Bet. 1990/91:SfU14

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SFU14

Flyktingpolitiken m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

SfU14

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse

1990/91:77 om invandrar- och flyktingpolitiken jämte motioner

med inriktning främst på flyktingsituationen i världen, det

internationella flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i

detta samt den svenska utlänningslagstiftningen med tonvikt på

asylfrågor.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till

betänkandet har fogats 52 reservationer och tre särskilda

yttranden.

Skrivelsen

Genom regeringens skrivelse 1990/91:77 om invandrar- och

flyktingpolitiken bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad

statsrådet Maj-Lis Lööw har anfört om invandrar- och

flyktingpolitiken.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av skrivelsen

1990/91:Sf23 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättrad statistik beträffande

asylsökande, avvisningar samt om barn i förvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om redovisning av effekterna av

decemberbeslutet 1989,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om begreppet "missbruk av asylrätten".

1990/91:Sf24 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringen i FN skall verka för en översyn av Genèvekonventionen

och tilläggsprotokollet av år 1967 i enlighet med vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om s.k. uppskjuten invandrarprövning och

tvåårsregeln,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om turkbulgarernas skyddsbehov,

4. att riksdagen hos regeringen begär en analys av behovet av

skydd för miljöflyktingar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av planering för eventuella

östflyktingar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av speciell hänsyn till

flyktingbarns behov,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen angivits om Sveriges agerande i Europarådet och FN i

flyktingfrågor,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det behövs en uppdatering av Genèvekonventionen i enlighet med

dagens världssituation.

1990/91:Sf25 av Karin Söder (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnutredningar och praxis vid prövning av

uppehållstillstånd för barnfamiljer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av restriktivitet när det gäller

förvarstagande av flyktingbarn och om iordningställandet av fler

förvarslokaler för barn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillämpningen av uppsiktsinstitutet enligt

utlänningslagen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991

1990/91:Sf601 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar om sådan ändring av 96§ utlänningslagen att

fängelsestraff skall vara den normala påföljden för den

utlänning som utverkar uppehållstillstånd och liknande förmåner

på falska eller ofullständiga uppgifter om sin identitet.

1990/91:Sf602 av Erling Bager (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om asylrätt för baltiska asylsökande som flytt från

militärtjänstgöring i Sovjetunionen.

1990/91:Sf603 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige skall vara berett att generöst ta emot balter som

eventuellt tvingas fly hit,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

balter som flyr undan sovjetisk militärtjänstgöring skall få

stanna i Sverige.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U503.

1990/91:Sf604 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utvisning av utländska medborgare som gjort sig skyldiga till

brott.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju802.

1990/91:Sf606 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn och eventuell omprövning av

tvåårsregeln,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn för att öka rättsskyddet för

utvisningshotade kvinnor.

1990/91:Sf608 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär att den upphäver

tillämpningen av undantagsklausulen och retroaktiviteten av

densamma.

1990/91:Sf609 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär att den initierar en

alleuropeisk konferens om flyktingfrågor i enlighet med vad i

motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar att regeringens bedömning från den

13 december 1989 vad gäller asylrätt skall permanentas i

enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen hos regeringen begär att en förändring av

flyktingkonventionen initieras så att den motsvarar nutida

förhållanden i enlighet med vad i motionen anförts,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder

mot dokumentlösheten i enlighet med vad i motionen anförts,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

utlänningsnämnd i enlighet med vad i motionen anförts,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om lagtrots vid

avvisnings-/utvisningsärenden.

1990/91:Sf610 av Ragnhild Pohanka och Inger Schörling (mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts angående organisation av

flyktinguppföljning.

1990/91:Sf611 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om baltiska vapenvägrare.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U203.

1990/91:Sf614 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om de flyktingpolitiska riktlinjer som Sverige

bör driva i EG-sammanhang.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U505.

1990/91:Sf615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att baltiska flyktingar skall ha rätt att få

stanna i Sverige.

1990/91:Sf619 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av lagstiftningen med syfte att

därvid få lagregler som tillgodoser behovet av rättssäkerhet och

trygghet vid ifrågasatt utvisning av utländsk medborgare vid

skilsmässa.

1990/91:Sf621 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om kristna libanesiska flyktingar i Sverige.

1990/91:Sf623 av Kjell-Arne Welin och Carl-Johan Wilson (fp)

vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av reglerna för utvisning av

utlänningar som dömts för brott i Sverige.

1990/91:Sf625 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande behovet av översyn av nu gällande

regler rörande utvisning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring av den s.k. tvåårsregeln.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.

1990/91:Sf626 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

alla visumtvång till Sverige avskaffas.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U511.

1990/91:Sf627 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

dokumentlöshet i sig ej skall minska den asylsökandes

möjligheter att få asyl,

3. att riksdagen beslutar att civilpersoner skall vara de som

den asylsökande möts av vid gränsen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den asylsökande inför den första utredningen skall få tillgång

till tolk och offentligt biträde,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

ett joursystem för jurister upprättas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

tolksystemet ses över och kompletteras,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en närstående och/eller frivillig representant bör erbjudas

närvara och att bandupptagning sker vid alla asylutredningar,

8. att riksdagen beslutar att rättshjälpsnämnderna skall ha

beslutanderätten i rättshjälpsfrågor,

9. att riksdagen beslutar att ingen anteckning om osäker

identitet skall göras i resedokumenten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att inga utvisningar skall ske innan beslut vunnit laga kraft,

11. att riksdagen beslutar att verkställighet skall inhiberas

vid överklagande av beslut,

12. att riksdagen beslutar upphäva beslutet av den 14

december 1989 om ändrade asylregler,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att särskild hänsyn skall tas till barnens behov av asyl,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att barn skall förhöras av därtill utbildad personal,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att det i tveksamma fall bör vara regel att hellre fria än fälla

och att detta i alldeles särskilt hög grad gäller barn,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att ett antal asylnämnder skall inrättas vid de stora

flyktingslussarna i Sverige,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att sexualpolitiska flyktingar från sådana länder, där de hotas

av dödsstraff eller kriminaliseras, skall beviljas asyl i

Sverige,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att en beredskap bör byggas upp för flyktingar från t.ex.

Baltikum.

1990/91:Sf628 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om flyktingar och svensk asylpolitik.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U638.

1990/91:Sf630 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm

(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att tvåårsregeln bör upphävas.

1990/91:Sf633 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att regeringen utfärdar

sådana anvisningar till invandrarverket att kvantiteten

dokumentlösa asylsökande nedbringas i enlighet med riksdagens

uttalade mening,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en förenklad och rationell

handläggning av de asylsökande som helt saknar asylskäl,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att tillskapa en

organisation och regler som medverkar till att

verkställigheterna påskyndas.

1990/91:Sf634 av Lahja Exner (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

prövning av asylrätt.

1990/91:Sf636 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om asyl för homosexuella flyktingar.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So307.

1990/91:Sf638 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om grunderna för flyktingpolitiken,

2. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelsen i 3kap.

4§ andra stycket2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte

bevilja asyl och att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket

om synnerliga skäl skall gälla även för den som omfattas av

3kap. 1§ 2 och3,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringsbeslutet den 13 december 1989 att bevilja asyl endast

till asylsökande som uppfyller kraven enligt FNs

flyktingkonvention och till dem som i övrigt har särskilt starka

skyddsbehov bör återkallas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inskränkningarna i den särskilda

barnpraxisen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om återsändande av barnfamiljer till områden

där krig pågår eller där krigsliknande förhållanden råder,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten till muntlig handläggning hos

invandrarverket,

8. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket får

i uppdrag att göra tydliga beslutsmotiveringar i asylärenden,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättande av en advokatjour,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sådan

ändring i rättshjälpslagen att rättshjälpen i avlägsnandeärenden

aldrig upphör innan lagakraftägandebeslut föreligger,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan

ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten i dessa ärenden

i enlighet med vad som anförts i motionen återförs till

rättshjälpsnämnden,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande

av de nya grunder i utlänningslagen för förvarstagande av vuxna

som infördes den 1 juli 1990,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett förbud

i utlänningslagen mot förvarstagande av barn,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande

av bestämmelserna om kroppsvisitering av utlänning som infördes

den 1 juli 1990,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utredning av barns egna asylskäl,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

utlänningslagens regler om transportörers kostnadsansvar åter

ändras till den lydelse de hade före den 1 juli 1989,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

lydelsen av 2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen ändras i

enlighet med vad som i motionen anförts,

19. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket

får i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet med

förtroendeläkare,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om anteckningar i resedokument och

främlingspass om oklar identitet,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en samlad redovisning av Sveriges

deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting- och

invandrarpolitikens område,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om riktlinjerna för beviljande av

besöksviseringar gällande medborgare från Iran m.fl. länder,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om användande av visumpolitiken som ett

medel att hindra människor att fly från sina hemländer.

1990/91:Sf639 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en utredning om flyktingpolitikens

konsekvenser.

1990/91:Sf640 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kraftfulla åtgärder på hög politisk

nivå erfordras för en generös och human flyktingpolitik inom

Europasamarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringsbeslutet av den 14 december

1989 om inskränkningar i asylrätten snarast möjligt upphävs.

1990/91:Sf642 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om asylrätt för krigsvägrare.

1990/91:Sf646 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ansöka om medlemskap i

IOM, International Organization of Migration,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om flyktingpolitiken i Europa,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om viseringspolitiken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sanktionerna mot flygbolagen måste

avskaffas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att avskaffa de inskränkningar i

flyktingpolitiken som infördes i december 1989,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om skydd för de factoflyktingar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om juridiskt biträde redan vid gränsen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om överföring av utredningsansvaret från

polisen till invandrarverket,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att bestämmelserna om återtagande av

asyl måste ses över,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att ansvaret att förordna rättshjälp

läggs på en annan instans än invandrarverket,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att besluten får den mer utförliga

motiveringen som förutsattes när den nya flyktinglagstiftningen

antogs,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om asylnämnd,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om avvisning under värdiga former,

19. att riksdagen beslutar om förbud att ta asylsökande barn

i förvar,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ensamma flyktingbarn,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den s.k. tvåårsregeln måste

avskaffas.

1990/91:Sf647 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om baltiska värnpliktsflyktingar.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U531.

1990/91:Sf648 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om beredskap för en situation vid stora

flyktingströmmar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om asylrätt för judar som flyr från

antisemitisk förföljelse.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U533.

Motion 1990/91:Sf646 (yrkande21) av Bengt Westerberg m.fl.

(fp) såvitt avser ensamma flyktingbarns placering på förläggning

behandlas i utskottets betänkande 1990/91:SfU13 om

invandringsbudgeten.

Utskottet

Inledning

Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-,

invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige.

Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen

samt Sveriges roll i det internationella migrations- och

flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den

svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av

asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska

frivilligorganisationernas roll. Riksdagen bereds tillfälle att

ta del av vad som anförs i skrivelsen.

I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och

flyktingpolitik.

Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser

som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få

tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är

sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande

riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast

av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU22, rskr.

230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop.

1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Invandringen har under senare

år huvudsakligen varit en flyktinginvandring. Uppehålls- och

arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip

bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige.

Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället

vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars,

introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för

invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas

i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986

fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop.

1985/86:98, SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika

rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till

den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för

den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla

det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som

i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,

solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.

I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar

endast är ett av flera element i den svenska

flyktingpolitiken. I denna ingår

internationellt agerande för att bidra till att

internationella konflikter motverkas eller löses och för att

upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter,

ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver

flyktingarbete utanför Sverige,

internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning

och för ett stärkande av flyktingars rättsliga skydd,

överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som

behöver en säker fristad undan förföljelse,

mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning

som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett

starkare skydd än vad 1951 års flyktingkonvention stadgar,

ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar

m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna

sig till rätta i det svenska samhället,

särskilda insatser, bl.a. opinionsbildande verksamhet, för att

ge flyktingar och andra invandrare lika villkor och möjligheter

till integration i Sverige,

stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att

bosätta sig i hemlandet eller annat land.

Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I

FNs konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga

ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting --

utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa

äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som

inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad

fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion,

nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller

politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är

medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan,

som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands

skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i

något land till följd av händelser som förut sagts befinner sig

utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort

samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss

sagts, icke önskar att återvända dit. -- Enligt konventionen

kunde varje fördragsslutande stat välja huruvida uttrycket

"händelser som inträffat före den 1 januari 1951" för statens

del skulle avse händelser "i Europa" eller "i Europa eller

annorstädes". De stater som valt att låta endast händelser i

Europa omfattas av statens förpliktelser har när som helst

kunnat utvidga sina förpliktelser att avse händelser även

annorstädes.

Genèvekonventionen har senare kompletterats med 1967 års

protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Genom detta

protokoll förpliktade sig anslutande stater att tillämpa

konventionens flyktingbestämmelser utan begränsning till

händelser före år 1951 eller i Europa. De stater som anslutit

sig till konventionen med den geografiska begränsningen till

Europa har emellertid kunnat behålla denna begränsning.

Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar

(OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en

betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer

som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans

eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del

av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är

medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka

tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För

Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats

i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller

Asien har UNHCRs exekutivkommitté -- med stöd av första

asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla

asylsökande, i vart fall temporärt, skall tas emot av första

asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.

Härutöver bör nämnas att UNHCRs exekutivkommitté antagit ett

60-tal betydelsefulla konklusioner för internationellt skydd av

flyktingar.

I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen

vanligen anges till ca 15 miljoner och att detta antal enbart

avser de flyktingar som anses falla under UNHCRs mandat. Härtill

kommer drygt 2,5 miljoner Palestinaflyktingar, vilka får bistånd

genom UNRWA. Ca 80% av världens flyktingar finns koncentrerade

till sju områden: Afghanistanflyktingarna i

Västasien, Indokinaflyktingarna i Sydostasien,

Palestinaflyktingarna i Mellersta Östern, olika

flyktinggrupper i södra Afrika, flyktingarna från Etiopien och

Somalia på Afrikas Horn, Liberiaflyktingarna i Västafrika samt

de centralamerikanska flyktingarna i Centralamerika. Vidare

beräknas att ca 14 miljoner människor befinner sig på flykt utan

att falla under UNHCRs eller UNRWAs mandat.

I skrivelsen finns ett försök till framtidsprognos med det

självklara förbehållet att det alltid är svårt att förutsäga in-

och utvandring. Hur omfattande utvandringen till väst, inkl.

Sverige, kommer att bli i Central- och Östeuropa, liksom i andra

världsdelar, bedöms i hög grad komma att bestämmas av hur man

genom internationellt samarbete kan bidra till att undanröja de

grundläggande problem som ligger bakom de stora

flyttningsrörelserna. Det bedöms dock realistiskt att framöver

räkna med ett fortsatt betydande invandringstryck från länder

utanför Norden. Det betonas att regeringens ambition är att söka

förbättra förmågan att analysera och bedöma skeenden i vår

omvärld utifrån ett migrationsperspektiv. En sådan ökad

beredskap bör som ett syfte ha att ge större möjligheter än

hittills att -- i samverkan med andra länder -- tidigt reagera

med åtgärder som kan förebygga flyttningsrörelser i fall där

detta är möjligt och lämpligt.

I fråga om invandringen till Sverige erinras i skrivelsen om

att den utomnordiska invandringen till Sverige sedan fem--tio år

till mycket stor del består av flyktingar och personer som får

bosätta sig här av flyktingliknande eller humanitära skäl. Bland

de utomnordiska invandrarna finns också nära anhöriga till här

bosatta personer, s.k. anknytningsfall, både sådana som gäller

tidigare splittrade familjer och nybildade sådana. Den

utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren

uppgått till endast ett par hundra personer om året.

Liksom tidigare var de personer som på egen hand rest till

Sverige och ansökt om asyl vid gränsen eller efter ankomsten

mångdubbelt fler än de s.k. kvotflyktingarna. Under budgetåret

1989/90 sökte ca 38600 personer inkl. barn asyl här mot ca

19050 under budgetåret 1988/89. Ca 17850 personer beviljades

under budgetåret 1989/90 uppehållstillstånd av asyl- eller

humanitära skäl. I detta antal ingår kvotflyktingar. Härtill

kommer anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer,

vilka rest in tillsammans med eller i nära anslutning till dem.

Antalet sådana anhöriga uppgick till ca 5650. Antalet

beviljade uppehållstillstånd till anhöriga till andra personer

uppgick till ca 14260. Det totala antalet beviljade

uppehållstillstånd inkl. tillstånd av arbetsmarknadsskäl och

till adoptivbarn uppgick under budgetåret 1989/90 till ca

38750.

Ett år 1987 inlett översynsarbete av invandrar- och

flyktingpolitiken har lett till en ny utlänningslag, nya rutiner

för handläggningen av asylärenden, en ny organisation av statens

invandrarverk och en ny ordning för bistånd åt asylsökande under

väntetiden. Genom den nya utlänningslagen (prop. 1988/89:86,

SfU19 och SfU22, rskr. 325, SFS 1989:529), som gäller fr.o.m.

den 1 juli 1989, har främst införts vissa ändrade

handläggningsregler för asylärenden. Den nya utlänningslagens

bestämmelser om tvångsmedel mot utlänningar -- kroppsvisitation

och förvar -- trädde i kraft den 1 juli 1990 (1989/90:SfU19,

rskr. 324, SFS 1990:523).

Nu gällande system för mottagande av asylsökande och

flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1

januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär

bl.a. att statens invandrarverk har ansvaret för överföring och

mottagande av flyktingar i Sverige och har i uppdrag att träffa

överenskommelser med kommuner om mottagande av asylsökande och

flyktingar mot statlig ersättning. Ett nytt system för samordnat

flyktingmottagande och för ersättning till kommunerna gäller

fr.o.m. den 1 januari 1990 (prop. 1989/90:105, SfU21). Detta

system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att

underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en

fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed

minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår

även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare

(prop. 1989/90:102, UbU27) och målinriktad prioritering inom

arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån för

flyktingar och andra invandrare (se 1989/90:AU11).

Regeringen tillsatte i juni 1990 en utredning om

förutsättningarna för och inriktningen av en sammanhållen

flykting- och immigrationspolitik. Utredningens

förslag är enligt skrivelsen tänkt att ingå i underlaget för en

principproposition om flykting- och invandrarpolitiken som är

planerad till våren 1991. Utredningen, som antagit namnet

flykting- och immigrationsutredningen, har numera avlämnat sitt

betänkande (SOU 1991:1) Flykting- och immigrationspolitiken.

Utredningen förordar i linje med ett antal studier och

rapporter som under det senaste året avgivits i andra

industriländer att problemen löses med hjälp av en sammanhållen

flykting- och immigrationspolitik. En sådan politik bör enligt

utredningen utformas så att den

motverkar uppkomsten av flykt, dvs. angriper de grundläggande

orsakerna i ursprungsländerna till flyktingrörelserna,

säkrar skydd åt flyktingarna på ett tryggt och okomplicerat

sätt och slår vakt om asylinstitutet,

främjar den för flyktingarna bästa lösningen enligt följande

prioritetsordning: frivillig repatriering, regionala lösningar,

överföring till annan region,

utnyttjar de ekonomiska och personella resurserna så effektivt

som möjligt, så att de mest behövande flyktingarna får störst

stöd.

