Bet. 1990/91:NU14

Näringsutskottets betänkande

1990/91:NU14

Tillfällig försäljning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

NU14

Ärendet

I detta betänkande behandlas proposition 1990/91:17 om

tillfällig försäljning, vari framläggs förslag till en ny lag om

sådan försäljning, och de fyra motioner som har väckts med

anledning av propositionen.

Synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats dels av

företrädare för Handelsanställdas förbund och Sveriges

köpmannaförbund, dels av företrädare för Torg- och

marknadshandlarnas ekonomiska riksförening. Från

Köpmannaförbundet har också en skrivelse inkommit. Vidare har en

skrivelse ingivits av Svenska kommunförbundet.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ny lag om

tillfällig försäljning. Den nya lagen innebär bl.a. att det inte

längre skall gälla generellt krav på tillstånd för att sådan

handel skall få bedrivas. Om det emellertid behövs med hänsyn

till varuförsörjningen skall en kommun kunna införa krav på

tillstånd för försäljning av kläder, skor och livsmedel.

Regleringen bör helt avskaffas, anförs det i en reservation (m,

fp). I en annan (c) krävs att tillståndskrav också skall kunna

införas beträffande möbler, mattor och husgeråd.

Vidare tillstyrker utskottet enhälligt regeringens förslag om

att alla näringsidkare som bedriver tillfällig försäljning skall

vara skyldiga att lämna konsumenten upplysning om namn m.m. För

närvarande omfattas bl.a. torg- och marknadshandel inte av sådan

skyldighet.

Propositionen

Förslag

Regeringen föreslår -- efter föredragning av statsrådet Margot

Wallström -- att riksdagen antar förslag till

1. lag om tillfällig försäljning,

2. lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa

bestämmelser angående marknader,

3. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617).

Regeringen har inhämtat lagrådets yttrande i ärendet. Det

förstnämnda lagförslaget återges i bilaga till detta

betänkande (s.16f.).

Huvudsakligt innehåll

Regeringen föreslår att den tillfälliga handeln delvis skall

avregleras. Enligt nuvarande lagstiftning får sådan handel

bedrivas endast efter särskilt tillstånd. I propositionen

föreslås att tillfällighetshandel i princip skall vara fri. Om

det emellertid behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett

område, skall kommunen efter regeringens bemyndigande kunna

införa krav på tillstånd i området. Tillståndskravet skall kunna

omfatta tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana

livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället.

Vidare föreslås i propositionen att de näringsidkare som

bedriver tillfällig försäljning skall vara skyldiga att lämna

konsumenten upplysning om sitt namn, sin postadress och sitt

telefonnummer. För närvarande gäller inte sådan skyldighet vid

torg- och marknadshandel eller vid försäljning på mässor och

utställningar.

Föreskrifterna föreslås bli upptagna i en ny lag om tillfällig

försäljning, vilken skall ersätta lagen (1975:985) om tillfällig

handel.

Slutligen föreslår regeringen att marknadshandel skall

regleras på samma sätt som offentliga tillställningar i allmänna

ordningsstadgan (1956:617). En följd av detta är att den s.k.

marknadskungörelsen från år 1941 upphävs.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

januari 1991.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är

följande:

1990/91:N1 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen antar förslaget till lag om tillfällig försäljning med

de ändringar som anges i motionen.

1990/91:N2 av Rune Backlund (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 3§ lagen om tillfällig

försäljning får följande lydelse:

Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område,

får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i

området av kläder, skor, möbler, mattor, husgeråd eller sådana

livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske

bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger.

Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5§.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter

som avses i första stycket.

2. att riksdagen beslutar att 2§ lagen om tillfällig

försäljning får följande lydelse:

Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl

synlig skylt eller på annat verksamt sätt lämnas upplysning om

näringsidkarens namn, postadress och telefonnummer samt det

nummer som näringsidkaren är registrerad under enligt lagen

(1968:430) om mervärdeskatt.

Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger

300 kr., skall informationen dessutom lämnas skriftligen till

konsumenten.

1990/91:N3 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår 3--10§§ samt 13 och 14§§ i

regeringens lagförslag,

2. att riksdagen beslutar att 11 och 12§§ ges följande

beteckning och lydelse:

3§

Till böter, högst ettusen kronor, skall den dömas som

uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2§. I ringa fall

skall inte dömas till ansvar.

4§

Näringsidkaren ansvarar enligt 3§ för sådan gärning som där

beskrives, om den har begåtts i hans rörelse och han har

haft eller borde ha haft vetskap om gärningen.

1990/91:N4 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att obligatorisk tillståndsprövning

fortfarande skall gälla för tillfällig handel.

Motivering

Den gällande tillståndsprövningen för tillfällig handel skall

bibehållas, krävs det i motion 1990/91:N4 (s). Det finns flera

anledningar till nuvarande lagstiftning på området, anförs det.

