Bet. 1990/91:SfU11

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SFU11

Socialpolitik -- försäkring vid sjukdom, föräldraskap,

handikapp och ålderdom

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

SfU11

FEMTE HUVUDTITELN

Sammanfattning

I betänkandet redovisar utskottet inledningsvis hur

socialförsäkringssystemet är uppbyggt, hur det finansieras och

hur resultatet redovisas i statsbudgeten. I anslutning härtill

behandlas en motion från den allmänna motionstiden.

I betänkandet behandlas vidare följande i proposition

1990/91:100, bilaga 7 (socialdepartementet), under litt. B.

Administration av socialförsäkring m.m., litt. C. Ekonomiskt

stöd till barnfamiljer m.m. och litt D. Försäkring vid sjukdom,

handikapp och ålderdom upptagna anslag

B 1. Riksförsäkringsverket

B 2. Allmänna försäkringskassor

C 2. Bidrag till föräldraförsäkringen

C 3. Vårdbidrag för handikappade barn

C 5. Barnpensioner

D 1. Bidrag till sjukförsäkringen

D 2. Förtidspensioner

D 3. Handikappersättningar

D 4. Vissa yrkesskadeersättningar m.m.

D 5. Bidrag till ersättning vid närståendevård

D 6. Ålderspensioner

D 7. Särskilt pensionstillägg

D 8. Bidrag till kommunala bostadstillägg till folkpension

D 9. Efterlevandepensioner till vuxna

I propositionen föreslås att det avgiftsfria året vid

sjukhusvård för förtidspensionärer avskaffas fr.o.m. den 1 juli

1991 och att sjukhusvårdsavdraget från samma tid höjs för

pensionär från 55 till 65 kr. och för den som har sjukpenning

från 65 till 70 kr. I propositionen föreslås också att den

enskildes avgift för inköp av läkemedel höjs från 75 till 90 kr.

Regeringen redovisar även vissa riktlinjer för en planerad

försöksverksamhet på tandvårdsområdet.

I betänkandet behandlas vidare ett antal motioner med

anknytning till anslagen och övriga förslag i propositionen.

Dessutom behandlas en motion rörande delpensionsförsäkringen.

I tre av motionerna föreslås att ersättningar som betalas ut

till neurosedynskadade från neurosedynskadefonden inte skall

bedömas som inkomst vid inkomstberäkningen för kommunalt

bostadstillägg. Utskottet instämmer i detta och anser att

regeringen snarast bör återkomma med ett förslag till riksdagen

i frågan. Regeringen bör samtidigt överväga i vilken mån det

finns andra likartade ersättningar som inte heller bör påverka

bostadstillägget. Utskottet föreslår ett tillkännagivande i

enlighet härmed.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag och avstyrker

bifall till motionerna i övrigt.

Till betänkandet har fogats 86 reservationer och sex särskilda

yttranden.

Utskottet behandlar samtidigt i betänkandet 1990/91:SfU19

proposition 1990/91:119 om särskilt kommunalt bostadstillägg

till folkpension.

Propositionen

Sjukförsäkring m.m.

Regeringen (socialdepartementet) har i proposition

1990/91:100, bilaga 7 under litt. D, föreslagit riksdagen

1. att anta i propositionen framlagt förslag till lag om

ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen (1981:49) om

begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,

2. att anta i propositionen framlagt förslag till lag om

ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. att godkänna de i propositionen redovisade riktlinjerna för

planerad försöksverksamhet på tandvårdsområdet,

4. att till (D1) Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret

1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 7867000000kr.,

5. att till (D5) Bidrag till ersättning vid närståendevård

för budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på

3000000kr.

Lagförslagen finns fogade till betänkandet som bilaga 1

och2.

Föräldraförsäkring m.m.

Regeringen (socialdepartementet) har i proposition

1990/91:100, bilaga 7 under litt. C, föreslagit riksdagen

1. att till (C 2) Bidrag till föräldraförsäkringen för

budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 2550000000

kr.,

2. att till (C 3) Vårdbidrag för handikappade barn för

budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 870000000

kr.

Pensioner m.m.

Regeringen (socialdepartementet) har i proposition

1990/91:100, bilaga 7 under litt. C, föreslagit riksdagen

1. att till ( C 5) Barnpensioner för budgetåret 1991/92 anvisa

ett förslagsanslag på 272 000 000 kr.,

2. att till (D 2) Förtidspensioner för budgetåret 1991/92

anvisa ett förslagsanslag på 13510000000 kr.,

3. att till (D 3) Handikappersättningar för budgetåret 1991/92

anvisa ett förslagsanslag på 860000000 kr.,

4. att till (D 4) Vissa yrkesskadeersättningar m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 3000000 kr.,

5. att till (D 6) Ålderspensioner för budgetåret 1991/92

anvisa ett förslagsanslag på 51345000000 kr.,

6. att till (D 7) Särskilt pensionstillägg för budgetåret

1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 41000000 kr.,

7. att till (D 8) Bidrag till kommunala bostadstillägg till

folkpension för budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på

1525000000 kr.,

8. att till (D 9) Efterlevandepensioner till vuxna för

budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 1765000000

kr.

Administration

Regeringen (socialdepartementet) har i proposition

1990/91:100, bilaga 7 under litt. B, föreslagit riksdagen

1. att till (B 1) Riksförsäkringsverket för budgetåret 1991/92

anvisa ett förslagsanslag på 509952000 kr.,

2. att till (B 2) Allmänna försäkringskassor för budgetåret

1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 637951000 kr.

Motionerna

Allmänt om socialförsäkringssystemet

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:Sf242 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om hur

socialförsäkringssystemen i ökad utsträckning kan få en mera

konsekvent försäkringsmässig uppbyggnad för att underlätta den

internationella anpassningen, öka den försäkringsmässiga

tryggheten samt skapa större anpassning till hushållens egna

prioriteringar och individuella önskemål.

Sjukförsäkring m.m.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:Sf203 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av

lagen om allmän försäkring att vid arbetsgivarinträde lönen

överskjutande sjukpenning på grund av annat arbete alltid

utbetalas till den anställde.

1990/91:Sf204 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om närståendepenning.

1990/91:Sf205 av Gunilla Andersson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om närståendepenning.

1990/91:Sf207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i 21 kap.

lagen om allmän försäkring, AFL, vad avser rätten att teckna

frivillig sjukförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:Sf221 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om ändrade regler för ersättning

och ledighet för närståendevård i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1990/91:Sf226 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen under anslaget Bidrag till sjukförsäkringen

för budgetåret 1991/92 anslår 300000000kr. utöver vad

regeringen föreslagit för att täcka förtidspensionärernas fria

sjukhusår,

2. att riksdagen under anslaget Bidrag till sjukförsäkringen

för budgetåret 1991/92 anslår 180000000kr. för att

bibehålla läkemedelskostnaden på oförändrad nivå.

1990/91:Sf234 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att den aviserade

försöksverksamheten inom tandvården bör omfatta förslag i

enlighet med vad som i motionen anförts.

1990/91:Sf241 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nivån på sjukförsäkringen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A208.

1990/91:Sf243 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 2 kap. 11§ AFL

att villkoren och maximaltiden för sjukpenning under

rehabilitering anges på sådant sätt att senare tids

praxisutveckling motverkas i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1990/91:Sf256 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

friåret inom sjukvården för förtidspensionerade bibehålls,

2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 under

socialhuvudtiteln, littera D, till prop. 1990/91:100, bilaga 7,

beslutar anvisa ett med 145000000kr. förhöjt anslag för

att täcka kostnaderna för ett bibehållande av friåret inom

sjukvården för förtidspensionerade, i enlighet med vad i

motionen anförts.

1990/91:Sf272 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av

socialförsäkringssystemet för sjukpenning i vissa fall för

arbetsglasögon.

1990/91:Sf288 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om aktualisering angående sjukpenninggrundande

inkomst.

1990/91:Sf296 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om försämrat

högkostnadsskydd till förmån för moderata samlingspartiets

förslag om en självrisk för varje behandlingsperiod på 600kr.

vilket endast leder till en fördyring för patienten med 240kr.

per behandlingsperiod,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om

försöksverksamhet med bastandvård.

1990/91:Sf320 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en praxisändring vad gäller

sjukpenning under utbildning, i enlighet med vad i motionen

anförts.

1990/91:Sf328 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upphäva tidigare beslut om

sänkta kompensationsnivåer i sjuk- och föräldraförsäkringen samt

återta förslag om införande av en arbetsgivarperiod i

sjukförsäkringen,

2. att riksdagen beslutar att till sjukförsäkringen för

budgetåret 1991/92 anvisa 500000000kr. utöver vad

regeringen har föreslagit eller således 8367000000kr.

1990/91:Sf338 av Margareta Winberg och Rune Berglund (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en noggrann uppföljning av konsekvenserna

av förändringarna i sjukförsäkringen.

1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de fasta nivåerna inom

sjukpenningförsäkringen bör avskaffas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kravet att anmäla sjukpenninggrundande

inkomst till försäkringskassan bör slopas fr.o.m. den 1 juli

1991,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnornas höga sjukfrånvaro,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sjukpenning under utbildning måste få

en mindre omfattning,

8. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på

socialdepartementets anslag D 1 Bidrag till sjukförsäkringen

anslår 700000000kr. mindre än vad regeringen föreslagit.

1990/91:Sf358 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om olika försöksmodeller inom

tandvårdsförsäkringen.

1990/91:Sf514 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ändring

i 3 kap. 5§ lagen om allmän försäkring (AFL) enligt vad som i

motionen anförts.

Motion 1990/91:Sf328 yrkande 1 i vad avses kompensationsnivån

inom föräldraförsäkringen behandlas i avsnittet

Föräldraförsäkring m.m.

Föräldraförsäkring m.m.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:Sf201 av Ingbritt Irhammar och Marianne Jönsson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att hälften av förmånen i

vårdbidraget alltid skall vara skattefri.

1990/91:Sf202 av Ingbritt Irhammar och Gunnar Björk (c) vari

yrkas att riksdagen begär att regeringen skall utreda

förutsättningarna för att föräldrar skall kunna vårda egna barn

och få särskild föräldrapenning då familjedaghemmet eller

daghemmet är stängt på grund av sjukdom.

1990/91:Sf213 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om kvoterad

föräldraförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:Sf216 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om slopande av åldersgräns för rätt till föräldrapenning vid

tillfällig vård av sjukt handikappat barn som bor i

föräldrahemmet.

1990/91:Sf224 av Christer Skoog (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av förändringar i avsedd lag.

1990/91:Sf231 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om en ändring av beräkningsgrunden

för vårdbidrag så att det utgår med 2,5 basbelopp vid helt

vårdbidrag (rubrik 3.2),

2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på

socialdepartementets anslag C 3 Vårdbidrag för handikappade barn

anslår ytterligare 212 milj.kr., dvs. 1 082 000 000 kr. (rubrik

3.2),

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system

där merkostnadsdelen av vårdbidrag skiljs ut från vårdbidraget

(rubrik 3.3),

6. att riksdagen beslutar att tillfällig föräldrapenning skall

utgå till föräldrar som tillfälligt tvingas avstå från

förvärvsarbete för att vårda sjukt hemmaboende, vuxet

handikappat barn som studerar på högst gymnasienivå (rubrik

3.5).

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So223.

1990/91:Sf233 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar att de 16 kontaktdagarna kan tas ut

vid tidpunkt som föräldrarna själva bestämmer,

2. att riksdagen beslutar att kontaktdagarna skall kunna tas

ut oavsett vem som tillhandahåller barnomsorgen.

1990/91:Sf236 av Björn Samuelson och Margó Ingvardsson (v)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändrade regler för rätten att få

vårdbidrag för vård av handikappat barn.

1990/91:Sf239 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar om lagändring som ger alla föräldrar rätt

till tillfällig föräldrapenning för kontaktbesök i barnets

dagliga vistelsemiljö utom hemmet.

1990/91:Sf263 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av föräldraförsäkringen som ger föräldrarna

ersättning från försäkringskassan vid besök i skolan två

dagar/år till dess att eleven fyllt 16 år.

1990/91:Sf264 av Gunilla Andersson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av gällande regler för tillfällig

föräldrapenning.

1990/91:Sf265 av Görel Bohlin (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av förenklingar i föräldraförsäkringen.

1990/91:Sf276 av Ivar Franzén och Rolf Kenneryd (c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjning av

garantibeloppet i föräldraförsäkringen enligt de riktlinjer som

redovisats i motionen.

1990/91:Sf286 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ersättning till föräldrar med gravt

handikappade barn.

1990/91:Sf298 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn vad gäller reglerna

om vårdbidrag för vård av handikappade barn.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So283.

1990/91:Sf301 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att ge biståndsarbetare sociala

förmåner,

2. att riksdagen hos regeringen begär att behovets omfattning

skall kartläggas i enlighet med utskottets uttalande i

betänkande 1986/87:5 s.6.

1990/91:Sf314 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar att kompensationsnivån i föräldraförsäkringen

fr.o.m. den 1 juli 1991 skall bestämmas till 80 % av

sjukpenninggrundande inkomst.

1990/91:Sf318 av Marianne Jönsson och Kersti Johansson (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till de

förändringar i AFL rörande vårdbidrag som motionen behandlar.

1990/91:Sf321 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att rätten till ersättning från

föräldraförsäkringen kvoteras så att vardera föräldern från den

1 juli 1991 tar ut minst tre månader av ersättningen,

2. att riksdagen beslutar sänka ersättningen inom

föräldraförsäkringen i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om biståndsarbetares rätt till

föräldraförsäkring,

4. att riksdagen hos regeringen begär att 1,1 miljard kronor

avsätts för en månads utbyggnad av föräldraförsäkringen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So631.

1990/91:Sf322 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om garantibeloppets storlek,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att kontaktdagarna tas ut för

alla barn oavsett omsorgsform,

4. att riksdagen beslutar att de 16 kontaktdagarna kan tas ut

vid den tidpunkt som föräldrarna själva bestämmer.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So632.

1990/91:Sf325 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar att garantinivån inom föräldraförsäkringen

från den 1 januari 1991 skall uppgå till 1/365 av basbeloppet om

dagen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So635.

1990/91:Sf327 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att genomföra den andra etappen av

tidigare planerad utbyggnad av föräldraförsäkringen fr.o.m. den

1 januari 1992,

2. att riksdagen under anslaget Bidrag till

föräldraförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisar 97 500 000

kr. utöver regeringens förslag eller således 2 647 500 000 kr.

1990/91:Sf328 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar att till föräldraförsäkringen för

budgetåret 1991/92 anvisa 60 000 000 kr. utöver vad regeringen

har föreslagit eller således 2 610 000 000 kr.

1990/91:Sf332 av Sinikka Bohlin och Marianne Andersson i

Gislaved (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudansvaret

för och förenkling av ansökan om vårdbidrag till svårt och

långvarigt sjuka barn.

1990/91:Sf334 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i

Vårgårda (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om tillfällig

föräldrapenning till familjer med handikappade barn och

ungdomar.

1990/91:Sf350 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari

yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär ändring i

föräldraförsäkringslagen såvitt avser del som bör vara personlig

och direkt knuten till respektive förälder i enlighet med vad

som anförs i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.

1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av en möjlighet för föräldrar

att överlåta rätten till tillfällig föräldrapenning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ersättning till föräldrarna när ett daghem

stängs eller när dagbarnvårdares eget barn är sjukt.

I detta avsnitt behandlas även yrkande 1 i motion

1990/91:Sf328 såvitt avser kompensationsnivån inom

föräldraförsäkringen.

Pensioner m.m.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:Sf209 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om en förstärkt

grundpension enligt de i motionen angivna riktlinjerna.

1990/91:Sf211 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om

allmän försäkring så att basbeloppet kan fastställas med

beaktande av prisläget i oktober året före det år som

basbeloppet avser.

1990/91:Sf212 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ersättning till neurosedynskadade.

1990/91:Sf214 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om en frivillig

pensionsförsäkring i offentlig regi.

1990/91:Sf219 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av det särskilda

pensionstillägget.

1990/91:Sf220 av Lennart Brunander och Karin Starrin (c) vari

yrkas att riksdagen begär att regeringen skall förändra

ATP-reglerna så att den bestraffning som nu sker av vissa

pensionärer upphör.

1990/91:Sf222 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utbetalning av änkepension.

1990/91:Sf225 av Birthe Sörestedt och Ingegerd Anderlund (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om möjligheter att erhålla

pensionstillskott.

1990/91:Sf228 av Gunilla Andersson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av pensionssystemet till fördel

för kvinnor med mycket låg ATP-poäng.

1990/91:Sf229 av Gunilla Andersson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om det framtida bostadsstödet till pensionärer.

1990/91:Sf230 av Anita Jönsson och Berit Oscarsson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnpension från ATP i vissa fall.

1990/91:Sf237 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i

delpensioneringen skall fastställas till 50 % för nytillträdande

fr.o.m. den 1 juli 1991,

2. att riksdagen beslutar att delpensionsavgiften skall

minskas till 0,3% fr.o.m. den 1 januari 1992.

1990/91:Sf240 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag om skatteregler

och kompletterande åtgärder för pensionärer i enlighet med vad

som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sk627.

1990/91:Sf251 av Anders Svärd och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av handikappersättning även efter

ålderspensionering.

1990/91:Sf252 av Ingrid Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tidigare och regelbunden redovisning av

ATP-poäng.

1990/91:Sf254 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inkomstgarantin skall betraktas som

pensionsgrundande inkomst så att den blir underlag för beräkning

av ATP,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett likställande av tiden för

inkomstgaranti med riksdagsår bör utredas.

1990/91:Sf257 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att vårdår för särskilt

pensionstillägg till ålderspensionärer med folkpension skall

beräknas från år 1960 i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar att särskilt pensionstillägg skall

kunna utgå retroaktivt i förekommande fall.

1990/91:Sf258 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om socialavgifterna efter fyllda 65 år.

1990/91:Sf259 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar reformera förtidspensioneringen så att den

överensstämmer med sjukförsäkringens krav på arbetsförmågans

nedsättning, dvs. en fjärdedels, en halv, tre fjärdedels och hel

förtidspension.

1990/91:Sf260 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar återgå till det gamla sättet att

beräkna basbeloppet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett förslag om flexibel pensionsålder

från 60--70 år skall utarbetas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en översyn av utlänningars och

invandrares pensioner sker snarast,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om växelvård,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillgodoräknande av vårdår,

6. att riksdagen beslutar om ATP-poäng för yrkesverksamma år

även efter 65 år om man ej hunnit upp till 30 års ATP-poäng,

7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en ny

form av grundpension,

8. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en långsiktig

utredning om ATP-systemet.

1990/91:Sf261 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av reglerna

för registrering av vårdår i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1990/91:Sf262 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att pröva förutsättningarna för en

retroaktiv ansökningsrätt till vårdår för småbarnsföräldrar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om speciell information till

småbarnsföräldrar om vårdår.

1990/91:Sf268 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning innebärande en

successiv höjning av grundpensionsförmånerna i enlighet med vad

som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om utbyggd

rätt att räkna ATP för vårdinsatser i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1990/91:Sf269 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning av

handikappersättningen enligt vad i motionen anförts.

1990/91:Sf270 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och

förslag avseende pensionärernas situation i enlighet med vad som

i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om

okorrigerade basbeloppsindex i enlighet med vad som i motionen

anförts,

3. att riksdagen beslutar att det kommunala bostadstillägget

för pensionärer från och med år 1992 inte skall avtrappas på

grund av förmögenhet.

1990/91:Sf271 av Anita Modin och Barbro Evermo Palmerlund (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av reglerna för

efterlevandepension till personer bosatta utomlands.

1990/91:Sf273 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förstärkt

grundpension enligt de i motionen angivna riktlinjerna.

1990/91:Sf281 av Kersti Johansson och Martin Olsson (c) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

vårdrekvisitet i lagen om särskilt pensionstillägg till

folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

kravet på vårdår i lagen om särskilt pensionstillägg till

folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn.

1990/91:Sf289 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av

regelsystemet för kommunalt bostadstillägg (KBT) i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1990/91:Sf290 av Rune Thorén m.fl. (c, m, fp, v, mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om retroaktiv rätt till ansökan om vårdår,

som automatiskt ger rätt till vårdår om kvalifikationer härför

föreligger.

1990/91:Sf297 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att principen om dubbelt

pensionstillskott för förtidspensionärer återinförs och

fastställs till 108 % av basbeloppet.

1990/91:Sf298 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av

handikappersättningen i syfte att få en mer likvärdig bedömning.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So283.

1990/91:Sf299 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om erkännande av fostrargärningen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A809.

1990/91:Sf300 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information om regler i länder där makar

kan fördela sitt pensionssparande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om missgynnande av make i pensionshänseende,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

15/30-årsreglerna inom ATP-systemet bör bibehållas.

1990/91:Sf302 av Margó Ingvardsson (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar höja gränsen för kommunalt

bostadstillägg enligt motionens förslag,

2. att riksdagen till Bidrag till kommunala bostadstillägg för

budgetåret 1991/92 anvisar 200000000 kr. utöver regeringens

förslag,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till tidsplan

för statens övertagande av de kommunala bostadstilläggen enligt

motionens förslag.

1990/91:Sf305 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om effekten av ökade

avgifter för handikappades ekonomiska situation enligt motionen.

1990/91:Sf309 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ändrade regler för

ATP-pensionens storlek.

1990/91:Sf313 av Lars Sundin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ändring i beräkningsgrunden för

handikappersättning genom att införa fler lägre nivåer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det faktiska stödbehovet skall vara

avgörande för rätten att erhålla handikappersättning,

1990/91:Sf316 av Ewy Möller och Gullan Lindblad (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring så

att ersättning till neurosedynskadade enligt förlikningsavtalet

med Astra inte skall anses vara pension eller annan inkomst.

1990/91:Sf322 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vårdnad av egna barn.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So632.

1990/91:Sf329 av Karin Wegestål (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om kvinnor och ATP-pension.

1990/91:Sf330 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förbättring av de handikappades ekonomiska och sociala

villkor.

1990/91:Sf331 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till extra

ekonomiskt stöd till de sämst ställda pensionärerna,

2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till extra stöd för

pensionärer anslår 1 000 000 000 kr. utöver regeringens förslag.

1990/91:Sf336 av Jan Hyttring (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en rättvis

grundpension i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär dels redovisning av de

förändringar som inträffar i pensionärernas ekonomi vid

genomförandet av de i motionen redovisade försämringarna, dels

förslag som ger pensionärerna en reell höjning av nuvarande

pension i avvaktan på att ett rättvisare pensionssystem införes

inom ATP.

1990/91:Sf337 av Jan Hyttring (c) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om fribelopp för arvoden från

förtroendeuppdrag i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:Sf339 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar att avtrappningen av folkpensionärernas kommunala

bostadstillägg, KBT, på grund av förmögenhet avskaffas fr.o.m.

den 1 juli 1991.

1990/91:Sf348 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av ett framtida

pensionssystem.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So332.

1990/91:Sf350 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om grundtrygghetsprincipen i de sociala

trygghetssystemen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd

grundpension för alla till i dagsläget ca 98 000 kr. i enlighet

med vad som anförs i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.

1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om underlag för KBT-beräkning.

1990/91:Sf357 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att KBT bör utgå enligt samma regler i

hela landet (avsnitt 4.1),

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om speciella åtgärder för att förbättra den

ekonomiska situationen för pensionärsgruppen som bara har

grundpension och pensionstillskott/låg ATP i kombination med låg

KBT (avsnitt 4.1),

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regelbunden information om antalet

ATP-poäng (avsnitt 4.2),

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alla utan ATP ges rätt till

pensionstillskott (avsnitt 4.3),

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rätten till folkpension för utländska

medborgare som får permanent uppehållstillstånd i Sverige bör

ses över (avsnitt 4.4.),

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om retroaktiv rätt till vårdår (avsnitt 4.5),

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om delning av pensionspoäng (avsnitt 4.5),

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det särskilda pensionstillägget i

första hand skall tillförsäkra dem som redan genomfört

vårdinsatser en bättre pension (avsnitt 4.6),

9. att riksdagen beslutar att rätten till vårdår inom det

särskilda pensionstillägget fr.o.m. den 1 juli 1991 skall utgå

fr.o.m. första vårdåret i högst 15 år (avsnitt 4.6),

10. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på

socialdepartementets anslag D 7. Särskilt pensionstillägg anslår

ytterligare 7 milj.kr.

1990/91:Sf360 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen hemställer om att riksförsäkringsverket

får i uppdrag att utarbeta förslag till hur förälder som är

berättigad till ATP-poäng för vård av barn påförs detta utan

egen anmälan.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A814.

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:119 om

särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension

1990/91:Sf37 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen föreslås om översyn av KBT.

1990/91:Sf38 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förstärkt

grundpension enligt de i motionen angivna riktlinjerna,

2. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 hos regeringen begär

att en parlamentarisk utredning tillsätts med direktiv att se

över pensionssystemet för de ekonomiskt utsatta pensionärerna,

1990/91:Sf39 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om parlamentarisk utredning av framtida KBT,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skyndsam utredning om successiv ökning av

lägsta folkpensionsnivå.

1990/91:Sf40 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en

framtida grundpension som skall täcka samtliga grundläggande

levnadsomkostnader.

1990/91:Sf41 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag

till enhetliga regler för kommunalt bostadstillägg för hela

riket i enlighet med vad som i motionen anförts,

1990/91:Sf42 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utformningen av KBT.

Administration

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:Sf208 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att

riksförsäkringsverket får i uppdrag att skyndsamt utreda

speciella jävssituationer i socialförsäkringsnämnder.

1990/91:Sf278 av Gustav Persson och Anita Modin (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av beslutsformerna gällande

antalet socialförsäkringsnämnder i varje kassa samt resp. nämnds

verksamhetsområde.

1990/91:Sf279 av Gustav Persson och Anita Modin (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om formerna för tillsättande och entledigande

av direktörer inom försäkringskassorna.

1990/91:Sf283 av Johnny Ahlqvist och Maja Bäckström (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om decentralisering av beslut inom

försäkringskassan.

1990/91:Sf287 av Birgit Henriksson och Ing-Britt Nygren (m)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om olämpligheten av ett så omfattande

register som riskerar integritetskränkande handläggning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagreglering så att de delar som får finnas i registret i alla

avseenden skyddas mot obehörigt användande.

1990/91:Sf315 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen till Allmänna försäkringskassor för budgetåret 1991/92

anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med

100000000 kr. reducerat förslagsanslag på 537951000 kr.

1990/91:Sf324 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvecklingen av försäkringskassornas

verksamhet och utvecklingen av försäkringskassornas framtida

datastöd.

1990/91:Sf340 av Gustav Persson och Anita Modin (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om överförande av tjänster och lönemedel m.m.

från riksförsäkringsverket till försäkringskassorna.

1990/91:Sf341 av Görel Bohlin (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

översyn av riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas

arbets- och rollfördelning.

1990/91:Sf342 av Margitta Edgren och Siw Persson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sammanslagning av försäkringskassorna i

Skåne.

1990/91:Sf343 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utformningen av ett ADB-system för

försäkringskassan.

1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på

socialdepartementets anslag B2 Allmänna försäkringskassor

anslår 15000000 kr. mindre än vad regeringen föreslagit,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om FAS90.

Utskottet

I Allmänt om socialförsäkringssystemet

Socialpolitiken

Socialpolitiken syftar till att ge människor trygghet. Främst

sker detta genom ekonomiska bidrag. Utvecklingen har gått från

behovsprövade till generella och inkomstrelaterade bidrag. I

socialpolitiken ingår även det praktiska vård- och

behandlingsarbetet samt samhällets service i form av t.ex.

daghem, färdtjänst och hemtjänst. Till socialpolitiken hör också

åtgärder som syftar till att ge människor en tryggad

sysselsättning och att motverka arbetslöshet.

De sociala trygghetssystemen omfördelar resurser mellan olika

grupper och skeden i livet. I första hand är avsikten att

inkomsterna skall utjämnas över livsförloppet.

Inkomstutjämningen syftar också till att ge alla möjlighet till

en ekonomisk grundtrygghet, t.ex. genom pensioner som det går

att leva av, och därför måste en viss omfördelning ske till

låginkomsttagarnas fördel. Genom de offentliga trygghetssystemen

omfördelas medel också till dem som drabbas av ohälsa och

arbetslöshet.

De samlade sociala utgifterna inkl. landstingens och

kommunernas utgifter för sjukvård, barnomsorg, äldre- och

handikappomsorg och andra sociala insatser beräknas år 1991

uppgå till omkring 415 miljarder kronor. Detta motsvarar ca 29 %

av bruttonationalprodukten.

Socialförsäkringsförmånerna

Grundstenen i socialpolitiken är socialförsäkringarna. Genom

socialförsäkringssystemet garanteras alla medborgare en allmän

ekonomisk trygghet vid ålderdom och ersättning för

inkomstbortfall vid sjukdom, handikapp och rehabilitering.

Socialförsäkringarna består av den allmänna försäkringen,

delpensionsförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Den

allmänna försäkringen omfattar sjukförsäkringen (inkl.

tandvårdsförsäkringen och föräldraförsäkringen),

folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Till

folkpensioneringen hör också olika tilläggsförmåner såsom

handikappersättning, vårdbidrag, pensionstillskott och kommunala

bostadstillägg. Till socialförsäkringarna räknas även

arbetslöshetsförsäkringen.

De statliga utgifterna för socialförsäkringarna, förutom

arbetslöshetsförsäkringen, beräknas budgetåret 1991/92 uppgå

till drygt 250 miljarder kronor. Jämfört med innevarande

budgetår är det en ökning med över 14 miljarder kronor.

Utgifterna avser i huvudsak följande (belopp i milj.kr.).

Sjukförsäkring 52 467

Föräldraförsäkring 16 990

Folkpensioner exkl. förtidspension 54 011

Förtidspension 13 510

Kommunalt bostadstillägg (KBT) 1 525

Allmän tilläggspension (ATP) 92 354

Delpension 1 964

Arbetsskadeförsäkring 12 503

Socialförsäkringsadministration 5 363

Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna

svarar för administrationen av huvuddelen av

socialförsäkringsförmånerna.

Sjukförsäkringen ger rätt till sjukpenning vid sjukdom med

viss del av arbetsinkomsterna upp till 7,5 gånger basbeloppet.

För de tre första dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod är

kompensationsnivån 65%. För tid därefter t.o.m. den 90:e dagen

är kompensationsnivån 80% och för tid därefter 90 %.

Sjukpenningen minskas om arbetsgivaren betalar för hög

kompensation till den anställde under sjukperioden. Den som är

arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande har rätt att

ha kvar sin sjukpenninggrundande inkomst. Detta gäller även

vissa andra grupper, t.ex. studerande. Genom sjukförsäkringen

får personer, även barn, som är bosatta i Sverige ersättning för

kostnader i samband med läkarvård och annan sjukvårdande

behandling, läkemedelsinköp, sjukhusvård samt sjukresor.

Tandvårdsförsäkringen omfattar däremot endast personer som

fyller minst tjugo år under det år vården inleds. Yngre personer

har i stället rätt till fri tandvård genom folktandvården. Från

sjukförsäkringen lämnas bidrag till sjukvårdshuvudmännen för

hälso- och sjukvården. För år 1991 är ersättningen ca 15

miljarder kronor. De totala kostnaderna för hälso- och

sjukvården är betydligt högre. För år 1990 uppgick de till ca

114 miljarder kronor.

Genom föräldraförsäkringen får föräldrar ersättning för

inkomstförlust i samband med ledighet för vård av barn

(föräldrapenningförmåner). Som villkor gäller dock att föräldern

har varit inskriven i försäkringskassa under minst 180 dagar i

följd närmast före den dag för vilken föräldrapenning skall

utbetalas. Föräldrapenning i samband med barns födelse eller

adoptivbarns ankomst utbetalas under 450 dagar. För 360 av dessa

dagar betalas föräldrapenningen med belopp motsvarande 90 % av

den sjukpenninggrundande inkomsten till den av föräldrarna som

stannar hemma och vårdar barnet, dock lägst 60 kr. per dag, det

s.k. garantibeloppet. Under resterande 90 dagar utges endast

garantibeloppet. För att få ersättning med sjukpenningbelopp

förutsätts att föräldern under minst 240 dagar i följd före

barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför har varit

försäkrad för en sjukpenning över garantinivån. En förälder som

behöver avstå från förvärvsarbete för att vårda sjukt barn har

rätt till tillfällig föräldrapenning. Sådan ersättning lämnas

även i vissa andra fall. Den tillfälliga föräldrapenningen utges

med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten för de första 14

dagarna per barn och år och 90 % för tid därefter.

Pensionsförmåner från den allmänna försäkringen utges i

form av ålderspension, förtidspension/sjukbidrag,

efterlevandepension till vuxna jämte tilläggsförmåner till olika

typer av pension (pensionstillskott, kommunalt bostadstillägg,

handikappersättning, vårdbidrag m.m.).

Berättigad till folkpension och olika folkpensionsförmåner är

svensk medborgare som är bosatt i riket. Vid bosättning utom

riket har svensk medborgare rätt till folkpension och vissa av

folkpensionsförmånerna i förhållande till det antal år för vilka

pensionspoäng tillgodoräknats. Utländsk medborgare som är bosatt

i Sverige har rätt till full folkpension och folkpensionsförmån

först efter viss tids bosättning här. Hel folkpension i form av

ålderspension eller förtidspension utgör 96 % av basbeloppet för

ogift pensionär och 78,5 % av basbeloppet för gift pensionär.

Den som har låg eller ingen tilläggspension (ATP) har även rätt

till pensionstillskott med sådant belopp att detta tillsammans

med ev. ATP uppgår till 54 % av basbeloppet vid ålderspension

och med 104 % av basbeloppet vid förtidspension. Fr.o.m. den 1

januari 1991 kan den som under längre tid vårdat sjukt eller

handikappat barn och på grund härav gått miste om

förvärvsinkomster i vissa fall få ett särskilt pensionstillägg

med 25--50 % av basbeloppet.

Tilläggspensionen beräknas på den genomsnittliga

pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren. Pensionspoängen

utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets

ingång gällande basbeloppet. Såväl inkomst av anställning som

inkomst av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande till den

del inkomsten överstiger det vid årets ingång gällande

basbeloppet. Vid beräkningen bortses från inkomst som överstiger

sju och en halv gånger basbeloppet. Som inkomst anses även

sjukpenning, föräldrapenning m.m. För full ATP erfordras att

pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats för minst 30 år. Som

år för vilket pensionspoäng tillgodoräknats likställs s.k.

vårdår. Vårdår kan tillgodoräknas förälder som under större

delen av året vårdat barn som inte har fyllt tre år. ATP-n utgör

60 % av basbeloppet multiplicerat med medeltalet av

pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren.

De kommunala bostadstilläggen till folkpension (KBT) är

obligatoriska för kommunerna. Fr.o.m. den 1 januari 1991 skall

KBT svara för minst 80 % av varje del av den månatliga

bostadskostnaden som ligger mellan 80 kr. och 1 900 kr. för

ogift pensionär samt mellan 80 kr. och 2 050 kr. för gift

pensionär. Kommunen får statsbidrag med 25 % av sina

KBT-kostnader i dessa intervall, men kommunen kan härutöver

bestämma generösare grunder för bostadstillägget.

Från folkpensioneringen utges även handikappersättning och

vårdbidrag. Handikappersättning utges till den som behöver mera

tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring eller hjälp för att

kunna förvärvsarbeta. Även den som har stora merutgifter på

grund av handikappet kan få ersättning. Handikappersättning

utges med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet. Vårdbidrag kan utges

till förälder som vårdar handikappat barn. Bidraget utges med

hel, halv eller en fjärdedel av hel förtidspension jämte

pensionstillskott, och av bidraget kan viss del fastställas som

merkostnadsersättning.

Delpension kan fylla ut en viss andel av det

inkomstbortfall som följer när en förvärvsarbetande i åldern

60--65 år minskar arbetsinsatsen genom att övergå till

deltidsarbete. En förutsättning är att personen under det

senaste året haft förvärvsarbete av viss omfattning. Vidare

skall han fr.o.m. det år han fyllde 45 år ha förvärvsarbetat i

sådan utsträckning att han tillgodoräknats pensionsgrundande

inkomst för minst tio år. Kompensationsgraden inom

delpensionsförsäkringen är 65 % av inkomstbortfallet.

Arbetsskadeförsäkringen omfattar alla som förvärvsarbetar

i verksamhet här i riket. För annan förvärvsarbetande än

arbetstagare krävs att han är bosatt här. Försäkringen omfattar

även den som genomgår viss utbildning. Arbetsskadeförsäkringen

ger i princip full ersättning för inkomstbortfall till den som

drabbas av skada i sitt arbete. Arbetsskadeförsäkringen är

samordnad med den allmänna sjukförsäkringen under de första 90

dagarna sedan skadan uppkom (samordningstiden). Under

samordningstiden utges ersättning i huvudsak endast från

sjukförsäkringen. Efter samordningstiden utges sjukpenning och

livränta från arbetsskadeförsäkringen.

Finansieringen av socialförsäkringarna och redovisningen på

statsbudgeten

Socialförsäkringarna finansieras i huvudsak genom lagstadgade

socialavgifter som betalas av arbetsgivare och egna företagare.

Arbetsgivaravgifterna enligt lagen (1981:691) om

socialavgifter utgörs av sjukförsäkringsavgift,

folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift,

barnomsorgsavgift, arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift,

arbetarskyddsavgift, vuxenutbildningsavgift och

lönegarantiavgift. Avgiftsuttaget utgör för år 1991 37,13 % av

avgiftsunderlaget, vartill kommer den allmänna löneavgiften med

0,34 % (dock 1,64 % under första halvåret 1991). Den största

delen av avgiftsuttaget hänför sig till sjukförsäkringsavgiften

som är 10,10 %, folkpensionsavgiften som är 7,45 % och

tilläggspensionsavgiften som är 13,00 % av avgiftsunderlaget.

Egenavgifterna är något lägre och utgör för år 1991 33,85 % av

avgiftsunderlaget, vartill kommer den allmänna löneavgiften.

Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifterna är i stora

drag summan av vad arbetsgivaren under året har utgett som lön i

pengar eller skattepliktiga naturaförmåner. Vid bestämmande av

avgiftsunderlaget bortses från ersättning som understiger 1 000

kr. under ett år. Vidare bortses från bl.a. ersättning till

arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år.

Flera av avgifterna förs till olika fonder, såsom AP-fonden,

delpensionsfonden och arbetsskadefonden. Det finns även en

sjukförsäkringsfond, som inte längre används för avsättningar,

och en folkpensioneringsfond, som numera endast används för

visst särskilt ändamål.

Socialavgifterna redovisas enligt olika principer på

statsbudgeten. Vissa avgifter bruttoredovisas på statsbudgeten,

medan andra redovisas netto. Med bruttoredovisning menas att

inkomsterna av avgiften i sin helhet tillförs statsbudgetens

inkomster, medan utgifterna som avgiften avser att finansiera

redovisas på särskilda utgiftsanslag på statsbudgetens

utgiftssida. Med nettoredovisning menas att statsbudgetens

inkomstsida enbart upptar skillnaden mellan inkomsterna av

avgiften och de utgifter som avgiften avser att finansiera.

Statens inkomster från folkpensionsavgiften redovisas brutto

på statsbudgeten. Sjukförsäkringsavgiften nettoredovisas men för

sjukförsäkringskostnader finns också anslag på

statsbudgetens utgiftssida. Tillläggspensionsavgiften,

delpensionsavgiften och arbetsskadeavgiften nettoredovisas, dvs.

på inkomsttiteln anges endast belopp som inte avsatts till resp.

fond.

Inkomsterna från sjukförsäkringsavgiften skall täcka 85 % av

försäkringskassornas utgifter för sjukförsäkringen,

föräldraförsäkringen och förvaltningskostnader. Det gäller även

ersättningen som utbetalas till sjukvårdshuvudmännen. Resterande

15 % betalas med anslagna medel från statsbudgetens utgiftssida.

Budgetåret 1989/90 var de totala inkomsterna från

sjukförsäkringsavgiften 56,4 miljarder kronor. Utbetalningarna

uppgick emellertid till 61,3 miljarder kronor. Följaktligen blev

utfallet på statsbudgeten för denna inkomsttitel negativt, och

underskottet uppgick till 4,9 miljarder kronor.

I propositionen anges att enligt riktlinjer som riksdagen

antog år 1983 skall tills vidare inga ytterligare avsättningar

göras till den allmänna sjukförsäkringsfonden, som är placerad

på ett räntelöst konto hos riksgäldskontoret. Över- resp.

underskott har därefter avräknats direkt mot statsbudgeten.

Sedan år 1985 har det varit underskott i sjukförsäkringen och

underskottet beräknas till 4 900 milj.kr. för år 1990. I

propositionen anges att regeringen nu har beslutat att överföra

fondens behållning på 4 913 milj.kr. till statsbudgetens

inkomstsida.

Inkomsterna av delpensionsavgiften uppgick till 2,8 miljarder

kronor budgetåret 1989/90. Beloppet överförs i sin helhet till

delpensionsfonden.

Folkpensionsavgiften är ett bidrag till finansieringen av

folkpensioneringen. I övrigt finansieras försäkringen av

statsmedel.

Tilläggspensionsavgiften uppgick budgetåret 1989/90 till 69,1

miljard kronor. Hela beloppet överförs till den allmänna

pensionsfonden och medlen används tillsammans med avkastning

från fonden till utbetalning av den allmänna tilläggspensionen

(ATP). Sedan år 1982 har pensionsutbetalningarna varit större än

avgiftsinkomsterna och år 1989 uppgick underskottet till ca 10

miljarder kronor. Genom AP-fondernas inkomster av räntor,

utdelningar och skatter på ca 44 miljarder kronor visade det

finansiella sparandet ett överskott på ca 33 miljarder kronor år

1989. ATP-avgiften höjdes den 1 januari 1990 med 2

procentenheter. Höjningen bidrog till att avgiftsinkomsterna

balanserade utbetalningarna förra året. Det finansiella

sparandet ökade till drygt 47 miljarder kronor år 1990. Ökningen

av antalet ålderspensionärer under de senaste åren och det

förhållandet att en allt större andel av ålderspensionärerna har

tjänat in rätt till ATP-förmåner har medfört att utgifterna inom

ATP-systemet ökat. Samtidigt har utgifterna från

folkpensioneringen för pensionstillskott minskat.

95 % av arbetsskadeavgiften tillförs arbetsskadefonden.

Återstoden används för att täcka kostnaderna för

administrationen av försäkringen. Inkomsterna från

arbetsskadeavgiften som överfördes till arbetsskadefonden

uppgick till 4,3 miljarder kronor budgetåret 1989/90 medan

utbetalningarna samma år uppgick till 9,2 miljarder kronor.

Underskottet för denna avgift blev därmed 4,8 miljarder kronor.

Fonden får räntefritt disponera medel ur statsbudgeten för att

täcka underskottet.

Pågående förändringsarbete m.m.

I enlighet med vad som anförs i propositionen har utgifterna

för de socialförsäkringsförmåner som har sin grund i nedsatt

arbetsförmåga på grund av sjukdom eller handikapp ökat kraftigt

under senare år. Det s.k. ohälsotalet, som utgör ett mått på

frånvaro från arbetsmarknaden till följd av sjukdom, arbetsskada

eller förtidspension, har under den senaste tioårsperioden

stigit med omkring 20 %, vilket i sin tur resulterat i en

kraftig ökning av socialförsäkringskostnaderna. Dessa

kostnadsökningar har inneburit en kraftig påfrestning på

samhällsekonomin. Ökningen av ohälsotalet har i stort sett

avstannat under år 1989. I propositionen anges att regeringen

för budgetåret 1990/91 har angivit som mål att ohälsotalet skall

minska med två dagar.

För att snabbt komma till rätta med kostnadsökningarna inom

socialförsäkringarna och för att samhället även fortsättningsvis

skall kunna garantera inkomsttryggheten för personer vid

sjukdom, ålderdom eller handikapp har riksdagen beslutat om

sänkta kompensationsnivåer inom sjukpenningförsäkringen och

föräldraförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991. Samtidigt har

riksdagen begärt att regeringen skall lägga fram förslag till en

arbetsgivarperiod innebärande att arbetsgivare utan ersättning

från försäkringskassan svarar för ersättning till de anställda

för de första 14 dagarna av varje sjukperiod.

Arbetsgivarperioden beräknas kunna införas den 1 januari 1992.

Regeringen har även aviserat en proposition med förslag om

rehabilitering, bl.a. ett system med obligatorisk

rehabiliteringsutredning och krav på rehabiliteringsplan.

Regeringen har vidare angivit att en mera fullständig samordning

av sjuk- och arbetsskadesjukpenningen senare bör ske.

För att minska utgifterna för sjukvårdsförmåner m.m. görs

kontinuerligt en anpassning av avgiftsnivåerna till den allmänna

kostnadsutvecklingen. Inom sjukvårdsområdet pågår också ett

förändringsarbete för att åstadkomma ett effektivare utnyttjande

av resurserna. Regeringen har nyligen lagt fram en proposition

om att huvudmannaskapet för sjukresorna skall överföras från

försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1992.

Regeringen har i proposition 1990/91:121 lagt fram förslag om

försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar för primärvård

m.m. I propositionen anges bl.a. att en försöksverksamhet skall

inledas i några primärvårdsområden med en finansiell samordning

av resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor,

sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension. Försök bör

även övervägas där den finansiella samordningen läggs på någon

eller några försäkringskassor.

Pensionssystemet har under flera år varit föremål för översyn

av pensionsberedningen. Pensionsberedningen har i november 1990

överlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1990:76) Allmän pension. I

betänkandet redovisas överväganden om bl.a. förutsättningarna

för finansiering framdeles av den allmänna pensioneringen,

reglerna för intjänande av rätt till ATP, indexering av

pensionsrätt och pensionsförmåner samt den övre gränsen för

beräkning av pensionsgrundande inkomst. Beredningen har även

prövat möjligheterna till integrering av folk- och

tilläggspensioneringen och presenterar olika modeller till

pensionssystem. Av betänkandet framgår att möjligheterna att

finansiera pensionsutfästelserna inom ramen för ett oförändrat

skatte- och avgiftstryck är starkt beroende av den ekonomiska

tillväxten. Beredningen har även påtalat bristen på samband

mellan avgifter och förmånsgrundande inkomster, och beredningen

anser att det kan övervägas om det inte finns skäl att försöka

förstärka det försäkringsmässiga inslaget i ATP-systemet.

Pensionsrätt som intjänas utan samband med förvärvsarbete skall

i princip motsvaras av avgifter till försäkringen. Beredningen

föreslår att avgifter framdeles skall tas ut från staten för

t.ex. sjukpenning. Pensionsberedningen har även behandlat frågan

om en anpassning av folkpensionssystemet till EGs regelsystem.

Beredningen föreslår att det för rätt till svensk folkpension

bör uppställas krav på bosättning här i landet under minst 40 år

mellan 16 och 65 års ålder. Vid kortare bosättningstid bör

folkpensionen reduceras med 1/40 för varje felande år. För rätt

till pension bör dock krävas minst tre års bosättningstid i

Sverige. Pensionsberedningen, som inte lyckats få någon bred

politisk majoritet för förändringar i övrigt av

pensionssystemet, anvisar ett flertal möjligheter till

förändringar beträffande vilka det finns anledning till fortsatt

utredning. Beredningens betänkande har nyligen sänts ut för

remissbehandling, och regeringen avser att återkomma med

konkreta förslag till förändringar av pensionssystemet.

