vårdnad och umgänge. I två motioner (s, c) begärs en översyn av

umgängesreglerna, och i den förstnämnda begärs även att reglerna

om underhållsbidrag jämte kostnaderna för umgängesresor utreds.

Krav på utredning av kostnaderna för umgängesresor framförs i

ytterligare en motion (v). Slutligen rör en motion (s) frågan om

sekretesskyddet för barn.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till

betänkandet har fogats fyra reservationer.

Motionerna

1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:So226 -- yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tillsättandet av en parlamentarisk utredning

om barnets rätt.

1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning

om barnets rätt.

1990/91:L407 av Anita Stenberg (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i

föräldrabalken att rätten åläggs en uttalad skyldighet att

utreda frågor om vårdnad och umgänge,

2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i

föräldrabalken att rätten under förberedelsen av målet skall

anstränga sig att uppnå en förhandlingslösning för barnets

bästa,

3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i

föräldrabalken att motiveringen i interimistiska beslut blir

utförligare och klarare för parterna.

1990/91:L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av

ungängesreglerna företas och erforderliga förslag till

lagändringar framläggs.

1990/91:L413 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om sekretessskyddet för barn.

1990/91:L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av

att underhållsbidrag, de underhållsskyldigas situation och

umgängesrätten utreds.

1990/91:L420 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning

till vad som anförts i motion 1990/91:So622 -- yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om fria kontaktresor

för barn och föräldrar som bor på skilda håll på grund av

skilsmässor.

Allmän bakgrund

Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit

föremål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området

har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets

intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades

föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32,

bet. LU 20). Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna

som bär skulden till söndringen inte får tillmätas betydelse vid

avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall få

vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes

bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att

få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta

med varandra. Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs

när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden

om sina barn.

Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det

infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med

varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol

få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare utmönstrades termerna

barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur lagstiftningen som

ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för barn

till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta

lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av

lagutskottet att förslag till nya regler om underhållsbidrag

skulle läggas fram med förtur (prop. 1975/76:170, bet. LU 33).

Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en

genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a.

innebar att dessa -- liksom bestämmelserna om bidragsförskott --

anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, bet.

LU9).

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i

bl.a. FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop.

1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena med

lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom

lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan

särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva

vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades förfarandet i fall då

ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få

gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs

också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets

behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FBs

bestämmelser om verkställighet av allmän domstols avgöranden om

vårdnad och umgänge (prop. 1982/83:165, bet. LU 41).

Ett ytterligare steg i reformarbetet togs hösten 1990 då

riksdagen fattade beslut om vissa ändringar i bl.a. FBs regler

om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13).

Lagändringarna, som trätt i kraft den 1 mars 1991, syftar

särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i

större utsträckning än hitintills skall ta ett gemensamt ansvar

för barnet och själva komma överens om hur vårdnads- och

umgängesfrågor skall lösas. De nya reglerna innebär att att s.k.

samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vidare

kan domstolen i ett mål om vårdnad eller umgänge ta initiativ

till att samarbetssamtal kommer till stånd. Även FBs

bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad

skall numera kunna komma i fråga inte bara när föräldrarna är

ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna

vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad genom en

anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet

fastställs. Vidare har termen faderskapserkännande bytts ut mot

termen faderskapsbekräftelse. För sådana fall då gemensam

vårdnad inte är aktuell utan endera föräldern skall anförtros

vårdnaden skall domstolen liksom tidigare avgöra frågan om vem

som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Genom

en ny bestämmelse har slagits fast att domstolen vid bedömningen

av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid

barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Reglerna om umgänge har kompletterats med en föreskrift om att

vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som

kan främja umgänget. Vidare har en erinran förts in i

socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en

tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det

behov av stöd och hjälp som kan föreligga. När det gäller

förfarandet i vårdnadsmål har den ändringen genomförts att

interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden skall

kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. En annan

nyhet är att vårdnadsutredningar skall utföras av en

tjänsteman vid socialnämnden och att de skall överlämnas till

domstolen utan ställningstaganden från nämndens sida. Domstolen

kan ge vissa riktlinjer för vårdnadsutredningen och sätta ut en

tid inom vilken utredning bör vara slutförd. Domstolen har

skyldighet att vaka över att utredningen bedrivs skyndsamt.

År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt

med uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns

rättsliga ställning. Utredningen skulle enligt direktiven själv

kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar

borde komma i fråga. Utredningens första delbetänkande (SOU

1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB infördes

förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63)

Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag till bl.a.

regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av

förslagen kom att ligga till grund för de ändringar i FB som

genomfördes år 1983. Betänkandet innehöll också förslag om

talerätt och representation för barn i mål om vårdnad m.m. Åren

1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för sitt arbete.

Sålunda skulle utredningen bl.a. undersöka om -- och i så fall i

vilken utsträckning -- barn skall ha talerätt i mål om vårdnad

m.m. Utredningen skulle även utreda huruvida domstolarna vid

handläggningen av sådana mål bör tillföras barnpsykologisk

sakkunskap. Utredningen, vars återstående uppgifter överförts

till förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07), avgav i början av

år 1987 sitt tredje och sista delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets

rätt 3. Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m.,

vari bl.a. de nyss angivna frågorna behandlas. Betänkandet har

remissbehandlats och övervägs inom justitiedepartementet, såvitt

avser vissa frågor som inte togs upp i samband med de under

hösten 1990 genomförda lagändringarna.

På begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29) tillkallade

regeringen under våren 1987 en kommitté (S 1986:05) med uppgift

att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och

bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat

sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48)

Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III.

Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas

situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att

behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har

därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till

statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.

Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets

intresse, som präglat det svenska lagstiftningsarbetet, har

också kommit till uttryck på det internationella planet. Sålunda

antog Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989

en konvention om barnets rättigheter. Konventionen godkändes av

riksdagen under våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28, rskr.

350). Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att

tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn

skydd mot övergrepp och utnyttjande och rör bl.a. frågor om

vårdnad och umgänge.

Motionsmotiveringar

I motionerna 1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) och

1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs

tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk utredning

om barnets rätt. I motionerna kritiseras det nuvarande

regelsystemet, och motionärerna menar att lagarna som rör barn

ger ett splittrat intryck. Reglerna är svåröverskådliga, och

risk föreligger för att olika reglers syften kan strida mot

varandra och att tillämpningen i det enskilda fallet kan bli

godtycklig. Motionärerna anser att det finns anledning att

utreda dessa frågor, vilket bör göras i form av en bred

parlamentarisk utredning med inriktningen att barnet skall

sättas i centrum. I motionerna anges ett stort antal områden som

utredningen bör behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns

personliga integritet, barns talerätt i vid bemärkelse, barns

skadeståndsskyldighet, tillvaratagande av barns intressen i

allmänhet samt barn och miljö. En tanke som utredningen särskilt

bör uppmärksamma är enligt motionärerna om de grundläggande

reglerna som värnar barnens rätt kan samlas i en särskild

barnbalk.

Anita Stenberg (mp) kritiserar i motion 1990/91:L407 den

bestämmelse i FB, vari stadgas att rätten skall se till att

frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda.

Motionären menar att uttrycket tillbörligt utredda borgar för en

passiv domare. I motionen yrkas därför en sådan ändring av

bestämmelsen att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda

frågor om vårdnad och umgänge (yrkande 1). Det bör vidare,

enligt motionären, införas en bestämmelse i FB av den innebörden

att rätten under förberedelsen av målet skall anstränga sig för

att uppnå en förhandlingslösning för barnets bästa (yrkande 2).

I motionen begärs också sådana ändringar i FB att motiveringen

av interimistiska beslut blir utförligare och klarare för

parterna (yrkande 3). Enligt motionären händer det alltför ofta

att interimistiska beslut om vårdnad och umgänge är synnerligen

knapphändiga.

I motion L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) tas upp

olika frågor om umgängesrätt. Motionärerna framhåller att de

ändringar som vidtogs hösten 1990 i syfte att stävja s.k.

umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavare systematiskt och

synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan

barn och umgängesförälder, i och för sig var värdefulla

ändringar. Enligt motionärerna anser sig dock vårdnadshavaren

inte sällan ha goda skäl för sådant handlande, och de framhåller

att i vissa speciella fall bör umgängesrätten i större

utsträckning än i dag begränsas eller i vart fall omgärdas med

större förbehåll. Det gäller främst om umgängesföräldern

förgripit sig mot ett barn, och huvudregeln bör då vara att

umgänget avbryts. I motionen framhålls vidare att en annan form

-- och sannolikt den vanligaste -- av umgängessabotage är när

umgängesföräldern inte följer de överenskomna reglerna för

samvaro med barnet. Enligt motionärerna bör åtgärder vidtas så

att barnens möjligheter till umgänge med umgängesföräldern i

dessa fall bättre kan tillgodoses. Motionärerna kritiserar också

den schabloniserade bedömningen av umgängesfrågor och framhåller

att hänsynen till barns skilda förhållanden och behov talar för

en flexibel och individuell anpassning av umgängets omfattning

och formerna för detta. I motionen begärs att en översyn av

umgängesreglerna företas i enlighet med det anförda. Inom ramen

för denna översyn bör även de speciella problem beaktas som kan

uppkomma i förhållanden där föräldrarna har mycket olika

kulturella utgångspunkter.

Kaj Larsson m.fl. (s) tar i motion L413 upp frågan om

sekretesskyddet för barn. Enligt motionärerna är den hösten 1990

beslutade bestämmelsen om vårdnadshavarens uppgiftsskyldighet

till umgängesföräldern inte tillräcklig. I de vanligt

förekommande fallen då vårdnadshavaren och umgängesföräldern är

i konflikt med varandra kommer vårdnadshavaren enligt

motionärerna inte att lämna några upplysningar om barnet. Mot

denna bakgrund anser motionärerna att nuvarande sekretesskydd

för barn måste ändras. Gällande sekretesskydd får genom

anknytningen till vårdnadsinnehav till följd att den från

vårdnaden skilde föräldern drabbas på ett orättfärdigt sätt.

Exempelvis är vid barns sjukhusvistelse, skolgång och utbildning

informationen till umgängesföräldern starkt begränsad eller

delvis omöjliggjord. Även icke vårdnadshavande förälder måste

enligt motionärerna ha möjlighet att engagera sig i sina barns

liv. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att båda

föräldrarna bör vara jämställda i sekretessammanhang.

I motion L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) anförs att

nuvarande regler för beräkning av underhållsbidrag är krångliga

och ger upphov till skiftande praxis. Enligt motionärerna borde

fastställande av underhållsbidrag kunna göras enklare och mera

rättvist för alla inblandade parter. Det är därför enligt

motionärerna angeläget att frågorna om underhållsbidrag och

underhållsskyldigas situation, som av 1987 års

underhållsbidragskommitté överlämnats för att övervägas i annat

sammanhang, verkligen blir utredda. I detta sammanhang borde

enligt motionärerna även frågor om umgängesrätten övervägas.

