Bet. 1990/91:NU8

Näringsutskottets betänkande

1990/91:NU08

Försäkringsrörelse

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

NU8

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1990/91:7 om ändring i

försäkringsrörelselagen (1982:713) (finansdepartementet),

dels -- helt eller delvis -- åtta motioner från allmänna

motionstiden med yrkanden om

konsekvenser av viss försäkringsverksamhet,

jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

pensionsförsäkringspremier,

bonussystemet i trafikförsäkring,

kollektiv sakförsäkring,

val av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens

styrelser.

Motionerna i de tre förstnämnda ämnena har remissbehandlats.

Ett motionsyrkande om verksamhetsreglerna för försäkringsbolag

behandlas i betänkandet 1989/90:NU2.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker propositionen, som gäller värderingen av

vissa tillgångar hos försäkringsbolagen. Motionerna avser

försäkringsrörelsefrågor av annat slag; en del av dem har

remissbehandlats. De avstyrks alla.

Utskottet finner inte skäl för någon översyn i statlig regi av

riskerna för att försäkringar inverkar negativt på företags och

privatpersoners benägenhet att skydda sig mot skador och på

tillverkares omsorg om produktsäkerheten. Differentieringen i

riskgrupper leder till att individuella pensionsförsäkringar och

vissa andra livförsäkringar kostar mer för kvinnor än för män.

Frågan om ändrade regler härvidlag bereds inom

regeringskansliet, noterar utskottet. Flera motioner innehåller

kritik mot fackliga organisationers kollektiva hemförsäkringar

för medlemmarna. Utskottet hänvisar till att

försäkringsinspektionen uppmärksammar dessa försäkringars

utformning och konsekvenser. I reservationer krävs bestämmelser

om att sådana försäkringar skall baseras på individuell

anslutning (m, fp, c, mp) och, om de omfattar stora grupper,

upphandlas på grundval av konkurrerande anbud (m, fp, c). En

ytterligare reservation (m, fp) riktar sig mot regeln att

försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens styrelser i

vissa fall kan utses av regeringen eller

försäkringsinspektionen.

Propositionen

Förslag

Regeringen föreslår -- efter föredragning av statsrådet Erik

Åsbrink -- att riksdagen antar ett inom finansdepartementet

upprättat förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen.

Lagförslaget finns på s.2f. i propositionen.

Huvudsakligt innehåll

Ett försäkringsbolag kan, efter en lagändring som trädde i

kraft den 1februari 1990, använda sina egna fastigheter och

tomträtter upp till en viss del av marknadsvärdet för att täcka

försäkringstekniska skulder för livförsäkringar. Den bestämmelse

i försäkringsrörelselagen (1982:713) som närmare reglerar till

vilken del dessa tillgångar får utnyttjas för detta ändamål

utformades emellertid på ett sådant sätt att vissa fastigheter

och tomträtter inte omfattas av regeln. Som exempel på sådana

fastigheter kan nämnas hotell och idrottsanläggningar. Enligt

det nu framlagda lagförslaget skall försäkringsinspektionen i

varje särskilt fall bedöma till vilket värde dessa tillgångar

får redovisas vid täckande av försäkringstekniska skulder.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är:

1989/90:N220 av Hadar Cars m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet

(4delvis) att riksdagen avskaffar systemet med statliga

styrelserepresentanter i ------ försäkringsbolag.

1989/90:N232 av Charlotte Branting (fp) och Margitta Edgren

(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om brist på jämställdhet i fråga om

försäkringspremier.

1989/90:N298 av Britta Bjelle (fp) och Birgit Friggebo (fp)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av

de konsekvenser som den kollektiva hemförsäkringen med

reservationsrätt har föranlett för konsumenterna samt de

konsekvenser som den får för en framtida sund utveckling av

försäkringsväsendet.

1989/90:N309 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen angetts om en översyn av icke önskvärda konsekvenser av

viss försäkringsverksamhet.

1989/90:N310 av Karin Falkmer (m) och Sonja Rembo (m) vari

yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär

att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell

anslutning,

2. hos regeringen begär förslag till lagändring i syfte att

stärka berörda myndigheters möjligheter att bevaka

konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden.

1989/90:N321 av Karin Starrin (c) och Gunilla André (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag på en

förändring av försäkringsrörelselagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1989/90:N322 av Ivar Franzén (c) vari yrkas att riksdagen av

regeringen begär förslag som innebär att bonusreduktion i

trafikförsäkringen ej sker när oskyddad trafikant är vållande.

1989/90:N350 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari -- med motivering i

motion 1989/90:A761 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om kollektiva

försäkringsformer.

Motivering i vissa motioner

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet

Försäkringsverksamhet har, hävdas det i motion 1989/90:N309

(s), inte bara positiva utan också negativa konsekvenser.

Försäkring kan föranleda att rimliga skyddsåtgärder eftersätts,

t.ex. att man använder billås med låg standard.

Marknadskrafterna förstärker denna effekt, säger motionärerna, i

det att försäkringsbolagen konkurrerar med generösare regler och

lägre krav på skyddsåtgärder. Härigenom motverkar de

systematiskt ett ökat självskydd hos allmänheten och en

rimligare skyddsnivå från producenternas sida. Brandskador inom

industrin, oljeolyckor inom sjöfarten och vattenskador

förorsakade av diskmaskiner nämns som exempel på följder av

eftersatt skydd. Motionärerna kommenterar också den

produktansvarslagstiftning som förbereds inom regeringskansliet.

Den tillbakahållande effekten av ett skadeståndsansvar

försvagas, menar de, genom att producentgrupper upprättar egen

försäkringsverksamhet. Syftet med den utredning som begärs i

motionen skulle vara att skapa förutsättningar för olika

myndigheter att inom sina resp. områden verka för att det

uppställs normer som uppfyller inte bara försäkringsbolagens

krav på företagsekonomisk lönsamhet utan också allmänhetens och

samhällets krav på en allmänt sänkt risknivå inom olika områden.

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

försäkringspremier

Vid försäkringsbolagens marknadsföring av pensioner, både

livsvariga och tidsbegränsade, anges ofta skilda premier för

kvinnor och män, framhålls det i motion 1989/90:N232 (fp). Om en

kvinna tecknar sig för en åldersförsäkring med utbetalning under

ett visst antal år får hon betala mer än en man som tar samma

försäkring. Betalar hon samma premie som mannen får hon senare

ut ett lägre belopp per månad. Skillnaden motiveras med att

kvinnornas medellivslängd är ca 80 år, männens ca 74 år. Det

kan, säger motionärerna, inte vara i enlighet med en

jämställdhetspolitik som borde genomsyra hela Sverige att

försäkringsbolagen på detta sätt missgynnar kvinnorna.

Regeringen borde ta initiativ till en översyn.

Att kvinnor, med tillämpning av försäkringsrörelselagens

skälighetsprincip, till följd av sin statistiskt sett längre

livslängd får betala högre pensionsförsäkringspremier än män

medför en uppenbar diskriminering, sägs det i motion

1989/90:N321 (c). Det kan, menar motionärerna, aldrig försvaras

att kvinnor skall missgynnas genom en sådan uppdelning. Om olika

grupper skall sättas mot varandra vore gruppindelningar som

rökare och icke-rökare eller alkoholister och icke-alkoholister

tänkbara. Sådana kategoriseringar hör dock inte hemma i ett

demokratiskt samhälle, hävdar motionärerna. En ändring måste

därför göras i försäkringsrörelselagen såvitt gäller

skälighetsbedömningen. Vidare måste det ställas krav på att

försäkringsbolagen lämnar tydligare information om sina villkor.

Kollektiv sakförsäkring

Kollektiv hemförsäkring medför, anförs det i motion

1989/90:N298 (fp), en rad negativa konsekvenser som

försäkringsverksamhetskommittén, regeringen och riksdagen inte

har tagit hänsyn till. Mot bakgrund av den stora

premieskillnaden mellan individuell och kollektiv försäkring,

avseende försäkringsskydd till samma maximibelopp, kan man

enligt motionärerna fråga sig vilka försäkringstagare som

betalar för mycket. Antingen subventioneras kollektiv

hemförsäkring av individuellt tecknad försäkring eller har

premienivån för kollektiv hemförsäkring satts lågt för att man

skall "köpa in sig" på marknaden. Kollektiv hemförsäkring

innebär vidare, anförs det, att kollektivt hemförsäkrade hushåll

i landsorten subventionerar kollektivt hemförsäkrade hushåll i

storstäderna. En konsekvens av systemet med negativ

avtalsbindning är att många hushåll blir dubbelförsäkrade.

Information löser inte detta problem. Negativ avtalsbindning på

området borde förbjudas.

I motion 1989/90:N310 (m) riktas kritik mot de kollektiva

sakförsäkringarna i flera olika hänseenden. När en facklig

organisation tecknar sakförsäkring för medlemmarna i grupp utan

inträdesanmälan beskärs konsumenternas valfrihet på

försäkringsmarknaden. Möjligheten att ställa sig utanför en

kollektiv försäkring utnyttjas i en del fall inte, eftersom

systemet upplevs som obehagligt och den som avsäger sig inte

alltid får någon ekonomisk kompensation. Kollektiv sakförsäkring

med reservationsrätt medför en uppenbar risk för

dubbelförsäkring. Upphandlingen av kollektiva sakförsäkringar

baseras ofta på intressegemenskap mellan den fackliga

organisationen och ett enskilt försäkringsbolag. Det är då stor

risk för att den fria konkurrensen sätts ur spel. Kollektiva

sakförsäkringar utan individuell anslutning och gynnande av

försäkringsbolag på andra grunder än affärsmässiga snedvrider

konkurrenssituationen på försäkringsområdet. Kollektivets

medlemmar mister sin valfrihet samtidigt som lösningar för dem

som inte tillhör kollektivet riskerar att bli dyrare. Berörda

myndigheter måste, säger motionärerna, även när det gäller

kollektiva sakförsäkringar tecknade av fackliga organisationer

ges möjlighet att värna om övergripande konsument- och

marknadsintressen.

Enligt motiveringen till motion 1989/90:N350 (m) är

obligatoriska hemförsäkringar liksom hemförsäkringar med enbart

reservationsrätt exempel på fackliga åtaganden som kränker den

enskilde medlemmens integritet. De fackliga organisationernas

agerande undergräver medlemmarnas och allmänhetens förtroende

för dem, hävdar motionärerna. Det skulle vara olyckligt,

fortsätter de, om utvecklingen gick därhän att riksdagen skulle

se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för

de fackliga organisationernas handlingsfrihet.

Uppgifter och synpunkter i anslutning till motionerna

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet

Bakgrund

I motion 1989/90:N309 (s) åberopas en uppsats av kriminologen

Leif Lenke, Stöldförsäkring -- mot brott -- eller för?,

publicerad i skriften Kriminalitet och frihet av Hans Göran

Franck m.fl. (Stockholm 1989). Författaren anser att

försäkringssystemet i vissa avseenden har negativa konsekvenser.

Det motverkar en av samhällets kanske starkaste brottshindrande

faktorer, nämligen självskyddet hos en försiktig allmänhet. Det

fungerar samtidigt som en buffert mot den kritik som allmänheten

ofta har anledning att rikta mot konsumtionsvaruproducenter till

följd av otillräckliga stöldskyddsanordningar. Särskild

uppmärksamhet ägnas i uppsatsen åt bil- och cykelstölder. I sin

sammanfattande slutkommentar anför författaren bl.a. följande.

Skadefrekvensen -- i form av stöldbrott eller annan sakskada som

omfattas av försäkring -- tenderar att hamna på en betydligt

högre nivå än som skulle vara nödvändigt om också andra

intressen än bolagens egna fick ligga till grund för

premiesättning och utformning av försäkringsvillkor.

Försäkringsbolagen fungerar i ett samspel med producenterna på

ett sätt som direkt motverkar produktutvecklingen när det gäller

skyddsanordningar. Detta samspel gynnar såväl försäkringsbolagen

som producenterna. Försäkringsbolagen gynnas genom att skadorna

ökar och gör det nödvändigt att försäkra sig, och producenterna

gynnas genom att marknaden blir större på grund av att skadat

gods måste ersättas eller repareras. Detta medför i första hand

för konsumentkollektivet men också för hela samhället

olägenheter som inte på ett rimligt sätt motverkas av de

kontrollfunktioner som man förlitar sig på. Författarens studie

utgör emellertid, betonar han, inte ett angrepp på

försäkringsväsendet som sådant. Den aktualiserar emellertid

frågan om olika försäkringars ändamålsenlighet.

Remissyttranden

Yttranden över motion 1989/90:N309 (s) har efter remiss

avgetts av försäkringsinspektionen, konsumentverket, Sveriges

industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och

Folksam. Dessutom har Sjöassuradörernas förening yttrat sig.

Yttrandena återges i bilaga (s.23f.).

