Bet. 1990/91:LU37

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU37

Den lokala konsumentverksamheten

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

LU37

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en skrivelse från regeringen

(skr. 1990/91:143) om den lokala konsumentverksamheten. I

skrivelsen redovisas bl.a. de åtgärder regeringen har vidtagit

för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna syftar till att öka

kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess

effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal

konsumentverksamhet. Åtgärderna har också till syfte att stärka

frivilliga organisationers möjligheter att lokalt arbeta med

konsumentfrågor samt att effektivisera det statliga stödet till

den lokala konsumentverksamheten.

Vidare behandlar utskottet dels fyra med anledning av

skrivelsen väckta motioner, dels -- helt eller delvis -- åtta

motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1990/91,

dels en motion som väckts med anledning av regeringens skrivelse

1990/91:77 om invandrar- och flyktingpolitiken och dels en

motion som väckts med anledning av regeringens proposition

1990/91:149 om radio- och TV-frågor.

Vad som anförts i skrivelsen föranleder inga erinringar från

utskottets sida. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och ett särskilt

yttrande.

Skrivelsen

I regeringens skrivelse 1990/91:143 ges riksdagen tillfälle

att ta del av vad regeringen anfört om den lokala

konsumentpolitiska verksamheten.

Motioner

Motioner väckta med anledning av skrivelse 1990/91:143

1990/91:L24 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda

s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ytterligare insatser för

konsumentverksamhet inom utbildningen och utökade kontakter med

skolan.

1990/91:L25 av Elisabeth Persson och Jan Jennehag (båda v)

vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om

statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet liksom om

utformningen av detta bidrag i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1990/91:L26 av Stina Gustavsson (c) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hushållningssällskapens betydelse i det

lokala konsumentarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en prioritering av budgetrådgivning och

skuldsaneringsarbete i det lokala konsumentarbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett förbättrat samarbete mellan

den lokala kommunala konsumentverksamheten och socialtjänsten.

1990/91:L27 av Elisabet Franzén (mp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den kommunala konsumentverksamheten

bör uppmuntras till att öka miljö- och energimedvetenheten hos

konsumenterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den kommunala konsumentverksamheten

måste hålla isär de intressen den företräder när det gäller

marknadsbevakning och andra uppgifter.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L706 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda

s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

den samlade konsumentverksamheten med bl.a. syftet att förstärka

den kommunala konsumentverksamheten.

1990/91:L710 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ett program för den lokala

konsumentverksamheten.

1990/91:L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp)

vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

konsumentvägledarna bör uppmuntras att i möjligaste mån tala

klarspråk, även när det gäller att avråda från produkter som av

olika anledningar inte kan rekommenderas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

inom ramen för en heltäckande konsumentupplysning särskild

uppmärksamhet bör ägnas matvarorna.

1990/91:L717 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den lokala konsumentverksamheten.

1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari hemställs

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den lokala konsumentrådgivningen.

1990/91:L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur stödet

till de lokala konsumentvägledarna och de frivilliga

konsumentorganisationerna skall utformas.

1990/91:L726 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c) vari

-- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Ub820 --

hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om att en

utredning tillsätts med direktiv att lägga fram förslag till en

bättre konsumentrådgivning och utbildning i konsumentfrågor i

enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari

hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att produktinformationen och

konsumentvägledningen skall reformeras och förbättras.

Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:149 om

radio- och TV-frågor

1990/91:K79 av Krister Skånberg (mp) vari -- såvitt nu är i

fråga -- hemställs

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökade anslag till konsumentupplysning.

Motion väckt med anledning av skrivelse 1990/91:77 Invandrar-

och flyktingpolitiken

1990/91:Sf22 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om konsumentupplysning till invandrare.

Utskottet

Inledning

Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen vid

tre tillfällen -- år 1972 (prop. 1972:33, NU 40), år 1975 (prop.

1975:40, NU 26) och år 1986 (prop. 1985/86:121, LU 34). Det

förstnämnda beslutet innebar bl.a. att konsumentverket

inrättades som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor

medan för den lokala konsumentverksamheten förespråkades en

utbyggnad av den kommunala konsumentorganisationen. I 1975 års

beslut drogs ytterligare riktlinjer upp för den kommunala

konsumentverksamheten med intentionerna att kommunernas

medverkan i konsumentpolitiken skulle byggas ut väsentligt.

I 1986 års konsumentpolitiska beslut bekräftades att den

lokala verksamheten skulle ges hög prioritet. I sitt av

riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet. LU 1985/86:34)

framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar

en central roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade

enligt utskottet sin grund i att det är på lokal nivå man

lättast fångar upp konsumentproblemen och når dem som i första

hand behöver hjälp samt finner de flesta företag vars verksamhet

berör konsumenterna. Utskottet underströk också vikten av en

fortsatt, snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten,

men hade förståelse för att man i särskilt de minsta och

resurssvagaste kommunerna tvekade att använda de knappa

resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet påpekade dock att

en satsning på konsumentpolitisk verksamhet kunde innebära att

inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden.

Någon anledning att införa ett obligatorium kunde utskottet

inte finna. Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på

konsumentverket att lämna erforderligt stöd och biträde åt

kommunerna när frågan om inrättande av konsumentverksamhet

utreds på lokal nivå. Det var också angeläget att verket sökte

initiera sådan utredning i kommuner där verksamhet på området

saknades. Utskottet underströk också vikten av att

konsumentfrågorna inte endast blev en tjänstemannafråga i

kommunerna utan att de fick politisk förankring. Enligt

utskottet hade konsumentverket som centralt konsumentorgan en

viktig uppgift att fylla när det gällde att ge de

förtroendevalda vägledning och stöd.

Frågor om obligatorisk kommunal konsumentverksamhet har

därefter aktualiserats vid två tillfällen under senare tid

nämligen år 1989 och år 1990 med anledning av motioner. I sina

av riksdagen godkända betänkanden i ärendena (bet. 1988/89:LU17

och 1989/90:LU21) har utskottet -- i anslutning till en

redovisning av konsumentverkets arbete med att stimulera och

stödja utvecklingen av den lokala konsumentverksamheten --

framhållit att det var angeläget att utbyggnaden av den

kommunala konsumentverksamheten fortsatte, och utskottet har

utgått från att konsumentverket även i fortsättningen aktivt

verkade i detta syfte. Utskottet har lika litet då som när

frågan prövades år 1986 kunnat ansluta sig till uppfattningen

att det bör vara obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla

konsumentvägledning. Enligt vad utskottet uttalat måste det

överlåtas på varje kommun att inom ramen för tillgängliga

resurser fatta beslut om konsumentverksamheten.

