Bet. 1990/91:LU35

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU35

Sjöfylleri m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

LU35

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslag från regeringen (prop.

1990/91:128) om ändring av sjölagens bestämmelser om onykterhet

till sjöss och om en ny straffsanktionerad bestämmelse om

störande sjötrafik.

Sjölagens onykterhetsbrott delas enligt förslaget in i två

grader som kallas sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Straffskalan

för sjöfylleri föreslås vara böter eller fängelse i högst sex

månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år. Den

föreslagna bestämmelsen i sjölagen om störande sjötrafik innebär

att man vid sjöfärder är skyldig att anpassa färdväg, hastighet

och färdsätt i övrigt så att inte omgivningen störs i onödan.

Straffet för överträdelse av bestämmelsen föreslås vara

penningböter.

I samband med förslagen i propositionen behandlar utskottet

dels fem med anledning av propositionen väckta motioner, dels

sju motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1990/91.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker

samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och två

särskilda yttranden.

Propositionen

I proposition 1990/91:128 föreslår regeringen

(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen

antar i propositionen framlagda förslag till

1.lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

2.lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m.m.

Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:128

1990/91:L19 av Sören Norrby (fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det fortsatta utredningsarbetet bl.a.

skall inriktas på förslag om promilleregler,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om informationsinsatser.

1990/91:L20 av Martin Olsson (c) vari hemställs att riksdagen

vid behandlingen av proposition 1990/91:128 fastslår att

normalpåföljd för grovt sjöfylleri skall vara fängelse.

1990/91:L21 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om promilleregler för sjöfarande.

1990/91:L22 av Elisabet Franzén (mp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skyndsam utredning och lagförslag i avsikt

att senast till nästa sommar ha infört promilleregler till

sjöss,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

sjöfylleri och annan vårdslöshet till sjöss skall kunna leda

till att körkort för bil dras in om motsvarande förseelse vid

vägkörning skulle ha medfört detta,

3. att ovarsam sjötrafik, som kan störa växt- och djurliv även

utanför områden som formellt förklarats som skyddsvärda, skall

vara straffbelagd.

1990/91:L23 av Göran Ericsson (m) vari hemställs att riksdagen

beslutar om nedanstående ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

325 §

Är den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss så

påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel,

att det måste antagas att han inte på ett betryggande sätt kan

utföra vad som därvid åligger honom, döms han till böter eller

fängelse i högst ett år.

Är den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss så

påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel,

att det måste antagas att han inte på ett betryggande sätt kan

utföra vad som därvid åligger honom och uppgick

alkoholkoncentrationen till 0,5 men ej 1,0 promille, döms han

för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst ett år.

Till samma straff döms den som var av annat berusningsmedel

så påverkad som nyss sagts.

Den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift

av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och var han så

påverkad av alkoholhaltiga drycker att alkoholkoncentrationen i

hans blod vid tillfället uppgick till 1,0 promille och däröver

skall han för grovt sjöfylleri dömas till fängelse lägst i sex

månader och högst två år.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L901 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av

promilleregler i sjölagen motsvarande reglerna i

trafikbrottslagen.

1990/91:L903 av Elver Jonsson och Lars Ernestam (båda fp) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om lagstiftning som innebär införande av

en promillegräns för sjötrafik.

1990/91:L904 av Isa Halvarsson (fp) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lagstiftning med promillegräns vid

båttrafik.

1990/91:L910 av Jan Strömdahl m.fl. (v) vari -- med hänvisning

till vad som anförts i motion 1990/91:T631 -- hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av

sjölagen att de tunga högfartsbåtarna klassas som skepp.

1990/91:L911 av Rune Thorén och Gudrun Norberg (c, fp) vari

hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen att den till lands tillämpade promillelagen även

kommer att gälla i sjötrafik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en bred informationskampanj

inför den stundande båtsäsongen, där budskapet om en alkoholfri

båttrafik måste vara klart och entydigt.

1990/91:L915 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med

hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:T610 --

hemställs att riksdagen beslutar att samma straffbarhetsgräns

för sjöonykterhet skall gälla som för rattonykterhet.

1990/91:L916 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lagstiftning rörande promillegräns för

sjöfylleri.

Utskottet

Trafiksäkerhetsfrågor har länge haft hög prioritet i vårt

land. Ett viktigt led i strävandena mot en säker och bra

trafikmiljö har varit att inskärpa att alkohol och trafik inte

hör ihop. För landtrafikens del har detta kommit till uttryck

genom att straffbestämmelserna om onykterhet i trafik successivt

skärpts och ansvarsområdet utvidgats. Den senaste skärpningen

skedde år 1990 då bl.a. reglerna i lagen (1951:649) om straff

för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) ändrades (prop.

1989/90:2, bet. JuU2, rskr. 106). Ändringarna, som trätt i kraft

den 1 juli 1990, innebär att trafiknykterhetsbrotten delats upp

i två grader, rattfylleri (4§) och grovt rattfylleri (4 a §).

Har någon fört motordrivet fordon eller spårvagn efter att ha

förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att

alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till

minst 0,2 i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans

utandningsluft skall han dömas för rattfylleri till böter eller

fängelse i högst sex månader (den s.k. promilleregeln). För

rattfylleri skall också dömas den som för ett motordrivet fordon

eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga

drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte

på ett betryggande sätt kan föra fordonet (s.k. kliniskt

rattfylleri). Denna senare regel är tillämplig dels i fall då

det inte finns någon bevisning om alkoholhalten, dels då någon

fört ett fordon under påverkan av något annat medel än alkohol.

För grovt rattfylleri är straffet fängelse i högst ett år. Vid

bedömningen av om ett rattfylleri är grovt skall särskilt

beaktas vissa omständigheter, nämligen om föraren haft en

alkoholkoncentration som uppgått till 1,5 i hans blod eller

0,75 milligram per liter i hans utandningsluft, om föraren

annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller om

framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för

trafiksäkerheten.

För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig

straffbestämmelse om trafikonykterhet. Bestämmelsen finns i

325 § sjölagen (1891:35 s. 1) och har inte ändrats i sak sedan

dess tillkomst. I lagrummet stadgas straff för den som framför

fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgift av väsentlig

betydelse för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av

alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste

antas att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som

därvid åligger honom. Straffskalan upptar böter eller fängelse i

högst ett år. Ansvarsbestämmelsen är tillämplig på all sjöfart

och således även på fritidsbåtar. Stadgandet innehåller inte

någon särskild brottsbenämning. Brottet brukar emellertid

benämnas onykterhet till sjöss.

I propositionen föreslås att sjölagens

trafiknykterhetsbestämmelse utformas efter mönster av

trafikbrottslagens regler om s.k. kliniskt rattfylleri. Enligt

förslaget skall trafiknykterhetsbrott till sjöss delas in i två

grader, sjöfylleri (325 §) och grovt sjöfylleri (325 a §). Vid

bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller

något annat medel, om den uppgift gärningsmannen haft att

fullgöra varit särskilt krävande till följd av fartygets

egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av

fartyget har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till

sjöss. Straffskalan för sjöfylleri föreslås vara böter eller

fängelse i högst sex månader och för grovt sjöfylleri fängelse i

högst ett år.