Konsumentverket uttalar att en översyn av

försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet kan vara motiverad av

de skäl som redovisas i motionen. Försäkringsinspektionen

liksom övriga remissinstanser bemöter däremot motionärernas

synpunkter. Inspektionen pekar bl.a. på att motionärernas syn på

försäkringsverksamheten står i kontrast till en uppfattning som

lagstiftaren har låtit komma till uttryck i

konsumentförsäkringslagen (1980:38). Detta betonas också av

Folksam. Svenska försäkringsbolags riksförbund och

Sjöassuradörernas förening uppehåller sig särskilt vid

försäkringsbolagens skadeförebyggande verksamhet.

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

pensionsförsäkringspremier

Gällande bestämmelser

I 2 kap. 6 § försäkringsrörelselagen (1982:713) föreskrivs att

för livförsäkringar skall -- utom i vissa undantagsfall --

upprättas grunder för bl.a. beräkning av försäkringspremier och

premiereserv. Dessa grunder skall, enligt 7 kap. 2 §, avse att

trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt

ingångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en

kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art. I

7kap. 3 § sägs att grunderna för beräkning av

försäkringspremier och premiereserv skall innehålla antaganden

om bl.a. dödlighet och andra riskmått. Dessa antaganden skall

väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag

av försäkringsrörelse som det är fråga om.

Remissyttranden

Remissyttranden över motionerna 1989/90:N232 (fp) och

1989/90:N231 (c) har avgetts av försäkringsinspektionen, Svenska

försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Yttrandena återges i

bilaga (s.32f.).

Försäkringsinspektionen anför, med hänvisning till

skälighetsprincipen, att en sådan premieutjämning som avses i

motionerna förutsätter ändrad lagstiftning och att en omläggning

av principerna för dödlighetsantagandena måste föregås av en

grundlig belysning av förutsättningar och konsekvenser.

Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar att den fråga

som tas upp i motionerna självklart kan bli föremål för

utredning och politisk bedömning; den föreslås komma in i den

förestående översynen av försäkringsrörelselagen. Folksam

rekommenderar en översyn av skälighetsprincipen.

Pågående utredning, m.m.

En kommitté (Fi 1990:11) för översyn av försäkringsbolagens

verksamhet har nyligen tillkallats av statsrådet Erik Åsbrink på

grundval av ett regeringsbeslut. I direktiven (dir. 1990:5)

anförs bl.a.:

Kommittén skall göra en bedömning av om principen om premie-

och kostnadsskälighet även i fortsättningen bör komma till

uttryck i försäkringsrörelselagen och

trafikförsäkringsförordningen. I ett internationellt perspektiv

är det möjligt att regler som med stöd av skälighetsprincipen

styr premiesättningen anses strida mot en fri prissättning och

fri konkurrens. -- -- --

Kommittén bör pröva om det är möjligt att skapa ett enklare

och flexiblare system för grunder inom livförsäkring utan att ge

avkall på de väsentliga syften som grunderna tillgodoser. I

vilken utsträckning grunder behövs och hur dessa närmare skall

utformas får kommittén bedöma bl.a. med hänsyn till övriga

soliditetsregler man finner nödvändiga. Detaljbeskrivningar av

den art som förekommer i de nuvarande grunderna skall i

möjligaste mån elimineras eller begränsas. ------

I en skrivelse till finansdepartementet den 25 april 1990 har

jämställdhetsombudsmannen (JÄMO) hemställt att det i samband med

översyn av regleringen på försäkringsområdet utreds om det även

i fortsättningen bör vara tillåtet låta skillnader i

medellivslängd mellan män och kvinnor påverka beräkningen av

livförsäkringspremier. Även Tjänstemännens Centralorganisation

(TCO) har i en skrivelse till finansdepartementet den 4 april

1990 hemställt att det utreds om det skall vara tillåtet att

göra åtskillnad mellan män och kvinnor i försäkringssammanhang.

Denna fråga bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Kommittén är emellertid oförhindrad att allmänt behandla

frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett

försäkringskollektiv vid beräkning av premier och

försäkringstekniska skulder samt fördelning av återbäring.

ITPK-försäkringen och jämställdhetslagen

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och

Privattjänstemannakartellen (PTK) träffade i december 1989 ett

nytt kollektivavtal med vissa ändringar i ITP-planen, vilken

avser individuell tjänstepension. En av de väsentligaste

ändringarna innebär att fr.o.m. den 1 juli 1990 den del av

pensionspremiebeloppet som avser kompletterande ålderspension

(ITPK) kan disponeras av den anställde tjänstemannen själv

enligt vissa alternativ. Försäkringen kan tecknas i olika,

valfria försäkringsbolag.

Försäkringsinspektionen anför i ett cirkulär med ovan angiven

rubrik i juni 1990 till vissa försäkringsbolag bl.a. följande:

Premien som den enskilde tjänstemannen kan disponera utgör en

procentsats av lönen. Då skilda dödlighetsantaganden för män

resp. kvinnor regelmässigt användes av försäkringsbolagen medför

detta olika förmåner beroende på om tjänstemannen är man eller

kvinna.

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i ärendet hävdat att av

5§ lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i

arbetslivet följer att de pensionsförmåner som utges med

anledning av det träffade kollektivavtalet skall vara oberoende

av om det är fråga om en man eller kvinna.

Försäkringsinspektionen anser att JämO har grund för sin

tolkning. Detta innebär att försäkringsbolagens grunder för ITPK

måste vara så utformade att antagandena leder till lika förmåner

för man och kvinna.

Med hänsyn till försäkringsbolagens behov av tid för

omläggning av försäkringarna har inspektionen beslutat tillåta

att försäkringsbolagen, oavsett bristande överensstämmelse med

jämställdhetslagen, tills vidare fram till utgången av år 1991

använder sig av antaganden som medför olika förmåner för man och

kvinna.

Bonussystemet i trafikförsäkring

Remissyttranden över motion 1989/90:N322 (c) har avgetts av

dels försäkringsinspektionen, dels Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Folksam (gemensamt). De återges i bilaga

(s.35f.).

Kollektiv sakförsäkring

Bakgrund

Näringsutskottet har hösten 1987 i betänkandet NU 1987/88:1

(s.4--29) lämnat utförliga uppgifter till underlag för

riksdagens beslut med anledning av motioner rörande kollektiv

sakförsäkring som då förelåg. I ett inledande avsnitt redogörs

bl.a. för två av fackförbund ingångna avtal om kollektiva

hemförsäkringar och för åtgärder som föranletts därav. Ett

avsnitt ägnas åt aktuella författningsbestämmelser.

Försäkringsverksamhetskommitténs överväganden och förslag i

delbetänkandet (SOU 1985:34) Gruppförsäkring redovisas tämligen

ingående. Efter en sammanfattning av remissutfallet belyses

argumentationen i ämnet ytterligare med referat av vad ett antal

remissinstanser har uttalat i vissa särskilda frågor. Ett beslut

av regeringen med anledning av betänkandet återges i väsentliga

delar. Vidare refereras högsta domstolens dom i ett mål som

gällde prövning av föreningsbeslut om kollektiv hemförsäkring

samt beslut och uttalanden av konsumentverket,

försäkringsinspektionen och näringsfrihetsombudsmannen.

Slutligen finns redogörelser för tidigare behandling av motioner

i ämnet och för ett antal interpellations- och frågedebatter.

I betänkandet 1989/90:NU1 finns en sammanfattande översikt

över det sålunda redovisade materialet. Vidare finns en utförlig

redovisning (s.6--12) av uppgifter och synpunkter från

försäkringsinspektionen, framförda i en promemoria som

överlämnats till finansdepartementet i januari 1989.

Försäkringsinspektionen belyste utvecklingen på

gruppförsäkringsområdet och diskuterade bl.a. förekomsten av

dubbelförsäkring, skälighetsprincipen, former för anslutning

till kollektiv försäkring och vissa frågor rörande

försäkringsbranschens struktur.

Tidigare behandling

Motioner om kollektiv sakförsäkring behandlades senaste gången

hösten 1989 (1989/90:NU1). Utskottet hänvisade därvid till en

tidigare redogörelse för behandlingen av liknande motioner och

refererade utförligt sina och riksdagens ställningstaganden i

ämnet hösten 1987 (NU 1987/88:1) och våren 1988 (NU 1987/88:14).

Utskottet avstyrkte de aktuella motionsyrkandena med följande

uttalande:

Försäkringsinspektionen säger sig inte ha funnit anledning att

frångå sin i princip positiva inställning till att

grupplösningar används på sakförsäkringsområdet liksom tidigare

på personförsäkringsområdet. Det noteras att en kollektiv

hemförsäkring regelmässigt är förmånligare än en vanlig

individuell försäkring -- den gäller samtliga personer som är

bosatta i samma bostad som gruppmedlemmen, och allt lösöre är

försäkrat till sitt fulla värde. Inspektionen anser liksom

tidigare att förbudet mot gruppsakförsäkringar med obligatorisk

anslutning bör upprätthållas men menar att det för närvarande

inte behövs någon lagstiftning för att så skall ske. Den godtar

reservationsrättsmetoden som anslutningsform i fall då en

gruppföreträdare är avtalspart och svarar för försäkringpremien;

härvid förutsätts att gruppmedlemmarna får fullödig information

om reservationsmöjligheten. I fråga om skälighetsprincipens

tillämpning på de kollektiva sakförsäkringarnas område hänvisar

inspektionen i huvudsak till den generella prövning av

principens innebörd som statsmakterna kan väntas göra på

grundval av försäkringsverksamhetskommitténs förslag. Eventuella

negativa konsekvenser av utvecklingen på

gruppförsäkringsmarknaden skall uppmärksammas av inspektionen

och av näringsfrihetsombudsmannen. Inspektionen förklarar att

den avser att fortlöpande följa utvecklingen och vid behov

påtala förhållanden som kan stå i strid med grundprinciperna i

försäkringsrörelselagen (1982:713).

Försäkringsinspektionens skrivelse har blivit tillgänglig

efter det att motionerna väcktes. Den innehåller, som har

framgått, väsentliga sakupplysningar samt nyanserade

ställningstaganden -- i flera hänseenden preliminära -- i de

bedömningsfrågor som utvecklingen på den kollektiva

sakförsäkringens område aktualiserar. Utskottet, som ser

positivt på att möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv

form utnyttjas, tar fasta på inspektionens nyss återgivna

uttalande om sina fortsatta aktiviteter. Liksom inspektionen

vill utskottet vidare hänvisa till den kommande vidare

prövningen av försäkringsverksamhetskommitténs förslag.

Utskottet vill särskilt understryka att ett förbud mot

gruppsakförsäkring med obligatorisk anslutning redan tillämpas

utan att vara lagstadgat. Någon framställning till regeringen om

lagstiftningsåtgärder eller om särskild översyn av kollektiva

hemförsäkringars konsekvenser finner utskottet inte skäl för.

Alla fem motionerna i ämnet avstyrks sålunda.

I en reservation (m, fp, c, mp) påkallades en lagstiftning som

skulle innebära att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda

skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell

anslutning.

Riksdagen följde utskottet.

Interpellationsdebatt

Statsrådet Erik Åsbrink besvarade den 26 oktober 1990 en

interpellation (1990/91:1) av Sten Andersson i Malmö. I

interpellationen frågades om statsrådet var beredd att medverka

till förändringar i lagstiftningen så att den som erbjuds en

kollektiv försäkring skall ingå i en sådan endast efter det att

ett aktivt godkännande har givits.

Försäkringsinspektionen hade, framhölls det i svaret, i

januari 1989 förklarat att försäkringsbolagen inte borde

förbjudas att medverka vid försäkringslösningar på

konsumentförsäkringsområdet där en gruppföreträdare, t.ex. ett

fackförbund, är avtalspart och svarar för försäkringspremien och

använder sig av den s.k. reservationsrättsmetoden som

anslutningsform. Inspektionen hade emellertid ställt krav på att

gruppmedlemmarna skulle få fullödig information om

reservationsmöjligheten och att den som reserverade sig inte på

annat sätt skulle behöva vara med och betala premien.

Det finns, sade statsrådet, flera skäl för att

reservationsrättsmetoden bör godtas. För det första rör det sig

om att en organisation fattar beslut om att teckna ett avtal med

en utomstående part. Det måste, menade statsrådet, finnas mycket

starka skäl för att staten skulle ingripa i den rätt en

organisation har att sköta sina angelägenheter. För det andra

får merparten av organisationens medlemmar fördelar genom den

kollektiva försäkringen; viktigast är att försäkringskostnaderna

i nästan samtliga fall blir lägre. På grund av risken för att en

del medlemmar skulle bli dubbelförsäkrade ställer

försäkringsinspektionen höga krav på information.

Sammanfattningsvis anförde statsrådet att han, med tanke på

att försäkringsinspektionen fortlöpande prövar de kollektiva

hemförsäkringarna mot bakgrund av sundhetsprincipen, inte ansåg

att det för närvarande fanns anledning att vidta några

lagstiftningsåtgärder.

Interpellanten hade som ett villkor för att kollektiva

hemförsäkringar skulle vara acceptabla angett att

försäkringsavtalet skulle baseras på ett anbudsförfarande där

alla intresserade försäkringsbolag får vara med och konkurrera.