Till gagn för konsumenternas intresse skall de fasta

försäljningsställenas existens säkras och ökad köptrygghet vid

tillfällig handel skapas. Vidare skall den fasta handeln skyddas

mot otillbörlig konkurrens. Ett tredje syfte med

tillståndsprövningen är att sörja för sysselsättningen inom den

fasta handeln. Motionärerna erinrar om att kommunerna genom det

kommunala planmonopolet har möjlighet att styra den fasta

handelns omfattning och lokalisering. De menar att kommunerna

bör ges ett motsvarande ansvar beträffande den tillfälliga

handeln. Härigenom kan kommunerna tillförsäkra sig att de lokala

varuförsörjningsplanerna fullföljs på ett tillfredsställande

sätt. Enligt motionärerna är det också av betydelse för den

fasta handeln att konkurrensen med den tillfälliga handeln kan

ske på lika villkor. Bl.a. borde den tillfälliga handelns

skyldighet att betala arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt

uppmärksammas.

I en marknadsekonomi är det konsumenternas fria val av varor

och inköpsställe som skall styra utvecklingen inom handeln, sägs

det i motion 1990/91:N1 (m). En fri företagsetablering är en av

marknadsekonomins viktigaste grundpelare. Enligt motionärerna

skulle den föreslagna regleringen av tillfällig handel med

kläder, skor och livsmedel utgöra ett onödigt intrång i

näringsfriheten. Utöver vad som krävs av miljö-, hälso- och

ordningsskäl finns inget behov av reglering av den tillfälliga

handeln. I motionen riktas kritik mot det kommunala

planmonopolet; detta hämmar mångfald och konkurrens inom

detaljhandeln och bör upphävas.

Liknande synpunkter kommer till uttryck i motion 1990/91:N3

(fp). Motionärerna välkomnar i och för sig inriktningen av

regeringens förslag. En avreglering av detaljhandeln är till

fördel för konkurrensen och därmed även för konsumenterna, heter

det. Dock borde man ta steget fullt ut och helt avskaffa

tillståndskraven för bedrivande av tillfällig handel. De skäl

som anförs i propositionen för att tillståndsplikten skall

bibehållas är inte övertygande, anser motionärerna. De påpekar

också att kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen och

statens pris- och konkurrensverk har föreslagit att regleringen

av den tillfälliga handeln skall upphävas.

Det föreslagna tillståndskravet bör inte endast kunna omfatta

försäljning av kläder, skor och livsmedel, anförs det i motion

1990/91:N2 (c). Enligt motionären bör tillståndsplikt kunna

införas även beträffande möbler, mattor och husgeråd. Han menar

att utbudet av möbler och husgeråd kan hotas i vissa landsdelar

av kringföringshandeln. Motionären pläderar vidare för att den

av regeringen föreslagna informationsskyldigheten vid tillfällig

försäljning skall gälla också uppgift om det nummer under vilket

näringsidkaren är registrerad enligt lagen (1968:430) om

mervärdeskatt. Denna utvidgning, sägs det, skulle på ett

effektivt sätt begränsa möjligheten för oseriösa handlare att

öppet verka på marknader och torg. Det finns enligt motionären

försäljare som medvetet struntar i att betala mervärdeskatt och

lagstadgade avgifter. De konkurrerar därmed inte på lika villkor

med övriga näringsidkare.

Kompletterande uppgifter

Gällande bestämmelser

Bakgrund

Försäljningen av varor till konsument sker på många olika

sätt. Torghandel och marknadshandel tillhör våra äldsta

handelsformer. Tillfällig handel i vid bemärkelse är av mycket

skiftande karaktär och bedrivs i flera former. Bland dessa kan

följande nämnas: försäljning i tillfälligt utnyttjade lokaler,

kringföringsförsäljning (t.ex. hemförsäljning och försäljning

från varubussar), försäljning i samband med olika arrangemang

(såsom marknader och mässor), torghandel, annan

utomhusförsäljning (t.ex. försäljning från stånd eller bärbara

lådor) och auktionsförsäljning.

Det finns en rad bestämmelser som på skilda sätt berör de

olika formerna av tillfällighetshandel. Förutom rent

näringsrättsliga regler har det uppställts regler som har sin

grund i bl.a. ordnings- och konsumentintressen. Vid sidan av de

generella föreskrifter som gäller för visst slag av handel finns

det särskilda bestämmelser om försäljning av vissa varor, t.ex.

livsmedel och begagnade varor. Handel med livsmedel regleras

från hygienisk synpunkt genom bestämmelser i bl.a.

livsmedelslagen (1971:511). Lagen (1981:2) om handel med skrot

och begagnade varor syftar bl.a. till att förebygga att

stöldgods avsätts inom handeln. I det följande redogörs för

gällande allmänna bestämmelser om egentlig tillfällig handel,

torghandel samt marknader och mässor.

Tillfällig handel

Den tillfälliga handeln regleras främst genom lagen (1975:985)

om tillfällig handel. Med sådan handel förstås i lagen (1§)

att någon på ett av honom tillfälligt begagnat

försäljningsställe eller under kringföring yrkesmässigt säljer

varor som han för med sig. Som tillfällig handel anses dock inte

försäljning till näringsidkare. Lagen omfattar inte heller

torghandel, marknadshandel, handel på mässa eller utställning

eller handel som anordnas i samband med offentliga

tillställningar eller sammankomster för framförande av

konstnärligt verk.

