Bet. 1990/91:SfU1

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SFU01

Vissa socialförsäkringsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

SfU1

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande fyra motioner som har

remissbehandlats. Motionerna avser

fråga om riksdagsledamöternas inkomstgaranti skall vara

pensions- och sjukpenninggrundande,

fråga om sjukpenninggrundande inkomst i samband med

föräldraledighet,

fråga om föräldrabegreppet för vårdbidrag,

fråga om beräkning av merkostnadsdelen av vårdbidraget.

Vidare behandlas tre motioner om social grundtrygghet i olika

avseenden samt några motioner om pensionsfrågor och

rehabiliteringsfrågor.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till

betänkandet har fogats fyra reservationer och två särskilda

yttranden.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:52

1989/90:Sf11 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en avsevärt

höjd grundpension i enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen beslutar att särbehandlingen av

undantagandepensionärerna upphör fr.o.m. den 1 januari 1990,

4. att riksdagen beslutar att folkpensionärernas kommunala

bostadstillägg fr.o.m. den 1 juli 1990 ej skall påverkas av

inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse.

1989/90:Sf12 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att kommunalt bostadstillägg inte

reduceras till följd av inkomst av rörelse och

jordbruksfastighet i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90

1989/90:Sf201 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

beslutar uppdra åt förvaltningsstyrelsen att förändra

inkomstgarantin för ledamöterna så att den blir underlag för

beräkning av ATP och sjukpenning.

1989/90:Sf233 av Björn Samuelson och Margó Ingvardsson (vpk)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rätt till vårdbidrag för

handikappat barn.

1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet

att erhålla lön vid arbete på dagcenter.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So227.

1989/90:Sf269 av Ann-Cathrine Haglund och Margareta Gard (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

trygghetsgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen i

syfte att öka tryggheten och valfriheten för särskilt

ensamboende vårdnadshavare i knappa ekonomiska omständigheter.

1989/90:Sf288 av Sven-Gösta Signell och Gustav Persson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

merkostnadsandelen av vårdbidrag får bedömas efter

schablonmässiga normer.

1989/90:Sf327 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om arbetsmarknadspensionering.

1989/90:Sf341 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att

riksförsäkringsverket får i uppdrag att utreda om ändring av 3

kap. 5 § lagen om allmän försäkring är erforderlig.

1989/90:Sf351 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om lika behandling av ålders- och förtidspensionärer vad gäller

KBT.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk408.

1989/90:Sf370 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utformningen av de sociala

trygghetssystemen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A815.

1989/90:Sf372 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om grundtrygghetsprincipen i de sociala

trygghetssystemen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A817.

Utskottet

Riksdagsledamöternas inkomstgaranti

En ledamot av riksdagen är berättigad till ekonomiska förmåner

enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens

ledamöter. I lagen finns bestämmelser om arvode och olika

kostnadsersättningar. Vidare finns bestämmelser om egenpension

(i form av ålders- och sjukpension), familjepension och

grupplivförsäkring. Enligt lagen har riksdagsledamot

under vissa förutsättningar också rätt till inkomstgaranti.

Inkomstgaranti är ett nytt begrepp som införts fr.o.m. den 1

juli 1988 och som ersatt det tidigare systemet med

visstidspension och avgångsersättning för ledamot av riksdagen.

Som skäl för att införa en inkomstgaranti anförde riksdagens

förvaltningskontor (se förs. 1987/88:13) att de motiv som

anfördes vid införandet av bestämmelserna om visstidspension och

avgångsersättning fortfarande hade bärkraft. Det låg i sakens

natur att uppdraget som riksdagsledamot var behäftat med

osäkerhet och att det därför måste anses rimligt att de som tog

på sig detta viktiga samhällsuppdrag fick en trygghet i händelse

av att de av ena eller andra skälet lämnade uppdraget. Ett

system som gav ett rimligt mått av trygghet var viktigt bl.a. av

rekryteringsskäl och med hänsyn till behovet för ett parti att

förändra personuppsättningen i riksdagen.

De närmare bestämmelserna om inkomstgaranti innebär att en

ledamot som lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande

tjänstgöring är fr.o.m. den tidpunkt arvodet upphör berättigad

till inkomstgaranti. Garantitidens längd och garantins storlek

är beroende av den tid ledamoten tjänstgjort i riksdagen och

ledamotens ålder då han eller hon lämnar riksdagen.

Inkomstgarantin minskas även med vissa sidoinkomster.

För en ledamot som tjänstgjort kortare sammanhängande tid än

sex år gäller inkomstgarantin ett år. För en ledamot som

tjänstgjort minst sex år men inte uppnått 40 års ålder då han

lämnar riksdagen gäller inkomstgarantin i fem år. För övriga

ersättningsberättigade gäller inkomstgarantin till ingången av

den månad varunder vederbörande fyller 65 år. Om ledamoten åter

tar plats i riksdagen upphör garantin så länge uppdraget att

vara ledamot består. -- Om särskilda skäl föreligger får

riksdagens förvaltningskontor för de två förstnämnda grupperna

förlänga den tid under vilken garantin gäller med högst ett år

eller medge att även tjänstgöringstid som inte är sammanhängande

får tillgodoräknas. Garantin kan därvid bestämmas till ett lägre

belopp.

Inkomstgarantin beräknas på pensionsunderlaget, dvs. det

månadsarvode som utgår till en ledamot, och storleken är

beroende av ledamotens tjänstgöringstid i riksdagen. Garantin är

högre under det första året och utgår då med 80% av

ledamotsarvodet för den som har en sammanhängande

tjänstgöringstid av minst sex år och 66% för övriga

ersättningsberättigade. För tid därefter utgår inkomstgarantin

med 66% av ledamotsarvodet för den som tjänstgjort minst tolv

riksdagsår och med lägre andel för varje mindre antal år än tolv

som ledamoten har tjänstgjort, ned till 33% av ledamotsarvodet

för den som tjänstgjort minst sex men ej sju år.

