Bet. 1990/91:LU9

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU09

Kronofogdemyndigheternas arbetsvillkor

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

1990/91

LU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari framställs

önskemål om lagstiftning och andra åtgärder i syfte att

förbättra kronofogdemyndigheternas arbetsvillkor.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från

riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna i Stockholms,

Kronobergs, Kalmar, Malmöhus och Gävleborgs län samt Sveriges

advokatsamfund, Svenska inkassoföreningen och Föreningen

Sveriges kronofogdar. En sammanställning av remissvaren har

intagits som bilaga till betänkandet.

I samband med studiebesök, ett i Sundsvall våren 1990 och ett

i Göteborg hösten 1990, har utskottet inhämtat ytterligare

information om de i motionen aktualiserade frågorna från

företrädare för kronofogdemyndigheterna i Västernorrlands samt

Göteborgs och Bohus län.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1989/90:L304 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ny lagstiftning och

ADB-utveckling inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde.

Allmän bakgrund

Kronofogdemyndigheternas organisation och arbetsuppgifter

Kronofogdemyndigheterna utgör tillsammans med riksskatteverket

landets exekutionsväsende. Riksskatteverket har den övergripande

ledningen och ansvaret för verksamheten.

Kronofogdemyndigheterna är regionala myndigheter för frågor om

verkställighet enligt utsökningsbalken (UB) och andra

författningar. Som verkställande myndighet skall

kronofogdemyndigheten enligt förordningen (1988:784) med

instruktion för exekutionsväsendet verka för att

betalningförpliktelser och andra förpliktelser, som kan bli

föremål för verkställighet, fullgörs i rätt tid.

Riksskatteverkets övergripande ledning gäller både

kronofogdemyndigheternas fullgörande av exekutiva uppgifter och

administrativa frågor. Verket har härvid bl.a. att genom

allmänna råd och uttalanden verka för lagenlighet,

följdriktighet och enhetlighet vid rättstillämpningen samt att

lämna direktiv om organisationen och arbetsformerna.

Riksskatteverket har också på grund av ett särskilt bemyndigande

en generell befogenhet att meddela tillämpningsföreskrifter till

UB angående förfarandet hos kronofogdemyndigheterna utöver dem

som regeringen meddelar. Sådana föreskrifter är bindande för

kronofogdemyndigheterna på samma sätt som bestämmelserna i UB.

Det finns en kronofogdemyndighet i varje län med säte i den

ort som anges i förordningen (1987:1314) om lokaliseringen av

kronofogdemyndigheterna. Kronofogdemyndigheterna bedriver också

i betydande utsträckning sin verksamhet vid s.k. kronokontor på

olika orter inom resp. län. Till varje kronofogdemyndighet är

knuten en styrelse med lekmän.

Till frågor om verkställighet enligt UB hör i första hand

verkställighet av domar och andra exekutionstitlar, t.ex. en

skiljedom, en förbindelse angående underhållsbidrag eller en

handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund

för verkställighet. Om exekutionstiteln avser

betalningsskyldighet verkställs den genom utmätning och i fråga

om vissa fordringar genom införsel. Kronofogdemyndigheten

verkställer också beslut om avhysning och annan handräckning.

Till kronofogdemyndighetens uppgifter hör också att svara för

exekutiv försäljning av fast egendom och tomträtt, registrerat

skepp eller skeppsbygge eller registrerat luftfartyg och

intecknade reservdelar till luftfartyg.

Utöver de exekutiva uppgifterna enligt UB har

kronofogdemyndigheterna att handlägga verkställighetsärenden

enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar

och avgifter samt mål om återtagande av gods som köpts på kredit

enligt konsumentkreditlagen (1977:981) och lagen (1978:599) om

avbetalningsköp mellan näringsidkare. Kronofogdemyndigheterna är

också med undantag för kronofogdemyndigheterna i Gotlands och

Blekinge län tillsynsmyndigheter enligt 7 kap. 25 § konkurslagen

(1987:672) och har i denna egenskap att utöva tillsyn över

förvaltningen i de konkurser som handläggs vid tingsrätterna i

länet. Vidare har kronofogdemyndigheterna enligt lagen

(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs att pröva bl.a.

frågor om statens ansvar för betalning av arbetstagares fordran

hos arbetsgivare som försatts i konkurs. Enligt lagen (1986:436)

om näringsförbud utövas tillsynen över att näringsförbud och

tillfälliga näringsförbud efterlevs av de kronofogdemyndigheter

som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Tillsynen ankommer på den

kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet för konkurser som

handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad

förbudet är bosatt. Denna kronofogdemyndighet skall även svara

för att misstänkta fall av överträdelse av näringsförbud anmäls

till åklagare. Lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och

handräckning innebär att den summariska processen, dvs.

nuvarande mål om lagsökning och betalningsföreläggande enligt

lagsökningslagen (1946:808) samt handräckning enligt

handräckningslagen (1981:847), kommer att flyttas från

tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Det ankommer på

regeringen att besluta när lagen skall träda i kraft. Siktet är

inställt på ett genomförande den 1 januari 1992 (se prop.

1989/90:746 och bet. 1989/90:JuU 31).

Överinstans i utsökningsmål i förhållande till

kronofogdemyndigheten är hovrätten och högsta domstolen. I

överklagade utsökningsmål och tvister som har hänskjutits till

domstol företräds staten av riksskatteverket.

Allmänna och enskilda mål

Enligt 1 kap. 6 § UB skall utsökningsmål handläggas som

enskilt mål eller allmänt mål. Allmänt mål är mål om uttagande

av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som

tillkommer staten och som får utsökas utan föregående dom samt,

enligt vad regeringen föreskriver, annan liknande fordran som

tillkommer staten eller en kommun. I lag kan föreskrivas att

även mål om uttagande av annan fordran är allmänt mål.

Utsökningsmål som inte är allmänna är enskilda. I allmänna mål

har kronofogdemyndigheten två funktioner, dels att i egenskap av

företrädare för den borgenär för vars fordran verkställighet

skall ske tillvarata borgenärens rätt, dels att som exekutiv

myndighet handlägga målet. Riksskatteverket svarar också för

ledningen av kronofogdemyndigheternas verksamhet såsom

företrädare för staten som borgenär vid indrivning av skatter

och allmänna avgifter.

Till följd av kronofogdemyndighetens ställning i allmänna mål

har vissa bestämmelser i UB undantagits från tillämpning i

sådana mål. Detta gäller i första hand bestämmelser om målens

anhängiggörande och om redovisning (2 kap. 30 § och 13 kap. 3 §

UB). Föreskrifter i dessa ämnen finns beträffande skatter i

bl.a. förordningen (1983:167) om användning av automatisk

databehandling inom exekutionsväsendet, uppbördsförordningen

(1967:626), kungörelsen (1964:886) om medelsförvaltning i

länen och bötesverkställighetsförordningen (1979:197). I övrigt

avser undantagen ränta på medel som skall återbetalas,

exekutionstitlarna, tidsfrister för utmätning och för exekutiv

försäljning samt kostnader.

En praktiskt sett viktig konsekvens av att

kronofogdemyndigheten företräder staten som borgenär i allmänna

mål är att kronofogdemyndigheten som regel behåller målet även

efter ett misslyckat försök till utmätning eller införsel, medan

enskilda mål i sådana fall redovisas till sökanden. Ett allmänt

mål är alltså anhängigt hos kronofogdemyndigheten till dess

fordringen blivit betald eller preskriberad.

Kronofogdemyndighetens borgenärsfunktioner i allmänna mål

Vid indrivning av skatter och avgifter -- i praktiken de mest

betydelsefulla fordringarna i allmänna mål -- är det allmännas

borgenärsfunktion delad mellan kronofogdemyndigheten,

länsskattemyndigheten och riksskatteverket. Föreskrifter om

kronofogdemyndighetens borgenärsuppgifter finns i ett flertal

olika författningar.

I ett allmänt mål avgör kronofogdemyndigheten självständigt

vilka åtgärder som skall vidtas under verkställigheten, och

myndigheten har också behörighet att medge uppskov med

betalningen (4 kap. 36 § UB). Uppskov kan innebära att

gäldenären får betala sin skuld genom avbetalningar. I fråga om

böter kan kronofogdemyndigheten också medge avbetalning enligt

7 § bötesverkställighetslagen (1979:189). Enligt 1 § lagen

(1978:882) om säkerhet för skattefordringar får

kronofogdemyndigheten i samband med uppskov ta emot säkerhet som

gäldenären eller annan erbjuder sig att ställa.

Kronofogdemyndigheterna har också borgenärsfunktioner när det

gäller konkurser. För skatteindrivning förordnar

länsskattemyndigheten enligt 62 § uppbördslagen (1953:272)

kronofogdemyndigheten att göra konkursansökan.

Länsskattemyndigheten kan också uppdra åt kronofogdemyndigheten

att själv avgöra om konkursansökan skall göras. Sådana generella

bemyndiganden har lämnats till i stort sett alla

kronofogdemyndigheter. Uppbördslagen är också tillämplig när det

gäller vissa avgifter som tillkommer staten (64 §), och genom

hänvisningar i andra skatte- och avgiftsförfattningar är

uppbördslagens bestämmelser om konkursansökningar tillämpliga i

fråga om ett stort antal fordringar som hos

kronofogdemyndigheterna handläggs som allmänna mål. När det

gäller böter beslutar kronofogdemyndighet själv enligt 10 §

bötesverkställighetslagen om ansökan om konkurs för indrivning

av sådana fordringar. I fråga om indrivning av tullar,

införselavgifter och stämpelskatt, dvs. medel som återredovisas

till den uppdragsgivande myndigheten, har kronofogdemyndigheten

inga borgenärsfunktioner i fråga om konkursansökningar.

I konkurs bevakar kronofogdemyndigheten i det län där

konkursgäldenären har sitt hemvist fordran på obetald skatt

enligt 36 § uppbördsförordningen (1967:626). Också statens

fordran på studiemedelsavgift i konkurs bevakas enligt 8 kap.

7 § studiestödsförordningen (1973:418) av kronofogdemyndigheten

om avgiftsbeloppet är föremål för indrivning.

I egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs är

kronofogdemyndigheten enligt 16 kap. 8 § konkurslagen (1987:672)

behörig att överklaga beslut om konkursförvaltare, arvode m.m.

till förvaltare och vissa andra beslut rörande konkursens

handläggning.

I kronofogdemyndigheternas borgenärsfunktioner ingår också att

i vissa fall besluta om att indrivningsarbetet skall avbrytas

(avskrivning). Detta gäller beträffande punktskatter enligt 5

kap. 16 § lagen (1984:151) om punktskatter och

prisregleringsavgifter samt felparkeringsavgifter enligt 7 §

förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift.

Enligt 12 § bötesverkställighetslagen (1977:189) får

kronofogdemyndigheten i vissa fall besluta om eftergift av böter

och andra därmed jämställda fordringar. Förutsättningen härför

är att indrivningen skulle vara till synnerligt men för den

bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin

försörjning. Eftergift får dock inte meddelas om det är påkallat

från allmän synpunkt att indrivningen fortgår.

Till borgenärsuppgifterna under indrivning hos

kronofogdemyndighet hör också åtgärder i syfte att förhindra

preskription. Enligt 7 § lagen (1982:188) om preskription av

skattefordringar m.m. görs ansökan om förlängning av

preskriptionstiden för bl.a. skattefordringar till länsrätten av

den kronofogdemyndighet hos vilken målet är anhängiggjort.

Kronofogdemyndigheterna har också att ta ställning till frågor

som gäller förvandling av böter. Av 17 §

bötesverkställighetsförordningen (1979:197) följer att

kronofogdemyndigheten, när indrivning av böter har slutförts

utan att full betalning har erlagts, skall bedöma om det finns

anledning att anta att böterna skall förvandlas och i sådant

fall sända en redogörelse för förhållandena till åklagaren.

Till de ytterligare borgenärsfunktioner som tillkommer

kronofogdemyndigheten i allmänna mål hör frågor om avräkning

enligt 3 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av

skatter och avgifter.

Eftergift av skatter och avgifter

Skatter och avgifter kan i allmänhet inte efterges i annan

form än genom ackord. Enligt 62 § uppbördslagen kan

länsskattemyndighet anta ackordsförslag som rör skatt,

arbetsgivaravgifter och vissa andra fordringar om det kan anses

vara till fördel för det allmänna.

Länsskattemyndigheterna medger endast i undantagsfall ackord

för fysiska personer. Obeståndet måste då ha orsakats av

omständigheter som personen inte kunnat påverka själv,

exempelvis om skuldbördan uppkommit till följd av oförutsedd

allvarlig sjukdom eller genom annan persons vållande. Enligt en

av riksskatteverket gjord enkät för budgetåret 1987/88 framgår

att av 115 antagna skatteackord avsåg 75 fysiska personer.

I vissa fall förekommer det att kronofogdemyndigheterna

träffar särskilda överenskommelser med gäldenären som innebär

att en del av skatteskulden skall betalas medan resten föreslås

till avskrivning (s.k. bonnackord). Avsikten är därvid att det

avskrivna beloppet inte skall bli föremål för ytterligare

indrivningsåtgärder. Överenskommelsen är på det sättet

eftergiftsliknande. Några särskilda bestämmelser om denna typ av

uppgörelser finns inte.

Kronofogdemyndigheternas användning av automatisk

databehandling

Ett viktigt hjälpmedel i kronofogdemyndigheternas verksamhet

är automatisk databehandling (ADB). Bestämmelser om detta finns

i utsökningsregisterlagen (1986:617),

utsökningsregisterförordningen (1986:678) och förordningen

(1983:167) om användning av automatisk databehandling inom

exekutionsväsendet. Utsökningsregisterlagen innebär att det

skall föras ett utsökningsregister centralt för hela riket.

Registret skall föras för kronofogdemyndigheternas exekutiva

verksamhet enligt UB och för planering och tillsyn av den

verksamheten. Härutöver skall registret användas bl.a. vid

tillämpning av lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning

av skatter och avgifter samt för kontrollverksamhet och

utredningar vid bestämmande och uppbörd av skatter, tullar och

avgifter. Förfoganderätten till utsökningsregistret, dvs. rätten

att påverka registrets innehåll, tillkommer riksskatteverket,

såvitt avser hela registret, och varje kronofogdemyndighet

beträffande uppgifter i mål och ärende som handläggs hos

myndigheten. Registrets innehåll består av uppgifter för

identifiering och uppgifter om verkställighetsåtgärder i

allmänna och enskilda mål. Dessutom får registret innehålla

vissa andra uppgifter som behövs för att en kronofogdemyndighet

skall kunna fullgöra sina åligganden. Riksskatteverket har

terminalåtkomst för hela utsökningsregistret. För

kronofogdemyndigheten är terminalåtkomsten i princip begränsad

till det egna länet.

Förordningen om användning av automatisk databehandling inom

exekutionsväsendet avser i princip endast allmänna mål.

Förordningen innebär i huvudsak att begäran om indrivning av

skatter och allmänna avgifter görs centralt hos riksskatteverket

med användande av ADB. Indrivningshandlingarna framställs i

databehandlingssystemet och lämnas därefter till olika

kronofogdemyndigheter, i allmänhet med hänsyn till gäldenärens

hemvist. Kronofogdemyndigheterna registrerar sedan i

databehandlingssystemet uppgifter om vidtagna

indrivningsåtgärder och andra omständigheter av betydelse liksom

uppgifter om influtna medel. Med utnyttjande av

databehandlingssystemet skall riksskatteverket vid utgången av

varje kalendermånad framställa en redovisningsrapport för varje

kronofogdemyndighet samt ett sammandrag för samtliga

kronofogdemyndigheter.

Datateknik används också av kronofogdemyndigheterna i samband

med utredningar om utmätningsbara tillgångar. Myndigheterna

inhämtar därvid uppgifter från olika register som är

tillgängliga för myndigheten, t.ex. bilregistret,

fritidsbåtsregistret och delar ur centrala skatteregistret.

När det gäller mål enligt lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning har möjlighet öppnats

att göra ansökan genom överlämnande av ett magnetband med

ADB-lagrade uppgifter (9 §).

Motionsmotivering

I motion L304 av Anita Johansson m.fl. (s) framhålls att

kronofogdemyndigheternas arbetsbörda blivit allt större. Enligt

motionärerna fick kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus

län 90000 nya allmänna mål till ett sammanlagt värde av 760

milj. kr. och omkring 53000 nya enskilda mål under

verksamhetsåret 1988/89. Vidare är vid myndigheten omkring

1000 konkurser under utredning. För hela riket torde

motsvarande siffror vara tio gånger så stora. Verksamheter av

denna storleksordning kräver enligt motionärerna modern

lagstiftning, genomarbetade rutiner och ett väl utvecklat

ADB-stöd.

I motionen anförs att kronofogdemyndigheterna efterlyser

reformer för en bättre uppdelning och klarare gränser när det

gäller kronofogdemyndigheternas och skattemyndigheternas

borgenärsuppgifter samt förändringar i syfte att klara behovet

av ekonomisk rehabilitering av gäldenärer. Ett annat önskemål

hos kronofogdemyndigheterna är att kunna få efterge skatt av

sociala skäl. Vidare efterlyses i motionen en modern och

ändamålsenlig författningsreglering av borgenärsfrågorna.

Motionärerna anser att borgenärsfunktionen för närvarande är

ofullständigt reglerad och att bestämmelserna är alltför spridda

i olika författningar samt påpekar att ett så viktigt inslag i

verksamheten som uppskov och avbetalningsplaner i princip är

helt oreglerat. Motionärerna framhåller att det krävs en

särskild indrivningslag och pekar på att förslag till lösningar

finns i skatteindrivningsutredningens betänkanden (Ds Fi 1984:4)

Indrivning av skatt m.m. och (SOU 1987:10) Indrivningslag.

Motionärerna tar också upp frågor som gäller ADB inom

kronofogdemyndigheterna. En programutveckling så att man kan

lägga över bevakningen av mindre ärenden på data skulle enligt

motionärerna ge mer utrymme för behandling av de större målen.

En sådan utveckling anses också vara självfinansierande eftersom

man i dag måste prioritera bort en mängd allmänna mål som gäller

mindre belopp. Det är dessutom demoraliserande om allmänheten

uppfattar bristande tid hos kronofogdemyndigheten som bristande

intresse menar motionärerna.

Avslutningsvis framhålls i motionen att

kronofogdemyndigheterna vill minska antalet gäldenärer och

förebygga att det tillkommer nya och att regeringen och

riksdagen därför bör se till att ge dem de medel som behövs för

att uppfylla dessa mål.

Vissa tidigare riksdagsuttalanden

Kronofogdemyndigheternas uppgifter och ledning m.m.

Efter förslag av regeringen i proposition 1986/87:52 om

exekutionsväsendets organisation godkände riksdagen (bet. LU

1986/87:12, rskr. 103) hösten 1986 principiella riktlinjer för

en omorganisation av kronofogdemyndigheterna. I samband därmed

underströk utskottet med anledning av motioner om ledningen av

exekutionsväsendet att kronofogdemyndigheterna fyller en viktig

funktion i vårt samhälle med främsta uppgift att i allmänna och

enskilda mål förverkliga rättsanspråk i enlighet med UB och

andra författningar. Utskottet framhöll vidare, i likhet med

föredragande statsrådet i propositionen, att ett effektivt

fungerande exekutionsväsende i ett vidare perspektiv skall

upprätthålla en betalningsmoral i samhället som gör att

kreditmarknaden och skattesystemet fungerar. Enligt utskottet

måste därför ställas krav på att verkställigheten av

betalningsanspråk är snabb, säker och effektiv samt syftar till

att ge borgenären den betalning som gäldenärens

betalningsförmåga och tillgångar ger möjlighet till. Vidare

ansåg utskottet att kronofogdemyndigheternas verksamhet måste

präglas av objektivitet, enhetlighet och konsekvens om inte

allmänhetens förtroende för rättssäkerheten och effektiviteten i

den exekutiva verksamheten skall rubbas.