Propositionen innebär vidare att 325 § sjölagen skall anpassas

till trafikbrottslagen på så sätt att det för ansvar är

tillräckligt "att det kan antas" att gärningsmannen inte på ett

betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom. Enligt den

nuvarande lydelsen krävs, såsom tidigare redovisats, att

gärningsmannen är så påverkad "att det måste antagas" att han

inte på ett betryggande sätt kan utföra sina uppgifter.

Slutligen föreslås i propositionen att i sjölagen införs en

straffbestämmelse om störande sjötrafik.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Propositionen grundar sig på en inom justitiedepartementet

upprättad promemoria (Ds 1990:52) Sjöfylleri m.m. Promemorian

har remissbehandlats.

Som framgår av den lämnade redogörelsen läggs i propositionen

inte fram något förslag om införande av promillegränser för

sjöfarten. Departementschefen gör bedömningen att det nu inte

finns ett tillräckligt beredningsunderlag för ett sådant

förslag. Hon anser samtidigt det angeläget att frågan snarast

blir föremål för förnyade överväganden och att en utredning

därför bör få i uppdrag att behandla frågan. Utredningens

uppdrag bör omfatta även frågor om behovet av kompetenskrav

eller behörighetsvillkor för vissa typer av sjötrafik liksom

vissa andra frågor som kan ha samband med, eller vara av

betydelse för, frågan om promilleregler.

Frågor som gäller promilleregler för sjötrafiken tas upp i tio

motioner. I motion L23 av Göran Ericsson yrkas (delvis) att

riksdagen beslutar införa sådana regler som innebär att ansvar

för sjöfylleri skall inträda vid minst 0,5 samt för grovt

sjöfylleri vid 1,0 och däröver. Enligt motionären innebär

sådana regler bl.a. att övervakningen kan effektiviseras.

I motion L915 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen beslutar om samma promillegränser för sjöfylleri som

för rattfylleri. Motiveringen till yrkandet återfinns i motion

1990/91:T610, vari motionärerna pekar på att någon straffbarhet

för alkoholpåverkan hos den som för båt inte finns enligt

gällande bestämmelser.

Avsaknaden av promillegränser för sjötrafiken kritiseras även

i motion L901 av Martin Olsson m.fl. (c). Motionärerna anför att

när promillereglerna för vägtrafiken infördes år 1941 detta

medförde förbättrade möjligheter att bekämpa

trafiknykterhetsbrott och att det mot denna bakgrund finns skäl

att införa motsvarande regler även till sjöss. Motionärerna

hänvisar vidare till att alkoholförtäring är en väsentlig orsak

till många båtolyckor och att denna utveckling motiverar att

kravet på fullständig nykterhet måste inskärpas ytterligare.

Enligt motionärerna har önskemålet om promilleregler för

sjötrafiken vunnit ett allt starkare stöd i olika sammanhang. I

motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

införande av promilleregler i sjölagen motsvarande dem i

trafikbrottslagen.

I motion L911 anför Rune Thorén och Gudrun Norberg (c, fp) att

sjösäkerheten kräver en helt alkoholfri trafik och att

införandet av promilleregler möjliggör en enklare och klarare

handläggning för polisen. Avsaknaden av sådana regler innebär

bl.a. problem med bevisningen, vilket får till följd att endast

kraftigt berusade personer blir föremål för ingripanden och

lagföring. Vidare anför motionärerna att det är ett känt faktum

att man vid långt mindre alkoholpåverkan än där man uppträder

märkbart berusad har påtagligt försämrad förmåga att lösa

komplicerade uppgifter jämfört med när man är nykter -- ett

förhållande som får antas gälla även sjötrafiken. I motionen

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana

lagändringar att de till lands tillämpade promillereglerna även

kommer att gälla i sjötrafik (yrkande 1).

I motion L916 av Gunnar Thollander m.fl. (s) anförs att kraven

på en båtförare i många fall kan vara större än på en bilförare.

Enligt motionärerna finns det många argument för att införa

promilleregler till sjöss, och i motionen yrkas tillkännagivande

om sådan lagstiftning.

I motion L903 av Elver Jonsson och Lars Ernestam (båda fp)

anförs att en oacceptabelt stor del av olyckorna med

fritidsbåtar har samband med alkoholförtäring. Enligt

motionärerna är det klarlagt att alkoholförtäring försämrar

omdömet och ökar risken för olycksfall. Även små mängder alkohol

kan inverka negativt på prestationsförmågan och omdömet.

Motionärerna menar att det borde vara lika naturligt att ha en

promillegräns till sjöss som att ha en sådan gräns för trafik på

land. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regering

till känna vad som sålunda anförts om införande av lagstiftning

om promillegräns för sjötrafik.

Liknande synpunkter förs fram i motion L904 av Isa Halvarsson

(fp). Enligt motionären visar utvecklingen av sjötrafiken och

den ökade olycksfrekvensen att det måste ställas strängare krav

än de nuvarande på nykterhet till sjöss. Eftersom lagstiftning

saknas som överensstämmer med reglerna för vägtrafiken uppfattas

det av många som om det är tillåtet att förtära alkohol i

samband med sjötrafik. En särskild lagstiftning om

promillegränser bör införas, vilken skulle medföra att olyckorna

på sjön minskade. En sådan lagstiftning skulle rädda liv och

dessutom leda till en minskning av den totala

alkoholkonsumtionen i landet. Samhällets mål måste vara 0 i

trafiken -- både på land och på vatten. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

sålunda anförts.

I motion L21 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs att det är

en stor brist att den föreslagna ändringen av 325 § sjölagen

inte innehåller någon fast promillegräns för sjöfylleri resp.

grovt sjöfylleri. Bortsett från fall där det föreligger

påtagliga påverkanssymtom är möjligheterna att i den praktiska

tillämpningen göra en tillförlitlig, individuell bedömning av

förares nykterhetstillstånd starkt begränsade. Flera studier har

visat att kliniska läkarundersökningar och vittnesmål för att

bedöma graden av påverkan är förhållandevis otillförlitliga.

Även om det finns vissa skillnader mellan sjötrafik och

vägtrafik finns ingen anledning att inte använda någon

promillegräns i sjölagen. Den föreslagna lydelsen av 325 a §

komplicerar enligt motionärerna rättstillämpningen vid

bevisningen av sjöfylleribrottet och underlättar inte

ansträngningarna att förbättra säkerheten till sjöss.

Motionärerna anser att efter erforderlig beredning sjölagen bör

kompletteras med promilleregler och yrkar att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts.

Också i motion L22 av Elisabet Franzén (mp) kritiseras att

propositionen inte innehåller några förslag om promilleregler.

Om regeringen låtit utreda frågan omedelbart skulle det ha

inneburit att lagstiftning om promilleregler kunnat vara i kraft

redan i sommar. Enligt motionären riskerar man nu ytterligare en

eller två somrar med intensiv båttrafik utan några regler om

promillegränser. I motionen yrkas ett tillkännagivande om en

skyndsam utredning och lagförslag i avsikt att senast till nästa

sommar ha promilleregler till sjöss (yrkande 1).

