Bet. 1990/91:LU3

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU03

Ändringar i namnlagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

1990/91

LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion som gäller reglerna om

mellannamn och rätten att som en särskild namnenhet få bära namn

bildat på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med tillägg

av -son eller -dotter.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1989/90:L418 av Birger Hagård (m), vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i namnlagen

att namnenheten mellannamn placeras sist, att rätten att bära

mellannamn utvidgas samt att patronymikon/metronymikon blir en

särskild namnenhet.

Gällande ordning

Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn

och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft

den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet. Till

grund för den nu gällande lagen ligger en strävan till

jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män

och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med

varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen

kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre

bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon

eller han vill bära.

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i

1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid

bäras mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde

enligt 1963 års lag beträffande tilläggsnamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa

både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan

också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i

tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom

mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa

har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn

i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn (24--29

§§) innebär i huvudsak följande. En make som har förvärvat den

andre makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som

mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina

tidigare efternamn, får en av dem med den andre makens samtycke

bära den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning

att namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare

äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har upplösts börja

bära den andre makens efternamn som mellannamn. En förutsättning

är dock att denne samtycker till det.

Även barn får bära mellannamn. Denna möjlighet tillkommer barn

till föräldrar med skilda efternamn. När barnet förvärvat

efternamn, som bärs av enbart den ena av föräldrarna, får barnet

bära den andres namn som mellannamn. Om den ena av föräldrarna

gifter sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar

den nya makens efternamn krävs den nya makens samtycke till att

barnet bär det namnet som mellannamn.

Adoptivbarn, som förvärvat adoptivföräldrarnas gemensamma

efternamn eller ensam adoptants efternamn, får som mellannamn

bära sitt namn från tiden före adoptionen. Har

adoptivföräldrarna skilda efternamn och adoptivbarnet förvärvat

det ena namnet, får adoptivbarnet bära antingen det andra namnet

eller sitt efternamn från tiden före adoptionen som mellannamn.

Har adoptivbarnet behållit sitt efternamn från tiden före

adoptionen, får barnet som mellannamn bära efternamn som bärs av

adoptivföräldrarna eller en av dem. Om en av adoptivföräldrarna

gifter om sig och förvärvar den nya makens efternamn, krävs den

nya makens samtycke till att barnet bär det namnet som

mellannamn.

Även fosterbarn, dvs. barn under 18 år som för stadigvarande

vård och fostran i ett enskilt hem tagits emot av några andra än

barnets föräldrar, har möjlighet att bära mellannamn. Det gäller

det fallet att fosterföräldrarna har skilda efternamn och

fosterbarnet förvärvat det ena. Barnet får då bära det andra

namnet som mellannamn, om namnhavaren samtycker till det.

Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför inte rätt att

samtidigt bära mer än ett mellannamn. Den som vill bära ett

mellannamn skall anmäla detta till pastorsämbetet. Vill han

eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan

härom göras till pastorsämbetet (29 §). Till skillnad från

efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare

till make eller barn.

Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett efternamn

bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra efternamn.

Namnen är i regel förenade med varandra genom ett bindestreck.

Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att förvärva

dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en uttrycklig

bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som nybildat

efternamn (12 §). Det intresse som skulle kunna tillgodoses

genom dubbelnamn har ansetts i stället få tillgodoses genom

mellannamn.

Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att

barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har

samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja

vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har

annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall

förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda

syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett

namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan,

anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födseln

till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan

göra detta genom anmälan till pastorsämbetet. Om byte skall ske

till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom

äktenskap med annan än den andra av föräldrarna, krävs samtycke

av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till pastorsämbetet

kan byte ske även till ett efternamn som någon av föräldrarna

senast har burit som ogift. För att ett barn skall kunna följa

sina föräldrars eller endera av dem vid alla slag av namnbyten

-- genom ansökningar eller genom nya familjebildningar -- och

sålunda kunna behålla namngemenskap finns inget hinder mot att

barnet byter namn flera gånger, så länge det inte fyllt 18 år.

Sedan barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med anknytning

till föräldrarna däremot ske endast en gång (5 §). Den som vill

byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett

efternamn utan anknytning till föräldrarna får göra ansökan

därom hos patent- och registreringsverket, varvid vissa

begränsningar gäller i fråga om namnvalet (11 §). Namnet skall

vara lämpligt som efternamn här i landet och får t.ex. inte

väcka anstöt, befaras leda till obehag för bäraren eller vara

förväxlingsbart med annat efternamn eller annans firma eller

varumärke (12 och 13 §§). Namnlagen medger också med vissa

begränsningar byte till makes efternamn. En make som under

äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta till den

andre makens efternamn (9 och 10 §§).

