Bet. 1990/91:NU5

Näringsutskottets betänkande

1990/91:NU05

Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1990/91

NU5

Ärendet

I detta betänkande behandlas yrkanden om att 6§ lagen

(1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) skall

upphävas. Yrkandena har framställts i en motion under allmänna

motionstiden år 1990 och i en motion med anledning av

proposition 1989/90:90 om forskning.

Sammanfattning

I kärntekniklagen finns en bestämmelse (6§) om förbud mot

vissa förberedande åtgärder som någon skulle kunna vidta i syfte

att uppföra ytterligare en kärnkraftsreaktor inom landet.

Utskottet redogör för paragrafens innebörd och avstyrker

motionsyrkanden (m) om att den skall upphävas. Motionerna får

stöd i en reservation (m, fp).

Motionerna

Yrkanden

Den motion från allmänna motionstiden som behandlas här är

1989/90:N415 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts angående rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i

den demokratiska debatten,

2. beslutar att upphäva 6§ i lagen om kärnteknisk

verksamhet.

Den motion med anledning av proposition 1989/90:90 som

behandlas här är

1989/90:N40 av Carl Bildt m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet --

med motivering i motion 1989/90:Ub125 -- (4) att riksdagen

beslutar att upphäva 6§ i lagen om kärnteknisk verksamhet.

Motivering

I motion 1989/90:N415 (m) anförs att den ifrågavarande

lagbestämmelsen är en skam för ett land som vill hävda

yttrandefrihet och den demokratiska debattens ideal. Den

strider, hävdar motionärerna, mot varje medborgares rätt att

formulera och underbygga åsikter och är därigenom ett uttryck

för politisk maktfullkomlighet. Den är ett exempel på hur

symbolpolitik kan undergräva rättsstatens respekt för den

enskilde. Frågan huruvida Sverige skall avveckla kärnkraften

till år 2010, behålla den eller bygga nya reaktorer måste, sägs

det vidare, avgöras genom öppen debatt, inte genom att en

majoritet i riksdagen stryper utveckling och projektering som

skulle kunna vara inlägg i det öppna samhällets fria diskussion.

Förbudsbestämmelsen betecknas som ett intrång i de demokratiskt

valda organens integritet, eftersom dess syfte skulle vara att

föregripa en framtida prövning av svensk energipolitik genom att

förhindra att konkreta kostnadsberäknade alternativ presenteras.

Det berörda yrkandet i motion 1989/90:N40 (m) motiveras på

huvudsakligen följande sätt. Forskning måste präglas av realism

och inte av politiskt önsketänkande. Tidigare forskningsprojekt

bör utvärderas och resultaten ligga till grund för bedömning av

vilka insatser som bör ske i framtiden. Förbudsbestämmelsen i

6§ kärntekniklagen innebär en otillbörlig inskränkning i

forskningens frihet och bör "självfallet" upphävas.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Gällande bestämmelse

6§ lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet har följande

lydelse:

Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader,

beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande

åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.

Bestämmelsens bakgrund och innebörd

Kärntekniklagen kompletterades genom riksdagsbeslut hösten

1987 (prop. 1986/87:24, NU 1986/87:13) med en bestämmelse (i

5§) om att tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor inte får

meddelas. Moderata samlingspartiet och folkpartiet motsatte sig

detta beslut och hävdade att statsmakternas övergripande

reglering av energiproduktionen även fortsättningsvis borde ske

genom av riksdagen godkända riktlinjer.

I anslutning till ändringen i 5§ föreslogs en ny 6§ -- i

stället för en tidigare bestämmelse om krav för tillstånd att

sätta en kärnkraftsreaktor i funktion -- av ungefärligen den

lydelse som har angetts i föregående avsnitt. Liksom tidigare

skulle enligt 25§ gälla straffbestämmelsen att den som bryter

mot 6§ döms till böter eller fängelse i högst två år. Enligt

29§ får brott mot kärntekniklagen åtalas av allmän åklagare

endast om det anmäls till åtal av tillsynsmyndigheten, dvs.

statens kärnkraftinspektion.

I propositionen motiverades den nya 6§ sålunda:

För att ytterligare klargöra att de energipolitiska

riktlinjerna ligger fast bör det i kärntekniklagen införas ett

förbud mot att vidta sådana förberedelseåtgärder som direkt

syftar till att uppföra ytterligare reaktorer inom landet.

Därigenom betonas också att eventuella förberedelser för

ytterligare reaktorer utgör ett onödigt slöseri med resurser.

