Bet. 1990/91:NU29

Näringsutskottets betänkande

1990/91:NU29

Näringsrättslig reglering, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

NU29

Ärendet

I detta betänkande behandlas -- helt eller delvis -- tolv

motioner med yrkanden om

minskad resp. ökad etableringskontroll,

statlig kontroll av låssmeders vandel,

översyn av lagen (1974:191) om bevakningsföretag,

väktarutbildning i Sollefteå,

ändrade bestämmelser om tillfällig försäljning,

bibehållande av fria affärstider,

ändrade bestämmelser om ersättning för inkassokostnader,

upphävande av lagen (1982:636) om anordnande av visst

automatspel,

upphävande av den bestämmelse i lagen (1984:3) om kärnteknisk

verksamhet som förbjuder vissa förberedande åtgärder.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker motionsyrkandena, vilka nästan alla gäller

frågor som riksdagen har tagit ställning till under de

senaste åren.

Reservationer har avgivits i fem av de nio ämnen som anges

ovan. I den övergripande frågan om vandelsprövning,

tillståndskrav och andra former för etableringskontroll föreslås

dels en översyn med sikte på att onödiga inskränkningar i

etableringsfriheten skall slopas (m, fp, c), dels överväganden

om ett utvidgat auktorisationssystem (mp). Den nya lag om

tillfällig försäljning som träder i kraft den 1april 1991

skulle enligt en linje (m, fp) ersättas med enbart bestämmelser

om viss information till konsumenterna, enligt en annan (c)

omfatta fler varuslag, bl.a. möbler. Riksdagen skulle slå fast

att fria affärstider skall bibehållas (m, fp, c).

Automatspelslagen, som ger socialnämnderna möjlighet att

kontrollera flipperspel och liknande, skulle upphävas (m) resp.

göras mindre ingripande (fp). Kärntekniklagens förbud mot vissa

åtgärder som innebär förberedelse till uppförande av en

kärnkraftsreaktor skulle upphävas (m, fp).

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1990/91:N203 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen

begär förslag om vandelskontroll beträffande låssmeder på sätt

som anges i motionen.

1990/91:N220 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

upphäver lagen om anordnande av visst automatspel.

1990/91:N224 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion

1990/91:L302 anförts om moderniserade regler för

indrivningskostnader.

1990/91:N249 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av kompetensbevis för företagare och

utvidgat auktorisationsförfarande.

1990/91:N250 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen

1. beslutar att 3 § lagen om tillfällig försäljning får

följande lydelse:

Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område,

får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i

området av kläder, skor, möbler, mattor, husgeråd eller sådana

livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske

bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger.

Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5 §.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter

som avses i första stycket.

2. beslutar att 2 § lagen om tillfällig försäljning får

följande lydelse:

Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl

synlig skylt eller på annat verksamt sätt lämnas upplysning om

näringsidkarens namn, postadress och telefonnummer samt det

nummer som näringsidkaren är registrerad under enligt lagen

(1986:430) om mervärdeskatt.

Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger

300 kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till

konsumenten.

1990/91:N264 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn och samordning av

lagen om bevakningsföretag och lagen om larminstallationer i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:N265 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om etablering av utbildning av väktare till

Sollefteå kommun.

1990/91:N266 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

regler mot olovlig handel på allmän plats i ny ordningslag.

1990/91:N291 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller

yrkandena att riksdagen

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vandelsprövning och tillståndskrav,

6. med uttalande om stöd för de fria affärstiderna som sin

mening ger regeringen till känna att affärstidsutredningen bör

läggas ned,

7. hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om

tillfällig försäljning i enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:N357 av Per Westerberg m.fl. (m) såvitt gäller

yrkandena att riksdagen

5. hos regeringen begär en översyn av reglerna om

etableringskontroll i syfte att begränsa användningen av denna,

6. som sin mening ger regeringen till känna att utredningen om

affärstiderna bör läggas ned,

7. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om värdet av fria affärstider.

1990/91:N406 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i

kärnkraftspolitiken att forskning fortsättningsvis tillåts på

kärnkraftsområdet också i vårt land.

1990/91:N454 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari hemställs att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts angående rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i

den demokratiska debatten,

2. beslutar att upphäva 6 § lagen om kärnteknisk verksamhet.

Uppgifter i anslutning till vissa motioner

Etableringskontroll m.m.

Gällande regler om etablering m.m.

Näringsutskottet lämnade våren 1990 i ett betänkande

(1989/90:NU7) om etableringskontroll m.m. ganska utförliga

uppgifter om regelsystemet på detta område. Bortsett från de

särskilda bestämmelserna om utländska engagemang i näringslivet

gäller sammanfattningsvis följande.

Rätten att etablera sig som näringsidkare och att driva näring

är i princip fri i Sverige. Sedan år 1976, då 1864 års

näringsfrihetsförordning upphävdes, är denna rätt dock inte

längre lagfäst. Av olika skäl gäller vissa inskränkningar i

näringsfriheten.

För etablering inom vissa näringar krävs tillstånd av en

myndighet. Hänsyn till människors liv, hälsa, säkerhet eller

integritet eller till stora ekonomiska värden har ansetts utgöra

skäl för undantag från principen om näringsfrihet. Även risken

för brottslighet har i vissa fall bedömts motivera sådana

inskränkningar. Exempel på reglering till skydd för liv och

hälsa är legitimering av läkare. Säkerhetskravet ligger bakom

kravet på auktorisation av elinstallatörer. Intresset att skydda

stora ekonomiska värden har tagit sig uttryck i tillståndskrav

för t.ex. banker, försäkringsbolag, finansbolag och

fastighetsmäklare. Integriteten kan hotas genom t.ex.

inkassoverksamhet eller uppläggning av dataregister, vilket har

föranlett regler om tillståndsprövning. Vidare har risken för

brottslighet inom vissa näringar ansetts motivera reglering. Hit

hör i viss mån lagen (1974:191) om bevakningsföretag.

Konkurrenslagen (1982:729) har till ändamål att främja en från

allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom

åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har enligt sin instruktion

(1988:1582) som en särskild uppgift att verka för att onödiga

etableringshinder undviks.

År 1986 infördes genom ändringar i lagen (1977:293) om handel

med drycker och i yrkestrafiklagen (numera 1988:263) en utökad

vandelsprövning av näringsidkare inom restaurang- och

transportbranscherna. Den innebär att benägenheten att fullgöra

skyldigheter mot det allmänna har getts ökad vikt vid

tillståndsprövningen beträffande verksamhet inom dessa

branscher. Den s.k. eko-kommissionen, vars betänkande (SOU

1984:8) låg till grund för denna ordning, hade föreslagit ett

kontrollsystem avseende även bygg-, bil- och städbranscherna.

I två skilda situationer kan en näringsidkare åläggas

näringsförbud. Konkurslagen (1987:672) föreskriver ett

automatiskt näringsförbud (6 kap. 1 §) för fysiska personer som

har försatts i konkurs. Lagen (1986:436) om näringsförbud medger

att allmän domstol efter särskild prövning kan besluta om

näringsförbud. Ett sådant förbud skall enligt lagen tillgripas

som sanktion först då samhället har uttömt andra möjligheter att

komma till rätta med en grovt oseriös näringsidkare. Grund för

näringsförbud kan vara att näringsidkaren på närmare angivet

sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i

näringsverksamhet.

Tidigare riksdagsbehandling

I det betänkande som har nämnts inledningsvis i föregående

avsnitt har utskottet senast behandlat frågor om

etableringskontroll m.m. Härvid lämnade utskottet en

sammanfattning av synpunkter som hade framförts av

näringsfrihetsombudsmannen och olika organisationer vid

utfrågningar i ämnet.

Beträffande yrkanden om ökad etableringskontroll m.m. anförde

utskottet bl.a. följande. Ökningen av antalet konkurser gav

anledning till farhågor. Därför borde regeringen föranstalta om

en utredning med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade

åtgärder ägnade att hejda utvecklingen i fråga om konkurser.

Utredningen borde överväga synpunkter som utskottet hade fört

fram rörande utbildningsinsatser, tidigare reaktion på uteblivna

skatteinbetalningar, analys av revisorernas roll m.m. Riksdagen

gjorde ett uttalande till regeringen i enlighet med vad

utskottet hade anfört. I en reservation (m, fp) yrkades avslag

på denna punkt.

Med anledning av yrkanden om minskad etableringskontroll

upprepade utskottet ett tidigare uttalande att frågan om behovet

och den närmare utformningen av olika system för

etableringskontroll borde kunna behandlas inom ramen för det

fortgående arbetet med avreglering och regelförenkling. Något

generellt uttalande mot etableringskontroll ville utskottet inte

förorda. En samlad översyn av gällande etableringsregler

begärdes i en reservation (m, fp).

Utredning av vissa frågor rörande konkurser

Med åberopande av den framställning från riksdagen som har

redovisats i föregående avsnitt har regeringen beslutat om

tillkallande av en kommitté (I 1990:02) med uppgift att utreda

vissa frågor rörande konkurser m.m. Kommittén består av f.d.

generaldirektör Eric Pettersson (ordförande) och fyra

riksdagsledamöter.

I utredningsuppdraget ingår följande:

1. Kommittén skall studera dels utvecklingen av antalet

konkurser och konkursfrekvensen totalt och inom olika

näringsgrenar, dels hur konkurserna samvarierar med företagets

storlek, ålder samt företagarens utbildning och erfarenhet och

dels vilka ekonomiska effekter konkurserna har för olika

intressentgrupper.

2. Med studien som grund skall orsakerna till konkurserna

analyseras närmare.