Statsrådet välkomnade ett sådant förfarande men avvisade tanken

på en lagstiftning därom. Han sade sig utgå från att

försäkringsbolag som kan erbjuda förmånliga villkor på området

gör sig hörda.

De människor som omfattas av kollektiv hemförsäkring gör

årliga besparingar i storleksordningen 200 milj.kr., uppgav

statsrådet under debatten. Systemet medför, tillade han, att

många som annars skulle ha saknat försäkringsskydd eller varit

underförsäkrade nu får ett fullgott skydd. Till sist deklarerade

statsrådet sin tilltro till människors förmåga att fatta kloka

beslut, inte minst av omsorg om den egna ekonomin och det egna

försäkringsskyddet.

Utskottet

Inledning

Proposition 1990/91:7 om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713) avser den bokföringsmässiga värderingen av vissa

tillgångar hos livförsäkringsbolag. Utskottet behandlar här

också ett antal motioner från allmänna motionstiden. Av dessa

syftar en till en utredning av försäkringsväsendets

ändamålsenlighet i vissa hänseenden och de övriga antingen

direkt eller indirekt till ändring i den nämnda lagen eller i

andra bestämmelser om försäkringsrörelse. I tre fall är det nya

frågor som har tagits upp. Detta gäller det just nämnda

önskemålet om utredning samt dels jämställdhetsaspekter på

premiesättningen i pensionsförsäkring, dels tillämpningen av

bonussystemet i trafikförsäkring. I övrigt har liknande

motionsyrkanden prövats av riksdagen under de senaste åren. De

ämnen som sålunda har aktualiserats på nytt är kollektiv

sakförsäkring och bestämmelserna om

försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolags styrelser.

Ändring i försäkringsrörelselagen

Försäkringsbolag skall enligt 7kap. 1§

försäkringsrörelselagen i sin balansräkning som skulder redovisa

värdet av bolagets åtaganden enligt ingångna försäkringsavtal,

s.k. försäkringstekniska skulder. I 7 kap. 9§ föreskrivs att

ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för

livförsäkring skall redovisas i vissa angivna slag av

tillgångar. Tidigare i år har införts en bestämmelse om att en

viss del av marknadsvärdet av försäkringsbolagens egna

fastigheter och tomträtter, under förutsättning att dessa finns

registrerade på visst sätt, får utnyttjas för det ändamålet.

Denna möjlighet gäller dock inte andra fastigheter än

jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter. I

proposition 1990/91:7 föreslås en lagändring som medför att även

exempelvis hotell och idrottsanläggningar kommer att omfattas av

bestämmelsen. Försäkringsinspektionen skall då i varje särskilt

fall fastställa det värde som får redovisas.

Utskottet tillstyrker att försäkringsrörelselagen ändras på

angivet sätt. Härvid vill utskottet understryka vad som i

propositionen sägs om att det högsta redovisningsbara värdet av

fastigheter tillhörande den nu aktuella kategorin i tveksamma

fall skall fastställas med stor försiktighet.

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet

Med utgångspunkt i en nyligen redovisad kriminologisk studie

diskuteras i motion 1989/90:N309 (s) i vad mån

försäkringsverksamhet kan inverka negativt på företags och

privatpersoners benägenhet att skydda sig mot brott och olika

typer av egendomsskador och på tillverkares omsorg om

produktsäkerheten. I den nämnda studien riktas uppmärksamheten

framför allt på låsstandardens betydelse för frekvensen av bil-

och cykeltillgrepp. Motionärerna nämner också brandskador och

vattenskador samt oljeolyckor inom sjöfarten som exempel på

följder av eftersatt skydd. Att försäkringsbolag konkurrerar med

generösa regler och att producentgrupper försvagar

skadeståndsanvarets effekt genom egen försäkringsverksamhet är

enligt motionärerna tendenser som motverkar ett

tillfredsställande självskydd hos allmänheten och insatser från

producenterna för att åstadkomma en rimlig skyddsnivå.

Motionärerna vill att riksdagen skall anmoda regeringen att på

grundval av deras synpunkter föranstalta om en översyn av icke

önskvärda konsekvenser av viss försäkringsverksamhet.

Yttranden över motionen har avgetts till utskottet av

försäkringsinspektionen och från försäkringsbranschens sida samt

av konsumentverket och Sveriges industriförbund som talesmän för

försäkringstagarintressen. Utskottet hänvisar till de utförliga

resonemang som finns i flertalet av dessa yttranden, vilka

utskottet återger i bilaga (s.23f.). Endast

konsumentverkets yttrande, som är kortfattat, utmynnar i en

tillstyrkan av motionärernas förslag om utredning. I övriga fall

bemöts motionen med kritisk argumentation och kompletterande

uppgifter.

Såsom inte minst försäkringsinspektionens yttrande visar tycks

motionärernas värderingar inte stå i god överensstämmelse med

grunderna för konsumentförsäkringslagen (1980:380).

Statsmakterna har ansett det angeläget att försäkringsvillkor

utformas och tillämpas på sådant sätt att det inte ställs

omåttliga krav på skyddsåtgärder och aktsamhet från

försäkringstagarnas sida. En viss generositet gentemot dessa

förutsätts alltså, vilken kan inverka höjande på kostnadsnivån

för olika slags konsumentförsäkringar. Att producenter kan

skaffa sig ett försäkringsskydd som täcker avnämares

skadeståndskrav är till fördel för konsumenterna, som därigenom

får viss garanti för att ett befogat skadestånd kommer att

utbetalas även om den ansvarige producenten råkar i obestånd.

Motionärerna berör inte närmare den skadeförebyggande

verksamhet som bedrivs av försäkringsbolagen. I remissyttrandena

ges en rad exempel på åtgärder inom detta område. Andra

förhållanden som också torde bidra till att motverka

försäkringsfall är den självrisk som brukar vara förknippad med

en sakförsäkring, den olägenhet som den skadelidande drabbas av

alldeles oavsett om skadan ekonomiskt sett blir till fullo

ersatt och den förlust av goodwill som ett företag måste räkna

med om dess produkter ger upphov till skadeståndskrav.

Vad utskottet nu har anfört innebär inte att tankegångarna i

motionen och den studie som har inspirerat denna skulle sakna

intresse. Samhällsekonomiska, företagsekonomiska och

konsumentekonomiska skäl talar enligt utskottets mening för att,

såsom försäkringsinspektionen formulerar det, "en fördjupad

forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad mån olika

försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få negativa

konsekvenser på företagens och allmänhetens benägenhet att vidta

åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall". Ekonomisk

liksom kriminologisk och annan rättsvetenskaplig forskning bör

kunna lämna bidrag på detta område. De nämnda tankegångarna

torde också böra uppmärksammas av försäkringsinspektionen i dess

tillsynsverksamhet. Någon särskild översyn av den art som

motionärerna tycks syfta till finner utskottet emellertid inte

skäl att förorda. Utskottet avstyrker följaktligen motion

1989/90:N309 (s).

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

pensionsförsäkringspremier

Det har bl.a. i massmedierna väckt uppmärksamhet att

försäkringsbolagen i fråga om individuella pensionsförsäkringar

och vissa andra livförsäkringar tillämpar högre premier för

kvinnor än för män när en viss förmånsnivå är fastställd resp.

vid given premienivå sätter förmånsbeloppet lägre för en kvinna

än för en man. Detta har sin bakgrund i den skälighetsprincip

som anges i försäkringsrörelselagen; de ifrågavarande reglerna

har redovisats i det föregående (s.6).

Motsvarande differens får endast övergångsvis förekomma i

fråga om kompletterande ålderspensionsförsäkring som grundas på

kollektivavtal rörande den s.k. ITP-planen. Såsom också har

redovisats har nämligen försäkringsinspektionen accepterat

jämställdhetsombudsmannens tolkning att denna försäkring -- i

fråga om vilken den anställde tjänstemannen själv får besluta om

vissa dispositioner -- skall innebära samma förmånsbelopp

oavsett om den försäkrade är kvinna eller man.

Den nämnda skillnaden mellan kvinnors och mäns villkor när det

gäller individuell försäkring kritiseras i motionerna

1989/90:N232 (fp) och 1989/90:N321 (c). Denna skillnad kan, sägs

det i den förstnämnda motionen, inte vara i enlighet med den

jämställdhetspolitik som borde genomsyra hela Sverige. Riksdagen

borde därför göra ett uttalande till regeringen om att bristen

på jämställdhet i fråga om försäkringspremier bör ge anledning

till en översyn av gällande regler. I den senare motionen

betecknas samma förhållande såsom uppenbart könsdiskriminerande.

Motionärerna vill att riksdagen hos regeringen skall begära

förslag till ändring av försäkringsrörelselagens bestämmelser

beträffande skälighetsprincipen.

De bakomliggande förhållandena får ytterligare belysning i de

remissyttranden över motionerna som försäkringsinspektionen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam har avgett

till utskottet. De båda sistnämnda rekommenderar uttryckligen en

utredning rörande skälighetsprincipens tillämpning i

sammanhanget.

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i en skrivelse till

finansdepartementet i april i år hemställt att det i samband med

översyn av regleringen på försäkringsområdet skall utredas om

det även i fortsättningen bör vara tillåtet att låta skillnader

i medellivslängd mellan män och kvinnor påverka beräkningen av

livförsäkringspremier. Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

har gjort en liknande framställning. I september har regeringen

beslutat att en kommitté skall göra en översyn av

försäkringsbolagens verksamhet m.m. I direktiven (dir. 1990:56)

för denna utredning anges att den av JämO och TCO väckta frågan

för närvarande bereds inom regeringskansliet. Kommittén skall

emellertid enligt direktiven vara oförhindrad att allmänt

behandla frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett

försäkringskollektiv vid beräkning av premier och

försäkringstekniska skulder samt fördelning av återbäring.

Mot bakgrund av vad här sagts finner utskottet att det inte

finns anledning för riksdagen att ta något initiativ på grundval

av motionerna 1989/90:N232 (fp) och 1989/90:N321 (c). Dessa

avstyrks alltså. Utskottet förutsätter emellertid att resultatet

av det nyssnämnda beredningsarbetet inom regeringskansliet

kommer att redovisas för riksdagen.

Bonussystemet i trafikförsäkring

Från trafikförsäkringen, som är obligatorisk för motordrivna

fordon, betalas bl.a. -- enligt 11§ trafikskadelagen

(1975:1410) -- trafikskadeersättning när det till följd av

trafik med motorfordon uppkommer annan person- eller sakskada än

sådan som drabbar förare eller passagerare i motorfordon resp.

ett sådant fordon eller egendom som transporteras med detta.

Bestämmelsen är sålunda tillämplig exempelvis när en fotgängare

eller en cyklist skadas. Trafikskadeersättningen kan jämkas om

den skadade har varit medvållande.

Med stöd av trafikförsäkringsförordningen (1976:359)

föreskriver försäkringsinspektionen indelning i riskklasser för

trafikförsäkring. I riskklassindelningen ingår bl.a.

föreskrifter om bonus och om förutsättningar för intjänande

resp. förlust av bonus.

I motion 1989/90:N322 (c) hävdas att en fordonsförare kan gå

förlustig bonus till följd av en olycka som han inte själv har

varit vållande till men som har medfört trafikskadeersättning

från hans försäkring. Enligt de nyssnämnda föreskrifterna skall

emellertid, såsom framgår av försäkringsinspektionens yttrande i

ämnet (se s.35), rätten till bonus inte påverkas i ett sådant

fall som motionären avser.

Utskottet finner således att motionen inte ger anledning till

någon åtgärd.

Kollektiv sakförsäkring

Kollektiv hemförsäkring i olika fackförbunds regi började

införas år 1982 och har fått betydande utbredning under

1980-talets senare del. De båda första försäkringarna av denna

typ var obligatoriska för medlemmarna i resp. fackförbund. Sedan

regeringen år 1986 uttalat att den förväntar att

försäkringsinspektionen skall ingripa mot obligatoriska

kollektiva sakförsäkringar har inga nya avtal om sådana

träffats. De kollektiva hemförsäkringar som har kommit till

stånd därefter har visserligen gällt alla medlemmar i den

avtalsslutande organisationen men har varit förenade med

reservationsrätt för dessa.

Det nämnda regeringsbeslutet är ett resultat av

försäkringsverksamhetskommitténs förslag i betänkandet (SOU

1985:34) Gruppförsäkring. I övrigt har betänkandet ännu inte

slutbehandlats av regeringen. En rad aktioner och uttalanden

rörande kollektiv sakförsäkring har emellertid förekommit från

olika myndigheters sida, såsom den föregående redogörelsen

(s.8f.) visar. Vidare har åtskilliga interpellationer och

frågor i ämnet framställts i riksdagen. Ett antal medlemmars

klandertalan mot ett fackförbunds beslut om obligatorisk

grupphemförsäkring har år 1987 lämnats utan bifall av högsta

domstolen.