Stöd till kommunal konsumentverksamhet

I skrivelsen redovisar regeringen hur den lokala

konsumentverksamheten har utvecklats. Bedömningen är att

verksamheten har byggts ut tillfredsställande fram till år 1990

även om viss oro funnits för att utbyggnaden gått för långsamt

och för att kvaliteten i verksamheten varierar för mycket i

landet. År 1990 hade 271 av landets 284 kommuner

konsumentverksamhet men därefter minskade för första gången

sedan verksamheten började byggas upp år 1972 antalet kommuner

med kommunal konsumentverksamhet. Under senare tid har flera

kommuner beslutat att lägga ned eller begränsa

konsumentverksamheten.

I skrivelsen gör regeringen bedömningen att det behövs ett

utökat stöd till den lokala konsumentverksamheten om den skall

utvecklas i enlighet med riksdagens konsumentpolitiska beslut år

1986. Åtgärderna måste utgå från rådande ekonomiska läge och det

pågående reformarbetet i kommunerna. Enligt regeringen bör

åtgärder inriktas på att öka kunskaperna om den kommunala

konsumentverksamheten och dess effekter samt utveckla formerna

för en effektivare kommunal konsumentverksamhet. Vidare bör

åtgärderna stärka frivilliga organisationers möjligheter att

lokalt arbeta med konsumentfrågor samt effektivisera det

statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten.

Kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess

effekter anser regeringen kunna förbättras genom att

verksamheten utvärderas i större utsträckning samt resultaten

aktivt sprids i och mellan kommunerna. Regeringen har därför

uppdragit åt konsumentverket att i samråd med

riksrevisionsverket och Svenska kommunförbundet ta fram lokalt

och centralt användbara modeller för att utvärdera effekterna av

kommunal konsumentverksamhet. Samarbete skall sökas med

universitet, högskolor och kommuner. Resultaten skall redovisas

till regeringen senast den 31 augusti 1992.

När det gäller formerna för den kommunala

konsumentverksamheten anser regeringen att verksamhetens

arbetsområden bör preciseras. Verksamheten bör sålunda

förskjutas ytterligare mot budgetrådgivning, tvistlösning,

utbildning och kontakter med skolan, marknadsbevakning samt

varuförsörjning. Vidare bör konsumentvägledarnas möjligheter att

bygga upp sin kompetens förbättras. Regeringen har i detta syfte

uppdragit åt konsumentverket att undersöka om möjligheterna för

konsumentvägledarna att genomgå kvalificerad vidareutbildning

kan ökas.

Regeringen anser att också det statliga stödet till lokal

konsumentverksamhet bör utvecklas ytterligare. Regeringen har

därför uppdragit åt konsumentverket att senast den 31 augusti

1992 lämna en samlad redovisning av stödets omfattning och

inriktning samt behov av förändringar.

De senaste årens utveckling när det gäller den kommunala

konsumentverksamheten har tagits upp i flera motioner som väckts

under den allmänna motionstiden år 1991.

I motion L717 pekar Martin Olsson m.fl. (c) på att många

kommuner under senare år begränsat sin konsumentverksamhet på

grund av pressad ekonomi och yrkar att vikten av att stödja

kommunernas konsumentverksamhet bör ges regeringen till känna

(yrkande 3 delvis).

Ett liknande yrkande framställs i motion L724 av Ulla Orring

m.fl. (fp) som begär att riksdagen skall uttala vikten av att

konsumentvägledningen bibehålls i kommunerna (yrkande 9).

Enligt motionärerna riskerar nu omkring en halv miljon människor

att bli utan konsumentvägledning, och avveckling i stället för

utveckling tycks vara kommunernas politik på området.

I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp)

anförs bl.a. att det i varje kommun bör finnas minst ett ställe

där en samlad konsumentvägledning kan ges. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

produktinformationen och konsumentvägledningen skall reformeras

och förbättras (yrkande 4).

Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) anför i

motion L706 att det kan bli svårt för den kommunala

konsumentverksamheten att leva upp till de konsumentpolitiska

mål som riksdagen fastställt med de besparingar och

nedskärningar som nu drabbat verksamheten. I motionen begärs ett

tillkännagivande om behovet av en översyn av den samlade

konsumentverksamheten med bl.a. syftet att förstärka den

kommunala.

I motion L710 av Roland Sundgren m.fl. (s) begärs

tillkännagivande om behovet av ett program för en bra lokal

konsumentpolitik.

I motion L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) påpekas att

möjligheterna till konsumentrådgivning är mycket varierande

beroende på vilken kommun man bor i. Motionärerna yrkar att

riksdagen hos regeringen skall begära förslag om hur stödet till

de lokala konsumentvägledarna skall utformas (yrkande 1 delvis).

Utskottet erinrar om att den kommunala konsumentverksamheten

är ett frivilligt åtagande för kommunerna. Det ankommer också på

varje kommun att med utgångspunkt i sina förhållanden och

förutsättningar avgöra hur verksamheten skall organiseras.

Samtidigt är det för statsmakterna i hög grad angeläget att det

finns en väl utbyggd lokal konsumentverksamhet. Det har också

rått en bred politisk uppslutning kring en satsning på denna

verksamhet. Som framgår av den inledningsvis lämnade

redogörelsen spelar nämligen den lokala konsumentverksamheten en

central roll i konsumentpolitiken, och riksdagsbeslutet år 1986

om inriktningen av konsumentpolitiken utgick från bedömningen

att konsumentverksamhet skulle komma att finnas i samtliga

landets kommuner inom en relativt nära framtid (bet. LU

1985/86:34 s. 60). Enligt utskottets mening har betydelsen av

den kommunala konsumentverksamheten inte avtagit sedan år 1986

utan snarare ökat. Mot den angivna bakgrunden ser utskottet med

oro på att den fram till år 1990 positiva utbyggnadstakten nu

brutits genom att flera kommuner beslutat att lägga ned eller

skära i konsumentverksamheten. Utskottet kan därför helt ansluta

sig till motionärernas uppfattning om det angelägna i att den

kommunala konsumentverksamheten stöds i olika former för att

intentionerna i 1986 års konsumentpolitiska beslut skall kunna

fullföljas.

Enligt utskottets mening är det värdefullt att regeringen nu i

en skrivelse redovisar vilka initiativ som redan tagits eller

kommer att tas för att utvecklingen mot en nedrustning av den

lokala konsumentverksamheten skall kunna brytas. Utskottet kan

helt ansluta sig till regeringens bedömning av vilka åtgärder

som för närvarande är påkallade för att konsumentpolitiken även

fortsättningsvis skall kunna ges en lokal förankring. De av

regeringen förordade åtgärderna ligger också väl i linje med vad

som anförs i motionerna. Motionärernas önskemål får därför anses

i allt väsentligt tillgodosedda. Vad särskilt gäller motion L736

vill utskottet härutöver hänvisa till att enligt regeringens

bedömning förköpsrådgivningen bör utvecklas så att bl.a.

tillgängligheten till informationen förbättras. Någon riksdagens

vidare åtgärd med anledning av motionerna kan således inte anses

erforderlig. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna

L717 yrkande 3 i denna del, L724 yrkande 9, L736 yrkande 4,

L706, L710 och L725 yrkande 1 i denna del.