3. Kommittén skall vidare, med utgångspunkt i resultatet av

analyserna, bedöma behovet av insatser för att begränsa

konkursfrekvensen. Till detta hör att analysera behovet av

rekonstruktionsåtgärder innan företag blivit insolventa, dvs.

närmast sådana förebyggande åtgärder som syftar till förnyelse

av företag i kris.

4. Om det finns behov av åtgärder som kan begränsa

konkursfrekvensen, skall kommittén föreslå sådana. Härvid bör

kommittén pröva effektiviteten hos olika former av

kontrollinriktade åtgärder och åtgärder som syftar till att

förbättra förutsättningarna vid företagsetablering.

Bedömningen av behovet av insatser för att få till stånd en

lägre konkursfrekvens och utformningen av insatserna bör bl.a.

göras med beaktande av statsmakternas strävanden i fråga om

avreglering och regelförenkling liksom statsmakternas insatser

för att främja nyetablering av livskraftiga företag. Dessa

insatser motiveras av att nyetableringen tillmäts ha stor

betydelse för tillväxt, effektivitet och konkurrens i

näringslivet.

Bland förutsättningar för utredningsarbetet nämns bl.a. det

pågående arbetet med att förenkla de statliga reglerna för

näringslivet. Härom anförs:

Det är en grundläggande förutsättning för vårt ekonomiska

system att det i regel finns frihet att etablera

näringsverksamhet. Ett huvudskäl till detta är den vikt

statsmakterna velat fästa vid att konkurrensen hålls obunden,

bl.a. av hänsyn till konsumenterna. Legala hinder för tillträde

till en marknad ger de redan etablerade företagen en skyddad

position. Detta verkar konkurrensbegränsande och kan leda till

minskad priskonkurrens liksom minskad press till

rationalisering. Ett annat viktigt skäl att vara återhållsam med

etableringsinskränkningar är de begränsningar i medborgarnas

fria val av yrke och näring som dessa medför. Frågan om

etableringsinskränkningar får dock vägas mot önskemålen, utifrån

allmänna samhällsintressen och konsumentintressen, om att

påkalla skydd mot mindre nogräknade affärsmetoder och mot

näringsidkare som brister i kompetens eller ansvarstagande.

Detta gäller särskilt på områden där hälso- eller

säkerhetsrisker föreligger. Mot denna bakgrund är det väsentligt

att nyetableringar inte försvåras annat än i särskilt tvingande

fall.

Statlig kontroll av låssmeders vandel

En motion liknande motion 1990/91:N203 (m) och med samme

upphovsman avslogs av riksdagen hösten 1989 efter att -- i

samband med behandlingen av motioner om etableringskontroll m.m.

-- ha avstyrkts av näringsutskottet (1989/90:NU7). Utskottet

lämnade följande sakupplysningar:

Sveriges låssmedsmästares riksförbund [SLR], som organiserar

165 låssmedsföretag, kräver för medlemskap att sökanden har

visat yrkesskicklighet, har god vandel och åtar sig att följa

branschtekniska regler. God vandel anses normalt visad genom att

ett villkor om minst sex års branscherfarenhet är tillgodosett.

För auktorisation krävs härutöver att medlemmen uppfyller de

speciella krav som har ställts upp av Svenska

stöldskyddsföreningen, en ideell organisation med polisen,

försäkringsbolag, postverket samt affärs-, spar- och

föreningsbanker som medlemmar. Bland dessa krav kan nämnas att

verksamheten bedrivs med hederliga metoder, att lagar och

förordningar följs och att någon inom företaget innehar

mästarbrev i låssmedsyrket.

Utskottet hänvisade till sitt förslag tidigare i samma

betänkande om en utredning av frågor med anknytning till

konkursutvecklingen. Vad som anförts i detta sammanhang var,

sade utskottet, tillämpligt även på motionen rörande

låssmederna. I en reservation (m, fp, c) avstyrktes motionen

utan hänvisning till den tilltänkta utredningen. SLRs system för

medlemskap och auktorisation ansågs tillgodose de intressen som

motionärerna ville värna om.

Bevakningsföretag

Gällande bestämmelser

Enligt lagen (1974:191, omtryckt 1989:148) om

bevakningsföretag avses med sådant företag den som yrkesmässigt

åtar sig att för annans räkning bevaka fastighet, anläggning,

viss verksamhet, offentlig tillställning eller något annat

sådant eller också att bevaka enskild person för dennes skydd.

För att ett bevakningsföretag skall få bedriva verksamhet av den

art som nu nämnts krävs auktorisation. Lagen gäller dock inte

bevakning som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den

gäller inte heller när en enskild person utför bevakning på

uppdrag som en myndighet har meddelat honom med stöd av lag. Det

sistnämnda undantaget omfattar bl.a. ordningsvaktsverksamhet --

enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter -- på frilansbasis.

Frågan om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län där

företagets ledning har sitt säte. Denna länsstyrelse är också

tillsynsmyndighet. Auktorisation får beviljas endast om det kan

antas att verksamheten dels blir bedriven på ett sakkunnigt och

omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed

inom branschen, dels inte kommer att få en från allmän synpunkt

olämplig inriktning. All personal hos ett auktoriserat

bevakningsföretag skall vara godkänd vid prövning med avseende

på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt

för anställning i ett sådant företag. Detsamma gäller

föreståndaren för verksamheten och ledamöterna i företagets

styrelse.

I övrigt finns bestämmelser bl.a. om inspektionsrätt för

länsstyrelsen, om rätt för länsstyrelsen att förelägga ett

auktoriserat bevakningsföretag att vidta rättelser etc. och om

återkallelse av auktorisation.

Den som är godkänd för anställning i ett auktoriserat

bevakningsföretag och har till uppgift att utföra

bevakningstjänst kallas väktare.

Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (1989:149) om

bevakningsföretag. Denna innehåller bl.a. följande.

Bevakningsföretag skall i sin årliga redogörelse till

länsstyrelsen meddela uppgift om den utbildning för personalen

som anordnas. Rikspolisstyrelsen skall efter samråd med berörda

arbetsmarknads- och branschorganisationer lämna närmare

föreskrifter om utbildningen av väktare.

Rikspolisstyrelsens kursplan för grundutbildning av väktare

omfattar en introduktionsdel, en fortsättningsdel och en

yrkesträningsdel, totalt 217 undervisningstimmar. Därutöver

finns ett antal specialkurser, oftast om 24 timmar.

I lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar

m.m. föreskrivs bl.a. att installation av anläggningar som är

anslutna till särskilda larmmottagare får bedrivas endast efter

tillstånd av polismyndighet. Tillstånd kan under vissa

förutsättningar återkallas. Installationsföretagets ledning

skall kontrolleras med avseende på laglydnad m.m., och företaget

får rätt att inhämta polisregisterutdrag beträffande personer

som söker anställning i företaget.

Tidigare riksdagsbehandling

Motion 1990/91:N264 (s) har samma lydelse som en motion år

1989 med samme upphovsman; denne har också flera gånger tidigare

föreslagit en översyn av lagen om bevakningsföretag (se NU

1981/82:25, NU 1982/93:30, NU 1985/86:11, 1988/89:NU12).

År 1985 remitterade näringsutskottet en motion i ämnet till

ett antal myndigheter, organisationer och företag. Slutsatsen

blev att en sådan översyn som hade begärts inte var motiverad. I

huvudfrågan, om auktorisationskravets räckvidd, vidhöll

utskottet sin ett par gånger tidigare deklarerade uppfattning

att det inte var motiverat att staten skulle på föreslaget sätt

reglera den bevakningsverksamhet som företag bedriver för egen

räkning.

Motionen år 1989 behandlades i anslutning till en proposition

om ändring i lagen om bevakningsföretag. Utskottet anförde:

När en motion med motsvarande innehåll prövades år 1986 kom

utskottet efter en beredning som innefattade grundlig

remissbehandling fram till att motionen inte gav anledning till

någon åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen godtog denna

bedömning. På flera punkter räknade utskottet med att initiativ

skulle tas av regeringen eller berörda myndigheter. Förslagen i

den nu behandlade propositionen 1988/89:63 är ett uttryck för

att så har skett. Ytterligare bör nämnas att länsstyrelsernas

organisationsnämnd (LON) förra året har genomfört en konferens

med bl.a. representanter för länsstyrelserna, varvid frågor om

auktorisation och tillsyn av bevakningsföretagen och om

godkännandeprövning beträffande bevakningspersonal behandlades.

Allmänna råd på detta område håller nu på att utarbetas. För

denna uppgift har bildats en arbetsgrupp med företrädare för

LON, rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna.

Utskottet finner det inte heller nu motiverat med en sådan

allmän utredning rörande lagen om bevakningsföretag m.m. som har

föreslagits.

Tillfällig försäljning

Gällande bestämmelser

Riksdagen antog i december 1990 förslag till en ny lag

(1990:1183) om tillfällig försäljning. Denna lag, som träder i

kraft den 1april 1991, ersätter den hittills gällande lagen

(1975:985) om tillfällig handel och innebär att sådan handel

delvis avregleras. I princip skall tillfällig försäljning vara

fri. Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett

område, skall emellertid kommunen efter regeringens bemyndigande

kunna införa krav på tillstånd i området. Tillståndskravet skall

kunna omfatta tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana

livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället.

De näringsidkare som bedriver tillfällig försäljning skall

vara skyldiga att lämna konsumenten upplysning om sitt namn, sin

postadress och sitt telefonnummer.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid behandlingen (1990/91:NU14) av förslaget till lag om

tillfällig försäljning förekom motionsyrkanden motsvarande dem

som nu föreligger. De avstyrktes alla av näringsutskottet och

avslogs av riksdagen.