Inkomstgarantin minskas med vad ledamoten uppbär i form av

sjukbidrag och förtidspension enligt lagen om allmän försäkring

under samma tid. Inkomstgarantin minskas dessutom med viss del

av inkomst som den ersättningsberättigade uppbär i form av

pensionsgrundande inkomst, inkomst av anställning eller uppdrag

utomlands som inte beskattas i Sverige, kompletterande

delpension samt pension och livränta i andra fall. Minskningen

på grund av sådana inkomster beräknas i huvudsak som en

tolftedel av skillnaden mellan å ena sidan 65 % av inkomsten

beräknad per kalenderår och å andra sidan ett belopp som svarar

mot två gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän

försäkring gäller för det år inkomstgarantin avser.

I motion 1989/90:Sf201 kritiserar Margitta Edgren att

inkomstgarantin inte är pensions- eller sjukpenninggrundande.

Hon hemställer att riksdagen uppdrar åt riksdagens

förvaltningsstyrelse att förändra inkomstgarantin så att den

blir underlag för beräkning av såväl allmän tilläggspension som

sjukpenning.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från

riksförsäkringsverket och statens löne- och pensionsverk (SPV).

Riksförsäkringsverket avstyrker bifall till motionen.

Verket anför att inkomster som beräknas inflyta eller som

intjänas genom eget arbete är sjukpenning- och

pensionsgrundande. Däremot har ersättningar i form av

avgångsvederlag, avgångsbidrag (AGB) som utbetalats av

Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA) och avgångsersättning

(AGE) som utbetalats av Trygghetsrådet på grund av driftsmässig

förändring inom ett företag inte ansetts vara sjukpenning- eller

pensionsgrundande. Samma bedömning har gjorts beträffande

förlorad arbetsförtjänst utbetalad av AMF-trygghetsförsäkring.

Riksförsäkringsverket anser att inkomstgarantin kan jämställas

med de ersättningar som exempelvis betalas ut av Trygghetsrådet,

och inkomstgarantin bör således vara varken pensions- eller

sjukpenninggrundande. Verket tillägger dock att en försäkrad kan

ha rätt att behålla sin anknytning till sjukpenningförsäkringen

av andra skäl. Detta gäller enligt verkets förskrifter (RFFS

1981:5) bl.a. en försäkrad som blir arbetslös och är anmäld som

arbetssökande på arbetsförmedling samt är beredd att anta

erbjudet arbete i en omfattning som svarar mot den fastställda

sjukpenninggrundande inkomsten. Denna rätt bibehålls så länge

den försäkrade är arbetssökande. Skulle den försäkrade bli sjuk

under perioden behåller han även då skyddet. Under en sådan

sjukperiod utbetalas kalenderdagsberäknad sjukpenning. Med

hänsyn härtill anser verket att anledning saknas att förändra

nuvarande lagstiftning i detta avseende.

SPV instämmer i vad riksförsäkringsverket anfört och

avstyrker således bifall till motionen.

Bestämmelser om pensionsgrundande inkomst finns i 11 kap.

lagen om allmän försäkring. Enligt 1 § grundas rätt till

tilläggspension på inkomst av förvärvsarbete. I princip för

varje år, varunder någon varit försäkrad enligt lagen, skall för

denne beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans

inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under

året. I 2 § anges bl.a. att med inkomst av anställning avses den

lön i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner som en

försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild

tjänst. Såsom inkomst av anställning avses även vissa uppräknade

förmåner, t.ex. sjukpenning enligt samma lag.

I 3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring anges att

sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar

eller skattepliktiga naturaförmåner som en försäkrad kan antas

komma att tills vidare få för eget arbete, antingen såsom

arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av

anställning) eller på annan grund (inkomst av förvärvsarbete).

Riksförsäkringsverket anser att inkomstgarantin kan jämställas

med t.ex. avgångsersättning som utbetalas av Trygghetsrådet och

således inte är pensionsgrundande. Utskottet vill därvid även

nämna att avgångsvederlag, som arbetsgivaren betalar till en

person i samband med att denne slutar sin anställning, i princip

anses som skadestånd. I praxis har dock den del av ersättningen

som motsvarar lön under skälig uppsägningstid betraktats som lön

i pengar och således utgjort pensionsgrundande inkomst. En

riksdagsledamot väljs emellertid för viss mandatperiod, och

ledamoten har i förväg kännedom om när uppdraget kan komma att

upphöra. Enligt utskottets mening kan därför inkomstgarantin

under viss tid inte jämställas med ersättning under

uppsägningstid. Inkomstgarantin utges dessutom även om

riksdagsledamoten själv väljer att inte kandidera vid ny

valperiod. Inkomstgarantin skulle enligt utskottets mening lika

gärna kunna betraktas som en pensionsförmån. Oavsett vilket

betraktelsesätt man bör anlägga, kan inkomstgarantin enligt

utskottets uppfattning med nuvarande regler inte anses utgöra

pensionsgrundande inkomst. Utskottet finner inte heller skäl för

riksdagen att särskilt förordna att inkomstgarantin skall vara

pensionsgrundande. Ett sådant förordnande skulle troligen

aktualisera en förändring även för andra grupper med liknande

förmåner, t.ex. förordnandepension för statsråd och verkschefer

m.fl. samt visstidspension till förtroendevalda i kommuner

och landsting.

Enligt gällande bestämmelser är inkomstgarantin inte heller

sjukpenninggrundande. Utskottet konstaterar att en ledamot som

uppbär inkomstgaranti har ett mycket gott skydd under sjukdom.

Dels kan ledamoten uppbära inkomstgaranti även under sjuktiden,

dels kan ledamoten på sätt riksförsäkringsverket anfört under

vissa förutsättningar ha kvar sin tidigare sjukpenninggrundande

inkomst och få sjukpenning beräknad efter den. Utskottet finner

därför inte skäl att föreslå en ändring av bestämmelserna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf201.

Sjukpenninggrundande inkomst vid föräldraledighet

Inom sjukpenningförsäkringen finns regler till skydd för en

förälder som är helt eller delvis ledig för att vårda barn.

Särskilda regler finns även till skydd för en gravid kvinna.

