Bet. 1990/91:LU36

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU36

Prisinformation

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

LU36

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till

prisinformationslag (prop. 1990/91:171). Den föreslagna lagen

innebär att uppgift om pris i regel skall lämnas när en

näringsidkare marknadsför bestämda varor och tjänster. Vidare

skall jämförpriser anges för sådana varuslag som konsumentverket

fastställt särskilda beräkningsgrunder för. Priset för en vara

skall anges på själva varan eller i dess omedelbara närhet. När

det gäller självbetjäningsbutiker med dagligvaror är huvudregeln

att själva varan skall prismärkas.

Vidare behandlas tre med anledning av propositionen väckta

motioner samt sju motioner från allmänna motionstiden år 1991

som rör prismärkningsfrågor samt s.k. extrapriser.

I samband med behandlingen har företrädare för

civildepartementet, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa

förbundet, ICA och Sveriges livsmedelshandlareförbund inför

utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och

avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats tre

reservationer (2 m, fp och en v).

Propositionen

I proposition 1990/91:171 föreslår regeringen

(civildepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att

riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till

prisinformationslag.

Lagförslaget har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen -- med avslag på regeringens förslag -- kompletterar

marknadsföringslagen (1975:1418) med föreskrifterna i 5§, 7§

och 8§ förslaget till prisinformationslag.

1990/91:L29 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om teknisk utveckling av verktyg för prismärkning för att

undvika arbetsskador.

1990/91:L30 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen

avslår regeringens förslag om en prisinformationslag.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991

1990/91:L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning mot extrapriser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prismärkning av varor.

1990/91:L708 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbud mot extrapriser.

1990/91:L709 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om prisinformation.

1990/91:L715 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning

till vad som anförts i motion 1990/91:Jo514 -- yrkas

2. att riksdagen beslutar förbjuda s.k. extrapriser i den

nuvarande utformningen,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag i syfte att

sanera reklamen inom livsmedelshandeln,

4. att riksdagen beslutar angående prismärkning i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående prisinformation,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om extrapriser,

1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prismärkning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om extrapriser,

1990/91:L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av lagstiftning mot

dagligvaruhandelns extrapriser.

Utskottet

Inom handeln har butikerna under de senaste decenniet i allt

större utsträckning gått över från traditionella utgångskassor

till s.k. datakassor. För närvarande svarar butiker med

datakassor för cirka hälften av försäljningsvolymerna inom

livsmedelshandeln. Många butiker med datakassor har slutat

artikelprismärka dagligvaror. Priset anges i stället på en

hyllkantsetikett där också vanligen jämförpriset finns angivet.

Vissa butiker med utvecklat teknikstöd har också s.k.

prisfrågeterminal med summeringsfunktion. Där kan konsumenten på

egen hand inhämta såväl prisinformation för enstaka varor som

exakt kostnad för sin varukorg. I datakassans sifferfönster kan

konsumenten, samtidigt som varan identifieras, oftast i klartext

få information om vilken kategori varan ingår i och dess pris.

Även datakassans kassakvitto är skrivet i klartext. Genom detta

kan konsumenten få information om vilken vara han har köpt och

priset för denna.

I propositionen läggs fram förslag till en

prisinformationslag. Enligt den föreslagna lagen åläggs

näringsidkare i detaljistledet en skyldighet att lämna

information om priset på de varor och tjänster som de

tillhandahåller konsumenterna.

Förslaget innebär i huvudsak följande. Prisinformation skall i

regel lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och

tjänster (4§). Priset på varor och tjänster skall anges

korrekt och tydligt (5§). Jämförpris skall anges beträffande

sådana varuslag för vilka konsumentverket har fastställt

särskilda beräkningsgrunder (7§). Om det slutliga priset för

en tjänst inte kan uppges, skall i stället för priset anges

grunderna för beräkningen av priset (8§). Priset för en vara

skall anges antingen på själva varan eller i dess omedelbara

närhet (10§). Dagligvaror som tillhandahålls genom

självbetjäning skall artikelprismärkas (11§). Prisinformation

skall dock få lämnas på något annat sätt när det är möjligt för

konsumenten att på ett enkelt sätt dels beräkna den sammanlagda

kostnaden för varorna, dels kontrollera att det pris som betalas

stämmer överens med prisangivelsen vid varan.

Marknadsföringslagens regelsystem skall tillämpas vid

underlåtenhet att följa prisinformationslagens föreskrifter.

Den nya lagen avses träda i kraft den 1 januari 1992.

