Bet. 1990/91:NU33

Näringsutskottets betänkande

1990/91:NU33

Konkurrenslagstiftning på livsmedelsområdet, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga Förstärkt konkurrens på

1990/91

NU33

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt, såvitt gäller

avsnitten 7.1 och 7.2 (vissa riktlinjer för konkurrenspolitiken),

dels -- helt eller delvis -- sex motioner som har väckts med anledning av

denna proposition,

dels proposition 1990/91:147 om förstärkt konkurrens på

livsmedelsområdet,

dels sex motioner som har väckts med anledning av denna proposition,

dels -- helt eller delvis -- 17 motioner om konkurrenspolitiken från

allmänna motionstiden.

Jordbruksutskottet har avgivit yttrande (1990/91:JoU8y) över proposition

1990/91:147 jämte motioner (bilaga)

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har ingivit en skrivelse samt inför utskottet

lämnat synpunkter och besvarat frågor rörande regeringens förslag till lag om

förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om förstärkt konkurrens på

livsmedelsområdet. Förslaget innebär att en lag införs med förbud mot viss

samverkan mellan näringsidkare. Lagen skall träda i kraft i anslutning till att

avregleringen på jordbruksområdet inleds den 1 juli 1991. Den samverkan som

förbjuds är dels gemensam finansiering av export, dels marknadsdelning och

andra produktions- och utbudsbegränsningar. En undantagsbestämmelse för

förfaranden som bara i begränsad utsträckning kan påverka konkurrensen gäller

bägge de förbjudna formerna av samverkan. I fråga om gemensam

exportfinansiering skall emellertid tillämpningen kunna vara mera flexibel.

Utskottet betonar att den nu föreslagna lagen bör upphävas när riksdagen senare

beslutar om en ny generell konkurrenslag. I anslutning till lagstiftningsfrågan

uttalar sig utskottet i vissa frågor rörande det statliga stöd till köttexport

som lämnas under en övergångsperiod.

Lagförslaget avstyrks i sin helhet av företrädarna för centerpartiet och

vänsterpartiet. Från moderata samlingspartiets sida accepteras

marknadsdelningsförbudet. Däremot ger bestämmelsen om gemensam

exportfinansiering upphov till sådana tolkningsproblem att den bör omarbetas,

anser man och avstyrker lagförslaget i den delen. Miljöpartiets företrädare

ställer sig bakom lagförslaget men föreslår att ikraftträdandet skjuts upp i

två år i avvaktan på dels en konsekvensanalys, dels den nya generella

konkurrenslagen.

Med hänvisning i första hand till konkurrenskommitténs snart förestående

redovisning av sina slutliga förslag avstyrker utskottet en rad motioner

rörande mera allmänna frågor på konkurrenslagstiftningens område. Det gäller

t.ex. förvärvskontroll och möjlighet att bryta upp existerande företag.

Prisutvecklingen inom bygg- och bosektorerna samt livsmedelssektorn har

föranlett flera motioner i vilka krävs åtgärder av konkurrensrättslig natur

eller ytterligare utredning om orsakerna. Utskottet avstyrker dem med

hänvisning till genomfört eller pågående utredningsarbete.

En rad reservationer har avgetts till förmån för krav på ytterligare

konkurrensfrämjande åtgärder, partivis eller av olika partikonstellationer.

Alla reservationer -- med partibeteckningar -- anges i innehållsförteckningen.

Proposition 1990/91:87

I proposition 1990/91:87 föreslår regeringen, såvitt här är i fråga, (50) att

riksdagen godkänner de i avsnitt 7 (s. 184--211) angivna "riktlinjerna i övrigt

för konkurrenspolitiken" [dvs. de delar av ifrågavarande riktlinjer som inte

avser inrikes flygtrafik eller stöd till sockerbruken på Öland och Gotland].

I fråga om innebörden härav hänvisas till s. 8 f. i detta betänkande.

Proposition 1990/91:147

Förslag

I proposition 1990/91:147 (civildepartementet) föreslår regeringen -- efter

föredragning av civilminister Bengt K Å Johansson -- att riksdagen antar ett av

lagrådet granskat förslag till lag om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga

om jordbruksprodukter.

Huvudsaklig innebörd

Åtgärder för förstärkt konkurrens på livsmedelsområdet föreslås bli

genomförda i samband med att riksdagens beslut om avveckling av de interna

marknadsregleringarna på livsmedelsområdet träder i tillämpning den 1 juli

1991.

Förslaget innebär att det införs ett straffsanktionerat förbud mot vissa

former av samverkan mellan näringsidkare som från jordbrukare eller andra

primärproducenter köper jordbruksprodukter som omfattas av lagen (1990:615) om

avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. Förbudet skall också gälla

näringsidkare som i efterföljande produktionsled bearbetar eller förädlar

sådana produkter.

De samarbetsformer som förbjuds är dels marknadsdelning och andra

produktions- eller utbudsbegränsningar inom landet, dels gemensam finansiering

av underskott vid försäljning av jordbruksprodukter på export.

Förbudet gäller enligt förslaget inte förfaranden som endast i begränsad

utsträckning kan påverka konkurrensen på den marknad som det är fråga om i

varje särskilt fall.

Marknadsdomstolen kan enligt förslaget meddela en näringsidkare tillstånd

till ett förfarande som omfattas av förbud enligt lagen.

Reglerna tas in i en särskild lag om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga

om jordbruksprodukter.

Propositionen

I proposition 1990/91:147 föreslår regeringen att riksdagen antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om förbud mot konkurrensbegränsning

i fråga om jordbruksprodukter.

Motioner

I yttrandet behandlar jordbruksutskottet följande motioner:

1990/91:N100 av Stina Gustavsson och Kersti Johansson (c) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1990/91:147.

1990/91:N101 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen

om konkurrens på livsmedelsområdet systematiskt utformas så att man ej

diskriminerar en företagsform framför en annan.

1990/91:N102 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del hos regeringen

begär nytt förslag till förbud mot exportsamverkan mellan näringsidkare.

1990/91:N103 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en

konkurrenslag beträffande förädling och försäljning av jordbruksprodukter skall

samordnas med övrig konkurrenslagstiftning, särskilt när det gäller

livsmedelshandeln innan föreliggande lagstiftning träder i kraft,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna de principer som

enligt motionen bör vara vägledande vid utformning av konkurrensregler på

jordbruksområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en

konsekvensanalys av lagens verkningar skall föreligga innan den träder i kraft.

1990/91:N104 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:147,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stimulansåtgärder i syfte att öka marknadstillträdet för inhemska

aktörer,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en samlad

konkurrenslagstiftning enligt vad som sägs i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om exportvolymer och säljbolag.

1990/91:N105 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:147,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en samlad lagstiftning för

ökad konkurrens.

Utskottet

Allmän bakgrund

Enligt nu gällande bestämmelser kännetecknas marknaden på livsmedelsområdet

av omfattande regleringar och stöd. Regleringen omfattar alla viktiga

jordbruksprodukter och avser förutom primärledet även viss insamling och

förädling. Genom regleringen upprätthålls de på administrativ väg fastställda

priserna på jordbruksprodukter. Detta förutsätter att pristryckande import

förhindras och att pristryckande överskott på den svenska marknaden avlägsnas.

Regleringen består därför av två delar, nämligen ett gränsskydd och en intern

marknadsreglering. Gränsskyddet upprätthålls i form av rörliga

införselavgifter som syftar till att ge en stabil prisnivå inom landet

oberoende av svängningar i världsmarknadspriser. Den interna

marknadsregleringen, som är något olika utformad för skilda produkter, innebär

i huvudsak att lantbrukarna -- genom avgifter på all produktion -- deltar i

finansieringen av kostnaderna för export av de jordbruksprodukter som inte

efterfrågas inom landet.

Riksdagen beslutade under våren 1990 om en ny livsmedelspolitik, som innebär

en successiv avreglering av jordbruket och en övergång till ett mer

marknadsinriktat system (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327). Enligt

riksdagsbeslutet skall -- i avvaktan på resultatet av pågående

GATT-förhandlingar -- ett gränsskydd i form av rörliga införselavgifter

behållas tills vidare. Den interna marknadsregleringen inkl. den kollektiva

exportfinansieringen skall successivt avvecklas fr.o.m. den 1 juli 1991. För

att underlätta omställningen av jordbruket till en mer marknadsanpassad

situation beslutade riksdagen om vissa övergångsåtgärder. Dessa åtgärder

innebär bl.a. ett förenklat system för lönsamhetsutjämning utan

exportfinansiering inom mjölkprisregleringen t.o.m. den 1 juli 1995 och en

tillfällig budgetfinansiering av en begränsad köttexport t.o.m. budgetåret

1993/94. Vidare behålls ett förenklat system för inlösen av överskott av

spannmål t.o.m. budgetåret 1993/94.

Lagstiftning om konkurrens inom livsmedelsområdet

I propositionen föreslås att en ny lag införs som innehåller ett

straffsanktionerat förbud mot vissa former av samverkan mellan näringsidkare

inom livsmedelsområdet. Syftet med förslaget är att motverka vissa skadliga

konkurrensbegränsningar som kan uppstå efter avvecklingen av de interna

marknadsregleringarna på livsmedelsområdet och därigenom främja att vinsterna

av avregleringen kommer konsumenterna till godo.

Den föreslagna lagstiftningen skall enligt propositionen gälla för

näringsidkare vars verksamhet avser köp av jordbruksprodukter från jordbrukare

eller andra råvaruproducenter. Den skall också omfatta näringsidkare som i

något efterföljande produktionsled bearbetar eller förädlar sådana produkter.

Den nya lagen skall däremot inte gälla verksamheten inom en koncern eller inom

en ekonomisk förening som bara har jordbrukare eller andra råvaruproducenter

som medlemmar (primärförening).

I tre motioner yrkas avslag på den föreslagna lagstiftningen. Enligt

motionärerna i motion N105 (c) saknas det behov av en särskild

konkurrenslagstiftning på livsmedelsområdet eftersom nuvarande konkurrenslag

blir tillämplig även på detta område i och med att prisregleringarna upphör den

1 juli 1991. De eventuella skadliga konkurrensbegränsningar ur

konsumentsynpunkt som därvid kan uppstå kan således beivras med redan gällande

lagstiftning. Motionärerna kritiserar också förslaget såsom stridande mot

riksdagens livsmedelspolitiska beslut våren 1990 i fråga om såväl hantering av

exportvolymer som lantbrukskooperationens möjligheter att på olika sätt agera.

Vidare framhåller motionärerna att konkurrenskommitténs slutbetänkande borde

avvaktas för att i stället söka få till stånd en generellt verkande

konkurrenslagstiftning oberoende av företagsform. Mot bakgrund av det anförda

begärs i motionen att propositionen avslås (yrkande 1) samt förslag till en

samlad lagstiftning för ökad konkurrens (yrkande 2). Även i motion N100 (c)

yrkas att propositionen avslås. Som motivering härför framhåller motionärerna

liknande synpunkter som i motion N105.

Vänsterpartiet yrkar i motion N104 också att propositionen avslås (yrkande

1). Motionärerna är kritiska mot att regeringen i stället för ett generellt

förslag till skärpt konkurrenslagstiftning föreslår särskild lagstiftning för

livsmedelsproduktionen och dessutom endast för en begränsad del därav, nämligen

primärproduktionen. Enligt motionärerna bör olika former av marknadsdelning

förbjudas, men man bör därvid se till marknaden som helhet. I yrkande 3 begärs

därför förslag till en samlad konkurrenslagstiftning.

Jordbruksutskottet kan för sin del konstatera att avskaffandet av den interna

regleringen får till följd att den konkurrensbegränsning som

jordbruksprisregleringen inneburit upphör. Som utskottet framhöll i samband med

det livsmedelspolitiska beslutet våren 1990 (se 1989/90:JoU25 s. 96 f.) är en

väl fungerande konkurrens en förutsättning för att reformens positiva effekter

skall komma konsumenterna och samhället i övrigt till del. I sammanhanget

framhöll utskottet vidare att det -- i perspektivet av en på längre sikt ökande

internationell konkurrens -- är av värde att kooperationen även i framtiden kan

samverka när det gäller forskning och utveckling, viss marknadsföring och andra

aktiviteter som anses förenliga med konkurrenslagstiftning och internationella

handelsavtal. Å andra sidan, framhöll utskottet, måste ett riksdagsbeslut om

avskaffande av de interna regleringarna innebära att företag inte kan få ta

över vissa delar av denna reglering och administrera den i egen regi. Detta

borde dock enligt utskottet inte hindra att lantbrukskooperationen och andra

enskilda aktörer får en mycket viktig roll i framtiden när det gäller att

stabilisera marknaden, upprätthålla olika former av kontraktsproduktion och

motverka att årsmånsvariationer slår igenom i alltför kraftiga interna

prisvariationer. Men också de mindre företagen måste enligt utskottet ges viss

möjlighet att samverka. Det måste också, som utskottet tidigare understrukit,

finnas möjlighet att hantera försäljning av tillfälliga överskottskvantiteter,

och det borde vara möjligt att finna former för detta som förenar behovet av

samordning och utnyttjande av skalfördelar med de krav som samhället måste

ställa på väl fungerande marknader. Säljbolag, också branschvisa, kan utgöra en

lämplig form för att hantera säsongvariationer och tillfälliga mindre

exportkvantiteter.

Utskottet vidhåller en positiv grundsyn när det gäller kooperativ samverkan.

Utskottet anser dock att i fråga om förhållandena inom jordbrukssektorn efter

en avreglering måste hänsyn tas till att dominerande aktörer -- av vilket slag

det vara må -- inte ges möjligheter att i privat regi överta den offentliga

regleringen. Den avgörande frågan blir då att bedöma om den befintliga

konkurrenslagstiftningen kan anses tillräckligt effektiv för att motverka

oönskade förfaranden eller om lagstiftningen behöver kompletteras i samband med

avregleringen. Som framhålls i propositionen kan ingripanden mot

konkurrensbegränsningar på livsmedelsområdet ske med stöd av generalklausulen i

2 § konkurrenslagen efter den 1 juli 1991. Ingripande enligt nämnda bestämmelse

bygger på den s.k. missbruksprincipen och förutsätter att det i varje enskilt

fall kan konstateras att konkurrensbegränsningen har skadlig verkan. Syftet med

ett sådant ingripande, som riktas enbart mot det berörda företaget, är att för

framtiden undanröja denna typ av skadlig verkan. De former av

konkurrensbegränsningar som kan komma att uppstå på livsmedelsområdet efter

avregleringen torde vara av den karaktären att de generellt får anses ha

skadlig verkan. Med hänsyn härtill och till vikten av att oönskade förfaranden

motverkas snabbt och effektivt delar utskottet regeringens bedömning att starka

skäl talar för att ifrågavarande konkurrensbegränsningar uttryckligen bör

förbjudas i lag.

Enligt utskottets mening hade det i och för sig varit av värde om

konkurrensen inom livsmedelssektorn som helhet nu hade kunnat bedömas. Som

framhålls i propositionen har emellertid frågor om konkurrensen i

distributions- och handelsled inte något direkt samband med den nu förestående

avvecklingen av den interna marknadsregleringen. Att livsmedelskedjan nu inte

kan bedömas i sin helhet bör därför enligt utskottets mening inte hindra ett

genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen. Utskottet vill erinra om att

konkurrenskommittén i sitt fortsatta arbete skall överväga såväl frågor om

konkurrensen inom livsmedelssektorn i övrigt som en generellt verkande

konkurrenslagstiftning.

Med det sagda förordar utskottet att en särskild lagstiftning införs för att

förstärka konkurrensen på livsmedelsområdet i samband med att riksdagens beslut

om avveckling av de interna marknadsregleringarna träder i kraft den 1 juli

1991.

Syftet med en sådan lagstiftning är -- som utskottet ovan framhållit --

främst att förhindra sådana skadliga konkurrensbegränsningar som kan uppstå

genom att aktörer på marknaden i privat regi tar över den interna

marknadsregleringen. Den bör därför, såsom föreslagits i propositionen, omfatta

sådana jordbruksvaror som enligt lagen (1990:615) om avgifter på vissa

jordbruksprodukter m.m. kommer att omfattas av gränsskydd. Genom anknytningen

till nämnda lag framgår det också att den nya lagstiftningen inte riktas

enbart mot kooperativa företag. Genom den föreslagna utformningen av lagen har

även riksdagens uttalanden i fråga om samverkan i säljbolag för hantering av

säsongvariationer och tillfälliga mindre exportkvantiteter beaktats.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att riksdagen antar

regeringens lagförslag i nu behandlad del samt avslår motion N100, motion N104

yrkandena 1 och 3 samt motion N105.

I motion N101 (s) begärs ett tillkännagivande om att lagstiftningen om

konkurrens på livsmedelsområdet systematiskt bör utformas så att inte en

företagsform diskrimineras i jämförelse med andra företagsformer. Motionen tar

särskilt sikte på att den federativa organisationsformen inte bör ställas i ett

sämre läge än koncerndriven verksamhet.

Utskottet vill med anledning av motionen erinra om att

konkurrenskommittén framhållit att kommittén har för avsikt att göra

ytterligare analyser av hur konkurrenslagstiftningen bör utformas och tillämpas

för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas till kooperationens särart och olika

behov av federativ samverkan. Med hänsyn härtill anser utskottet att motionen

inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

Utskottet tar i detta sammanhang också upp motion N103 (mp), vari begärs ett

flertal tillkännagivanden om konkurrenspolitiken på jordbruksområdet. Sålunda

begärs i yrkande 1 att en konkurrenslag beträffande förädling och försäljning

av jordbruksprodukter måste samordnas med övrig konkurrenslagstiftning --

särskilt när det gäller livsmedelshandeln -- innan den föreslagna lagen träder

i kraft. Vidare begärs (yrkande 3) att en konsekvensanalys av lagen skall

föreligga innan den träder i kraft. Motionärerna begär också (yrkande 2) att

vissa angivna mål skall beaktas vid utformningen av konkurrenslagstiftningen på

jordbruksområdet.

Målsättningen bör enligt motionärerna vara att statliga ingrepp måste ha

sin utgångspunkt i den globala odlings- och livsmedelssituationen, att

jordbruks- och betesmark måste bevaras med utnyttjande av mer extensiv

jordbruksteknik, att djurhållning skall ske i sådan skala att djurens

normala biologiska behov kan tillmötesgås, att jordbruk i skogs- och

mellanbygder samt i Norrland ej får hotas av nedläggning, att storskaligt

jordbruk med oekologiska metoder i bolagsform ej får förekomma samt att

inriktningen bör vara familjejordbruk baserat på bo- och brukarplikt.

Utskottet har ovan gjort den bedömningen att en särskild lagstiftning som

förbjuder vissa för konkurrensen skadliga förfaranden skall införas när de

interna marknadsregleringarna på livsmedelsområdet avvecklas. För att den nya

lagen skall få åsyftad verkan är det givet att den måste träda i kraft

samtidigt som de statliga regleringarna upphör att gälla, dvs. den 1 juli 1991.

Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening orealistiskt att göra

tillkännagivanden om att såväl en samordnad konkurrenslagstiftning som en

konsekvensanalys av lagen skall föreligga innan den träder i kraft. Utskottet

föreslår därför att yrkandena 1 och 3 i motion N103 avslås.

Vad särskilt gäller yrkandet om målsättningen för konkurrenspolitiken på

jordbruksområdet kan utskottet konstatera att yrkandet snarare tar sikte på

utformningen av jordbrukspolitiken än på konkurrenspolitiken. Riksdagens

inställning i fråga om målen för jordbrukspolitiken framgår av betänkandet

1989/90:JoU25. Utskottet finner inte skäl att i detta sammanhang ånyo

sakbehandla denna omfattande fråga utan föreslår att yrkande 2 i motion N103

lämnas utan någon vidare åtgärd från riksdagens sida.

Förbud mot samverkan m.m.

Den i propositionen föreslagna lagstiftningen innebär som ovan nämnts att

förbud införs mot vissa former av samverkan mellan näringsidkare inom

livsmedelsområdet. Förbuden skall enligt förslaget avse sådan samverkan mellan

näringsidkare i samma led som innebär att inköp av varor inom landet eller

efterföljande produktion eller försäljning delas upp i kvoter, i geografiska

områden eller i kundkretsar (marknadsdelning), eller att produktionen eller

utbudet av varor inom landet begränsas på annat sätt, eller att underskott vid

försäljning av jordbruksprodukter på export finansieras gemensamt.

I propositionen föreslås vidare att förbudet inte skall gälla undantagslöst.

Förbudet skall således inte tillämpas på förfaranden som bara i begränsad

utsträckning kan påverka konkurrensen på den marknad som det är fråga om i

varje särskilt fall. Därutöver föreslås ett dispensförfarande, som innebär att

marknadsdomstolen -- för en viss tid eller tills vidare -- skall kunna meddela

en näringsidkare tillstånd till ett förfarande som är förbjudet enligt lagen.

I motion N102 (m) yrkas avslag på regeringens förslag såvitt avser förbud mot

exportsamverkan mellan näringsidkare samt nytt förslag i denna del (yrkande 2).

Enligt motionärerna är förslaget när det gäller förbud mot gemensam

exportfinansiering otydligt formulerat och kan förväntas leda till betydande

tolkningssvårigheter.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att avvecklingen av den

kollektiva exportfinansieringen är en central del av livsmedelsreformen. Om

syftet med avvecklingen av de interna marknadsregleringarna skall uppnås är det

enligt utskottets uppfattning av grundläggande betydelse att den kollektiva

exportfinansiering som förekommit inom regleringens ram inte övertas eller på

annat sätt drivs vidare i privat regi. Det är därför enligt utskottets mening

angeläget att ett förbud mot gemensam finansiering av underskott vid export av

jordbruksprodukter införs samtidigt som marknadsregleringen upphör att gälla.

Utskottet kan för sin del inte finna att förslaget i denna del är oklart

formulerat och skulle kunna medföra några betydande tolkningsproblem. Utskottet

har inte heller i övrigt något att erinra mot vare sig de föreslagna förbuden

mot samverkan eller de förslagna möjligheterna till undantag och dispens.

Utskottet förordar sålunda att propositionen bifalls även i nu behandlad del.

Motion N102 yrkande 2 bör följaktligen avslås.

I motion N104 (v) begärs -- med hänvisning till 1990 års riksdagsbeslut om

livsmedelspolitiken -- ett tillkännagivande om hantering av exportvolymer

medelst säljbolag (yrkande 4). Vidare begärs i motionen (yrkande 2) ett

tillkännagivande om att stimulansåtgärder bör vidtas i syfte att öka

marknadstillträdet för inhemska aktörer. Enligt motionärerna bör stor

uppmärksamhet ägnas åt uppföljningen av riksdagens livsmedelspolitiska beslut

vad gäller stimulans till småskalig livsmedelsproduktion och förädling.

Utskottets uttalanden i samband med det livsmedelspolitiska beslutet våren

1990 i fråga om hantering av exportvolymer har redovisats ovan. I beslutet

anslöt sig utskottet också till jordbruksministerns uttalande om att stöd till

den småskaliga livsmedelsindustrin är en viktig del inom ramen för ett utökat

glesbygdsstöd. Utskottet vidhåller dessa uttalanden. Utskottet vill i

sammanhanget också erinra om att en uppföljning av det livsmedelspolitiska

beslutets effekter skall göras och redovisas för riksdagen vid årsskiftet

1994-1995. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion N104

yrkandena 2 och 4 inte bör påkalla någon riksdagens åtgärd.

Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har

jordbruksutskottet ingen erinran.

Stockholm den 2 maj 1991

På jordbruksutskottets vägnar

Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Jan Fransson (s), Håkan Strömberg (s),

Grethe Lundblad (s), Sven Eric Lorentzon (m), Martin Segerstedt (s), Bengt

Rosén (fp), Jens Eriksson (m), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s), Ingvar

Eriksson (m), Sören Norrby (fp), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Kaj

Larsson (s), Ove Karlsson (s) och Hans Lindforss (mp).

Avvikande meningar

1. Lagstiftning om konkurrens inom livsmedelsområdet

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser

att den del av utskottets yttrande som under avsnittet Lagstiftning om

konkurrens på livsmedelsområdet börjar med "Utskottet vidhåller" och under

avsnittet Förbud mot samverkan m.m. slutar med "ingen erinran." bort ha

följande lydelse:

Enligt jordbruksutskottets mening strider förslagen i propositionen mot

riksdagens livsmedelspolitiska beslut våren 1990. Regeringen har sålunda inte

beaktat riksdagens uttalande angående möjligheter till export av tillfälliga

överskottskvantiteter och hur dessa skall finansieras.