Motionärerna framhåller att många umgängesföräldrar avbryter

umgänget med sitt barn av skilda orsaker. Det kan vara fråga om

höga reskostnader för umgängesföräldern, men det kan också vara

så att umgängesföräldern inte vill träffa sitt barn. Detta

förhållande är enligt motionärerna allvarligt, eftersom det

leder till att barnet inte får någon kontakt med den ene

föräldern. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av

att frågor om underhållsbidrag, de underhållsskyldigas situation

och umgängesrätt utreds.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion L420 en utredning om

fria kontaktresor för såväl barn som icke vårdnadshavande

förälder som bor på skilda håll i syfte att underlätta utövandet

av umgängesrätten.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsspörsmålen

Motionsyrkanden med liknande inriktning som yrkandena i de nu

aktuella motionerna prövades av riksdagen hösten 1990 i samband

med behandlingen av proposition 1990/91:8 om vårdnad och

umgänge. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU13

avstyrkte utskottet bifall till de då förevarande motionerna med

undantag för dem som avsåg kostnader vid umgängesresor.

Beträffande den i motionerna L404 och L405 åter aktualiserade

frågan om en parlamentarisk utredning om barnets rätt

hänvisade utskottet till att utredningen om barnens rätt under

åren 1977--1987 bedrivit ett utredningsarbete med i huvudsak den

inriktning som förespråkades av motionärerna. Enlig utskottet

kunde det inte komma i fråga att ytterligare en omfattande

parlamentarisk utredning med liknande uppdrag skall komma till

stånd.

Vad gällde ett -- med yrkande 2 i motion L407 överensstämmande

-- motionsönskemål om att domstolen skall verka för

förhandlingslösningar framhöll utskottet att enligt förslaget

i propositionen domstol skall kunna ta initiativ till

samarbetssamtal mellan föräldrarna. Utskottet fann en sådan

ordning lämplig, eftersom det är angeläget att alla möjligheter

att åstadkomma samförståndslösningar tas till vara.

Förutsättningarna för frivilliga uppgörelser är också, fortsatte

utskottet, goda även sedan ett domstolsförfarande har inletts.

Utskottet hänvisade till en av socialstyrelsen gjord

undersökning varav framgick att föräldrarna blir ense i mer än

hälften av de fall där samarbetssamtal genomförs först efter det

att en vårdnads- eller umgängesprocess har påbörjats. När det

gällde de närmare villkoren för att domstol i det enskilda

fallet skall initiera samarbetssamtal måste det enligt utskottet

beaktas att något obligatorium för föräldrarna att medverka i

sådana samtal inte kan komma i fråga. Ett tvång skulle behöva

förenas med möjligheter till sanktioner i form av exempelvis

vitesföreläggande eller hämtning. Utskottet ansåg att det under

sådana förhållanden är föga troligt att samarbetssamtal skulle

vara en meningsfull åtgärd. Det torde inte heller vara

ändamålsenligt att förordna om samarbetssamtal när det står mer

eller mindre klart att någon av föräldrarna, eller båda, inte

kommer att infinna sig till samtalen. Någon skyldighet för

domstolen att alltid besluta om samarbetssamtal borde därför

inte införas. Å andra sidan borde domstolens möjligheter att få

till stånd samarbetssamtal inte begränsas enbart till fall då

föräldrarna samtycker till åtgärden. En lämplig avvägning var

enligt utskottets mening den i propositionen angivna

utgångspunkten, nämligen att förordnande om samarbetssamtal bör

meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte. Härigenom

gavs domstolen möjlighet att ta erforderlig hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet.

Med det anförda tillstyrkte utskottet propositionen i aktuell

del. Enligt utskottet tillgodosåg ställningstagandet

motionärernas önskemål om förhandlingslösningar.

Vad angick två motionsyrkanden -- likalydande med yrkandena 1

och 3 i motion L407 -- om domstolens utredningsskyldighet i

vårdnadsmål och motivering av interimistiska beslut

framhöll utskottet att motionärens kritik av

utredningsskyldigheten måste bygga på ett missförstånd. Syftet

med den aktuella regeln i 6kap. 19§ första stycket FB är --

tvärtemot vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen

har ett eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir

tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kom enligt

utskottet väl till uttryck genom bestämmelsens nuvarande

lydelse. Beträffande de interimistiska besluten hänvisade

utskottet till rättegångsbalkens (RB) bestämmelser. I fråga om

beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller

att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall

sättas upp särskilt, och enligt 17kap. 13§ RB skall de i den

mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Utskottet utgick

från att domstolarna givetvis följer RBs regler och fann inte

skäl till några initiativ från riksdagens sida.

I fråga om umgängesreglerna erinrade utskottet om att de

ändringar i FB som trädde i kraft den 1 juli 1983 (prop.

1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) ger uttryck för en i väsentliga

avseenden ny syn på frågan om umgänge med barn. Umgänget mellan

barnet och den förälder som inte har vårdnaden om barnet hade

dittills betraktats som en rättighet för föräldern men blev

genom lagändringen betecknat såsom i första hand ett behov för

barnet, som det ankommer på vårdnadshavaren att tillgodose så

långt det är möjligt. Umgängesrätten skall således bestämmas med

utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med

båda sina föräldrar. I den nya lagstiftningen, fortsatte

utskottet, framhävs barnets intresse också på det sättet, att

vid tvist rörande umgänget rätten har att besluta i frågan efter

vad som är bäst för barnet.

Enligt utskottet fick umgängesreglerna i sig anses ha en i

väsentliga avseenden lämplig utformning. Däremot ansåg utskottet

att viss kritik kunde riktas mot den praktiska tillämpningen av

bestämmelserna. Utskottet hade sålunda förståelse för att

schablonmässiga umgängesbeslut -- såsom att barnet skall umgås

med den inte vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut,

varannan storhelg, vartannat sportlov och viss angiven period

under sommaren -- kan orsaka svårigheter i praktiken. Stereotypa

beslut av denna natur, påpekade utskottet, medger inte att

umgänget anpassas till parternas under åren växlande

förhållanden. Det var inte heller säkert att sådant umgänge

alltid är det bästa för barnet. Det fanns också risk för att en

schabloniserad bedömning av umgängesfrågor leder till att ett

barn någon gång tillerkänns umgänge med en förälder trots att

något umgänge över huvud taget inte bör förekomma med hänsyn

till barnets bästa. Så kunde enligt utskottet exempelvis vara

fallet då den ena föräldern gjort sig skyldig till ett

allvarligt brott mot barnet. Någon undantagslös regel om att

umgänge i sådana situationer inte bör komma till stånd borde

dock inte uppställas. Umgängesfrågan i dessa fall måste --

framhöll utskottet -- liksom alltid annars bedömas med

utgångspunkt i de särskilda omständigheterna i varje enskilt

fall.