Beträffande regleringens omfattning anförde utskottet:

I likhet med regeringen anser utskottet vidare att den

tillfälliga handeln bör avregleras i möjligaste mån. För att

konsumenterna skall kunna erbjudas ett stort utbud av varor och

tjänster till så låga priser som möjligt är det väsentligt med

en väl fungerande konkurrens inom handeln. Det är också viktigt

att det genom en sund konkurrens skapas förutsättningar för

förnyelse inom handeln. Det är samtidigt ett faktum att den

tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot

konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god

kommersiell service. Detta torde gälla främst på mindre orter.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag att

kommunerna skall kunna införa krav på tillstånd för tillfällig

försäljning i områden där en sådan försäljning kan hota

varuförsörjningen.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att regleringen

bör begränsas til kläder, skor och livsmedel. Tillsammans med

boendekostnaderna utgör kostnaderna för inköp av dessa varor de

tyngsta posterna i budgeten hos ett normalhushåll. Som sägs i

propositionen skulle en mer omfattande reglering, i linje med

vad som föreslås i motion 1990/91:N1 (c), bli schablonartad och

snarare vara ägnad att bevaka strukturen inom vissa branscher.

I reservationer föreslogs dels att tillståndskravet skulle tas

bort (m, fp), dels att det skulle omfatta även försäljning av

möbler, mattor och husgeråd (c).

I frågan om vidgad informationsskyldighet var utskottets

ställningstagande enhälligt; det uttrycktes sålunda:

Konsumenternas behov av upplysningar om vem som svarar för en

viss försäljning torde vara särskilt framträdande när den sker

vid ett tillfälligt försäljningsställe. Utskottet finner däremot

inget bärande motiv för att den föreslagna

informationsskyldigheten skall kompletteras med en skyldighet

för näringsidkaren att redovisa sitt registreringsnummer i fråga

om mervärdeskatt. Givetvis bör olika handelsformer konkurrera på

likvärdiga villkor. Näringsidkare skall inte genom undanhållande

av skatter och avgifter kunna konkurrera ut seriöst verkande

handlare. Om det krävs ytterligare åtgärder från

kontrollsynpunkt beträffande t.ex. inbetalning av mervärdeskatt

bör emellertid, menar utskottet, i första hand de generella

föreskrifter som finns på området skärpas.

Om handel på allmän plats uttalade utskottet, likaledes

enhälligt:

Torghandel får bedrivas endast om den har sanktionerats av

kommunen. För försäljning i övrigt på allmän plats krävs för

närvarande tillstånd dels enligt lagen om tillfällig handel,

dels (av polismyndigheten) enligt allmänna ordningsstadgan

(1956:617). I fortsättningen skall endast det senare

tillståndskravet gälla. Sveriges köpmannaförbund har inför

utskottet tagit upp frågor kring denna typ av

tillfällighetsförsäljning, bl.a. med avseende på gatuförsäljning

i Stockholms innerstad. Som har redovisats i det föregående har

ordningsstadgeutredningen gjort en översyn av allmänna

ordningsstadgan och lämnat förslag till en ny ordningslag.

Utredningens betänkande bereds för närvarande inom

regeringskansliet. Enligt uppgift avses en proposition i ärendet

bli avlämnad till riksdagen under år 1991. De frågor som

Köpmannaförbundet har aktualiserat inför utskottet torde delvis

komma att beröras i denna proposition.

Affärstider

Bakgrund

Affärstiderna i detaljhandeln var reglerade under åren

1910--1971, senast enligt en lag (1966:668) som upphörde att

gälla vid utgången av år 1971. En tid dessförinnan meddelade

regeringen att den inte avsåg att föreslå att lagens giltighet

skulle förlängas. Motioner om sådan förlängning avslogs av

riksdagen. Frågan om en förnyad reglering utreddes i mitten av

1970-talet av affärstidskommittén; dess betänkande (SOU 1977:72)

ledde inte till någon lagstiftning. Våren 1979 upptogs

bibehållande av fria affärstider bland åtgärder mot krångel och

onödig byråkrati vilka regeringen (fp) presenterade för

riksdagen. År 1984 tillkännagav regeringen (s), i samband med

att den lade vissa skrivelser i ämnet till handlingarna, som sin

uppfattning att fria affärstider skulle bibehållas.

1989 års affärstidsutredning (särskild utredare: direktör Åke

Hallman) har haft till uppgift att kartlägga och analysera

effekterna av fria affärstider i detaljhandeln; något förslag

skulle utredningen inte framlägga. Utredningens resultat har

publicerats i betänkandet (SOU 1991:10, bilagedel SOU 1991:11)

Affärstiderna, vilket för närvarande remissbehandlas.

Våren 1989 och våren 1990 har riksdagen på näringsutskottets

förslag (1988/89:NU16, 1989/90:NU23) avslagit motionsyrkanden om

att riksdagen skulle dels anmoda regeringen att lägga ned 1989

års affärstidsutredning, dels göra ett uttalande om att fria

affärstider borde bibehållas. Motionsyrkandena har fått stöd i

reservationer (m, fp, c).

1989 års affärstidsutrednings resultat

Sammanfattningen i betänkandet (SOU 1991:10) Affärstiderna

innehåller följande redogörelse för faktiska förhållanden, m.m.

(s. 11 f.):

Öppethållande

Andelen butiker med öppethållande på söndagar har ökat markant

sedan affärstiderna släpptes fria i början av 1970-talet. Bland

varuhusen och stormarknaderna är nu ca 80 % söndagsöppna mot ca

22 % år 1974. För dagligvarubutikerna är motsvarande andelar 54

resp. 6 %. Förändringen för dagligvaruhandelns del förklaras

bl.a. av den snabba tillväxten av s.k. servicebutiker med ett

omfattande öppethållande som följde på affärsregleringens

upphävande. Bland undersökta fackhandelsbranscher varierar

andelen söndagsöppna butiker för närvarande mellan 4 och 48 %,

med möbelbranschen i topp.

Antalet öppethållandetimmar per vecka har för varuhusen och

stormarknaderna ökat med i genomsnitt 6 timmar sedan början av

1970-talet och för dagligvarubutikerna under samma tid med ca 10

timmar.

I söndagsöppna varuhus och stormarknader uppgår den

genomsnittliga öppethållandetiden per vecka till 64 timmar mot

55 timmar i varuhus och stormarknader som håller stängt på

söndagar. Motsvarande värden för dagligvarubutikerna är 74 resp.

51 timmar.

Öppethållandet är oberoende av blocktillhörighet.

Butiksstruktur

Antalet dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader har sedan

mitten av 1970-talet minskat med ca 1 500 st -- från ca 10000

till ca 8500 -- dvs. med i genomsnitt ca 1 % per år. De

butikstyper som under den aktuella tiden stärkt sina

marknadspositioner är stormarknader, större dagligvarubutiker,

servicebutiker och trafikorienterade butiker medan varuhus och

mindre dagligvarubutiker förlorat marknadsandelar.

Inom dagligvaruhandeln har ICA-anknutna handlare ökat sina

marknadsandelar medan Konsumbutikerna minskat sina.

Sysselsättningsintensitet

Antalet sysselsatta i åldern 16--64 år har sedan början av

1970-talet ökat kraftigt. Den största delen av denna ökning

faller på kvinnorna. Den kraftiga sysselsättningsökningen bland

kvinnorna har också lett till att antalet hushåll med två

förvärvsarbetande ökat starkt. År 1989 var drygt 80 % av alla

kvinnor sysselsatta på arbetsmarknaden mot drygt 50 % i början

av 1960-talet. Bland männen var sysselsättningsandelen 86

resp. 89%.

Försäljningens fördelning

Inom dagligvaruhandeln och vid varuhus och stormarknader sker

-- genomsnittligt sett och oberoende av söndagsöppethållande

eller ej -- den största försäljningen på fredagar. I genomsnitt

faller ca 25 % av veckans försäljning på denna dag. För övriga

vardagar varierar den genomsnittliga försäljningsandelen mellan

12 och 16 % medan andelen på söndagar är 6 %. För

dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader med öppehållande på

söndagar är försäljningsandelen denna dag ca 9 %, obetydligt

lägre än de genomsnittliga försäljningsandelarna för måndag och

tisdag i dessa butiker.

Inom de undersökta fackhandelsbranscherna varierar den

genomsnittliga försäljningsandelen på söndagar mellan 2 och

12 %, där möbelhandeln står för det högsta värdet. Inom främst

möbelhandeln är det påtagligt att många kunder gör sina val

under söndagar, men att de faktiska inköpen sker under någon av

veckans övriga dagar.

Lönekostnader

Den genomsnittliga lönekostnaden per timme skiljer sig i

genomsnitt endast marginellt mellan söndagsöppna resp.

söndagsstängda dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader.

Detta sammanhänger bl.a. med att personalsammansättningen på

obekväm arbetstid skiljer sig från den som gäller under normal

arbetsitid.

Öppethållande och priser

I syfte att söka analysera eventuella samband mellan det ökade

öppethållandet och kostnads- och prisutvecklingen i

detaljhandeln, har utredningen formulerat en konkurrensmodell

för dagligvaruhandeln. Med ekonometrisk metod analyseras hur

öppethållandet och andra faktorer sammanhänger med försäljning,

kostnader och priser

Resultaten från analysen säger bl.a. att konsumenterna är

mycket priskänsliga och att öppethållandet inkl. andra faktorer

kan påverka försäljningen. Vidare framgår att ett ökat

öppethållande genomsnittligt sett leder till att

arbetsproduktiviteten ökar.

Det senare sambandet medverkar enligt analysen till att ett

förlängt öppethållande på vardagskvällar och öppethållande på

söndagar inte leder till högre priser. Snarare visar den

genomförda analysen att ett förlängt öppethållande leder till en

ökad prispress på marknaden.