Utskottet anser att exportverksamhet måste få bedrivas inom branschvisa

säljbolag utan hinder av konkurrenslagstiftningen. Den föreslagna lagen hindrar

effektivt en sådan verksamhet. Avvecklingen av exportstödet bör ske i samma

takt i Sverige som i omvärlden. Detta innebär att frågan är knuten till

utgången av GATT-förhandlingarna.

Propositionen tillgodoser inte heller riksdagens uttalande i fråga om

lantbrukskooperationens möjligheter att agera för att stabilisera marknaden,

utnyttja kontraktsformer och motverka att årsmånsvariationer slår igenom i

alltför kraftiga interna prisvariationer. Utskottet kan vidare konstatera att

den föreslagna lagstiftningen gäller företag som köper jordbruksprodukter som

omfattas av gränsskyddet. Enligt utskottets mening innebär förslagen en klar

diskriminering av kooperationen som företagsform, eftersom lagstiftningen inte

skall gälla för vare sig koncerndriven verksamhet eller verksamhet inom enskild

förening. Utskottet anser att kooperationen är ett mycket bra och effektivt

komplement till såväl privata företag som offentlig verksamhet. Speciellt

gäller detta i sammanhang där enskilda människor som företagare och/eller

konsumenter har svårt att hävda sig på marknaden, såsom exempelvis

livsmedelsmarknaden.

I sammanhanget vill utskottet också peka på konkurrenssituationen inom

livsmedelssektorn i senare led. Handeln med livsmedel domineras av tre block.

Detta ger en mindre konkurrens. Samtidigt finns misstankar om samarbete mellan

blocken vad gäller prissättning och försök att utestänga nya etableringar. Mot

detta lägger dock regeringen inga förslag till åtgärder i propositionen.

Såsom marknadsdomstolen anfört i sitt remissyttrande över

konkurrenskommitténs betänkande behövs ingen provisorisk konkurrenslagstiftning

för livsmedelsområdet då konkurrenslagen efter den 1 juli 1991 gäller även för

de områden som tidigare omfattades av prisregleringslagen. Alla ur

konsumentsynpunkt eventuella skadliga konkurrensbegränsningar kan då beivras.

Riksdagen har också i det livsmedelspolitiska beslutet uppdragit åt SPK och

jordbruksnämnden att redovisa och rapportera utvecklingen efter avregleringen.

Enligt utskottets mening är det bättre att avvakta konkurrenskommitténs

slutbetänkande och försöka få till stånd en generellt verkande lagstiftning

oberoende av företagsform.

Med det anförda föreslår jordbruksutskottet att riksdagen med bifall till

motionerna N105 och N100 avslår propositionen och begär förslag till samlad

lagstiftning för ökad konkurrens. Genom ställningstagandet blir motionerna

N101--N104 i vissa delar tillgodosedda och bör i övrigt inte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

2. Lagstiftning om konkurrens inom livsmedelsområdet

Annika Åhnberg (v) anser att den del av utskottets yttrande som under

avsnittet Lagstiftning om konkurrens på livsmedelsområdet börjar med "Utskottet

vidhåller" och under avsnittet Förbud mot samverkan m.m. slutar med "ingen

erinran." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är bristen på konkurrens ett stort problem inom

svenskt näringsliv. Bl.a. kan konstateras att den svaga

konkurrenslagstiftningen leder till att näringsfrihetsombudsmannen (NO)

förlorar mål efter mål i marknadsdomstolen när försök görs att stoppa

marknadsdominans av ett företag.

Mot denna bakgrund är utskottet starkt kritiskt till att regeringen i stället

för en skärpt konkurrenslagstiftning generellt väljer att nu ta upp endast en

bransch -- livsmedelsproduktionen -- och bara en mycket begränsad del därav,

nämligen primärproduktionen. Av det totala konsumentpriset på livsmedel utgör

producentpriserna en sjunkande andel. De mellanliggande ledens betydelse ökar.

I såväl konkurrenskommitténs betänkande som regeringens proposition finns

skrivningar om grossist- och detaljhandelsleden, men inga åtgärder föreslås. De

skjuts ständigt på framtiden. För att få en fungerande konkurrens och prispress

måste alla led inom livsmedelssektorn åtgärdas. Utskottet delar uppfattningen

att olika former av marknadsdelning bör förbjudas, men avvisar förslaget

eftersom det utpekar en grupp i stället för att se till helheten.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen med bifall till motion N104

yrkandena 1 och 3 avslår propositionen och begär att regeringen snarast

återkommer med ett generellt förslag till skärpt konkurrenslagstiftning. Genom

ställningstagandet blir motionerna N100--N103 och N105 i vissa delar

tillgodosedda och bör i övrigt inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets mening är emellertid inte skärpt konkurrens tillräckligt

för att tillgodose konsumentintresset i hela dess omfattning.

Konsumentintresset kan inte begränsas till att handla enbart om priset. Det

gäller också i hög grad frågor om kvalitet både i objektiv och subjektiv

mening. Ju längre bort från konsumenten varan produceras, desto mindre kontroll

över tillverkning och innehåll. Detta kan sägas gälla generellt, men i särskilt

hög grad för livsmedel. Livsmedel är ju färskvaror, som bör produceras nära

konsumenten. I riksdagens livsmedelspolitiska beslut framhålls också vikten av

att stimulera till en ökad omfattning av småskalig livsmedelsförädling. I den

period av omställning som det svenska jordbruket nu befinner sig i är det

därför angeläget att stor uppmärksamhet ägnas åt uppföljningen av

riksdagsbeslutet vad gäller stimulans till småskalig livsmedelsproduktion och

förädling.

Med det sagda föreslår utskottet att riksdagen med bifall till motion N104

yrkande 4 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Vad slutligen gäller möjligheten att hantera vissa exportvolymer vill

utskottet hänvisa till 1990 års riksdagsbeslut: "Det måste också finnas

möjligheter att hantera årsmånsvariationer, säsongsvariationer och tillfälliga

exportkvantiteter i övrigt och genom t.ex. branschvisa säljbolag avsätta sådana

tillfälliga exportkvantiteter på världsmarknaden." Utskottet kan konstatera att

många andra länders överskott exporteras med stöd av budgetmedel och

överstatliga medel, och utskottet anser att förändringar bör ske inom ramen för

de internationella förhandlingarna. I riksdagsbeslutet 1990 sades: "-- -- --

bör den grundläggande principen om ömsesidighet -- -- -- gälla även i denna

fråga."

Enligt utskottets mening bör riksdagen med bifall till motion N104 yrkande 2

ge regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Lagstiftning om konkurrens inom livsmedelsområdet

Hans Lindforss (mp) anser att den del av utskottets yttrande som under

avsnittet Lagstiftning om konkurrens på livsmedelsområdet börjar med "Utskottet

tar" och slutar med "riksdagens sida." bort ha följande lydelse:

Enligt jordbruksutskottets mening finns det flera skäl att kritisera den

föreliggande propositionen. Det första skälet är att propositionen saknar varje

spår av konsekvensanalys. Man söker inte ens uppskatta vinsten i form av lägre

matpriser som kan förmodas vara propositionens huvudsyfte.

Redan den genomförda avregleringen kommer med all sannolikhet att leda till

en kraftig nedläggning av de miljövänligare jordbruken och djurhållningen i

skogs- och mellanbygderna. Det finns anledning att befara att den föreslagna

förbudslagstiftningen ytterligare påskyndar denna utveckling. Från

jordbrukarhåll talas om tusentals förlorade arbetstillfällen. -- Utskottet kan

inte acceptera ett förslag av denna art utan konsekvensanalys.

Ett annat skäl är att en konkurrenslagstiftning enligt utskottets mening i

första hand bör vara generell. Utskottet anser att det är önskvärt med en

mångfald mindre företag inom livsmedelsindustrin, gärna i form av

producentkooperativ. Genom avregleringen uppmuntrar staten till detta.

Ytterligare stöd kan vara motiverat för att starta mindre kooperativ med olika

specialiteter.

Enligt utskottets mening bör en annan målsättning för konkurrenspolitiken på

jordbruksområdet gälla än den som har kommit till uttryck i propositionen.

Strävan måste i första hand vara att lagstiftningen, när det gäller förädling

av jordbruksprodukter, bringas i samklang med övrig konkurrenslagstiftning.

Samtidigt måste dock de speciella omständigheterna på jordbruksområdet beaktas.

Jordbruket får ej betraktas som en industriell verksamhet. Vidare bör

konkurrenslagstiftningen på livsmedelsområdet inte bara gälla

producentkooperationen utan även grossistledet och detaljhandeln måste

omfattas.

I likhet med motionärerna i motion N103 anser utskottet att målsättningen bör

vara att statliga ingrepp måste ha sin utgångspunkt i den globala odlings-

och livsmedelssituationen, att jordbruks- och betesmark måste bevaras med

utnyttjande av mer extensiv jordbruksteknik, att djurhållning skall ske i

sådan skala att djurens normala biologiska behov kan tillmötesgås, att

jordbruk i skogs- och mellanbygder samt i Norrland ej får hotas av nedläggning,

att storskaligt jordbruk med oekologiska metoder i bolagsform ej får

förekomma samt att inriktningen bör vara familjejordbruk baserat på bo- och

brukarplikt.

Vad utskottet med bifall till motion N103 sålunda anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

4. Förbud mot samverkan m.m.

Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla m) anser att den

del av utskottets yttrande som under avsnittet Förbud mot samverkan m.m. börjar

med "Utskottet vill" och slutar med "följaktligen avslås." bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottet finns det mycket som tyder på att konkurrensförhållandena

har försämrats genom marknadsdelningar på produktionssidan. Utskottet är därför

positivt till att den föreslagna lagstiftningen förbjuder ett sådant

förfarande. Ett sådant förbud främjar ökad konkurrens, vilket är till gagn för

konsumenterna.

Utskottet är däremot tveksamt till det föreslagna förbudet mot kollektiv

exportfinansiering. Enligt utskottets mening är lagförslaget i denna del oklart

och kan därför förväntas leda till betydande tolkningssvårigheter. Vissa

uttalanden i propositionen ger enligt utskottets mening vid handen att visst

utrymme kan skapas för gemensam exportfinansiering mellan de samverkande

företagen. Ett system med gemensamma säljbolag innebär i realiteten att

säljbolaget kan komma att behöva avyttra produkter till priser som kan

understiga den svenska prisnivån. Eftersom inte alla utbjudna volymer av en

produkt kan förväntas avyttras till samma pris uppstår en form av gemensam

täckning av säljbolagets förluster. Genom andra uttalanden i propositionen

förefaller det dock som om ovannämnda förfarande omöjliggörs. Regeringen

skriver nämligen:

Om verksamheten exempelvis innebär att producenterna på nationell nivå

kollektivt bär förluster vid export strider förfarandet i princip mot de här

föreslagna förbuden. Varje förening måste själv bära sina förluster vid

produktion av överskott.

Enligt utskottets mening förefaller det -- vid exempelvis spannmålsexport --

svårt att kunna tillfredsställa detta krav med mindre än att varje företag

(eller förening) själv svarar för exporten. Utskottet kan inte acceptera ett

lagförslag som sannolikt kommer att ge upphov till avsevärda tolkningsproblem,

utan anser att förslaget i denna del behöver omarbetas.

Utskottet anser också att det finns skäl att rikta kritik mot förslaget om

undantag från förbuden. Förslaget är alltför oprecist och kan därför medföra

betydande gränsdragningsproblem. Även den föreslagna möjligheten till dispens

inger enligt utskottets mening betänkligheter. Utskottet anser nämligen att

bestämmelsens utformning möjliggör ett stort mått av godtycke. Ett sådant

förhållande är utskottet inte utan vidare berett att godta.

Sammanfattningsvis anser utskottet att lagförslaget, som syftar till att öka

konkurrensen, med föreslagen konstruktion får motsatt effekt. De små företagen

hotas att slås ut, och en oönskad koncentration uppstår då på marknaden. Denna

och andra oönskade sidoeffekter av lagreglering av samverkan mellan

näringsidkare måste enligt utskottets mening noggrant analyseras innan

riksdagen kan fatta beslut i frågan.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen med bifall till motion N102

yrkande 2 avslår propositionen såvitt gäller förbud mot exportsamverkan mellan

näringsidkare, undantag från förbuden och dipensförfarandet samt begär nytt

förslag i dessa delar.

Innehåll

Ärendet1

Sammanfattning1

Proposition 1990/91:872

Proposition 1990/91:1472

Förslag2

Huvudsaklig innebörd3

Motionerna3

Utskottet7

Allmänt om en stärkt konkurrenspolitik7

Gällande lagstiftning7

Konkurrenskommittén8

Riktlinjerna för konkurrenspolitiken9

Särskilda frågor med anknytning till lagstiftningen12

Dominerande ställning12

Företagsförvärv m.m.12

Monopolverksamhet14

Arbetsrättslig anknytning14

Myndighetsstrukturen på konkurrensområdet15

Bygg- och bosektorerna16

Livsmedelsområdet18

Utredningar om livsmedelspriserna m.m. 118

Lagstiftningsfrågor23

Inledning23

Förbud mot konkurrensbegränsning på jordbruksområdet -- allmänt24

Finansiering av export31

Marknadsdelning m.m.; undantagsbestämmelse34

Sammanfattande ställningstagande36

Övrigt37

Hemställan38

Reservationer

1. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (m, fp, c)40

2. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (v)42

3. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (mp)43

4. Kontroll av fusioner (c, mp)44

5. Uppbrytande av existerande företag (m, fp, c)45

6. Uppbrytande av existerande företag (v, mp)45

7. Monopolverksamhet (mp)46

8. Arbetsrättslig anknytning (m, fp, c)47

9. Myndighetsstrukturen på konkurrensområdet (m, fp, c, mp)47

10. Bygg- och bosektorerna (c, v, mp)48

11. Kvalitetskrav på byggprodukter (v)49

12. Utredningar om livsmedelspriserna (c, v, mp)49

13. Skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna (m, fp)50

14. Skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna (c, v, mp)51

15. Konsumenternas kostnader för livsmedelssektorns marknadsföringsåtgärder

(v, mp)51

16. Avregleringens effekter på sockernäringen (c)52

17. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (m)53

18. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (c, v)54

19. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (mp)56

20. Ökat marknadstillträde (m, c, mp)57

21. Ökat marknadstillträde (v)58

22. Jordbrukspolitikens förhållande till konkurrenslagstiftningen (mp)58

Bilaga

Jordbruksutskottets yttrande 1990/91:JoU8y60

Motionerna

De motioner som har väckts med anledning av proposition 1990/91:87 och

behandlas här är följande:

1990/91:N18 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av

helhetssyn på konkurrensen inom livsmedelssektorn.

1990/91:N19 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sund

konkurrens,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

kvalitetsanspråk på byggprodukter vid en harmonisering och förenkling av

systemet med provning och godkännande.

1990/91:N24 av Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrenslagstiftningen.

1990/91:N32 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt gäller yrkandena att riksdagen

14. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

utformningen av myndighetsstrukturen på konkurrensområdet,

15. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

insatser för att skapa fungerande marknader.

1990/91:N34 av Carl Bildt m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (12) att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående vikten

av en effektiv konkurrenslagstiftning.

1990/91:N42 av Inger Schörling m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandena att

riksdagen

8. som sin mening ger regeringen till känna vad i avsnitt 4.1 [i motionen]

anförts om monopolproblematiken,

9. som sin mening ger regeringen till känna att en parlamentarisk utredning

bör tillsättas för att utreda monopolproblematiken och föreslå principer för

kontroll av monopol,

14. som sin mening ger regeringen till känna vad i avsnitt 5.1 anförts om

konkurrens och samarbete,

15. som sin mening ger regeringen till känna vad i avsnitt 5.2 anförts om

konkurrens på livsmedelsområdet,

30. avslår regeringens förslag under kapitel 10 punkt 50.

De motioner som har väckts med anledning av proposition 1990/91:147 och

behandlas här är följande:

1990/91:N100 av Stina Gustavsson och Kersti Johansson (c) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1990/91:147.

1990/91:N101 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen

om konkurrens på livsmedelsområdet systematiskt utformas så att man ej

diskriminerar en företagsform framför en annan.

1990/91:N102 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående

ett sänkt skattetrycks betydelse för sänkta matpriser,

2. med avslag på regeringens förslag i denna del hos regeringen begär nytt

förslag till förbud mot exportsamverkan mellan näringsidkare.

1990/91:N103 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna att en konkurrenslag beträffande

förädling och försäljning av jordbruksprodukter skall samordnas med övrig

konkurrenslagstiftning, särskilt när det gäller livsmedelshandeln innan

föreliggande lagstiftning träder i kraft,

2. som sin mening ger regeringen till känna de principer som enligt motionen

bör vara vägledande vid utformning av konkurrensregler på jordbruksområdet,

3. som sin mening ger regeringen till känna att en konsekvensanalys av lagens

verkningar skall föreligga innan den träder i kraft.

1990/91:N104 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

1. avslår proposition 1990/91:147,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

stimulansåtgärder i syfte att öka marknadstillträdet för inhemska aktörer,

3. hos regeringen begär förslag om en samlad konkurrenslagstiftning enligt

vad som sägs i motionen,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

exportvolymer och säljbolag.

1990/91:N105 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

1. avslår proposition 1990/91:147,

2. hos regeringen begär förslag till en samlad lagstiftning för ökad

konkurrens.

De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här är följande:

1990/91:N206 av Mona Saint Cyr (m) vari -- med motivering i motion

1990/91:Bo503 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om den fullständiga bilden av och orsakssammanhangen

kring de höga matpriserna i Sverige.

1990/91:N225 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med motivering i motion

1990/91:A208 -- såvitt gäller yrkandet (9) att riksdagen hos regeringen begär

förslag om regler för kontroll av fusioner mellan stora företag så att fusioner

inte leder till monopol och stark ägarkoncentration.

1990/91:N251 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär förslag till sådan ändring i konkurrenslagen att

förbudet mot anbudskarteller skärps,

2. hos regeringen begär förslag till sådan ändring i konkurrenslagen att

horisontellt prissamarbete och gemensamma prislistor inom en bransch

förhindras.

1990/91:N267 av Arne Andersson i Gamleby m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av

kostnadsutvecklingen inom förädling, distribution och handel.

1990/91:N268 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att näringsfrihetsombudsmannen och statens pris-

och konkurrensverk får i uppdrag att granska effekterna av det monopol som

råder på sockernäringens område.

1990/91:N288 av Lars Werner m.fl. (v) såvitt gäller yrkandena -- med

motivering i motion 1990/91:Jo514 -- att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet

av skärpt konkurrenslagstiftning med skärpta sanktionsmöjligheter.

2. hos regeringen begär en utredning som klarlägger konsumenternas kostnader

för reklam, extrapriser, rabattkupongsystem m.fl. marknadsföringsåtgärder inom

livsmedelssektorn.

1990/91:N289 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med motivering i motion

1990/91:Bo224 -- yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder

mot monopol och karteller inom bygg- och byggmaterialbranschen.

1990/91:N292 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandena att

riksdagen

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den

europeiska gemenskapens betydelse för ökad konkurrens,

3. hos regeringen begär förslag till skärpt konkurrenslagstiftning i enlighet

med vad i motionen anförts,

5. hos regeringen begär förslag till lag mot marknadsdelning och visst annat

samarbete på jordbruksområdet i enlighet med vad i motionen anförts,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri

prissättning.

1990/91:N294 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari -- med motivering i motion

1990/91:L716 -- yrkas att riksdagen begär att regeringen utfärdar

tilläggsdirektiv till utredningen om förstärkt konkurrenspolitik i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1990/91:N295 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med motivering i motion

1990/91:Bo225 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ökad konkurrens och mångfald inom bygg-

och byggmaterialbranschen.

1990/91:N309 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsskyddets

avveckling samt information om de svenska livsmedelsprisernas grundorsaker.

1990/91:N321 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari -- med motivering i motion

1990/91:Jo253 -- yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

konkurrenslagstiftningen.

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

utredning om konkurrensen inom förädlings- och grossistleden och dess inverkan

på livsmedelspriset.

1990/91:N345 av Anita Jönsson och Ingegerd Wärnersson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av ändring i konkurrrenslagstiftningen i syfte att begränsa

kostnadsökningarna inom boendet.

1990/91:N346 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär förslag om skärpt konkurrenslagstiftning enligt vad

som anförts i motionen,

2. hos regeringen begär förslag om hur man kan dela upp existerande företag

med monopolställning.

1990/91:N349 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av nya

normer och etiska regler samt informationsinsatser för livsmedelsbranschen.

1990/91:N357 av Per Westerberg m.fl. (m) såvitt gäller yrkandena att

riksdagen

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri

konkurrens,

8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

konkurrensmyndigheternas bevakningsuppgifter,

9. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående

konkurrenslagstiftningen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att öppna servicesektorn för konkurrens.

1990/91:N375 av Agne Hansson m.fl. (c) vari -- med motivering i motion

1990/91:Bo253 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av stabilare spelregler och ökad konkurrens.

Utskottet

Allmänt om en stärkt konkurrenspolitik

Gällande lagstiftning

Den nuvarande konkurrenslagen (1982:729) trädde i kraft år 1983 och innebar i

förhållande till tidigare lagstiftning skärpningar på flera punkter. Lagen

syftar till att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom

näringslivet. Marknadsdomstolen skall kunna vidta åtgärder mot en näringsidkare

som genom en konkurrensbegränsning föranleder s.k. skadlig verkan, dvs. en

verkan som är negativ från samhällssynpunkt. Lagen bygger på grundtanken att en

fungerande konkurrens bidrar till effektiviteten i näringslivet och samtidigt

verkar prispressande. Ytterst är det konsumentkollektivets, dvs.

samhällsmedborgarnas, intresse som lagen skall skydda.

Med näringsidkare menas var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av

ekonomisk art. Begreppet omfattar såväl fysiska som juridiska personer liksom

statliga och kommunala organ som driver näring.

Samhällsingripanden mot konkurrensbegränsningar sker enligt endera av två

principer, förbudsprincipen och missbruksprincipen. Förbudsprincipen gäller

förfaranden som anses generellt ha skadlig verkan. I konkurrenslagen finns två

straffsanktionerade förbud, nämligen mot bruttopriser och mot anbudskarteller.

Missbruksprincipen innebär att lagstiftaren ger konkurrensmyndigheterna

befogenhet att ingripa när det i ett enskilt fall kan visas att en

näringsidkare framkallar skadlig verkan genom en konkurrensbegränsning. Denna

princip kommer till uttryck i 2 § konkurrenslagen (generalklausulen). Lagens

regler om förvärvskontroll, som var en nyhet i 1983 års lagstiftning, är

kopplade till denna bestämmelse. Konkurrenslagens räckvidd begränsas på olika

sätt. Lagen kan exempelvis inte åberopas mot offentliga regleringar med

konkurrensbegränsande verkningar.

Marknadsdomstolens handläggning sker efter ansökan. En sådan kan göras

antingen av näringsfrihetsombudsmannen (NO) eller av bl.a. en näringsidkare som

är berörd av konkurrensbegränsningen. Åtal för brott mot förbuden väcks vid

allmän domstol efter medgivande av NO.

Konkurrenslagen kompletteras bl.a. genom instruktionerna för

konkurrensmyndigheterna. Såväl NO som statens pris- och konkurrensverk (SPK)

har t.ex. vissa bevakningsuppgifter när det gäller verkningarna från

konkurrenssynpunkt av offentliga regleringar.