Lagen innehåller två huvudpunkter. Enligt den ena får (3§)

tillfällig handel bedrivas endast efter särskilt tillstånd.

Kravet på tillstånd gäller emellertid inte handel med bl.a.

livsmedel och blommor. Tillstånd får (4§) lämnas endast om den

avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt

eller om det annars föreligger särskilda skäl. Frågan om

tillstånd prövas (5§) normalt av länsstyrelsen. Länsstyrelsens

beslut kan (11§) överklagas till kommerskollegium, vars beslut

i sin tur kan överklagas till regeringen.

Enligt den andra huvudpunkten i lagen (9§) är den som

bedriver tillfällig handel skyldig att lämna uppgift -- genom

anslag eller på annat sätt -- om namn, adress och telefonnummer.

Fordras enligt lagen tillstånd för handeln skall informationen

lämnas till köparen i skriftlig form.

Hemförsäljningslagen (1981:1361) tillämpas när en

näringsidkare vid hembesök eller genom telefonförsäljning

yrkesmässigt säljer lös egendom till en konsument. Lagen gäller

dock inte om den sammanlagda köpesumman understiger 300 kr.

Enligt lagen är konsumenten inte bunden av köpet om han ångrar

sig inom en vecka. I samband med att avtal träffas skall

näringsidkaren överlämna en handling till konsumenten med

information om bl.a. ångerrätten. Enligt de anvisningar som

konsumentverket på regeringens uppdrag har utfärdat skall sådan

handling innehålla uppgift om säljarens namn, adress och

telefonnummer.

Torghandel

Uttryckliga bestämmelser om upplåtelse av område för

torghandel saknas i gällande rätt. Kommunernas befogenhet att

utse en torghandelsplats anses följa av allmänna

kommunalrättsliga grundsatser enligt 1kap. 4§ kommunallagen

(1977:179). Någon skyldighet för kommunen att upplåta sådan

plats finns dock inte.

Enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) får (2§)

försäljningsstånd eller liknande anordningar inte ställas upp på

allmän plats inom stadsplanelagt område utan tillstånd av

polismyndigheten. Tillstånd krävs dock inte för försäljning på

område som är upplåtet till allmän försäljningsplats. Om

kommunen inte tillåter en allmän torghandel krävs sålunda

tillstånd av polismyndigheten för den som vill bedriva handel på

allmän plats. För sådan handel krävs också tillstånd enligt

lagen om tillfällig handel. Kommunen har tillerkänts ett

avgörande inflytande vid tillståndsprövningen enligt allmänna

ordningsstadgan. Innan polismyndigheten meddelar tillstånd skall

nämligen yttrande inhämtas från kommunen, och om denna avstyrker

får tillstånd inte lämnas.

Ordningsstadgeutredningen, som har haft i uppdrag att göra en

översyn av allmänna ordningsstadgan, avlämnade år 1985 sitt

slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag. I detta föreslås ingen

saklig ändring av de nyssnämnda bestämmelserna i allmänna

ordningsstadgan. De föreslagna ändringarna är endast av

redaktionell karaktär. Utredningens förslag, som har

remissbehandlats, bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Kommunens föreskrifter om ordningen vid torghandel kan

meddelas i en särskild torghandelsstadga. Denna skall antas av

kommunfullmäktige och fastställas av länsstyrelsen. Svenska

kommunförbundet har till ledning för kommunerna utarbetat ett

normalförslag till torghandelsstadga.

Bl.a. torghandel, marknadshandel och handel på mässor och

utställningar omfattas, som tidigare har nämnts, inte av lagen

om tillfällig handel. Den informationsskyldighet som stadgas i

lagen gäller sålunda inte för sådan handel. I Kommunförbundets

normalförslag till torghandelsstadga finns emellertid en

föreskrift som ålägger den som har fast försäljningsställe på

salutorg att ha en skylt som anger namn och adress.

Marknadshandel

Kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående

marknader, den s.k. marknadskungörelsen, reglerar tid och plats

för marknaders hållande. I övrigt saknas bestämmelser om handel

på marknader.

Enligt kungörelsen (1§) beslutar länsstyrelsen om tillstånd

att hålla marknad. Länsstyrelsen skall också årligen för varje

marknad bestämma när den får hållas. Dock gäller (2§) att en

marknad inte får anordnas på dag efter sön- eller helgdag. Om

marknaden pågår endast en dag får den inte heller hållas på en

lördag eller dag före helgdag. Länsstyrelsen har emellertid

möjlighet att medge undantag från detta. I kungörelsen anges

inte närmare vad som avses med marknad.

I allmänna ordningsstadgan anges (9§) att marknadsnöjen är

att anse som offentlig tillställning. Anordnande av

marknadsnöjen kräver sålunda tillstånd av polismyndigheten. För

marknadsarrangemang vid vilka det förekommer både försäljning av

varor och marknadsnöjen krävs alltså normalt tillstånd av både

länsstyrelsen och polismyndigheten.