I anslutning till det anförda påpekade utskottet att det

förekommer att ett fastställt umgänge inte kommer till stånd

därför att umgängesföräldern inte medverkar till umgänget.

Enligt utskottet var självfallet ett sådant beteende inte

godtagbart, och i den allmänna debatten under senare tid hade

höjts röster för en strängare syn på förälderns vägran eller

underlåtenhet att efter bästa förmåga medverka till umgänget.

Utskottet var för sin del inte berett att förorda några

sanktionsregler för sådana fall men ville kraftigt understryka

betydelsen av att den förälder som barnet skall umgås med också

verkligen bidrar till att umgänget kan genomföras. En konsekvent

underlåtenhet från umgängesförälderns sida kan med hänsyn till

barnets intressen vara en faktor som bör inverka på bedömningen

av frågan om antalet umgängestillfällen.

Utskottet ansåg således att en större flexibilitet och

anpassning till förhållandena i det enskilda fallet var önskvärd

vid avgörande av umgängesfrågor. Det fanns därför starka skäl

för att vikten av en individuell prövning borde komma till

klarare uttryck än för närvarande. Utskottet erinrade dock om

att högsta domstolen i rättsfallet NJA 1988 s. 559 tagit avstånd

från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit

betydelsen av att prövningen företas under beaktande av

omständigheterna i det särskilda fallet. Den vidare utvecklingen

av praxis på området borde därför avvaktas innan spörsmålet om

en mera allmän ändring av umgängesreglerna tas upp till

prövning. Med hänsyn till vad som anförts i propositionen ansåg

sig utskottet kunna utgå från att en utvärdering av rättspraxis

i umgängesfrågor kommer till stånd i lämpligt sammanhang.

Vad härefter gällde frågan om s.k. umgängessabotage erinrade

utskottet om att utskottet vid upprepade tillfällen hade givit

uttryck åt uppfattningen att det ligger helt i barnets intresse

att dess behov av kontakt med båda föräldrarna tillgodoses genom

ett väl tilltaget umgänge med den förälder som inte har

vårdnaden. Umgängets betydelse hade också kommit till uttryck i

FB genom bestämmelsen om att vårdnadshavaren har ett ansvar för

att barnets behov av umgänge med den andra föräldern

tillgodoses. Självfallet, fortsatte utskottet, måste samhället

därför se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens sida som

syftar till att omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås

med den andra föräldern. Utskottet hänvisade till vad utskottet

hade uttalat då den nämnda regeln infördes år 1983, nämligen att

den omständigheten att en vårdnadshavare konsekvent försöker

försvåra umgänget talar för att hans eller hennes lämplighet som

vårdnadshavare kan behöva omprövas. Enligt vad utskottet vidare

hade framhållit borde umgängesrättens betydelse också

uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare, och domstolen borde,

om inte barnets bästa föranleder annat, till vårdnadshavare

förordna den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära

och gott umgänge med den andra föräldern.

Trots att samhällets syn på umgängessabotage således klart

markerats förekom det enligt utskottet fortfarande inte så

sällan att vårdnadshavaren på olika sätt försöker hindra

kontakter mellan barnet och den andra föräldern. Att sådana fall

förekom torde många gånger ha sin förklaring i konflikter mellan

föräldrarna som uppstått i samband med deras separation. Den

ökade satsning på samförståndslösningar som avsågs komma till

stånd kunde därför leda till att umgängessabotage blir mindre

vanliga i framtiden. Det oaktat delade utskottet

departementschefens uppfattning att omedelbara åtgärder var

påkallade i syfte att vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande

umgänge med den andra föräldern skulle ytterligare betonas.

Det anförda ledde utskottet till den uppfattningen att någon

översyn av umgängesreglerna i enlighet med önskemålet i en

motion inte då var påkallad.

Med anledning av en motion rörande sekretesskyddet för

barn hänvisade utskottet till att utskottet hade behandlat ett

likalydande motionsyrkande under våren 1989 i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1988/89:LU33 samt till att

konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari

begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och

sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder

som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om

barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända

betänkande (1988/89:KU14) hade konstitutionsutskottet -- med

hänvisning till ett av socialstyrelsen i ärendet avgivet

remissvar -- framhållit att det på området fick anses föreligga

ett visst utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den

förälder som inte har vårdnaden om sitt barn, även om

vårdnadshavarens samtycke saknas. Vidare hade

konstitutionsutskottet uttalat att det självfallet är angeläget

att åtgärder vidtas om nuvarande ordning medför olägenheter i

praktiken för den förälder som endast har umgängesrätt. Enligt

konstitutionsutskottet hade det dock inte framgått att

situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i

motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet hade därför

avstyrkt motionen. Lagutskottet hade våren 1989 för sin del

ansett att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare

ställningstagande i frågan och avstyrkt den då aktuella

motionen.

Inte heller hösten 1990 ansåg utskottet att det fanns skäl för

riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet påpekade

i sammanhanget att den i proposition 1990/91:8 föreslagna regeln

om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg

syftet i motionen.