Konkurrenskommittén

Enligt regeringens bemyndigande tillkallade chefen för civildepartementet år

1989 en kommitté med uppgift att utreda hur konkurrenspolitiken ytterligare kan

förstärkas. En utförlig redovisning av kommitténs uppdrag (dir. 1989:12) har

lämnats i utskottets betänkande 1988/89:NU32 (s. 7--9). Kommitténs uppgift är

sammanfattningsvis att kartlägga och analysera olika delar i ekonomin, främst

de reglerade sektorerna såsom livsmedels-, transport- samt bygg- och

bosektorerna. Vidare skall kommittén överväga behovet av skärpningar i

konkurrenslagen i fråga om vissa slag av konkurrensbegränsningar. Bl.a skall en

översyn av nu gällande förbud mot bruttopriser och anbudssamverkan göras;

kommittén skall också överväga behovet av nya förbud. I direktiven erinras om

vissa förslag som lades fram i betänkandet (SOU 1978:9) Ny

konkurrensbegränsningslag, nämligen om förbud mot priskarteller och mot

marknadsdelningskarteller, men som sedermera inte kom att läggas till grund för

lagstiftning. Reglerna om företagsförvärv skall utvärderas. Också

handläggningsordningen och sanktionssystemen hör till de frågor som kommittén

skall se över. Utvecklingen inom EG anges vara en central fråga för kommittén,

som härvidlag skall överväga om särskilda krav på den svenska lagstiftningen

kan vara påkallade.

En annan fråga för kommittén gäller prisinformation till konsumenter. Vidare

har kommittén sedermera getts i uppdrag att särskilt beakta kooperationens

särart i samband med konkurrenslagstiftningen. Kommittén har också ålagts att

göra en översyn av den offentliga verksamheten, särskilt vad gäller den

kommunala delen.

Konkurrenskommittén har hittills lagt fram följande delbetänkanden och

rapporter, nämligen Konkurrensen inom livsmedelssektorn (SOU 1990:25),

Konkurrens i inrikesflyget (SOU 1990:58), Konkurrensen inom bygg-/bosektorn

(SOU 1990:62), Prisinformation till konsumenter (SOU 1990:106), Kommunala

entreprenader (SOU 1991:26) och Konkurrensen i Sverige (SOU 1991:28; 2 delar).

Kommittén väntas avlämna sitt slutbetänkande under sommaren 1991.

Riktlinjer för konkurrenslagstiftning m.m.

Behovet av en ökad konkurrens -- såväl generellt som på särskilda områden --

liksom riktlinjer för en skärpt konkurrenspolitik har nyligen berörts i flera

propositioner.

I proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt sägs inledningsvis

(s. 184--186) att konkurrensförhållandena spelar en avgörande roll för

möjligheterna att öka tillväxten i svensk ekonomi och att varaktigt få till

stånd en långsammare prisökningstakt.

Det effektivaste medlet att nå en ökad konkurrens är en fri utrikeshandel.

Regeringen betonar vikten av att den internationella handeln ytterligare

främjas; den gemensamma grundsynen bör vara att konkurrensen skall vara fri

länderna emellan. När det gäller relationerna till vår omvärld hänvisar

regeringen till de överläggningar som förs mellan EG och EFTA-länderna om ett

EES-avtal och som bl.a. går ut på gemensamma konkurrensregler. Vidare erinrar

regeringen om det erbjudande om minskat jordbruksstöd som Sverige har lämnat i

GATT.

Åtgärder som avser inhemska förhållanden går ut på en fortsatt avveckling av

olika slags regleringar, anför regeringen vidare. Det hänvisas också till

förslaget om ökade resurser om 5 milj.kr. för budgetåret 1991/92 till NO och

SPK (prop. 1990/91:100 bil. 13, 1990/91:NU22). Regeringen erinrar också om att

den nu verksamma konkurrenskommittén inom kort förväntas lägga fram sitt

slutbetänkande.

I det allmänna avsnittet tar regeringen också upp frågan om en särskild

konkurrenslagstiftning på jordbruksområdet. Detta ämne behandlar utskottet i

det följande (s. 23). I propositionen läggs konkurrensaspekter också på en rad

andra områden. Dessa rör bl.a. lagstiftningsfrågor som behandlas i andra

sammanhang. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner de angivna riktlinjerna

för konkurrenspolitiken.

Regeringen har vidare i kompletteringspropositionen för budgetåret 1991/92

(prop. 1990/91:150 s. 23--25) presenterat initiativ som syftar till en stärkt

inhemsk konkurrens. Sålunda aviseras förslag till riksdagen om ny konkurrenslag

under budetgetåret 1991/92. Härvid kan förutses skärpta regler beträffande

prissamverkan och marknadsdelning liksom en stärkt ställning för

konkurrensmyndigheterna, anför regeringen. Vidare anmäler regeringen sin avsikt

att lägga fram förslag om avreglering av inrikesflyget. Ökad tillgänglighet för

producenter i fråga om infrastrukturen -- såsom järnvägar och elförsörjning --

är angelägen, betonar regeringen som även i detta hänseende aviserar åtgärder.

Vidare erinrar regeringen om den skärpta konkurrens inom bygg- och bosektorerna

som blir följden av en EG-harmonisering m.m.

Också i detta sammanhang understryker regeringen att det effektivaste sättet

att öka konkurrensen och förhindra inhemska monopol att upprätthålla är en fri

utrikeshandel. Den svenska anknytningen till den europeiska inre marknaden har

sin största betydelse genom att den skapar förutsättningar för ökad konkurrens.

Harmonisering av konkurrensregler och konkurrenslagar är en central del av

EES-avtalet, framhålls det.

I en nyligen framlagd proposition (1990/91:146) om ändring i plan- och

bygglagen (1987:10, PBL), m.m. anförs (s. 22--24) att en tillämpning av PBL i

enlighet med de i förarbetena uttalade intentionerna ger goda förutsättningar

för en prövning av lämpligheten av markens användning för olika ändamål --

t.ex. för butiksetableringar -- utan att konkurrensen i något väsentligt

avseende sätts ur spel. Kommunerna bör, heter det vidare, vid sin prövning av

olika etableringar noga beakta behovet av att konkurrensen förstärks inom

handeln och då särskilt inom livsmedelsområdet. Regeringen anser därmed inte

att det är behövligt att konkurrens anges som ett s.k. allmänt intresse i 2

kap. PBL.

Motioner om riktlinjer för konkurrenspolitiken har väckts från samtliga

partier.

Fri konkurrens har blivit ett honnörsord, heter det i motion 1990/91:N34 (m);

de flesta säger sig vara för fri konkurrens. Socialdemokraterna är emellertid i

verkligheten beredda att inskränka konkurrensen, hävdar motionärerna. De pekar

på en rad konkreta förslag som har förts fram av moderata samlingspartiet,

syftande till en skärpt konkurrens. Särskilt berör de den nationella

konkurrenslagstiftningen, som de anser vara för svår att tillämpa. Den framtida

lagstiftningen borde utformas utifrån samma principer som styr EGs regelverk.

Riksdagen borde därför göra ett uttalande till regeringen om vikten av en

effektiv konkurrenslagstiftning. Också i motion 1990/91:N357 (m) tas

principiella frågor om den fria konkurrensens betydelse upp. En stark

marknadsekonomi är ett viktigt inslag i en politik som går ut på att förbättra

de allmänna villkoren för näringslivet, anför motionärerna. Endast sådana

företag som har fått växa och bli stabila utan skyddd av protektionism eller

andra konkurrenssnedvridande förutsättningar kan med framgång konkurrera på de

utländska marknaderna, hävdar de. Den svenska konkurrenslagstiftningen framstår

emellertid som svag i jämförelse med lagstiftningen i vår omvärld. Skärpta

regler bör därför övervägas, uttalar motionärerna. Också servicesektorn bör

öppnas för fri konkurrens. Motionärerna menar härvidlag att kommunpolitikernas

tillämpning av PBL inskränker den fria etableringsrätten på ett sätt som skadar

konsumentintresset. Även frågan om myndigheternas, främst NOs och

marknadsdomstolens, bevakningsuppgifter tas upp. Förhållandena inom

detaljhandeln föranleder ett krav i motionen på att myndigheterna skall få ökad

möjlighet att ingripa mot leveransvägran och andra leveranssvårigheter. Även

prissamverkan mellan näringsidkare bör i högre grad uppmärksammas, anser

motionärerna.

Motsvarande synpunkter om konkurrensens betydelse för konsumenternas bästa

förs fram i motion 1990/91:N292 (fp). Närmandet till den europeiska gemenskapen

förutsätts få stor betydelse för en ökad konkurrens men också en effektivare

inhemsk konkurrenslagstiftning. Motionärerna finner ett behov av ett skärpt

konkurrenstryck både när det gäller den offentliga sektorn och det privata

näringslivet. En stark ställning för konsumenterna förutsätter att den

offentliga sektorn i större utsträckning präglas av marknadstänkande.

Offentligt finansierade tjänster behöver inte vara offentligt producerade, sägs

det. Verksamhet som måste ombesörjas inom den offentliga sektorn bör bedrivas

inom ett regelsystem som har tillkommit för denna sektor, anför motionärerna.

De riktar samtidigt kritik mot den ökade bolagiseringen av kommunal verksamhet.

Kommunerna bör styras av regler som medger effektivitet även utan att

aktiebolagsformen utnyttjas. Inte heller i näringslivet är konkurrensen

tillräckligt effektiv, menar motionärerna och hänvisar bl.a. till den mängd

konkurrensbegränsande avtal som finns införda i SPKs kartellregister. Den fria

prissättningens betydelse berörs också; en reglering av marknadens

prissättningsmetoder skulle innebära ett avsteg från principen om den fria

konkurrensen, heter det.

Insatser för fungerande marknader efterlyses i motion 1990/91:N32 (c). Ett av

de mest fundamentala strukturfelen i den svenska ekonomin sägs vara att miljö

och knappa resurser i stort sett betraktas som fria nyttigheter. Detta leder

till resursslöseri och miljöförstöring. Motionärerna finner det anmärkningsvärt

att regeringens förslag till avreglering främst avser näringar som arbetar med

förnybara resurser -- såsom jordbruk och skogsbruk. Det finns enligt deras

uppfattning en rad andra områden som skulle vara betjänta av åtgärder för

fungerande marknader. Bl.a. borde miljöavgifter införas liksom fusionskontroll.

Vidare borde monopolen i fråga om börsverksamhet och arbetsförmedling upphävas.

En ökad konkurrens inom särskilt bygg- och bostadssektorn och inrikesflyget

betecknas som nödvändig. I en aktiv konkurrenspolitik ingår vidare att -- genom

stimulanser till ökat sparande -- underlätta nyföretagandet i landet, anser

motionärerna. Också de riktar kritik mot PBL. Denna lag borde ändras så att

etablering av små livsmedelsbutiker i bostadsområdena gynnas.

Sett i ett internationellt pespektiv är den svenska konkurrenslagstiftningen

svag, hävdas i motion 1990/91:N288 (v). Det förefaller t.o.m. som om

monopolisering och storskalighet gynnas, anförs det. Kritik riktas mot att

konkurrenskommittén ännu inte har presenterat förslag som rör viktiga

konsumentintressen, t.ex. bestämmelser som innebär att horisontellt

prissamarbete kan förhindras. Samma tankegångar rörande "tandlösheten" hos den

svenska konkurrenslagstiftningen återkommer i motion 1990/91:N346 (v).

En delvis annorlunda infallsvinkel på konkurrensfrågorna präglar motion

1990/91:N42 (mp). I denna varnas för en övertro på marknadsmekanismen och

konkurrens som enda medel att styra samhällsutvecklingen. Först efter det att

staten har fyllt sin viktiga uppgift att modifiera marknadens funktionssätt bör

tillgång och efterfrågan få styras av marknaden, anförs det. Miljöpartiet anser

att samarbete är en minst lika viktig metod att åstadkomma kreativitet och

utveckling som konkurrens. Riksdagen borde i ett uttalande ge regeringen till

känna vad som anförts i motionen. Samtidigt borde riksdagen avvisa de

riktlinjer för konkurrenspolitiken som regeringen har förordat i propositionen

om tillväxt.

Upphovsmännen till motion 1990/91:N19 (s) ansluter sig till vad som i den

näringspolitiska propositionen sägs om åtgärder för ökad konkurrens. De vill

emellertid understryka att konkurrensen måste vara sund. Strävandena bör, anför

de, inriktas på att förhindra att företag -- genom att åsidosätta sina

skyldigheter mot samhället -- otillbörligt skaffar sig konkurrensfördelar och

därigenom slår ut seriösa företag. Med utgångspunkt i förhållandena inom

byggsektorn argumenteras i motion 1990/91:N251 (s) för en skärpning av

konkurrenslagens bestämmelser när det gäller samverkan mellan konkurrenter i

samma led. Sålunda begärs ändringar av bestämmelserna om anbudskarteller och om

övrigt prissamarbete, t.ex. i form av gemensamma prislistor.

I de nu behandlade motionerna förs fram en rad förslag till åtgärder för

förstärkning av konkurrensen i Sverige. Utskottet finner att uppslagen och

synpunkterna i stor utsträckning gäller åtgärder som redan har förverkligats

eller avses bli genomförda eller som är föremål för konkurrenskommitténs

överväganden. Något initiativ av riksdagen i dessa frågor ter sig därför inte

meningsfullt. Med det sagda godtar utskottet de i proposition 1990/91:87

angivna riktlinjerna för konkurrenspolitiken. Motionerna 1990/91:N34 (m),

1990/91:N357 (m), 1990/91:N292 (fp), 1990/91:N32 (c), 1990/91:N288 (v),

1990/91:N346 (v), 1990/91:N42 (mp), 1990/91:N19 (s) samt 1990/91:N251 (s)

avstyrks därmed i berörda delar.

Särskilda frågor med anknytning till lagstiftningen

Dominerande ställning

Företagsförvärv m.m.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om regler för kontroll av

fusioner mellan stora företag, så att fusioner inte leder till monopol och

stark ägarkoncentration, heter det i motion 1990/91:N225 (c). EGs hösten 1990

införda förordning om fusionskontroll åberopas. Som exempel på vad motionärerna

betecknar som den svenska fusionsgaloppen anges SCAs köp av delar av MoDo.

Regeringen har intagit en ljum inställning till centerpartiets upprepade krav

på att fusionskontroll vid företagsförvärv skall införas också i Sverige, är

innebörden i motionen.

Regler om fusionskontroll infördes som en nyhet i 1982 års konkurrenslag

(prop. 1981/82:165, NU 1981/82:55). Uppgiften härom har redovisats i tidigare

betänkanden -- senast förra våren (1989/90:NU30 s. 82 f.) -- när

motionsyrkanden (c) av samma innebörd har behandlats. Härvid lämnades en

utförlig beskrivning av både det svenska systemet och EGs system för

fusionskontroll. Såväl före som efter lagändringen har NO prövat ett stort

antal förvärv. Under år 1989 granskade NO ett åttiotal och under år 1990 ett

sjuttiotal förvärv. I flertalet fall har NO lämnat förvärvet utan åtgärd,

ibland efter det att företagen har gjort åtaganden som undanröjer befarade

skadeverkningar. Fyra förvärv har efter den nya lagens införande avgjorts av

marknadsdomstolen. Dessa har avsett branscherna för färg, kontorsvaror,

blekkemikalier till pappersindustrin och slakteriprodukter. I samtliga fall har

NOs talan avvisats med hänvisning till att förvärven inte medförde skadlig

verkan i konkurrenslagens mening. Ytterligare ett fall -- som gäller en fusion

i mejeribranschen -- har nyligen förts till marknadsdomstolen av NO.

En väl fungerande konkurrens i näringslivet är, enligt utskottets mening, en

förutsättning för att en dämpning av inflationen och en ökad tillväxt i

ekonomin skall kunna åstadkommas.

Utskottet instämmer i de farhågor för effekterna av den allt starkare

koncentrationen inom näringslivet som framkommer i motionen. På vissa marknader

kan befaras att dominansen från ett eller ett fåtal företag innebär att

konkurrensen i inte oväsentlig utsträckning påverkas negativt. Enligt

utskottets mening är det angeläget att frågan om konkurrenslagens effektivitet

beträffande förvärvsreglerna prövas. Detta framstår som särskilt angeläget mot

bakgrund av EGs nyligen införda system för fusionskontroll.

Såsom utskottet har beskrivit i det föregående (s. 8) har konkurrenskommittén

i uppdrag att utvärdera hur konkurrenslagens regler om förvärvsprövning har

fungerat i praktisk tillämpning och om lagens syfte -- nämligen att främja en

från allmän synpunkt önskvärd konkurrens i näringslivet -- har uppnåtts i detta

avseende. Det är, anser utskottet, motiverat att konkurrenkommitténs

ställningstaganden i denna fråga avvaktas. Dess slutbetänkande väntas föreligga

inom kort. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion 1990/91:N225 (c) i nu

aktuell del.

Ett steg längre vill man gå i motion 1990/91:N346 (v). Däri anförs att

riksdagen hos regeringen bör begära förslag om hur möjligheten till

uppbrytande av existerande företag med monopolställning skulle kunna

lagfästas. NO drar fall efter fall av monopolisering till marknadsdomstolen och

förlorar varje gång, anförs det. Eka Nobels förvärv av Stora Kemi, vilket

innebar att Eka Nobel fick 92 % av marknaden för blekkemikalier till

pappersindustrin, är det senaste exemplet.

I det föregående har refererats de direktiv som gäller konkurrenskommitténs

arbete. De nu gällande reglerna för företagsförvärv skall utvärderas. Detta

gäller bl.a. det s.k. dominansbegreppet, dvs. att ett förvärv leder till eller

förstärker en redan dominerande ställning. En annan fråga rör möjligheten att

påverka företagsstrukturen genom att bryta upp existerande

företagskonstruktioner. Härvid skall uppmärksamheten ägnas främst åt områden

med monopol och stark koncentration. Ett förslag av motsvarande slag hade lagts

fram av den förra konkurrensutredningen (SOU 1978:9), men fördes inte vidare i

lagstiftningen. Även frågan om gällande tidsfrister för handläggningen hos NO

och marknadsdomstolen skall ses över.

Utskottet konstaterar att i konkurrenskommitténs uppgifter ingår att ta

ställning till frågan om möjligheten för ett statligt organ att -- genom

uppbrytande av existerande företag -- påverka företagsstrukturen på områden med

bristande konkurrens som har uppkommit till följd av exempelvis monopol

'

eller stark koncentration i övrigt. Mot denna bakgrund finner utskottet inte

skäl för riksdagen att nu ta initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därmed

motion 1990/91:N346 (v).

Monopolverksamhet

De problem av olika slag som är förknippade med monopol -- i huvudsak

offentliga och ofta s.k. naturliga eller tekniska -- har uppmärksammats i

motion 1990/91:N42 (mp). Ett tillkännagivande till regeringen om vad som anges

vara monopolproblematiken begärs. Även en parlamentarisk utredning med uppgift

att bl.a. lägga fram förslag om kontroll av sådana monopol är angelägen, anförs

det. Den maktkoncentration som uppstår när de statliga verken utökar sitt

arbetsområde -- exempelvis genom utvidgning av sortimentet -- i konkurrens med

andra företag bör nu bromsas, anser motionärerna. Demokratiaspekter bör

särskilt beaktas i samband med utredningen.

I budgetpropositionen år 1991 (prop. 1990/91:100 bil. 2) har regeringen

behandlat härmed sammanhängande frågor. Under rubriken Viss statlig

affärsverksamhet sägs (s. 30 f.) bl.a. att riktlinjer för val av

verksamhetsform för konkurrensutsatt affärsverksamhet hos

förvaltningsmyndigheterna skall utredas. Riksrevisionsverket anges som lämpligt

utredningsorgan. Under rubriken Utnyttjande av konkurrens och marknadskrafter i

offentlig sektor anförs (s. 32 f.) bl.a. att ett alternativ till privatisering

är att skapa marknadsliknande lösningar inom den offentliga sektorn genom att

skilja på rollerna som beställare och producent.

En uppgift i konkurrenskommitténs fortsatta arbete är att uppmärksamma även

sektorer på det offentliga området där ökad konkurrens och mekanismer som

stimulerar effektiv resurshushållning kan förenas med och ofta främja de

samhälleliga målen på området. Enligt vad utskottet har erfarit kan ett

särskilt betänkande rörande kommunala frågor emotses.

Med hänvisning till vad som anförts och till pågående och aviserad

utredningsverksamhet avstyrker utskottet motion 1990/91:N42 (mp) i berörd del.

Arbetsrättslig anknytning

Fackliga förbud mot företag att ta vissa arbeten kan inte accepteras, heter

det i motion 1990/91:N294 (m). Det begärs därför att konkurrenskommittén får

tilläggsdirektiv att föreslå åtgärder för att konkurrenshinder genom

arbetsmarknadslagstiftning inte skall uppkomma.

Av motionen framgår inte klart om, enligt motionärernas uppfattning,

ingripande från konkurrenssynpunkt bör kunna göras mot ett förfarande med stöd

av bestämmelser i kollektivavtal eller i den arbetsrättsliga lagstiftningen

eller om ingripandet bör avse fackliga åtgärder utan stöd av avtal eller lag.

Enligt konkurrenslagen kan ingripande inte ske mot villkor i avtal som gäller

lön och andra arbetsvillkor (41 §). Stadgandet innebär emellertid inte något

hinder mot att det görs ingripanden mot andra villkor i kollektivavtal som kan

ha konkurrensbegränsande effekter, exempelvis bestämmelser om prissättning

gentemot kunder. År 1989 avgjorde marknadsdomstolen ett ärende med

arbetsrättslig anknytning. Det rörde vissa bestämmelser i ett kollektivavtal

för måleriyrket. När dessa bestämmelser tillämpades på näringsidkare utan

anställda kom det att få vissa konkurrenshämmande effekter. Inledningsvis

prövade domstolen frågan om ärendet rörde "arbetsvillkor" enligt den nyss

nämnda bestämmelsen i konkurrenslagen. Den fann att så inte var fallet och

kunde därför i sak bedöma effekterna från konkurrenssynpunkt. Därvid kom

domstolen till slutsatsen att själva tillämpningen av kollektivavtalet medförde

sådan skadlig verkan som avses i lagen, genom att den försvårade för

näringsidkare utan anställda att åta sig arbetsobjekt över en viss storlek.

Domstolen meddelade förbud mot visst angivet beteende på marknaden.

En reglering som statsmakterna har ställt sig bakom är av naturliga skäl inte

av den art att den därav föranledda konkurrensbegränsningen är otillbörlig från

allmän synpunkt, vilket är ett kriterium som ställs upp för att ingripande

skall kunna ske enligt konkurrenslagen. Uttalanden härom finns i förarbetena

till konkurrenslagen (prop. 1981/82:165 s. 177--187). Där sägs också att ett

viktigt led i den konkurrensfrämjande politiken måste vara en ständig prövning

och omprövning i dessa avseenden. NO har enligt sin instruktion (1988:1582) i

uppdrag att bevaka att offentliga regleringar inte i onödan hindrar eller

försvårar konkurrens. I vissa fall har NO också påkallat statsmakternas

uppmärksamhet i enlighet härmed, bl.a. när det gäller oönskade effekter av

reglering på arbetsmarknaden.

Av konkurrenskommitténs direktiv (se s. 8) framgår att det står kommittén

fritt att ta upp också andra närliggande frågor på konkurrens- och

marknadsföringsområdena om omständigheterna skulle motivera detta. Med hänsyn

härtill och till vad som nyss har anförts om möjligheter till ingripande enligt

gällande bestämmelser finner utskottet inte skäl för riksdagen att vidta någon

åtgärd med anledning av vad som begärs i motion 1990/91:N294 (m). Denna

avstyrks därför.

Myndighetsstrukturen på konkurrensområdet

En effektivare myndighetsutövning när det gäller konkurrensfrågor kan uppnås

om NO och SPK slås samman, sägs det i motion 1990/91:N32 (c). Uppgifterna för

dessa båda myndigheter tangerar varandra. Motionärerna anser att också

kommerskollegiets funktioner borde övervägas i detta sammanhang och begär ett

tillkännagivande av nu angiven innebörd.

Frågan om myndighetsstrukturen på konkurrensområdet berördes senast vid

utskottets behandling av 1991 års budgetproposition i fråga om anslag till NO

och SPK. Utskottet avstyrkte (1990/91:NU22 s. 3 f.) en motion (fp) med i

huvudsak samma inriktning som den nyssnämnda. Utskottet hänvisade i sin

motivering till att konkurrenskommitténs arbete inbegriper även en översyn av

behovet av organisationsförändringar hos de konkurrensvårdande myndigheterna.