Med patronymikon och metronymikon avses namn som är

bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med

tillägg av -son eller -dotter. Sådana namnbildningar kan

godkännas som förnamn och således ges ett barn vid födseln (34

§). Patronymikon och metronymikon som förnamn kan också

förvärvas senare i livet genom anmälan till pastorsämbetet eller

ansökan hos patent- och registreringsverket (31 och 33 §§). Det

är också möjligt att genom byte få rätt att bära ett

patronymikon eller metronymikon som efternamn, dock endast om

det föreligger särskilda skäl (14 §). Enligt namnlagens

förarbeten bör som särskilda skäl för namnbytet kunna åberopas

t.ex. att det önskade namnet tidigare funnits som efternamn

eller använts som förnamn i sökandens släkt. En annan

omständighet som bör kunna särskilt beaktas är att sökanden har

ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför önskar

byta till ett patronymikon eller metronymikon (bet. LU

1981/82:41, s. 28).

Motionsmotivering

I motion L418 av Birger Hagård (m) föreslås ändringar i

namnlagen som gäller dels placeringen av mellannamnet, dels en

utvidgning av rätten att bära mellannamn och dels införandet av

patronymikon/metronymikon som en särskild namnenhet.

Vad först gäller placeringen av mellannamn yrkar motionären

att riksdagen begär förslag till sådana ändringar i namnlagen

att mellannamnet skall placeras sist, dvs. efter efternamnet.

Enligt motionären har stor förvirring uppkommit genom den

placering den sekundära namnenheten mellannamn fått i

förvandlingen från tilläggsnamn till mellannamn. För en person

som bär både mellannamn och efternamn, t.ex. Karin Lindberg

Nilsson, betraktas i vardagligt bruk det första namnet som

huvudsakligt tillnamn, dvs. Lindberg. Därmed inordnas personen

också felaktigt i alfabetiska uppställningar under detta namn:

"Lindberg Nilsson, Karin" i stället för det korrekta "Nilsson,

Karin Lindberg". I sådana situationer där både mellannamn och

efternamn i en viss situation befinns onödigt långt förekommer

det enligt motionären regelmässigt att sista tillnamnet

utesluts. Personen i exemplet skrivs då Karin Lindberg, vilket

enligt lagens tanke är felaktigt. Detta innebär ovisshet om

vilket namn som är det huvudsakliga och som bl.a. skall vara

utgångspunkt för alfabetisk inordning. Motionären menar att

namnenheten mellannamn är konstruerad och inte finns naturligt i

medvetandet hos medborgarna. Dessa kan omöjligen vara så

initierade på namnrättens område att de känner till

lagstiftarens vilja att placera det underordnade tillnamnet

först och därmed samtidigt i alfabetiska uppställningar sist.

Särskilt problematiskt är det när som dessa regler strider mot

vad som uppenbarligen redan har uppfattats som naturligt och

blivit sedvänja. I motionen förordas en ordning med

tilläggsnamnet efter efternamnet, vilket enligt motionären

uppfattas som det naturliga för ett andrahandsnamn.

När det gäller mellannamn anser motionären vidare att denna

rätt bör utvidgas så att man som sådant namn får bära den ene

förälderns födelseefternamn, även om föräldrarna bär gemensamt

namn. Ur jämlikhetssynpunkt borde det vara en självklarhet att

varje svensk på detta sätt ges rätt till lika anknytning till

både sin fars och sin mors släkt, dvs. rätt att bära båda sina

föräldrars släktnamn, det ena som efternamn och det andra som

tilläggsnamn. En av de främsta målsättningarna med den nya

namnlagen är att främja jämställdheten, både mellan makar och

mellan ett barns föräldrar när det gäller vilket av föräldrarnas

namn barnet skall få. De nu gällande reglerna missgynnar klart

kvinnosidan. Att bära båda föräldrarnas släktnamn framstår som

det enklaste och mest naturliga sättet att uppfylla namnlagens

jämställdhetssträvan, menar motionären. Vidare påpekar han att

det genom manipulation med lagreglerna nu är möjligt för dem som

befinner sig i en gynnsam situation att uppnå den åsyftade

anknytningen till båda föräldrarna. Det kan ske genom att den

förälder vars födelseefternamn på direkt väg är oåtkomligt

tillfälligt genom en enkel anmälan byter till detta sitt

ursprungliga efternamn. Därigenom kommer föräldrarna att bära

olika efternamn, och barnet blir då berättigat att som

mellannamn anlägga det namn som han eller hon inte bär som

efternamn. Härefter byter föräldern lika enkelt tillbaka till

sitt nyss övergivna efternamn. Enligt motionären vore det mera

tillfredsställande att legalisera denna möjlighet.