I motion L19 av Sören Norrby (fp) anförs att det finns ett

starkt opinionsstöd för en lagstiftning som likställer

onykterhet till sjöss med onykterhet i vägtrafiken när det

gäller promilleregler. Tekniska kontrollmöjligheter har dessutom

förbättrats radikalt genom att luftutandningsprov kan användas i

praktiken. Enligt motionären borde detta ha avspeglats i

propositionen genom ett bestämt uttalande om inriktningen av den

utredning som förordas. I motionen yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

det fortsatta utredningsarbetet bl.a. skall inriktas på förslag

om promilleregler (yrkande 1).

Som utskottet framhöll våren 1988 vid behandlingen av bl.a. en

motion om påföljden vid onykterhet till sjöss (se bet. LU

1987/88:23) är alkoholförtäring i samband med sjötrafik inte

förenlig med de krav sjölivet ställer och leder till ökade

risker för allvarliga olyckor. Under senare år har antalet

fritidsbåtar ökat kraftigt, och trafiken på vattnet har därmed

kommit att bli allt tätare. Till bilden hör också att många

fritidsbåtar numera utrustas med starka motorer som medger att

båtarna framförs i hög hastighet. Det kan numera med fog hävdas

att särskilt under sommarmånaderna trafikförhållandena till

sjöss alltmer kommit att likna dem på våra vägar. Båtlivet

ställer därför högre krav än tidigare på reaktionssnabbhet, gott

omdöme och andra för säkerheten viktiga egenskaper. Enligt

utskottets mening har utvecklingen medfört att betydelsen av

nykterhet till sjöss ökat i väsentlig mån.

Överväganden av denna art föranledde utskottet att våren 1988

uttala att man i högre grad än förr måste inskärpa kravet på

nykterhet till sjöss. Utskottet hänvisade till att högsta

domstolen i ett år 1987 avgjort mål om ansvar enligt 325 §

sjölagen (NJA 1987 s. 237) anfört att det med hänsyn till

nöjesbåtstrafikens starka utveckling fanns anledning att se

strängare än tidigare på brottslighet av nu ifrågavarande slag.

I målet ansåg dock högsta domstolen att den åtalade gärningen

inte var av så allvarlig natur från sjösäkerhetssynpunkt att

fängelse borde ifrågakomma. Enligt utskottet avvek en sådan

praxis i fråga om påföljdsvalet som kommit till uttryck i domen

i väsentlig mån från vad som tillämpades för rattfylleri, där

fängelse var normalstraffet och böter utdömdes endast i rena

undantagsfall. Det anförda ledde utskottet till att man borde

överväga om inte en strängare syn på onykterhet till sjöss borde

komma till uttryck genom en ändring av 325 § sjölagen så att

bestämmandet av påföljd för brottet närmare anpassades till vad

som gäller enligt trafikbrottslagen. Vid en sådan anpassning

måste emellertid, fortsatte utskottet, hänsyn tas till att

sjölagens bestämmelse har betydligt vidsträcktare

tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Sålunda gäller regeln

i sjölagen inte endast den som för fartyget utan också andra

personer som utför viktiga uppgifter ombord. Vidare är dess

tillämpningsområde inte inskränkt till motordrivna

fortskaffningsmedel utan omfattar även andra farkoster, t.ex.

segelbåtar och roddbåtar. Också i övrigt måste skillnaderna

mellan förhållandena till lands och till sjöss beaktas.

Utskottet påpekade härvidlag bl.a. att det till sjöss ofta kan

uppkomma situationer då det får anses mindre straffvärt att

någon fört båt i alkoholpåverkat tillstånd. Ett betydande

utrymme för utdömande av böter som påföljd vid onykterhet till

sjöss liksom eljest för en nyanserad bedömning av varje enskilt

fall måste således finnas även i fortsättningen. Utskottet ansåg

att det borde ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang

närmare överväga spörsmålet och lägga fram förslag till

erforderliga ändringar i sjölagen. Det anförda gav riksdagen som

sin mening regeringen till känna.

Regeringens nu framlagda förslag till straffbestämmelser om

sjöfylleri ligger helt i linje med vad utskottet anförde år

1988. Genom att onykterhet till sjöss delas in i två grader

kommer det således till klart uttryck att vissa gärningar bör

bedömas strängare än hittills och föranleda annan påföljd än

böter. Samtidigt innebär förslaget att det kommer att finnas

utrymme för en nyanserad bedömning i varje enskilt fall av

påföljdsfrågan. Utskottet vill vidare peka på att förslaget i

propositionen innebär en skärpning även så till vida att

förutsättningarna för ansvar vidgas. Som tidigare berörts skall

det nämligen efter mönster av trafikbrottslagen i fortsättningen

vara tillräckligt att någon varit så påverkad att det kan antas

att han inte på ett betryggande sätt kunnat fullgöra sina

åligganden. Enligt utskottets mening ligger det också ett

särskilt värde i att bestämmelserna i trafikbrottslagen fått

tjäna som förebild för de föreslagna ändringarna i sjölagen.

Genom en sådan lagstiftningsteknik markeras att den

grundläggande synen på trafiknykterhetsbrott till sjöss och till

lands är enhetlig och att samma principiella krav på nykterhet

uppställs för landtrafiken och sjötrafiken.

När det gäller motionärernas önskemål om promilleregler delar

utskottet departementschefens uppfattning att det för närvarande

saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana

bestämmelser skall kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till vad

som anförs i propositionen utgår utskottet från att direktiven

för utredningen på området kommer att utformas så att arbetet

inriktas på frågan om en promillereglering. En lagstiftning om

promillegränser till sjöss är emellertid förenad med åtskilliga

svårigheter, vilka bl.a. har samband med att förhållandena till

sjöss i väsentlig mån avviker från dem till lands. Som tidigare

nämnts har sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse ett betydligt

mer vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det är

enligt utskottets mening varken lämpligt eller motiverat att

regler om promillegränser får omfatta samtliga fartyg i

sjölagens mening eller alla de ombordvarande som den nuvarande

trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra

skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss

måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.

Åtskilliga avgränsningsproblem m.m. måste alltså lösas innan

sjölagen kan tillföras bestämmelser om promillegränser.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet i

sammanhanget påpeka att avsaknaden av promilleregler i sjölagen

inte innebär att alkoholhalten i den misstänktes blod eller

utandningsluft skulle sakna betydelse vid tillämpningen av de

nya bestämmelserna om sjöfylleri. Som framhålls av

departementschefen är det en fördel om det i förundersökningarna

finns tillgång till analysbevis om alkoholhalten. I de fall där

analysresultatet visar att alkoholhalten uppgått till 1,5 i

blodet resp. 0,75 milligram per liter utandningsluft torde

gärningsmannen -- med hänsyn till vad som är känt om alkoholens

inverkan på människan -- i allmänhet få anses ha varit så

avsevärt påverkad av alkohol att ansvar för grovt sjöfylleri kan

vara motiverat. Avsevärd påverkan kan emellertid, som påpekas i

propositionen, föreligga även vid lägre alkoholhalter. Vid

bedömningen av om brottet skall anses som grovt måste dock också

andra omständigheter än graden av påverkan vägas in. Det bör

vidare framhållas att även om gärningsmannen inte varit avsevärt

påverkad förhållandena likväl kan vara sådana att sjöfylleriet

skall anses som grovt.