Till grund för den föreslagna lagstiftningen ligger ett av

konkurrenskommittén avgivet delbetänkande (SOU 1990:108)

Prisinformation till konsumenter, vilket remissbehandlats.

I motion L28 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förklarar sig

motionärerna kunna godta de de krav på prisinformation som

föreskrivs i 5, 7 och 8§§ i regeringens lagförslag.

Motionärerna motsätter sig däremot förslaget att dagligvaror i

självbetjäningsbutiker skall artikelprismärkas. I motionen

påpekas att inemot hälften av remissinstanserna ställt sig

avvisande till en lagstadgad artikelprismärkning. Från de

konkurrensvårdande myndigheterna har därvid påpekats att priset

är ett viktigt konkurrensmedel och att en detaljreglering hämmar

konkurrensen och leder till leverantörsprismärkning med

åtföljande prisstelhet. Motionärerna framhåller vidare att

handelns kostnader kommer att öka väsentligt, vilket får bäras

av konsumenterna, och de ifrågasätter om konsumenterna är

beredda att betala denna kostnad. I det sammanhanget hänvisar

motionärerna till en i propositionen redovisad

opinionsundersökning rörande allmänhetens inställning till

prisinformation, vilken utförts av IMU-Testologen på uppdrag av

konsumentverket. Motionärerna drar den slutsatsen att kostnaden

för prismärkningen normalt sett kommer att bli högre än vad

konsumenterna enligt undersökningen är beredda att betala.

Opinionsundersökningen visar också att det stora flertalet

konsumenter är nöjda med prisinformationen i sin butik. Enligt

motionärerna finns det således inte heller något behov av en

prisinformationslag. Motionärerna yrkar att riksdagen avslår

lagförslaget och 5, 7 och 8§§ arbetas in i

marknadsföringslagen.

I motion L30 av Ulla Orring m.fl. (fp) yrkas avslag på

propositionen. Motionärerna delar inte regeringens uppfattning

att bristerna i prisinformationen är ett så stort problem att

lagstiftning är påkallad, och de anser att en tillfredsställande

prisinformation kan åstadkommas inom ramen för gällande regler.

I motionen betonas de kostnader som konsumenterna kommer att

drabbas av genom en lagstadgad artikelprismärkning.

Motionärerna framhåller också att erfarenheterna visar att

förhandlingar och frivilliga överenskommelser är ett effektivare

medel än tvingande lagreglering.

Frågan om prisinformationen i dagligvaruhandeln har vidare

tagits upp i flera motioner som väckts under allmänna

motionstiden år 1990. I motion L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s)

framhålls sålunda att prismärkning på varan bör

lagstiftningsvägen göras till ett obligatorium. Sådan

prismärkning bör dock kunna underlåtas i vissa fall, bl.a. när

det gäller varor som köps ofta och beträffande vilka

artikelmärkningen kan vara svår att genomföra. En förutsättning

härför bör vara att priset anges i omedelbar anslutning till

varans exponering. Enligt motionärerna bör som ytterligare en

huvudregel gälla att varor som används i skyltning skall

prismärkas tydligt. Motionärerna begär (yrkande 2) ett

tillkännagivande om det anförda.

I motion L709 av Lisbet Calner m.fl. (s) kritiseras systemet

med hyllkantsmärkning i dagligvaruhandeln. Enligt motionärerna

innebär hyllkantsmärkningen flera nackdelar för konsumenten

jämfört med en ordning där priset anges direkt på varan.

Motionärerna understryker vikten av att prisinformationen är

lättillgänglig för kunden och förordar att artikelprismärkningen

bibehålls i avvaktan på att den tekniska utvecklingen erbjuder

andra och bättre lösningar. De yrkar att det anförda ges

regeringen till känna.

Även i motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) begärs (yrkande 4)

ett tillkännagivande om prisinformationen inom

dagligvaruhandeln. Motionärerna kritiserar den nuvarande

prisinformationen i olika avseenden och anser att

artikelprismärkningen bör finnas kvar och att nya metoder att

förbättra informationen bör utarbetas i samband med handeln.

Enligt motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) utgör

prismärkning på varor en synnerligen viktig del av företagens

information till konsumenterna. Någon anledning för myndigheter

att föreskriva var och hur prismärkningen skall ske finns

emellertid inte så länge som kunden utan onödig tidsåtgång

tydligt kan informera sig om priset. Motionärerna understryker

att datoriseringen inom detaljhandeln inte får leda till en

försämring av prismärkningen men att detaljerade föreskrifter

bör undvikas och eventuella brister botas genom självsanering,

påverkan och frivilliga överenskommelser. I motionen yrkas

(yrkande 7) ett tillkännagivande om det anförda.

I motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) begärs (yrkande 6)

också ett tillkännagivande rörande prismärkningen. Enligt

motionärerna är prismärkningen ett viktigt konkurrensmedel men

kunden måste kunna utläsa priset direkt på varan eller på

hyllkanten. Riktlinjer för prismärkningen bör kunna dras upp av

konsumentverket och branschen utan lagstiftning.

I likhet med regeringen anser utskottet att en god

prisinformation och prismedvetenhet hos konsumenterna har stor

betydelse för konkurrensen på marknaden. Information om priser

och andra förhållanden som ger konsumenterna möjlighet till väl

underbyggda inköpsval har vidare en återhållande effekt på

prisnivån. Också i andra avseenden är det från konsumenternas

synpunkt angeläget att informationen till konsumenterna är

tillfredsställande. Att konsumenterna får sakliga och

informativa uppgifter om varor och tjänster som tillhandahålls

på marknaden är sålunda en förutsättning för att hushållen skall

kunna använda sina resurser effektivt och för att konsumenternas

ställning skall kunna stärkas. Ett viktigt inslag i

konsumentpolitiken är därför att åstadkomma en förbättrad

information till konsumenterna.

Huvudansvaret för att konsumenterna får tillräcklig

information vilar på företagen på marknaden. Konsumentverket

skall å sin sida utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas

marknadsföring och produktinformation. Sådana riktlinjer antas

vanligen efter överenskommelser mellan konsumentverket och

företrädare för berörda näringsidkare. På

prisinformationsområdet har konsumentverket beslutat om vissa

riktlinjer som alltjämt är gällande. När det gäller

prisinformationen för dagligvaror i butiker med datakassor

träffades -- efter förhandlingar mellan konsumentverket och

handeln -- år 1986 likalydande överenskommelser i frågan mellan

konsumentverket och envar av de största intressenterna inom

dagligvaruhandeln.

Överenskommelsen gick ut på att dagligvaror i normalfallet

borde artikelprismärkas. Undantag gjordes för vissa varor som

traditionellt prismärks på annat sätt. Överenskommelsen innebar

vidare att ett antal s.k. testbutiker kunde få minska

omfattningen av artikelprismärkningen för att pröva alternativa

system för prisinformation. År 1988 sade några av handelns

företrädare upp överenskommelsen.

Marknadsdomstolen har därefter i ett år 1991 meddelat beslut

(MD 1991:3) prövat frågan om prismärkning av dagligvaror i

självbetjäningsbutiker. Domstolen har därvid slagit fast att

marknadsföringslagen inte innefattar en skyldighet att prismärka

varje sådan vara i butik med självbetjäning om butiken använder

hyllkantsmärkning som uppfyller vissa krav.

I propositionen framhålls att -- trots omfattande insatser för

att förbättra prisinformationen i detaljhandeln -- informationen

inom vissa områden uppvisar stora brister. De nuvarande

förhållandena har därför kritiserats av bl.a. konsumentverket.

Kritiken avser särskilt att ordningen med förhandlingar mellan

verket och näringslivet är trög samt att man, trots att

marknadsföringslagen varit i kraft under en lång tid, inte har

fått en fast och täckande praxis på prisinformationsområdet.

Svårigheterna att dra mera generella slutsatser av

marknadsdomstolens avgöranden har också framhållits.

Mot bakgrund av vad som anförs i propositionen anser utskottet

det angeläget att åtgärder vidtas i syfte att tillförsäkra

konsumenterna en fullgod prisinformation. Särskilt

betydelsefullt är enligt utskottets mening att prisinformationen

om dagligvaror i självbetjäningsbutiker förbättras. Vilken

standard på informationen som enligt gällande rätt kan krävas i

butiker som övergått från artikelprismärkning till

hyllkantsmärkning framgår av det ovan redovisade beslutet från

marknadsdomstolen. Enligt utskottets mening kan denna standard

inte till fullo anses motsvara vad som behövs för att

konsumenternas intressen på området skall kunna tillgodoses. I

enlighet med det sagda delar utskottet regeringens uppfattning

att marknadsföringslagens regelsystem bör kompletteras med

lagbestämmelser som klarlägger vilka grundläggande krav som

ställs på prisinformationen till konsumenterna. En lagstiftning

om prisinformation bör dock inte göras mer långtgående och

detaljerad än som oundgängligen erfordras med hänsyn till

konsumenternas behov av skydd. En avvägning måste även göras

gentemot handelns behov av rationell hantering och ökad

effektivitet. Viktigt är också att en lagreglering inte utformas

så att framtagandet av nya tekniska lösningar för

prisinformation motarbetas liksom att de anställdas arbetsmiljö

beaktas.