Försäkringsinspektionen överlämnade i januari 1989 till

finansdepartementet en promemoria, vari inspektionen redovisade

en särskild undersökning av de olika försäkringsbolagens

gruppförsäkringslösningar. Härvid framförde inspektionen

synpunkter på några av de frågor som kunde väntas bli föremål

för särskild uppmärksamhet när regeringen skulle ta slutlig

ställning i gruppförsäkringsfrågan. Inspektionen, som

konstaterade att gruppförsäkringsmarknaden var stadd i snabb

utveckling, anmälde sin avsikt att fortlöpande följa

utvecklingen och vid behov påtala förhållanden som kunde stå i

strid med grundprinciperna i försäkringsrörelselagen. I år har

inspektionen på nytt inhämtat uppgifter från försäkringsbolagen

rörande kollektiva sakförsäkringar. Någon sammanställning av

dessa uppgifter föreligger ännu inte.

Utskottet har vid fem tidigare tillfällen behandlat motioner

rörande systemet med kollektiv hemförsäkring. Dessa har oftast

gått ut på att det skulle föreskrivas i lag att kollektiv

sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning.

Systemet med reservationsrätt har alltså inte godtagits av

motionärerna. Flera andra frågor har också diskuterats i

sammanhanget. Risken för att en del hushåll blir

dubbelförsäkrade har påtalats. Det har ifrågasatts om inte

försäkringsrörelselagens skälighetsprincip kräver en längre

gående premiedifferentiering än som förekommer vid kollektiv

hemförsäkring. En utbredd användning av kollektiva anordningar

på konsumentförsäkringsområdet har befarats kunna försvåra

möjligheterna till försäkring på rimliga villkor för personer

som inte kan omfattas av en gruppförsäkring. En fråga som

likaledes gäller försäkringsmarknadens struktur är huruvida ett

av försäkringsbolagen, Folksam, genom sitt samband med

fackföreningsrörelsen kan skaffa sig en dominerande ställning på

hemförsäkringsmarknaden.

Förespråkarna för kollektiva sakförsäkringar har pekat på en

rad olika fördelar med dessa. Administrationen blir enklare och

ackvisitionen av nya försäkringstagare kan inskränkas; därigenom

sjunker försäkringskostnaderna. Försäkringsskyddet blir mera

utbrett, eftersom många gruppmedlemmar tidigare har varit

oförsäkrade. Genom att stora organisationer uppträder på

försäkringstagarsidan uppnås bättre balans mellan parterna på

försäkringsmarknaden. Organisationerna kan främja

skadeförebyggande åtgärder. Införandet av kollektiva

sakförsäkringar kan stimulera produktutvecklingen även på de

individuella försäkringarnas område.

Riksdagen har på näringsutskottets hemställan avslagit alla

hittillsvarande motionsyrkanden som har baserats på kritik mot

systemet med kollektiv sakförsäkring. Åtgärder i motionärernas

anda har begärts i reservationer av moderata samlingspartiets,

folkpartiets, centerpartiets och under denna valperiod också

miljöpartiet de grönas företrädare i utskottet.

I år föreligger tre motioner rörande kollektiv sakförsäkring.

Yrkandena har något olika innebörd.

I motion 1989/90:N298 (fp) föreslås att riksdagen hos

regeringen skall begära en utvärdering av de konsekvenser som

den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt har

föranlett för konsumenterna och kan komma att få för en framtida

sund utveckling av försäkringsväsendet.

Ett uttalande i ämnet av riksdagen till regeringen begärs i

motion 1989/90:N350 (m). Det skulle gå ut på att det vore

olyckligt om utvecklingen skulle gå därhän att riksdagen skulle

se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för

de fackliga organisationernas handlingsfrihet. Till grund för

yrkandet ligger en negativ uppfattning om kollektiva

hemförsäkringar som blir giltiga för den som inte reserverar

sig. Sådana utgör, säger motionärerna, exempel på fackliga

åtaganden som kränker de enskilda medlemmarnas integritet och

som undergräver dessas och allmänhetens förtroende för de

fackliga organisationerna.

Lagstiftning i två olika hänseenden efterlyses i motion

1989/90:N310 (m). För det första skulle föreskrivas att

kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell

anslutning. För det andra skulle berörda myndigheter få

förstärkta möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena på

försäkringsmarknaden. Frågan om lagbestämmelser av det

sistnämnda slaget behandlar utskottet efter att först ha tagit

ställning till de övriga frågor som har nämnts.

Motionärerna har, finner utskottet, inte åberopat några nya

förhållanden eller argument som föranleder en ändrad bedömning

av dessa frågor. Som tidigare ser utskottet positivt på att

möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv form utnyttjas.

Härigenom kan, såsom nyligen underströks i ett

interpellationssvar i riksdagen (se s.10), stora

kostnadsfördelar uppnås, samtidigt som antalet oförsäkrade eller

underförsäkrade hushåll reduceras. På nytt hänvisar utskottet

till att försäkringsinspektionen fortlöpande ägnar uppmärksamhet

åt de kollektiva sakförsäkringarnas utformning och konsekvenser

och till att regeringens slutliga prövning av

försäkringsverksamhetskommitténs förslag i ämnet återstår. Ett

faktiskt förbud mot gruppsakförsäkring med obligatorisk

anslutning råder redan. Motionärernas förslag om en utvärdering

av den kollektiva hemförsäkringens konsekvenser, om lagstiftning

rörande formerna för anslutning till sådan försäkring resp. om

ett varnande uttalande till de fackliga organisationerna från

regeringens sida avstyrks sålunda av utskottet.

Ett andra yrkande i motion 1989/90:N310 (m) går som nämnts ut

på att en lagändring skall genomföras som stärker berörda

myndigheters möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena på

försäkringsmarknaden. Motionärernas syfte är uppenbarligen att

en organisation som avser att upphandla en kollektiv

sakförsäkring skulle vara ålagd att inhämta anbud från olika

försäkringsbolag. Konkurrenslagen (1982:729) ger inte grund för

ålägganden av detta slag. Den riktar sig mot

konkurrensbegränsande åtgärder från näringsidkares sida. Snarare

skulle det bli fråga om en särskild föreskrift om hur

organisationernas upphandling av de ifrågavarande

försäkringstjänsterna skall gå till.

Det kan erinras om att upphandlingsregler för den statliga

sektorn finns i upphandlingsförordningen (1986:366) och att

statsmakterna har avstått från att reglera den kommunala

upphandlingen (se 1989/90:FiU1 s. 5). En lagreglering av den

kommunala upphandlingen har emellertid begärts från moderata

samlingspartiets och folkpartiets sida. De flesta kommuner och

landsting har anslutit sig till upphandlingsregler som

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har

rekommenderat.

Liksom motionärerna anser utskottet att det är önskvärt att en

organisation som önskar träffa avtal om en kollektiv

sakförsäkring skaffar in anbud från olika försäkringsbolag för

att i medlemmarnas intresse få ett så bra beslutsunderlag som

möjligt. Man bör dock, anser utskottet, kunna räkna med att en

sådan ordning iakttas på grundval av demokratiska beslut inom

organisationerna utan att staten inskrider med lagstiftning av

en typ som inte har ansetts nödvändig för den kommunala sektorns

del, trots att denna finansierar sin verksamhet huvudsakligen

med skattemedel. Införande av lagregler på detta område för de

fackliga organisationerna skulle enligt utskottets mening vara

ett från principiell utgångspunkt allvarligt steg, eftersom det

skulle stå i strid med hittills vedertagna grundsatser för i

vilken mån staten skall begränsa fackliga och andra ideella

organisationers självbestämmanderätt.

Utskottet avstyrker sålunda motion 1989/90:N310 (m) i nu

aktuell del.

Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens

styrelser

Det föreskrivs i 8kap. 1§ försäkringsrörelselagen att i

försäkringsaktiebolag som inte uteslutande driver återförsäkring

minst en av styrelseledamöterna skall utses med uppgift att

särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse beaktas. En

sådan ledamot skall enligt bestämmelse, som skall vara intagen i

bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av någon

intressegrupp som har anknytning till dem eller förordnas av

regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer (dvs.

försäkringsinspektionen). Alla de angivna metoderna utnyttjas. I

flera fall utses vissa ledamöter av någon organisation. I ett

fåtal fall förrättas val genom särskilda elektorer. I de allra

flesta försäkringsaktiebolagen finns en eller flera

styrelseledamöter som har utsetts av regeringen eller

försäkringsinspektionen. Bland dessa är ett antal

riksdagsledamöter från olika partier (s, m, fp, c).

Bestämmelsen om försäkringstagarrepresentation i

försäkringsaktiebolagens styrelser tillkom år 1950 och har gällt

sedan år 1952. Om dess införande rådde politisk enighet. År 1952

togs ämnet upp i konstitutionsutskottets granskningsverksamhet

och i en interpellationsdebatt, såsom näringsutskottet

redovisade förra året (1988/89:NU24 s.8). Därefter har det

inte varit aktuellt i riksdagen förrän år 1989, då riksdagen

avslog en motion om att "systemet med statliga

styrelserepresentanter i ------

försäkringsbolag" skulle avskaffas. En lagändring i motionens

anda påyrkades i en reservation (m, fp).

Samma yrkande som det just citerade framställs nu i motion

1989/90:N220 (fp). Det allmännas kontroll bör, uttalar

motionärerna, utövas av tillsynsmyndigheten, inte genom att

statens representanter är med då affärsutveckling, strategier

och interna affärsangelägenheter diskuteras och beslutas.

Utskottet vill i anslutning till vad som här har sagts

framhålla att de styrelseledamöter som nu avses har en annan

position än de offentliga ledamöterna i affärsbankernas

styrelser, vilkas roll behandlas i samma motion (se

1990/91:NU2). Dessutom gäller, såsom har framgått, att

möjligheten för regeringen eller försäkringsinspektionen att

utse försäkringstagarrepresentant i ett försäkringsaktiebolags

styrelse är subsidiär. Ett bolag som vill undgå att få en på

detta sätt förordnad styrelseledamot torde i regel kunna

åstadkomma att representation för försäkringstagarna utses

enligt någon av de övriga metoder som försäkringsrörelselagen

anvisar. Motionärerna har inte riktat någon invändning mot

försäkringstagarrepresentationen som sådan.

Mot den bakgrund som nu har angetts synes motionärernas kritik

mot förekomsten av "statliga styrelserepresentanter" ogrundad.

Motion 1989/90:N220 (fp) avstyrks i berörd del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring i försäkringsrörelselagen

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:7 framlagda

förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen,

2. beträffande konsekvenser av viss försäkringsverksamhet

att utskottet avslår motion 1989/90:N309,

3. beträffande jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga

om pensionsförsäkringspremier

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:N232 och 1989/90:N321,

4. beträffande bonussystemet i trafikförsäkring

att riksdagen avslår motion 1989/90:N322,

5. beträffande viss lagstiftning om kollektiv

sakförsäkring

att riksdagen avslår motion 1989/90:N298, motion 1989/90:N310

yrkande 1 och motion 1989/90:N350,

res. 1 (m, fp, c, mp)

6. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring

att riksdagen avslår motion 1989/90:N310 yrkande 2,

res. 2 (m, fp, c)

7. beträffande försäkringstagarrepresentanter i

försäkringsbolagens styrelser

att riksdagen avslår motion 1989/90:N220 yrkande 4 i

ifrågavarande del.

res. 3 (m, fp)

Stockholm den 15 november 1990

På näringsutskottets vägnar

Hadar Cars

Närvarande: Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per

Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Nic

Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s),

Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif

Marklund (s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin

Falkmer (m), Kjell Ericsson (c) och Björn Kaaling (s).

Reservationer

1. Viss lagstiftning om kollektiv sakförsäkring (mom.5)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic

Grönvall (m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Karin

Falkmer (m) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.16 som

börjar med "Motionärerna har" och slutar med "av utskottet" bort

ha följande lydelse:

Invändningarna mot den form av grupphemförsäkring som

diskussionen om kollektiv sakförsäkring i huvudsak handlar om

kvarstår med oförändrad styrka. De fackliga organisationerna

kränker sina medlemmars integritet genom att upphandla

försäkringar som medlemmarna blir bundna av därest de inte

särskilt reserverar sig häremot. Ett utbrett bruk av detta slags

kollektiva sakförsäkringar kan komma att leda till vittgående

strukturförändringar inom försäkringsbranschen. För personer som

inte ingår i de kollektiv som kan avtala om gruppförsäkringar

kan det i framtiden blir svårt att få erforderligt

försäkringsskydd till rimlig kostnad. Den solidaritetstanke som

hittills har präglat försäkringsväsendet blir sålunda åsidosatt.

En utveckling är nu i gång som det kan visa sig omöjligt att

vända.

Från bl.a. de fackliga organisationernas sida har det hävdats

att en lagstiftning som slår vakt om kravet på att

gruppförsäkringar skall grundas på individuell anslutning skulle

innebära intrång i föreningsrätten. Utskottet står främmande för

detta synsätt. Staten måste ha möjlighet att skydda individerna

mot kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet.

Vad det gäller är endast att förhindra att vissa organisationer

medverkar till skadliga förändringar inom försäkringsväsendet.

Frågan om en allmän föreningsrättslig lagstiftning får prövas i

annat sammanhang.