Enligt utskottet var det också med hänsyn till allmänhetens

förtroende för skattesystemet angeläget att den del av

kronofogdemyndigheternas verksamhet som avser indrivning av

skatter och avgifter bedrivs på ett förutsebart, enhetligt och

konskvent sätt. Ett av problemen med den dåvarande

kronofogdeorganisationen var enligt utskottet att det saknades

möjligheter att från central nivå styra verksamheten på skatte-

och indrivningsområdet. Mot denna bakgrund delade utskottet

departementschefens uppfattning att det för en effektivisering

av den exekutiva verksamheten krävdes ledning från centralt håll

och att riksskatteverket var den enda tänkbara myndighet för

detta. När det gällde att ta ställning till frågan vilka

ledningsfunktioner som verket borde ha mot

kronofogdemyndigheterna fanns det enligt utskottets mening

anledning att skilja mellan dessa myndigheters uppgifter att

företräda statens borgenärsintressen och de övriga uppgifter som

myndigheterna fullgör enligt UB och andra lagar. Utskottet ansåg

att behovet av ledningsmöjligheterna var störst beträffande

borgenärsfunktionen. När det gäller den rent exekutiva

verksamheten enligt UB m.m. liksom kronofogdemyndigheternas

uppgifter att exempelvis vara tillsynsmyndighet i konkurs och

pröva ärenden enligt lönegarantilagen ansåg utskottet däremot

att saken ställde sig annorlunda. Även om det också i dessa

avseenden fanns behov av mera effektiva styrningsmöjligheter var

enligt utskottet utrymmet för riksskatteverkets

ledningsfunktioner mera begränsade än när det gällde

borgenärsfunktionen.

I samband med behandlingen av förslag till lagändringar m.m.

med anledning av exekutionsväsendets nya organisation i

proposition 1987/88:152 återkom utskottet våren 1988 till frågor

om riksskatteverkets ledningsfunktion. I sitt av riksdagen

godkända betänkande (bet. LU 1987/88:34) framhöll utskottet -- i

likhet med vad man gjort år 1986 -- att det med hänsyn till

kronofogdemyndigheternas dubbla roll är viktigt att

riksskatteverkets ledningsfunktioner inte utövas så att

kronofogdemyndigheternas opartiskhet i den rättstillämpande

verksamheten kan ifrågasättas. Vidare borde enligt utskottet

beaktas att den rent exekutiva verksamheten liksom

handläggningen av vissa andra ärenden exempelvis inom

lönegarantisystemet är uppgifter av närmast judiciell karaktär

som myndigheterna har att självständigt svara för i enlighet med

gällande lagstiftning. Mot denna bakgrund ansåg utskottet i

likhet med departementschefen att riksskatteverkets

ledningsuppdrag när det gäller kronofogdemyndigheternas

rättstillämpande verksamhet borde begränsas till att genom

allmänna råd och uttalanden verka för lagenlighet,

följdriktighet och enhetlighet. Härutöver borde riksskatteverket

inom ramen för sin normgivningskompetens kunna meddela bl.a.

verkställighetsföreskrifter. När det gäller frågor som inte har

någon direkt anknytning till den rättstillämpande verksamheten

fanns det enligt utskottet större utrymme för att ge

riksskatteverket en ledande roll. Verket borde således kunna

meddela föreskrifter av administrativ karaktär i fråga om

exempelvis organisation och arbetsformer för att åstadkomma

samordning, rationalisering och enhetlighet inom

exekutionsväsendet och effektivitet inom verksamheten. Också på

det administrativa området medförde emellertid kraven på

opartiskhet och självständighet i den rättstillämpande

verksamheten, framhöll utskottet, att riksskatteverkets

möjligheter att leda verksamheten var något mer begränsade än

när det gäller kronofogdemyndigheternas borgenärsfunktion. Stora

krav måste därför enligt utskottet ställas på att

riksskatteverket i sin ledningsfunktion inte gav föreskrifter

eller eljest fattade beslut av administrativ karaktär som kunde

få sådana effekter att kronofogdemyndigheternas självständighet

att besluta i enskilda fall i praktiken beskars. Enligt

utskottet var det också angeläget att riksskatteverket så långt

som möjligt undvek att meddela föreskrifter som kunde ge upphov

till att allmänheten ifrågasatte de handläggande myndigheternas

saklighet och opartiskhet.

I samband med riksdagsbehandlingen våren 1990 av regeringens

förslag om en ny summarisk process (prop. 1989/90:85) underströk

lagutskottet i sitt yttrande till justitieutskottet

(1989/90:LU3y) beträffande frågan om erforderliga

resurstillskott till kronofogdemyndigheterna med anledning av

förslagen att det var angeläget att regeringen följde

utvecklingen och tog erforderliga initiativ om det skulle visa

sig att ytterligare resurser måste tillföras

kronofogdemyndigheterna.

Prioritering av allmänna och enskilda mål

Frågor om prioriteringar av allmänna och enskilda mål inom

exekutionsväsendet behandlades ingående av riksdagen våren 1981

i samband med tillkomsten av UB (se bet. LU 1980/81:23). I

samband därmed uttalades att någon prioritering av den ena

måltypen på bekostnad av den andra inte får ske och att det

ankommer på varje kronofogdemyndighet att självständigt pröva i

vilken ordning inkomna mål skall handläggas och vilka

indrivningsåtgärder som bör vidtas.

I samband med behandling av propositionen om lagändringar m.m.

med anledning av exekutionsväsendets nya organisation våren 1988

(prop. 1987/88:152) uttalade utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande (bet. LU 1987/88:34) att den av regeringen

förordade organisationsordningen innebar att

kronofogdemyndigheterna även fortsättningsvis -- i enlighet med

de uttalanden som gjordes i samband med införandet av UB --

självständigt skall pröva i vilken ordning enskilda mål skall

handläggas och vilka indrivningsåtgärder som bör vidtas.

Ekonomisk rehabilitering av gäldenärer

Frågor om ekonomisk rehabilitering av gäldenärer behandlades

av riksdagen vid riksmötet 1986/87 med anledning av riksdagens

revisorers förslag (förs. 1986/87:7) om kronofogdemyndigheternas

utnyttjande av personalresurserna m.m. Förslaget var föranlett

av en av revisorerna avgiven granskningsrapport (1985/86:7),

vilken varit föremål för remissbehandling. Revisorerna hänvisade

i förslaget till att flera remissinstanser i sina yttranden

redovisat hur kronofogdemyndigheten arbetar för att

effektivisera sin verksamhet genom att med förebyggande åtgärder

minska eller förhindra ett ökat tillflöde av mål. Revisorerna

fann det mycket väsentligt att kronofogdemyndigheternas arbete

också inriktades mot förbättrad information och aktiva insatser

för ekonomisk rehabilitering av gäldenärerna. Revisorerna menade

vidare att antalet mål hos kronofogdemyndigheterna därmed torde

på ett verksamt sätt komma att minskas och antalet fall med

långvariga gäldenärsförhållanden kunna begränsas.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet. LU

1986/87:21, rskr. 231) anförde utskottet att det är angeläget

att de möjligheter som finns att förebygga en ökad

måltillströmning till kronofogdemyndigheterna och att eljest

effektivisera den exekutiva verksamheten tas till vara.

Lagutskottet delade därför den uppfattning som hade framförts av

revisorerna att det är viktigt att informationen till

allmänheten om kronofogdemyndigheternas arbete förbättras och

att myndigheterna kan verka för en ekonomisk rehabilitering

avgäldenären.

Kronofogdemyndigheternas användning av ADB

I sitt av riksdagen godkända betänkande över förslaget till UB

(bet. LU 1980/81:23) ansåg utskottet att

kronofogdemyndigheternas möjlighet att använda ADB i sin

exekutiva verksamhet borde utvidgas. Utskottet konstaterade

också att ett ökat utnyttjande av ADB skulle medföra en

förenkling av handläggningsrutinerna, något som i sin tur skulle

frigöra resurser att kunna användas i mer komplicerade

utsökningsmål.

Vid behandlingen av proposition 1985/86:155 med förslag till

utsökningsregisterlag våren 1986 uttalade riksdagen ånyo (bet.

LU1985/86:36) att ett utnyttjande av ADB inom exekutionsväsendet

har fördelar, som kommer såväl de allmänna som de enskilda målen

till godo. Samtidigt förhöll det sig enligt utskottet

otvivelaktigt så att användningen av ett ADB-system kan medföra

risker för intrång i den enskildes personliga integritet varför

det var nödvändigt att registrets innehåll samt rätten att

förfoga över registret och rätten till åtkomst till registret

lagreglerades. Beträffande frågan om ett centralt datasystem

eller ett system med regionala anläggningar konstaterade

utskottet med anledning av en motion att principen om ett

centralt ADB-system slagits fast av statsmakterna såsom det

effektivaste och att det därför inte fanns skäl att överväga ett

decentraliserat system. Utvecklingen kunde emellertid enligt

utskottet i framtiden leda till andra bedömningar.

I samband med riksdagsbehandlingen våren 1990 av regeringens

förslag om en ny summarisk process (prop. 1989/90:85) betonade

lagutskottet i sitt yttrande till justitieutskottet

(1989/90:LU3y) vikten av att kronofogdemyndigheterna erhåller

det ADB-stöd som erfordras med anledning av de nya

arbetsuppgifterna.

Utredningsarbete

Skatteindrivningsutredningen

Skatteindrivningsutredningen (SIU) tillsattes i slutet av år

1980 (dir. 1980:89) med uppgift att se över bestämmelserna om

indrivning av skatter m.m. Bakgrunden till översynen var främst

den stora balansen av oredovisade skattefordringar.

Utredningens arbete har redovisats i flera delbetänkanden,

bl.a. (Ds Fi 1983:4) Utsökningsregisterlag och (Ds Fi 1984:4)

Indrivning av skatt m.m., samt i huvudbetänkandet (SOU 1987:10)

Indrivningslag m.m. Delbetänkandet om en utsökningsregisterlag

lades efter sedvanlig remissbehandling till grund för förslaget

till utsökningsregisterlag (prop. 1985/86:155) som antogs av

riksdagen våren 1986 (bet. LU 1985/86:36).

SIUs delbetänkande om indrivning av skatt innehåller förslag

som syftar till att indrivningen skall knytas ihop bättre än för

närvarande med taxering, debitering och uppbörd hos de

myndigheter som beslutar om skatt och avgifter. I

huvudbetänkandet har SIU behandlat det allmännas ställning som

borgenär vid indrivning av skatter. I betänkandet föreslår

utredningen bl.a. åtgärder för en förbättrad samverkan mellan

skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Författningstekniskt

har huvudparten av utredningens bedömningar fått komma till

uttryck i ett förslag till en särskild indrivningslag med

bestämmelser om de borgenärsuppgifter som utöver dem som är

reglerade i UB aktualiseras vid indrivning i allmänna mål.

SIUs överväganden inbegriper bl.a. den under senare år väckta

tanken på åtgärder för ekonomisk rehabilitering samt frågan om

överenskommelser mellan kronofogdemyndigheten och gäldenären om

att en viss del av skulden skall betalas medan resterande belopp

skall skrivas av (s.k. bonnackord). Mot bakgrund av de

överväganden som görs föreslår SIU att det införs en möjlighet

att efterge skatte- och avgiftsfordringar vid sidan av

ackordsinstitutet. Eftergift skall enligt utredningen kunna

medges, helt eller delvis, när det på grund av gäldenärens

sjukdom och därmed jämförlig orsak eller av annan anledning är

uppenbart obilligt att kräva betalning. Det förutsätts härvid

att eftergiftsinstitutet kommer att tillämpas återhållsamt av

myndigheterna.

Skatteindrivningsutredningens huvudbetänkande

remissbehandlades år 1987 varvid bl.a. riksskatteverket

avstyrkte det av utredningen framlaga lagförslaget. Betänkandet

övervägs inom finansdepartementet.

Utvärdering av UB

Hösten 1986 gav regeringen riksskatteverket i uppdrag att

inleda arbete med en utvärdering av UB. Utvärderingen skulle i

första hand inriktas på de sakliga nyheterna som följde med UB,

bl.a. registerforskning. Den första delen av uppdraget, som

avsåg en kartläggning av de praktiska erfarenheterna av balkens

tillämpning, redovisades till regeringen sommaren 1987 i RSV

Rapport 1987:9, Utvärdering av utsökningsbalken.

Enligt rapporten anser verket att vissa enskilda frågor bör

bli föremål för fortsatta överväganden, och i beslut den 14

april 1988 har regeringen uppdragit åt riksskatteverket att göra

en översyn av UB i enlighet härmed. De frågor som sålunda skall

övervägas gäller bl.a. huruvida ansökan i enskilda mål, som i

likhet med vad som gäller i allmänna mål, bör kunna göras med

magnetband. Vidare bör kronofogdemyndigheternas

undersökningsrätt utredas och lagregleras. Strävan bör enligt

regeringsbeslutet vara att skapa bättre möjligheter för

myndigheterna att utnyttja ADB-tekniken vid registerforskning

samt att pröva lämpligheten med nya undersökningsmetoder (s.k.

fishing expeditions) och närståendeutredningar, dvs. utredningar

som rör förekomsten av tillgångar hos personer som är närstående

till gäldenären.

Riksskatteverket har redovisat en del av uppdraget i rapporten

RSV Rapport 1990:5 vari bl.a. föreslås att ansökningar om

utmätning i enskilda mål skall kunna göras med hjälp av

ADB-teknik i likhet med vad som gäller för allmänna mål.

Ansökningsförfarandet skall enligt förslaget vara beroende av

tillståndsgivning och innebära att exekutionstiteln inte

behöver inges till kronofogdemyndigheten om det inte särskilt

begärs. Däremot skall skuldebrev och liknande handlingar alltid

överlämnas i samband med verkställighetsansökan. Rapporten har

nyligen remissbehandlats och är för närvarande föremål för

överväganden inom justitiedepartementet. -- Riksskatteverkets

översynsarbete beräknas vara helt slutfört före 1990 års utgång.

Skuldsanering

Med anledning av riksdagens begäran (se bet. LU 1987/88:12,

rskr. 57) tillkallade regeringen hösten 1988

insolvensutredningen för att utreda bl.a. frågan om

skuldsanering. Enligt direktiven (dir. 1988:52) skulle ett

sådant institut, som redan finns i många länder, göra det

möjligt för fysiska personer att under vissa förutsättningar bli

av med sina skulder eller en del av dem.

Insolvensutredningen har i början av oktober 1990 överlämnat

delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. I betänkandet

föreslås en särskild lag om skuldsanering som innebär att en

gäldenär helt eller delvis under vissa närmare angivna

förutsättningar kan befrias från ansvaret för betalningen av

sina skulder. Gäldenären föreslås samtidigt kunna åläggas att

betala eventuellt återstående del av skulderna enligt en

avbetalningsplan som vanligen löper under fem år under vilken

tid gäldenären tvingas att i stort sett leva på existensminimum.

Lagförslaget bygger på att alla borgenärer behandlas lika.

Undantag görs endast för fordringar med pantsäkerhet, varemot

förmånsberättigade fordringar i övrigt, t.ex. skatter, omfattas

av skuldsaneringen. Tingsrätten skall från fall till fall pröva

ansökningar om skuldsanering, varvid yttrande alltid skall

inhämtas från kronofogdemyndigheten.

Enligt utredningen finns skäl att anta att kostnaderna för ett

skuldsaneringsinstitut inte kommer att utgöra en

samhällsekonomisk debetpost. Utredningen pekar därvid bl.a. på

att nuvarande ordning för indrivning av fordringar hos

överskuldsatta gäldenärer innefattar en inte obetydlig rundgång

i den mening att kostnader läggs ner för såväl borgenärer som

samhälleliga organ utan motsvarande nytta för borgenärerna och

snarast till skada för gäldenären och samhället. Utredningen

håller det för sannolikt, att ett skuldsaneringsinstitut kan

verksamt minska denna rundgång och därmed inte minst samhällets

utgifter för indrivning av såväl enskilda som offentliga

fordringar. Med de uppgifter som enligt utredningens förslag

kommer att åvila kronofogdemyndigheten som bl.a. består i

avgivande av yttrande till tingsrätten bör man räkna med att det

uppkommer behov av att förstärka personalen. Den årliga

merkostnaden uppskattar utredningen till totalt 5,5 milj.kr. per

år.

Sammanfattning av remissyttrandena

Remissyttranden över motionen har inkommit från

riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna i Stockholms,

Kronobergs, Kalmar, Malmöhus och Gävleborgs län samt Sveriges

advokatsamfund, Svenska inkassoföreningen och Föreningen

Sveriges kronofogdar.

Riksskatteverket ställer sig bakom motionärernas

uppfattning om utvecklingen av kronofogdemyndigheternas

arbetsbörda och att det krävs modern lagstiftning, genomarbetade

rutiner och ett väl utvecklat ADB-stöd för att verksamheten

skall kunna genomföras effektivt. När det gäller en bättre

uppdelning och klarare gränser mellan kronofogdemyndigheternas

och skattemyndigheternas borgenärsuppgifter hänvisar verket till

sitt yttrande över SIUs slutbetänkande med förslag till

indrivningslag, vari verket bl.a. uttalat att det allmännas

borgenärsuppgifter i princip inte bör läggas fast i lag utan i

stället anförtros riksskatteverket med befogenhet att fördela

uppgifterna mellan berörda myndigheter. -- Riksskatteverket

anser det positivt om verket ges möjlighet att förbättra

ADB-utvecklingen och att effektivisera arbetet inom

exekutionsväsendet. Detta kan ske genom resurstilldelning för

att möjliggöra terminalförtätning och genom lagstiftning, bl.a.

författningsstöd för att underlätta ansökningsförfarandet,

löneexekution och registerforskning med hjälp av ADB. Bristen

på tekniker och terminaler utgör enligt verket de främsta

hindren mot ADB-utvecklingen inom exekutionsväsendet. -- När det

gäller kronofogdemyndigheternas förebyggande verksamhet för att

minska antalet gäldenärer pekar verket på att man under senare

år bedrivit informationsprojektet "Ta inte på dig mer än du

orkar". Kostaderna för kronofogdemyndigheternas förebyggande

verksamhet har beräknats till 334 600 kr. för budgetåret

1990/91.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anför att

arbetssituationen under en lång följd av år tvingat myndigheten

till åtgärdsprioriteringar som inneburit att endast gäldenärer

med stora skulder har blivit föremål för myndighetens hela

åtgärdsurval. Ett stort antal allmänna mål på mindre summor har

sålunda blivit föremål endast för begränsade

verkställighetsåtgärder. Först när beloppet varit tillräckligt

stort och en skuldavveckling inte varit möjlig har ingripande

skett. Detta prioriteringssystem har ifrågasatts hos vissa

chefstjänstemän som menat att myndighetens resurser skall

koncentreras till de exekutiva uppgifterna enligt UB och att

borgenärsuppgifterna i de allmänna målen -- processföring för

statens räkning, utrednings- och rehabiliteringsinsatser

beträffande gravt skuldsatta, gäldenärsutredningar för

betalningsuppskov i olika former -- skall stå tillbaka när

resurserna tryter. Enligt kronofogdemyndigheten framstår det som

synnerligen angeläget att borgenärsfunktionerna blir

författningsreglerade på ett modernt och ändamålenligt sätt så

att rådande tveksamheter om gränserna för skattemyndigheternas

och kronofogdemyndigheternas kompetensområden blir lösta. Vidare

borde det i dag oreglerade avbetalningssystemet bli enhetligt

för hela landet och inte vara beroende av hur

myndighetsledningarna väljer att använda myndigheternas

resurser. -- Resurssituationen kan dock förväntas bli bättre

inom den närmaste tiden. Därtill kommer effekterna av den

omorganisation av exekutionsväsendet som skedde den 1 juli 1988

i syfte att omfördela landets exekutiva resurser så att de

bättre stämmer överens med arbetsbelastningen inom de olika

kronofogdemyndigheterna. En förbättrad resurssituation förtar

dock inte behovet av en snar lagreglering av

borgenärsuppgifterna. -- Beträffande ADB-utvecklingen inom

exekutionsväsendet känner inte kronofogdemyndigheten igen den av

motionärerna beskrivna situationen. Exekutionsväsendets

ADB-stödda redovisningssystem medger att mindre ärenden bevakas

för att ge utrymme för behandling av större mål. Ett

prioriteringssystem i kombination med ett planeringssystem ger

handläggarna stora friheter vid urval av arbetsmaterial. Det som

hitintills har styrt detta urval mot beloppsstora gäldenärer är

inte begränsningar i redovisningssystemet utan snarare rådande

resursbrist. -- Sammanfattningsvis framhåller

kronofogdemyndigheten i Stockholms län att behovet av ny

lagstiftning i form av ny indrivningslag är stort och

myndigheten stöder motionärernas hemställan i den delen.

Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län anför att det

övergripande målet för exekutionsväsendet är att verka för att

alla skall göra rätt för sig i rätt tid och ordning. För

kronofogdemyndigheterna gäller det att nedbringa antalet

gäldenärer. Detta kan ske dels genom en effektiv indrivning,

dels genom mer allmänt förebyggande åtgärder, som syftar till

att människor och företag inte skall låta restföra sig. --

Gränserna mellan exekutionsväsendet och skatteförvaltningen är

enligt myndigheten diffusa och uppgifterna otydliga. För

allmänheten är behörighetsproblematiken stundom förvirrande. I

yttrandet redovisas flera exempel för att belysa behovet av ett

nytt och tydligare regelverk. Skatteindrivningsutredningen har

enligt myndigheten lämnat goda förslag till

författningslösningar. -- Kronofogdemyndigheterna saknar i stort

sett möjligheter att styra måltillflödet. Programmen för

ADB-stöd byggs visserligen ut successivt, men eftersom de

personella resurserna samtidigt krympts tvingas myndigheten till

prioriteringar. Ett betydande antal gäldenärer med små mål

bearbetas inte aktivt inom rimlig tid. För att motverka att

systemet skapar fall som kräver ännu mer resurser menar

kronofogdemyndigheten att det krävs särskilda och omedelbara

insatser, bl.a. ADB-tekniska lösningar för att klara bevakningen

i små mål. -- Kronofogdemyndigheten efterlyser också regler,

riktlinjer och resurser för det betydelsefulla arbetet med

förebyggande verksamhet och rehabiliterande insatser. När det

gäller rehabilitering menar kronofogdemyndigheten att insatserna

också måste samordnas mellan de ansvariga för olika

förvaltningsområden, närmast konsumentverket, socialstyrelsen

och exekutionsväsendet. I detta sammanhang är det också enligt

myndigheten nödvändigt att skapa klara och entydiga regler för

hanteringen av det allmännas fordringar, såväl de som berörs av

särskild skuldsanering som de som rör ackord och

myndighetsinterna uppgörelser. -- Sammanfattningsvis anser

kronofogdemyndigheten i Kronobergs län att motionärerna berör

betydelsefulla problem. Myndigheten ställer sig bakom motionens

krav på ytterligare lagstiftning och utbyggt ADB-stöd. En

indrivningslag och ett lagreglerat skuldsaneringsinstitut bör

enligt myndigheten införas. Vidare måste större resurser till

utveckling av ADB-program och inköp av datautrustningar

tillföras exekutionsväsendet. Enligt myndigheten bör riksdagen

utfärda riktlinjer för hur den förebyggande verksamheten skall

bedrivas, vem som skall ha det övergripande ansvaret och vilka

resurser som skall utnyttjas.

Kronofogdemyndigheten i Kalmar län anser att både

kronofogdemyndigheternas och skatteförvaltningarnas verksamheter

skulle bli bättre om det gjordes en ordentlig uppdelning av

deras borgenärsuppgifter. Enligt myndighetens mening gäller

detta främst frågor som avser betalningsskyldighet för tredje

man, konkursansökan samt ackord och eftergift. Vidare

anser myndigheten att skatteförvaltningen och exekutionsväsendet

bör ha en annan gränsdragning mellan sig. Skattemyndigheterna är

specialiserade på allt som har med skatt att göra fram till

uppbörden. Den som inte betalar i rätt tid skall kunna vända sig

till en enda myndighet för att diskutera hur den försummade

betalningen skall kunna ske. Sådan förhandling hör hemma i

indrivningsverksamheten. Det bör vara ett allmänt intresse att

den uppgiften inte är delad. Kronofogdemyndigheten anser att

dubbleringen av borgenärskapet dessutom medför vissa

tillämpningssvårigheter i skatteindrivningen och att fråga om

borgenärsfunktionen behöver regleras. Riksskatteverkets nya roll

som chefsmyndighet för kronofogdemyndigheterna har emellertid

enligt myndigheten bidragit till att förbättra arbetsmetoder och

effektiviteten. Kronofogdemyndigheterna har under kort tid

utvecklats mycket positivt under riksskatteverkets ledning.

Enligt kronofogdemyndigheten i Kalmar skulle verksamheten

underlättas om statsmakterna såg över lagstiftningen på de

områden som motionärerna pekar ut. Skatteindrivningsutredningens

förslag är emellertid fyra--sju år gamla och de flesta områdena

i utredningens betänkanden behöver granskas ur dagens synvinkel.

Myndigheten föreslår därför en förnyad och gärna parlamentarisk

genomgång av de frågor som skatteindrivningsutredningen tog upp.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län anser att

motionärerna pekat på några intressanta och väsentliga

förhållanden som bör tas upp till behandling och det är positivt

att kronofogdemyndigheterna och deras verksamhet uppmärksammas

på detta sätt i riksdagen. En bättre uppdelning och klarare

gränser, när det gäller exekutionsväsendets och

skatteförvaltningens verksamheter, är av största betydelse.

Denna problemställning har ett mycket nära samband med frågan om

en modern och ändamålsenlig författningsreglering av

borgenärsrollerna, och enligt myndigheten vore det i högsta grad

tacknämligt att få till stånd en särskild indrivningslag. Vidare

är ABD-utvecklingen i stort behov av en tempoökning, och det är

av vikt att utsökningsregistret anpassas till den verklighet

inom exekutionsväsendet som råder sedan omorganisationen den 1

juli 1988. Ansvarsfördelningen mellan riksskatteverket och

kronofogdemyndigheterna bör klargöras ordentligt i samband

därmed. Anpassning, utveckling och omstrukturering samt

förberedelse för ett nytt datasystem för exekutionsväsendet står

mycket högt på kronofogdemyndigheternas önskelista och är av

behovet påkallat, om ett rationellt och människovänligt

arbetssätt skall kunna bibehållas och utvecklas vid

myndigheterna. Skatteindrivningsutredningens förslag till

lagstiftning bör upphöjas till lag och en ADB-mässig

modernisering måste komma till stånd med det snaraste. Trots att

kronofogdemyndigheterna i praktiken har ålagts ett stort

borgenärsansvar i arbetet med de allmänna målen saknas klara

bestämmelser om borgenärsrollen. En strikt reglering beträffande

borgenärsrollen måste eftersträvas och kommer att förhindra att

onödigt dubbelarbete utförs, vilket för närvarande sker i

alltför stor omfattning. Man måste komma ifrån att olika

myndigheter "slåss" om arbetsuppgifterna. Den myndighet som är

bäst lämpad för uppgiften skall utföra den. Kostnaderna i

sammanhanget kan då hållas på en rimlig nivå. En renodling av

ansvar m.m. i enlighet med vad som sagts ovan skulle med största

sannolikhet medföra en positiv utveckling, när det gäller att

rekrytera kompetent personal till kronofogdemyndigheterna,

vilket skulle främja rättssäkerheten och höja status på

myndigheternas och deras personals verksamhet. --

Sammanfattningsvis vill kronofogdemyndigheten i Malmöhus län

tillstyrka förslagen i motionen med ett -- i väntan på

insolvensutredningens förslag beträffande skuldsanering --

temporärt undantag för vad som föreslås angående sakliga

ändringar för att klara behovet av ekonomisk rehabilitering samt

önskemålet att kunna efterge skatt av sociala skäl.

Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län biträder vad som

anförts i motionen. Myndigheten menar att statens borgenärsroll

i indrivningsarbetet under många år har varit ett

diskussionsämne mellan skatteförvaltningen och

exekutionsväsendet. Diskussionerna har ibland varit ägnade att

skapa motsättningar, vilket inte främjat samarbetet

myndigheterna emellan. Ett betraktelsesätt, som strävar efter

att inte lägga borgenärsrollen hos kronofogdemyndigheterna,

måste anses förlegat. Kronofogdemyndigheterna har i dag hög

kompetens på de områden som krävs för ett effektivt uppträdande

och dessutom den ojämförligt bästa kännedomen om gäldenären och

dennes förhållanden. Om en gäldenär har såväl restförda skatter

hos kronofogdemyndigheten som obetalda men ännu ej restförda

skatter hos skatteförvaltningen, bör det vara

kronofogdemyndigheten som avgör hur indrivningen skall gå till

och därvid uppträder i samtliga förekommande

borgenärsfunktioner. I de fall gäldenären inte är restförd, bör

borgenärsrollen utövas av skatteförvaltningen. --

Kronofogdemyndigheten understryker också vikten av att

exekutionsväsendet får ett mot verksamheten väl anpassat

ADB-stöd. I dag är terminaltätheten otillräcklig, vilket skapar

stress och irritation. Myndigheten framhåller vidare att det är

ett villkor inför kommande nya arbetsuppgifter -- t.ex. den

summariska betalningsprocessen - att exekutionsväsendet får

uppgifterna tillsammans med ett i förväg väl testat ADB-stöd. --

Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län anser också att

myndigheterna skulle kunna tillskjutas ytterligare medel genom

att låta de avgifter som genereras av verksamheten stanna i

densamma. Kronofogdemyndigheterna skulle därigenom till viss del

bli avgiftsfinansierade.

Sveriges advokatsamfund anser att motionen är så allmänt

hållen att samfundet varken kan tillstyrka eller avstyrka

motionärens förslag. Samfundet är tveksamt till behovet av en

särskild indrivningslag. Eventuellt erforderliga kompletteringar

av nuvarande regelsystem borde kunna göras inom ramen för

utsökningsbalken. Advokatsamfundet har inget att erinra mot

förslaget om en översyn av dataanvändningen inom

kronofogdemyndigheterna.

Svenska inkassoföreningen delar motionärernas

uppfattningar och finner det särskilt intessant att få fastlagt

vilka borgenärsuppgifter kronofogdemyndigheterna skall svara

för. Enligt föreningens mening tar de uppgifter som

kronofogdemyndigheterna för närvarande utför utan lagstöd

alltför stora resurser i anspråk till nackdel för

exekutionsväsendets huvuduppgifter. Föreningen anser att

resurstilldelningen skall vara sådan vid kronofogdemyndigheterna

att anhängiggjorda mål kan behandlas lika, oavsett om de är

allmänna eller enskilda. Med nuvarande oreglerade

borgenärsverksamhet i allmänna mål avsätts enligt föreningen en

oproportionerligt stor del av kronofogdemyndigheternas resurser

på borgenärsuppgifter i allmänna mål till men för de enskilda

målen. Föreningen delar motionärernas uppfattning att

lagstiftning behövs. Däremot är föreningen inte beredd att

reservationslöst tillstyrka att skatteindrivningsutredningens

förslag läggs till grund för lagstiftning. Föreningen föreslår

att skiljelinjen mellan skatteförvaltning och exekutionsväsende

placeras så att borgenärsuppgifterna i de allmänna målen fullt

ut tillkommer skatteförvaltningen och att exekutionsväsendet

inriktar sig på att utveckla exekutionsrollen. -- Enligt

föreningen är det betänkligt att kronofogdemyndigheterna

alltmer kommit att bli ett slags "diversebutik" med

arbetsuppgifter som ligger utanför det egentliga

exekutionsområdet, t.ex. tillsyn i konkurs, lönegaranti,

borgenärsfunktioner. Med hänsyn till alla arbetsuppgifter vill

föreningen ifrågasätta det lämpliga i att tillföra

kronofogdemyndigheterna nya arbetsuppgifter i form av skyldighet

att företräda staten som borgenär i allmänna mål samt att svara

för ett eftergiftsinstitut. -- Utöver vad som har anförts i

motionen vill föreningen framhålla att det är viktigt att

resurser tillskapas så att kronofogdemyndigheterna snabbt,

effektivt och rättsäkert kan klara att verkställa den ökade

mängden enskilda mål. Föreningen instämmer i motionärernas

uppfattning att det är angeläget att tillskapa resurser för att

utveckla ADB-stöd.

Föreningen Sveriges kronofogdar tillstyrker motionen och

anser att åtgärder måste vidtas för att förbättra

kronofogdemyndigheternas alltmer pressade arbetssituation.

Enligt föreningen har på senare år en markant ökning ägt rum av

de enskilda utsökningsmålens antal, vilket hänger samman med

kreditmarknadens avreglering. Utöver vad som anförts i motionen

vill föreningen framhålla att det är viktigt att resurser

tillskapas så att kronofogdemyndigheterna snabbt, effektivt och

rättssäkert kan klara att verkställa denna ökande mängd av

enskilda mål.

Utskottet

I motion L304 av Anita Johansson m.fl. (s) framhålls att

kronofogdemyndigheternas arbetsbörda blivit allt större under

senare år och att verksamheten med hänsyn till den nuvarande

måltillströmningen kräver modern lagstiftning, genomarbetade

rutiner och ett väl utvecklat ADB-stöd. I motionen anförs vidare

att kronofogdemyndigheterna efterlyser reformer för en bättre

uppdelning och klarare gränser när det gäller

kronofogdemyndigheternas och skattemyndigheternas

borgenärsuppgifter samt förändringar i syfte att klara behovet

av ekonomisk rehabilitering av gäldenärer. Ett annat önskemål

hos kronofogdemyndigheterna är att kunna få efterge skatt av

sociala skäl. Motionärerna anser att borgenärsfunktionen för

närvarande är ofullständigt reglerad och att bestämmelserna är

alltför spridda i olika författningar samt påpekar att så

viktiga inslag i verksamheten som uppskov och avbetalningsplaner

i princip är helt oreglerade. Enligt motionärerna krävs det en

särskild indrivningslag. I motionen tas också upp frågor som

gäller ADB inom kronofogdemyndigheterna. Motionärerna menar

därvid att bevakningen av mindre ärenden med hjälp av datateknik

skulle ge mer utrymme för behandlingen av de större målen.

Avslutningsvis framhålls i motionen att kronofogdemyndigheterna

vill minska antalet gäldenärer och förebygga att det tillkommer

nya och att regeringen och riksdagen därför bör se till att ge

dem de medel som behövs för att uppfylla dessa mål.

Som utskottet tidigare framhållit (se bet. LU 1986/87:12)

fyller kronofogdemyndigheterna en viktig funktion i vårt

samhälle. Deras främsta uppgift är att i allmänna och enskilda

mål förverkliga rättsanspråk i enlighet med UB och andra

författningar. Sett i ett vidare perspektiv skall

exekutionsväsendet upprätthålla en betalningsmoral i samhället

som gör att kreditmarknaden och skattesystemet fungerar. Enligt

utskottets mening måste därför ställas krav på att

verkställigheten av betalningsanspråk är snabb, säker och

effektiv samt syftar till att ge borgenären den betalning som

gäldenärens betalningsförmåga och tillgångar ger möjlighet till.

Kronofogdemyndigheternas verksamhet måste också präglas av

objektivitet, enhetlighet och konsekvens om inte allmänhetens

förtroende för rättssäkerheten och effektiviteten i den

exekutiva verksamheten skall rubbas.

Förändringarna inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde

har varit många sedan exekutionsväsendet förstatligades år 1965.

Ett flertal reformer har ställt nya krav på myndigheterna såväl

kompetensmässigt som resursmässigt. På det exekutionsrättsliga

området genomfördes under 1960- och 1970-talen partiella

förändringar i 1877 års utsökningslag. Kronofogdemyndigheterna

fick också till uppgift att handlägga vissa ärenden enligt lagen

(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, en uppgift som

sedermera utökats till att avse bl.a. prövning av frågor om

statens ansvar för betalning av arbetstagares lönefordringar i

alla konkurser. Genom lagstiftning år 1978 fick

kronofogdemyndigheterna ansvaret för verkställighetsärenden

enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar

och avgifter. Med verkan fr.o.m. den 1 januari 1980 flyttades

vidare tillsynen över förvaltningen i konkurser över till

kronofogdemyndigheterna. Införandet av utsökningsbalken (UB),

som trädde i kraft den 1 januari 1982, medförde en rad

förändringar i kronofogdemyndigheternas verksamhet och

arbetsrutiner. Genom UB övertog kronofogdemyndigheterna

uppgiften att exekutivt försälja fast egendom, luftfartyg, skepp

m.m. från överexekutor vid länsstyrelserna. Arbetsuppgifterna

ställde stora krav på juridiskt kunnande även utanför det

exekutionsrättsliga området. Möjligheterna för

kronofogdemyndigheterna att i självklara fall själva ändra

fattade beslut utvidgades samtidigt som antalet besvärsinstanser

minskade genom att överexekutor avskaffades. UB innebar även att

kronofogdemyndigheterna fick en förhållandevis stor frihet att

själva bedöma hur handläggningen skall kunna ge bästa resultat.

En fråga som tilldrog sig särskild uppmärksamhet i

lagstiftningsärendet var spörsmålet om prioritering vid

hanteringen av allmänna och enskilda mål. Utskottet underströk

därvid (se bet. LU 1980/81:23) bl.a. att varje

kronofogdemyndighet bör ha frihet att inom ramen för UB själv

bedöma i vilken ordning inkomna mål lämpligen bör handläggas.

Likaså borde det stå myndigheterna fritt att själva bestämma

från fall till fall vilka åtgärder som bör vidtas i varje mål.

Också andra arbetsuppgifter har under åren lagts på

kronofogdemyndigheterna. Enligt lagen (1986:436) om

näringsförbud skall kronofogdemyndigheterna anmäla till åklagare

fall då näringsförbud kan bli aktuellt och övervaka

efterlevnaden av sådana förbud. År 1992 kommer

kronofogdemyndigheterna genom lagen (1990:746) att också få ha

hand om den summariska processen, dvs. nuvarande mål om

lagsökning och betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen

(1946:808) samt handräckning enligt handräckningslagen

(1981:847).