Kostnaderna för umgängesresor togs upp av utskottet hösten

1990 med anledning av flera motioner. Utskottet erinrade om att

frågan om kostnaderna för umgängesresor hade behandlats av

riksdagen flera gånger tidigare. I sitt av riksdagen godkända

betänkande LU 1987/88:33 hade sålunda utskottet understrukit att

det är olyckligt om ekonomiska omständigheter lägger hinder i

vägen för barnets umgänge med den ene av föräldrarna. Utskottet

hade då också uttalat att det var angeläget att problemet med

resekostnaderna fick en lösning. Vidare hade utskottet påpekat

att det tidigare (se bl.a. bet. LU 1986/87:25) ställt sig

positivt till att spörsmålet i hela sin vidd togs upp till

överväganden i samband med den då pågående översynen av reglerna

för underhållsbidrag och bidragsförskott. Utskottet hade därför

förordat att de år 1988 väckta motionerna skulle överlämnas till

kommittén för översyn av reglerna för underhållsbidrag till barn

och bidragsförskott för att tas i beaktande vid

utredningsarbetet.

Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 redovisade utskottet

vidare att underhållsbidragskommittén, som under våren 1990

avslutat sitt arbete, inte ansett sig ha möjlighet att behandla

frågor om underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation

utan överlämnat dessa frågor till socialdepartementet för

övervägande i annat sammanhang. Enligt vad utskottet hade

inhämtat var avsikten att frågorna skall tas upp till

övervägande i en interdepartemental arbetsgrupp med företrädare

från social-, justitie- och finansdepartementen.

Enligt utskottet var det mycket angeläget att problemet med

resekostnader vid utövande av umgängesrätten snarast får en

lösning. Lika litet som tidigare var utskottet emellertid berett

att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas. Regeringen

borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden

och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet

sålunda anfört med anledning av motionerna gavs regeringen till

känna.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande sju motioner som rör

frågor om vårdnad och umgänge med barn. Likartade

motionsyrkanden har utskottet tidigare behandlat under

innevarande riksmöte i sitt av riksdagen godkända betänkande

1990/91:LU13 med anledning av proposition 1990/91:8 om vårdnad

och umgänge. Hänvisning till nämnda betänkande kommer i det

följande att göras utan angivande av årtal.

I motionerna 1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) och

1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs

tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk utredning

om barnets rätt. Enligt motionärerna är nuvarande regler

svåröverskådliga, och risk föreligger för att olika reglers

syften kan strida mot varandra. Vidare kan tillämpningen i det

enskilda fallet bli godtycklig. Motionärerna anser att det finns

anledning att utreda dessa frågor, vilket bör göras i form av en

bred parlamentarisk utredning med inriktningen att barnet skall

sättas i centrum. I motionerna anges ett stort antal områden som

utredningen bör behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns

personliga integritet, barns talerätt i vid bemärkelse, barns

skadeståndsskyldighet, tillvaratagande av barns intressen i

allmänhet samt barn och miljö. En tanke som utredningen särskilt

bör uppmärksamma är enligt motionärerna om de grundläggande

reglerna som värnar barnens rätt kan samlas i en särskild

barnbalk.

I betänkande LU13 hänvisade utskottet i denna fråga till att

utredningen om barnens rätt under åren 1977--1987 bedrivit ett

utredningsarbete med i huvudsak den inriktning som förespråkades

av motionärerna. Enligt utskottets mening kunde det inte komma i

fråga att ytterligare en omfattande parlamentarisk utredning med

liknande uppdrag då skulle komma till stånd. Utskottet har nu --

knappt fem månader senare -- ingen annan uppfattning i frågan.

Motionerna L404 och L405 avstyrks följaktligen.

I motion 1990/91:L407 av Anita Stenberg (mp) kritiseras den

bestämmelse i FB, vari stadgas att rätten skall se till att

frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda.

Motionären menar att uttrycket tillbörligt utredda borgar för en

passiv domare. I motionen yrkas därför en sådan ändring av

bestämmelsen att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda

frågor om vårdnad och umgänge (yrkande 1). Det bör vidare,

enligt motionären, införas en bestämmelse i FB av den innebörden

att rätten under förberedelsen av målet skall anstränga sig för

att uppnå en förhandlingslösning för barnets bästa (yrkande 2).

I motionen begärs också sådana ändringar i FB att motiveringen

av interimistiska beslut blir utförligare och klarare för

parterna (yrkande 3). Enligt motionären händer det alltför ofta

att interimistiska beslut om vårdnad och umgänge är synnerligen

knapphändiga.

Vad först gäller frågan om domstolens utredningsskyldighet

vill utskottet åter framhålla att motionärens kritik måste

bygga på ett missförstånd. Syftet med den aktuella regeln i 6

kap. 19§ första stycket föräldrabalken (FB) är -- tvärtemot

vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen har ett

eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir

tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kommer

enligt utskottet väl till uttryck genom bestämmelsens nuvarande

lydelse. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkande 1 i

motion L407.

Beträffande önskemålet i motionen om att domstolen skall verka

för förhandlingslösningar vill utskottet erinra om den möjlighet

som hösten 1990 infördes för domstolen att initiera

samarbetssamtal i pågående mål om vårdnad eller umgänge. Enligt

de uttalanden som gjordes i lagstiftningsärendet skall domstolen

förordna om samarbetssamtal så snart det kan antas tjäna något

syfte. Lagändringen som trätt i kraft den 1 mars 1991

tillgodoser enligt utskottets mening motionärens önskemål, och

utskottet avstyrker därför bifall även till yrkande 2 i motion

L407.

Vad därefter angår utformningen av interimistiska beslut vill

utskottet erinra om att bestämmelser härom finns i

rättegångsbalken (RB). I fråga om beslut som inte är slutliga,

bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i

domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och

enligt 17kap. 13§ RB skall de i den mån det erfordras ange

de skäl varå de grundas. Utskottet utgår nu -- liksom i

betänkandet LU13 -- från att domstolarna givetvis följer RBs

regler och finner inte skäl till några initiativ från riksdagens

sida. Utskottet avstyrker följaktligen också yrkande 3 i motion

L407.