Utredning om tillfällig handel

År 1985 beslutade regeringen att en särskild utredare skulle

tillkallas för att se över regleringen av olika former av

tillfällig handel. Med utgångspunkt i konsumentintresset skulle

utredaren lägga fram förslag med syfte att lagstiftningen för

yrkesmässig tillfällighetsförsäljning så långt som möjligt

skulle samordnas, förenklas och förtydligas.

Utredaren -- departementsrådet Karl-Ingmar Edstrand --

presenterade år 1989 resultatet av sitt arbete i betänkandet

(SOU 1988:46) Tillfällig handel. Där konstateras att den

nuvarande regleringen har varit mycket restriktiv. Tillstånd har

i princip endast lämnats om den tillfälliga handeln har ansetts

täcka ett behov hos konsumenterna som inte på annat sätt har

kunnat tillgodoses på orten. Enligt utredaren ter sig gällande

ordning problematisk av flera orsaker:

Lagen är svårtolkad, och avgränsningen av det reglerade

området har framstått som i viss mån godtycklig.

Den prövning som har gjorts har varit mycket schablonartad och

inte innefattat någon egentlig avvägning mellan olika

distributionsformer.

Tillståndsförfarandet har i många fall framstått som onödigt

komplicerat.

En framtida reglering av den tillfälliga handeln bör enligt

utredaren styras utifrån konsumenternas intresse av tillgång

till en god kommersiell service. Ingripanden bör göras först när

varuförsörjningen utsätts för störningar genom konkurrens från

tillfällig handel. Enligt utredarens förslag skall de kommuner

som har problem med varuförsörjningen kunna ta initiativ till

införande av tillståndskrav vid tillfällig försäljning av

livsmedel, kläder och skor. Regleringen föreslås bli begränsad

till försäljning som sker i tillfälligt hyrda lokaler eller från

fordon. Företagare med fast driftställe i kommunen skall inte

beröras av regleringen.

Enligt utredaren skall länsstyrelsen avgöra om krav på

tillstånd skall införas. Tillståndsprövningen skall sedan göras

av kommunen. Tillstånd skall lämnas om den tillfälliga

försäljningen inte kan väntas störa varuförsörjningen så att

tillgången till en tillfredsställande butiksservice med de

berörda varorna sätts i fara.

Den föreslagna regleringen omfattar inte torg- och

marknadshandel. Kommunerna skall liksom hittills få bedöma

behovet av torghandel. Beträffande marknader föreslås att dessa

i fortsättningen skall bedömas enligt de regler som gäller för

offentliga tillställningar.

Utredaren föreslår vidare att den informationsskyldighet som

gäller för näringsidkare enligt lagen om tillfällig handel skall

utvidgas till att gälla vid i princip all tillfällighetshandel.

Sålunda skall säljarens namn, adress och telefonnummer framgå

även vid torg- och marknadshandel och vid försäljning på mässor.

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av

remissyttrandena har gjorts inom civildepartementet.

Den tillfälliga handelns omfattning

Det saknas offentlig statistik över den tillfälliga handelns

omfattning. Inte heller finns i övrigt någon samlad redovisning

av omfattningen av de olika formerna av

tillfällighetsförsäljning. Mot denna bakgrund har utredningen om

tillfällig handel, vars betänkande har refererats i det

föregående, kartlagt antalet meddelade tillstånd till

tillfällighetsförsäljning.

Under åren 1980--1985 registrerades årligen i genomsnitt ca

250 ärenden om tillstånd enligt lagen om tillfällig handel.

Flest ärenden -- ca 25 per år -- registrerades hos länsstyrelsen

i Stockholms län. Antalet ärenden minskade under den senare

delen av perioden.

För att få en närmare bild av länsstyrelsernas

tillståndsgivning har utredningen granskat samtliga beslut under

perioden 1983--1985. Under denna period avgjordes sammanlagt ca

640 ärenden, varav ca 450 innebar bifall till sökandes ansökan.

Bakom de ca 450 ansökningar som bifölls fanns totalt 215 olika

sökande. Av dessa fick 56 sökande tillstånd att bedriva

kringföringshandel och 159 tillstånd att bedriva handel från

tillfälliga försäljningsställen. Kringföringshandeln gällde

försäljning av bl.a. ballonger, vindsnurror, leksaker, flaggor,

halsdukar, souvenirer, kläder och textilier. De som fick

tillstånd till handel från tillfälliga försäljningsställen sålde

framför allt kläder, skor, päls- och skinnvaror, textilier,

möbler och mattor.

Torghandel förekom hösten 1986 i ca 70% av landets kommuner.

Denna handel var starkt koncentrerad till landets södra och

mellersta delar. I Norrlandslänen fanns totalt endast 6% av

landets samtliga salutorg. De varor som säljs genom torghandel

är klassiska torghandelsvaror såsom blommor, frukt, grönsaker

och andra livsmedel, men även kläder, textilier och

hemutrustning saluförs.