Annan lagstiftning införd efter kronofogdemyndigheternas

förstatligande har emellertid inneburit en minskad

måltillströmning. Genom konsumentkreditlagen (1977:981) och

lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

undantogs en stor del av det avbetalningsgods som tidigare hade

kunnat tas tillbaka med hjälp av kronofogdemyndighet vid

bristande betalning. Lagarna, som trädde i kraft den 1 juli

1979, medförde att antalet återtagningsmål minskade avsevärt. En

ytterligare reform som fått stor positiv betydelse för

kronofogdemyndigheternas arbetsförhållanden var införandet av

datorstöd för exekutionsväsendet. Försöksverksamhet hade pågått

med ett sådant stöd ända sedan slutet av 1960-talet. Genom ett

riksdagsbeslut år 1982 (prop. 1981/82:100, bil. 18, CU 40, rskr.

406) infördes datorstöd till hela exekutionsväsendet, och våren

1984 hade redovisningssystemet för exekutionsväsendet (REX)

införts vid samtliga kronofogdemyndigheter. Systemet ändrade

arbetsrutinerna både för den exekutiva personalen och för

kontorspersonalen. Många manuella rutiner i handläggningen av de

allmänna målen ändrades eller föll bort. Information om

gäldenärerna blev mer lättillgänglig och bättre förutsättningar

skapades för samordning av enskilda och allmänna mål vid

verkställighet.

Mot bakgrund av bl.a. de betydelsefulla förändringar som skett

i fråga om kronofogdemyndigheternas verksamhet beslöts år 1986

om en omorganisation av exekutionsväsendet (prop. 1986/87:52,

bet. LU 12, rskr. 103). En anledning till

organisationsförändringen var också att beröringspunkterna

mellan kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheternas

arbetsuppgifter ökat betydligt och att allt större krav på

samordning av insatserna och samarbete mellan myndigheterna

måste ställas. Reformen innebar i huvudsak att den dåvarande

indelningen av landet i 81 kronofogdedistrikt ändrades och att

det den 1 juli 1988 bildades en kronofogdemyndighet i varje län.

Vidare fick riksskatteverket i uppgift att leda verksamheten

inom exekutionsväsendet.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det

gäller behovet av ett väl fungerande exekutionsväsende. Motionen

har också bemötts positivt av de instanser som på utskottets

begäran yttrat sig i ärendet. Vid en bedömning av motionärernas

önskemål framstår det för utskottet som betydelsefullt att den

genomförda omorganisationen av exekutionsväsendet skapat

grundläggande förutsättningar för att verksamheten vid

kronofogdemyndigheterna skall kunna bedrivas på ett effektivt

och rättssäkert sätt. Inom ramen för det nuvarande systemet

torde det vara möjligt att vidta de ytterligare

organisationsförändringar, omfördelningar av resurser och andra

åtgärder som kan krävas för att arbetet inom exekutionsväsendet

skall vara än mer effektivt och anpassat till rådande

arbetssituationer. Utskottet vill understryka betydelsen av att

sådana möjligheter tas till vara. Inte minst angeläget härvidlag

är att man genom förebyggande insatser försöker förhindra att

enskilda personer på grund av skuldsättning hamnar i en ohållbar

ekonomisk situation och därmed också förebygger en ökad

måltillströmning till kronofogdemyndigheterna. Som utskottet

framhöll år 1987 (se bet. LU 1986/87:21) är det sålunda viktigt

att allmänheten ges information om kronofogdemyndigheternas

arbete och att myndigheterna verkar för ekonomisk rehabilitering

av gäldenärer. Initiativ till förebyggande insatser har också

tagits inom exekutionsväsendet och utskottet förutsätter att

denna verksamhet byggs ut och intensifieras. I sammanhanget vill

utskottet erinra om att insolvensutredningen i ett nyligen

avlämnat delbetänkande (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag framlagt

förslag till lagstiftning som skall göra det möjligt för

skuldsatta fysiska personer att under vissa förutsättningar få

en lättnad i sin skuldbörda.

Enligt utskottets mening bör ytterligare erfarenheter av den

år 1988 genomförda omorganisationen avvaktas, och utskottet kan

därför inte finna någon anledning för riksdagen att nu ta

initiativ till några förändringar i fråga om exekutionsväsendets

verksamhet. Utskottet vill emellertid inte utesluta att i den

mån nya arbetsuppgifter tillförs myndigheterna det kan uppkomma

behov av en ändrad organisation. Det bör vidare beaktas att

reformarbetet med anknytning till kronofogdemyndigheternas

arbete inte avstannat i och med omorganisationen. Som påpekas av

motionärerna har sålunda spörsmålet om kronofogdemyndigheternas

borgenärsfunktion behandlats av skatteindrivningsutredningen i

betänkandet (SOU 1987:10) Indrivningslag m.m. Betänkandet, som

innehåller förslag till en indrivningslag med en samlad

reglering av bl.a. borgenärsfunktionerna, övervägs för

närvarande inom finansdepartementet. På uppdrag av regeringen

genomför vidare riksskatteverket för närvarande en översyn av

UB. Riksskatteverket skall slutredovisa sitt uppdrag under

innevarande år. Av betydelse för kronofogdemyndigheternas

verksamhet är vidare det ovan nämnda förslaget från

insolvensutredningen.

Vad särskilt gäller spörsmålet om ADB-stöd inom

exekutionsväsendet delar utskottet motionärernas uppfattning i

fråga om behovet av programutveckling m.m. En ökad användning av

ADB-tekniken i samband med kronofogdemyndigheternas

undersökningsverksamhet samt vid löneexekutiva utredningar och

beslut torde otvivelaktigt vara önskvärd från

effektivitetssynpunkt. I linje härmed har utskottet också

tidigare (se bet. LU 1985/86:36) framhållit att ett utnyttjande

av ADB inom exekutionsväsendet har betydande fördelar som bör

komma såväl de allmänna som enskilda målen till godo. I samband

med riksdagsbehandlingen av förslaget om en ny summarisk process

(se 1989/90:LU3y) har utskottet vidare betonat vikten av att

myndigheterna erhåller det ADB-stöd som erfordras med anledning

av de nya arbetsuppgifterna. I anslutning till det sagda vill

utskottet även hänvisa till att riksskatteverket som ett led i

översynen av UB under innevarande år till justitiedepartementet

avgett en delrapport (RSV 1990:5) med förslag om bl.a. att

ansökan i enskilda mål skall få göras med hjälp av ADB.

Även om utskottet således ställer sig positivt till

kronofogdemyndigheternas utnyttjande av ADB-teknik vill

utskottet samtidigt påpeka att en utbyggnad av ADB-stödet och

särskilt då bättre tillgång till olika register kan föra med sig

risker för intrång i den enskildes integritet. Eventuella

författningsändringar på området måste därför föregås av

noggranna överväganden utifrån bl.a. integritetssynpunkt. En

fortsatt utbyggnad av ADB-stödet för kronofogdemyndigheterna är

också en resursfråga där exekutionsväsendets behov måste vägas

mot andra angelägna önskemål. Utskottet är därför inte nu berett

att göra något uttalande om ökade resurser till ADB-utveckling

utan den frågan får övervägas i samband med beredningen av

anslagsfrågorna på exekutionsväsendets område.

Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört kan utskottet

inte finna att motionen bör föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1989/90:L304.

Stockholm den 6 november 1990

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe

Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger

Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar

Thollander (s), Lena Boström (s), Bengt Harding Olson (fp),

Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén

(mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s) och Charlotte

Cederschiöld (m).

Remissyttranden över motion 1989/90:L304

Bilaga

Remissyttranden över motion 1989/90:L304 har avgivits av

riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna i Stockholms,

Kronobergs, Kalmar, Malmöhus och Gävleborgs län samt Sveriges

advokatsamfund, Svenska inkassoföreningen och Föreningen

Sveriges kronofogdar.

Riksskatteverket

Riksskatteverket (RSV) ställer sig bakom motionärernas

uppfattning om utvecklingen av kronofogdemyndigheternas (KFM)

arbetsbörda. Detta gäller också deras synpunkter att om

verksamheten skall kunna genomföras effektivt krävs modern

lagstiftning, genomarbetade rutiner och ett väl utvecklat

ADB-stöd.

När det gäller de reformer som myndigheterna själva uppges

efterlysa,

en bättre uppdelning och klarare gränser när det gäller KFMs

och skattesidans borgenärsuppgifter

sakliga ändringar för att klara behovet av ekonomisk

rehabilitering

en modern och ändamålsenligt författningsreglering av

borgenärsfrågorna,

har RSV i sitt yttrande över skatteindrivningens (SIU)

betänkande (SOU 1987:10) Indrivningslag, den 30/9 1987, dnr

447/87-15, redovisat sina synpunkter på dessa frågor. RSV har

genom delegering fördelat borgenärsuppgifterna beträffande mål

avseende betalningsskyldighet mot tredje man mellan KFM och

länsskattemyndigheter (LSKM). Denna möjlighet tillfördes RSV

genom förordning (1988:832) med instruktion för

skatteförvaltningen och förordning (1988:784) med instruktion

för exekutionsväsendet. När det gäller övriga

borgenärsuppgifter hänvisas till vad RSV anfört i sitt

yttrande över SIUs betänkande. Yttrandet bifogas.

Verket har ingen avvikande uppfattning beträffande synpunkten

att ADB-utvecklingen inom exekutionsväsendet måste snabbas upp.

Ett hinder mot detta är bristen på ADB-tekniker i

Stockholmsområdet i kombination med konkurrensen om resurerna på

grund av lagstiftningsåtgärder.

Ett annat hinder mot ett effektivt utnyttjande av KFMs

ADB-system är den terminalbrist som föreligger inom hela

exekutionsväsendet. En särskild utredning om vinsterna av en

utökad terminaltäthet har visat en stor effektivitetsökning

genom bl a att personalen slipper att stå i kö för att kunna

utnyttja terminalerna i sitt arbete.

Andra effektivitetsökande förändringar, som har aktualiserats,

är

1. ADB-ansökan i enskilda mål

RSV har i skrivelse till justitiedepartementet 1986-02-05

hemställt om ändring i utsökningsbalken för att kunna registrera

enskilda mål direkt från sökanden via automatisk databehandling.

Hemställan gick ut på att exekutionstitel inte erfordras för

verkställighet om tid och grund för fordrans uppkomst framgår av

KFMs utsökningsregister. Däremot förutsattes att löpande

fordringsbevis även fortsättningsvis skulle inges till KFM vid

vid ansökan om utmätning.

Denna fråga har ånyo aktualiserats av RSV i samband med

översynsarbetet av utsökningsbalken.

Ett enskilt mål tas upp av KFM efter ansökan. Av 2.1 UB

framgår att ansökan kan vara muntlig eller skriftlig och att

ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av

sökanden eller hans ombud. Totalt för riket har de enskilda

målen ökat de senaste åren. Antalet enskilda mål var 1987 --

465 213 st, 1988 -- 483 421 st och 1989 -- 513 002 st. Med

hänsyn till ökningen av enskilda mål anser RSV det angeläget att

fler sökande kan beredas tillfälle att ansöka via automatisk

databehandling samtidigt som vissa borgenärer inte skall behöva

förete exekutionstitlar.

RSV har som målsättning att 80--90% av enskilda ansökningar i

framtiden skall kunna ske genom band- eller filöverföring direkt

från sökanden. Registrering av de enskilda målen kan då ske hos

respektive sökande med angivande av erforderliga uppgifter så

att indrivningen kan ske. Målen kommer att överföras till

utsökningsregistret en gång per vecka varefter underrättelse om

målen skickas till gäldenären grundad på uppgifter som finns

tillgängliga i KFMs utsökningsregister.

Det är av vikt att nya handläggningsrutiner för enskilda mål

genomförs varvid ett ökat ADB-stöd kan medföra en avlastning av

arbetsmomenten hos landets KFM. De nya reglerna bör träda i

kraft den 1 januari 1991.

2. Bättre utnyttjande av ADB-tekniken i samband med KFMs

undersökningsverksamhet

KFM har att i princip efterforska all slags utmätningsbar

egendom. I samband med införandet av UB var tanken att KFM genom

förenklade handläggningsrutiner i större utsträckning än som

varit fallet tidigare skulle kunna ägna tid åt komplicerade

utsökningsmål. Nya arbetsuppgifter har tillförts KFM som ärenden

om konkurstillsyn och exekutiv försäljning av fastigheter. Detta

får antas ha påverkat resurstillgången då det gäller det rena

indrivningsarbetet. För att uppnå en effektivisering av

indrivningsverksamheten är det av betydelse att KFM ges

terminalåtkomst till en rad ADB-register och även ges tillfälle

till att genom samkörning inhämta uppgifter ur ADB-register.

För närvarande sju år efter UBs införande har KFM endast

tillgång till ett fåtal ADB-register som t ex bilregistret och

vissa delar ur centrala skatteregistret. KFM har erhållit

terminalåtkomst till det nyinrättade fritidsbåtsregistret genom

en bestämmelse i 3 § lag (1987:773) om fritidsbåtsregister.RSV

utreder för närvarande tillgången till uppgifter ur olika

ADB-register via terminal.

Fastighetsdatasystemet består av fastighetsregistret,

inskrivningsregistret och taxeringsuppgifter. Fastigheter utgör

viktiga objekt för utmätning. Det finns behov av att snabbt och

enkelt inhämta uppgifter om taxeringsvärde, lagfart,

inteckningar, areal m m direkt ur fastighetsregistret. De flesta

av landets KFM har i dag ingen terminalåtkomst till

fastighetsdatasystemet utan uppgifter hämtas per telefon eller

via skriftliga förfrågningar.

Aktiebolagsregistret förs numera med hjälp av ADB. I

registret finns uppgifter om styrelseledamöter, suppleanter,

firmatecknare m m. Hos KFM hänför sig drygt hälften av alla

restförda skatter och avgifter till företagarskatter. Antalet

restförda aktiebolag, främst fåmansbolag, har ökat kraftigt

under hela 1980-talet. KFM är ofta i behov av

företrädareuppgifter för aktiebolag i form av

registreringsbevis. Terminalåtkomst till aktiebolagsregistret

skulle innebära ökad effektivitet och minskade kostnader för

KFM. För närvarande inhämtas uppgiften per telefon och via

skriftliga förfrågningar.

Företagsinteckningsregistret är en förteckning över

näringsidkare (fysiska och juridiska personer) vars

näringsverksamhet belastas av företagshypotek. Vid indrivning

mot näringsidkare ställs KFM alltid inför frågan om

företagsinteckning är beviljad i näringsidkarens lösa egendom.

Om så är fallet kan detta utgöra hinder för utmätning för annan

fordran än inteckningshavarens. För närvarande inhämtas

uppgifter ur företagsinteckningsregistret per telefon och via

skriftliga förfrågningar.

Ytterligare register som kan vara av intresse i dessa

sammanhang är äktenskapsregistret, allmänna företagsregistret,

luftfartsregistret, sjöfartsregistret, vapenregistret, centrala

skatteregistret (utökning av möjligheterna för frågeverksamhet

från KFM via terminal), sparobligationsregistret,

värdepappercentralen, allmänna försäkringskassornas register,

handels- och föreningsregistret, tulldatasystemet, gemensamma

belastningsregister för banker m fl.

RSV vill även nämna ett önskemål om nytt ADB-register

(konkursregister) alternativt utökning av utsökningsregistret

med ytterligare uppgifter om konkurser. Problemet med nuvarande

system är att uppgiften om avslutad konkurs enligt bestämmelser

i utsökningsregisterförordningen skall tas bort efter fem år.

Vidare saknas författningsstöd för att registrera uppgifter om

vem som står bakom ett konkursdrabbat företag.

3. ADB-stöd för löneexekutiva utredningar och beslut

De exekutiva verkställighetsformer som ger störst utdelning är

löneexekution (införsel och utmätning i lön) samt utmätning och

avräkning rörande överskjutande skatt och andra

restitutionsmedel från staten. Vid löneexekution arbetar KFM med

ungefär samma kontorsmässiga rutiner vid utskrift och

expediering av beslut som på 1970-talet. Såväl arbetsrutiner som

kontakten med utbetalare såsom försäkringskassor och

arbetsgivare bör enligt RSV ha ADB-stöd.

Utredning om ADB-stöd pågår f n inom RSV. Detta kommer att

medföra krav på författningsstöd.

4. KFMs förebyggande verksamhet för att minska antalet

gäldenärer

RSV har under 1989 och 1990 bedrivit ett projekt rörande

information till skolungdom, värnpliktiga och allmänheten.

Projektet har haft som syfte att KFM skall genomföra en kampanj

med mottot "Ta inte på dig mer än du orkar bära". Kostnaderna

för KFMs förebyggande verksamhet budgetåret 1990/91 har

beräknats till 334 600 kronor.

RSV anser det positivt om verket ges möjlighet att förbättra

ADB-utvecklingen och att effektivisera arbetet inom

exekutionsväsendet. Detta kan ske genom lagstiftning och

resurstilldelning, bl a författningsstöd för att underlätta

ansökningsförfarandet, löneexekution och registerforskning med

hjälp av ADB och genom tilldelning av ekonomiska resurser för

att genomföra terminalförtätning.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län

KFM-S har under lång följd av år haft en arbetssituation som

inte medgett verkställighet i full utsträckning mot samtliga

gäldenärer. Myndigheten har tvingats att tillgripa

åtgärdsprioriteringar innebärande att endast gäldenärer med

tillräckligt stor skuld har blivit föremål för myndighetens hela

åtgärdsurval medan det har fått accepteras att gäldenärer med

liten skuld har behandlats med lägre resursinsats.

Prioriteringsgränsen har växlat från 1.000 -- 25.000 kronor

allteftersom resursläget varit gott eller dåligt vid

myndighetens olika fältenheter.

En följd av det besvärliga resursläget har varit att ett stort

antal allmänna mål på mindre summor ej blivit föremål för annat

än begränsade verkställighetsåtgärder. Gäldenärerna har blivit

föremål för mera ingripande åtgärder först när beloppet har

varit tillräckligt stort, vilket i många fall inneburit att en

skuldavveckling inte har varit möjlig på grund av att beloppet

växt gäldenären över huvudet.

Sedan något år har diskussioner förts inom myndigheten om

detta prioriteringssystem är riktigt. Det finns uppfattningar

bland vissa chefstjänstemän vid myndigheten att resurserna i

stället skall koncentreras till de arbetsuppgifter som

lagstiftaren har ålagt oss att utföra, d v s i huvudsak

exekutiva uppgifter enligt utsökningsbalken. De s k

borgenärsuppgifterna, som för närvarande inte är lagreglerade,

skall stå tillbaka när resurserna tryter. Borgenärsuppgifterna i

de allmänna målen, som det i dessa fall är fråga om, rör i

första hand processföring för statens räkning i de allmänna

domstolarna samt utrednings- och rehabiliteringsinsatser

beträffande gravt skuldsatta skattegäldenärer. Det har även

ifrågasatts om resurser skall läggas ner på gäldenärsutredningar

för betalningsuppskov i olika former i avsaknad av lagstöd för

sådana åtgärder.

Mot bakgrund av dessa diskussioner framstår det som

synnerligen angeläget att borgenärsfunktionerna blir

författningsreglerade på ett modernt och ändamålsenligt sätt.