Vid ett ställningstagande till en skärpning av kraven på

prisinformationen till konsumenterna måste givetvis

kostnadsaspekterna beaktas. Detta gäller inte minst effekterna

inom dagligvaruhandeln. Otvivelaktigt förhåller det sig så att

förslaget om artikelprismärkning kommer att medföra

kostnadsökningar för de butiker av självbetjäningstyp som

upphört med sådan prismärkning. Som närmare framgår av

propositionen kan det emellertid inte med någon större säkerhet

beräknas hur stora dessa kostnader blir. I betydande

utsträckning är kostnaderna beroende av sådana faktorer som hur

ofta varorna måste märkas om, exempelvis i samband med

extrapriserbjudanden. Mot den nackdel som vissa kostnadsökningar

kan medföra måste ställas de fördelar för konsumenterna som en

bättre prisinformation ger. Om prisinformationen förbättras ökar

konsumenternas prismedvetenhet och därmed deras möjligheter att

göra väl avvägda val. En lättillgänglig prisinformation sparar

också tid för konsumenterna.

Sammantaget anser utskottet att övervägande skäl talar för att

en prisinformationslag bör genomföras. Det av regeringen

framlagda lagförslaget ligger väl i linje med de synpunkter som

utskottet ovan anfört och även med de önskemål som framförts i

flera av de under allmänna motionstiden i år väckta motionerna.

Förslaget bör därför läggas till grund för lagstiftning.

Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen. Med

hänsyn härtill är någon riksdagens vidare åtgärd inte påkallad

med anledning av motionerna L707 yrkande 2, L709 och L715

yrkande 4, vilka alltså avstyrks. Ställningstagandet innebär att

utskottet också avstyrker bifall till motionerna L28, L30, L716

yrkande 7 och L724 yrkande 6.

I motion L29 av Göran Magnusson (s) tas upp

arbetsmiljöproblemen i samband med artikelprismärkning.

Motionären är positiv till prismärkningen men påpekar att det

sätt på vilket märkningen för närvarande utförs har föranlett

arbetsskador med sjukskrivningar och omplaceringar som följd.

Enligt motionären bör det till undvikande av arbetsskador tas

initiativ till teknisk utveckling av verktyg för prismärkning.

Motionären yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget

att den personal som är sysselsatt med prismärkning inte drabbas

av arbetsskador på grund av olämpliga verktyg. För handelns

anställda liksom andra arbetstagare gäller att det är

arbetsgivaren som har huvudansvaret för arbetsmiljön inom den

verksamhet som han bedriver. Regeringen har nyligen i

proposition 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering framlagt

förslag till en genomgripande reform på arbetsmiljöområdet.

Enligt propositionen skall arbetsmiljörisker i första hand mötas

med tidiga och förebyggande insatser. I detta syfte föreslås ett

flertal åtgärder. Förslagen innebär bl.a. att i arbetsmiljölagen

(1977:1160) förs in uttryckliga krav om att teknik,

arbetsorganisation och arbetets innehåll skall utformas så att

arbetstagare inte utsätts för fysiska eller psykiska

belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall.

Arbetsgivarens ansvar ökas genom en ny bestämmelse i

arbetsmiljölagen som ger arbetsgivaren skyldighet att

systematiskt planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. I

denna skyldighet ligger ett krav på att arbetsgivaren

fortlöpande undersöker riskerna i verksamheten och genomför de

åtgärder som behövs.

Utskottet kan således konstatera att förslagen i proposition

140 innebär en ökad satsning på förebyggande åtgärder och därmed

starka incitament till utvecklandet av ny teknik som kan

undanröja riskerna för arbetsskador. Självfallet kommer

förslagen, om de genomförs, att få stor betydelse också för

arbetstagarna inom handeln. I sammanhanget vill utskottet peka

på att projekt som syftar till utvecklandet av

arbetsmiljöförbättrande åtgärder kan stödjas med medel från

arbetslivsfonden och att både arbetsgivarsidan och

arbetstagarsidan kan ansöka om stöd för sådana projekt. Av

proposition 140 framgår att den centrala arbetslivsfonden liksom

de regionala arbetslivsfonderna i fortsättningen även skall vara

pådrivande och verka för att anpassnings- och

rehabiliteringsprojekt kommer i gång. Särskild uppmärksamhet

skall vidare ägnas åt de mindre företagen. Med hänsyn till det

sagda anser utskottet att något särskilt tillkännagivande med

anledning av motion L29 inte är påkallat, och utskottet

avstyrker därför bifall till motionen.