Av det sagda följer att utskottet anser det angeläget att

regeringen med det snaraste tar slutlig ställning till

försäkringsverksamhetskommitténs betänkande om gruppförsäkring

och därvid låter de synpunkter som har framförts av

reservanterna i kommittén bli vägledande. Riksdagen bör sålunda

få förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv

sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall

vara baserad på individuell anslutning.

Utskottet tillstyrker sålunda motion 1989/90:N310 (m) i nu

aktuell del. Genom den begäran om förslag till lagstiftning som

utskottet förordar blir motion 1989/90:N350 (m) i sak

tillgodosedd. Försäkringsinspektionen har som nämnts förklarat

att den fortsätter att bevaka utvecklingen på

gruppförsäkringsmarknaden. Utskottet förutsätter att detta

arbete fullföljs. Någon begäran till regeringen om en särskild

ytterligare översyn av vissa kollektiva hemförsäkringars

konsekvenser, såsom föreslås i motion 1989/90:N298 (fp), finner

utskottet därför inte erforderlig. Det egentliga syftet med

denna motion tillgodoses om riksdagen uttalar sig för en sådan

lagstiftning som utskottet har angett som önskvärd.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande viss lagstiftning om kollektiv

sakförsäkring

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N310 och med

anledning av motion 1989/90:N298 och motion 1989/90:N350

yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Upphandling av kollektiv sakförsäkring (mom.6)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic

Grönvall (m), Gudrun Norberg (fp), Karin Falkmer (m) och Kjell

Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.17 som

börjar med "Liksom motionärerna" och slutar med "aktuell del"

bort ha följande lydelse:

För att kollektiva sakförsäkringar som tecknas av fackliga

eller andra stora organisationer i en omfattning som ansenligt

kan påverka försäkringsbranschens sunda utveckling över huvud

taget skall kunna godtas är det enligt utskottets mening ett

oavvisligt krav att den avtalsslutande organisationen har

inhämtat anbud från flera konkurrerande försäkringsbolag. För

närvarande torde i stor utsträckning gälla att endast Folksam,

som står den fackliga rörelsen nära, får tillfälle att lämna

offert. Detta är till nackdel för de organisationsmedlemmar som

försäkringen är avsedd för och kan också komma att snedvrida

strukturen på försäkringsmarknaden. En lagstiftning som på

angivet sätt reglerar tillkomsten av avtal rörande kollektiv

sakförsäkring skulle passa väl in i det system för tillsyn över

försäkringsväsendet som redan tillämpas. Den borde inte rimligen

kunna betraktas som ett förebud om statliga ingripanden på

områden som tillhör de fackliga organisationernas egentliga

verksamhetssfär.

Utskottet ställer sig alltså bakom det nu aktuella yrkandet i

motion 1989/90:N310 (m).

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N310 yrkande2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens

styrelser (mom.7)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gudrun

Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som

börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "berörd del" bort ha

följande lydelse:

Den redovisade ordningen, enligt vilken staten i många fall

utser styrelseledamöter i försäkringsaktiebolag under

föregivande av att de skall representera försäkringstagarna, ger

anledning till vägande principiella invändningar. Personer som

har fått sitt mandat på detta sätt kan svårligen uppfattas

annat än såsom av staten tillsatta kontrollanter. Tillsynen över

försäkringsväsendet bör emellertid, såsom betonas i motion

1989/90:N220 (fp), på reguljärt sätt bedrivas av

försäkringsinspektionen. Det nuvarande systemet bör således

ändras, så att samtliga försäkringstagarrepresentanter i

styrelserna utses av försäkringstagarna själva. Riksdagen bör

uppmana regeringen att framlägga förslag till ny utformning av

den berörda bestämmelsen i försäkringsrörelselagen i enlighet

med vad nu sagts.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande försäkringstagarrepresentanter i

försäkringsaktiebolagens styrelser

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N220 yrkande4 i

ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

pensionsförsäkringspremier (mom.3)

Per Westerberg, Nic Grönvall och Karin Falkmer (alla m) anför:

Den skillnad mellan premier för kvinnliga och premier för

manliga försäkringstagare som påtalas i motionerna 1989/90:N232

(fp) och 1989/90:N321 (c) är, som betonas i de sakkunniga

instansernas remissyttranden, betingad av den skälighetsprincip

som anges i försäkringsrörelselagen. Grunderna för beräkning av

livförsäkringspremier skall innehålla antaganden om dödlighet

och andra riskmått. Vi anser det inte rimligt att åberopa

jämlikhetssynpunkter gentemot det beräkningssätt som är

föreskrivet. Om den sakligt motiverade premiedifferentieringen

upphör kan en konsekvens bli att de kategorier som får relativt

sett höjda premier i stor utsträckning flyttar sina försäkringar

utomlands.

Remissyttranden

Bilaga

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet

Försäkringsinspektionen

Sammanfattning

Försäkringsinspektionen ställer sig avvisande till förslaget

om en översyn av vissa försäkringars ändamålsenlighet.

Inspektionen delar motionärernas principiella uppfattning att

försäkringsvillkoren inte bör få utformas så och

försäkringsverksamheten i övrigt bedrivas på ett sådant sätt att

det motverkar utvecklingen mot "en allmänt sänkt risknivå på

olika områden". Inspektionen ansluter sig vidare till tanken att

en fördjupad forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad

mån olika försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få

negativa konsekvenser på företagens och allmänhetens benägenhet

att vidta åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall.

-- -- --

Försäkring och sänkt risknivå

Motionärerna synes göra gällande att utvecklingen mot "en

allmänt sänkt risknivå" hämmas av försäkringsbolagens krav på

lönsamhet. I motionen utvecklas dock denna teori inte närmare.

Inspektionen kan för sin del inte se att den är hållbar.

Den motsättning som motionärerna ser emellan försäkring och

sänkt risknivå har enligt inspektionen sin grund i ett annat

förhållande, som ter sig mera problematiskt. Som exempel på

omständigheter som motverkar en sänkning av "den allmänna

risknivån" nämns att försäkringsersättning utgår även för

inbrott i bilar som bara uppfyller lågt ställda låskrav, liksom

för vattenskador från diskmaskiner utan skyddsanordningar. Ett

annat exempel från konsumentförsäkringsområdet gäller den

kommande produktansvarslagstiftningen. Kritik riktas således mot

det förhållandet att, som motionen får förstås, den

näringsidkare som kan komma att drabbas av anspråk p g a

produktansvar genom försäkring i praktiken skall kunna flytta

det ekonomiska ansvaret från sig själv till ett

försäkringsbolag.

För att komma till rätta med problemet anser motionärerna att

den av dem berörda försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet bör

överses. Det är emellertid oklart vad översynen skall leda till.

Inspektionen tolkar dock syftet så att olika myndigheter skall

kunna uppställa normer som måste vara uppfyllda för att ett

föremål skall vara försäkringsbart eller för att

försäkringsersättning skall kunna utgå om föremålet skadas eller

förstörs.

Inspektionen kan konstatera att den syn på

försäkringsverksamheten som kommer till uttryck i motionen står

i klar kontrast till den uppfattning som lagstiftare och

tillämpande organ, särskilt under senare år, har anlagt,

nämligen hänsyn till konsument- eller försäkringstagarintresset.

Detta ha således påverkat utformningen av

konsumentförsäkringslagen (1980:38, KFL) och kommer där bl.a.

till uttryck i de begränsningar som görs i ett försäkringsbolags

möjligheter att i olika fall av vårdslöshet m.m. från en

försäkringstagares sida sätta ned försäkringsersättningen (se

30--34§§). Omsorgen om försäkringstagarna har också varit

vägledande när försäkringsinspektionen haft anledning att ta

ställning i frågor bl.a. om nedsättningsreglernas tillämpning

och om utformningen av avtalsvillkor (det bör således påpekas

att det ankommer på försäkringsinspektionen -- och inte, som

sägs i motionen, konsumentverket -- att granska

försäkringsbolagens villkor, se 2§ lagen (1971:112) om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden och 19 kap 6§

försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL). Hänsyn till

konsumentintresset spelade också en betydelsefull roll för

försäkringsrättskommittén vid dess utformning av det förslag

till ny lagstiftning på skadeförsäkringsområdet (betänkande SOU

1989:88 Skadeförsäkringslag) som nu övervägs inom

regeringskansliet. Med anledning av vad som i motionen uttalas

om försäkring och produktansvar vill inspektionen vidare betona

att det också här är konsumentskyddsintresset -- nämligen

omsorgen om den person som blir skadad av en farlig produkt --

som gör att inspektionen för sin del anser att det är värdefullt

om produktansvarets reella infriande säkerställs genom en

försäkringslösning. Inspektionen har närmare utvecklat sin

uppfattning i remissyttrande över departementspromemorian (Ds

1989:79) Produktskadelag ------.

I motionen görs vidare gällande att

försäkringsverksamhetskommittén (FVK), som behandlade frågan om

"försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet", ansåg att denna

fråga "kunde överlämnas till marknaden". Inspektionen finner i

denna del anledning att göra följande kommentar.

Försäkringsrättskommitténs (FRK) majoritet föreslog i

betänkandet (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag att det i FRL

skulle införas en bestämmelse som uttalade att

försäkringsvillkoren inte bara skulle var skäliga utan även "i

övrigt motsvara försäkringstagares och försäkringshavares

intresse av en ändamålsenlig försäkring". Redan av den

föreslagna lagtexten framgår att villkorens ändamålsenlighet

skulle bedömas med utgångspunkt inte i något mer eller mindre

tydligt definierat allmänintresse utan i försäkringstagarnas

intresse (se även a. bet. s 31, 168 ff och 260 ff).

Förslaget fördes inte vidare av departementschefen i den

proposition vari ett förslag lades fram till en

konsumentförsäkringslag. Departementschefen förklarade sig

tveksam till en myndighetskontroll av försäkringars

ändamålsenlighet bl a därför att en sådan kunde hämma

konkurrensen och produktutvecklingen. Han ansåg dock att frågan

borde övervägas vidare av FVK (prop. 1979/80:9 s 25 och 90 ff).

Samtidigt uttalade han att inspektionens granskning av

försäkringsvillkor inte behövde begränsa sig till att avse

villkorens skälighet. Granskningen borde kunna sträcka sig något

längre och rikta sig mot villkor som, fastän de inte kan

betraktas som direkt oskäliga, likväl i sitt sammanhang framstår

som mindre lämpliga. Han tillade att det sagda inte hindrade att

olika försäkringars ändamålsenlighet diskuterades i

överläggningar mellan försäkringsbranschen och de myndigheter

som har att tillvarata konsumenternas intressen (a. prop. s 92).

FVK, som behandlade frågan i betänkandet (SOU 1968:8) Soliditet

och skälighet i försäkringsverksamheten, uttalade sig i linje

med vad departementschefen anfört och avvisade alltså tanken på

en längre gående "ändamålsenlighetsgranskning" än som redan

delvis är möjlig inom ramen för den på försäkringsområdet

gällande principen om villkorsskälighet. Kommittén uttalade

således att "det har för övrigt inte heller framkommit något som

tyder på att den påverkan från samhällets sida som är önskvärd

inte kan ske redan idag med tillämpning av skälighetsprincipen i

dess nuvarande form" (s. 226).

Av det anförda torde framgå att FVK inte ansåg att "frågan om

försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet kunde överlämnas till

marknaden". Det skall samtidigt tilläggas att inte heller FVK

gjorde sina uttalanden utifrån en bedömning som inrymde

hänsynstaganden av det slag som anförs i motionen (se senast a.

bet. s. 225 ff).

Försäkringsinspektionen anslöt sig i sitt remissyttrande över

betänkandet till FVK:s bedömning. Inspektionen anser inte att

det idag finns skäl till en ändrad syn.

Emellertid synes motionärerna -- trots hänvisningen till KFL

-- syfta på ett ändamålsenlighetsbegrepp av delvis annat slag än

som diskuterades i samband med tillkomsten av KFL och av FVK.

För FRK och FVK, liksom för departementschefen i 1979/80 års

lagstiftningsärende, stod därvid hänsynen till de enskilda

försäkringstagarna i förgrunden. I motionen aktualiseras däremot

en annan aspekt, nämligen den motsättning som kan finnas mellan

försäkringstagarnas intresse av försäkringstäckning, å ena

sidan, och risken för att en långtgående, generös sådan täckning

kan leda till att företag och konsumenter underlåter att vidta

skadeförebyggande åtgärder som minskar "den allmänna risknivån".

Den tanke som genomsyrar motionen synes vara att olika

försäkringslösningar, liksom enskilda försäkringsvillkor, har en

styrande effekt på producenternas och försäkringstagarnas

handlande. Tillspetsat skulle denna kunna uttryckas så att ju

större krav på aktsamhet (inbegripet att försäkrad egendom

uppfyller högt ställda säkerhetskrav) som ställs på

försäkringstagaren i olika hänseenden för att han skall kunna få

ersättning ur försäkring, desto mera aktsamt handlar han.

Inspektionen håller också för sannolikt att det finns ett

samband mellan handlande och aktsamhetskrav.