Enligt 3 kap. 5 § lagen om allmän föräkring (AFL) får den

sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) inte sänkas för en gravid

kvinna som slutar förvärvsarbeta eller minskar sin arbetstid

tidigast sex månader före barnets faktiska eller beräknade

födelse. Enligt samma lagrum gäller vidare att under den tid en

förälder är helt eller delvis ledig för vård av barn får

förälderns SGI inte sänkas. Det gäller längst till dess barnet

fyller ett år. Motsvarande gäller även adoptivföräldrar vid

adoption av barn som inte fyllt tio år samt när någon tar emot

ett sådant barn i syfte att adoptera det. Då räknas

ettårsperioden fr.o.m. den dag föräldrarna får barnet i sin

vård. Om kvinnan vid ettårsperiodens utgång är gravid och

nedkomsten beräknas ske eller sker inom sex månader får SGI-n

inte sänkas enligt den förstnämnda bestämmelsen.

Riksförsäkringsverket har i allmänna råd 1989:4 rekommenderat

att en förälders SGI inte skall sänkas om det finns tillfälligt

hinder för förälderns återgång i arbete, t.ex. vid

semesterstängning. Vidare rekommenderas att SGI-n inte heller

sänks när en förälder från barnets ettårsdag i oavbruten följd

är ledig från sitt förvärvsarbete och uppbär hel

föräldrapenningförmån. Samma rekommendation gäller för förälder

som i oavbruten följd har förkortad arbetstid och uppbär

föräldrapenningförmån som minst svarar mot arbetstidens

nedsättning. Vid bedömningen av om föräldern i oavbruten följd

helt eller delvis har varit ledig med föräldrapenningförmån

beaktas inte sådan ledig tid som föräldern normalt har i sitt

arbete (t.ex. lördag--söndag).

I riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1981:5) anges att

vid beräkning av SGI skall endast sådan inkomst beaktas som en

försäkrad kan antas komma att tills vidare åtnjuta av eget

arbete under minst sex månader i följd. Härav följer även att

SGI-n inte skall sänkas för en försäkrad som avbryter sitt

förvärvsarbete eller minskar sin arbetstid för kortare tid än

sex månader i följd.

Om förälderns SGI sänks beräknas ändock föräldrapenning enligt

en särskild beräkningsgrund fram till dess barnet är två år.

Även i sådant fall finns kompletterande regler om kvinnan åter

är gravid.

Bestämmelsen att en förälders SGI inte får sänkas under tid

föräldern är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för

vård av barn som inte uppnått ett års ålder infördes den 1

januari 1986. Före den tidpunkten gällde enligt verkets

föreskrifter (RFFS 1980:3) att föräldern fick behålla sin SGI

under föräldraledighet till dess barnet uppnått ett och ett

halvt års ålder. Detsamma gällde under den tid en förälder i

oavbruten följd var ledig och erhöll hel föräldrapenning eller

en andel därav som åtminstone svarade mot arbetstidens

nedsättning. Anledningen till att tiden för rätt att kvarstå i

SGI sänktes från 18 till 12 månader var att en kvinna som

stadigvarande började förvärvsarbeta i mindre omfattning än

tidigare under 18-månadersperioden annars kunde bli berättigad

till sjukpenning eller tillfällig föräldrapenning med högre

belopp än hennes inkomstbortfall gav anledning till (prop.

1984/85:78, SfU 12).

Barbro Sandberg och Kenth Skårvik anför i motion 1989/90:Sf341

att nuvarande bestämmelser medför att en förälder som efter det

barnet fyllt ett år endast tar ut halv föräldrapenning men är

helt ledig från arbetet för att vårda barnet får sin SGI sänkt.

Föräldern får således inte någon sjukpenning om han/hon blir

sjuk. Om föräldern återgår i arbete fastställs en ny SGI baserad

på den inkomst föräldern kan antas få i fortsättningen i detta

arbete. Därvid krävs att föräldern skall avse att ha denna

arbetsinkomst under minst sex månader. För en kvinna som då är

gravid med beräknad nedkomst inom sex månader fastställs därför

ingen SGI. Enligt motionärerna varierar dock tillämpningen av

bestämmelserna mellan olika försäkringskassor. Härtill kommer

att en kvinna som underlåter att tala om att hon är gravid kan

få en ny SGI. Motionärerna begär att riksförsäkringsverket får i

uppdrag att utreda om en ändring av 3 kap. 5 § AFL är

erforderlig.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från

riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket anför att en förälder som efter

barnets ettårsdag är helt ledig från arbetet och uppbär halv

föräldrapenning inte längre har rätt att behålla sin SGI. När

föräldern återgår i sitt förvärvsarbete fastställs en ny SGI om

föräldern kan antas komma att få inkomst av eget arbete under

minst sex månader i följd eller av årligen återkommande arbete.

Försäkringskassan gör härvid en bedömning av förälderns avsikt

att arbeta i framtiden och av varaktigheten i

anställningsförhållandet. Enligt praxis fastställs

förälderns SGI beräknad på årsbasis i vissa fall även om

föräldern inte hinner arbeta sex månader före nästa förlossning.

Detta gäller om föräldern har för avsikt att fortsätta sitt

arbete i samma omfattning även efter barnledigheten. En sådan

bedömning görs också när en gravid kvinna ökar omfattningen av

sitt arbete kortare tid än sex månader före beräknad

förlossning. Inom riksförsäkringsverket utarbetas för närvarande

allmänna råd om SGI-A (av anställning), där bl.a. denna fråga

kommer att behandlas närmare. Rätten att få en ny SGI fastställd

är dock inte avhängig av frågan om kvinnan upplyser

försäkringskassan om sin förestående graviditet utan av om

hennes arbete är av stadigvarande eller tillfällig karaktär. När

försäkringskassan får kännedom om en kvinnas graviditet, t.ex.

när moderskapsintyg inkommer, utreder försäkringskassan hennes

SGI. Är beslutet felaktigt på grund av att det har fattats på

uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag kan kassan

ändra beslutet med stöd av 20 kap. 10 a § AFL.

Riksförsäkringsverket anför vidare att gällande bestämmelser i

3 kap. 5 § AFL infördes när föräldrapenning kunde utges under

360 dagar, varav 90 dagar enligt garantinivån. Genom att

föräldraförsäkringen därefter förändrats och byggts ut anser

verket att det finns skäl att göra en översyn av de aktuella

reglerna i 3 kap. 5 § AFL. Verket har för avsikt att ta

initiativ till en sådan översyn för att kartlägga behovet av

eventuella ändringar i reglerna.