I motion L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c)

begärs en översyn av umgängesreglerna samt förslag till

erforderliga lagändringar. Motionärerna pekar särskilt på

behovet av en restriktivare tillämpning av umgängesreglerna i

vissa fall, vikten av att stävja umgängessabotage i vid mening

samt angelägenheten av mer flexibla bedömningar i

umgängesärenden.

I motion L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av att frågor om underhållsbidrag,

de underhållsskyldigas situation och umgängesrätt utreds.

Motionärerna kritiserar nuvarande regler för beräkning av

underhållsbidrag och framhåller att fastställande av

underhållsbidrag borde kunna göras enklare och mera rättvist för

alla inblandade parter. Det är därför enligt motionärerna

angeläget att frågorna om underhållsbidrag och

underhållsskyldigas situation, som av 1987 års

underhållsbidragskommitté överlämnats för att övervägas i annat

sammanhang, verkligen blir utredda. I motionen framhålls vidare

att många umgängesföräldrar avbryter umgänget med sitt barn av

skilda orsaker. Det kan vara fråga om höga reskostnader för

umgängesföräldern, men det kan också vara så att

umgängesföräldern inte vill träffa sitt barn. Sådana frågor om

umgängesrätt borde också kunna ingå i en utredning om

underhållsbidrag.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion L420 en utredning om fria

kontaktresor för barn och icke vårdnadshavande förälder i syfte

att underlätta utövandet av umgängesrätten när de bor på skilda

håll.

Då utskottet -- med anledning av bl.a. ett med motion L412

likalydande motionsyrkande -- behandlade frågan om

umgängesreglerna i betänkandet LU13 framhöll utskottet att

umgängesreglerna i sig fick anses ha en i väsentliga avseenden

lämplig utformning. Däremot ansåg utskottet att viss kritik

kunde riktas mot den praktiska tillämpningen av bestämmelserna.

Utskottet erinrade dock om att högsta domstolen i rättsfallet

NJA 1988 s. 559 tagit avstånd från schablonmässiga

umgängesbeslut, och den vidare utvecklingen av praxis på området

borde därför enligt utskottet avvaktas. I fråga om s.k.

umgängessabotage delade utskottet den i propositionen framförda

uppfattningen att omedelbara åtgärder var påkallade för att

ytterligare betona vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande

umgänge mellan barnet och den andre föräldern. Utskottet

påpekade också att det förekommer att ett fastställt umgänge

inte kommer till stånd därför att umgängesföräldern inte

medverkar till umgänget. Enligt utskottet var självfallet ett

sådant beteende inte godtagbart, men utskottet var inte berett

att förorda några sanktionsregler för dessa fall. Utskottet

underströk dock kraftigt betydelsen av att den förälder som

barnet skall umgås med också verkligen bidrar till att umgänget

kan genomföras. Sammanfattningsvis ledde det anförda utskottet

till den uppfattningen att någon översyn av umgängesreglerna på

sätt som begärts då inte var påkallad.

Utskottet finner inte nu skäl till ändrat ställningstagande

och avstyrker således bifall till motion L412 och motion L414 i

denna del.

När det gäller frågor om underhållsbidrag vill utskottet

erinra om att regeringen under våren 1987 -- på begäran av

riksdagen -- tillkallade en kommitté (S 1986:05) med uppgift att

göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och

bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat

sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48)

Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III.

Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas

situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att

behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har

därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till

statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.

Enligt vad utskottet erfarit är frågorna om underhållsbidrag

och de underhållsskyldigas situation nu föremål för behandling

av en beredningsgrupp under ledning av socialdepartementet och

med medverkan av justitiedepartementet, finansdepartementet,

riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. Med hänsyn härtill

påkallar motion L414 i denna del inte någon riksdagens åtgärd.

Vad sedan gäller spörsmålet om kostnader för umgängesresor

behandlades detta i betänkande LU13 med anledning av flera

motioner. Utskottet erinrade därvid om att frågan hade

behandlats av riksdagen flera gånger tidigare. I sitt av

riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:33 hade sålunda

utskottet understrukit att det är olyckligt om ekonomiska

omständigheter lägger hinder i vägen för barnets umgänge med den

ene av föräldrarna. Utskottet hade då också uttalat att det var

angeläget att problemet med resekostnaderna fick en lösning.

Vidare hade utskottet påpekat att det tidigare (se bl.a. bet. LU

1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i hela sin

vidd togs upp till överväganden i samband med den då pågående

översynen av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott.

Utskottet hade därför förordat att de år 1988 väckta motionerna

skulle överlämnas till kommittén för översyn av reglerna för

underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att tas i

beaktande vid utredningsarbetet.

Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 redovisade utskottet att

underhållsbidragskommittén inte ansett sig ha möjlighet att

behandla dessa frågor utan överlämnat dem till

socialdepartementet för övervägande i annat sammanhang.

Enligt utskottet var det mycket angeläget att problemet med

resekostnader vid utövande av umgängesrätten snarast får en

lösning. Lika litet som tidigare var utskottet emellertid berett

att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas. Regeringen

borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden

och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet

sålunda anfört med anledning av motionerna gavs regeringen till

känna.

Utskottet vill nu åter understryka vikten av att problemet med

kostnader för umgängesresor skyndsamt löses. Utskottet utgår

från att regeringen tillser att så blir fallet, och enligt vad

utskottet inhämtat är spörsmålet föremål för överväganden inom

den ovannämnda beredningsgruppen under ledning av

socialdepartementet. Något nytt tillkännagivande från riksdagens

sida kan inte anses erforderligt. Motion L420 och motion L414 i

denna del påkallar således inte någon vidare åtgärd.

Utskottet behandlar slutligen motion L413 av Kaj Larsson m.fl.