Enkäter bland konsumenter, detaljhandelsanställda,

butikschefer och detaljhandelsföretag har givit bl.a. följande

resultat. En majoritet av konsumenterna, ca 63 %, anser att

butikerna bör kunna bestämma sitt öppethållande själva med

beaktande av rådande arbetsskyddslagstiftning. Även om många

detaljhandelsanställda för egen del inte är till freds med den

nuvarande ordningen med fria affärstider, så anser en

övervägande andel av samtliga detaljhandelsanställda, 54 %, att

butikerna själva bör kunna bestämma sitt öppethållande. Denna

uppfattning har också ca 70 % av samtliga butikschefer. Drygt 60

% av samtliga företag inom detaljhandeln anser att de själva

skall bestämma sina öppettider.

Utredaren anför i ett förord till betänkandet bl.a. följande:

Min bedömning är att alla relevanta frågeställningar kring

frågan om fria eller reglerade affärstider har besvarats genom

resultaten av de genomförda undersökningarna. De frågor som

eventuellt kvarstår och som inte belysts genom undersökningarna,

är enligt min mening inte av någon avgörande betydelse för ett

ställningstagande.

Frågan om fria eller reglerade affärstider är dock inte enbart

relaterad till objektiva eller logiska svar på olika

frågeställningar. Beroende på var man anser att det största

inflytandet bör ligga när det gäller exempelvis öppethållande i

detaljhandeln, kan man komma till olika slutsatser oavsett

resultaten av statistiskt riktigt genomförda undersökningar.

Anser man att öppettider och öppethållande bestäms i samspel

mellan konsumenter och producenter -- varvid öppethållandet både

är en fråga om service och ett konkurrensmedel för butiksägare

-- finns det inget stöd för att inte låta frågan om

öppethållandet bestämmas av marknaden. Inom ramen för ett sådant

synsätt är bl.a. konsumenternas efterfrågan styrande för

öppethållandet.

Med ett synsätt, som inte sätter konsumenterna i centrum utan

förespråkar ett regleringsinriktat synsätt, blir självfallet

andra värden viktigare än konsumenternas nytta.

Dessa olika synsätt har från tid till annan kommit i dagen då

vi inom utredningen diskuterat och tolkat olika resultat av

genomförda undersökningar.

För min personliga del är det självklart att konsumenternas

inflytande är det viktigaste. Företag i detaljhandeln måste ha

full frihet att med egna idéer och utifrån egna förutsättningar

tillgodose konsumenternas varierande önskemål. I ett sådant

samspel nås en positiv utveckling för både konsumenter och

handel.

Ersättning för inkassokostnader

Gällande bestämmelser

I lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m.

föreskrivs i huvudsak följande.

En gäldenär är skyldig att utge ersättning för skriftlig

betalningspåminnelse rörande skulden, om avtal därom har

träffats i samband med skuldens uppkomst.

Gäldenären är vidare skyldig att utge ersättning bl.a. för

krav rörande skulden, om han har fått ett på visst sätt utformat

kravbrev, och -- under vissa förutsättningar -- för upprättande

av fullständig plan för amortering av återstående del av

skulden. Ersättning utgår med skäligt belopp som regeringen

föreskriver.

Belopp anges i förordningen (1981:1057) om ersättning för

inkassokostnader m.m. De uppgår nu till 40 kr. för skriftlig

betalningspåminnelse, 130 kr. för krav ovh 120 kr. för

amorteringsplan (SFS 1990:1003).

Tidigare riksdagsbehandling

På förslag av näringsutskottet (1990/91:NU11) avslog riksdagen

i december 1990 en motion (fp, m) om att riksdagen hos

regeringen skulle begära förslag till ändring i lagen om

ersättning för inkassokostnader m.m. Den begärda ändringen

skulle innebära en differentiering av avgiftsbeloppen, så att

näringsidkarna skulle få en tydlig signal om att

betalningsdröjsmål skall undvikas. Utskottet anförde:

För en bedömning av om en ändring av avgiftssystemet är

motiverad erfordras i första hand tillförlitliga uppgifter om

hur de nuvarande avgifterna förhåller sig till de verkliga

kostnaderna. Regeringen har i dagarna avslagit en framställning

från Svenska inkassoföreningen om en utredning härvidlag genom

statens pris- och konkurrensverks försorg. Motiveringen för

detta beslut är att det nya system för den summariska processen,

dvs. mål om betalningsföreläggande m.m., som beräknas träda i

kraft om ungefär ett år [prop. 1989/90:85, 1989/90:JuU31],

kommer att förändra förutsättningarna för borgenärernas arbete i

målen inom denna process och troligen även för

inkassoverksamheten. En sådan översyn som framställningen avser

borde därför anstå tills det nya systemet har varit i bruk en

tid.

Utskottet finner detta ställningstagande av regeringen

rimligt. En konsekvens därav blir att det nu inte skulle finnas

underlag för sådana överväganden rörande ersättningen för

inkassokostnader som motionärerna efterlyser. Med hänvisning

härtill avstyrker utskottet motionen. Utskottet räknar med att

regeringen, när en omprövning av grunderna för

ersättningsbeloppen har genomförts, uppmärksammar de

förhållanden som berörs i motionen.

Automatspel

Gällande bestämmelser och deras bakgrund

Automatspel, dvs. spel på mekaniska eller elektroniska

spelapparater, regleras genom två lagar. Lotterilagen

(1982:1011) gäller i fråga om allt automatspel som ger vinst,

även när denna inte innebär annat än rätt till fortsatt spel.

Automatspel som ger vinst i form av pengar, värdebevis,

spelpoletter eller liknande får inte förekomma annat än -- efter

tillstånd -- på fartyg i internationell trafik. För automatspel

som ger vinst av annat slag, till ett värde av högst 20 kr., kan

nöjesparker och restauranger få tillstånd efter prövning av

länsstyrelsen. Lotterilagens bestämmelser kompletteras av lagen

(1982:636) om anordnande av visst automatspel

(automatspelslagen). Enligt denna krävs tillstånd av

socialnämnden i kommunen om någon vill anordna spel på mekaniska

eller elektroniska spelautomater som inte ger vinst eller som

ger vinst endast i form av frispel på automaten. I det senare

fallet blir sålunda båda lagarna tillämpliga. Tillstånd krävs

också för uppställning av spelautomater i lokaler dit

allmänheten har tillträde. Med sådana lokaler skall jämställas

lokaler dit tillträdet är begränsat genom olika villkor men där

dessa framstår som rent formella.

Syftet med automatspelslagen var att det skulle skapas en

möjlighet att komma till rätta med missförhållanden som kunde

uppstå i samband med flipperspel och liknande i spelhallar. Det

hade visat sig att sådana lätt blir tillhåll för personer med

sociala problem. Socialnämnden skall enligt lagen vid sin

tillståndsprövning bedöma om spelverksamheten kan antas

förorsaka bristande ordning eller komma att bedrivas i en miljö

som är olämplig för barn och ungdom. Nämnden skall uppmärksamma

risken för att en spelautomat kan användas för annat ändamål än

som avses i ansökan, en risk som ökar om apparaten är så

konstruerad att den lätt kan utnyttjas för hasardspel. Antalet

spelautomater för vilka tillstånd söks liksom spelens

beskaffenhet är ytterligare omständigheter som skall beaktas.

Socialnämnden får inte meddela tillstånd utan att

polismyndigheten har hörts i ärendet. Spelanordnaren får inte

otillbörligen locka barn eller ungdom att delta i spelet, och

han är skyldig att svara för att det råder god ordning inom

spellokalen.

Socialnämnden är tillsynsmyndighet och kan meddela ytterligare

föreskrifter utöver dem som anges i lagen. Om föreskrifterna

inte iakttas kan socialnämnden återkalla tillståndet, och

hindras den i sin tillsyn kan den förelägga vite. Den som

olovligen anordnar tillståndspliktigt spel kan dömas till böter

eller fängelse i högst sex månader.

Tidigare riksdagsbehandling

I sin ursprungliga lydelse tillkom lagen om visst automatspel

på förslag av regeringen Fälldin III (prop. 1981/82:203,

NU1981/82:54). Regeringspartierna -- dvs. folkpartiet och

centerpartiet -- liksom moderata samlingspartiet stödde

regeringens förslag; socialdemokraterna reserverade sig för en

mera omfattande tillståndsplikt. Genom beslut av riksdagen våren

1990 (prop. 1989/90:46, 1989/90:NU20) skärptes lagen i vissa

hänseenden. Lagändringen trädde i kraft den 1 maj 1990. Den

innebar bl.a. att giltigheten inte längre blev begränsad till

fall där förvärvssyfte förelåg, att kravet på tillstånd för

uppställning av spelautomater infördes och att socialnämnden

fick fler omständigheter än tidigare att beakta. I denna

behandlingsomgång förekom reservationer för avvisande av vidgad

tillståndsplikt (m), för en skärpning endast av

bedömningsgrunderna men icke av själva tillståndsplikten (fp)

och för en viss skärpning av den bestämmelse som skall motverka

åtgärder varigenom barn eller ungdom lockas att delta i spel

(mp).

Utskottet

Inledning

Gemensamt för flertalet av de motioner som behandlas här är

att de innebär upprepning i mer eller mindre oförändrad form av

synpunkter och yrkanden som riksdagen har tagit ställning till

under de senaste åren. Delvis har detta skett inom ramen för

lagstiftningsärenden, av vilka ett avgjordes så sent som hösten

1990. Motionerna syftar i vissa fall till att den

näringsrättsliga regleringen skall skärpas, i andra till att

befintliga bestämmelser inom detta område skall upphävas eller

liberaliseras. I två fall är syftet att det nuvarande rättsläget

-- med fria affärstider -- skall bestå. I fråga om

bevakningsrörelse behandlas också en motion som inte avser

regelsystemets innehåll utan anordnande av viss utbildning på

basis av de föreskrifter som gäller.