Regeringen har även tillkallat en särskild utredare för att

utarbeta förslag till de förändringar i lagen om allmän

försäkring som blir erforderliga vid ett svenskt deltagande i

ett utvidgat europeiskt ekonomiskt samarbete (dir. 1991:2).

Pensionsberedningens förslag till intjänandetid inom

folkpensionssystemet skall därvid utgöra grunden för ett

lagförslag.

För att kompensera pensionärer med låg eller ingen ATP för

effekterna av finansieringen av det nya skattesystemet har

pensionstillskotten och de kommunala bostadstilläggen höjts. De

kraftiga hyreshöjningar som skett därutöver har dock medfört att

regeringen nu lagt fram förslag om ett särskilt kommunalt

bostadstillägg under år 1991 för att kompensera de pensionärer

som på grund av hyreshöjningarna inte når upp till

socialbidragsnivå. -- En allmän översyn av hela KBT-systemet

skall även göras.

Utskottets fortsatta behandling av olika

socialförsäkringsfrågor

Utskottet behandlar i detta betänkande såväl anslag som

motioner som rör sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, folk-

och tilläggspensioneringen och delpensionsförsäkringen. I

betänkandet behandlas även förslaget i propositionen om en

försöksverksamhet inom tandvårdsförsäkringen och motioner som

tar upp denna fråga. Vidare tar utskottet upp anslag och

motioner rörande administrationen av socialförsäkringarna.

Utskottet behandlar samtidigt i ett särskilt betänkande

proposition 1990/91:119 om särskilt kommunalt bostadstillägg

till folkpension.

Utskottet räknar med att senare under våren i skilda

betänkanden behandla

proposition 1990/91:135 om ändrat huvudmannaskap för

sjukreseadministrationen m.m.,

den aviserade propositionen om rehabilitering, i vilket

sammanhang även motioner om arbetsskadeförsäkringen skall

behandlas,

den aviserade propositionen om en arbetsgivarperiod inom

sjukförsäkringen.

Övriga delar av socialförsäkringssystemet avser utskottet att

behandla under hösten 1991, nämligen

tandvårdsförsäkringen i övrigt,

socialavgifter,

ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen.

Fråga om ökad försäkringsmässig uppbyggnad av

socialförsäkringarna

Utskottet tar i detta sammanhang upp motion Sf242 av Gullan

Lindblad m.fl. I motionen anförs att det svenska

socialförsäkringssystemet ursprungligen är uppbyggt som en

fristående sektor av ekonomin som bestod av fonder för speciella

syften. Enligt motionärerna har den ursprungliga konstruktionen

av försäkringssystemet nu tonats ner. Bl.a. har sambandet mellan

"inbetalade premier", avgifter och erhållna förmåner luckrats

upp. Enligt den s.k. Hagaöverenskommelsen skall avgifter för

sjukförsäkringen utgå på alla inkomster oavsett om en förmån

erhålls eller inte. Samma princip överfördes senare på

ATP-systemet. Motivet sades vara administrativa förenklingsskäl.

Motionärerna anser att dessa förändringar i realiteten har

betytt att avgifterna för sjukförsäkring och ATP delvis

förvandlats till skatter. Urholkningen av den ursprungliga

försäkringstanken har emellertid medfört bl.a. följande

nackdelar. Små aktiva årskullar får en tung börda när stora

årskullar går in i pensionsåldern. Samtidigt är det en stor risk

att förmåner av olika slag utvidgas under tider då de aktiva

grupperna är stora och pensionärsgrupperna små. Vid dålig

ekonomisk tillväxt i ekonomin är det också svårt att låta

sjukförsäkringen fördela inkomster över livscykeln och samtidigt

fördela inkomster mellan olika inkomstgrupper.

Planeringsperioden i det politiska systemet är dessutom för

kort. Vidare kräver ett närmande till EG även en samordning av

socialförsäkringssystemet, och sannolikt kommer Sverige att bli

tvunget att i större utsträckning tillämpa försäkringsprinciper.

Ett försäkringssystem medför att man inte genom politiska beslut

med kort varsel kan ändra reglerna för utlovade förmåner.

Motionärerna hävdar att budgetpropositionsutredningens förslag

att föra in hela sjukförsäkringen i statbudgeten helt skulle

göra slut på försäkringstanken. Om man inte utformar

socialförsäkringen med utgångspunkt från fasta, entydiga och

logiska principer kommer detta enligt motionärernas mening att

förr eller senare leda till svåra systemfel inom

socialförsäkringen. Systemen kommer att upplevas som orättvisa

och inbjuda till fusk. Motionärerna anser därför att regeringen

bör tillsätta en offentlig utredning som skall analysera och

lägga fram förslag om hur socialförsäkringssystemens uppbyggnad

kan göras mer konsekvent i förhållande till sitt syfte samtidigt

som människors intjänade rättigheter i form av framtida

ersättningar ges ett fast skydd. Motionärerna påpekar också att

den allt snabbare internationaliseringen accentuerar behovet av

att man går över till försäkringslösningar. I detta sammanhang

måste också socialförsäkringssystemens inverkan på

kapitalmarknaden, den offentliga sektorns tillväxt, skattetryck

etc. beaktas.

Utskottet vill med anledning av motionen framhålla följande.

Det är riktigt att socialförsäkringssystemet inte är uppbyggt

efter enbart försäkringsmässiga principer. Utskottet har ovan i

korthet redovisat vad de olika försäkringarna omfattar. För

samtliga försäkringar gäller att avgifterna beräknas på ett

underlag som inte alltid ger rätt till försäkringsförmåner. I

vissa fall då förhållandet är det omvända lämnar staten bidrag

till försäkringssystemet. T.ex. skall staten bidra med 15 % av

sjukförsäkringskostnaderna. Vid underskott i sjukförsäkringen

blir statsbidraget i praktiken högre. I övrigt kan sägas att

delpensioneringen i mycket följer försäkringsmässiga principer.

Även sjukpenning- och föräldraförsäkringarna samt

arbetsskadeförsäkringen, där ersättningsförmånerna i stor

utsträckning är inkomstrelaterade, har stora inslag av

försäkringsmässighet. Folkpensioneringen är däremot avsedd att

ge en allmän ekonomisk grundtrygghet oavsett tidigare

inkomstförhållanden, och denna försäkring bygger därför främst

på fördelningspolitiska grunder. När det gäller

tilläggspensioneringen har pensionsberedningen framhållit att

man bör överväga att förstärka det försäkringsmässiga inslaget.

Även EG-aspekterna gör att pensionsberedningen föreslagit att

det försäkringsmässiga inslaget ökar även för

folkpensioneringen, nämligen genom att rätt till folkpension

skall tjänas in under 40 år. Beredningen har också lagt fram

modeller för en samordning av folkpensions- och

tilläggspensionssystemen. Beredningens betänkande är nu ute på

remissbehandling. I övrigt har en särskild utredare tillkallats

för att lägga fram förslag till de ändringar i lagen om allmän

försäkring som erfordras för en samordning med EGs regelsystem.

Utskottet vill vidare erinra om att finansutskottet i sitt

betänkande 1990/91:FiU20 nyligen behandlat en motion vari angavs

att bedömningen av statsbudgeten försvåras av att fonder av

skilda slag används för särskilda ändamål. Finansutskottet har

därvid anfört att inrättandet av fonder och särskilt vidtagna

överföringar mellan statsbudgeten och sådana fonder kan försvåra

överblicken och minska möjligheterna till analys av

budgetutvecklingen. Enligt finansutskottet bör dylika

transaktioner därför användas med försiktighet och begränsas

till sådana situationer där det med hänsyn till andra

omständigheter ter sig särskilt påkallat. När så trots allt sker

är det angeläget att regeringen i finansplanen och

kompletteringspropositionen kommenterar de vidtagna

dispositionerna och i sammanställningar ger en överblick över

åtgärderna. Finansutskottet har även hänvisat till att

budgetpropositionsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU

1990:83) Ny budgetproposition föreslagit att principen om

bruttoredovisning bör tillämpas mer konsekvent i statsbudgeten.

Denna princip innebär att både inkomster och utgifter blir

tydligt synliga. Enligt utredningen bör det inte få förekomma

att verksamheter finansieras över statsbudgeten genom underskott

på inkomsttitel som inte blir föremål för riksdagens

utgiftsbeslut. Om fonder används bör det, enligt utredningen,

vara fråga om aktiva fonder med fristående förvaltning av den

typ som AP-fonderna och den nyinrättade arbetslivsfonden

representerar. Utredningen har mot denna bakgrund funnit att

socialförsäkringarna, med huvudsakligt undantag för ATP, bör

bruttoredovisas över statsbudgeten. Även finansutskottet har

ansett att mycket talar för att man bör gå över till att

bruttoredovisa inkomster och utgifter över statsbudgeten, vilket

riksdagen också tidigare uttalat (1988/89:FiU23, rskr. 169).

Finansutskottet har vidare erinrat om att man i huvudsak

tillämpar en nettoredovisning för sjuk- och

föräldraförsäkringen, som till 15 % finansieras med statsbidrag

över tre olika anslag på socialdepartementets huvudtitel. Under

senare år har utgifterna varit större än inkomsterna och således

har ett negativt belopp förts upp på inkomsttiteln. I och med

att sjukförsäkringsfonden nu avvecklats talar enligt

finansutskottet starka skäl för att samma redovisningsprincip

bör tillämpas för sjukförsäkringen som i fråga om

folkpensioneringen. Finansutskottet har tillagt att

budgetpropositionsutredningens betänkande för närvarande är ute

på remiss, och de frågor som motionärerna aktualiserade därmed

kommer upp till prövning av regeringen.

Mot bakgrund av det anförda anser socialförsäkringsutskottet

att det inte finns skäl att tillsätta den i motionen begärda

utredningen om hur socialförsäkringssystemen i ökad utsträckning

kan få en mera konsekvent försäkringsmässig uppbyggnad.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf242.

II Sjukförsäkring m.m.

Under rubriken Sjukförsäkring m.m. behandlas de i proposition

1990/91:100, bilaga 7 (socialdepartementet), under litt. D

Försäkring vid sjukdom, handikapp och ålderdom upptagna anslagen

D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och D 5. Bidrag till

ersättning vid närståendevård samt motioner med anknytning till

dessa anslag

Allmänt om sjukförsäkringen

Sjukförsäkringssystemet omfattar hela befolkningen.

Försäkringen ger rätt till sjukpenning vid sjukdom samt svarar

för kostnader i samband med läkarvård och annan sjukvårdande

behandling, läkemedelsinköp, tandvård, sjukhusvård och

sjukresor. Vidare ger försäkringen vid vissa sjukdomar den sjuke

rätt till kostnadsfria läkemedel och förbrukningsartiklar.

Sjukförsäkringen finansieras till 15% med statsbidrag och

till 85% med socialavgifter från arbetsgivare och

egenföretagare. Avgiften till sjukförsäkringen utgör 10,1% av

avgiftsunderlaget för arbetsgivare och 9,6% av

avgiftsunderlaget för egenföretagare.

Sjukpenningförsäkringen

Kompensationsnivån

Den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring, AFL, och bosatt i Sverige skall vara inskriven hos

allmän försäkringskassa fr.o.m. den månad då han fyller 16 år.

Inskrivningen medför rätt till sjukpenning om den försäkrades

sjukpenninggrundande inkomst (SGI) uppgår till minst 6000 kr.

Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den inkomst i

pengar eller andra skattepliktiga förmåner som den försäkrade

kan antas för år räknat komma att tills vidare erhålla av eget

arbete, antingen på grund av anställning eller genom annat

förvärvsarbete.

Sjukpenning utgår vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan

med minst en fjärdedel. Om den försäkrade är föremål för

rehabiliteringsåtgärd, skall arbetsförmågan anses nedsatt i den

mån åtgärden hindrar honom att utföra förvärvsarbete. Saknar den

försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. I annat fall

utges tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning,

beroende på graden av nedsättning av arbetsförmågan.

Hel sjukpenning har t.o.m. februari 1991 utgjort 90% av den

fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365

(kalenderdagberäknad sjukpenning). Nya regler om

kompensationsnivån har trätt i kraft den 1 mars 1991 (prop.

1990/91:59, SfU9, rskr. 104, SFS 1990:1516). Dessa regler

innebär att kompensationsnivån sänkts från 90% till 65% för

de första tre dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod och

till 80% för tid därefter t.o.m. den 90:e dagen. Fr.o.m. den

91:a dagen utgör ersättningen 90%. För vissa personer med

återkommande sjukdomsfall gäller särskilda bestämmelser. --De

flesta anställda har genom särskilda avtal ersättning vid

sjukdom utöver den ersättning den allmänna försäkringen ger.

Sådan avtalsersättning får dock inte utgå med mer än 10% och

endast t.o.m. den 90:e dagen. Om avtalsersättningen överstiger

den nivån minskas ersättningen från den allmänna försäkringen i

motsvarande mån.

För beräkning av ersättning från sjukpenningförsäkringen under

de första 14 dagarna av ett sjukdomsfall gäller följande för

försäkrade som har en SGI som helt eller delvis grundar sig på

anställning (tim-/dagberäknad sjukpenning). Ersättningen har

anpassats till den ordinarie arbetstiden eller motsvarande

normala arbetstid då den försäkrade skulle ha utfört

förvärvsarbete om han inte blivit sjuk. Ersättning utges enbart

för de dagar då den försäkrade avstår från förvärvsarbete och

fastställs med den försäkrades SGI som utgångspunkt.

Ersättningen per timme beräknas som kvoten av 65% resp. 80%

av den försäkrades SGI och hans årsarbetstid, dvs. den ordinarie

tid som den försäkrade beräknas utföra förvärvsarbete mätt i

timmar per år.

Vid s.k. arbetsgivarinträde betalar arbetsgivaren ut sjuklön

till den anställde och erhåller i gengäld enligt bestämmelserna

i 3 kap. 16§ AFL den sjukpenning som tillkommer arbetstagaren

till den del den inte överstiger den utbetalda lönen. Detta

gäller även om sjukpenningen delvis motsvarar inkomst från annat

arbete. Den försäkrade kan begära undantag från

arbetsgivarinträdet.

Samtidigt som riksdagen i december 1990 fattade beslut om nya

kompensationsnivåer i sjukpenningförsäkringen beslöt den också

att begära att regeringen återkommer till riksdagen med ett

förslag om införande av en arbetsgivarperiod på 14 dagar.

Förslaget skulle läggas fram i sådan tid att det kan träda i

kraft senast den 1 januari 1992.

Margó Ingvardsson m.fl. anför i motion Sf328 att beslutet om

sänkta kompensationsnivåer i sjukförsäkringen är

fördelningspolitiskt orättvist och innebär ett första avsteg

från ett generellt system. De anser också att ett införande av

en arbetsgivarperiod skulle vara ett första steg mot en

privatisering av sjukförsäkringen. De är tveksamma till om en

sådan åtgärd skulle få positiva effekter på arbetsmiljön och

till om frigjorda resurser inom försäkringskassorna skulle komma

rehabiliteringsarbetet till godo. Motionärerna begär därför i

yrkande1 (delvis) att riksdagens beslut i dessa frågor

upphävs.

Margareta Winberg och Rune Berglund begär i motion Sf338 att

regeringen och riksförsäkringsverket snabbt skall göra en

noggrann uppföljning av konsekvenserna av de beslutade

sänkningarna av kompensationsnivåerna i sjukförsäkringen.

Som ett inslag i en arbetsmarknadspolitisk motion anför Olof

Johansson m.fl. i motion Sf241 att sjukersättningen för den

enskilde i reala termer kan bli högre än lönen för utfört arbete

och att principen måste vara att inte stimulera människor att

stå utanför arbetsmarknaden. Motionärerna begär i yrkande 1 ett

tillkännagivande härom.

Iréne Vestlund m.fl. pekar i motion Sf288 på att försäkrade

som uppbär lön från två eller flera anställningar vid

tillämpning av reglerna om beräkning av sjukpenning för de

första 14 dagarna av ett sjukfall kan få en kompensation som är

lägre än den avsedda nivån och att detta också kan gälla för den

som uppbär bidrag för vård av anhörig. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om aktualisering angående sjukpenninggrundande

inkomst.

Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt anser i motion Sf203

att möjligheten att begära undantag från arbetsgivarinträde

fungerar dåligt och begär att regeringen skall lägga fram

förslag som innebär att vid arbetsgivarinträde lönen

överskjutande sjukpenning på grund av annat arbete alltid

utbetalas till den försäkrade.

Som framgår ovan har riksdagen på förslag av utskottet

beslutat att kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen skulle

sänkas. Beslutet fattades så sent som i december 1990. Riksdagen

delade därvid i likhet med utskottet regeringens bedömning att

det fanns utrymme för att sänka kompensationsgraden inom

sjukförsäkringen i det angelägna syftet att snabbt komma till

rätta med kostnadsökningarna inom socialförsäkringen och säkra

möjligheterna för samhället att för framtiden genom den ge de

försäkrade inkomsttrygghet vid sjukdom, ålderdom och handikapp.

Utskottet framhöll särskilt att det av regeringen framlagda

förslaget tillgodosåg ett viktigt krav för att man skall sänka

kompensationsnivåerna, nämligen att alla så långt möjligt skall

drabbas lika av nivåsänkningen. I fråga om en arbetsgivarperiod

delade socialförsäkringsutskottet finansutskottets uppfattning

att en sådan period på 14 dagar inom sjukpenningförsäkringen

skulle innebära ett starkt incitament för arbetsgivarna att

reducera korttidsfrånvarons orsaker. Det skulle också enligt

utskottets uppfattning frigöra avsevärda resurser hos

försäkringskassorna för att fortsätta det redan påbörjade

arbetet med att aktivt verka för en rehabilitering av

sjukskrivna försäkrade redan i ett tidigt stadium av

sjukperioden. Det fanns enligt utskottet anledning för

regeringen att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag

om införande av en arbetsgivarperiod på 14 dagar. Ett berättigat

krav beträffande en sådan period var att kompensationsnivåerna

blev rättvisa och lika mellan olika grupper på arbetsmarknaden.

Förslaget borde läggas fram i sådan tid att det kan träda i

kraft senast den 1januari 1992.

Utskottet anser inte att det nu -- några veckor efter det att

lagen om ändringar i kompensationsnivån trätt i kraft -- finns

anledning för riksdagen att ändra sitt ställningstagande vare

sig i fråga om kompensationsnivån eller i fråga om införande av

en arbetsgivarperiod. Utskottet avstyrker därför bifall till

motion Sf328 yrkande 1 i denna del.

Utskottet utgår vidare från att förändringarna i

kompensationsnivån kommer att följas upp, i första hand av

riksförsäkringsverket, vilket enligt förordningen (1988:1204)

med instruktion för riksförsäkringsverket särskilt skall bl.a.

följa utvecklingen av de olika grenarna inom trygghetssystemet

och utvärdera trygghetsanordningarnas effekter för individ och

samhälle. Ett ökat behov av uppföljning har också betonats i de

särskilda direktiv för anslagsframställning som verket fått för

budgetåren 1991/92--1993/94. Något riksdagens uttalande med

anledning av motion Sf338 behövs därför inte.

Utskottet delar inställningen i motion Sf241 att

sjukpenningförsäkringen inte bör stimulera människor att stå

utanför arbetsmarknaden. Utskottet, som noterar att beslutet om

sänkt kompensationsnivå innebär att den kritik mot

sjukpenningberäkningen som ligger i motionen knappast har samma

relevans som tidigare, anser dock inte att något

tillkännagivande i enlighet med motionen behövs.

Frågan om sjukersättning vid anställning hos flera

arbetsgivare, som tas upp i motionerna Sf203 och Sf288, bör

enligt utskottets uppfattning i stort sett kunna lösas genom

införande av en arbetsgivarperiod, och utskottet avstyrker

bifall till motionerna.

Som ovan anförts är en förutsättning för att sjukpenning skall

utgå att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt av sjukdom. I

motion Sf272 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén begärs

att en översyn skall göras av reglerna om sjukpenning så att en

arbetstagare som är beroende av glasögon för att kunna utföra

sitt arbete skall kunna få sjukpenning när de har gått sönder

och han väntar på nya.

Riksdagen behandlade under 1980/81 års riksmöte frågan om

ersättning från arbetsskadeförsäkringen vid skada på glasögon. I

sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1980/81:9 erinrade

utskottet bl.a. om att ersättning för skadade glasögon under

vissa förutsättningar kunde utgå från TFA. Riksdagen hade under

en följd av år på förslag av utskottet avslagit motionsyrkanden

om ersättning för kostnader för glasögon antingen inom ramen för

den allmänna försäkringen eller genom att vissa grupper med

behov av glasögon skulle få ersättning för sina kostnader.

Utskottet avstyrkte med hänvisning till riksdagens tidigare

ställningstagande bifall till ett föreliggande motionsyrkande.

De flesta människor som är beroende av glasögon torde enligt

utskottets uppfattning ha tillgång till mer än ett par glasögon

som de kan använda åtminstone tillfälligtvis. För den som

behöver glasögon endast för läsning och liknande finns möjlighet

att snabbt och för en relativt billig penning skaffa

reservglasögon. Utskottet anser inte --framför allt i

nuvarande statsfinansiella läge --att det i motionen påtalade

problemet bör lösas inom sjukpenningförsäkringen och avstyrker

därmed bifall till motion Sf272.

Frågan om skillnaden i sjukfrånvaro mellan kvinnor och män tas

upp i motion Sf353 av Sigge Godin m.fl. Motionärerna framhåller

att kvinnorna genomgående har en högre sjukfrånvaro än männen

och att kvinnorna svarar för mer än två tredjedelar av ökningen

av antalet ersatta dagar per försäkrad sedan år 1983.

Motionärerna menar att det höga sjuktalet för kvinnor är en

varningssignal som tyder på brister i arbetslivet och att dessa

problem måste ägnas uppmärksamhet om det höga sjuktalet skall

kunna sänkas. De begär i yrkande 6 ett tillkännagivande om att

skillnaderna i sjukfrånvaron mellan män och kvinnor bör

analyseras som underlag för fortsatta överväganden om hur

arbetslivets villkor skall förbättras.

Vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande under förra

årets riksmöte (se 1989/90:SfU10) hänvisade utskottet bl.a. till

riksförsäkringsverkets rapport Is-R 1989:1 Varför ökar

sjuktalet? och till arbetsmiljökommissionens arbete att

kartlägga arbeten som är utsatta för särskilda hälsorisker.

I riksförsäkringsverkets nämnda rapport fanns en statistisk

analys av skillnaderna i sjuktalsutvecklingen mellan män och

kvinnor. År 1979 var sjuktalet för män och kvinnor lika, men år

1987 var sjuktalet för kvinnor 26 och för män 20,6. För

kvinnornas del hade sjuktalet ökat i alla åldrar, medan för

männens del den stora ökningen fanns i åldrarna 60--64 år. Av

arbetsmiljökommissionens kartläggning framgick att ett flertal

kvinnodominerade yrken, såsom vårdyrken, serviceyrken och vissa

tillverkningsyrken, var utsatta för särskilda hälsorisker.

Utskottet ansåg i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU10 att det var angeläget att de olika faktorer, såväl

arbetsmiljömässiga som sociala, som bidragit till att kvinnornas

sjuktal successivt ökat i betydligt högre grad än männens under

1980-talet blev föremål för en djupare analys. Det fanns

emellertid enligt utskottets uppfattning anledning att avvakta

resultatet av arbetsmiljökommissionens arbete i denna fråga.

Sedan riksdagen senast behandlade denna fråga har

riksförsäkringsverket även lämnat en Särskild rapport till

regeringen om ohälsan och insatser mot den (RFV anser 1990:5)

samt en studie Långvarig sjukfrånvaro under olika

arbetsförhållanden (RFV redovisar 1990:14) inom projektet Långa

sjukfall, rehabilitering och förtidspension, LSRF-projektet.

Vidare har arbetsmiljökommissionen avlämnat sitt betänkande (SOU

1990:49) Arbete och hälsa. Betänkandet innehåller i

bakgrundsbeskrivningen särskilda avsnitt under rubrikerna

Sociala och yrkesmässiga skillnader i hälsa i Sverige resp.

Kvinnor och män, skillnader i hälsa.

Arbetsmiljökommissionens betänkande har tillsammans med annat

material legat till grund för en lagrådsremiss den 31 januari

1991 med förslag till ändringar i brottsbalken och

arbetsmiljölagen, m.m. I remissen finns ett särskilt avsnitt om

kvinnors arbetsmiljö, där förutom arbetsmiljökommissionens

resultat även redovisas ett handlingsprogram för

arbetsmiljöinsatser i fyra kvinnodominerade branscher som

arbetarskyddsstyrelsen i mars 1990 lämnade till regeringen. I

remissen framhålls att åtgärder för att förändra kvinnors

arbetssituation måste vara en del i det reguljära

förändringsarbetet på arbetsplatserna. Det kan också enligt

remissen, särskilt i det uppbyggnadsskede som nu förestår på

arbetsmiljöområdet, vara motiverat att göra speciella insatser

för kvinnor, och det bör ankomma på bl.a. arbetsgivare och

tillsynsmyndigheter att inom ramen för sin ordinarie verksamhet

genomföra sådana satsningar. Vidare framhålls att

arbetslivsfonden skapar helt nya förutsättningar att höja

ambitionsnivån såväl i det förebyggande arbetet som i arbetet

med aktiv rehabilitering på arbetsplatserna och att det är av

stor vikt att fondens pengar används aktivt för att förbättra

kvinnornas arbetsliv. På regeringens uppdrag har inom

arbetsmiljöfonden inrättats ett särskilt program, det s.k.

KOM-programmet, för att förbättra kvinnornas villkor i

arbetslivet. Slutligen betonas angelägenheten av att kunskapen

om kvinnors arbetsförhållanden och de åtgärdsförslag som läggs

fram i arbetarskyddsstyrelsens program integreras i

arbetarskyddsverkets pågående arbete med modernisering av

tillsynen.

Även i riksförsäkringsverkets nämnda särskilda rapport till

regeringen om ohälsan och insatser mot den görs en analys av

sjuk- och ohälsotalsutvecklingen. I rapporten meddelas också att

verket tillsammans med statistiska centralbyrån och

Arbetsmiljöinstitutet planerat att genomföra en brett upplagd

studie om levnadsförhållanden, sjukfrånvaro och

förtidspensionering. Verket har också i särskilda rapporter

under det senaste året redovisat utredningar och analyser som

verket genomfört rörande bl.a. den ökande ohälsan. "Ohälsan

--uppföljning och åtgärder" har vidare av verket angivits som

ett s.k. särskilt insatsområde för budgetperioden

1991/92--1993/94.

Åtgärder i fråga om kvinnors situation på arbetsmarknaden

föreslås således i den nyligen avlämnade lagrådsremissen. En

proposition på grundval av remissen väntas läggas fram för

riksdagen inom kort. Regeringen har i olika sammanhang

framhållit betydelsen av att ohälsotalet sänks. I de särskilda

direktiven för riksförsäkringsverkets fördjupade

anslagsframställning för budgetåren 1991/92--1993/94 underströks

att analyser av den ökande ohälsan borde prioriteras, och, som

framgår ovan, har sådana analyser gjorts och fortsatta insatser

görs. Utskottet utgår från att även fortsättningsvis orsakerna

också till kvinnors sjukfrånvaro kommer att studeras. Med hänsyn

till det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd

inte behövs med anledning av motion Sf353 yrkande6.

Sjukpenning vid rehabilitering

Förutom under sjukdom kan sjukpenning, som ovan nämnts, utgå

enligt 3 kap. 8§ AFL när den försäkrade är hindrad att utföra

förvärvsarbete därför att han är föremål för

rehabiliteringsåtgärd enligt 2 kap. 11§ AFL.

I tre motioner kritiseras utvecklingen av praxis för utgivande

av sjukpenning enligt 3 kap. 8§ AFL. Gullan Lindblad m.fl.

begär i motion Sf243 yrkande 4 att riksdagen skall besluta att

villkoren och maximitiden för sjukpenning under rehabilitering

anges på sådant sätt att senare tids praxisutveckling motverkas.

Karin Israelsson m.fl. begär i motion Sf320 yrkande 7 att

sjukpenning under utbildning skall utgå enligt villkor som

gällde enligt praxis före år 1983. Även Sigge Godin m.fl. begär

i motion Sf353 yrkande 7 att sjukpenning skall utgå i mindre

omfattning under utbildning.

Riksrevisionsverket (RRV) har genomfört en

förvaltningsrevision avseende bl.a. sjukpenningrätten vid

rehabilitering och praxisutvecklingen. Resultatet av revisionen

har publicerats i en revisionsrapport den 13 december 1990, dnr

1989:1494, där verket också bedömt konsekvenserna av

praxisutvecklingen och lämnat vissa förslag. I rapporten

redovisas regler och praxisutveckling, bl.a. en år 1983 meddelad

dom av försäkringsöverdomstolen (FÖD 1984:27), där vid

yrkesinriktad rehabilitering rätt till sjukpenning ansågs

föreligga under en fyraårig omskolning. Verket framhåller i

sin bedömning att reglerna om sjukpenning är knapphändigt

utformade, att deras innebörd preciseras genom praxis och att

denna utveckling har ökat försäkringens räckvidd vad gäller

sjukpenning under rehabilitering. Verket anser att

praxisutvecklingen medfört stora nackdelar, bl.a. genom att den

blivit dyrbar för försäkringen och medfört orättvisor mellan dem

som studerar och är sjukskrivna och dem som studerar med

utbildningsbidrag. Utvecklingen har vidare enligt verket

inneburit att försäkringen ålagts ett mer tydligt utbildnings-

och arbetsmarknadspolitiskt ansvar och därmed delvis ändrat

karaktär samt att sjuk- och ohälsotalen blivit missvisande.

Regeringen har den 31 januari 1991 remitterat ett förslag till

lagrådet om nya regler om rehabilitering och

rehabiliteringsersättning m.m. I lagrådsremissen framhålls att

allt längre och alltmer omfattande utbildningar genom utveckling

av praxis kommit att bedrivas med ersättning i form av

sjukpenning. Det konstateras att vissa klarlägganden och

skärpningar är på sin plats i samband med förslaget om

rehabiliteringsersättning, som skall omfatta dels

rehabiliteringspenning motsvarande 100% av den försäkrades

sjukpenninggrundande inkomst, dels särskilt bidrag för vissa

merkostnader vid rehabilitering. Enligt remissen bör

rehabiliteringsersättning i samband med utbildning kunna utges

efter i princip samma regler som gäller enligt 3och 4§§ i

förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning. Detta

innebär att utbildningen skall avse yrkesutbildning,

allmänteoretisk eller orienterande utbildning som är en

nödvändig förberedelse för yrkesutbildning eller orienterande

utbildning i datateknik för personer med bristfällig eller

föråldrad skolutbildning. En utbildning som kan finansieras med

studiestöd enligt avdelning B i bilaga till

studiestödsförordningen (1973:418) eller därmed jämförlig

utbildning bör kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning

endast om den omfattar högst 40 studieveckor.

Rehabiliteringsersättningen bör som regel utges under längst ett

år från den tidpunkt rehabiliteringen startar.

En proposition om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

m.m. på grundval av lagrådsremissen väntas inom kort läggas fram

för riksdagen. Utskottet anser inte att dessförinnan några

ändringar bör göras i frågan om rätt till sjukpenning under

utbildning, och utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna Sf243 yrkande 4, Sf320 yrkande 7 och Sf353

yrkande7.

Del av sjukpenning

Sjukpenning utges med hel, tre fjärdedels, halv eller en

fjärdedels sjukpenning beroende på arbetsförmågans nedsättning.

Möjligheterna till tre fjärdedels och en fjärdedels sjukpenning

har funnits på försök sedan februari 1986 och infördes i AFL

fr.o.m. juli 1990 (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185, SFS

1990:157).

Sigge Godin m.fl. framhåller i motion Sf353 yrkande3 att

införandet av fler nivåer i sjukpenningförsäkringen är ett steg

i rätt riktning, men att det finns skäl att helt lämna den stela

låsningen till fasta nivåer. I stället bör det enligt

motionärerna vara läkaren, försäkringskassan och arbetsgivaren

som i samråd med den försäkrade avgör vilken procentandel som

bör tillämpas. Om det skulle främja rehabiliteringen bör man

t.ex. kunna vara sjukskriven i en omfattning av 90%.

Utskottet prövade en motion av samma innehåll under förra

årets riksmöte i samband med permanentningen av

fjärdedels-nivåerna inom sjukpenningförsäkringen och ansåg då

att ett val mellan fyra sjukpenningnivåer borde vara

tillräckligt för att möjliggöra en god rehabilitering.

Utskottet, som noterat att den ovan nämnda lagrådsremissen om

rehabilitering och rehabiliteringsersättning inte innehåller

förslag om några ytterligare delnivåer, vidhåller denna

bedömning och avstyrker därför bifall till motion Sf353

yrkande3.

Sjukpenninggrundande inkomst

En försäkrad är skyldig att anmäla omständigheter som påverkar

rätten till sjukpenning eller sjukpenningens storlek till

försäkringskassan. Anmälan skall göras så snart det kan ske och

senast inom två veckor. Ändring av en försäkrads SGI skall inte

ske förrän 14 dagar efter det att försäkringskassan fått

kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden ändrats. I

samband med beslutet i december 1990 om förändrad

kompensationsnivå inom sjukförsäkringen gav riksdagen också

regeringen till känna att möjligheten att slopa

förhandsregistreringen av SGI och på så sätt frigöra resurser

hos försäkringskassorna skall övervägas närmare.

I motion Sf353 yrkande 4 anser Sigge Godin m.fl. att det vore

en stor administrativ besparing att slopa det allmänna kravet om

att anmäla inkomstförändringar till försäkringskassan.

Motionärerna anser därför att i stället var och en som gör

anspråk på ersättning från försäkringskassan i samband med detta

bör uppge sin aktuella inkomst om den har ändrats, och de begär

ett tillkännagivande om att kravet att anmäla SGI till

försäkringskassan bör slopas fr.o.m. den 1 juli 1991.

Som framgår ovan har riksdagen nyligen begärt att möjligheten

att slopa förhandsregistreringen skall övervägas närmare.

Utskottet anser därför att något tillkännagivande inte behövs

med anledning av motion Sf353 yrkande4.

En studerande som uppbär studiestöd får under studietiden

behålla sitt studiestöd vid sjukdom.

Enligt 3 kap. 5 § tredje stycket AFL får SGI inte sänkas under

tid då den försäkrade bedriver studier för vilka han bl.a.

uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd.

I motion Sf514 yrkande 6 av Lars Leijonborg m.fl. begärs att

regeringen skall lägga fram förslag till lagändring så att även

den som inte uppbär studiestöd utan själv finansierar sina

studier skall ha rätt att få behålla sin SGI före studierna

vilande under studietiden.

Riksdagen avslog på förslag av utskottet ett motsvarande

yrkande senast vid föregående riksmöte (se 1989/90:SfU10).

Utskottet konstaterade då att reglerna om vilande SGI och

studietids-SGI bygger på rätten för en studerande att under

sjukdom behålla sitt studiestöd. Utskottet var därför inte

berett att tillstyrka ett frångående av kravet på att den

studerande skulle uppbära angivet studiestöd. Utskottet

konstaterade dessutom att även den som enbart uppbär

bidragsdelen av de olika stödformerna har rätt att behålla sin

SGI under studietiden. Utskottet erinrade om att enligt

riksförsäkringsverkets kungörelse (RFFS 1981:5) om

sjukpenninggrundande inkomst den som är ledig från sin

anställning för studier inom det egna yrkesområdet eller i annat

fall för högst ett år bedriver studier inom det egna

yrkesområdet skall ha kvar sin SGI. Om vederbörande inte uppbär

studiestöd gäller i dessa fall ingen begränsning av rätten att

under utbildningstiden erhålla sjukpenning enligt denna SGI.

Utskottet anser att riksdagen skall vidhålla sin tidigare

inställning och avstyrker bifall till motion Sf514 yrkande6.

Frivillig sjukpenningförsäkring

Fr.o.m. den 1 januari 1989 har den frivilliga

sjukpenningförsäkringen byggts ut. Den är öppen för alla som

inte är obligatoriskt försäkrade för en sjukpenning som uppgår

till garantinivån inom föräldraförsäkringen, för närvarande 60

kr. per dag, och som inte uppbär hel ålders- eller

förtidspension. Det högsta ersättningsbeloppet skall motsvara

garantinivån och det lägsta ersättningsbeloppet är 20 kr. Den

som har fyllt 55 år får inte inträda i försäkringen.

I motion Sf207 av Gullan Lindblad m.fl. begärs att regeringen

skall lägga fram förslag om lagändring som ger möjlighet att

inträda i den frivilliga sjukförsäkringen efter 55 års ålder.

Utskottet behandlade senast under föregående riksmöte två

motioner med samma syfte (1989/90:SfU10). Utskottet erinrade då

om att fr.o.m. den 1 januari 1986 villkoren för tecknande av

frivillig sjukförsäkring hade mjukats upp genom att ett tidigare

villkor om att den försäkrade måste ha god hälsa togs bort.

Utskottet framhöll att det kvarvarande åldersvillkoret fick ses

som ett resultat av en försäkringsmässigt kalkylerad risk och

att avskaffandet av detta villkor skulle rubba förutsättningarna

för försäkringens finansiering. Utskottet vidhåller sin tidigare

inställning och avstyrker bifall till motion Sf207.

Sjukvård

I budgetpropositionen föreslås bl.a. mot bakgrund av

kostnadsutvecklingen vissa förändringar av sjukvårds- och

läkemedelsförmånerna.

Avgifter för sjukhusvård

När en sjukpenningförsäkrad vårdas på sjukhus gör

försäkringskassan avdrag på den försäkrades sjukpenning med

65kr. per dag, dock högst en tredjedel av sjukpenningbeloppet.

För pensionärer gäller fr.o.m. år 1989 en motsvarande ordning

innebärande att för varje vårddag tas ut en avgift som utgör en

tredjedel av summan av utbetalda pensionsförmåner från den

allmänna försäkringen, dock högst 55kr. Avgiften tas ut genom

avdrag vid utbetalning av förmånerna. Individuell nedsättning av

avgiften kan ske i särskilda fall med hänsyn till pensionärens

ekonomiska förhållanden och behov av medel för att betala egen

bostad eller för särskilda rehabiliteringsinsatser.

Vad som nu sagts om avgift vid sjukhusvård gäller dock inte

pensionärer med hel förtidspension. När det tidigare gällande

s.k. avgiftsfria året för pensionärer avskaffades gjordes

undantag för dem med tanke på deras behov av egna ekonomiska

medel för rehabilitering.

I propositionen föreslås nu dels att sjukpenningavdraget vid

sjukhusvård höjs till 70kr. och att den högsta avgiften för

pensionärer höjs till 65kr., dels att det s.k. avgiftsfria

året avskaffas även för förtidspensionärer. I denna senare del

hänvisas till att den grupp yngre förtidspensionärer, som i

första hand var de som ansågs ha behov av egna medel för

rehabilitering, utgör en mycket liten del av hela gruppen

förtidspensionärer på ca 360000, medan flertalet

förtidspensionärer lever under ekonomiska förhållanden som är

jämförbara med vad som gäller för ålderspensionärerna. Den

nuvarande ordningen anses därför ur rättvisesynpunkt inte

tillfredsställande. För den grupp av framför allt yngre

förtidspensionärer som på grund av sjukdom eller handikapp

bedöms ha särskilda behov av egna ekonomiska medel för sin

rehabilitering bör enligt propositionen åtgärder vidtas så att

de på annat sätt får erforderlig kompensation för detta.

Föredragande statsrådet aviserar därför att utredningen

(S1990:4) om det samlade förmånssystemet för försäkrade med

betydande kostnader för sjukdom eller handikapp skall ges

tilläggsdirektiv för att utarbeta förslag till lämpliga åtgärder

för nämnda grupp.

De föreslagna åtgärderna, som föreslås träda i kraft den

1juli 1991, beräknas minska försäkringsutgifterna med ca 120

milj. kr. per år.

Karin Israelsson m.fl. kritiserar i motion Sf256 yrkande1

att det i budgetpropositionen inte finns några ekonomiska

kalkyler som visar på en förbättrad ekonomisk situation för

förtidspensionärerna. Enligt motionärerna finns det åtskilligt

som tyder på att även de förtidspensionerade under senare tid

fått det sämre, och motionärerna befarar att rehabilitering av

förtidspensionerade som tvingas till längre tids sjukvård kommer

att försvåras genom att de inte kommer att få råd att behålla

sin bostad vid sjukhusvistelse. I motionen begärs därför ett

tillkännagivande om att friåret inom sjukvården för

förtidspensionerade skall behållas. Även Margó Ingvardsson m.fl.

motsätter sig i motion Sf226 yrkande1 (delvis) förslaget att

avskaffa friåret för förtidspensionärer.

Enligt beslut vid regeringssammanträde den 7 februari 1991 har

utredningen om det samlade förmånssystemet för försäkrade med

betydande kostnader för sjukdom och handikapp fått de i

budgetpropositionen aviserade tilläggsdirektiven (dir. 1991:5).

Kommittén skall enligt dessa utarbeta förslag till lämpliga

åtgärder som kompensation för att det avgiftsfria året vid

sjukhusvård för pensionärer med hel förtidspension blir

avskaffat. Kommittén bör därvid i första hand beakta den

ekonomiska situationen för de yngre förtidspensionärer som på

grund av sjukdom eller handikapp bedöms ha särskilda behov av

egna ekonomiska medel för sin rehabilitering. I första hand bör

en kompensation genom handikappersättningen utredas och

övervägas.

Utskottet delar regeringens bedömning att samma regler bör

gälla för ålders- och förtidspensionärer i fråga om avgift för

sjukhusvård och avstyrker därför motionerna Sf226 yrkande 1 i

denna del och Sf256 yrkande 1. Utskottet delar också mot

bakgrund av den allmänna kostnadsutvecklingen bedömningen i

propositionen av behovet att höja avdraget från sjukpenning och

från pensionsförmåner vid sjukhusvård.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till

ändring i lagen om allmän försäkring.

Avgifter för läkemedel

Läkemedelsförmåner utgår enligt lagen (1981:49) om begränsning

av läkemedelskostnader, m.m. i form av antingen prisnedsättning

eller kostnadsfrihet för läkemedel eller skydd mot höga

kostnader för läkemedel och sjukvård. Med läkemedel förstås

sådana varor för vilka läkemedelsförordningen är tillämplig.

Prisnedsättningen gäller också vissa livsmedel till barn under

16 år enligt vad som finns angivet i en särskild förordning,

förordningen (1979:1132) om prisnedsatta livsmedel vid vissa

sjukdomar.

Prisnedsättning på läkemedel sker genom att den kostnad som

vid varje expeditionstillfälle överstiger 75 kr. ersätts genom

den allmänna försäkringen. Patientens kostnad blir härigenom

högst 75 kr. per expeditionstillfälle.

I propositionen framhålls att sjukförsäkringens utgifter för

läkemedelsförmånerna fortsätter att öka i ungefär samma höga

takt som tidigare och att ökningen till stor del kan hänföras

till prisutvecklingen, i synnerhet vad gäller tillkomsten av nya

produkter. Vidare hänvisas till att i den överenskommelse som

staten träffat med sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar

från sjukförsäkringen till huvudmännen m.m. anges att parterna

gemensamt skall utreda förutsättningarna för att ge

sjukvårdshuvudmännen i stället för riksförsäkringsverket det

direkta kostnadsansvaret för läkemedel inom den öppna hälso- och

sjukvården. Detta utredningsarbete skall bedrivas skyndsamt och

en första redovisning lämnas under våren 1991 som grund för ett

ställningstagande i denna fråga vid överläggningarna mellan

parterna om ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen från

sjukförsäkringen för tiden efter år 1991. I avvaktan på

genomförandet av denna systemförändring på läkemedelsområdet

förordas en höjning av den enskildes avgift för läkemedel till

högst 90kr. för varje inköpstillfälle fr.o.m. den ljuli

1991. Åtgärden beräknas minska sjukförsäkringens kostnader med

ca 180 milj. kr. per år.

Margó Ingvardsson m.fl. motsätter sig i motion Sf226

yrkande2 (delvis) den föreslagna höjningen av den enskildes

läkemedelskostnad.

Utskottet anser mot bakgrund av den allmänna

kostnadsutvecklingen att det är rimligt att nu höja också

patientavgiften vid läkemedelsinköp. Utskottet avstyrker därför

bifall till motion Sf226 yrkande 2 i denna del och ansluter sig

till regeringens förslag till ändring i lagen om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.

Tandvård

Den allmänna tandvårdsförsäkringen, som infördes år 1974,

ingår i sjukförsäkringen. De grundläggande bestämmelserna om

tandvårdsförsäkringen finns i 2 kap. 3§ AFL. Försäkringen

omfattar tandvård -- utom barn- och ungdomstandvård -- som

meddelas vid folktandvårdsklinik, odontologisk fakultet eller

annars genom det allmännas försorg eller lämnas av tandläkare

som är uppförd på en av den allmänna försäkringskassan upprättad

förteckning. Ersättning utges enligt grunder som regeringen

efter förslag av riksförsäkringsverket fastställer för högst två

år i sänder. För bl.a. oralkirurgisk behandling utges ersättning

enligt bestämmelserna för sjukvård.

Grunderna för ersättning från tandvårdsförsäkringen är intagna

i tandvårdstaxan (1973:638). Försäkringen ersätter kostnaderna

för vuxnas tandvård med 40% upp till 3000kr. och med 75%

för kostnader därutöver. Återstoden betalas av den försäkrade

genom patientavgift. I vissa speciella fall betalar försäkringen

hela kostnaden för tandvården. Taxan innehåller också

bestämmelser om de högsta belopp som en tandläkare får

tillgodogöra sig. Arvode utgår i allmänhet per behandlingsåtgärd

(s.k. styckepris) men kan i vissa fall utgå efter tidsåtgång.

I tandvårdslagen (1985:125) anges att varje landstingskommun

skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom

landstingskommunen. Även i övrigt skall landstinget verka för en

god tandhälsa hos befolkningen. I lagen anges vidare att

folktandvården --den tandvård som landstinget självt bedriver

--skall svara för dels regelbunden och fullständig tandvård

för barn och ungdomar t.o.m. det år då de fyller 19 år, dels

specialisttandvård för vuxna, dels övrig tandvård för vuxna i

den omfattning som landstinget bedömer lämpligt. Barn- och

ungdomstandvården skall vara avgiftsfri för patienten.

Riksförsäkringsverket avlämnade under år 1990 på regeringens

uppdrag en rapport (RFV anser 1990:7) Regeringens uppdrag att

utarbeta förslag till ändringar i tandvårdstaxan. Uppdraget

avsåg att utarbeta ett detaljerat förslag till en ändrad

tandvårdstaxa, inkl. erforderliga författningsändringar.

Bakgrunden till uppdraget angavs vara att försäkringens utgifter

för tandvård fortsatt att öka på ett otillfredsställande sätt,

trots att det under de senaste åren blivit uppenbart att

tandhälsan successivt förbättrats för större delen av

befolkningen. Orsakerna till detta ansågs vara flera, men det

prestationsinriktade ersättningssystemet bedömdes ha bidragit

starkt. Som riktlinjer för utformningen av förslaget till en

reformerad tandvårdstaxa angavs dels att alla försäkrade skulle

stimuleras till regelbundna vårdbesök för s.k. bastandvård, dels

att för all övrig tandvård gällande taxekonstruktion i princip

borde bibehållas, dels att tandvård och tandvårdsmaterial som

inte bedömdes vara odontologiskt nödvändiga för att nå ett

funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat i

fortsättningen inte skulle omfattas av tandvårdsförsäkringens

ersättningsregler och dels att förändringarna av

tandvårdsförsäkringen och tillhörande taxesystem skulle rymmas

inom ramen för nuvarande försäkringsutgifter.