I motionen begärs också införande av patronymikon och

metronymikon som en ny särskild namnenhet. Motionären anför att

namnlagens möjligheter att få ett sådant namn som efternamn

visat sig högst olämpliga och gett upphov till mycket märkliga

situationer. Om ett barn förvärvar sin mors efternamn och det är

ett patronymikon kan enligt en huvudregel i namnlagen en pojke

komma att heta t.ex. Johan Bengtsdotter trots att han inte är

någons dotter och än mindre Bengts dotter. Bengt är ju hans

morfar. Det hela tyder enligt motionären på en fundamental

lagteknisk brist. Missförhållanden av detta slag kommer att bli

alltmera tydliga och talrika när de som nu antagit patronymikon

som efternamn får barn. Detta kan enligt motionären endast

förhindras genom att patronymikon görs till en egen namnenhet så

att dess icke direkt ärftliga utan generationsvis växlande

särart kommer till sin rätt. Erik Svenssons barn blir Eva

Eriksdotter och Nils Eriksson etc. Eftersom patronymikon har en

så framträdande plats i den svenska namnseden anser motionären

att det borde vara självklart att ge det rättsligt skydd som en

särskild namnenhet. Nästan alla infödda svenskars förfäder har

under många århundraden och in i vår egen tid brukat

patronymikon. Med stärkt ställning för patronymikon som egen

namnenhet skulle man enligt motionären också undvika de

oklarheter som den nuvarande situationen innebär med

patronymikon.

Vissa uttalanden under förarbetena till namnlagen

I proposition 1981/82:156 framlade regeringen förslag till en

ny namnlag som skulle ersätta 1963 års lag i ämnet. Vid

riksdagsbehandlingen av förslaget konstaterade lagutskottet

(bet. 1981/82:41) att det kännetecknades av att ett betydande

utrymme gavs åt den enskilde att själv bestämma vilket namn han

eller hon önskade bära. Sålunda fick bl.a. makar rätt att när

som helst under äktenskapet genom en enkel anmälan till

pastorsämbetet byta från ett gemensamt efternamn till de

ursprungliga namnen och därefter åter till ett gemensamt namn,

varvid såväl mannens som hustruns namn kunde användas. Även barn

gavs vidsträckta möjligheter att på ett enkelt sätt upprepade

gånger byta efternamn. I kombination med förenklade regler om

tillägg och strykning av förnamn öppnade regeringens lagförslag

enligt utskottet möjligheter för den som så önskade att genom en

enkel anmälan till pastorsämbetet helt byta namnidentitet. I

lagstiftningsärendet framhöll utskottet att namnet är det

naturliga medlet att ange en persons identitet i det dagliga

umgänget människor emellan. Det sagda gällde i praktiken även

för sådana myndigheter som har en nära kontakt med allmänheten.

Alltför täta namnbyten kunde därför leda till betydande

olägenheter, och utskottet ansåg att namnstabilitet således hade

ett särskilt värde. Mot bl.a. den bakgrunden delade utskottet

den uppfattning som framförts i flera motioner att vissa spärrar

borde införas i lagen såvitt gällde dels byte av makars och

barns efternamn, dels förändringar av förnamn. Också vissa andra

ändringar i lagförslaget borde göras. En sådan ändring avsåg de

föreslagna reglerna om mellannamn.

I propositionen föreslogs att de möjligheter som fanns enligt

1963 års namnlag att bära s.k. tilläggsnamn skulle utvidgas. Det

skulle således inte längre vara förbehållet gifta kvinnor att

bära tilläggsnamn utan sådana namn skulle även få användas av

gifta män. Med hänsyn till att namnen i likhet med vad som redan

gällde skulle bäras närmast före efternamnet och således mellan

förnamn och efternamn föreslogs att tilläggsnamnen skulle

betecknas mellannamn. Förslagen rörande makes mellannamn

tillstyrktes av utskottet, som därvid framhöll att det rent

allmänt sett kan vara viktigt för en make som av olika skäl valt

att behålla sitt tidigare efternamn att kunna markera sin

familjetillhörighet med den andra maken genom att ta dennes namn

som mellannamn. Även för make som bytt till den andra makens

efternamn ansåg utskottet att det kan vara värdefullt att visa

sin tidigare familjeanknytning genom att använda mellannamn.

