Bet. 1990/91:NU11

Näringsutskottets betänkande

1990/91:NU11

Ersättning för inkassokostnader

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

1990/91

NU11

Ärendet

I motion 1989/90:N203 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader

m.m. att ersättningsskyldigheten differentieras enligt vad som

anförs i motionen.

Sammanfattning

Inkassoåtgärder skall normalt delvis betalas av gäldenären med

belopp som -- enligt bemyndigande av riksdagen -- bestäms av

regeringen. Utskottet avstyrker en motion om att

ersättningsbeloppen skall differentieras, så att det tydligt

markeras för näringsidkare att skulder skall betalas.

Motionen

Årligen inges, sägs det i motionen, till tingsrätterna ca

600000 ansökningar om betalningsföreläggande och lagsökning.

Detta motsvaras, beräknar motionärerna, av ungefär tre gånger så

många inkassokrav, vilka står för lika många betalningsdröjsmål.

I ungefär hälften av fallen är gäldenären en juridisk person

eller i varje fall en näringsidkare. Den ersättning för

inkassokostnader som enligt gällande bestämmelser får tas ut

från gäldenären motsvarar, uppges det, endast cirka en tredjedel

av fordringsägarens kostnader. Därför är det, menar

motionärerna, billigt att dröja med betalningar till

leverantörer m.fl. Detta kan i sin tur medverka till

överbelastning på domstolarna och troligen även till ett ökat

antal konkurser. Vid årsskiftet 1990-1991 kommer

inkassoverksamhet att bli en mervärdeskattepliktig tjänst,

framhålls det. En gäldenär som är näringsidkare kommer då i

realiteten att slippa undan billigare än en gäldenär som är

privatperson. Den nuvarande regleringen ger, säger motionärerna

avslutningsvis, helt fel signaler till den näringsidkare som

överväger att dröja med sina betalningar. Principen att lämnade

krediter skall betalas på överenskommet sätt måste

upprätthållas.

Uppgifter i anslutning till motionen

I lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m.

föreskrivs i huvudsak följande.

En gäldenär är skyldig att utge ersättning för skriftlig

betalningspåminnelse rörande skulden, om avtal därom har

träffats senast i samband med skuldens uppkomst.

Gäldenären är vidare skyldig att utge ersättning bl.a. för

krav rörande skulden, om han har fått ett på visst sätt utformat

kravbrev, och -- under vissa förutsättningar -- för upprättande

av fullständig plan för amortering av återstående del av

skulden. Ersättning utgår med skäligt belopp som regeringen

föreskriver.

Belopp anges i förordningen (1981:1057) om ersättning för

inkassokostnader m.m. De uppgår nu till 35 kr. för skriftlig

betalningspåminnelse, 120 kr. för krav och 110 kr. för

amorteringsplan (SFS 1990:177).

Svenska inkassoföreningen har i september 1990 gjort

framställning till regeringen (justitiedepartementet) om en

översyn av principerna för fördelning mellan borgenär, gäldenär

och staten av de merkostnader som uppstår vid indrivning av

fordringar som ej betalas i rätt ordning. I framställningen

hänvisas till en tidigare utredning av nuvarande statens pris-

och konkurrensverk, vilken enligt föreningens mening borde

upprepas.

Regeringen har den 15 november 1990 avslagit

Inkassoföreningens framställning. Regeringsbeslutet innehåller

följande motivering:

Riksdagen har nyligen beslutat om ett nytt system för

hantering av den summariska processen (prop. 1989/90:85). Denna

nyordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer, troligen

i anslutning till årsskiftet 1991/92. Ansökan skall i den nya

ordningen göras direkt hos kronofogdemyndigheten -- inte som nu

hos tingsrätten -- och kronofogdemyndigheten skall i allmänhet

självmant verkställa avgörandet i målet. Ansökan skall i vissa

fall få göras med hjälp av ADB-medium. Detta nya system kommer

att förändra förutsättningarna för borgenärernas arbete i målen

inom den summariska processen och troligen i viss mån även för

inkassoverksamheten. En sådan översyn som framställningen avser

bör därför anstå tills det nya systemet varit i bruk en tid.

Utskottet

En gäldenär som blir föremål för inkassoåtgärder är, som

framgår av det föregående, normalt skyldig att betala viss

ersättning för borgenärens kostnader för dessa åtgärder. I

motion 1989/90:N203 (fp, m) hävdas att de nu gällande

ersättningsbeloppen är för låga, med påföljd att bl.a.

näringsidkare skaffar sig extra kredit genom att dröja med

betalningar. Detta leder, menar motionärerna, till att

tingsrätterna så småningom får ökad belastning genom ansökningar

om lagsökning och om betalningsföreläggande. I motionen

förespråkas att ersättningsbeloppen skall differentieras så att

näringsidkarna får en tydlig signal om att betalningsdröjsmål

skall undvikas.

För en bedömning av om en ändring av avgiftssystemet är

motiverad erfordras i första hand tillförlitliga uppgifter om

hur de nuvarande avgifterna förhåller sig till de verkliga

kostnaderna. Regeringen har i dagarna avslagit en framställning

från Svenska inkassoföreningen om en utredning härvidlag genom

statens pris- och konkurrensverks försorg. Motiveringen för

detta beslut är att det nya system för den summariska processen,

dvs. mål om betalningsföreläggande m.m., som beräknas träda i

kraft om ungefär ett år, kommer att förändra förutsättningarna

för borgenärernas arbete i målen inom denna process och troligen

i viss mån även för inkassoverksamheten. En sådan översyn som

framställningen avser borde därför anstå tills det nya systemet

har varit i bruk en tid.

Utskottet finner detta ställningstagande av regeringen

rimligt. En konsekvens därav blir att det nu inte skulle finnas

underlag för sådana överväganden rörande ersättningen för

inkassokostnader som motionärerna efterlyser. Med hänvisning

härtill avstyrker utskottet motionen. Utskottet räknar med att

regeringen, när en omprövning av grunderna för

ersättningsbeloppen har genomförts, uppmärksammar de

förhållanden som berörs i motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande ersättning för inkassokostnader

att riksdagen avslår motion 1989/90:N203.

Stockholm den 22 november 1990

På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune

Jonsson (s), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola

Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Bo

Finnkvist (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m),

Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif

Marklund (s), Mats Lindberg (s) och Sven-Olof Petersson (c).