I rapporten lämnade riksförsäkringsverket förslag bl.a. om

utformningen av bastandvård till en beräknad merkostnad för

tandvårdsförsäkringen i storleksordningen 500--700 milj.kr. per

år. Översynen av tandvårdstaxan ledde i övrigt till förslag i

fråga om högkostnadsskyddet, avgiftsfri tandvård, s.k. estetisk

tandvård, förhandsprövningsinstitutet, behandlingsperiodens

längd och avlägsnande av visdomständer. Vad gäller

högkostnadsskyddet föreslogs i avsikt att minska de vårdstyrande

effekterna av tandvårdstaxans ersättningsregler bl.a. att flera

nivåer skulle införas. Som exempel angav verket nivåerna 40%

vid en behandlingskostnad upp till 2000 kr., 50% vid en

behandlingskostnad mellan 2000 kr. och 7000 kr. och 75%

vid en behandlingskostnad överstigande 7000 kr. I fråga om

behandlingsperiodens längd föreslogs en striktare begränsning

till ett år.

Regeringen aviserar i propositionen en ändring av

tandvårdstaxans högkostnadsskydd fr.o.m. den 1 juli 1991

innebärande att tandvårdsersättningen för behandlingskostnad

mellan 3000kr. och 7000kr. skall utgå med endast 50% i

stället för som hittills 75%. När behandlingskostnaden

överstiger 7000kr. skall tandvårdsersättningen även i

fortsättningen utgå med 75%. Samtidigt förutsätter regeringen

att riksförsäkringsverket genomför den skärpning av

föreskrifterna om behandlingsperiodens längd som verket

föreslagit i sin rapport. Dessa åtgärder beräknas medföra en

minskning av försäkringens utgifter med ca 270 milj.kr.

I frågan om införande av bastandvård anser föredragande

statsrådet att ytterligare utredning och överväganden behövs.

Hon bedömer det därför angeläget att genom försöksverksamhet

skaffa underlag för ett beslut samt redogör för utrednings- och

utvecklingsarbete som påbörjats inom några landsting, främst

landstingen i Blekinge, Bohuslän, Gävleborg och Kristianstad

samt folktandvården i Göteborg. I propositionen begärs

godkännande av vissa riktlinjer för försöksverksamhet inom

tandvårdsområdet. De olika försöksverksamheterna skall syfta

till en jämnare resursfördelning inom riket och en bättre

hushållning med resurserna. De skall vidare innebära

decentralisering av ansvaret från central statlig nivå till

lokal nivå och möjlighet till ökad avreglering. Olika system

skall prövas för ersättning från försäkringen till huvudmännen

med utgångspunkt från att ersättningen beräknas efter ett visst

belopp per individ som omfattas av försöket. Några av försöken

omfattar även en satsning på undersökande och förebyggande

åtgärder, bl.a. i form av bastandvård. En ersättningsmodell med

klara incitament för patienterna att genom bättre förebyggande

arbete -- främst i form av egeninsatser -- kunna förbättra

tandhälsan och därmed sänka sina vårdavgifter har utvecklats för

försöksverksamhet. Det bör också öppnas möjlighet att försöksvis

helt eller delvis tillämpa lokalt anpassade ersättningssystem i

stället för den nuvarande tandvårdstaxan. En viktig utgångspunkt

för samtliga försöksverksamheter är att patienterna inte skall

komma att vidkännas några avgiftshöjningar. Inom försöken kan

såväl försäkringskassans som landstingets roll komma att

förändras väsentligt. I något av försöken kan det också bli

aktuellt att frångå nuvarande regler för anslutning till

försäkringen. Försöksverksamheterna bör enligt propositionen

kunna påbörjas den 1juli 1991 och pågå under en tid av högst

tre år med årlig uppföljning.

De föreslagna riktlinjerna för försöksverksamhet har föranlett

tre motioner.

I motion Sf296 kritiserar Sten Svensson m.fl. att förändringen

av taxesättningen inom tandvården motiveras med att utgifterna

för tandvård har ökat mer än beräknat under senare år och att

kostnadsökningen bedöms i första hand bero på försäkringens

prestationsinriktade ersättningssystem, medan dessa antaganden

inte bekräftas av något sifferunderlag i propositionen.

Motionärerna framhåller att det av riksförsäkringsverkets

fördjupade anslagsframställning för 1991/92--1993/94 framgår

att utfallet för tandvårdsförsäkringen år 1989 överstiger

beräknad kostnad med 85 milj.kr. på en totalt beräknad kostnad

på 3410 milj.kr. Detta är enligt motionärerna inte någon

anmärkningsvärd avvikelse, och tillgängligt material ger inte

underlag för slutsatser om att nuvarande taxesystem orsakat

kostnadsökningarna. Motionärerna hänvisar i fråga om tänkbara

orsaker till kostnadsökningarna till vad socialstyrelsen anfört

-- ökad andel vuxentandvård inom folktandvården, ökad

produktivitet framför allt inom folktandvården, ökad användning

av privata laboratorier från folktandvårdens sida, förändrad

tandvårdstaxa fr.o.m. februari 1987, ökad användning av

tandhygienister inom vuxentandvården, en ökad ambitions- och

kvalitetsnivå samt en minskad användning av amalgam med

åtföljande ökad användning av dyrare ersättningsalternativ. De

tillägger som tänkbara skäl till höjda tandvårdskostnader en

ändrad befolkningsutveckling med ökad andel äldre och då också

genomsnittligt större tandvårdsbehov, en växande flykting- och

invandrarbefolkning med eftersatt tandhälsa samt ökade krav på

utbyte av redan gjorda amalgamfyllningar. De nämnda

förändringarna sammanfattas av motionärerna som

strukturförändringar, motsvarande ca 3% per år. Motionärerna

anser med hänvisning till det anförda att den av regeringen

föreslagna försöksverksamheten inte är motiverad och begär

därför i yrkande2 avslag på förslaget. I motionen anges också

vissa riktlinjer som enligt motionärerna ovillkorligen måste

gälla om regeringens förslag om försöksverksamhet ändå skulle

godkännas av riksdagen. Dessa riktlinjer innefattar dels

samförstånd mellan berörda vårdgivare, försäkringskassor och

statsmakterna samt att försäkringskassan skall vara

huvudansvarig, dels försäkringsersättning till patienterna i

form av fast återbäringstaxa och rätt för försäkringskassan och

vårdgivarna att besluta om taxesystemets tillämpning och

utformning, dels frivillighet för deltagande i

försöksverksamheten och utvärdering i samråd med berörda parter

samt dels ersättande av etableringskontrollen med ett

anmälningsförfarande.

Sigge Godin m.fl. anser i motion Sf358 att en viktig

förklaring till att tandvårdens reala kostnader stigit mer än

den allmänna pris- och lönenivån är att de äldre blir fler, som

lever längre och har egna tänder. Även dessa motionärer

framhåller de av socialstyrelsen anförda ytterligare

förklaringarna till ökningen av tandvårdsförsäkringens

kostnader. Motionärerna anför att beskrivningen av den

föreslagna försöksverksamheten i budgetpropositionen är

knapphändig och väcker frågor om de rättsliga och ekonomiska

konsekvenserna för privattandläkarna som svarar för huvuddelen

av vuxentandvården i landet, om hur försökslandstingen skall

förena sina olika roller och om patienternas rätt till fritt

tandläkarval. Riktlinjerna behöver enligt motionärerna

kompletteras genom att följande faktorer framhålls: vikten av en

opartisk utvärdering, önskvärdheten av att storstadsområden kan

ingå och att försöksverksamheten inte får leda till reformstopp.

Motionärerna redovisar fem försöksmodeller som var för sig eller

i kombination skulle prövas inom ramen för planerad

försöksverksamhet. En modell avser överföring av

tandvårdsförsäkringen till försäkringskassa innebärande att

kassan inom ramen för en klumpsumma ges rätt att i samråd med

vårdgivarna besluta om taxesystem och ersättningsregler. En

annan modell gäller försök med ett ersättningssystem grundat på

överenskommelser mellan enskilda privattandläkare och

försäkringskassan, där tandläkaren gör ett flerårigt

vårdåtagande för sina patienter och ersättningen till viss del

beräknas per patient, till viss del per prestation. Försök

enligt denna modell skulle göras i storstadsområden. Den tredje

modellen innebär att landstingen uppmuntras att privatisera

folktandvårdskliniker. En fjärde modell skulle syfta till att

pröva olika former för upphandling av barn- och ungdomstandvård

inom och utom landstingets egen organisation. Enligt den femte

modellen skulle försök göras med avreglerat taxesystem och

återbäringstaxa. Nuvarande taxesystem skulle ersättas av ett

system med rekommendationer till vårdgivarna med rätt för dem

att avvika från rekommendationerna inom ett givet intervall, och

tandvårdsförsäkringen skulle ge patienterna ersättning för

utförd tandvård enligt en särskild återbäringstaxa med fasta

krontalsbelopp. Motionärerna framhåller att samtliga försök

måste ske i samförstånd mellan berörda vårdgivare,

försäkringskassan och statsmakterna och att försäkringskassan

även fortsättningsvis skall vara huvudansvarig för

tandvårdsförsäkringen med uppgiften att handha administrationen,

ombesörja utbetalning av försäkringsersättning och utöva

tillsynen över vårdgivarna. De begär iyrkande6 ett

tillkännagivande om vad de anfört om olika försöksmodeller.

I motion Sf234 av Margitta Edgren betonas vikten av att

tandsköterskor får använda hela sin yrkeskompetens. Detta ger

dels möjlighet att frigöra tandläkartid för äldretandvård, dels

större arbetstillfredsställelse för tandsköterskorna. En

styrning mot detta mål kan ske genom att i tandvårdstaxan inte

medges högre arvode för de åtgärder som får utföras av

tandsköterska eller tandhygienist även om åtgärderna utförs av

tandläkare. Motionären anser att det i den aviserade

försöksverksamheten borde ingå användning av tandvårdstaxan för

att genomföra en effektivare användning av samtliga

personalkategoriers formella behörighet. Hon begär ett

tillkännagivande härom.

Utskottet delar regeringens bedömning att försöksverksamhet

bör komma till stånd och avstyrker därför bifall till motion

Sf296 yrkande 2. Utskottet, som utgår från att en del av de i

motionerna Sf234 och Sf358 yrkande 6 framförda synpunkterna bör

kunna beaktas inom ramen för de i propositionen redovisade

försöksverksamheterna, avstyrker bifall till dessa motioner och

tillstyrker att riksdagen godkänner de av regeringen föreslagna

riktlinjerna. Efter det att försöksverksamheterna avslutats och

inför ett ställningstagande till fortsatta förändringar inom

tandvårdsförsäkringen bör en redogörelse lämnas till riksdagen

om erfarenheterna av försöksverksamheterna och för utvärderingen

av dem. Utskottet utgår från att en sådan redogörelse kommer att

lämnas.

I motion Sf296 yrkande1 motsätter sig Sten Svensson m.fl.

också den aviserade försämringen av högkostnadsskyddet och

föreslår att besparingar i stället görs genom att en självrisk

på 600 kr. införs för varje behandlingsperiod. Med bibehållna

procentsatser för tandvårdsersättningen vid olika kostnadsnivåer

skulle det innebära en fördyring för den enskilde på 240 kr. vid

en behandlingskostnad på 3000 kr. och däröver. Förslaget

innebär enligt motionärerna både en förbättrad social profil och

en minskning av de finansiella utgifterna inom

tandvårdsförsäkringen med drygt 1000 milj.kr.

Utskottet, som konstaterar att det i motionen föreslagna

systemet med självrisk gynnar patienter med höga

behandlingskostnader under en behandlingsperiod och missgynnar

dem som genom regelbundna tandläkarbesök lyckas hålla

kostnaderna nere, är inte berett att nu förorda detta system och

avstyrker bifall till motion Sf296 yrkande 1.

Medelsanvisning

I propositionen föreslås att till Bidrag till sjukförsäkringen

för budgetåret 1991/92 anvisas ett förslagsanslag på

7867milj.kr.

Anslagets storlek tas upp i fyra motioner. Margó Ingvardsson

m.fl. begär i motion Sf328 yrkande2 med hänvisning till sitt

yrkande om återställande av kompensationsnivån inom

sjukpenningförsäkringen att anslaget ökas med 500milj.kr.

Margó Ingvardsson m.fl., som motsätter sig förslagen i

propositionen om att avskaffa det s.k. avgiftsfria

sjukhusåret för förtidspensionärerna och om att höja den

enskildes avgift för läkemedelsinköp, begär i motion Sf226 att

anslaget ökas med 300milj.kr. avseende friåret (yrkande1)

och med 180milj.kr. avseende avgiften vid läkemedelsinköp

(yrkande2). Karin Israelsson m.fl., som också motsätter sig

att friåret för förtidspensionärer avskaffas, begär i motion

Sf256 yrkande2 en ökning av anslaget med 145milj.kr.

Slutligen begär Sigge Godin m.fl. i motion Sf353 yrkande8 att

anslaget minskas med 700milj.kr. till följd av den besparing

som motionärerna begär i fråga om rätten till sjukpenning under

utbildning.

Utskottet har ovan tillstyrkt de i propositionen framlagda

förslagen om ändring av reglerna om avgift m.m. vid sjukhusvård

och om avgift vid läkemedelsinköp samt avstyrkt motionsyrkanden

om avslag på propositionen i dessa delar och om återställande av

kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen. Till följd

härav avstyrker utskottet också motionerna Sf226 yrkandena 1 och

2 i dessa delar, Sf256 yrkande 2 och Sf328 yrkande2.

Utskottet har också ovan avstyrkt bifall till motioner om att

förändra rätten till sjukpenning under utbildning. Avstyrkandet

har motiverats främst av att regeringen inom kort väntas lägga

fram en proposition med förslag till nya regler om

rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m. och av att

utskottet anser att riksdagen bör ta ställning till frågan om

rätten till ersättning från sjukförsäkringen under utbildning

i det sammanhanget. Utskottet, som noterar att det förslag om

införande av rehabiliteringsersättning fr.o.m. år 1992 som läggs

fram i lagrådsremissen kostnadsberäknats till 325 milj.kr. för

budgetåret 1991/92, anser att den ändring av reglerna om

sjukpenning under utbildning som föreslås i motion Sf353

inledningsvis knappast kan medföra några besparingar. Utskottet

avstyrker bifall till yrkande 8 i motionen.

Med det anförda tillstyrker utskottet den av regeringen

föreslagna medelsanvisningen.

Ersättning vid närståendevård

Riksdagen beslutade vid 1988/89 års riksmöte (prop.

1987/88:176, 1988/89:SoU6, rskr. 55) en ny lag (1988:1465) om

ersättning och ledighet för närståendevård, som trädde i kraft

den l juli 1989. Genom lagen ges en anhörig som vårdar en svårt

sjuk person i hemmet rätt till ersättning motsvarande

sjukpenning från sjukförsäkringen och ledighet från sitt arbete

under högst 30 hela arbetsdagar. Dagantalet räknas för den

person som vårdas. Kostnaderna för ersättningen finansieras

enligt samma regler som gäller för sjukförsäkringen, dvs. till

15 % med statsbidrag och till 85 % genom socialavgifter från

arbetsgivare och egenföretagare.

I tre motioner begärs tillkännagivanden om förändringar i

rätten till ersättning vid närståendevård. I motion Sf204 av

Sigrid Bolkéus och motion Sf205 av Gunilla Andersson anser

motionärerna att ersättningsreglerna tolkas restriktivt och att

lagen är så begränsad att i praktiken endast ett ytterst litet

fåtal människor har möjlighet att utnyttja reformen.

Motionärerna begär att en översyn skall göras av rätten till

närståendepenning så att fler människor får möjlighet till sådan

i svåra situationer. Elving Andersson framhåller i motion Sf221

att ersättningsreglerna är stelbenta och inte tar tillräcklig

hänsyn till de varierande omständigheter som kan föreligga i det

enskilda fallet. Motionären begär förslag om ändrade regler så

att ersättning för enstaka dagars vård kan utgå med samma

flexibilitet som inom föräldraförsäkringen.

Vid behandlingen av regeringens förslag till lag om ersättning

och ledighet för närståendevård yttrade sig

socialförsäkringsutskottet till socialutskottet över

motionsyrkanden som syftade till en vidgad ersättningsrätt

(1988/89:SfU1y). Utskottet anslöt sig till propositionens

inriktning att ledighet och ersättning skulle ges enbart i

sådana situationer där det finns ett mycket starkt behov för

såväl den vårdade som den närstående vårdaren att kunna vara

tillsammans i hemmet, t.ex. i livets slutskede, medan reformen

inte skulle kunna användas för att avlasta landsting och

kommuner deras ansvar för att ge vård och stöd. Utskottet

avstyrkte därför bifall bl.a. till en motion om att ersättning

skulle kunna utges när man följer med en anhörig ålderspensionär

till läkare.

Utskottet uttalade vid sin behandling av motsvarande motioner

under förra årets riksmöte (se 1989/90:SfU10) förståelse för att

det kan uppkomma situationer där lagen och tolkningen av den kan

upplevas som restriktiva. Med hänsyn till att lagen då endast

varit i kraft drygt ett halvt år ansåg utskottet att betydligt

större erfarenheter av lagens tillämpning måste vinnas innan det

fanns anledning att företa någon översyn av lagen eller föreslå

förändringar i ersättningsreglerna.

Av årets budgetproposition framgår att under budgetåret

1989/90 totalt 11milj.kr. utbetalats i ersättning vid

närståendevård och att kostnaderna blivit lägre än de

beräkningar som gjordes när närståendepenningen infördes. Detta

torde enligt riksförsäkringsverket bero på att kännedom om

ersättningsmöjligheterna ännu inte hade nått ut till alla

berörda. För kommande budgetår räknas med viss volymökning.

I regeringens särskilda direktiv till riksförsäkringsverket

för anslagsframställningen för budgetåren 1991/92--1993/94

betonas behovet av uppföljning av nya reformer och i kraft

varande socialförsäkringar. Verket har också enligt vad som

redovisas i dess anslagsframställning för de nämnda budgetåren

gjort upp program för att åstadkomma en mera systematisk

uppföljningsverksamhet. I programmet ingår projekt som behandlar

nya ersättningsregler, av vilka ett gäller närståendepenningen.

Uppföljningen av nya regler kommer främst att inrikta sig på att

belysa huruvida kassorna med stöd av författning och allmänna

råd behandlar dessa nya ärenden på ett likformigt sätt samt i

vilken omfattning de nya försäkringsförmånerna utnyttjas, vad de

kostar och vilka grupper av försäkrade som utnyttjar dem.

Resultatet av uppföljningen av närståendepenningen skall

redovisas i en rapport bl.a. till försäkringskassorna.

--Rapporten beräknades då anslagsframställningen avlämnades

vara klar före utgången av år 1990 men har blivit försenad på

grund av arbetssituationen inom verket.

Av det anförda framgår att en uppföljning sker av de nya

reglerna om ersättning vid närståendevård. Utskottet är inte nu

berett att medverka till någon ytterligare översyn av reglerna i

syfte att utvidga rätten till ersättning från sjukförsäkringen

vid vård av närstående. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna Sf204, Sf205 och Sf221.

I propositionen föreslås att till Bidrag till ersättning vid

närståendevård för budgetåret 1991/92 skall anvisas ett

förslagsanslag på 3milj.kr. Utskottet har ingen erinran mot

regeringens förslag till medelsanvisning.

III Föräldraförsäkring m.m.

Under avsnittet Föräldraförsäkring m.m. behandlas de i

proposition 1990/91:100, bilaga 7 (socialdepartementet), under

litt C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. upptagna anslagen

C 2. Bidrag till föräldraförsäkringen och C 3. Vårdbidrag för

handikappade barn. Vidare behandlas ett antal under den allmänna

motionstiden väckta motioner med anknytning till anslagen.

Allmänt om föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen, som infördes år 1974, omfattar numera

ersättningsförmånerna föräldrapenning, tillfällig

föräldrapenning och havandeskapspenning.

Försäkringsförmånerna har successivt byggts ut, och

föräldrapenning med anledning av barns födelse utges för

närvarande under 450 dagar. Under 360 av dessa dagar utges

föräldrapenning med belopp på sjukpenningnivå

(kompensationsnivån 90%), dock lägst med ett garantibelopp som

för närvarande är 60 kr. Under resterande 90 dagar utges

ersättning med garantibeloppet.

Tillfällig föräldrapenning utges under högst 120 dagar per år

till förälder som behöver avstå från förvärvsarbete för att

vårda barn under tolv år bl.a. till följd av sjukdom eller

smitta hos barnet eller barnets ordinarie vårdare. För barn som

har fyllt tolv men inte sexton år kan ersättning utges i vissa

fall. Tillfällig föräldrapenning kan även utges för s.k.

kontaktdagar för barn som har fyllt fyra år t.o.m. det

kalenderår då barnet fyller tolv år. Sådan ersättning utges

under högst två dagar per barn och år. Härutöver har en far rätt

till tio ersättningsdagar i samband med barns födelse.

Tillfällig föräldrapenning utges fr.o.m. den 1 mars 1991 med

80% av den sjukpenninggrundande inkomsten delad med

årsarbetstiden. Efter det att förmånen utgivits för 14 dagar för

samma barn under ett år utges ersättning med 90 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten beräknad på samma sätt.

Havandeskapspenning kan utges till gravida kvinnor som har

fysiskt påfrestande arbetsuppgifter och som inte kan omplaceras

till ett mindre ansträngande arbete. Havandeskapspenning utges

tidigast fr.o.m. den sextionde dagen före den beräknade

tidpunkten för barnets födelse och längst t.o.m. den elfte dagen

före denna tidpunkt. Ersättning utges med belopp som motsvarar

kvinnans sjukpenning.

Kompensationsnivån inom sjuk- och föräldraförsäkringen var

tidigare 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Fr.o.m. den

1 mars 1991 har kompensationsnivån sänkts i vissa avseenden

(prop. 1990/91:59, SfU9, rskr. 104). Kompensationsnivån för

sjukpenning, liksom för havandeskapspenning, är enligt

huvudregeln 65 % för de tre första sjukpenningdagarna i varje

sjukperiod, 80 % för tid därefter t.o.m. den 90:e dagen och 90 %

för tid därefter. Sjukpenningen minskas om den försäkrade

samtidigt får lön eller s.k. AGS-ersättning som överstiger viss

nivå. Kompensationsnivån för tillfällig föräldrapenning är 80%

för de första 14 dagarna per barn och år och 90% för tid

därefter. Kompensationsnivån för föräldrapenning i samband med

barns födelse är även fortsättningsvis 90 %.

I motion Sf314 yrkar Gullan Lindblad m.fl. mot bakgrund av det

samhällsekonomiska läget och behovet av åtstramning av de

offentliga utgifterna att kompensationsnivån inom

föräldraförsäkringen skall sänkas till 80% av den

sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. den 1 juli 1991. I motion

Sf321 begär Claes Roxbergh m.fl. i yrkande 2 att

kompensationsnivån för den del av en försäkrads inkomst som

överstiger 4,5 basbelopp sänks till 70%. Härigenom sänks

kostnaderna för försäkringen utan att föräldrar med låga

inkomster drabbas.

I motion Sf328 yrkande 1 i denna del begär Margó Ingvardsson

m.fl. att kompensationsnivån för den tillfälliga

föräldrapenningen skall återställas till 90 % för de första 14

dagarna. Motionärerna anför att den försämrade kompensationen

slår fördelningspolitiskt orättvist och innebär ett avsteg från

ett generellt system. Försämringen av den tillfälliga

föräldrapenningen slår också hårdast mot vissa redan utsatta

grupper.

Syftet med sänkningen av kompensationsnivåerna inom sjuk- och

föräldraförsäkringen var att snabbt komma till rätta med

kostnadsökningarna inom socialförsäkringen och säkra

möjligheterna för samhället att för framtiden genom den ge de

försäkrade inkomsttrygghet vid sjukdom, ålderdom och handikapp.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU9 anförde

utskottet att utskottet delade departementschefens uppfattning

att den tillfälliga föräldrapenningen har sådana likheter med

sjukpenningen att kompensationsnivån från försäkringen bör med

vissa avvikelser vara lika beträffande de båda

ersättningsformerna. I propositionen hade föreslagits att

tillfällig föräldrapenning skulle utges med 80 % för de första

90 dagarna under året för ett barn och därefter med 90 %.

Utskottet ansåg dock att en så lång tid innan den högre

kompensationsnivån uppnåddes alltför hårt skulle drabba i

synnerhet lågavlönade föräldrar och föräldrar med flera barn som

ofta är sjuka. Till denna bedömning bidrog att kompensation för

mistad lön när tillfällig föräldrapenning uppbärs sällan utges

från arbetsgivarna. Utskottet föreslog att den högre

kompensationsnivån skulle tillämpas när tillfällig

föräldrapenning utgetts under 14 dagar för ett barn under året.

Utskottet ansåg däremot att en sänkning av kompensationsnivån

till 80% beträffande föräldrapenning med anledning av barns

födelse, som i allmänhet utges under ett års tid utan avbrott,

skulle innebära ett alltför kännbart ingrepp i

försäkringsskyddet vid föräldraledighet.

Utskottet vidhåller sin uppfattning i dessa avseenden och

avstyrker bifall till motionerna Sf314, Sf321 yrkande2 och

Sf328 yrkande 1 i denna del.

I motion Sf265 anför Görel Bohlin att en förälder kan välja

mellan hel, halv och kvarts föräldrapenning. Efter de inledande

240 dagarna kan föräldern även byta föräldrapenning i samband

med barns födelse till tillfällig föräldrapenning.

Föräldrapenningen kan också bytas mot sjukpenning. Dessutom kan

föräldrarna omväxlande ta ut ersättningen. Allt detta gör att

föräldraförsäkringen är svår att administrera. Motionären anser

att föräldraförsäkringen behöver förenklas och att detta bör

ges regeringen till känna.

I budgetpropositionen anges att möjligheten att ta ut

ersättning i hel, halv eller fjärdedels dag skall finnas även i

framtiden. I vissa fall har emellertid flexibiliteten utnyttjats

på ett sätt som förorsakat en icke obetydlig administrativ

belastning hos försäkringskassorna. Till detta kommer att

uttagsreglerna i vissa fall ter sig svåröverskådliga. Enligt

propositionen skall riksförsäkringsverket få i uppdrag att göra

en översyn av de administrativa konsekvenserna av det nuvarande

regelsystemet och komma med de förslag till förändringar i

systemet som behövs för att underlätta handläggningen av

försäkringen. Inriktningen bör vara att uppdraget skall

redovisas så att vissa förändringar beträffande förmånerna skall

kunna träda i kraft redan den 1 juli 1991.

Med hänsyn till att riksförsäkringsverket skall göra en

översyn av och föreslå ändringar i föräldraförsäkringen i det

syfte motionären avser är något uttalande från riksdagens sida

med anledning av motion Sf265 inte påkallat.

Föräldrapenning med anledning av barns födelse

Som tidigare nämnts utges föräldrapenning under 450 dagar med

anledning av barns födelse. Detta gäller även vid adoptivbarns

ankomst. Under 360 av dessa dagar utges föräldrapenning på

sjukpenningnivå, dock lägst på garantinivån 60 kr. Under

resterande 90 dagar utges ersättning med garantibeloppet.

Föräldrapenning för de första 180 dagarna utges med belopp

motsvarande förälderns sjukpenning endast om föräldern under

minst 240 dagar i följd före barnets födelse eller den beräknade

tidpunkten härför har varit försäkrad för en sjukpenning över

garantinivån. Modern har rätt till föräldrapenning tidigast

fr.o.m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för

barnets födelse. Ersättningen utges efter barnets födelse till

den av föräldrarna som till huvudsaklig del vårdar barnet. Om

båda föräldrarna är vårdnadshavare har vardera föräldern alltid

rätt till 90 egna dagar med föräldrapenning. Denna rätt kan dock

överlåtas på den andra föräldern. Förälder som är ensam

vårdnadshavare har rätt till samtliga 450 dagar med

föräldrapenning. Ersättningsdagarna får tas ut längst till dess

barnet fyller åtta år eller till den senare tidpunkt då barnet

har avslutat första skolåret.

Föräldraförsäkringen har byggts ut successivt och senast

fr.o.m. den 1 juli 1989, då försäkringen byggdes ut med tre

månaders ersättning på sjukpenningnivå (prop. 1988/89:69, SfU12,

rskr. 137). Riksdagen uttalade därvid att detta var avsett som

en första etapp i en utbyggnad i tre etapper som skulle vara

klar den 1 juli 1991. I den andra etappen skulle ersättningen

under 90 dagar på garantinivå fr.o.m. den 1 juli 1990 bytas ut

mot ersättning på sjukpenningnivå. Vidare skulle i den tredje

etappen ersättningstiden förlängas fr.o.m. den 1 juli 1991 med

ytterligare tre månader till 540 dagar med ersättning på

sjukpenningnivå.

Riksdagen beslöt under föregående riksmöte (1989/90:SfU11 och

SfU24, rskr. 305) att skjuta på genomförandet av etapp två av

utbyggnaden, och riksdagen upphävde sitt tidigare beslut om

riktlinjer för den fortsatta utbyggnaden. Enligt vad som

anfördes i utskottets betänkande 1989/90:SfU24 fick utbyggnaden

i stället göras så snart som de ekonomiska förutsättningarna

hade förbättrats, och utskottet underströk utbyggnadens höga

prioritet.

I motion Sf327 (yrkande 1) begär Lars Werner m.fl. att den

andra etappen av den tidigare planerade utbyggnaden av

föräldraförsäkringen, dvs. att ersättning under 90 dagar

på garantinivå byts mot ersättning på sjukpenningnivå, genomförs

fr.o.m. den 1 januari 1992. Motionärerna anför att många

föräldrar kommit i en besvärlig situation bl.a. beroende på att

kommunerna planerat barnomsorgen med utgångspunkt i att

föräldraförsäkringen skulle byggas ut till 18 månader. Kostnaden

för utbyggnaden enligt motionärernas förslag beräknas för

budgetåret 1991/92 till 650 milj.kr.

Claes Roxbergh m.fl. hemställer i motion Sf321 (yrkande 4) att

riksdagen hos regeringen begär att 1,1 miljard kronor avsätts

för utbyggnad av föräldraförsäkringen med en månads ersättning

på sjukpenningnivå.

Utskottet är med hänsyn till det statsfinansiella läget inte

berett att nu förorda en utbyggnad av föräldraförsäkringen, och

utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf321 yrkande 4 och

Sf327 yrkande 1.

I tre motioner begärs att tiden för föräldrapenning delas

upp mellan föräldrarna. Margó Ingvardsson m.fl. begär i motion

Sf213 ett förslag om att, när det finns två vårdnadshavare,

förslagsvis 30 dagar med föräldrapenning skall förbehållas

pappan. I motion Sf321 (yrkande 1) begär Claes Roxbergh m.fl.

att riksdagen beslutar att vardera föräldern fr.o.m. den 1 juli

1991 skall ta ut minst tre månader av ersättningen. Gunilla

André och Karin Starrin begär i motion Sf350 (yrkande 4) förslag

om att en del av föräldrapenningen skall vara direkt knuten till

en av föräldrarna och inte kunna överlåtas.

I regeringens nyligen avgivna proposition 1990/91:113 om en ny

jämställdhetslag, m.m. anges att det för att uppnå

jämställdhetsmålen är av central betydelse att fler pappor

utnyttjar föräldraförsäkringen. I propositionen redovisas bl.a.

att år 1989 utnyttjades föräldrapenning med anledning av barns

födelse till endast 7 % av papporna. Sett över en något längre

tid har en viss, om dock marginell, ökning av pappornas andel

skett. När det däremot gäller pappornas fristående rätt till

tillfällig föräldrapenning under högst tio dagar i samband med

barns födelse, s.k. pappadagar, samt för bl.a. vård av sjukt

barn, är pappornas faktiska uttag betydligt högre. Män utnyttjar

i genomsnitt åtta till nio av de tio pappadagarna och drygt en

tredjedel av det totala antalet dagar med tillfällig

föräldrapenning. Pappor i de norra delarna av landet använder

försäkringen mest. I propositionen anförs att svårigheter att få

fram aktuell föräldraledighetsstatistik hittills har gett

begränsade möjligheter att löpande följa hur

föräldraförsäkringen används. Regeringen avser därför att uppdra

åt riksförsäkringsverket att komma med förslag till hur verkets

statistik över uttag av föräldraledighet kan förbättras. I

propositionen anförs att hindren för en mer allmänt utnyttjad

pappaledighet står att finna i traditionella roller inom

familjen men också i regler, skrivna och oskrivna, inom

arbetslivet. I propositionen anförs vidare att regeringen i

tidigare sammanhang har hävdat att en utveckling av

pappaledigheten i första hand skall främjas genom

opinionsbildningsinsatser och liknande. Regeringen utgår från

att de fortsatta informations- och opinionsbildningsåtgärderna

aktivt skall bidra till ett ökat utnyttjande av möjligheterna

till pappaledighet. Regeringen föreslår också att en bestämmelse

införs i den nya jämställdhetslagen, som innebär att

arbetsgivare skall underlätta för arbetstagare att förena

förvärvsarbete och föräldraskap. I propositionen anges att målet

bör vara att, vid utgången av år 1993, minst två tredjedelar av

papporna i någon utsträckning använder sig av möjligheten att

utnyttja föräldrapenningen med anledning av barns födelse. Om

detta mål inte nås kommer regeringen att överväga ytterligare

åtgärder som kan påskynda en sådan utveckling.

Utskottet har tidigare (se senast 1989/90:SfU11) konstaterat

att fädernas intresse av att utnyttja föräldraförsäkringen

successivt ökat. Utskottet har därför inte varit berett att

förorda en kvotering, eftersom en sådan skulle begränsa

föräldrarnas möjligheter att själva fördela föräldraledigheten

på det i deras situation mest ändamålsenliga sättet. Utskottet

har ansett att man i första hand genom informationsinsatser

borde söka förmå fäderna att i ökad omfattning utnyttja

försäkringen.

Utskottet erinrar om att för budgetåren 1989/90 och 1990/91

har särskilda medel avsatts för informationsinsatser i syfte att

öka pappornas uttag av föräldrapenning. I årets

budgetproposition föreslås att 1,5 milj.kr. avsätts för

informationsinsatser i detta syfte även under budgetåret

1991/92. Utskottet vidhåller att man i första hand genom

informationsinsatser bör söka förmå papporna att i ökad

omfattning utnyttja föräldraförsäkringen, och utskottet är inte

berett förorda en kvotering av föräldrapenningen. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna Sf213, Sf321 yrkande 1

och Sf350 yrkande 4.

En höjning av garantinivån, som för närvarande uppgår till

60 kr., begärs i tre motioner. Sten Svensson m.fl. påpekar i

motion Sf325 att garantinivån inom föräldraförsäkringen inte

följer löneutvecklingen och att eftersläpningen drabbar de sämre

ställda. Motionärerna anser att garantinivån bör knytas till

basbeloppet och bestämmas till 1/365 av detta. I motion Sf322

(yrkande 2) begär Ulla Tillander m.fl. ett tillkännagivande om

att garantibeloppet med hänsyn till inflationen och de senaste

kostnadsökningarna bör höjas till 100 kr. per dag. Även Ivar

Franzén och Rolf Kenneryd i motion Sf276 anser att garantinivån

bör höjas. En sådan höjning skulle främst vara av betydelse för

unga familjer, och de anser att den övre ersättningsnivån bör

sänkas i motsvarande mån för att balansera kostnaderna. Enligt

motionärerna bör garantinivån höjas till åtminstone 100 kr., och

de begär ett förslag till höjning i enlighet härmed.

Utskottet har tidigare (se senast 1990/91:SfU9) avstyrkt

motioner om att garantibeloppet skall knytas till

basbeloppsutvecklingen. Utskottet har ansett att garantinivån

inte kan bestämmas enbart genom en automatisk anknytning till

basbeloppsutvecklingen utan att även andra omständigheter måste

tas med vid bedömningen, såsom det statsfinansiella läget och

behovet av andra familjepolitiska åtgärder inom och utom

föräldraförsäkringen. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Något ekonomiskt utrymme för en höjning av garantinivån finns

enligt utskottets uppfattning inte nu. En förnyad prövning av

möjligheterna att höja garantinivån bör dock göras i samband med

den fortsatta utbyggnaden av föräldraförsäkringen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf276, Sf322 yrkande 2 och Sf325.

Tillfällig föräldrapenning

Tillfällig föräldrapenning utges till en förälder som behöver

avstå från förvärvsarbete för att vårda barn under tolv år bl.a.

till följd av sjukdom eller smitta hos barnet eller barnets

ordinarie vårdare eller vid besök i samhällets förebyggande

barnhälsovård. Under de nämnda förutsättningarna kan tillfällig

föräldrapenning också utges för vård av ett barn som har fyllt

tolv men inte sexton år i de fall barnet på grund av sjukdom,

psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp är i behov av

särskild tillsyn och då vård- eller tillsynsbehovet inte grundat

rätt till vårdbidrag. För barn under 240 dagar utges tillfällig

föräldrapenning endast om tillsynen av barnet i övrigt är

stadigvarande ordnad eller om barnet vårdas på sjukhus.

Tillfällig föräldrapenning kan sedan den 1 juli 1990 utges under

högst 120 dagar per barn och år. Om skälet till att föräldern

behöver avstå från förvärvsarbete är sjukdom hos barnets

ordinarie vårdare kan dock ersättning utges under högst 60

dagar.

Vidare kan tillfällig föräldrapenning utges till föräldrar

till barn som fyllt fyra år t.o.m. det kalenderår under vilket

barnet fyller tolv år, när föräldern avstår från förvärvsarbete

i samband med föräldrautbildning, besök i barnets skola eller

besök i förskola eller fritidshemsverksamhet inom samhällets

barnomsorg i vilken barnet deltar. För sådana s.k. kontaktdagar

utges ersättning under två dagar per barn och år.

Härutöver har en fader rätt till tillfällig föräldrapenning

under sammanlagt tio dagar i samband med barns födelse, s.k.

pappadagar.

Rätt till föräldrapenning tillkommer förälder. Med förälder

likställs rättslig vårdnadshavare, blivande adoptivförälder, den

med vilken en förälder är eller har varit gift eller har eller

har haft barn, om de varaktigt bor tillsammans. Vad gäller

tillfällig föräldrapenning likställs med förälder även den som

en förälder bor tillsammans med under äktenskapsliknande

förhållanden samt fosterföräldrar.

I motion Sf353 yrkande 14 begär Sigge Godin m.fl. ett

tillkännagivande om att alla föräldrar bör ha möjlighet att

överlåta rätten till tillfällig föräldrapenning.

Motionärerna påpekar att det i vissa fall kan vara svårt för

föräldrarna att ta ledigt från arbetet när ett barn är sjukt och

att det kan vara lättare att anlita någon annan närstående för

vård av barnet. En möjlighet att överlåta rätten till ersättning

bör dock kombineras med krav på läkarintyg från första dagen som

styrker barnets sjukdom.

Utskottet har senast i sitt betänkande 1989/90:SfU11 behandlat

frågan om möjlighet att överlåta rätten till tillfällig

föräldrapenning till annan person. I betänkandet redovisades

bl.a. riksförsäkringsverkets rapport (RFV anser 1989:2) Vissa

frågor inom den tillfälliga föräldrapenningen och en

kartläggning som socialstyrelsen gjort av ensamföräldrarnas

utnyttjande av de kommunala barnvårdarresurserna.

Av socialstyrelsens kartläggning framgår att

barnvårdarverksamheten minskat successivt i kommunerna under

1980-talet i takt med att föräldraförsäkringen byggts ut.

Riksförsäkringsverket anser i sin rapport att den enda

praktiska lösningen -- om man vill införa rätten till

överlåtelse av tillfällig föräldrapenning -- torde vara att låta

alla föräldrar få sådan rätt och att någon särskild prövning av

anknytningen mellan den närstående och föräldern inte bör komma

i fråga. Verket anför vidare att, om försäkringsreglerna ändras

så att ersättningsrätten kan överlåtas till vem som helst, en

förälder kan känna sig pressad att avstå från möjligheten att

själv stanna hemma hos sitt sjuka barn och att denna olägenhet

skulle vara mest besvärande för en ensamstående förälder. Om

rätten till tillfällig föräldrapenning skall kunna överlåtas

till annan person än förälder, innebär detta enligt

riksförsäkringsverket att kopplingen till familjen upphör och

att försäkringen genomgår en principiell förändring i riktning

mot en allmän barntillsynsförsäkring. En sådan förändring är

enligt verket tveksam. Verket erinrar om att, både när rätten

till föräldrapenning för tillfällig vård av barn infördes och

när den senare har utvidgats, statsmakterna med skärpa har

framhållit att dessa åtgärder inte fick innebära att kommunerna

minskade sin utbyggnad av barnvårdarverksamheten.

Föräldrapenningen fick inte tas som ett alternativ till en

utbyggnad av de kommunala barnomsorgsinsatserna.

Riksförsäkringsverket beräknade att en rätt att överlåta rätten

till tillfällig föräldrapenning skulle medföra en kostnadsökning

med 105--110 milj.kr. för ett år. En sådan rätt endast för

ensamstående föräldrar skulle ge en kostnadsökning med 75--80

milj.kr. Till detta kom enligt verket ett ökat resursbehov hos

försäkringskassorna med ca 25 resp. 20 årsarbetare.

Utskottet angav i betänkandet 1989/90:SfU11 att en möjlighet

att överlåta rätten till tillfällig föräldrapenning kunde

befaras medföra att kommunerna ytterligare minskade sin

utbyggnad av barnvårdarverksamheten och att socialförsäkringen

således fick ta över kommunernas ansvar. Farhågorna hade också

stärkts av socialstyrelsens kartläggning. En sådan möjlighet

kunde också anses innebära en principiell förändring av

föräldraförsäkringen i riktning mot en allmän

barntillsynsförsäkring, och rätten till tillfällig

föräldrapenning borde inte ses som ett alternativ till en

utbyggnad av de kommunala barnomsorgsinsatserna. Utskottet var

av de anförda skälen inte berett att tillstyrka en rätt att

överlåta tillfällig föräldrapenning, men utskottet utgick från

att frågan kom att övervägas i regeringskansliet i samband med

beredningen av riksförsäkringsverkets och socialstyrelsens

rapporter.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall

till motion Sf353 yrkande 14.

Sigge Godin m.fl. begär i motion Sf353 (yrkande 15) ett

tillkännagivande om att tillfällig föräldrapenning skall kunna

utnyttjas när ett daghem stängs eller när dagbarnvårdares eget

barn är sjukt. Motionärerna anför att det visserligen är

kommunens ansvar att se till att ersättare finns tillgänglig,

men i situationer där detta inte fungerar drabbar det ändå

småbarnsföräldrarna ekonomiskt. Ingbritt Irhammar och Gunnar

Björk begär i motion Sf202 en utredning om tillfällig

föräldrapenning då dagbarnvårdares egna barn blir sjuka och då

daghemmet är stängt på grund av sjukdom.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen och senast i

betänkandet 1989/90:SfU11 behandlat motioner med samma syfte som

de förevarande. Utskottet erinrade därvid om att rätten till

föräldrapenning för förälder som behöver avstå från

förvärvsarbete i samband med sjukdom hos ett barn eller barnets

ordinarie vårdare infördes den 1 januari 1977 och att med

ordinarie vårdare enligt förarbetena till lagändringen kan

förstås antingen hemarbetande förälder eller någon tredje

person, exempelvis dagbarnvårdare, barnpraktikant eller någon

nära släkting.

Utskottet erinrade vidare om att frågan om rätt till

tillfällig föräldrapenning för förälder som avstår från

förvärvsarbete för att vårda barn som på grund av sjukdom eller

smitta hos ordinarie vårdares barn inte kan vistas hos den

ordinarie vårdaren har tagits upp av

föräldraförsäkringsutredningen i dess betänkande (SOU

1982:36) Enklare föräldraförsäkring. Enligt utredningen torde en

utvidgning av bestämmelserna så att föräldrapenning skall kunna

utges på grund av sjukdom eller smitta hos ordinarie vårdares

barn komma att medföra en betydande utökning av försäkringen.

Utredningen framhöll att om dagmammans barn insjuknade skulle

detta, liksom vid ordinarie vårdares sjukdom, kunna medföra rätt

till föräldrapenning för flera barn samtidigt, som normalt

vårdades hos henne. Även om det kunde finnas skäl att ge rätt

till föräldrapenning i den nämnda situationen var utredningen

därför inte beredd att föreslå någon förändring på denna punkt

bl.a. med hänsyn till de kostnader för försäkringen som en sådan

ändring skulle kunna komma att medföra.

Vid behandlingen av frågan under 1989/90 års riksmöte

inhämtade socialförsäkringsutskottet yttrande från

socialutskottet. Socialutskottet betonade att det i första hand

måste eftersträvas att barnomsorgen hålls öppen på överenskomna

tider och att det är kommunerna som ansvarar för att ersättare

finns tillgängliga i de situationer som avsågs i motionerna.

Socialutskottet ansåg att de föräldrar som drabbas av

tillfälliga eller oförutsedda stängningar av barnomsorgen bör

hållas ekonomiskt skadeslösa, och utskottet ansåg därför att

frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst för föräldrar

som inte kan förvärvsarbeta på grund av tillfälliga stängningar

av barnomsorgen borde utredas.

Socialförsäkringsutskottet delade socialutskottets uppfattning

om betydelsen av att barnomsorgen hölls öppen på överenskomna

tider och om kommunens ansvar för att ersättare fanns

tillgängliga i de situationer som avsågs i motionerna.

Socialförsäkringsutskottet hade inte några invändningar mot ett

vidgat ekonomiskt ansvar för kommunerna vid utebliven

barnomsorg. Utskottet, som erinrade om att rätten till

tillfällig föräldrapenning vid sjukdom hos ordinarie vårdare

infördes vid en tidpunkt då det var vanligare än nu att den

ordinarie vårdaren var en hemarbetande förälder eller att vården

ändå skedde i barnets och föräldrarnas hem, ville däremot med

bestämdhet avvisa tanken på att ersättning skulle utges från

föräldraförsäkringen i de situationer som avsågs i motionerna.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan och

avstyrker bifall till motionerna Sf202 och Sf353 yrkande 15.

Villkoren för utnyttjande av kontaktdagar har föranlett

flera motionsyrkanden.

I motionerna Sf322 (yrkande 4) av Ulla Tillander m.fl. och

Sf233 (yrkande 1) av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik begärs

att uttaget av kontaktdagar i föräldraförsäkringen inte skall

begränsas till två dagar per barn och år utan att de totalt 16

kontaktdagarna skall kunna tas ut vid den tidpunkt som

föräldrarna själva bestämmer.

I motion Sf263 begär Rinaldo Karlsson ett tillkännagivande om

att en översyn bör göras för att pröva om ersättningen för

kontaktdagar kan förlängas till dess att barnet är 16 år.

Utskottet har tidigare och senast i betänkandet 1989/90:SfU11

avvisat motionsförslag om ett valfritt uttag av kontaktdagarna.