(s), vari tas upp frågan om sekretesskyddet för barn. I motionen

framhålls att gällande sekretesskydd genom anknytningen till

vårdnadsinnehav får till följd att den från vårdnaden skilde

föräldern drabbas på ett orättfärdigt sätt. Även icke

vårdnadshavande förälder måste enligt motionärerna ha möjlighet

att engagera sig i sina barns liv. Exempelvis är vid barns

sjukhusvistelse, skolgång och utbildning informationen till

umgängesföräldern starkt begränsad eller delvis omöjliggjord.

Enligt motionärerna är den hösten 1990 beslutade bestämmelsen om

vårdnadshavarens uppgiftsskyldighet till umgängesföräldern inte

tillräcklig. I de vanligt förekommande fallen då vårdnadshavaren

och umgängesföräldern är i konflikt med varandra kommer

vårdnadshavaren enligt motionärerna inte att lämna några

upplysningar om barnet. Mot denna bakgrund anser motionärerna

att nuvarande sekretesskydd för barn måste ändras, och de begär

ett tillkännagivande om att båda föräldrarna bör vara jämställda

i sekretessammanhang.

När utskottet senast behandlade frågan om sekretesskyddet för

barn i betänkandet LU13 hänvisade utskottet till att

konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari

begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och

sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder

som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om

barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända

betänkande (1988/89:KU14) anförde konstitutionsutskottet

sammanfattningsvis att det inte hade framgått att situationen

skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i motionen

begärda initiativet. Konstitutionsutskottet hade därför avstyrkt

motionen. Lagutskottet ansåg inte hösten 1990 att det fanns skäl

för riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet

påpekade i sammanhanget att den i proposition 1990/91:8

föreslagna regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i

viss mån tillgodosåg syftet i motionen.

Enligt utskottets mening är det viktigt att även

umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden. Som

utskottet framhöll vid införandet av den i motionen åsyftade

bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB om vårdnadshavarens

uppgiftsskyldighet skall denna ses som ett led i strävandena att

främja goda kontakter mellan barnet och båda föräldrarna. Regeln

innebär att vårdnadshavaren är skyldig att lämna bl.a.

umgängesföräldern sådana upplysningar rörande barnet som kan

främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det.

Enligt uttalanden i förarbetena tar föreskriften sikte på

upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller

betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida

situation. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa,

skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda

fritidsintressen. Genom införandet av denna bestämmelse har

skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar om

barnet till umgängesföräldern tydligare markerats. Bestämmelsen

har trätt i kraft den 1 mars 1991, och dess effekt för

umgängesförälderns möjlighet till information om barnet bör

enligt utskottets mening avvaktas innan någon annan lösning

förordas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

L413.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny utredning om barnets rätt

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L404 och 1990/91:L405,

res. 1 (mp)

2. beträffande domstolens utredningsskyldighet m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:L407 yrkandena 1 och 2,

3. beträffande motivering av interimistiska beslut

att riksdagen avslår motion 1990/91:L407 yrkande 3,

res. 2 (mp)

4. beträffande översyn av umgängesreglerna

att riksdagen avslår motion 1990/91:L412 och motion

1990/91:L414 i denna del,

res. 3 (fp)

res. 4 (c, mp)

5. beträffande kostnader för umgänge med barn

att riksdagen avslår motion 1990/91:L414 i denna del och

motion 1990/91:L420,

6. beträffande utredning om underhållsbidrag m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:L414 i denna del,

7. beträffande sekretesskyddet för barn

att riksdagen avslår motion 1990/91:L413.

Stockholm den 18 april 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg(m), Lennart Andersson(s),

Stig Gustafsson(s), Ulla Orring(fp), Martin Olsson(c),

Inger Hestvik(s), Allan Ekström(m), Bengt Kronblad(s),

Gunnar Thollander(s), Lena Boström(s), Margareta Gard (m),

Bengt Harding Olson(fp), Stina Eliasson(c), Elisabeth

Persson(v), Elisabet Franzén(mp), Anita Jönsson(s) och

Gunilla Andersson(s).

Reservationer

1. Ny utredning om barnets rätt (mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "I betänkande" och slutar med "avstyrks

följaktligen." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör reformarbetet när det gäller

barnens rättigheter fortgå. Som anförs i motionerna L404 och

L405 finns det fortfarande fundamentala brister i regelsystemet

som kräver ändringar. Sålunda ses barn i vissa hänseenden som

passiva vård- och omsorgsobjekt, vars egna särskilda

intressen inte alltid beaktas. Barn är i den meningen inte

självständiga rättssubjekt. Som framhålls i motionerna saknas

också bestämmelser som syftar till att barnens intressen tas

till vara i fråga om t.ex. miljön eller som skyddar dem mot

kommersiell reklam. Nuvarande regler är därför otillräckliga.

Utredningen om barnets rätt har visserligen lagt fram en del

förslag för att stärka barnens ställning i olika hänseenden inom

familjerätten. Enligt utskottets mening pekar emellertid

verkligheten mot behov av åtgärder i syfte att stärka barnets

ställning ur ett vidare perspektiv. Dessa och andra frågor som

motionerna aktualiserar bör därför bli föremål för ytterligare

överväganden och förslag. Ett lämpligt forum för ett sådant

arbete är som motionärerna framhåller en bred parlamentarisk

utredning. En tanke som utredningen bör uppmärksamma är om

grundläggande regler som värnar om barnens rätt kan samlas i en

särskild lag, en "barnbalk".