År 1984 lämnades tillstånd till totalt 268 marknader. Då det

bl.a. är oklart vilka arrangemang som skall anses vara marknader

har utredningen kartlagt även andra "marknader" och

marknadsliknande arrangemang för vilka tillstånd inte har

lämnats enligt marknadskungörelsen. Inklusive de marknader för

vilka tillstånd hade lämnats hölls år 1985 enligt utredningen

totalt knappt 900 marknader i landet. De varor som säljs på

marknader är bl.a. kläder, textilier, husgeråd, lädervaror,

korg- och träarbeten, leksaker och bijouterier.

Utskottet

Enligt lagen (1975:985) om tillfällig handel krävs det

tillstånd för att sådan handel skall få bedrivas. Tillstånd får

lämnas endast om handeln är av väsentlig betydelse från

konsumentsynpunkt eller om det annars föreligger särskilda skäl.

Frågor om tillstånd prövas normalt av länsstyrelsen. Lagen

stadgar vidare att den som bedriver tillfällig handel skall

lämna uppgift om namn, adress och telefonnummer. Torghandel,

marknadshandel och handel på mässor m.m. omfattas inte av lagen

utan regleras på annat sätt. Ytterligare uppgifter om gällande

bestämmelser för olika typer av tillfällighetsförsäljning har

lämnats i ett inledande avsnitt (s.5f.).

Regeringen föreslår i proposition 1990/91:17 att lagen om

tillfällig handel skall ersättas den 1 januari 1991 av en ny

lag. Regeringens lagförslag återges i bilaga (s.16f.).

Till grund för lagförslaget ligger ett betänkande av utredningen

om tillfällig handel (se s.7). Den nya lagen innebär i

huvudsak två förändringar jämfört med nuvarande lagstiftning.

För det första skall den tillfälliga handeln delvis

avregleras. I fortsättningen skall tillfällighetshandel i

princip vara fri. Dock skall kommunen, om det behövs för

varuförsörjningen i ett område, kunna införa krav på tillstånd

för tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana livsmedel

som inte är avsedda för förtäring på stället. Tillstånd skall

lämnas om försäljningen inte kan väntas medföra någon störning

av betydelse för varuförsörjningen inom det aktuella området.

För det andra skall gällande informationsskyldighet utvidgas

till att i princip omfatta alla former av tillfällig handel;

sålunda skall i fortsättningen skyldigheten för näringsidkare

att lämna information, genom en skylt eller på annat sätt, om

namn, adress och telefonnummer gälla även vid torg- och

marknadshandel och vid försäljning på mässor och liknande. Om

det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300

kr., skall informationen dessutom lämnas skriftligen till

konsumenten.

Med anledning av propositionen har fyra motioner väckts.

Motiveringen till dessa har refererats i det föregående (s.3).

Den nuvarande obligatoriska tillståndsprövningen för

tillfällighetsförsäljning skall bibehållas, krävs det i motion

1990/91:N4 (s). Enligt motionärerna måste kommunerna kunna utöva

sådant inflytande över den tillfälliga handeln att det

säkerställs att de lokala försörjningsplanerna kan fullföljas på

ett tillfredsställande sätt. För den fasta handeln, heter det

vidare i motionen, är det också av betydelse att konkurrensen

med den tillfälliga handeln kan ske på lika villkor.

Den motsatta inställningen till reglering av tillfällig handel

kommer till uttryck i motionerna 1990/91:N1 (m) och 1990/91:N3

(fp). Där krävs att den aktuella regleringen av sådan handel

helt skall upphöra. En fortsatt reglering skulle utgöra ett

onödigt intrång i näringsfriheten, anförs det i förstnämnda

motion. I den andra sägs att en avreglering av detaljhandeln är

till fördel för konkurrensen och därmed även för konsumenterna.

I motion 1990/91:N2 (c) begärs att kommunerna skall kunna

införa tillståndsplikt också i fråga om tillfällig försäljning

av möbler, mattor och husgeråd. Enligt motionären är det inte

bara tillfällighetsförsäljning av kläder, skor och livsmedel som

har en sådan omfattning att försäljningen har betydelse för

varuförsörjningen i ett område. I motionen krävs också att

näringsidkare vid tillfällig försäljning skall lämna upplysning

om det nummer under vilket han är registrerad enligt lagen

(1968:430) om mervärdeskatt. Detta skulle, menar motionären, på

ett effektivt sätt begränsa möjligheterna för oseriösa handlare

att öppet verka på marknader och torg.

Det framhålls i propositionen att en effektiv och fungerande

konkurrens oftast verkar till konsumenternas bästa. Från

konsumentsynpunkt är det viktigt att det finns tillgång till en

god kommersiell service. Emellertid, menar regeringen, kan man

inte bortse från risken för att den tillfälliga handeln i vissa

fall kan bidra till att den fasta handeln slås ut. Därför bör

enligt regeringen kommunerna kunna införa krav på tillstånd för

tillfällig försäljning i områden där sådan försäljning kan hota

varuförsörjningen. Härigenom skulle regleringen inte bli mer

ingripande än nödvändigt. Vidare menar regeringen att en

reglering som avser fler varugrupper än kläder, skor och

livsmedel skulle bli schablonartad och riskera att mer värna om

strukturen inom vissa branscher än om konsumenternas intressen.