Enligt utskottets mening får önskemålet i motion L19 yrkande 1

anses i huvudsak tillgodosett genom vad utskottet ovan anfört

angående inriktningen av utredningsarbetet rörande

promilleregler. Några uttalanden härutöver i enlighet med

önskemålen i motionerna L21, L22 yrkande 1, L901, L903, L904,

L911 yrkande 1, L915 och L916 anser sig utskottet inte böra

göra. I det sagda ligger också att utskottet inte kan ställa sig

bakom kravet i motion L23 i denna del på ett omedelbart

införande av promilleregler i sjölagen. Utskottet avstyrker

alltså bifall till samtliga de nämnda motionsyrkandena.

Frågor som gäller påföljden för sjöfylleri och grovt

sjöfylleri tas upp i två motioner. I motion L23 av Göran

Ericsson (m) anförs att sjöfylleri måste anses som betydligt

allvarligare än rattfylleri och i motionen yrkas (delvis) att

riksdagen beslutar att straffet för sjöfylleri skall vara böter

eller fängelse i högst ett år och för grovt sjöfylleri fängelse

lägst sex månader och högst två år.

I motion L20 av Martin Olsson (c) yrkas att riksdagen skall

slå fast att normalpåföljden för grovt sjöfylleri skall vara

fängelse. Motionären anför att om riksdagen inte gör några

uttalanden i enlighet med yrkandet kommer reformen vad gäller

sjöonykterhet att få samma konsekvenser som reformen av

trafikbrottslagen, dvs. en lindring av straffen för dem som kör

med hög alkoholhalt i blodet.

Som utskottet tidigare framhållit bör en enhetlig grundsyn

prägla utformningen av trafiknykterhetsbestämmelserna i

trafikbrottslagen och de motsvarande reglerna i sjölagen. I

linje härmed anser utskottet liksom departementschefen att samma

principer för påföljdsbestämningen bör gälla vid onykterhet till

sjöss som rattfylleri. Det kan därför inte gärna komma i fråga

att straffskalorna vid sjöfylleri skall vara strängare än vad

som gäller på vägtrafikens område enligt trafikbrottslagen.

Redan på grund av detta, mera principiella, skäl ställer sig

utskottet avvisande till önskemålet i motion L23. Också andra

omständigheter talar emellertid emot motionärens förslag.

Motionären synes sålunda inte i tillbörlig mån ha beaktat att

bestämmelserna om sjöfylleri är tillämpliga vid all sjötrafik

och således inte bara omfattar motordrivna fartyg oavsett deras

storlek utan också gäller vid trafik med segelbåtar och

roddbåtar. Reglerna skall dessutom tillämpas såväl på den som

för fartyget som på alla andra ombordvarande, vilka fullgör en

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Något

belägg för påståendet att sjöfylleri skulle vara ett

allvarligare brott än rattfylleri har inte heller getts av

motionären. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till

motion L23 i denna del.

Vad därefter gäller yrkandet i motion L20 vill utskottet

hänvisa till att de principer som sedan den 1 januari 1989

gäller för straffmätning och påföljdsval (30 kap. brottsbalken)

är allmänt tillämpliga och därför även gäller vid val av påföljd

för onykterhetsbrott både till sjöss och på land. Principerna

innebär bl.a. att domstolen alltid skall fästa särskilt avseende

vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än

fängelse. Som skäl för fängelse får domstolen -- utöver

brottslighetens straffvärde och art -- beakta att den tilltalade

tidigare har gjort sig skyldig till brott (prop. 1987/88:120,

JuU 45, rskr. 404). Frågor rörande valet av påföljd vid

rattfylleri behandlades av justitieutskottet i samband med de år

1989 genomförda ändringarna i trafikbrottslagen. I sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:JuU2 erinrade

justitieutskottet om de nämnda principerna och framhöll att

straffvärdet för grovt rattfylleri inte alltid är så högt att

detta i och för sig utesluter en inte frihetsberövande påföljd.

Däremot stod det enligt justitieutskottet klart att återfall i

grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör

att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga

som i praktiken är svårast att avgöra är därför, anförde

justitieutskottet vidare, i vilken utsträckning

rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör

följas av fängelse. Justitieutskottet instämde härvid i

justitieministerns uppfattning att en avgörande faktor måste

vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Om

gärningsmannen genom körsätt, den omfattning som körningen haft

eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid

körningen eller genom andra sådana omständigheter har visat en

uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste

detta anses tala starkt för fängelse. Om däremot några särskilda

omständigheter av det slag som berörts inte har förelegat bör,

anförde justitieutskottet, normala principer för påföljdsval

kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som

tidigare var fallet. Att de vanliga reglerna för val av påföljd

är tillämpliga innebar enligt justitieutskottet att även

omständigheter som i det enskilda fallet talar för en lindrigare

påföljd än fängelse skall beaktas. Om en domstol har funnit att

brottet i det enskilda fallet inte bör föranleda fängelse,

fortsatte utskottet, står domstolens val i princip mellan

villkorlig dom och skyddstillsyn. Utskottet hade inte något att

invända mot vad justitieministern härvidlag anfört i

propositionen om de närmare förutsättningarna för det inbördes

valet mellan dessa påföljder. Utskottet konstaterade att

användningen av icke frihetsberövande påföljder bör öka

väsentligt.

Det ankommer inte på lagutskottet att göra några uttalanden

beträffande valet av påföljd vid rattfylleri. Som utskottet ovan

uttalat bör emellertid grundsynen på olika trafiknykterhetsbrott

vara densamma och påföljderna för brotten bestämmas efter samma

principer. Utskottet har också i det föregående tagit avstånd

från tanken på att sjöfylleri skulle vara ett allvarligare brott

än rattfylleri. I linje härmed anser utskottet att grovt

sjöfylleri allmänt sett inte är av annan art eller har högre

straffvärde än grovt rattfylleri. Valet av påföljd för grovt

rattfylleri resp. grovt sjöfylleri bör därför träffas enligt

enhetliga normer. Om det i framtiden skulle bli aktuellt med

ändringar i trafikbrottslagen som påverkar påföljsvalet vid

grovt rattfylleri måste självfallet också påföljdsfrågan vid

grovt sjöfylleri bli föremål för överväganden. Utöver det sagda

föranleder motion L20 inte några uttalanden från utskottets

sida, och utskottet avstyrker alltså bifall till motionen.

I motion L22 av Elisabet Franzén yrkas tillkännagivande om att

sjöfylleri m.m. skall kunna leda till körkortsåterkallelse

(yrkande 2). Enligt motionären skulle en sådan rättsverkan ha en

starkt återhållande effekt på många fritidsbåtstrafikanter.