Inspektionen anser även att rimliga aktsamhetskrav -- i vid

mening -- bör ställas på försäkringstagarna.

Försäkringsvillkoren bör inte få utformas så och

försäkringsverksamheten i övrigt bedrivas på ett sådant sätt att

det motverkar utvecklingen mot "en allmänt sänkt risknivå på

olika områden". I detta ligger att det även många gånger kan

vara befogat att försäkringsbolagen uppställer krav på att

försäkringstagarna vidtar skadeförebyggande åtgärder för att få

ersättning ur försäkringen. Det ligger ju nämligen i

försäkringstagarkollektivets intresse att antalet

försäkringsfall hålls på en låg nivå så att försäkringspremierna

blir rimliga. Krav på förebyggande åtgärder uppställs också i

stor utsträckning i praktiken. Och det kan tilläggas att

försäkringsinspektionen inom ramen för sin tillsynsverksamhet

redan i dag har möjlighet att påverka utformningen av sådana

krav. Inspektionen vill betona att det från sociala och

ekonomiska ingångspunkter samtidigt är viktigt att sådana krav

inte ställs alltför högt och att ersättning inom i varje fall

konsumentförsäkringen (ibland dock endast begränsad) bör kunna

utgå även i vissa fall då kraven i fråga inte har efterlevts.

Mot bakgrund av vad som har sagts nu anser inspektionen inte

att det för närvarande finns anledning att göra en översyn av

det slag som motionärerna efterlyser. Inspektionen avvisar

vidare förslaget (om inspektionens tolkning av motionen är

riktig) att innehållet i försäkringsavtalet i viss mån skulle

fastställas tvingande genom normgivande myndigheters beslut.

Fördjupad forskning m.m.

Däremot ansluter sig inspektionen till tanken att en fördjupad

forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad mån olika

försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få negativa

konsekvenser på företagarnas och allmänhetens benägenhet att

vidta åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall.

------

En forskning av angivet slag skulle ge visst underlag för det

arbete som pågår på olika håll i syfte att fastlägga normer för

utformningen av olika produkter i säkerhetshänseende.

Inspektionen delar uppfattningen att det är viktigt att det

vidtas åtgärder som ökar tillverkarnas benägenhet att skapa

säkrare produkter. En bättre väg att åstadkomma detta än genom

att öka risktagandet för de enskilda försäkringstagarna är att

myndigheter och olika organisationer tillsammans med

tillverkarna fastlägger normer för produkters utformning i

säkerhetshänseende. Inspektionen vill också peka på det stöd för

utvecklingen mot säkrare produkter som den nyligen införda

produktsäkerhetslagen (1988:1604) utgör. Även en produktskadelag

torde -- alldeles oavsett om den i praktiken kombineras med

olika försäkringslösningar -- bidra till en sådan utveckling.

Konsumentverket

Konsumentverket har inom försäkringsområdet, utöver tillsyn

med stöd av marknadsföringslagen, även tillsyn över att

försäkringsbolagen ger konsumenter den information som är

föreskriven i konsumentförsäkringslagen (1980:38).

Informationskraven i den senare lagen har preciserats närmare i

verkets riktlinjer KOVFS 1981:3. Konsumentverket har däremot

inte någon tillsyn över de villkor försäkringsbolagen tillämpar

gentemot konsumenter eftersom lagen (1971:112) om avtalsvillkor

i konsumentförhållanden inte gäller verksamhet som står under

tillsyn av försäkringsinspektionen. Verket har dock vissa

möjligheter att påverka bolagens villkor och produktutformning

genom det informella samrådsorgan som Konsumentverket bildat på

försäkringsområdet, Försäkringsforum. I samrådsorganet är

förutom verket och Försäkringsinspektionen de större

försäkringsbolagen representerade.

I motionen anförs bl.a. att en översyn bör göras av

försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet. Konsumentverket anser

att en sådan översyn kan vara motiverad av de skäl som redovisas

i motionen, t.ex. i syfte att undersöka om

försäkringsverksamheten leder till sämre eller farliga

konsumentprodukter. Verket vill dock framhålla att de åtgärder

försäkringsbolagen vidtagit i många fall lett till

produktförbättringar för konsumenterna. Ett exempel på detta är

den höjning av den särskilda självrisken vid läckage genom

diskmaskin som bolagen genomfört. Den gällande lagstiftningen

ger också försäkringsbolagen vissa möjligheter att sätta ned

skadeersättningen om försäkringstagaren varit oaktsam, t.ex.

genom att inte vidta rimliga skadeförebyggande åtgärder. I

allvarligare fall av oaktsamhet kan det också bli fråga om

villkorsändring eller uppsägning av försäkringen.

Konsumentverket anser att det vore av värde att få de sociala

och ekonomiska konsekvenserna för konsumenterna av

försäkringsverksamheten ytterligare belysta ------.

Sveriges industriförbund

Allmänna synpunkter

Förbundet, som behandlar de avsnitt i motionen som rör

industrin, vill inledningsvis påpeka att motionsförfattarna

synes ha grovt missuppfattat försäkringars roll och betydelse i

företagens riskhantering.

I svenska företag drivs sedan lång tid ett intensivt arbete

för att analysera, eliminera, reducera samt i sista hand

finansiera de risker som är förenade med verksamheten, s.k. risk

management (RM).

I detta arbete kommer de skadeförebyggande åtgärderna i första

rummet. Detta av den enkla anledningen att det nästan

undantagslöst är mer lönsamt att förebygga en skada än att i

efterhand försöka reparera den. Även när det finns ett i princip

heltäckande försäkringsskydd kommer en skadehändelse att få

effekter som negativt påverkar företagets verksamhet. Det är

fråga om försämring av marknadsposition, försämrat

leveransförtroende, administrativt merarbete och liknande

faktorer som inte ersätts av försäkring. Försäkringar kan

således fungera endast som ett komplement till skadeförebyggande

åtgärder och aldrig som ett alternativ till sådana.

Även vid skador som drabbar utomstående (bl.a. produktskador)

inträder effekter som, oberoende av försäkringsskydd, drabbar

företaget negativt. En aldrig så omfattande ansvarsförsäkring

kan t.ex. inte ersätta företaget för den förlust av goodwill som

oundvikligen följer på förekomsten av produktskador. Vidare

måste man på detta område beakta att premierna ofta påverkas av

skadeutfallet för det enskilda företaget (s k experience rating)

och att många skador faller inom företagens självrisker. Det

finns således mycket starka incitament för företagen att

oberoende av ansvarsförsäkring arbeta med skadeförebyggande

åtgärder.

När det gäller risker förenade med produktanvändning synes

motionsförfattarna helt ha förbigått det mycket omfattande

regelverk som vid sidan av skadeståndsreglerna syftar till att

förebygga skador. Bland annat finns det sedan den 1 juli 1989 en

allmän produktsäkerhetslag som har till syfte att "motverka att

varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom" och

som innehåller långtgående regler för att höja

produktsäkerheten. För särskilt farliga produkter finns vidare

olika regleringar om förhandsprövning, certifiering,

registrering m.m. Som exempel på sistnämnda typ av regler kan

nämnas bestämmelserna om förhandsprövning och/eller registrering

av elektrisk materiel. Den lagen har också sin betoning på

skadeförebyggande åtgärder.

De alternativa regleringar som motionsförfattarna synes åsyfta

i avsnittet om produktansvar och produktsäkerhet är således

redan verklighet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Motionärerna har som ett slags rubrik för motionen citerat

forskaren Leif Lenke som skall ha angivit att ett budskap från

försäkringsbolagen skulle vara: "i stället för att vidta

ytterligare skyddsåtgärder mot exempelvis brott kan du försäkra

dig hos oss". Med denna bakgrund har motionärerna som sin

uppfattning uttalat bl.a. att "försäkringsbolagen tenderar

------ att konkurrera med generösare regler och lägre krav

på skyddsåtgärder, vilket systematiskt motverkar ett ökat

självskydd hos allmänheten och en rimligare skyddsnivå från

producenternas sida". Vidare påstås det att den enda

vetenskapliga verksamhet som berör försäkringsverksamheten är

institutionen för försäkringsrätt vid den juridiska fakulteten.

För att beröra det sistnämnda påståendet först kan nämnas

några få exempel på forskning som berör försäkringsverksamheten

inom bl a det skadeförebyggande området. Styrelsen för Svensk

brandforskning initierar forskning på brandskyddsområdet, inte

minst för industribrandskydd, i en verksamhet som drivs med

försäkringsbranschen som en av de större bidragsgivarna. Ett

projekt pågår i samarbete mellan Trafiksäkerhetsverket och

försäkringsbranschen i syfte att ta fram bättre billås. I

samarbete med Golvbranschen har sedan flera år bedrivits

forskning/utbildning för att komma fram till bättre

våtrumsinstallationer för motverkande av vattenskador. Utöver

professuren i försäkringsrätt finns även en professur vid

Stockholms universitet i försäkringsmatematik och matematisk

statistik.

Ett annat område som förtjänar nämnas i detta sammanhang är

ett omfattande arbete som bedrivs av försäkringsbolagen genom

Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag. Härmed åsyftas i detta

sammanhang den verksamhet som bedrivs med att utarbeta normer,

vilkas uppfyllande är krav för att över huvud taget få teckna

försäkring. Normerna avser larm, lås, sprinkler och andra

släckmedel. Dessa normer åberopas även i statliga författningar.

Vidare förekommer besiktning av köpcentra, där försäkring ej

meddelas om vissa larminstallationer och andra säkerhetsåtgärder

inte vidtagits. Normerna gäller också privatpersoner som vill

försäkra höga lösörevärden. Besiktning förekommer också inom

villaområdet.

Det finns ingen konflikt mellan åtgärder för att uppnå "sänkt

risknivå" och "försäkringsbolagens krav på företagsekonomisk

lönsamhet". Motionärerna anser att försäkringsbolagen tenderar

att "konkurrera med generösare regler och lägre krav på

skyddsåtgärder". De förbiser då att generösare skadeersättningar

ger en press uppåt på premienivån och att premierna är det

kanske främsta konkurrensmedlet i skadeförsäkring.

Det är fel att, som motionärerna, säga att försäkringsbolagen

"systematiskt motverkar ett ökat självskydd hos allmänheten och

en rimligare skyddsnivå från producenternas sida". Det är

visserligen riktigt att konsumenten idag i vissa situationer har

lättare att få försäkringsersättning än tidigare var fallet. Det

är emellertid en följd av konsumentförsäkringslagen, vilken just

var avsedd att ge ett större hänsynstagande till konsumenter i

ersättningsfrågor. Det finns med andra ord begränsningar i

möjligheten att lägga ansvaret på försäkringstagarna och

därigenom påverka skadefrekvensen. Lika fullt kommer

naturligtvis sådana aktiviteter som inledningsvis exemplifierats

att fortsätta. Det måste dock framhållas att försäkringsbolagen

för att hålla premierna för skadeförsäkring på en rimlig nivå

tvingats höja självriskerna. Detta har naturligtvis också en

avsevärd betydelse för försäkringstagarnas strävan att begränsa

skadefrekvensen.

Riksförbundet kan heller inte underlåta att påpeka att det, i

motsats till den kritik som riktas mot branschen från

motionärerna, ofta påstås att försäkringsbolagen lämnar

försäkringstagaren "i sticket", när en skadehändelse -- helt i

enlighet med lag och villkor -- inte omfattas av en försäkring.

Motionärerna tar också upp det pågående arbetet med

produktansvarslagstiftningen och synes göra gällande att

företagens möjligheter att försäkra sitt produktansvar gör att

de inte skulle ha tillräckliga incitament att vidta

skadeförebyggande åtgärder. Inte heller detta är riktigt. Redan

enligt gällande rätt har företagen ett mycket strängt ansvar för

produktskador, vilket gör att de har all anledning att

uppmärksamma säkerhetsfrågorna. Det nya i det aktuella

lagförslaget är att det införs ett ansvar för utvecklingsskador,

dvs skador som över huvud taget inte kan förutses och vars

uppkomst och frekvens man därför inte har någon som helst

möjlighet att påverka. Beträffande ansvaret för andra skador

måste det framhållas dels att premierna ofta påverkas av

skadeutvecklingen för det enskilda företagets produkter (sk

experience rating), dels att självriskerna ofta är mycket höga.

Härtill kommer att företagen redan av omtanke om sin goodwill

har en mycket stark strävan att hålla skadefrekvensen nere.

Alltmera tillkommer ytterligare en faktor som inverkar på

försäkringsskyddets utformning. Det är den allt intensivare

internationella konkurrensen som redan spelar och kommer att än

mer spela en roll också för svensk försäkring. Denna konkurrens

påverkar såväl försäkringsskyddets omfattning som premierna.

Inte minst dessa förhållanden ger en mycket svåröverskådlig bild

av den framtida utvecklingen och torde komma att kräva snabba

och flexibla lösningar av ständigt uppkommande nya problem. Det

är knappast troligt att en utredning skulle kunna fånga in dessa

problem annat än möjligen som en ögonblicksbild. Riksförbundet

är därför benäget att instämma i

försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning att denna typ av

frågor bäst finner sin lösning på marknaden.