Riksdagen godtog vad utskottet hade anfört. Motionen fick stöd i en reservation

(m, fp, c, mp). Även frågan om kommerskollegiets placering i en framtida

organisationsstruktur på de handels-, närings- och konkurrenspolitiska områdena

har nyligen studerats, nämligen av riksrevisionverket. Vidare sägs i

budgetpropositionen (prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 14) att initiativ kommer att

tas till en översyn av vissa berörda myndigheters verksamhetsområden för att

ansvarsgränser skall kunna preciseras. Enligt vad utskottet har erfarit har en

interdepartemental översyn av det avsedda slaget nu påbörjats. Frågan har

vidare berörts i kompletteringsproposition (prop. 1990/91:150 del II s. 23) och

näringsutskottets yttrande (1990/91:NU14y s. 00) över denna.

Utskottet intar samma ståndpunkt nu som vid förra tillfället då en motion av

denna innebörd behandlades. Resultatet av kommitténs arbete, som väntas vara

slutfört sommaren 1991, bör sålunda avvaktas. Med det sagda avtyrks motion

1990/91:N32 (c).

Bygg- och bosektorerna

I motioner från tre partier uttrycks farhågor över bristande konkurrens inom

bygg- och bosektorerna. Situationen är där så alarmerande, menar man, att

åtgärder -- företrädesvis i form av skärpningar i konkurrenslagstiftningen --

riktade särskilt mot denna sektor är nödvändiga.

I motion 1990/91:N345 (s) begärs ett uttalande av riksdagen om behovet av

sådana regler i konkurrenslagen som möjliggör att kostnadsökningar i boendet

begränsas.

Inom byggentreprenad- och byggmaterialbranscherna krävs skärpt konkurrens

genom ökad mångfald av företag, är innebörden i motion 1990/91:N295 (c). Också

här begärs att riksdagen skall göra ett uttalande med angiven inriktning. Samma

syfte har motion 1990/91:N375 (c). Kravet i motionen tar sikte på förhållandena

inom bygg- och bostadsmarknaderna. Strukturen -- i form av stark koncentration

-- liksom prissamarbete, genom exempelvis centrala prislistor, ifrågasätts.

Huvudregeln bör vara att alla byggprojekt skall upphandlas i konkurrens, sägs

det; såväl formella som informella hinder för utländska byggföretag att bygga i

Sverige bör avskaffas.

Också i motion 1990/91:N289 (v) är det i byggbranschen förekommande monopol

och karteller som motiverar synpunkten att regeringen bör lägga fram förslag

till åtgärder speciellt avseende denna bransch.

Konkurrenskommittén har i enlighet med sitt uppdrag att göra en översyn av

vissa marknadsregleringar presenterat rapporter om livsmedels-, bygg- och

bostads- samt transportsektorerna (se s. 8). I delbetänkandet (SOU 1990:62)

Konkurrensen inom bygg-/bosektorn har kommittén redovisat sina överväganden och

förslag rörande samarbete mellan företag, finansieringssystemet och

bruksvärdessystemet. I ett senare delbetänkande (SOU 1991:28; 2 delar)

Konkurrensen i Sverige presenteras en kartläggning och analys av bl.a. bygg-

och bostadssektorn. Sammanfattningsvis anförs att de i kartläggningen ingående

marknaderna för vissa byggtjänster och byggmaterial utgör endast några av de

delar som tillsammans bildar det system som bygg- och bosektorn utgör. Samtliga

led -- t.ex. planering av bebyggelse, finansiering, projektering, förvaltning

av bostäder -- påverkar bygg- och boendekostnaderna. Det betonas sålunda att

detta helhetsperspektiv inte kommer bort vid överväganden om åtgärder.

Enligt vad utskottet har erfarit innefattar konkurrenskommitténs arbete en

fortsatt utvärdering av konkurrensbegränsande inslag som rör bygg- och

bosektorn.

Utskottet konstaterar alltså att konkurrenskommittén i enlighet med sina

direktiv har särskilt granskat konkurrensförhållandena i bygg- och bosektorn

och att fortsatta överväganden görs beträffande denna samhällssektor. Vidare

erinras om att regeringen har aviserat förslag om en skärpt

konkurrenslagstiftning. De förslag som därvid kan bli aktuella kommer att vara

av generellt slag och således kunna omfatta konkurrensbegränsningar även inom

bygg- och bostadssektorn. Också en harmonisering med EG på detta område kan

enligt utskottets mening komma att spela en viktig roll när det gäller att

åstadkomma ökad konkurrens.

Det finns, anser utskottet, mot den nu angivna bakgrunden inget skäl för

riksdagen att göra uttalanden eller begära förslag i enlighet med

motionsyrkandena. Konkurrenskommitténs överväganden i dessa avseenden bör

således avvaktas. Med det sagda avstyrker utskottet motionerna 1990/91:N345

(s), 1990/91:N295 (c), 1990/91:N375 (c) och 1990/91:N289 (v).

Med hänvisning till problemen med "sjuka hus" men också problem från

underhållssynpunkt som har förorsakats av byggprodukter understryks i motion

1990/91:N19 (s) att det är viktigt att harmoniseringen och standardiseringen

för byggprodukter inte går ut över rimliga kvalitetsanspråk. Ett

tillkännagivande till regeringen av nu angiven innebörd begärs. Yrkandet är

föranlett av vad som sägs i proposition 1990/91:87 om näringspolitik för

tillväxt i fråga om den svenska beredskapen inför en kommande harmonisering

mellan EG och EFTA-länderna när det gäller provning och godkännande.

I arbetet på ett EES-avtal är frågor som rör produkters påverkan på hälsa,

miljö och säkerhet en viktig del på alla förhandlingsnivåer. Särskilt vad

gäller s.k. sjuka hus driver Sverige, enligt vad utskottet har erfarit, sedan

länge denna fråga i internationella sammanhang. I Sverige förbereds ett

initiativ när det gäller att ta fram mätmetoder för emissioner från

byggnadsmaterial.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en harmonisering och förenkling

av systemet med provning och godkännande av byggprodukter inte får innebära att

rimliga kvalitetsanspråk eftersätts. Utskottet utgår emellertid från att

hithörande frågor bevakas av regeringen i berörda sammanhang. Med hänvisning

till det anförda avstyrker utskottet motion 1990/91:N19 (s) i nu behandlad del

Livsmedelsområdet

I detta avsnitt tar utskottet inledningsvis upp frågor som gäller krav på

utredningar som berör livsmedelssektorn, främst i fråga om prisutvecklingen.

Därefter behandlar utskottet det förslag till lag om en stärkt konkurrens på

livsmedelsområdet som regeringen har lagt fram och de motioner som har beröring

med förslaget.

Utredningar om livsmedelskostnaderna, m.m.

I fyra motioner efterlyses en genomgripande utredning som ger det

fullständiga svaret på hur livsmedelskostnaderna fördelar sig över hela eller

delar av livsmedelskedjan. Denna kedja består av i huvudsak av följande led,

nämligen produktion av jordbrukets insatsvaror, primärproduktion, råvaruhandel,

livsmedelsindustri samt grossisthandel och detaljhandel. Även frågan om hur

politiska beslut påverkar konsumentpriset på mat tas upp. I samtliga fall

redovisar motionärerna egna förklaringar till prisutvecklingen för livsmedel.

En motion behandlar skattetryckets effekter på matpriserna. I två andra

motioner begärs en översyn där siktet i första hand är inställt på

marknadsföringsaspekter när det gäller försäljningen av livsmedel.

Avregleringens effekter på sockernäringen bör följas upp, är innebörden i

ytterligare en motion.

I den infekterade debatten om matpriserna berör fler aktörer och

beslutsfattare än producenterna och köpmännen, sägs i motion 1990/91:N206 (m).

Kommunerna har fått förstärkt makt över detaljhandelsetableringen genom plan-

och bygglagen (PBL). Detta har inneburit att ytterligare en aktör bör granskas,

anser motionären som nu begär att den fullständiga bilden av orsakerna till de

höga matpriserna skall bli klarlagd.

Handelns påslag på vissa jordbruksprodukter är orimliga i förhållande till

vad producenterna kan få ut, hävdas i motion 1990/91:N267 (s). Utvecklingen av

kostnader och vinstmarginaler inom förädlingsledet liksom inom handeln och

övrig distribution borde allmänt ses över. Motionärerna, som utgår från att en

sådan utredning skulle påvisa att dessa led kan tillgodoräkna sig ett

överskott, tillfogar att detta bör delas ut till producenter och konsumenter.

Kostnaderna för den svenska jordbruksregleringen har efter hand blivit

ofantliga för det svenska folkhushållet, anförs det i motion 1990/91:N309 (s).

Som grund för denna synpunkt har motionärerna en jämförelse av prisnivån för

mat i länder där jordbrukssektorn utsätts för internationell konkurrens. Som

ett av flera exempel på att mervärdeskatten inte är orsak till de höga svenska

matpriserna åberopar motionärerna att priset på bröd i Danmark är cirka hälften

mot i Sverige trots att mervärdeskatten är obetydligt lägre.

I motion 1990/91:N321 (c) riktas kritik mot att skulden för utvecklingen av

livmedelspriserna läggs på primärledet inom livsmedelsproduktionen. I stället

borde intresset koncentreras till de starkt koncentrerade förädlings- och

grossistleden, menar motionärerna som begär att riksdagen skall uttala sig till

förmån för en utredning om konkurrensen inom dessa led.

Konkurrenskommittén har vid två tillfällen publicerat kartläggningar och

analyser av livsmedelsbranschen. Våren 1990 avgav kommittén betänkandet (SOU

1990:25) Konkurrens och priser inom livsmedelssektorn. I detta görs en

genomgång av bl.a. livsmedelskedjans olika led och delmarknader,

livsmedelskonsumtionen och regleringen på området. Kommitténs förslag har i

huvudsak lagts till grund för lagförslaget i proposition 1990/91:147. Nyligen

har konkurrenskommittén publicerat rapporten (SOU 1991:28) Konkurrensen i

Sverige, en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher.

Kartläggningen som har genomförts av SPK. I denna ingår också en redovisning

och analys av livsmedelssektorn som en av de åtta studerade sektorerna. SPKs

genomgång när det gäller livsmedelsproduktionen omfattar delbranscherna

mejeriprodukter, matfett, köttvaror, bröd och spannmålsprodukter, bryggerivaror

samt konserver och djupfrysta produkter. Vidare har dagligvaruhandeln granskats

liksom marknaden för två produktionsfaktorer i jordbruket, nämligen

handelsgödsel och jordbruksmaskiner.

I rapporten hänvisas till den bedömning som 1986 års livsmedelsutredning

(LMU) redovisade i sitt betänkande (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och

livsmedelskvalitet. LMU studerade orsakerna till den snabba

prisutvecklingstakten för livsmedel under 1980-talet. Utredningen fann inget

som tydde på att någon anmärkningsvärd lönsamhetsförbättring hade ägt rum inom

jordbruk, livsmedelsindustri eller parti- och detaljhandel med livsmedel under

den aktuella perioden. Inget enskilt led kunde lastas för prisutvecklingen.

Denna förklarades i stället av ett antal samverkande faktorer. Ett genomgående

fel som LMU pekade på var en låg kostnadskänslighet, som i sin tur förklarades

med att konkurrensen på livsmedelsområdet var ofullständig. De viktigaste

konkurrensbegränsande företeelser som LMU pekade på var dels

jordbruksprisregleringens inverkan på importkonkurrensen och andra

marknadsmekanismer, dels koncentrationen inom industri- och handelsleden.

Nyligen har också utredningar från företrädare för producentledet och de båda

handelsleden publicerats.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har låtit Lantbrukets utredningsinstitut

(LUI) genomföra en utredning om matpriserna. LUI kommer inledningsvis fram till

att de svenska matpriserna jämfört med priserna i andra studerade länder inte

är så höga som det har påståtts i debatten. Som exempel nämns att Danmarks

prisnivå -- med en mervärdeskattesats på 22 % -- ligger på 96 % av den svenska

prisnivån. Med utgångspunkt i den s.k. matkronan som visar hur stor andel av

butikspriset som går till olika led i livsmedelskedjan och hur stor andel som

går till skatt har LUI funnit att omkring 50 % av priset till konsument består

av skatter och offentliga avgifter. Denna slutsats har man kommit fram till

genom att i varje led undersöka kostnaderna för importråvaror, maskiner eller

annan utrustning. På samma sätt har den andel som har betalats till skatter,

nettolöner och driftsöverskott beräknats för varje led. Genom summering av

skatterna i varje led har LUI fått fram hur stor del av det slutliga

butikspriset som avser skatt. Som ett exempel kan nämnas att av konsumentpriset

på 13:90 kr. för skivat formfranska enligt LUIs beräkningar drygt 53 % går till

skatter, 19 % till import, 20 % till löner och ca 7 % till driftsöverskott.

Grossistförbundet Svensk handel har givit Handelns utredningsinstitut (HUI) i

uppdrag att ta fram ett underlag som belyser effektiviteten av att

distributionen i samhället får passera genom ett grossistled. HUI slår för sin

del fast att de höga matpriserna inte beror på att handeln skulle utgöra ett

fördyrande mellanled. Bl.a. sägs att parti- resp. detaljhandeln tillsammans

svarar för mindre del av den s.k. matkassens kostnader (4 % resp. 16 %) än vad

staten får genom mervärdeskatten. Vidare hävdas att gränsskyddet för

jordbruksprodukter är en kostnadshöjande faktor; såsom exempel nämns att mer än

en tredjedel av priset för en fläskkotlett består av införselavgifter.

Även Sveriges livsmedelshandlareförbund, som representerar

detaljhandelsledet, har uppdragit åt HUI att utföra studier på området.

Uppdraget har gått ut på en jämförelse av matpriserna i fem europeiska städer,

nämligen Köpenhamn, Hamburg, Amsterdam, Basel och Stockholm. Resultatet visar

att priserna är lägst i Amsterdam; de utgör mellan 30 och 40 % av Stockholms --

beroende på om mervärdeskatten inkluderas eller exkluderas. Analysen har inte

gett annat än delförklaringar till de olika prisnivåerna, påpekas det. Den har

ändå kunnat påvisa att mervärdeskatten, importavgifterna och

arbetskraftskostnaderna är väsentliga faktorer bakom de iakttagna skillnaderna.

I det föregående (s. 9) har en redovisning lämnats av regeringens bedömning

när det gäller kommunernas tillämpning av PBL. Regeringen slår fast att

kommunerna vid sin prövning av olika etableringar noga bör beakta behovet av

att konkurrensen förstärks inom handeln och då särskilt inom livsmedelsområdet.

Något tillägg i lagen av den innebörden att konkurrens skulle införas såsom ett

-- enligt lagens beteckning -- allmänt intresse behövs enligt regeringens

mening inte.

Utskottet konstaterar att frågan om utvecklingen och fördelningen av

livsmedelspriserna har varit föremål för ett brett utredningsarbete. Särskilt

erinrar utskottet om de studier som vid olika tillfällen har genomförts av SPK.

Någon anledning för riksdagen att uttala sig eller i övrigt vidta någon åtgärd

med anledning av de här behandlade yrkandena synes inte föreligga. Utskottet

avstyrker således motionerna 1990/91:N206 (m), 1990/91:N267 (s), 1990/91:N309

(s) och 1990/91:N321 (c).

Världens högsta skatter ger världens högsta priser, sägs det -- med en viss

förenkling -- i motion 1990/91:N102 (m). Enligt motionärernas uppfattning

kommer livsmedelspriserna inte att kunna sänkas mer än marginellt utan

skattesänkningar. De anser att riksdagen bör göra ett uttalande om

skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna.

I det föregående har en redovisning lämnats av nyligen publicerade

utredningar rörande orsakerna till livsmedelsprisernas utveckling. Det kan

konstateras att frågan -- utifrån de skilda utgångspunkter som har gällt i de

olika fallen -- har fått en bred belysning. Utskottet noterar för sin del vad

som i konkurrensutredningens rapport (SOU 1991:28 del 1) Konkurrensen i Sverige

sägs (s. 162) som en sammanfattande bedömning av orsakerna till den höga

prisutvecklingstakten i Sverige för livsmedel. Med hänvisning till

livsmedelsutredningens betänkande (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och

livsmedelskvalitet förklaras utvecklingen med ett antal samverkande faktorer.

Ett genomgående problem, anförs det, är det låga motståndet mot bakifrån i

livmedelskedjan kommande prishöjningar. Den ringa kostnadskänsligheten anges i

sin tur vara en följd av ofullständig konkurrens på livsmedelsområdet.

Utskottet erinrar i detta sammanhang om regeringens åtgärder av olika slag

för att sänka livsmedelspriserna. I samband med förhandlingarna om

stabiliseringsavtal har överenskommelse träffats med handeln om insatser för

att pressa priserna hos leverantörerna. Särskilda informationsinsatser görs av

SPK, konsumentverket och länsstyrelserna för att öka konsumenternas möjligheter

att följa prisutvecklingen i detaljhandeln. Vidare påminner utskottet om

regeringens förslag om en sänkning av gränsskyddet för jordbruksprodukter

(prop. 1990/91:191, 1990/91:JoU31). Förnyelsen av livsmedelspolitiken innebär

att Sverige närmar sig EG när det gäller livsmedelspriserna. För att

ytterligare befästa denna utveckling avser regeringen att i en proposition

hösten 1991 föreslå en sänkning av mervärdeskattesatsen på livsmedel om

sju procentenheter.

Ett kategoriskt uttalande av riksdagen med det innehåll som begärs i motion

1990/91:102 (m) synes inte vara i linje med de resultat som har framkommit

genom den offentliga utredningsverksamheten. Yrkandet bör därför inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida. Motion 1990/91:N102 (m) avstyrks i berörd

del.

Bristen på konkurrens och samhällelig kontroll har möjliggjort för grossister

och detaljister inom dagligvarubranschen att lägga ner stora summor på reklam

och därefter vältra över kostnaderna på konsumenterna, sägs det. En utredning

som klarlägger konsumenternas kostnader för livsmedelshandelns

marknadsföringsåtgärder begärs därför i motion 1990/91:N288 (v).

Ett rationellt konsumentbeteende förutsätter en fullständig och korrekt

information om priser, kvalitet och andra förhållanden som rör köp, påpekas det

i motion 1990/91:N349 (s). Avarterna hos det s.k. extraprissystemet har dock

numera blivit så omfattande att konsumenterna många gånger blir vilseledda,

menar man och hänvisar till studier av SPK och konsumentverket. Nya normer och

etiska regler behövs därför för hela branschen, anser motionärerna och finner

ett uttalande från riksdagen med denna innebörd motiverat.

Motionärerna påpekar att SPK har svarat för en kartläggning av bl.a.

extraprissystemet. Studien genomfördes inom ramen för LMU (se s. 19) och

behandlade bl.a. de marknadsföringsmetoder och former för priskonkurrens som

tillämpades inom livsmedelshandeln. Tyngdpunkten i utredningen lades på en

belysning av konsekvenserna ur konsumentsynpunkt.

Såsom framgår av det följande har SPK fått olika uppdrag som går ut på att

följa effekterna från konkurrenssynpunkt av avreglering och justering av

gränsskyddet. Regeringen har vidare tillsatt en särskild konsumentberedning med

uppgift att kontinuerligt följa och utvärdera den livsmedelspolitiska reformen

ur ett brett konsumentperspektiv.

Konkurrenskommittén har i uppdrag att bl.a. överväga om skärpt lagstiftning

mot horisontell prissamverkan kan vara befogad. Exempel på sådant prissamarbete

är cirkaprislistor. Sådana förekommer på regional nivå inom de s.k. blocken i

dagligvaruhandeln. Skulle prissamverkan av bl.a. detta slag inte tillåtas i

fortsättningen torde därmed grunden för de ifrågasatta

marknadsföringsåtgärderna undanröjas.

Med hänsyn till de vidtagna åtgärder samt genomförda och förestående

utredningar som här har redovisats finner utskottet inte skäl för riksdagen att

vidta någon åtgärd med anledning av motionerna 1990/91:N288 (v) och

1990/91:N349 (s). Dessa avstyrks alltså, den förra i berörd del.

Oro för avregleringens effekter på sockernäringen präglar motion

1990/91:N268 (c). Motionärerna tar fasta på vad som har framkommit i en

utredning från statens industriverk om stödet till sockernäringen på Öland och

Gotland. NO och SPK borde ges i uppdrag att närmare granska hur effekterna

påverkar det monopol som Sockerbolaget AB har, menar de.

I anslutning till beslutade och planerade åtgärder på jordbruksområdet har

regeringen lämnat uppdrag till vissa myndigheter att följa effekterna av

avregleringen m.m.

Regeringen gav i december 1990 uppdrag av olika slag i anslutning till

omställningsprocessen på jordbruksområdet. Sålunda skall SPK från

konkurrenssynpunkt följa effekterna av avregleringen inom jordbruket. Vidare

skall lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd -- vilka inom kort

sammanförs till en myndighet, statens jordbruksverk -- följa och analysera

utvecklingen i jordbrukssektorn och på marknaderna för jordbrukets produkter.

Uppgiften att under omställningsperioden följa och analysera effekterna av

reformen har lagts på livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden, medan en särskild

konsumentberedning kontinuerligt skall följa och utvärdera den

livsmedelspolitiska reformen ur ett brett konsumentpolitiskt perspektiv.

Med anledning av proposition 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska frågor

har SPK fått ett kompletterande uppdrag från regeringen, nämligen att följa

genomslaget av avregleringen och gränsskyddsanpassningen i senare led.

Avrapportering avses ske varje månad. Även konsumentberedningen har fått en

utvidgad roll genom uppgiften att bevaka prisutvecklingen på livsmedel och --

med utgångspunkt i SPKs utredningsmaterial -- agera och informera om effekterna

av avregleringen och ändringarna av gränsskyddet och följa upp att effekterna

verkligen kommer konsumenterna till del.

Utskottet kan sålunda konstatera att regeringen har tagit en rad initiativ

för att bl.a. konkurrenseffekterna vid avvecklingen av den interna

marknadsregleringen och av gränsskyddsjusteringen skall bli analyserade på ett

ändamålsenligt sätt. SPK har därvid getts en central roll. Utskottet utgår

från att SPKs granskningsverksamhet även kommer att innefatta effekterna såvitt

gäller sockernäringen. Mot den nu angivna bakgrunden framstår inte ett

initiativ från riksdagen i motsvarande syfte som motiverat. Motion 1990/91:N268

(c) avstyrks med det nu anförda.

Lagstiftningsfrågor

Inledning

För att de livsmedelspolitiska målen, bl.a. försörjningstrygghet, skall

uppnås har statsmakterna infört ett omfattande regleringssystem, som i sin

nuvarande utformning härrör från 1930-talet. Våren 1990 fattade riksdagen

beslut om en ny livsmedelspolitik. En utgångspunkt för denna är att

jordbruksproduktion i princip skall vara underkastad samma villkor som andra

näringar.

Det hittillsvarande regleringssystemet har medfört att produktionen av

jordbruksprodukter blivit mer eller mindre oberoende av konsumenternas

efterfrågan på produkterna. Konsumenterna har därmed fått betala ett högre pris

än de annars skulle ha gjort. För att söka upprätthålla ett fastställt pris har

statsmakterna vidtagit två åtgärder, nämligen dels att avskärma den svenska

jordbruksmarknaden från konkurrens från andra länder, dels att begränsa

priskonkurrensen inom landet. Den förstnämnda åtgärden åstadkoms genom ett

gränsskydd i form av rörliga införselavgifter. Den senare möjliggörs genom en

pris- eller marknadsreglering som innebär bl.a. att avgifter tas ut på all

produktion i syfte att finansiera export av överskottsproduktionen. Avgifterna

används av de s.k. regleringsföreningarna -- var och en ansvarig för

marknadsregleringen för en viss produkt såsom spannmål, kött etc. -- för att

betala de förluster som regelmässigt uppstår när svenska jordbruksprodukter

exporteras. I regleringsföreningarna ingår -- direkt eller via organisationer

-- företrädare för bl.a. producentkooperativa, konsumentkooperativa,

statliga och privata företag inom primärproduktion, industri och handel. Sedan

1960-talet är regleringsföreningarna inte längre privat organiserade; staten

fick då inflytande i föreningarna, bl.a. genom att besätta ordförandeposten.

Vid sidan av den mer myndighetsinriktade funktionen i fråga om export av

överskottsproduktionen har föreningarna påtagit sig sådana uppgifter som utförs

inom en branschorganisation, t.ex. av informations- och försäljningskaraktär.