Detta skulle, sägs det vidare, kunna innebära att konkurrensen

utan tillräckliga skäl hämmas till nackdel för konsumenterna.

Det meddelas i propositionen att regeringen avser att efter tre

år låta utvärdera om konsumenternas intressen har tillvaratagits

på bästa sätt inom ramen för den föreslagna regleringen.

Den i lagen angivna informationsskyldigheten bör enligt

regeringen ha ett renodlat konsumentbefrämjande syfte. Det

konstateras i propositionen att det finns en rad föreskrifter

som har till syfte att förhindra olika former av oegentligheter

inom handeln. Några särskilda bestämmelser härvidlag bör inte

införas för den tillfälliga handeln, anser regeringen. Vidare

erinras i propositionen om att utredningen om tillfällig handel

(SOU 1988:46 s.210) inte har funnit belägg för att

näringsidkare som driver tillfällig handel generellt sett skulle

vara mindre benägna att betala skatt än näringsidkare som driver

fast handel.

Utskottet tillstyrker först regeringens förslag om en

utvidgning av informationsskyldigheten till att gälla vid all

tillfällighetsförsäljning. Konsumenternas behov av upplysningar

om vem som svarar för en viss försäljning torde vara särskilt

framträdande när den sker vid ett tillfälligt

försäljningsställe. Utskottet finner däremot inget bärande motiv

för att den föreslagna informationsskyldigheten skall

kompletteras med en skyldighet för näringsidkaren att redovisa

sitt registreringsnummer i fråga om mervärdeskatt. Givetvis bör

olika handelsformer konkurrera på likvärdiga villkor.

Näringsidkare skall inte genom undanhållande av skatter och

avgifter kunna konkurrera ut seriöst verkande handlare. Om det

krävs ytterligare åtgärder från kontrollsynpunkt beträffande

t.ex. inbetalning av mervärdeskatt bör emellertid, menar

utskottet, i första hand de generella föreskrifter som finns på

området skärpas. Här berörd del av motion 1990/91:N2 (c)

avstyrks följaktligen.

I likhet med regeringen anser utskottet vidare att den

tillfälliga handeln bör avregleras i möjligaste mån. För att

konsumenterna skall kunna erbjudas ett stort utbud av varor och

tjänster till så låga priser som möjligt är det väsentligt med

en väl fungerande konkurrens inom handeln. Det är också viktigt

att det genom en sund konkurrens skapas förutsättningar för

förnyelse inom handeln. Det är samtidigt ett faktum att den

tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot

konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god

kommersiell service. Detta torde gälla främst på mindre orter.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag att

kommunerna skall kunna införa krav på tillstånd för tillfällig

försäljning i områden där en sådan försäljning kan hota

varuförsörjningen.

Den nya lagen skall enligt regeringens förslag träda i kraft

den 1 januari 1991. Såsom Svenska kommunförbundet har anfört i

en skrivelse till utskottet bör kommunerna ges en längre tid för

förberedelser inför den nya ordning som skall gälla. Med hänsyn

härtill anser utskottet att lagens ikraftträdande bör uppskjutas

till den 1 april 1991.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att regleringen

bör begränsas till kläder, skor och livsmedel. Tillsammans med

boendekostnaderna utgör kostnaderna för inköp av dessa varor de

tyngsta posterna i budgeten hos ett normalhushåll. Som sägs i

propositionen skulle en mer omfattande reglering, i linje med

vad som föreslås i motion 1990/91:N2 (c), bli schablonartad och

snarare vara ägnad att bevara strukturen inom vissa branscher.

Även den nu berörda delen av denna motion avstyrks sålunda av

utskottet. Av det sagda framgår att utskottet också avstyrker de

tre övriga aktuella motionerna.

Som tidigare har nämnts regleras inte torghandel av den nu

gällande lagen om tillfällig handel, och den föreslås inte

heller bli reglerad enligt den nya lagen. Torghandel får

bedrivas endast om den har sanktionerats av kommunen. För

försäljning i övrigt på allmän plats krävs för närvarande

tillstånd dels enligt lagen om tillfällig handel, dels (av

polismyndigheten) enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617). I

fortsättningen skall endast det senare tillståndskravet gälla.

Sveriges köpmannaförbund har inför utskottet tagit upp frågor

kring denna typ av tillfällighetsförsäljning, bl.a. med avseende

på gatuförsäljning i Stockholms innerstad. Som har redovisats i

det föregående (s.6) har ordningsstadgeutredningen gjort en

översyn av allmänna ordningsstadgan och lämnat förslag till en

ny ordningslag. Utredningens betänkande bereds för närvarande

inom regeringskansliet. Enligt uppgift avses en proposition i

ärendet bli avlämnad till riksdagen under år 1991. De frågor som

Köpmannaförbundet har aktualiserat inför utskottet torde delvis

komma att beröras i denna proposition.

I proposition 1990/91:17 föreslås också att den s.k.

marknadskungörelsen (1941:206) skall upphävas. Enligt denna

krävs det (se s.7) tillstånd av länsstyrelsen för att man

skall få hålla marknad. Enligt regeringens förslag skall

marknader och mässor betraktas som offentliga tillställningar

och därmed regleras enligt allmänna ordningsstadgan.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.