Förslag till lösningar finns, som motionärerna påpekar, i

skatteindrivningsutredningens betänkanden. Genom en lagstiftning

skulle dels rådande tveksamheter om gränserna för

skattemyndigheternas och kronofogdemyndigheternas

kompetensområden lösas, dels skulle det i dag oreglerade

avbetalningssystemet få en enhetlig lösning för hela landet och

inte vara beroende av hur myndighetsledningarna väljer att

använda myndigheternas resurser. Dessutom innebär nuvarande

system att länsskattemyndigheten äger delegera processuppgifter

på kronofogdemyndigheten, d v s en myndighet inom samma koncern

äger föra över arbetsuppgifter på en annan sidoordnad myndighet

vilket i själva verket innebär att kronofogdemyndigheten skall

utföra annan myndighets arbete för egna pengar. Vid

resursknapphet är ett sådant system ägnat att leda till

samarbetssvårigheter.

Resurssituationen kan dock förväntas bli bättre inom den

närmaste tiden. KFM-S har i årets lönerörelse blivit särskilt

tillgodosedd för att kunna möta den konkurrens om arbetskraften

som råder i Storstockholmsområdet. Därtill skall läggas

effekterna av den omorganisation av exekutionsväsendet som

skedde den 1 juli 1988 i syfte att omfördela landets exekutiva

resurser så att de bättre stämmer överens med arbetsbelastningen

inom de olika kronofogdemyndigheterna. För KFM-S vidkommande

innebär omfördelningen att myndigheten skall tillföras ett

belopp av ca tre miljoner kronor under vart och ett av de tre

kommande budgetåren enligt en av riksskatteverket utarbetad

utvecklingsplan för exekutionsväsendet som har avlämnats till

regeringen. Enligt besked erhåller KFM-S 2,9 miljoner kronor som

tillskott för nästa budgetår. En förbättrad resurssituation

förtar dock inte behovet av en snar lagreglering av

borgenärsuppgifterna.

Beträffande ADB-utvecklingen inom exekutionsväsendet känner

inte KFM-S igen den av motionärerna beskrivna situationen.

Exekutionsväsendets ADB-stödda redovisningssystem (REX) medger

att mindre ärenden bevakas för att ge utrymme för behandling av

större mål. Ett prioriteringssystem i kombination med ett

planeringssystem i REX ger handläggarna stora friheter vid urval

av arbetsmaterial. Det som hitintills har styrt detta urval mot

beloppsstora gäldenärer är inte begränsningar i REX utan snarare

rådande resursbrist.

Sammanfattningsvis vill KFM-S framhålla att behovet av ny

lagstiftning i form av ny indrivningslag är stort och

myndigheten stöder motionärernas hemställan i den delen.

Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län

Inledning

Kronofogdemyndigheternas verksamhet har sedan starten 1965

förändrats i betydande grad. Huvuduppgiften är alltjämt

indrivning av allmänna mål (skatter och avgifter m m) samt

verkställighet av enskilda mål, men arbetet har blivit mer

omfattande och svårare. De problem motionen tar upp rör i

huvudsak hanteringen av allmänna mål.

Måtten för indrivningsverksamheten var länge antalet inkomna

mål och utfallet i kronor och ören. De senaste åren har

emellertid antalet gäldenärer kommit i fokus. Det övergripande

målet för exekutionsväsendet är att verka för att alla skall

göra rätt för sig i rätt tid och ordning. För

kronofogdemyndigheterna (KFM) gäller det att nedbringa antalet

gäldenärer. Det kan ske dels genom en effektiv indrivning,

dels genom mer allmänt förebyggande åtgärder, som syftar

till att människor och företag inte skall låta restföra sig.

Motionärerna pekar på väsentliga problem, som rör de

författningsmässiga och tekniska förutsättningarna för en god

indrivning. Vidare berörs behovet av rehabiliterande åtgärder.

KFM-G, som till fullo delar motionärernas uppfattning, lämnar

nedan några synpunkter i berörda frågor. Därutöver tar KFM-G upp

behovet av riktlinjer för den förebyggande verksamheten.

Effektiv indrivning

Regelverket

Indrivningsarbetet har i huvudsak sin ram i uppbördslagen.

Däri behandlas såväl skatteförvaltningens som

exekutionsväsendets roller. Delvis är gränserna diffusa och

uppgifterna otydliga. KFM och skatteförvaltningen uppträder båda

som företrädare för staten. För allmänheten är

behörighetsproblematiken stundom förvirrande. Vissa moment som

har anknytning till KFM:s indrivningsarbete så som t ex

ackordsuppgörelse ligger ej i KFM:s hand utan måste hänskjutas

till länsskattemyndigheten (LSKM).

I lagen har beslutsansvar och kriterier för t ex instituten

anstånd och avkortning reglerats utförligt medan andra viktiga

inslag sådana som gäldenärens möjligheter till betalningsuppskov

eller avbetalning i princip är oreglerade. Skillnaderna i

begreppen anstånd -- uppskov, avkortning -- avskrivning är för

den enskilde gäldenären svårbegripliga och lätta att

missuppfatta. Anstånd lämnas av skatteförvaltningen enligt

bestämda regler. Uppskov lämnas av KFM utan närmare

författningsstöd. För allmänheten är anstånd och uppskov

synonymer. Termen avskrivning av skuld är i folkmun liktydigt

med ett definitivt avförande av fordran ur bokföringen. Inga nya

krav behöver emotses. Staten däremot tillåter sig att ta upp en

avskriven fordran till förnyad behandling med stöd av

uppbördslagen.

Det anförda är exempel på oklarheter som belyser behovet av

ett nytt och tydligare regelverk; ett som underlättar

myndigheternas arbete och som är mer begripligt för medborgarna.

Skatteindrivningsutredningen (SIU) har i de två betänkanden, som

omnämns i motionen, lämnat goda förslag till lösningar.

Tekniskt stöd

KFM saknar i stort sett möjligheter att styra måltillflödet.

De senaste åren har visserligen antalet gäldenärer med allmänna

mål minskat något, men samtidigt har flödet av enskilda mål ökat

kraftigt. Ökningen vid KFM-G var för åren 1988--1989 sammanlagt

25 %. Även om antalet gäldenärer inte har ökat i samma

utsträckning medför själva målströmmen svåra hanteringsproblem.

Programmen för ADB-stöd byggs ut successivt, men eftersom de

personella resurserna samtidigt krymps tvingas KFM till

prioriteringar på sätt som nämns i motionen. Ett betydande antal

gäldenärer med små mål bearbetas inte aktivt inom rimlig tid.

Prioriteringen är ur arbetssynpunkt nödvändig och rimlig på

kort sikt. På lång sikt däremot kan den få förödande

konsekvenser. Om gäldenärerna inte utsätts för något tryck

undergrävs betalningsmoralen. Gäldenärerna och människor i deras

närhet med likvida svårigheter kan frestas att släppa fler mål

till restföring, eftersom inget tycks hända. Så småningom når de

en skuldnivå, där KFM:s kraftigare artilleri sätts in. Då blir

det sannolikt svårare att föra vederbörande åter på rätt

betalstig. Systemet tenderar med andra ord att skapa fall, som

kräver ännu mer resurser.

För att motverka detta krävs särskilda insatser. Självfallet

vore en personell förstärkning ett bra sätt. Som framgår av

motionen finns det emellertid ADB-tekniska lösningar, som kan

hjälpa KFM att klara bevakningen av småmålen. Det är viktigt att

KFM, som motionärerna framhåller, snarast tillförs ytterligare

ADB-stöd. Detta stöd får dock inte begränsas till resurser för

ny programutveckling. Datoriseringen i sig gör att allt större

del av personalen blir beroende av kontinuerlig tillgång till

terminal. Medel måste därför avsättas så att terminaltillskott

kan ske i snabbare takt än den som nu planerats.

Förebyggande verksamhet

Den förbyggande arbetsuppgiften syftar till att förhindra

restföring. Exempel på detta arbete är information till

skolungdom och till nystartade företag. Den förebyggande

uppgiften är omnämnd i den instruktion för KFM, som gäller sedan

1988-07-01. Någon lagreglering av hur det förebyggande arbetet

skall bedrivas finns överhuvudtaget inte. KFM har inte fått

några särskilda resurser för ändamålet.

Det är betydelsefullt med förebyggande åtgärder. Sådant arbete

utförs också av andra samhällsorgan och myndigheter. Hit hör

t ex spardelegationen, konsumentverket och försvaret. Den

väsentligaste målgruppen är skoleleverna. Arbetet mot skolorna

försvåras p g a konkurrens om tid för olika slag av

informationsinsatser. För ett effektivt utnyttjande av

samhällets resurser är det viktigt, att riksdagen ger riktlinjer

för hur arbetet skall bedrivas, vem som skall ha ansvaret och

vilka resurser som skall nyttjas.

Rehabilitering

Till det förebyggande arbetet i vidare mening hör

rehabilitering av företag och enskilda. Rehabiliteringen kan ske

i form av offentligt ackord, skatteackord eller

underhandsuppgörelse, s k bonnackord. De två första formerna är

visserligen lagreglerade, men de kriterier som skall gälla för

tillvaratagande av statens borgenärsintressen är över lag

synnerligen ofullständiga.

I praktiken används ackord huvudsakligen för

företagsrekonstruktioner. Utanför hamnar oftast fysiska personer

med stora skatteskulder. Många gånger kan restföringen vara

ofrivillig och bero på t ex arbetslöshet, sjukdom eller

misslyckat företagande. Till denna skara av restförda kommer en

ännu större, som har stora enskilda mål -- offren för kredit-

och kontokortsföretagens oblyga utlåningsverksamhet de senaste

åren.

De människor det här gäller ser ingen väg ur skuldträsket. För

många återstår ständiga krav och återkommande kontakter med KFM,

familjebekymmer, misär, social nesa och kanske psykisk ohälsa.

Problematiken har uppmärksammats och påtalats av

socialförvaltningar, konsumentrådgivare m fl. KFM sitter mitt i

smeten, men saknar regler och former för rehabiliterande

insatser. Det har lett till att 24 KFM var för sig och beroende

på resurser och intresse håller på att utveckla olika modeller

för skuldsanering. KFM-G är inget undantag.

Myndigheten har inlett en aktivitet för att i samarbete med

banker, konsumentrådgivare och socialförvaltningar försöka få

fram kriterier och former för skuldsanerande åtgärder.

Skuldsaneringen är tekniskt sett en form av underhandsackord.

Stötestenen är finansieringen av ackordslikviden. Intresset från

flertalet banker är ljumt. Till undantagen i G-län hör

Sparbanken Kronan och PK-banken. KFM-G anser att alla banker,

övriga kreditinstitut och kontokortsföretag måste ta sitt ansvar

i rehabiliteringsarbetet. Förmodligen kommer de inte att göra

det utan ingripande från riksdagen.

Trots svårigheterna känner sig myndigheten i avvaktan på

centrala åtgärder tvingad att göra något. Behovet bedöms som

stort och kan väntas öka. Höjs t ex räntan kommer sannolikt de

exekutiva fastighetsförsäljningarna att öka i antal. I

åtskilliga fall kommer fastighetsägarna att ha kvar betydande

skulder under en lång följd av år. En annan låntagargrupp, som

nu ökar, är den som för att klara sitt akuta lånebehov, tar

utlandslån. Fördyras lånevalutan kommer många av lånen att bli

verkställighetsfall för KFM. En liknande situation förekom åren

runt förra decennieskiftet.

KFM-G anser att någon form av skuldsaneringsinstitut måste

införas snarast. Klara och för hela riket enhetliga regler vad

gäller kriterierna för när rehabilitering får ske,

handläggningsformerna, ansvarsfördelningen och finansiering av

ackordslikvider m m. Insatserna måste samordnas mellan de

ansvariga för olika förvaltningsområden, närmast

konsumentverket, socialstyrelsen och exekutionsväsendet. I detta

sammanhang är det också nödvändigt att skapa klara och entydiga

regler för hantering av det allmännas fordringar --såväl de som

berörs av särskild skuldsanering som de som rör ackord och

myndighetsinterna uppgörelser.

Gränserna mellan LSKM:s och KFM:s ansvarsområden måste röjas

och göras siktbara såväl för tjänstemännen som för allmänheten.

SIU har i sitt förslag till indrivningslag behandlat

problematiken på ett förtjänstfullt sätt. KFM-G är emellertid

oense med utredningen vad gäller ansvarsfördelningen mellan LSKM

och KFM i ackordsfrågor. KFM-G anser att dessa frågor precis som

eftergift och annan skuldsanering liksom därmed förknippade

frågor om uppskov och avbetalning bör handläggas av KFM.

Tillräcklig kompetens finns.

Genom en sådan förändring av ansvarsfördelningen skulle tid

och resurser sparas. KFM har den bästa överblicken över

gäldenärens situation och kartlägger regelmässigt denna. KFM har

vidare i själva indrivningsarbetet förhandlingar med gäldenären

eller dennes företrädare om möjligheterna till uppgörelse med

staten. Det är KFM-G:s erfarenhet att de flesta ackordsfallen

börjar med förhandlingar hos KFM. Förhandlingsturerna upprepas

därefter i långa stycken hos LSKM. Detta är föga rationellt.

KFM-G anser att ansvaret för ackordsbeslut bör överföras till

KFM.

Med nämnda ändring tillstyrker KFM-G att SIU:s förslag till

indrivningslag genomförs snarast. Det skulle främja såväl

enhetligheten som kvalitén i myndigheternas arbete och göra det

lättare för allmänhet, gäldenärer och dessas företrädare att

överblicka rättsläget, möjligheterna och skyldigheterna.

Sammanfattning

Motionärerna berör betydelsefulla problem för KFM. KFM-G

ställer sig bakom motionens krav på ytterligare lagstiftning och

utbyggt ADB-stöd. Sålunda bör en indrivningslag och ett

lagreglerat skuldsaneringsinstitut införas. Större resurser

till utveckling av ADB-program och inköp av dataterminaler

måste tillföras exekutionsväsendet. Riksdagen bör utfärda

riktlinjer för hur den förebyggande verksamheten skall

bedrivas, vem som skall ha det övergripande ansvaret och vilka

resurser som skall nyttjas.

Kronofogdemyndigheten i Kalmar län

INLEDNING

Före 1988-07-01 fanns det tre kronofogdemyndigheter (KFM) i

Kalmar län; en i Kalmar, en i Oskarshamn och en i Västervik. Nu

finns det en KFM i länet. KFM bedriver i sin nya organisation

verksamhet från samma verksamhetsorter som före

omorganisationen. KFM har därutöver verksamhet från tre

stationeringsorter, Borgholm, Mönsterås och Vimmerby. KFMs

organisation framgår av bilaga 1. Inom verksamhetsområdet

för kontoret i Kalmar bor 119.000 personer, för kontoret i

Oskarshamn 47.000 personer och för kontoret i Västervik 72.000

personer.

NÅGRA UPPGIFTER OM MÅLMÄNGDER M M

Under en treårsperiod (1987 -- 1989) har A-målen till beloppen

ökat med omkring 25 procent. E-målen har under samma tidsperiod

ökat i antal med samma procentsats. Under denna tidsperiod har

antalet anställda minskat med 6. KFM står inför att genomföra

ytterligare personalminskningar genom att 1,5 milj kr kommer att

dragas bort från KFMs anslag under åren 1990 -- 93. Detta

motsvarar minst 7 anställda. I dag arbetar 70 personer hos KFM

eller uttryckt i årsarbetskrafter 65,5.

KFM går nu över till att yttra sig över de tre strecksatser

som tagits upp i motionen.

BÄTTRE UPPDELNING OCH KLARARE GRÄNSER NÄR DET GÄLLER KFMs OCH

SKATTEFÖRVALTNINGENS BORGENÄRSUPPGIFTER

KFM anser, att bägge verksamheterna skulle må bättre av att

det gjordes en ordentlig uppdelning av borgenärsuppgifterna dem

emellan. Om en sådan uppdelning kommer till stånd, blir det

också lättare att dra klara gränser mellan de bägge

förvaltningarna. För att belysa hur kontroversiell frågan är om

borgenärsuppgifternas fördelning mellan de bägge förvaltningarna

vill KFM återge delar av JUSEKs remissvar på Förslaget till en

indrivningslag (SOU 1987:10). "De förslag utredningen framför är

ytterst kontroversiella bland SACO/SRs medlemmar inom

exekutionsväsendet och skatteförvaltningen. Frågeställningarna

omfattar främst vilka borgenärsfunktioner som skall utövas av

kronofogdemyndighet respektive av skattemyndighet. De

ställningstaganden som därvid kan komma att göras påverkar

drastiskt det framtida behovet av kvalificerad, högskoleutbildad

personal inom de två områdena. Detta medför att medlemmarna inom

exekutionsväsendet respektive skatteförvaltningen har helt

oförenliga uppfattningar om utredningens förslag. JUSEK har inte

funnit det meningsfullt eller möjligt att söka sammanjämka

de två medlemsuppfattningarna". Riksskatteverket avstyrkte i

sitt yttrande över förslaget till indrivningslag att

borgenärsuppgifterna skulle omregleras enligt förslaget och fann

att det fanns risk för att onödigtvis "låsa fast"

borgenärsfunktionen.

Saken rör sig -- enligt KFMs uppfattning -- främst om tre

borgenärsfunktioners hemvist;

betalningsskyldighet för tredje man

konkursansökan

ackord eller eftergift.

Betalningsskyldighet för tredje man

En effektiv indrivning av skatt och avgifter mot företag

kräver att man kan använda och spela med alla kort. Det måste

vara en strävan hos staten att minska byråkratin genom att samma

fråga inte handläggs på fler ställen än nödvändigt.

Dagens situation försvårar för kronofogdemyndigheterna under

företagsindrivningen genom att KFM inte formellt kan använda

alla påtryckningsmedel och därmed inte överblicka uppgörelserna.

Detta läge ger utrymme för en gäldenär att spela ut statens

företrädare mot varandra men framförallt förlorar handläggningen

och indrivningen tempo.

Ett utnyttjande av reglerna om tredje mans

betalningsskyldighet måste ses som en fortsättning och till och

med en del av indrivningsarbetet. De företag som indrivningen

mest frekvent riktar sig mot är av den storleken att företaget

och dess ägare/företrädare är så intimt förbundna med varandra

att det är svårt att se skillnaderna mellan dem.

KFM anser, att skatteförvaltningen och exekutionsväsendet bör

ha en annan gränsdragning mellan sig. Skattemyndigheterna är

specialiserade på allt som har med skatt att göra fram till

uppbörden. Den som inte betalar i rätt tid skall kunna vända sig

till en enda myndighet för att diskutera hur den försummade

betalningen skall kunna ske. Sådan förhandling hör hemma i

indrivningsverksamheten. Det bör vara ett allmänt intresse att

den uppgiften inte är delad. Detta bör givetvis inte hindra att

skatteförvaltningen -- likt andra borgenärer -- också i

fortsättningen påminner om betalning innan överlämnande sker

till kronofogdemyndigheterna.

Konkurs

I dag råder den ordningen att samtliga kronofogdemyndigheter

har behörighet att besluta om konkursansökan genom fullmakt från

skatteförvaltningen. Behovet av kodifiering av gällande ordning

är inte speciellt stor. Rågångarna mellan de bägge

förvaltningarna blir dock tydligare om lagbestämmelse införs i

ämnet.

Ackord och annan eftergift

Annan eftergift

Ett av syftena med indrivning hos en skuldsatt person är att

försöka få denna på sådan bog att han börjar betala sina skatter

i rätt tid och i rätt ordning samt att deklarera och lämna de

uppgifter som är nödvändiga för en rätt taxering. Många av dessa

gäldenärer måste handläggas i särskild ordning, i ett

rehabiliteringsarbete. Arbetet är långsiktigt, tidsödande och

kräver god kontakt med gäldenären och förhandlings- och

övertalningsförmåga av handläggaren.