En sammanhållen politik bygger enligt utredningen på att

åtgärder inom den internationella flyktingpolitiken kompletteras

av åtgärder inom den nationella immigrationspolitiken. Sveriges

flyktingpolitik på det internationella planet bedrivs dels genom

stöd till internationella organisationer, dels genom direkt

samarbete med länder som mottagit flyktingar. Ett viktigt

instrument i flyktingpolitiken är också stödet till frivilliga

organisationer, såväl svenska som internationella.

Immigrationspolitiken bedrivs genom invandringspolitiska medel,

avseende urvalet av de utlänningar som skall få tillstånd att

bosätta sig i Sverige, genom invandrarpolitiken som avser att

underlätta bosättning och anpassning, genom regler för

återsändande av asylsökande som fått avslag och för stöd till

frivillig återvandring samt genom samarbete med andra

invandringsländer i lagstiftnings- och informationsfrågor.

När det gäller frågan vilka element i politiken som skall

hållas samman måste en av utgångspunkterna enligt utredningen

vara att det är ursprungsländernas och deras grannländers

regeringar som har ansvaret för sina länders migrations- och

utvecklingspolitik. Såvitt gäller regeringar med vilka Sverige

samarbetar bör vår flyktingpolitik därför utformas så att den

samspelar lika mycket med dessa regeringars politik som med vår

egen immigrationspolitik. Inte minst viktigt är att vår politik

utformas så att de nämnda regeringarnas ansvarstagande inte

undermineras. Men vår politik bör också stå i samklang med de

internationella organisationernas policy och arbetssätt,

eftersom de i många fall spelar en nyckelroll för

implementeringen av viktiga beståndsdelar av denna. Eftersom vår

politik har bäst utsikter att ge resultat om den bedrivs i

samverkan med andra i-länder bör den också vara förenlig med de

ländernas synsätt. Härtill kommer att vår politik måste utformas

utifrån de internationella rättsliga instrumenten eftersom dessa

både utgör grund för vårt agerande och sätter restriktioner för

detta.

Utredningen diskuterar vidare allmänna migrations- och

flyktingpolitiska frågor. Därvid konstateras att diskussionen

försvåras av att begreppet "flykting" används med olika innebörd

och definitioner. Utredningen jämför Genèvekonventionens

flyktingbegrepp med OAU-konventionens flyktingbegrepp, som även

innefattar flykt från väpnad aggression, inbördeskrig och

ockupation, samt med uttryck som "internflyktingar", avseende

personer som inte flytt från sitt land utan endast från sin

hemtrakt, "miljöflyktingar", som lämnar sin hembygd till följd

av att miljön och naturresurserna blivit otjänliga, och

"ekonomiska flyktingar", varmed i regel avses människor som

söker bättre utkomstmöjligheter genom att begära asyl i ett

annat land.

Utredningen påpekar att flyktingproblemen länge inom FN och i

andra internationella fora betraktades som temporära och ganska

onormala fenomen, som kunde elimineras med hjälp av stöd till

flyktingarna själva och deras värdländer. Med åren har det

blivit uppenbart att flyktingrörelser är ett symptom på mer

djupgående strukturella motsättningar och obalanser, och att de

därför måste angripas med långsiktigt verkande ekonomiska och

politiska åtgärder. Detta betraktelsesätt, som kommit till

uttryck i resolutioner både inom FN, OAU och i Centralamerika,

har dock inte helt trängt igenom, framför allt inte i FNs

operativa verksamhet. Sverige har anledning att verka

internationellt för att grundorsakerna till flyktingströmmarna

diskuteras mer öppet och blir föremål för mer målmedvetna

insatser när det gäller säkerhets-, handels- och

biståndspolitiken inom FN. Flyktingfrågorna bör komma högre på

dagordningen hos de ekonomiska och politiska organen inom FN,

och både givar- och mottagarländer bör uppmanas att ge högre

prioritet åt de utvecklingsproblem som förorsakar och som

förorsakas av flyktingrörelser.

När det gäller FN-systemet föreslår utredningen bl.a. att

snabb information om begynnande flyktingrörelser systematiskt

skall samlas in genom UNDPs (FNs utvecklingsprogram) fältkontor

i de länder som är potentiellt flyktinggivande, att UNHCRs

mandat inte skall utvidgas till att omfatta internflyktingar

eller långsiktigt utvecklingsbistånd, eftersom detta skulle

kunna underminera skyddsfunktionen, som är

flyktingkommissariatets styrka, att fortsatt stöd skall ges

till ansträngningarna att stabilisera UNHCRs ekonomi, att

UNHCRs arbete för att förbättra skyddet för flyktingkvinnor bör

stödjas och att dess resultat bör följas med uppmärksamhet

samt att Sverige skall medverka till att FN-organen får

resurser att utnyttja de möjligheter till återvandring som kan

komma att öppnas till vissa länder.

Utredningen har funnit att de nackdelar som de nuvarande

principerna för vår immigrationspolitik är förenade med är

följande.

Principerna gör det svårt att konsekvent styra våra insatser,

så att de når dem som har störst behov av skydd och hjälp.

Principerna är svårtillämpade och medför ett komplicerat

prövningsförfarande. Oproportionerligt stora resurser styrs till

utgifter för själva proceduren och för administrationen av

flyktingmottagandet på bekostnad av våra egentliga insatser.

Principerna kan ge upphov till mycket höga svängningar från

det ena året till det andra när det gäller det antal invandrare

som får uppehållstillstånd. Detta kan på sikt medföra

svårigheter när det gäller att bereda fristad åt dem som

ovillkorligen skall tas emot här i landet.

En viss förändring av systemet bör enligt utredningen

genomföras. Den bör bygga på grundtanken att man gör en klarare

skillnad än nu mellan två huvudkategorier av sökande. Den ena

kategorin bör bestå av sådana personer som bör ha en i princip

ovillkorlig rätt att få bosätta sig här i landet om de sökt sig

hit. Det gäller främst dem som är flyktingar enligt

Genèvekonventionen och därutöver nära anhöriga till här bosatta

personer och andra som kan åberopa mycket starka humanitära

skäl. Den andra kategorin bör utgöras av flertalet övriga

immigrationssökande, oavsett om ansökan grundas på

anknytningsförhållande eller humanitära skäl som ej är av den

styrka som nyss angetts. Till denna kategori får emellertid

också hänföras sådana flyktingar som inte sökt sig hit utan som

tas ut direkt från främmande länder inom ramen för den

fastställda flyktingkvoten. För denna kategori skall

invandringen -- på samma sätt som redan i dag gäller för

kvotflyktingar -- kunna vara reglerad genom i förväg fastställda

ramar.

Utredningen lämnar också förslag beträffande bl.a. förfarandet

när asylsökande får avslag, stöd till återvandring och

samarbetet med andra länder.

En proposition om principerna för en sammanhållen flykting-

och immigrationspolitik väntas inom kort läggas fram för

riksdagen. Någon riksdagsbehandling av propositionen kommer dock

inte att kunna ske under innevarande riksmöte.

Internationellt samarbete i migrationsfrågor

Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det

internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och

Sveriges roll i detta arbete.

Inom FNs ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende

såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA)

som på insatser för att komma åt grundorsakerna bakom flykten.

UNHCRs främsta uppgift har sedan starten varit att ge rättsligt

skydd åt flyktingar, men inslaget av materiellt bistånd har ökat

kraftigt med åren. Flyktingproblemen har under den senaste

tioårsperioden nått en mycket stor omfattning och komplexitet.

De större flyktingströmmarna har främst rört sig mellan

u-länder. I flera av de krislägen som uppstått har UNHCR

betraktats som den mest lämpliga organisationen för akuta

hjälpinsatser för såväl flyktingar som andra hemlösa. UNHCR

brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem:

frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller

omplacering till tredje land. UNHCR strävar alltid efter

lösningar med bestående effekt. Hjälpen utformas i stor

utsträckning så att den underlättar möjligheterna till

självförsörjning i asyllandet. Om frivillig repatriering blir

möjlig kan projekt med liknande syfte också initieras i

ursprungslandet. Vid 1989 års reguljära

exekutivkommittémöte tillsattes en särskild arbetsgrupp för att

studera frågor om varaktiga lösningar och skydd i ett

sammanhang. Gruppen kunde inte börja sitt arbete omedelbart på

grund av UNHCRs administrativa och finansiella problem, men

arbetar nu med inriktning på att rapportera till 1991 års

reguljära exekutivkommittémöte. Enkelt uttryckt kan gruppens

uppgift sägas vara att göra en översyn av innehållet i och

inriktningen av UNHCRs mandat och verksamhet. -- UNHCRs

verksamhet behandlas varje höst i FNs generalförsamling.

Generalförsamlingen antog i höstas en resolution till stöd för

UNHCRs verksamhet med bl.a. de nordiska länderna som

förslagsställare. Resolutionen bekräftar UNHCRs grundläggande

uppgift att svara för internationellt skydd av flyktingar och

understryker behovet av gemensamma internationella insatser till

förmån för det ökande antalet flyktingar och hemlösa.

Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig

dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där

har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga

spörsmål. Demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa har

under år 1990 satt nya frågor på Europarådets dagordning. --

Bland Europarådets medlemsländer finns ett starkt uttalat

intresse för samverkan i frågor angående asylrätt och

asylrelaterad migration. Frågor av denna art handhas i en

expertkommitté, CAHAR, som är direkt underställd

ministerkommittén. CAHAR har arbetat fram skilda rättsliga

instrument och har underställt ministerkommittén ett förslag om

tillämpningen av den s.k. första asylland-principen. Kommittén

håller regelbundna möten för utbyte av synpunkter och för att

utveckla en enhetlig syn på aktuella problem inom sitt

ansvarsområde. -- I januari 1991 anordnades i Wien i

Europarådets regi och med Österrike som värd en

ministerkonferens angående migration från östra Europa till

väst. -- Europarådets arbete med avseende på invandrares

integration i invandringsländerna måste enligt skrivelsen anses

vara av central politisk betydelse. Frånvaron av en ansvarsfull

invandrarpolitik som så långt möjligt tillförsäkrar invandrare

lika villkor på arbetsmarknaden, i utbildningen och i samhället

i övrigt, kan leda till att miljontals människor i Europa

marginaliseras och tvingas leva ett liv helt utan delaktighet

och normala sociala kontakter med det samhälle där de vistas.

Från svensk sida har det sedan flera år varit en strävan att

söka vitalisera detta samarbete. Frågor om rasism och

främlingsfientlighet har varit föremål för ett omfattande

projektsamarbete sedan flera år. Det s.k. Community

relations-projektet har studerat en lång rad aspekter på etniska

relationer, och arbetet skall slutföras under år 1991, bl.a.

genom en internationell konferens i Haag sent i höst.

I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska

aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Dessa aspekter

behandlas också i den rapport om det västeuropeiska

integrationsarbetet Sverige--EFTA--EG 1990 som

utrikesdepartementets handelsavdelning gett ut i mars 1991. I

rapporten redovisas såvitt avser gränskontroller och invandring

dels utvecklingen i EG, dels Sveriges deltagande i

integrationsarbetet.

Inom ramen för förhandlingarna om ett s.k. EES-avtal mellan

EFTA och EG har Sverige, såsom medlem av EFTA, markerat sitt

intresse av att delta i och bidra till det arbete som EG

bedriver i syfte att avveckla eller förenkla gränskontrollen för

personer. Utvecklingen har här under år 1990 kommit in i ett

avgörande skede, även om detta inte skett som en del av

EES-förhandlingarna. -- Som det ser ut kommer

gränskontrollfrågorna inte att ingå i EES-förhandlingarna,

eftersom EG-kommissionen, som är EFTAs förhandlingsmotpart,

saknar formell kompetens att föra förhandlingar på detta område.

I stället sker EGs eget arbete inom särskilda samarbetsorgan

direkt under regeringarnas ledning och överinseende.

Utvecklingen under år 1990 har varit snabb och lett fram till

två konventionsutkast -- ett om ansvarsfördelningen avseende

behandlingen av asylärenden och ett om gränskontroll. Det

förstnämnda utkastet färdigställdes i Dublin i juni 1990, och

konventionen har numera undertecknats av samtliga EG-länder.

Konventionen innehåller -- utom principer för vilket

medlemsland som är ansvarigt för behandlingen av en ansökan

om asyl -- även regler för informationsutbyte, både vad avser

nationella regler, statistiska uppgifter och

individupplysningar. Dublinkonventionen kan komma att öppnas för

tillträde även av länder utanför EG-kretsen. De flesta

EFTA-länder, däribland Sverige, har liksom Canada och USA

förklarat sig principiellt intresserade av att ansluta sig. EGs

arbete med gränskontrollfrågorna intensifierades under hösten

1990. Ett utkast diskuterades på ett ministermöte i mitten av

december, och frågan kommer att behandlas på nytt på ett

planerat ministermöte i mitten av juni 1991. Detta arbete har

stor betydelse inte minst för de nordiska länderna och för den

passfrihet som råder dem emellan sedan mer än 30 år. Det följs

och analyseras både nationellt och på nordiskt plan inom

samrådsgruppen för flyktingfrågor.

Beträffande utvecklingen inom EG redovisas i

utrikesdepartementets rapport också den s.k.

Schengenöverenskommelsen mellan ursprungligen Belgien,

Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Förbundsrepubliken

Tyskland i syfte att avskaffa gränskontrollerna för persontrafik

mellan dessa länder samt den expertrapport om immigration och

social integration av invandrare som EG-kommissionen

presenterade i slutet av september 1990.

Av regeringens skrivelse framgår att det nordiska samarbetet i

migrations- och flyktingpolitiska frågor har utgjort en mycket

betydelsefull plattform för avstämning inför gemensamt eller

samordnat nordiskt agerande i internationella sammanhang. --

Flykting- och invandrarfrågor har under det gångna budgetåret

liksom tidigare stått på Nordiska rådets dagordning. Rådet har

antagit ett uttalande som uppmanar regeringarna att lägga fram

en handlingsplan för sitt framtida samarbete, och regeringarna

har aviserat en heltäckande redogörelse om vad som uppnåtts och

om planerna för framtiden. -- Den nordiska samrådsgruppen för

flyktingfrågor (NSHF) är fortsatt det viktigaste organet för det

nordiska flyktingpolitiska samarbetet på regeringsnivå. Under

kalenderåret 1990 hade gruppen utom reguljära möten ett antal

möten i samrådsgruppens särskilda arbetsgrupp för EG-frågor.

Samrådsgruppen fyller en viktig funktion för informationsutbytet

mellan de nordiska länderna liksom när det gäller att samordna

det nordiska agerandet i internationella sammanhang.

Samrådsgruppen har under året arbetat vidare på ett svenskt

initiativ från år 1989 och till slut enats om en modell för hur

de nordiska ländernas flyktingkvoter, med bibehållen nationell

suveränitet, skall presenteras och användas som en gemensam

nordisk kvot. -- Det nordiska utlänningsutskottet, som primärt

ansvarar för övervakningen av hur den nordiska

passkontrollöverenskommelsen tillämpas, har regelbundna

samrådsmöten med företrädare för de nordiska

utlänningsmyndigheterna. I dessa möten deltar även

representanter för berörda departement. I den nordiska

migrationsgruppen behandlas frågor om samarbete mellan de

nordiska länderna om integration av flyktingar och invandrare.

Det internationella arbetet med att söka konstruktiva

lösningar på grundläggande migrations- och flyktingpolitiska

problem har fortsatt inom ramen för de s.k. konsultationerna

mellan ett antal västeuropeiska länder samt USA, Australien och

Canada. Under år 1990 gick enligt skrivelsen också Italien med i

konsultationsprocessen. -- Sedan även Spanien anslutit sig

omfattar gruppen nu Australien, Belgien, Canada, Danmark,

Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz,

Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA och Österrike

samt UNHCR.

Konsultationernas koordinerande sekretariat är knutet till

UNHCR. Sedan processens början i november 1985 har nära ett

femtiotal möten, konferenser och expertseminarier anordnats.

Konsultationerna har enligt skrivelsen utvecklat sig till ett

mycket värdefullt forum för dialog länderna emellan samt mellan

länderna och UNHCR. För närvarande ligger tyngdpunkten i

konsultationernas arbete dels i en arbetsgrupp för långsiktiga

strategier som förhoppningsvis kommer att presentera sina

förslag under våren 1991, dels i en arbetsgrupp för

öst--väst-migration, dels i ett antal expertseminarier avsedda

att bidra till förbättrade och snabbare asylprövningsprocesser.

-- Nästa plenarmöte i konsultationerna kommer troligen att

hållas i slutet av våren eller början av sommaren år 1991.

I skrivelsen framhålls att det finns en växande medvetenhet

bland länder och organisationer om behovet av att finna

lösningar av bestående natur som kan förändra de statiska och

alltmer utdragna flyktingsituationerna i världen. Sådana

lösningar kräver beslut och initiativ av politisk, ekonomisk och

administrativ karaktär på olika nivåer och från många olika

parter. Behovet att angripa grundorsakerna till flykt har kommit

att alltmer betonas i det internationella samarbetet, med den

nära koppling som finns mellan demokrati, respekt för mänskliga

rättigheter, fredliga lösningar av konflikter och den ekonomiska

och sociala utvecklingspolitik som förs i ett land. Samtidigt

krävs ökade utvecklingsinsatser i områden med hög

flyktingkoncentration, och insatserna måste riktas både till den

lokala befolkningen och till flyktingarna. FN-organens

administrativa struktur och kapacitet, främst UNHCR och FNs

program för livsmedelsbistånd, ses för närvarande över i syfte

att göra dem effektivare. Andra FN-organ, inriktade på

utveckling, förbiser ofta flyktingfrågorna. En ökad samordning

inom FN-systemet behövs, och Sverige verkar för att en sådan

samordning skall komma till stånd.

Sammantaget behövs enligt skrivelsen en ökad internationell

dialog kring flyktingfrågorna och konkreta initiativ till

lösningar. Detta behov ligger också enligt skrivelsen bakom

utredningen om förutsättningarna för och inriktningen av en

sammanhållen flykting- och immigrationspolitik. Parallellt med

utredningsarbetet har Sverige presenterat tankarna i idéskissen

"En sammanhållen flykting- och immigrationspolitik" som

översatts till engelska, franska och tyska och som blivit mycket

uppmärksammad internationellt. Den ingår i underlaget för

arbetet i UNHCRs arbetsgrupp om varaktiga lösningar och skydd

för flyktingar. -- I skrivelsen framhålls att fattigdom och

sysselsättningsproblem kan utgöra grogrunden för framtida

massiva migrationsflöden, att ökad fattigdom kommer att tvinga

fler på flykt från fattigdom snarare än till välfärd

samt att det internationella samfundet måste söka konstruktiva

-- inte restriktiva -- lösningar på problemen.

Om Sveriges roll i det internationella flyktingsamarbetet

framhålls i skrivelsen att agerandet under de senaste åren fått

en alltmer markerad profil såväl vad gäller flyktingsamarbetets

innehåll och genomförande som dess finansiering.

International Organization for Migration, IOM, som inte ingår

i FN-systemet, är den främsta mellanstatliga organisationen för

transport av flyktingar och migranter samt för rådgivning,

hälsoundersökningar och liknande. Under senare år har IOM också

utvecklat en rad program för återvandring av flyktingar och

asylsökande. Vidare har IOM flera program av mer

biståndsinriktad natur som skall hjälpa u-länder att få hem

kvalificerad personal som befinner sig i utlandet. Efter flera

år av observatörsstatus har Sverige under år 1990 beslutat

ansöka om medlemskap i organisationen.