Försäkringskasseförbundet, som inhämtat yttrande från

flertalet försäkringskassor, anför att det tycks förekomma en

viss olikhet i tillämpningen hos försäkringskassorna av

ifrågavarande bestämmelser. Reglerna uppfattas ibland också som

komplicerade och svåra att förstå för de försäkrade. Förbundet

anser därför att tillämpningen bör klargöras och om möjligt

förenklas och att detta lämpligast bör ske genom att

riksförsäkringsverket förtydligar sina tillämpningsföreskrifter.

Utskottet har i samband med att föräldraförsäkringen

förlängdes till 15 månader i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1988/89:SfU12 behandlat en motion med begäran att

sjukpenningskydd för förälder skall föreligga under hela den tid

den försäkrade enligt lag är berättigad till hel

föräldraledighet, dvs. till dess barnet är ett och ett halvt år.

Utskottet noterade att enligt riksförsäkringsverkets

föreskrifter skulle en förälder som tar ut all föräldrapenning i

en sammanhängande period inte få sin SGI sänkt under denna tid.

Enligt utskottets uppfattning skulle därför utbyggnaden av

föräldraförsäkringen till 15 månader inte komma att medföra

något försämrat sjukpenningskydd för den föräldraledige under

sådana omständigheter. Utskottet var inte berett förorda att

även den, som efter föräldraledighet mer stadigvarande återgick

i förvärvsarbete men i mindre omfattning än tidigare, skulle ha

kvar sin SGI efter det barnet fyllt ett år. Utskottet förutsatte

emellertid att frågan om hur bestämmelserna om

sjukpenningskyddet skall regleras övervägs i samband med den

fortsatta utbyggnaden av föräldraförsäkringen.

Av riksförsäkringsverkets och Försäkringskasseförbundets

yttranden framgår att tillämpningen varierar mellan

försäkringskassorna när det gäller att fastställa SGI för en

förälder efter det barnet fyllt ett år. Med hänsyn härtill och

då även regleringen av sjukpenningskyddet bör utredas innan en

fortsatt utbyggnad sker av föräldraförsäkringen delar utskottet

riksförsäkringsverkets uppfattning att en översyn bör göras av

ifrågavarande bestämmelser i 3 kap. 5 § AFL.

Riksförsäkringsverket avser att ta initiativ till en sådan

översyn, och motion Sf341 blir därmed tillgodosedd. Någon

riksdagens åtgärd är därför inte erforderlig.

Vårdbidrag för handikappade barn

Vårdbidrag utges till förälder som vårdar barn under 16 års

ålder om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning

eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av

särskild tillsyn och vård. Alltefter tillsyns- och vårdbehovets

omfattning och merkostnadernas storlek utges helt, halvt eller

en fjärdedels vårdbidrag. Helt vårdbidrag motsvarar hel

förtidspension till ensamstående jämte pensionstillskott. Av

vårdbidraget kan en viss del bestämmas som ersättning för

merkostnader. Vårdar föräldern flera handikappade barn som inte

fyllt 16 år grundas bedömningen av rätten till vårdbidrag på det

sammanlagda behovet av tillsyn och vård samt merkostnadernas

omfattning.

Vårdbidraget, med undantag för merkostnadsdelen, är

skattepliktig och pensionsgrundande inkomst för föräldern.

Vårdbidrag utges till förälder. I vårdbidragets

föräldrabegrepp innefattas, förutom biologiska föräldrar och

adoptivföräldrar, även den med vilken förälder är eller varit

gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande

sammanbor. Med förälder likställs även den som med

socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för

vård och fostran i syfte att adoptera det. Om föräldrarna lever

åtskilda kan utbetalningen av vårdbidraget göras med hälften

till envar av dem om båda tar del i vården om barnet.

I motion 1989/90:Sf233 anför Björn Samuelson och Margó

Ingvardsson att föräldrar fritt kan välja vem av dem som skall

få vårdbidraget. Vårdbidraget kan även utges till en part i ett

äktenskap som inte är biologisk förälder till barnet.

Motionärerna anser att samma valfrihet borde gälla även om de

sammanboende inte är gifta, och de begär ett tillkännagivande

härom.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från

riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket anför inledningsvis att vid

bedömning av rätten till vårdbidrag utgår man från barnets vård-

och tillsynsbehov och inte vem som faktiskt vårdar barnet.

Vårdbidrag kan således utges även i de fall motionärerna tar upp

men beviljas då föräldern. Verket anför vidare att det

föräldrabegrepp som gäller inom vårdbidraget i princip är

detsamma inom hela socialförsäkrings- och skattelagstiftningen.

Det måste därför enligt riksförsäkringsverket finnas mycket

starka skäl för att bryta ut vårdbidraget ur detta komplex. En

utvidgning skulle också kunna tas till intäkt för att samtliga

personer, som bor tillsammans med föräldern och barnet, borde

kunna uppbära vårdbidrag för barnet. Beträffande tillfällig

föräldrapenning gäller dock att den som bor tillsammans med en

förälder under äktenskapsliknande förhållanden likställs med

förälder. Som skäl härför har anförts att den tillfälliga

föräldrapenningen är en tidsbegränsad förmån som avser

inkomstförlust vid vård av barn i akuta situationer. En utökning

av kretsen för vårdbidraget skulle enligt riksförsäkringsverket

leda till krav att ytterligare grupper borde vara

ersättningsberättigade. Riksförsäkringsverket anser därför att

det inte finns tillräckliga skäl att frångå det föräldrabegrepp

som för närvarande gäller beträffande vårdbidraget, och verket

avstyrker bifall till motionen.

Utskottet har förståelse för att det av skatte- och

pensionsskäl kan vara av intresse att vårdbidrag skall kunna

tillerkännas den som utan äktenskap eller gemensamma barn

sammanbor med en förälder. Utskottet anser emellertid att

föräldrabegreppet inom socialförsäkringen bör vara så enhetligt

som möjligt. Den utvidgning som skett vad gäller tillfällig

föräldrapenning avser som nämnts tillfälliga och akuta

situationer. En utvidgning av föräldrabegreppet i enlighet med

motionärernas förslag skulle även kunna leda till krav på en

ytterligare utvidgning av den ersättningsberättigade kretsen.