Utskottet erinrar om att allmän brottslighet eller personliga

förhållanden i övrigt kan vara grund för körkortsåterkallelse

enligt 16 § 6 körkortslagen (1977:477). Under denna bestämmelse

faller främst kvalificerad brottslighet som bedrivs yrkesmässigt

eller varit särskilt grov liksom återfall i mera allvarliga

brott. Bestämmelsen har emellertid också kommit att tillämpas

vid onykterhet till sjöss, bl.a. i ett fall där en berusad

person med en blodalkoholhalt på minst 2,49 promille vid färd

med motorbåt i hög fart sammanstött med en annan båt och

gärningen inneburit att människor både på land och på sjön

utsatts för fara (rättsfallet RÅ 82 2:73). Däremot har enbart

den omständigheten att en körkortshavare dömts till 80 dagsböter

för onykterhet till sjöss inte ansetts utgöra grund för

återkallelse av körkortet (rättsfallet RÅ 1989 ref. 106).

Utskottet kan alltså konstatera att gällande bestämmelser i

körkortslagen möjliggör återkallelse av körkort vid allvarligare

fall av onykterhet till sjöss. Med de nu aktuella ändringarna i

sjölagens onykterhetsbestämmelser markeras en strängare syn på

onykterhet i samband med båttrafik, vilket enligt utskottets

bedömning får antas innebära att det i framtiden blir vanligare

med körkortsåterkallelser till följd av sådan brottslighet.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L22

yrkande 2.

Som tidigare berörts föreslås i propositionen att ett

straffstadgande om störande sjötrafik införs i sjölagen.

Enligt den nya bestämmelsen, 324 a §, skall den som tar en sådan

färdväg, håller en sådan hastighet eller annars med ett fartyg

färdas så att han i onödan stör omgivningen dömas till

penningböter.

Som skäl för den föreslagna nya bestämmelsen anför

departementschefen att det finns ett klart behov av att försöka

komma till rätta med båtmanövrar som är onödiga och störande för

omgivningen. Som exempel på sådana nämns att någon, utan att i

tid visa att han tänker iaktta de väjningsregler som finns,

framför en båt med sådan hastighet och kurs att andra personer

som befinner sig till sjöss kan befara att en sammanstötning

skall äga rum. Ett annat exempel som nämns är att någon hanterar

båten på ett sätt som i onödan stör medtrafikanter eller

personer som idkar friluftsliv eller bor längs färdvägen.

Onödiga störningar kan också, framhåller departementschefen,

uppstå genom starkt motorljud i närheten av fågelskyddsområden

eller genom att någon kör på ett sådant sätt att svallvågor rivs

upp och vållar problem för andra båtar, badande eller personer

som vistas på land. Störningarna behöver inte nödvändigtvis avse

människor utan kan även gälla exempelvis djurlivet inom ett

fågelskyddsområde.

I motion L22 av Elisabet Franzén (mp) yrkas tillkännagivande

om att sjötrafik som kan störa växt- och djurliv, även utanför

områden som formellt förklarats som skyddsvärda, skall omfattas

av den föreslagna straffbestämmelsen om störande sjötrafik

(yrkande 3).

I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör

införas en bestämmelse som medger ingripanden mot dem som färdas

med fartyg på ett sådant sätt att omgivningen störs i onödan.

Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig på all sjötrafik men

den torde, som departementschefen påpekar, i praktiken främst

komma att få betydelse för fritidsbåttrafiken. I kravet på att

störningen skall vara onödig ligger att hänsyn skall tas inte

endast till störningens karaktär utan även till i vad mån

störningen kunnat undvikas genom en anpassning av färdsättet. En

störning genom exempelvis buller kan därför vara att bedöma

annorlunda när den orsakas av en fritidsbåt än när den härrör

från ett fartyg i yrkesmässig trafik. Med anledning av yrkandet

i motion L22 vill utskottet understryka att den föreslagna

bestämmelsen tar sikte på beteenden som typiskt sett kan sägas

vara hänsynslösa mot omgivningen men som inte behöver vara

ägnade att leda till sjöolycka. Uttalandena i propositionen är

att se som exempel på fall där den kan bli tillämplig och

hindrar således inte att stadgandet också kan komma att åberopas

i fall då någon genom t.ex. okynneskörning med en bullrande

fritidsbåt stör häckande fåglar i ett område som formellt inte

förklarats som fågelskyddsområde. Det förhåller sig vidare så

att bestämmelsen kan komma att få betydelse för skyddet av växt-

och djurlivet längs våra stränder. Beteenden som stör

medtrafikanter och människor som idkar friluftsliv eller bor

längs färdvägen verkar nämligen i allmänhet störande också på

naturen. Några ytterligare uttalanden om tillämpningsområdet för

straffbestämmelsen i enlighet med motionärens önskemål anser sig

utskottet inte böra göra. Det skulle enligt utskottets mening

leda till en alltför långtgående kriminalisering med uppenbar

risk för praktiska tillämpningsproblem. Med det anförda

tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och avstyrker

bifall till motion L22 yrkande 3.

Frågor som gäller informationsåtgärder tas upp i två

motioner. I motion L911 av Rune Thorén och Gudrun Norberg (c,

fp) anförs att båtliv för tusentals människor är en symbol för

frihet och samvaro med familj och vänner. Fritidsbåtarnas antal

har ökat kraftigt under 1980-talet och fler småbåtar kan numera

framföras med mycket höga farter, vilket minskar marginalerna

vid navigering och ökar riskerna för kollisioner,

grundstötningar m.m. Att inskärpa kravet på nykterhet till sjöss

blir därför enligt motionärerna allt viktigare. I motionen yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en bred informationskampanj inför

den stundande båtsäsongen, där budskapet om en alkoholfri

båttrafik måste vara klart och entydigt (yrkande 2).

I motion L19 anför Sören Norrby (fp) att de nu föreslagna

ändringarna i sjölagen ställer stora krav på snabba

informationsinsatser, som lämpligen bör uppdras till

sjösäkerhetsrådet genom ianspråktagande av medel ur det

särskilda anslaget Information om lagstiftning m.m. I motionen

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till

känna (yrkande 2).

Spörsmål beträffande information om nödvändigheten av

nykterhet i samband med båtliv har behandlats av utskottet

åtskilliga gånger under senare år med anledning av motioner.

Senaste behandlades frågan hösten 1989 (bet. 1989/90:LU8), och

utskottet framhöll då att sjösäkerhetsrådet fyller en viktig

uppgift i försöken att motverka olyckor till sjöss genom

information och utbildning angående gällande bestämmelser och

olycksriskerna vid alkoholförtäring i samband med båtliv.

Särskilt påpekade utskottet att sjösäkerhetsrådet i samarbete

med Systembolaget årligen anordnar informationskampanjer inför

sommarsäsongen och att rådet även mera långsiktigt arbetar med

informationsverksamhet i samarbete med skolor och

vuxenutbildning. Vidare underströk utskottet angelägenheten av

att den informationsverksamhet som sjösäkerhetsrådet bedriver

fortsätter och, i den mån tillgängliga resurser medger, utökas

och intensifieras. Något initiativ från riksdagens sida kunde

inte anses påkallat, och utskottet avstyrkte bifall till det då

aktuella motionsyrkandet.