Frågor om s.k. extrapriser tas upp i flera motioner. I

motion L707 av Ulla Pettersson m.fl. (s) framhålls att handeln

inte följer de riktlinjer för information om tillfälliga

prissänkningar som konsumentverket utfärdat samt att systemet

med extrapriser drar med sig ökade kostnader för företagen i

form av ommärkning, annonsering m.m. Kostnaderna har ansetts

medföra fördyringar på uppemot 9 miljarder kronor och får bäras

av konsumenterna genom högre varupriser. Motionärerna påpekar

att extrapriserna kan gynna vissa konsumentgrupper, bl.a.

flerbarnsfamiljerna, men att också dessa grupper sannolikt

skulle vara mera betjänta av en lägre och jämn prissättning på

alla varor. Härtill kommer enligt motionärerna att man för att

kunna utnyttja tillfälliga prissänkningar måste ha vissa

förutsättningar såsom tid, ekonomiska resurser,

förvaringsutrymmen m.m. Dessa förutsättningar saknas dock ofta i

ekonomiskt svaga grupper och bland ungdomar. En annan nackdel

med extraprissystemet är att det leder till en likriktning av

konsumenternas inköp. Motionärerna anser att tiden nu är mogen

för lagstiftning som begränsar alternativt förbjuder

användningen av extrapriser. I andra hand anser motionärerna att

användningen av extrapriser bör lagregleras. Motionärerna yrkar

(yrkande 1) ett tillkännagivande om det anförda.

Också i motion L708 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) påtalas

extraprisernas effekter i form av fördyring av

livsmedelspriserna. Motionärerna anser att extrapriserna bör

förbjudas och begär ett tillkännagivande härom.

I motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas (yrkande 2) att

riksdagen beslutar förbjuda användningen av extrapriser i deras

nuvarande form samt (yrkande 3) att riksdagen hos regeringen

begär förslag i syfte att sanera reklamen inom

livsmedelshandeln. Motiveringen till yrkandena finns i motion

1990/91:Jo514 vari framhålls att bristen på konkurrens och på

samhällelig kontroll av prisutvecklingen har gjort det möjligt

för livsmedelsgrossister och detaljister att lägga ned stora

summor årligen på reklam och vältra över dessa kostnader på

konsumenterna. Det råder dock delade meningar i fråga om hur

stora summorna är. En analys av de sammantagna konsekvenserna

för konsumenterna av reklam, extrapriser, rabatterbjudanden m.m.

måste därför göras. Motionärerna påpekar vidare att vissa

varuslag nästan alltid säljs till extrapriser, något som strider

mot principen att extrapris skall vara en tillfällig sänkning av

det pris som normalt tas ut för varan. Även i övrigt anser

motionärerna det angeläget att reklamfloran rensas upp, eftersom

rabattkuponger och andra reklamerbjudanden medför fördyringar

för konsumenterna.

Reklamen inom livsmedelshandeln kritiseras även i motion L725

av Elisabeth Persson m.fl. (v). Särskilt kritiska är

motionärerna mot systemet med extrapriser. Motionärerna påpekar

att det inte är ovanligt att extrapriset på en vara är högre än

det ordinarie priset. Liksom i motion L715 påtalas vidare att

många varuslag ständigt tillhandahålls till extrapris. Enligt

motionärerna torde alla seriösa bedömare vara eniga om att

extrapriserna kostar konsumenterna miljardbelopp på grund av

handelns utgifter för ommärkning och reklam. Motionärerna anser

att extrapriserna bör förbjudas och yrkar (yrkande 2) att vad

som anförts om behovet av lagstiftning mot extrapriser inom

dagligvaruhandeln ges regeringen till känna.

En mera positiv inställning till systemet med extrapriser

redovisas i motionerna L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och L724

av Ulla Orring m.fl. (fp). Motionärerna i motion L716 anser

sålunda att extrapriserna bör få vara kvar, eftersom

prissättningen är ett viktigt konkurrensmedel inom handeln. En

enhetlig prissättning gynnar enligt motionärerna varken

näringsidkarna eller konsumenterna och leder inte till lägre

priser. Näringsidkare som önskar tillämpa enhetspriser bör dock

självfallet få göra det i fri konkurrens. Motionärerna begär

(yrkande 8) ett tillkännagivande om det anförda. Liknande

synpunkter förs fram i motion L724, vari understryks att

konsumenternas intressen bäst beaktas vid en fri konkurrens med

bl.a. fri prissättning. Motionärerna motsätter sig ett förbud

mot extrapriser och anser att konsumentverket och företagen bör

komma överens om nya riktlinjer för tillfälliga prissänkningar.