Som riksförsäkringsverket anfört kommer vårdbidrag att kunna

utges även i det fall motionärerna åberopar men då tillerkännas

föräldern. Med hänsyn härtill anser utskottet att det för

närvarande inte finns tillräckligt starka skäl för att utvidga

föräldrabegreppet på sätt motionärerna föreslagit. Motion Sf233

bör därför avslås.

Som ovan angivits skall vid bedömningen av rätt till

vårdbidrag förutom barnets vård- och tillsynsbehov även beaktas

sådana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom

eller handikapp. Av vårdbidraget kan vidare en viss angiven del

bestämmas som ersättning för merkostnader. Denna ersättning

bestäms till följande procent av basbeloppet:

17 % om merkostnaderna uppgår till 17 men inte 34 % av

basbeloppet;

34 % om merkostnaderna uppgår till 34 men inte 50 %;

50 % om merkostnaderna uppgår till 50 men inte 65 %;

65 % om merkostnaderna uppgår till 65 % eller däröver.

Fr.o.m. den 1 januari 1991 höjs procentsatserna till 18, 36,

53 resp. 69 %.

I motion 1989/90:Sf288 av Sven-Gösta Signell och Gustav

Persson begärs ett tillkännagivande om behovet av att

merkostnadsdelen av vårdbidrag får bedömas efter schablonmässiga

normer. Detta beror på att försäkringskassorna har svårigheter

att beräkna merkostnadsdelen och att uträkningen är mycket

tidskrävande. Motionärerna anser att merkostnadsdelen bör kunna

fastställas till ett bestämt belopp för alla men att

vårdbidragsmottagaren själv bör få avgöra om han eller hon vill

utnyttja det schablonmässiga avdraget för merkostnader. Den

närmare utformningen av ett sådant system bör utredas.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från

riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket anför att verket i augusti 1988

publicerat en uppföljningsrapport över försäkringskassornas

tillämpning av reglerna om en skattefri merkostnadsdel av

vårdbidraget (RFV redovisar 1988:9). Vid uppföljningen

konstaterades att sjukdomsbilden inom olika sjukdomsgrupper

skiftade kraftigt och att det därför var stora variationer i

merkostnaderna inom sjukdomsgrupperna. Med anledning härav

bedömdes då inte lämpligt att föreslå bestämmelser om att

merkostnadsdelen skulle fastställas enligt schablon.

Försäkringskassorna borde däremot, i stället för detaljerade

beräkningar av enskilda merkostnadsposter, göra en mera samlad

bedömning av merkostnaderna. Riksförsäkringsverket har därefter

utfärdat rekommendationer för försäkringskassorna i detta

avseende.

Riksförsäkringsverket framhåller i sitt yttrande att en

förutsättning för att en del av vårdbidraget skall vara

skattefri är att merkostnadsdelen nära ansluter till de faktiska

merkostnaderna för det handikappade barnet. Med nuvarande

regelkonstruktion skall bedömningen av rätten till vårdbidrag

grundas på det sammanlagda behovet av tillsyn och vård samt

merkostnadernas omfattning. Med hänsyn härtill och då

merkostnaderna inom samma sjukdomsgrupp varierar kraftigt är det

nödvändigt att göra en individuell bedömning inte bara vad avser

förälderns merarbete på grund av barnets sjukdom eller handikapp

utan också avseende merkostnadernas storlek.

Riksförsäkringsverket anför vidare att enligt uttalande i

lagförarbetena (prop. 1981/82:216, s. 43) bör merkostnaderna vid

en sammanvägning läggas i botten av det skälet att det är

möjligt att uttrycka dessa i exakt mått och att den medgivna

kostnadsersättningen skall anges särskilt i beslutet. Detta

medför att, i de fall merarbetet till följd av barnets vård- och

tillsynsbehov är av så stor omfattning som krävs för rätt till

helt vårdbidrag, en skattefri merkostnadsdel ändå fastställs om

merkostnaderna är av viss omfattning. Föräldern kan då gå miste

om ATP-poäng därför att merkostnaderna tar stor del av

vårdbidraget. Riksförsäkringsverket anser att det kan finnas

skäl överväga att ändra bestämmelserna så att föräldern i ett

sådant fall får välja om hela vårdbidraget skall vara

skattepliktigt och ATP-grundande eller om merkostnadsdel skall

fastställas. Däremot anser riksförsäkringsverket det

principiellt felaktigt att vårdbidragstagaren själv skall få

avgöra att hela vårdbidraget skall vara ATP-grundande i det fall

vårdbidraget till betydande del grundas på merkostnader.

Riksförsäkringsverket uppger att verket nu kommer att göra en

mera djupgående utvärdering av försäkringskassornas tillämpning

av vårdbidragsreglerna och merkostnadsbedömningarna. Om det

visar sig att stora svårigheter kvarstår att rättvist tillämpa

reglerna, kommer riksförsäkringsverket att pröva frågan om

erforderliga regelförändringar.

Försäkringskasseförbundet anför att det många gånger är

tidskrävande och förenat med bedömningssvårigheter att hantera

vårdbidragsärendena. Detta gäller för hela ärendet och

inte enbart merkostnadsdelen. Eftersom det är fråga om

skälighetsbedömningar fattas också beslut i dessa ärenden av

socialförsäkringsnämnderna. En bedömning efter schablonmässiga

normer skulle naturligtvis innebära en avsevärd förenkling men

enligt förbundets mening är det -- främst från rättvisesynpunkt

-- inte en tillfredsställande lösning på de svårigheter som kan

finnas. Förbundet anser i stället att ytterligare insatser kan

göras på utbildningsområdet för att förbättra och underlätta

handläggningen av och besluten i dessa ärenden. Med ökade

kunskaper om olika funktionsnedsättningar kan bedömningarna

underlättas men även försäkringskassans möjligheter att ge

föräldern vägledning och råd vid ansökningstillfället så att

beslutsunderlaget blir fullödigare. Decentraliseringen av

vårdbidragsärenden vid försäkringskassorna understryker

ytterligare utbildningsbehovet.