Vad utskottet sålunda uttalat om sjösäkerhetsrådets viktiga

uppgift och önskemålen om att informationsinsatserna fortsätter

och intensifieras äger fortfarande giltighet. Enligt vad

utskottet nu inhämtat kommer sjösäkerhetsrådet i samarbete med

Systembolaget att också inför kommande båtsäsong vidta särskilda

informationsinsatser. En viktig målgrupp för

informationsverksamheten är därvid liksom tidigare år män över

40 år som fritidsfiskar i småbåtar, dvs. den grupp som är

särskilt olycksdrabbad. Informationen kommer också i år att ske

genom TV, annonser i dags- och fackpress samt genom spridande av

en mängd trycksaker.

Vad gäller yrkandet i motion L19 vill utskottet erinra om att

riksdagen vid åtskilliga tillfällen (se bl.a. LU 1986/87:18)

framhållit behovet av information om ny lagstiftning och dess

innehåll. De nu aktuella lagstiftningsåtgärderna innebär att

kraven på nykterhet och aktsamhet till sjöss skärps. De nya

bestämmelserna berör en stor del av befolkningen och kan, om de

efterlevs, förväntas få avsevärd betydelse för sjösäkerheten och

trivseln på sjön redan under innevarande fritidsbåtsäsong.

Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund angeläget att

en brett upplagd informationskampanj om de nya reglerna och

deras konsekvenser snabbt kommer till stånd, och utskottet utgår

från att regeringen kommer att föranstalta härom.

Av det anförda framgår att något särskilt tillkännagivande

från riksdagens sida med anledning av motion L911 yrkande 2 och

L19 yrkande 2 inte är påkallat. Utskottet avstyrker därför

bifall till motionsyrkandena.

I motion L910 av Jan Strömdahl m.fl. (v) yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådana ändringar av sjölagen

att tunga högfartsbåtar klassas som skepp. Motiveringen till

yrkandet återfinns i motion 1990/91:T631, vari motionärerna

anför att de tunga högfartsbåtarna alltför ofta uppträder

störande och hotande gentemot andra fartyg, djur och natur. Om

dessa båtar klassades som skepp skulle körkortskrav och

åldersgränser komma att gälla. Vidare menar motionärerna att

förutsättningar skulle skapas för att dessa farliga båtar

framförs av ansvarsfulla och kunniga skeppare.

Enligt 2 § sjölagen gäller att fartyg, vars skrov har en

största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst

fyra meter betecknas som skepp. Annat fartyg kallas båt.

Svenskt skepp skall vara inskrivet i skeppsregistret som förs av

en särskild registermyndighet. Också skepp under byggnad kan

registreras. Reglerna om registrering av skepp är inte betingade

av sjösäkerhetsintressen utan har tillkommit på grund av

offentligrättsliga och civilrättsliga skäl och för att

tillgodose den yrkesmässiga sjöfartens behov. Det

offentligrättsliga motivet för skeppsregistret är behovet av ett

register över skepp av svensk nationalitet. I civilrättsligt

hänseende gäller att betydelsefulla rättsverkningar är knutna

till registreringen. Registrering ger sålunda bl.a. möjlighet

till inteckning av skeppet för att det skall kunna utnyttjas som

kreditsäkerhet. Båtar som används i yrkesmässig sjöfart skall

registreras i båtregistret, och fritidsbåtar skall med vissa

undantag registreras i fritidsbåtsregistret. Närmare

bestämmelser härom finns i lagen (1979:377) om registrering av

båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. samt lagen (1987:773) om

fritidsbåtsregister. Till skillnad från skeppsregistreringen

finns inga civilrättsliga verkningar förenade med registreringen

av båtar. Några bestämmelser om behörighetskrav som knyter an

till registreringen finns inte vare sig i sjölagen eller någon

av de senast nämnda lagarna eller i andra författningar. Mot den

angivna bakgrunden kan utskottet inte finna annat än att

motionen måste bygga på ett missförstånd om innebörden av

gällande rätt. Ett tillgodoseende av motionärernas önskemål om

ändringar i sjölagen skulle således inte ha någon inverkan på

behörighetskraven för att föra höghastighetsbåtar utan endast

innebära att sådana båtar blir inteckningsbara och därmed kan

användas som säkerhet för lån.

I sammanhanget vill utskottet även erinra om att riksdagen

nyligen på hemställan av trafikutskottet (bet. 1990/91:TU16)

avstyrkt ett motionsyrkande om att lämplig utbildning och

behörighet skall krävas för att få framföra bl.a. maskindrivet

fartyg som har en maximal hastighet på minst sju knop.

Trafikutskottet hänvisade därvid till kungörelsen (1970:344) om

kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar, vilken innebär

att det krävs skepparexamen för att få föra fritidsbåtar, vars

skrov har en största längd av minst tolv meter och en största

bredd av minst fyra meter, och anförde bl.a. att sjöfartsverket,

polisen och båtorganisationerna efter överläggningar inte funnit

sig nu böra förorda införande av obligatoriska kunskapskrav för

förare av andra fritidsbåtar än dem som omfattas av kungörelsen.

Vidare vill utskottet hänvisa till att den utredning om

promillegränser för sjötrafiken som enligt propositionen skall

komma till stånd även skall omfatta bl.a. frågor om behovet av

kompetenskrav eller behörighetsvillkor för vissa typer av

sjötrafik.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L910.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder

propositionen och motionerna inte några uttalanden från

utskottets sida. Utskottet tillstyrker således bifall till

propositionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande promilleregler

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L19 yrkande 1,

1990/91:L21, 1990/91:L22 yrkande 1, 1990/91:L23 i denna del,

1990/91:L901, 1990/91:L903, 1990/91:L904, 1990/91:L911 yrkande

1, 1990/91:L915 och 1990/91:L916,

res. 1 (c, mp)

res. 2 (m) - motiv.

2. beträffande straffskalan

att riksdagen avslår motion 1990/91:L23 i denna del,

3. beträffande påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L20 godkänner vad

utskottet anfört,

res. 3 (c, mp)

4. beträffande sjöfylleri

att riksdagen antar 325 och 325 a §§ i regeringens förslag

till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

5. beträffande körkortsåterkallelse

att riksdagen avslår motion 1990/91:L22 yrkande 2,

res. 4 (mp)

6. beträffande störande sjötrafik

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L22 yrkande 3 antar

324 a § i regeringens förslag till lag om ändring i sjölagen

(1891:35 s. 1),

res. 5 (c, mp)

7. beträffande förslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om

ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) i den mån det inte omfattas av

vad utskottet hemställt under mom. 4 och 6, dels lag om

ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m.m.,

8. beträffande informationsåtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L19 yrkande 2 och

1990/91:L911 yrkande 2,

res. 6 (fp, c)

9. beträffande högfartsbåtar

att riksdagen avslår motion 1990/91:L910.

res. 7 (v, mp) - motiv.

Stockholm den 14 maj 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Stig

Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger

Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Lena Boström

(s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina

Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp),

Anita Jönsson (s), Maj-Inger Klingvall (s) och Gunilla Andersson

(s).