Nuvarande lagstiftning ger inga formella möjligheter att ge

eftergifter i indrivningsarbetet. Det är naturligtvis svårt att

föra en förhandling med gäldenären utan att kunna erbjuda något.

En sådan förhandling ter sig inte särskilt lockande för

gäldenären. Det skall inte stickas under stol med att det finns

en form av eftergift, "bonnackord", som innebär att uppgörelse

träffas med en gäldenär om betalning av vissa poster mot att

andra avskrives. Denna ordning är självklart inte

tillfredsställande men har drivits fram av skälet att

regelsystemet saknar ventil.

KFM anser att det verkligen behövs en ventil, framförallt av

sociala skäl. Tillämpningen av denna eftergiftsmöjlighet bör

vara restriktiv och läggas på hög nivå inom KFM. På andra

områden som exempelvis bötesindrivning, återvinning i konkurs

och betalningsskyldighet för tredje man finns ju möjlighet till

jämkning och eftergift. Här har också utbildats en praxis som

konkretiserar de situationer i vilka eftergift kan komma i

fråga. Den utvecklingen kan givetvis förutses i

skatteindrivningen.

Ackord

Inför ett ackord krävs många bedömningar; en viktig

bedömningsgrund är den företagsekonomiska. Vilken framtid har

företaget? Hur ser det ut i branschen? Är problemen som ledde

fram till obeståndet undanröjda inför ackordsbeslutet? Den som

skall göra sådana bedömningar måste också ha goda kunskaper i

företagsekonomi och obeståndsrätt. På KFM finns idag både

företagsekonomisk kompetens och kunskaper om obestånd och

rättsfrågor som hör samman därmed. KFM har således

kronofogdeekonomer som är mycket vana vid att bedöma livskraft

hos företag och att hantera obeståndsfrågor genom sina

utredningsinsatser för konkursförvaltare och tillsynsmyndigheter

i konkurser. Kronofogdepersonalen är rent av

specialister/experter på företag i kris.

Vinklingen av ett ackordsärende mot sysselsättningen och andra

med sysselsättningen sammanhängande faktorer motiverade att

uppgiften en gång fanns på länsstyrelsen, som har att ta

regionalekonomiska hänsyn. Dessa skäl väger uppenbarligen inte

lika tungt numera eftersom man flyttat över ackordsbesluten från

länsstyrelsen till skatteförvaltningen. Det är andra

bedömningsgrunder som skall väga tyngre, exempelvis rent

företagsekonomiska och sådana som beror på att konkurrensen inte

får snedvridas genom ackordet, men framförallt att ackordet

skall vara till fördel för det allmänna.

KFM känner till en del exempel på hur indrivning mot företag

med en total genomgång av företaget tillsammans med övriga

borgenärer utmynnat i en ståndpunkt att ackord kan vara en

lämplig lösning. I detta skede har KFM nödgats skicka iväg

företagaren till skatteförvaltningen för att där köra en repris

på turerna hos KFM.-- Att antaga eller förkasta ackord kan inte

ses som en isolerad företeelse skild från

indrivningsverksamheten. I praktiken är frågor om ackord,

indrivning, konkurs och betalningsansvar för tredje man

samtidigt eller i vart fall inom en ganska begränsad tidrymd

aktuella för samma gäldenär.

KFM anser att dubbleringen av borgenärsskapet medför vissa

tillämpningssvårigheter i skatteindrivningen.

SAKLIGA ÄNDRINGAR FÖR ATT KLARA AV EKONOMISK REHABILITERING

KFM vill minska antalet gäldenärer och förebygga att det

kommer nya, vilket motionärerna helt rätt understryker. KFM

arbetar intensivt med frågor som hör samman med bl a ekonomisk

rehabilitering av gäldenärer, såväl genom riktade åtgärder som

genom mer generella insatser. Följande provkarta lämnas här på

olika åtgärder och insatser KFM gjort

rehabiliteringsprogram har satts igång. Riktlinjerna för denna

verksamhet bifogas, bilaga 2

en temadag i ämnet har hållits med inbjudna från banker,

socialförvaltningar, kriminalvårdstjänstemän,

konsumentrådgivare, m fl. Inbjudan till temadagen jämte

dokumentation från temadagen bifogas, bilaga 3 och 4

KFM har initierat samarbete med banker i länet för att sondera

möjligheterna att få fram utlåning till ackordslikvider för

privatpersoner som vill komma ur skuldfällan. Detta samarbete

har kommit så långt att konturerna av ett samrådsorgan kan

skönjas. I detta samrådsorgan kommer också chefen för allmänna

advokatbyrån att deltaga

KFM har tagit initiativ för att tillsammans med

kommunförbundets länsavdelning i Kalmar län få fram en

utbildning i ämnet "Skuldsaneringsrätt". Rehabilitering av

gäldenärer leder fram till en mängd olika rättsliga frågor som

kan vara svåra att hantera, både från metodologiska och

rättsliga utgångspunkter. Utbildningen kommer att rikta sig till

socialsekreterare, banktjänstemän, kriminalvårdstjänstemän m fl.

KFM saknar ett skuldsaneringsinstitut. Visserligen kan man

idag komma långt med en serie av olika åtgärder. Men det är

frustrerande för KFM att efter det ena försöket efter det andra

söka få borgenärerna med på en rehabilitering och behöva ge

tappt när en enstaka borgenär sätter sig på tvären. Än mer

bekymmersamt är att ackordsuppgörelser med inslag av skatt

knappast går att genomföra för fysiker.

KFM har varit i kontakt med initierade bedömare av

kreditmarknaden för privatpersoner. Dessa hävdar, att läget

inger oro när mängden av LO- och TCO-lånen skall betalas. Redan

nu har fackförbunden utverkat att lånetiderna förlängts och att

förfallna räntor lagts in i utökade lån.

KFM tror, att den form som nu skall prövas i Kalmar län med

samrådsorgan mellan banker kan vara en bra modell för att

åstadkomma skuldsanering. Vad som saknas är självfallet

möjligheten att i uppgörelsen med borgenärerna också taga med

den borgenär som motsätter sig uppgörelsen.

Den verksamhet som bedrivs hos KFM med skuldsanering

innehåller självklart svagheter. En svaghet är att den

uteslutande bygger på borgenärernas välvilja. En annan är att

det är mycket bekymmersamt för en gäldenär att få fram pengar

till att finansiera en uppgörelse med borgenärerna. En tredje är

att det finns en risk för att borgenärerna uppfattar KFM som en

talesman för gäldenären och dennes intressen. Detta är i och för

sig ganska naturligt eftersom bägge är intresserade av att driva

igenom en uppgörelse med borgenärer. KFM söker mycket

omsorgsfullt markera för borgenärerna att det är gäldenären som

är den som har initiativet under rehabiliteringen. Dessa

gäldenärers ansträngningar kan vara av stort pedagogiskt värde

för en gäldenär, eftersom han får insyn i de ekonomiska och

rättsliga konsekvenserna inför och efter en ekonomisk

rehabilitering.

KFMs erfarenhet hittills av den skuldsanering som bedrivs hos

KFM är ganska goda.

EN MODERN OCH ÄNDAMÅLSENLIG FÖRFATTNINGSREGLERING AV

BORGENÄRSFRÅGORNA

Schematiskt är bilden idag för KFM

E-mål

KFM utövar inga borgenärsfunktioner utan är blott ett

verkställande organ.

A-mål

KFM är både ett verkställande organ och utövare av

borgenärsfunktioner.

Konkursmål

KFM har borgenärsuppgifter på uppdrag av skattemyndigheten,

alltifrån konkursansökan till klander av

slutredovisning/utdelningsförslag. I de senare skedena av

konkursen är uppgifterna inte lika självklara som inför och i

början av konkursen.

Doktrinen i fråga om KFMs dubbla funktioner av att vara både

borgenär och verkställande myndighet är riklig. Debatten i

frågan har alltid varit intensiv. Se exempelvis artikel i Svensk

Juristtidning 1986 sid 52. Saken har också övervägts flera

gånger av statsmakterna, senast av kommittén för omorganisation

av exekutionsväsendet (Fi 1987:02 PM nr 7). Under senare år har

KFM fått nya arbetsuppgifter såsom exekutiv försäljning av fast

egendom, konkurstillsyn. På väg till KFM är också den summariska

processen. Dessa arbetsuppgifter har tvingat fram en serie

lagtekniska markeringar för att klara av jävsfrågorna inom

KFM. Se till exempel 7 kap 26 § konkurslagen.

KFM anser, att fråga om borgenärsfunktionen behöver regleras.

Särskilt mot bakrund av att KFM fått sådana arbetsuppgifter som

kräver specialreglering av KFMs borgenärsfunktion i A-mål.

AVSLUTANDE SYNPUNKTER

KFM är alltjämt inne i en omorganisation. Det är för tidigt

att draga alla slutsatser av denna. KFM anser att

omorganisationen skapat bättre förutsättningar för att

effektivisera verksamheten.

KFM anser vidare att RSVs nya roll som chefsmyndighet för KFM

starkt har bidragit till att förbättra arbetsmetoder och

effektiviteten hos KFM. KFM har under kort tid utvecklats mycket

positivt under RSVs ledning.

Just nu händer det mycket inom det hushållsekonomiska området.

KFM kommer genom sitt ansvarsområde inom exekutionsrätt och

obeståndsrätt i kontakt med de osunda inslagen i ekonomien.

KFM har trubbiga instrument när det gäller att hjälpa. KFM

har flera roller att spela som borgenär och verkställande

myndighet, vilket kan vara förvirrande för dem som kommer i

kontakt med KFM. KFM får mindre och mindre resurser till sitt

förfogande att möta alla de nya arbetsuppgifterna och de ökande

arbetsuppgifterna och inte minst för att möta alla förväntningar

som följer med att KFM arbetar förebyggande och rehabiliterande.

KFMs verksamhet skulle underlättas om statsmakterna såg över

lagstiftningen på de områden som motionärerna pekat ut.

Skatteindrivningsutredningens (SIU) förslag är dock mellan fyra

och sju år gamla. De flesta områdena i SIUs betänkande behöver

granskas ur dagens synvinkel. KFM dristar sig därför att föreslå

en förnyad -- gärna parlamentarisk -- genomgång av frågorna som

SIU tog upp.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län

Riksdagens lagutskott har i remiss den 7 mars 1990 anhållit om

bl a kronofogdemyndighetens i Malmöhus län (KFM) yttrande över

rubricerade motion. KFM meddelar därför följande.

Det är positivt att kronofogdemyndigheterna och deras

verksamhet uppmärksammas på detta sätt i riksdagen. Motionärerna

pekar onekligen på några intressanta och väsentliga

förhållanden, som bör tas upp till behandling.

Klart är att en bättre uppdelning och klarare gränser, när det

gäller exekutionsväsendets och skatteförvaltningens

verksamheter, är av största betydelse. Denna problemställning

har ett mycket nära samband med frågan om en modern och

ändamålsenlig författningsreglering av borgenärsrollerna. När

det gäller sakliga ändringar för att klara behovet av ekonomisk

rehabilitering och eftergift av skatt av sociala skäl, råder ju

det förhållandet att den s k Insolvensutredningen håller på med

utarbetandet av ett förslag, som går ut på införandet av ett

skuldsaneringsinstitut i stil med vad som redan finns i Danmark.

Förslaget är relativt nära förestående och bör avvaktas, innan

andra författningsåtgärder börjar övervägas.

Naturligtvis vore det i högsta grad tacknämligt att få till

stånd en särskild indrivningslag!

ADB-utvecklingen är i stort behov av tempoökning. Det är av

synnerlig vikt att utsökningsregistret anpassas till den

verklighet inom exekutionsväsendet som råder sedan

omorganisationen den 1 juli 1988. Ansvarsfördelningen mellan

Riksskatteverket (RSV) och kronofogdemyndigheterna bör klargöras

ordentligt i samband därmed. Registrets organisation härrör

fortfarande från 1979! Förhållandet innebär att organisatoriska

beståndsdelar av myndigheterna som finns i verkligheten, inte

kan återfinnas i registret och vice versa. Onödiga

statistikmässiga svårigheter uppstår också härigenom m m.

Anpassning, utveckling och omstrukturering samt förberedelse

för ett nytt datasystem för exekutionsväsendet står mycket högt

på kronofogdemyndigheternas önskelista och är av behovet

påkallat, om ett rationellt och människovänligt arbetssätt skall

kunna bibehållas och utvecklas vid myndigheterna. Bl a gäller

det ju för dem att kunna bearbeta människor och deras

individuella förhållanden på ett sådant sätt att antalet

gäldenärer minskar samtidigt som man förebygger att nya

tillkommer. Det är alltså viktigt att så mycket maskinkraft som

möjligt kan ställas till kronofogdemyndigheternas förfogande för

rutinarbete och pappershantering. I detta sammanhang vill dock

KFM understryka att några mål inte bortprioriteras! Det må

röra sig om hur små belopp som helst, men alla mål blir

föremål för handläggning. Det som händer är att myndigheterna

prioriterar resursanvändningen. Alla mål kan alltså inte få

kosta samma resursinsatser. Denna princip skall naturligtvis

råda i all rationell verksamhet.

Slutsats av det sagda blir att Skatteindrivningsutredningens

(SIU) förslag till lagstiftning bör upphöjas till lag och att en

ADB-mässig modernisering måste komma till stånd med det

snaraste.

KFM vill gärna i detta sammanhang uppehålla sig vid de

förhållanden som gäller respektive som önskas gälla beträffande

borgenärsrollen.

Det ankommer ovedersägligen på kronofogdemyndighet att

verkställa och indriva fordringar i allmänna mål. I 1 kap 6 §

utsökningsbalken (UB) anges, vad som menas med allmänt mål.

Bland dessa mål utgör statens fordringar på obetalda skatter den

största posten. Bestämmelserna om indrivningar av restförd skatt

finns i 58 -- 64 §§ uppbördslagen (UBL) och andra lagar hänvisar

i stor utsträckning till dessa bestämmelser beträffande andra

typer av allmänna mål. Emellertid finns vare sig i UBL eller i

andra lagar och författningar bestämmelser om att

kronofogdemyndighet har borgenärsansvar vid handläggningen av de

allmänna målen. I 2 kap 30 § UBL sägs visserligen att sökanden i

allmänt mål företräds av kronofogdemyndighet. Denna bestämmelse

anses dock inte omfatta borgenärsansvar. Trots detta förhållande

har kronofogdemyndigheterna i praktiken ändå ålagts ett visst

borgenärsansvar! Sålunda beviljas av dem uppskov och

avbetalningsuppgörelser samt fullgörs sådana

gäldenärsbedömningar som det normalt ankommer på en borgenär att

göra. Vidare utfärdar kronofogdemyndighet betalningsanmaningar

enligt 2 kap 9 § konkurslagen (KL). Myndigheten ansöker också om

att gäldenärsbolag skall försättas i likvidation under vissa

förutsättningar. Till detta kommer att länsskattemyndigheterna

(LSKM) med stöd av 62 § UBL nästan undantagslöst uppdrar åt

kronofogdemyndighet att själv avgöra, om konkursansökan mot

gäldenär skall inges. Efter konkurs ankommer det på

kronofogdemyndighet jämlikt 36 § uppbördsförordningen (UBF) att

bevaka statens fordringar.

Trots att kronofogdemyndighet alltså i praktiken har ålagts

ett stort borgenärsansvar i arbetet med de allmänna målen,

saknas klara bestämmelser om borgenärsrollen. SIU:s ovan nämnda

förslag innehåller emellertid reglering på området. Proposition

har tyvärr ännu inte framlagts.

SIU anser att kronofogdemyndighet, som bäst känner till

gäldenären och hans förhållanden besitter störst kompetens och

erfarenhet för att bäst ta till vara det allmännas

borgenärsintressen. Förslaget innebär alltså att

kronofogdemyndighet skall ha det fulla borgenärsansvaret för de

restförda allmänna mål som är föremål för indrivning. Detta

innebär bl a att kronofogdemyndighet skall väcka talan vid

tingsrätt beträffande betalningsskyldighet för tredje man enligt

olika lagar och bestämmelser (13--15 §§ i förslaget). Att föra

sådan talan är ett led i själva indrivningsarbetet vid

kronofogdemyndighet. Det är myndigheten, som efter att ha

handlagt målet och verkställt erforderlig utredning känner till

alla de omständigheter som kan grunda en talan. Handläggande

kronofogdemyndighet känner också ett naturligt ansvar för att

indrivningen skall ge bästa möjliga resultat och detta ansvar

för målet finns ända till dess skulden är betald eller målet är

preskriberat. Man kan ställa sig frågande till, om en annan

myndighet, som skall ta över handläggningen har respektive får

tillräckliga kunskaper om sakförhållandena i målet och om talan

förs på rätt och effektivt sätt av denna myndighet. Likaså kan

det vara mycket svårt för en annan myndighet, som sålunda saknar

kunskaper och erfarenheter i målet att avgöra, huruvida det är

klokt att väcka talan eller att avstå härifrån. Man skall alltså

kunna undvika att processa endast för processens egen skull.

Därav uppstår ju enbart onödiga kostnader. Kort sagt är det

exklusivt kronofogdemyndighet som rätt kan avgöra, om talan

skall väckas eller inte i mål som överlämnats till myndigheten.

En strikt reglering beträffande borgenärsrollen måste alltså

eftersträvas och kommer att förhindra att onödigt dubbelarbete

utförs, vilket fn sker i alltför stor omfattning. Man måste

komma ifrån att olika myndigheter"slåss" om arbetsuppgifterna.

Den myndighet som är bäst lämpad för uppgiften skall utföra den.

Kostnaderna i sammanhanget kan då hållas på en rimlig nivå.

Slutligen skall tilläggas att en renodling av ansvar m m i

enlighet med vad som sagts ovan med största sannolikhet skulle

medföra en positiv utveckling, när det gäller att rekrytera

kompetent personal till kronofogdemyndigheterna, vilket skulle

främja rättssäkerheten och höja status på mynndigheternas och

deras personals verksamhet.

Sammanfattningsvis vill alltså KFM tillstyrka förslagen i

motionen med ett -- i väntan på Insolvensutredningens förslag

beträffande skuldsanering -- temporärt undantag för vad som

föreslås angående sakliga ändringar för att klara behovet av

ekonomisk rehabilitering samt önskemålet att kunna efterge skatt

av sociala skäl.

Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län

Sammanfattning

KFM samtycker till vad som anförts i motionen. Förslagen betr.

borgenärsrollen finns redogjorda för i

skatteindrivningsutredningens betänkande från 1984 och 1987.

KFM anser dock av skäl som närmare redogörs för nedan, att

fråga om ackord med fördel kan prövas av KFM.

Allmänt

Utövandet av statens borgenärsroll i indrivningsarbetet har

under många år varit ett diskussionsämne mellan

skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Diskussionerna har

ibland varit ägnade att skapa motsättningar, vilket inte främjat

samarbetet myndigheterna emellan. Eftersom frågan är av vital

betydelse för exekutionsväsendets effektivitet, uppehåller jag

mig i yttrandet huvudsakligen i frågor runt borgenärsrollen.

Ett betraktelsesätt, som strävar efter att inte lägga

borgenärsrollen hos KFM, måste anses förlegat. KFM har idag hög

kompetens på de områden som krävs för ett effektivt uppträdande

i rollen. KFM har dessutom den ojämförligt bästa kännedomen om

gäldenären och dennes förhållanden.