I motionen yrkas (yrkande 7) att det anförda ges regeringen till

känna.

Utskottet erinrar om att extrapriserna redan i mitten av

1970-talet var föremål för debatt, vilket bl.a. resulterade i

att konsumentverket tillsammans med handeln utfärdade riktlinjer

(KOVFS 1977:1) för information till konsumenter vid tillfälliga

prisaktiviteter för dagligvaror (extrapriser). Reglerna började

tillämpas år 1978 och innebär i korthet att termen "extrapris"

och/eller röd prismärkningslapp endast får användas om varan i

fråga ingår i kedjans ordinarie sortiment, om varan har ett

ordinarie tillämpat pris, om nedsättningen är minst 10 % (utom

för varor med låg marginal) samt om nedsättningen varar i högst

fyra veckor. Enligt ett beslut av marknadsdomstolen skall

dessutom även jämförpriset anges tillsammans med extrapriset vid

centrala samaktiviteter.

Handelns intresse för kampanjrabatter (extrapriser)

behandlades av livsmedelsutredningen i det år 1987 avgivna

betänkandet (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och

livsmedelskvalitet. I syfte att försöka komma till rätta med

extraprissystemets negativa konsekvenser föreslog utredningen

att nuvarande system med dubbel prismärkning (ordinarie pris och

extrapris) skulle ersättas med ett enprissystem, där endast ett

pris, det faktiskt tillämpade, skulle anges vid annonsering och

prismärkning. Detta pris skulle enligt utredningen kunna vara

ett nedsatt pris i förhållande till tidigare tillämpat pris.

Frågan om extraprissystemet har därefter tagits upp i

direktiven (dir. 1989:12) till konkurrenskommittén. Enligt

direktiven har kommittén i uppdrag att föreslå åtgärder som

verksamt kan bidra till en ökad konkurrens samt att överväga

ändringar i konkurrenslagstiftningen. Kommittén skall särskilt

analysera konkurrensen inom livsmedelsområdet och andra

reglerade sektorer och föreslå åtgärder som ökar konkurrensen.

Vidare skall kommittén överväga frågan om en lagreglering

rörande prisinformationen till konsumenterna. I anslutning till

kommitténs uppdrag i sist nämnda avseende påpekas i direktiven

de brister som för närvarande förekommer i vissa företags

prisinformation när det gäller bl.a. extrapriser. Kommittén

skall försöka kartlägga bristerna och lämna förslag till

åtgärder för deras avhjälpande. Sina överväganden rörande

prisinformationen har kommittén redovisat i det tidigare nämnda

delbetänkandet (SOU 1990:106) Prisinformation till konsumenter.

I delbetänkandet aviserar kommittén att den i sitt fortsatta

arbete kommer att överväga ett förbud mot horisontellt

prissamarbete på livsmedelssektorn och därvid ta ställning

till om förbudet i så fall skall omfatta också rekommenderade

priser, s.k. cirkaprislistor. I det sammanhanget framhåller

kommittén att det hade varit en uppenbar fördel om man i samband

med prisinformationsfrågorna också hade kunnat ta upp den

kontroversiella diskussionen om extrapriserna. Enligt

kommittén handlar emellertid mycket av denna diskussion även om

frågan huruvida de nedsatta priserna skall jämföras med ett pris

som tillämpats av den aktuella butiken eller om jämförelse skall

få ske med ett pris ur en cirkaprislista som i realiteten inte

tillämpats i butiken. Därmed är enligt kommittén

extraprisdiskussionen också intimt förknippad med

ställningstagandet till cirkaprislistorna, och det blir inte

möjligt att ta ställning till extraprisernas behandling innan

ställning tagits till frågan om förbud mot rekommenderade

priser. Kommittén har därför tvingats uppskjuta behandlingen av

extrapriserna till slutbetänkandet.

Som framgår av det anförda är således frågan om

extraprissystemet för närvarande föremål för

konkurrenskommitténs överväganden. Utskottet utgår från att

kommittén därvid även tar upp spörsmål om sådana

rabatterbjudanden av olika slag som kritiseras i motion L715.