Utskottet har ansett att en jämn fördelning av dessa dagar ökar

möjligheterna för föräldrar, förskola och skola att upprätthålla

en god kontakt under en viktig period av barnets uppväxttid.

Utskottet har vidare erinrat om att möjligheten att ta ut

föräldrapenning i samband med barns födelse till dess barnet

fyllt åtta år eller den senare tidpunkt då barnet slutat första

skolåret har vidgat möjligheterna till ersättning i sådana

sammanhang, och utskottet har därvid förutsatt att

föräldrapenning skall kunna tas ut i samband med barnets

skolstart på samma sätt som tidigare gällde för särskild

föräldrapenning.

Vidare har utskottet senast i sitt betänkande 1988/89:SfU12 av

framför allt kostnadsskäl avvisat motionsförslag om införande av

ett större antal kontaktdagar. Utskottet har inte varit berett

att förorda att rätten att utnyttja kontaktdagar utsträcks till

att omfatta barn på högstadiet.

Utskottet vidhåller sin inställning i dessa frågor och

avstyrker bifall till motionerna Sf233 yrkande 1, Sf263 och

Sf322 yrkande 4.

Charlotte Cederschiöld påpekar i motion Sf239 att behovet för

föräldrar att se hur deras barn har det på dagarna är minst lika

stort inom den privata som inom den kommunala barnomsorgen, och

hon begär att riksdagen beslutar om rätt till tillfällig

föräldrapenning vid kontaktbesök i barnets dagliga vistelsemiljö

utom hemmet oavsett barnomsorgsform. Även Barbro Sandberg och

Kenth Skårvik begär i motion Sf233 (yrkande 2) beslut om att

kontaktdagarna skall kunna tas ut oavsett vem som

tillhandahåller barnomsorgen. I motion Sf322 (yrkande 3) begär

Ulla Tillander m.fl. ett tillkännagivande om att tillfällig

föräldrapenning skall utges för kontaktdagar även vid privat

barnomsorg.

Utskottet behandlade liknande yrkanden senast i sitt

betänkande 1989/90:SfU11. Utskottet var då inte berett att

förorda en utvidgning av rätten till kontaktdagar till besök i

förskoleverksamhet som inte faller inom samhällets barnomsorg.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till

motionerna Sf239, Sf233 yrkande2 och Sf322 yrkande 3.

Gunilla Andersson begär i motion Sf264 en översyn av gällande

regler för tillfällig föräldrapenning i syfte att komma till

rätta med problemet att kunna umgås som uppstår då ett barn

och en förälder efter en skilsmässa mellan föräldrarna bor på

olika håll.

Utskottet behandlade en liknande motion under föregående

riksmöte (se 1989/90:SfU11). Utskottet uttalade därvid

förståelse för det problem som togs upp i motionen men ansåg att

det knappast kunde lösas inom föräldraförsäkringen.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall

till motion Sf264.

Två motioner gäller 16-årsgränsen för rätt till tillfällig

föräldrapenning. Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf231

(yrkande 6) ett beslut om att tillfällig föräldrapenning skall

kunna utges även till föräldrar som på grund av barnets sjukdom

tillfälligt tvingas avstå från förvärvsarbete för att vårda

hemmaboende vuxet handikappat barn som studerar på högst

gymnasienivå. Gunhild Bolander begär i motion Sf216 ett

tillkännagivande om slopande av åldersgränsen för rätt till

tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt handikappat barn

som bor i föräldrahemmet.

Utskottet har vid tidigare behandling av frågan om tillfällig

föräldrapenning vid vård av vuxna handikappade barn (se senast

1989/90:SfU11) hänvisat till att ersättning från den allmänna

försäkringen till handikappade personer som är 16 år eller äldre

utges i form av handikappersättning och förtidspension. I

speciella situationer kan även ersättning för anhörigvård utges.

Utskottet har ansett att vårdbehovet för vuxna personer inte bör

lösas inom föräldraförsäkringens ram.

Utskottet finner inte heller nu skäl att frångå sin tidigare

uppfattning. Utskottet vill emellertid erinra om att 1989 års

handikapputredning (S 1988:03) har i uppdrag att kartlägga och

analysera de insatser för funktionshindrade som görs inom

socialtjänsten samt habiliteringen och rehabiliteringen.

Utgångspunkten för utredningsarbetet bör enligt direktiven vara

situationen för barn, ungdomar och vuxna med omfattande

funktionshinder samt de små och mindre kända handikappgrupperna.

Om utredningen finner att det föreligger brister i

socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens insatser

för dessa grupper, bör den lämna förslag som kan leda till

förbättringar inom områdena och som innebär att grupperna i

framtiden bör kunna tillförsäkras ett väl fungerande stöd.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf216 och Sf231 yrkande 6.

I motion Sf334 anför Marianne Jönsson och Marianne Andersson i

Vårgårda att det är angeläget att båda föräldrarna får möjlighet

att ta lika stor del i habiliteringen av ett barn med

handikapp. Olika handikapporganisationer erbjuder kurser för

familjer med handikappade barn och ungdomar. Hittills har det

inte funnits möjlighet till betald ledighet förutom

kontaktdagarna. Försäkringskassorna tillämpar dessutom

bestämmelserna om ersättning vid habiliteringsbesök och

föräldrautbildning olika. Motionärerna anser att vad sålunda

anförts bör ges regeringen till känna.

Utskottet konstaterade i sitt betänkande SfU 1987/88:6 att den

tillfälliga föräldrapenningen i flertalet fall kan användas när

en förälder tillsammans med sitt barn gör institutionsbesök

eller deltar i utbildning om barnets handikapp eller sjukdom.

Utbildning av föräldrarna sker ofta i samband med barnets

behandling. Utskottet konstaterade vidare att de s.k.

kontaktdagarna kan användas vid sådana institutionsbesök eller

för utbildning där barnet inte medföljer föräldern.

Kontaktdagarna är emellertid begränsade till att avse barn

mellan fyra och tolv år, och ersättning kan således inte utgå

till förälder till barn under fyra år som behöver göra

institutionsbesök eller delta i utbildning om inte barnet deltar

samtidigt. Behovet att utnyttja kontaktdagarna för

institutionsbesök eller för utbildning om barnets handikapp

begränsar förälderns möjlighet att utnyttja kontaktdagar för

besök i förskola, skola eller annan samhällets barnomsorg.

Utskottet anförde att det var angeläget att föräldrar till

handikappade och svårt sjuka barn kan få ersättning för sin

inkomstförlust när de måste avstå från förvärvsarbete för att

göra institutionsbesök eller för att inhämta kunskaper och

färdigheter för att barnet skall få en god omvårdnad även i de

fall barnet inte är närvarande. Med hänsyn härtill ansåg

utskottet att det fanns skäl att göra en översyn av gällande

bestämmelser om rätten till tillfällig föräldrapenning i angivet

syfte. Vad utskottet sålunda anförde gavs regeringen till känna.

Riksförsäkringsverket, som fick i uppdrag att göra den begärda

översynen, har redovisat uppdraget i rapporten (RFV anser

1989:2) Vissa frågor inom den tillfälliga föräldrapenningen.

I rapporten anges att tillfällig föräldrapenning kan betalas

ut när en förälder besöker t.ex. den psykiska barna- och

ungdomsvården, även om inte barnet är med vid besöket. Besöket

skall då vara föranlett av barnets sjukdom och efter kallelse

ingå som ett led i behandlingen av barnet. I övrigt kan

tillfällig föräldrapenning utges när en förälder tillsammans med

barnet besöker en institution (t.ex. habiliteringsklinik,

specialskola m.m.) eller på annat sätt medverkar i den

behandling av barnet som barnets sjukdom eller handikapp kräver.

Tillfällig föräldrapenning kan även betalas ut till förälder som

tillsammans med barnet besöker en institution eller deltar i

kurser som anordnas av sjukvårdshuvudman eller besöker en

specialskola för att lära sig vårda ett sjukt eller handikappat

barn. En förutsättning är att kursen huvudsakligen är inriktad

på utbildning och information om barnets sjukdom eller

handikapp. I rapporten anges att det inte är möjligt att räkna

upp de skolor eller kurser som en förälder tillsammans med

barnet kan besöka resp. delta i med rätt till föräldrapenning

utan det måste göras en individuell prövning i varje enskilt

fall. Enligt vad som anförs i rapporten ger dock de kurser som

anordnas av handikappförbund eller föräldraföreningar i regel

inte rätt till tillfällig föräldrapenning. Dessa kurser är

oftast en allmän föräldrautbildning utan direkt koppling till

ett enskilt barns sjukdom eller handikapp. I rapporten anges

vidare att när en förälder deltar i en kurs eller utbildning

utan att barnet är närvarande kan i dag endast de s.k.

kontaktdagarna användas. Ersättning för kontaktdagar kan alltid

betalas till båda föräldrarna för samma barn och tid. Den

tillfälliga föräldrapenningen i övrigt kan betalas till båda

föräldrarna när de följer med ett barn som lider av allvarlig

sjukdom till läkare. Även när båda föräldrarna som en del i

behandlingen av barnet behöver delta i ett läkarbesök eller i

någon av läkare ordinerad behandling, t.ex. sjukgymnastisk

behandling, kan ersättning betalas till båda föräldrarna för

samma barn och tid. Båda föräldrarna bör därigenom också

tillsammans kunna besöka läkare som en del i behandlingen av

barnet eller delta i en av läkare ordinerad behandling, även om

barnet inte är närvarande.

I rapporten redovisas vidare en enkät som

riksförsäkringsverket gjort hos de olika handikappförbunden. Av

enkäten framgår bl.a. att det i flera situationer är av stort

värde att föräldern kan delta i utbildning och olika former av

föräldrastöd utan att barnet är med.

Enligt riksförsäkringsverket skulle en utvidgning av

försäkringen, så att tillfällig föräldrapenning kan utges i

flera situationer utan att barnet är närvarande men fortfarande

med krav på att besöket eller utbildningen skall utgöra en del

av behandlingen av barnet, medföra ökade kostnader med ca 17

milj.kr. Denna kostnadsberäkning är dock mycket osäker.

Utskottet, som även i detta sammanhang vill erinra om det

pågående arbetet inom 1989 års handikapputredning, anser att

beredningen inom regeringskansliet av riksförsäkringsverkets

rapport bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till

motion Sf334.

I motion Sf224 begär Christer Skoog ett tillkännagivande om

att tillfällig föräldrapenning skall kunna utges i situationer

där föräldrarna bor i olika länder, men där båda föräldrarna

har rätt till umgänge med sitt gemensamma barn. Den förälder som

för tillfället har umgängesrätten bör också ha rätt till

ersättning för att vara hemma och vårda barnet om barnet råkar

bli sjukt.

Enligt 4 kap. 1 § lagen om allmän försäkring utges

föräldrapenningförmåner för vård av barn endast om barnet är

bosatt i Sverige. Detta innebär dock inte att vården måste ske

här i landet men tillfällig föräldrapenning kan utges till den

som vistas utomlands endast under vissa angivna förutsättningar.

Genom konventioner kan undantag göras från reglerna i lagen om

allmän försäkring. Vad gäller den nordiska konventionen om

social trygghet är huvudregeln att den som bor i ett nordiskt

land har rätt till föräldrapenningförmåner eller motsvarande i

bosättningslandet. Den som är bosatt i ett annat nordiskt land

och arbetar som anställd i Sverige har dock rätt till

föräldrapenningförmåner i Sverige för barn som är bosatt i samma

land som föräldern.

Riksförsäkringsverket har i juni 1990 till regeringen

redovisat ett uppdrag att utreda behovet av

författningsändringar inom den allmänna försäkringen och

anslutande förmånssystem inför en eventuell utvidgning av den

skyddade personkretsen i enlighet med EG-lagstiftningens

principer. I riksförsäkringsverkets rapport föreslås en

lagändring, varigenom föräldrapenning skall kunna utges för barn

som vistas i Sverige tillsammans med en förälder som utan att

vara bosatt här utför förvärvsarbete här som anställd.

Utskottet finner inte skäl att nu föreslå någon ändring av

bestämmelsen i lagen om allmän försäkring om att också barnet

skall vara bosatt i Sverige. Utskottet förutsätter att behovet

av ett utökat försäkringsskydd i situationer liknande den

motionären tar upp övervägs i samband med

socialförsäkringskonventioner med det andra landet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf224.

Försäkringsförmåner i samband med utlandsarbete

Den allmänna försäkringen består av sjukförsäkring

(sjukvårdsersättning, sjukpenning och föräldrapenning),

folkpensionering och försäkring för tilläggspension. I lagen om

allmän försäkring anges vilka som är försäkrade. För rätt till

de olika förmånerna skall i vissa fall även andra villkor vara

uppfyllda.

Försäkrade enligt den allmänna försäkringen är dels svenska

medborgare, dels andra personer som är bosatta i riket. En

försäkrad som lämnar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt

i riket och således försäkrad, om utlandsvistelsen är avsedd att

vara längst ett år. Den som av en statlig arbetsgivare sänds

till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning anses

bosatt i riket under hela utsändningstiden. Detta gäller även

medföljande make samt barn som inte fyllt 18 år. Med make

likställs den som utan att vara gift med den utsände lever

tillsammans med denne, om de tidigare har varit gifta eller

gemensamt har eller har haft barn. De som är arvodesanställda av

SIDA för arbete inom det svenska biståndet i ett annat land,

eller deras medföljande familjemedlemmar, skall dock inte anses

bosatta i Sverige. Utöver dessa grupper kan ytterligare personer

vara försäkrade för tilläggspension.

Endast den som är bosatt i Sverige eller skall anses bosatt

här har enligt lagen om allmän försäkring rätt till

sjukförsäkringsförmåner. Härutöver har uppställts vissa

ytterligare villkor. Bl.a. gäller att ersättning i huvudsak inte

lämnas för sjukvård utom riket. Vidare utges sjukpenning till

den som vistas utomlands endast då den försäkrade insjuknar

medan han utför arbete som ett led i en här i riket bedriven

verksamhet eller som sjöman anställd på svenskt handelsfartyg

eller under sjukdom eller under rehabilitering reser till

utlandet med försäkringskassans medgivande. Den begränsning som

gäller för rätten att få sjukpenning under utlandsvistelse

gäller i motsvarande mån även för den tillfälliga

föräldrapenningen. Härtill kommer att föräldrapenningförmåner

utges för vård av barn endast om också barnet är bosatt i

Sverige. Vid bosättning utom riket har en svensk medborgare rätt

till folkpension men i regel endast i förhållande till det antal

år för vilka han tillgodoräknats pensionspoäng här. Också allmän

tilläggspension kan uppbäras av person bosatt utomlands. Även

andra socialförsäkringsförmåner kan vara knutna till var en

person är bosatt eller vistas.

Den som återvänder till Sverige efter att ha varit bosatt

utomlands får i princip rätt till de olika förmånerna direkt

efter bosättningen här. För rätt till sjukpenning krävs dock

bl.a. att den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst uppgår

till minst 6000 kr. Som inkomst beaktas därvid inkomst som en

försäkrad kan antas komma att tills vidare åtnjuta av eget

arbete under minst sex månader i följd eller av eget årligen

återkommande arbete. Vidare gäller att föräldrapenning endast

utges om föräldern har varit inskriven hos allmän

försäkringskassa under minst 180 dagar i följd närmast före den

dag för vilken föräldrapenningen skall utbetalas. För att

föräldern skall kunna få föräldrapenning med anledning av ett

barns födelse med belopp på sjukpenningnivå även för de första

180 dagarna krävs att föräldern under minst 240 dagar i följd

före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför har

varit försäkrad för en sjukpenning över garantinivån. För den

som beviljas förtidspension kan pensionens storlek bli beroende

av hur länge vederbörande varit utomlands när s.k.

antagandepoäng skall beräknas. Sådan poäng kan nämligen inte

beräknas för den som de närmaste fyra åren före pensionsfallet

inte tillgodoräknats ATP-poäng för minst två år. Pensionspoäng

beräknas inte heller för de år då en person skall anses ha varit

bosatt utomlands.

Genom konventioner kan avvikelser göras från nämnda

bestämmelser. I konventioner kan bestämmelser finnas om att

personer som arbetar i ett annat land fortfarande skall anses

bosatta i Sverige och således omfattas av den svenska

socialförsäkringen. I konventioner kan även finnas bestämmelser

om att vid beräkning av olika kvalifikationstider skall för

den som återvänder till Sverige kunna beaktas även tid som

fullgjorts i det andra landet. I vissa fall kan inkomsten i det

andra landet beaktas.

Ragnhild Pohanka m.fl. anför i motion Sf301 att stora grupper

biståndsarbetare ofta har låg lön och dåliga sociala förmåner.

På grund av klimat- och arbetsförhållanden har de ofta större

behov av sjukvård i utlandet än de skulle ha haft i hemlandet.

De är också i en ålder då de bildar familj. Sverige bör ge dem

den bastrygghet de behöver för att fortsätta sitt arbete.

Motionärerna begär i yrkande 1 att detta ges regeringen till

känna. I yrkande 2 begärs att den av riksdagen tidigare begärda

kartläggningen av biståndsarbetarnas behov av sociala förmåner

skall göras. I motion Sf321 yrkande 3 begär Claes Roxbergh m.fl.

ett tillkännagivande om att även biståndsarbetare skall ha rätt

till föräldraförsäkring.

Riksförsäkringsverket har i en promemoria den 7 juni 1989 till

regeringen redovisat en kartläggning av socialförsäkringsskyddet

för personer som tidigare varit försäkrade enligt lagen om

allmän försäkring och som återvänder till Sverige efter arbete

utomlands. I promemorian anges att antalet utlandssvenskar har

uppskattats till högst 100000 personer. Antalet svenska

pensionärer bosatta utomlands beräknades för några år sedan

uppgå till 50000 personer. De svenskar som arbetar utomlands

arbetar för svenska eller utländska företag, inom

utrikesförvaltningen, i svenska skolor och för FN. Antalet

volontärer som arbetar för biståndsorganisationer med

SIDA-bidrag beräknas årligen uppgå till 700--750 personer.

Kontraktstiderna för dessa är vanligtvis två--tre år, ibland med

förlängning. Utöver dessa volontärer finns ca 1800 missionärer

vilkas verksamhet helt finansieras av olika

frikyrkoförsamlingar, enskilda personer eller stiftelser. Totalt

beräknas ca 500 personer från de båda sistnämnda grupperna

årligen återvända till Sverige. Ett visst antal av dem som

återvänder till Sverige är utländska medborgare.

Riksförsäkringsverket anger att dagens biståndsarbetare är i

genomsnitt 35 år och välutbildad. Oftast har han familjen med

sig och bägge makarna är engagerade i biståndsarbetet.

I promemorian anger riksförsäkringsverket att den som arbetat

utomlands i vart fall inom rimlig tid efter återkomsten till

Sverige i regel har fått nytt arbete. När det gäller rätten till

sjukpenning och beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst

efter återkomsten till Sverige kan sådan inkomst i vissa

situationer av arbetslöshet eller sjukdom inte fastställas.

Enligt riksförsäkringsverket tycks dock bestämmelserna i

praktiken inte ha vållat några större problem. Inte heller har

utlandsvistelsen haft någon direkt betydelse för rätten till

förtidspension. Däremot kan ålderspensionens storlek påverkas

för den som vistats utomlands många år utan att tjäna in

ATP-poäng. Många svenska arbetsgivare brukar dock teckna s.k.

ATP-förbindelse eller privata försäkringar för den utsända

personalen. Riksförsäkringsverket erinrar om att en del

utlandsarbetande personer kan komma att omfattas av

arbetslandets försäkring och där tjäna in en framtida

pensionsrätt. För övriga jämte medföljande makar kan dock

utlandsvistelsen innebära en ekonomisk förlust i framtiden

och detta gäller även biståndsarbetare. Riksförsäkringsverket

anger att det ur rättvisesynpunkt inte torde vara gångbart att

när det gäller pensionsförmåner ha särskilda regler i lagen om

allmän försäkring för dem som arbetar utomlands. Det största

problemet tycks däremot vara rätten till föräldrapenning vid

återkomsten till Sverige. Riksförsäkringsverket påpekar

emellertid att de olika kvalifikationsreglerna inom

föräldraförsäkringen även gäller för försäkrade som är bosatta i

Sverige och alltså innebär att försäkringsförmånerna helt

medvetet har gjorts beroende av bosättnings- och

inkomstsituationen vissa tider före barnets födelse samt att

detta begränsar möjligheterna att genom ändringar i lagen om

allmän försäkring införa särskilda regler för volontärers och

likartade gruppers försäkringsskydd vid deras återkomst till

Sverige.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om biståndsarbetares

sociala skydd vid hemvändandet och senast i sitt betänkande

1989/90:SfU11, varvid det dock främst gällde rätten till

föräldrapenning. Utskottet framhöll att de volontärer som avsågs

i motionen ofta utför ett utomordentligt värdefullt arbete under

svåra förhållanden, och frågan om deras möjlighet till

ekonomiskt stöd vid föräldraskap borde uppmärksammas. Utskottet

noterade emellertid att, såsom riksförsäkringsverket anfört i

den ovan redovisade rapporten, de olika kvalifikationsreglerna

inom föräldraförsäkringen gällde även för försäkrade som var

bosatta i Sverige. Utskottet ansåg att möjligheterna att genom

ändring i lagen om allmän försäkring lösa det problem som avsågs

i motionen därför syntes begränsade. Utskottet förutsatte dock

att regeringen i samband med beredningen av

riksförsäkringsverkets promemoria noga övervägde vilka

möjligheter som fanns att lösa problemet.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Förevarande motioner

tar emellertid även sikte på socialförsäkringsförmånerna för

biståndsarbetare under utlandsvistelsen. Som ovan framgår kan

den som arbetar i ett annat land, och som inte kan anses bosatt

i Sverige enligt de angivna bestämmelserna eller enligt

konventioner, inte uppbära sjuk- eller föräldrapenning under

utlandsvistelsen. Han har heller inte rätt till

sjukvårdsförmåner i utlandet. Utskottet finner inte skäl att

föreslå någon ändring i dessa regler. Utskottet vill emellertid

erinra om att ändringar av den skyddade personkretsen enligt den

allmänna försäkringen övervägs inom regeringskansliet i samband

med frågan om en anpassning till EG-lagstiftningens principer.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf301 yrkande 1 och Sf321 yrkande3. Yrkande 2 i motion Sf301

får däremot anses tillgodosett genom den promemoria

riksförsäkringsverket lämnat till regeringen i juni 1989.

Medelsanvisning

Regeringen har till anslaget C 2. Bidrag till

föräldraförsäkringen föreslagit ett förslagsanslag på

2550000000 kr.

I motion Sf327 yrkande2 begär Lars Werner m.fl. till följd

av den i samma motion föreslagna utbyggnaden av

föräldraförsäkringen att under anslaget anvisas ytterligare 97,5

milj.kr. Vidare begär Margó Ingvardsson m.fl. i motion Sf328

yrkande 3 till följd av den i samma motion föreslagna höjningen

av kompensationsnivån för tillfällig föräldrapenning att under

anslaget anvisas ytterligare 60 milj.kr.

Utskottet har ovan avstyrkt motionsyrkanden om såväl utbyggnad

av föräldraförsäkringen som en höjning av kompensationsnivån för

den tillfälliga föräldrapenningen. Till följd härav avstyrker

utskottet även bifall till de i motionerna Sf327 yrkande 2 och

Sf328 yrkande 3 framställda anslagsyrkandena och tillstyrker

regeringens förslag till medelsanvisning.

Vårdbidrag för handikappade barn

Allmänt om vårdbidrag

Vårdbidrag utges till förälder som vårdar barn under 16 års

ålder som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom

eller handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller

handikappet skall beaktas. Vårdbidraget utges med belopp

motsvarande hel, halv eller fjärdedels förtidspension till

ensamstående jämte pensionstillskott (200, 100 resp. 50 % av

basbeloppet). Vårdbidraget är skattepliktig och

pensionsgrundande inkomst för föräldern. Av vårdbidraget kan

dock en viss del bestämmas som ersättning för merkostnader.

Merkostnadsersättningen är skattefri, och denna ersättning

grundar inte någon rätt till pension. Merkostnadsersättningen

har fyra nivåer (18, 36, 53 resp. 69% av basbeloppet). Vårdar

föräldern flera handikappade barn som inte fyllt 16 år grundas

bedömningen av rätten till vårdbidrag på det sammanlagda behovet

av tillsyn och vård samt merkostnadernas omfattning.

Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf231 yrkande 1 beslut

om nya beräkningsgrunder för vårdbidraget. Motionärerna

anser att bidraget skall höjas och utges med 2,5 basbelopp vid

hel förmån. De motiverar förslaget med att vården av ett

handikappat barn hemma ställer stora krav på en familj och att

en av föräldrarna ofta måste avbryta ett förvärvsarbete, vilket

leder till en svår ekonomisk situation.

I motion Sf286 anför Eva Johansson m.fl. att trots vissa

förstärkningar av det ekonomiska stödet till föräldrar med

handikappade barn behövs en fortsatt utveckling när det gäller

ekonomiska stödinsatser och socialt/medicinskt stöd. Föräldrar

med gravt handikappade barn skall av ekonomiska skäl inte

hindras att ge barnen den omvårdnad de behöver. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om att ersättningsreglerna därför

måste ses över.

Utskottet behandlade ett motionsyrkande om en höjning av

vårdbidraget till 2,5 basbelopp under föregående riksmöte i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU9. Utskottet

hänvisade därvid till att anhörigvårdskommittén i sitt

betänkande (Ds S 1981:16) tagit upp frågan om vårdbidraget även

fortsättningsvis skulle vara anpassat till nivån på

förtidspension inom folkpensioneringen eller om vårdbidraget

skulle basbeloppsanknytas till en viss nivå. Kommittén fann att

en anknytning till förtidspensionen hade haft stora fördelar

genom att förbättringar av förtidspensionen utöver

basbeloppsuppräkningar även slagit igenom på vårdbidraget, och

kommittén föreslog ingen ändring av konstruktionen i detta

hänseende. -- Utskottet fann för sin del inte heller anledning

att beloppsmässigt skilja vårdbidraget från förtidspension och

avstyrkte bifall till motionen.

Utskottet, som även här vill erinra om det pågående arbetet

inom 1989 års handikapputredning, vidhåller sin tidigare

uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf231 yrkande 1.

Något tillkännagivande med anledning av motion Sf286 är enligt

utskottets mening inte påkallat.

I motion Sf332 anför Sinikka Bohlin och Marianne Andersson i

Gislaved att föräldrarna kan befinna sig i en krisartad

situation när barnet drabbas av en svår sjukdom. De kan därför

uppleva svårigheter med att bl.a. fylla i en ansökan om

vårdbidrag. Enligt motionärerna borde därför vissa regler och

blanketter förenklas och en läkare ha huvudansvaret för ansökan,

och de begär ett tillkännagivande härom.

En förälder som vill ha vårdbidrag skall ansöka härom hos

försäkringskassan och ansökan skall kompletteras med ett

läkarutlåtande. Utskottet finner det inte rimligt att en läkare

skall ha huvudansvaret för ifyllandet av denna ansökan.

Utskottet utgår emellertid från att riksförsäkringsverket och

försäkringskassorna löpande överväger möjligheterna att förenkla

olika blanketter och i övrigt lämnar förslag till

regelförenklingar. Något uttalande från riksdagens sida med

anledning av motion Sf332 bör därför inte göras.

Föräldrabegreppet

Vårdbidrag utges till förälder. I vårdbidragets

föräldrabegrepp innefattas, förutom biologiska föräldrar och

adoptivföräldrar, även den med vilken förälder är eller varit

gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande

sammanbor. Med förälder likställs även den som med

socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för

vård och fostran i syfte att adoptera det. Om föräldrarna lever

åtskilda kan utbetalningen av vårdbidraget göras med hälften

till envar av dem om båda tar del i vården om barnet.

I motion Sf236 anför Björn Samuelson och Margó Ingvardsson att

föräldrar fritt kan välja vem av dem som skall få vårdbidraget.

Vårdbidraget kan även utges till en part i ett äktenskap som

inte är biologisk förälder till barnet. Motionärerna anser att

samma valfrihet borde gälla även om de sammanboende inte är

gifta, och de begär ett tillkännagivande härom.

I motion Sf318 anför Marianne Jönsson och Kersti Johansson att

det finns situationer då båda föräldrarna saknas eller är ur

stånd att ta hand om sitt handikappade barn. För barnets bästa

borde vårdbidrag i dessa situationer kunna utges till någon

annan lämplig person i barnets omgivning som är villig att ha

vårdnaden om barnet. Motionärerna begär förslag till lagändring

i detta syfte.

Utskottet har under hösten 1990 behandlat en motion om att den

som sammanbor med föräldern men inte är gift med denne skall

kunna få uppbära vårdbidraget (se 1990/91:SfU1). Utskottet

inhämtade yttrande över motionen från riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket anförde att vid bedömning av rätten till

vårdbidrag utgår man från barnets vård- och tillsynsbehov och

inte från vem som faktiskt vårdar barnet. Vårdbidrag kunde

således utges även i de fall motionärerna tog upp men beviljades

då föräldern. Verket anförde vidare att det föräldrabegrepp som

gäller inom vårdbidraget i princip är detsamma inom hela

socialförsäkrings- och skattelagstiftningen. Det måste därför

enligt riksförsäkringsverket finnas mycket starka skäl för att

bryta ut vårdbidraget ur detta komplex. En utvidgning skulle

också kunna tas till intäkt för att samtliga personer, som bor

tillsammans med föräldern och barnet, borde kunna uppbära

vårdbidrag för barnet. Verket angav vidare att beträffande

tillfällig föräldrapenning gällde att den som bor tillsammans

med en förälder under äktenskapsliknande förhållanden likställs

med förälder. Som skäl härför hade anförts att den tillfälliga

föräldrapenningen är en tidsbegränsad förmån som avser

inkomstförlust vid vård av barn i akuta situationer. En utökning

av kretsen för vårdbidraget skulle enligt riksförsäkringsverket

leda till krav att ytterligare grupper borde vara

ersättningsberättigade. Riksförsäkringsverket ansåg därför att

det inte fanns tillräckliga skäl att frångå det föräldrabegrepp

som för närvarande gäller beträffande vårdbidraget.

Utskottet vill erinra om att de personer som omfattas av

föräldrabegreppet inom vårdbidraget också har rätt till

föräldrapenningförmåner. Rätt till föräldrapenning tillkommer

också rättslig vårdnadshavare som inte är förälder och som har

vård om barnet. Fr.o.m. den 1 januari 1989 kan tillfällig

föräldrapenning dessutom utges till den som en förälder bor

tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden utan att

vara eller ha varit gift med föräldern eller ha eller ha haft

barn med denne (prop. 1984/85:78, SfU 12, rskr. 125). Härutöver

kan tillfällig föräldrapenning utges till den som utan

adoptionssyfte har tagit emot ett barn för stadigvarande vård

och fostran i sitt hem. Utskottet vill även erinra om att

förälder som under större delen av ett år har vårdat barn som

inte har fyllt tre år enligt vad som sägs i 11 kap. 6 a § lagen

om allmän försäkring har rätt att tillgodoräkna det året som ett

s.k. vårdår, dvs. år som jämställs med år för vilket

pensionspoäng tillgodoräknats. Med förälder likställs även i

detta hänseende den med vilken en förälder är eller har varit

gift eller har eller har haft barn, om de varaktigt bor

tillsammans, däremot inte annan sammanboende. Vårdår kan

tillgodoräknas också den som vårdat fosterbarn. Utskottet

vill slutligen erinra om att förälder har rätt att vara ledig

från sin anställning enligt lagen (1978:410) om rätt till

ledighet för vård av barn, m.m. Med förälder likställs härvid

rättslig vårdnadshavare som har vård om ett barn, den som tagit

emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i sitt hem och

den som stadigvarande sammanbor med förälder och som är eller

har varit gift med eller har eller har haft barn med föräldern.

Rätten till ledighet gäller hel ledighet till dess barnet har

uppnått ett och ett halvt års ålder resp. förkortning av

arbetstiden till tre fjärdedelar av normal arbetstid till dess

barnet har uppnått åtta års ålder eller till den senare tidpunkt

då barnet har avslutat det första skolåret. Härutöver har

arbetstagare rätt till ledighet i motsvarande mån som denne

uppbär föräldrapenningförmån.

Utskottet har förståelse för att det av skatte- och

pensionsskäl kan vara av intresse att vårdbidrag skall kunna

tillerkännas den som utan äktenskap eller gemensamma barn

sammanbor med en förälder. Utskottet konstaterar vad gäller

olika socialförsäkringsförmåner att den som sammanbor med en

förälder under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara

eller ha varit gift med föräldern eller ha eller ha haft barn

med denne för närvarande endast har möjlighet att uppbära

tillfällig föräldrapenning för barnet. Vid införandet av denna

rätt angavs i propositionen 1984/85:78 att den tillfälliga

föräldrapenningen är en tidsbegränsad förmån som är avsedd att

täcka behovet av ersättning för inkomstförlust vid vård av barn

i akuta situationer. Vidare angavs att i familjer där man och

kvinna stadigvarande lever samman och gemensamt vårdar den enes

barn det får anses naturligt att de även hjälps åt med tillsynen

av barnet om detta blir sjukt. Det bör vara en fördel även för

barnet om tillsynsfrågan kan lösas på detta sätt.

Departementschefen var däremot inte beredd att låta samboende få

rätt att uppbära övriga föräldrapenningförmåner, som ju avser

planerad föräldraledighet. Dessa förmåner bör förbehållas

föräldrarna. Utskottet anser, i likhet med vad som anfördes i

betänkandet 1990/91:SfU1, att det för närvarande inte finns

tillräckligt starka skäl för att vårdbidrag som är avsett för

mer varaktiga vårdsituationer även skall kunna utges till

sammanboende med förälder utan att äktenskap eller gemensamma

barn föreligger. Utskottet noterar härvid att vårdbidrag kommer

att kunna utges även i det fall motionärerna i motion Sf236

åberopar men då tillerkännas föräldern.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf236.

Vad gäller ersättning till annan person som vårdar ett

handikappat eller sjukt barn anser utskottet att sådan

ersättning i första hand bör utges av kommun eller landsting.

Utskottet vill här åter erinra om den översyn som görs av 1989

års handikapputredning, och utskottet avstyrker bifall även till

motion Sf318.

Merkostnadsdelen

Vid bedömningen av rätt till vårdbidrag skall förutom barnets

vård- och tillsynsbehov även beaktas sådana merkostnader som

uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp. Av

vårdbidraget kan vidare en viss angiven del bestämmas som

ersättning för merkostnader. Denna ersättning bestäms till

följande procent av basbeloppet:

18 % om merkostnaderna uppgår till 18 men inte 36 % av

basbeloppet;

36 % om merkostnaderna uppgår till 36 men inte 53 %;

53 % om merkostnaderna uppgår till 53 men inte 69 %;

69 % om merkostnaderna uppgår till 69 % eller däröver.

I motion Sf231 yrkande 3 begär Bengt Westerberg m.fl. att

regeringen skall lägga fram förslag till ett system där

merkostnadsdelen skiljs ut från vårdbidraget och utges utöver

vårdbidraget enligt liknande principer som

handikappersättningen. Vårdbidraget bör därför i sin helhet

utgöra skattepliktig inkomst och vara pensionsgrundande.

Marianne Jönsson m.fl. anför i motion Sf298 yrkande 1 att

beräkningarna av merkostnaderna är mycket resurskrävande och

leder till orättvisor. Motionärerna anser därför att en översyn

av vårdbidragsreglerna behöver göras, och de begär ett

tillkännagivande härom.

I motion Sf201 hänvisar även Ingbritt Irhammar och Marianne

Jönsson till det tidsödande arbetet för försäkringskassorna att

beräkna merkostnadsdelen av vårdbidraget. Eftersom alla

föräldrar har ökade kostnader på grund av barnets handikapp

anser motionärerna att hälften av vårdbidraget alltid borde vara

skattefritt. De begär att detta ges regeringen till känna.

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:SfU1 en motion

om behovet av att merkostnadsdelen av vårdbidrag får bedömas

efter schablonmässiga normer. Utskottet inhämtade yttrande över

motionen från riksförsäkringsverket och

Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket framhöll i sitt yttrande att en

förutsättning för att en del av vårdbidraget skall vara

skattefri är att merkostnadsdelen nära ansluter till de faktiska

merkostnaderna för det handikappade barnet. Med nuvarande

regelkonstruktion skall bedömningen av rätten till vårdbidrag

grundas på det sammanlagda behovet av tillsyn och vård samt

merkostnadernas omfattning. Med hänsyn härtill och då

merkostnaderna inom samma sjukdomsgrupp varierar kraftigt är det

nödvändigt att göra en individuell bedömning inte bara vad avser

förälderns merarbete på grund av barnets sjukdom eller handikapp

utan också avseende merkostnadernas storlek.

Riksförsäkringsverket uppgav att verket skulle göra en mera

djupgående utvärdering av försäkringskassornas tillämpning av

vårdbidragsreglerna och merkostnadsbedömningarna. Om det visade

sig att stora svårigheter kvarstod att rättvist tillämpa

reglerna, skulle riksförsäkringsverket pröva frågan om

erforderliga regelförändringar.

Försäkringskasseförbundet anförde att en bedömning efter

schablonmässiga normer skulle innebära en avsevärd förenkling

men enligt förbundets mening var det -- främst från

rättvisesynpunkt -- inte en tillfredsställande lösning på de

svårigheter som kunde finnas. Förbundet ansåg i stället att

ytterligare insatser kunde göras på utbildningsområdet för att

förbättra och underlätta handläggningen av och besluten i dessa

ärenden.

Utskottet erinrade i betänkandet 1990/91:SfU1 om att

möjligheten att fastställa en särskild merkostnadsdel infördes

den 1 januari 1983. Departementschefen anförde därvid i

proposition 1981/82:216 bl.a. att en skattefri

merkostnadsersättning som en del av vårdbidraget måste beräknas

individuellt för att det avsedda syftet med skattefrihet skulle

kunna tillgodoses. En generell skattefri merkostnadsdel lika för

alla skulle inte ge någon anpassning av förmånen till familjens

kostnader till följd av handikappet. Departementschefen delade

den åsikt som framförts av riksskatteverket, att en

förutsättning för skattefriheten var att kostnadsersättningen så

nära som möjligt anslöt till den faktiska situationen och de

verkliga merutgifter familjen kunde antas få för vården av det

handikappade barnet.

Utskottet anförde vidare i betänkandet 1990/91:SfU1 att

hanteringen av vårdbidragsärendena tycktes vara tidskrävande och

innefatta svåra bedömningar för försäkringskassorna. Utskottet

ansåg det därför lämpligt att riksförsäkringsverket gjorde en

fördjupad utvärdering av försäkringskassornas tillämpning av

vårdbidragsärenden. Frågan om beräkningen av merkostnadsdelen

borde schabloniseras eller kunde underlättas på annat sätt borde

därför anstå i avvaktan på denna utvärdering. Utskottet angav

att vårdbidragsreglerna även kunde komma att beröras av 1989 års

handikapputredning. Utredningen har i betänkandet (SOU 1990:19)

Handikapp och välfärd? -- En lägesrapport (s. 336) bl.a. angivit

att utredningen i det fortsatta arbetet även bör överväga hur

ATP-systemet fungerar för föräldrar som vårdar svårt

handikappade barn.

Utskottet vill nu också erinra om att en utredning har

tillsatts (dir. 1990:3) med uppgift att överväga och lämna

förslag till de förändringar i förmånssystemet inom

socialförsäkringen som är påkallade för att uppnå bättre

rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har betydande

kostnader för sjukdom och handikapp.

Utskottet anser att resultatet av det utredningsarbete som

pågår bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till

motionerna Sf201 och Sf298 yrkande 1. Av främst kostnadsskäl är

utskottet inte berett förorda att merkostnadsdelen skall utges

utöver vårdbidraget, och motion Sf231 yrkande 3 bör därför

avslås.

Medelsanvisning

Regeringen har till anslaget C 3. Vårdbidrag för handikappade

barn föreslagit ett förslagsanslag på 870000000 kr.

I motion Sf231 yrkande2 begär Bengt Westerberg m.fl. till

följd av den i samma motion föreslagna höjningen av vårdbidraget

att under anslaget anvisas ytterligare 212 milj.kr.

Utskottet har ovan avstyrkt motionärernas yrkande om en

höjning av vårdbidraget. Till följd härav avstyrker utskottet

även bifall till det i motion Sf231 yrkande 2 framställda

anslagsyrkandet och tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning.

IV Pensioner m.m.

Under avsnittet Pensioner m.m. behandlas de i proposition

1990/91:100, bilaga 7 (socialdepartementet), under litt. C.

Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. upptagna anslaget C 5.

Barnpensioner samt under litt. D. Försäkring vid sjukdom,

handikapp och ålderdom upptagna anslagen D 2. Förtidspensioner,

D 3. Handikappersättningar, D6. Ålderspensioner, D 7. Särskilt

pensionstillägg, D 8. Bidrag till kommunala bostadstillägg till

folkpension och D 9. Efterlevandepensioner till vuxna. Vidare

behandlas ett antal under den allmänna motionstiden väckta

motioner med anknytning till anslagen och sex motioner som

väckts med anledning av proposition 1990/91:119. Dessutom

behandlas en motion rörande delpensionsförsäkringen.

Allmänt om pensioner

Folkpension utges i form av ålderspension, förtidspension

eller familjepension. Som särskild folkpensionsförmån finns även

handikappersättning, vårdbidrag, pensionstillskott,

hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Folkpensionerna

finansieras över budgeten genom en socialavgift,

folkpensionsavgiften, och genom skatter.

Utöver folkpensionens generella grundskydd ger den allmänna

tilläggspensioneringen (ATP) ett pensionsskydd som är relaterat

till den försäkrades tidigare förvärvsinkomst. ATP finansieras

helt genom socialavgifter.

Enligt nya bestämmelser för efterlevandepensionering, som har

trätt i kraft den 1 januari 1990 (prop. 1987/88:171, SfU 29,

rskr. 401), har den nuvarande änkepensionen ersatts med

omställningspension och särskild efterlevandepension som utgår

enligt samma regler för män och kvinnor. De nya reglerna är

försedda med omfattande övergångsbestämmelser.

Bestämmelserna om folkpensionsförmånerna finns i lagen

(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1962:392) om

hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension samt

lagen (1969:205) om pensionstillskott.

Pensionerna liksom en del andra sociala förmåner är knutna

till basbeloppet inom den allmänna försäkringen.

En parlamentariskt tillsatt kommitté, pensionsberedningen, som

haft i uppdrag att göra en översyn av pensionssystemet har

nyligen avslutat sitt arbete och lagt fram huvudbetänkandet (SOU

1990:76) Allmän Pension. Pensionsberedningen har

tidigare avgivit delbetänkandena (SOU 1986:47) Deltidspension,

(SOU 1987:55) Efterlevandepension, (SOU 1989:58)

Undantagandepensionärernas ekonomi och (SOU 1989:101)

Förtidspension och rörlig pensionsålder. Beredningen har

dessutom utgivit expertrapporten (SOU 1988:57) Pensionssystemets

stabilitet.

Basbeloppet inom den allmänna försäkringen

Basbeloppet, som fastställs av regeringen för varje år, utgör

29 700 kr. multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som anger

förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober året före

det som basbeloppet avser och prisläget i oktober 1989. Fr.o.m.

år 1991 fastställs basbeloppet med bortseende från den särskilda

prisutveckling som följer av vissa åtgärder som vidtas för att

finansiera sänkningen av den statliga inkomstskatten under åren

1990 och 1991 (prop. 1989/90:52, SfU 8, rskr. 100). De

prisförändringar som inte skall beaktas vid bestämmande av

basbeloppet är de som följer av ändringar av den statliga

fastighetsskatten, av indirekta skatter och av räntebidrag inom

bostadsbidragssystemet.

I motion Sf270 av Sten Svensson m.fl. begärs i yrkande 2 en

utredning om okorrigerade basbeloppsindex så att basbeloppet

räknas upp med fulla prisförändringar. Skulle pensionärer eller

andra inte få full kompensation för förändringarna bör detta

enligt motionärerna redovisas öppet, t.ex. genom att ange att

pensionen endast räknas på en mindre procentandel av fullt

basbelopp. I motion Sf260 av Ragnhild Pohanka m.fl. begärs i

yrkande 1 att riksdagen beslutar att återgå till det gamla

sättet att beräkna basbeloppet.

Utskottet erinrade senast i betänkande 1989/90:SfU20 att den

ändrade basbeloppsberäkningen fick ses mot bakgrund av de

förslag som lades fram i proposition 1989/90:50, genom vilka

sänkta inkomstskatter i betydande utsträckning finansieras genom

ökade indirekta skatter. Vid frånvaro av särskilda åtgärder

skulle enligt propositionen en betydande del av de skattskyldiga

få automatisk kompensation för denna finansiering. Höjda

indirekta skatter höjer nämligen konsumentprisindex och därmed

basbeloppet, vilket i sin tur höjer basbeloppsanknutna förmåner

såsom pensioner. En sådan automatisk kompensation skulle urholka

skattereformens finansiering och skulle innebära en betydande

omfördelning mellan kollektivet pensionärer och övriga.

Utskottet delade denna uppfattning och tillstyrkte förslaget om

en ändring av basbeloppsberäkning. Vad gällde frågan om ett

okorrigerat "basbelopp" borde fastställas, konstaterade

utskottet att ett sådant skulle komma att följa utvecklingen av

konsumentprisindex. Med hänsyn till att ett sådant index

fortfarande kommer att löpande fastställas fann utskottet inte

skäl förorda införandet av ett särskilt okorrigerat "basbelopp".

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker

bifall till motionerna Sf270 yrkande 2 och Sf260 yrkande 1.

I motion Sf211 av Lennart Brunander m.fl. begärs förslag om

ändring så att basbeloppet kan fastställas med beaktande av

prisläget i oktober året före det år som basbeloppet avser.

Den åsyftade ändringen av basbeloppsberäkningen har redan

skett efter förslag i proposition 1989/90:110 (se SkU30, rskr.

356), varför utskottet föreslår att motionen lämnas utan

avseende.

Ålderspensioner

Allmänna förutsättningar för rätt till pension

Svenska medborgare som är bosatta i riket är berättigade till

folkpension. Svenska medborgare som är bosatta utom riket är

berättigade till folkpension i förhållande till det antal år de

har intjänat ATP-poäng. Den som inte är svensk medborgare men är

bosatt i Sverige har rätt till folkpension och tilläggsförmåner

enligt särskilda regler. För att ha rätt till folkpension i form

av ålderspension skall en utlänning ha bott här minst tio år

efter det att han fyllt sexton år och vara bosatt här sedan

minst fem år. Särskilda regler gäller för nordiska medborgare.

Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf357 yrkande 5 ett

tillkännagivande till regeringen om att en översyn bör ske

beträffande rätten till folkpension för utländska medborgare som

får permanent uppehållstillstånd i Sverige. I motion Sf260 av

Ragnhild Pohanka m.fl. yrkande 3 begärs en översyn av

utlänningars och invandrares pensioner.

Pensionsberedningen har i sitt nyligen avgivna huvudbetänkande

behandlat frågan om rätt till folkpension och vilka krav som bör

gälla för bl.a. utländska medborgares rätt till folkpension. I

detta sammanhang har beredningen också aktualiserat spörsmål om

konsekvenserna av en anpassning av de svenska folk- och

tilläggspensionsreglerna till EGs regelsystem om pensionsrätt

för arbetstagare som varit verksamma i mer än ett land.