Som nyss har nämnts beslutade riksdagen våren 1990 om en ny livsmedelspolitik

som i huvudsak innebär att den interna marknadsregleringen skall avvecklas --

med början den 1 juli 1991 -- och ersättas med en produktion, styrd av

konsumenternas efterfrågan. Därmed avvecklas även regleringsföreningarnas

myndighetsfunktion. Gränsskyddet behålls tills vidare. Nyligen har regeringen

lagt fram förslag (prop. 1990/91:191) om sådana tekniska och nivåmässiga

anpassningar av gränsskyddet som behövs för att avvecklingen av den interna

marknadsregleringen skall få avsedd effekt. Jordbruksutskottet har tillstyrkt

regeringens förslag om anpassning av dessa slag. Med anledning av en motion (v)

har jordbruksutskottet föreslagit ett uttalande av riksdagen när det gäller

utgångspunkterna för den föreslagna anpassningen (1990/91:JoU31).

För att omställningen av jordbruket till ett mer marknadsinriktat system

skall underlättas har riksdagen beslutat om vissa övergångsåtgärder. Som

exempel kan nämnas att staten som bidrag till kostnaderna för köttexporten --

totalt under en treårsperiod -- anslår 450 milj.kr. För spannmål kommer staten

att ansvara för de successivt sänkta inlösenpriserna t.o.m. 1993 års skörd.

Sammantaget tillskjuter staten under en femårsperiod uppemot 14 miljarder

kronor för marknadsanpassningen.

Förbud mot konkurrensbegränsning på jordbruksområdet -- allmänt

I proposition 1990/91:141 om förstärkt konkurrens på livsmedelsområdet lägger

regeringen fram förslag till en lag som innehåller straffsanktionerade förbud

mot vissa former av samverkan mellan näringsidkare på livsmedelsområdet. Syftet

är att motverka vissa skadliga konkurrensbegränsningar som kan uppstå efter den

av riksdagen beslutade (prop. 1989/90:146, 1989/90:JoU25) avvecklingen av de

interna marknadsregleringarna på livsmedelsområdet. För att man skall kunna

säkerställa att de positiva effekterna av avregleringen kommer konsumenterna

till godo behövs, enligt regeringens bedömning, en särskild lag med

straffsanktionerade förbud samtidigt med att avregleringen inleds.

Lagen skall gälla för näringsidkare vars verksamhet avser köp av

jordbruksprodukter från jordbrukare eller andra råvaruproducenter. Även

näringsidkare som i något efterföljande led bearbetar eller förädlar sådana

produkter omfattas av lagen. Undantag från lagens tillämpningsområde gäller

verksamheter inom en koncern men också inom en ekonomisk förening som bara har

jordbrukare eller andra råvaruproducenter som medlemmar (primärförening).

De samarbetsformer som blir förbjudna är dels marknadsdelning och andra

produktions- eller utbudsbegränsningar, dels kollektiv finansiering av

förluster vid försäljning av jordbruksprodukter på export. Lagförslaget

innehåller också en bestämmelse om ett generellt undantag för s.k.

bagatellkarteller. Också bestämmelser om möjlighet till individuellt undantag,

dvs. dispens, föreslås.

Förslaget har föranlett eller berörts i motioner från samtliga

riksdagspartier. I en partimotion från allmänna motionstiden har folkpartiet

begärt ett lagförslag med den inriktning som regeringen nu har lagt fram. Denna

behandlar utskottet först. Därefter lämnas en redovisning av innebörden i de

motioner som går ut på att förslaget bör avslås, helt eller delvis, eller som i

övrigt innehåller kritiska synpunkter. I anslutning härtill återges i

jordbruksutskottets yttrande till näringsutskottet med anledning av

propositionen och berörda motioner. Näringsutskottet tar härvid upp de skilda

argument mot propositionen som har förts fram i motionerna. Slutligen behandlar

näringsutskottet särskilt de två samarbetsformer som föreslås bli förbjudna,

nämligen dels gemensam finansiering av export, dels marknadsdelning och andra

produktions- eller utbudsbegränsningar.

Förslag till lagstiftning med förbud mot marknadsdelning och visst annat

samarbete på jordbruksområdet har, som nyss antytts, efterlysts i motion

1990/91:N292 (fp) från allmänna motionstiden. Regeringen har nu lagt fram ett

lagförslag av denna innebörd. Motion 1990/91:N292 (fp) får därmed anses

tillgodosedd i berörd del.

En rad skilda argument för avslag på propositionen förs fram i motion

1990/91:N105 (c). En provisorisk konkurrenslagstiftning behövs inte, hävdar

motionärerna, eftersom konkurrenslagen fr.o.m. den 1 juli 1991 är tillämplig

även på de områden som hittills har omfattats av prisregleringslagen. Vidare

sägs att lagförslaget strider mot det jordbrukspolitiska beslutet våren 1990.

Regeringen har inte beaktat vad riksdagen då uttalade om möjligheterna för

branschen att dels exportera tillfälliga exportkvantiteter, dels agera för att

stabilisera marknaden, utnyttja kontraktsformer och motverka att

årsmånsvariationer slår igenom i alltför kraftiga prisvariationer. Ett tredje

argument går ut på att lagen inte är förenlig med EGs regler om kooperation och

jordbruk. Motionärerna finner härutöver att förslaget diskriminerar en enda

företagsform, nämligen den kooperativa. Ytterligare ett argument med nära

anknytning till det nyssnämnda är att samarbete inom koncerner gynnas genom att

undantas från denna lag. Däremot finns inget sådant koncernundantag i

konkurrenslagen, anför motionärerna. De begär samtidigt förslag till en samlad

konkurrenslagstiftning. Liknande skäl för att propositionen bör avslås åberopar

man i motion 1990/91:N100 (c). Även strukturskäl tas upp i denna. Å ena sidan,

hävdas det, tvingas de lantbrukskooperativa föreningarna att bilda en enda

riksomfattande organisation för att samverkan skall kunna ske även i

fortsättningen. Å andra sidan innebär lagen ett betydande ingrepp i möjligheten

att utveckla en rationell struktur inom livsmedelsbranschen. En lagstiftning

vars enda syfte är att omöjliggöra en företagsform -- den kooperativa -- måste

avvisas, anförs det i motion 1990/91:N321 (c).

Behovet av avreglering inom livsmedelssektorn berörs i motion 1990/91:N104

(v). Nackdelarna med regleringarna och strukturrationaliseringen har blivit

tydliga, anför motionärerna. En skärpt konkurrenslagstiftning är ett viktigt

inslag i kampen mot monopol och oligopol, heter det vidare. Motionärerna

invänder emellertid mot att i det nu aktuella lagförslaget en viss grupp av

företagare pekas ut. Detta kan inte accepteras, anför de och föreslår att

riksdagen skall avslå propositionen och i stället begära en samlad

konkurrenslagstiftning. I motion 1990/91:N18 (v) beklagas att regeringen inte

har förmått att lägga fram ett förslag präglat av en helhetssyn. En sådan borde

inriktas inte bara på konkurrensen inom hela livsmedelssektorn utan även på

andra för konsumenterna betydelsefulla frågor, såsom omsorg om kvalitet hos

produkterna och rådgivning, menar man.

Varje form av lagstiftning måste -- i enlighet med svensk rättstradition --

ges en generell tillämpning, heter det i motion 1990/91:N24 (m). Motionärerna

tar därför starkt avstånd från sådan lagstiftning som avser endast en bransch

eller företagsform. Denna princip, menar de, bör gälla även

konkurrenslagstiftningen. I motion 1990/91:N102 (m) riktas kritik mot

utformningen av förslaget till förbud mot gemensam exportfinansiering.

Lagstiftningen borde systematiskt utformas så att intresset av

konkurrensneutralitet mellan olika företagsformer tillgodoses, menar man i

motion 1990/91:N101 (s).

I detta hafsverk till förslag saknas varje spår av konsekvensanalys, heter

det i motion 1990/91:N103 (mp). Regeringen har inte ens försökt att uppskatta

vinsten i form av lägre matpriser, som kan förmodas vara propositionens

huvudsyfte. Regeringen kritiseras för att inte heller ha analyserat förslagets

effekter på nedläggningstakten för miljövänliga jordbruk. Kritiken riktas också

mot att endast en bransch resp. en företagsform träffas av förbuden. I denna

motion liksom i motion 1990/91:N42 (mp) motsätter man sig en

speciallagstiftning riktad mot jordbrukskooperationen.

Jordbruksutskottet har inte funnit anledning att invända mot någon del av

lagförslaget. Propositionen tillstyrks således av jordbruksutskottet och

motionerna avstyrks. Till yttrandet har fogats fyra avvikande meningar (m; c;

v; mp) (se bilaga).

Inledningsvis erinrar jordbruksutskottet om sina uttalanden i samband med det

livsmedelspolitiska beslutet våren 1990 (1989/90:JoU25 s. 96). Utskottet

återger sin inställning enligt följande:

En väl fungerande konkurrens är en förutsättning för att reformens positiva

effekter skall komma konsumenterna och samhället i övrigt till del. I

sammanhanget framhöll utskottet vidare att det -- i perspektivet av en på

längre sikt ökande internationell konkurrens -- är av värde att kooperationen

även i framtiden kan samverka när det gäller forskning och utveckling, viss

marknadsföring och andra aktiviteter som anses förenliga med

konkurrenslagstiftning och internationella handelsavtal. Å andra sidan,

framhöll utskottet, måste ett riksdagsbeslut om avskaffande av de interna

regleringarna innebära att företag inte kan få ta över vissa delar av denna

reglering och administrera den i egen regi. Detta borde dock enligt utskottet

inte hindra att lantbrukskooperationen och andra enskilda aktörer får en

mycket viktig roll i framtiden när det gäller att stabilisera marknaden,

upprätthålla olika former av kontraktsproduktion och motverka att

årsmånsvariationer slår igenom i alltför kraftiga interna prisvariationer. Men

också de mindre företagen måste enligt utskottet ges viss möjlighet att

samverka. Det måste också, som utskottet tidigare understrukit, finnas

möjlighet att hantera försäljning av tillfälliga överskottskvantiteter, och det

borde vara möjligt att finna former för detta som förenar behovet av samordning

och utnyttjande av skalfördelar med de krav som samhället måste ställa på väl

fungerande marknader. Säljbolag, också branschvisa, kan utgöra en lämplig form

för att hantera säsongvariationer och tillfälliga mindre exportkvaniteter.

Härefter ger jordbruksutskottet uttryck för sitt grundläggande

ställningstagande till den nu framlagda propositionen. Utskottet anför:

Utskottet vidhåller en positiv grundsyn när det gäller kooperativ samverkan.

Utskottet anser dock att i fråga om förhållandena inom jordbrukssektorn efter

en avreglering måste hänsyn tas till att dominerande aktörer -- av vilket slag

det vara må -- inte ges möjligheter att i privat regi överta den offentliga

regleringen.

Näringsutskottet behandlar nu de olika skäl för avslag -- helt eller delvis

-- på propositionen som har förts fram i de här aktuella motionerna.

Grundläggande för den fortsatta diskussionen är härvid frågan om behovet av

en särskild lag. I en motion har hävdats att den gällande konkurrenslagen är

tillräckligt effektiv för att motverka skadliga konkurrensbegränsningar. Från

den 1 juli 1991 -- i anslutning till att beslutet om avreglering träder i kraft

-- är nämligen konkurrenslagstiftningen tillämplig även på det tidigare

reglerade området. Ingripande kan således ske med stöd av generalklausulen i 2

§ konkurrenslagen. Bestämmelsen är grundad på den s.k. missbruksprincipen. En

konkurrensbegränsning måste då i varje enskilt fall påvisas medföra skadlig

verkan. Jordbruksutskottet -- som i sitt yttrande har framfört synpunkter i

denna del -- finner emellertid att de former av konkurrensbegränsningar som kan

komma att uppstå på livsmedelsområdet efter avregleringen torde vara av den

karaktären att de generellt får anses ha skadlig verkan. Med hänsyn härtill och

till vikten av att oönskade förfaranden motverkas snabbt och effektivt ansluter

sig jordbruksutskottet till regeringens bedömning att starka skäl talar för att

ifrågavarande konkurrensbegränsningar bör förbjudas i lag.

Frågan om den föreslagna lagens förenlighet med det jordbrukspolitiska

beslutet, särskilt vad gäller möjligheten till export av tillfälliga

överskott genom säljbolag, har tagits upp i flera av motionerna. Till detta

återkommer näringsutskottet i det följande. Näringsutskottet konstaterar

emellertid redan nu att jordbruksutskottet i detta avseende inte har haft något

att erinra mot det nu framlagda lagförslaget.

Som ett tredje skäl mot den föreslagna lagen har anförts att det strider

mot EGs regelsystem för kooperation och jordbrukspolitik och att ett

antagande av lagförslaget skulle innebära att det svenska regelsystemet skulle

behöva omarbetas vid en EG-anslutning.

Näringsutskottet erinrar härvidlag om vad som sägs i proposition 1990/91:147

(s. 7 f.) om att en särskild lagstiftning behöver finnas när de interna

marknadsregleringarna på livsmedelsområdet avvecklas.

Vidare påminner utskottet om vad som i propositionen anförs (s. 19) om

förslagets förhållande till EGs regler. Grundläggande konkurrensregler är

artiklarna 85 och 86 i Romfördraget. Systemet är uppbyggt enligt

förbudsprincipen med vissa bestämmelser om undantag. Enligt artikel 85 är

samverkan av vissa angivna slag mellan företag förbjuden. Likaså är enligt

artikel 86 missbruk av dominerande ställning förbjudet under de villkor som

anges i bestämmelsen. Konkurrensreglernas tillämplighet på jordbruksområdet

anges i artikel 42 i Romfördraget; reglerna skall i detta avseende gälla bara i

den utsträckning som Rådet bestämmer. I propositionen lämnas härvidlag en

redovisning av rättsreglernas inbördes förhållande. Vidare refereras rättsfall

i EG-domstolen år 1985 där frågan om tyska bönders bidrag genom avgift till

exportfinansiering av mjölkprodukter behandlades. I fråga om gemensam

finansiering av exporten uttalade domstolen att även ett privat utvecklat

stödsystem för detta ändamål var oförenligt med bestämmelserna i artikel 85 om

viss samverkan mellan företag, och därmed förbjudet. Däremot fann domstolen att

gemensam finansiering av s.k. generisk marknadsföring under vissa angivna

förutsättningar inte stred mot artikel 85. Regeringen anför sammanfattningsvis

att de föreslagna förbuden mot förfaranden inom landet ligger i linje med de

regler som gäller inom EG för handeln mellan medlemsstaterna.

I proposition (1990/91:191) om vissa livsmedelspolitiska frågor sägs i fråga

om EGs jordbrukspolitik dels att stödnivån inom EG är lägre än i Sverige, dels

att nyligen inledda diskussioner i EG om en reform som sannolikt kommer att

innebära en fortsatt minskning av prisstöd och intervention.

I några av motionerna är man särskilt kritisk mot att lagen, såsom man

uppfattar den, syftar till att enbart träffa den kooperativa

företagsformen.

Näringsutskottet erinrar -- i likhet med jordbruksutskottet -- om att den

särskilda konkurrenslagen på jordbruksområdet avser sådana jordbruksvaror som

anges i bilaga till lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter

m.m. I bilagan förtecknas sålunda jordbruksvaror som skall avgiftsbeläggas för

bl.a. gränsskydd och industrins råvarukostnadsutjämning. Jordbruksvarorna

representerar olika förädlingsgrad såsom -- i fråga om animaliska produkter --

levande djur, kött och korv. I fråga om spannmål omfattar förteckningen

produkter såsom obearbetad spannmål, mjöl och pastaprodukter. Likaså ingår

exempelvis potatis, mjölk, ägg och socker.

Av konkurrenskommitténs rapport (SOU 1991:28 del 1) Konkurrensen i Sverige

framgår beträffande t.ex. (s. 44) animalieproduktionen att slaktledet år 1988

till 75 % representerades av lantbrukskooperativa och till 24 % av privata

företag. Vidare framgår (s. 68) i fråga om exempelvis bagerimjöl att

kvarnföretag tillhörande lantbrukskooperationen år 1989 hade en marknadsandel

av 47 %. Motsvarande andel för konsumentkooperationen uppgick till 20 %, medan

sex privata kvarnföretag representerade resten, dvs. 33 %. Enligt i övrigt

inhämtade uppgifter har lantbrukskooperationen i fråga om den del av

äggmarknaden som avser den reguljära handeln en andel av omkring 60%, medan

resterande del av marknaden består av ett antal äggpackerier av varierande

storlek. Sammanfattningsvis kan konstateras att privata företag finns på i

stort sett alla delmarknader.

Av vad som nu har sagts framgår att den föreslagna lagen inte enbart omfattar

företag med lantbrukskooperativ ägandeform. När marknaderna domineras av

lantbrukskooperativa företag -- såsom fallet är beträffande mjölkinvägningen

där lantbrukskooperationen har nära 100 % -- blir effekten naturligen att lagen

blir tillämplig enbart eller i huvudsak på lantbrukskooperativa företag. I

branscher, där lantbrukskooperationen har en mindre marknadsdominans --

exempelvis när det gäller spannmål och ägg -- kommer lagen att träffa även

företag med annan ägarform. Utskottet konstaterar också att i

regleringsföreningarna -- som har haft en myndighetsfunktion i fråga om den

kollektiva exportfinansieringen -- har ingått företrädare för olika ägarformer.

Jordbruksutskottet har i sitt yttrande berört frågan om diskriminering av

olika företagsformer. Härvidlag har jordbruksutskottet erinrat om att

konkurrenskommittén (SOU 1990:25 s.263) har meddelat sin avsikt att göra

ytterligare analyser av hur konkurrenslagstiftningen bör utformas och tillämpas

för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas till kooperationens särart och olika

behov av federativ samverkan.

En fråga som är närbesläktad med den nyss behandlade gäller det förhållandet

att lagen gör undantag för det samarbete som sker inom koncerner. Denna

undantagsregel synes ha bidragit till uppfattningen att den kooperativa

företagsformen -- där samverkan i huvudsak sker federativt -- skulle vara

diskriminerad genom lagens utformning.

Näringsutskottet vill framhålla att enligt konkurrenslagen (15 §) gäller

koncernundantag också för de två nu befintliga förbuden, dvs. mot

anbudskarteller och bruttoprissättning (prop. 1981/82:165 s. 128--131). Även

inom EG förekommer motsvarande undantag; vid en konkurrensrättslig bedömning

enligt EGs konkurrensregler betraktas en koncern som en enhet (se

konkurrensutredningens betänkande SOU 1990:25, s. 198). Förbudet i artikel 85 i

Romfördraget träffar alltså inte avtal eller förfaranden mellan moderbolag och

dotterbolag. Koncernundantag, som är ett uttryck för den ekonomiska enhetens

princip, är för övrigt inte någonting unikt för konkurrenslagstiftningen.

Kooperativ verksamhet är ofta organiserad i decentraliserad form med

självständiga föreningar i olika geografiska områden. Därmed uppkommer i

praktiken en skillnad mellan verksamheten inom ett aktiebolag och verksamheten

inom en kooperativ organisation.

I en motion har särskilt hävdats dels att lagen kan tvinga fram fusioner

mellan föreningar så att endast en förening skulle återstå, dels att lagen

hindrar en strukturomvandling inom den svenska livsmedelssektorn som är

nödvändig för att branschen skall kunna möta ett skärpt internationellt

konkurrenstryck och som också riksdagen i sitt livsmedelspolitiska beslut våren

1990 angav vara önskvärt.

Lagen riktas mot samarbete mellan företag. I fråga om hinder för det slags

påverkan på marknadens struktur som följer av en sådan samerkan påminner

utskottet om de föreslagna bestämmelserna om dispens (8 och 9 §§). Det är här

fråga om möjlighet till individuellt undantag. Marknadsdomstolen kan meddela en

näringsidkare tillstånd till ett förfarande som annars är förbjudet om

förfarandet kan antas främja kostnadsbesparingar, som till väsentlig del kommer

konsumenterna till godo, eller i övrigt bidra till en från allmän synpunkt

ändamålsenlig ordning eller om det annars finns särskilda skäl. Reglerna har

sin motsvarighet i konkurrenslagen. Gränsen för det förbudsområdet anges i 7 §.

Enligt denna bestämmelse medges ett generellt undantag för sådan samverkan som

endast i begränsad utsträckning kan påverka konkurrensen. Till dessa frågor

återkommer utskottet i det följande.

Beträffande vad som vanligen avses med strukturomvandling, nämligen sådan som

åstadkoms genom fusioner, erinrar näringsutskottet om att företagsförvärv

prövas enligt konkurrenslagens särskilda regler. För ekonomisk förening gäller

enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar att en fusion inte kan

registreras om den har förbjudits enligt konkurrenslagen eller om NO inte har

beslutat att lämna fusionen utan åtgärd enligt konkurrenslagen. Detta innebär

att varje fusion av ekonomiska föreningar kommer under NOs prövning.

Frågan om vikten av en samlad lagstiftning har kommenterats av

jordbruksutskottet, som anför följande:

Enligt utskottets mening hade det i och för sig varit av värde om

konkurrensen inom livsmedelssektorn som helhet nu hade kunnat bedömas. Som

framhålls i propositionen har emellertid frågor om konkurrensen i

distributions- och handelsled inte något direkt samband med den nu förestående

avvecklingen av den interna marknadsregleringen. Att livsmedelskedjan nu inte

kan bedömas i sin helhet bör därför enligt utskottets mening inte hindra ett

genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen. Utskottet vill erinra om att

konkurrenskommittén i sitt fortsatta arbete skall överväga såväl frågor om

konkurrens inom livsmedelssektorn i övrigt som en generellt verkande

konkurrenslagstiftning.

Näringsutskottet vill i detta sammanhang påminna om att konkurrenskommitténs

slutbetänkande avses föreligga sommaren 1991.

En fråga som är besläktad med den nyss behandlade frågan gäller den

konsekvensanalys av propositionen som direkt eller indirekt har efterlysts

i några motioner. Avregleringen inom jordbruket innebär inledningen till en mer

konsumentorienterad livsmedelspolitik. Det livsmedelspolitiska beslutet har

föregåtts av ett omfattande utredningsarbete. Under 1980-talet har tre

offentliga utredningar behandlat livsmedelpolitiken, nämligen 1983 års

livsmedelspolitiska kommitté, 1986 års livsmedelspolitiska utredning och den

livsmedelspolitiska arbetsgruppen, vars betänkande (Ds Jo 1990:63) har legat

till grund för konkurrenskommitténs arbete i hithörande frågor.

Den nu föreslagna regleringen -- lag om förbud mot konkurrensbegränsningar i

fråga om jordbruksprodukter -- har enligt vad som sägs i propositionen till

syfte att säkerställa att de positiva effekter som avses komma ut av reformen

också kommer konsumenterna till del. Näringsutskottet påminner om att i

lagförslaget -- såsom har nämnts i det föregående -- också har införts

bestämmelser om möjlighet till dispens; avvägningar med avseende på förbudens

konsekvenser görs härvid i ett enskilt fall.

Lantbruket kommer att tillföras drygt 14 miljarder kronor (prop. 1990/91:191)

under den närmaste femårsperioden för att marknadsanpassningen skall

underlättas. En del av stödet avser exempelvis landskapsvårdande insatser.

Annat stöd tar särskilt sikte på Norrland. Besluten i dessa avseenden har i

likhet med andra överväganden och beslut föregåtts av analyser av behovet av

stöd och andra insatser.

Enligt regeringens uppfattning kommer den avreglering som riksdagen har

beslutat om att innebära sänkta priser på flertalet jordbruksprodukter. Genom

att vissa produktionskostnader sänks bör -- även vid en balans på marknaden

mellan tillgång och efterfrågan inom landet -- prisnivån sänkas med drygt 7%.

Genom ökad konkurrens och den slopade kollektiva exportfinansieringen kommer

priserna förmodligen att pressas ytterligare.

Näringsutskottet vill i anslutning härtill påminna om de uppföljningsuppdrag

som regeringen med anledning av såväl det livsmedelspolitiska beslutet våren

1990 som den nu framlagda propositionen (1990/91:191) om vissa

livsmedelspolitiska frågor har lagt på olika myndigheter och övriga instanser.