Elisabeth Persson och Jan Jennehag (båda v) anser i motion

L25, som väckts med anledning av skrivelsen, att det under en

uppbyggnadsperiod är nödvändigt att ge statsbidrag till

kommunerna för att konsumentverksamheten skall kunna utvecklas

och verka på det sätt som förutsatts. Enligt motionärerna bör

det ankomma på regeringen att närmare anvisa hur sådana bidrag

skall utformas, för hur lång tid de skall kunna utgå och vilka

förutsättningar som skall uppfyllas för att en kommun skall

komma i åtnjutande av bidrag. I motionen yrkas att riksdagen hos

regeringen skall begära ett sådant förslag.

Som framgår av regeringens skrivelse kommer nu olika former av

stöd att ges till den kommunala konsumentverksamheten. Enligt

utskottets mening bör resultaten av dessa åtgärder avvaktas

innan man överväger huruvida ytterligare stöd bör utgå.

Utskottet vill vidare erinra om att tanken på att staten skall

lämna ett särskilt ekonomiskt bidrag till kommunerna för

utbyggande av konsumentverksamheten prövats och avvisats i

samband med 1986 års konsumentpolitiska beslut (se bet. LU

1985/86:34 s. 60). Enligt utskottets mening kan i rådande

statsfinansiella läge inte någon annan bedömning komma i fråga.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om att behovet av

ökade insatser i det läge som den kommunala

konsumentverksamheten nu befinner sig i har beaktats i samband

med vårens riksdagsbeslut om anslag till konsumentverket genom

att delar av rationaliseringskravet återförts till verket för

stöd till kommunal konsumentverksamhet. Också delar av det

rationaliseringskrav som ställts på allmänna reklamationsnämnden

har återförts med hänsyn till att belastningen på nämnden

befarats öka genom att den kommunala konsumentverksamheten

drabbas av nedskärningar (prop. 1990/91:100 bil. 15, LU22).

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker

utskottet bifall till motion L25.

Omfattningen och inriktningen av kommunal konsumentverksamhet

I 1986 års proposition om inriktningen av konsumentpolitiken

gavs en beskrivning av vad kommunal konsumentverksamhet rimligen

borde omfatta. En katalog med arbetsuppgifter som det är i

konsumenternas intresse att kommunerna arbetar med redovisades.

Arbetsområden som rådgivning, reklamationshantering,

information, marknadsuppföljning, varu- och serviceförsörjning,

utbildning och stöd till organisationer skulle ingå i

verksamheten. I propositionen betonades att frågan om var

tyngdpunkten skall ligga måste avgöras lokalt. Några

tyngdpunktsförskjutningar förordades dock. Rådgivning till

enskilda konsumenter som av tradition är en viktig del av

samhällets konsumentpolitik skulle även framdeles vara en viktig

uppgift för kommunerna. Relativt sett skulle emellertid mindre

resurser satsas på området. Den rådgivning som gavs skulle i

högre grad inriktas mot budgetrådgivning. Vidare skulle de

tjänstemän som arbetade med konsumentfrågorna i kommunerna mer

aktivt än tidigare kunna medverka till en uppgörelse mellan

näringsidkare och konsument när det gäller reklamationer. Ökad

tyngd skulle vidare ges åt marknadsbevakning, förebyggande

insatser och samverkan med andra förvaltningar inom kommunen

samt med organisationer och näringsliv. Vad sålunda redovisades

i propositionen föranledde inga invändningar från riksdagens

sida.

I den nu aktuella skrivelsen gör -- som tidigare nämnts --

regeringen den bedömningen att arbetsområdena för den kommunala

konsumentverksamheten bör preciseras och ytterligare förskjutas

mot budgetrådgivning, tvistlösning, utbildning och kontakter

med skolan, marknadsbevakning och varuförsörjning.

Konsumentvägledarnas möjligheter att bygga upp sin kompetens bör

förbättras. Regeringen har därför uppdragit åt konsumentverket

att undersöka om möjligheterna för konsumentvägledarna att

genomgå kvalificerad vidareutbildning kan ökas.

I motion L24 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda

s) anförs att konsumentvägledarnas insatser i skolan framstår

som ytterst angelägna och inte bör begränsas till information

direkt till eleverna eller genom studiebesök. Enligt

motionärerna krävs att det byggs upp en mera kontinuerlig

information i konsumentfrågor. I motionen yrkas tillkännagivande

om ytterligare insatser för konsumentverksamhet inom

utbildningen och utökade kontakter med skolan.

I motion L26 anför Stina Gustavsson (c) att allt fler

människor numera behöver kvalificerad ekonomisk rådgivning för

att långsiktigt kunna få en stabil ekonomi. Enligt motionären

torde det i dag finnas risk för att den kommunala

konsumentrådgivningen inte kommer att tilldelas erforderliga

ekonomiska resurser för att kunna fullgöra alla de uppgifter som

åvilar den. Under den närmaste framtiden bör dock rådgivning i

budgetfrågor och arbete som syftar till skuldsanering för

enskilda prioriteras högt i allt konsumentarbete, vilket enligt

motionären bör ges regeringen till känna (yrkande 2). I motionen

pekas också på att det i socionomutbildningen numera ingår

utbildning i budgetrådgivning, men att den utbildning som

socionomerna får dock inte leder till den kompetens som

konsumentrådgivarna har i dessa frågor. För att effektivisera

arbetet krävs därför, menar motionären, ett förbättrat samarbete

mellan den lokala kommunala konsumentverksamheten och

socialtjänsten, vilket också bör ges regeringen till känna

(yrkande 3).

Utskottet har i det föregående framhållit att den kommunala

konsumentverksamheten är ett frivilligt åtagande för kommunerna

och att det ankommer på kommunerna att avgöra hur verksamheten

skall organiseras. I linje härmed måste det överlåtas på

kommunerna att själva avgöra var tyngdpunkten i verksamheten

skall ligga med utgångspunkt i de lokala förhållandena. Några

enhetliga, för alla kommuner gällande, riktlinjer om vilka

arbetsuppgifter som skall prioriteras kan därför knappast

ställas upp. I likhet med regeringen anser utskottet emellertid

att vissa preciseringar av arbetsuppgifterna bör göras för att

verksamheten skall kunna bedrivas effektivare.