Etableringskontroll m.m.

I vilken mån är begränsningar i rätten till fri etablering

inom näringslivet godtagbara resp. önskvärda? I några motioner

tas detta ämne upp på ett mera övergripande sätt.

I två fall är ändamålet med motionerna att slå vakt om

etableringsrätten. Sålunda begärs i motion 1990/91:N357 (m) en

regelöversyn i syfte att användningen av etableringskontroll

skall begränsas. Motionärerna vänder sig särskilt mot tanken på

införande av s.k. företagarkörkort. Den utökade vandelsprövning

som tillämpas med avseende på restaurangbranschen och

yrkestrafiken skulle omfattas av översynen. I motion

1990/91:N291 (fp) föreslås att riksdagen skall göra ett

uttalande till regeringen om att vandelsprövning, tillståndskrav

och andra former av etableringskontroll som innebär generella

regleringar av hela branscher bör avskaffas. Fri etableringsrätt

är en nödvändig förutsättning för marknadsekonomin, säger

motionärerna. Det är, hävdar de, inte motiverat med

inskränkningar och restriktioner annat än om människors hälsa

och säkerhet står på spel.

I linje med tidigare ställningstaganden (se s.4f.)

avstyrker utskottet de motionsyrkanden som nu har berörts.

Frågan huruvida en kontroll som i någon mån inskränker rätten

till fri etablering skall förekomma bör, menar utskottet, prövas

utifrån förutsättningarna i de särskilda fall då ett sådant

system av någon anledning aktualiseras. Att endast omsorg om

människors hälsa och säkerhet skulle kunna motivera

restriktioner i fråga om etableringsrätten synes vara ett väl

doktrinärt uttryck för en allmän motvilja mot regleringar. En

närmare genomgång skulle antagligen ge vid handen att även

motionärerna accepterar vissa ingrepp som, utan att klart rymmas

inom den ram som sålunda angivits, syftar till att motverka en

näringsutövning som kan medföra integritetskränkningar och

ekonomiska skador. Liksom tidigare anser utskottet att

förekommande system för etableringskontroll bör uppmärksammas

vid det fortgående arbetet med avreglering och regelförenkling.

Motsatt innebörd har motion 1990/91:N249 (s). Riksdagen

föreslås där göra ett uttalande till regeringen om behovet av

kompetensbevis för företagare och av ett utvidgat

auktorisationsförfarande. Mot bakgrund av det stora antalet

konkurser hävdar motionärerna att behovet av kompetens för att

leda och utveckla ett serviceföretag underskattas grovt såväl av

företagen själva som av kreditgivarna. Personer som vill starta

en verksamhet vilken medför bokföringsskyldighet borde vara

skyldiga att kvalificera sig genom kurser i företagsekonomi.

Restaurang-, transport-, bygg- och städbranscherna nämns såsom

särskilt angelägna objekt för en skärpt uppmärksamhet från

myndigheternas sida.

Eftersom motionärerna grundar sitt resonemang på den höga

konkursfrekvensen inom näringslivet har utskottet särskilt

anledning att fästa uppmärksamheten på den utredning av vissa

frågor rörande konkurser som regeringen nyligen på riksdagens

begäran har föranstaltat om. Direktiven för utredningen finns

redovisade i det föregående (s.5f.). Riksdagens

framställning i saken nämns i motionen; det är emellertid, menar

motionärerna, oklart vilka frågor en sådan utredning kommer att

behandla.

Inom utredningen finns olika parlamentariska meningsriktningar

representerade. Direktiven ger utredningen möjlighet att pröva

skilda uppslag. Med detta konstaterande avstyrker utskottet

motionen.

Krav på att låssmedsbranschen skall omfattas av ett system med

statlig vandelsprövning framförs i motion 1990/91:N203 (m) för

andra gången av samme motionär. Motionären drar en parallell med

larm- och bevakningsföretagen, för vilka särskilda

auktorisationssystem gäller (se s.6f.). Om sådana företag i

allt större utsträckning börjar marknadsföra lås kan detta,

menar han, medföra konkurrenshämmande verkningar för

låssmedsföretagen.

Utskottet åberopar sin behandling av frågan förra året (se

s.6). Sveriges låssmedsmästares riksförbund har, som då

redovisades, ett eget auktorisationssystem. Det finns enligt

utskottets mening inte anledning att nu påkalla att detta system

skall ersättas med en statlig reglering. Motion 1990/91:N203 (m)

avstyrks sålunda.

Bevakningsföretag

Bevakningsföretagens verksamhet är, såsom närmare har

redovisats i det föregående (s.6f.), reglerad genom lagen

(1974:191) om bevakningsföretag. Lagen kräver att den som

yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgifter för annans räkning

har statlig auktorisation. Företag som tillhandahåller

larmanläggningar är underkastade en liknande reglering på

grundval av lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om

larmanläggningar m.m.

I motion 1990/91:N264 (s) upprepas ett av samme motionär

tidigare framfört yrkande om att riksdagen hos regeringen skall

begära en översyn av de båda nämnda lagarna. Motionären

rekommenderar en samordning av den tillsynsverksamhet som de

stadgar om. En huvudsynpunkt i motionen är att de krav som

ställs upp i lagen om bevakningsföretag borde gälla i fråga om

all bevakningsverksamhet som berör tredje man, sålunda även den

bevakning av egna anläggningar som industriföretag m.fl.

bedriver.

Den nu föreliggande motionen är till sitt innehåll identisk

med en motion som riksdagen avslog år 1989, sedan

näringsutskottet avstyrkt den med åberopande bl.a. av

remissyttranden år 1985 över en liknande motion. Motionären har

varken nu eller vid tidigare tillfällen berört de invändningar

som utskottet har framfört mot hans synsätt. Utskottet kan

lämna några kompletterande upplysningar. Länsstyrelsernas

organisationsnämnd har i år anordnat en ny sådan konferens

rörande länsstyrelsernas tillsyn över bevakningsföretagen som

utskottet nämnde år 1989. Den arbetsgrupp som då omtalades har

slutfört sitt arbete; dess förslag till allmänna råd beträffande

auktorisation och tillsyn av bevakningsföretag etc. granskas för

närvarande av rikspolisstyrelsen. Inom ramen för ett

internationellt projekt studeras i brottsförebyggande rådets

regi frågor om utnyttjande av väktare för uppgifter som

traditionellt har handhafts av polisen.

Med hänvisning till det nu anförda och till sin behandling av

1989 års motion i samma ämne avstyrker utskottet motion

1990/91:N264 (s).

Det finns, uppges det i motion 1990/91:N265 (s), förslag om

att en samlad utbildning av väktare skall förläggas till

Sollefteå i samband med att Norrlands trängregemente (T 3) läggs

ned. Verksamheten skulle bedrivas i bolagsform med de större

vaktbolagen som delägare. Statens stöd och medverkan skulle ge

ökad kraft åt projektets förverkligande, säger motionärerna och

påkallar ett uttalande av riksdagen till regeringen i enlighet

med vad de har anfört.

I det föregående (s.7) har upplysts om de föreskrifter som

nu gäller i fråga om väktarutbildning. Bakom det projekt som

berörs i motionen står, enligt vad utskottet har erfarit, ett

kommunalt bolag, Sollefteå Näringslivs AB. Bolaget åberopar

kontakter med de tre största bevakningsföretagen,

rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Material rörande projektet -- men däremot ingen ansökan om stöd

-- har lämnats till industridepartementets enhet för

regionalpolitiska frågor.

Utskottet konstaterar att det ankommer på bevakningsföretagen

att sörja för utbildning av väktare i enlighet med statliga

bestämmelser och att det aktuella projektet i Sollefteå i första

hand är en sak för de lokala intressenterna. Motion 1990/91:N265

(s) bör således lämnas utan åtgärd av riksdagen.

Detaljhandel

Riksdagen antog för kort tid sedan, i december 1990, förslag

till en ny lag (1990:1183) om tillfällig försäljning. Denna

lag ersätter den 1 april i år den hittills gällande lagen

(1975:985) om tillfällig handel. Beträffande den nya lagen och

de kontroversiella frågor som förekom vid riksdagsbehandlingen

av lagförslaget hänvisas till utskottets betänkande

(1990/91:NU14) i lagstiftningsärendet och till referat i det

föregående (s.8f.).

De nya bestämmelserna innebär bl.a. en avreglering av den

tillfälliga handeln. Från moderata samlingspartiets och

folkpartiets sida betraktades emellertid denna avreglering som

otillräcklig; i en reservation föreslogs att lagen skulle

omfatta endast bestämmelser om skyldighet för ifrågavarande

näringsidkare att lämna uppgift om sitt namn m.m. till

konsumenterna. I motion 1990/91:N291 återkommer det sistnämnda

partiet nu med krav på att regeringen skall anmodas lägga fram

förslag om ändring i lagen om tillfällig försäljning i enlighet

med motsvarande motionsyrkande i höstas.

Utskottet står fast vid uppfattningen att lagen också, såsom

riksdagens beslut blev, bör innehålla bestämmelser som medger

att kommunerna i fråga om vissa varugrupper kan införa krav på

tillstånd för tillfällig försäljning i områden där en sådan

försäljning kan hota varuförsörjningen. Motion 1990/91:N291 (fp)

avstyrks i nu angiven del.

I annan riktning gick ett annat motionsyrkande (c) i

lagstiftningsärendet. Regleringen av den tillfälliga handeln

borde inte begränsas till försäljning av kläder, skor och

livsmedel, hävdades det, utan tillståndsplikt skulle kunna

införas också beträffande möbler, mattor och husgeråd. Detta

yrkande, som följdes upp i en reservation (c), framförs nu åter

i motion 1990/91:N250 (c).