Flykting- och immigrationsutredningen lämnar också i sitt ovan

nämnda betänkande en redogörelse för ett urval internationella

organisationer vars verksamhet är av betydelse för

flyktingproblemen.

Vidare diskuteras i utredningens betänkande bl.a. frågan om en

utvidgning av flyktingdefinitionen. Utredningen vill inte

förorda ett svenskt agerande för att ändra Genèvekonventionen.

Så länge det är tveksamt om OECD-länderna skulle medverka till

en utvidgning, riskerar man enligt utredningen att förlora det

minimum av samförstånd som redan finns utan att få något bättre

i stället. Sverige bör emellertid engagera sig för att vidga

FN-systemets skydd till flyktinggrupper som faller utanför

konventionen i fall där det skulle vara uppenbart stridande mot

humanitetens krav att vägra den asylsökande en fristad. En regel

om skydd i dessa fall föreslås av utredningen tas in i den

svenska lagstiftningen.

Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att de västeuropeiska

länderna bedriver ett viktigt samarbete på flykting- och

invandrarpolitikens område och att detta arbete till största

delen förlagts utanför formella EG-organ för att undvika insyn

från EG-parlamentet. Motionärerna påpekar att Sverige har

uttryckt intresse att delta i samarbetet och har viktiga

internationella kontakter i dessa sammanhang. Ur demokratisk

synpunkt är det enligt motionärerna mycket angeläget att

regeringen ger riksdagen en samlad redovisning av Sveriges

deltagande i det västeuropeiska samarbetet inom flykting- och

invandringspolitiken, och de begär ett tillkännagivande härom

(yrkande21).

Regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken

innehåller, som ovan framgått, en tämligen fyllig redogörelse

för Sveriges deltagande i såväl västeuropeiskt som annat

internationellt samarbete. Enligt utskottets uppfattning bör

motion Sf638 yrkande 21 kunna anses tillgodosedd därmed, och

utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Frågor kring flyktingmottagandet i Europa tas upp i flera

motioner.

I motion Sf609 anför Carl Bildt m.fl. att en harmonisering av

flyktinglagstiftningen bör eftersträvas såväl inom Norden som

med andra länder, främst Västeuropa. Detta är särskilt viktigt

med tanke på det integrationsarbete som pågår inom EG. Sverige

bör initiera en alleuropeisk konferens med målet att harmonisera

flyktinglagstiftningen i Europas samtliga stater och att finna

lösningar på de alltmer omfattande flyktingströmmarna i tredje

världen (yrkande 4). Motionärerna anför vidare att

Genèvekonventionen inte speglar dagens situation, och de

föreslår att regeringen tar initiativ till en ny FN-konvention,

som baseras på de förhållanden som råder i världen i dag

(yrkande6).

I motionerna Sf614 och Sf646 yrkande 6 anför Bengt Westerberg

m.fl. att harmoniseringsprocessen inom EG kräver en samordning

av flyktingpolitiken, eftersom den är intimt förknippad med

frågan om de gemensamma yttre gränserna. Även Europarådet har

sedan år 1976 sökt verka för en harmonisering av de europeiska

ländernas flyktingpolitik, en harmonisering som skulle utgå från

Europarådets rekommendationer. Om Europarådets ambition med

harmoniseringsarbetet varit att säkerställa en miniminivå av

rättssäkerhet för de asylsökande, så kan enligt motionärerna

arbetet inom EG sägas ha helt andra mål, som framför allt

handlar om hur antalet asylsökande kan reduceras. Den

flyktingpolitik som regeringen bör verka för i Europa bör enligt

motionärerna innehålla följande sex komponenter. EG-ländernas

flyktingpolitik bör harmoniseras, varvid i första hand samtliga

medlemsländer bör förmås att underteckna såväl

Genèvekonventionen som tilläggsprotokollet samt att följa de

rekommendationer som utfärdas av UNHCRs exekutivkommitté. En

gemensam praxis bör förankras i internationell rätt genom att en

europeisk domstol inrättas, dit beslut i flyktingärenden kan

överklagas. En i första hand europeisk konvention bör formuleras

med utgångspunkt i de afrikanska och latinamerikanska staternas

flyktingdefinition enligt OAU-konventionen resp.

Cartagenadeklarationen. Detta skulle ge skydd åt människor som

flyr undan olika typer av våld: krig, inbördeskrig, väpnade

oroligheter eller bristande förmåga hos ett lands regering att

skydda sina egna medborgare. Vidare bör EG -- i stället för att

bygga upp en alltmer ogenomtränglig mur mot asylsökande från

länder utanför Europa -- söka mer konstruktiva lösningar på

framtida problem med massflykt från krigshärdar eller diktaturer

med beredskap att hjälpa länder i den berörda regionen med

bistånd till större flyktinggrupper. EG-ländernas regeringar bör

vidare samarbeta med de olika frivilligorganisationerna för att

skapa kunskap och förståelse för flyktingarnas situation.

Slutligen bör EGs gemensamma utrikespolitik sikta till att på

längre sikt skapa en sådan världsordning att konflikter och

förtryck undanröjs.

Även Lars Werner anför, i motion Sf638, att flyktingpolitiken

i de flesta västeuropeiska länder för närvarande präglas av allt

större restriktivitet. Motionärerna begär i yrkande 1

(delvis) att regeringen på statsministernivå tar kontakt med

regeringarna i de övriga nordiska länderna syftande till ett

gemensamt nordiskt initiativ till en alleuropisk konferens med

uppgift att åstadkomma ett konventionsskydd för de

facto-flyktingar och krigsvägrare.

Ragnhild Pohanka och Eva Goës anser i motion Sf24 att Sverige

i Europarådet, FN och andra internationella organ aktivt bör

arbeta för flyktingars rättigheter, för att stärka rätten till

asyl och kraftigt betona flyktingbarnens speciella problem, och

de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 7). De begär också

tillkännagivanden om att regeringen bör verka i FN för en

översyn av Genèvekonventionen och tilläggsprotokollet (yrkande

1) och att en uppdatering behövs av Genèvekonventionen i

enlighet med dagens världssituation (yrkande9).

Hans Göran Franck m.fl. påpekar i motion Sf640 att

flyktingmottagandet i olika europeiska länder är högst

varierande. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att

kraftfulla åtgärder på hög politisk nivå behövs för att

förstärka och utvidga det europeiska samarbetet och åstadkomma

överenskommelser i Europa som leder inte bara till ett ökat

flyktingmottagande utan också till en bättre fördelning av

ansvaret mellan länderna (yrkande1).

Av skrivelsen framgår att regeringen lägger stor vikt vid det

internationella samarbetet inom flykting- och

migrationspolitikens område och aktivt driver dessa frågor. Som

utskottet konstaterade i sitt betänkande 1989/90:SfU16 har

regeringen tidigare tagit initiativ till ett intensifierat

samarbete såväl mellan de europeiska länderna som mellan de

nordiska länderna. Utskottet framhöll särskilt

konsultationsgruppens arbete och arbetet inom den nordiska

samrådsgruppen på regeringsnivå för flyktingfrågor. Utskottet

vill här särskilt framhålla också arbetet inom UNHCRs

arbetsgrupp för varaktiga lösningar och skydd. Utskottet utgår

från att regeringen även fortsättningsvis kommer att spela en

aktiv roll på det internationella och nordiska planet. I frågan

om en ny flyktingkonvention vill utskottet också framhålla det

arbete som pågår inom UNHCRs arbetsgrupp för varaktiga lösningar

och skydd, innefattande en översyn av innehållet i och

inriktningen av UNHCRs mandat. Frågan berörs också inom

konsultationsgruppens arbete. Vidare vill utskottet hänvisa till

den beredning av flykting- och immigrationsutredningens

betänkande som för närvarande pågår inom regeringskansliet och

som enligt utskottets mening bör avvaktas. Utskottet avstyrker

med det anförda bifall till motionerna Sf24 yrkandena 1, 7 och 9

och Sf609 yrkandena 4 och6, Sf638 yrkande 1 i denna del och

Sf640 yrkande 1 samt motionerna Sf614 och Sf646 yrkande 6 i

dessa delar.

Såvitt avser önskemålet om flyktingpolitiska riktlinjer i

EG-sammanhang vill utskottet först erinra om att frågorna om

invandringspolitik, asylpolitik och viseringspolitik sannolikt

inte kommer att omfattas av ett EES-avtal. Sverige kommer dock

inte att undgå att påverkas av en eventuell samordning av asyl-

och flyktingpolitiken inom EG-området och har också uttryckt

intresse för att delta. -- Utskottet utgår från att regeringen

därvid beaktar behovet av att flyktingpolitiken harmoniseras och

av att en sådan harmonisering innebär en så generös politik som

möjligt. Motionärerna bör även i andra avseenden kunna

tillgodoses utan något riksdagens tillkännagivande. Bl.a

konstaterar utskottet att regeringen i sin skrivelse pekat på

behovet av att det internationella samfundet söker konstruktiva

-- inte restriktiva -- lösningar på flyktingproblemen. Också i

övrigt utgår utskottet från att regeringen även i EG-sammanhang

strävar efter en så generös, rättssäker och human hantering av

flyktingfrågor som möjligt, och utskottet anser att något

tillkännagivande med anledning av motionerna Sf614 och Sf646

yrkande6 inte heller behövs i dessa delar.

Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf646 yrkande 5 ett

tillkännagivande om att Sverige bör ansöka om medlemskap i IOM.

Som ovan framgått har Sverige numera beslutat att ansöka om

medlemskap i IOM, och motion Sf646 yrkande 5 har därigenom

tillgodosetts. Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Lahja Exner anför i motion Sf634 att målet för de nordiska

ländernas samarbete på det flyktingpolitiska området bör vara

att de nordiska länderna tillsammans tar ett solidariskt ansvar

för världens flyktingar. Hon anser vidare att samarbetet bör

innebära att en prövning i våra nordiska grannländer också skall

kunna vara giltig för vår bedömning och att lagstiftningen borde

ge utrymme för att omedelbart återförvisa en asylsökande till

det land som prövat skyddsbehovet i förstone samt begär ett

tillkännagivande om prövningen av asylrätt.

Utskottet har ovan redogjort för det samarbete på flykting-

och invandringspolitikens område som bedrivs såväl inom Norden

som i vidare kretsar. Den av motionären särskilt angivna frågan

om giltigheten inom Norden av en asylprövning bör enligt

utskottets uppfattning i första hand kunna diskuteras inom

Nordiska rådet. Något tillkännagivande med anledning av motion

Sf634 anser utskottet inte vara påkallat, och utskottet

avstyrker bifall till motionen.

Tillståndsfrågor

Allmänt

Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som

skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt

för en utlänning att besöka en stat finns således inte.

I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor

utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha

anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar

en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare

bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen

utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).

En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i

Sverige under längre tid än tre månader utan att ha

uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark,

Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd,

liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2kap.

utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2§

tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid

(tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning

(permanent uppehållstillstånd).

Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges till en utlänning

enligt bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får ges till

en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller

om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma

gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin

försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får

föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.

Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag

av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om

arbetstillstånd.

Uppehållstillstånd av asylskäl m.m.

De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3kap.

utlänningslagen. Enligt 4§ första stycket har flyktingar,

krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.

Definitionen av flykting (2§) överensstämmer med den som

finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen

konventionsflyktingar för dessa personer.

Med krigsvägrare (3§) avses en utlänning som har

övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt

hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående

krigstjänstgöring.

Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd

även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland

på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat

tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här

fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper

risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör

betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de

politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar

så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de

skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som

har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression,

ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på

grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid

dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses

tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen

de facto-flyktingar.

Begreppet asyl, som enligt den nya utlänningslagen används för

det tillstånd att uppehålla sig i Sverige som ges såväl till

konventionsflyktingar som till krigsvägrare och de

facto-flyktingar, innebär att Sverige använder ett asylbegrepp

som i viss mån avviker från vad som är vedertaget

internationellt, nämligen att tala om asyl endast i samband med

skydd åt konventionsflyktingar.

Av humanitära skäl kan enligt 2kap. 4§ första

stycket2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som

omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd

av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt

undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att

drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd

på denna grund har också beviljats personer som på grund av

sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i

Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är

flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de

skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att

tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar

allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller

homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats

personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där

en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något

land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i

vissa fall beviljats när det funnits en kombination av

humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit

tillräckliga.

Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de

facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i

Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt

3kap. 4§ andra stycket utlänningslagen.

Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare

verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns

synnerliga skäl att inte bevilja asyl.

Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting

finns särskilda skäl att inte bevilja asyl.

I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat

nordiskt land enligt särskild överenskommelse.

I annat fall med hänvisning till den s.k. första

asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen

före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land

än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot

förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en

krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas

vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd.

Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och

där är skyddad på det sätt som anges beträffande första

asylland-principen.

Regeringen får föreskriva undantag från första

asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till

Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin

ansökan om asyl prövad här.

Med synnerliga skäl (andra stycket1) avses enligt

motivuttalanden (prop. 1954:41 s. 77, LU 14, rskr. 155 och prop.

1975/76:18 s. 107, InU 24, JuU 15, rskr. 121 och 122) dels

situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som

omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt

Genèvekonventionen diskvalificerar en flykting från

konventionens skydd. Sådana omständigheter kan vara brott mot

mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt

grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.

Med särskilda skäl (andra stycket2) avses enligt förarbetena

till den tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18 s.

108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s.

156) att förhållandena är sådana att det bedöms vara nödvändigt

för att reglera invandringen. Det förutsattes inte att det

skulle vara helt omöjligt att ta emot dessa utlänningar i

Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock vara fråga

om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar

för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen

att ta emot dem i Sverige. Beträffande de facto-flyktingar

uttalades också att tyngden av de omständigheter utlänningen

åberopar måste tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om

särskilda skäl föreligger.

Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte

avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där

utlänningen åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte

avvisas eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff,

kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får

inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett

land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning

sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något

sådant land.

Regeringen fattade i december 1989 beslut i två enskilda

asylärenden, där begäran om asyl avslogs med hänvisning till

bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen. I

besluten hänvisade regeringen till att Sverige under de senaste

åren i ökande omfattning fått ta emot asylsökande utlänningar.

Det svenska mottagningssystemet för asylsökande hade successivt

utökats men ändå under lång tid varit pressat, främst på grund

av tillströmningen av utlänningar till våra gränser men även

till följd av svårigheterna att bereda bostad åt sådana

utlänningar som beviljats uppehålls- och arbetstillstånd. I

besluten angavs vidare att under de senaste fem månaderna ett

synnerligen stort antal utlänningar kommit till Sverige och

ansökt om asyl. Detta hade lett till att vårt mottagnings- och

utredningssystem hade nått gränsen för sin förmåga; våra

möjligheter att under överskådlig tid ta emot asylsökande skulle

komma att vara ytterligt begränsade. Situationen var sådan att

den i enskilda asylärenden skulle beaktas vid bedömningen av

huruvida sådana särskilda skäl förelåg som avses i 3kap. 4§

andra stycket2 utlänningslagen. Efter överväganden om

situationen för sökandena i de enskilda fallen hade regeringen

konstaterat att grund för att bevilja asyl saknats. I denna

bedömning låg att sökandena inte kunde anses ha ett särskilt

starkt skyddsbehov.

Som redovisats i inledningen till detta betänkande har ett

förslag till en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik

nyligen lagts fram av flykting- och immigrationsutredningen.

Utredningen föreslår en viss förändring av systemet.

Förändringen bygger på grundtanken att man bör göra en klarare

skillnad mellan två huvudkategorier av asylsökande, den ena

bestående av sådana personer som bör ha en i princip ovillkorlig

rätt att få bosätta sig här om de har sökt sig hit, den andra

bestående av flertalet övriga immigrationssökande.

Den första kategorin avser främst dem som är flyktingar enligt

Genèvekonventionen och därutöver nära anhöriga till här bosatta

personer och andra som kan åberopa mycket starka humanitära

skäl. Utredningen delar den i många olika sammanhang från

statsmakternas sida uttalade uppfattningen att Sverige skall ha

en generös tillämpning av Genèvekonventionens

skyddsbestämmelser. De som under senare år bedömts som

flyktingar enligt konventionen och utlänningslagen har

regelmässigt varit personer som riskerat förföljelse som riktat

sig mot deras liv eller frihet, och utredningen förordar att

även andra allvarliga inskränkningar i den personliga friheten

hänförs till förföljelse. Till denna kategori bör emellertid

enligt utredningen räknas även andra skyddsbehövande än sådana

som omfattas av Genèvekonventionen. Det nuvarande skyddet för

krigsvägrare och de facto-flyktingar diskuteras tämligen

ingående. Utredningen föreslår att skyddsbestämmelserna för dem

utgår och att i stället till kategorin med en i princip

ovillkorlig rätt till bosättning i landet förs fall där det med

hänsyn till utlänningens särskilda behov av skydd eller eljest

skulle vara uppenbart stridande mot humanitetens krav om

uppehållstillstånd inte beviljades. Skyddsregeln blir enligt

utredningen mindre långtgående än den nuvarande regeln till

skydd för de facto-flyktingar, men den skall å andra sidan inte

kunna sättas ur spel genom hänvisning till att det föreligger

"särskilda skäl". Kategorin med den principiellt ovillkorliga

rätten till bosättning i landet skall vidare omfatta -- liksom

hittills -- asylsökande som vid avvisning skulle riskera

dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr samt -- vilket i viss mån

innebär en utvidgning i förhållande till gällande lag --

asylsökande som skulle riskera annan omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning eller annan otillbörlig

förföljelse av allvarligt slag. -- Medlemmar av utlänningens

kärnfamilj har enligt fast praxis rätt till uppehållstillstånd

och skall också enligt utredningen ingå i denna kategori.

Den andra kategorin immigrationssökande bör enligt utredningen

utgöras av flertalet övriga sökande, oavsett om ansökan grundas

på anknytningsförhållande eller humanitära skäl som ej är av den

styrka som nyss angetts. Till denna kategori får emellertid

också hänföras sådana flyktingar som inte sökt sig hit utan som

tas ut direkt från främmande länder inom ramen för den

fastställda flyktingkvoten. För denna kategori skall

invandringen -- på samma sätt som redan i dag gäller för

kvotflyktingar -- kunna vara reglerad genom i förväg fastställda

ramar. Statsmakterna bör alltså kunna fastställa riktlinjer för

det antal uppehållstillstånd som högst bör meddelas för en viss

period, och dessa ramar skall kunna ändras, om tillströmningen

av spontaninvandrare med en i princip ovillkorlig rätt att få

stanna blir större än beräknat.

Regeringens s.k. decemberbeslut har föranlett flera

motionsyrkanden. Ett stort antal motionsyrkanden har också

väckts rörande skyddsbehovet för olika kategorier asylsökande.

Carl Bildt m.fl. anser i motion Sf609 att -- fram till dess

att en flyktingkonvention som speglar dagens och morgondagens

flyktingpolitiska situation på ett bättre sätt än den nuvarande

har kunnat förverkligas -- bedömningen av flyktingskäl enligt

decemberbeslutet bör ligga fast. Det är enligt motionärerna

viktigt att riktlinjerna för Sveriges flyktingpolitik är fasta

och konsekventa och att vårt land ger klara signaler till

utlandet om de regler som gäller. De begär därför att riksdagen

beslutar om en sådan permanentning av asylrättsbedömningen

(yrkande5).