Ett sådant förbud får dock inte inkräkta på möjligheterna att

fortlöpande bedriva tekniskt utvecklingsarbete, som bl.a. kan

vara av betydelse för säkerheten vid de kärnkraftverk som nu är

i drift. Förbudet får inte heller inverka på svenskt deltagande

i internationellt samarbete på det kärntekniska området.

Förbudet bör vara straffsanktionerat och väl avgränsat. Detta

uppnås genom att endast sådana åtgärder omfattas som har en

direkt inriktning på att uppföra en ny reaktor inom landet. För

straffansvar bör det krävas att gärningsmannen har ett direkt

syfte att uppföra en viss kärnkraftsreaktor. För att ett sådant

syfte skall kunna anses vara för handen torde i allmänhet krävas

att konkreta åtgärder vidtas, t.ex. anställning av personal,

beställning av material e.d. Även åtgärder på

projekteringsstadiet, såsom att utarbeta konstruktionsritningar

och kostnadskalkyler, kan komma att omfattas av

straffbestämmelsen. Detta förutsätter dock att åtgärderna i sitt

sammanhang framstår som en förberedelseåtgärd inför uppförandet

av en viss reaktor. Generellt bör för straffansvar gälla att

åtgärder sker i syfte att uppföra en ny reaktor inom landet.

Med denna utformning kommer bestämmelsen inte att inkräkta på

vare sig det tekniska utvecklingsarbetet eller möjligheterna

till fri opinionsbildning.

Näringsutskottet anförde först enhälligt följande:

I propositionen sägs att det för straffansvar bör krävas "att

gärningsmannen har ett direkt syfte att uppföra en viss

kärnkraftsreaktor", något som i lagtexten klarare skulle framgå

enligt utskottets omformulering. Ett dylikt syfte synes

huvudsakligen kunna tillskrivas ett kraftföretag -- i vid mening

-- med sådan inriktning och sådana resurser att det är tänkbart

som reaktorinnehavare. Talan skulle i förekommande fall få föras

mot den som enligt sedvanliga principer bär ansvar för

företagets verksamhet. Personer som inom företaget sysselsätts

med projekteringsarbete etc. kan däremot inte ha syftet att

själva uppföra en kärnkraftsreaktor och skulle följaktligen inte

kunna ställas till svars på grundval av den avsedda

bestämmelsen. Detsamma gäller personer ansvariga för eller

verksamma vid företag -- ingenjörsfirmor, tillverkare av

reaktorer och reaktorkomponenter, byggnadsentreprenörer etc. --

som ett kraftföretag eller motsvarande kan anlita för

förberedande åtgärder av angivet slag. Än mer uppenbart är att

andra personer som icke är presumtiva reaktorinnehavare inte kan

tillskrivas det direkta syftet att uppföra en kärnkraftsreaktor.

Den tilltänkta bestämmelsen skulle således inte kunna direkt

åberopas mot exempelvis personer ansvariga för inlägg i

massmedia eller andra opinionsyttringar till förmån för byggande

av nya kärnkraftsreaktorer, och detta inte ens om

opinionsyttringen skulle avse en viss bestämd reaktor.

Ett ingående resonemang utmynnade i slutsatsen att den avsedda

bestämmelsen inte heller indirekt skulle kunna läggas till grund

för talan mot någon utanför den tidigare angivna kretsen av

potentiella gärningsmän. Därefter anfördes:

Sammanfattningsvis finner utskottet alltså att 6§

kärntekniklagen med den utformning som här är aktuell skulle

kunna åberopas endast mot medlemmar av den begränsade

personkrets som just har angivits. Och även personer inom denna

krets, t.ex. verkställande direktörer för kärnkraftsbolag,

skulle liksom hittills vara oförhindrade att muntligen och

skriftligen plädera för fortsatt och ökad kärnkraftsanvändning,

inkl. uppförande av ytterligare kärnkraftsreaktorer. Vad som är

avsett att förhindras och som skulle bli straffbart är endast

att en sådan person föranstaltar om något slags resurskrävande

förberedande åtgärder i syfte att uppföra en viss

kärnkraftsreaktor. På möjligheterna till forskning och

utvecklingsarbete på det kärntekniska området och till svenskt

deltagande i internationellt samarbete på detta område skulle,

såsom också sägs i propositionen, det tilltänkta förbudet inte

inkräkta.