Beredningen konstaterar att om principerna för EGs regelsystem

skulle tillämpas på de nuvarande reglerna för den svenska

folkpensioneringen betyder detta bl.a. att den som en gång har

beviljats folkpension skulle ha rätt att exportera hela

pensionen vid flyttning till ett EG-land. Dessutom torde rätt

till oavkortad svensk folkpension tillkomma alla som är

medborgare i något EG-land och bosatta inom EGs område, under

förutsättning att de någon gång under sitt liv varit bosatta i

Sverige. Beredningen har mot bl.a. denna bakgrund lämnat förslag

till principlösning för intjänande av rätt till svensk

folkpension av innebörd att det för rätt till svensk folkpension

uppställs ett krav på bosättning här i landet under minst 40 år

mellan 16 och 65 års ålder. Vid kortare bosättningstid bör

folkpensionen reduceras med 1/40 för varje felande år. För rätt

till pension bör dock krävas en minsta bosättningstid i Sverige

om tre år. Principlösningen bygger på tanken att en försäkrad

vid vistelse utanför Sverige i regel har möjlighet att förvärva

pensionsrätt från ett annat land. Vad gäller flyktingar

konstaterar beredningen att denna förutsättning emellertid mera

sällan torde vara uppfylld, varför särregler bör införas för

denna kategori. Hur kategorin skall avgränsas bör enligt

beredningen övervägas vidare under det fortsatta arbetet.

Särreglerna för rätt till pension bör enligt beredningen

lämpligen utformas enligt den principen att tid för bosättning i

flyktingens hemland jämställs med bosättningstid i Sverige.

Regeringen har nyligen tillkallat en särskild utredare för att

utarbeta förslag till de förändringar i lagen om allmän

försäkring som blir erforderliga vid ett svenskt deltagande i

ett utvidgat europeiskt ekonomiskt samarbete. Beträffande

pensionslagstiftningen framhålls det i direktiven (dir. 1991:2)

att pensionsberedningens förslag till principlösning är så

genomarbetad att den kan utgöra grunden för ett lagförslag.

Utredaren bör föreslå särregler för flyktingar som i samband med

flykten tvingats lämna sina eventuellt intjänade

pensionsrättigheter bakom sig i det land man flydde från och

belysa konsekvenserna av ett införande av särregler, dels för

flyktingar enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen, dels för övriga

utländska medborgare, som fått uppehållstillstånd i Sverige och

som omfattas av det statliga flyktingmottagandet.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt och vara avslutat under

första halvåret 1991.

I avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete anser

utskottet inte att det finns anledning till något

tillkännagivande med anledning av motionerna Sf357 yrkande 5 och

Sf260 yrkande 3, och utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Utformningen av folk- och tilläggspensioneringen

Ålderspension liksom hel förtidspension eller änkepension från

folkpensioneringen utges för år räknat med 96 % av fastställt

basbelopp för ensam pensionär och med sammanlagt 157 % för två

pensionsberättigade makar, dvs. med 78,5 % av basbeloppet för

vardera maken. För den som inte har ATP eller har lågt

ATP-belopp kompletteras folkpensionen med pensionstillskott, som

utgår med 54 % av basbeloppet för en ålderspensionär.

Pensionstillskottet avräknas mot utgående ATP-pension. Däremot

görs ingen avräkning mot annan pension eller annat slag av

inkomst.

ATP utgår i förhållande till tidigare förvärvsinkomster.

Pensionsgrundande inkomst (PGI) fastställs för varje år från det

år den försäkrade blir 16 år och t.o.m. det år han fyller 64 år

eller fram till det år han dessförinnan uppbär hel

ålderspension. För varje år för vilket PGI fastställts för en

försäkrad skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Med sådant

poängår jämställs sedan den 1 januari 1982 år under vilket en

förälder under större delen av året vårdat barn som inte har

fyllt tre år (s.k. vårdår). För full pension från ATP krävs att

pensionären tillgodoräknats minst 30 poängår. Pensionen beräknas

efter genomsnittspoängen under de 15 bästa åren. Inkomst av

anställning och av annat förvärvsarbete är pensionsgrundande i

den mån summan av inkomsterna överstiger det vid årets ingång

gällande basbeloppet och med bortseende från inkomst över 7,5

basbelopp.

Pensionsberedningen behandlar i sitt huvudbetänkande (SOU

1990:76) Allmän pension sambandet mellan pensionssystemet och

samhällsekonomin. Beredningen har vidare prövat utfallet för de

försäkrade av nuvarande system och systemets principiella

uppbyggnad. Frågor om möjligheter till sammanslagning av folk-

och tilläggspensioneringen, 15- och 30-årsreglerna inom ATP,

delning av pensionsrätt mellan makar, indexering av intjänad

pensionsrätt och utgående förmåner, ATP-taket, finansieringen av

den allmänna pensioneringen och vissa internationella frågor

diskuteras i betänkandet liksom möjligheten att införa en

frivillig pensionsförsäkring i offentlig regi.

Pensionsberedningen, som inte lyckats få någon bred politisk

majoritet för förändringar av pensionssystemet, anvisar ett

flertal möjligheter till förändringar beträffande vilka det nu

eller i ett senare sammanhang finns anledning till fortsatt

utredning. Beredningens betänkande har nyligen sänts ut för

remissbehandling.

En rad motioner tar upp frågor som har nära samband med

pensionsberedningens arbete och utformningen av det framtida

pensionssystemet.

Sten Svensson m.fl. begär i motion Sf268 yrkande 2 en

utredning som syftar till en successiv höjning av

grundpensionsförmånerna genom att folkpension och

pensionstillskott läggs samman. Enligt motionärerna bör endast

förvärvsinkomster över motsvarande nivå grunda rätt till ATP. I

motion Sf39 av Sten Svensson m.fl. yrkande 4 begärs en skyndsam

utredning om en successiv höjning av lägsta folkpensionsnivå. I

motionerna Sf209 av Karin Israelsson m.fl., Sf273 av Marianne

Jönsson och Agne Hansson, Sf336 yrkande 1 av Jan Hyttring,

Sf350 yrkande 3 av Gunilla André och Karin Starrin och Sf38

yrkande 1 av Karin Israelsson m.fl. begärs förslag om att en

förstärkt grundpension -- som innefattar nuvarande

pensionstillskott och bostadstillägg och som beskattas -- utges

till alla ålderspensionärer med 68 % av 4,5 basbelopp

(motsvarande ca 98000 kr. år 1991). Grundpensionsförmånerna

bör därvid kompletteras med ATP för förvärvsinkomster mellan 4,5

och 7,5 basbelopp. I motion Sf350 yrkande 1 begär motionärerna

också ett tillkännagivande om att de sociala trygghetssystemen--

för att uppnå mer likvärdiga trygghetsvillkor mellan män och

kvinnor -- i större utsträckning skall utgå från

grundtrygghetsprincipen med möjlighet till individuell påbyggnad

av det sociala skyddet. Ragnhild Pohanka m.fl. begär i

motionerna Sf260 yrkande 7 och Sf40 yrkande 2 en utredning om en

ny form av grundpension som skall täcka samtliga grundläggande

levnadsomkostnader.

I motion Sf300 av Charlotte Cederschiöld framhålls att den

nuvarande konstruktionen att betala lägre folkpension till make

än till ensamstående inte längre är i överensstämmelse med

moderna människors syn. På sikt bör därför pensionerna jämnas ut

inom samma totalram så att de blir desamma oavsett civilstånd.

Motionären begär i yrkande 2 ett tillkännagivande härom till

regeringen.

Som inledningsvis nämnts har pensionsberedningen bl.a. prövat

utfallet för de försäkrade av nuvarande folk- och

tilläggspensionssystem. Pensionsberedningen anser att alla

numera garanteras en god grundtrygghet genom folkpensioneringen

och beredningen har inte funnit anledning att föreslå några

ytterligare förbättringar av det rent ekonomiska stödet till

pensionärerna. De resurser som kommer att finnas tillgängliga

framöver för stöd till pensionärsgrupperna bör i stället tas i

anspråk för vård, service och omsorg åt äldre. Beredningen har

vid sin prövning av systemets principiella uppbyggnad tagit upp

bl.a. frågor om möjligheter att slå samman folk- och

tilläggspensioneringen. Pensionsberedningen har arbetat efter

tre olika modelltyper A, B och C, som kan varieras inom varje

modell.

Modelltypen A innebär en utvidgad folkpension och en begränsad

ATP. I modell A:1 har folkpensionens grundbelopp,

pensionstillskottet, KBT och avdraget vid beskattningen

sammanförts till en grundpension som är lika för alla, medan KBT

i modell A:2 inte ingår i grundpensionen utan finns kvar som en

extra förmån. I modell A:3 har folkpensionens olika grundbelopp

för gifta och ogifta förts samman till en grundpension,

kompletterad med KBT och skatteavdrag. ATP-golvet höjs från ett

basbelopp till den högre nivå som motsvaras av grundpensionen i

de olika varianterna och endast inkomstdelar över denna nivå är

pensionsgrundande inom ATP. ATP-taket är oförändrat 7,5

basbelopp. Grundpensionen enligt modell A:1 skulle ge en

kompensation av 68 % av en förvärvsinkomst som motsvarade 4,5

basbelopp. En förvärvsinkomst motsvarande eller överstigande 7,5

basbelopp skulle då ge 3 som högsta möjliga ATP-poäng.

Beträffande en sådan modell framhåller beredningen att den har

fördelen att ge ett enklare, överskådligare och enhetligare

system och tillgodoser önskemål om en enhetlig pension för gifta

och ensamstående pensionstagare. Den ger också pensionstagarna

frihet att prioritera olika konsumtionsönskemål, t.ex. att

välja mellan högre bostadsstandard och annan form av konsumtion.

Beredningen anser emellertid att modellen också har väsentliga

nackdelar. Den gynnar pensionärer med låga boendekostnader och

med kapitalinkomster eller andra sidoinkomster framför

pensionärer utan förmögenhet och utan annan inkomst än den

allmänna pensionen. Ett annat och principiellt viktigt argument

är att ATP minskar i betydelse. Endast inkomster överstigande

4,5 basbelopp (133600 kr. år 1990) skulle bli

pensionsgrundande för ATP vilket skulle medföra att en betydande

andel förvärvsaktiva inte skulle tjäna in någon tilläggspension

alls och ATP skulle för dem upphöra att fungera som ett

tjänstepensionssystem. Beredningen konstaterar också att modell

A:1 skulle leda till oacceptabla kostnadsökningar för

pensionssystemet till följd av att alla pensionstagare skulle

omfattas av den höjda grundpensionen. Framför allt en del gifta

pensionstagare skulle få väsentligt högre pension än enligt

nuvarande system.

I modell B, som innebär en utvidgad folkpension och oförändrad

ATP, inkluderas värdet av det extra avdraget antingen i

pensionstillskottet (B:1) eller i folkpensionens grundbelopp

(B:2). I det förstnämnda fallet sammanförs pensionstillskottet

och det extra avdraget till en s.k. tilläggsdel, som avräknas

mot ATP. I det senare fallet sammanförs grundbeloppet och det

extra avdraget till en ny grundpension till vilken utges

pensionstillskott enligt oförändrade regler. I båda alternativen

utbetalas vid sidan härav KBT och är förvärvsinkomster mellan 1

och 7,5 basbelopp ATP-grundande. Även denna modell medför ökade

kostnader, som emellertid i modell B:1 kan kompenseras av ökade

skatteintäkter. Modell B:2 gynnar främst pensionärer med hög ATP

och medför kostnadsökningar för samhället som stiger i takt med

att allt fler pensionärer kommer att ha intjänat höga

tilläggspensioner.

Modell C vilar på principen om ett utbyggt ATP-system.

ATP-golvet sänks och hela förvärvsinkomsten upp till 7,5

basbelopp är ATP-grundande. För att ATP-poäng skall

tillgodoräknas fordras dock att årsinkomsten överstiger ett

basbelopp. Folkpensionens grundbelopp och pensionstillskottet

(modell C:2) samt eventuellt värdet av det extra avdraget

(modell C:1) slås samman till en garanterad miniminivå,

varierande beroende på civilstånd, som avtrappas med en viss

andel av ATP-pensionen. Vid sidan härav utges KBT. Modell C:1

gör enligt beredningen systemet mer rationellt och överskådligt

och stärker betydelsen av ATP för den enskilde.

Tilläggspensioneringen lyfts fram som det dominerande inslaget i

det allmänna pensionssystemet och modellen tillgodoser såväl den

synpunkten att en ensamstående pensionär har högre

levnadskostnader än var och en av två gifta pensionstagare som

den att inkomstbortfallet vid pensioneringen blir detsamma för

försäkrade med lika stora förvärvsinkomster oavsett deras

civilstånd. Modellen ger inkomstförstärkningar för

pensionstagare med låg ATP och innefattar också en

inkomstomfördelning från ensamstående pensionstagare i högre

inkomstlägen till såväl ensamstående som gifta med lägre ATP.

Beredningen framhåller att de olika presenterade modellerna

inte är färdigutvecklade och att en rad frågor återstår att

lösa. Beredningen anser emellertid att ett fortsatt

utredningsarbete i första hand bör inriktas på att stärka

tilläggspensioneringens ställning inom det allmänna

pensionssystemet och att en lösning som möjliggör en

sammanslagning av folk- och tilläggspensioneringen bör sökas

enligt de principer som ligger till grund för de presenterade

modellerna enligt modelltyp C.

Den i motionerna Sf209, Sf273, Sf336 yrkande 1, Sf350 yrkande

3 och Sf38 yrkande 1 förordade grundpensionsnivån kombinerad med

ATP-förmåner på förvärvsinkomster mellan 4,5 och 7,5 basbelopp

motsvarar modell A:1 ovan medan den i motionerna Sf268 yrkande 2

och Sf39 yrkande 4 förordade grundpensionsnivån i förening med

ATP-rätt över nivån ansluter sig till modell A:3. Modell A:1,

men inte A:3, innebär lika folkpension oavsett civilstånd såsom

förordats i motion Sf300. Modell A:1 har av pensionsberedningen

beräknats öka kostnaderna för pensionssystemet med 40 miljarder

kronor brutto och 15 miljarder netto år 1989, medan modell A:3

endast skulle föranleda kostnadsökningar för personer med färre

än 30 ATP-år.

Utskottet är på de skäl som beredningen anfört mot en

förändring av pensionssystemet enligt modell A i dess olika

variationer inte berett att nu förorda en fortsatt utredning av

denna modell, utan utskottet anser att resultatet av den närmare

beredningen inom regeringskansliet av pensionsberedningens

betänkande bör avvaktas. Utskottet avstyrker sålunda bifall till

motionerna Sf209, Sf268 yrkande 2, Sf273, Sf336 yrkande 1, Sf350

yrkandena 2 och 3, Sf38 yrkande 1 och Sf39 yrkande 4.

Någon utredning om en ny form av grundpension i enlighet med

vad som begärts i motionerna Sf260 yrkande 7 och Sf40 yrkande 2

är mot bakgrund av det föreliggande utredningsarbetet inte

påkallad och utskottet avstyrker bifall även till dessa

motionsyrkanden.

En höjning av folkpensionens grundbelopp för gifta pensionärer

till den nivå som gäller för ensamstående skulle för närvarande

beröra 790000 pensionärer och kosta 4,4 miljarder. Även om en

fortsatt utjämning mellan ensamståendes och giftas

grundpensioner vore önskvärd kan utskottet av statsfinansiella

skäl inte biträda yrkande 2 i motion Sf300.

Extra åtgärder för pensionärer med låg pension

Ett flertal motioner tar upp frågor om extra åtgärder på grund

av höjda levnadsomkostnader för pensionärer med ingen eller låg

ATP. I motion Sf270 yrkande 1 av Sten Svensson m.fl. anför

motionärerna att pensionärer med låga pensioner vinner föga om

ens något på inkomstskattesänkningarna, men att de drabbas desto

hårdare av de skattehöjningar som direkt driver upp

levnadsomkostnaderna, inte minst boendekostnaderna, som utgör en

stor del av låginkomsttagarnas budget. Motionärerna begär

(yrkande 1) att regeringen skyndsamt skall låta göra en

kartläggning av pensionärernas situation i olika kommuner och

snarast återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf357 att pensionärerna

kompenserats för prisökningar som kan förklaras av

skattereformen för åren 1990 och 1991, men att det under

innevarande års första månad framkommit att det genomförts

oväntade prisökningar på bl.a. hyrorna som inte kan förklaras av

skatteomläggningen. Särskilt de pensionärer som bara har

grundpension och pensionstillskott/låg ATP i kombination med

lågt KBT kan drabbas omotiverat hårt, och en översyn av ekonomin

för denna grupp är angelägen. I avvaktan på denna översyn behövs

redan under året speciella insatser för att stärka deras

ekonomiska situation. Motionärerna begär i yrkande 2 ett

tillkännagivande om vad som anförts om speciella åtgärder för

att förbättra situationen för den angivna gruppen pensionärer. I

motion Sf331 av Lars Werner m.fl. yrkande 1 begärs att

regeringen skall lägga fram förslag om extra ekonomiskt stöd

till de sämst ställda pensionärerna. Motionärerna anför att det

för att inte öka antalet socialbidragstagare behövs ett extra

ekonomiskt stöd från staten på 1 miljard kronor, som kan

konstrueras antingen som ett extra tillägg till pensionen eller

som ett riktat stöd till de sämst ställda för boendet. Inger

Schörling m.fl. begär i motion Sf240 att regeringen skall lägga

fram ett nytt förslag om skatteregler och kompletterande

åtgärder för pensionärer med en ATP som är beräknad på poäng i

intervallet 0,83--1,5. I motion Sf336 yrkande 2 av Jan Hyttring

begärs dels en redovisning av de förändringar som inträffar i

pensionärernas ekonomi vid genomförandet av skattereformen, dels

ett förslag som ger pensionärerna en reell höjning av nuvarande

pension i avvaktan på att ett rättvisare pensionssystem införs

inom ATP. I den med anledning av proposition 1990/91:119 väckta

motionen Sf38 av Karin Israelsson m.fl. åberopas också

effekterna av skatteomläggningen, och motionärerna begär i

yrkande 2 att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med

direktiv att se över pensionssystemet utifrån

skatteomläggningens negativa effekter för de ekonomiskt utsatta

pensionärerna.

I proposition 1990/91:119 som behandlas i utskottets

betänkande SfU19 har regeringen föreslagit att ett särskilt

kommunalt bostadstillägg införs som under år 1991 skall fylla ut

skillnaden mellan å ena sidan den pensionsberättigades allmänna

pension och övriga inkomster enligt reglerna för beräkning av

årsinkomst vid prövning av KBT och å andra sidan

socialbidragsnormen i den pensionsberättigades kommun. Från

inkomsterna skall avdrag göras för skälig boendekostnad.

Regeringen har dessutom aviserat att en utredning för översyn av

KBT-systemet kommer att föreslås inom kort.

Speciella åtgärder har således redan föreslagits av regeringen

som tillgodoser syftet med motion Sf357 yrkande 2, och utskottet

avstyrker bifall till motionen i denna del. Även syftet i motion

Sf331 yrkande 1 tillgodoses till en del med förslaget. Utskottet

är mot bakgrund härav och med hänsyn till den översyn av

KBT-systemet som förestår inte berett att nu tillstyrka att

ytterligare medel avsätts för åtgärder för pensionärskollektivet

och avstyrker bifall även till motion Sf331 yrkande 1.

Vad avser motionerna till de delar de avser krav på utredning

m.m. av pensionärernas ekonomiska situation vill utskottet

erinra om att skatteutskottet i sitt nyligen avgivna betänkande

SkU17 behandlat bl.a. motionsyrkanden som tar upp frågor om

skattereformens effekter. Skatteutskottet hänvisar bl.a. till

den särskilda kommitté -- kommittén om utvärdering av 1990--1991

års skattereform (Fi 1990:08) -- som har i uppdrag att följa upp

skattereformen och analysera dess effekter i en brett upplagd

ekonomisk utvärdering. Utredningen skall fortlöpande lägga fram

förslag om det visar sig att ej avsedda effekter uppkommer.

Skatteutskottet erinrar också om det förslag som regeringen lagt

fram i proposition 1990/91:119 om särskilt KBT för pensionärer

som särskilt drabbats av att bostadskostnaderna stigit avsevärt

jämfört med de beräkningar som ligger till grund för

skatteomläggningen. Skatteutskottet utgår från att utredningen

och regeringen ägnar fortsatt uppmärksamhet åt möjligheten att

begränsa de angivna effekterna.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att någon

särskild åtgärd från riksdagens sida inte är påkallad med

anledning av motionerna Sf240, Sf270 yrkande 1, Sf336 yrkande 2

och Sf38 yrkande 2.

ATP-förmåner

I motion Sf348 yrkande 3 anför Carl Bildt m.fl. att en rad

åtgärder behöver vidtas i gällande pensionssystem. Samtidigt

måste intjänade pensionsrätter skyddas. Enskilt sparande bör

tryggas och familjernas möjligheter att fördela

pensionssparandet mellan man och hustru måste säkerställas.

ATP-taket bör ligga fast samtidigt som inga ATP-avgifter utgår

för inkomster som ligger över 7,5 basbelopp. Motionärerna begär

ett tillkännagivande härom till regeringen.

Ett flertal motioner berör ATP-skyddet för kvinnor. Charlotte

Cederschiöld m.fl. framhåller i motion Sf300 att kvinnorna

generellt sett har ett sämre pensionsläge än männen, trots att

de har en längre total arbetstid. Eftersom samhället är totalt

beroende av den arbetsinsats kvinnorna lägger ner på de nya

uppväxande pensionsbetalarna bör kvinnorna ha rätt till

familjens samlade pension. Motionären anser att en

faktasammanställning som visar de möjligheter som finns i

Belgien, Tyskland och Canada att rättvist fördela sitt

pensionssparande bör tas fram för att kunna utgöra ett underlag

i diskussionen härom. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande i

frågan till regeringen. I yrkande 3 begär motionären ett

tillkännagivande om att 15/30-årsreglerna inom ATP-systemet bör

behållas eftersom en förlängning av intjänandetid och det antal

år som pensionen beräknas efter skulle vara förödande för många

kvinnor. Ingela Mårtensson och Charlotte Branting anför i motion

Sf309 att många kvinnor har förvärvsarbetat före år 1960 då

ATP-systemet började att gälla, men har därefter varit hemma och

vårdat barn. Motionärerna begär ett tillkännagivande till

regeringen om att den skyndsamt skall verka för att kvinnor

födda 1933 eller tidigare får intjänandetiden för full ATP

förkortad genom att år med taxerad inkomst före 1960 får

avräknas från de nödvändiga 30 åren för full ATP. Även Karin

Wegestål pekar i motion Sf329 på att många kvinnor

förvärvsarbetat före år 1960 men sedan tvingats göra avbrott i

förvärvsarbetet eftersom barnomsorgen inte började byggas ut

förrän på 1970-talet. Motionärerna anser att 15/30-årsreglerna

bör finnas kvar som grundnorm, eftersom en förlängning av dessa

tider skulle ytterligare drabba kvinnornas pensioner. De som

förvärvsarbetar under många år, kanske med låg lön, kunde då få

ett procentuellt tillägg till pensionerna för fler än t.ex. 40

års förvärvsarbete. Motionärerna kan inte heller acceptera

förändringar som innebär att taket för ATP höjs, utan anser i

stället att låginkomsttagarna kan gynnas genom att även det

först intjänade basbeloppet blir ATP-grundande. Motionärerna

begär ett tillkännagivande till regeringen om vad de anfört i

motionen om kvinnor och ATP-pension. Gunilla Andersson begär i

motion Sf228 ett tillkännagivande om att en översyn bör ske av

systemet med pensionstillskott till förmån för kvinnor med

mycket låg ATP-poäng.

Pensionsberedningen har vid sina överväganden av sambandet

mellan förmåner och avgifter inom ATP-systemet erinrat om att

den grundläggande tanken bakom ATP-systemet är att det skall

finnas ett samband mellan pensionsförmånerna och de inkomster

som grundar rätt till dessa förmåner. Systemet har dock aldrig,

framhåller beredningen, varit avsett att på samma sätt som

privata försäkringar ge ett försäkringsmässigt neutralt utfall

för den enskilde försäkrade, och vissa regler har tillkommit för

att omfördela inkomster mellan olika grupper av försäkrade. Som

exempel härpå från tiden för systemets tillkomst nämner

pensionsberedningen 30-årsregeln och det sänkta kravet på

intjänandetid för en övergångsgeneration. Som exempel på att de

fördelningsmässiga inslagen därefter under hand utvecklats

alltmer nämner beredningen att förutsättningarna för att erhålla

förtidspension mildrats, att reglerna för beräkningen av

underlaget för avgifter och pensionsgrundande inkomst ändrats,

att vissa försäkringsersättningar, bidrag och sociala förmåner

gjorts pensionsgrundande utan att avgifter erläggs för dem, att

möjlighet att tillgodoräkna sig vårdår införts utan att avgifter

betalas och att basbeloppsavdraget och avgiftstaket slopades

fr.o.m. år 1982. Pensionsberedningen pekar också på att den

förstärkning som under de senaste årtiondena skett av

grundtryggheten inom pensionssystemet medfört att

inkomstbortfallsprincipen kommit att sättas ur spel vad gäller

förmåner till pensionstagare inte bara i lägre utan numera även

i relativt vanliga inkomstlägen.

Beredningen framhåller att om man försvagar de

inkomstrelaterade inslagen i pensionssystemet och i stället

betonar de fördelningspolitiska alltför starkt kan man

åstadkomma en situation där det inte längre är tal om något som

helst samband mellan tidigare förvärvsinkomster som

avgiftsbelagts och de pensionsförmåner som senare utbetalas.

Beredningen framhåller vikten av att inkomstbortfallsprincipen

hävdas inom ATP-systemet för att trovärdigheten och därmed

hållfastheten hos systemet som ett allmänt tjänstepensionssystem

för hela befolkningen skall kunna upprätthållas. Dess allmänna

bedömning är att man nu troligen gått alltför långt i fråga om

de fördelningsmässiga inslagen och att ATP-avgifterna med fog

kan sägas numera ha karaktär mer av allmän skatt än av avgift

för en förmån. Beredningens ambition har varit att åstadkomma en

närmare anknytning mellan utbetalda pensionsförmåner och

tidigare förvärvsinkomster och beredningen har i detta syfte

prövat olika regler inom ATP-systemet. Sålunda har beredningen

övervägt om 15- och 30-årsreglerna bör ändras till 20- och

40-årsregler och om taket för beräkning av pensionsgrundande

inkomst bör höjas. Vidare har beredningen såvitt gäller

pensionsskyddet över 7,5 basbelopp alternativt övervägt om andra

metoder kan sökas inom pensionssystemets ram, vilka har en mer

renodlad försäkringsmässig utformning än vad som är fallet inom

ATP-systemet. Beredningen har också undersökt möjligheten att ta

ut ATP-avgifter endast på lönedelar som är ATP-grundande, att ta

ut avgifter även på sådana förmåner som är pensionsgrundande men

inte avgiftsgrundande och om avgifter borde erläggas för rätten

att tillgodoräkna sig vårdår. Utredningsarbetet har dock inte

lett fram till något annat konkret förslag än att underlaget för

ATP-avgiften bör utvidgas till att avse vissa nu icke

avgiftsgrundande ersättningar. Beredningen har dock framhållit

vikten av fortsatt reformarbete där man beaktar de behandlade

aspekterna på pensionssystemet.

Beträffande kvinnornas ställning i ATP-systemet har

beredningen konstaterat att de skillnader som finns mellan män

och kvinnor i arbetsmarknadsbeteende och medellivslängd -- i

motsats till skillnaderna i löner -- är till fördel för

kvinnorna i pensionshänseende. Trots att kvinnorna i genomsnitt

får lägre pension från ATP än männen är kvinnornas ATP i

förhållande till deras löner högre än männens. I detta hänseende

är ATP således, anför beredningen, fördelaktigare för kvinnor än

avtalspensioner och privata pensionsförsäkringar.

Beredningen har av hänsyn främst till kvinnorna, för vilka

ATPs 15- och 30-årsregler kommit att innebära ett särskilt

skydd, och till den reform på efterlevandepensioneringens område

som trätt i kraft år 1990 valt att inte nu lägga fram något

förslag till ändring av dessa regler. Beredningen har också

prövat möjligheterna att dela pensionsrätt mellan makar och i

detta sammanhang gjort jämförelser med och lämnat en redogörelse

för lagstiftningen härom i andra länder. Även om beaktansvärda

och tungt vägande skäl talar till förmån för ett system med

delning mellan makar av pensionsrätt anser beredningen att såväl

principiella som tekniska och ekonomiska aspekter gör sig

gällande mot ett sådant system. T.ex. skulle det i grunden

förändra tilläggspensionssystemet och innebära en markant

brytning med principen om ATP såsom ett pensionssystem där

pensionen relateras till inkomsterna under arbetslivet. En

poängdelning skulle vidare bli utan verkan för de kvinnor som

skulle ha störst utbyte därav, dvs. de som i dag är äldre och

medelålders, beroende på att under ett obligatoriskt system

endast skulle kunna föras in personer som ingått äktenskap efter

det de nya reglerna trätt i kraft.

Regeringen har i årets budgetproposition aviserat att den

avser att återkomma med konkreta förslag till förändringar av

pensionssystemet. Vissa riktlinjer för en förändring återfinns i

finansplanen. I denna framhålls att pensionssystemet måste bidra

till att stärka motiven för arbete under den yrkesverksamma

perioden i livet och att inkomstbortfallsprincipen, som med

nuvarande system i alltför hög utsträckning satts ur spel, bör

stärkas. Detta innebär, enligt finansplanen, bl.a. att en större

del av den samlade inkomsten under den yrkesverksamma perioden

bör ligga till grund för pensionsförmånerna.

Utskottet anser att beredningen av pensionsberedningens

betänkande och kommande förslag till förändringar av ATP-

systemet bör avvaktas innan riksdagen gör några uttalanden i de

frågor som tas upp i motionerna Sf288, Sf300 yrkandena 1 och 3,

Sf309, Sf329 och Sf348 yrkande 3.

I motion Sf260 yrkande 8 begär Ragnhild Pohanka m.fl. ett

tillkännagivande om att en större och mer långsiktig utredning

om hela ATP-systemets giltighet nu och i framtiden bör ske i

samband med den utredning om studielön som miljöpartiet de gröna

begärt.

Utskottet anser inte att någon ny pensionsutredning av den

omfattning som motionärerna föreslår behövs, och utskottet

avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf357 yrkande 7 ett

tillkännagivande till regeringen om att en utredning bör ske av

möjligheten för makar att frivilligt kunna avtala att intjänade

pensionsrättigheter under äktenskapet skall kunna delas.

Pensionsberedningen har som nämnts avvisat tanken på en

obligatorisk delning av pensionsrättigheter mellan makar. En

framkomlig väg skulle emellertid enligt beredningen kunna vara

en utvidgning av tillämpningsområdet för den jämkningsregel som

nyligen införts i 10 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken.

Enligt den regeln kan rätt till vissa former av pension av

privat pensionsförsäkring helt eller delvis ingå i en bodelning

om det med hänsyn till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska

förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt

att undanta pensionsrätten från bodelning. Denna regel skulle

enligt beredningen i en något modifierad form kunna utsträckas

till att avse även pensionsrätt inom ATP och de

kollektivavtalsreglerade tjänstepensioneringarna. Regeln kunde

då begränsas så till vida att hänsyn kunde tas till de

tillgångar en make kan ha i form av intjänade

pensionsrättigheter vid fördelningen mellan makarna av sådan

egendom som ingår i bodelningen. Beredningen framhåller vikten

av att det skisserade alternativet prövas i något härför mer

lämpligt sammanhang än inom ramen för en utredning på den

allmänna försäkringens område.

Utskottet anser att beredningen av pensionsberedningens

betänkande bör avvaktas även i denna fråga och avstyrker bifall

till motion Sf357 yrkande 7.

Pensionstillskott vid underlåten avgiftsbetalning

ATP finansieras genom avgifter från arbetsgivare och

egenavgifter från försäkrade med inkomst av annat arbete än

anställning. Egenavgiften i form av tilläggspensionsavgift

grundas på den försäkrades taxering. I den mån den

pensionsgrundande inkomsten härrör från inkomst av annat

förvärvsarbete får pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade

endast om tilläggspensionsavgift för året erlagts inom

föreskriven tid. Vid bestämmande av rätten till

pensionstillskott skall, om pensionspoäng inte tillgodoräknats

den försäkrade på grund av utebliven avgiftsbetalning, hänsyn

tas till den tilläggspension som skulle ha utgetts om avgift

erlagts. Detta förhållande påverkar även rätten till kommunalt

bostadsbidrag.

Två motioner tar upp frågan om möjligheten att erhålla

pensionstillskott även i de fall avgifter till ATP inte erlagts.

Såväl Bengt Westerberg m.fl. i motion Sf357 yrkande 4 som Birthe

Sörestedt och Ingegerd Anderlund i motion Sf225 begär ett

tillkännagivande om att de som inte erhåller ATP till följd av

utebliven avgiftsinbetalning skall ha rätt till

pensionstillskott. I båda motionerna framhålls att förhållandena

för dem som inte erlagt avgifter till ATP är likartade som för

dem som begärt undantagande från ATP och som numera har rätt att

erhålla pensionstillskott oberoende av undantagandet.

Utskottet vill i anslutning till de likheter som motionärerna

påtalar mellan underlåten avgiftsinbetalning och undantagande

från ATP erinra om att möjligheten att begära undantagande togs

bort år 1982, varför rätten till pensionstillskott för dem som

begärt undantagande berör försäkrade som före denna tid haft

undantagande. En motsvarande rätt att erhålla pensionstillskott

vid underlåten avgiftsinbetalning skulle beröra även dagens och

framtidens förvärvsverksamma. I praktiken skulle detta innebära

att egenföretagare med låga inkomster skulle kunna välja att stå

utanför ATP-systemet utan att detta behövde medföra minskade

pensionsförmåner. Utskottet kan inte medverka härtill och

avstyrker bifall till motionerna Sf225 och Sf357 yrkande 4.

Växelvård

Folkpensionsbeloppen är som ovan angivits lägre för gifta

pensionärer än för ogifta. En gift pensionär som stadigvarande

lever åtskild från sin make likställs, om inte särskilda skäl

föranleder annat, med en ogift pensionär och får därigenom det

högre folkpensionsbeloppet.

I motion Sf260 av Ragnhild Pohanka m.fl. begärs i yrkande 4

ett tillkännagivande om att insatser vid s.k. växelvård skall

kunna göras utan sänkt pension för den vårdande och med

bibehållet kommunalt bostadsbidrag.

Riksförsäkringsverket har i allmänna råd om ålderspension

(1987:3) och om hustrutillägg och kommunala bostadstillägg till

folkpension (1988:3) rekommenderat att -- om ena maken varaktigt

(stadigvarande) vistas på sjukhus, i servicehus för äldre

människor eller liknande -- makarna jämställs med ogifta

pensionärer även om de under veckoslut och helger bor

tillsammans i sitt hem. I de allmänna råden om bl.a. KBT

redovisas också Svenska kommunförbundets förslag till

normalgrunder för KBT (cirk. nr 81.168 samt 1983:31 och

1987:129). Enligt dessa ges KBT inte ut till en pensionär som

stadigvarande vårdas på offentlig eller privat vårdinrättning.

Praktiskt taget alla kommuner har denna bestämmelse i sina

grunder. Med stadigvarande vård på vårdinrättning avses enligt

Kommunförbundets förslag sådan vård där patienten inte har eller

med stor sannolikhet inte kommer att få möjlighet att återvända

till eget boende utanför vårdinrättningen. Patientens

möjligheter att återvända till eget boende skall alltid bedömas

individuellt, varvid hänsyn tas till ålder, sjukdomsdiagnos,

sjukdomsutveckling, permissioner i bostaden, sociala

förhållanden m.m. Om patienten vistas i sin bostad under

regelbundna permissioner kan stadigvarande vård i regel inte

anses föreligga. Den nämnda definitionen av begreppet

stadigvarande vård har emellertid inte tagits in i alla

kommuners grunder för KBT. Syftet med bestämmelserna om

stadigvarande vård i kommunernas grunder är att framför allt

ensamstående pensionärer skall ha möjlighet att behålla sin

bostad under sjukhusvistelse.

Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen, senast i

det av riksdagen godkända betänkandet 1989/90:SfU9 behandlat

liknande motionsyrkanden. Utskottet har då funnit att det inte

torde vara möjligt att ge mer långtgående generella regler för

och rekommendationer om när makar skall anses sammanboende resp.

ensamstående i pensionshänseende än vad som för närvarande är

fallet, utan bedömningen måste i sista hand göras utifrån de

individuella omständigheterna. Utskottet finner inte anledning

för riksdagen att frångå sin tidigare bedömning av frågan och

avstyrker därför bifall till motion Sf260 yrkande 4.

Frivillig pensionsförsäkring

I motion Sf214 av Margó Ingvardsson m.fl. anförs att även in

på 2000-talet kommer kvinnorna att tillhöra gruppen

låginkomstpensionärer och att man måste söka vägar att förbättra

kvinnornas pensioner. Mot bakgrund av den stora ökningen av

nytecknade pensionsförsäkringar under senare år, varav kvinnorna

svarar för en stor del, anser motionärerna att man på nytt bör

införa en frivillig pensionsförsäkring i offentlig regi och att

riksdagen skall begära förslag härom från regeringen.

En på frivilliga avgifter grundad pensionsförsäkring kunde

under åren 1914--1980 tecknas i statlig regi. År 1989 kvarstod

32 500 försäkrade, varav drygt 14 800 var pensionärer. Utgående

pensionsbelopp uppgick till 50,7 milj.kr. Försäkringen slopades

på förslag av riksförsäkringsverket sedan en kraftig nedgång

skett under 1970-talet av premieinbetalningarna.

Pensionsberedningen har i sitt huvudbetänkande även övervägt

frågan om en frivillig pensionsförsäkring i offentlig regi skall

införas. Beredningens slutsats är att det på nuvarande stadium

inte är möjligt att bedöma om en sådan försäkring skulle kunna

vinna en sådan omfattning på marknaden att den blev ekonomiskt

bärkraftig. Mot bakgrund av de förändringar som skett och i

framtiden kan väntas ske på den privata försäkringsmarknaden har

beredningen ansett det tveksamt om det för närvarande finns

något reellt behov av ett offentligt försäkringsalternativ. En

försäkringsverksamhet av det nu aktuella slaget skulle innebära

ett ekonomiskt risktagande från statens sida som enligt

beredningens bedömning inte kan anses motiverat utifrån

behovssynpunkt. Beredningen lägger därför inte fram något

förslag i frågan, men föreslår att regeringen ger

riksförsäkringsverket i uppdrag att följa marknadens vidare

utveckling och försäkringstagarnas önskemål och behov samt att

ta initiativ till förnyad prövning av frågan om verket finner

det vara påkallat.

Utskottet förutsätter att frågan följs upp i enlighet med det

anförda och anser inte att motion Sf214 påkallar någon

riksdagens åtgärd.

Pensionsåldern m.m.

Den allmänna pensionsåldern är 65 år, och ålderspension

utbetalas fr.o.m. den månad den försäkrade fyller 65 år. Det är

också möjligt att göra förtida resp. uppskjutet uttag av

ålderspension. Förtida uttag kan ske tidigast fr.o.m. den månad

då den försäkrade fyller 60 år. Pensionsbeloppet minskas då med

0,5 % för varje månad pensionen tas ut före den månad den

försäkrade fyller 65 år. Minskningen av pensionsbeloppet blir

sedan livsvarig. På motsvarande sätt innebär uppskjutet uttag av

ålderspension att pensionsbeloppet höjs med 0,7 % för varje

månad som uttaget skjuts upp efter den månad den försäkrade

fyller 65 år. Hänsyn tas dock inte till tid efter ingången av

den månad under vilken den försäkrade fyllt 70 år. Förtida resp.

uppskjutet uttag av pension måste i förekommande fall avse såväl

folkpension som tilläggspension.

I motion Sf260 av Ragnhild Pohanka m.fl. begärs i yrkande 2

ett tillkännagivande till regeringen om att ett förslag skall

utarbetas om flexibel pensionsålder mellan 60 och 70 år och i

yrkande 6 att riksdagen skall besluta att ATP-poäng skall kunna

beräknas även för yrkesverksamma år efter 65 år om man inte

tjänat in 30 poängår före denna ålder. I motion Sf258 av

Ragnhild Pohanka m.fl. begärs ett tillkännagivande om att en

analys bör ske av de olika socialavgifterna efter 65 års ålder,

t.ex. för dem som inte tjänat in 30 poängår inom ATP.

Pensionsberedningen har i sitt betänkande (SOU 1989:101)

Förtidspension och rörlig pensionsålder ansett att den generella

pensionsåldern bör vara oförändrad, 65 år. Pensionsberedningens

allmänna bedömning är att de syften som ligger bakom det

nuvarande systemet för rörlig pensionsålder i stora delar har

blivit uppfyllda. Önskemålen om flexibilitet, om anpassning till

olika individers arbetsförmåga och hälsotillstånd och om en mjuk

övergång från arbete till ålderspension synes vara väl

tillgodosedda med den nuvarande regelutformningen.

Pensionsberedningen föreslog dock att påslagsfaktorn för

uppskjutet uttag av folk- och tilläggspension skulle höjas från

0,6 till 0,7 % per månad, en förändring som numera genomförts

(prop. 1989/90:150, FiU40, rskr. 358).

Ändringar i lagen om anställningsskydd har också nyligen

beslutats (prop. 1990/91:25, AU15, rskr. 99) som ger individen

ökade möjligheter att få behålla sin anställning fram till 67

års ålder.

Utskottet anser att möjligheterna till flexibel pensionsålder

är väl tillgodosedda genom nuvarande regelverk. Den förändring i

påslagsfaktorn som nyligen skett vid uppskjutet uttag har också

ökat möjligheten för den som önskar arbeta efter 65-årsåldern

att förbättra sin pension. Utskottet avstyrker på grund härav

bifall till motionerna Sf258 och Sf260 yrkande 2.

Vårdår

Såsom ovan nämnts jämställs med poängår vid ATP-beräkning

sådant år under vilket en förälder under större delen vårdar

barn under tre år (vårdår). För samma barn och år får endast en

förälder tillgodoräkna sig vårdår. Möjligheten att tillgodoräkna

sig vårdår infördes fr.o.m. år 1982. En förälder som vill ha ett

vårdår tillgodoräknat skall skriftligen ansöka härom hos

försäkringskassan senast ett år efter utgången av det år som

skall tillgodoräknas.

Frågan om ökade möjligheter att tillgodoräkna sig vårdår tas

upp i flera motioner. Sten Svensson m.fl. begär i motion Sf268

yrkande 3 en utredning som syftar till att vård av förskolebarn

och anförvanter skall ge rätt att tillgodoräkna sig vårdår.

Charlotte Cederschiöld hänvisar i motion Sf299 till att fostran

av barn ger bättre pension i vissa andra länder än i Sverige,

och hon begär i yrkande 2 ett tillkännagivande om att en rätt

att räkna pensionstid för vård av barn under sju år påtagligt

skulle höja pensionen för svenska kvinnor. Ulla Tillander m.fl.

begär i motion Sf322 yrkande 1 ett tillkännagivande om att

rätten att räkna pensionsår för vård av eget barn skall

förlängas med tre år.

I motionerna Sf357 yrkande 6 av Bengt Westerberg m.fl. och

Sf290 (delvis) av Rune Thorén m.fl. begärs ett tillkännagivande

om att retroaktiv rätt till vårdår skall införas fr.o.m. år 1960

då ATP infördes. I den sistnämnda motionen begärs alternativt

att rätt att tillgodoräkna sig vårdår skall införas fr.o.m. år

1982. Även Ingegerd Sahlström m.fl. begär i motion Sf262 yrkande

1 ett tillkännagivande om retroaktiv rätt att tillgodoräkna sig

vårdår fr.o.m. år 1982 och i yrkande 2 ett tillkännagivande om

att speciell information samtidigt måste utarbetas för att de

som gått miste om rätten till vårdår fr.o.m. år 1982 skall

uppmärksammas på möjligheten till retroaktiv ansökan.

I fyra motioner, Sf260 yrkande 5 av Ragnhild Pohanka m.fl.,

Sf261 av Charlotte Cederschiöld, Sf360 av Kersti Johansson m.fl.

och Sf290 av Rune Thorén m.fl. (delvis), begärs att

tillgodoräknande av vårdår bör kunna ske automatiskt och således

utan egen anmälan.

Frågan om retroaktiv rätt till ATP för vård av barn före år

1982 har tidigare behandlats av utskottet och senast i det av

riksdagen godkända betänkandet 1989/90:SfU9. Utskottet har

därvid erinrat om att dåvarande departementschefen i samband med

införandet av rätt till ATP för vård av barn uttalat att

reformen var klart avgränsad och att utskottet i det

sammanhanget inte ansåg att någon retroaktiv rätt till ATP för

vård av barn borde införas. I stället borde olika åtgärder av

social- och arbetsmarknadspolitiskt slag genomföras för att

stärka ATP-skyddet för småbarnsföräldrar. Utskottet har också

erinrat om att de nuvarande reglerna för ATP-beräkning ger ett

visst skydd för föräldrar som avstår från förvärvsarbete för att

vårda egna barn.

Utskottet finner inte anledning till annat ställningstagande

än tidigare vad gäller retroaktiv rätt till ATP för vård av barn

före år 1982 och avstyrker bifall till motionerna Sf357 yrkande

6 och Sf290 i motsvarande del. Utskottet kan inte heller

tillstyrka en utvidgning av rätten till ATP för vård av barn vad

gäller antal vårdår per barn eftersom en sådan utvidgning med

hänsyn till att intjänandetiden för oreducerad ATP endast är 30

år i alltför hög grad skulle förändra tilläggspensioneringens

karaktär av en försäkring grundad på förvärvsarbete. Utskottet

avstyrker därför bifall även till motionerna Sf268 yrkande 3,

Sf299 yrkande 2 och Sf322 yrkande 1.

Riksförsäkringsverket har den 20 juni 1989 (RFV anser 1989:8)

föreslagit regeringen vissa ändringar i reglerna om vårdår.

Verket har anfört bl.a. följande:

Första gången möjlighet att ansöka om vårdår förelåg var år

1982, då 17 159 försäkrade tillgodoräknades sådant år. Antalet

har sedan sjunkit fram till år 1987 då antalet personer som

tillgodoräknades vårdår var 5645. En viss uppgång har noterats

år 1988 (7 208), sannolikt beroende på de informationsinsatser

som gjorts av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.

Det sjunkande antalet försäkrade som anmäler vårdår har

uppmärksammats i olika sammanhang och frågan har bl.a.

aktualiserats i riksdagen. Riksförsäkringsverket beslutade

därför att genomföra en enkät till 1 000 småbarnsföräldrar som

kunnat vara berättigade att tillgodoräkna sig vårdår. -- -- --

Av de svarande i enkäten var det ca 58 % som inte hade hört

talas om vårdår och av dem som hade sådan kännedom var det ca 46

% som inte kände till reglerna.