Lika litet nu, som då utskottet våren 1990 (bet. 1989/90:LU21)

behandlade en motion om extraprissystemet, anser utskottet att

resultatet av konkurrenskommitténs arbete bör föregripas genom

några uttalanden från riksdagens sida. Utskottet vill dock

tillägga att -- som berörs i bl.a. den ovan behandlade motionen

L709 -- frågan om extrapriserna inte kan ses isolerat från

spörsmålet om prisinformationen i dagligvaruhandeln. Den

skyldighet för butikerna att artikelprismärka sina varor som

följer av det i propositionen framlagda förslaget medför att

betydande resurser måste satsas på ommärkning av de varor som

skall säljas till extrapris. Särskilt för de företag som

övergivit artikelprismärkningen till förmån för

hyllkantsmärkning kan detta leda till sådan tidsutdräkt och

kostnadsökning att systemet med extrapriser förlorar sin

dragningskraft. Vid en skärpning av kraven på prisinformation

kan därför på sikt användningen av extrapriser komma att minska

eller kanske helt upphöra. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna L707 yrkande 1, L708, L715 yrkandena 2

och 3, L716 yrkande 8, L724 yrkande 7 samt L725 yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande prisinformation

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L28, motion

1990/91:L30, motion 1990/91:L707 yrkande 2, motion 1990/91:L709,

motion 1990/91:L715 yrkande 4, motion 1990/91:L716 yrkande 7 och

motion 1990/91:L724 yrkande 6 antar regeringens förslag till

prisinformationslag,

res. 1 (m, fp)

2. beträffande arbetsmiljön

att riksdagen avslår motion 1990/91:L29,

3. beträffande extrapriser

att riksdagen avslår motion 1990/91:L707 yrkande 1, motion

1990/91:L708, motion 1990/91:L715 yrkandena 2 och 3, motion

1990/91:L716 yrkande 8, motion 1990/91:L724 yrkande 7 och motion

1990/91:L725 yrkande 2.

res. 2 (m, fp)

res. 3 (v)

Stockholm den 16 maj 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla

Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström

(m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Margareta Gard

(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth

Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla

Andersson (s), Sven-Åke Nygårds (s) och Ulla-Britt Åbark (s).

Reservationer

1. Prisinformation (mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m),

Margareta Gard (m) och Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar

med "I likhet" och på s. 7 slutar med "yrkande 6" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening ingår prisinformation som en mycket

viktig del i företagens information till konsumenterna. För

företagen är det därför en naturlig åtgärd att så tydligt och

effektivt som möjligt informera konsumenterna om priset på de

varor och tjänster som de tillhandahåller. Prisinformationen är

också ett konkurrensmedel. Om konsumenterna inte får den

information som de efterfrågar torde de nämligen som regel vända

sig till ett annat företag som tillgodoser deras önskemål på ett

bättre sätt. Med hänsyn till det sagda anser utskottet att det

bör kunna överlämnas åt företagen att själva avgöra hur

prisinformationen skall vara utformad i detalj. Endast vissa

grundläggande krav på prisinformationen behöver således läggas

fast i lagstiftningen. Sådana krav är att priset för varor och

tjänster skall anges korrekt och tydligt, att jämförpris skall

uppges samt att beträffande tjänster grunden för prisberäkningen

skall anges när det slutliga priset inte kan anges.

Som framgår av det anförda har utskottet den inställningen att

det varken är lämpligt eller nödvändigt med en detaljreglering

rörande prisinformationen. Detta gäller inte minst förslaget att

dagligvaror i självbetjäningsbutikerna skall artikelprismärkas.

I propositionen har inte anförts några som helst omständigheter

som tyder på att konsumenterna skulle efterfråga en sådan

lagreglering som nu föreslås. Tvärtom visar den i propositionen

intagna sammanfattningen av en opinionsundersökning som

IMU-Testologen utfört på konsumentverkets uppdrag att 86% av

konsumenterna är nöjda med prisinformationen i sin butik.

Beträffande butiker med datorkassor som saknar prislappar är

antalet nöjda konsumenter något mindre men skillnaden är liten.

Mot den föreslagna skyldigheten att artikelprismärka kan vidare

anföras starka skäl. Som påpekas i motion L28 har inemot hälften

av remissinstanserna motsatt sig förslaget. De

konkurrensvårdande myndigheterna har därvid påpekat riskerna för

att konkurrensen hämmas och att prisstelhet uppkommer, vilket i

sig leder till en högre prisnivå för konsumenterna. Liknande

synpunkter har framförts av handelns företrädare vid den hearing

som utskottet har hållit i ärendet. Härtill kommer att handelns

direkta kostnader för artikelprismärkningen kommer att bli

stora, kanske uppemot flera hundra miljoner kronor per år, vilka

också får bäras av konsumenterna. Det saknas belägg för att

konsumenterna i allmänhet skulle vara benägna att stå för dessa

kostnader i form av högre varupriser.