Därefter kom utskottet fram till sin bedömning av om

lagförslaget i berörd del borde antas av riksdagen. Förslaget

tillstyrktes med hänvisning bl.a. till att det tilltänkta

stadgandet -- såsom både lagrådet och konstitutionsutskottet

hade uttalat -- inte skulle komma att inkräkta på vare sig det

tekniska utvecklingsarbetet eller på möjligheterna till en fri

opinionsbildning. Näringsutskottet betecknade den nya

förbudsbestämmelsen som ett naturligt och välmotiverat

komplement till stadgandet att det inte fick lämnas tillstånd

till uppförande av en kärnkraftsreaktor. Att

kärnkraftinspektionen skulle övervaka efterlevnaden av förbudet

-- inom ramen för sin allmänna uppgift som tillsynsorgan enligt

kärntekniklagen -- och att åtal för brott mot förbudet skulle få

ske endast efter anmälan av inspektionen kunde enligt utskottet

betraktas som en extra garanti mot att bestämmelsen skulle kunna

komma att åberopas i andra sammanhang än lagstiftaren hade

avsett.

Enligt reservationer (m, fp) borde utskottet ha avstyrkt

regeringens förslag såvitt gällde båda de aktuella paragraferna.

Det föreslagna förbudet mot vissa förberedande åtgärder innebar,

sade reservanterna, att ett artfrämmande element infördes i

kärntekniklagen. Åtgärder som på intet sätt medförde några

risker för säkerheten i kärnteknisk verksamhet blev

kriminaliserade. I strid mot de marknadsekonomiska principer som

vårt ekonomiska system bygger på präglas lagförslaget, fortsatte

reservanterna, av ett planekonomiskt tänkande, enligt vilket

normaltillståndet är att det råder förbud. Förslaget speglade

sålunda ett förmyndartänkande som inte hörde hemma i en

demokrati. Ytterst skulle medborgarnas rätt att med demokratiska

medel verka för sin åsikt komma att påverkas.

Pågående utredning

Utredningen (ME 1989:03) om översyn av

kärntekniklagstiftningen (särskild utredare: lagman Bengt

Eliasson) är sysselsatt med en översyn av i första hand lagen om

kärnteknisk verksamhet. En rad frågor om definitioner, villkor

och regler av annat slag anges i direktiven (dir. 1989:10).

Föreskriften i 6 § berörs emellertid inte, utom indirekt i så

måtto att utredaren skall överväga om det är lämpligt att

bestämmelsen i 29§ om åtalsanmälan bibehålls.

Enligt direktiven kan utredaren inom ramen för sin allmänna

översyn ta upp även andra frågor om kärntekniklagstiftningen än

de som anges i direktiven. Utredningsarbetet beräknas bli

avslutat i januari 1991.

Utskottet

Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)

innehåller sedan år 1987 en bestämmelse (6§) enligt vilken

ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader,

beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande

åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.

I två motioner, 1989/90:N40 (m) och 1989/90:N415 (m), riktas

kritik mot förbudet från principiell utgångspunkt. Det strider,

hävdar motionärerna sammanfattningsvis, mot kravet på

yttrandefrihet och mot den demokratiska debattens ideal. I den

förstnämnda motionen betecknas förbudet som en otillbörlig

inskränkning i forskningens frihet. Båda motionerna utmynnar i

krav på att 6§ kärntekniklagen skall upphävas. Enligt motion

1989/90:N415 (m) skulle riksdagen dessutom göra ett uttalande,

riktat till regeringen, till förmån för rätten att fritt

redovisa konkreta alternativ i den demokratiska debatten.

Det nämnda förbudets funktion är, såsom utskottet enhälligt

slog fast i samband med dess tillkomst, att motverka att

personer inom en begränsad krets -- ansvariga för kraftföretag

vilka är tänkbara som reaktorinnehavare -- föranstaltar om

resurskrävande förberedande åtgärder i syfte att uppföra en viss

kärnkraftsreaktor. Såväl dessa personer som andra är liksom

tidigare oförhindrade att muntligen och skriftligen plädera för

fortsatt och ökad kärnkraftsanvändning, inkl. uppförande av

ytterligare reaktorer. Inte heller inkräktar förbudet på

möjligheterna till forskning och utvecklingsarbete på

kärnkraftsområdet och till svenskt deltagande i internationellt

samarbete på detta område.