Enligt riksförsäkringsverket finns det anledning att förbättra

den nuvarande informationen om möjligheten att tillgodoräkna sig

vårdår. Detta skulle kunna ske genom att föräldrar som under ett

år haft barn under tre år registrerade i bidragsregistret och

som för detta år inte tillgodoräknats någon ATP-poäng får en

ansökningsblankett hemsänd tillsammans med information om

gällande regler. De nuvarande reglerna innebär bl.a. att rätt

till vårdår inte föreligger om den hemmavarande föräldern

studerat. I vissa samboendefall kan det också finnas bristande

överensstämmelse mellan förälder som har rätt till vårdår och

förälder som finns registrerad i bidragsregistret. Mot denna

bakgrund är det inte lämpligt att automatiskt tillgodoräkna

någon ett vårdår.

Enligt gällande regler skall ansökan om vårdår göras senast

ett år efter utgången av det år som skall tillgodoräknas.

Eftersom uppgift om ATP-poäng för det år som eventuellt skall

tillgodoräknas som vårdår är känd först i december året efter,

saknas enligt riksförsäkringsverket praktiska förutsättningar

att hinna avisera aktuella föräldrar i sådan tid att de har

möjlighet att komma in med ansökan före årsskiftet. Med hänsyn

till de omfattande ändringar i övrigt som görs i ADB-systemet

vid årsskiftet (bl.a. på grund av ändrat basbelopp) är det

enligt verket också önskvärt att denna avisering kan göras efter

årsskiftet. För att den föreslagna aviseringen skall kunna

genomföras och föräldrarna få rimlig tid att lämna in sin

ansökan bör, framhåller riksförsäkringsverket,

ansökningstiden förlängas till två år efter utgången av det år

som skall tillgodoräknas.

Av riksförsäkringsverkets redovisning framgår sålunda att

antalet personer som tillgodoräknats vårdår kraftigt sjunkit

efter det första året reformen införts och fram till år 1987. Av

den enkät som gjorts kan man även dra slutsatsen att reglerna om

vårdår är relativt okända inom den berörda gruppen.

Riksförsäkringsverket har därför ansett att informationen om

vårdår bör förbättras och att ansökningstiden bör förlängas till

två år efter utgången av det år som skall tillgodoräknas.

Däremot har riksförsäkringsverket funnit att det inte är

lämpligt att automatiskt tillgodoräkna någon ett vårdår.

Beträffande motionsyrkandena om rätt att retroaktivt få

tillgodoräkna sig vårdår från år 1982 anser utskottet att den

allmänna principen om att förmåner inom

socialförsäkringssystemet inte utgår retroaktivt annat än för en

särskilt begränsad tid bör upprätthållas även vad gäller rätten

att få vårdår beräknade. Utskottet avstyrker således motionerna

Sf262 yrkandena 1 och 2 och Sf290 i motsvarande del.

Vad härefter gäller motionsyrkandena om att vårdår automatiskt

skall påföras en försäkrad ansåg utskottet vid sin behandling av

frågan vid föregående riksmöte (se 1989/90:SfU9) att beredningen

av riksförsäkringsverkets förslag borde avvaktas. Utskottet

vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motionerna

Sf260 yrkande 5, Sf261, Sf290 i denna del och Sf360.

Pensionsrätt för inkomstgaranti

En ledamot av riksdagen är berättigad till ekonomiska förmåner

enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens

ledamöter. I lagen finns bestämmelser om arvode och olika

kostnadsersättningar. Vidare finns bestämmelser om egenpension

(i form av ålders- och sjukpension), familjepension och

grupplivförsäkring. Enligt lagen har riksdagsledamot under

vissa förutsättningar också rätt till inkomstgaranti.

De närmare bestämmelserna om inkomstgaranti innebär att en

ledamot som lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande

tjänstgöring fr.o.m. den tidpunkt arvodet upphör är berättigad

till inkomstgaranti. Garantitidens längd och garantins storlek

är beroende av den tid ledamoten tjänstgjort i riksdagen och

ledamotens ålder då han eller hon lämnar riksdagen.

Inkomstgarantin minskas även med vissa sidoinkomster.

För en ledamot som tjänstgjort kortare sammanhängande tid än

sex år gäller inkomstgarantin ett år. För en ledamot som

tjänstgjort minst sex år men inte uppnått 40 års ålder då han

lämnar riksdagen gäller inkomstgarantin i fem år. För övriga

ersättningsberättigade gäller inkomstgarantin till ingången av

den månad varunder vederbörande fyller 65 år, varefter

ålderspension kan beviljas i förhållande till antal

tjänstgöringsår i riksdagen. Om ledamoten åter tar plats i

riksdagen upphör garantin så länge uppdraget att vara ledamot

består. -- Om särskilda skäl föreligger får riksdagens

förvaltningskontor för de två förstnämnda grupperna förlänga den

tid under vilken garantin gäller med högst ett år eller medge

att även tjänstgöringstid som inte är sammanhängande får

tillgodoräknas. Garantin kan därvid bestämmas till ett lägre

belopp.

Inkomstgarantin beräknas på pensionsunderlaget, dvs. det

månadsarvode som utgår till en ledamot, och storleken är

beroende av ledamotens tjänstgöringstid i riksdagen. Garantin är

högre under det första året och utgår då med 80 % av

ledamotsarvodet för den som har en sammanhängande

tjänstgöringstid av minst sex år och 66% för övriga

ersättningsberättigade. För tid därefter utgår inkomstgarantin

med 66% av ledamotsarvodet för den som tjänstgjort minst tolv

riksdagsår och med lägre andel för varje mindre antal år än tolv

som ledamoten har tjänstgjort, ned till 33 % av ledamotsarvodet

för den som tjänstgjort minst sex men ej sju år.

Inkomstgarantin minskas med vad ledamoten uppbär i form av

sjukbidrag och förtidspension enligt lagen om allmän försäkring

under samma tid. Inkomstgarantin minskas dessutom med viss del

av inkomst som den ersättningsberättigade uppbär i form av

pensionsgrundande inkomst, inkomst av anställning eller uppdrag

utomlands som inte beskattas i Sverige, kompletterande

delpension samt pension och livränta i andra fall. Minskningen

på grund av sådana inkomster beräknas i huvudsak som en

tolftedel av skillnaden mellan å ena sidan 65 % av inkomsten

beräknad per kalenderår och å andra sidan ett belopp som svarar

mot två gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän

försäkring gäller för det år inkomstgarantin avser.

Närmare bestämmelser om pensionsgrundande inkomst finns i 11

kap. lagen om allmän försäkring. Enligt 1 § grundas rätt till

tilläggspension på inkomst av förvärvsarbete. I princip för

varje år, varunder någon varit försäkrad enligt lagen, skall för

denne beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans

inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under

året. I 2 § anges bl.a. att med inkomst av anställning avses den

lön i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner som en

försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild

tjänst. Såsom inkomst av anställning avses även vissa uppräknade

förmåner, t.ex. sjukpenning enligt samma lag.

I motion Sf254 begär Margitta Edgren ett tillkännagivande till

regeringen om dels att inkomstgarantin skall betraktas som

pensionsgrundande inkomst (yrkande 1), dels att en utredning

skall ske i syfte att tid med inkomstgaranti skall likställas

med tid då riksdagsledamot fullgör tjänstgöring i riksdagen

(yrkande 2).

Utskottet behandlade i början av detta riksmöte ett yrkande

från samma motionär om att inkomstgarantin bl.a. skulle

betraktas som pensionsgrundande inkomst och utskottet hade då

inhämtat yttrande över motionen från riksförsäkringsverket och

statens löne- och pensionsverk (SPV).

Riksförsäkringsverket avstyrkte bifall till motionen.

Verket anförde att inkomster som beräknas inflyta eller som

intjänas genom eget arbete är sjukpenning- och

pensionsgrundande. Däremot har ersättningar i form av

avgångsvederlag, avgångsbidrag (AGB), som utbetalats av

Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA), och avgångsersättning

(AGE), som utbetalats av Trygghetsrådet på grund av driftsmässig

förändring inom ett företag, inte ansetts vara sjukpenning-

eller pensionsgrundande. Samma bedömning har gjorts beträffande

förlorad arbetsförtjänst utbetalad av AMF-trygghetsförsäkring.

Riksförsäkringsverket ansåg att inkomstgarantin kan jämställas

med de ersättningar som exempelvis betalas ut av Trygghetsrådet,

och inkomstgarantin borde således vara varken pensions- eller

sjukpenninggrundande.

SPV instämde i vad riksförsäkringsverket anfört och

avstyrkte således bifall till motionen. SPV anförde dock att vad

som möjligen kunde övervägas vore att utreda en regel om att tid

för inkomstgaranti finge likställas med riksdagsår vid

bestämmande av storleken av pension till f.d. riksdagsman.

Härför skulle erfordras ändringar i 14 och 15 §§ i

ersättningsstadgan.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU1 anförde

utskottet följande vid behandlingen av frågan om inkomstgarantin

skulle anses som pensionsgrundande inkomst:

Riksförsäkringsverket anser att inkomstgarantin kan jämställas

med t.ex. avgångsersättning som utbetalas av Trygghetsrådet och

således inte är pensionsgrundande. Utskottet vill därvid även

nämna att avgångsvederlag, som arbetsgivaren betalar till en

person i samband med att denne slutar sin anställning, i princip

anses som skadestånd. I praxis har dock den del av ersättningen

som motsvarar lön under skälig uppsägningstid betraktats som lön

i pengar och således utgjort pensionsgrundande inkomst. En

riksdagsledamot väljs emellertid för viss mandatperiod, och

ledamoten har i förväg kännedom om när uppdraget kan komma att

upphöra. Enligt utskottets mening kan därför inkomstgarantin

under viss tid inte jämställas med ersättning under

uppsägningstid. Inkomstgarantin utges dessutom även om

riksdagsledamoten själv väljer att inte kandidera vid ny

valperiod. Inkomstgarantin skulle enligt utskottets mening lika

gärna kunna betraktas som en pensionsförmån. Oavsett vilket

betraktelsesätt man bör anlägga, kan inkomstgarantin enligt

utskottets uppfattning med nuvarande regler inte anses utgöra

pensionsgrundande inkomst. Utskottet finner inte heller skäl för

riksdagen att särskilt förordna att inkomstgarantin skall vara

pensionsgrundande. Ett sådant förordnande skulle troligen

aktualisera en förändring även för andra grupper med liknande

förmåner, t.ex. förordnandepension för statsråd och verkschefer

m.fl. samt visstidspension till förtroendevalda i kommuner

och landsting.

Utskottet finner inte anledning att frångå sitt tidigare

ställningstagande och avstyrker bifall till motion Sf254 yrkande

1.

Vad avser yrkande 2 i motionen om ett likställande av tiden

med inkomstgaranti med riksdagsår, dvs. att riksdagsledamots

ålderspension från riksdagen skall beräknas även på grundval av

det antal år som en ledamot som lämnat riksdagen uppbär

inkomstgaranti, kan i princip samma resonemang som ovan anföras

mot en förändring av ersättningsstadgan i detta hänseende.

Förslaget skulle också i vissa fall få egendomliga effekter.

Utskottet vill illustrera detta med några exempel. Om en ledamot

lämnar riksdagen efter tre--fem års tjänstgöring utges

inkomstgaranti under ett år. Ålderspension kan utges först då en

ledamot tjänstgjort i riksdagen i sex år. Endast den som

fullgjort fem års tjänstgöring skulle därför kunna beviljas

ålderspension om året med inkomstgaranti räknas som fullgjort

riksdagsår. En ledamot som fyllt 40 år och tjänstgjort i

riksdagen i sex år kan enligt ersättningsstadgan beviljas halv

inkomstgaranti fram till 65 års ålder då inkomstgarantin avlöses

av halv ålderspension. Full ålderspension skulle däremot kunna

utgå om de sex åren med inkomstgaranti skulle jämställas med

riksdagsår enligt motionärens förslag. Utskottet anser inte att

detta vore rimligt och avstyrker bifall även till yrkande 2 i

motion Sf254.

Övergångsregler inom ATP

För försäkrade födda åren 1915--1923 skall för full pension

enligt huvudregeln talet 30 utbytas mot talet 20 utökat med ett

för varje år som den försäkrade är född senare än år 1914.

Dessutom skall för varje år som den försäkrade är född senare än

år 1914 en ökning ske med en tiondel av det antal år som den

försäkrade inte tillgodoräknats pensionspoäng på grund av

undantagande från ATP.

När möjligheten att begära undantagande från ATP upphörde med

utgången av år 1981 avskaffades den särskilda reduktionsregeln

för personer födda år 1924 eller senare. Personer som är födda

före år 1924 fick dock möjlighet att behålla ett tidigare

undantagande från ATP och för försäkrade födda åren 1915--1923

bibehölls därför reduktionsregeln.

Lennart Brunander och Karin Starrin begär i motion Sf220 att

den som begärt undantagande från ATP inte skall få sin ATP

reducerad utöver den reducering som själva undantagandet

omfattar. Motionen riktar sig således mot de övergångsregler som

gäller för personer födda under åren 1915--1923.

Den särskilda reduktionsregeln behandlades senast i utskottets

av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU9. Utskottet anförde

därvid att regler angående reducering av ATP för den som var

född under åren 1915--1923 och som helt eller delvis stod

utanför ATP tillkom redan i samband med införandet av ATP.

Syftet härmed var att undvika att någon skaffade sig obefogade

fördelar på pensioneringens bekostnad. Mot denna bakgrund fann

utskottet inte anledning förorda någon ändring i bestämmelserna

i fråga. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker

bifall till motion Sf220.

Information om intjänad ATP

En försäkrads pensionsgrundande inkomst fastställs i samband

med den årliga inkomsttaxeringen av lokala skattemyndigheten.

Försäkringskassan tillgodoräknar därefter den försäkrade

pensionspoäng för varje år under vilket sådan inkomst har

fastställts. Tilläggspensionen i form av ålderspension beräknas

som tidigare nämnts i princip på medeltalet av de 15 högsta

pensionspoängtalen. Storleken av den utgående pensionen påverkas

emellertid även av andra faktorer, såsom om vederbörande inte

har tillgodoräknats pensionspoäng för minst 30 år, inberäknat

s.k. vårdår.

I två motioner, Sf357 av Bengt Westerberg m.fl. yrkande 3 och

Sf252 av Ingrid Andersson m.fl., begärs ett tillkännagivande

till regeringen om att en regelbunden information till de

försäkrade om antalet ATP-poäng skall ske. I motion Sf357

framhålls att många, främst kvinnor, blir både chockade och

besvikna när de ett antal år före pensioneringen får besked om

sin kommande pension. För att eventuellt kunna bedöma värdet av

att säkerställa en hyfsad pension genom att komplettera med en

pensionsförsäkring är det viktigt att det ges en regelbunden

information om pensionspoäng och en sådan kan enligt

motionärerna enkelt tryckas upp på den slutliga skattsedeln. I

motion Sf252 framhålls att en tidigare information skulle ge den

enskilde en större medvetenhet om de faktorer som påverkar

pensionen i ett skede då det finns stora möjligheter att planera

det egna arbetslivet och därmed sin kommande pension.

Riksdagen avslog senast vid föregående riksmöte liknande

motionsyrkanden på förslag av utskottet i betänkande

1989/90:SfU9. Utskottet framhöll därvid att storleken av

pensionen är beroende av många olika faktorer och att utskottet

därför var tveksamt till värdet av en löpande uppgift om

vederbörandes pensionspoäng. Utskottet erinrade om att alla

försäkrade har möjlighet att vända sig till försäkringskassan

för att få ett preliminärt besked om den framtida pensionens

storlek och att riksförsäkringsverket sänder ut individuell

information om intjänade pensionspoäng, den framtida pensionens

storlek m.m. till försäkrade som fyller 50, 60 eller 63 år.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare

inställning och avstyrker bifall till motionerna Sf252 och Sf357

yrkande 3.

Medelsanvisning

Från anslaget D 6. Ålderspensioner betalas folkpension i form

av ålderspension, pensionstillskott till ålderspension,

hustrutillägg och barntillägg till folkpension. I propositionen

föreslås att till anslaget skall anvisas ett förslagsanslag på

51 345 000 000 kr. för budgetåret 1991/92.

I motion Sf331 yrkande 2 av Lars Werner m.fl. yrkas att

ytterligare 1 miljard kronor skall anslås till följd av

motionärernas begäran i yrkande 1 i samma motion om förslag till

extra stöd till de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna.

Utskottet har ovan avstyrkt bifall till yrkande 1 i motion

Sf331 och avstyrker även bifall till yrkande 2 i samma motion.

Regeringens förslag till medelsanvisning tillstyrks av

utskottet.

Förtidspension

Förtidspension utges till en försäkrad som har fyllt 16 år för

tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension

dessförinnan börjar utges till honom, om hans fysiska eller

psykiska prestationsförmåga är nedsatt med minst hälften och

nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av

arbetsförmågan inte anses varaktig men kan antas bli bestående

under avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjukbidrag.

Förtidspension utges i form av hel, halv eller två tredjedels

pension. Hel förtidspension från folkpensioneringen utges med

samma belopp som ålderspensionens grundbelopp. För

förtidspensionär som saknar eller har låg ATP utges

pensionstillskott med 104 % av basbeloppet.

Gullan Lindblad m.fl. erinrar i motion Sf259 om att

sjukpenning fr.o.m. den 1 juli 1990 kan utges i rehabiliterande

syfte på fyra nivåer, hel, tre fjärdedels, halv och en

fjärdedels sjukpenning. Detta medför, anför motionärerna, att en

person som tidigare arbetat tre fjärdedels tid och haft en

fjärdedels sjukpenning nödgas arbeta halvtid och få pension till

hälften vid övergången till förtidspension. Motionärerna begär

att riksdagen skall fatta beslut om att även

förtidspensioneringen reformeras så att den kan utges på samma

nivåer som sjukpenning.

Rehabiliteringsberedningen föreslog i sitt betänkande (SOU

1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering att hel, tre

fjärdedels, halv och en fjärdedels förtidspension skulle kunna

utges som en konsekvens av beredningens samtidiga förslag till

motsvarande sjukpenningnivåer. Som skäl för sitt förslag att

anpassa förtidspensioneringen till de föreslagna

sjukpenningnivåerna angav beredningen att den, inte minst av

kostnadsskäl, ville undanröja konsekvensen av att skiktet 25--49

procents varaktig arbetsoförmåga inom förtidspensioneringen i

annat fall skulle komma att täckas av sjukpenning. Beredningen

pekade i detta sammanhang på att sjukpenning kunde komma att

utges fram till dess den försäkrade fyllt 70 år + 180 dagar.

Beredningen pekade även på konsekvenserna för den försäkrade av

att han inte skulle få skiktet mellan 67 och 85 % täckt av

pensionen.

Regeringen har i en lagrådsremiss den 31 januari i år lämnat

förslag till nya regler om rehabilitering och

rehabiliteringsersättning på grundval av bl.a.

rehabiliteringsutredningens förslag. Något förslag om

ytterligare nivåer inom förtidspensioneringen läggs dock inte

fram. Däremot föreslås att en fjärdedels sjukpenning får

utbetalas under högst ett år, såvida inte

rehabiliteringsåtgärder pågår som grundar rätt till en ny

föreslagen ersättningsform, rehabiliteringspenning.

Kvartsnivåerna inom sjukpenningförsäkringen infördes för att

underlätta för den försäkrade att återgå till arbetslivet.

Rehabiliteringsberedningens motiv för att föreslå kvartsnivåer

även inom förtidspensioneringen var som nämnts bl.a. att

förhindra att den dyrare ersättningen i form av en fjärdedels

sjukpenning kunde utgå under lång tid. Detta motiv faller bort

om regeringens förslag i den nämnda lagrådsremissen om att tiden

för rätt till en fjärdedels sjukpenning begränsas till ett år

genomförs. Utskottet ser för närvarande inga bärande skäl för

att införa fyra nivåer inom förtidspensioneringen, men utgår

från att effekterna för förtidspensioneringen av de nya

sjukpenningnivåerna noga följs upp. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motion Sf259.

Pensionstillskotten till förtidspensionärer har tidigare varit

dubbelt så höga som för ålderspensionärer. Detta förhållande

ändrades i samband med de förbättringar av pensionstillskotten

som genomfördes i anslutning till skattereformen (prop.

1989/90:145, SfU20, rskr. 347).

I motion Sf297 av Sten Svensson m.fl. begärs i yrkande 2 att

riksdagen skall besluta att principen om dubbla

pensionstillskott till förtidspensionärer skall återinföras och

att pensionstillskotten följaktligen skall höjas till 108 % av

basbeloppet.

Den senaste höjningen av pensionstillskotten vidtogs för att

de pensionärer som har de lägsta inkomsterna skulle kompenseras

för effekterna av skattereformens finansiering. Eftersom

ålderspensionärer med enbart folkpension och pensionstillskott

eller så låg ATP att den inte överstiger pensionstillskottets

belopp inte erlägger skatt kompenserades dessa med ett i

förhållande till pensionen högre belopp än förtidspensionärer

som erhöll en viss kompensation för kostnadsökningar på grund av

skattereformen. Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet i

betänkandet 1989/90:SfU20 bifall till ett motionsyrkande om att

pensionstillskotten till förtidspensionärer skulle höjas dubbelt

så mycket som pensionstillskotten till ålderspensionärer.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker

bifall till motion Sf297 yrkande 2.

Jan Hyttring m.fl. anför i motion Sf337 att en

förtidspensionerad person har svårt att i förväg beräkna sina

eventuella sidoinkomster och tjänstgöringstider på grund av

förtroendeuppdrag. Motionärerna begär att regeringen skall lägga

fram förslag till riksdagen om att förtidspensionärer som uppbär

arvoden från förtroendeuppdrag skall ha rätt till ett fribelopp

som inte inverkar på rätten till förtidspension.

Storleken av förtidspensionen är beroende av i vilken grad

förmågan till förvärvsarbete är nedsatt. Det är därför

nödvändigt att försäkringskassan vid prövningen av rätten till

förtidspension gör en bedömning i varje enskilt fall om i vilken

utsträckning den försäkrade har förmåga att arbeta efter en

förtidspensionering. Såväl förväntad inkomst som tid som den

försäkrade kan antas orka arbeta är faktorer som därvid måste

vägas in vid bedömningen av om förtidspensionen skall beviljas

och på vilken nivå den i så fall skall utges. Utskottet anser

det därför inte lämpligt att införa schabloner för bedömningen

av graden av nedsättning av förvärvsförmågan och avstyrker

bifall till motion Sf337.

Från anslaget D 2. Förtidspensioner bekostas förtidspension

från folkpensioneringen, pensionstillskott till förtidspension,

barntillägg till förtidspension och vissa läkarundersökningar

m.m. för den allmänna försäkringens behov.

I propositionen föreslås att till Förtidspensioner för

budgetåret 1991/92 skall anvisas ett förslagsanslag på

13510000 000 kr. och utskottet har inte någon erinran mot

detta förslag.

Barnpension

Barnpension från folk- och tilläggspensioneringen utges till

barn under 18 år, vars far eller mor eller båda föräldrar

avlidit. Om barnet bedriver gymnasiestudier eller annan

grundutbildning kan barnpension utges efter 18 år längst t.o.m.

första halvåret det år barnet fyller 20 år.

I motion Sf230 av Anita Jönsson och Berit Oscarsson begärs ett

tillkännagivande om att barnpension i form av tilläggspension

skall kunna utges till dess barnet fyller 21 år med hänsyn till

att föräldrar enligt föräldrabalkens bestämmelser är

underhållsskyldiga så länge skolgång i form av studier i

grundskolan eller gymnasieskolan eller annan jämförlig

grundutbildning pågår.

I samband med att nya regler om efterlevandepension infördes

(prop. 1987/88:171, SfU 29, rskr. 401) beslöt riksdagen också

att ändra åldersgränserna för rätt till barnpension.

Åldersgränsen för barnpension vid studier anpassades därvid till

åldersgränserna för andra former av samhällsstöd till familjer

med barn i gymnasial utbildning, såsom flerbarnstillägg,

förlängt bidragsförskott och studiehjälp. Utskottet finner inte

anledning att frångå detta beslut och avstyrker bifall till

motion Sf230.

Från anslaget C 5. Barnpensioner bekostas barnpensioner från

folkpensioneringen. I propositionen föreslås att under anslaget

skall anvisas ett förslagsanslag på 272 000 000 kr. för

budgetåret 1991/92 och utskottet biträder förslaget.

Efterlevandepensioner till vuxna

Fr.o.m. den 1 januari 1990 utgår efterlevandeförmåner till

efterlevande make i form av omställningspension och särskild

efterlevandepension till såväl män som kvinnor som inte fyllt 65

år. Förmånerna utgår från såväl folk- som

tilläggspensioneringen. Omställningspension utges under ett år

efter dödsfallet eller under längre tid om den efterlevande har

barn under 12 år. Särskild efterlevandepension utbetalas till

den som vid omställningsperiodens slut inte kan försörja sig

genom eget förvärvsarbete och inte har rätt till förtidspension.

Genom omfattande övergångsbestämmelser till den nya

lagstiftningen utges fortfarande efterlevandestöd, i de flesta

fall i form av änkepensioner, enligt äldre lagstiftning.

I motion Sf271 av Anita Modin och Barbro Evermo Palmerlund

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att en översyn

bör ske av reglerna för särskild efterlevandepension till

personer som är bosatta utomlands. Motionärerna erinrar om att

pensionsformen har starka inslag av behovsprövat socialt

grundskydd och att rätten till förmånen förutsätter en ingående

behovsprövning i nära samarbete med arbetsmarknadsmyndigheter

m.m. Försäkringskassorna har mycket små möjligheter att se att

villkoren uppfylls för personer som är bosatta utomlands.

Eftersom det är väsentligt att efterlevandeskyddet inte får en

annan innebörd för dem som är bosatta utanför Sverige än för dem

som är bosatta här anser motionärerna att särskild

efterlevandepension endast bör beviljas personer som är bosatta

i Sverige.

Pensionsberedningen hade i sitt betänkande (SOU 1987:55)

Efterlevandepension, reformering av den allmänna försäkringens

efterlevandeförmåner föreslagit att särskild efterlevandepension

från såväl folk- som tilläggspensioneringen som huvudregel

endast skulle kunna utbetalas till personer som är bosatta i

Sverige. Beredningen framhöll den särskilda

efterlevandepensionens starka inslag av ett behovsprövat socialt

grundskydd och ansåg det väsentligt att efterlevandeskyddet inte

fick en annan innebörd för dem som är bosatta utanför Sverige än

för dem som bor kvar här i landet. Förslaget kritiserades under

remissbehandlingen av statens invandrarverk, som ansåg att det

innebar en avsevärd försämring för invandrarkvinnornas möjlighet

att välja mellan att stanna i Sverige och återvända till

hemlandet när de blev änkor. Riksförsäkringsverket ifrågasatte

också förslaget i denna del och konstaterade att Sverige genom

sina internationella åtaganden har förbundit sig att utge

tilläggspension vid bosättning utomlands för en betydande

personkrets och att den av beredningen föreslagna regeln skulle

få en mycket marginell betydelse i praktiken. I proposition

1987/88:171 om reformering av den allmänna försäkringens

efterlevandeförmåner framhöll föredragande statsrådet att han

för egen del ansåg att de omständigheter som pensionsberedningen

angett utgjorde starka skäl för den av beredningen föreslagna

begränsningen att särskild efterlevandepension skulle utbetalas

endast vid bosättning i Sverige. Å andra sidan fann han det inte

lämpligt att införa en lagregel som i det stora hela skulle vara

verkningslös i den praktiska tillämpningen. Härtill kom att den

av beredningen föreslagna regeln skulle innebära en nyhet inom

ATP och utgöra en avvikelse från den allmänna principen att

förmåner från tilläggspensioneringen utbetalas oberoende av den

berättigades bostadsort. I propositionen föreslogs därför att

tilläggspension i form av särskild efterlevandepension skulle

kunna utges även till efterlevande som är bosatta utanför

Sverige och att särskild efterlevandepension från

folkpensioneringen, i likhet med den dåvarande änkepensionen,

skulle utges utomlands i förhållande till det antal år för vilka

den avlidna tillgodoräknats pensionspoäng vid beräkning av

tilläggspension. Riksdagen (SfU 1987/88:29, rskr. 401) godkände

propositionens förslag i denna del.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda bifall

till motion Sf271.

Pensionsförmåner kan utges retroaktivt för tre månader före

ansökningsmånaden, dock att barnpension och handikappersättning

kan utges retroaktivt för två år före ansökningsmånaden.

Roland Sundgren m.fl. anför i motion Sf222 att det i en tid av

sorg och kaos när en nära anhörig går bort kan vara svårt att ta

till sig den information som man tillställs om rätt till

efterlevandeförmåner. Det är också vanligt att man begär uppskov

med bouppteckningen och först i samband med att man upprättar

denna upptäcker att något glömts bort. Det händer därför enligt

motionärerna inte så sällan att ansökan om änkepension lämnas

senare än inom tre månader. Motionärerna begär ett

tillkännagivande till regeringen om att änkepension skall kunna

utbetalas retroaktivt för minst sex månader.

Utskottet anser inte att tillräckliga skäl föreligger för att

göra avsteg från huvudregeln för pensionsförmåner om en

retroaktiv tid av tre månader när det gäller pensionsförmåner

till vuxna efterlevande, och utskottet avstyrker bifall till

motion Sf222.

Från anslaget D 9. Efterlevandepensioner till vuxna bekostas

folkpensionsförmånerna omställningspension, särskild

efterlevandepension, änkepension samt pensionstillskott till

dessa förmåner.

I propositionen föreslås att till anslaget skall anvisas ett

förslagsanslag på 1 765 000 000 kr. för budgetåret 1991/92 och

utskottet biträder förslaget.

Vissa yrkesskadeersättningar m.m.

Från anslaget D 4. Vissa yrkesskadeersättningar m.m. bekostas

tillägg till vissa äldre livräntor samt ersättning i anledning

av skadefall, där ersättningen på grund av speciella

författningar eller särskilda beslut helt eller delvis utges av

statsmedel.

I propositionen föreslås att till anslaget skall anvisas ett

förslagsanslag på 3000000 kr., och utskottet biträder

förslaget.

Handikappersättning

Handikappersättning utges till en försäkrad som har fyllt 16

år och som före 65 års ålder fått sin funktionsförmåga varaktigt

nedsatt i sådan omfattning att han i sin dagliga livsföring

behöver mera tidskrävande hjälp av annan eller behöver hjälp av

annan för att kunna förvärvsarbeta eller eljest får vidkännas

betydande merutgifter på grund av sitt handikapp.

Handikappersättning utges för år räknat med 69, 53 eller 36 % av

basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning och

merutgifternas storlek. Behovet av handikappersättning skall

omprövas i samband med förtids- eller ålderspensionering.

Handikappersättning utges alltid till den som är blind, döv

eller gravt hörselskadad om handikappet inträffat före 65 års

ålder. Till den som är blind utges ersättning regelmässigt med

69 % före pensionering och för tid efter pensionering med 36 %,

om inte stödbehovet då motiverar högre ersättning. Till den som

är döv eller gravt hörselskadad utges ersättning med 36 % av

basbeloppet, om inte stödbehovet motiverar högre ersättning.

I motion Sf298 av Marianne Jönsson m.fl. begärs ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av en översyn av

handikappersättningen i syfte att få en mer likvärdig bedömning

av rätten till ersättningen. Lars Sundin m.fl. begär i motion

Sf313 att fler lägre nivåer bör införas inom

handikappersättningen (yrkande 1) och att det faktiska

stödbehovet skall vara avgörande för rätten att erhålla

handikappersättning (yrkande 2). Lars Werner m.fl. anser i

motion Sf305 att riksdagen bör begära en skyndsam utredning av

handikappades ekonomiska situation, särskilt med avseende på

effekterna av avgifter på olika slag av handikappolitiska

åtgärder inom stat, landsting och kommuner, samt avgifter inom

verksamheter av vilka handikappade är i högre grad beroende än

andra medborgargrupper. Även Bo Nilsson m.fl. hänvisar i motion

Sf330 till att besparingar inom socialförsäkringen och i

landsting och kommuner gör att handikappade personer får en

särskilt utsatt situation. Motionärerna begär att en översyn

skall göras för att undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för

att förbättra de handikappades ekonomiska och sociala villkor.

För närvarande arbetar två statliga utredningar med frågor om

samhällets insatser för handikappade personer.

1989 års handikapputredning (S 1988:03, dir. 1988:53) har till

uppgift att utreda vissa frågor om kommunernas och landstingens

insatser för människor med omfattande funktionshinder.

Kommitténs huvuduppgift bör enligt direktiven vara att kartlägga

och analysera de insatser för funktionshindrade som görs inom

socialtjänsten samt habiliteringen och rehabiliteringen.

Utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara situationen för

barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder samt

situationen för de små och mindre kända handikappgrupperna. Om

kommittén finner att det föreligger brister i socialtjänstens

och habiliteringens/rehabiliteringens insatser för dessa grupper

bör den lämna förslag som kan leda till förbättringar inom

områdena och som innebär att grupperna i framtiden bör kunna

tillförsäkras ett väl fungerande stöd. Utredningens arbete

beräknas vara avslutat under första halvåret 1991.

Utredningen om det samlade förmånssystemet för försäkrade med

betydande kostnader för sjukdom och handikapp (S 1990:04, dir.

1990:34) har till uppgift att överväga och lämna förslag till de

förändringar i förmånssystemet inom socialförsäkringen som är

påkallade för att uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av

försäkrade som har betydande kostnader för läkemedel,

förbrukningsartiklar, vård och annan behandling samt resor till

följd av sjukdom eller handikapp. Kommittén bör enligt sina

direktiv inledningsvis göra en kartläggning och analys av hur

det nuvarande förmånssystemet tar hänsyn till situationen för de

olika grupper av försäkrade som har betydande sådana

merkostnader till följd av sin sjukdom eller sitt handikapp.

Utifrån en sådan genomgång skall kommittén bl.a. överväga vilka

åtgärder som behövs och bedöms vara finansiellt genomförbara för

att undanröja brister i förmånssystemet. Övervägandena bör ta

sikte på i första hand systemet med läkemedelsförmåner,

införande av ytterligare en nivå inom handikappersättningen

under den nu lägsta nivån och införande av ett särskilt

högkostnadsskydd för resor. Vid utformningen av förslagen bör

skälig hänsyn tas till att möjligheten till avdrag för

sjukdomskostnader avskaffats fr.o.m. den 1 januari 1991.

Utredningen väntas avge sitt slutbetänkande under andra halvåret

1991.

De frågor som tagits upp i motionerna faller inom ramen för

pågående utredningsarbete, och utskottet anser att resultatet av

detta bör avvaktas innan riksdagen gör några uttalanden med

anledning av motionerna. Utskottet avstyrker sålunda bifall till

motionerna Sf298 yrkande 2, Sf313 yrkandena 1 och 2, Sf305 och

Sf330.

Anders Svärd och Ingbritt Irhammar framhåller i motion Sf251

att även personer som drabbas av handikapp först efter 65 års

ålder har behov av handikappersättning och de begär ett

tillkännagivande till regeringen härom. Ragnhild Pohanka och

Anita Stenberg begär i motion Sf269 en utredning av

handikappersättningen för personer som fyllt 65 år.

Riksdagen har tidigare avstyrkt liknande motionsyrkanden.

Utskottet har därvid (se senast betänkande 1989/90:SfU9)

framhållit att syftet med handikappersättning är att ge

kompensation för hjälpbehov som uppkommit på grund av sjukdom

eller skada, medan de hjälpbehov som hänför sig till åldrandet

inte bör ersättas genom handikappersättning.

Utskottet, som vill erinra om att frågan om stöd till äldre

handikappade också ryms inom ramen för pågående

utredningsarbete, föreslår att riksdagen avslår även motionerna

Sf251 och Sf269.

Från anslaget D 3. Handikappersättningar bekostas

handikappersättning, dels som tilläggsförmån till folkpension,

dels som självständig ersättning.

I propositionen föreslås att till anslaget skall anvisas ett

förslagsanslag på 860 000 000 kr. för budgetåret 1991/92, och

utskottet biträder förslaget.

Särskilt pensionstillägg

Fr.o.m den l januari i år kan föräldrar, som på grund av vård

av ett sjukt eller handikappat barn under lång tid har gått

miste om förvärvsinkomster, erhålla ett särskilt skattefritt

pensionstillägg till folkpension i form av ålderspension.

För att få förmånen skall föräldern ha vårdat barnet under

minst tio år. Pensionstillägget utges då med 25 % av basbeloppet

per kalenderår. Har vårdtiden överstigit tio år ökas beloppet

med 5 % av basbeloppet per vårdår upp till en vårdtid av 15 år.

Högsta pensionstillägg som kan utges per kalenderår utgör

sålunda 50 % av basbeloppet. Vid förtida eller uppskjutet uttag

av ålderspensionen minskas resp. ökas pensionstillägget i

motsvarande mån som pensionen.

Någon övre åldersgräns ligger inte i uttrycket barn, utan här

åsyftas endast relationen mellan den vårdade och vårdaren.

Däremot kommer en undre åldersgräns att finnas genom att ett

krav uppställs på att barnet under större delen av vårdåret

skall ha fått hel förtidspension eller helt sjukbidrag jämte

handikappersättning. Dessa förmåner kan endast utgå först sedan

barnet fyllt 16 år. Enligt särskilda övergångsregler till

lagstiftningen skall dock med vårdår likställas varje

kalenderår, fr.o.m. år 1964 t.o.m. år 1973, under vilket

föräldern vårdat sjukt eller handikappat barn som inte uppnått

16 års ålder och barnet har fått vårdbidrag i form av

invaliditetsersättning. Sådan ersättning skall år 1964 ha utgått

under sex månader och övriga år fram t.o.m. år 1973 under större

delen av året. Motivet för dessa särskilda regler är att

invaliditetsersättningen, till skillnad från vad som är fallet

med vårdbidraget, inte varit ATP-grundande.

Förälder får tillgodoräknas vårdår t.o.m. 64 års ålder eller,

om föräldern är född under något av åren 1911--1927, t.o.m. 65

års ålder. Under sådana år som föräldern har fått förtidspension

eller sjukbidrag under större delen av året eller

tillgodoräknats pensionspoäng, alternativt skulle ha

tillgodoräknats ATP-poäng om tilläggspensionsavgift hade

betalats inom föreskriven tid eller undantagande från ATP inte

gällt, kan vårdår inte tillgodoräknas föräldern.

I motion Sf257 av Gullan Lindblad m.fl. begärs i yrkande 1 att

riksdagen skall besluta att vårdår för rätt till särskilt

pensionstillägg skall kunna beräknas från år 1960 och i yrkande

2 att tillägget skall kunna utgå retroaktivt i förekommande

fall. Motionären anför att särskilt pensionstillägg kan sägas

vara en form av ersättning för förlorad ATP och att det därför

bör kunna beräknas från det år ATP började gälla.

För rätten till särskilt pensionstillägg krävs som nämnts att

barnet har uppburit vissa socialförsäkringsförmåner på grund av

sjukdom eller handikapp. Härigenom kan den grupp barn som

föranleder att särskilt pensionstillägg kan utges klart

avgränsas. Bestämmelsen om att till grund för rätt till eller

beräkning av särskilt pensionstillägg inte får läggas vård som

getts före år 1964 motiverades i proposition 1989/90:117 med att

vårdbidraget infördes den 1 juli 1964 och att det därför var

följdriktigt att en förälder fick tillgodoräkna sig vårdår

fr.o.m. samma år. Om även tid före år 1964 skulle läggas till

grund för rätt till särskilt pensionstillägg skulle detta enligt

utskottet medföra stora svårigheter att i efterhand klarlägga

vilka barn som hade ett så stort vårdbehov att det skulle

föranlett utgivande av vårdbidrag om denna form av stöd då hade

funnits. Utskottet kan därför inte tillstyrka bifall till

yrkandena i motion Sf257 om att vårdtid redan fr.o.m. år 1960

skall berättiga till särskilt pensionstillägg.

Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf357 yrkande 8 ett

tillkännagivande om att det särskilda pensionstillägget i första

hand skall tillförsäkra dem som redan genomfört vårdinsatser en

bättre pension. Motionärerna begär vidare i yrkande 9 att

riksdagen skall besluta att fr.o.m. den 1 juli 1991 skall rätten

att tillgodoräkna sig vårdår gälla fr.o.m. det första vårdåret.

Även i motion Sf281 av Kersti Johansson och Martin Olsson

yrkande 2 begärs att rätten att tillgodoräkna sig vårdår skall

gälla fr.o.m. första vårdåret, och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom till regeringen.

Vid behandlingen av proposition 1989/90:117 uttalade utskottet

med anledning av ett motsvarande motionsyrkande som yrkande 8 i

motion Sf357 att utskottet i likhet med vad som framhållits i

såväl propositionen som motionen såg det särskilda

pensionstillägget som en övergångslösning för dem som inte

kommit i åtnjutande av vårdarlön, och utskottet fann inte att

något särskilt uttalande härom från riksdagens sida var

påkallat. Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker

bifall till yrkande 8 i motion Sf357.

Utskottet avstyrkte vidare ett motionsyrkande om att rätt att

tillgodoräkna sig vårdår skulle föreligga fr.o.m. det första

vårdåret. Utskottet erinrade om att kravet på att tio års vård

skulle föreligga för att pensionstillägg skulle utges motiverats

i propositionen med att förmånen av särskilt pensionstillägg bör

förbehållas den som under lång tid vårdat ett sjukt eller

handikappat barn. Utskottet delade föredragande statsrådets

uppfattning att det är rimligt att kräva minst tio års vård som

kvalifikationsgrund.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning även i denna

fråga och avstyrker bifall till motionerna Sf281 yrkande 2 och

Sf357 yrkande 9.

Tillämpningen av de nya reglerna om rätt till särskilt

pensionstillägg kritiseras i två motioner.

Kersti Johansson och Martin Olsson anför i motion Sf281 att i

tillämpningen innebär hänvisningarna till lagens förarbeten

beträffande vårdrekvisitet att flertalet sökande får avslag på

sina ansökningar om särskilt pensionstillägg därför att de mer

än någon dag i veckan eller mer än några få timmar varje dag

lämnat sina barn till lekskolor, sysselsättningsskolor,

särskolor, tränings- och yrkesträningsskolor, terapiliknande

skyddat arbete och dagcenterverksamhet. Enligt motionärernas

mening borde lagen ändras så att vårdrekvisitet anses vara

uppfyllt trots att barnen mer än några timmar per dag eller mer

än någon dag i veckan vistats utanför hemmet i syfte att

utvecklas till ett självständigt och så långt möjligt normalt

och oberoende liv, och vårdaren under denna tid inte haft

möjlighet att utföra arbete av någon större omfattning med rätt

till pensionspoäng. Motionärerna hemställer att riksdagen skall

begära förslag från regeringen till ändring av vårdrekvisitet i

enlighet härmed.

Även Iréne Vestlund m.fl. uppger i motion Sf219 att det är

mycket få pensionärer som kan få del av det särskilda

pensionstillägget. Motionärerna vänder sig särskilt emot att en

mycket låg pensionspoäng för sysslor som kvinnor som vårdat

handikappat barn utfört på deltid eller kvällstid gör att

särskilt pensionstillägg inte kan utges, inte ens om

pensionspoängen är så låg att pensionen endast uppgår till

belopp som motsvarar folkpension och pensionstillskottet.

Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om att

en översyn bör ske av det särskilda pensionstillägget.

Utskottet vill erinra om att vårdår för vård av sjukt och

handikappat barn under 16 år endast kan beräknas för åren

1964--1973, då vårdbidraget i form av invaliditetsersättning

inte var pensionsgrundande. Därefter kan vårdår endast beräknas

för vård av barn som fyllt 16 år och uppbär hel förtidspension

eller sjukbidrag jämte handikappersättning. Förarbetena till

reformen gör emellertid inte någon skillnad mellan de båda

åldersgrupperna vad beträffar vårdrekvisitet, vilket medför att

rekvisitet när det gäller barn som haft skolplikt är svårare att

uppfylla. Samtidigt kan skolgången ha gett föräldrarna möjlighet

att förvärvsarbeta i viss utsträckning, vilket medför att de

inte fyller rekvisitet att på grund av vården av barnet ha

avstått från förvärvsarbete.

Enligt den allmänna motiveringen till lagen anges beträffande

vårdrekvisitet bl.a. att kortare avbrott i vården inte bör

påverka föräldrarnas rätt att tillgodoräkna sig vårdår.

Föräldrarna får sålunda anses vårda barnet även om detta

dagligen vistas någon eller några enstaka timmar inom

barnomsorg eller skola. I specialmotiveringen anges att

vårdrekvisitet bl.a. inte kan sägas ha uppfyllts om barnet

större delen av dagen gått i skola eller vistats inom

kommunal barnomsorg eller annan omsorg. Det kan emellertid anses

uppfyllt även om barnet vistats utanför hemmet några få timmar

varje dag eller hel dag någon gång per vecka.

Enligt förarbetena är sålunda vårdrekvisitet inte uppfyllt om

barnet större delen av dagen gått i skola m.m., men uppfyllt om

barnet vistats utanför hemmet någon eller några enstaka timmar,

resp. enligt specialmotiveringen några få timmar. Dessa tre

olika tidsangivelser ger utrymme för olika tolkningar av hur

lång tids bortovaro från barnet som diskvalificerar vårdaren för

förmånen. I riksförsäkringsverkets allmänna råd 1990:6 anges

under rubriken Kortare avbrott i vården tiden för avbrott till

några enstaka timmar, vilket måste anses vara en aning mindre

restriktivt än någon eller några enstaka timmar, men mer

restriktivt än några få timmar och väsentligt retriktivare än

motsatsen till större delen av dagen.

Reformen är i sig starkt begränsad och tar sikte på en mycket

liten grupp föräldrar. Utskottet ser emellertid inte något

hinder för att man inom de angivna ramarna tillämpar förarbetena

på det sätt som är förmånligast för den enskilde. Enligt vad

utskottet erfarit har riksförsäkringsverket, sedan det kommit

till verkets kännedom att en stor del av de ansökningar om

särskilt pensionstillägg som kommer in till försäkringskassorna

utmynnar i avslag, bett att kassorna skall skicka in beslut och

beslutsunderlag i de ärenden som har avslagits på grund av att

vårdrekvisitet inte är uppfyllt. Avsikten härmed är att verket i

samråd med ombudsavdelningen redan i inledningsskedet skall

följa upp de eventuella problemställningar som kan dyka upp.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att någon

riksdagens åtgärd med anledning av motionerna Sf281 yrkande 1

och Sf219 för närvarande inte är påkallad.

I propositionen föreslås att till anslaget Särskilt

pensionstillägg skall för budgetåret 1991/92 anvisas ett

förslagsanslag på 41 000 000 kr.

I motion Sf357 av Bengt Westerberg m.fl. yrkande 10 begärs att

ytterligare 7 milj.kr. skall anslås som en följd av yrkande 9 i

samma motion om att rätten till vårdår skall beräknas fr.o.m.

det första året.

Utskottet har ovan avstyrkt bifall till yrkande 9 i motion

Sf357 och avstyrker därför också bifall till yrkande 10.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning

till anslaget D 7. Särskilt pensionstillägg för budgetåret

1991/92.

Kommunalt bostadstillägg (KBT)

Kommunalt bostadstillägg (KBT) utges som tilläggsförmån till

den som är mantalsskriven i en kommun och uppbär folkpension i

form av ålderspension, förtidspension eller änkepension. KBT

utgår dock inte till ålderspension för tid före den månad

vederbörande fyller 65 år. KBT, som är inkomstprövat, utges

enligt grunder som den enskilda kommunen bestämmer, dock lägst

med belopp som svarar mot den del av den bostadskostnad som

enligt föreskrifter som regeringen meddelar skall täckas av

bostadstillägg för att statsbidrag skall lämnas. Statsbidrag

utgår under förutsättning att kommunen täcker minst 80 % av den

del av den månatliga bostadskostnaden som överstiger 80 kr. men

inte 1900 kr. för ogift pensionär och 2 050 kr. för makar.