Utskottet erinrar om att möjligheten att fastställa en

särskild merkostnadsdel infördes den 1 januari 1983.

Departementschefen anförde därvid i proposition 1981/82:216

bl.a. att en skattefri merkostnadsersättning som en del av

vårdbidraget måste beräknas individuellt för att det avsedda

syftet med skattefrihet skulle kunna tillgodoses. En generell

skattefri merkostnadsdel lika för alla skulle inte ge någon

anpassning av förmånen till familjens kostnader till följd av

handikappet. Departementschefen delade den åsikt som framförts

av riksskatteverket, att en förutsättning för skattefriheten var

att kostnadsersättningen så nära som möjligt anslöt till den

faktiska situationen och de verkliga merutgifter familjen kunde

antas få för vården av det handikappade barnet.

Hanteringen av vårdbidragsärendena tycks vara tidskrävande och

innefatta svåra bedömningar för försäkringskassorna. Utskottet

anser det därför lämpligt att riksförsäkringsverket gör en

fördjupad utvärdering av försäkringkassornas tillämpning av

vårdbidragsärenden. Frågan om beräkningen av merkostnadsdelen

bör schabloniseras eller kan underlättas på annat sätt bör

därför anstå i avvaktan på denna utvärdering.

Vårdbidragsreglerna kan även komma att beröras av 1989 års

handikapputredning. Utredningen har i betänkandet (SOU 1990:19)

Handikapp och välfärd? -- En lägesrapport (s. 336) bl.a. angivit

att utredningen i det fortsatta arbetet även bör överväga hur

ATP-systemet fungerar för föräldrar som vårdar svårt

handikappade barn.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf288.

Social grundtrygghet

Utskottet behandlar i detta avsnitt tre motioner om social

grundtrygghet i olika avseenden.

Kersti Johansson m.fl. anför i motion 1989/90:Sf370 att

kvinnor främst arbetar inom vård, service och kontorsyrken och

därför oftast har lägre löner än män. De arbetar också oftare

deltid. Våra sociala trygghetssystem är kopplade till

lönearbete, och det är enligt motionärerna inte acceptabelt att

i dessa bygga in orättvisor som beror på arbetsmarknadens

utseende och sociala förhållanden som i mycket är ett arv från

ett samhälle med andra attityder till och värderingar av

kvinnors arbete. De sociala trygghetssystemen bör därför i

större utsträckning utgå från grundtrygghetsprincipen med

möjlighet till individuell påbyggnad av det sociala skyddet.

Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att

målsättningen måste vara att utveckla de nuvarande

trygghetssystemen i denna riktning. Även i motion 1989/90:Sf372

yrkande 1 av Gunilla André och Karin Starrin begärs ett

tillkännagivande om en sådan grundtrygghetsprincip.

Vidare föreslår Ann-Cathrine Haglund och Margareta Gard i

motion 1989/90:Sf269 att föräldraförsäkringen och det av

moderata samlingspartiet föreslagna vårdnadsbidraget

kompletteras med en rätt till utfyllnad av inkomsten upp till en

viss minimistandard. En sådan utfyllnad skulle bli ett slags

trygghetsgaranti för ensamboende mammor som i dag har en svår

situation, såväl ekonomiskt som i andra avseenden. De skulle

därigenom kunna avstå från förvärvsarbete helt eller delvis

under någon tid för att i stället ta hand om barnen. Även andra

småbarnsfamiljer med utsatt ekonomi skulle ha rätt till sådan

trygghetsgaranti. Trygghetsgarantin skulle samtidigt innebära

ett erkännande av att vård av egna barn i hemmet är ett

värdefullt arbete. Motionärerna anser att regeringen bör lägga

fram förslag i enlighet med det anförda.

Utskottet anser att den för socialförsäkringen bärande

principen, nämligen att socialförsäkringsförmånerna i huvudsak

skall vara inkomstrelaterade, bör gälla även fortsättningsvis.

Vad gäller pensionsförmånerna vill utskottet erinra om att

pensionsberedningen (dir. 1984:42) gör en omfattande översyn av

pensionssystemet, där även kvinnornas situation torde komma att

beaktas. Pensionsberedningen beräknas avge sitt slutbetänkande i

november 1990. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna Sf370 yrkande 1 och Sf372 yrkande 1.

Utskottet är inte heller berett tillstyrka införandet av ett

sådant trygghetssystem som förordas i motion Sf269. Utskottet

vill dock erinra om att de ensamboende föräldrarnas och andra

vårdnadshavares ekonomiska situation har uppmärksammats av 1987

års underhållsbidragskommitté. I betänkandet (SOU 1990:8)

Samhällsstöd till underhållsberättigade barn har kommittén

redovisat olika modeller som tänkbara ersättningar till

bidragsförskottssystemet. Kommittén har i maj 1990 avgivit sitt

slutbetänkande (SOU 1990:48) med samma namn, del III, som bl.a.

innehåller en redogörelse för situationen för särlevande

föräldrar med särskilt låga inkomster. Betänkandena är för

närvarande föremål för beredning inom regeringskansliet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf269.

Övriga motionsyrkanden

Utskottet behandlar under detta avsnitt några motionsyrkanden

om olika pensionsfrågor men även rehabiliteringsfrågor.

I motion 1989/90:Sf11 yrkande 2 redovisar Karin Israelsson

m.fl. ett system med höjd grundpension som syftar till att

garantera alla pensionärer en rejäl grundtrygghet och att finna

former som gör skattesystemet smidigare. I ett sådant system

förs folkpension, pensionstillskott, de särskilda skattereglerna

för pensionärer, det kommunala bostadstillägget samt delar av

ATP samman till en pensionsform, en grundpension. Motionärerna

anser att alla pensionärer bör tillförsäkras en grundtrygghet

motsvarande ca 85000 kr. (1989 års penningvärde).