Utskottet delar regeringens uppfattning att utbildning och

kontakter med skolan bör ingå bland de insatser som nu skjuts i

förgrunden. Av skrivelsen framgår att skolkontakterna utgör den

i särklass vanligaste formen av samverkan mellan den kommunala

konsumentverksamheten och andra kommunala förvaltningar. Sålunda

hade år 1989 omkring 200 kommuner kontakt med skolan medan

motsvarande siffra fem år tidigare var 50. Den vanligaste former

för kontakterna utgörs visserligen alltjämt av att

konsumentverksamheten tar emot studiebesök av lärare och elever

och att konsumentvägledarna besöker enskilda skolklasser. Under

år 1989 medverkade dock, enligt vad som upplyses i skrivelsen,

omkring 50 konsumentvägledare i utbildning av lärare. Utskottet

ser positivt på en ökad samverkan i konsumentfrågor inom och

mellan kommunala förvaltningar och utgår från att kontakterna

med skolan kommer att öka. Enligt vad som framgår av skrivelsen

avser konsumentverket också att följa och dokumentera samverkan

inom kommunerna när det gäller bl.a. skolan.

I sammanhanget vill utskottet även erinra om vad riksdagen

nyligen uttalat i samband med behandlingen av en motion som

gällde konsumentverkets informations- och utbildningsinsatser

gentemot barn och ungdom. Utskottet framhöll därvid i sitt av

riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU22) att behovet av

konsumentkunskaper hos barn och ungdom ökat i takt med att

marknadsföringen riktats mot dessa grupper. Förhållandena hade

också uppmärksammats av konsumentverket, som inom ramen för sin

instruktion och tillgängliga resurser sedan många år arbetat med

att utveckla metoder för att följa och bygga upp kunskaper om

reklamens utveckling. Utskottet ansåg vidare att behovet av stöd

till och utbildning av barn och ungdom i konsumentfrågor också i

framtiden kommer att utgöra en viktig uppgift för

konsumentverket och fann inte skäl att bifalla den då aktuella

motionen.

Enligt utskottets mening finns det fog att anta att det arbete

som bedrivs centralt av konsumentverket kommer att få genomslag

också i den kommunala konsumentverksamheten.

Såvitt utskottet kan finna är motionärernas önskemål i allt

väsentligt tillgodosedda genom att kontakter med skolan tillhör

de arbetsområden som den kommunala konsumentverksamheten i

framtiden bör prioritera. I anslutning härtill vill utskottet

hänvisa till en av riksrevisionsverket nyligen avgiven

revisionsrapport (dnr 1989:1048) Statens styrning och

uppföljning av den kommunala konsumentverksamheten. Av rapporten

framgår bl.a. att konsumentverksamheten i kommunerna ofta inte

har den inriktning som statsmakterna prioriterat.

Riksrevisionsverket anser därför att staten måste stödja och på

effektivare sätt följa upp verksamheten i kommunerna. Vidare

vill utskottet erinra om att, enligt vad som upplyses i

skrivelsen, barn- och ungdomsdelegationen avser att under

perioden 1990/91--1992/93 avsätta 6000000 kr. för

projektverksamhet som ökar ungdomens engagemang och kunskaper i

konsumentfrågor.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt

tillkännagivande i enlighet med önskemålet i motion L24 inte är

erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottet ställer sig också positivt till att budget- och

skuldrådgivning ges en mera framskjuten position. De

hushållsekonomiska frågorna har under senare år kommit att spela

en allt större roll i konsumentpolitiken, och ute i kommunerna

har intresset och förståelsen för budget- och skuldrådgivning

ökat väsentligt. Enligt utskottets mening är det angeläget att

verksamheten med budget- och skuldrådgivning i kommunerna nu

prioriteras ytterligare och ges ökat stöd. Ett skäl härtill är

att konsumenternas efterfrågan på denna typ av

konsumentrådgivning kan förväntas öka väsentligt. Ett annat

tungt vägande skäl är de positiva effekterna för kommunernas

ekonomi samt för de enskilda hushållens ekonomi och

välbefinnande. Vinster kan också göras för staten genom färre

ärenden hos tingsrätterna och kronofogdemyndigheterna. Vidare

kan enligt vad som anförs i skrivelsen belastningen på

samhällets vård- och hälsoresurser minska med sådana åtgärder.

Som framhålls av regeringen måste kommunernas insatser när det

gäller budget- och skuldrådgivning variera beroende på vilken

situation det hushåll är i som efterfrågar hjälp. Ett samarbete

mellan konsumentvägledare och socialsekreterare torde emellertid

vara det effektivaste sättet att bedriva verksamheten på.

Utskottet har i det föregående ställt sig positivt till en ökad

samverkan mellan kommunala förvaltningar, och utskottet utgår

från att en sådan samverkan också kommer till stånd när det

gäller budget- och skuldrådgivning.

För att budget- och skuldrådgivning skall kunna erbjudas i

alla kommuner är det enligt utskottets mening angeläget att

flera åtgärder vidtas. Kommunerna behöver sålunda få ytterligare

hjälp att identifiera de vinster som verksamheten med budget-

och skuldrådgivning kan ge. Flera kommuner måste också få

praktiska förutsättningar att börja med budget- och

skuldrådgivning. Det är även väsentligt att konsumentvägledare

och socialsekreterare får erforderlig utbildning. I skrivelsen

redovisas ett flertal åtgärder som redan har vidtagits eller

kommer att vidtas i dessa syften. Enligt utskottets mening får

dessa åtgärder anses för närvarande vara till fyllest.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt

tillkännagivande i enlighet med motionärens önskemål inte är

erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L26

yrkandena 2 och 3.

Arbetsområden för konsumentverksamheten som inte direkt berörs

av åtgärdsförslagen i regeringens skrivelse tas upp i tre

motioner.

I motion L27 av Elisabet Franzén (mp) begärs att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att den kommunala

konsumentverksamheten bör uppmuntras till att öka miljö- och

energimedvetenheten hos konsumenterna (yrkande 1). Motionären

framhåller att det för närvarande endast i ett hundratal

kommuner finns konsumentvägledare som arbetar med

miljöaspekterna på konsumtion. Om konsumenterna blev mer

miljömedvetna skulle de kommunala kostnaderna för sophanteringen

och omhändertagandet av avfall minska. I Göteborg har det visat

sig rationellt och ändamålsenligt att låta konsumentkontoret

även få hand om energisparrådgivningen i kommunen. Motionären

anser att regeringen bör komplettera sitt åtgärdspaket med

insatser som kan stärka kommunernas möjligheter att ge bättre

miljö- och energiupplysning till konsumenterna.