Jordbruksutskottet har i sin kommentar till invändningen i fråga om bristen

på konsekvensanalys erinrat om sin inställning att den föreslagna

lagstiftningen skall införas och att det därvid -- för att den skall få åsyftad

verkan -- är givet att den måste träda i kraft samtidigt som de statliga

regleringarna upphör att gälla. Mot denna bakgrund är det, anför

jordbruksutskottet, orealistiskt att begära att en konsekvensanalys av lagen

skall föreligga innan den träder i kraft.

Finansiering av export

Såsom har nämnts i det föregående föreslås ett förbud mot sådan samverkan

mellan näringsidkare i samma led som innebär att underskott vid försäljning av

jordbruksprodukter på export finansieras gemensamt. I detta avsnitt behandlar

näringsutskottet två motionsyrkanden som särskilt berör detta slag av

samverkan.

I motion 1990/91:N102 (m) kritiseras förslaget för att vara motsägelsefullt.

En formulering i propositionen måste nämligen, enligt motionärernas

uppfattning, tolkas på sådant sätt att det skulle finnas en öppning för

kollektiv exportfinansiering. Senare i propositionen görs emellertid ett

uttalande som står i direkt strid med det första, heter det. Denna oklarhet

motiverar, anser motionärerna, att regeringen bör återkomma med ett nytt

förslag i denna del. Riktningsgivande i detta arbete bör vara att sådan

samverkan mellan företag som tillgodoser intresset av en sund

strukturrationalisering skall vara tillåten.

Även i motion 1990/91:N104 (v) berörs frågan om hantering av exportvolymer

medelst säljbolag. Riksdagens uttalande våren 1990 om den grundläggande

principen om ömsesidighet mellan olika länder i fråga om åtgärder för att

minska stödet till jordbruksproduktionen har inte respekterats i det nu

framlagda förslaget, är innebörden. Motionärerna påminner om att

produktionsöverskotten i många andra länder exporteras med hjälp av statliga

subventioner. Vidare sägs att jordbruksnämnden har möjlighet att i efterhand

korrigera en oacceptabel inhemsk prisutveckling till följd av kollektiv

exportfinansiering genom att sänka gränsskyddet.

Jordbruksutskottet berörde våren 1990 dessa frågor under rubriken

Konkurrensaspekter i sitt betänkande (1989/90:JoU25 s. 95--97). I relevanta

delar har dessa åberopats av jordbruksutskottet i yttrandet till näringskottet.

I det nu aktuella yttrandet har jordbruksutskottet särskilt berört frågan om

samverkan i säljbolag. Genom den föreslagna utformningen av lagen har, anför

jordbruksutskottet, riksdagens uttalanden i fråga om samverkan i säljbolag för

hantering av säsongvariationer och tillfälliga mindre exportkvantiteter

beaktats.

Jordbruksutskottet uttalar vidare:

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att avvecklingen av den

kollektiva exportfinansieringen är en central del av livsmedelsreformen. Om

syftet med avvecklingen av de interna marknadsregleringarna skall uppnås är det

enligt utskottets uppfattning av grundläggande betydelse att den kollektiva

exportfinansiering som förekommit inom regleringens ram inte övertas eller på

annat sätt drivs vidare i privat regi. Det är därför enligt utskottets mening

angeläget att ett förbud mot gemensam finansiering av underskott vid export av

jordbruksprodukter införs samtidigt som marknadsregleringen upphör att gälla.

Utskottet kan för sin del inte finna att förslaget i denna del är oklart

formulerat och skulle kunna medföra några betydande tolkningsproblem.

Näringsutskottet vill i anslutning härtill påpeka att finansiering av

förlustbringande export på gemensam basis förutsätter vinst- och

förlustöverföringar mellan de medverkande företagen. Ett samarbete av detta

slag medför samtidigt att de berörda företagens individuella prissättning av

produkterna för den svenska marknaden påverkas. En gemensam finansiering kan

därmed innebära en -- låt vara indirekt -- prissamverkan. Den kan sålunda

jämföras med en priskartell, tillkommen för ett bestämt syfte.

Regeringen har nyligen i proposition 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska

frågor återkommit till frågan om avvecklingen av den interna

marknadsregleringen. Denna reglering har, heter det, haft negativa effekter för

såväl konsumenterna som lantbrukarna. Prisstödet har lett till produktion av

stora överskott, vilka har fått placeras på den internationella marknaden till

priser som kraftigt understigit de svenska produktionskostnaderna. Kostnaderna

för detta har burits av såväl producenterna som konsumenterna gemensamt.

Regeringen påminner om att exporten för överskottsproduktionen av enbart

spannmål i år kostar ca 2,8 miljarder kronor. Det är väsentligt att reformen

fullföljs på ett sådant sätt att denna åderlåtning av samhällsekonomin upphör

och resurserna återförs till konsumenter och producenter, anförs det.

I samma proposition har regeringen särskilt tagit upp frågan om s.k.

säljbolag. Regeringen hänvisar till vad jordbruksutskottet har uttalat i detta

ämne, nämligen att ett riksdagsbeslut om avskaffande av de interna

regleringarna måste innebära att företag inte kan få ta över vissa delar av

denna reglering och administrera den i egen regi. Detta var, säger regeringen

vidare, en markering av att samhället inte kan godta att monopol eller

samverkande företag genomför åtgärder som innebär att underskott vid export

finansieras gemensamt, samtidigt som den svenska prisnivån kan upprätthållas på

en hög nivå. Om ett säljbolag används för att mellan förädlingsföretag utjämna

kostnader för export, har den statliga prisregleringen ersatts med en privat

reglering som ligger utanför regeringens och riksdagens kontroll. Ett

grundläggande villkor för s.k. säljbolag är alltså att de uppträder inom ramen

för vad som är tillåtet enligt konkurrenslagstiftningens ramar samt tillåter

att överskott -- utöver vad som kan säljas inom landet -- direkt påverkar

lönsamhet och priser inom det företag som producerar överskottet. I övrigt

hänvisas till de krav som bör ställas på ett säljbolag i enlighet med

konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1990:25). I det åberopade betänkandet

(s. 236--239) ställs följande krav på ett säljbolag för det angivna syftet.

Det skall vara en självständig juridisk person; flera skäl talar för

aktiebolagsformen, anförs det. Vidare får företaget inte verka för att utjämna

pris eller lönsamhet i underliggande led och varje form av kvotering är

utesluten. Ett tredje krav är att försäljningsaktiviteterna endast skall vara

inriktade på export. Vidare skall det stå varje näringsidkare fritt att bilda

konkurrerande bolag med samma inriktning och verksamhetsområde. Som ett sista

krav gäller att företaget inte får ingå exklusivavtal med föreningarna.

Näringsutskottet erinrar om att grunden i den avreglering av jordbruket som

riksdagen har beslutat om är ett avskaffande av den kollektiva

exportfinansieringen. Näringsutskottet delar därför jordbruksutskottets

uppfattning att det av regeringen föreslagna förbudet mot kollektiv

exportfinansiering i privat regi är befogat för att avregleringen skall få

avsedd effekt och tillstyrker regeringens förslag.

I samband med det livsmedelspolitiska beslutet våren 1990 uttalade riksdagen

att lantbrukskooperationen och andra aktörer får en mycket viktig roll när det

gäller att stabilisera marknaden, upprätthålla olika former av

kontraktsproduktion och motverka att årsmånsvariationer slår igenom i alltför

kraftiga interna prisvariationer. Men också de mindre företagen måste ges

möjlighet att samverka. Riksdagen uttalade också att det måste finnas möjlighet

att hantera försäljning av tillfälliga överskott. Säljbolag, också branschvisa,

framhölls som en lämplig form för att hantera säsongvariationer och tillfälliga

mindre exportkvantiteter. Det av regeringen presenterade förslaget till

konkurrenslagstiftning ligger alltså i linje med riksdagens uttalanden.

Samtidigt beslutade riksdagen att staten, för att övergången till en

avreglerad inhemsk marknad skall underlättas, övergångsvis skall avsätta

budgetmedel för viss exportfinansiering av kött. Dessa medel, resp. 200

milj.kr., 150 milj.kr. och 100 milj.kr. under budgetåren 1991/92--1993/94, kan

bl.a. komma att användas för export av vissa säsongmässiga överskott. Enligt

utskottets mening är det viktigt att utvecklingen och hanteringen av de

säsongmässiga överskotten av kött följs noga under övergångsperioden. Det torde

i första hand vara en uppgift för jordbruksverket att göra en sådan

utvärdering.

Det finns också anledning att följa i vilken utsträckning avsatta medel

används för att jämna ut säsongvariationer. Om det vid utvärderingen skulle

framkomma att förekomsten av tillfälliga överskott av kött på den svenska

marknaden innebär allvarliga problem för prisbildningen bör regeringen

återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder. Enligt utskottets mening

finns emellertid i dag inget skäl som talar för att ytterligare medel, utöver

de som riksdagen redan har beslutat om, är befogade för att hantera denna typ

av säsongmässiga överskott.

Med det sagda avstyrker näringsutskottet motionerna 1990/91:N102 (m) och

1990/91:N104 (v), båda i berörda delar.

Marknadsdelning m.m.; undantagsbestämmelse

Utöver förbudet mot den nyss behandlade formen för samverkan föreslås ett

förbud mot samverkan mellan näringsidkare i samma led som innebär att inköp av

varor inom landet eller efterföljande produktion eller försäljning delas upp i

kvoter i geografiska områden eller i kundkretsar. Förbudet gäller även sådan

samverkan som går ut på att produktionen eller utbudet av varor inom landet

begränsas på annat sätt.

Förslaget om marknadsdelning och andra begränsningar av produktion eller

utbud har inte föranlett något motionsyrkande. Näringsutskottet vill emellertid

närmare kommentera denna form av samverkan såvitt gäller avgränsningen av det

förbudsbelagda området.

I förslagets 7 § finns en för de båda förbuden gemensam bestämmelse om

generellt undantag. Om samarbetet innebär att den totala konkurrensen på vad

som betecknas som den relevanta marknaden begränsas endast i mindre

utsträckning blir undantaget tillämpligt. Som tumregel, sägs det i

motiveringen, bör gälla att konkurrensen begränsas endast i mindre utsträckning

om den samverkan som avses når en omfattning som påverkar mindre än 25 % av den

relevanta marknaden. En möjlighet till individuellt undantag, dispens, regleras

i 8 och 9 §§.

I motion 1990/91:N102 (m) har aktualiserats frågan om förslagets utformning

när det gäller reglerna om undantag och dispens -- dock utan att något formellt

yrkande framställts. Motionärerna hävdar att lagförslaget i dessa delar är så

otydligt formulerat att svårbemästrade tolkningsproblem kan uppkomma.

I sitt yttrande har jordbruksutskottet i denna del anfört att man inte ha

något att erinra mot de förslagna möjligheterna till undantag och dispens.

Genom generella förbud mot vissa former av konkurrensbegränsande samverkan

mellan företag markeras att förfarandena normalt har övervägande negativa

effekter från konkurrenssynpunkt. Det måste dock betonas att inte alla fall av

samverkan som träffas av generella förbudsformuleringar är negativa för

konkurrensen. Sådan samverkan som syftar till att åstadkomma en motvikt mot

andra marknadsaktörer kan t.ex. ibland stärka konkurrensen och därmed vara

önskvärd. Intresset av att det råder konkurrensneutralitet mellan olika

verksamhetsformer kan likaså i det enskilda fallet motivera att en samverkan

bör vara tillåten. Samarbete mellan företag även för andra syften kan i ett

enskilt fall -- trots att det normalt skulle strida mot något av förbuden --

medföra sådana övervägande positiva effekter att den bör godtas.

Mot denna bakgrund finner näringsutskottet det angeläget att generellt

verkande förbud förses med generella undantag. Näringsutskottet delar alltså

regeringens uppfattning att det behövs en regel enligt vilken samarbete med en

begränsad räckvidd bör undantas.

I fråga om de båda huvudtyper av förbud som nu föreslås kan det emellertid

finnas anledning att vid prövningen av förbudens omfattning beakta deras

inbördes delvis olika karaktär och -- inte minst -- de skilda bevekelsegrunder

som motiverar att de nu bör införas. Näringsutskottet erinrar härvid om att det

är intresset av att livsmedelsreformens positiva effekter kommer konsumenterna

till del som har föranlett lagförslaget. Syftet med den föreslagna bestämmelsen

om förbud är att -- i enlighet med riksdagens beslut -- förhindra att den

reglering som nu skall avvecklas i stället övertas i privat regi. Av den

livsmedelspolitiska propositionen (1989/90:146) framgår (s. 51 f.) att de

negativa konsekvenser som den interna marknadsregleringen har medfört till stor

del beror på den kollektiva exportfinansieringen. Genom att denna lyfter bort

allt som inte efterfrågas på den svenska marknaden minskar drivkraften för

företagen att förändra sin produktion så att den bättre överensstämmer med vad

som efterfrågas av konsumenterna. Svårigheten för marknadens signaler att nå

fram förstärks genom att exporten finansieras med hjälp av en avgift som tas ut

på all produktion -- oavsett om varan är av en sådan sort eller kvalitet att

avsättningen redan är säkrad inom landet. Med kollektiv exportfinansiering

tillgodoser man inte det krav på anpassning till efterfrågan som är nödvändigt.

Jordbruksutskottet har i sitt yttrande över det nu framlagda förslaget rörande

stärkt konkurrens också understrukit att avvecklingen av den kollektiva

exportfinansieringen är en central del av livsmedelsreformen.

Mot bakgrund av vad som nu har sagts anser näringsutskottet att kollektiv

finansiering av exportförluster på livsmedelsområdet generellt måste betraktas

som särskilt skadlig från konkurrenssynpunkt. Detta bör också beaktas vid

bedömningar som rör avgränsningen av det förbudsbelagda området såsom det

kommer till uttryck i den föreslagna lagens bestämmelser i 7 § om undantag.

I fråga om förbudet mot gemensam finansiering av exportförluster finner

utskottet den s.k. tumregeln om 25 % väl avpassad. Förbudet mot marknadsdelning

bör emellertid kunna tillämpas med ett större mått av flexibilitet. Detta kan

sålunda vara motiverat då mindre företag samverkar för att på ett effektivt

sätt kunna konkurrera med en större näringsidkare. Detta synsätt är också

befogat när det gäller kooperativa företag där en regional struktur ofta är

förhärskande. Aktiebolag, däremot, är oftast organiserade i landsomfattande

koncerner och träffas därmed inte av den föreslagna lagstiftningen. I de fall

då de samverkande företagen skulle nå upp till en ensamställning eller en klart

dominerande ställning på den marknad som det är fråga om i varje särskilt fall

bör dock förfarandet under alla förhållanden vara förbjudet.

Näringsutskottet erinrar i detta sammanhang om vad som sägs i propositionen

(1990/91:147 s. 17) om möjligheterna till ingripande enligt

missbruksbestämmelsen i 2 § konkurrenslagen. Ett förfarande som har undantagits

från det straffbara området torde i ett enskilt fall ändå kunna vara att

betrakta som en konkurrensbegränsning med skadlig verkan. Vidare anges att

näringsfrihetsombudsmannen får avgöra om ett ingripande mot det ifrågasatta

förfarandet bör ske med stöd av den nu föreslagna lagens förbudsbetämmelser

eller med stöd av konkurrenslagens missbruksbestämmelse.

Sammanfattande ställningstagande

I det föregående har näringsutskottet behandlat de olika former av samverkan

som nu föreslås bli förbjudna.

Avslag på propositionen i dess helhet har -- som nämnts i det föregående --

yrkats av centerpartiet i motionerna 1990/91:N105 och 1990/91:N100; samma

innebörd har ett yrkande i motion 1990/91:N321. Även i vänsterpartiets motion

1990/91:N104 yrkas avslag. Kritiska synpunkter framförs också i motion

1990/91:N18 från detta parti. Miljöpartiet har för sin del i motion

1990/91:N103 hävdat att lagens ikraftträdande bör uppskjutas i avvaktan på en

konsekvensanalys. Motion 1990/91:N42 (mp) ger uttryck för en liknande syn.

Invändningar mot att en viss företagsform träffas av förslaget kommer till

uttryck i motion 1990/91:N101 (s). Moderata samlingspartiet framför kritik av

principiell natur i motion 1990/91:N24; en särreglering riktad mot en enda

bransch borde inte komma i fråga, menar man.

Näringsutskottet vill sammanfattningvis slå fast att regeringens nu framlagda

förslag till åtgärder för förstärkt konkurrenspolitik på jordbrukets område

utgör ett av flera viktiga steg i den livsmedelspolitiska reform som nu inleds.

Denna innebär att konsumentens intressen beaktas i högre grad än hittills genom

den direktkontakt på marknaden mellan konsumenterna och producenterna som

uppkommer som en avsedd effekt av avregleringen. Jordbruksutskottet har betonat

vikten av en väl fungerande konkurrens för att reformens positiva effekter

skall komma konsumenterna och samhället i övrigt till del. Den nu föreslagna

lagen förutses bidra till att de positiva effekterna fördelas på sådant sätt

som riksdagen har avsett. Övergången till väl fungerande marknader på

jordbruksområdet underlättas genom att statsmakterna anger spelreglerna.

Den kritik som har riktats mot att den nu föreslagna lagen enbart avser en

del av näringslivet, nämligen jordbruksområdet, finner näringsutskottet inte

helt obefogad. Liksom jordbruksutskottet gör näringsutskottet dock den

bedömningen att en särreglering av detta slag behövs i anslutning till att

riksdagens beslut om avreglering inom jordbruket träder i kraft.

Näringsutskottet vill emellertid betona vikten av att den nu föreslagna lagen

upphävs i anslutning till att riksdagen beslutar om en ny generell

konkurrenslag.

Näringsutskottet har i de föregående avsnitten behandlat de frågor rörande

lagförslagets innehåll som är aktuella. Utöver vad som har sagts ger

regeringens lagförslag ingen anledning till kommentarer. Näringsutskottet

föreslår att riksdagen ansluter sig till det nu anförda om förstärkt konkurrens

på livsmedelsområdet. Därmed tillstyrker utskottet proposition 1990/91:147 och

avstyrker motionerna 1990/91:N105 (c), 1990/91:N100 (c), 1990/91:N321 (c),

1990/91:N104 (v), 1990/91:N18 (v), 1990/91:N24 (m), 1990/91:N101 (s),

1990/91:N103 (mp) och 1990/91:N42 (mp) såvitt gäller här behandlade frågor.

Övrigt

Åtgärder för stimulans av ett ökat marknadstillträde i livsmedelssektorn

är angelägna, anförs i motion 1990/91:N104 (v). Konsumenternas svagare

ställning åberopas som grund för yrkandet. Särskilt viktigt är, enligt

motionärernas mening, att etableringshinder undanröjs för nya aktörer. Den

enklaste vägen att öka konkurrensen är att öka importen av livsmedelsprodukter,

menar de. I motionen betonas också vikten av en uppföljning av riksdagens

beslut när det gäller stimulans till småskalig produktion och förädling av

livsmedel.

Jordbruksutskottet har beträffande denna del av motion 1990/91:N104 (v) bl.a.

erinrat om att det i samband med det livsmedelspolitiska beslutet våren 1990

anslöt sig till jordbruksministerns uttalande om att stöd till den småskaliga

livsmedelsindustrin är en viktig del inom ramen för ett utökat glesbygdsstöd.

Denna uppfattning vidhåller jordbruksutskottet.

Såsom framgår av det föregående innebär riksdagens beslut om en ny

livsmedelspolitik att konsumenternas intressen kommer mer i förgrunden.

Internationellt pågår arbete i GATT om ökat marknadstillträde, vilket har

till syfte att liberalisera handeln med jordbruksprodukter. I sin nyligen

framlagda proposition (1990/91:191) om vissa livsmedelspolitiska frågor har

regeringen föreslagit sådana tekniska och nivåmässiga anpassningar som behövs

för att avvecklingen av den interna marknadsregleringen skall få avsedd effekt.

I anslutning härtill föreslås att prisövervakningen intensifieras för att man

skall kunna konstatera om effekterna når fram till konsumenterna. Vidare

föreslår regeringen att tillfälliga och riktade justeringar av gränsskyddet

skall användas i syfte att en import skall kunna bibehållas. Jordbruksutskottet

har tillstyrkt regeringens förslag (1990/91:JoU31) på samtliga punkter.

Mot bakgrund av vad här har sagts finner utskottet att riksdagen inte har

anledning att ta något initiativ på grundval av den aktuella delen av motion

1990/91:N104 (v).

I motion 1990/91:N103 (mp) framförs vissa synpunkter på jordbrukspolitikens

förhållande till konkurrenslagstiftningen. Motionärerna förespråkar dessutom

en samlad konkurrenslagstiftning utan inriktning på en speciell bransch. De

menar emellertid att det finns anledning att lägga jordbrukspolitiska aspekter

på konkurrensregler för jordbruksområdet. Särskild hänsyn måste vid

utformningen av reglerna tas till intresset av att skog-, jordbruks- och

betesmarknaderna skall bevaras och djurs biologiska behov respekteras, hävdar

motionärerna.

Jordbruksutskottet har yttrat sig i denna del och därvid konstaterat att

yrkandet tar sikte på utformningen av jordbrukspolitiken snarare än av

konkurrenspolitiken. Riksdagens inställning i fråga om målen för

jordbrukspolitiken framgår av betänkandet 1989/90:JoU25, fortsätter

jordbruksutskottet som inte finner skäl att i detta sammanhang ånyo sakbehandla

denna omfattande fråga.

Näringsutskottet godtar den bedömning som jordbruksutskottet gör beträffande

skiljelinjen mellan jordbrukspolitik och konkurrenspolitik och saknar därmed

anledning att ytterligare kommentera motion 1990/91:N103 (mp) i nu berörd del.

Denna avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för konkurrenspolitiken

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:87 moment 50 och med

avslag på motion 1990/91:N19 yrkande 1, motion 1990/91:N32 yrkande 15, motion

1990/91:N34 yrkande 12, motion 1990/91:N42 yrkandena 14 och 30, motion

1990/91:N251, motion 1990/91:N288 yrkande 1, motion 1990/91:N292 yrkandena 2, 3

och 6, motion 1990/91:N346 yrkande 1 och motion 1990/91:N357 yrkandena 4 och

8--10 godkänner i propositionen angivna riktlinjer,

res. 1 (m, fp, c)

res. 2 (v)

res. 3 (mp)

2. beträffande kontroll av fusioner

att riksdagen avslår motion 1990/91:N225 yrkande 9,

res. 4 (c, mp)

3. beträffande uppbrytande av existerande företag

att riksdagen avslår motion 1990/91:N346 yrkande 2,

res. 5 (m, fp, c) - motiv.

res. 6 (v, mp)

4. beträffande monopolverksamhet

att riksdagen avslår motion 1990/91:N42 yrkandena 8 och 9,

res. 7 (mp)

5. beträffande arbetsrättslig anknytning

att riksdagen avslår motion 1990/91:N294,

res. 8 (m, fp, c)

6. beträffande myndighetsstrukturen på konkurrensområdet

att riksdagen avslår motion 1990/91:N32 yrkande 14,

res. 9 (m, fp, c, mp)

7. beträffande bygg- och bosektorerna

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N289, 1990/91:N295, 1990/91:N345 och

1990/91:N375,

res. 10 (c, v, mp)

8. beträffande kvalitetskrav på byggprodukter

att riksdagen avslår motion 1990/91:N19 yrkande 2,

res. 11 (v)

9. beträffande utredningar om livsmedelspriserna

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N206, 1990/91:N267, 1990/91:N309 och

motion 1990/91:N321 yrkande 2,

res. 12 (c, v, mp)

10. beträffande skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna

att riksdagen avslår motion 1990/91:N102 yrkande 1,

res. 13 (m, fp)

res. 14 (c, v, mp) - motiv.