Utskottet konstaterade att en ordning med mellannamn gav

möjlighet att visa både sin nuvarande och tidigare

familjeanknytning och tillstyrkte att ordningen med mellannamn

för makar behölls och att den utsträcktes till att även gälla

gifta män. Vidare anslöt sig utskottet till ståndpunkten att

makar inte bör få använda mellannamn korsvis.

När det gäller rätten till mellannamn för barn föreslogs i

1982 års proposition att en sådan rätt liksom i 1963 års lag

endast skulle tillkomma adoptivbarn. Efter förslag av utskottet

infördes emellertid den ovan redovisade bestämmelsen om att barn

som har förvärvat ett efternamn, som endast den ena av

föräldrarna bär, som mellannamn får bära den andra förälderns

efternamn (25 §). Utskottet konstaterade därvid att det

visserligen förelåg vissa praktiska skäl mot en ordning med

mellannamn för barn. För en sådan ordning talade emellertid

enligt utskottets mening andra skäl, framför allt att

familjesamhörigheten kunde stärkas om barnet hade namngemenskap

med båda föräldrarna. Enligt utskottets mening hade dessa skäl

en sådan tyngd att bestämmelsen om rätt för barn att bära

mellannamn borde införas. Vid utformandet av sådana bestämmelser

borde enligt utskottet beaktas att ändamålet med mellannamn för

barn är att visa samhörighet mellan barnet och den av

föräldrarna vars efternamn barnet inte förvärvat. För detta

ändamål var det enligt utskottets mening tillräckligt att barnet

som mellannamn fick bära det efternamn som den föräldern bär.

Utskottet ansåg däremot att anledning saknades att ge barnet

rätt att som mellannamn ta t.ex. förälderns namn som ogift. Inte

heller borde komma i fråga att barn som mellannamn får välja

moderns eller faders mellannamn.

Också frågan om patronymikon och metronymikon behandlades

under förarbetena till 1982 års namnlag. Enligt 1963 års namnlag

fick patronymikon användas som förnamn. Patronymikon som

efternamn fick förvärvas endast under förutsättning att det inte

kunde förväxlas med ett efternamn som någon annan hade eller

hade rätt att bära enligt lag. I propositionen till nuvarande

namnlag föreslogs ingen ändring i förhållande till 1963 års lag

i fråga om patronymikon. Under riksdagsbehandlingen väcktes

motioner med yrkanden om ändringar som i större utsträckning

möjliggjorde användandet av patronymikon men också metronymikon

som efternamn.

Utskottet konstaterade att det fanns ett visst allmänt

intresse av att använda det gamla namnskicket med patronymikon

och att det i olika sammanhang framförts önskemål om att använda

sådan namnbildning även som efternamn. Enligt utskottets mening

borde man vidga möjligheterna att som efternamn ta ett

patronymikon eller ett metronymikon. Ett alltför vanligt bruk av

sådana namnbildningar kunde dock enligt utskottet medföra

olägenheter för folkbokföringen. Vidare ansåg utskottet att

vissa namnkombinationer kan vara mindre väl lämpade att använda

som efternamn. Med hänsyn härtill fann utskottet att det inte

var lämpligt att göra något generellt undantag från kravet på

att som efternamn inte får godkännas ett patronymikon som någon

annan redan enligt lag bär. Ett undantag från kravet borde få

ske endast efter prövning i det enskilda fallet. Den möjlighet

till undantag som fanns i propositionens lagförslag ansåg

utskottet alltför snäv. Efter förslag av utskottet infördes i 14

§ möjlighet att om det finns särskilda skäl byta till efternamn

som är bildat av faderns eller moderns förnamn med tillägg av

ändelsen -son eller -dotter. Vad som i sammanhanget enligt

utskottet kan utgöra särskilda skäl har redovisats ovan under

avsnittet om Gällande ordning.

Utskottet

I betänkandet behandlas en motion som gäller reglerna om

mellannamn och om s.k. patronymikon och metronymikon.