Vidare bedrivs KFMs verksamhet idag efter ett kundorienterat

synsätt. Allmänheten i vid mening är kunden. Det är kundens

behov och förväntningar, som är vägledande för hur KFM lägger

upp handlingslinjerna.

Tillsammans med det kundorienterade synsättet drivs

verksamheten gäldenärsrelaterad -- dvs det är gäldenären som

person, som är huvudmålet i verksamheten. KFM skall genom sin

verksamhet åstadkomma att antalet gäldenärer minskar. Genom

förebyggande åtgärder -- t ex informationsinsatser i skolor --

skall åstadkommas att det inte tillskapas nya gäldenärer. De som

redan finns hos KFM skall avvecklas genom aktiva åtgärder, så

att de inte återkommer hos KFM.

Det är alltså inte skuldposterna/ärendena som sådana, som i

första hand är intressanta utan personerna bakom skulderna

istället. Detta är viktigt att hålla i åtanke, när

borgenärsrollen diskuteras, och gränsdragningar skall göras

mellan KFM och skatteförvaltningen.

Gäldenären måste mot bakgrund av ovanstående behandlas i ett

helhetsperspektiv. För att låna ett begrepp från näringslivet,

kan vi betrakta gäldenären som "helkund".

En slutsats av det sagda blir att om gäldenären har såväl

restförda skatter hos KFM som obetalda men ännu ej restförda

skatter hos skatteförvaltningen, bör det vara KFM som avgör hur

indrivningen skall gå till och därvid uppträder i samtliga

förekommande borgenärsfunktioner.

I de fall gäldenären inte är restförd, bör borgenärsrollen

utövas av skatteförvaltningen.

Det är främst på följande områden, som KFM bör ha

beslutsbehörighet, där idag länsskattemyndigheten (LSKM)

beslutar:

Avskrivning

Avskrivning beslutas idag av LSKM efter anmälan av KFM.

Gäldenären skall sakna utmätningsbara tillgångar, och skatten

ifråga skall vara av viss ålder. Efter avskrivning omföres

beloppet hos KFM till passiv indrivning och bevakas mot

förekommande restitutioner. Gäldenären är fortfarande

betalningsskyldig för beloppet till dess preskription inträtt.

Om man hittar tillgångar kan utmätning äga rum utan omsvep även

för avskrivna skatter.

Men -- hela avskrivningsinstitutet är onödigt och kan utan

vidare utgå ur indrivningsarbetet. LSKMs nuvarande prövning

tillför nämligen inte KFM något som gagnar verksamheten. För att

åstadkomma en avskrivning idag skall KFM fylla i en särskild

blankett, bifoga en redovisningsrapport, upprätta en lista på de

skatter som skall avskrivas och därefter sända iväg det hela

till LSKM, som därefter beslutar om det som KFM kunnat göra

själv. När sedan beslutet återkommer till KFM, avskrives skatten

genom en bokföringstransaktion vid några ögonblicks arbete vid

en REX-terminal.

Om den nuvarande formella prövningen slopas hos LSKM, slipper

KFM en helt onödig process. Skatten bör istället vid uppfyllande

av vissa formella förutsättningar, direkt kunna omföras till

passiv indrivning. I begreppet avskrivning ligger något av att

man slipper betala. Eftersom detta inte är förhållandet, så är

begreppet passiv indrivning bättre i det kundorienterade

synsättet.

Det skall tilläggas att KFM idag har ett effektivt fungerande

system för intern kontroll och tillsyn, vilket gör LSKMs

kontroll av avskrivningar onödig. Samma kontroll betr

fatalietider m m bör med enkla systemändringar kunna övertas av

REX-systemet för att förhindra för tidiga transaktioner för att

åstadkomma passiv indrivning.

Ackord enligt 62 § uppbördslagen

Beslutas idag av LSKM, men bör för restförda gäldenärer

beslutas av KFM efter de intentioner som

skatteindrivningsutredningen angivit -- dvs ackordsförslag får

antas om det anses fördelaktigt i jämförelse med vad det

allmänna kan få genom ett exekutivt förfarande. Idag avgör LSKM

om ackordserbjudandet"är till fördel för det allmänna". Ett

uttryck utan precision, som ger utrymme för svävande

tolkningar.

Skatteindrivningsutredningen har i 1987 års betänkande valt

att lägga ackordsbesluten hos LSKM, trots att prövningen skall

göras huvudsakligen utifrån exekutiva överväganden. Utredningen

föreslår visserligen att KFM skall få tillfälle att yttra sig,

men utredningens ställningstagande är svårt att förstå i denna

del.

Det naturliga hade varit att lägga beslutsbehörigheten hos KFM

med skyldighet för denne att höra LSKM för att utreda eventuellt

förekommande latenta skatteskulder. Såvitt jag kan förstå,

saknar en LSKM generellt egentliga förutsättningar att

självständigt dra några säkra slutsatser om en gäldenärs

ekonomiska status. I en sådan situation kommer KFM att styra

LSKM i dess beslutsfattande.

KFM föreslår därför en ordning, där KFM beslutar i

ackordsfrågor efter hörande av LSKM.

Under denna rubrik är det lämpligt att beröra en fråga som tas

upp av utredningen, och som även omnämnes av motionären --

nämligen eftergift av skatte- och avgiftsfordringar.

Utredningen föreslår med tillstyrkan av motionären, att skatte-

och avgiftsfordringar skall kunna efterges av sociala skäl.

Institutet, som skall gälla fysiska personer och då

huvudsakligen de som ej driver rörelse, är avsett ersätta de

oreglerade men mer eller mindre allmänt förekommande

"bondackorden".

KFM bedömer förslaget som en smidig metod att använda främst i

den gäldenärsavvecklande verksamheten. Om KFM skall kunna vara

effektiva i en dylik situation måste vi kunna agera med

beslutsbehörighet. KFM tappar både tempo och trovärdighet, om

den blir beroende av att konstruera fram en ackordssituation --

som för övrigt är avsett för andra situationer -- för att i

slutändan komma fram till en "eftergift". Att kunna efterge en

skatte- eller avgiftsskuld av sociala skäl vore därför

välkommet.

Ställföreträdarmålen

Med detta avses att företrädare för juridisk person görs

solidariskt betalningsansvarig med huvudgäldenären för dennes

obetalda skatter och avgifter.

Den typen av överväganden kommer upp i ett tidigt skede av

indrivningsarbetet och ingår som ett naturligt led i detsamma.

Idag är det LSKM som beslutar i vilka mål KFM skall föra

företrädartalan. Det bör ankomma på KFM att där KFM har

borgenärsrollen själv avgöra när sådan talan skall föras resp

underlåtas.

En slutsats av vad som hittills anförts måste bli att

borgenärsrollen överförs till KFM.

Motionären berör i övrigt frågor rörande krav på dels

författningsreglering av hur betalningsuppskov och

avbetalningsplaner skall hanteras, dels krav på att ADB-stödet

inom exekutionsväsendet måste snabbas upp.

I dessa frågor gör KFM följande bedömningar:

Uppskov och avbetalningsplaner

Riksskatteverket har föreskriftsrätt för exekutionsväsendet. I

diverse dokument i form av anvisningar, föreskrifter och

policyuttalanden har riksskatteverket gett uttryck för hur

handläggningen skall tillgå på ifrågavarande områden.

Det finns därför enligt min mening inget lagstiftningsbehov på

området.

ADB-stödet

Jag har kännedom om att riksskatteverket inom kort antager

riktlinjer för ADB-utvecklingen inom exekutionsväsendet för den

närmaste femårsperioden, räknat fr o m 90-07-01. Riktlinjerna

innehåller bl a att alla som behöver en REX-terminal skall ha en

sådan inom tre år.

KFM vill ändå understryka vikten av att exekutionsväsendet får

ett mot verksamheten väl anpassat ADB-stöd. Det är ett villkor

för att vi skall ha en möjlighet att någorlunda klara våra

arbetsuppgifter.

Idag är terminaltätheten otillräcklig, vilket skapar stress

och irritation.

Det är också angeläget att framhålla att ett villkor inför

kommande nya arbetsuppgifter -- t ex den summariska

betalningsprocessen -- är att exekutionsväsendet får uppgifterna

tillsammans med ett i förväg väl testat ADB-stöd.

Slutligen berör motionären något om att

kronofogdemyndigheterna bör få de medel som behövs för att

nå verksamhetsmålen.

Idag är KFMs verksamhet helt anslagsberoende. På grund av

krympande anslag blir det allt svårare att planera verksamheten.

Utan att behöva höja anslagen skulle väsendet kunna

tillskjutas ytterligare medel genom att låta de avgifter som

genereras av verksamheten stanna i densamma. KFM skulle

därigenom till viss del bli avgiftsfinansierade.

Myndighetens styrelse och ledningsgrupp har beretts möjlighet

att avge synpunkter inför yttrandet.

Tre styrelseledamöter har lämnat synpunkter:

Ledamöterna är: Bankjurist Carl-Göran Wallman, Direktören Lars

Björklund, Länsskattechefen Sten Fannberg.

Wallman har avgett muntliga synpunkter, där han i allt

väsentligt instämmer i vad KFM anfört.

Björklund stöder motionen och uppfattningen att KFMs och

LSKMs roller måste tydliggöras. Björklund är tveksam till en

konstruktion där KFM har en dubbelroll, dvs är samtidigt

borgenär och exekutivt organ. Björklund ger vidare uttryck för

den risk, som ligger däri att eftersom exekutionsväsendet har

för knappa resurser, saknas det kraft att driva verksamheten

fullt ut. Verksamheten blir ryckig, och insatserna bestäms av

för tillfället rådande trender.

Fannberg har avgivit skriftliga synpunkter och önskat att

få dessa fogade till KFMs yttrande såsom särskilt ingivna.

Fannbergs synpunkter bifogas härjämte.

Ledningsgruppen instämmer i vad KFM anfört i yttrandet.

Sten Fannberg anför

Vad motionären anför beträffande effektivisering av

verksamheten, såsom t ex modern lagstiftning och genomarbetade

rutiner, stöds tillfullo.

Vad däremot gäller motionärens detaljerade förslag till

lösningar finns enligt min mening skäl för vissa invändningar.

Således har jag i mina kontakter med KFM inte upplevt, att nu

rådande fördelning av borgenärsrollen mellan

länsskattemyndigheten (LSKM) och KFM skulle verka

effektivitetshämmande för KFMs indrivningsverksamhet. Inte

heller är det bekant för mig att KFM tidigare skulle ha varit av

den uppfattningen.

Oavsett hur det förhåller sig därmed torde en annan

gränsdragning mellan de båda myndigheternas borgenärsroller

näppeligen kunna påtagligt påverka KFMs effektivitet. Vad som

däremot skulle kunna påverka denna är motionärens förslag om en

snabbare ADB-utveckling, vilket jag tillfullo tillstyrker.

Vad gäller SIUs betänkande har LSKM i yttrande till RSV

1987-08-26 lämnat vissa kritiska synpunkter. I yttrandet uttalar

myndigheten tvivel över att SIUs förslag i praktiken nämnvärt

skulle bidra till att öka indrivningsverksamhetens effektivitet.

Denna ståndpunkt har inte förändrats, lika litet som övriga

synpunkter i myndighetens yttrande.

I den borgenärsroll som statsmakterna valt att lägga hos LSKM

ingår bl a att

svara för avskrivning av skatter och avgifter

meddela ackord

ansvara för företrädaransvarstalan

Vad först gäller avskrivningsförfarandet kan jag dessvärre

inte instämma i att det skulle vara ett onödigt institut. Det är

i dagens läge ett av de få instrument enligt vilket LSKM bl a

kan följa indrivningsverksamheten och dess resultat. Man får

således inte glömma att skatteförvaltningen (LSKM) representerar

den största borgenären såvitt avser skatter och avgifter. I

själva förfarandet torde dock viss tidsanpassning och

förenklingar kunna göras.

När det sedan gäller ackord kan först noteras, att LSKM är

restriktiv vid prövningen av lämnade ackordsförslag, ett

förhållande som delas av flertalet LSKM i landet. I sammanhanget

kan nämnas, att skatter och avgifter före 1966 kunde efterges

endast genom beslut av riksdagen. Myndighetens restriktiva

inställning till ackordsförfarandet är ett sätt att upprätthålla

betalningsmoralen. Institutet bör därför enligt min bestämda

uppfattning vara fristående i förhållande till

skatteindrivningen. Jag anser att institutet är nödvändigt och

att det väl fyller sin funktion.

Beträffande så kallade bondackord delar jag uppfattningen att

förfarandet är olagligt. Bondackord bör därför heller inte

förekomma inom indrivningsväsendet. Om orsaken till förekomsten

av bondackord är avsaknaden av möjligheten att efterge skatt pga

sociala skäl kan erinras om att det lagliga ackordsförfarandet

inrymmer just denna möjlighet.

LSKM har i sitt ovannämnda yttrande över SIUs betänkande, dels

haft synpunkter på bl a bondackordsförfarandet, dels på

förslaget att KFM skulle kunna efterge skatt. Vad angår

eftergift av skatt anförde LSKM följande.

Eftergift förutsätter -- liksom sysselsättnings- och andra

samhällspolitiska intressen -- andra hänsynstaganden än de som

normalt ingår i verkställighetsarbetet. Ur effektivitetssynpunkt

borde hänsynstaganden av angiven karaktär handhas av

uppdragsgivande myndighet i samarbete med de myndigheter där

normalt ifrågavarande hänsynstaganden ingår i verksamheten.

Genom att uppdragsgivande myndighet i möjligaste mån själv

beaktar ifrågavarande intressen innan restföring skulle även den

fördelen kunna vinnas att antalet allmänna mål minskade hos KFM.

Vad slutligen angår företrädaransvar vill jag framföra

följande. Såsom situationen varit har KFM genom åren med egen

personal inte utnyttjat institutet i nämnvärd omfattning, trots

att möjlighet härtill förelegat. Under 1989 t ex väcktes inte

talan i ett enda fall. I ärlighetens namn skall betonas att inte

heller LSKM med tillgängliga resurser kunnat agera aktivt på

området.

Emellertid har riksskatteverket numera i olika dokument angett

en satsning på området inom LSKM.

Dels har RSV i sina riktlinjer för verksamheten inom LSKM

angivit att området skall ges en hög prioritet. Dels har RSV i

sin rapport till finansdepartementet rörande

skatteförvaltningens nya organisation klart uttalat att

företrädaransvarstalan skall planeras in som en väsentlig

uppgift. I den nya så kallade rättsenhet som då bildas skall

resurser avsättas för ifrågavarande uppgift och den satsning som

tidigare inte varit möjlig skall nu förverkligas. De resurser

som tidigare saknats för uppgiften kommer med den nya

decentraliserade organisationen att kunna lösgöras och finns

således redan inom väggarna.

Då det sålunda redan finns en uttalad central viljeinriktning

i frågan, då den redan planerats in i den nya organisationen för

LSKM och då inom ramen för befintliga resurser sådana kommer att

lösgöras för arbetet vid ombildandet ser jag ingen anledning att

ändra på nuvarande beslutsbehörighet.

Sveriges Advokatsamfund

Sveriges Advokatsamfund anser att motionen är så allmänt

hållen att samfundet varken kan tillstyrka eller avstyrka

motionärens förslag. Samfundet är tveksamt till behovet av en

särskild indrivningslag. Eventuellt erforderliga kompletteringar

av nuvarande regelsystem borde kunna göras inom ramen för

utsökningsbalken.

Advokatsamfundet har inget att erinra mot förslaget om en

översyn av dataanvändningen inom kronofogdemyndigheterna.

Svenska Inkassoföreningen

Allmänt

Motionärerna anför att kronofogdemyndigheterna blir alltmer

arbetstyngda och att en effektiv verksamhet kräver modern

lagstiftning, genomarbetade rutiner och ett väl utvecklat

ADB-stöd. I motionen hemställs att riksdagen skall ge regeringen

till känna att behov av ny lagstiftning och ADB-utveckling inom

kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde finns. Föreningen

delar dessa uppfattningar med motionärerna.

I detalj efterlyser motionärerna lagstiftning på följande

områden.

*Gränsdragning mellan kronofogdemyndigheternas och

skattemyndigheternas arbetsuppgifter som borgenärer i allmänna

mål.

*Ekonomisk rehabilitering.

Föreningen delar emellertid inte inriktningen på de

lagstiftningsåtgärder som efterlyses.

Kronofogdemyndigheternas verksamhet

Vilken verksamhet kronofogdemyndigheterna skall bedriva finns

fastslaget i Förordningen (1988:784) med instruktion för

exekutionsväsendet. I 3 kap 1 § första stycket sägs att

kronofogdemyndighet skall ägna sig åt

1) verkställighet enligt utsökningsbalken (och andra

författningar),

2) tillsyn i konkurs,

3) lönegaranti vid konkurs.

Därutöver framgår av andra stycket i samma paragraf att

kronofogdemyndighet "som verkställande myndighet skall verka

för att betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan

bli föremål för verkställighet, fullgörs i rätt tid".

Av utsökningsbalken 2 kap 30 § framgår att kronofogdemyndighet

i allmänt mål, d v s i mål där staten är sökande, skall

företräda staten såsom borgenär. Detta gäller emellertid inte

när tvist uppstår, då staten i stället företräds av

riksskatteverket. Vissa preciserade borgenärsuppgifter finns

dessutom ålagda kronofogdemyndighet direkt i viss lagstiftning

såsom exempelvis 62 § uppbördslagen.

Förutom den roll kronofogdemyndighet tilldelats i andra

stycket i exekutionsväsendets instruktion, framgår av

instruktionen för skatteförvaltningen (1988:832) att

kronofogdemyndighet, om riksskatteverket så bestämmer, skall

företräda staten även i process, 2 kap 3 §, andra stycket.

Vidare bedriver kronofogdemyndigheterna i landet helt

oreglerad verksamhet i huvudsak enligt följande.

*Spaningsverksamhet, informationsinsamling, uppgifts- och

erfarenhetsutbyte med polis- och åklagarmyndigheter.

*Förhandlingsverksamhet vid utmätningssituationer. Typfallet

kan vara att företrädare för juridisk person med avgifts- och/

eller skatteskuld vill "förhandla" om hur stor del av skulden

"som är korrekt åsatt" och hur stor bärkraft företaget har när

det gäller fullföljande av avbetalningsuppgörelser.

*Sanering/Rehabilitering

Sammanfattningsvis bedrivs alltså verksamhet som

* styrs av lag

verkställighet

tillsyn i konkurs

lönegaranti vid konkurs

viss borgenärsfunktion i allmänna mål enligt 2 kap 30 §

utsökningsbalken

62 § uppbördslagen

skattepreskriptionslagen

lag om säkerhet för skattefordringar

*styrs av instruktioner ( förordningar utfärdade av

regeringen)

instruktion för exekutionsväsendet 3 kap 1 §, andra stycket

instruktion för skatteförvaltningen 2 kap 3 §, andra stycket

*helt oreglerad verksamhet

spaning, förhandling, rehabilitering m m vilket sannolikt får

ses som ett "utflöde" av en utan reglering utvecklad

borgenärsfunktion.