11. beträffande konsumenternas kostnader för livsmedelshandelns

marknadsföringsåtgärder

att riksdagen avslår motion 1990/91:N288 yrkande 2 och motion 1990/91:N349,

res. 15 (v, mp)

12. beträffande avregleringens effekter på sockernäringen

att riksdagen avslår motion 1990/91:N268,

res. 16 (c)

13. beträffande begäran hos regeringen om förslag till viss lagstiftning

att riksdagen avslår motion 1990/91:292 yrkande 5,

14. beträffande förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om

jordbruksprodukter

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:N18 och 1990/91:N24, motion

1990/91:N42 yrkande 15, motionerna 1990/91:N100 och 1990/91:N101, motion

1990/91:N102 yrkande 2, motion 1990/91:N103 yrkandena 1 och 3, motion

1990/91:N104 yrkandena 1 och 3 och 4, motion 1990/91:N105 och motion

1990/91:N321 yrkande 1 antar det i proposition 1990/91:147 framlagda förslaget

till lag om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter,

res. 17 (m)

res. 18 (c, v)

res. 19 (mp)

15. beträffande ökat marknadstillträde

att riksdagen avslår motion 1990/91:N104 yrkande 2,

res. 20 (m, c, mp) - motiv.

res. 21 (v)

16. beträffande jordbrukspolitikens förhållande till

konkurrenslagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:N103 yrkande 2.

res. 22 (mp)

Stockholm den 31 maj 1991

På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m),

Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Inga-Britt

Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m),

Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s),

Mats Lindberg (s), Isa Halvarsson (fp) och Håkan Hansson (c).

Reservationer

1. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (mom. 1)

Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark

(m), Gudrun Norberg (fp), Isa Halvarsson (fp) och Håkan Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "I de"

och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:

Ett viktigt inslag i en generell politik för förbättrade allmänna villkor för

näringslivet består i åtgärder för en stärkt marknadsekonomi. Endast om

marknadsekonomin fungerar väl, dvs. utan att företagen skyddas genom t.ex.

protektionism, regleringar och kartellsamarbete, kan företagen bli verkligt

stabila och starka och därmed konkurrenskraftiga på den internationella

marknaden. Utskottet anser det angeläget att denna principiella uppfattning

läggs till grund för överväganden om de konkurrenspolitiska insatserna.

En viktig utgångspunkt måste, enligt utskottets mening, vara att man slår

vakt om de strategiska fördelar som finns i vårt land. Vidare är det angeläget

att alla företag -- såväl små som stora -- ges likartade förutsättningar att

verka på marknaden. Lämpligen bör detta ske genom en strängare lagstiftning på

denna punkt. Slopande av monopol på viktiga områden, såsom arbetsförmedling, är

exempel på andra effektiva åtgärder för fungerande marknader. Även utan

monopolföretag kan det på vissa marknader genom t.ex. karteller och vertikala

bindningar råda en försvagad konkurrens. Särskilt inom bygg- och bosektorerna

skulle en mer differentierad företagsstruktur kunna bidra till en dämpad

kostnadsutveckling.

Friheten att etablera och driva företag är grundpelaren i ett

marknadsekonomiskt system och har därmed en avgörande betydelse för den svenska

ekonomin. Varje omständighet som hämmar eller hindrar nyföretagandet måste

därför, menar utskottet, motverkas. En samlad översyn bör därför göras av

etableringsregler av olika slag. För konkurrensen skadliga regler bör mönstras

ut. Ett exempel är kommunernas tillämpning av PBL. Hittillsvarande erfarenhet

visar att lagen har tillämpats på ett sätt som försvårar etableringen av

detaljhandelsföretag. Därmed utgör den ett hot mot den fria marknaden.

En effektiv konkurrenslagstiftning är nödvändig för att marknadsekonomin

skall kunna ges goda förutsättningar. I jämförelse med motsvarande regler i vår

omvärld, inte minst inom EG, framstår emellertid den svenska

konkurrenslagstiftningen som svag och därtill svår att tillämpa. Det är

nödvändigt att fri konkurrens inte bara stannar vid att vara ett honnörsord.

Utskottet utgår från att konkurrenskommittén kommer att lägga fram ett samlat

förslag till konkurrenslagstiftning som svarar mot de ändrade förutsättningar

som har vuxit fram inte minst genom de senaste årens ökade

internationalisering. Detta gäller exempelvis olika slag av horisontell

samverkan mellan företag som borde vara konkurrenter, men också vertikala

konkurrensbegränsningar såsom leveransvägran och andra åtgärder som en

leverantör kan vidta gentemot efterföljande led i syfte bl.a. att upprätthålla

en viss prisnivå. Möjligheterna till en fri prissättning måste garanteras.

Vidare är en översyn av förvärvsreglerna angelägen. Utskottet menar att

möjligheten att bryta upp marknadsdominerande företag bör övervägas. Även

frågan om övervakningen bör få en ändamålsenlig lösning; snabba och kraftfulla

insatser från de konkurrensvårdande myndigheternas sida är nödvändiga för att

lagstiftningens trovärdighet inte skall kunna ifrågasättas. Sammanfattningsvis

vill utskottet framhålla att den framtida nationella lagstiftningen bör

utformas utifrån de principer som styr EGs regelverk.

Utskottet vill starkt betona angelägenheten av att den offentliga

servicesektorn öppnas för konkurrens, bl.a. när det gäller vård och omsorg.

Enskilda initiativ måste uppmuntras. Det måste vidare vara möjligt för kommuner

att bedriva den verksamhet som bör ankomma på dem på ett effektivt sätt utan

att behöva tillgripa aktiebolagsformen. Utskottet vill framhålla vikten av att

vad som nu har anförts kommer att beaktas av konkurrenskommittén.

Riksdagen bör i ett uttalande till regeringen ansluta sig till vad utskottet

nu har anfört. Motionerna 1990/91:N34 (m), 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N292

(fp) och 1990/91:N32 (c) tillstyrks med de nu sagda i berörda delar. Utskottet

avstyrker däremot övriga här behandlade motioner i berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjer för konkurrenspolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N32 yrkande 15, 1990/91:N34

yrkande 12, motion 1990/91:N292 yrkandena 2, 3 och 6 och motion 1990/91:N357

yrkandena 4 och 8--10 och med avslag på proposition 1990/91:87 moment 50,

motion 1990/91:N19 yrkande 1, motion 1990/91:N42 yrkandena 14 och 30, motion

1990/91:N251 yrkandena 1 och 2, motion 1990/91:N288 yrkande 1 och motion

1990/91:N346 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

2. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (mom. 1)

Rolf L Nilson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "I de"

och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i den kritik mot nuvarande system för bekämpande av

skadliga konkurrensbegränsningar som kommer till uttryck i motionerna från

vänsterpartiet. Det är angeläget att en skärpt uppmärksamhet nu riktas mot den

starka koncentration inom näringslivet som har tillåtits komma till stånd och

som innebär avsevärda nackdelar för konsumenterna. Särskilt de från

konsumentsynpunkt viktiga marknaderna för livsmedel och boende präglas av ett

fåtal mycket dominerande företag. Konsumenternas valmöjligheter begränsas och

prisökningarna på dessa marknader är snabbare än på marknader med ökat inslag

av konkurrens.

Det är beklagligt, menar utskottet, att den av regeringen tillsatta

konkurrenskommittén ännu inte har förmått lägga fram förslag om viktiga

lagstiftningsfrågor, såsom förbud mot horisontellt samarbete i olika former.

Det kommande förslaget från kommittén bör innefatta regler som gäller detta

slags konkurrensbegränsning. Vidare bör skärpta sanktionsregler vara en viktig

del av en ny konkurrenslagstiftning.

I detta sammanhang vill utskottet också ta upp frågan om tillämpningen av

PBL. Syftet med denna lag är att kommunerna skall kunna göra bedömningar när

det gäller karaktären på verksamheten i ett visst område inom kommunen.

Utskottet finner det emellertid inte rimligt att kommuner -- vilket synes

förekomma -- lägger sådana aspekter på planeringen som snarare rör olika

butikers lämplighet. Genom ett sådant förfaringssätt försvåras etableringen av

lågprisbutiker, vilket är till men för konkurrensen och därmed för

konsumenterna.

Med ett uttalande av riksdagen av här angiven innebörd blir motionerna

1990/91:N288 (v) och 1990/91:N346 tillgodosedda i aktuella delar.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjer för konkurrenspolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N288 yrkande 1 och motion

1990/91:N346 yrkande 1 och med avslag på proposition 1990/91:87 moment 50,

motion 1990/91:N19 yrkande 1, motion 1990/91:N32 yrkande 15, motion 1990/91:N34

yrkande 12, motion 1990/91:N42 yrkandena 14 och 30, motion 1990/91:N251 yrkande

1 och 2, motion 1990/91:N292 yrkandena 2, 3 och 6 och motion 1990/91:N357

yrkandena 4 och 8--10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

3. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (mom. 1)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "I de"

och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:

Även om utskottet ansluter sig till marknadshushållningens principer vill

utskottet varna för inställningen att marknaden och konkurrensen utgör de enda

medlet att styra samhällsutvecklingen. Det finns för närvarande en utbredd

övertro på att frihet från regler skulle automatiskt skapa effektivitet och

framåtskridande. Avregleringen på finansmarknaden motsäger denna tro; de

kreditförluster på ca 15 miljarder kronor (ca 1 % av bruttonationalprodukten)

som nu har noterats i finansväsendet kan delvis skyllas på avregleringen.

Staten har som en av sina viktigaste uppgifter att på olika sätt modifiera

marknadens styrning, t.ex. genom avgifter på miljöfarliga utsläpp eller regler

som anger etiska grunder för näringslivet. Först efter sådana modifieringar bör

marknadsmekanismen kunna tillåtas att verka fullt ut. Konkurrensen är härvid

det effektivaste medlet för att det skall uppstå balans mellan tillgång och

efterfrågan och därmed en ökad effektivitet i samhällsekonomin.

Konkurrens sägs ofta vara det enda verksamma medlet för att man skall kunna

uppnå effektivitet. Att konkurrens i många fall kan få helt motsatt verkan än

den avsedda -- ineffektivitet genom t.ex. monopol -- är ett faktum som alltför

litet kommer fram i den allmänna debatten. Det är en egendomlig

människouppfattning att konkurrens skulle vara den enda inspirationen till

effektivitet och kreativitet. Utskottet anser att man bör erkänna att samarbete

i många fall -- exempelvis i kooperativ utan vinstintresse -- kan vara en minst

lika verkningsfull metod att åstadkomma effektivitet och kreativitet som

konkurrens.

Regleringar inom den offentliga sektorn bör kunna utsättas för ett rimligt

mått av konkurrens, anser utskottet. En angelägen uppmjukning av

hittillsvarande monopol inom skola och omsorg vore att införa särskild

"skolpeng" resp. "omsorgspeng", som innebär valfrihet för medborgarna.

Härigenom skulle alternativ inom dessa sektorer kunna göra sig gällande.

Livsmedelssektorn är ett annat viktigt område där det är angeläget med en

sund konkurrens. Inga stora företag -- oavsett om de är svenska eller

multinationella och om de drivs i aktiebolagsform eller kooperativt -- bör få

tillfälle att genom konkurrensbegränsande åtgärder hindra små företag att växa

upp. En effektivare konkurrenslagstiftning och övervakning från myndigheternas

sida skulle kunna förhindra exempelvis prisdumpning och köp av marknadsandelar

genom företagsförvärv.

Utskottet finner vidare att kommunernas tolkning av PBL, innebärande att

butikslägen har fördelats endast bland stora företag, har varit olycklig. Även

dagligvarubutiker med en utpräglad lågprispolitik bör få chans att etablera

sig.

Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen i linje med vad utskottet nu

har förordat. Genom en sådan åtgärd blir motion 1990/91:N42 (mp) tillgodosedd i

här behandlade delar. Övriga här behandlade motioner avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjer för konkurrenspolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N42 yrkande 14 och med avslag på

proposition 1990/91:87 moment 50, motion 1990/91:N19 yrkande 1, motion

1990/91:N32 yrkande 15, motion 1990/91:N34 yrkande 12, motion 1990/91:N251

yrkandena 1 och 2, motion 1990/91:288 yrkande 1, motion 1990/91:N292 yrkandena

2, 3 och 6, motion 1990/91:N346 yrkande 1 och motion 1990/91:N357 yrkandena 4

och 8--10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kontroll av fusioner (mom. 2)

Per-Ola Eriksson (c), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "En väl"

och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:

Under senare år har strukturen i det svenska näringslivet kommit att alltmer

präglas av mycket stora företag med i många fall dominerande ställning på sina

resp. marknader. Företagen har ofta inte vuxit av egen kraft utan snarare genom

köp av konkurrentföretag.

Den fusionsgalopp som har drabbat Sverige måste hejdas, anser utskottet. Det

är angeläget att slå fast att förekomsten av en mångfald mindre företag, som

därtill är väl fungerande och livskraftiga, är en grundläggande förutsättning

för en positiv ekonomisk utveckling i hela landet. Den nyss berörda

förvärvsintensiteten i svenskt näringsliv försvårar emellertid en positiv

utveckling genom att antalet företag minskar starkt och återstående företag

centraliseras till ett fåtal orter. Såväl produktionsstrukturen som den

ekonomiska makten koncentreras, och känsligheten för marknadens svängningar

ökar. Samhället blir härigenom mer sårbart, vilket kan hota sysselsättning och

välfärd i Sverige. Mot den nu angivna bakgrunden är det enligt utskottets

uppfattning angeläget att en fortsatt koncentration i det svenska näringslivet

bromsas samtidigt som de små och medelstora företagens villkor stärks.

De inom EG nyligen antagna reglerna om fusionskontroll har tillkommit för att

skapa förutsättningar för att de förvärv och sammanslagningar av företag som

utgör ett led i den omfattande europeiska omstruktureringsprocessen inte

samtidigt förorsakar skada på konkurrensen. Reglerna är tillämpliga på företag

som, tillsammans eller vart för sig, uppfyller vissa krav på omsättning på

världsmarknaden och inom EG. En sådan bedömningsgrund anses avspegla företagens

ekonomiska styrka.

Enligt utskottets mening är det av vikt att Sverige på motsvarande sätt

vidtar åtgärder för att vidmakthålla en sund konkurrens inom näringslivet.

Ingripande bör kunna göras mot företag som redan har en så avgörande dominans

på en viss marknad att det finns risk för monopolliknande ställning.

Riksdagen bör i ett uttalande till regeringen ansluta sig till vad utskottet

nu har anfört. Motion 1990/91:N225 (c) tillstyrks alltså.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kontroll av fusioner

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N225 yrkande 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Uppbrytande av existerande företag (mom. 3, motiveringen)

Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark

(m), Gudrun Norberg (fp), Isa Halvarsson (fp) och Håkan Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "1990/91:N346 (v)" bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser -- i likhet med motionärerna -- att de konkurrensvårdande

myndigheterna behöver få väsentligt ökade möjligheter att förhindra och

korrigera en för konkurrensen skadlig utveckling av företagsstrukturen i

näringslivet. Detta är angeläget, inte minst för att svenska företag skall

kunna möta de nya krav som ett deltagande i EGs inre marknad kommer att

innebära. Frågan om åtgärder med detta syfte behandlar näringsutskottet i

betänkandet 1990/91:NU41 i anslutning till frågan om branschglidning inom den

finansiella sektorn. Den nu föreliggande motionen utgör enligt utskottets

uppfattning inte en lämplig grund för initiativ av riksdagen i detta avseende.

Motion 1990/91:N346 (v) avstyrks därför i aktuell del.

6. Uppbrytande av existerande företag (mom. 3)

Rolf L Nilson (v) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "1990/91:N346 (v)" bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion 1990/91:N346

(v). Den allt starkare koncentrationen av ägar- och marknadsmakt har lett till

avsevärda nackdelar från konkurrenssynpunkt. Enligt utskottets mening är det

angeläget att staten har möjlighet inte bara att stoppa konkurrensbegränsande

företagssammanslagningar utan också att ingripa mot företag som har vuxit sig

så starka på den inhemska marknaden att konkurrensen allvarligt skadas till men

för konsumentintresset.

Mot denna bakgrund är det, anser utskottet, angeläget att den verksamma

konkurrenskommitténs arbete resulterar i konkreta förslag till lagregler som

medger möjlighet att bryta upp företag som dominerar en marknad i alltför hög

grad. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd till regeringen.

Härigenom blir motion 1990/91:N346 (v) tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande uppbrytande av existerande företag

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N346 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Monopolverksamhet (mom. 4)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Med

hänvisning" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1990/91:N42 (mp) om att det i

propositionen saknas en djupgående analys av de problem som är förenade med

statlig monopolverksamhet. Det är, menar utskottet, viktigt att komma ihåg att

ett starkt motiv för att inrätta viss statlig verksamhet, t.ex.

telekommunikationer, var att de berörda verksamhetsområdena utgjorde "naturliga

monopol". En monopolverksamhet får inte bedrivas okontrollerat, eftersom risken

är stor att den i så fall skulle kunna göra oskäliga vinster, till skada för

medborgarna. Ytterligare ett skäl till att affärsverksformen valdes var att man

ville tillförsäkra alla medborgare en likformig service. De positiva effekterna

av en rikstäckande infrastruktur kommer alla medborgare till godo. Det är

därför helt rimligt att en viss del av verksamheten tillåts täcka underskott

inom andra delar. Därigenom kan t.ex. post- och telefonservice upprätthållas

även i landets glesbebyggda delar.

En orientering mot en mer lönsamhetsinriktad målsättning är påtaglig inom

affärsverk med monopol. En naturlig följd av den ökade självständighet som

skall gälla för de statliga affärsverken blir att den demokratiska kontrollen

över statens egendom försvagas. I linje härmed söker man tona ned den reella

monopolsituation som råder inom resp. verks eller bolags verksamhetsområde.

Utskottet menar att den maktkoncentration som uppstår när de statliga verken

utvidgar sitt arbetsområde -- genom att etablera sig på nya produkt- eller

tjänstemarknader -- och därmed konkurrerar med andra företag bör bromsas.

Utvecklingen av de statliga verken till stora koncerner med en blandning av

monopolverksamhet och sådan verksamhet som tävlar med andra företag är

oförenlig med kravet på en sund konkurrens. Därför bör sådana verksamheter helt

avskiljas från varandra och den konkurrensutsatta delen säljas i första hand

till de anställda eller lokalbefolkningen.

Det är, menar utskottet, hög tid att regeringen tillsätter en parlamentarisk

utredning med uppgift att klarlägga samtliga de problem som är förknippade med

monopolverksamhet inom de privata, kommunala och statliga områdena. Genom ett

uttalande av av riksdagen med nu angiven innebörd blir motion 1990/91:N42 (mp)

tillgodosedd i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande monopolverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N42 yrkandena 8 och 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Arbetsrättslig anknytning (mom. 5)

Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark

(m), Gudrun Norberg (fp), Isa Halvarsson (fp) och Håkan Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Av

konkurrenskommitténs" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande

lydelse:

För att konkurrensen på en marknad skall kunna vidmakthållas och utvecklas är

det av vikt att nya företag lätt kan etableras. Därför är det ett väsentligt

inslag i konkurrenspolitiken att alla slags regler eller beteenden som

försvårar etableringar undanröjs. Utskottet ansluter sig sålunda till den

uppfattning som förs fram i motion 1990/91:N294 (m), nämligen att åtgärder av

arbetsrättslig art inte bör få innebära att den fria konkurrensen i

näringslivet hämmas. Regeringen bör därför förelägga riksdagen förslag i linje

med det nyss refererade avgörandet i marknadsdomstolen (beslut 1989:13) så att

negativa effekter för konkurrensen till följd av åtgärder eller regler med

arbetsrättslig anknytning inte skall bli möjliga. Utskottet tillstyrker härmed

motion 1990/91:N294 (m).

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande arbetsrättslig anknytning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N294 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Myndighetsstrukturen på konkurrensområdet (mom. 6)

Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark

(m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Isa Halvarsson (fp) och Håkan

Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med

"Utskottet intar" och slutar med "1990/91:N32 (c)" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförs i motionen om behovet av en samordning

mellan myndigheterna på konkurrensområdet. I första hand bör frågan om en

samordning mellan NO och SPK övervägas. Härigenom skulle en effektivisering av

handläggningen kunna åstadkommas till gagn för de företag som är berörda --

t.ex. förslag som är utsatta för leveransvägran eller andra leveranssvårigheter

-- och därmed ytterst sett för konsumenterna. Även frågan om kommerskollegiets

framtida roll och delaktighet i dessa sammanhang bör kunna ingå i de

överväganden som görs. Riksdagen bör till regeringen göra ett uttalande av nu

angiven innebörd. Motion 1990/91:N32 tillstyrks alltså i nu aktuell del.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande myndighetsstrukturen på konkurrensområdet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N32 yrkande 14 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Bygg- och bosektorerna (mom. 7)

Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson

(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "1990/91:N289 (v)" bort ha följande

lydelse:

En betydelsefull orsak till att kostnaderna för boendet har skjutit i höjden

alltför mycket är att såväl byggmaterialbranschen som byggnadsindustriell

verksamhet präglas av konkurrensbegränsande inslag. Detta framgår bl.a. av den

nyligen presenterade rapporten från konkurrenskommittén. Koncentrationen är

påtaglig framför allt när det gäller byggnadsbranschen, där endast ett mycket

begränsat antal aktörer är verksamma. Det finns också en rad former för

samarbete mellan företagen av sådant slag att de knappast kan anses vara

förenliga med intresset av att byggnads- och därmed boendekostnaderna skall

hållas nere.

Enligt utskottets mening måste konkurrenskommittén vara särskilt uppmärksam

på hithörande frågor, som i hög grad rör breda konsumentintressen och som

representerar en stor post i hushållsbudgeten. Utskottet räknar sålunda med att

kommittén kommer att lägga fram ett lagförslag som ger uttryck för en skärpt

inställning i fråga om olika former av samarbete mellan intressenterna särskilt

i de nu aktuella branscherna. Förslagen bör ta sikte på att karteller -- t.ex.

i fråga om priser och uppdelning av marknader -- inom särskilt byggnads- och

byggmaterialbranscherna effektivt kan motverkas. Även åtgärder som innebär att

skadliga effekter av dominerande företag kan undanröjas i de berörda

branscherna bör ingå i kommitténs förslag.

Utskottet anser det också vara en uppgift för kommittén att överväga andra

åtgärder för att kostnaderna i dessa branscher skall kunna hållas på en rimlig

nivå. Det kan exempelvis vara motiverat att se över formerna för upphandling av

entreprenader, särskilt i de fall då kommuner står som beställare och därvid

har möjlighet att lämna "monopol" på stora projekt. Också en översyn av de

regleringar som under lång tid har funnits inom bygg- och boendesektorn är

motiverad. Många av dem har införts i syfte att alla skall tillförsäkras en god

bostad. I många fall kan de visa sig vara överspelade eller t.o.m. ha fått en

ogynnsam effekt, inte minst när det gäller kostnadsutvecklingen. Kommittén bör

lägga fram de förslag som är motiverade även i detta avseende. Utskottet

tillstyrker med det nu sagda motionerna 1990/91:N295 (c) och 1990/91:N375 (c).

Genom ett uttalande av riksdagen till regeringen av nu angiven innebörd blir

också motionerna 1990/91:N289 (v) och 1990/91:N345 (s) tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande bygg- och bosektorerna

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N289, 1990/91:N295,

1990/91:N345 och 1990/91:N375 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

11. Kvalitetskrav på byggprodukter (mom. 8)

Rolf L Nilson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med

"Utskottet delar" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i de farhågor när det gäller harmoniserings- och

förenklingsarbetet i fråga om byggprodukter som kommer till uttryck i motion

1990/91:N19 (s). Riksdagen bör göra en tydlig markering av att Sverige i det

internationella arbetet inte skall göra några eftergifter i fråga om rimliga

kvalitetskrav för byggprodukter -- t.ex. när det gäller avgivande av skadliga

ämnen.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande harmonisering och förenklingsarbete rörande byggprodukter

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N19 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Utredningar om livsmedelspriserna (mom. 9)

Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson

(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "1990/91:N321 (c)" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning har de nu refererade utredningarna knappast

bidragit till den klarhet som är önskvärd när det gäller att utröna de

grundläggande orsakerna till prisutvecklingen på livsmedel. Det är angeläget

att en sådan uppgift ombesörjs av en opartisk utredning med parlamentarisk

förankring. Den föreslagna översynen bör enbart avse de senare leden i

livmedelskedjan -- dvs. efter primärproduktionen -- och följaktligen omfatta

förädling, partihandel och detaljhandel. Särskilt bör en sådan utredning

studera konkurrensförhållanden i de nu nämnda leden.