Utskottet motsätter sig nu liksom i höstas en sådan utvidgning

av regleringen. Motionen avstyrks alltså i angiven del.

I samma motion återkommer ett yrkande enligt vilket

bestämmelsen om en näringsidkares informationsplikt i samband

med tillfällig försäljning skulle kompletteras med krav på att

han lämnar upplysning om det nummer under vilket han är

registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. I höstas

avslog riksdagen enhälligt yrkandet härom. Givetvis bör,

underströk utskottet, olika handelsformer konkurrera på

likvärdiga villkor. Det skall inte vara möjligt för dem som

idkar tillfällig försäljning att genom undanhållande av skatter

och avgifter konkurrera ut seriöst verkande handlare. Om

ytterligare åtgärder skulle krävas från kontrollsynpunkt borde

emellertid, menade utskottet, i första hand de generella

föreskrifterna på området skärpas.

Motionären upprepar nu samma formuleringar som i höstas och

tycks sålunda anse att riksdagens beslut att inte tillgodose det

angivna önskemålet är uttryck för en felbedömning.

Utskottet står fast vid vad det i lagstiftningsärendet

uttalade i denna sak och avstyrker alltså det nu berörda

motionsyrkandet.

Regleringen enligt lagen om tillfällig försäljning omfattar

inte torghandel eller försäljning i övrigt på allmän plats.

Sveriges köpmannaförbund tog i höstas inför utskottet upp frågor

kring den typ av tillfällighetsförsäljning som bedrivs bl.a. på

gator i Stockholms innerstad. Såsom har angivits i det

föregående hänvisade utskottet härvidlag till det arbete på en

ny ordningslag som pågår inom regeringskansliet.

I anslutning till vad utskottet sålunda uttalade begärs i

motion 1990/91:N266 (c) att riksdagen skall göra ett uttalande

till regeringen om att det i en ny ordningslag skall ingå vissa

regler mot olovlig handel på allmän plats. All gatuhandel bör

omfattas av tillståndsprövning enligt bestämmelser i

ordningslagen, menar motionären. Den som bedriver gatuhandel

utan tillstånd bör kunna dömas till böter; dessutom bör material

och utrustning kunna förverkas.

Utskottet hänvisar till sina tidigare kommentarer i ämnet,

vilka motionären nu åberopar. Det är enligt utskottets mening

inte motiverat att riksdagen på detta stadium av

beredningsarbetet uttalar sig om den nya ordningslagen på det

sätt som motionären begär. Motion 1990/91:N266 (c) avstyrks

alltså.

I slutet av år 1988 tillkallade civilministern enligt

regeringens bemyndigande en utredare med uppdrag att kartlägga

och studera effekterna av fria affärstider i detaljhandeln

och att ta reda på olika intressenters inställning till

affärstiderna. I motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291

(fp) från allmänna motionstiden i år begärs, liksom i motioner

de båda föregående åren, att riksdagen skall ge regeringen till

känna som sin mening att utredningen bör läggas ned. Samtidigt

skulle riksdagen göra ett uttalande till stöd för att

affärstiderna även fortsättningsvis skall vara fria.

Kort efter det att motionerna väcktes framlade utredningen

sitt betänkande (SOU 1991:10, bilagedel 1991:11) Affärstiderna.

I det föregående (s.9f.) finns, förutom en kort historik

över affärstidsfrågans behandling i riksdagen, en sammanfattning

av utredningens slutsatser. Dessutom återges utredarens förord,

som ger uttryck för ett klart ställningstagande till förmån för

fria affärstider. På sedvanligt sätt har ett antal myndigheter

och organisationer nu möjlighet att yttra sig över utredningens

resultat.

Utredningen är sålunda nedlagd sedan den har avslutat sitt

arbete. Motionsyrkandena beträffande utredningen saknar

följaktligen numera aktualitet.

Såvitt utskottet kan bedöma föreligger inga sådana planer på

en förnyad reglering av affärstiderna, att -- från motionärernas

utgångspunkt -- riksdagen skulle ha anledning att nu göra ett

uttalande i saken.

Mot angiven bakgrund förordar utskottet att de här berörda

yrkandena i motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291 (fp)

lämnas utan åtgärd av riksdagen.

Inkassoverksamhet

En gäldenär som blir föremål för inkassoåtgärder är, som

framgår av det föregående (s.12), normalt skyldig att betala

viss ersättning för borgenärens kostnader för dessa åtgärder.

För kort tid sedan avslog riksdagen en motion som syftade till

en differentiering av ersättningsbeloppen, ägnad att ge

näringsidkarna en tydlig signal om att betalningsdröjsmål skall

undvikas. Motionärerna menade att de gällande

ersättningsbeloppen var för låga och att detta kunde leda till

att näringsidkare skaffade sig extra kredit genom att dröja med

betalningar. Näringsutskottet (1990/91:NU11) konstaterade att en

omprövning av avgiftssystemet måste baseras på tillförlitliga

uppgifter om hur de tillämpade avgifterna förhöll sig till de

verkliga kostnaderna. Regeringen hade på angivna grunder inte

velat föranstalta om en utredning härvidlag. Därför saknades

underlag för sådana överväganden som motionärerna önskade.

Utskottet sade sig emellertid räkna med att regeringen, när en

omprövning av grunderna för ersättningsbeloppen hade genomförts,

skulle uppmärksamma de förhållanden som berördes i motionen.

Huvudmotionären har nu, kort efter riksdagens nyssnämnda

beslut, i motion 1990/91:N224 (fp) återkommit med ett nytt

yrkande i ämnet. Han efterlyser en ny ersättningsmodell, enligt

vilken beloppen differentieras i förhållande till skuldbeloppets

storlek och till ärendets svårighetsgrad och med hänsyn till om

kredittagaren är privatperson eller näringsidkare. Behovet av en

europeisk harmonisering skulle också beaktas. Det nya

regelsystemet bör, heter det i motionen, helst tillämpas

samtidigt med införandet av nya taxor inom exekutionsväsendet

men senast vid ikraftträdandet av den summariska process som

skall förekomma vid kronofogdemyndigheterna.

Medan regeringen anser att den nya ordningen för den

summariska processen bör ha kommit i tillämpning innan

inkassoföretagens avgiftssystem ses över menar sålunda

motionären att översynen bör genomföras med sikte på att de båda

skall ändras samtidigt. Utskottet godtog i höstas regeringens

handlingslinje och finner sig inte nu ha grund för att ändra

ståndpunkt. I anslutning till sitt tidigare uttalande vill

utskottet emellertid ange som önskvärt att regeringen utan

dröjsmål överväger de alternativa handlingssättens konsekvenser.

Utskottet utgår från att så sker utan något särskilt påpekande

från riksdagens sida och föreslår således inte någon formell

framställning i ämnet. Det berörda motionsyrkandet avstyrks

alltså.

Automatspel

Lagen (1982:11) om anordnande av visst automatspel

(automatspelslagen) gäller, som framgår av den föregående

redogörelsen (s.13f.) inte spelautomater som ger egentlig

vinst utan flipperspel och liknande som inte ger vinst eller som

ger vinst endast i form av frispel på samma automat. Automatspel

av detta slag får anordnas endast efter tillstånd av

socialnämnden i kommunen. I motion 1990/91:N220 (m) yrkas på

upphävande av denna lag. Den betecknas som ett exempel på sådan

lagstiftning som bygger på uppfattningen att politiker vet vad

som är rätt för enskilda individer. Vad som uppnås med den

skulle emellertid på sin höjd vara att politikerna tror sig ha

löst ett problem. Inga problem löses emellertid, säger

motionären, genom förbud mot en verksamhet som inte i sig leder

till sociala problem. Automatspel är för många en avkoppling

och en "kul grej", heter det i motionen.

Automatspelslagen har införts av sociala skäl. Syftet var att

skapa en möjlighet att komma till rätta med missförhållanden i

samband med flipperspel och liknande i spelhallar, vilka ofta

hade visat sig vara en dålig miljö för barn och ungdom. Vid

bedömningen av det ursprungliga förslaget till lagstiftning var

alla remissinstanser utom moderata ungdomsförbundet ense om

behovet av åtgärder (se prop. 1981:82:203 s. 91 f.). En

reglering av den omfattning som år 1982 föreslogs av regeringen

(fp, c) godtogs av alla partier i riksdagen; från

socialdemokratiskt håll yrkades på en skärpning i förhållande

till det lagförslag som antogs (NU 1981/82:54). En sådan

genomfördes våren 1990 (prop. 1989/90:46, 1989/90:NU20). Då

förekom reservationer bl.a. till förmån för bibehållande av

lagens ursprungliga utformning (m) resp. en mera begränsad

ändring (fp).

Den nu föreliggande motionen går som nämnts väsentligt längre

än de motioner som förra året väcktes från moderata

samlingspartiets sida om att det då framlagda förslaget till

lagändring skulle avslås. I motionen redovisas inga faktiska

erfarenheter utan endast de principiella synpunkter som nyss har

refererats.

Motionen aktualiserar en avvägning mellan motsatta önskemål.

Det ena är att socialnämnderna på orter där ungdomsproblem i

samband med flipperspel och liknande har kunnat konstateras

skall förfoga över ett kontrollinstrument som de efter

vederbörlig prövning kan utnyttja. Någon ren förbudslagstiftning

är det som framgått inte fråga om. Det andra önskemålet är att

näringsfriheten i möjligaste mån skall förbli oinskränkt och att

personer som så vill utan hinder skall ha tillgång till ett

förströelsemedel som enligt motionären kan betraktas som en "kul

grej".