Reservationer

1. Promilleregler (mom. 1)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "När det" och på s. 9 slutar med "nämnda motionsyrkandena"

bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L901 har vi sedan lång tid tillbaka

haft promilleregler som grund för straffbarhet för

trafikonykterhet enligt trafikbrottslagen medan en motsvarande

reglering saknas i sjölagen. Till skillnad från trafik på land

är gränsen för straffbar alkoholpåverkan till sjöss således inte

knuten till en viss mängd alkohol i blodet eller i

utandningsluften. Mot bakgrund av vikten av att öka

trafiksäkerheten till sjöss och med hänsyn till arbetet på

nordisk och nationell nivå i syfte att begränsa

alkoholkonsumtionen bör enligt utskottets mening regler

motsvarande trafikbrottslagens promillebestämmelser införas i

sjölagen. Som framhålls i några av motionerna finns det ett

starkt opinionsstöd för en sådan lagstiftning. Tekniska

kontrollmöjligheter i form av luftutandningsprov har dessutom

numera tillkommit som underlättar övervakningen av sådana

regler. Som framgår av motionerna torde promilleregler till

sjöss ha fördelar som betydligt överstiger dess nackdelar.

Förutom de pedagogiska vinsterna underlättas bevakningen, och

beivranden kan ske utan att någon olycka har inträffat. Vidare

förenklas rättstillämpningen när åklagaren inte behöver föra

vittnesbevisning om gärningsmannens påverkansgrad.

Erfarenheterna från införandet av promilleregler för vägtrafiken

år 1941 talar också sitt tydliga språk. Även om det finns vissa

skillnader mellan sjötrafik och vägtrafik finns enligt

utskottets mening inget bärande skäl att inte använda

promillegränser i sjölagen.

Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund direktiven för

den i propositionen aviserade utredningen utformas på ett sådant

sätt att det klart och otvetydigt framgår att utredningsarbetet

skall inriktas på en promillereglering till sjöss.

Utredningsarbetet bör vidare bedrivas skyndsamt.

I anslutning härtill vill utskottet peka på att det hade varit

önskvärt om regeringen i den departementspromemoria som ligger

till grund för propositionen närmare låtit överväga införande av

promilleregler till sjöss. Om så skett skulle remissinstanserna

fått tillfälle att ordentligt belysa frågan, ett tillräckligt

beredningsunderlag ha förelegat och riksdagen fått tillfälle att

i detta lagstiftningsärende överväga sådana regler. Som saken nu

förhåller sig måste ytterligare en utrednings- och remissomgång

komma till stånd med tidsutdräkt och onödigt merarbete som

följd. Med regeringens ovilja att låta utreda frågan om

promilleregler i sjölagen kan inte utskottet göra annat än att

dela departementschefens uppfattning att det för närvarande

saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana

bestämmelser skall kunna införas i sjölagen inom ramen för detta

ärende.

Vad utskottet sålunda med bifall till motionerna L19 yrkande 1

(fp), L21 (s), L22 yrkande 1 (mp), L901 (c), L903 (fp), L904

(fp), L911 yrkande 1 (c, fp) och L916 (s) och med anledning av

motionerna L23 (m) i denna del och L915 (mp) bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande promilleregler

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L19 yrkande

1, 1990/91:L21, 1990/91:L22 yrkande 1, 1990/91:L901,

1990/91:L903, 1990/91:L904, 1990/91:L911 yrkande 1 och

1990/91:L916 samt med anledning av motionerna 1990/91:L23 i

denna del och 1990/91:L915 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

2. Promilleregler (mom. 1, motiveringen)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "När

det" och på s. 9 slutar med "om promillegränser" bort ha

följande lydelse.

När det gäller motionärernas önskemål om promilleregler delar

utskottet departementschefens uppfattning att det för närvarande

saknas ett tillräckligt beredningsunderlag för att sådana

bestämmelser skall kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till vad

som anförs i propositionen utgår utskottet från att direktiven

för utredningen på området kommer att utformas så att arbetet

kan bedrivas förutsättningslöst.

Lagstiftning om promilleregler till sjöss är nämligen förenad

med åtskilliga svårigheter, vilka bl.a. har samband med att

förhållandena till sjöss i väsentlig mån avviker från dem till

lands. Som tidigare nämnts har sjölagens trafiknykterhetsbrott

ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde än

trafikbrottslagen. Det är enligt utskottets mening sålunda

varken lämpligt eller motiverat att regler om promillegränser

får omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening -- segelbåtar,

roddbåtar och kanoter -- eller alla de ombordvarande som den

nuvarande trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också

andra skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till

sjöss måste beaktas och inte minst övervaknings- och

kontrollaspekterna. Resurserna för övervakning och kontroll är

inte alls lika stora som i fråga om vägtrafiken. Speciellt

svårlöst torde bevakningsproblemen vara för landets alla insjöar

där en mycket stor del av fritidsbåtarna finns och där också ett

stort antal olyckor inträffar enligt den tillgängliga

statistiken. Det framstår därför som tveksamt om det är möjligt

att uppnå någon nykterhetsbefrämjande effekt utan att

bevakningsresurserna byggs ut väsentligt. Regler vilkas

efterlevnad inte kan kontrolleras innebär alltid risker inte

endast för att dessa regler inte efterlevs utan även för att

respekten för och viljan att följa andra regler urholkas. Det

går inte heller att bortse från att stränga och formellt

lättillämpade regler i ett visst hänseende kan medföra att de

begränsade bevakningsresurser som finns används på ett för

sjösäkerheten ineffektivt sätt genom att koncentreras på

förhållandevis bagatellartade fall medan mer komplicerade men

samtidigt mer angelägna bevakningsuppgifter eftersätts.

3. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Vad därefter" och på s. 11 slutar med "till

motionen" bort ha följande lydelse:

Vad utskottet nu uttalat innebär inte att synen på grovt

sjöfylleri och grovt rattfylleri med nödvändighet behöver vara

densamma i fråga om påföljdsvalet. I linje med vad motionären i

motion L20 uttalat anser utskottet att grovt sjöfylleri är ett

synnerligen allvarligt brott. Det rör sig således om fall där

gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något

annat medel, hans uppgifter ombord varit särskilt krävande med

hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter

eller hans framförande av fartyget inneburit en påtaglig fara

för sjösäkerheten. Enligt utskottets mening bör i sådana fall

annan påföljd än fängelse normalt inte komma i fråga. De

riktlinjer som för närvarande tillämpas i fråga om påföljder för

rattfylleri bör således inte gälla vid val av påföljd för grovt

sjöfylleri.

Utskottet anser således att normalpåföljden för grovt

sjöfylleri skall vara fängelse såvida det inte föreligger

särskilda skäl att bestämma annan påföljd. Annan påföljd än

fängelse bör endast komma i fråga i fall då det rör sig om

alkoholproblematiker, som behöver särskilda insatser för att

komma till rätta med sitt missbruk, varvid t.ex. kontraktsvård

kan bli aktuellt.

Utskottet utgår i detta sammanhang från att regeringen tar

erforderliga initiativ till att få till stånd en anpassning av

trafikbrottslagens bestämmelser om grovt rattfylleri till vad

som enligt det ovan anförda enligt utskottets mening bör gälla

för grovt sjöfylleri.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L20 godkänner vad

utskottet anfört.