Gullan Lindblad m.fl. anser i motion Sf615 att varje baltisk

flykting som kommer till Sverige skall ges rätt att stanna här

oavsett om det rör sig om värnpliktsvägran eller andra skäl, och

de begär ett tillkännagivande härom. I dessa ärenden måste det

enligt motionärerna röra sig om "särskilt skyddsvärda fall" och

något frångående av tidigare praxis behöver således inte ske. I

motion Sf647 anför Gunnar Hökmark m.fl. att unga balter som flyr

från den sovjetiska värnplikten gör det för att de anser att den

innebär värnplikt i en ockupationsarmé och att denna

uppfattning stöds av de lagstiftande församlingarna i de

baltiska staterna. Motionärerna anför vidare att en

ockupationsmakt inte har rätt att kräva tjänstgöring av

medborgare i ockuperade områden och att det mot denna bakgrund

finns skäl att ge de baltiska ungdomar som har den politiska

uppfattningen att de tvingas tjänstgöra i en ockupationsarmé

möjlighet att stanna i Sverige. De begär ett tillkännagivande

härom.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att

decemberbeslutet var en av regeringens mest flagranta

inskränkningar i flyktingarnas rättssäkerhet och att det måste

upphävas. Invandrarverket klarade av lika många asylsökande år

1990 som år 1989. Flera förläggningar läggs ned därför att de

inte behövs längre. I kommunerna finns tomma mottagningsplatser

därför att det inte finns så många flyktingar att skicka ut till

dem. Under hösten 1990 kom ungefär hälften så många asylsökande

per månad som hösten 1989. De motiv som anfördes för beslutet

föreligger enligt motionärerna således inte längre, och de begär

ett tillkännagivande om att inskränkningarna i flyktingpolitiken

som infördes i december 1989 bör avskaffas (yrkande 9). I

motionen påpekas att större delen av de miljoner som tagit sin

tillflykt till flyktingläger i tredje världen och står under

UNHCRs beskydd torde vara de facto-flyktingar och att det är

bland dem Sverige tar ut kvotflyktingar. Motionärerna framhåller

vidare att de facto-flyktingar ibland kan ha ett skyddsbehov som

t.o.m. är starkare än andra flyktinggruppers och att humaniteten

därför kräver att svensk lagstiftning innehåller formuleringar

som täcker de facto-flyktingarnas behov av skydd. De begär ett

tillkännagivande om behovet av skydd åt de facto-flyktingar

(yrkande10).

Erling Bager anser i motion Sf602 att regeringens beslut i

december 1989 är ett direkt hot mot baltiska asylsökande som

flytt från militärtjänstgöring i Sovjetunionen och deras

möjlighet att kunna få en fristad i Sverige. Regeringen bör

därför enligt motionären omgående upphäva beslutet, och han

begär ett tillkännagivande om det anförda. I motion Sf611 anför

Håkan Holmberg m.fl. att den sedan år 1989 mer restriktiva

svenska flyktingpolitiken medfört att värnpliktsvägrare från

Estland, Lettland och Litauen riskerar att sändas tillbaka till

Sovjetunionen sedan de sökt asyl i Sverige. Dessa ungdomar har

enligt motionärerna flytt framför allt därför att de anser att

den sovjetiska armén är en ockupationsarmé och att

ockupationsmakter enligt internationell konvention inte har rätt

att kalla in ockuperade länders medborgare till krigstjänst.

Denna politiska uppfattning är enligt motionärerna tillräckligt

skäl för att inga baltiska värnpliktsvägrare skall sändas

tillbaka till Sovjetunionen, och till detta kommer mycket starka

humanitära skäl. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det

anförda (yrkande1).

Håkan Holmberg m.fl. anför i motion Sf648 att det, om stora

grupper av flyktingar försöker ta sig till Sverige, kommer att

bli omöjligt att behandla dem så som vi i dag behandlar

traditionellt asylsökande och att människor som drivits hemifrån

på grund av svält, inbördeskrig eller miljökatastrofer inte kan

kategoriskt avvisas med motivet att de inte utsätts för politisk

förföljelse. De begär ett tillkännagivande om beredskap för en

situation vid stora flyktingströmmar (yrkande 1). Motionärerna

anför vidare att den mer generösa flyktingpolitik som gällde

fram till hösten 1989 måste återställas och att den som flyr

från antisemitisk eller annan hets måste kunna räknas som

asylberättigad, och de begär ett tillkännagivande härom

(yrkande2).

Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att grundläggande

värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika

värde osv. inte får kompromissas bort för att en human och

generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa kostnader i

initialskedet, och motionärerna begär ett tillkännagivande om

grunderna för flyktingpolitiken (yrkande 1 delvis). Motionärerna

anser vidare att problemen med organiserandet av

flyktingmottagandet under hösten 1989 inte var av den arten att

de utgjorde tillräcklig grund för tillämpning av de "särskilda

skälen" när regeringen fattade decemberbeslutet och att med den

markanta nedgång av antalet asylsökande som ägt rum under hela

år 1990 det inte längre finns någon som helst grund för

fortsatta inskränkningar i asylrätten. De anser att bestämmelsen

i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen om särskilda

skäl att inte bevilja asyl bör avskaffas, och att 3kap. 4§

andra stycket1 om synnerliga skäl skall gälla även för dem som

omfattas av 3kap. 1§ 2 och3 (krigsvägrare resp. de

facto-flyktingar), och de begär att riksdagen skall besluta

härom (yrkande 2). De begär vidare ett tillkännagivande om att

decemberbeslutet bör återkallas (yrkande3).

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 yrkande 12 att

riksdagen beslutar upphäva decemberbeslutet om ändrade

asylregler, och Eva Goës m.fl. begär i motion Sf608 yrkande 4

att regeringen upphäver tillämpningen av undantagsklausulen och

retroaktiviteten av densamma.

Ragnhild Pohanka och Eva Goës anför i motion Sf24 att det allt

tydligare framkommit vilken diskriminerad grupp turkbulgarerna

är i Bulgarien och att oerhört många av dem har stort

skyddsbehov och borde få asyl. Motionärerna begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 3). De påtalar också att det i

dag finns en stor grupp miljöflyktingar i världen och begär en

analys av behovet av skydd för sådana flyktingar (yrkande 4).

Vidare anför motionärerna att Sverige behöver bygga upp en

mottagarkapacitet för flyktingar från t.ex. Baltikum och begär

ett tillkännagivande härom (yrkande 5). I motion Sf603 anser

Inger Schörling m.fl. att Sverige måste vara berett att, om en

flyktingvåg skulle komma från de baltiska republikerna på grund

av sovjetiskt agerande, utan omständliga procedurer ta emot dem

som flyr hit samt att det redan nu måste klargöras att balter

som flyr från sovjetisk militärtjänst måste få stanna i Sverige.

Motionärerna begär tillkännagivanden om att Sverige skall vara

berett att generöst ta emot balter som eventuellt tvingas fly

hit (yrkande 2) och om att balter som flyr undan sovjetisk

militärtjänstgöring skall få stanna i Sverige (yrkande 3). I

motion Sf627 yrkande 22 begär Inger Schörling m.fl. att en

beredskap bör byggas upp för flyktingar från t.ex. Baltikum.

Hans Göran Franck m.fl. begär i motion Sf640 yrkande 2 ett

tillkännagivande om att decemberbeslutet om inskränkningar i

asylrätten upphävs snarast möjligt.

Karl-Erik Svartberg m.fl. påpekar i motion Sf642 att Sverige

alltsedan Vietnamkrigets dagar tillämpat en generös asylrätt för

krigsvägrare. De anser att bedömningen av asylrätt för

krigsvägrare snarast bör återgå till vad som gällde före

decemberbeslutet och begär ett tillkännagivande härom

(yrkande2).

Konstitutionsutskottet uppmärksammade vid granskningen under

föregående riksmöte av regeringens handläggning av

utlänningsärenden särskilt regeringens beslut den 13 december

1989. Granskningen hade enligt konstitutionsutskottets mening

givit vid handen att situationen i december 1989 när det gäller

flyktingmottagandet var sådan att det förelåg förutsättningar

för en tillämpning av bestämmelsen om särskilda skäl i 3kap.

4§ andra stycket2 utlänningslagen. Granskningen hade också

visat att en omfattande utredning om Bulgarienturkarnas

situation i hemlandet låg till grund för regeringens beslut den

13 december 1989.

Socialförsäkringsutskottet behandlade motioner om upphävande

av decemberbeslutet under förra årets riksmöte. I sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 delade utskottet

regeringens uppfattning att situationen inom det svenska

flyktingmottagandet varit sådan att detta kunnat betraktas som

särskilda skäl vid prövning av en asylansökan enligt 3kap.

4§ andra stycket2. Som framhölls i proposition 1983/84:144

borde vid tillämpning av denna undantagsklausul de som bedöms ha

ett särskilt starkt behov av skydd kunna räkna med att få stanna

här. Vidare angavs att en sådan företrädesrätt till fristad i

Sverige för övrigt kunde komma att gälla även en utlänning som

fick stanna på humanitära grunder. Det avgörande måste enligt

propositionen vara skyddsbehovet i det enskilda fallet oavsett

vilken kategori utlänningen tillhörde. -- Vad gällde frågan om

retroaktivitet i regeringens tillämpning ville utskottet hävda

att, om situationen var sådan att den skulle anses utgöra

särskilda skäl, detta tills vidare borde beaktas vid prövningen

i alla asylärenden. Situationen utgjorde således en av flera

omständigheter som låg till grund för beslutet. Utskottet ville

tillägga att värnpliktsvägran i sig inte var asylgrundande

såvida inte ett oproportionerligt straff skulle följa. De

baltiska värnpliktsvägrarnas situation fick avgöras

efter en prövning i det enskilda fallet. Det kunde mycket väl i

några av fallen finnas ett särskilt starkt skyddsbehov som kunde

falla inom asylreglerna som de tillämpades efter

decemberbeslutet. -- Vad gällde motionsyrkanden om att lagen

skulle ändras så att krigsvägrare och de facto-flyktingar kunde

nekas asyl endast om det förelåg synnerliga skäl att inte

bevilja asyl, ville utskottet framhålla att det, med den svenska

lagstiftningens generösa definition av vem som har rätt till

asyl, var nödvändigt att asylrätten kunde begränsas i för landet

besvärliga situationer till sådana enskilda fall där det fanns

ett särskilt starkt skyddsbehov.

I januari 1991 har regeringen i ett antal enskilda ärenden

beviljat tidsbegränsat uppehållstillstånd under sex månader till

baltiska värnpliktsvägrare. Regeringen har därvid

beaktat det oklara läget i Baltikum.

Utskottet, som självfallet delar den oro som i många av

motionerna uttrycks för läget i de baltiska republikerna och i

Östeuropa i övrigt, vill dock inledningsvis framhålla att

lagstiftningen om asyl knappast kan innehålla olika regler för

olika staters medborgare. Utskottet vill också erinra om att en

prövning måste göras i varje enskilt asylärende, även om

regeringen genom beslut i enskilda ärenden kan skapa vägledande

praxis. Utskottet utgår ifrån att regeringen vid prövningen av

asylansökningar av sökande från de baltiska republikerna, liksom

i övriga fall, noga beaktar de förhållanden som råder i

sökandens hemland.

Som ovan redovisats har flykting- och immigrationsutredningen

ingående diskuterat de nuvarande reglerna om asyl för

krigsvägrare och de facto-flyktingar och föreslagit en ändring

av reglerna. Förslaget bereds för närvarande inom

regeringskansliet. Utskottet gör i avvaktan på resultatet av

denna beredning inte någon annan bedömning av de med

decemberbeslutet sammanhängande frågorna än vid förra årets

riksmöte och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf24

yrkandena 3 och4, Sf602, Sf603 yrkandena 2 och 3, Sf608

yrkande 4, Sf609 yrkande 5, Sf611 yrkande 1, Sf615, Sf627

yrkande 12, Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, Sf640

yrkande 2, Sf642 yrkande 2, Sf646 yrkandena 9 och 10, Sf647 och

Sf648 yrkande2.

Av regeringens skrivelse framgår att en särskild arbetsgrupp

har bildats inom regeringskansliet med representanter för

utrikes- och arbetsmarknadsdepartementen med uppgift att följa

och bedöma utvecklingen i Östeuropa med avseende på invandring.

Regeringen följer med stor uppmärksamhet utvecklingen i

Sovjetunionen och i Central- och Östeuropa. Det finns en

beredskap för den händelse utvecklingen skulle visa tecken på

ökad invandring. Utskottet anser inte att något tillkännagivande

med anledning av motionerna Sf24 yrkande 5, Sf627 yrkande 22 och

Sf648 yrkande1 behövs.

Två motioner tar upp behovet av skydd för homosexuella.

Daniel Tarschys m.fl. anför i motion Sf636 att förföljelserna

mot homosexuella fortsätter i vår tid. Motionärerna framhåller

att homosexualitet bestraffas med dödsstraff i Iran och att

homosexuella förbindelser är straffbara i ungefär hälften av

USAs delstater, liksom i Sovjetunionen, republiken Irland,

Rumänien och ett stort antal utomeuropeiska länder. Motionärerna

anser mot den bakgrunden att Sverige bör kunna bevilja asyl för

flyktingar som förföljs i sitt hemland på grund av sin sexuella

läggning, och de begär ett tillkännagivande om det anförda.

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 yrkande 21 ett

tillkännagivande om att sexualpolitiska flyktingar från sådana

länder där de hotas av dödsstraff eller kriminaliseras skall

beviljas asyl i Sverige.

Vid riksdagens behandling av proposition 1986/87:124 om de

homosexuellas situation i samhället konstaterade socialutskottet

i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1986/87:31 att en

homosexuell person som förföljdes i sitt hemland på grund av sin

homosexuella läggning i praxis beviljades uppehållstillstånd i

Sverige av humanitära skäl enligt (dåvarande) 31§

utlänningsförordningen medan (dåvarande) 3§ utlänningslagen

(om flykting) inte var tillämplig. Enligt socialutskottets

uppfattning erbjöd tillämpningen av utlänningsförordningen i

praktiken ett tillfredsställande skydd för homosexuella som av

sådana skäl behövde en fristad i Sverige. Anledning saknades

enligt socialutskottet att närmast av formella skäl göra ett

ingrepp i flyktinglagstiftningen och därmed skapa ett svenskt

flyktingbegrepp som inte hade någon motsvarighet i FNs

flyktingkonvention. Socialutskottet delade dock den oro som

kommit till uttryck bl.a. i en motion över att förföljelse mot

homosexuella från tid till annan förekom i vissa länder men

ansåg det uppenbart att, om en uttalad förföljelse mot

homosexuella just på grund av deras sexuella läggning skulle

uppstå i något land, det var möjligt att erbjuda en fristad i

Sverige utan ändring av gällande bestämmelser. Socialutskottet

ville samtidigt fästa uppmärksamheten på att förföljelse uppstod

på samma sätt på olika håll i världen mot många grupper

människor. Det var därför viktigt att ha en allmän beredskap för

att vid behov kunna agera för människor som var i behov av en

fristad på grund av förföljelse i sitt hemland. Utvecklingen i

andra länder måste av dessa skäl följas noga. Socialutskottet

utgick från att regeringen följde såväl tillämpningen av

utlänningslagstiftningen som utvecklingen i länder där politisk

förföljelse förekom eller kunde befaras uppstå. Av det anförda

följde enligt socialutskottets mening att det också ankom på

regeringen att ta de internationella initiativ som visade sig

påkallade för att lösa homosexuellas flyktingproblem.

Socialutskottet ansåg inte att det fanns behov av något

riksdagens uttalande i den frågan.

Socialförsäkringsutskottet har tidigare uttalat (se senast

1989/90:SfU16) att homosexuella som förföljs på grund av sin

homosexualitet kan beredas skydd med tillämpning av gällande

bestämmelser och att någon ändring i dessa därför inte behövs

samt tillagt att även med den praxis som för närvarande gäller i

asylärenden m.m. den som annars av humanitära skäl skulle ha

fått uppehållstillstånd i Sverige kan få sådant om han eller hon

har särskilt starka skyddsbehov.

Utskottet, som noterar att flykting- och

immigrationsutredningen även diskuterat frågan om skydd mot

förföljelse på grund av homosexualitet, vidhåller i avvaktan på

beredningen av utredningens betänkande sin angivna uppfattning

och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf627 yrkande 21 och

Sf636.

Den 20 september 1990 beslöt regeringen genom beslut i ett

enskilt ärende rörande en barnfamilj om ändring av då gällande

barnfamiljspraxis. I beslutet uttalade regeringen

enligt skrivelsen om invandrar- och flyktingpolitiken bl.a.

följande.

Bakgrunden till att barnfamiljspraxis infördes i maj 1989 var

att den nya utlänningslagen skulle träda i kraft. Det

huvudsakliga syftet med lagen var att förkorta

handläggningstiden till högst sex månader i asylärenden hos

invandrarverket och regeringen. En handläggningstid om totalt

tolv månader och således också en tillämpning av schablonregeln

förmodades förekomma endast i undantagsfall. -- Trots utökade

resurser hos polismyndigheterna, invandrarverket och

arbetsmarknadsdepartementet har den angivna målsättningen om

kortare handläggningstider inte kunnat uppnås för alla

asylsökande. Orsaken till detta är den kraftigt ökade

tillströmningen av asylsökande, främst under hösten 1989. Detta

ledde i sin tur till regeringens beslut den 13 december 1989. --

Tillämpningen av schablonregeln för barnfamiljer har i den

uppkomna situationen resulterat i att människor, som kommer till

Sverige och åberopat s.k. flyktingliknande skäl för att få

stanna här, blir avvisade, under det att barnfamiljer, som

åberopat mycket svaga eller ens några asylskäl, beviljas

uppehållstillstånd. Vidare förekommer det att barnfamiljer som

kommit samtidigt och med så gott som identiska skäl får helt

olika beslut enbart beroende på lokala variationer i fråga om

utredningstidens längd.

I skrivelsen framhålls att en schablonregel av det slag som

den särskilda barnfamiljspraxisen innebar riskerar att bli djupt

orättvis och medföra att en snabb handläggning dessutom kan

upplevas negativt. Regeringen beslöt därför att schablonregeln

skulle knytas till invandrarverkets beslut i det enskilda

ärendet. Detta innebär att schablonregeln skall tillämpas utan

särskild undersökning av barnens förhållanden, och att -- om

invandrarverket inte kan besluta i ett barnfamiljsärende

inom ett år från det att ansökan gjordes -- uppehållstillstånd

får meddelas med stöd av schablonregeln. Denna skall dock inte

tillämpas om det finns avgörande skäl som talar emot eller det

annars framstår som orimligt. Vidare framhålls att regeringens

beslut inte innebär någon förändring i bedömningen av

flyktingskäl eller skyddsbehov. Lång väntetid liksom barnens

individuella skäl beaktas i beslut som inte omfattas av praxis.

Lars Werner m.fl. kritiserar i motion Sf638 regeringens beslut

att inskränka den s.k. barnpraxisen. Motionärerna anser att

beslutet får en retroaktiv verkan som är mycket olycklig från

rättssäkerhetssynpunkt och innebär ett minskat mänskligt

hänsynstagande till barnfamiljer som inte kan godtas. De begär

ett tillkännagivande härom (yrkande 4). Motionärerna anför

vidare att det är en humanitär plikt för Sverige att inte

återsända barnfamiljer till krigsdrabbade områden samt att

Sverige genom att ansluta sig till FNs barnkonvention åtagit sig

att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns

överlevnad och utveckling. De begär ett tillkännagivande om att

barnfamiljer inte skall återsändas till områden där krig pågår

eller krigsliknande förhållanden råder (yrkande5).