Utskottet finner valet mellan dessa alternativ givet. Den

frihetsinskränkning som kravet på tillstånd för automatspel av

det avsedda slaget medför framstår som helt rimlig med hänsyn

till det välbefogade sociala syftet med regleringen. Med

anledning av motionärens argumentation vill utskottet citera

ett uttalande i dess betänkande vid lagens tillkomst (NU

1981/82:54 s. 7): "Självfallet löser man inte några fundamentala

ungdomsproblem genom en förbudslagstiftning av den typ som

föreslås här. Sådana problem angrips bättre genom mera generellt

inriktade åtgärder. Detta bör dock enligt utskottets mening inte

hindra att man nu ingriper mot en företeelse som har visat sig

orsaka missförhållanden." Utskottet finner sammanfattningsvis

förslaget om upphävande av automatspelslagen svagt grundat och

avstyrker motionen.

Kärnteknisk verksamhet

Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)

innehåller sedan år 1987 en bestämmelse (6 §) enligt vilken

ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader,

beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande

åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.

Innebörden av denna bestämmelse har ingående kommenterats i

samband med paragrafens tillkomst (prop. 1986/87:24, NU

1986/87:13). Tidigare under detta riksmöte har utskottet i

betänkandet 1990/91:NU5, till vilket här hänvisas, återgivit

väsentliga delar av förarbetena. Därvid konstaterade utskottet

återigen följande. Det nämnda förbudets funktion är, såsom

utskottet enhälligt slog fast vid dess tillkomst, att motverka

att personer inom en begränsad krets -- ansvariga för

kraftföretag vilka är tänkbara som reaktorinnehavare --

föranstaltar om resurskrävande förberedande åtgärder i syfte att

uppföra en viss kärnkraftsreaktor. Såväl dessa personer som

andra är liksom tidigare oförhindrade att muntligen och

skriftligen plädera för fortsatt och ökad kärnkraftsanvändning

inkl. uppförande av ytterligare reaktorer. Inte heller inkräktar

förbudet på möjligheterna till forskning och utvecklingsarbete

på kärnkraftsområdet och till svenskt deltagande i

internationellt samarbete på detta område.

Med hänvisning till denna framställning av den berörda

bestämmelsens innehåll avstyrkte utskottet i det nyssnämnda

betänkandet två motionsyrkanden om att bestämmelsen skulle

upphävas. Två nya motioner med motsvarande krav föreligger nu.

I den ena av dessa motioner, 1990/91:N406 (m), uppmanas

riksdagen att hos regeringen begära förslag om "en sådan ändring

i kärnkraftspolitiken att forskning fortsättningsvis tillåts på

kärnkraftsområdet också i vårt land". Enligt motionären skulle i

Sverige också sådan forskning på kärnkraftsområdet som avser

hantering av det radioaktiva avfallet vara förbjuden. Av det

sagda framgår att det refererade förbudet icke alls har denna

innebörd. Det kan tilläggas att staten direkt uppmuntrar

forskning rörande hanteringen av kärnavfall.

I den andra motionen, 1990/91:N454 (m), anges innebörden av

6§ kärntekniklagen på ett mera korrekt sätt. Även om

förbudsbestämmelsen har begränsad räckvidd vad gäller antalet

personer som kan bli föremål för straffsanktion medför den i

praktiken, menar motionärerna, att ingen seriös aktör kan

presentera ett genomarbetat och kostnadsberäknat alternativ på

kärnkraftens område till prövning i den energipolitiska

debatten. Samma uppfattning hävdades i en reservation (m, fp)

till betänkandet i ämnet hösten 1990. Enligt ett mera allmänt

hållet yrkande i denna motion skulle riksdagen vidare göra ett

uttalande, riktat till regeringen, till förmån för rätten att

fritt redovisa konkreta alternativ i den demokratiska debatten.

Utskottet anser, trots vad som sägs i den sistnämnda motionen,

att det saknas grund för sådana invändningar mot 6§

kärntekniklagen som framförs i motionen. Fortfarande

betraktar utskottet denna bestämmelse som ett naturligt

komplement till det föregående stadgandet i 5§ att det inte

får meddelas tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor.

Utskottet noterar att motionärerna inte har tagit upp det förbud

som anges i 5§ till diskussion.

Med det sagda avstyrker utskottet de båda motionerna rörande

kärntekniklagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande minskad etableringskontroll

att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 2 och motion

1990/91:N357 yrkande 5,

res. 1 (m, fp, c)

2. beträffande ökad etableringskontroll

att riksdagen avslår motion 1990/91:N249,

res. 2 (mp)

3. beträffande statlig kontroll av låssmeders vandel

att riksdagen avslår motion 1990/91:N203,

4. beträffande översyn av lagen om bevakningsföretag, m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:N264,

5. beträffande väktarutbildning i Sollefteå

att riksdagen avslår motion 1990/91:N265,

6. beträffande minskad reglering av tillfällig försäljning

att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 7,

res. 3 (m, fp)

7. beträffande ökad reglering av tillfällig försäljning

att riksdagen avslår motion 1990/91:N250 yrkande 1,

res. 4 (c)

8. beträffande vidgad informationsplikt vid tillfällig

försäljning

att riksdagen avslår motion 1990/91:N250 yrkande 2,

res. 5 (mp)

9. beträffande olovlig handel på allmän plats

att riksdagen avslår motion 1990/91:N266,

10. beträffande affärstidsreglering

att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 6 och motion

1990/91:N357 yrkandena 6 och 7,

res. 6 (m, fp, c)

11. beträffande ändrade bestämmelser om ersättning för

inkassokostnader

att riksdagen avslår motion 1990/91:N224,

12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst

automatspel

att riksdagen avslår motion 1990/91:N220,

res. 7 (fp, c)

res. 8 (m)

13. beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa

förberedande åtgärder

att riksdagen avslår motion 1990/91:N406 och motion

1990/91:N454.

res. 9 (m, fp)

res. 10 (mp)

Stockholm den 28 mars 1991

På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Per

Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Bo

Finnkvist (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland

Larsson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif Marklund

(s), Mats Lindberg (s) (mom. 2--13), Sven-Åke Nygårds (s), Karin

Falkmer (m), Barbro Andersson (s) och Björn Kaaling (s).

Reservationer

1. Minskad etableringskontroll (mom. 1)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c),

Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c) och

Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.15 som

börjar med "I linje" och slutar med "och regelförenkling" bort

ha följande lydelse:

Att det råder frihet att etablera företag är en grundläggande

förutsättning för en livskraftig och sund näringsverksamhet till

gagn för konsumenterna. En sådan frihet medför att

effektiviteten stimuleras och priserna pressas.

Etableringskontroll i olika former har i regel en rakt motsatt

verkan. Den utökade vandelsprövning som presumtiva företagare i

restaurangbranschen och inom yrkestrafiken blir utsatta för är

typiska exempel på detta. Endast då människors hälsa eller

säkerhet står på spel kan det vara befogat att överväga en

etableringskontroll. De regler om sådan kontroll som nu finns

bör bli föremål för en samlad översyn med sikte på att onödiga

inskränkningar i etableringsfriheten skall slopas. Riksdagen bör

på grundval av motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291 (fp)

göra ett uttalande till regeringen av denna innebörd.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande minskad etableringskontroll

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N291 yrkande2

och motion 1990/91:N357 yrkande5 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

2. Ökad etableringskontroll (mom. 2)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.16 som

börjar med "Inom utredningen" och slutar med "utskottet

motionen" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka vad som i motion 1990/91:N249 (s)

sägs om vikten av att personer som vill grunda och leda företag

kan styrka erforderlig kompetens att hantera de krävande

ekonomiska problem som företagande i det moderna samhället är

förknippade med. Det är angeläget att motionärernas uppslag i

detta avseende och deras önskemål om vidgad tillämpning av krav

på auktorisation blir noggrant prövade genom regeringens

försorg, lämpligen inom ramen för den pågående utredningen av

vissa frågor rörande konkurser m.m. Riksdagen bör göra ett

uttalande till regeringen av denna innebörd.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande ökad etableringskontroll

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N249 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Minskad reglering av tillfällig försäljning (mom. 6)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m),

Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.17 som

börjar med "Utskottet står" och slutar med "angiven del" bort ha

följande lydelse:

En fri företagsetablering är ett centralt inslag i

marknadsekonomin. Ingrepp i näringsfriheten, t.ex. genom en

sådan reglering som den i höstas antagna lagen om tillfällig

försäljning innebär, motverkar konsumenternas intresse av att få

tillgång till ett rikt utbud av varor och tjänster till så låga

priser som möjligt. Utöver vad som krävs av hälso- och

ordningsskäl finns det därför, menar utskottet, inte något behov

av att tillfällig handel regleras. Den nya lagen om tillfällig

försäljning bör därför ersättas med en mera begränsad lag av den

innebörd som framgår av det alternativa lagförslag

som förelades riksdagen i höstas (1990/91:NU14 res. 1).

Regeringen bör, i enlighet med yrkandet härom i motion

1990/91:291 (fp), anmodas att med det snaraste lämna riksdagen

underlag för ett beslut därom.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande minskad reglering av tillfällig försäljning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:291 yrkande7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Ökad reglering av tillfällig försäljning (mom. 7)

Per-Ola Eriksson (c) och Roland Larsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som

börjar med "Utskottet motsätter" och slutar med "angiven del"

bort ha följande lydelse:

Det är, såsom framhävs i motion 1990/91:N250 (c), inte

tillfredsställande att regleringen av den tillfälliga handeln

begränsas till försäljning av kläder, skor och livsmedel. I

enlighet med motionärens förslag bör tillståndsplikt kunna

införas även beträffande möbler, mattor och husgeråd. Det är

från konsumentsynpunkt angeläget att den fasta handelns utbud av

sådana varor, särskilt på mindre orter, inte äventyras.