Bestämmelser om personnamn -- efternamn, mellannamn och förnamn

-- finns i namnlagen (1982:670), som den 1 januari 1983 ersatte

1963 års lag i ämnet. Den nya namnlagen kännetecknas av att den

ger betydligt större utrymme än äldre bestämmelser åt den

enskilde att själv bestämma vilket namn han eller hon vill bära.

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963

års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall, liksom vad

som gällde beträffande tilläggsnamn, alltid bäras mellan

förnamnet och efternamnet.

En make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära

ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under

äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med

den andres samtycke bära den andres efternamn som mellannamn,

under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av

ett tidigare äktenskap. Ett barn som har förvärvat ett efternamn

som bärs enbart av den ene av föräldrarna får bära den andre

förälderns namn som mellannamn. Om den ena av föräldrarna gifter

sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar den nya

makens efternamn får barnet bära det namnet som mellannamn om

den nya maken samtycker till det. För adoptivbarn finns enligt

namnlagen härutöver möjlighet att som mellannamn bära sitt namn

från tiden före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt

efternamn från tiden före adoptionen, får barnet som mellannamn

bära efternamn som bärs av adoptivföräldrarna eller en av dem.

Även barn under 18 år som för stadigvarande vård och fostran i

enskilt hem har tagits emot av andra än barnets föräldrar

(fosterbarn) får bära mellannamn om fosterföräldrarna har skilda

efternamn och fosterbarnet förvärvat det ena. Barnet får då bära

det andra namnet som mellannamn, om namnhavaren samtycker till

det.

Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till

pastorsämbetet. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet

skall också anmälan göras till pastorsämbetet. Mellannamnet är

personligt och kan inte föras vidare till make eller barn.

Namnlagen tillåter inte att fler än ett namn bärs som

mellannamn.

Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. rätt att

byta namn som har förvärvats vid födseln till ett annat namn som

bärs av någon av föräldrarna. Om byte skall ske till ett

efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom äktenskap

med annan än den andre av föräldrarna, krävs samtycke av maken i

det äktenskapet. Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte även

ske till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit

som ogift. Barn som inte fyllt 18 år kan byta efternamn flera

gånger. Byte till namn med anknytning till föräldrarna får efter

fyllda 18 år endast ske en gång. Den som vill byta sitt

efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett efternamn

utan anknytning till föräldrarnas får göra ansökan därom hos

patent- och registreringsverket, varvid särskilda regler gäller

i fråga om namnvalet. Namnlagen medger också med vissa

begränsningar byte till makes efternamn. En make som under

äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta till den

andre makens efternamn.

Enligt namnlagen kan namn som bildats på genitiven av faderns

resp. moderns förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter

(patronymikon resp. metronymikon) godkännas som förnamn och ges

ett barn vid födseln eller förvärvas senare i livet genom

anmälan till pastorsämbetet eller ansökan till patent- och

registreringsverket. Om det föreligger särskilda skäl är det

också möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon

eller metronymikon som efternamn. Enligt namnlagens förarbeten

bör som särskilda skäl för ett sådant namnbyte kunna åberopas

t.ex. att det önskade namnet tidigare funnits som efternamn

eller använts som förnamn i sökandens släkt. En annan

omständighet som bör kunna särskilt beaktas är att sökanden har

ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför önskar

byta till ett patronymikon eller metronymikon (bet. LU

1981/82:41, s. 28).

I motion L418 av Birger Hagård (m) föreslås ändringar i

namnlagen som gäller dels placeringen av mellannamnet, dels en

utvidgning av rätten att bära mellannamn och dels införandet av

patronymikon/metronymikon som en särskild namnenhet. Vad först

gäller placeringen av mellannamn yrkas att riksdagen begär

förslag till sådana ändringar i namnlagen att mellannamnet skall

placeras sist. I motionen pekas på vissa olägenheter med den

nuvarande placeringen, och enligt motionären är det naturligt

att det underordnade mellannamnet placeras efter efternamnet.

Motionären vill också att rätten att bära mellannamn utvidgas så

att man som sådant namn också får bära den ene förälderns

födelseefternamn, även om föräldrarna bär gemensamt efternamn.