Riksdagen bör uttala sig till förmån för en utredning med den inriktning som

nu begärs. Utskottet tillstyrker motionerna 1990/91:N321 (c) och 1990/91:N267

(s) med vad nu har sagts. Genom ett uttalande av riksdagen med här angiven

innebörd blir i någon mån även motion 1990/91:N309 (s) tillgodosedd. Däremot

avstyrker utskottet 1990/91:N206 (m).

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utredningar om livmedelspriserna

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N267, 1990/91:N321 yrkande

2, med anledning av motion 1990/91:N309 och med avslag på motion 1990/91:N206

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna (mom. 10)

Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg

(fp) och Isa Halvarsson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "I det"

och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:

Den senaste tidens matprisdebatt har varit välbehövlig, anser utskottet. På

ett tydligt sätt har den visat effekterna av Sveriges höga skattetryck och

brist på konkurrens inom livsmedelssektorn. Utskottet vill dock framhålla att

en nivåsänkning på det sätt som nu diskuteras utgör en åtgärd av endast

skatteteknisk natur. Först när en generell sänkning av mervärdeskatten kommer

till stånd kan detta på ett varaktigt sätt få genomslag också i form av sänkta

livsmedelspriser. Det bör även framhållas att en sänkt mervärdeskatt på enbart

livsmedel visserligen kan påverka den absoluta nivån på dessa priser men

utvecklingen av livsmedelspriserna kommer man däremot inte åt med en sådan

åtgärd.

Det finns dock, menar utskottet, anledning att i detta sammanhang också

erinra om övriga faktorer som har betydelse för livsmedelsprisernas nivå och

utveckling. Sveriges närmande till EG kommer uppenbarligen att medföra från

konsumentsynpunkt positiva effekter i detta avseende. Även en gynnsam utgång av

de nu återupptagna förhandlingarna i GATT när det gäller jordbruksområdet

kommer att innebära sänkta livsmedelspriser för de svenska konsumenterna.

Generellt anser utskottet att ökad konkurrens på livsmedelsområdet -- såväl

sådan som kommer från andra länder som sådan som gäller interna förhållanden i

Sverige -- är det effektivaste medlet för att en betydande och varaktig

dämpning av prisutvecklingen på livsmedel skall komma till stånd. När det

gäller inhemska hinder för en fungerande konkurrens vill utskottet särskilt

påminna om kommunernas tillämpning av plan- och bygglagen som försvårar

priskonkurrens i dagligvaruhandeln och om den marknadsdelning som i praktiken

upprätthålls på livsmedelsområdet mellan de producentkooperativa föreningarna.

Genom ett uttalande av riksdagen av nu angiven innebörd blir motion

1990/91:N102 (m) i aktuellt avseende huvudsakligen tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N102 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

14. Skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna (mom. 10 motiveringen)

Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson

(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "I det"

och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:

Inget land har en så hög skatt på nödvändig konsumtion som Sverige. En

sänkning av det totala skattetrycket måste i första hand innebära sänkt skatt

på mat och boende. Utskottet anser att en sänkning av mervärdeskattesatsen på

livsmedel tillgodoser ett krav som har drivits sedan lång tid och som har en

bred förankring. En sådan åtgärd skulle gynna främst de grupper som har höga

matkostnader i förhållande till tillgängliga resurser, bl.a. barnfamiljer och

pensionärer. För att sänkningen verkligen skall nå ut till konsumenterna -- och

inte stanna kvar i tidigare led i livsmedelskedjan -- krävs att den är av den

större omfattning.

En minskning av mervärdeskattesatsen på livsmedel skulle vidare, menar

utskottet, utgöra en konkret utgångspunkt för en sådan skärpt priskonkurrens i

handelsleden som också den är ett nödvändigt inslag i kampen mot prisökningarna

på livsmedel. De synpunkter -- utan preciseringar -- på det totala

skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna som förs fram i motion

1990/91:N102 (m) kan utskottet emellertid inte instämma i. Motionen avstyrks

därför i nu behandlad del.

15. Konsumenternas kostnader för livsmedelssektorns marknadsföringsåtgärder

(mom. 11)

Rolf L Nilson (v) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Med

hänsyn" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:

De frågor som tas upp i de nu behandlade motionerna representerar en viktig

del av en aktiv konkurrenspolitik. Marknadsföringen i livsmedelshandeln har nu

nått en sådan omfattning och inriktning att den i många fall innebär att

konsumenterna ges information som försämrar möjligheten till rationellt

underbyggda köpbeslut. Konkurrensen sägs vara knivskarp. Enligt utskottets

mening är den emellertid alltför ofta skenbar. De stora livsmedelskedjorna

jämför i sin marknadsföring och prismärkning med priser som många gånger är

fiktiva, dvs. som aldrig har tillämpats. De stora livsmedelskedjornas

cirkaprislistor innebär också att kunkurrensen begränsas. Förekomsten av de

slags förfaranden som nu har nämnts tyder på att konkurrensen inte fungerar på

ett godtagbart sätt. Detta drabbar ytterst konsumenterna. Enligt utskottets

mening är det angeläget att nu angivna förhållanden blir genomlysta. Regeringen

bör därför ombesörja att en utredning tillsätts med uppgift att klarlägga

konsumenternas kostnader för livsmedelssektorns marknadsföringsåtgärder.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande konsumenternas kostnader för livsmedelssektorns

marknadsföringsåtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N288 yrkande 2 och motion

1990/91:N349 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

16. Avregleringens effekter på sockernäringen (mom. 12)

Per-Ola Eriksson (c) och Håkan Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med

"Utskottet kan" och slutar med "nu anförda" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att regeringen har föranstaltat om ett omfattande

uppföljningsarbete när det gäller effekterna av olika beslut på det

livsmedelspolitiska området. Det är emellertid angeläget att vissa branscher

bevakas särskilt. Detta gäller inte minst dem som präglas av stark

koncentration och där staten har ägarintresse. Sockernäringen har hittills

varit mycket reglerad och uppburit omfattande statligt stöd. Samtidigt råder en

monopolsituation genom att Sockerbolaget AB är det enda företag i landet som

tillverkar socker. Företaget har i Procordia AB -- i vilket senare bolag

staten har 34 % och AB Volvo 39 % av aktiekapitalet -- en kapitalstark ägare.

Det är därtill lönsamt.

Som har antytts i det föregående är det särskilt motiverat att utvärderingen

av avregleringen inriktas på effekterna på sockernäringens område. Enligt

utskottets uppfattning bör SPK ges ett särskilt uppdrag i fråga om

Sockerbolagets verksamhet. Regeringen bör anmodas att ombesörja att så sker.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande avregleringens effekter på sockernäringen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N268 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (mom. 14)

Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m) och Gunnar Hökmark (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med

"Näringsutskottet erinrar" och slutar på s. 37 med "behandlade frågor" bort ha

följande lydelse:

I fråga om det föreslagna förbudet mot kollektiv exportfinansiering anser

utskottet att det kan finnas en betydande risk för tolkningssvårigheter

beträffande vad som skall vara tillåtet resp. förbjudet inom ramen för de s.k.

säljbolagen. Vissa uttalanden i propositionen antyder nämligen att ett visst

utrymme kan skapas för gemensam exportfinansiering mellan de samverkande

företagen. Andra åter tyder på den raka motsatsen. Ett system med gemensamma

säljbolag innebär i realiteten att säljbolaget kan komma att behöva avyttra

produkter till priser som kan understiga den svenska prisnivån. Eftersom inte

alla utbjudna volymer av en produkt kan förväntas avyttras till samma pris

uppstår en form av gemensam täckning av säljbolagets förluster. Utskottet anser

att det -- exempelvis vid spannmålsexport -- är svårt att kunna

tillfredsställa detta krav med mindre än att varje företag själv svarar för

exporten. Regeringen bör återkomma med ett nytt förslag i denna del. Utskottet

tillstyrker motion 1990/91:N102 (m) i nu berört avseende.

I likhet med vad som sägs i motion 1990/91:N24 (m) anser utskottet att varje

form av lagstiftning -- således även konkurrenslagstiftningen -- måste ges en

generell tillämpning och inte avse endast en bransch eller företagsform.

Utskottet finner att det nu framlagda förslaget har betydande brister. Vid en

sammanvägning av de olika aspekterna i fråga om propositionen kommer utskottet

emellertid fram till att lagförslaget till en del medger att angelägna

intressen kan tillgodoses. Detta gäller förbudet mot marknadsdelning och andra

utbuds- och produktionsbegränsningar. På livsmedelsområdet upprätthålls i

praktiken en marknadsuppdelning mellan de producentkooperativa föreningarna.

Ett förbud mot samarbete av detta slag kan medverka till att konkurrensen

skärps och att konsumenterna därigenom kan dra fördelar av en dämpad

prisutveckling, högre kvalitet och mer varierat utbud i fråga om livsmedel. Med

det sagda tillstyrker utskottet motionerna 1990/91:N24 (m) och 1990/91:102 (m),

den senare i berörd del. Propositionens förslag tillstyrks alltså, utom såvitt

gäller bestämmelserna rörande kollektiv exportfinansiering. Övriga här

behandlade motioner avstyrks helt eller i här aktuell del.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om

jordbruksprodukter

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:147 och med bifall till

motion 1990/91:N24 och motion 1990/91:N102 yrkande 2 och med avslag på motion

1990/91:N18, motion 1990/91:N42 yrkande 15, motionerna 1990/91:N100 och

1990/91:N101, motion 1990/91:N103 yrkandena 1 och 3, motion 1990/91:N104

yrkandena 1, 3 och 4, motion 1990/91:N105 och motion 1990/91:N321 yrkande 1

antar i propositionen framlagt förslag till lag om förbud mot

konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter, dock med ändrad lydelse av

5 § enligt alternativt förslag i det följande:

Regeringens förslag Alternativt förslag

5 §

Förbudet i 4 § Förbudet i 4 §

gäller, så snart gäller, så snart

överenskommelsen eller det överenskommelsen eller det

gemensamma förfararande gemensamma förfararande

innebär 1. att inköp av innebär 1. att inköp av

varor inom landet eller varor inom landet eller

efterföljande produktion efterföljande produktion

eller försäljning delas eller försäljning delas

upp --i kvoter, --i upp --i kvoter, --i

geografiska områden, eller geografiska områden, eller

--i kundkretsar, 2. att --i kundkretsar, eller 2. att

produktionen eller utbudet av produktionen eller utbudet av

varor inom landet begränsas varor inom landet begränsas

på något annat sätt, på något annat sätt.

eller 3. att underskott vid

försäljning av

jordbruksprodukter på

export finansieras gemensamt.

18. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (mom. 14)

Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (v) och Håkan Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med

"Näringsutskottet erinrar" och slutar på s. 37 med "behandlade frågor" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är bristen på konkurrens ett stort problem inom

svenskt näringsliv. Den nu föreslagna lagstiftningen är emellertid inte ägnad

att undanröja denna ofullkomlighet i marknadens funktionssätt.

Utskottet anser -- i likhet med vad marknadsdomstolen anfört i sitt

remissyttrande över konkurrenskommitténs betänkande -- att en provisorisk

konkurrenslagstiftning för livsmedelsområdet inte behövs, eftersom

konkurrenslagen fr.o.m. 1 juli 1991 kommer att gälla även för de områden som nu

omfattas av prisregleringslagen. Ingripande kan då ske mot alla från

konsumentsynpunkt skadliga konkurrensbegränsningar inom jordbrukssektorn.

Det är, anser utskottet, angeläget att slå fast att förslagen i propositionen

på avgörande punkter strider mot riksdagens livsmedelspolitiska beslut våren

1990. Regeringen har sålunda inte beaktat riksdagens uttalande angående

möjligheterna till export av tillfälliga överskottskvantiteter. Inte heller

tillgodoser propositionen vad riksdagen har uttalat i fråga om

lantbrukskooperationens möjligheter att agera för att stabilisera marknaden,

utnyttja kontraktsformer och motverka att årsmånsvariationer slår igenom i

alltför kraftiga interna prisvariationer. Utskottet vill understryka att det är

ett grundläggande villkor att exportverksamhet få bedrivas branschvis inom

säljbolag utan hinder av konkurrenslagstiftningen. Häri ligger också

möjligheten till en kollektiv finansiering av sådan export. Den föreslagna

lagen hindrar emellertid effektivt en sådan verksamhet. Utskottet anser att

avvecklingen av exportstödet bör ske i samma takt i Sverige som i vår omvärld.

Hithörande frågor behandlas i förhandlingsrundan i GATT.

Utskottet noterar också att den föreslagna lagstiftningen är avsedd att

träffa sådana företag som köper jordbruksprodukter vilka omfattas av

gränsskyddet. Enligt utskottets mening innebär en sådan utformning av förslagen

en klar diskriminering av kooperationen som företagsform, eftersom det i lagen

görs undantag för såväl koncerndriven verksamhet som verksamhet inom enskild

förening (primärförening). Kooperationen är ett effektivt komplement till

privata företag och offentlig verksamhet och bidrar därmed till den mångfald i

fråga om ägandeformer som i andra sammanhang anses värdefull. Särskilt vill

utskottet erinra om kooperationens uppgift att ta till vara intresset av att

enskilda människor -- antingen som företagare eller som konsumenter -- kan

hävda sig på marknaden. Detta gäller inte minst på livsmedelsmarknaden.

I detta sammanhang vill utskottet betona att en kooperativ verksamhet aldrig

kan innebära en monopolställning. Samtidigt erinrar utskottet om att

statsmakterna i andra länder -- utöver att göra allmänna uttalanden om en

positiv inställning till kooperation i andra länder -- också ger uttryck för

detta i konkreta åtgärder. Ett exempel härpå är den uppmaning till samarbete

som den danske jordbrukministern nyligen har riktat till jordbrukskooperationen

i Danmark.

Det är vidare viktigt att ha i åtanke de negativa effekter som den starka

koncentrationen i livsmedelshandeln innebär för konkurrensen. Inte bara

strukturen i sig kan verka konkurrenshämmande. Även olika slags bindningar

mellan företag -- såväl horisontellt som vertikalt -- medför att konkurrensen i

handelsleden försvagas. Regeringen har emellertid avstått från att föreslå

förbudslagstiftning mot konkurrensbegränsningar i denna del av

livsmedelssektorn.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det betydelsefullt att all lagstiftning är

generell, oavsett företagsform eller bransch. Regeringen har visserligen med

anledning av det livsmedelspolitiska beslutet lämnat en rad uppföljningsuppdrag

till olika myndigheter och organisationer. Enligt utskottets mening är det dock

bättre att avvakta konkurrenskommitténs slutbetänkande och försöka få till

stånd en generellt verkande lagstiftning, oberoende av företagsform.

Enligt utskottets uppfattning bör den nu föreslagna lagen inte införas. Skäl

härför har utförligt redovisats i det föregående. Särskilt har kritik riktats

mot förslaget om ett förbud mot gemensam finansiering av export. Detta ligger

inte i linje med det livsmedelspolitiska beslut som riksdagen våren 1990

fattade beslut om.

Utskottet avstyrker alltså propositionen. Det sagda innebär att utskottet

tillstyrker motionerna 1990/91:N105 (c) och 1990/91:N100 (c), 1990/91:N321 (c),

1990/91:N104 (v) och 1990/91:N18 (v). Regeringen bör beakta den kritik som

framförs där. De synpunkter som tas upp i övriga här behandlade motioner ligger

delvis i linje med de nyss nämnda.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om

jordbruksprodukter

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N18, 1990/91:100 och

1990/91:N104 yrkandena 1, 3 och 4, motion 1990/91:N105 och motion 1990/91:N321

yrkande 1, med anledning av motion 1990/91:N24, motion 1990/91:N42 yrkande 15,

motion 1990/91:N101, 1990/91:N102 yrkande 2 och motion 1990/91:N103 yrkandena 1

och 3 avslår proposition 1990/91:147 och därvid som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

19. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (mom. 14)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med

"Näringsutskottet erinrar" och slutar på s. 37 med "behandlade frågor" bort ha

följande lydelse:

Det nu framlagda lagförslaget bär enligt utskottets mening vittnesbörd om att

det har pressats fram under alltför begränsad tid. Ett tecken på detta är att

propositionen saknar varje spår av konsekvensanalys.

Redan den genomförda avregleringen på jordbruksområdet kommer med all

sannolikhet att leda till en kraftig nedläggning av de miljövänligare

jordbruken och djurhållningen i skogs- och mellanbygderna. Det finns anledning

att befara att den föreslagna förbudslagstiftningen ytterligare påskyndar denna

utveckling. Från jordbrukarhåll talas om tusentals förlorade arbetstillfällen.

Effekter på sysselsättningen väntas uppkomma även inom livsmedelsindustrin.

Utskottet anser att det är av intresse att det finns en mångfald mindre

företag inom livsmedelsindustrin, gärna i form av producentkooperativ. Genom

avregleringen uppmuntrar staten till detta. Ytterligare stöd kan vara motiverat

för att mindre kooperativ med olika specialiteter skall komma till stånd.

Det är anmärkningsvärt, finner utskottet, att den nu behandlade propositionen

saknar en konsekvensanalys av det slag som måste anses nödvändig inför beslut

med omfattande verkningar på olika håll i samhället. Man söker inte ens

uppskatta den vinst för konsumenterna i form av lägre matpriser som

propositionens förslag anges syfta till.

Den beslutade avregleringen kan befaras leda till att de mer miljövänliga

jordbruken liksom djurhållningen i skogs- och mellanbygderna blir de som i

första hand kommer att drabbas av nedläggningar. Förbud för de berörda

företagen att i fortsättningen samverka om finansieringen av tillfälliga

överskott och att dela upp marknaden mellan sig kommer sannolikt att innebära

att normalproduktionen kommer att uppvisa underskott och att därmed än fler

jordbruk slås ut. Omfattningen härav borde ha fått sin belysning i

propositionen. I denna del instämmer utskottet i vad som i motion 1990/91:N103

(mp) anförs om att ikraftträdandet av lagen bör uppskjutas i avvaktan på att en

sådan konsekvensanalys föreligger, exempelvis till den 1 juli 1993. Det är

vidare rimligt att den här aktuella delen av konkurrenslagstiftningen samordnas

med den generella konkurrenslag som nu förbereds.

Ett beslut av riksdagen av den innebörd utskottet här har förordat skulle

ligga i linje med vad som begärs i motionerna 1990/91:N103 (mp) och 1990/91:N42

(mp). Näringsutskottet tillstyrker med det nu sagda dessa motioner i berörd

del. Motionerna 1990/91:N105 (c) och 1990/91:N100 (c), 1990/91:N104 (v),

1990/91:N18 (v), 1990/91:N101 (s), 1990/91:N102 (m) och 1990/91:N24 (m)

avstyrks däremot, helt resp. i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om

jordbruksprodukter

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N42 yrkande 15 och motion

1990/91:N103 yrkandena 1 och 3 och med avslag på motionerna 1990/91:N18,

1990/91:N24, 1990/91:100, 1990/91:N101, motion 1990/91:N102 yrkande 2, motion

1990/91:N104 yrkandena 1, 3, och 4, motion 1990/91:N105 och motion 1990/91:N321

yrkande 1 antar det i proposition 1990/91:147 framlagda förslaget till lag om

förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter, dock med

ändring av tidpunkten för ikraftträdandet till den 1 juli 1993,

20. Ökat marknadstillträde (mom. 15, motiveringen)

Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark

(m), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson (c) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 0 som börjar med "Mot bakgrund" och

slutar med "1990/91:N104 (v)" bort ha följande lydelse:

Utskottet erinrar om det jordbrukspolitiska beslutet som riksdagen tog våren

1990. Detta beslut öppnar möjligheterna för ett ökat marknadstillträde inom

livsmedelssektorn. Vidare påminner utskottet om förhandlingarna i GATT när det

gäller jordbruksområdet. En ensidig sänkning av gränsskyddet är ett avsteg från

1990 års beslut om jordbrukspolitiken. Motion 1990/91:N104 (v) avstyrks i

berörd del.

21. Ökat marknadstillträde (mom. 15)

Rolf L Nilson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Mot

bakgrund" och slutar med "1990/91:N104 (v)" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är bristen på konkurrens ett stort problem inom

svenskt näringsliv. Därför behövs stimulansåtgärder för ett ökad

marknadstillträde, inte minst inom livsmedelssektorn. Utskottet vill betona det

angelägna i att etableringshinder för nya aktörer undanröjs. Enklast torde

detta kunna åstadkommas genom att importen av livsmedelsprodukter ökas. En

sådan åtgärd skulle emellertid kunna leda till en marknad där konsumenterna

fortfarande har en svag ställning genom att leverantörssidan enbart består av

ett begränsat antal stora och starka aktörer. En ökad konkurrens inom

livsmedelshandeln skulle också stärka konsumenternas ställning. Det är viktigt,

menar utskottet, att inte monopol- eller oligopolföretag tillåts träda

konsumentintresset för när.

Enligt utskottets uppfattning är emellertid inte skärpt konkurrens

tillräcklig för att konsumentintresset skall bli helt tillgodosett.

Konsumentintresset är inte begränsat till att gälla enbart priser. Det gäller

också i hög grad frågor om kvalitet både i objektiv och subjektiv mening. Ju

längre bort från konsumenterna varan produceras, desto mindre kontroll får

dessa över tillverkning och innehåll. Detta kan sägas gälla generellt, och det

gäller i särskilt hög grad för livsmedel. Livsmedel är ju färskvaror, som bör

produceras nära konsumenten. I riksdagens livsmedelspolitiska beslut framhålls

också vikten av att småskalig livsmedelsförädling stimuleras. I den period av

omställning som det svenska jordbruket nu befinner sig i är det därför

angeläget att stor uppmärksamhet ägnas åt uppföljningen av riksdagsbeslutet vad

gäller stimulans till småskalig livsmedelsproduktion och förädling.

Utskottet ansluter sig med vad här har sagts till den uppfattning som förs

fram i motion 1990/91:N104 (v). Denna tillstyrks i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande ökat marknadstillträde

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N104 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

22. Jordbrukspolitikens förhållande till konkurrenslagstiftningen (mom. 16)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med

"Näringsutskottet godtar" och slutar med "Denna avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Det är enligt utskottets uppfattningen viktigt att frågan om hur den

nödvändiga hänsynen till jordbruksproduktionen skall beaktas i

konkurrenslagstiftningen får sin belysning. Några sådana överväganden tycks

regeringen inte ha gjort.

Det är angeläget att konstatera att speciella omständigheter som präglar

primärproduktionen måste beaktas i lagstiftningssammanhang; jordbruket är inte

och kan aldrig bli en industriell verksamhet. För den fortsatta lagstiftningen

på konkurrensområdet i dess helhet eller för jordbruksområdet bör målet

sålunda vara att statliga ingrepp måste ha sin utgångspunkt i den globala

odlings- och livsmedelssituationen. Jordbruks- och betesmark måste bevaras med

utnyttjande av mer extensiv jordbruksteknik. Vidare skall djurhållning ske i

sådan skala att djurens normala biologiska behov kan tillmötesgås. Jordbruk i

skogs- och mellanbygder samt i Norrland får inte hotas av nedläggning. Inte

heller får storskaligt jordbruk med oekologiska metoder i bolagsform förekomma.

Produktionen bör ske på grundval av familjejordbruk och med tillämpning av

regler om bo- och brukarplikt. Samtidigt bör konkurrenslagstiftningen på detta

område harmoniseras med den generella konkurrenslagstiftning som är under

beredning. Den föreslagna lagen bör inte träda i kraft förrän man har haft

möjlighet att granska dess sannolika effekter i relation till denna tilltänkta

lagstiftning. Ett lämpligt datum för ikraftträdande är den 1 juli 1993.

Vad nu har sagts bör vara riktningsgivande för det fortsatta

lagstiftningsarbetet. Näringsutskottet föreslår att riksdagen ansluter sig till

vad här har förordats. Motion 1990/91:N103 (mp) tillstyrks i nu berört

avseende.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande jordbrukspolitikens förhållande till

konkurrenslagstiftningen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N103 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Jordbruksutskottets yttrande

1990/91:JoU8y

Bilaga Förstärkt konkurrens på

livsmedelsområdet

Till näringsutskottet

Näringsutskottet har den 9 april 1991 berett jordbruksutskottet tillfälle att

senast den 2 maj 1991 avge yttrande över proposition 1990/91:147 om förstärkt

konkurrens på livsmedelsområdet jämte motioner.