Pensionärernas inkomster skall beskattas enligt samma regler som

övriga inkomsttagares. Grundpensionen utgår lika för alla men en

inkomstrelaterad pension kan utgå utöver grundpensionen på samma

sätt som nuvarande ATP. Motionärerna anser att regeringen bör

lägga fram förslag om en förstärkt grundpension enligt dessa

riktlinjer. Motionärerna begär vidare i yrkande 3 att de som

tidigare hade begärt undantagande från ATP-systemet, s.k.

undantagandepensionärer, fr.o.m. den 1 januari 1990 skall

erhålla pensionstillskott efter samma principer som andra

pensionärer. I yrkande 4 begärs slutligen att kommunalt

bostadstillägg (KBT) fr.o.m. den 1 juli 1990 inte skall

reduceras till följd av inkomst av rörelse och

jordbruksfastighet. Även Carl Bildt m.fl. begär i motion

1989/90:Sf12 yrkande 2 en sådan förändring av KBT, dock utan

angivande av tidpunkt.

Utskottet har under föregående riksmöte vid ett flertal

tillfällen behandlat motionsyrkanden om höjd grundpension,

senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1989/90:SfU20.

Utskottet konstaterade därvid att de pensionärer som hade låga

inkomster föreslogs få en höjning av vissa pensionsförmåner, och

utskottet var inte berett att i det sammanhanget förorda en

ytterligare höjning av dessa förmåner. Eftersom då behandlade

motionsyrkanden förutsatte förändringar i pensionssystemet ansåg

utskottet vidare att resultatet av pensionsberedningens arbete

borde avvaktas.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare

uppfattning att pensionsberedningens arbete, som beräknas vara

avslutat i november 1990, bör avvaktas. Utskottet avstyrker

därför bifall till motion Sf11 yrkande 2.

Utskottet noterar vidare att enligt beslut av riksdagen (prop.

1989/90:148, SfU20, rskr. 347) får undantagandepensionärerna

fr.o.m. den 1 juli 1990 pensionstillskott efter samma principer

som andra pensionärer, dvs. med avräkning endast av faktiskt

utgående tilläggspension. Yrkande 3 i motion Sf11 får därför

anses tillgodosett.

På förslag i proposition 1989/90:145 beslöt riksdagen

samtidigt (1989/90:SfU20, rskr. 347) om ändrade regler för

inkomstprövningen för KBT, vilka gäller fr.o.m. den 1 januari

1991. Bl.a. beslöts att för ålderspensionärer skall vid

inkomstberäkningen inte tas med vad som i det nya skattesystemet

kallas för inkomst av aktiv näringsverksamhet. Begreppet

näringsverksamhet ersätter bl.a. de tidigare inkomstslagen

rörelse och jordbruksfastighet. Utskottet anser att motionerna

Sf11 yrkande 4 och Sf12 yrkande 2 får anses tillgodosedda genom

denna förändring.

Bengt-Ola Ryttar m.fl. anför i motion 1989/90:Sf327 yrkande 1

att det är angeläget att ett förändrat system för s.k.

arbetsmarknadspensionering införs där arbetsgivarna måste ta ett

betydligt större ekonomiskt ansvar. Regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med förslag om förtidspensionering av

äldre där hela problematiken behandlas i ett sammanhang, och

motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Förtidspension enligt lagen om allmän försäkring kan bl.a.

beviljas av arbetsmarknadsskäl. Därvid krävs att arbetstagaren

har uppnått 60 års ålder samt till följd av arbetslöshet har

fått ersättning från erkänd arbetslöshetskassa under den längsta

tid sådan ersättning kan utgå, 450 dagar, eller har fått kontant

arbetsmarknadsstöd (KAS) under 450 dagar. Vidare krävs att hans

möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete

som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt

arbete är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses

varaktig.

Riksdagen har under våren 1990 (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr.

185) upphävt bestämmelserna om förtidspension av

arbetsmarknadsskäl fr.o.m. den 1 oktober 1991. För arbetstagare

som har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist före den 1

januari 1990 gäller dock de nuvarande bestämmelserna. Utskottet

underströk därvid vikten av att -- som förutskickats i

propositionen -- kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder

sätts in för äldre arbetstagare som blir arbetslösa och har sin

arbetsförmåga kvar. Utskottet utgick vidare från att regeringen

under den tid som återstår till dess förändringen träder i kraft

följer utvecklingen på arbetsmarknaden och, om det kan förutses

att förändringen skulle kunna få konsekvenser som inte är

förenliga med de intentioner som nu ligger bakom förslaget, tar

initiativ till sådana åtgärder som kan vara påkallade i

arbetsmarknadspolitiskt hänseende. Utskottet anser att yrkande 1

i motion Sf327 får anses tillgodosett med vad utskottet sålunda

tidigare uttalat.

I motion 1989/90:Sf351 anför Nils Nordh m.fl. att det under

senare år på flera platser i landet har startats verksamheter

som syftar till att habilitera/rehabilitera förtidspensionärer,

och motionärerna nämner som exempel att landstinget i samarbete

med kommunen bedriver ett arbetskooperativ i Jönköping för

psykiskt handikappade som vårdas vid psykiatrisk

öppenvårdsmottagning. Deltagarna, som först fått genomgå en

ettårig folkhögskoleutbildning, får lön för sitt arbete med 5

kr. per timme. Arbetsinkomsten minskar dock såväl det extra

avdraget vid beskattningen som det kommunala bostadstillägget.

Motionärerna anser därför att de förtidspensionärer som trots

viss arbetsinkomst har rätt till pension bör jämställas med

ålderspensionärer vid beräkning av bl.a. KBT för att inte

rehabiliteringsåtgärder skall motverkas, och motionärerna begär

ett tillkännagivande härom.

I motion 1989/90:Sf250 yrkande 8 anför Bengt Westerberg m.fl.

att många utvecklingsstörda som arbetar på dagcenter eller annan

alternativ verksamhet inom kommuner och företag utför ett arbete

där huvudmannen i många fall uppbär en intäkt. Det vore därför

lämpligt att viss del av pensionen i rehabiliterande syfte

betalas som lön, och motionärerna begär att regeringen lägger

fram förslag härom.

I de båda motionerna tas upp viktiga aspekter på

rehabiliteringsverksamhet. Utskottet anser emellertid att

frågorna bör avgöras i ett vidare sammanhang. I första hand bör

regeringens kommande förslag om rehabilitering avvaktas men det

kan även tänkas att 1989 års handikapputredning kan komma att

beröra liknande frågeställningar. Vad gäller motion Sf351 vill

utskottet tillägga att det extra avdraget för pensionärer vid

beskattningen har avskaffats fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop.