Sjöassuradörernas förening

Sjöassuradörernas Förening, som är en branschorganisation för

svenska försäkringsbolag som bedriver sjö- och

transportförsäkringsverksamhet, har sedan många år tillbaka

bedrivit en aktiv skadeförebyggande verksamhet. Detta sker genom

förebyggande åtgärder i bl.a. Göteborgs Hamn men även i andra

hamnar på väst- och sydkusten samt genom en aktiv rådgivning och

utbildningsverksamhet.

För föreningens medlemsbolag är den skadeförebyggande

verksamheten av utomordentligt stor betydelse. Genom i stort

sett dagliga besök av föreningens besiktningsorganisation i

Göteborg i olika hamnar skapas ett kontaktnät mellan

försäkringsbolag och hamnens olika yrkeskategorier som är unikt.

Samverkan sker även genom speciellt inrättade grupper med

företrädare för bl.a. speditionsföretag, hamn, polis, tull m.fl.

yrkeskategorier. Syftet med dessa grupper är bl.a. att söka

nedbringa stölder och svinn inom terminal- och hamnområden.

Dessa grupper, som både verkar i Göteborg och Stockholm, har vid

flertalet tillfällen aktivt deltagit i avslöjanden av bl.a.

stöldligor. Dessa grupper är förebild för motsvarande

sammanslutningar i våra nordiska grannländer.

Sjöassuradörernas Förening deltar vidare aktivt i anordnandet

av och deltagandet i kurser, seminarier och andra

utbildningsaktiviteter för olika yrkeskategorier som kommer i

kontakt med all form av godshantering. Ett mycket nära samarbete

äger vidare rum med medlemsföretagens skadereglerare i dessa

frågor och även här föreligger ett mycket väl fungerande

kontaktnät. Den skadeförebyggande verksamheten samt godsvård och

arbetet i övrigt för att förhindra svinn och stölder är en

självklarhet för de till Sjöassuradörernas Förening anslutna

medlemsbolagen. Ett ytterligare exempel på den vikt som

föreningens medlemsbolag fäster vid skadeförebyggande verksamhet

är det aktiva deltagandet i olika forskningsprojekt på detta

område.

Det i det andra stycket i motionen återgivna citatet "i

stället för att vidta ytterligare skyddsåtgärder mot exempelvis

brott kan du försäkra dig hos oss" är ett påstående som inom

sjöförsäkringens område och enligt föreningens uppfattning är

helt ogrundat. Det är således helt felaktigt att påstå att

"Denna aspekt på försäkringsverksamheten har hittills

förbisetts." Det är en självklarhet att det ligger i den

enskilde försäkringsgivarens intresse att inte gå in i risker

som kan anses som dåliga. Det är näst intill omöjligt att

bedriva försäkringsrörelse om innehållet i påståendet vore sant.

Många exempel finns på vad försäkringsbolag i Sverige gjort och

fortfarande aktivt gör för att förhindra brott. Som ett exempel

kan anföras det aktiva arbetet att framta effektiva lås och

sigill för containrar.

Motionärerna tar vidare upp problematiken inom den

internationella sjöfarten. På detta område har säkerhetsfrågorna

både avseende de ombordanställda och passagerarnas situation

starkt fokuserats i massmedia under den senaste tiden. Det är

ett faktum att många olyckor av olika slag där både personal,

passagerare och materiell egendom blivit utsatt har existerat så

länge sjöfart funnits. Riskkoncentrationen har dock under senare

år ökat i takt med tonnagets tillväxt och den allt[mer] ökande

internationella handeln.

Sverige ligger internationellt sett långt framme vad gäller

säkerhetsmedvetande ombord. Både internationella konventioner

och svensk lagstiftning ställer stora krav på redaren och

fartygsoperatören. Kontrollerna från det svenska sjöfartsverket

och fartygsinspektionen är långtgående och omfattande.

Av påstående i motionen kan man lätt få den uppfattningen att

svenska försäkringsbolag försäkrar fartyg som av

klassifikationssällskapen förklaras undermåliga. Denna

uppfattning är helt felaktig och saknar all grund. Tvärtom är

det på det viset att svenska sjöförsäkringsbolag inte alltid

nöjer sig med klassifikationssällskapens besiktningar utan man

vill med egna resurser förvissa sig om ett fartygs kvalitet

innan man tar en risk. De farhågor som framkommer i motionen är

enligt föreningens uppfattning helt ogrundade. Det är ur

försäkringssynpunkt en självklarhet att svenska

sjöförsäkringsbolag kan neka försäkra fartyg som enligt bolagens

uppfattning inte uppfyller de höga kvalifikationskrav som

bolagen ställer för svenska fartyg.

Sjöassuradörernas Förening har nyligen inlett ett samarbete

med klassifikationssällskap i Sverige för att ytterligare

förbättra säkerhetsfrågorna. Detta är ytterligare ett exempel på

den vikt som de svenska försäkringsbolagen fäster på

sjösäkerheten.

Avslutningsvis vill föreningen erinra om det nyligen

presenterade betänkandet (SOU 1990:15) angående beredskap mot

oljeutsläpp till sjöss som föreslår vittgående förbättringar på

sjösäkerhetens område. Detta är ytterligare ett exempel på

medvetenheten av dessa för svensk sjöförsäkringsverksamhet

utomordentligt viktiga frågor.

Folksam

Allmänt

Det är lätt att sympatisera med många av de synpunkter som

förs fram. Det är onekligen så att olika försäkringsarrangemang

bidrar till att för konsumenterna mildra de ekonomiska följderna

av t.ex. viss brottslighet. Dessutom bidrar t.ex. vanliga hem-,

villa- och bilförsäkringar till att minska kundernas motivation

till att av tillverkare kräva t.ex. mera hållbara

hushållsapparater och varmvattencisterner, effektivare

låsanordningar etc.

Men försäkringsbolagen gör ändå åtskilligt för att angripa

problemen vid källan: man försöker sätta press på tillverkare

och myndigheter och man försöker påverka utformningen av

byggnorm och lagstiftning. Att vi ofta misslyckas i dessa

strävanden beror huvudsakligen på att marknadens olika aktörer

följer olika ekonomiska spelregler.

Beträffande de frågeställningar som motionärerna tar upp vill

Folksam anföra följande.

Ändamålsenligheten

Rättslig bakgrund

Den svenska privata försäkringen är underkastad statlig

kontroll. Premiesättningen kontrolleras av

Försäkringsinspektionen med sikte på att bolagen skall kunna

fullgöra sina förpliktelser mot de försäkrade. Vidare ser

inspektionen till att premier och villkor är skäligt avvägda.

Det gäller också en sundhetsprincip som bl.a. innebär att

försäkringsbolagen inte får lägga upp sin verksamhet så att den

befrämjar brott eller får andra samhällsskadliga effekter.

Det har diskuterats att införa en statlig tillsyn också över

ändamålsenligheten när det gäller konsumenters försäkringar.

(Förslaget till konsumentförsäkringslag, SOU 1977:84 s. 103 ff.)

Det har då inte gällt sådant förebyggande av risker som avses i

motionen utan i stället intresset att det skall finnas lämpliga

försäkringar som till en överkomlig kostnad skyddar

konsumenterna mot svåra ekonomiska förluster.

Folksams grundsyn

Den hittillsvarande diskussionen har alltså rört försäkring

som socialt och ekonomiskt skyddsnät vid konsumenters skador.

Motionärerna koncentrerar sig på en helt annan aspekt,

försäkringar som utformas för att förebygga skador.

Enligt Folksams mening är försäkringar i första hand till för

att ge ersättning vid skador. Med motionärernas synsätt skulle

det vara en fördel att försäkringarna utformades så att

ersättning inte utgick om säkerhetsföreskrifter och

aktsamhetskrav blev åsidosatta. Detta strider mot vad

konsumentförsäkringslagen (1980:38) innehåller. Lagen innebär

större ersättning än enligt äldre rätt om aktsamhetskrav

åsidosätts. Den som glömde låsa ytterdörren till bostaden och

blev bestulen fick förr ingen försäkringsersättning. Nu utgår i

stället 75 % av full ersättning.

Folksam hävdar alltså att försäkring i första hand är till för

att ersätta skador och att detta också är lagstiftarens

inställning. När motionärerna menar att de preventiva

funktionerna bör prioriteras framför de ersättande har de delvis

missförstått försäkringsidén. Motionen bör därför i denna del

inte läggas till grund för någon riksdagens åtgärd.

Det kan tilläggas att motionärernas målsättning "allmänt sänkt

risknivå" i sig är högst diskutabel. Det är sällan lämpligt

eller möjligt att utforma en verksamhet så att alla skaderisker

elimineras. Ur samhällets synpunkt torde i varje fall vissa

risker för sakskador och förmögenhetsskador alltid få

accepteras. Den senaste tidens utveckling mot s.k.

allriskförsäkringar får ses i denna belysning.

Dåliga billås

Försäkringsbolagen tillhandahåller kunderna stöldförsäkring

för att täcka deras ekonomiska skador om stöld inträffar. Om

bolagen skulle vägra ersättning vid stöld av bilar med dåliga

lås skulle bilägarna själva tvingas att stå för sina förluster.

Av sociala skäl kan försäkringsbolagen inte ta detta steg förrän

producenterna förmåtts att ändra billåsen. Försäkringsbolagen

samverkar med myndigheterna och producenterna för att få en

bättre låsstandard när det gäller bilar, eftersom bolagen har

ett -- bl.a. företagsekonomiskt -- intresse av att få ned

antalet bilstölder. Folksam förmedlar vidare effektiva billarm

och liknande stöldskydd till sina kunder.

Brand- och vattenskador

Skadeutvecklingen på dessa områden oroar försäkringsbolagen.

Olika typer av skadeförebyggande åtgärder har därför redan

vidtagits, andra är under förberedelse. Som exempel kan nämnas

att Folksams vanliga villaförsäkring har förhöjda självrisker

vid vattenskada. Folksam har vidare ett s.k. husesynsprogram.

Programmet, som innebär besiktning och rådgivning, har visat sig

effektivt för att bringa ned antalet vattenskador.

Oljeolycka i Marocko

Oseriösa försäkringsbolag i andra länder kan inte nås genom

svensk lag och svenska myndighetsingripanden. Oljeskador ersätts

enligt den internationella oljeskadekonventionen.

Produktskador

Motionärerna ondgör sig över att producentgrupper slår sig

tillhopa för att sprida ut ansvaret på flera och på så vis

minska sitt skadeståndsansvar. Försäkring för

skadeståndsskyldighet, ansvarsförsäkring, är en vanlig

företeelse på de flesta områden. Att risken pulvriseras på flera

följer av försäkringens idé -- att solidariskt dela på

förluster. I produktansvarsförsäkringen ingår undantag för fall

där företagen inte har kontrollerat produkterna eller avviker

från statliga produktsäkerhetsnormer. Kritiken mot

produktansvarsförsäkringen saknar varje grund, särskilt som

försäkringen väsentligt underlättar för den skadade att få ut

ersättning.

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

pensionsförsäkringspremier

Försäkringsinspektionen

Vad gäller privat individuellt tecknad försäkring är det inte

så som hävdas i motionen N232 att försäkringsbolagen utgår från

den "rena" medellivslängden. Dödlighetsantagandena är betydligt

mer sofistikerade. Man använder sig av en åldersberoende

matematisk dödlighetsfunktion som mycket nära ansluter sig till

den faktiskt observerade dödligheten. Det kan här tilläggas att

ända sedan dödlighetsundersökningar gjorts i Sverige, dvs. sedan

mitten av 1700-talet, så har kvinnornas medellivslängd varit

3--4 år längre än männens. Senare års dödlighetsundersökningar

visar att denna skillnad tenderar att öka; kvinnor lever således

allt längre än män.

Med premier och förmåner anpassade till de olika

förutsättningar som sålunda rent faktiskt gäller för kvinnor och

män går det inte att från försäkringsteknisk synpunkt säga att

kvinnorna är missgynnade. Följande extremt förenklade exempel

belyser detta.

Antag att man vet att en 65-årig man har exakt 10 år kvar att

leva medan en kvinna har 15 år. (Detta är ett realistiskt

antagande.) Båda har till sin 65-årsdag med egna medel -- med

lika premier under lika lång tid -- sparat ihop ett

försäkringskapital på 150000 kr till sitt förfogande. Om man

för tydlighetens skull antar att räntan är noll skall rimligtvis

mannen ha 15000 kr per år i pension medan kvinnan skall ha

10000 kr per år. Vid sitt dödsfall har bägge då fått ut exakt

sitt kapital.