4. Körkortsåterkallelse (mom. 5)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande 2" bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar således att gällande bestämmelser i

körkortslagen endast i begränsad utsträckning möjliggör

återkallelse av körkort vid onykterhet till sjöss. Som

motionären i motion L22 är inne på torde ökade möjligheter till

körkortsåterkallelse vid sjöfylleri ha en starkt återhållande

effekt på många fritidsbåtstrafikanter. Bara vetskapen om att

körkortet skulle kunna återkallas vid alla typer av sjöfylleri

skulle med all sannolikhet leda till att nykterheten till sjöss

förbättrades avsevärt.

Enligt utskottets mening bör dessa frågor om ökade möjligheter

till körkortsindragningar vid sjöfylleri lämpligen tas upp av

den utredning om promilleregler för sjötrafiken som aviseras i

propositionen.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till

motion L22 yrkande 2 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande körkortsåterkallelse

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L22 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Störande sjötrafik (mom. 6)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 3" bort ha

följande lydelse:

I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör

införas en bestämmelse som medger ingripanden mot dem som färdas

med ett fartyg på ett sådant sätt att omgivningen störs i

onödan. Genom de uttalanden som gjorts i propositionen finns det

emellertid en risk för att bestämmelsen i praktiken kommer att

få en alltför begränsad tillämpning. Som framhålls i motion L22

är det inte bara störningar på växt- och djurlivet inom vissa

områden som bör skyddas, utan bestämmelsen bör ha som mål att

skydda växter och djur även utanför områden som formellt inte

förklarats som skyddsområden.

Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i

propositionen och motion L22 yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande störande sjötrafik

att riksdagen dels antar 324 a § i regeringens förslag till

lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), dels med bifall till

motion 1990/91:L22 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört.

6. Informationsåtgärder (mom. 8)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp)

och Stina Eliasson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Vad gäller" och på s. 14 slutar med "till

motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Vad gäller yrkandet i motion L19 vill utskottet erinra om att

riksdagen vid åtskilliga tillfällen (se bl.a. LU 1986/87:18)

framhållit behovet av information om ny lagstiftning och dess

innehåll. I detta ärende är informationsbehovet särskilt

angeläget. De nya bestämmelserna avses träda i kraft redan den 1

juli 1991, dvs. endast en dryg månad efter riksdagens beslut.

Bestämmelserna berör en stor del av befolkningen. Om man kan få

till stånd en omedelbar efterlevnad kan de nya reglerna

förväntas få avsevärd betydelse för sjösäkerheten och trivseln

på sjön redan under innevarande båtsäsong. Att, såsom framhålls

i motion L911, inskärpa kravet på nykterhet till sjöss ter sig

mot denna bakgrund synnerligen angeläget inför just kommande

båtsäsong.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att regeringen

genom ett uppdrag till sjösäkerhetsrådet eller på annat lämpligt

sätt skall föranstalta om en brett upplagd informationskampanj

och andra lämpliga informationsåtgärder med anledning av de nya

reglerna i sjölagen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L19 yrkande 2 och med anledning av motion L911 yrkande 2

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande informationsåtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L19 yrkande 2 och

med anledning av motion 1990/91:L911 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Högfartsbåtar (mom. 9, motiveringen)

Elisabeth Persson (v) och Elisabet Franzén (mp) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med

"Vidare vill" och slutar med "av sjötrafik" bort ha följande

lydelse:

Lagutskottet vill för sin del framhålla att de problem som

aktualiseras i motion L910 under senare år blivit allt

allvarligare. Det framförs numera ofta kritik i massmedierna och

i andra sammanhang mot hur förarna av de motorstarka båtarna

beter sig i sjötrafiken. Frågor om kompetenskrav eller

behörighetsvillkor för denna typ av fartyg framstår som allt

angelägnare. Utskottet ser därför med tillfredsställelse på att

den utredning om promillegränser för sjötrafiken, som enligt

propositionen skall komma till stånd, även skall omfatta bl.a.

sådana frågor. Utskottet utgår från att direktiven för

utredningen kommer att utformas så att arbetet inriktas på att

få till stånd sådana ändringar i de den tidigare nämnda

kungörelsen om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar

att obligatoriska kunskapskrav införs för att få framföra s.k.

högfartsbåtar.

Särskilda yttranden

1. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m)

anför:

I ärendet ägnas ingående uppmärksamhet åt brottet rattfylleri

och åt valet av påföljd. Utskottet hänvisar bl.a. till

justitieutskottets betänkande 1989/90:JuU2, som avser de år 1989

genomförda ändringarna i trafikbrottslagen. I betänkandet gör

utskottet uttalanden som lett till att domstolarna i stor

utsträckning frångått att utdöma fängelse som normalpåföljd,

i följd varav reformen anmärkningsvärt nog fått motsatt verkan

mot vad som förutsatts. Moderaterna reserverade sig i utskottet

mot denna uppmjukning av straffpåföljden. Enligt de moderata

företrädarna borde här som eljest de allmänpreventiva

synpunkterna tillmätas avgörande betydelse. Domstolspraxis borde

följaktligen inte mildras. Vi moderater i lagutskottet finner

det angeläget att göra dessa påpekanden, eftersom vi icke till

någon del bär ansvaret för nuvarande otillfredsställande

ordning. Vi har också i särskilda motioner yrkat återinförande

av tidigare ordning.

Enligt vår mening bör andra påföljdsregler inte gälla till

sjöss än på land, detta av hänsyn till enhetlighet och harmoni i

rättsordningen. Vi är därför icke beredda att stödja förslaget i

reservation 3 att fängelse bör utdömas i större utsträckning

enligt sjölagen än enligt trafikbrottslagen och detta trots vår

allmänna inställning till straffets ändamål.

2. Påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri (mom. 3)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:

Vi anser att alkohol och trafik inte hör ihop vare sig till

lands eller till sjöss. Därför behövs det en rättslig samordning

av trafiknykterhetslagstiftningen i fråga om både

straffbestämmelsernas utformning och påföljdsval.

Frågan om promillereglering inom sjötrafiken har länge drivits

från folkpartiets sida, senast genom en reservation till

lagutskottets betänkande 1989/90:LU15. Vi har i det nu aktuella

ärendet medverkat till lagutskottets ställningstagande och

därmed till att frågan förts avsevärt närmare sin lösning.

När det gäller påföljdsvalet vid grovt sjöfylleri har i

lagutskottet uppkommit meningsskiljaktigheter som får ses mot

bakgrund av oklara uttalanden i justitieutskottets betänkande

1989/90:JuU2 om rattfylleri. Enligt vår uppfattning får

riksdagens mening anses ha varit att rattfyllerister även efter

ändringarna i trafikbrottslagen skall dömas minst lika strängt

som tidigare men att särskilda påföljder skall tillämpas för

alkoholproblematiker. Oavsett hur riksdagens ställningstagande i

fråga om påföljden för grovt rattfylleri än må uppfattas anser

vi dock att ett enhetligt synsätt bör prägla påföljdsvalet vid

grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri.

Sammanfattningsvis måste enligt vår mening målet vara att

uppnå en harmoniserad trafiknykterhetsreglering för väg- och

sjötrafiken.

I proposition 1990/91:128 framlagda lagförslag

Bilaga