I motion L726 begär Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c)

att riksdagen hos regeringen skall hemställa om en utredning med

direktiv att lägga fram förslag till en bättre

konsumentrådgivning och utbildning i konsumentfrågor som gäller

kost och hälsa. Motivering till yrkandet återfinns i motion

Ub820, vari motionärerna anför att de kommunala indragningarna

av konsumentrådgivningen bidrar till att de svagaste

konsumentgrupperna kan komma att försättas i en ännu sämre

ställning än tidigare. Med knappa resurser skall många hushåll

-- inte minst barnfamiljerna -- klara av att ha en väl

sammansatt kost. Enligt motionärerna finns det många bland dessa

som behöver råd och hjälp i konsumentfrågor.

I motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp)

anförs att konsumenterna numera till följd av reklamens

utbredning i allmänhet styrs mer av kommersiella krafter än av

verkliga behov. Makten över maten är enligt motionärerna

koncentrerad till multinationella bolag och har blivit en faktor

som skapar oro i världen och kan bli ett hot mot våra

livsvillkor. Enligt motionärerna bör utvecklingen mötas genom

upplysning och stöd till konsumenterna och en aktiv

konsumentvägledning. I motionen yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att inom ramen för en

heltäckande konsumentupplysning särskild uppmärksamhet bör ägnas

matvarorna (yrkande 2).

Som utskottet tidigare framhållit måste det överlåtas åt

kommunerna att med utgångspunkt i de lokala betingelserna och

konsumenternas önskemål själva avgöra var tyngdpunkten i

konsumentverksamheten skall ligga. Det är givetvis en fördel om

konsumentrådgivningen kan omfatta miljö- och energiaspekter

liksom andra områden som är av betydelse för konsumenterna.

Några hinder för kommunerna att satsa på sådana projekt finns

inte heller. Vad frågan nu gäller är emellertid vad man från

statsmakternas sida kan och bör göra för att stödja och utveckla

den kommunala konsumentverksamheten i ett läge då kommunernas

ekonomi föranlett nedskärningar av verksamheten. Utskottet delar

härvidlag regeringens uppfattning att det finns en risk för att

alltför många och stora uppgifter leder till att verksamhetens

gränser blir otydliga. Ett alltför brett arbetsfält ställer

också stora krav på konsumentvägledarna. Det är därför enligt

utskottets mening nödvändigt att vissa prioriteringar görs för

att den kommunala konsumentverksamheten skall kunna

effektiviseras. Utskottet har i det föregående också ställt sig

bakom regeringens bedömning att arbetsområdena bör preciseras.

Den tidigare nämnda rapporten från riksrevisionsverket visar att

en sådan åtgärd är påkallad.

På grund av det anförda ställer sig utskottet avvisande till

att riksdagen nu skall göra ett uttalande i enlighet med

motionärens önskemål. Utskottet avstyrker således bifall till

motion L27 yrkande 1.

Frågor rörande kost och hälsa faller för närvarande utanför

arbetsområdet för konsumentverket och den kommunala

konsumentverksamheten. Information och rådgivning i sådana

spörsmål ankommer i stället på andra myndigheter, främst då

livsmedelsverket och socialstyrelsen. Enligt utskottets mening

kan det inte gärna komma i fråga att konsumentrådgivningen nu

skall ges vidgade arbetsuppgifter. Behovet av

konsumentupplysning rörande kostfrågor får därför tillgodoses på

annat sätt.

Regeringen har i proposition 1990/91:175 om vissa

folkhälsofrågor, vilken nyligen avlämnats till riksdagen,

föreslagit att ett statligt folkhälsoinstitut skall inrättas den

1 januari 1992. Institutets huvuduppgift skall vara att på

nationell nivå driva bl.a. folkhälsofrämjande arbete av

sektorsövergripande karaktär och omsätta hälsopolitiska

initiativ till programarbete. Inom ramen för de olika programmen

skall institutet producera, ställa samman och sprida kunskap.

Vad gäller kunskapsspridningen skall denna ske i nära samarbete

med och genom frivilliga organisationer, arbetsmarknadens

parter, kommuner och landsting m.fl. Frågor om kost och hälsa

torde komma att ingå som en naturlig del i folkhälsoinstitutets

arbete.

Enligt utskottets mening får syftet med motion L726 anses

tillgodosett genom förslagen i propositionen. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottets ovan gjorda ställningstaganden innebär att

utskottet också avstyrker bifall till motion L711 yrkande 2.

Marknadsbevakning har under många år varit en viktig

konsumentpolitisk uppgift för kommunerna. Syftet är bl.a. att

förmedla iakttagelser om missförhållanden på marknaden till

centrala myndigheter och att mäta effekterna på marknaden av

olika konsumentpolitiska åtgärder. Marknadsbevakningen har också

en viktig funktion lokalt. Den skall uppmärksamma och avhjälpa

problem, öka kunskaperna hos företagen om de regler som gäller

till skydd för konsumenterna, stimulera till egenåtgärder m.m.

I skrivelsen bedömer regeringen att behovet av

marknadsbevakning ökar och att det bör prövas hur de samlade

resurserna för denna uppgift kan utnyttjas effektivare.

Regeringen har därför uppdragit åt konsumentverket att utreda

hur arbetsmetoderna samt samarbetet mellan stat och kommun kan

utvecklas när det gäller sådan bevakning. Resultaten skall

redovisas till regeringen senast den 31 augusti 1992.

I motion L27 av Elisabet Franzén (mp) anförs beträffande

marknadsbevakningen att arbetet med stöd till både konsumenter

och företagare kan leda till oklarhet om vilka intressen som

konsumentsekreterarna egentligen företräder. I motionen yrkas

att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad

som anförts om att den kommunala konsumentverksamheten måste

hålla isär de intressen den företräder när det gäller

marknadsbevakning och andra uppgifter (yrkande 2).

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning när det

gäller behovet av en utökad marknadsbevakning. Mot bakgrund av

vad som ovan redovisats rörande syftet med marknadsbevakningen

kan utskottet inte finna annat än att motionen måste bygga på

ett missförstånd. Någon tvekan om att kommunens företrädare i

sådana sammanhang har att ta till vara konsumenternas intressen

föreligger inte. Något särskilt tillkännagivande i den saken är

således inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till

motion L27 yrkande 2.

I motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp)

yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till

känna att konsumentvägledarna bör uppmuntras till att i

möjligaste mån tala klarspråk även när det gäller att avråda

från produkter som av olika anledningar inte kan rekommenderas

(yrkande 1).

Vid förköpsrådgivning liksom eljest vid rådgivning inom den

lokala konsumentverksamheten måste det enligt utskottets mening

ankomma på den som svarar för rådgivningen i det enskilda fallet

att avgöra vilka råd han skall lämna konsumenten. Några hinder

mot att han därvid uttryckligen avråder konsumenten från att

välja en viss produkt finns inte. Utskottet avstyrker med det

anförda bifall till motion L711 yrkande 1.