Observeras bör att för kronofogdemyndighets stora och

alltigenom dominerande arbetsuppgift, verkställighet, gäller

inte förvaltningslagen. Här är kronofogdemyndighet

underinstans i den exekutiva processen och beslut m m kan endast

prövas av hovrätt och högsta domstolen. Kronofogdemyndighetens

viktigaste och största roll är alltså att oväldigt utöva

rättsvårdande verksamhet jämförbar med allmän domstols och ej

att jämställa med vanlig förvaltningsverksamhet. Såvitt avser

samtliga andra "verksamhetsgrenar" gäller förvaltningslagen och

kronofogdemyndigheten är således i dessa avseenden att anse som

en förvaltningsmyndighet.

Borgenärsfunktionerna

I motionen efterlyses lagstiftning såvitt gäller området som

för närvarande i stort sett är oreglerat. Underlag för

lagstiftning finns enligt motionärerna i

skatteindrivningsutredningens betänkanden och då främst i

betänkandet Indrivningslag m m, SOU 1987:10.

I förslaget till indrivningslag framlägges förslag till

lagstiftning som skulle skapa klarhet om var gränsen går mellan

skatteförvaltning och exekutionsväsende. Föreningen tycker att

förslaget så långt är mycket bra. Endast genom lagstiftning i

frågan kan klarhet skapas om vad respektive myndighet skall

bedriva för verksamhet och först därefter blir det fullt möjligt

att planera för respektive verksamhet och ta fullt ansvar för

densamma.

Föreningen saknar i stort sett anledning att närmare gå in på

skatteförvaltningens arbetsuppgifter, men finner särskilt

intressant att få fastlagt vilka borgenärsuppgifter

kronofogdemyndigheterna skall ansvara för. Detta givetvis för

att vinna klarhet i hur resurserna inom exekutionsväsendet på

bästa sätt skall kunna användas för att såväl allmänna som

enskilda mål skall kunna handläggas på bästa sätt. Det är

nämligen föreningens uppfattning att de borgenärsuppgifter som

för närvarande utförs vid kronofogdemyndigheterna utan

lagstöd ianspråktar alltför stora resurser till nackdel för

exekutionsväsendets huvuduppgift, nämligen att verkställa

fastställda rättsanspråk, vare sig dessa fastställts av allmän

domstol eller av förvaltningsmyndighet. Denna huvuduppgift --

att vara underinstans i den exekutiva processen -- är mycket

viktig och mycket krävande. Därför bör enligt föreningen

huvuddelen av exekutionsväsendets resurser (således de som ej

skall styras till tillsynsfunktionen och lönegarantifunktionen)

användas härtill.

Föreningen hävdar att det finns mycket goda skäl för detta.

Enkelt uttryckt kan det sägas att det existerar två parallella

system för civilrättsliga fordringars och offentligrättsliga

fordringars uppkomst och fastställelse. Om fordringarna ej

infrias träder tvångsmässiga åtgärder in enligt i stort sett

liknande regler. Systemet kan åskådliggöras i följande bild,

över ett tänkt "kretslopp".

33>

Följande kommentar kan avgivas. Det är vid pilen, punkt 1,

"fritt" tillträde för alla medborgare. Detta är ett politiskt

ställningstagande i ett demokratiskt land. (Här finns givetvis

möjligheter att påverka det senare skeendet, om man väljer att

begränsa möjligheterna att driva verksamhet etc. Detta är

emellertid inte aktuellt i Sverige.) Vid punkt 2 får

kronofogdemyndigheterna uppdraget att tvångsmässigt hos gäldenär

uttaga vad som ej rätteligen erlagts.

Med ett teoretiskt -- men även realistiskt -- synsätt saknas

anledning att tillämpa några särskilda regler för den ena eller

andra fordringstypen. Det gäller att enligt tillämpliga

exekutionsrättsliga regler avgöra om gäldenären kan betala eller

har egendom som kan tagas i anspråk till täckande av den gäld

som fastställts enligt rättsordningen. Föreningen vill här göra

gällande att resurstilldelningen skall vara sådan vid

kronofogdemyndigheterna att anhängiggjorda mål skall behandlas

lika, oavsett om de är allmänna eller enskilda. Med nuvarande

oreglerade borgenärsverksamhet i allmänna mål avsättes enligt

föreningen en oproportionerligt stor del av

kronofogdemyndigheternas resurser på borgenärsuppgifter i

allmänna mål till men för de enskilda målen. Och detta dessutom

till stor del utan lagstiftning.

Föreningen delar således motionärernas uppfattning att

lagstiftning i frågan behövs. Däremot är föreningen inte beredd

att reservationslöst tillstyrka att

skatteindrivningsutredningens förslag lägges till grund för

denna lagstiftning.

Skatteindrivningsutredningens förslag lägger enligt föreningen

skiljelinjen mellan skatteförvaltning och exekutionsväsende på

"fel ställe". Exekutionsväsendet skulle om förslaget gick igenom

få fastlagt i lag att sköta alla de borgenärsuppgifter de i dag

fullgör och kanske mer därtill. Följden härav skulle enligt

föreningen bli att kronofogdemyndigheternas exekutiva

huvuduppgift skulle komma än mer i skymundan. Föreningen

föreslår därför att skiljelinjen mellan skatteförvaltning och

exekutionsväsende placeras så att borgenärsuppgifterna i de

allmänna målen fullt ut (således även i indrivningsskedet)

tillkommer skatteförvaltningen och att exekutionsväsendet finge

inrikta sig på att utveckla exekutionsrollen.

Föreningen är givetvis medveten om att detta från fiskal

effektivitetssynpunkt kan innebära ett försämrat utfall för

staten som skatteborgenär. Detta är dock enligt föreningen det

pris som får betalas för en rättvis och rättssäker handläggning

av den exekutiva processen. Sverige torde för övrigt vara ett

av de få -- om inte det enda -- länderna i världen som har ett

system där den oväldiga exekutiva myndigheten har att

tillvarataga statens rätt som borgenär ksamtidigt som absolut

oväldighet kräves av myndigheten såsom underinstans i den

exekutiva processen.

Om inte det ovan tecknade alternativet förordas av utskottet

så anser föreningen att skatteindrivningsutredningens förslag

trots allt är bättre än nuvarande ordning. Ett genomförande av

den föreslagna lagstiftningen skulle nämligen enligt föreningen

ovillkorligen belysa vilka resurser som faktiskt åtgår för att

fullgöra borgenärsuppgifterna och resurstillskott skulle bli

ofrånkomliga för att klara den exekutiva verksamheten.

Föreningen vill avslutningsvis under rubriken

borgenärsuppgifter något beröra frågan om

betalningspåminnelseinstitutets funktion såvitt avser allmänna

mål. Skatteförvaltningens uppbördsenheter avsänder påminnelser

om fastställd skatt till skattskyldig innan skatten restföres

och överlämnas till indrivning hos kronofogdemyndighet.

Kronofogdemyndighet har därefter, innan indrivningsåtgärd

företages, att anmana den restförde att inbetala beloppet

vid äventyr av indrivning. Även om anmaningsförfarandet sköts

maskinellt via datamedia, genererar anmaningsförfarandet stora

mängder arbete för kronofogdemyndigheterna. Följdriktigt

inflyter stora delar av restförda belopp i allmänna mål efter

anmaning. Föreningen vill här förorda att skatteförvaltningen,

såsom borgenärsföreträdare för staten, rätteligen själva borde

svara för anmaning till gäldenären och ej låta

kronofogdemyndigheterna agera "inkassoombud" åt staten, då

resurserna egentligen skall användas till exekution. De enskilda

borgenärerna i samhället måste ju själva ombesörja allt arbete

före indrivningsskedet och ett rättvisekrav vore att staten som

borgenär påtog sig samma ansvar. Som framgår av det ovan sagda

borde uppbördsenheternas påminnelseförfarande kunna integreras

med ett anmaningsförfarande och kronofogdemyndigheterna kunde då

avlastas. Det är dessutom så att påminnelseförfarandet kan

utvecklas och förbättras för att en högre del av frivilliga

inbetalningar skall kunna uppnås. Skatteförvaltningen borde ju

dessutom såsom "rätt" borgenärsföreträdare ha ett direkt

intresse av att utveckla sina rutiner så att skatteskyldiga i

allt högre utsträckning kommer att betala "på uppbörd" i stället

för genom indrivning.

Rehabilitering m.m.

I motionen uppges att sakliga ändringar behövs i

lagstiftningen för att klara behovet av ekonomisk

rehabilitering.

Föreningen delar uppfattningen att kronofogdemyndigheterna

inom ramen för nuvarande lagstiftning saknar stöd för denna typ

av verksamhet. Trots allt bedrivs denna verksamhet utan lagstöd.

Stora resurser åtgår härtill vid landets kronofogdemyndigheter

och föreningen gör gällande att detta är till men för den

exekutiva huvuduppgiften. Således eftersättes de enskilda målen

då resurser åtgår till handläggning av de allmänna målen och då

till uppgifter som ej ens är ålagda kronofogdemyndigheterna.

Förhållandet är enligt föreningen synnerligen

otillfredsställande.

Även i detta fall finns det till synes två vägar att välja

mellan. Antingen fastslås att kronofogdemyndigheterna ej skall

ägna sig åt dessa uppgifter -- vilken väg föreningen förespråkar

-- eller fastslås i lag, t ex på sätt som

skatteindrivningsutredningen föreslagit, att rehabilitering av

gäldenärer skall få förekomma i viss utsträckning och då genom

eftergift av skatte- och avgiftskrav genom kronofogdemyndighets

försorg. Om så skulle beslutas måste givetvis erforderliga

resurser tillställas kronofogdemyndigheterna för fullgörande av

dessa uppgifter, allt för att den exekutiva uppgiften ej skall

bli eftersatt.

Föreningen vill dock hävda att det inte är lika lätt (från

principiella utgångspunkter) att tänka sig en ny arbetsuppgift

för kronofogdemyndigheterna i detta fall som i fallet med

borgenärsuppgifterna ovan. Om ett eftergiftsinstitut skulle

införas skulle nämligen detta innebära ett betydande avsteg från

rådande rättsordning.

Sett i ett större perspektiv har alla av rättsordningen

sanktionerade fordringar samma rätt och samma möjlighet att bli

föremål för exekution (jfr bilden ovan). Det finns lagregler som

noggrant klargör hur fordringar i vissa fall kan bortfalla

(ackord och konkurs för juridiska personer). Vidare har

regeringen tillsatt en utredning (insolvensutredningen), som

bl.a. har till uppgift att framlägga förslag till skuldsanering

för fysiska personer i vissa fall. Mycket talar för att någon

form av skuldsaneringsinstitut kommer att föreslås och att detta

kommer att bli noggrant reglerat. Föreningen vill göra gällande

att det är av utomordentlig vikt att denna typ av institut är

noggrant reglerad och att "spelreglerna" är väl kända från

början.

Det får enligt föreningen anses fullkomligt uteslutet att en

kronofogdemyndighet i efterhand skulle ha befogenhet att efter

skönsmässig bedömning i det enskilda fallet efterge lagskyddade

krav. Detta uteslutande av rättssäkerhets- och rättviseskäl.

Tanken är ju svindlande att tänka om den ene medborgaren får

sina skatte- eller avgiftskrav eftergivna av sociala eller

sjukdomsskäl, medan den andre -- med kanske väl så goda skäl --

plikttroget försöker göra rätt för sig trots små omständigheter.

Föreningen har emellertid stor förståelse för att det i

indrivningsarbetet vid kronofogdemyndighet mycket väl kan finnas

mål där all framtida indrivning synes utsiktslös och "eftergift"

av kravet förefaller som den enda rimliga åtgärden. Mot bakgrund

av vad föreningen anfört ovan är det emellertid inte tänkbart

med en sådan ordning. "Spelreglerna" är fastlagda enligt lag i

demokratisk ordning och gäller lika för alla. Om de skall kunna

ändras måste förutsättningarna härför vara kända från början och

möjligheten att komma i åtnjutande av de ändrade reglerna måste

tillkomma alla.

Kronofogdemyndigheternas arbete behöver ej bli lidande av att

möjligheter till eftergift saknas. Det får ju anses helt rimligt

att vidare åtgärder inte behöver vidtagas i ett "hopplöst"

indrivningsfall om ej ändrade förhållanden inträder i

gäldenärens ekonomi. Några större resurser för att utröna om

sådana förändringar inträtt behöver strängt taget inte nedläggas

av kronofogdemyndigheten. Den resursåtgång som kommer ifråga,

nämligen att i dataregister överflytta den aktuella gäldenären

till "passiv indrivning", eller med nuvarande terminologi vid

kronofogdemyndigheterna, avskrivning, torde vara mycker måttlig.

Övriga synpunkter på kronofogdemyndigheternas arbetssituation

Föreningen är av den uppfattningen att

kronofogdemyndigheternas egentliga och huvudsakliga

arbetsuppgift exekution, är av största vikt i ett rättssamhälle.

Ett aldrig så väl fungerande domstolsväsende skulle vara till

ingen nytta om ej medborgarna visste att den som fått t.ex. en

fordran fastställd i laga ordning, kunde påräkna fullgörelse av

domen, ytterst med lagstadgat tvång. Det är därför enligt

föreningen betänkligt att kronofogdemyndigheterna allt mer

kommit att bli ett slags "diversebutik" med arbetsuppgifter som

ligger utanför det egentliga exekutionsområdet, exempelvis kan

nämnas tillsyn i konkurs, lönegaranti, borgenärsfunktioner.

Vidare kan inte helt uteslutas att kronofogdemyndigheterna

erhåller en roll att spela i ett framtida

skuldavvecklingsinstitut, och därtill kommer att förslaget om ny

summarisk process, där kronofogdemyndigheterna föreslås att bli

handläggande myndighet är långt framskridet. När det gäller

summarisk process synes statsmakterna inte villiga att ställa

erforderliga resurser till exekutionsväsendets förfogande vid

övertagandet. Föreningen har uttryckt stor oro häröver och

bifogar till detta remissvar skrivelse ställd till

justitieutskottet i ärendet.

Med hänsyn till alla arbetsuppgifter vill föreningen således

avslutningsvis ifrågasätta det lämpliga i att tillföra

kronofogdemyndigheterna nya arbetsuppgifter i form av skyldighet

att företräda staten som borgenär i allmänna mål, samt att svara

för ett eftergiftsinstitut. I motionen görs gällande att

kronofogdemyndigheterna vill minska antalet gäldenärer och

förebygga att det kommer nya. Föreningen vill med stöd av vad

som anförts ifrågasätta om detta över huvud taget är

arbetsuppgifter som tillkommer en kronofogdemyndighet. Tvärtom

är det föreningens uppfattning att kronofogdemyndigheterna skall

svara för god exekution i de mål som anhängiggöres vid

myndigheten. Sammanfattningsvis förordar föreningen således

lagstiftning i frågan men förespråkar att skatteförvaltningen

såsom rätt borgenärsföreträdare skall åläggas de ifrågavarande

borgenärsuppgifterna. Eftergiftsinstitutet bör ej genomföras.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Föreningen tillstyrker motionen och anser att åtgärder måste

vidtas för att förbättra kronofogdemyndigheternas (KFM) alltmer

pressade arbetssituation. På senare år har en markant ökning ägt

rum av de enskilda utsökningsmålens antal. Denna ökning hänger

samman med att kreditmarknaden sedan några år är avreglerad.

Härigenom har det blivit lättare att låna pengar utan säkerhet,

vilket fått till följd ökade kreditförluster för banker och

finansbolag. Utöver vad som har anförts i motionen vill

föreningen framhålla att det är viktigt att resurser tillskapas

så att KFM snabbt, effektivt och rättsäkert kan klara att

verkställa denna ökade mängd av enskilda mål.

I motionen efterlyses en bättre uppdelning och klarare gränser

vad avser skatteförvaltningens respektive KFM:s

borgenärsuppgifter i allmänna mål och att borgenärsfrågorna

författningsregleras. Liksom motionärerna konstaterar föreningen

att utredningsförslag på hur detta kan lösas finns i

skatteindrivningsutredningens (SIU) betänkande Ds Fi 1984:4 och

SOU 1987:10. Föreningen anser att dessa betänkanden kan ligga

till grund för lagstiftning. En viktig borgenärsuppgift utgörs

därvid av förhandlings- och processverksamhet för att få till

stånd betalningsskyldighet avseende skatter och avgifter för

annan än den primärt skatte- och avgiftsskyldige. Sådant

tredjemansansvar kan göras gällande genom s k

ställföreträdaransvar för juridisk persons skulder avseende

källskatt, arbetsgivaravgift, mervärdeskatt och punktskatter.

Vidare kan ansvar utkrävas av bolagsmännen för handelsbolags

skulder. Aktiebolagslagen stipulerar vidare ansvar för styrelse,

aktieägare m fl i vissa fall. KFM, som i indrivningsarbetet ofta

besitter stora kunskaper om bolagsföreträdares

betalningsförmåga, kan dessutom genom förhandlingar om borgen

eller annan säkerhet enligt lagen (1978:882) om säkerhet för

skattefordringar m m få till stånd ett betalningsansvar. Det är

då naturligt att KFM också har behörighet att föra talan vid

domstol i dessa avseenden.

I motionen anförs vidare att det behövs sakliga ändringar för

ekonomisk rehabilitering av svårt skuldsatta personer. Härigenom

föreslås skatt kunna efterges av sociala skäl. Förslag i den

riktningen finns i SIU:s förslag till indrivningslag, 19--20 §§

(SOU 1987:10). Motionärerna anför vidare att det behövs sakliga

ändringar för ekonomisk rehabilitering av svårt skuldsatta

personer. Härigenom föreslås skatt kunna efterges av sociala

skäl. Förslag i den riktningen finns i SIU:s förslag till

indrivningslag, 19--20 §§ (SOU 1987:10). Motionärerna anför

vidare att de aviserade förslagen om skuldsanering endast täcker

en del av dessa behov. Föreningen anser dock att eftersom ett

förslag till skuldsanering är att vänta från

insolvensutredningen (Dir 1988:52) under hösten 1990, så bör

frågan övervägas så att SIU:s förslag samordnas med

insolvensutredningens.

Ett skuldsaneringsförfarande kan tänkas äga rum i två steg.

Först skall den skuldtyngdes skulder och ekonomi i övrigt

utredas, varefter genom ett myndighetsbeslut skulderna nedsätts.

KFM är den myndighet som har bäst kunskap om gäldenärens skulder

såsom bank-, konto-, leverantörs-, skatte- och

underhållsskulder. KFM har också tillgång till tidigare

ekonomiska utredningar om gäldenären, eftersom de som kan bli

aktuella för skuldsanering i allmänhet förekommer som gäldenärer

hos KFM. Det förefaller då vara naturligt att KFM är det

statliga organ som är bäst lämpat att utöva statens

borgenärsfunktion i ett skuldsaneringsförfarande.

I motionen anförs att det är angeläget att tillskapa resurser

för att utveckla KFM:s ADB-stöd. Föreningen instämmer i detta

krav. Handläggningen av de enskilda målen har på senare år

datoriserats, och detta utvecklingsarbete är långt ifrån

avslutat, Tyvärr har denna datorisering ofta medfört problem med

långa svarstider från det centrala ADB-systemets (REX)

databaser. På grund av otillräckligt antal terminaler uppstår

vidare ofta köbildning ute på kontoren. Föreningen anser därför

att resurser tillskapas för att lösa dessa problem och för att

vidare utveckla datarutinerna. Målet är att varje

befattningshavare inom exekutionsväsendet skall ha tillgång till

egen terminal. Dessa terminaler bör, utöver anslutning till

REX, vara försedda med persondator- och ordbehandlingsfunktion.