Av det sagda framgår, menar utskottet, att det saknas grund

för sådana invändningar mot 6§ kärntekniklagen som framförs i

de båda motionerna. Utskottet betraktar fortfarande denna

bestämmelse som ett naturligt komplement till det föregående

stadgandet i 5§ att det inte får meddelas tillstånd till att

uppföra en kärnkraftsreaktor. Motionsyrkandena avstyrks sålunda.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande

åtgärder

att riksdagen avslår motion 1989/90:N40 yrkande 4 och motion

1989/90:N415.

res. (m, fp)

Stockholm den 25 oktober 1990

På näringsutskottets vägnar

Hadar Cars

Närvarande: Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per

Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Bo

Finnkvist (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m),

Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif

Marklund (s), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Leo

Persson (s), Björn Kaaling (s) och Sven-Olof Petersson (c).

Reservation

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gunnar

Hökmark (m) och Gudrun Norberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.5 som

börjar med "Av det" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha

följande lydelse:

Förbudsparagrafen tillåter emellertid inte att konkreta och

kostnadsberäknade projekt på kärnkraftsområdet blir föremål för

prövning i den allmänna debatten. De företag som skulle vilja

visa på hur en ny kraftproduktion, baserad på kärnteknik, skulle

kunna tillföras det svenska kraftsystemet får inte göra detta

utan att den ansvarige hotas med två års fängelse. Även

planering och projektering av nya forskningsreaktorer torde

omfattas av förbudet.

Även om förbudsbestämmelsen har begränsad räckvidd vad gäller

antalet personer som kan bli föremål för straffsanktion innebär

den i praktiken, genom att den innefattar de existerande

kraftföretagen, att ingen seriös aktör kan presentera ett

genomarbetat och kostnadsberäknat alternativ till prövning i den

energipolitiska debatten. Bestämmelsen -- som motverkar teknisk

utveckling och som infördes mot moderata samlingspartiets och

folkpartiets vilja -- innebär ett uppenbart ingrepp inte bara i

opinionsbildningen utan också i möjligheten att redovisa

alternativ. Detta gör att den framstår som oacceptabel från

principiell utgångspunkt. Rätten att formulera och sprida

åsikter är självklar i en demokrati, liksom också rätten att på

ett sakligt sätt kunna underbygga ett budskap. Det nu

diskuterade förbudet inskränker denna rätt för betydelsefulla

aktörer på energiområdet. Det drabbar sålunda både

samhällsdebatten och den tekniska utvecklingen.

Riksdagen bör, såsom begärs i motionerna 1989/90:N40 (m) och

1989/90:N415 (m), upphäva den angivna paragrafen. Ett sådant

beslut blir en viktig påminnelse till regeringen om, såsom det

uttrycks i ett särskilt yrkande i den sistnämnda motionen,

"rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i den

demokratiska debatten".

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande

åtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N40 yrkande 4 och

motion 1989/90:N415 yrkande1 och med anledning av motion

1989/90:N415 yrkande2 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3) om

kärnteknisk verksamhet

dels att 6§ skall upphöra att gälla,

dels att 1 och 25§§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Denna lag gäller Denna lag gäller

kärnteknisk verksamhet, kärnteknisk verksamhet.

m.m.

Med sådan -- -- -- -- -- -- -- regeringen föreskriver.

25§

Till böter eller Till böter eller

fängelse i högst två fängelse i högst två

år döms den som 1. år döms den som 1.

bedriver kärnteknisk bedriver kärnteknisk

verksamhet utan tillstånd verksamhet utan tillstånd

enligt 5§ eller bryter mot enligt 5§ eller 2.

6§, eller 2. åsidosätter villkor

åsidosätter villkor eller föreskrifter som

eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna

meddelats med stöd av denna lag.

lag.

I fråga -- -- -- -- -- -- -- -- -- för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

Särskilt yttrande

Lars Norberg (mp) anför:

Såsom utskottet anför torde personer som kan starta den typ av

projekteringsarbete som avses i 6§ lagen om kärnteknisk

verksamhet endast kunna återfinnas inom de företag som i dag

arbetar med kärnkraft. Dessa företag är alla samhällsägda och

skall så förbli enligt de partier som i folkomröstningen år

1980 stödde linje 2. Att inom dessa företag starta sådant

projekteringsarbete som avses i lagen måste därför vara att

förslösa allmänna medel.

Trots detta kan det inte uteslutas att någon företagsledning

i sin kärnkraftsfanatism skulle kunna komma att starta ett

projekteringsarbete. Detta utgör ett starkt motiv för att

motionsyrkandena om upphävande av 6§ bör avvisas.