Stöd till frivilliga konsumentorganisationer

Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990

(prop. 1989/90:146, bet. JoU25) infördes ett särskilt stöd till

ideella konsumentorganisationer. För innevarande budgetår har

2000000 kr. anvisats för ändamålet. Syftet med stödet är att

stimulera och stärka konsumenternas inflytande på

livsmedelskedjans olika led i frågor som rör

livsmedelspolitiken. Medlen är avsedda att användas bl.a. som

stöd till ideella organisationer som driver projekt med

anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor.

Regeringen beslutade hösten 1990 att medlen skall disponeras av

konsumentverket enligt de grunder som riksdagen angett.

Också för budgetåret 1991/92 har ett belopp på 2000000 kr.

anvisats för stöd till ideella konsumentorganisationer (prop.

1990/91:100 bil. 15, bet. LU22).

I skrivelsen anser regeringen att de frivilliga

organisationerna bör stödjas ytterligare i sitt

konsumentpolitiska arbete och att lokala insatser är särskilt

viktiga. För att stärka konsumentpolitiken kommer statsrådet

Wallström att knyta en samrådsgrupp till sig som skall stimulera

utvecklingen på området och öka förutsättningarna att hävda

konsumentperspektivet inom olika samhällssektorer.

Vikten av frivilliga insatser på konsumentområdet tas upp i

tre motioner. Martin Olsson m.fl. (c) anser i motion L717 att

det är väsentligt att olika organisationer, bl.a.

studieorganisationer, får möjligheter att vara ett komplement

till samhällets konsumentpolitiska organ. Vikten av att stödja

organisationer som kan verka inom det konsumentpolitiska området

bör enligt motionärernas mening ges regeringen till känna

(yrkande 3 delvis).

Också i motion L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) tas upp

frågor som gäller de frivilliga organisationerna. Motionärerna

anför att de oberoende konsumentrörelserna som nu börjar växa

fram inte står i motsättning till vare sig den kommunala eller

centrala verksamheten utan kompletterar denna. Motionärerna

menar att stödet till de frivilliga organisationerna måste

utökas om de av riksdagen fastställda konsumentpolitiska målen

och riktlinjerna skall uppfyllas. I motionen hemställs att

riksdagen hos regeringen skall begära förslag om hur stödet till

de frivilliga konsumentorganisationerna skall utformas (yrkande

1 delvis).

I motion L26 anser Stina Gustavsson (c) att det är viktigt att

pröva alla vägar som kan leda till förstärkningar av den lokala

konsumentverksamheten. I många län driver hushållningssällskapen

en aktiv konsumentupplysningsverksamhet. Sällskapens arbete kan

i betydligt större utsträckning än i dag enligt motionärens

mening utgöra ett viktigt komplement till den lokala kommunala

konsumentorganisationen. Det är därför angeläget anser

motionären att sällskapens kompetens tas till vara och att de

får del av de ekonomiska resurser som nu riktas till denna

sektor. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som sålunda anförts om

hushållningssällskapens betydelse i det lokala konsumentarbetet

(yrkande 1).

Vad först angår motionerna L717 och L725 konstaterar utskottet

att det inte råder några delade meningar mellan regeringen och

motionärerna i fråga om betydelsen av det arbete som utförs av

frivilliga organisationer på konsumentområdet. Också när det

gäller behovet av stöd till organisationerna är synen enhetlig.

Utskottet har för sin del inte någon annan uppfattning i saken

och anser det tillfredsställande att som framgår av skrivelsen

de frivilliga organisationernas konsumentpolitiska arbete nu

skall stödjas ytterligare. Något särskilt tillkännagivande med

anledning av motionerna kan således inte anses erforderligt, och

utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna L717

yrkande 3 i denna del och L725 yrkande 1 i denna del.

Som påpekas i motion L26 bedriver hushållningssällskapen ett

värdefullt arbete på det konsumentpolitiska området. Som ovan

redovisats kan stöd utgå till ideella organisationer för att

stimulera dem att agera och stärka deras möjligheter att utöva

inflytande på livsmedelspolitiken. Av den nu aktuella skrivelsen

framgår att stöd i andra former också kan utgå till

konsumentorganisationer. Utskottet anser inte att riksdagen nu

bör göra några uttalanden som innebär att en viss organisation

skulle prioriteras vid fördelningen av det stöd som kan utgå

till konsumentorganisationer. Utskottet avstyrker på anförda

skäl bifall till motion L26 yrkande 1.

Övriga frågor

I motion K79, som väckts med anledning av proposition

1990/91:149 om radio- och TV-frågor, anser Krister Skånberg (mp)

att reklamen i TV borde ersättas med konsumentupplysning, som

skulle bekostas via ökade anslag på konsumentområdet. I motionen

yrkas (yrkande 2) att riksdagen beslutar att ge regeringen till

känna vad som sålunda anförts.

Riksdagen har nyligen (prop. 1990/91:100 bil. 15, bet. LU22)

tagit ställning till frågor om anslag på konsumentområdet för

det kommande budgetåret. Enligt utskottets mening bör riksdagen

inte nu göra något uttalande om ökade anslag för eller

inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet. Frågor av denna

art bör i stället tas upp i samband med att riksdagen -- med

tillämpning av det nya budgetsystemet -- fastställer

medelsramar för myndigheterna på konsumentområdet. Utskottet

avstyrker därför bifall till motion K79 yrkande 2.

I motion Sf22 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s), som väckts med

anledning av regeringens skrivelse 1990/91:77 om invandrar- och

flyktingpolitiken, yrkas tillkännagivande om bättre

uppmärksamhet på frågor som gäller konsumentupplysning till

invandrare. Motionärerna menar att invandrarna ofta har svårt

att tillgodogöra sig konsumentinformation och för många

flyktingar är konsumentlagstiftning helt nya begrepp.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det självfallet

är angeläget att våra invandrare får en tillfredsställande

konsumentinformation så att de liksom andra människor här i

landet kan ta till vara sina rättigheter. Enligt vad utskottet

inhämtat har spörsmålet också uppmärksammats inom

konsumentverket, och verkets utbildningsenhet har i samarbete

med den kommunala konsumentverksamheten i Trollhättan tagit fram

informationsmaterial som riktar sig till invandrare och

flyktingar. Materialet -- Konsument i Sverige -- innehåller

information om avtal och priser, öppet köp och bytesrätt,

hemförsäljningslagen och ångerveckan, konsumentköplagen,

konsumentkreditlagen, marknadsföringslagen samt om hur man

sköter textilier. Informationsmaterialet finns på följande

språk: arabiska, engelska, finska, kurdiska, persiska, polska,

serbokroatiska, spanska och turkiska. Konsument i Sverige

tillhandahålls utan kostnad i begränsade upplagor, men är tryckt

på grovt papper för att underlätta kopiering alltefter

beställarens behov. Enligt vad utskottet erfarit har

konsumentverket också medverkat vid framtagande av

informationsmaterial, som genom invandrarverkets försorg ges

till alla som får uppehållstillstånd.