Utskottet tillstyrker dessa lagändringar. Dock bör tidpunkten

för ikraftträdandet ändras till den 1 april 1991.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:N1, 1990/91:N2,

1990/91:N3 och 1990/91:N4 antar det i proposition 1990/91:17

framlagda förslaget till lag om tillfällig försäljning, dock med

ändring av tidpunkten för ikraftträdandet enligt utskottets

förslag i bilaga,

2. beträffande marknader och mässor

att riksdagen antar de i proposition 1990/91:17 framlagda

förslagen till

a) lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa

bestämmelser angående marknader,

b) lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

i båda fallen dock med ändring av tidpunkten för

ikraftträdandet till den 1 april 1991.

Stockholm den 20 november 1990

På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune

Jonsson (s), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Birgitta

Johansson (s), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s),

Reynoldh Furustrand (s), Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v),

Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Karin

Falkmer (m), Kjell Ericsson (c) och Håkan Hansson (c).

Reservationer

1. Ny lag om tillfällig försäljning (mom.1)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gudrun

Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.11 som

börjar med "I likhet" och slutar med "aktuella motionerna" bort

ha följande lydelse:

Utskottet avstyrker däremot regeringens förslag om en fortsatt

reglering av den tillfälliga handeln. Såsom föreslås i

motionerna 1990/91:N1 (m) och 1990/91:N3 (fp) bör den aktuella

regleringen helt avskaffas. Samma inställning har också de

konkurrensvårdande myndigheterna -- näringsfrihetsombudsmannen

och statens pris- och konkurrensverk -- intagit. En fri

företagsetablering är ett centralt inslag i marknadsekonomin.

Ingrepp i näringsfriheten, t.ex. genom den i propositionen

föreslagna regleringen, motverkar konsumenternas intresse av att

få tillgång till ett rikt utbud av varor och tjänster till så

låga priser som möjligt. Det kommunala planmonopolet är

ytterligare ett exempel på ett sådant ingrepp som bör

elimineras.

De argument som anförs i propositionen för att den tillfälliga

handeln skall kunna regleras även fortsättningsvis finner

utskottet sålunda inte bärande. Utöver vad som krävs av hälso-

och ordningsskäl finns det inget behov av reglering av denna

handel.

Utskottet föreslår alltså att de föreslagna föreskrifterna om

tillståndskrav utgår ur den nya lagen. Av detta följer att

motionerna 1990/91:N2 (c) och 1990/91:N4 (s) avstyrks, den

förstnämnda i här aktuell del.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N1 och

1990/91:N3 och med avslag på motionerna 1990/91:N2 och

1990/91:N4 antar det i proposition 1990/91:17 framlagda

förslaget till lag om tillfällig försäljning med uteslutande av

3--10 och 13 och 14§§ och med ändring av 11 och 12§§ och

övergångsbestämmelserna enligt alternativt förslag i det

följande:

Straff

Regeringens förslag Alternativt förslag

11§Till böter, högst 3§Till böter, högst

ettusen kronor, skall den ettusen kronor, skall den

dömas som uppsåtligen dömas som uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot eller av oaktsamhet bryter mot

2§ eller 10§ andra 2§. I ringa fall skall inte

stycket. Till böter skall dömas till ansvar.

den dömas som

uppsåtligen eller av

oaktsamhet 1. bedriver

försäljning utan

föreskrivet tillstånd,

eller 2. bryter mot villkor

som har ställts upp med

stöd av 8§ andra

stycket. I ringa fall skall

inte dömas till ansvar.

12§Näringsidkaren 4§Näringsidkaren

ansvarar för en sådan ansvarar för en sådan

gärning som avses i 11§, gärning som avses i 3§,

om den har begåtts i hans om den har begåtts i hans

rörelse och han har haft rörelse och han har haft

eller borde ha haft vetskap om eller borde ha haft vetskap om

gärningen. gärningen.

1. Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1991, då den 1 januari 1991, då

lagen (1975:985) om lagen (1975:985) om

tillfällig handel skall tillfällig handel skall

upphöra att gälla. upphöra att gälla.

2. Sådana tillstånd

för försäljning av

kläder, skor eller

livsmedel som har meddelats

enligt den upphävda lagen

gäller fortfarande. I

fråga om sådana

tillstånd skall

föreskrifterna i den lagen

tillämpas.

2. Ny lag om tillfällig försäljning (mom.1)

Kjell Ericsson (c) och Håkan Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.11 som

börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "aktuella

motionerna" bort ha följande lydelse:

Som föreslås i motion 1990/91:N2 (c) bör dock regleringen av

den tillfälliga handeln inte begränsas till försäljning av

kläder, skor och livsmedel. I enlighet med motionärernas förslag

bör tillståndsplikt kunna införas även beträffande möbler,

mattor och husgeråd. Från konsumentsynpunkt är det angeläget att

den fasta handelns utbud av dessa varor, särskilt på mindre

orter, inte äventyras. Regeringen bör snarast utarbeta en

ändamålsenlig avgränsning av de tre varugrupperna och därefter

återkomma till riksdagen med erforderligt förslag så att nämnda

komplettering i lagen kan träda i kraft den 1 april 1991.