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna L404 och L405 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande ny utredning om barnets rätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L404 och

1990/91:L405 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Motivering av interimistiska beslut (mom. 3)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Vad därefter" och slutar med "motion L407." bort ha

följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att bestämmelser om utformningen av

interimistiska beslut finns i rättegångsbalken (RB). I fråga om

beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller

att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall

sättas upp särskilt, och enligt 17 kap. 13§ RB skall de i den

mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Dessa

bestämmelser är tillämpliga i alla typer av tvistemål. När det

gäller mål om vårdnad och umgänge finns det med hänsyn till

målens karaktär enligt utskottets mening anledning att bygga ut

reglerna i syfte att förmå domstolarna att vara ännu mera

utförliga i fråga om motiveringarna. Utskottet är inte berett

att nu ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som bör

vidtas i syfte att förbättra motiveringen av beslut i vårdnads-

och umgängesmål. En lämplig ordning skulle dock kunna vara att

införa särskilda regler i FB. Enligt utskottets mening bör

frågan övervägas av regeringen i lämpligt sammanhang.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L407 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande motivering av interimistiska beslut

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L407 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Översyn av umgängesreglerna (mom. 4)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Då utskottet" och slutar med "denna del." bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att utgångspunkten för

umgängesrättens bestämmande är barnets behov av nära och goda

relationer med båda sina föräldrar även sedan dessa separerat,

och enligt 6 kap. 15 § FB ankommer det på vårdnadshavaren att

tillgodose detta behov så långt det är möjligt.

Med nämnda utgångspunkt krävs ett stort mått av flexibilitet

och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet vid

avgörande av umgängesfrågor. De umgängesbeslut som fattas är

dock vanligen stereotypa och medger inte att umgänget anpassas

till föräldrarnas och barnets under åren växlande förhållanden.

Inte heller tillgodoser sådana beslut barnets intresse av att

någorlunda regelbundet få tillfälle till en längre tids umgänge

med den förälder som barnet normalt inte bor hos. Det finns

också risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor

leder till att ett för barnet skadligt umgänge trots allt kommer

till stånd.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet konstatera att det

är uppenbart att kritik kan riktas såväl mot umgängesreglernas

nuvarande utformning som mot bestämmelsernas praktiska

tillämpning. För att åstadkomma en mindre kategorisk

rättstillämpning vid avgöranden om umgängesrätt är det enligt

utskottets mening nödvändigt att ändra umgängesreglerna. Detta

bör ske genom en ändring av bestämmelsen i 6kap. 15§ FB så

att det framgår att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad

som är bäst för barnet. Vidare bör paragrafen innehålla en

precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen

av vad som är bäst för barnet. De faktorer som därvid bör anges

är enligt utskottets mening barnets ålder och mognadsgrad,

känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren,

barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes

förhållanden.

Utskottet vill vidare framhålla att samhället måste se

allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar

till att omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den

andra föräldern, s.k. umgängessabotage. Enligt utskottets mening

bör därför olika åtgärder vidtas för att effektivt motverka

umgängessabotage. En sådan åtgärd som utskottet anser bör vidtas

är att rätten till omprövning av vårdnaden (6 kap. 7 § FB)

utvidgas och preciseras till att avse även åsidosättande av

umgängesrätten. Ytterligare en åtgärd är enligt utskottets

mening att införa ett straffansvar för vårdnadshavaren vid

uppenbart sabotage av umgängesrätten.

Sammanfattningsvis förordar utskottet att regeringen snarast

utarbetar och framlägger förslag till lagändringar i enlighet

med vad utskottet uttalat. Vad utskottet med anledning av

motionerna L412 och L414 i denna del sålunda anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande översyn av umgängesreglerna

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L412 och motion

1990/91:L414 i denna del som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. Översyn av umgängesreglerna (mom. 4)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Då utskottet" och slutar med "denna del." bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill understryka att umgängesrätten skall bestämmas

med utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med

båda sina föräldrar. Med hänsyn till barns skilda förhållanden

och behov är det nödvändigt med en flexibel bedömning och

individuell anpassning vid bedömningen av umgängets omfattning

och formerna härför. Utskottet nödgas dock konstatera att

domstolsavgörandena i umgängesfrågor i regel är mycket

schablonmässiga. Redan detta förhållande talar enligt utskottets

mening för att umgängesreglerna kan behöva ändras.

En viktig fråga i detta sammanhang är också den om s.k.

umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavaren systematiskt och

synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan

barn och umgängesförälder. Utskottet vill därvid understryka att

vårdnadshavarens handlande inte sällan beror på hänsyn till

barnets säkerhet. Det är således även mot denna bakgrund

erforderligt med en individuell bedömning och en lyhördhet för

orsakerna till varför vårdnadshavaren motarbetat ett umgänge.

En annan form av umgängessabotage är när umgängesföräldern

inte följer de överenskomna reglerna för samvaro. Sådant

sabotage förekommer alltmer. I proposition 1990/91:8 om vårdnad

och umgänge uttalades att en vägran från umgängesförälderns sida

när det gäller att medverka till umgänget kan tala för att

antalet umgängestillfällen bör bli färre. Utskottet anser för

sin del att en sådan åtgärd snarast drabbar barnet, eftersom

barnets behov av en god kontakt med båda föräldrarna därmed inte

kan tillgodoses. Enligt utskottets mening måste i stället andra

åtgärder övervägas för att komma till rätta med sabotage från

umgängesföräldern.

Sammanfattningsvis är det enligt utskottets mening motiverat

med en översyn av reglerna för umgänge. Översynen skall syfta

till ändrade regler som medger en mer flexibel bedömning och i

större utsträckning än i dag tar hänsyn till barnens behov. Inom

ramen för denna översyn bör också de speciella problem som kan

uppkomma i förhållanden där föräldrarna har mycket olika

kulturella utgångspunkter beaktas. Vad utskottet sålunda anfört

bör med bifall till motion L412 ges regeringen till känna. Genom

detta ställningstagande tillgodoses i huvudsak även motion L414

i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande översyn av umgängesreglerna

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L412 och med

anledning av motion 1990/91:L414 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,