Utskottet, som förutsätter att konsumentverket även i

fortsättningen ägnar uppmärksamhet åt konsumentupplysningen till

invandrare, anser med hänsyn till det anförda att någon

riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen inte är

erforderlig. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf22.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder

skrivelsen och motionerna inte några uttalanden från utskottets

sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L706, motion

1990/91:L710, motion 1990/91:L717 yrkande 3 i denna del, motion

1990/91:L724 yrkande 9, motion 1990/91:L725 yrkande 1 i denna

del och motion 1990/91:L736 yrkande 4 lämnar utan erinran vad

som anförs i regeringens skrivelse i denna del,

2. beträffande statsbidrag till kommunal

konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motion 1990/91:L25,

res. 1 (v)

3. beträffande konsumentverksamhet gentemot barn och

ungdom

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L24 lämnar utan

erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i denna del,

4. beträffande budgetrådgivning

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L26 yrkandena 2 och

3 lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i

denna del,

res. 2 (c)

5. beträffande miljö- och energirådgivning

att riksdagen avslår motion 1990/91:L27 yrkande 1,

res. 3 (mp)

6. beträffande kost och hälsa

att riksdagen avslår motion 1990/91:L726,

res. 4 (c)

7. beträffande konsumentupplysning om matvaror

att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 2,

8. beträffande marknadsbevakning

att riksdagen avslår motion 1990/91:L27 yrkande 2,

res. 5 (mp)

9.beträffande konsumentvägledarnas agerande

att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 1,

10. beträffande stöd till frivilliga

konsumentorganisationer

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L717 yrkande 3 i

denna del och motion 1990/91:L725 yrkande 1 i denna del lämnar

utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i denna del,

11. beträffande hushållningssällskapen

att riksdagen avslår motion 1990/91:L26 yrkande 1,

res. 6 (c)

12. beträffande konsumentupplysning i TV

att riksdagen avslår motion 1990/91:K79 yrkande 2,

res. 7 (mp)

13. beträffande konsumentupplysning till invandrare

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf22,

14. beträffande regeringens skrivelse i övrigt

att riksdagen lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens

skrivelse i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt

ovan under momenten 1, 3, 4 och 10.

Stockholm den 16 maj 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla

Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström

(m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Margareta Gard

(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth

Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla

Andersson (s), Sven-Åke Nygårds (s) och Ulla-Britt Åbark (s).

Reservationer

1. Statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet (mom. 2)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Som framgår" och på s. 8 slutar med "motion L25" bort ha

följande lydelse:

Som framgår av regeringens skrivelse kommer nu olika former av

stöd att ges till den kommunala konsumentverksamheten. Enligt

utskottets mening är det emellertid ytterst tveksamt om detta

stöd är tillräckligt för att den kommunala konsumentverksamheten

skall kunna utvecklas på det sätt som förutsatts i 1986 års

konsumentpolitiska beslut. På grund av kommunernas ansträngda

ekonomi är de tvingade till rationaliseringar och omprövningar

av den verksamhet som bedrivs, och som framgår av skrivelsen

väljer många kommuner att dra ned på sin konsumentverksamhet.

Enligt utskottets bedömning kan inte heller en fortsatt

nedåtgående trend av verksamhetens omfattning uteslutas mot

bakgrund av det ekonomiska läget. Eftersom verksamheten är

frivillig för kommunerna är den också lätt att lägga ned. Redan

med nuvarande omfattning är det svårt för en stor del av

kommunerna att bedriva annat än efterfrågestyrd

direktrådgivning. Det föreligger således inte överensstämmelse

mellan de av statsmakterna uppsatta konsumentpolitiska målen och

verksamheten i kommunerna.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet i likhet med

motionärerna i motion L25 att det är nödvändigt att statsbidrag

-- i vart fall under den närmast tiden -- utgår till kommunerna

för att de skall få möjlighet att bygga upp sin

konsumentverksamhet och få den att utvecklas i enlighet med 1986

års konsumentpolitiska beslut. Eftersom konsumentverksamhet på

sikt är samhällsekonomisk lönsam kan det rådande

statsfinansiella läget inte åberopas som skäl mot statsbidrag

till kommunernas konsumentverksamhet. Enligt utskottets mening

bör det ankomma på regeringen att framlägga förslag till

riksdagen om hur ett sådant bidragssystem kan utformas samt till

medelsanvisning.

Vad utskottet sålunda med bifall till motion L25 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande statsbidrag till kommunal

konsumentverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L25 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Budgetrådgivning (mom. 4)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Som framhålls" och på s. 11 slutar med "och 3" bort

ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L26 finns det emellertid en uppenbar

risk för att den kommunala budgetrådgivningen inte kommer att

tilldelas erforderliga ekonomiska resurser. I skrivelsen

föreslår regeringen visserligen en del åtgärder i syfte att få

till stånd budget- och skuldrådgivning i alla kommuner. Enligt

utskottets mening är det dock ytterst tveksamt om åtgärderna är

tillräckliga. Behovet av sådan rådgivning har dokumenterats och

konsumenternas efterfrågan är stor. Efterfrågan torde också --

såsom framhålls i skrivelsen -- komma att öka bl.a. genom

skattereformen, den nya ordningen för bostadsfinansieringen och

återhållsamma lönekrav, vilka sammantagna förändrar många

hushålls ekonomiska situation. Också socialtjänstens personal

väntas i större utsträckning efterfråga detta hjälpmedel i sitt

arbete. I likhet med motionärerna i motion L26 anser utskottet

också att det krävs ett förbättrat samarbete mellan den lokala

konsumentverksamheten och socialtjänsten.

Vad utskottet med tillstyrkan av motion L26 yrkandena 2 och 3

anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande budgetrådgivning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L26 yrkandena 2

och 3 samt med anledning av regeringens skrivelse i denna del

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Miljö- och energirådgivning (mom. 5)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Som utskottet" och på s. 12 slutar med "yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

Som utskottet tidigare framhållit måste det överlåtas åt

kommunerna att med utgångspunkt i de lokala betingelserna och

konsumenternas önskemål själva avgöra var tyngdpunkten i

konsumentverksamheten skall ligga. När man nu från

statsmakternas sida vill stödja och utveckla den kommunala

konsumentverksamheten är det därför angeläget att detta stöd

blir brett, så att kommunerna erbjuds hjälp inom många områden.