Regeringen bör med det snaraste låta utarbeta en ändamålsenlig

avgränsning av de tre varugrupperna och därefter återkomma till

riksdagen med erforderligt förslag så att den nämnda

kompletteringen av lagen kan träda i kraft utan dröjsmål. Genom

en begäran av riksdagen i enlighet med vad nu sagts skulle det

angivna motionsyrkandet bli väsentligen tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande ökad reglering av tillfällig försäljning

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N250 yrkande1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Vidgad informationsplikt vid tillfällig försäljning

(mom.8)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som

börjar med "Utskottet står" och slutar med "berörda

motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner vid förnyad bedömning att motionärens

önskemål på denna punkt bör tillgodoses. Riksdagen bör besluta

om en komplettering av 2§ lagen om tillfällig försäljning i

enlighet med det berörda yrkandet i motion 1990/91 (c).

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande vidgad informationsplikt vid tillfällig

försäljning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N250 yrkande2

antar följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1990:1183) om

tillfällig försäljning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Vid försäljning som Vid försäljning som

omfattas av denna lag skall omfattas av denna lag skall

genom en väl synlig skylt genom en väl synlig skylt

eller på något annat eller på något annat

verksamt sätt lämnas verksamt sätt lämnas

upplysning om upplysning om

näringsidkarens namn, näringsidkarens namn,

postadress och telefonnummer. postadress och telefonnummer

samt det nummer som

näringsidkaren är

registrerad under enligt lagen

(1968:430) om

mervärdeskatt.

Denna lag träder i kraft den 1juli 1991.

6. Affärstidsreglering (mom. 10)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c),

Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c) och

Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.19 som

börjar med "Såvitt utskottet" och slutar med "av riksdagen" bort

ha följande lydelse:

Regeringens åtgärd att opåkallat låta genomföra en omfattande

utredning rörande effekterna av fria affärstider kan knappast

tolkas annat än som ett illavarslande tecken på en för

näringslivet och konsumenterna skadlig regleringsiver. Det måste

nu entydigt slås fast att fria affärstider skall bibehållas.

Riksdagen bör förebygga ett obefogat ingrepp i marknadsekonomin

genom att, såsom förordas i motionerna 1990/91:N357 (m) och

1990/91:N291 (fp), göra ett uttalande till regeringen av denna

innebörd.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande affärstidsreglering

att riksdagen

a) med bifall till motion 1990/91:357 yrkande 7 och motion

1990/91:N291 yrkande 6 i ifrågavarande del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om bibehållande av

fria affärstider,

b) avslår motion 1990/91:291 yrkande 6 i övrigt och motion

1990/91:N357 yrkande 6.

7. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel

(mom.12)

Hadar Cars (fp), Per-Ola Eriksson (c), Gudrun Norberg (fp) och

Roland Larsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.21 som

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "avstyrker

motionen" bort ha följande lydelse:

Valet mellan dessa alternativ är inte givet. Principerna om

näringsfrihet och ett i möjligaste mån fritt konsumtionsval

väger tungt. Utskottets slutsats blir emellertid att

automatspelslagen bör godtas som ett -- visserligen sekundärt --

instrument för strävandena att motarbeta skadliga

ungdomsmiljöer. En förutsättning måste då vara att lagen är

lämpligt utformad, dvs. att regleringen inte är onödigt

ingripande och att hanteringen av den inte blir en omfattande

uppgift som tar i anspråk stora resurser hos polismyndigheterna

och de sociala instanserna. Det är också betydelsefullt att

lagen inte framtvingar en besvärande kontroll av ideella

organisationers verksamhet. Inom ramen för det mera vittgående

yrkandet i motion 1990/91:N220 (m) och i linje med en en motion

(fp) som lades fram förra året med anledning av regeringens

förslag om skärpta bestämmelser i automatspelslagen föreslår

utskottet att denna skall ändras så att fortsättningsvis varken

automatspel utan förvärvssyfte eller uppställning av automater

kommer att omfattas av tillståndsplikt. Regeringen bör -- i

anslutning till reservation2 i betänkandet 1989/90:NU20 -- med

det snaraste förelägga riksdagen förslag till en sådan ändring i

automatspelslagen.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst

automatspel

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N220 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel

(mom. 12)

Per Westerberg, Gunnar Hökmark och Karin Falkmer (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.21 som

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "avstyrker

motionen" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner valet mellan dessa alternativ givet.

Principerna om näringsfrihet och ett i möjligaste mån fritt

konsumtionsval väger tyngre än intresset av att socialnämnderna

har tillgång till ett kontrollinstrument, vars främsta

funktion i själva verket kan vara att dölja avsaknaden av

verkliga insatser i syfte att skapa bättre miljöer för barn och

ungdom. Automatspelslagen är ett uttryck för missriktad

regleringsiver och vittnar om bristande sinner för

proportioner i den problembild som möter inom ungdomsvården.

Automatspel får inte utdömas såsom en enbart negativ företeelse;

tvärtom finns, även i ett socialt perspektiv, gynnsamma effekter

att ta fasta på.

Utskottet tillstyrker sålunda motion 1990/91:N220 (m) och

framlägger förslag till lag om upphävande av automatspelslagen.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst

automatspel

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N220 antar

följande

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1982:636) om anordnande av visst

automatspel

Härmed föreskrivs att lagen (1982:636) om anordnande av

visst automatspel skall upphöra att gälla vid utgången av maj

1991.

9. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder

(mom.13)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m),

Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.22 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "rörande

kärntekniklagen" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i den karakteristik av den berörda

förbudsparagrafens innehåll och verkningar som lämnas i motion

1990/91:N454 (m). Bestämmelsen motverkar teknisk utveckling, och

den innebär ett uppenbart ingrepp i opinionsbildningen liksom

också i möjligheten att redovisa alternativ. Detta gör att den

framstår som oacceptabel från principiell utgångspunkt.

Riksdagen bör, såsom begärs i motion 1990/91:N454 (m), upphäva

den angivna paragrafen. Ett sådant beslut blir en viktig

påminnelse till regeringen om, såsom det uttrycks i ett särskilt

yrkande i motionen, "rätten att fritt redovisa konkreta

alternativ i den demokratiska debatten". Det tillgodoser också

syftet med motion 1990/91:N406 (m).

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa

förberedande åtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N454 yrkande 2

och med anledning av motion 1990/91:N406 och motion

1990/91:N454 yrkande 1 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3 om kärnteknisk

verksamhet

dels att 6 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 och 25 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller Denna lag gäller

kärnteknisk verksamhet, kärnteknisk verksamhet.

m.m.

Med sådan -- -- -- -- -- -- -- regeringen föreskriver.

25 §

Till böter eller Till böter eller

fängelse i högst två fängelse i högst två

år döms den som år döms den som

1. bedriver kärnteknisk 1. bedriver kärnteknisk

verksamhet utan tillstånd verksamhet utan tillstånd

enligt 5 § eller bryter mot enligt 5 § eller

6 §, eller

2. åsidosätter villkor 2. åsidosätter villkor

eller föreskrifter som eller föreskrifter som

meddelats med stöd av denna meddelats med stöd av denna

lag. lag.

I fråga -- -- -- -- -- -- -- -- -- för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1991.

10. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder

(mom.13)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.22 som

börjar med "Med det" och slutar med "rörande kärntekniklagen"

bort ha följande lydelse:

Såsom nyss anförts torde personer som kan starta den typ av

projekteringsarbete som avses i 6§ endast kunna återfinnas

inom de företag som i dag arbetar med kärnkraft. Dessa företag

är alla samhällsägda och skall så förbli enligt de partier som i

folkomröstningen år 1980 stödde linje2. Att inom dessa företag

starta sådant projekteringsarbete som avses i

kärntekniklagen måste därför vara att förslösa allmänna medel.

Trots detta kan det inte uteslutas att någon företagsledning i

sin kärnkraftsfanatism skulle kunna komma att starta ett

projekteringsarbete. Detta utgör ett starkt motiv för att

motionsyrkandet om upphävande av 6§ bör avvisas.

Med det det sagda avstyrker utskottet de båda motionerna

rörande rörande kärntekniklagen.

Innehåll

Ärendet1

Sammanfattning1

Motionerna2

Uppgifter i anslutning till vissa motioner3

Etableringskontroll m.m.3

Gällande regler om etablering m.m.3

Tidigare riksdagsbehandling4

Utredning av vissa frågor rörande konkurser5

Statlig kontroll av låssmeders vandel6

Bevakningsföretag6

Gällande bestämmelser6

Tidigare riksdagsbehandling7

Tillfällig försäljning8

Gällande bestämmelser8

Tidigare riksdagsbehandling8

Affärstider9

Bakgrund9

1989 års affärstidsutrednings resultat10

Ersättning för inkassokostnader12

Gällande bestämmelser12

Tidigare riksdagsbehandling12

Automatspel13

Gällande bestämmelser och deras bakgrund13

Tidigare riksdagsbehandling14

Utskottet14

Inledning14

Etableringskontroll m.m.15

Bevakningsföretag16

Detaljhandel17

Inkassoverksamhet19

Automatspel20

Kärnteknisk verksamhet21

Hemställan22

Reservationer

1. Minskad etableringskontroll (m, fp, c)24

2. Ökad etableringskontroll (mp)24

3. Minskad reglering av tillfällig försäljning (m, fp)25

4. Ökad reglering av tillfällig försäljning (c)25

5. Vidgad informationsplikt vid tillfällig försäljning

(mp)26

6. Affärstidsreglering (m, fp, c)26

7. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel

(fp, c)27

8. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel

(m)28

9. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder (m,

fp)28

10. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande

åtgärder (mp)29