Sammanfattningsvis anser utskottet således i likhet med

motionärerna i motionerna L28 och L30 att regeringens förslag

inte bör genomföras. Utskottets ställningstagande innebär att

utskottet tillstyrker bifall till motion L30 och avstyrker

regeringens förslag samt motionerna L707 yrkande 1, L709 och

L715 yrkande 4. Härigenom tillgodoses i allt väsentligt

önskemålen i motionerna L28, L716 yrkande 7 och L724 yrkande 6.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande prisinformation

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L30 samt med

anledning av motion 1990/91:L28, motion 1990/91:L716 yrkande 7

och motion 1990/91:L724 yrkande 6 avslår regeringens förslag

till prisinformationslag och motion 1990/91:L707 yrkande 2,

motion 1990/91:L709 och motion 1990/91:L715 yrkande 4.

2. Extrapriser (mom. 3)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m),

Margareta Gard (m) och Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Som framgår" och slutar med "yrkande 2" bort ha

följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motionerna L716 och L724 anser

utskottet att det nuvarande extraprissystemet bör finnas kvar.

Prissättningen är ett viktigt konkurrensmedel inom handeln, och

tillfälliga prisnedsättningar måste därför kunna genomföras som

ett led i konkurrensen mellan företagen. Utskottet kan inte dela

uppfattningen att ett avskaffande av extrapriserna skulle ge

konsumenterna några fördelar i form av exempelvis lägre

varupriser. Tvärtom skulle troligen en sådan åtgärd minska

konkurrensen, vilket i sig är ägnat att leda till fördyringar.

Enligt utskottets mening bör således regeringen genom

tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén klarlägga att

kommitténs fortsatta arbete skall bedrivas med utgångspunkt i

att systemet med extrapriser skall få fortsätta att gälla.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna

L716 yrkande 8 och L724 yrkande 7 som sin menng ge regeringen

till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker

bifall till motionerna L707 yrkande 1, L708, L715 yrkandena 2

och 3 samt L725 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande extrapriser

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 8

och motion 1990/91:L724 yrkande 7 samt med avslag på motion

1990/91:L707 yrkande 1, motion 1990/91:L708, motion 1990/91:L715

yrkandena 2 och 3 och motion 1990/91:L725 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Extrapriser (mom. 3)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Som framgår" och slutar med "yrkande 2 " bort ha

följande lydelse:

Som framhålls i flertalet av motionerna finns det flera

nackdelar med extraprissystemet. Handelns utgifter för reklam,

ommärkning m.m. i samband med extrapriserbjudanden uppgår till

mycket stora belopp, och konsumenterna får bära dessa kostnader

i form av högre priser. Detsamma gäller för övrigt också vid

olika rabatter och andra förmånserbjudanden. Extraprissystemet

har vidare i flera avseenden förlorat sin ursprungliga mening,

nämligen att vara en rent tillfällig prissänkning. En stor del

av våra vanligaste dagligvaror säljs i dag till extrapris, och

det förekommer att extrapriset är högre än det normala priset.

En annan nackdel är att extrapriserna kommit att bli det helt

övervägande konkurrensmedlet och att någon verklig konkurrens

med kvalitet och allmänt låg prisnivå som medel inte förekommer

mellan företagen. Extrapriserna leder vidare till en likriktning

av konsumenternas inköp och försvårar för konsumenterna att göra

väl avvägda inköp.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att ett förbud bör

införas mot extrapriser. Angeläget är också att reklamen inom

dagligvaruhandeln även i övrigt saneras. Vad utskottet sålunda

anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L707 yrkande 1,

L708, L715 yrkandena 2 och 3 samt L725 yrkande 2 som sin mening

ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker därmed bifall till

motionerna L716 yrkande 8 och L724 yrkande 7.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande extrapriser

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L707 yrkande 1,

motion 1990/91:L708, motion 1990/91:L715 yrkandena 2 och 3 och

motion 1990/91:L725 yrkande 2 samt med avslag på motion

1990/91:L716 yrkande 8 och motion 1990/91:L724 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I proposition 1990/91:171 framlagt lagförslag

Bilaga