Som framhålls i motion L27 är det endast i ett hundratal

kommuner som konsumenterna kan få hjälp med miljöaspekter på

konsumtion. Enligt utskottets mening är detta förhållande

otillfredsställande särskilt mot bakgrund av att erfarenheterna

av sådan verksamhet även på kort sikt visat sig lönsam såväl för

kommunerna som för konsumenterna genom att sopvolymen minskar

och innehållet av miljöskadliga ämnen reduceras.

Utskottet vill mot denna bakgrund framhålla vikten av att

information och utbildning av kommuner och konsumentrådgivare i

miljö- och energirådgivningen ges en framskjutande plats bland

de arbetsområden som bör prioriteras.

Vad utskottet med tillstyrkan av motion L27 yrkande 1 anfört

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande miljö- och energirådgivning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L27 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kost och hälsa (mom. 6)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "Frågor rörande" och slutar med "till motionen" bort

ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L726 ökar ständigt behovet av

konsumentupplysning i frågor som gäller kost och hälsa. Den

informationsverksamhet på området som i dag utförs av

livsmedelsverket och socialstyrelsen är enligt utskottets mening

otillräcklig, och frågorna måste föras närmare konsumenterna.

För att åstadkomma detta bör övervägas om den kommunala

konsumentverksamheten inte borde ta sig an också detta

ämnesområde. En sådan ordning framstår som naturlig mot bakgrund

av vad som nyligen föreslagits i proposition 1990/91:175 om

vissa hälsofrågor. Frågor om kost och hälsa borde ingå som en

naturlig del i det kommande folkhälsoarbetet och

kunskapsspridning ske bl.a. genom kommunerna.

Utskottet anser att det med ovan angivna utgångspunkter finns

skäl att närmare utreda frågan om en bättre konsumentrådgivning

och utbildning i kost- och hälsofrågor.

Vad utskottet med tillstyrkan av motion L726 anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande kost och hälsa

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L726 som sin

mening ger regeringen till känna utskottet anfört.

5. Marknadsbevakning (mom. 8)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "yrkande 2"

bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L27 ställer marknadsbevakningen

särskilda krav på konsumentvägledarna. När de, såsom förutsätts

i skrivelsen, skall ha kontakt med företagen kan det många

gånger vara svårt för dem att hålla isär handelns och

konsumenternas intressen. Vidare kan det, såsom motionären också

gör, ifrågasättas om konsumentvägledarna över huvud taget skall

använda sin dyrbara tid till att informera företagen om vad som

gäller på konsumentområdet. Enligt utskottets mening borde

näringslivets informationsbehov i första hand tillgodoses via

branschorganisationer eller på annat sätt, och

konsumentvägledarna i första hand ägna sig åt att stödja

konsumenterna.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L27 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande marknadsbevakning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L27 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Hushållningssällskapen (mom. 11)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Som påpekas" och slutar med "yrkande 1" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att det är viktigt att pröva alla vägar som

kan leda till att den lokala konsumentverksamheten förstärks.

Som påpekas i motion L26 bedriver hushållningssällskapen ett

värdefullt arbete på det konsumentpolitiska området, och enligt

utskottets mening bör detta arbete stödjas.

Hushållningssällskapens arbete kan i betydligt större

utsträckning än i dag bli ett viktigt komplement till den

kommunala konsumentverksamheten, och utskottet anser att det är

angeläget att sällskapen får del av de ekonomiska resurser som

ställs till förfogande för stöd åt konsumentorganisationerna.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L26 yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande hushållningssällskapen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L26 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Konsumentupplysning i TV (mom. 12)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 2" bort ha

följande lydelse:

I likhet med motionären anser utskottet att vi behöver mer,

bredare och bättre konsumentupplysning i Sverige -- pedagogiskt

utformad, informativ och underhållande. Utgångspunkten för

informationen bör bl.a. vara att hjälpa konsumenterna att se

sina behov och möjligheter. Förutom positiva effekter för miljö-

och resursbevarande skulle konsumentupplysning av detta slag öka

konsumenternas självtillit och självförsörjning.

För denna typ av konsumentupplysning är TV ett utomordentligt

medium, och enligt utskottets mening bör den möjlighet som

TV-mediet erbjuder i detta sammanhang tas till vara på ett helt

annat sätt än för närvarande. Konsumentupplysningen i TV skulle

därmed också komma att utgöra en motvikt mot den kommersiella

reklamen. För att möjliggöra detta och över huvud taget

förbättra konsumentupplysningen bör enligt utskottets mening

ytterligare resurser ställas till konsumentverksamhetens

förfogande både centralt och lokalt. Det får ankomma på

regeringen att i samband med nästa års budgetproposition närmare

ange förslag till medelsanvisning för en utvidgad

konsumentupplysning i enlighet med det anförda.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion K79

yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande konsumentupplysning i TV

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:K79 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

1. Kommunal konsumentverksamhet

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m)

anför:

Vi vill erinra om att den kommunala konsumentverksamheten

enligt 1986 års konsumentpolitiska beslut (prop. 1985/86:121, LU

34, rskr. 292) är ett frivilligt åtagande för kommunerna,

och att tanken på att staten skall lämna ekonomiska bidrag till

verksamheten därvid bestämt avvisats. När frågor om obligatorisk

kommunal konsumentverksamhet aktualiserats under senare tid har

riksdagen också uttalat att det måste överlåtas på varje kommun

att inom ramen för tillgängliga resurser fatta beslut om sin

konsumentverksamhet (se bet. 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21).

Innebörden av dessa riksdagsbeslut är att det ankommer på

varje enskild kommun att med utgångspunkt i sina förhållanden

och förutsättningar avgöra om konsumentverksamhet över huvud

taget skall bedrivas och, i så fall, om omfattningen och

organisationen. Kommunal konsumentverksamhet kan aldrig bli

framgångsrik om kommunerna inte själva är övertygade om det

positiva värdet av den.

Enligt vår mening måste dessa ställningstaganden vara

utgångspunkten när frågor om stöd och hjälp av olika slag till

den kommunala konsumentverksamheten behandlas.

Mot bakgrund av det anförda ställer vi oss avvisande till

mycket av vad som föreslås och redovisas i skrivelsen samt i

flera av motionerna. Vi anser att det saknas anledning för

riksdagen att göra några närmare ställningstaganden i sak.

Åtgärder som innebär att staten mer eller mindre påtvingar

kommunerna att starta eller utvidga konsumentverksamhet bör inte

stödjas. Vi har emellertid inte reserverat oss mot alla de olika

detaljuttalanden som görs i utskottets betänkande med anledning

av regeringens skrivelse och motionerna utan i stället valt att

genom detta särskilda yttrande framlägga vår principiella

ståndpunkt vad avser kommunal konsumentverksamhet.