En sådan rätt skulle enligt motionären bl.a. främja

jämställdheten mellan kvinnor och män. En möjlighet att bära

båda föräldrarnas släktnamn framstår, menar motionären, som det

enklaste och naturligaste sättet att uppfylla namnlagens

jämlikhetssträvanden. Enligt motionären missgynnar de nu

gällande reglerna kvinnosidan. I motionen anförs att det genom

manipulation med gällande regler är möjligt att få bära den ena

förälderns födelseefternamn som mellannamn, även om föräldrarna

bär gemensamt namn. Om den ene föräldern byter till sitt

ursprungliga efternamn kan barnet ta det namnet som efternamn

varefter föräldern byter tillbaka till sitt tidigare namn som

gift. I motionen begärs också införande av patronymikon och

metronymikon som en ny särskild namnenhet. Motionären anför att

namnlagens möjligheter att få ett sådant namn som efternamn

visats sig olämpliga och tyder på en fundamental lagteknisk

brist. Som exempel nämner motionären att en pojke kan komma att

heta Johan Bengtsdotter trots att han inte är någons dotter och

än mindre Bengts dotter. Sådana missförhållanden kan enligt

motionären endast förhindras genom att patronymikon resp.

metronymikon görs till en egen särskild namnenhet så att dess

icke direkt ärftliga utan generationsvis växlande särart kommer

till sin rätt.

Utskottet vill erinra om att reglerna i 1982 års namnlag

bygger på en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan intresset

av namnstabilitet och å andra sidan den enskildes önskemål att

själv bestämma vilket namn han eller hon vill bära. Enligt

utskottets mening bör det därför krävas starka skäl för att man

i något mer väsentligt avseende skall frångå den nuvarande

ordningen.

Som framgår av redovisningen ovan har rätten att bära

mellannamn tillkommit främst i syfte att bereda möjlighet för

make att visa både nuvarande och tidigare familjeanknytning.

Härutöver har det öppnats en möjlighet för barn att bära

mellannamn eftersom familjesamhörigheten ansetts kunna stärkas

om barnet har namngemenskap med båda föräldrarna i de fall dessa

bär skilda efternamn. För detta ändamål är det tillräckligt att

barnet får som mellannamn bära den förälderns efternamn som

barnet inte förvärvat. Som utskottet framhöll vid

riksdagsbehandlingen av förslaget till namnlag (se bet. LU

1981/82:41) saknas däremot anledning att ge barnet rätt att som

mellannamn ta en förälders efternamn som ogift. Utskottet kan

således inte ställa sig bakom motionärens önskemål i denna del.

I sammanhanget vill utskottet understryka att motionärens

påstående att föräldrarna med utnyttjande av reglerna om byte av

efternamn kan åstadkomma att barnet som mellannamn får bära den

ene förälderns efternamn som ogift synes bygga på en

missuppfattning. Har den ene föräldern under äktenskapet tagit

tillbaka sitt namn som ogift kan nämligen den föräldern inte

senare åter byta till den andre förälderns efternamn.

Vad härefter angår frågan om patronymikon och metronymikon får

enligt utskottets mening gällande ordning anses till fyllest.

Såvitt utskottet har sig bekant har de möjligheter som namnlagen

ger den enskilde att förvärva ett sådant namn som förnamn eller

efternamn inte inneburit några komplikationer eller eljest

medfört problem. När det särskilt gäller det av motionären

anförda exemplet vill utskottet påpeka att namnlagen ger barnet

möjlighet att byta efternamnet till ett patronymikon eller

metronymikon, dvs. ett namn som bildats på faderns eller moderns

förnamn med tillägg av ändelsen -son resp. -dotter. Barnet har

också möjlighet att byta till ett efternamn som den ene

föräldern bär eller som någon av föräldrarna burit som ogift.

Utskottet kan således inte dela motionärens uppfattning om att

det finns behov av regler som innebär att patronymikon och

metronymikon görs till en särskild namnenhet. Införandet av

sådana regler skulle för övrigt ytterligare komplicera

regelsystemet.

Inte heller kan utskottet ställa sig bakom tanken på en ändrad

placering av namnenheten mellannamn. Utskottet vill visserligen

inte ifrågasätta motionärens påstående att mellannamnet ibland

uppfattas som efternamnet. Ordningen för placeringen av

mellannamnet och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag har

emellertid funnits i snart 30 år, och förväxlingsrisker skulle

säkerligen uppkomma också med den av motionären förordade

placeringen.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1989/90:L418.

Stockholm den 4 september 1990

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Martin

Olsson (c), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar

Thollander (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),

Elisabet Franzén (mp), Gunilla Andersson (s), Charlotte

Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp), Sven-Åke Nygårds (s),

Ulla-Britt Åbark (s) och Viola Claesson (v).