I motion Sf627 av Inger Schörling m.fl. begärs

tillkännagivanden om att särskild hänsyn skall tas till barnens

behov av asyl (yrkande 14) samt att det i tveksamma fall bör

vara regel att hellre fria än fälla och att detta i alldeles

särskilt hög grad gäller barn (yrkande 16). I motion Sf24 anser

Ragnhild Pohanka och Eva Goës att barnpraxisen skall återupptas

och begär ett tillkännagivande om vad som i denna del anförts om

behovet av speciell hänsyn till flyktingbarns behov (yrkande6

delvis).

Karin Söder begär i motion Sf25 ett tillkännagivande om

praxisen vid prövning av uppehållstillstånd för barnfamiljer

(yrkande1 delvis).

Utskottet anser att de skäl som regeringen anfört för

förändringen av barnfamiljspraxis varit sådana att förändringen

måste godtas. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna

Sf24 yrkande 6 i denna del, Sf25 yrkande 1 i denna del och Sf638

yrkande4. Enligt utskottets uppfattning ges även efter

förändringen av barnfamiljspraxisen goda förutsättningar för en

särskild hänsyn till barns behov av asyl, och utskottet

avstyrker bifall till motion Sf627 yrkandena 14 och16.

Utskottet, som vill erinra om att beredningen av flykting- och

immigrationsutredningens förslag kommer att ha betydelse även

för bedömningen av asyl för barn, utgår vidare från att något

återsändande av barnfamiljer till krigsområden inte sker och

anser därmed att något riksdagens uttalande med anledning av

motion Sf638 yrkande5 inte heller är påkallat.

Claes Roxbergh m.fl. anför i motion Sf628 att Sveriges

nuvarande asylpolitik ofta står i konflikt med internationell

lag och bör omprövas, och de begär ett tillkännagivande om

flyktingar och svensk asylpolitik.

Utskottet har ovan redogjort för de regler som gäller för att

asyl skall beviljas i Sverige och vissa internationella

överenskommelser. Utskottet kan inte finna att motionärerna har

stöd för sitt påstående om en konflikt mellan svensk och

internationell rätt. En omprövning av den svenska flykting- och

immigrationspolitiken pågår, som framgår ovan, och motionärerna

är så till vida tillgodosedda. Utskottet, som vill erinra om att

fråga om granskning av ett statsråds tjänsteutövning eller

handläggningen av regeringsärenden skall väckas hos

konstitutionsutskottet, avstyrker bifall till motion Sf628.

Sten Andersson i Malmö begär i motion Sf639 ett

tillkännagivande om att statistiska centralbyrån bör ges i

uppdrag att utreda flyktingpolitikens konsekvenser för

befolkningens sammansättning på sikt.

Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl för ett

sådant uppdrag som motionären begär, och utskottet avstyrker

bifall till motion Sf639.

Andra tillståndsfrågor

Viseringsregler

Visering innebär enligt 2kap. 1§ utlänningslagen tillstånd

att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid.

Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle

men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor.

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt

1kap. 3§ ha visering, om han inte har uppehållstillstånd

eller är medborgare i ett annat nordiskt land. Regeringen får

föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana

undantag har föreskrivits i 2kap. 1§ utlänningsförordningen.

Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos

släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs

i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte

kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens

bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha

för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått

uppehållstillstånd.

Frågan om viseringstvånget tas upp i flera motioner.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det enligt

Genèvekonventionen och svensk lag är omöjligt att kalla sig

flykting i sitt hemland. Den som inte har lämnat sitt hemland

har därför inga lagliga möjligheter att beviljas politisk asyl i

Sverige. Endast om det rör sig om överföringar av flyktingar

inom ramen för den s.k. flyktingkvoten kan invandrarverket

bevilja asyl åt en person som inte befinner sig i Sverige. Den

som ansöker om visum för att resa till Sverige kommer att få

avslag på sin ansökan om det anses troligt att vederbörande har

för avsikt att begära politisk asyl här. Enligt motionärerna får

viseringsinstrumentet inte användas i syfte att hindra

asylsökande att komma in i landet, och de begär ett

tillkännagivande om att missbruket av viseringsinstrumentet

måste upphöra (yrkande7).

Liknande synpunkter framförs av Lars Werner m.fl. i motion

Sf638. Även dessa motionärer begär ett tillkännagivande om att

visumpolitiken inte får användas för att hindra människor att

fly (yrkande23).

Åsa Domeij m.fl. begär i motion Sf626 yrkande 1 med hänsyn

till människans frihet över gränserna ett tillkännagivande om

att alla visumtvång till Sverige bör avskaffas.

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 frågan om

viseringstvångets betydelse för möjligheten att söka asyl i

Sverige. Utskottet erinrade till en början om att varje stat

själv reglerar tillträdet till sitt territorium. I

Genèvekonventionen anges vilka rättigheter och förmåner en

konventionsstat är skyldig att tillförsäkra flyktingar som

vistas inom dess område, bl.a. får en flykting inte avvisas

eller utvisas till gränsen mot ett område där han riskerar

politisk förföljelse. Däremot innebär inte konventionen någon

förpliktelse att hjälpa flyktingar att komma till ett land där

flyktingen kan få asyl. Några sådana skyldigheter finns inte

heller i någon av UNHCRs rekommendationer.

Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1989/90:SfU16 att det utan viseringskrav skulle vara

förenat med stora svårigheter att reglera invandringen och kunde

därför inte tillstyrka ett avskaffande av visumkravet. Utskottet

vidhåller den bedömningen och avstyrker därmed bifall till

motion Sf626 yrkande1.

Utskottet framhöll vidare att den som kommer till Sverige och

ansöker om asyl inte behöver ha visum. Den som måste lämna sitt

land och resa till Sverige kan däremot i praktiken bli tvungen

att försöka skaffa ett visum. Utskottet vidhöll emellertid att

ett generellt viseringskrav är nödvändigt för att invandringen i

övrigt skall kunna regleras. Enligt utskottets mening hade den

som bäst behövde en tillflykt i Sverige stora möjligheter att få

detta. I likhet med vad konstitutionsutskottet hade konstaterat

under 1985/86 års riksmöte och mot bakgrund av de uppgifter om

chilenare som redovisades i 1988/89:SfU19 kunde detta ske t.ex.

inom ramen för FNs flyktingkommissaries arbete. Enligt utskottet

kunde de svenska visumreglerna mot denna bakgrund inte anses

utgöra ett hinder för flyktingar att ansöka om asyl i Sverige.

Utskottet vidhåller den redovisade bedömningen även i denna

del och avstyrker därmed bifall även till motionerna Sf638

yrkande 23 och Sf646 yrkande7.

Möjligheterna för anhöriga att få visering för att besöka

flyktingar och andra som har fått uppehållstillstånd i Sverige

tas upp i motion Sf638 av Lars Werner m.fl. Motionärerna

kritiserar gällande praxis för besöksvisering och begär ett

tillkännagivande om att riktlinjerna för besöksvisering i

proposition 1983/84:144 fortfarande är giltiga för medborgare

från Iran m.fl. länder (yrkande22).

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att

invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren

och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer

restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen

uttalades att en förändring mot en generösare viseringspraxis

måste ske utan dröjsmål, framför allt i fråga om släktbesök.

Sverige hade, inte minst som undertecknare av Helsingforsavtalet

men också i övrigt, ett ansvar för att den förda

invandringspolitiken inte ledde till splittring av familjer,

genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att träffas. I

särskild grad gällde detta i sådana fall där den härvarande inte

kunde återvända till hemlandet. Det var enligt statsrådets

mening inte lämpligt att för alla situationer använda samma

bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga om mycket nära

anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande

borde visering ges. I mindre behjärtansvärda fall kunde det

däremot finnas anledning att följa principen att visering skall

beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med

besöket är en annan än den uppgivna. Någon anledning att mer

konkret lägga fast regler i detta hänseende förelåg inte enligt

statsrådet. I stället borde invandrarverkets styrelse leda

utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utgångspunkten borde

därvid vara de synpunkter på en generös viseringspraxis som

getts uttryck i propositionen.

Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i

propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla

den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land

att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan

ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av

att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots

allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning

uppfattas som mer avlägsna släktingar.

Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om

nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om iranska

medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en

konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25% av

beviljade viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988

och 1989, vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska

medborgare minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv

fick göra troligt att syftet med resan till Sverige var ett

besök och inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering

tillämpades också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan,

Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock

en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering

för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att

besöka en nära anhörig som var svårt sjuk.

Under 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet (se SfU

1987/88:27) en motion med begäran om ett tillkännagivande om att

visumbestämmelser inte bör användas på ett sätt som hindrar

utländska medborgare från att träffa i Sverige bosatta

släktingar. Utskottet hänvisade därvid till vad som anförts i

proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken

och uttalade att de av riksdagen år 1984 antagna principerna för

besöksvisering alltjämt borde äga giltighet, även om detta

innebar att släktbesök kunde komma att förhindras genom kravet

på visum. Den behandlade motionen borde därför inte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Konstitutionsutskottet tog vid sin granskning under föregående

riksmöte av regeringens handläggning av utlänningsärenden upp

vissa frågor rörande invandrarverkets viseringspraxis

(1989/90:KU30). Konstitutionsutskottet angav därvid att

riksdagens justitieombudsman (JO) i beslut den 15 november 1988

ansett att invandrarverkets styrelsebeslut i november 1987 om

viseringspraxis för iranier i och för sig syntes stå i mindre

god överensstämmelse med de av riksdagen godkända riktlinjerna

som drogs upp i proposition 1983/84:144. Eftersom det enligt JO

framgått att beslutet var förankrat hos regeringen ansåg han sig

inte kunna göra något uttalande i frågan. Konstitutionsutskottet

angav vidare att statsrådet Maj-Lis Lööw vid utfrågning inför

konstitutionsutskottet anfört att hon inte ansåg att

invandrarverkets viseringspraxis stod i strid med

Helsingforsavtalet. Konstitutionsutskottet angav slutligen att

regeringen i skrivelser 1987/88:157, 1988/89:82 och 1989/90:68

redovisat aktuell viseringspraxis för riksdagen och redovisade

socialförsäkringsutskottets behandling av frågan i SfU

1987/88:27. -- Granskningen föranledde inte något uttalande från

konstitutionsutskottets sida.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16

redogjorde utskottet för innehållet i en promemoria upprättad

den 15 november 1989 vid invandrarverkets tillståndsbyrå 4 om

visumansökningar för iranska medborgare. Utskottet vidhöll sin

bedömning att tillämpningen av viseringsbestämmelserna, framför

allt i fråga om släktbesök, borde vara generös och att de

riktlinjer som fastställdes av riksdagen år 1984 fortfarande

skulle gälla. Av den närmare redovisningen av invandrarverkets

praxis beträffande iranska medborgare framgick att det endast

under de första åren efter det att en person fått

uppehållstillstånd i Sverige ställdes särskilt hårda krav för

att visum skulle beviljas de anhöriga. Utskottet konstaterade

att visum i regel beviljades för såväl föräldrar som syskon när

tre resp. fem år gått. I speciellt ömmande situationer

beviljades dessutom alltid visering. Med hänsyn till att så

många "avhopp" tidigare skett och med beaktande av att

fortfarande 22% av visumansökningarna beviljades (av vilka

sedermera 18% "hoppar av"), tycks invandrarverket ändå, ansåg

utskottet, ha tillämpat bestämmelserna så generöst som

omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från att

invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra sin

praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt.

I regeringens skrivelse 1990/91:77 anförs att invandrarverket,

sedan avhoppsfrekvensen för iranska medborgare gått ned, den 30

mars 1990 beslutat om en mer generös praxis för

besöksviseringar. Innebörden av denna praxis är den som nyss

redogjorts för, nämligen en principiell karenstid för besök av

föräldrar om tre år och för syskon om fem år, medan i övriga

fall sökanden själv får göra troligt att syftet med resan till

Sverige är ett besök och inget annat, samt med tillämpning av en

mer liberal praxis i särskilt ömmande fall.

Utskottet vidhåller sin bedömning från föregående riksmöte i

denna fråga och avstyrker därmed bifall till motion Sf638

yrkande22.

S.k. uppskjuten invandringsprövning

En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller

enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller

samboende om äktenskapet eller samboendet har uppkommit i

anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning

innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för

sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får

permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan

på sådant tillstånd under två år används också benämningen

tvåårsregeln för den angivna ordningen.

Frågan om uppskjuten invandringsprövning tas upp i flera

motioner.

Bengt Westerberg m.fl. framhåller i motion Sf646 den utsatta

situationen för en kvinna som av rädsla för utvisning inte vågar

ta ut skilsmässa från eller anmäla en man som misshandlar henne.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om att den s.k.

tvåårsregeln måste avskaffas (yrkande 29). Samma yrkande

framställs i motion Sf630 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro

Westerholm.

Olof Johansson m.fl. anför i motion Sf625 att den s.k.

tvåårsregeln medför att många invandrarkvinnor av rädsla för att

bli utvisade stannar kvar i förnedrande äktenskap. Motionärerna

anser därför att en ändring av regeln behövs, och de begär ett

tillkännagivande härom (yrkande2).

Ragnhild Pohanka och Eva Goës anser i motion Sf24 också att

s.k. uppskjuten invandringsprövning och tvåårsregeln bör slopas

och att regler bör skapas så att en man inte upprepade gånger

kan ta in kvinnor till Sverige och utsätta dem för misshandel

och övergrepp. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom

(yrkande2).

Inger Hestvik m.fl. anser i motion Sf606 att det, även om

tvåårsregeln numera tillämpas mycket generöst, finns anledning

att följa upp kravet på översyn och omprövning av regeln, och de

begär ett tillkännagivande härom (yrkande 1). Motionärerna anser

vidare att det är osäkert om främst utomeuropeiska kvinnor har

det rättsskydd de borde ha när de riskerar utvisning på grund av

tvåårsregeln, och motionärerna begär en översyn för att öka

rättsskyddet för dessa kvinnor (yrkande 2). Liknande synpunkter

framförs i motion Sf619 av Ines Uusmann m.fl., och dessa

motionärer begär en översyn av lagstiftningen med syfte att få

lagregler som tillgodoser behovet av rättssäkerhet och trygghet

vid ifrågasatt utvisning av utländsk medborgare vid skilsmässa.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken framhölls beträffande dessa fall att, när ett

äktenskap eller ett samboende bryts före tvåårsperiodens utgång,

samtliga omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid

prövningen av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på

sådana omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet

eller att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa

behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli

socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit

bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten

av att undvika beslut som framstår som stötande för

rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara

speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet

ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna

fråga var tillfredsställande.

Vid behandlingen av frågan under 1985/86 års riksmöte erinrade

utskottet i betänkandet SfU 1985/86:21 om att invandrarverket, i

de ärenden där ömmande omständigheter förs fram, tar största

möjliga hänsyn till dessa vid prövningen av frågan om fortsatt

tillstånd trots att förbindelsen brutits före tvåårsperiodens

utgång.

I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet därutöver att

regeringen, i de fall ett förhållande brutits på grund av

misshandel eller andra allvarliga trakasserier innan

tvåårsgränsen uppnåtts, tar mycket stor hänsyn till det och

tillåter utlänningen att stanna trots att anknytningen upphört.

Utskottet avstyrkte bifall till föreliggande motioner.

Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU16 att det tills vidare är nödvändigt att, när

uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad

anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent

uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som

framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan

möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för

ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen

restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som

stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en

tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas

förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån

även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att

reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller

samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock

samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet

konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande

omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett

förhållande brutits på grund av misshandel eller andra

allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte

berett förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte därför

bifall till då föreliggande motioner.

Utskottet, som noterar att flykting- och

immigrationsutredningen bedömer att den principiella rätten till

familjeåterförening som utredningen föreslår skall lagfästas

inte bör hindra att nuvarande system med s.k. uppskjuten

invandringsprövning tillämpas även fortsättningsvis, vidhåller

den bedömning i fråga om uppskjuten invandringsprövning som

redovisats ovan och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf24

yrkande2, Sf606 yrkande 1, Sf619 i denna del, Sf625 yrkande 2,

Sf630 och Sf646 yrkande29.

Vad gäller frågan om rättsskydd och rättssäkerhet som tas upp

i motionerna Sf606 och Sf619 har motionärerna inte närmare

utvecklat i vilket hänseende de anser brister föreligga.

Utskottet vill erinra om att rättshjälp genom offentligt biträde

enligt 41§ rättshjälpslagen kan beviljas bl.a. i ärende

angående utvisning på grund av att uppehållstillstånd löpt ut

eller återkallats, och att offentligt biträde enligt 42§

rättshjälpslagen skall förordnas om det inte måste antas att

behov av biträde saknas. Möjlighet finns således till rättshjälp

i de ärenden som rör uppskjuten invandringsprövning. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna Sf606 yrkande 2 och Sf619 i

denna del.

Förnyad ansökan om uppehållstillstånd

En ansökan om uppehållstillstånd får i princip inte bifallas

om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs (2kap.

5§ utlänningslagen). Undantag gäller om utlänningen har rätt

till asyl här. Undantag gäller vidare vid återförening med en

nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och som

utlänningen tidigare har sammanlevt med utomlands samt om det

annars finns särskilda skäl. -- Om utlänningen skall avvisas

eller utvisas enligt lagakraftvunnet beslut, får ansökan dock

bifallas bara om den grundar sig på omständigheter som inte har

prövats förut i ärendet och om han har rätt till asyl här eller

det annars finns synnerliga skäl av humanitär art.

I motion Sf638 anför Lars Werner m.fl. att invandrarverkets

praxis när det gäller bedömningen av humanitära skäl i samband

med en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§

andra stycket utlänningslagen utmärks av utomordentlig hårdhet,

och de begär att regeringen skall lägga fram förslag om ändring

av uttrycket "det annars finns synnerliga skäl av humanitär art"

i lagtexten till "det annars finns starka humanitära skäl"

(yrkande18).

Genom 1989 års utlänningslag upphävdes tidigare bestämmelser

om överlämnande och övertagande av verkställighetsärenden. I

stället infördes möjligheten till prövning i vissa fall av en ny

ansökan om uppehållstillstånd medan utlänningen är kvar i

Sverige och trots att det redan föreligger ett lagakraftvunnet

verkställbart beslut om avlägsnande.

I proposition 1988/89:86 framhölls att för bifall till en ny

ansökan måste krävas att det förs fram omständigheter som inte

har prövats i det tidigare ärendet samt att de omständigheter

som åberopas antingen innebär att utlänningen har rätt till asyl

här eller innefattar synnerliga skäl av humanitär art. En ny

ansökan skall således inte få leda till att samma omständigheter

blir föremål för en ny prövning och inte heller till att

omständigheter som inte har prövats i det tidigare avgjorda

avvisnings- eller utvisningsärendet leder till bifall annat än i

undantagsfall. Möjligheten att ge uppehållstillstånd på grund av

en ny ansökan innan ett avlägsnandebeslut verkställs måste

därför, även om helt nya omständigheter föreligger, begränsas

till de fall där det föreligger mycket starka skäl. En ansökan

om uppehållstillstånd skall således i dessa fall kunna beviljas

bara under två förutsättningar. Den ena är att utlänningen har

rätt till asyl, den andra att det annars föreligger synnerliga

skäl. Härmed avses enligt propositionen mycket starka skäl av

humanitär art, t.ex. om det föreligger en risk för självmord

eller om ett avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara

för utlänningens liv eller hälsa. Humanitära skäl kan finnas

också i andra situationer, t.ex. om verkställandet av det första

beslutet har fördröjts under avsevärd tid på grund av

omständigheter som utlänningen inte har kunnat råda över. I de

senare fallen torde ibland ett tidsbegränsat uppehållstillstånd

kunna ges.