1989/90:110, SkU30, rskr. 356). I stället införs ett särskilt

grundavdrag som inte reduceras på grund av inkomst av eget

arbete vare sig för förtids- eller ålderspensionärer.

Något uttalande från riksdagens sida bör därför inte göras med

anledning av motionerna Sf351 och Sf250 yrkande 8.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riksdagsledamöternas inkomstgaranti

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf201,

2. beträffande SGI vid föräldraledighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf341,

res. 1 (m, fp, c)

3. beträffande föräldrabegreppet vid vårdbidrag

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf233,

res. 2 (v, mp)

4. beträffande vårdbidragets merkostnadsdel

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf288,

5. beträffande social grundtrygghet

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf269,

1989/90:Sf370 yrkande 1 och 1989/90:Sf372 yrkande 1,

6. beträffande höjd grundpension

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf11 yrkande 2,

res. 3 (c)

7. beträffande undantagandepensionärer

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf11 yrkande 3,

8. beträffande inkomstprövningen för KBT

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf11 yrkande 4 och

1989/90:Sf12 yrkande 2,

9. beträffande arbetsmarknadspensionering

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf327 yrkande 1,

10. beträffande rehabilitering

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 8 och

1989/90:Sf351.

res. 4 (fp)

Stockholm den 23 oktober 1990

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande:

Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla Johansson (s), Sigge

Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit

Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s),

Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c),

Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm

(s), Christina Pettersson (s) och Bertil Persson (m).

Reservationer

1. SGI vid föräldraledighet (mom.2)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c) och

Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Av riksförsäkringsverkets" och slutar med "anses

tillgodosedd." bort ha följande lydelse:

Av riksförsäkringsverkets och Försäkringskasseförbundets

yttranden framgår att tillämpningen varierar mellan

försäkringskassorna när det gäller att fastställa SGI för en

förälder efter det barnet fyllt ett år. Med hänsyn härtill delar

utskottet riksförsäkringsverkets uppfattning att en översyn bör

göras av bestämmelserna i 3 kap. 5 § AFL. Även om

riksförsäkringsverket avser att ta initiativ till en sådan

översyn, anser utskottet att verket bör erhålla regeringens

uppdrag att omgående göra denna översyn. Det anförda bör

riksdagen med bifall till motion Sf341 ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande SGI vid föräldraledighet att riksdagen

med bifall till motion 1989/90:Sf341 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Föräldrabegreppet vid vårdbidrag (mom.3)

Margó Ingvardsson (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Utskottet har" och på s. 10 slutar med "därför avslås."

bort ha följande lydelse:

Förutom till biologiska föräldrar och adoptivföräldrar kan

vårdbidrag utges till den med vilken förälder är eller varit

gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande

sammanbor. Utskottet anser att även den som utan att vara gift

stadigvarande sammanbor med förälder skall ha rätt att uppbära

vårdbidraget. Detta bör med bifall till motion Sf233 ges

regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande föräldrabegreppet vid vårdbidrag att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf233 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Höjd grundpension (mom.6)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.13

börjar med "Utskottet har" och på s. 14 slutar med "yrkande 2."

bort ha följande lydelse:

Dagens pensionssystem leder med nuvarande regler om bl.a.

pensionstillskott och KBT till synnerligen höga marginaleffekter

för personer med låg pension. Det är enligt utskottets mening

därför nödvändigt att införa ett system med avsevärt höjd

grundpension, så att även folkpensionärer kan betala skatt

enligt den normala skatteskalan och ändå ha en

tillfredsställande levnadsstandard. I motion Sf11 yrkande 2

föreslås att alla pensionärer bör tillförsäkras en grundtrygghet

inom ATP-systemet motsvarande ca 85000 kr. om året i 1989 års

penningvärde. För inkomster över 4,5 basbelopp skulle pension

dessutom utgå på samma sätt som nuvarande ATP. Pensionstillskott

och KBT skulle därmed kunna avvecklas. Utskottet anser att

regeringen bör lägga fram förslag om en förstärkt grundpension i

enlighet med dessa riktlinjer. Det anförda bör med bifall till

motion Sf11 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande höjd grundpension att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:Sf11 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Rehabilitering (mom.10)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "I de" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande

lydelse:

I enlighet med vad motionärerna i motion Sf250 anfört utför

utvecklingsstörda som arbetar vid dagcenter eller liknande i

många fall ett arbete som ger huvudmannen för verksamheten en

intäkt. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det därför

vore lämpligt att viss del av pensionen i rehabiliterande syfte

betalas som lön, och regeringen bör snarast lägga fram förslag

härom. Det anförda bör med bifall till motion Sf250 yrkande 8

ges regeringen till känna.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande rehabilitering att riksdagen med bifall

till motion 1989/90:Sf250 yrkande 8 och med avslag på motion

1989/90:Sf351 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Social grundtrygghet

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anför:

När våra nuvarande socialförsäkringssystem fick sin

huvudsakliga utformning på 1950-talet, men även därefter,

inriktades intresset mer på de praktiska lösningarna än på en

inträngande analys av grundläggande principiella frågor. De

tröskeleffekter i socialförsäkringssystemen som med rätta

kritiseras och de många krav på regeländringar som aktualiseras

för att tillgodose olika rättvisekrav utgör endast symtom på att

det är hög tid att ägna de principiella frågeställningarna ett

större intresse. Detta bör inte minst observeras nu, när

socialförsäkringssystemen måste förändras på grund av de allt

tydligare strukturfelen. Rågången mellan de olika principerna

måste klargöras inför de stora systemändringar som obönhörligen

kommer att bli nödvändiga, och vi återkommer till detta i annat

sammanhang.

2. Social grundtrygghet

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anför:

I motionerna Sf370 och Sf372 anförs att de sociala

trygghetssystemen i större utsträckning bör utgå från

grundtrygghetsprincipen med möjlighet till individuell påbyggnad

av det sociala skyddet. Vi har under föregående riksmöte hävdat

denna princip i skilda sammanhang vid behandling av

socialförsäkringssystemet, och vi finner därför inte anledning

att nu reservera oss till förmån för motionerna.