Kommunerna får statsbidrag med 25 % av sina KBT-kostnader i

dessa intervall. Statsbidrag utgår inte om bostadstillägget

täcker bostadskostnader som utgör en del av en avgift som

bestäms enbart på grundval av pensionärens inkomster. Fr.o.m.

den 1 juli 1989 utgår dock statsbidrag för bostadskostnader

för psykiskt utvecklingsstörda pensionärer m.fl. som bor i

gruppbostad.

Inkomstprövningsreglerna, som är fastlagda i lag, innebär

bl.a. att bostadstillägget minskas med 35 % av den

pensionsberättigades årsinkomst som överstiger 750 kr. för den

som är gift och 1 000 kr. för annan pensionär. Som inkomst

räknas t.ex. ATP, tjänstepension, arbetsinkomst samt avkastning

av kapital och fastighet enligt särskilda regler. I

inkomstunderlaget inräknas dock inte ATP till den del den

föranlett minskning av pensionstillskott. För den som är

ålderspensionär beaktas inte sådan intäkt av tjänst som avses i

32 § 1 mom. a kommunalskattelagen (löneinkomst) eller inkomst av

aktiv näringsverksamhet.

Som inkomst vid beräkningen av KBT anses även avkastning av

förmögenhet. Värdet av fastigheter som utgör

privatbostadsfastighet och privatbostad för ägaren eller

närståendes permanenta boende eller fritidsboende räknas inte in

i förmögenheten. För jordbruks- och övriga fastigheter beräknas

avkastningen till 5 % av fastighetens taxeringsvärde. Samma

procentsats gäller vid beräkning av avkastning av

banktillgodohavanden, aktier, bostadsrättslägenheter och andelar

i ekonomiska föreningar. Förmögenhetsavkastningen höjs enligt

lagen med 10 % av det förmögenhetsbelopp som överstiger 120 000

kr. för makar gemensamt och 75 000 kr. för en ogift pensionär.

I flera motioner riktas kritik mot det nuvarande systemet. I

motion Sf357 av Bengt Westerberg m.fl. anförs att betydande

skillnader finns mellan kommunerna vad gäller bl.a. KBT.

Motionärerna anser att KBT borde utgå enligt samma regler i hela

landet och att detta skulle underlätta uppföljningen av

effekterna av olika ekonomiska förändringar angående stödet till

pensionärerna. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom i

yrkande 1. Även i motion Sf41 av Bengt Westerberg m.fl. begärs i

yrkande 2 ett tillkännagivande om att regeringen skall lägga

fram förslag till enhetliga regler för KBT för hela riket. I

motion Sf302 av Margó Ingvardsson anförs att de nyligen

genomförda höjningarna av pensionstillskotten och KBT som

kompensation för skatteomläggningen i många fall inte täcker de

höjda boendekostnaderna och dessutom räknas basbeloppet inte upp

med den del av inflationen under åren 1990 och 1991 som beror på

skatteomläggningen. Motionären begär i yrkande 1 att riksdagen

skall besluta att höja de övre gränserna för KBT med 200 kr.

till 2 100 kr. för ensamstående och 2 250 kr. för makar. Vidare

framhåller motionären att på sikt bör systemet med KBT ändras så

att bostadsstödet täcker den faktiska hyreskostnaden, en

förändring som kräver att man fastställer vad som är en rimlig

bostadsstandard och att staten tar över ansvaret för

pensionärernas bostadskostnader. Motionären hemställer i yrkande

3 att riksdagen skall begära förslag från regeringen till

tidsplan för statens övertagande av de kommunala

bostadstilläggen i enlighet med det anförda. I motion Sf37 av

Lars Werner m.fl. begärs i yrkande 3 ett tillkännagivande om en

översyn av KBT med den ovan i motion Sf302 nämnda inriktningen.

Gunilla Andersson framhåller i motion Sf229 att pensionärerna

har olika ekonomisk standard beroende på i vilken kommun de bor

och att en konsekvens av kommunernas sämre ekonomiska situation

är att KBT inte kommer att höjas i takt med bostadsmarknadens

kostnadsökningar. Motionären anser att en målsättning för

framtiden bör vara att bostadsstödet till pensionärer är lika

oavsett bostadsort. En annan målsättning borde enligt motionären

vara att den som i ett visst skede av livet har haft möjlighet

att skaffa sig en stor bostad, självklart skall ha rätt att

välja att bo kvar där så länge han eller hon önskar. Motionären

anser det inte rimligt att t.ex. en pensionär som förlorar sin

make/maka/samboende av ekonomiska skäl dessutom skall behöva

söka en annan mindre och billigare bostad. Hon begär ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om det

framtida bostadsstödet till pensionärer. Per Olof Håkansson

erinrar i motion Sf289 om att boendekostnaderna varierar

kraftigt i landet och att KBT-reglerna som är styrande för

utformningen av de lokala reglerna för ersättningsnivåerna

saknar anpassning till olika hyresnivåer. Motionärerna begär att

en översyn görs av regelsystemet för KBT så att stödet riktas

till de pensionärer som har de största behoven av att få

boendekostnaderna täckta. I motion Sf42 begär Marianne Carlström

ett tillkännagivande om att KBT bör utformas så att reglerna

blir enhetliga och på ett likartat sätt skyddar alla

KBT-berättigade pensionärer mot kraftiga hyreshöjningar. Den

övre hyresgränsen bör motsvara det aktuella hyresläget för en

normalstor lägenhet.

I proposition 1990/91:119 som behandlas i utskottets

betänkande SfU19 har regeringen, som tidigare nämnts, föreslagit

att ett särskilt kommunalt bostadstillägg införs under år 1991

som skall fylla ut skillnaden mellan å ena sidan den

pensionsberättigades allmänna pension och övriga inkomster

enligt reglerna för beräkning av årsinkomst vid prövning av KBT

och å andra sidan socialbidragsnormen i den pensionsberättigades

kommun. Från inkomsterna skall avdrag göras för skälig

boendekostnad. Regeringen har dessutom aviserat att en utredning

för översyn av KBT-systemet kommer att föreslås inom kort.

Med hänsyn till det särskilda kommunala bostadstillägg som

föreslagits för de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna bör

förslaget i motion Sf302 om höjda gränser för KBT med 200 kr.

inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Inte heller övriga

motionsyrkanden om ändrat system för KBT bör nu föranleda någon

åtgärd utan prövningen av hur KBT-systemet skall utformas för

framtiden bör överlåtas åt den kommande utredningen. Utskottet

avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf229, Sf289,

Sf302 yrkandena 1 och 3, Sf357 yrkande 1, Sf37 yrkande 3, Sf41

yrkande 2 och Sf42.

Sten Svensson m.fl. begär i motion Sf39 yrkande 3 ett

tillkännagivande till regeringen om att den aviserade

utredningen för översyn av KBT bör vara parlamentariskt

sammansatt.

Utskottet anser att det bör ankomma på regeringen att besluta

om hur översynen skall genomföras, varför motion Sf39 yrkande 3

inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I två motioner, Sf270 yrkande 3 av Sten Svensson m.fl. och

Sf339 av Martin Olsson m.fl., begärs att riksdagen skall besluta

att KBT inte skall avtrappas på grund av förmögenhet. I den

förstnämnda motionen begärs lagändring fr.o.m. den 1 januari

1992 och i den senare motionen redan fr.o.m. den 1 juli 1991.

Utskottet vill erinra om att när det gäller pensionärernas

särskilda grundavdrag vid beskattningen har riksdagen beslutat

att avtrappningen av detta på grund av förmögenhet av

statsfinansiella skäl skall finnas kvar under 1992 och 1993 års

taxering, för att därefter slopas (prop. 1989/90:110, SkU30,

rskr. 356). Något skäl att fr.o.m. den 1 juli 1991 eller den 1

januari 1992 enbart slopa avtrappningen mot förmögenhet inom

KBT-systemet anser utskottet inte föreligga, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna Sf270 yrkande 3 och Sf339.

I lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till

folkpension anges att som årsinkomst avses den inkomst, för år

räknat, som någon kan antas komma att åtnjuta under den närmaste

tiden. I lagen anges vidare vad som inte skall räknas som

inkomst. Till dessa inkomster hör bl.a. allmänt barnbidrag,

folkpension och ATP till den del den föranlett minskning av

pensionstillskott. Därutöver anges i riksförsäkringsverkets

föreskrifter (RFFS 1979:5) om inkomstberäkning m.m. vissa

intäkter, bl.a. studiehjälp och studiemedel, som inte skall ingå

i inkomstunderlaget.

I tre motioner, Sf212 av Bo Nilsson m.fl., Sf316 av Ewy Möller

och Gullan Lindblad och Sf353 yrkande 13 av Sigge Godin m.fl.,

begärs tillkännagivanden till regeringen om att ersättningar som

betalas ut till neurosedynskadade från neurosedynskadefonden

inte heller skall bedömas som inkomst vid inkomstberäkningen för

KBT. I de två senare motionerna erinras om att det kan finnas

likartade ersättningar som inte heller bör ingå i

inkomstunderlaget för KBT och att denna fråga bör utredas i

samband med att man ändrar KBT-reglerna för neurosedynskadade.

Riksdagen har tidigare på förslag av utskottet avslagit

motsvarande motionsyrkanden. I betänkande 1989/90:SfU5 hänvisade

utskottet till att frågan om betydelsen av

neurosedynskadeersättning för en försäkrads rätt till KBT

nyligen varit föremål för bedömning i ett mål vid

försäkringsrätten för södra Sverige. Försäkringsrätten hade

beslutat att inte göra ändring i vederbörande försäkringskassas

beslut, vari kassan funnit att det inte förelåg något skäl för

att undanta ersättning från neurosedynskadefonden från

inkomstunderlaget vid beräkning av KBT. Domen hade då inte

vunnit laga kraft. I betänkande 1989/90:SfU9 hänvisade utskottet

till att försäkringsrättens dom hade överklagats till

försäkringsöverdomstolen, och utskottet ansåg då att riksdagen

inte vid den tidpunkten borde göra något uttalande i frågan.

Försäkringsöverdomstolen har nu avgjort målet och inte ändrat

försäkringsrättens dom.

Genom en särskild lag (1971:118) om skattefrihet för

ersättning till neurosedynskadade undantogs från skatteplikt

ersättningar på grund av ett förlikningsavtal som träffats

mellan AB Astra och representanter för neurosedynskadade barn.

Av förarbetena till lagen (prop. 1971:66) framgår att det totala

ersättningsbeloppet 600 000 kr. om året beräknats efter att det

i medeltal för de då kända neurosedynskadade barnen skulle

erläggas 6 000 kr. om året fr.o.m. den 1 januari 1968

(motsvarande det vid förlikningen den 5 november 1969 aktuella

basbeloppet). Ersättningsbeloppet, som är knutet till

basbeloppet, skulle fördelas mellan barnen efter grunder som

bolagets motparter själva fick bestämma. I motiveringen för

propositionens förslag om skattefrihet för ersättningsbeloppen

framhölls att ersättningens belopp är knutet till

invaliditetsgraden och kan anses vara avsett bl.a. att täcka den

ökning av vårdkostnaden som följer med ökad invaliditet. Vidare

framhölls att ersättning dessutom utgår när särskilda kostnader

inträffat och att ersättningen samtidigt kan anses utgöra

ideellt skadestånd för lyte i proportion till invaliditetens

omfattning. Ersättningen var, framhöll departementschefen,

däremot inte kompensation för mistad arbetsförtjänst, eftersom

mottagarna i samtliga fall var minderåriga barn. Slutligen

åberopades i propositionen de speciella omständigheter som

förelåg för en tillstyrkan av skattefrihet för beloppen.

Utskottet anser mot bakgrund av vad som framhölls i

proposition 1971:66 att man bör bortse från ersättningar från

neurosedynskadefonden vid beräkning av inkomst som skall

reducera KBT. Regeringen bör därför snarast återkomma med ett

förslag till riksdagen i frågan. Utskottet förutsätter därvid

att regeringen samtidigt överväger i vilken mån det finns andra

likartade ersättningar som inte heller bör påverka KBT. Vad

utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna Sf212,

Sf316 och Sf353 yrkande 13 som sin mening ge regeringen till

känna.

Från anslaget D 8. Bidrag till kommunala bostadstillägg till

folkpension finansieras statsbidrag till kommunerna med 25 % av

deras bidragsberättigade kostnader för KBT. I propositionen

föreslås att till anslaget skall anvisas ett förslagsanslag på

1 525 000 000 kr. för budgetåret 1991/92.

I motion Sf302 yrkande 2 av Margó Ingvardsson begärs att

ytterligare 200 000 000 kr. skall anslås för ändamålet för att

finansiera motionärens ovannämnda förslag i yrkande 1 i motionen

om att de övre gränserna för KBT skall höjas med 200 kr.

Utskottet har ovan avstyrkt yrkande 1 i motion Sf302, varför

utskottet avstyrker även bifall till yrkande 2 om ytterligare

medelstilldelning under anslaget och tillstyrker proposionen i

denna del.

Delpension

Delpensionsförsäkringen för arbetstagare trädde i kraft den 1

juli 1976. Fr.o.m. den 1 januari 1980 omfattar försäkringen även

egna företagare och uppdragstagare. Delpensionen syftar till att

ge möjlighet till en mjuk övergång från arbete till

ålderspension genom en nedtrappning av arbetsinsatsen under de

sista yrkesverksamma åren. Delpensionen ger kompensation för en

del av det inkomstbortfall som uppstår på grund av

arbetstidsminskningen.

Delpensionsnivån bestämdes vid reformens införande till 65 %

av den försäkrades pensionsunderlag. Nivån sänktes fr.o.m. år

1981 till 50% av pensionsunderlaget men är fr.o.m. den 1 juli

1987 åter 65 %.

Försäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivare och

egna företagare. Avgiften, som för närvarande uppgår till 0,50 %

av avgiftsunderlaget, tillförs en särskild fond som förvaltas av

riksförsäkringsverket.

Antalet delpensionärer ökade under åren 1978--1980 från ca 33

900 till ca 67 800. Fr.o.m. år 1981 skedde en successiv

minskning av antalet personer med delpension och i slutet av år

1986 hade endast 32200 personer delpension. Antalet

delpensionärer har därefter sakta ökat och vid utgången av år

1990 beräknas antalet ha uppgått till 40400.

Gullan Lindblad m.fl. begär i motion Sf237 yrkande 1 att

kompensationsnivån inom delpensionsförsäkringen skall sänkas

till 50 % för nytillkommande delpensionstagare fr.o.m. den 1

juli 1991. I yrkande 2 begär motionärerna även att

delpensionsavgiften fastställs till 0,3 % fr.o.m. den 1 januari

1992.

När kompensationsnivån inom delpensionsförsäkringen fr.o.m.

den 1 juli 1987 återställdes till den ursprungliga nivån, 65 %

av pensionsunderlaget, påpekade utskottet bl.a. att antalet

delpensionstagare hade mer än halverats sedan

kompensationsgraden sänktes den 1 januari 1981 och att

minskningen av antalet delpensionstagare främst hänförde sig

till personer med lägre inkomster. Riksdagen har därefter på

förslag av utskottet senast vid föregående riksmöte (se

1989/90:SfU9) avslagit motioner om att kompensationsnivån åter

skulle sänkas och därvid erinrat om vilka effekter den tidigare

sänkningen fått. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning

och avstyrker bifall till yrkande 1 i motion Sf237.

I anslagsframställningen för budgetåret 1991/92 redovisar

riksförsäkringsverket sin prognos över delpensionsfondens

utveckling t.o.m. år 1996, dels vid ett oförändrat avgiftsuttag,

dels vid ett avgiftsuttag på 0,25 %. Vid prognosen har

basbeloppet 30 750 använts för budgetåret 1990/91 och 31 800 för

budgetåren därefter och förutsatts att antalet nybeviljade

delpensioner uppgår till 13 200 per år. Verket konstaterar att

fonden kan förväntas öka kraftigt med ett oförändrat

avgiftsuttag. Med ett avgiftsuttag på 0,25 % måste däremot en

del av fondavkastningen tas i anspråk för att täcka

pensionsutbetalningarna. Om antalet nybeviljade delpensioner

blir högre än beräknat räcker dock inte ett avgiftsuttag på 0,25

%. Enligt SCBs befolkningsprognos kommer antalet personer i

åldersgruppen 60--64 år att öka kraftigt de första åren på

2000-talet och beräknas år 2008 vara 617 000 jämfört med för

närvarande ca 430 000. Det bör enligt riksförsäkringsverket

därför finnas en betydande buffertfond inför de kostnadsökningar

som kan förväntas på längre sikt.

Mot bakgrund av det ovan anförda kan utskottet inte tillstyrka

en sänkning av delpensionsavgiften. Även yrkande 2 i motion

Sf237 bör därför avslås av riksdagen.

V Administration

Under rubriken Administration behandlas de i proposition

1990/91:100, bilaga 7 (socialdepartementet), under litt B.

Administration av socialförsäkring m.m. upptagna anslagen B 1.

Riksförsäkringsverket och B 2. Allmänna försäkringskassor samt

motioner med anknytning till dessa anslag.

Ansvarsfördelning inom socialförsäkringsadministrationen

Den allmänna försäkringen handhas enligt 1kap. 2§ lagen

(1962:381) om allmän försäkring, AFL, av riksförsäkringsverket,

de allmänna försäkringskassorna och de lokala organ som

regeringen bestämmer.

Bestämmelser om allmänna försäkringskassor finns i 18kap.

AFL. Riksförsäkringsverket utövar enligt 18kap. 2§ AFL

tillsyn över kassorna, och är enligt förordningen (1988:1204)

med instruktion för riksförsäkringsverket central

förvaltningsmyndighet för socialförsäkringen och anslutande

bidragssystem. Verket skall särskilt bl.a. svara för den

centrala ledningen och för tillsynen av försäkringskassornas

verksamhet, verka för att socialförsäkrings- och bidragssystemet

tillämpas likformigt och rättvist samt följa utvecklingen av de

olika grenarna inom trygghetssystemet och utvärdera

trygghetsanordningarnas effekter för individ och samhälle.

Verket svarar dessutom för handläggning av bl.a. ärenden enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring och vissa andra äldre

författningar.

Riksförsäkringsverket är organiserat på en administrativ

avdelning, en försäkringsavdelning, en utvärderingsavdelning, en

ombudsavdelning och en ADB-avdelning. Dessutom finns två

fristående enheter, stabsenheten för lagfrågor samt yrkesskade-

och avgiftsenheten. ADB-avdelningen är placerad i Sundsvall.

För varje landstingskommun och varje kommun som inte tillhör

landstingskommun skall det enligt 18kap. 1§ AFL finnas en

allmän försäkringskassa, och det finns 26 allmänna

försäkringskassor i landet. De är offentligrättsliga organ med

egna styrelser. Försäkringskassornas huvudsakliga uppgift är att

handlägga enskilda ärenden inom försäkrings- och

bidragsområdet. I varje kommun finns minst ett lokalkontor, och

sammanlagt finns ca 420 sådana kontor. Härtill kommer ett 30-tal

filialexpeditioner/servicekontor. Hos försäkringskassorna finns

för närvarande omkring 15100 årsarbetare, varav ca 11700 vid

lokalkontoren.

I en allmän försäkringskassa skall det finnas en styrelse och

en eller flera socialförsäkringsnämnder (18kap. 6§ AFL).

Ärenden som skall avgöras av socialförsäkringsnämnd är bl.a.

frågor om rätt till förtidspension, handikappersättning och

vårdbidrag samt flertalet beslut i arbetsskadeärenden. Vidare

skall omprövningsbeslut i sjukpenningärenden fattas av

nämnd. Ett ärende avgörs efter föredragning av en tjänsteman hos

försäkringskassan. Regeringen beslutar hur många

socialförsäkringsnämnder som skall finnas i riket.

Riksförsäkringsverket beslutar för varje kassa om antalet

nämnder i kassan. Föreskrifter härom och om det geografiska

område som nämndernas verksamhet skall omfatta finns i

riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1986:15) om

socialförsäkringsnämnder i de allmänna försäkringskassorna.

Vidare skall det i en allmän försäkringskassa finnas en

direktör, en eller flera förtroendeläkare och

förtroendetandläkare (18kap. 12§ AFL). Därutöver skall det

finnas personal i försäkringskassan i mån av behov och tillgång

på medel. Direktören och de andra tjänstemän, beträffande vilka

regeringen föreskriver det, tillsätts och entledigas av

riksförsäkringsverket (18kap. 13§ AFL). Övriga tjänstemän

tillsätts och entledigas av kassan. Enligt regeringsbeslut

gäller att verket efter hörande av styrelsen för vederbörande

försäkringskassa skall tillsätta och entlediga -- förutom

direktör -- avdelningschef och högre tjänsteman hos

försäkringskassan.

Under flera år har det pågått ett omfattande förändringsarbete

inom socialförsäkringsadministrationen. Genom riksdagsbeslut år

1983 (prop. 1982/83:127, SfU 24, rskr. 342) fastlades

riksförsäkringsverkets roll och uppgifter som central

förvaltnings- och tillsynsmyndighet inom

socialförsäkringsområdet och arbetsfördelningen mellan verket

och försäkringskassorna. Handläggningen av det stora flertalet

enskilda försäkringsärenden har successivt anförtrotts kassorna.

Inom kassorna pågår ett utvecklingsarbete där målet är att i

princip all individinriktad handläggning av försäkringsärenden

skall förläggas till kassornas lokalkontor. Denna

decentralisering skall i huvudsak vara genomförd under

budgetåret 1991/92. Huvuddelen av den verksamhet inom kassorna

som innebär kontakt med de försäkrade i form av ansökningar

angående olika försäkringsförmåner, information etc. bedrivs vid

kassornas lokalkontor samt vid filialexpeditioner/servicekontor

som finns knutna till vissa lokalkontor. Riksförsäkringsverket

rekommenderar i sina allmänna råd (1989:5) om de allmänna

försäkringskassornas kontorsnät att lokalkontor har en i princip

heltäckande försäkringskompetens.

I budgetpropositionen framhålls de avsikter att genomföra ett

program för att reducera den statliga administrationen med 10%

på tre år som regeringen presenterat bl.a. i skrivelse

1990/91:50 till riksdagen. För socialförsäkringsadministrationen

bedöms enligt föredragande statsrådet resursneddragningar av

denna storleksordning inte möjliga att uppnå genom marginella

anpassningar eller allmän produktivitetsförbättring. Vad som

måste övervägas är i stället annorlunda organisationsstrukturer

och regelförenklingar som påtagligt reducerar omständlig och

komplicerad ärendehandläggning. Med hänsyn härtill avser

statsrådet att initiera en intern översyn i samråd med

riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet. Syftet med

översynen är att, med utgångspunkt i dels det pågående

förnyelsearbetet inom socialförsäkringsadministrationen, dels

regeringens program för besparingar av de statliga

administrationskostnaderna, inför kompletteringspropositionen

utforma en strategi för regelförändringar, rationaliseringar och

organisatoriska strukturförändringar. I översynen skall ingå att

utarbeta förslag till en tydligare rollfördelning mellan verket

och försäkringskassorna och att pröva vilken innebörd ett

beställar-utförarkoncept skulle kunna ges vad gäller

socialförsäkringsadministrationen. Med utgångspunkt i ambitionen

att skapa en mer resultatorienterad styrning i

statsförvaltningen bör vidare riksförsäkringsverkets resp.

kassornas ansvar och förutsättningar vad gäller

uppföljning/utvärdering analyseras.

Gustav Persson och Anita Modin har väckt tre motioner om

frågor som de anser skall behandlas inom den i

budgetpropositionen aviserade översynen av

socialförsäkringsadministrationen. I motion Sf278 pekar de på

att kassastyrelserna har ansvar för tillämpningen av

socialförsäkringen och för ledningsfunktionerna inom kassorna.

Eftersom socialförsäkringsnämnderna verkat sedan år 1987 och i

stora drag funnit formerna för sin verksamhet måste det enligt

motionärerna anses rimligt att kassorna också får fatta beslut i

fråga om nämndernas antal och verksamhetsområde. De begär ett

tillkännagivande till regeringen om att en översyn av

beslutsformerna gällande antalet socialförsäkringsnämnder i

varje kassa samt resp. nämnds verksamhetsområde bör kunna ingå i

den aviserade översynen. I motion Sf279 anför de att

riksförsäkringsverket överväger att låta försäkringskassorna

tillsätta vissa högre tjänster, avdelningschef och motsvarande.

Mot bakgrund av kassornas självständiga ställning och

styrelsernas allt större ansvar anser de att kassorna även skall

få tillsätta direktörer för kassorna, eventuellt efter samråd

med riksförsäkringsverket. Med nuvarande förfarande tar

tillsättningen av direktörer enligt motionärerna dessutom mycket

lång tid. De anser att den berörda frågan bör kunna behandlas i

samband med översynen av socialförsäkringsadministrationen, och

de begär ett tillkännagivande om detta till regeringen. I motion

Sf340 framhåller samma motionärer att en omfördelning av

personal från central administrationsnivå till regional och

lokal nivå är ett led i strävandena att förlägga utredningar och

beslut m.m. så nära människorna som möjligt, samtidigt som det

är ett viktigt led i decentraliseringssträvandena att sprida

arbeten över hela landet. Motionärerna anser att

ansvarsfördelningen mellan riksförsäkringsverket och

försäkringskassorna måste renodlas. Verkets främsta uppgifter

bör vara att utöva tillsyn över kassorna och att utvärdera

socialförsäkringens verksamhet. All ärendehandläggning bör ske

vid kassorna. Även annan verksamhet bör kunna överföras till

kassorna. Kassorna bör självständigt klara administrationen, och

kassornas centralkontor bör åläggas att i större omfattning öva

tillsyn och fortlöpande utvärdera verksamheten vid

lokalkontoren. Enligt motionärerna bör det vara en allmän

strävan att göra riksförsäkringsverket till en betydligt mindre

central myndighet. De begär ett tillkännagivande om att frågan

om att föra över tjänster och lönemedel från verket till

kassorna bör behandlas inom översynen av

socialförsäkringsadministrationen. -- Görel Bohlin begär i

motion Sf341 av i huvudsak samma skäl som anförs i motion Sf340

ett tillkännagivande om behovet av en översyn av

riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas arbets- och

rollfördelning.

Motioner motsvarande de nu aktuella behandlades av utskottet i

dess av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU13. Utskottet

konstaterade därvid att riksförsäkringsverkets roll och

arbetsfördelningen mellan verket och försäkringskassorna

fastlagts av regering och riksdag och att en fortlöpande

decentralisering dessutom sker inom de nämnda organen. Något

riksdagens tillkännagivande behövdes därför inte enligt

utskottet. -- Den i budgetpropositionen aviserade översynen

skall omfatta bl.a. övervägande av annorlunda

organisationsstrukturer och regelförenklingar och utarbetande av

förslag till en tydligare rollfördelning mellan verket och

kassorna. Utskottet, som utgår från att de frågor som tas upp i

motionerna kommer att beröras även inom denna översyn, anser att

något ytterligare uttalande av riksdagen inte heller nu behövs.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna Sf278, Sf279,

Sf340 och Sf341.

I Malmöhus län finns två allmänna försäkringskassor, nämligen

en för Malmö och en för Malmöhus län i övrigt. Margitta Edgren

och Siw Persson anför i motion Sf342 att översynen av

administrationen bör omfatta frågan om sammanslagning av

kassorna. En sådan åtgärd skulle innebära administrativa

besparingar och frigörande av personal för

rehabiliteringsarbete. På sikt bör enligt motionärerna övervägas

om det behövs mer än en allmän försäkringskassa i hela Skåne.

Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om det

anförda.

Enligt vad utskottet erfarit har styrelsen för Malmö allmänna

försäkringskassa vid sammanträde nyligen funnit att det med

hänsyn till pågående förändringar inom socialförsäkringen och

dess administration för närvarande inte finns förutsättningar

för en så stor organisationsförändring som en sammanslagning med

Malmöhuskassan skulle innebära. Utskottet utgår från att även de

i motion Sf342 nämnda frågorna kan komma att beröras inom

översynen, bland vars syften nämns att utforma en strategi för

rationaliseringar och organisatoriska strukturförändringar.

Vidare utgår utskottet från att dessa frågor fortlöpande bevakas

inom arbetet för förenklad organisation och besparingar och att

erforderliga initiativ till lagändringar tas inom

socialförsäkringsadministrationen, i första hand kassorna.

Utskottet anser därmed att något tillkännagivande med anledning

av motion Sf342 inte behövs och avstyrker bifall till motionen.

I en motion, Sf283 av Johnny Ahlqvist och Maja Bäckström,

framhålls behovet av viss återhållsamhet vad gäller

decentralisering av beslut till lokalkontor. Motionärerna

påpekar att beslut om bidrag till hörselskadade/vuxendöva och

deras familjer kräver kunnande och erfarenhet beträffande deras

behov och livsvillkor. På varje lokalkontor blir antalet sådana

ärenden få. De bör därför enligt motionärerna handläggas på

centralkontor, där en kompetens kan byggas upp kring

hörselskadades och vuxendövas behov och livsvillkor.

Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen härom.

Av riksförsäkringsverkets anslagsframställning för budgetåren

1991/92--1993/94 framgår att verket kontinuerligt följer den

pågående decentraliseringen från försäkringskassornas

centralkontor till lokalkontoren. Kassornas erfarenheter

redovisas. Dessa är huvudsakligen positiva, men bland de

negativa effekterna nämns att personalen främst vid mindre

lokalkontor anser att det är svårt att handlägga lågfrekventa

ärendeslag. -- Utskottet vill understryka behovet av fortsatt

utveckling av organisationen mot större ansvar och befogenheter

på den lokala nivån. En sådan utveckling förutsätter vissa

närmare avvägningar om handläggningen av olika ärendetyper.

Sådana frågor följs av berörda organ, och de nämnda

avvägningarna bör enligt utskottets uppfattning göras inom ramen

för den fortsatta decentraliseringsprocessen och inte av

riksdagen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion

Sf283.

En socialförsäkringsnämnd skall enligt 18kap. 20§ AFL

bestå av ordförande och sex övriga ledamöter med sex

suppleanter. Nämnden är beslutför då minst fyra ledamöter är

närvarande.

I förvaltningslagen (1986:223) finns föreskrifter om jäv

som i försäkringskassa gäller för den som handlägger eller

beslutar i ett ärende. I 11§ förvaltningslagen föreskrivs

sålunda att den som skall handlägga ett ärende är jävig bl.a. om

saken angår honom själv eller någon närstående, om han eller

någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår

eller för någon som kan vänta synnerligen nytta eller skada av

ärendets utgång, eller om han har fört talan som ombud eller mot

ersättning biträtt någon i saken. Handläggaren är även jävig om

det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba

förtroendet till hans opartiskhet i ärendet, s.k. delikatessjäv.

Den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot

honom skall självmant ge det till känna.

Barbro Sandberg och Kenth Skårvik påpekar i motion Sf208 att

hela socialförsäkringsnämnden i vissa fall kan hamna i en

jävssituation. Som exempel nämns fall då en av ledamöterna eller

en föredragande ansöker om en socialförsäkringsförmån. Enligt

motionärerna skulle en lösning kunna vara att direktören för

försäkringskassan får befogenhet att flytta ärendet till en

annan socialförsäkringsnämnd. De anför att riksförsäkringsverket

förbereder ändringar av föreskrifterna, men de anser att frågan

brådskar och begär att verket får i uppdrag att skyndsamt utreda

frågan om speciella jävssituationer i socialförsäkringsnämnder.

Genom en ändring av riksförsäkringsverkets föreskrifter om

socialförsäkringsnämnder i de allmänna försäkringskassorna

gäller sedan den 1maj 1990 att, om så många av ledamöterna i

en socialförsäkringsnämnd är jäviga i ett ärende att nämnden

inte är beslutför, ärendet avgörs av den nämnd som

försäkringskassans direktör bestämmer (se RFFS 1990:4). Enligt

utskottets uppfattning bör motion Sf208 härigenom kunna anses

tillgodosedd, och utskottet avstyrker bifall till motionen. --

Utskottet har inhämtat att riksförsäkringsverket avser att ge ut

allmänna råd om socialförsäkringsnämnder, och att verket också

fortsätter att se över sina föreskrifter för att nå en lösning

av frågan om jävssituationer inom Gotlands allmänna

försäkringskassa, där det bara finns en socialförsäkringsnämnd.

ADB-verksamhet

Till stöd för administrationen av socialförsäkringen finns i

dag en central dataanläggning vid riksförsäkringsverkets

ADB-avdelning i Sundsvall. I det centrala systemet finns

rikstäckande register för sjukförsäkrings-, pensions- och

bidragsärenden. Försäkringskassorna är anslutna till den

centrala dataanläggningen via det gemensamma

kommunikationsnätet. På kassorna finns drygt 3000 terminaler

av persondatortyp hopkopplade i lokala nätverk. Kassornas

datasystem fick sin nuvarande utformning i början av 1970-talet.

År 1988 lade den s.k. FAS 90-utredningen inom

riksförsäkringsverket efter flera års utredande fram ett förslag

som bl.a. innebar att grundinformationen för sjuk- och

föräldraförsäkringen skulle lagras i lokala register, medan

lagring av register där betydande stordriftsfördelar fanns i

första hand skulle ske centralt. -- Inom ramen för FAS

90-projektet bedriver verket och försäkringskassorna ett

utvecklingsarbete med inriktning mot en struktur där

registerhanteringen inom sjukförsäkringen förläggs lokalt.

Utvecklingsarbetet bedrivs bl.a. i form av olika delprojekt hos

ett antal kassor. Syftet med dessa delprojekt är att utveckla

teknikstöd för rationell och effektiv sjukfallshantering,

uppföljning och utvärdering, samverkan med sjukvården och

samverkan med arbetsgivare. Avsikten har angivits vara att

lokala sjukförsäkringsregister skall ha upprättats vid samtliga

försäkringskassor budgetåret 1991/92.

I 1990 års budgetproposition betonades bl.a. att investering i

lokala sjukförsäkringsregister borde ses inte bara som en

administrativ rationalisering utan också som ett väsentligt

hjälpmedel i arbetet med att minska sjukfrånvaron och antalet

arbetsskador samt att förbättra rehabiliteringsarbetet.

I årets budgetproposition uttalar föredragande statsrådet att

hon i princip delar riksförsäkringsverkets uppfattning om

uppbyggnaden av ett kraftfullt lokalt datorstöd vid

försäkringskassorna för att möjliggöra rationell

ärendehandläggning, tidig bevakning och uppföljning av sjukfall

och sammanställning av mer systematisk information om

sjukfrånvaron och dess orsaker. Datorstödet kommer enligt

statsrådet att vara av stor betydelse för effektiviteten i

försäkringskassornas arbete. En förutsättning för det slutliga

ställningstagandet till utformning och innehåll av de lokala

registren är emellertid att riksdagen tagit ställning till

regleringen av de ADB-baserade personregister som är aktuella i

sammanhanget. Med hänsyn till vikten av att integritetsfrågorna

beaktas i samband med ADB-utvecklingen har en särskild utredare

(S1990:05) tillkallats för att utreda och lägga fram förslag

om författningsreglering av personregister på

socialförsäkringsområdet. Enligt direktiven (dir. 1990:59) bör

utredaren i en första etapp redovisa förslag till reglering av

lokala sjukförsäkringsregister. Avsikten är att regeringen

senare i proposition till riksdagen skall lägga fram förslag om

en särskild registerlag.

Frågan om dataregister hos försäkringskassorna har föranlett

fyra motioner.

Gullan Lindblad m.fl. anför i motion Sf324 att en helt ny

analys av kraven på utformningen av försäkringskassornas

datorstöd kan behövas. Motionärerna framhåller

integritetsfrågornas utomordentliga vikt för allmänheten,

särskilt när det gäller omfattande offentliga register.

Uppgifter som berör den enskildes strängt personliga sfär som

medicinska diagnoser, tidigare sjukdomar etc. är särskilt

integritetskänsliga. Mycket omfattande offentliga register och

samkörningar mellan vissa känsliga register utan den enskildes

vetskap och medgivande måste så långt möjligt begränsas. Varken

datalagen eller en registerlag kan enligt motionärerna i grunden

på ett tillfredsställande sätt lösa problemen. Ofta finns enligt

motionärerna lösningarna utanför själva datasystemen. Dåligt

definierade begrepp kan leda till så omfattande organisatoriska

konstruktioner att integritetsfrågorna inte kan få någon god

lösning. Motionärerna anser att begreppet ohälsa och vad det

står för måste analyseras noga, innan bl.a. beslut om FAS 90 och

kassornas ändrade roll fastläggs. Införandet av en 14 dagars

arbetsgivarperiod innebär en ändrad roll för kassorna och en

helt ändrad situation vad gäller ärendemängden, och kassornas

behov av ett heltäckande medicinskt diagnosmaterial blir

överflödigt om tyngdpunkten i fråga om rehabiliteringsarbete

läggs på företagshälsovården och andra medicinska instanser.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som anförts om

utvecklingen av försäkringskassornas verksamhet och utvecklingen

av kassornas framtida datastöd. -- Birgit Henriksson och

Ing-Britt Nygren kritiserar också i motion Sf287 främst av

integritetshänsyn planerna på sjukförsäkringsregister enligt FAS

90-modellen och begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om

olämpligheten av ett så omfattande register som riskerar

integritetskränkande handläggning och i yrkande 2 ett förslag

till lagreglering så att de delar som får finnas i registret i

alla avseenden skyddas mot obehörigt användande.

Även Sigge Godin m.fl. pekar i motion Sf353 på att det

planerade införandet av en arbetsgivarperiod kommer att avsevärt

reducera antalet ärenden som försäkringskassorna behöver

administrera i framtiden. Att därutöver införa

arbetsgivarinträde, som motionärerna också föreslår, skulle

ytterligare underlätta kassornas administration. Ett

dataregister hos kassorna skulle komma att innehålla en

rad integritetskänsliga uppgifter, och FAS 90 skulle för den

enskilde vara ett system svårt att överblicka. Motionärerna

ställer sig mycket tveksamma till FAS 90 och anser att

socialförsäkringens behov av ADB-stöd måste ses över med hänsyn

till de förändringar som förestår på socialförsäkringsområdet

och de konsekvenser dessa kan ha för kassornas verksamhet. De

begär i yrkande 11 ett tillkännagivande härom till regeringen.

Karin Israelsson m.fl. betonar i motion Sf343 också

integritetsaspekterna på ett ADB-system för försäkringskassorna.

Motionärerna kräver ett större säkerhetsansvar för datafrågorna

och en ökad beredskap mot olika former av dator- och

programmanipulation. För registrering i offentliga och enskilda

register bör enligt motionärerna följande gälla: En restriktiv

praxis måste upprätthållas för tillståndsgivning till register

med stora informationsmängder eller känsliga uppgifter.

Uppgifter insamlade för ett ändamål får inte användas för andra

ändamål. Samkörning bör i princip inte tillåtas. Den enskilde

måste få större möjlighet att påverka uppgifternas hantering i

ett datasystem. Informationen från datasystemen måste förbättras

och den enskilde få oinskränkt rätt att ta del av innehållet om

honom själv i olika system. Regler om sekretess, rättelse och

gallring måste ses över och utformas till stöd för den enskilde.

-- Motionärerna anser att även framtida pålagor väl kan klaras

med nuvarande datorisering och ifrågasätter starkt att insatser

mot arbetsskador och dålig arbetsmiljö är så beroende av FAS 90

som hävdats. Om systemet skall fungera som ett effektivt redskap

i kampen mot ohälsan och därmed leda till en snabb

rehabilitering krävs, framhåller motionärerna, ett allmänt

förtroende, inte som nu en utbredd misstro. Övertron på den

datoriserade informationens betydelse är uppenbar, medan den

primära frågan om vad informationen egentligen skall användas

till sällan eller aldrig besvaras. Motionärerna ämnar återkomma

när förslaget om regler för FAS 90 läggs fram för riksdagen. De

begär i yrkande 2 ett tillkännagivande om vad som anförts i

motionen om utformningen av ett ADB-system för

försäkringskassan.

Utredningen om socialförsäkringsregisterlag, SFRL-utredningen,

har nyligen avgivit sitt delbetänkande (SOU 1991:9) Lokala

sjukförsäkringsregister. I betänkandet konstaterar

utredningen att -- även om en arbetsgivarperiod införs i

sjukförsäkringen -- det är angeläget att försäkringskassorna får

tillgång till ett betydligt bättre teknikstöd än för närvarande

vid sin handläggning av ärenden om sjukpenninggrundande inkomst

och om sjukpenning. Även vid rehabiliteringsverksamhet bedömer

utredningen att kassorna behöver få tillgång till ett förbättrat

teknikstöd för att verksamheten skall bli effektiv.

Utredningen framhåller att en noggrann avvägning måste göras

mellan hänsynen till den personliga integriteten och

försäkringskassornas behov av tillgång till uppgifter, när det

gäller att avgöra vilka uppgifter som skall få föras in i ett

ADB-register och vad som i övrigt skall gälla för registret. En

grundläggande förutsättning är därvid enligt utredningen att de

uppgifter av integritetskänslig karaktär som försäkringskassorna

behöver ha tillgång till på ADB-medium så långt möjligt lagras i

lokala register och att möjligheterna att sprida uppgifterna

utanför detta register är ytterst begränsade. En annan

utgångspunkt är att de lokala sjukförsäkringsregistren om

möjligt skall helt regleras i lag och att lagen i vart fall bör

innebära en fullständig reglering när det gäller

integritetskänsliga uppgifter.

Om datasystemet skall kunna utgöra ett sådant förbättrat

teknikstöd som försäkringskassorna behöver, måste enligt

utredningen vissa uppgifter få föras in i registren utöver dem

som redan finns i de nuvarande centrala registren. Sådana

uppgifter finns i handlingar av olika slag, främst i intyg eller

utlåtanden från läkare, som förvaras på försäkringskassorna. I

de lokala registren skall enligt utredningsförslaget endast få

föras in uppgifter som är nödvändiga för kassornas personal vid

handläggningen av sjukpenningärenden och vissa andra

sjukförsäkringsärenden samt för kassornas

rehabiliteringsverksamhet. Lagförslaget innehåller en uppräkning

av vilka uppgifter som de lokala registren får innehålla. För

handläggningen av sjukpenningärenden anses sådana uppgifter

nödvändiga som medger att ärendena i stor utsträckning kan

handläggas med stöd enbart av det lokala registret. För

rehabiliteringsärenden, som i allmänhet kan antas bli mer

komplicerade och innehålla mer omfattande material, anser

utredningen att det lokala registrets uppgift främst bör vara

att ge handläggaren upplysning om vilket material som finns i

kassans handlingar och att underlätta nödvändiga

bevakningsrutiner. Genom att också uppgifter om arbetsplats och

arbetsuppgifter föreslås få registreras skall kassan dessutom i

många fall kunna få en uppfattning om vilken omfattning

sjukfrånvaron har vid en viss arbetsplats och huruvida vissa

typer av sjukdomsbesvär är mer förekommande än andra. För båda

ärendegrupperna blir det dock enligt utredningsförslaget endast

fråga om mycket kortfattade uppgifter.

Sökmöjligheterna när det gäller integritetskänsliga uppgifter

skall enligt utredningsförslaget regleras i lagen och begränsas

så långt möjligt. Alla uppgifter i ett ärende skall gallras ut

ur registret tio år efter det att ärendet avslutats. Vissa

uppgifter, t.ex. om diagnos, skall dock tas bort ur registret

redan efter tre år. Registren skall få användas av

riksförsäkringsverket och försäkringskassorna för deras

uppföljning och för statistik över verksamheten. Om regeringen

eller, i förekommande fall, datainspektionen för visst fall så

beslutar, skall ett lokalt sjukförsäkringsregister även få

användas för forskning och framställning av statistik. Någon

försäljning skall inte få förekomma. Uppgifter från ett lokalt

register skall få lämnas ut på ADB-medium endast i de fall det

anges i lagen. Ett urval av uppgifterna i registren skall enligt

utredningens förslag få sparas efter de tidpunkter då de

egentligen skulle gallras, om regeringen så förordnar. Sådana

sparade uppgifter skall förvaras av arkivmyndighet, och de skall

endast få användas för forskningsändamål.

I nästa etapp av arbetet skall utredningen lämna förslag till

en reglering av de centrala registren inom riksförsäkringsverket

och försäkringskassorna. Utredningen räknar då med att återkomma

till bl.a. frågan om inrättande av ett centralt

statistikregister där uppgifter från de lokala registren skall

kunna samlas och användas i icke personidentifierbar form.

SFRL-utredningens betänkande om lokala sjukförsäkringsregister

remissbehandlas för närvarande, och remisstiden går ut den 15

april 1991.

Som framhållits i motionerna rör frågorna om

sjukförsäkringsregister med hjälp av automatisk databehandling

utomordentligt känsliga integritetsintressen. Det obehag som

enskilda upplever inför vetskapen om att känsliga uppgifter om

dem lagras med hjälp av ADB och de risker som är förknippade

därmed måste enligt utskottets uppfattning tas på allvar.

Samtidigt går det inte att bortse från behovet av en rationell

ärendehantering inom socialförsäkringsadministrationen.

SFRL-utredningen har, som nämnts, bedömt att lokala

sjukförsäkringsregister kommer att behöva föras med hjälp

av ADB även sedan en arbetsgivarperiod införts och att sådana

register behövs för försäkringskassornas arbete med

rehabilitering. Utredningen har vid denna bedömning utgått från

de förslag som nu remitterats till lagrådet om att ett större

ansvar för rehabilitering skall läggas på arbetsgivarna.

De utgångspunkter som SFRL-utredningen i övrigt har haft för

sitt arbete sammanfaller enligt utskottets uppfattning i mycket

med vad som framhållits i motionerna och främst i motion Sf343.

Vid utformningen av utredningens förslag har stor hänsyn tagits

till behovet av restriktivitet i fråga om känsliga register.

Utredningen har bedömt behovet av lokala sjukförsäkringsregister

i förhållande till de ändamål som registren skall användas till,

och användningen av uppgifter begränsas i princip till de

ändamål som de insamlats för. Utredningen har också övervägt

frågorna om sekretess och gallring. -- Utredningens betänkande

remissbehandlas, som nämnts, för närvarande.

Enligt utskottets uppfattning bör resultatet av

remissbehandlingen och övrig beredning i regeringskansliet i

sedvanlig ordning avvaktas. Motionerna Sf287, Sf324, Sf343

yrkande 2 och Sf353 yrkande11 bör därför inte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Medelsanvisning

Såväl riksförsäkringsverket som försäkringskassorna ingår i

den grupp myndigheter som förts till den första av de nya

treåriga budgetcyklerna med start budgetåret 1991/92.

Förutsättningarna för den fördjupade anslagsframställningen har

emellertid ändrats, och för både verket och kassorna föreslås en

ettårig budgetram för budgetåret 1991/92.

I budgetpropositionen beräknas för budgetåret 1991/92 ett

förslagsanslag på 509952000 kr. till

riksförsäkringsverket. Regeringens förslag till

medelsanvisning i denna del har inte föranlett några motioner,

och utskottet har ingen erinran mot förslaget.