Riksdagen bör genom ett uttalande uppmana regeringen härtill.

Den här berörda delen av motion 1990/91:N2 (c) skulle med ett

sådant uttalande bli väsentligen tillgodosedd. De tre övriga

aktuella motionerna avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N2 yrkande 1 och

med avslag på motion 1990/91:N1, motion 1990/91:N2 yrkande 2 och

motionerna 1990/91:N3 och 1990/91:N4

dels antar det i proposition 1990/91:17 framlagda

förslaget till lag om tillfällig försäljning, dock med ändring

av tidpunkten för ikraftträdandet enligt utskottets förslag

i bilaga,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Förslag till

Lag om tillfällig försäljning

Bilaga

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 §Denna lag gäller när en näringsidkare yrkesmässigt

säljer varor till konsumenter. Den skall dock inte tillämpas vid

försäljning som bedrivs

stadigvarande från ett fast tillverknings- eller

försäljningsställe eller i

omedelbar anslutning till näringsidkarens fasta tillverknings-

eller försäljningsställe.

Informationsskyldighet

2 §Vid försäljning som omfattas av denna lag skall

genom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt

lämnas upplysning om näringsidkarens namn, postadress och

telefonnummer.

Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala

överstiger 300

kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till

konsumenten.

Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som

omfattas av hemförsäljningslagen (1981:1361).

Föreskrifter om tillståndskrav

3 §Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i

ett område, får

regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området

av kläder,

skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på

stället får

ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området

ligger. Sådana

föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5§.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela

föreskrifter som

avses i första stycket.

4 §I 3 § avses med

livsmedel: varor som avses i 1§ 1 livsmedelslagen

(1971:511),

kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. tulltaxelagen

(1987:1068),

skor: varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.

5 §Föreskrifter enligt 3 § får meddelas bara i fråga

om försäljning som sker

i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren

utnyttjar vid

enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller

från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för

försäljning eller

transport av varor.

Föreskrifterna får dock inte avse försäljning

inom en lokal där någon annan näringsidkare bedriver

stadigvarande

försäljning,

från ett fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt

2§ allmänna

ordningsstadgan (1956:617) eller på ett salutorg eller någon

liknande

plats som kommunen har upplåtit till allmän

försäljningsplats, eller

vid offentliga tillställningar som avses i allmänna

ordningsstadgan

eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen

(1956:618) om

allmänna sammankomster.

Tillstånd

6 §Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd

som kommunfullmäktige bestämmer.

7 §Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan

väntas medföra

någon störning av betydelse för varuförsörjningen inom området.

8 §Tillstånd ges för ett bestämt tillfälle eller för

en viss tid, högst tre år i sänder.

Ett tillstånd får förenas med villkor.

9 §Ett tillstånd får återkallas, om en föreskrift i

denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som har

meddelats med stöd av lagen i något

väsentligt avseende har satts åsido.

10 §Den kommunala nämnd som avses i 6§ skall utfärda

bevis om

meddelat tillstånd.

Tillståndsbeviset i original eller kopia skall föras med vid

försäljningen.

Straff

11 §Till böter, högst ettusen kronor, skall den dömas

som uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot 2§ eller 10§ andra stycket.

Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av

oaktsamhet

1. bedriver försäljning utan föreskrivet tillstånd, eller

2. bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 8§

andra stycket.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

12 §Näringsidkaren ansvarar för en sådan gärning som

avses i 11§, om

den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha

haft vetskap

om gärningen.

Överklagande m.m.

13 §En kommunal nämnds beslut i ärenden om tillstånd

enligt denna lag

får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

14 §Beslut i ärenden om tillstånd skall gälla

omedelbart, om inte något annat föreskrivs i samband med

beslutet.

Regeringens förslag Utskottets förslag

l. Denna lag träder i kraft l. Denna lag träder i kraft

den 1 januari 1991, då den 1 april 1991, då lagen

lagen (1975:985) om (1975:985) om tillfällig

tillfällig handel skall handel skall upphöra att

upphöra att gälla. gälla.

2. Sådana tillstånd för försäljning av kläder, skor eller

livsmedel som har

meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande. I fråga

om sådana

tillstånd skall föreskrifterna i den lagen tillämpas.

Innehåll

Ärendet1

Sammanfattning1

Propositionen2

Förslag2

Huvudsakligt innehåll2

Motionerna2

Yrkanden2

Motivering3

Kompletterande uppgifter5

Gällande bestämmelser5

Bakgrund5

Tillfällig handel5

Torghandel6

Marknadshandel7

Utredning om tillfällig handel7

Den tillfälliga handelns omfattning8

Utskottet9

Hemställan12

Reservationer

1. Ny lag om tillfällig försäljning (m, fp)13

2. Ny lag om tillfällig försäljning (c)14

Bilaga

Förslag till lag om tillfällig försäljning16