Enligt motionärerna bör trots skillnaden i livslängd mellan

män och kvinnor någon skillnad inte återspeglas i vare sig

förmåner eller premier. En utjämning skulle alltså ske av

villkoren mellan män och kvinnor såsom sker mellan olika

personer eller grupper av personer inom det kvinnliga resp det

manliga försäkringstagarkollektivet. Detta förutsätter

emellertid en ändrad lagstiftning. Av den gällande

lagstiftningen följer nämligen att premierna skall vara såväl

skäliga som betryggande. Skäligheten kräver att så tydligt

klarlagda skillnader som finns mellan mäns och kvinnors

dödlighet skall beaktas i försäkringsvillkoren. Ett gemensamt

genomsnittligt dödlighetsantagande för män och kvinnor kan i

frivilligt tecknad försäkring, om ett gemensamt antagande inte

tillämpas av alla försäkringsbolag, medföra ett selektivt urval

av nytecknade försäkringar på så sätt att kvinnorna tecknar sina

försäkringar i ett bolag och männen i ett annat. Detta kan då i

sin tur medföra att premierna inte längre blir betryggande. Av

det sagda framgår att en omläggning av principerna för

dödlighetsantagandena måste föregås av en grundlig belysning av

förutsättningar och konsekvenser.

När det gäller tjänstepension är förhållandet annorlunda. I

samband med ikraftträdandet av det nya ITP-avtal som träffades

1989-12-22 mellan SAF och PTK uppstod fråga om inte detta avtal

stred mot jämställdhetslagen. Avtalet innebar nämligen bl a att

de anställda fick möjlighet att teckna viss del av sina

tjänstepensionsförmåner i valfritt försäkringsbolag. Då dessa

försäkringsbolag tillämpade olika dödlighetsantagande för män

och kvinnor uppstod en konflikt mellan jämställdhetslagen och

skälighetsprincipens tillämpning enligt försäkringsrörelselagen.

Detta medförde ingående förhandlingar mellan inspektionen, JämO,

SAF och PTK. Dessa förhandlingar resulterade i en skrivelse från

inspektionen till berörda försäkringsbolag. Kopia av denna

skrivelse bifogas.

Med anledning av vad som sägs i motion N321 om brister i

försäkringsbolagens information vill inspektionen avslutningsvis

upplysa om att inspektionen senare i höst kommer att utfärda s k

allmänna råd angående den information som skall lämnas vid

försäljning av bl a pensionsförsäkringar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

I motionen N232 grundar sig hemställan till riksdagen på en

misstolkning av den i motionen åberopade statistiken. I

verkligheten genomförs premiekalkylen på ett synnerligen

sofistikerat sätt men det skulle vara för långt att redogöra för

detta här. Ett uppenbart fel som begås i motionens resonemang är

att man inte betraktar antalet kvarlevande. Enkelt uttryckt:

Betrakta ett stort antal äktenskap där man och hustru är lika

gamla och båda lever på pensioneringsdagen. Redan nästa år finns

det fler änkor än änklingar i gruppen och trots att skillnaden i

återstående medellivslängd ständigt sjunker så överlever varje

år betydligt fler kvinnor än män sina äkta hälfter. Alltså

utbetalas betydligt mer till kvinnorna än till männen.

Det är alltså klart matematiskt-statistiskt belagt att det med

dagens lagstiftning och den däri ingående skälighetsprincipen

finns underlag för premieskillnader mellan män och kvinnor.

Samma underlag ger vid dödsfallsförsäkringar det omvända

förhållandet med högre premier för män än för kvinnor eftersom

flera tidiga dödsfall bland männen föranleder flera

utbetalningar av dödsfallsbelopp. Vi utgår från att det är ett

rent förbiseende att detta fenomen inte noterats i någon av

motionerna.

I motionen N321 pekas på det grundläggande skälet för att

premieskillnader mellan män och kvinnor tillämpas, nämligen som

sagts försäkringsrörelselagen. Det är självklart en fråga som

kan bli föremål för utredning och politisk bedömning. Den torde

lämpligen komma in i den översyn av försäkringsrörelselagen som

aviserats.

Folksam

Motionerna uttrycker -- från jämställdhetssynpunkt -- missnöje

med den princip om skilda dödlighetsantaganden för män

respektive kvinnor som tillämpas inom

pensionsförsäkringsområdet. Folksam delar motionärernas

uppfattning att regelsystemet bör ses över.

Frågan om skilda premier (alternativt skillnader i utfallande

förmåner) för kvinnor och män har sin grund i den i

försäkringsrörelselagen uttryckta principen om skälighet i

premiesättningen. Skälighetsprincipen, som i lagen är mycket

allmänt hållen, har till väsentlig del fått sin konkreta

utformning och tillämpning genom tillsynsmyndighetens --

försäkringsinspektionens -- praxis. Principens tillämpning

återspeglas framför allt i försäkringsbolagens grunder för

livförsäkringsverksamheten.

Skälighetsprincipen anses innebära att försäkringsbolagen i

premiesättningen ska beakta sådana objektivt konstaterbara

skillnader som kan finnas mellan individer eller kategorier av

individer i kollektivet. De främsta exemplen på sådana faktorer

är ålder och kön. När det gäller kön är det i första hand den

tydliga skillnaden i medellivslängd mellan könen -- f n drygt

sex år -- som får betydelse vid personförsäkring. Härav följer

att försäkringsbolagens premiegrunder innehåller bestämmelser

för premiesättningen som innebär att försäkringar för livsfall

(pensionsförsäkringar) blir något dyrare för kvinnor än för män,

medan det omvända förhållandet gäller för dödsfallsförsäkringar

-- det senare ett faktum som inte framkommit särskilt tydligt i

den hittillsvarande debatten om kvinnors försäkringspremier.

Frågan om "kvinnopremier" på pensionsförsäkringsområdet har

senast uppmärksammats av jämställdhetsombudsmannen, JämO. De nya

reglerna för ITP-planen innebär att tjänsteman som omfattas av

planen själv kan disponera över en viss del av de medel som

arbetsgivaren erlägger för ITP-pensionen. Tjänstemannen kan

använda dessa medel för att teckna pensionsförsäkring i ett av

flera försäkringsbolag. Eftersom försäkringsbolagen tillämpar

skilda dödlighetsantaganden för män och kvinnor, blir

pensionsförmånerna olika beroende på om tjänstemannen är man

eller kvinna.

Enligt JämO strider detta förhållande mot lagen om

jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (JämstL).

Försäkringsinspektionen har i skrivelse den 27 juni 1990 till

försäkringsbolagen förklarat att inspektionen delar JämO:s

uppfattning och att försäkringsbolagens grunder för den

kompletterande ålderspensionen inom ITP "måste vara så utformade

att antagandena leder till lika förmåner för man och kvinna".

Mot bakgrund av JämstL:s tillämpningsområde torde denna

inställning från de båda myndigheternas sida betyda att all

tjänstepensionsförsäkring -- sålunda även individuell sådan --

fortsättningsvis måste ha en sådan "könsneutral" utformning.

Med hänvisning till att en omläggning till lika förmåner bör

ske vid ett årsskifte samt till att inte alla försäkringsbolag

klarar en omläggning till det nu kommande årsskiftet, har

försäkringsinspektionen -- efter samråd med JämO -- beslutat

tillåta att försäkringsbolagen fram till den 1 januari 1992

använder sig av antaganden som medför olika förmåner för man och

kvinna.

Frågan om jämlikhet mellan könen inom försäkringsområdet är

emellertid knappast löst med detta. För personförsäkring som

inte har samband med tjänst gäller skälighetsprincipen

fortfarande med hittillsvarande uttolkning och tillämpning.

Bortsett från att det svårligen låter sig förklaras varför det

är rimligt att t ex en tjänstepensionsförsäkring är könsneutral

till sin utformning, medan en privat -- men i övrigt kanske helt

identisk -- pensionsförsäkring inte är det, kan det lätt inses

att den situation som nu inträtt kommer att leda till problem,

om inte skälighetsprincipens innehåll förändras.

Försäkringsbolagen kan i många fall komma att tvingas inrätta

och arbeta med dubbla grunder och administrativa system för

försäkringar som tecknas dels av arbetsgivare för anställdas

räkning, dels av privatpersoner. Kostnaderna för detta kommer

slutligen att belasta försäkringskollektiven. Flera märkliga och

svårlösta problem kommer också att uppkomma. Ett exempel är att

en arbetsgivare överlåter en tjänstepensionsförsäkring till den

anställde -- en vanligt förekommande åtgärd. När försäkringen

genom överlåtelsen ändrar karaktär till privat

pensionsförsäkring, måste nya grunder börja gälla för den,

eftersom skälighetsprincipen gäller "fullt ut" (med skilda

dödlighetsantaganden) när och så länge försäkringen är privat.

En sådan situation kommer att ställa försäkringsgivaren inför

mycket svårlösta problem när det gäller att beräkna premieuttag

och utfallande förmåner. Samma problem uppkommer givetvis också

när en privat pensionsförsäkring genom överlåtelse till

arbetsgivaren övergår till att bli tjänstepensionsförsäkring.

Mot bakgrund av det anförda anser Folksam att frågan om lika

premier och förmåner för kvinnor och män i personförsäkring

endast kan lösas genom att skälighetsprincipens tolkning och

tillämpning förändras i så måtto att skilda dödlighetsantaganden

för kvinnor och män inte accepteras. Det är angeläget att en

översyn av skälighetsprincipen med detta syfte initieras nu och

att en förändring kan genomföras i så god tid före den 1 januari

1992 att försäkringsbolagen hinner ansöka om nödvändiga

grundändringar och få dessa godkända senast till detta datum.

Bonussystemet i trafikförsäkring

Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen föreskriver med stöd av

trafikförsäkringsförordningen (1976:359) indelning i riskklasser

för trafikförsäkring. Föreskrifterna är intagna i

bankinspektionens och försäkringsinspektionens

författningssamling (BFFS 1988:6). I riskklassindelningen ingår

bland annat föreskrifter om bonus och förutsättningar för

intjänande respektive förlust av bonusrätt. Av föreskrifterna

framgår att bonusrätten inte påverkas "om försäkringstagaren kan

bevisa att varken han eller föraren på något sätt vållat skadan

och han kan bevisa att annan vållat skadan". Försäkringsbolagens

försäkringsvillkor överensstämmer i sak med nyssnämnda

föreskrift men har sedan ett par år tillbaka fått en utformning

som bedöms som mera lättförståelig för försäkringstagarna.

I den situation som motionären beskrivit skall, med en korrekt

tillämpning av bonusreglerna, försäkringstagaren inte behöva

drabbas av bonusförlust. Enligt inspektionens bedömning

föreligger därför inget behov av någon åtgärd av generell natur.

Om det däremot skulle vara så att ett försäkringsbolag inte

följer föreskrifterna i ett enskilt skadeärende så faller det

inom ramen för inspektionens tillsynsverksamhet att, under

förutsättning att inspektionen får kännedom om ärendet, vidta

åtgärder för att föreskrifterna efterlevs.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Motionsställaren har inte en helt riktig beskrivning av nu

rådande förhållanden.

Det är riktigt att vid kollision mellan motordrivet fordon och

"oskyddad trafikant" är ersättningsreglerna sådana att

trafikförsäkringen i huvudsak lämnar ersättning till "den

oskyddade trafikanten", i vart fall såvitt gäller personskador.

Det har ansetts ändamålsenligt att trafikförsäkringskollektivet

svarar för de skador som uppkommer i följd av trafik med

motordrivna fordon.

Det är också riktigt att det till trafikförsäkringen är knutet

ett bonussystem som ger bonus -- och därmed lägre premie -- till

försäkringstagare som inte förorsakar skador. När han å andra

sidan förorsakar en skada som leder till utbetalning från

trafikförsäkringen förlorar han bonus.

Från regeln att en försäkringstagare förlorar bonus när hans

trafikförsäkring tas i anspråk för skadeutbetalning finns några

undantag. Ett av dessa undantag innebär att när det är någon

annan än försäkringstagaren (eller hans förare) som orsakat

skadan och han själv är oskyldig skall hans bonus inte påverkas.

En regel med den innebörd som motionsställaren förordar finns

och tillämpas således redan i dag.

Innehåll

Ärendet1

Sammanfattning1

Propositionen2

Förslag2

Huvudsakligt innehåll2

Motionerna2

Yrkanden2

Motivering i vissa motioner3

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet3

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

försäkringspremier4

Kollektiv sakförsäkring4

Uppgifter och synpunkter i anslutning till motionerna5

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet5

Bakgrund5

Remissyttranden6

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

penisonsförsäkringspremier6

Gällande bestämmelser6

Remissyttranden7

Pågående utredning, m.m.7

ITPK-försäkringen och jämställdhetslagen8

Bonussystemet i trafikförsäkring8

Kollektiv sakförsäkring8

Bakgrund8

Tidigare behandling9

Interpellationsdebatt10

Utskottet11

Inledning11

Ändring i försäkringsrörelselagen11

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet12

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

pensionsförsäkringspremier13

Bonussystemet i trafikförsäkring14

Kollektiv sakförsäkring14

Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens

styrelser17

Hemställan18

Reservationer

1. Viss lagstiftning om kollektiv sakförsäkring (m, fp, c,

mp)19

2. Upphandling av kollektiv sakförsäkring (m, fp, c)20

3. Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens

styrelser (m, fp)21

Särskilt yttrande

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

pensionsförsäkringspremier (m)22

Bilaga

Remissyttranden23

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet23

Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om

pensionsförsäkringspremier32

Bonussystemet i trafikförsäkring35