Kostnaderna för försäkringskassornas administration

finansieras till 15% över ett förslagsanslag i statsbudgeten.

Resterande 85% av kostnaderna finansieras med

arbetsgivaravgifter och egenavgifter från inkomsttitel på

statsbudgeten. Anvisade medel fördelas av riksförsäkringsverket

mellan de olika försäkringskassorna.

Till de allmänna försäkringskassorna föreslås i

budgetpropositionen att för budgetåret 1991/92 anvisas ett

förslagsanslag på 637951000 kr. Förslaget innebär att

kassorna får i princip oförändrade resurser. Eftersom

förutsättningarna för försäkringsadministrationen kommer att

påverkas av införande av en arbetsgivarperiod den 1 januari 1992

bör hälften av kassornas förvaltningskostnader enligt

budgetpropositionen ställas till regeringens disposition, och

regeringen avser att återkomma till riksdagen om

försäkringskassornas förvaltningskostnader i samband med ett

förslag om införande av en arbetsgivarperiod. Regeringen avser

vidare att återkomma till riksdagen i 1991 års

kompletteringsproposition om medelsbehov för ADB-resurser

budgetåret 1991/92.

I två motioner begärs att anslaget till försäkringskassorna

sänks.

I motion Sf315 anför Gullan Lindblad m.fl. att en

arbetsgivarperiod på två veckor bör innebära att belastningen

och personalbehovet på de allmänna försäkringskassorna minskar.

Motionärerna begär därför att anslaget minskas med 100 milj.kr.

i förhållande till vad regeringen begär.

Sigge Godin m.fl. begär i motion Sf353 yrkande 5 att anslaget

minskas med 15 milj.kr. i förhållande till vad regeringen begär.

Motionsyrkandet hänför sig till en besparing som motionärerna

beräknar på att slopa skyldigheten för försäkrade att anmäla

ändring av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) fr.o.m. den 1 juli

1991.

Utskottet behandlade även under förra årets riksmöte

motionsyrkanden om minskning av försäkringskassornas anslag på

grund av att införande av en arbetsgivarperiod planerades. I

sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU13 erinrade

utskottet om att regeringen då avsåg att lägga fram förslag om

en arbetsgivarperiod fr.o.m. den 1 januari 1991. Utskottet ansåg

att en arbetsgivarperiod på 14 dagar skulle innebära att

besparingar kunde göras i försäkringskassornas administrativa

arbete med korta sjukfall, men påpekade att arbetsgivarperioden

skulle införas först under mitten av nästa budgetår. Vidare

framhöll utskottet att en hel del arbete torde komma att

erfordras från försäkringskassornas sida i samband därmed.

Utskottet ville därför inte tillstyrka att försäkringskassornas

resurser redan i samband med den ordinarie budgetbehandlingen

skulle minskas med hänvisning till införandet av en

arbetsgivarperiod. -- Utskottet gör samma bedömning i denna

fråga nu men vill erinra om att ett syfte med att införa en

arbetsgivarperiod är att frigöra resurser hos kassorna för

rehabilitering. Utskottet vill härvid också hänvisa till

regeringens i budgetpropositionen uttalade avsikt att återkomma

till riksdagen om försäkringskassornas förvaltningskostnader i

samband med förslag om införande av en arbetsgivarperiod. Med

det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf315.

Utskottet behandlar frågan om att slopa förhandsanmälan av

SGI-ändring i avsnittet om sjukförsäkring ovan. Utskottet

erinrar därvid om att riksdagen i december 1990 på förslag av

utskottet gett regeringen till känna att möjligheten att slopa

förhandsregistreringen av SGI och på så sätt frigöra resurser

hos försäkringskassorna skall övervägas närmare. Utskottet

avstyrker i det sammanhanget bifall till ett yrkande i motion

Sf353 om slopad förhandsanmälan av SGI-ändring fr.o.m. den 1

juli 1991. Utskottet avstyrker till följd härav även yrkande 5 i

motionen om minskning av anslaget.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att regeringens

förslag till medelsanvisning till försäkringskassorna bör

godtas.

Hemställan

Utskottet hemställer

I Allmänt om socialförsäkringssystemet

1. beträffande ökad försäkringsmässig uppbyggnad av

socialförsäkringarna

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf242,

res. 1 (m)

II Sjukförsäkring m.m.

2. beträffande kompensationsnivån inom

sjukpenningförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf328 yrkande 1 i

denna del och 1990/91:Sf338,

res. 2 (v)

3. beträffande beräkning av kompensation inom

sjukpenningförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf203, 1990/91:Sf241

yrkande 1 och 1990/91:Sf288,

4. beträffande sjukpenning för trasiga glasögon

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf272,

5. beträffande kvinnors sjukfrånvaro

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf353 yrkande6,

res. 3 (fp, mp)

6. beträffande sjukpenning under utbildning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf243 yrkande 4,

1990/91:Sf320 yrkande 7 och 1990/91:Sf353 yrkande7,

res. 4 (m, fp, c)

7. beträffande del av sjukpenning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf353 yrkande3,

res. 5 (fp)

8. beträffande anmälan om SGI

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf353 yrkande4,

res. 6 (m, fp)

9. beträffande SGI vid studier

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf514 yrkande6,

res. 7 (m, fp, c)

10. beträffande frivillig sjukpenningförsäkring

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf207,

res. 8 (m, fp)

11. beträffande förtidspensionärers avgifter för

sjukhusvård

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Sf226 yrkande 1

i denna del och 1990/91:Sf256 yrkande 1 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 2kap. 12§ andra

stycket,

res. 9 (c, v, mp)

12. beträffande höjda avgifter för sjukhusvård

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring i

vad det inte berörts under moment11,

13. beträffande läkemedelskostnader

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Sf226 yrkande 2 i

denna del antar det i propositionen framlagda förslaget till lag

om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen (1981:49) om

begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,

res. 10 (v)

14. beträffande försöksverksamhet inom tandvården

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Sf234,

1990/91:Sf296 yrkande 2 och 1990/91:Sf358 yrkande 6 godkänner de

i propositionen redovisade riktlinjerna för planerad

försöksverksamhet på tandvårdsområdet,

res. 11 (m)

res. 12 (fp)

15. beträffande högkostnadsskyddet i tandvårdstaxan

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf296 yrkande1,

res. 13 (m)

16. beträffande medelsanvisning till sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motionerna 1990/91:Sf226 yrkandena 1 och 2 i dessa delar,

1990/91:Sf256 yrkande2, 1990/91:Sf328 yrkande 2 och

1990/91:Sf353 yrkande 8 till Bidrag till sjukförsäkringen

för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

7867000000kr.,

res. 14 (fp) - villk. 4

res. 15 (c) - villk. 9

res. 16 (v) - villk. 2, 9, 10

17. beträffande ersättning vid närståendevård

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf204, 1990/91:Sf205

och 1990/91:Sf221,

18. beträffande medelsanvisning till närståendevård

att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag

till ersättning vid närståendevård för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 3000000kr.

III Föräldraförsäkring m.m.

19. beträffande kompensationsnivån inom

föräldraförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf314, 1990/91:Sf321

yrkande2 och 1990/91:Sf328 yrkande 1 i denna del,

res. 17 (m)

res. 18 (c, v)

res. 19 (mp)

20. beträffande förenkling av föräldraförsäkringen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf265,

21. beträffande utbyggnad av föräldraförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf321 yrkande 4 och

1990/91:Sf327 yrkande 1,

res. 20 (v)

res. 21 (mp)

22. beträffande kvoterad föräldraledighet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf213, 1990/91:Sf321

yrkande 1 och 1990/91:Sf350 yrkande 4,

res. 22 (v)

res. 23 (mp)

23. beträffande garantinivån inom föräldraförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf276, 1990/91:Sf322

yrkande 2 och 1990/91:Sf325,

res. 24 (m)

res. 25 (c)

24. beträffande rätt att överlåta tillfällig

föräldrapenning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf353 yrkande 14,

res. 26 (fp)

25. beträffande tillfällig föräldrapenning vid stängning av

daghem m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf202 och

1990/91:Sf353 yrkande 15,

res. 27 (fp, c, mp)

26. beträffande flexibelt uttag av kontaktdagar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf233 yrkande 1 och

1990/91:Sf322 yrkande 4,

res. 28 (m, fp, c)

27. beträffande utökat antal kontaktdagar

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf263,

28. beträffande kontaktdagar vid privat barnomsorg

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf233 yrkande 2,

1990/91:Sf239 och 1990/91:Sf322 yrkande 3,

res. 29 (m, fp, c)

29. beträffande tillfällig föräldrapenning vid

umgängesrätt

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf264,

30. beträffande 16-årsgränsen för tillfällig

föräldrapenning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf216 och

1990/91:Sf231 yrkande 6,

res. 30 (fp)

31. beträffande tillfällig föräldrapenning vid barns

habilitering

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf334,

res. 31 (m, c)

32. beträffande föräldrapenning när föräldrarna bor i olika

länder

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf224,

33. beträffande försäkringsförmåner i samband med

utlandsarbete

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf301 och

1990/91:Sf321 yrkande 3,

res. 32 (mp)

34. beträffande medelsanvisning till föräldraförsäkringen

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motionerna 1990/91:Sf327 yrkande 2 och 1990/91:Sf328 yrkande 3

till Bidrag till föräldraförsäkringen för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 2550000000 kr.,

res. 33 (v) - villk. 18

res. 34 (v) - villk. 20

35. beträffande beräkningsgrunden för vårdbidrag

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf231 yrkande 1 och

1990/91:Sf286,

res. 35 (fp)

36. beträffande ansökan om vårdbidrag

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf332,

37. beträffande föräldrabegreppet inom vårdbidraget

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf236 och

1990/91:Sf318,

res. 36 (fp, v, mp)

38. beträffande beräkningen av merkostnadsersättning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf201, 1990/91:Sf231

yrkande 3 och 1990/91:Sf298 yrkande 1,

res. 37 (fp)

39. beträffande medelsanvisning till vårdbidrag

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1990/91:Sf231 yrkande2 till Vårdbidrag för

handikappade barn för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 870000000kr.

res. 38 (fp) - villk. 35

IV Pensioner m.m.

40. beträffande återställande av basbeloppet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf260 yrkande 1,

res. 39 (v, mp)

41. beträffande okorrigerat basbelopp

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf270 yrkande 2,

res. 40 (m)

42. beträffande tidpunkten för basbeloppsberäkning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf211,

43. beträffande folkpension till invandrare

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf260 yrkande

3 och 1990/91:Sf357 yrkande 5,

res. 41 (mp)

44. beträffande grundpensionsförmåner m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf209,

1990/91:Sf268 yrkande 2, 1990/91:Sf273, 1990/91:Sf336

yrkande 1, 1990/91:Sf350 yrkandena 2 och 3,

1990/91:Sf38 yrkande 1 och 1990/91:Sf39 yrkande 4,

res. 42 (m)

res. 43 (c)

45. beträffande ny utredning om grundpension

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf260 yrkande 7

och 1990/91:Sf40 yrkande 2,

res. 44 (mp)

46. beträffande lika folkpension oavsett civilstånd

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf300 yrkande 2,

47. beträffande extra åtgärder för pensionärer

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf331

yrkande 1 och 1990/91:Sf357 yrkande 2,

res. 45 (v)

48. beträffande pensionärernas ekonomi

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf240,

1990/91:Sf270 yrkande 1, 1990/91:Sf336 yrkande 2

och 1990/91:Sf38 yrkande 2,

res. 46 (m)

res. 47 (c)

res. 48 (mp)

49. beträffande åtgärder inom ATP-systemet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf348 yrkande 3,

res. 49 (m)

50. beträffande kvinnors pensionsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf228,

1990/91:Sf300 yrkandena 1 och 3, 1990/91:Sf309 och

1990/91:Sf329,

res. 50 (m)

51. beträffande långsiktig utredning av ATP

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf260 yrkande 8,

res. 51 (mp)

52. beträffande frivillig delning av pensionsrätt

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf357 yrkande 7,

res. 52 (fp)

53. beträffande pensionstillskott vid underlåten

avgiftsbetalning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf225 och

1990/91:Sf357 yrkande 4,

res. 53 (fp)

54. beträffande växelvård

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf260 yrkande 4,

res. 54 (mp)

55. beträffande frivillig pensionsförsäkring

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf214,

res. 55 (v, mp)

56. beträffande pensionsåldern m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf258 och

1990/91:Sf260 yrkandena 2 och 6,

res. 56 (mp)

57. beträffande förlängd rätt till vårdår

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf268 yrkande

3, 1990/91:Sf299 yrkande 2 och 1990/91:Sf322 yrkande

1,

res. 57 (m)

res. 58 (c)

58. beträffande vårdår från år 1960

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf290 i

denna del och 1990/91:Sf357 yrkande 6,

res. 59 (fp, c, v)

59. beträffande retroaktiv rätt till vårdår från år 1982

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf262 och

1990/91:Sf290 i denna del,

res. 60 (c, v, mp)

60. beträffande automatisk beräkning av vårdår

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf260

yrkande 5, 1990/91:Sf261, 1990/91:Sf290 i denna del

och 1990/91:Sf360,

res. 61 (m, c, v, mp)

61. beträffande pensionsrätt för inkomstgaranti

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf254,

62. beträffande övergångsregler inom ATP

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf220,

res. 62 (c)

63. beträffande information om intjänad ATP

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf252 och

1990/91:Sf357 yrkande 3,

res. 63 (fp)

64. beträffande medelsanvisning till ålderspensioner

att riksdagen med bifall till propositionen och med

avslag på motion 1990/91:Sf331 yrkande 2 till

Ålderspensioner för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 51 345 000 000 kr.,

res. 64 (v) - villk. 45

65. beträffande nivåer inom förtidspensioneringen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf259,

res. 65 (m)

66. beträffande pensionstillskott till förtidspensionärer

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf297 yrkande 2,

res. 66 (m)

67. beträffande sidoinkomster vid förtidspension

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf337,

68. beträffande medelsanvisning till förtidspensioner

att riksdagen till Förtidspensioner för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

13510000 000 kr.,

69. beträffande åldersgräns för barnpension

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf230,

70. beträffande medelsanvisning till barnpensioner

att riksdagen till Barnpensioner för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 272000000 kr.,

71. beträffande särskild efterlevandepension utomlands

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf271,

72. beträffande retroaktiv rätt till änkepension

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf222,

73. beträffande medelsanvisning till efterlevandepensioner

till vuxna

att riksdagen till Efterlevandepensioner till

vuxna för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 1765000000 kr.,

74. beträffande medelsanvisning till vissa

yrkesskadeersättningar m.m.

att riksdagen till Vissa yrkesskadeersättningar

m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 3000000 kr.,

75. beträffande översyn m.m. av handikappersättning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf298

yrkande 2, 1990/91:Sf305, 1990/91:Sf313 yrkandena 1 och 2

och 1990/91:Sf330,

res. 67 (v)

76. beträffande handikappersättning vid

funktionsnedsättning efter

65 års ålder

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf251 och

1990/91:Sf269,

res. 68 (mp)

77. beträffande medelsanvisning till handikappersättningar

att riksdagen till Handikappersättningar för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

860000000 kr.,

78. beträffande särskilt pensionstillägg från år 1960

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf257,

res. 69 (m)

79. beträffande uttalande om särskilt pensionstillägg

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf357 yrkande 8,

res. 70 (fp)

80. beträffande särskilt pensionstillägg fr.o.m. första

vårdåret m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf281 yrkande 2

och 1990/91:Sf357 yrkande 9,

res. 71 (m, fp, c)

81. beträffande översyn av särskilt pensionstillägg

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf219 och

1990/91:Sf281 yrkande 1,

res. 72 (c)

82. beträffande medelsanvisning till särskilt

pensionstillägg

att riksdagen med bifall till propositionen och med

avslag på motion 1990/91:Sf357 yrkande 10 till

Särskilt pensionstillägg för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 41000000 kr.,

res. 73 (fp) - villk. 71

83. beträffande höjt KBT

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf302 yrkande 1,

res. 74 (v)

84. beträffande översyn av KBT

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf229,

1990/91:Sf289, 1990/91:Sf302 yrkande 3, 1990/91:Sf357

yrkande 1, 1990/91:Sf37 yrkande 3, 1990/91:Sf41 yrkande 2

och 1990/91:Sf42,

res. 75 (fp)

res. 76 (v)

85. beträffande en parlamentarisk utredning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf39

yrkande 3,

res. 77 (m, mp)

86. beträffande slopad förmögenhetsprövning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf270 yrkande 3

och 1990/91:Sf339,

res. 78 (m, fp)

res. 79 (c)

87. beträffande ersättningar från neurosedynskadefonden

att riksdagen med bifall till motionerna

1990/91:Sf212, 1990/91:Sf316 och 1990/91:Sf353 yrkande

13 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

88. beträffande medelsanvisning till kommunala

bostadstillägg

att riksdagen med bifall till propositionen och med

avslag på motion 1990/91:Sf302 yrkande 2 till Bidrag

till kommunala bostadstillägg till folkpension för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

1525000000 kr.,

res. 80 (v) - villk. 74

89. beträffande delpension

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf237,

res. 81 (m)

V Administration

90. beträffande ansvarsfördelningen mellan

riksförsäkringsverket och försäkringskassorna

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf340 och

1990/91:Sf341,

91. beträffande beslut om nämndorganisation och

tjänstetillsättningar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf278 och

1990/91:Sf279,

92. beträffande sammanslagning av försäkringskassor

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf342,

res. 82 (fp)

93. beträffande decentralisering av vissa ärenden

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf283,

94. beträffande jävssituationer

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf208,

res. 83 (fp)

95. beträffande ADB-system

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf287,

1990/91:Sf324, 1990/91:Sf343 yrkande 2 och 1990/91:Sf353

yrkande11,

res. 84 (m, fp, c, mp)

96. beträffande medelsanvisning till riksförsäkringsverket

att riksdagen med bifall till propositionen till

Riksförsäkringsverket för budgetåret 1991/92 anvisar

ett förslagsanslag på 509952000 kr.,

97. beträffande medelsanvisning till allmänna

försäkringskassor

att riksdagen med bifall till propositionen och med

avslag på motionerna 1990/91:Sf315 och 1990/91:Sf353

yrkande 5 till Allmänna försäkringskassor för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

637951000 kr.

res. 85 (m)

res. 86 (fp) - villk. 6

Stockholm den 28 mars 1991

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla

Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena

Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s),

Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Hans Dau (m), Barbro

Sandberg (fp), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp),

Maud Björnemalm (s), Arne Mellqvist (s) och Marianne Jönsson

(c).

Reservationer

1. Ökad försäkringsmässig uppbyggnad av socialförsäkringarna

(mom.1)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar

med "Det är" och på s. 27 slutar med "motion Sf242." bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den ursprungliga

konstruktionen av försäkringssystemet har tonats ner. Bl.a. har

sambandet mellan sociala avgifter och erhållna förmåner luckrats

upp och avgifterna för sjukförsäkring och ATP har således delvis

förvandlats till skatter. I motionen framhålls vissa nackdelar

med att den ursprungliga försäkringstanken urholkats. Bl.a. får

mindre årskullar i förvärvsaktiv ålder sörja för stora årskullar

när dessa går in i pensionsåldern. Under perioder när det omvända

förhållandet råder är det däremot risk att förmåner av olika slag

utvidgas. Om den ekonomiska tillväxten är dålig blir det också

svårt att låta sjukförsäkringen fördela inkomster över livscykeln

och samtidigt fördela inkomster mellan olika inkomstgrupper.

Enligt utskottets mening bör socialförsäkringssystemet vara

stabilt, och utskottet anser att det bör byggas upp efter

försäkringsmässiga principer. Dessutom torde ett närmande till EG

kräva att Sverige i större utsträckning måste tillämpa

försäkringsmässiga principer för socialförsäkringarna. Utskottet

anser att regeringen bör tillsätta en offentlig utredning som

skall analysera och lägga fram förslag om hur

socialförsäkringssystemets uppbyggnad kan göras mer konsekvent i

förhållande till sitt syfte samtidigt som människors intjänade

rättigheter i form av framtida ersättningar ges ett fast skydd. I

detta sammanhang måste också socialförsäkringssystemets inverkan

på kapitalmarknaden, den offentliga sektorns tillväxt,

skattetryck etc. beaktas.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf242 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande ökad försäkringsmässig uppbyggnad av

socialförsäkringarna

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf242 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen (mom.2)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "därför inte." bort

ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla sjukförsäkringens oerhört stora

betydelse inom vårt trygghetssystem. Försäkringen har under lång

tid utsatts för massiv kritik och mytbildning. Besparingar bör

enligt utskottets uppfattning inte göras på det sätt som skett

genom försämringar i sjukförsäkringen. Dessa försämringar drabbar

inte alla grupper lika utan slår hårdare mot dem som har lägre

inkomster och mot dem som arbetar inom vård och omsorg och inom

livsmedelsbranschen, där det är olämpligt att arbeta och vara

förkyld. Försämringarna slår också hårdare mot dem som arbetar

med fysiskt tunga arbeten, som inte går att utföra vid sjukdom,

än mot dem som har tjänstemannayrken och kan tillbringa en dag på

arbetet, även om de inte är alldeles friska. Det beslut om

försämringar inom sjukförsäkringen som riksdagen fattade i

december 1990 slår alltså fördelningspolitiskt orättvist. Det

innebär vidare ett första avsteg från ett generellt system.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att -- som anges i

motion Sf328 -- kompensationsnivån inom sjukförsäkringen snarast

bör återställas. Någon uppföljning av konsekvenserna av de

genomförda försämringarna, som begärs i motion Sf338, behövs

därmed inte.

En arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen skulle enligt

utskottets uppfattning innebära ett första steg mot att

privatisera sjukförsäkringen. Argumentet att arbetsgivaren på så

sätt skall få ett omedelbart intresse att förbättra arbetsmiljön

och att personalresurser samtidigt frigörs på försäkringskassorna

anser utskottet inte vara hållbart. Satsningar på arbetsmiljön

ger arbetsgivaren ekonomisk utdelning först på sikt, medan det

innebär en omedelbar besparing att anställa endast personer utan

förväntad sjuklighet, och i fråga om försäkringskassorna aviseras

i budgetpropositionen stora personalminskningar till följd av

kommande rationaliseringar. Något förslag om arbetsgivarperiod

bör således enligt utskottets uppfattning inte läggas fram.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande

kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen

att riksdagen med

anledning av motion 1990/91:Sf328 yrkande 1 i denna del och med

avslag på motion 1990/91:Sf338 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3. Kvinnors sjukfrånvaro (mom. 5)

Sigge Godin (fp), Barbro Sandberg (fp) och Ragnhild Pohanka

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar

med "Åtgärder i fråga" och slutar med "yrkande 6." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att det höga sjuktalet bland kvinnor är en

varningssignal som tyder på brister i arbetslivet. Om sjuktalet

skall kunna sänkas måste dessa problem ägnas än mer ökad

uppmärksamhet. Skillnaderna i sjukfrånvaron mellan män och

kvinnor bör enligt utskottets uppfattning analyseras ytterligare

som underlag för fortsatta diskussioner om hur arbetsvillkoren

skall kunna förbättras.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande kvinnors

sjukfrånvaro

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf353 yrkande 6 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

4. Sjukpenning under utbildning (mom. 6)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och

Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar

med "En proposition" och slutar med "yrkande 7." bort ha följande

lydelse:

Den utveckling av praxis som skett sedan år 1983 i fråga om

sjukpenning under utbildning och som innebär att en försäkrad

numera måste kunna direktplaceras i arbete innan

sjukförsäkringens ansvar upphör är enligt utskottets mening

olycklig. Utvecklingen skapar orättvisor mellan å ena sidan dem

som studerar och är sjukskrivna och å andra sidan dem som

studerar med utbildningsbidrag eller studiestöd. Vidare skapas

risk för att det s.k. sjuktalet och därmed även ohälsotalet blir

missvisande. Kostnaderna för försäkringen har också blivit

onödigt höga. Enligt utskottets uppfattning bör reglerna ändras

så att sjukpenning under utbildning utgår i mindre omfattning och

så att större jämlikhet uppstår mellan olika studerandetyper.

Det bör ankomma på regeringen att lägga fram förslag som

tillgodoser de synpunkter som utskottet anfört.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande sjukpenning

under utbildning

att riksdagen med bifall

till motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 7 och 1990/91:Sf353 yrkande

7 och med anledning av motion 1990/91:Sf243 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Del av sjukpenning (mom. 7)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar

med "Utskottet prövade" och på s. 35 slutar med "yrkande 3." bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det skäl att helt lämna den

stela låsningen till fasta nivåer i sjukpenningförsäkringen.

Efter en längre tids sjukdom skulle en återgång till arbete kunna

underlättas om det fanns möjlighet att fritt välja vilken

procentandel av hel sjukpenning som skall gälla för den

försäkrade. Detta val bör göras av läkaren, försäkringskassan och

arbetsgivaren i samråd med den försäkrade. Såsom begärts i motion

Sf353 bör regeringen lägga fram förslag som innebär att de fasta

nivåerna i sjukpenningförsäkringen avskaffas.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande del av

sjukpenning

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf353 yrkande 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

6. Anmälan om SGI (mom.8)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Hans

Dau (m) och Barbro Sandberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar

med "Som framgår" och slutar med "yrkande 4." bort ha följande

lydelse:

En tredjedel av de anmälningar om ändrad inkomst som görs av

försäkringskassan kommer inte till användning på grund av att de

försäkrade som anmälningarna gäller inte är sjuka. Enligt

utskottets uppfattning vore det en administrativ besparing att

slopa det allmänna kravet om att anmäla inkomstförändringar till

försäkringskassan. I stället bör var och en som gör anspråk på

ersättning från försäkringskassan i samband därmed kunna uppge

sin aktuella inkomst och sjukpenning kunna utbetalas med ledning

av uppgiften. Någon anledning att avvakta de överväganden om

möjligheten att slopa förhandsregistreringen och på så sätt

frigöra resurser hos försäkringskassorna som riksdagen begärt i

december 1990 finns enligt utskottets mening inte.

Det bör ankomma på regeringen att lägga fram förslag om nya

regler i enlighet med det anförda, och dessa regler bör kunna

börja gälla den 1 juli 1991.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande anmälan om

SGI

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf353 yrkande 4 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

7. SGI vid studier (mom. 9)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och

Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar

med "Riksdagen avslog" och på s. 36 slutar med "yrkande 6." bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör en försäkrad få ha sin

sjukpenninggrundande inkomst vilande under den tid han bedriver

studier som berättigar till studiestöd i form av t.ex.

studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd. Det bör

således inte vara en förutsättning att han faktiskt uppbär sådant

stöd. Regeringen bör snarast lägga fram förslag till riksdagen

härom.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande SGI vid

studier

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf514 yrkande 6 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

8. Frivillig sjukpenningförsäkring (mom. 10)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m), Hans

Dau (m) och Barbro Sandberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar

med "Utskottet behandlade" och slutar med "motion Sf207." bort ha

följande lydelse:

Några bärande skäl finns inte enligt utskottets mening för att

behålla bestämmelsen om att man måste inträda i den frivilliga

sjukförsäkringen före 55 års ålder. Det begränsade skydd denna

försäkring ger bör kunna omfatta alla som inte har möjlighet att

vara obligatoriskt försäkrade fram till pensioneringen.

Regeringen bör därför lägga fram förslag om att inträde i

försäkringen skall kunna ske även efter 55 års ålder.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

10. beträffande frivillig

sjukpenningförsäkring

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf207 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

9. Förtidspensionärers avgifter för sjukhusvård (mom.11)

Karin Israelsson (c), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka

(mp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar

med "Utskottet delar" och på s. 38 slutar med "allmän

försäkring." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning finns det åtskilligt som tyder på

att såväl förtidspensionärer som låginkomsttagare bland

ålderspensionärer har fått det sämre sedan skattereformen trädde

i kraft. Förtidspensionärer har svårt att få de ökade bostads-

och vårdkostnaderna kompenserade. Höjningen av bostadstilläggen

varierar kraftigt mellan kommunerna och är ofta otillräcklig.

Utskottet anser det inte vara acceptabelt att i en sådan

situation ytterligare försämra den ekonomiska situationen för

förtidspensionärer. Även om lagen ger möjlighet till reduktion av

sjukhusvårdsavgiften på grund av dålig ekonomi, är dessa

möjligheter små och förutsätter en integritetskränkande genomgång

av de ekonomiska förutsättningarna. Ett avskaffande av det s.k.

friåret även för förtidspensionärer kommer att minska

möjligheterna för dem att behålla sin bostad vid längre tids

sjukdom och därigenom även försvåra rehabilitering. Utskottet

delar således uppfattningen i motionerna Sf226 och Sf256 att

regeringens förslag till ny lydelse av 2kap. 12§ andra

stycket i lagen om allmän försäkring bör avslås, och utskottet

avstyrker bifall till regeringsförslaget i denna del.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

11. beträffande

förtidspensionärers avgifter för sjukhusvård

att riksdagen med bifall

till motionerna 1990/91:Sf226 yrkande 1 i denna del och

1990/91:Sf256 yrkande 1 avslår det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring såvitt avser 2kap. 12§ andra stycket,

10. Läkemedelskostnader (mom.13)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar

med "Utskottet anser" och slutar med "läkemedelskostnader, m.m."

bort ha följande lydelse:

Den av regeringen föreslagna höjningen av den enskildes

läkemedelskostnad drabbar de svaga grupperna hårdast.

Höjningen från 75 kr. till 90 kr. innebär för många pensionärer

som ständigt medicinerar en stor utgift. Enligt utskottets

uppfattning bör det nuvarande beloppet behållas som maximibelopp

för varje inköpstillfälle. Utskottet avstyrker därför bifall till

regeringens förslag i denna del.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

13. beträffande

läkemedelskostnader

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf226 yrkande 2 i denna del avslår det i

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen

(1990:1467) om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.,

11. Försöksverksamhet inom tandvården (mom.14)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "att lämnas." bort ha

följande lydelse:

De förändringar som orsakat ökade kostnader inom

tandvårdsförsäkringen kan enligt utskottets uppfattning

sammanfattas under rubriken strukturförändringar. Underlaget

i propositionen för förslaget om försöksverksamhet är

bristfälligt, och utskottet anser inte att de skäl som

presenteras utgör tillräcklig grund för att någon

försöksverksamhet av det slag som beskrivits behövs. Det förslag

om bastandvårdssystem som presenterats av riksförsäkringsverket i

en rapport till regeringen skulle medföra en orimlig

administration och knappast reducera tandskadorna i sådan

omfattning att tandvårdens totala kostnader minskar. Däremot

torde en sådan förändring enligt utskottets uppfattning

underminera privattandläkarvården och ge patienter med större

tandvårdsbehov -- i praktiken ofta äldre -- väsentligt högre

kostnader och sannolikt sämre service.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att regeringens

begäran om godkännande av riktlinjer för försöksverksamhet bör

avslås.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

14. beträffande

försöksverksamhet inom tandvården

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf296 yrkande 2 och med avslag på motionerna

1990/91:Sf234 och 1990/91:Sf358 yrkande 6 beslutar att ej

godkänna de i propositionen redovisade riktlinjerna för planerad

försöksverksamhet på tandvårdsområdet,

12. Försöksverksamhet inom tandvården (mom.14)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "att lämnas." bort ha

följande lydelse:

Beskrivningen av den föreslagna försöksverksamheten i

budgetpropositionen är enligt utskottets uppfattning knapphändig

och väcker frågor om de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna

för privattandläkarna, om hur försökslandstingen skall förena

sina olika roller och om patienternas rätt till fritt

tandläkarval. Riktlinjerna behöver därför kompletteras. Bl.a. bör

vikten av en opartisk utvärdering, som förutom kostnadsanalyser

även belyser tandhälsoeffekter och patientreaktioner, framhållas.

Önskvärdheten av att också storstadsområden eller delar av sådana

områden kan ingå i försöksverksamheten bör uttalas.

Försöksverksamheten får inte leda till reformstopp inom

tandvårdsförsäkringen under försöksperioden.

Utskottet anser att fem försöksmodeller var för sig eller i

kombination bör prövas inom ramen för den planerade

försöksverksamheten. En modell avser överföring av

tandvårdsförsäkringen till försäkringskassa innebärande att

kassan inom ramen för en klumpsumma ges rätt att i samråd med

vårdgivarna besluta om taxesystem och ersättningsregler. En

annan modell gäller försök med ett ersättningssystem grundat på

överenskommelser mellan enskilda privattandläkare och

försäkringskassan, där tandläkaren gör ett flerårigt vårdåtagande

för sina patienter och ersättningen till viss del beräknas per

patient, till viss del per prestation. Försök enligt denna modell

skall göras i storstadsområden. Den tredje modellen innebär att

landstingen uppmuntras att privatisera folktandvårdskliniker. En

fjärde modell skall syfta till att pröva olika former för

upphandling av barn- och ungdomstandvård inom och utom

landstingets egen organisation. Enligt den femte modellen skall

försök göras med avreglerat taxesystem och återbäringstaxa.

Nuvarande taxesystem ersätts av ett system med rekommendationer

till vårdgivarna med rätt för dem att avvika från

rekommendationerna inom ett givet intervall, och

tandvårdsförsäkringen ger patienterna ersättning för utförd

tandvård enligt en särskild återbäringstaxa med fasta

krontalsbelopp.

Utskottet vill också framhålla att samtliga försök måste ske i

samförstånd mellan berörda vårdgivare, försäkringskassan och

statsmakterna. Försäkringskassan skall även fortsättningsvis vara

huvudansvarig för tandvårdsförsäkringen med uppgiften att handha

administrationen, ombesörja utbetalning av försäkringsersättning

och utöva tillsynen över vårdgivarna.

I den aviserade försöksverksamheten bör också enligt utskottets

uppfattning ingå en användning av tandvårdstaxan för att

genomföra en effektivare användning av samtliga

personalkategoriers formella behörighet. Detta ger dels möjlighet

att frigöra tandläkartid för äldretandvård, dels större

arbetstillfredsställelse för tandsköterskorna. En styrning kan

ske genom att i tandvårdstaxan inte medges högre arvode för de

åtgärder som får utföras av tandsköterska eller tandhygienist

även om åtgärderna utförs av tandläkare.

Det anförda bör med bifall till motionerna Sf234 och Sf358

yrkande 6 ges regeringen till känna.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

14. beträffande

försöksverksamhet inom tandvården

att riksdagen med

anledning av propositionen och med bifall till motionerna

1990/91:Sf234 och 1990/91:Sf358 yrkande 6 samt med avslag på

motion 1990/91:Sf296 yrkande 2 dels godkänner de i

propositionen redovisade riktlinjerna för planerad

försöksverksamhet på tandvårdsområdet, dels som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Högkostnadsskyddet i tandvårdstaxan (mom.15)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande

lydelse:

Den förändring av tandvårdstaxan som regeringen aviserar i

budgetpropositionen innebär att högkostnadsskyddet försämras.

Liksom regeringen anser utskottet att en besparing av finansiella

skäl behövs inom tandvårdsförsäkringen. En försämring av

högkostnadsskyddet enligt regeringens modell medför emellertid

negativa sociala och försäkringsmässiga konsekvenser. Det är

framför allt de äldre som behöver mer omfattande och dyrbara

tandvårdsbehandlingar, och ett försämrat högkostnadsskydd skulle

drabba många pensionärer som redan genom skatteomläggningen har

fått betydande svårigheter att få hushållsekonomin att gå ihop.

-- En grundläggande princip för ett bra utformat försäkringsskydd

är, som framhålls i motion Sf296, att det i första hand ger stöd

vid stora och oförutsedda kostnader. Den behövliga besparingen

inom tandvårdsförsäkringen bör därför i stället göras genom att

en självrisk införs. En självrisk på 600 kr. för varje

behandlingsperiod innebär för patienten endast en fördyring med

240 kr. om behandlingskostnaden uppgår till 3000 kr. För

tandvårdsförsäkringens del innebär en självrisk med detta belopp

en besparing med ytterligare 800 milj.kr. jämfört med vad den

aviserade försämringen av högkostnadsskyddet skulle innebära.

Till detta bör komma sänkta kostnader för administration,

eftersom behandlingar inom ramen för självrisken enligt

utskottets uppfattning inte skulle behöva följa de för

ersättningsberättigade behandlingar nödvändiga rapportrutinerna.

Utskottet anser således att den av regeringen aviserade

försämringen av högkostnadsskyddet inte bör genomföras utan att i

stället bör införas en självrisk om 600 kr. inom

tandvårdsförsäkringen. Detta bör riksdagen med bifall till motion

Sf296 yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

15. beträffande

högkostnadsskyddet i tandvårdstaxan

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf296 yrkande 1 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

14. Medelsanvisning till sjukförsäkringen (mom.16)

Under förutsättning av bifall till reservation 4

Sigge Godin och Barbro Sandberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar

med "Utskottet har också" och på s. 44 slutar med "föreslagna

medelsanvisningen." bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan tillstyrkt att reglerna om sjukpenning under

utbildning ändras så att sådan sjukpenning skall utgå i mindre

omfattning än vad som nu gäller. Denna åtgärd bör enligt

utskottets uppfattning leda till att anslaget till Bidrag till

sjukförsäkringen kan sänkas med 700 milj.kr.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

16. beträffande

medelsanvisning till sjukförsäkringen

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf353 yrkande 8 och med anledning av

propositionen samt med avslag på motionerna 1990/91:Sf226

yrkandena 1 och 2 i dessa delar, 1990/91:Sf256 yrkande2,

1990/91:Sf328 yrkande 2 till Bidrag till sjukförsäkringen för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

7167000000kr.,

15. Medelsanvisning till sjukförsäkringen (mom.16)

Under förutsättning av bifall till reservation 9

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att de delar av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Utskottet har ovan" och slutar med "yrkande 2." och

på s. 44 börjar med "Med det" och slutar med "föreslagna

medelsanvisningen." bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan tillstyrkt de i propositionen framlagda

förslagen om höjda avgifter vid sjukhusvård och vid

läkemedelsinköp samt avstyrkt motionsyrkanden om avslag på

propositionen i dessa delar och om återställande av

kompensationsnivån inom sjukpenningförsäkringen. Till följd härav

avstyrker utskottet också bifall till motionerna Sf328 yrkande 2

och Sf226 yrkande 2. Utskottet har däremot avstyrkt regeringens

förslag om att det s.k. friåret för förtidspensionärer avskaffas.

Till följd härav behöver i enlighet med vad som anförs i motion

Sf256 yrkande 2 anslaget till Bidrag till sjukförsäkringen höjas

med 145 milj.kr. Härigenom tillgodoses också i viss mån motion

Sf226 yrkande 1.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

16. beträffande

medelsanvisning till sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall

till motion 1990/91:Sf256 yrkande 2 och med anledning av

propositionen och motion 1990/91:Sf226 yrkande1 i denna del

samt med avslag på motionerna 1990/91:Sf226 yrkande 2 i denna

del, 1990/91:Sf328 yrkande 2 och 1990/91:Sf353 yrkande 8 till

Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisar

ett förslagsanslag på 8012000000kr.,

16. Medelsanvisning till sjukförsäkringen (mom.16)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 2, 9 och 10

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att de delar av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Utskottet har ovan" och slutar med "yrkande 2." och

på s. 44 börjar med "Med det" och slutar med "föreslagna

medelsanvisningen." bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan tillstyrkt bifall till en motion om att

kompensationsnivåerna i sjukförsäkringen skall återställas till

den nivå som gällde före den 1 mars 1991. Utskottet har vidare

avstyrkt regeringens förslag om att det s.k. friåret för

förtidspensionärer avskaffas och om att den enskildes kostnader

vid inköp av läkemedel skall höjas. Till följd härav behöver, som

anförs i motionerna Sf226 och Sf328 yrkande 2, anslaget till

Bidrag till sjukförsäkringen höjas med 500 milj.kr. avseende

kompensationsnivån i sjukpenningförsäkringen, 300 milj.kr.

avseende förtidspensionärernas friår och 180 milj.kr. avseende

den enskildes läkemedelskostnader. Genom höjningen tillgodoses

också motion Sf256 yrkande2.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

16. beträffande

medelsanvisning till sjukförsäkringen

att riksdagen med bifall

till motionerna 1990/91:Sf226 yrkandena 1 och 2 i dessa delar och

1990/91:Sf328 yrkande 2 och med anledning av propositionen och

motion 1990/91:Sf256 yrkande2 samt med avslag på motion

1990/91:Sf353 yrkande 8 till Bidrag till sjukförsäkringen för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

8847000000kr.,

17. Kompensationsnivån inom föräldraförsäkringen (mom.19)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar

med "Syftet med" och slutar med "denna del." bort ha följande

lydelse:

Riksdagen har tidigare under detta riksmöte beslutat om sänkta

kompensationsnivåer inom sjukförsäkringen och för den tillfälliga

föräldrapenningen. Det samhällsekonomiska läget kräver emellertid

en ytterligare åtstramning av de offentliga utgifterna. Utskottet

anser därför att kompensationsnivån inom hela

föräldraförsäkringen skall vara 80 % fr.o.m. den 1 juli 1991 och

att detta med anledning av motion Sf314 bör ges regeringen till

känna. Regeringen bör snarast lägga fram lagförslag i enlighet

härmed.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

19. beträffande kompensationsnivån inom

föräldraförsäkringen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf314 och med

avslag på motionerna 1990/91:Sf321 yrkande2 och 1990/91:Sf328

yrkande 1 i denna del som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

18. Kompensationsnivån inom föräldraförsäkringen (mom.19)

Karin Israelsson (c), Margó Ingvardsson (v) och Marianne

Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar

med "Syftet med" och slutar med "denna del." bort ha följande

lydelse:

Kompensationsnivån för den tillfälliga föräldrapenningen har

fr.o.m. den 1 mars i år sänkts till 80 % för de första 14 dagarna

per barn och år. Enligt utskottets mening kan detta medföra att

föräldrar inte anser sig ha råd att vara hemma med barnen.

Försämringen av den tillfälliga föräldrapenningen slår också

hårdast mot vissa redan utsatta grupper såsom ensamstående

föräldrar med små barn. Enligt utskottets mening bör

kompensationsnivån för den tillfälliga föräldrapenningen därför

återställas till 90 % såsom föreslås i motion Sf328. Regeringen

bör snarast återkomma med lagförslag i enlighet härmed.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

19. beträffande kompensationsnivån inom

föräldraförsäkringen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf328 yrkande 1 i

denna del och med avslag på motionerna 1990/91:Sf314 och

1990/91:Sf321 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

19. Kompensationsnivån inom föräldraförsäkringen (mom.19)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar

med "Syftet med" och slutar med "denna del." bort ha följande

lydelse:

Nuvarande ersättning inom föräldraförsäkringen är helt

proportionell mot inkomsten upp till ersättningstaket vid 7,5

basbelopp (241500 kr. i årsinkomst år 1991). Utskottet, som

anser att inkomstspridningen inom samhället bör minskas, anser

att denna uppfattning bör markeras genom

socialförsäkringssystemets utformning. Enligt utskottets mening

bör därför ersättning inom föräldraförsäkringen utgå med endast

70% av inkomsten för den del av årsinkomsten som överstiger 4,5

basbelopp (144900 kr. år 1991). Härigenom sänks kostnaderna för

föräldraförsäkringen utan att föräldrar med låga inkomster

drabbas. Det bör ankomma på regeringen att utforma förslag i

enlighet med det anförda och lägga fram det för riksdagen. Detta

bör med bifall till motion Sf321 yrkande 2 ges regeringen till

känna.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

19. beträffande kompensationsnivån inom

föräldraförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf321 yrkande2

och med avslag på motionerna 1990/91:Sf314 och 1990/91:Sf328

yrkande 1 i denna del som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

20. Utbyggnad av föräldraförsäkringen (mom.21)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar

med "Utskottet är" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande

lydelse:

Riksdagen har tidigare uttalat att föräldraförsäkringen skulle

ha byggts ut till 18 månader den 1 juli 1992. Eftersom den

planerade utbyggnaden inte har fullföljts har många föräldrar nu

enligt utskottets mening kommit i en besvärlig situation, bl.a.

beroende på att kommunerna planerat barnomsorgen med utgångspunkt

i att föräldraförsäkringen skulle byggas ut. Utskottet anser att

den tidigare planerade andra etappen av utbyggnaden, dvs. att

ersättning under 90 dagar på garantinivå byts mot ersättning på

sjukpenningnivå, bör genomföras fr.o.m. den 1 januari 1992.

Regeringen bör därför snarast lägga fram förslag till lagändring

härom.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

21. beträffande utbyggnad av föräldraförsäkringen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf327 yrkande 1

och med avslag på motion 1990/91:Sf321 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Utbyggnad av föräldraförsäkringen (mom.21)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar

med "Utskottet är" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande

lydelse:

Riksdagen har tidigare uttalat att föräldraförsäkringen bör

byggas ut till 18 månader. Utskottet anser att en utbyggnad nu

bör ske med en månads ersättning på sjukpenningnivå. Regeringen

bör snarast lägga fram förslag till en lagändring härom.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

21. beträffande utbyggnad av föräldraförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf321 yrkande 4

och med avslag på motion 1990/91:Sf327 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Kvoterad föräldraledighet (mom. 22)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar

med "Utskottet erinrar" och slutar med "Sf350 yrkande4." bort

ha följande lydelse:

År 1989 utnyttjades föräldrapenning med anledning av barns

födelse till endast 7 % av papporna. 24,6 % av de försäkrade som

hade uppburit föräldrapenning under året var pappor. Med de

snabba förändringar som nu sker inom arbetslivet kan ett och ett

halvt års frånvaro från arbetsmarknaden medföra stora problem vid

återkomsten. En sådan lång frånvaro kan också generellt påverka

arbetsgivarnas inställning till kvinnor som arbetskraft.

Fördelningen av föräldraledigheten mellan föräldrarna är viktig

inte bara för kvinnornas situation på arbetsmarknaden utan också

för männens syn på arbetsfördelningen i hemmet. Sjutton år med

information och attitydpåverkande arbete för en jämnare sådan

fördelning har inte haft önskad effekt. Utskottet anser därför

att en kvotering av föräldraledigheten behövs som stöd för männen

att i större utsträckning än för närvarande stanna hemma hos sina

barn under deras första år. Kvoteringen bör utformas så att, när

det finns två vårdnadshavare, en viss tid, förslagsvis 30 dagar,

reserveras för pappan. Regeringen bör lägga fram förslag i

enlighet med vad utskottet anfört.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

22. beträffande kvoterad föräldraledighet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf213 och med

anledning av motionerna 1990/91:Sf321 yrkande 1 och 1990/91:Sf350

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

23. Kvoterad föräldraledighet (mom. 22)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar

med "Utskottet erinrar" och slutar med "Sf350 yrkande4." bort

ha följande lydelse:

Under år 1989 utnyttjades föräldrapenning med anledning av

barns födelse till endast 7 % av papporna. 24,6 % av de

försäkrade som hade uppburit föräldrapenning under året var

pappor. Utskottet anser att det både för barnens och pappornas

skull är ytterst angeläget att papporna är hemma en tid hos

barnen när de är små. Utskottet anser mot denna bakgrund att en

kvotering av föräldraledigheten behövs. Fr.o.m. den 1 juli 1991

bör i enlighet med vad som föreslås i motion Sf321 yrkande 1

minst tre månader av föräldraförsäkringen tas ut av vardera

föräldern. Regeringen bör snarast återkomma med förslag i

enlighet härmed.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

22. beträffande kvoterad föräldraledighet