Utskottet hade vid behandlingen av propositionen i sitt i

denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19 inte

någon erinran mot förslaget i denna del. Utskottet delar den

restriktiva syn på möjligheterna att göra ny ansökan om

uppehållstillstånd efter det att ärendet slutligt prövats som

lagtexten tillsammans med uttalandena i propositionen ger

uttryck åt och avstyrker bifall till motion Sf638 yrkande18.

Återkallelse av tillstånd

Bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd

och arbetstillstånd finns i 2kap. 9--13§§ utlänningslagen.

Uppehållstillstånd skall återkallas om utlänningen har lämnat

oriktiga uppgifter om sin identitet. Om det kan antas att den

oriktiga uppgiften inte har inverkat på tillståndsbeslutet eller

om andra särskilda skäl talar emot det, skall dock återkallelse

inte ske. Uppehållstillstånd får återkallas, om utlänningen

medvetet har lämnat andra oriktiga uppgifter än om sin identitet

eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av

betydelse för att få tillståndet.

Om ett uppehållstillstånd återkallas medan utlänningen

befinner sig i Sverige gäller enligt 4kap. 6§

utlänningslagen, liksom vid avslag på en ansökan om

uppehållstillstånd, att beslut om avvisning eller utvisning

samtidigt skall meddelas, om inte synnerliga skäl talar mot det.

Beslut i ärenden om visering, uppehållstillstånd och

arbetstillstånd får i sig inte överklagas. Detsamma gäller

beslut om återkallelse av sådana tillstånd. Beslut som har

meddelats av invandrarverket i fråga om avvisning eller

utvisning och en i samband därmed behandlad fråga om

uppehållstillstånd eller återkallelse av sådana tillstånd får

däremot överklagas till regeringen (7kap. 3§

utlänningslagen). Invandrarverket får vidare överlämna

tillståndsärenden till regeringen för avgörande om verket anser

att särskilda skäl motiverar det (7kap. 11§

utlänningslagen). -- Rättshjälp genom offentligt biträde

beviljas enligt 41§ rättshjälpslagen i ärenden om utvisning av

en utlänning som uppehåller sig här efter det att hans

uppehållstillstånd har återkallats.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att tillämpningen

av möjligheten att återta ett beslut om asyl inneburit att

flyktingar fråntagits asylstatus och t.o.m. avvisats på mycket

lösa grunder. Motionärerna anser att antingen en möjlighet bör

införas att överklaga beslut om återtagande av asyl med rätt

till rättshjälp eller också att möjligheten att återta asyl bör

avskaffas, och de begär en översyn av reglerna (yrkande13).

Bestämmelserna om återkallelse av tillstånd skärptes genom

1989 års utlänningslag. Tidigare fick visering,

uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas om utlänningen

mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen

förtigit omständigheter av betydelse för tillståndet.

Uppehållstillstånd för den som inte rest in i Sverige fick

återkallas också om det i övrigt förelåg särskilda skäl, liksom

visering och arbetstillstånd. Enligt 1989 års lag skall, som

framgår ovan, återkallelse enligt huvudregeln ske om utlänningen

har lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. Skärpningen

motiverades (se prop. 1988/89:86) främst av en önskan att

markera det allvar med vilket det tilltagande bruket att inte

medföra identitetshandlingar vid ankomsten till Sverige måste

betraktas. Enligt propositionen skulle utgångspunkten vara att

ett tillstånd skulle återkallas om det getts till en person

under en viss identitet som senare visade sig vara oriktig.

Kunde det emellertid antas att uppehållstillstånd skulle ha

meddelats, även om den rätta identiteten hade varit känd, på

grundval av de förhållanden som i övrigt förelåg vid

tillståndsgivningen, skulle ingen återkallelse ske. Återkallelse

borde också kunna underlåtas i vissa fall, även om de oriktiga

uppgifterna inverkat på frågan om tillstånd. Detta borde gälla

där starka humanitära skäl talade för att utlänningen -- trots

att de oriktiga uppgifterna inverkat på frågan om tillstånd --

likväl borde tillåtas att vistas i landet. -- Utskottet

(1988/89:SfU19) ansåg mot den angivna bakgrunden och med

beaktande av det utrymme som enligt propositionen gavs att

underlåta återkallelse att förslaget om skärpning borde

bifallas.

Utskottet vidhåller sin redovisade bedömning i frågan om

förutsättningarna för återkallelse av tillstånd och avstyrker

bifall till motion Sf646 yrkande 13 i denna del. I fråga om

möjligheten att överklaga sådana beslut vill utskottet erinra om

att de kan överklagas i samband med överklagande av

utvisningsbeslut och om att rätt till rättshjälp föreligger i

utvisningsärenden. Utskottet avstyrker därmed bifall till

motionsyrkandet även i denna del.

Handläggningen av asylärenden

Ansvarig myndighet m.m.

Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla

ärenden där behovet av asyl har åberopats (4kap. 4§

utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära

familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är

att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting

skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för

beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår

som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt

till asyl. Utlänningen behöver inte uttryckligen ansöka om asyl.

Frågan skall anmälas till verket även i annat fall om

polismyndigheten anser att de åberopade skälen skulle kunna

medföra asyl. Invandrarverket skall också fatta beslut i ärenden

som rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre

månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.

I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om

avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana ärenden

till invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning

är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det

på grund av utlänningens personliga förhållanden finns starka

humanitära skäl för att låta honom få stanna.

I invandrarverkets nya organisation har utredningsslussar

inrättats för utredningar i asylärenden. Polisens

utredningsresurser koncentreras till slussarna, där de

asylsökande bor under utredningen, så att utredningen normalt

skall kunna genomföras inom två veckor från ansökan. Vid

utredningsslussarna skall finnas personal från invandrarverket

för handläggning av och beslut i asylärenden. Personal från

invandrarverket skall omgående fatta beslut i de klara ärendena,

medan beslut i övriga ärenden normalt skall fattas inom sex

veckor från det att polisens utredning är slutförd.

Statskontoret har på regeringens uppdrag i samråd med

rikspolisstyrelsen och invandrarverket utrett möjligheten att

föra över utredningsansvaret i asylärenden från polisväsendet

till invandrarverket. Statskontoret föreslår i sin rapport

(1990:23) Utredningar i asylärenden att invandrarverket skall

överta ansvaret för utredningar i asylärenden. Enligt förslaget

skall dock polismyndighet fortfarande utföra

grundutredningen när en utlänning begär asyl.

Polismyndigheten skall också enligt förslaget fortsätta att

svara för delgivning och verkställighet av avlägsnandebeslut.

Vidare föreslås att invandrarverket skall överta ansvaret för

förvarslokaler vid utredningsslussarna. -- Regeringen räknar

enligt årets budgetproposition med att utredningsansvaret i

asylärenden och ansvaret för förvarslokalerna vid

utredningsslussarna överförs till invandrarverket den 1 juli

1992.

Enligt budgetpropositionen och regeringens skrivelse avses en

närmare utredning göras om att utöver de uppgifter som omfattas

av statskontorets förslag föra över ytterligare uppgifter i

asylärendehanteringen från polisväsendet till invandrarverket.

Detta gäller bl.a. den första grundutredningen i samband med

gränskontrollen samt delgivning och verkställighet av

avlägsnandebeslut.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att en ny ordning

där polisen inte längre skall vara ansvarig för

asylutredningarna gör att de asylsökande kan känna ett större

förtroende och bli mer uppriktiga i den första utredningen och

att det därför är viktigt att den s.k. grundutredningen som

fortfarande skall skötas av polisen inte sväller ut utan enbart

handlar om att registrera asylansökan. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om detta (yrkande12).

Som nyss angivits planeras en närmare utredning om bl.a.

ansvaret för grundutredningen. Utskottet anser att resultatet av

denna utredning bör avvaktas och avstyrker bifall till motion

Sf646 yrkande12.

I motion Sf627 av Inger Schörling m.fl. begärs i yrkande 3 att

riksdagen beslutar att civilpersoner -- personal från sociala

myndigheter, invandrarverket eller sjukvården -- skall vara de

som den asylsökande möts av vid gränsen. I yrkande 7 begär

motionärerna ett tillkännagivande om att en närstående eller

annan frivillig representant bör erbjudas närvara vid alla

förhör i asylutredningar samt att bandupptagning bör ske.

I motionen anses också att ett antal asylnämnder skall inrättas

vid de stora flyktingslussarna och att de bör bestå av en domare

som ordförande, lekmän och sakkunniga medlemmar. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om inrättande av asylnämnder

(yrkande20).

I den mån avsikten med yrkande 3 i motionen gäller ansvaret

för vad som ovan kallats grundutredningen i asylärenden vill

utskottet hänvisa till den utredning som planeras om

överförandet av ansvaret för grundutredningen till

invandrarverket. Det omedelbara mötandet vid gränsen av

inresande till Sverige måste, som utskottet påpekat vid tidigare

behandling av frågan, även i fortsättningen utföras av den

personal som ansvarar för gränskontrollen. Någon skillnad kan

därvid inte göras beroende på om den inresande kommer hit på

affärs- eller turistresa, för att besöka bekanta eller för att

söka asyl. Vad gäller förslaget om att någon närstående eller

annan skall få närvara vid förhören och att dessa skall tas upp

på band, vill utskottet, liksom vid tidigare behandling av

motsvarande motionsyrkanden, påpeka att något hinder mot vare

sig annans närvaro eller bandupptagning inte finns. Motion Sf627

yrkandena 3 och 7 bör med hänsyn till det anförda inte föranleda

något uttalande från riksdagens sida.

Vad härefter angår inrättande av asylnämnder anförde utskottet

i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande

1988/89:SfU19 att, även om förslaget om asylnämnder, som hade

förts fram av ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),

enligt utskottets mening kunde vara en tänkbar lösning i ett

längre perspektiv, den nya organisationen för mottagning av

asylsökande och för handläggning av asylärenden först måste

prövas i praktiken. Utskottet ansåg att de föreslagna nya

reglerna var väl ägnade att stärka rättssäkerheten i asylärenden

genom den ökade förekomsten av muntliga handläggningar och genom

att alla sådana ärenden skall avgöras av invandrarverket.

Motionärerna har inte närmare utvecklat motiven eller

bakgrunden till sitt förslag. Utskottet vidhåller sin tidigare

inställning och avstyrker bifall till motion Sf627 yrkande20.

Göran Ericsson anför i motion Sf633 att, i de fall då

utlänningar kommer till Sverige utan att ha dokument och söker

asyl med angivande av orsaker som ligger långt från de skäl som

krävs för att få asyl i Sverige, handläggningstiden bör kunna

nedkortas till ett minimum. Detta bör ske genom att

polismyndigheten efter en väl utförd grundutredning

omedelbart kan erhålla beslut från invandrarverket. I motionen

begärs ett tillkännagivande om behovet av förenklad och

rationell handläggning av ärenden där en asylsökande helt saknar

asylskäl (yrkande2).

Invandrarverket övertog den 1 juli 1989 ansvaret för beslut i

alla ärenden där asylskäl över huvud taget åberopas. I samband

därmed tillskapades också sådan beredskap hos verket att beslut

om avvisning med omedelbar verkställighet kan fattas i

brådskande fall. Utskottet utgår från att invandrarverket

tillser att erforderlig beredskap upprätthålls och avstyrker

därmed bifall till motion Sf633 yrkande2.

Lars Werner m.fl. kritiserar i motion Sf638 invandrarverkets

förtroendeläkare och begär att regeringen skall ge

invandrarverket i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet

med förtroendeläkare i ärenden om uppehållstillstånd

(yrkande19).

Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU16 vid behandlingen av en liknande motion att

förtroendeläkarens uppgift i huvudsak är att göra bedömningar av

den befintliga utredningen i ett ärende och att

förtroendeläkarens bedömning sedan ingick som en del i

underlaget för invandrarverkets beslut. Utskottet fann inte skäl

att föreslå någon översyn av systemet.

Enligt vad utskottet erfarit har invandrarverket hos

regeringen nyligen begärt att med ändring av hittillsvarande

förtroendeläkarsystem få möjlighet att till sig knyta högst fem

förtroendeläkare varav minst en bör ha barn- och

ungdomspsykiatri som specialitet. Verkets avsikt är att

förtroendeläkarna skall förordnas på viss tid. Utskottet finner

inte heller nu skäl att föreslå någon översyn av systemet och

avstyrker därmed bifall till motion Sf638 yrkande19.

Muntlig handläggning m.m.

Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill

lämna uppgifter i ett ärende som avser myndighetsutövning mot

någon enskild få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn

till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten

om handläggningen skall vara muntlig. För asylärenden vid

invandrarverket finns en särskild regel om muntlig handläggning.

Enligt 11kap. 1§ utlänningslagen skall det ingå muntlig

handläggning i ett sådant ärende om det kan antas vara till

fördel för utredningen eller i övrigt främja ett snabbt

avgörande av ärendet. Muntlig handläggning skall även annars

företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning

skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om

uppehållstillstånd. -- I proposition 1988/89:86 med förslag till

utlänningslag m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses

såväl informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer

formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand

informella sammanträffanden mellan invandrarverkets personal,

utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde.

Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning,

inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen

inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen

framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning

genom den omorganisation av invandrarverket som avsågs träda i

kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att

förbättras.

Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att invandrarverket

nästan alltid avslår yrkanden om muntlig handläggning.

Motionärerna anser att rätten till muntlig handläggning hos

invandrarverket måste göras ovillkorlig och begär ett

tillkännagivande härom (yrkande6).

I samband med att bestämmelsen om muntlig handläggning

infördes uttrycktes förhoppningar om att den nya organisationen

för invandrarverket skulle ge betydligt bättre förutsättningar

bl.a. för muntlig handläggning hos verket. Organisationen har

emellertid utsatts för större påfrestningar än väntat, och

handläggningstiderna har åter blivit mycket långa. En

ovillkorlig rätt till muntlig handläggning skulle innebära en

ytterligare påfrestning på utrednings- och tillståndsförfarandet

med än mera förlängda handläggningstider som följd. En sådan

utveckling är inte önskvärd. Utskottet vill dock understryka

vikten av att gällande regler om muntlig handläggning följs och

utgår från att invandrarverket tillmötesgår önskemål om muntlig

handläggning i den utsträckning det är möjligt. Utskottet vill

också erinra om den utredning som görs om att föra över ansvaret

även för grundutredningen till invandrarverket. Utskottet

avstyrker med det anförda bifall till motion Sf638 yrkande6.

Enligt 8§ förvaltningslagen bör en myndighet vid behov

anlita tolk när den har att göra med någon som inte behärskar

svenska.

I motion Sf627 begär Inger Schörling m.fl. ett

tillkännagivande om att den asylsökande bör få tillgång till

tolk inför den första utredningen (yrkande 4 delvis). I samma

motion begär motionärerna även att tolksystemet ses över och

kompletteras (yrkande6).

Utskottet behandlade motsvarande motionsyrkanden i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16. Utskottet delade

därvid motionärernas uppfattning att den asylsökande bör få

tillgång till tolk redan inför den första utredningen. Detta

förutsätter att det finns tillräcklig tillgång på tolkar men så

tycktes inte alltid ha varit fallet. Utskottet utgick emellertid

från att regeringen och invandrarverket hade sin uppmärksamhet

riktad på denna fråga och ansåg inte att något riksdagens

uttalande behövdes med anledning av motionsyrkandena.

Utskottet gör samma bedömning i frågan nu och avstyrker därmed

bifall till motion Sf627 yrkande 4 i denna del och yrkande6.

Sigrid Bolkéus tar i motion Sf621 upp förhållandena för

kristna asylsökande från Libanon, som fruktar syriska spioner

och därför inte vågar lita på syrisk tolk. Motionären framhåller

att det är viktigt att utvisning inte sker innan noggrann

prövning gjorts och att minskat förtroende för tolkar bör tas på

allvar. Hon begär ett tillkännagivande om det anförda.

Utskottet utgår från att avvisning eller utvisning inte sker

utan att en noggrann prövning skett och att därvid föreliggande

omständigheter beaktas. Utskottet anser därmed att något

tillkännagivande med anledning av motion Sf621 inte behövs.

Utredningar om barn i asylärenden

Frågor om barnutredningar tas upp i flera motioner.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det är viktigt

att rättigheterna för ensamma barn som kommer till Sverige för

att söka skydd bevakas särskilt noga. En god man bör därför

omedelbart förordnas för barnet. Deras asylärenden måste

prioriteras så att väntetiden för dem minimeras. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om vad som anförts om ensamma

flyktingbarn (yrkande21 delvis).

Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att trots uttalanden i

förarbetena till den nya utlänningslagen uppmärksammas och

utreds inte barns egna skäl för uppehållstillstånd i avsedd

utsträckning. Motionärerna anser därför att regeringen bör ge

invandrarverket i uppdrag att åstadkomma sådana

handläggningsrutiner att barnens egna skäl i asylärenden alltid

utreds, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande16).

Karin Söder anför i motion Sf25 att flyktingbarn är särskilt

utsatta och att många barn har svårt att delge vad de upplevt.

Det är därför angeläget att utredningarna utförs av

kvalificerad, särskilt utbildad personal. Vidare måste enligt

motionären barnens hälsosituation och andra omständigheter av

humanitär natur särskilt uppmärksammas i utredningarna och barns

rättssäkerhet inte försummas. Hon begär ett tillkännagivande om

vad som i denna del anförts om barnutredningar (yrkande1

delvis).

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett

tillkännagivande om att barn skall förhöras av därtill utbildad

personal (yrkande 15). I motion Sf24 anför Ragnhild Pohanka och

Eva Goës att barns egna asylskäl och humanitära skäl skall

beaktas i långt högre grad än vad som sker i dag och begär ett

tillkännagivande om vad som i denna del anförts om behovet av

speciell hänsyn till flyktingbarns behov (yrkande6 delvis).

Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SfU19 beträffande

barnens situation bl.a. följande. I proposition 1988/89:86

framhålls att bland de asylsökande har barnen en särskilt utsatt

position. Många av dem har utsatts för svåra påfrestningar till

följd av osäkra förhållanden i hemlandet i allmänhet eller på

grund av våld som har riktats mot dem själva eller deras

anhöriga. Ett snabbt uppbrott från den invanda livsmiljön och

resan till ett främmande land under omständigheter som ofta är

svåra för barn att förstå kan ytterligare drabba barnen hårt.

Barnen måste därför i asylärenden uppmärksammas som individer

som kan ha egna individuella skäl för uppehållstillstånd och

inte som bihang till föräldrarna. I samband med utredning av

asylärenden utfrågas därför numera vårdnadshavare om medföljande

barns förhållanden, bl.a. deras fysiska och psykiska tillstånd,

men också om eventuella egna asylskäl för barnen. Med

utgångspunkt däri får avgöras om barnet självt bör höras, om

sociala myndigheter bör kopplas in eller om någon annan åtgärd

bör vidtas. Enligt av socialstyrelsen framlagda allmänna råd bör

asylsökande -- däribland barn -- ges en inledande

hälsoundersökning så snart som möjligt. För vissa grupper, bl.a.

barn, skall denna inledande undersökning kunna följas upp av en

läkarundersökning. Uppgifter från dessa undersökningar skall

efter medgivande från vårdnadshavaren kunna ingå i det

utredningsmaterial som skall ligga till grund för beslut i

ärendet om uppehållstillstånd.

Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU16 sin tidigare uppfattning att det anförda ger goda

förutsättningar för att i asylärenden som inte leder till

omedelbar avvisning ta hänsyn till barnens särskilda situation.

Utskottet utgick även då från att regeringen uppmärksamt följer

hur målsättningen efterlevs. Utskottet ville samtidigt nämna att

invandrarverket numera även har en förtroendeläkare med barn-

och ungdomspsykiatri som speciell kompetens. Något riksdagens

uttalande med anledning av föreliggande motioner var enligt

utskottets mening inte påkallat.

Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att under år 1990

närmare följa utvecklingen av det psykiska och fysiska

hälsoläget hos flyktingbarn och flyktingungdomar i Sverige.

Styrelsen skall även införskaffa information om förläggningars,

kommuners, landstings och organisationers verksamheter i fråga

om flyktingbarn och flyktingungdomar. Kartläggningen skall

enligt uppdraget omfatta såväl asylsökande som personer med

uppehållstillstånd, och den del som avser utredningsslussar och

förläggningar skall genomföras i samråd med statens

invandrarverk. Styrelsen skall även överväga om en rapportering

av detta slag bör ske återkommande och i så fall med vilken

regelbundenhet och vilket innehåll. -- Uppdraget skulle ha

redovisats till regeringen senast den 1 mars 1991, men rapporten

har fördröjts och redovisningen skall nu ske den 13 maj 1991.

Utskottet anser alltjämt att vad som anförts i propositionen

om handläggningen av asylärenden som omfattar barn ger goda

förutsättningar för att ta hänsyn till barnens situation.

Utskottet utgår vidare från att invandrarverket strävar efter

att efterleva målsättningen och att regeringen uppmärksamt

följer utvecklingen. Med det anförda anser utskottet att något

uttalande av riksdagen inte behövs med anledning av motionerna

Sf24 yrkande 6 i denna del, Sf25 yrkande 1 i denna del, Sf627

yrkande 15 och Sf638 yrkande16.

Socialstyrelsen har i samband med sitt ovan nämnda uppdrag

gett ut en skrift: Barn, flykting och utan föräldrar i Sverige.

I skriften lämnas en kortfattad redogörelse för antalet

asylsökande barn som kommer hit utan vårdnadshavare, deras

bakgrund och deras förhållanden. Bl.a. pekas på bristen på gode

män för ensamma flyktingbarn, och styrelsen avser att ge ut ett

allmänt råd kring juridiska och rättsliga rutiner för

flyktingbarn utan vårdnadshavare.

Invandrarverket har enligt vad utskottet inhämtat gjort en

totalöversyn av mottagandet av ensamma asylsökande barn. En av

de frågor som omfattats av översynen är frågan om förordnande av

god man. Inom ramen för översynen har verket hållit diskussioner

med socialstyrelsen om ansvarsfördelningen mellan myndigheterna.

Överläggningar har också hållits mellan företrädare för verket

och för Stockholms tingsrätt, som är den domstol som prövar

frågan om god man för personer utan hemvist i Sverige. Vidare

har överläggningar inletts med Sveriges Överförmyndareförening

om information till samtliga överförmyndare om rutiner och

tillvägagångssätt vid anmälan om behov av god man. För att

avhjälpa bristen på gode män avser verkets generaldirektör att

vädja till bl.a. Röda korset och Rädda barnen att uppmuntra sina

medlemmar att åta sig sådana uppdrag. Riktlinjer för

administrativa rutiner för mottagande av underåriga barn utan

legal vårdnadshavare i Sverige arbetas för närvarande in i

verkets handböcker för förläggningar och slussar. Anvisningar om

handläggningen av ärenden med utländska underåriga utan

vårdnadshavare i Sverige har också distribuerats till samtliga

polismyndigheter genom cirkulärmeddelande från

rikspolisstyrelsen.

Utskottet anser att vad som anförts i proposition 1988/89:86

om handläggningen av asylärenden med barn tillsammans med de

anvisningar som lämnas av socialstyrelsen och invandrarverket

ger goda förutsättningar för hanteringen av ensamma barns

asylärenden. Utskottet utgår från att utvecklingen följs såväl

av socialstyrelsen och invandrarverket som av regeringen och

avstyrker bifall till motion Sf646 yrkande 21 i denna del.

Beslutsmotivering

Enligt 20§ förvaltningslagen (1986:223) är myndigheter

skyldiga att vid ett ärendes avgörande lämna en

beslutsmotivering. Undantag gäller om beslutet inte går någon

part emot, om det av annan anledning är uppenbart obehövligt att

upplysa om skälen eller om det är nödvändigt med hänsyn till

rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller

ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande,

eller om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att

utforma skälen.

Tidigare kritik mot att beslut i utlänningsärenden var

bristfälligt motiverade bemöttes med invändningen att

beslutsmotiveringar lämnades i den utsträckning som var möjlig

med hänsyn till sekretessreglerna. För att beslutsmotivering

skulle kunna lämnas i större utsträckning även i

utlänningsärenden utan att känsliga uppgifter om utlänningens

personliga förhållanden skulle röjas genom att de togs in i

beslutet gjordes därför i samband med införandet av 1989 års

utlänningslag en ändring i sekretesslagen. Ändringen innebär att

den sekretess i utlänningsärenden som föreskrivs i 7kap. 14§

andra stycket sekretesslagen (1980:100) skall gälla för

uppgifter i skälen till ett beslut. Detta innebär att en uppgift

om en enskilds personliga förhållanden är sekretessbelagd, om

det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den

enskilde eller någon honom närstående lider men. -- Beslut i

ärenden rörande visering, arbetstillstånd och tidsbegränsat

uppehållstillstånd är även i fortsättningen undantagna från

kravet på beslutsmotiveringar (11kap. 3§ utlänningslagen).

I två motioner tas frågan om motivering av beslut i

utlänningsärenden upp.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att många beslut i

utlänningsärenden alltjämt motiveras med stereotypa

formuleringar och utan att de reella grunderna för avslag

redovisas öppet. Motionärerna begär ett tillkännagivande av

riksdagen om att besluten skall få den mer utförliga motivering

som förutsattes när den nya flyktinglagstiftningen antogs

(yrkande16).

Även Lars Werner m.fl. anser, i motion Sf638, att

beslutsmotiveringarna hos invandrarverket fortfarande är ytterst

knapphändiga. Motionärerna framhåller att detta är en avgörande

brist ur rättssäkerhetssynpunkt, som gör det omöjligt för den

asylsökande att bedöma grunderna för ett avvisningsbeslut och

att utnyttja besvärsrätten på ett effektivt sätt. Motionärerna

anser att regeringen bör uppdra åt invandrarverket att tydligt

motivera besluten i asylärenden och begär ett tillkännagivande

om detta (yrkande8).

Av det ovanstående framgår att beslutsmotivering skall lämnas

i asylärenden. I proposition 1988/89:86 framhölls att det är

angeläget att skyldigheten att motivera beslut iakttas noggrant,

och detta gäller särskilt ärenden om avvisning eller utvisning

där frågan om asyl har prövats. Utskottet hänvisade till detta

vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 och ansåg att något

uttalande från riksdagens sida med anledning av en motion i

frågan inte var påkallat. Utskottet vill även nu hänvisa till

vad som i propositionen framhållits om skyldigheten att motivera

beslut. Något ytterligare uttalande från riksdagens sida är

enligt utskottets uppfattning inte påkallat, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna Sf638 yrkande 8 och Sf646

yrkande16.

Överprövningsinstans

Bestämmelser om överklagande m.m. finns i 7kap.

utlänningslagen. Polismyndighets beslut om avvisning får

överklagas till invandrarverket. Invandrarverkets beslut om

avvisning eller utvisning får överklagas till regeringen.

Asylprövningskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:79)

Utlänningsnämnd föreslagit att en särskild nämnd --

utlänningsnämnden -- inrättas för överprövning i utlännings- och

medborgarskapsärenden. Nämnden bör enligt förslaget i princip

överta den överprövning enligt utlännings- och

medborgarskapslagstiftningen som i dag faller på regeringen.

Särskilt viktiga eller känsliga ärenden skall dock liksom nu

överlämnas till regeringen, antingen direkt från invandrarverket

eller från nämnden. I nämnden föreslås ingå två ordförande och

två ersättare för ordförandena med juridisk utbildning och

normalt domarerfarenhet samt minst tio lekmän. Nämnden föreslås

vara beslutför med en ordförande och två lekmän. I enkla ärenden

föreslås dock ordföranden ensam kunna fatta beslut, och i

ärenden av principiellt slag föreslås nämnden kunna sammanträda

i en utökad sammansättning. Eftersom lösningen med en särskild

nämnd för överprövningsuppgifter bedöms ha vissa principiella

och praktiska aspekter som ter sig svåra att överblicka fullt ut

innan prövning har skett i praktiken, föreslås att den nya

ordningen tillämpas på försök under tre år och därefter

utvärderas. Under försöksperioden bör nämnden enligt kommittén

ha administrativt samband med arbetsmarknadsdepartementet och i

huvudsak överta den föredragande- och kansliorganisation som nu

finns inom departementets utlänningsenhet.

Betänkandet har remissbehandlats. Det bereds för närvarande

inom regeringskansliet, och ett förslag grundat på betänkandet

avses ingå i den proposition om en sammanhållen flykting- och

immigrationspolitik som regeringen planerar lägga fram för

riksdagen under våren1991.

Carl Bildt m.fl. hänvisar i motion Sf609 till

asylprövningskommitténs förslag att en utlänningsnämnd för

överprövningsuppgifter i utlännings- och medborgarskapsärenden

skall inrättas på försök under en treårsperiod för

överprövningsuppgifter som i dag faller på regeringen.

Motionärerna anser att en sådan nämnd, som de bedömer ha

betydelse bl.a. för handläggningstidens längd i

överprövningsärenden, snarast bör inrättas, och de begär att

regeringen skall lägga fram förslag om en utlänningsnämnd

(yrkande12).

Även Bengt Westerberg m.fl. hänvisar i motion Sf646 till

asylprövningskommitténs förslag om en överprövningsnämnd för

asylärenden. Motionärerna anser det väsentligt att nämnden blir

fristående. Den bör därför enligt motionärerna inte byggas in i

något departement, och i all synnerhet inte i

arbetsmarknadsdepartementet med personal som flyttar mellan

nämnden och departementet. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om vad som anförts om nämndens ställning

(yrkande17).

Som nyss nämnts bereds asylprövningskommitténs förslag för

närvarande inom regeringskansliet, och en proposition i frågan

väntas inom kort. Utskottet anser att beredningen av förslaget

bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till motion Sf609

yrkande 12.

Av samma skäl avstyrks också bifall till motion Sf646

yrkande17.

Kontrollbehov

Allmänt om kontrollbehovet

Flera av de bestämmelser som infördes genom 1989 års

utlänningslag avsåg åtgärder mot den s.k. dokumentlösheten, dvs.

det problem som utgörs av att utlänningar som kommer till

Sverige uppger sig sakna både identitetshandlingar och

biljetter. Förutom skärpta bestämmelser om tvångsmedel -- förvar

och kroppsvisitation -- innebar åtgärderna att ett utökat

kostnadsansvar infördes för ägaren eller brukaren av det fartyg

eller luftfartyg som har transporterat en utlänning till Sverige

utan att denne har erforderliga tillstånd att komma hit, och att

möjlighet infördes att anteckna osäker identitet i resedokument

och främlingspass.

Beträffande kontrollbehovet återgav utskottet i sitt

betänkande 1988/89:SfU19 uttalandena i proposition 1988/89:86 om

att några mer omfattande ändringar av gällande regler om den

yttre eller inre utlänningskontrollen samt därmed sammanhängande

möjligheter att vidta tvångsåtgärder inte framstod som

påkallade, men att de problem som orsakas av att utlänningar

anländer till Sverige utan identitets- och resehandlingar måste

uppmärksammas. Avsaknaden av handlingar skapade enligt

propositionen stora problem för de flyktingmottagande länderna

när det gällde att föra en rättvis flyktingpolitik. Det blev

ofta omöjligt att kontrollera den asylsökandes berättelse. Även

i de fall där detta var möjligt tog det betydligt längre tid än

som annars skulle ha varit fallet. Detta påverkade i sin tur den

tid som alla asylsökande fick vänta på beslut. Eftersom det i

praktiken var möjligt att återsända en asylsökande till ett s.k.

första asylland endast om återsändandet skedde i nära anslutning

till utresan därifrån, blev följden av att utlänningen saknade

handlingar att det var omöjligt att konstatera varifrån han

närmast kommit och därmed också omöjligt att sända honom

tillbaka. -- Bland dem som gjorde sig av med sina handlingar

fanns enligt propositionen personer som tveklöst skulle få

stanna i Sverige även om deras identitet och tidigare

vistelseort kunde påvisas, men också personer som lika tveklöst

skulle återsändas, i vart fall till ett första asylland, och

personer om vilkas rätt att stanna i Sverige tveksamhet kunde

råda. Motivet till att de asylsökande gjort sig av med sina

identitetshandlingar kunde också variera. Det förekom att de som

organiserade resorna för asylsökande uppmanade dem att göra sig

av med identitets- och resehandlingar innan de gav sig ut på den

sista etappen av resan. Skälet för detta kunde vara antingen att

försvåra ett avvisande av den asylsökande eller att använda

passen -- och eventuella returbiljetter -- på nytt. Det

vanligaste skälet för att göra sig av med pass och färdbiljetter

bedömdes med all sannolikhet vara att den asylsökande ansåg att

hans möjlighet att få stanna i Sverige blev större om

handlingarna inte visades fram. Detta torde särskilt ofta vara

fallet om det av handlingarna skulle framgå att han redan hade

vistats i ett annat land där han antingen redan fått eller

skulle kunna få asyl och dit han alltså skulle kunna skickas

tillbaka. En allvarlig aspekt i sammanhanget angavs vidare vara

misstanken att brottslingar -- även terrorister -- genom att

komma till Sverige utan identitetshandlingar kunde få möjlighet

att etablera sig här under falskt namn och på sikt också

förvärva svenskt medborgarskap i detta namn.

Sammanfattningsvis angavs i propositionen de problem som

dokumentlösheten medförde vara att utredningen i asylärenden

försvåras, förlängs och försämras, att möjligheten att bedriva

en generös flyktingpolitik försämras genom att stora resurser

måste läggas ned på utredningar om utlänningarnas resväg och

hemvist samt att det kan leda till bestående

identifieringsproblem beträffande personer som tillåts bosätta

sig här.

Tvångsmedel

Fr.o.m. den 1 juli 1990 gäller nya regler om förvar av vuxna

och barn samt om kroppsvisitation.

Förslag om dessa nya regler lades fram av regeringen i

proposition 1988/89:86 med förslag till utlänningslag m.m.

Utskottet behandlade propositionen och till ärendet hörande

motioner i betänkande 1988/89:SfU19 och -- efter återremiss från

kammaren -- i betänkande 1988/89:SfU22. Med undantag för vissa

bestämmelser om tvångsmedel antog riksdagen på utskottets

hemställan regeringens förslag till ny utlänningslag, och lagen

trädde i kraft den 1 juli 1989. De föreslagna men ej antagna

bestämmelserna avsåg förvar av vuxna och barn, kvarhållande för

utredning och kroppsvisitation. Förslaget i dessa delar blev

vilande enligt 2kap. 12§ tredje stycket regeringsformen,

eftersom fler än tio av riksdagens ledamöter yrkade det och

färre än fem sjättedelar av de röstande stödde antagande av

förslaget. Sedan förslaget vilat under den föreskrivna tiden av

minst tolv månader, antog riksdagen på hemställan av utskottet i

betänkande 1989/90:SfU19 även dessa bestämmelser, och de trädde

i kraft den 1 juli 1990.

Förvar

Enligt 1980 års utlänningslag gällde som förutsättningar för

att en utlänning skulle få tas i förvar att det antingen var

sannolikt att han skulle komma att avvisas eller utvisas eller

att ett verkställbart beslut om avvisning eller utvisning hade

fattats. Vidare krävdes att det med hänsyn till hans personliga

förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kunde befaras

att han skulle komma att hålla sig undan eller bedriva brottslig

verksamhet här eller att hans identitet var oklar. Om

utlänningen var under sexton år fick han inte utan synnerliga

skäl tas i förvar. Detsamma gällde hans vårdnadshavare eller, om

de var flera, en av dem.

De nya bestämmelserna om förvar i 1989 års utlänningslag

innebär vidgade möjligheter att ta utlänningar som fyllt sexton

år i förvar. Dessa vidgade möjligheter avser i första hand

förvar på grund av oklar identitet och för utredning. Enligt

6kap. 2§ utlänningslagen får således en vuxen utlänning tas

i förvar om

1. hans identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller

när han därefter ansöker om uppehållstillstånd och han inte kan

göra sannolikt att den identitet han uppger är riktig samt hans

rätt att få resa in i eller vistas i Sverige inte kan bedömas

ändå, eller

2. det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att

stanna i Sverige skall kunna genomföras, eller

3. det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas

enligt 4kap. 1--3 eller 11§ eller fråga uppkommer om

verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning samt

det med hänsyn till hans personliga förhållanden eller övriga

omständigheter finns anledning att anta att han annars kommer

att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i

Sverige.

Om det bedöms tillräckligt, kan utlänningen enligt 6kap.

5§ utlänningslagen i stället för att tas i förvar ställas

under uppsikt. Detta kan ske genom att han åläggs att på vissa

tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller ges

föreskrifter om att lämna ifrån sig pass eller om andra villkor.

-- I sammanhanget bör också påpekas den allmänna föreskriften i

1kap. 1§ utlänningslagen att lagen skall tillämpas så, att

utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt

i varje enskilt fall.

Som krav för att en utlänning under sexton år -- ett barn --

skall få tas i förvar gäller enligt 6kap. 3§ utlänningslagen

att det dels är sannolikt att han kommer att avvisas eller

utvisas enligt 4kap. 1--3 eller 11§ eller fråga uppkommer om

verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning, dels

1. finns en uppenbar risk för att han annars håller sig undan

och därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte

bör fördröjas, eller

2. finns anledning att anta att han annars bedriver brottslig

verksamhet i Sverige.

I lagen anges vidare särskilt att ett barn inte får tas i

förvar om det är tillräckligt att barnet ställs under uppsikt.

Om ett barn skulle komma att skiljas från sin vårdnadshavare

eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller

barnet tas i förvar, får åtgärden vidtas endast om det finns

synnerliga skäl.

Utredningsförvar, som alltså endast gäller vuxna, får enligt

6kap. 6§ utlänningslagen inte pågå längre än 48 timmar.

Annat förvar får enligt 6kap. 4§ andra stycket inte utan

synnerliga skäl pågå mer än två veckor eller -- när ett

avvisnings- eller utvisningsbeslut har meddelats -- två månader.

Ett beslut om förlängning av förvar skall föregås av

förhandling. Ett beslut om uppsikt gäller för varje gång högst

sex månader.

Utan beslut om förvar kan en utlänning hållas kvar för

utredning under högst sex timmar enligt 6kap. 1§

utlänningslagen.

Lars Werner m.fl. anser i motion Sf638 att det inte föreligger

något starkt behov av de utvidgade möjligheterna att ta vuxna i

förvar som infördes den 1 juli 1990 och att de tidigare gällande

reglerna bör återinföras eftersom förvar är en allvarlig

integritetskränkning. Motionärerna begär därför att ett förslag

om upphävande av de nya reglerna läggs fram (yrkande 12).

Motionärerna framhåller vidare att antalet barn som togs i

förvar under det första kvartalet med de nya reglerna, dvs.

tredje kvartalet 1990, enligt invandrarverkets statistik ökade

med över 50% jämfört med det antal barn som togs i förvar

under det sista kvartalet med de gamla reglerna, dvs. andra

kvartalet 1990. Motionärerna pekar också på en tendens att fler

förvar blir långvariga. Mot den bakgrunden och med hänsyn till

Sveriges åtaganden enligt FNs barnkonvention anser motionärerna

att ett förbud mot förvarstagande av barn måste införas i

utlänningslagen, och de begär att regeringen lägger fram ett

förslag om detta (yrkande13).

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det strider

helt mot rättsmedvetandet och principen om likhet inför lagen

att över huvud taget frihetsberöva barn och att varje möjlighet

att ta barn i förvar därför måste utmönstras från svensk

lagstiftning. De begär att riksdagen beslutar om förbud att ta

asylsökande barn i förvar (yrkande19).

Även Karin Söder hänvisar i motion Sf25 till ökningen mellan

första och andra halvåret 1990 av det antal barn som tagits i

förvar. I motionen hänvisas vidare till vad föredragande

statsrådet uttalade i proposition 1988/89:86 om betydelsen av

utformningen av förvarslokaler för barn och av att det finns

personal med kunskap om barn. Eftersom särskilt iordningställda

lokaler endast finns på två håll i landet bör fler sådana

snarast iordningställas. I motionen anförs vidare att

polismyndigheter runt om i landet intygat att de under år 1990

inte tagit något beslut om uppsikt avseende barn eller

barnfamiljer, och motionären anser att reglerna om uppsikt måste

tillämpas så att de ges företräde framför förvarstagande av

barn. Motionären begär tillkännagivanden dels om behovet av

restriktivitet när det gäller förvarstagande av flyktingbarn och

om iordningställandet av fler förvarslokaler för barn (yrkande

2), dels om tillämpningen av uppsiktsinstitutet på barn

(yrkande3).

Vid sin behandling av dessa frågor under föregående riksmöte

återgav utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU19 vissa uttalanden i proposition 1988/89:86 om ny

utlänningslag m.m. I fråga om förvar av vuxna angavs i

propositionen att en klart uttalad möjlighet att ta en utlänning

i förvar redan på den grunden att hans identitet är oklar var

ytterligare en åtgärd för att komma till rätta med den s.k.

dokumentlösheten. Det framhölls dock att det inte alltid kunde

krävas att utlänningen skulle kunna styrka sin identitet för att

undgå ett beslut om förvarstagande utan det borde vara

tillräckligt att han gjorde sannolikt att den identitet som han

uppgav var riktig. Beträffande förvar för genomförande av

utredning framhölls i propositionen att en utlänning som inte

ville inställa sig till ett förhör visserligen kunde hämtas till

polisen och hållas kvar där för utredning under en kortare tid

(sex timmar) och att kvarhållandemöjligheten också kunde

utnyttjas i samband med utlänningens ankomst till Sverige. Om

många asylsökande anlände samtidigt kunde det dock vara svårt

eller omöjligt för polisen att hinna genomföra ett förhör under

de sex timmar som utlänningen fick hållas kvar för utredningen.

Samtidigt var det uppenbart att ingen utlänning som åberopade

asylskäl borde tillåtas att resa in i landet utan att ens ett

inledande förhör hade hållits. En möjlighet skulle visserligen

kunna vara att utöka den tid av sex timmar som utlänningen fick

kvarhållas för utredning utan att ett förvarsbeslut meddelades.

Detta framstod emellertid enligt föredragande statsrådet som en

sämre lösning.

Utskottet instämde i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU19 i de bedömningar som gjorts i propositionen om

behovet av de nya förvarsgrunderna för vuxna. Utskottet ville,

liksom föredragande statsrådet, erinra om att redan i lagens

inledande bestämmelse angavs att lagen skulle tillämpas så att

utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som var nödvändigt

i varje enskilt fall och att i detta låg bl.a. att det alltid

borde göras en bedömning om den för individen lindrigare

åtgärden uppsikt kunde användas i stället för förvar.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i denna fråga och

avstyrker bifall till motion Sf638 yrkande12.

I fråga om förvar av barn uttalade föredragande statsrådet i

propositionen att hon inte kunde finna annat än att det alltjämt

var nödvändigt att även barn kunde tas i förvar i vissa fall. Om

förvarstagande av barn omöjliggjordes helt skulle detta få till

resultat att avlägsnandebeslut rörande barnfamiljer i vissa fall

inte skulle kunna verkställas, och detta kunde inte vara en

rimlig ordning. I lagen borde emellertid ges klarare uttryck för

när barn över huvud taget fick tas i förvar. Statsrådet framhöll

till en början att för förvar av barn alltjämt borde krävas

antingen att det hade fattats avlägsnandebeslut som skulle

verkställas eller att det var sannolikt att ett sådant beslut

skulle komma att fattas. Kraven att det därutöver måste

föreligga risk för antingen undanhållande eller brottslig

verksamhet borde också behållas, men högre krav än för vuxna

borde ställas med avseende på undanhållanderisken. I

propositionen föreslogs därför att det skall föreligga en

uppenbar risk för undanhållande och att därigenom en

förestående verkställighet som inte borde fördröjas blev

äventyrad. Den utformning av lagtexten som föreslogs

samt de exemplifieringar som anfördes i specialmotiveringen

borde enligt statsrådets mening leda till att intentionerna

bakom de gällande bestämmelserna uppfylldes bättre och att

därigenom förvarstagande av barn skulle komma att vidtas i färre

fall.

I specialmotiveringen påpekades att barn borde få tas i förvar

endast när det fanns synnerligen starka skäl för det. I fråga om

risken för undanhållande angavs att det måste anses att det var

barnet som höll sig undan även om det var fråga om ett litet

barn som helt utan eget agerande gömdes undan av föräldrarna.

Risk för undanhållande måste finnas i det enskilda fallet. Den

kunde t.ex. framgå av barnets eller vårdnadshavarens uppgifter

eller beteende. I fråga om äventyrande av en förestående

verkställighet som inte borde fördröjas angavs att detta framför

allt torde kunna anses vara fallet om verkställighet skulle ske

till ett s.k. första asylland. Statsrådet påpekade att avvisning

till ett första asylland i allmänhet måste ske inom mycket kort

tid efter ankomsten, om den alls skulle gå att genomföra. Det

kunde också anses vara viktigt att verkställigheten inte

fördröjdes i ärenden där det redan hade gått en längre tid efter

det verkställbara avlägsnandebeslutet, särskilt om det var

barnet eller barnets vårdnadshavare som själva avsiktligt hade

fördröjt verkställigheten.

Som exempel på sådana synnerliga skäl som skulle föreligga för

att ett barn skulle få skiljas från sin vårdnadshavare eller, om

de var flera, en av dem angavs i specialmotiveringen att det

beträffande en av föräldrarna förelåg risk för undanhållande men

inte beträffande den andra. Likaså kunde det någon gång anses

vara ett synnerligt skäl för att skilja barnet från någon av

föräldrarna att man behövde kunna ta föräldern i förvar med stöd

av 2§ första stycket 1 eller2 för att kunna utröna familjens

identitet eller genomföra en utredning om familjens rätt att

stanna i Sverige. Att undvika familjesplittring genom att ta

såväl barn som vårdnadshavare i förvar fick givetvis inte

förekomma, om inte förutsättningarna för förvar förelåg

beträffande samtliga.

I specialmotiveringen angavs vidare att uppsikt kunde ske

exempelvis genom att barnet fick bo hos en släkting eller på

annat lämpligt ställe och inte utan särskilt tillstånd fick

lämna det område där denna bostad var belägen. Det påpekades

också att det område där barnet fick vistas naturligtvis inte

borde vara så begränsat att det i realiteten var fråga om ett

förvar. I detta avseende hänvisades till följande uttalande av

lagrådet i fråga om utformningen av institutet uppsikt.

Enligt Europakonventionen har den som berövats friheten rätt

att inför domstol påfordra att lagligheten av ett

frihetsberövande prövas. Varje åliggande för en person att

vistas på en viss plats eller inom ett visst område t.ex. en

kommun torde inte kunna anses som ett frihetsberövande i

konventionens mening. Är emellertid platsen till ytan så liten

som en förläggning eller en utredningssluss kan antas vara

föreligger med stor sannolikhet ett frihetsberövande. Jfr

Guzzardimålet, Europadomstolens publikationer, serie A39, där

den europeiska domstolen fann att det förelåg ett

frihetsberövande då en person ålagts att vistas på en liten ö

utanför Sardinien. Enligt lagrådets mening bör därför som

villkor vid beslut om uppsikt inte få föreskrivas att en

utlänning skall vistas på en förläggning eller utredningssluss.

Med hänsyn till lagrådets uttalande påpekades i propositionen

att ett åläggande för en utlänning att vistas inom ett mer

begränsat område än en viss ort eller en viss kommun, t.ex. en

flyktingförläggning, skulle kunna vara att anse som ett förvar.

I propositionen framhölls vidare att om förhållandena var

sådana att ett barn trots allt måste tas i förvar, det var

viktigt att i möjligaste mån minska de negativa konsekvenserna

som ett förvarstagande kunde få för barnet. Det låg i sakens

natur att förvaret innebar en begränsning i barnets

rörelsefrihet. Det var dock angeläget att barnet under tiden i

förvar fick vistas under i övrigt så normala förhållanden som

möjligt. Härmed avsågs framför allt förvarslokalernas utformning

och betydelsen av att det där fanns personal med kunskap om barn

och barns utveckling.

Utskottet delade i betänkandena 1988/89:SfU19 och SfU22 samt

1989/90:SfU19 bedömningen i propositionen att barn alltjämt

måste kunna tas i förvar i vissa fall. Detta gällde enligt

utskottets uppfattning endast i de fall då det är oundgängligen

nödvändigt och sedan det noga övervägts om syftet med åtgärden

inte kan nås genom att barnet ställs under uppsikt.

Utskottet fann att de föreslagna nya kriterierna för

förvarstagande av barn och föreskrifterna för att förhindra

familjesplittring väl gav uttryck åt den starka restriktivitet

som måste iakttas i fråga om sådana förvarsbeslut. De föreslagna

inskränkningarna i rätten att ta barn i förvar och

motivuttalandena till bestämmelsen i frågan gav enligt

utskottets uppfattning garantier för att förvar skulle komma att

tillgripas endast om det finns mycket starka skäl för åtgärden.

I fråga om motioner om att ett nytt institut benämnt

kvalificerad uppsikt skulle införas erinrade utskottet om

lagrådets uttalande beträffande bedömningen av föreskrifter om

vistelse inom flyktingförläggning eller utredningssluss.

Den kvartalsredovisning som invandrarverket lämnar till

regeringen innehåller sedan halvårsskiftet 1989 även uppgifter

om verkställda förvar och förvarstidernas längd för vuxna och

barn. Av statistiken framgår att under fjärde kvartalet 1989

sammanlagt 1184 personer togs i förvar, varav 83 barn, och

under fjärde kvartalet 1990 sammanlagt 1452 personer, varav

162 barn.

Rikspolisstyrelsen (RPS) har på regeringens uppdrag i samråd

med invandrarverket undersökt myndigheternas tillämpning av

utlänningslagens regler om förvar av barn. RPS har

därvid ställt antalet förvarstagna under olika perioder

(oktober 1988, 1989 och 1990) i relation till antalet

asylsökande resp. antalet avlägsnandebeslut. I fråga om förvar i

samband med ansökan om asyl pekar enligt RPS en försiktig analys

på att drygt 2% av antalet asylsökande barn togs i förvar år

1988 och att andelen minskade under det följande året för att

under år 1990 ligga på 1,7%. Samtliga beslut om förvar vid

ansökan om asyl har enligt RPS avsett avvisning med omedelbar

verkställighet, och förvarstiden har varierat mellan två och

tolv timmar. Alla som berörts av dessa förvar har avvisats med

vändande transportmedel. I fråga om förvar i samband med

avlägsnandebeslut tyder materialet enligt RPS på att andelen

barn som tagits i förvar i samband med verkställighetsbeslut

minskat mellan åren 1988 och 1989 från knappt 11 till 8,5% och

ökat till drygt 15% år 1990. RPS har vid denna analys utgått

från ett antagande att andelen barn utgjort 26--27% av dem som

omfattats av det totala antalet avlägsnandebeslut. Vid en

fördjupad analys för att förklara ökningen framkommer enligt RPS

att många avlägsnandebeslut under senare delen av år 1990 gällt

Bulgarienturkar och Kosovoalbaner och att det bland dessa

funnits och finns familjer med många barn (36 resp. 37%).

Eftersom andelen barn i totalanalysen beräknats till en mindre

andel kommer jämförelsen att halta på ett sådant sätt att några

klara tendenser enligt RPS inte är möjliga att notera, medan det

däremot bör noteras att 85--90% av barnen aldrig tas i förvar

i samband med verkställighet av avlägsnandebeslut.

Statsrådet Maj-Lis Lööw uppgav i ett frågesvar den 23 april

1991 att en kompletterande utredning hade gjorts inom

arbetsmarknadsdepartementet och att denna undersökning såvitt

avsåg hösten 1990 visade att andelen barn var ca 63% bland

Bulgarienturkarna och ca 71% bland Kosovoalbanerna, medan

andelen barn inom övriga grupper var 23%. Statsrådet

förklarade vidare att kontakter skulle tas med RPS och

invandrarverket för att under längre tidsperspektiv säkerställa

en uppföljning av andelen barn som tas i förvar.

I fråga om möjligheten att över huvud taget kunna ta även barn

i förvar vidhåller utskottet den bedömning som utskottet

tidigare gjort och som redovisats ovan. Utskottet avstyrker

därmed bifall till motionerna Sf638 yrkande 13 och Sf646

yrkande19.

Utskottet vill emellertid åter understryka behovet av största

möjliga restriktivitet i fråga om att ta barn i förvar, liksom

betydelsen av förvarslokalernas utformning och tillgången på

lämplig personal. Utskottet, som vill erinra om att ansvaret för

förvarslokalerna vid utredningsslussarna avses överföras till

invandrarverket, utgår från att regeringen följer denna fråga

med uppmärksamhet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion Sf25 yrkande 2. I fråga om företräde för

uppsiktsinstitutet framför förvarstagande vill utskottet också

erinra om vad som tidigare framhållits i denna fråga, och

utskottet avstyrker bifall även till yrkande 3 i motion Sf25.

Kroppsvisitation

Enligt 1980 års utlänningslag fick polisman, liksom personal

vid tullen och kustbevakningen och passkontrollant i vissa fall,

i samband med inresekontroll undersöka bl.a. bagageutrymmen i

bilar och andra transportmedel i syfte att hindra att

utlänningar reser in i Sverige i strid mot reglerna i

utlänningslagstiftningen. Enligt 5kap. 2§ i 1989 års

utlänningslag har befogenheten vidgats till att i den

utsträckning som det är nödvändigt företa kroppsvisitation i

samband med inresekontroll för att eftersöka identitets- och

resehandlingar.

Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att möjligheten till

kroppsvisitation av asylsökande är starkt integritetskränkande

och att de praktiska vinster som kan uppnås inte är tillräckliga

för att motivera kränkningen. Motionärerna begär därför att

regeringen skall lägga fram förslag om upphävande av

bestämmelserna om kroppsvisitation (yrkande14).

I proposition 1988/89:86 framhölls att det ingripande som en

kroppsvisitation innebar självfallet inte fick vara större än

vad som behövdes för att uppnå det avsedda resultatet. Det borde

vara tillräckligt att polismannen, tulltjänstemannen eller annan

som sköter inresekontrollen kände i eller utanpå fickor och

kläder samt kontrollerade medfört bagage, dvs. sådana åtgärder

som ibland kallas ytlig kroppsvisitation eller provisorisk

skyddsvisitation. Syftet med undersökningen skulle vara att

eftersöka pass och andra identitetshandlingar samt handlingar

som utvisade utlänningens resväg till Sverige, exempelvis

biljetter. Det fick aldrig bli fråga om någon rutinmässig

visitation av utlänningar som kom hit utan det måste finnas

anledning att anta att en utlänning underlät att visa upp

medförda handlingar. I de fall där det saknades skäl att

ifrågasätta utlänningens uppgifter om resväg eller orsaken till

att han saknade handlingar borde någon undersökning inte få

företas. I specialmotiveringen påpekades att möjligheten till

kroppsvisitation var av intresse främst för att den s.k. första

asylland-principen skulle kunna tillämpas. För att undersökning

skulle få ske krävdes också att dokument som styrkte identitet

eller resväg behövdes för de syften som angivits.

Utskottet ansåg i betänkandena 1988/89:SfU19 och SfU22 samt

1989/90:SfU19 att den möjlighet till kroppsvisitation som

föreslogs behövdes som en av flera åtgärder för att motverka

dokumentlösheten. Utskottet ville emellertid kraftigt

understryka angelägenheten av att de riktlinjer som getts i

propositionen för när kroppsvisitation kan tillgripas och hur

den bör utföras noga följs i den praktiska tillämpningen.

Utskottet tillstyrkte med det anförda bifall till propositionen

i denna del och avstyrkte bifall till då föreliggande

avslagsmotioner.

Utskottet finner inte nu anledning till annat

ställningstagande utan avstyrker bifall till motion Sf638

yrkande14.

Andra åtgärder mot dokumentlöshet

Transportörs kostnadsansvar

En utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige skall

enligt huvudregeln i 9kap. 1§ utlänningslagen själv betala

sin resa härifrån. Eftersom utlänningen kan sakna medel till

detta har regeln kompletterats med en skyldighet för den som

transporterar hit utlänningen att i vissa fall i förhållande

till staten svara för den kostnaden.

En utlänning som avvisas därför att han saknar pass eller

erforderliga tillstånd eller medel för sin hemresa får enligt

8kap. 6§ utlänningslagen föras tillbaka till det fartyg

eller luftfartyg som han kom med eller sättas ombord på annat

fartyg eller luftfartyg med samma ägare eller brukare. Om det är

nödvändigt skall plats beredas även för medföljande

bevakningspersonal.

Vid avvisning av de angivna skälen är den som transporterat

hit utlänningen med fartyg eller luftfartyg enligt 9kap. 2§

utlänningslagen skyldig att ersätta staten för kostnaden för

utlänningens resa från Sverige samt för resekostnaden för

medföljande bevakningspersonal. Transportören kan helt eller

delvis befrias från kostnadsansvaret om han kan visa att han

haft skälig anledning att anta att utlänningen hade rätt att

resa in i Sverige eller det med hänsyn till kostnadens storlek

eller av andra skäl framstår som uppenbart oskäligt att kräva ut

kostnaden.

Transportörens kostnadsansvar har utökats genom 1989 års

utlänningslag. Skyldigheten att bereda plats på transportörens

egna fartyg eller luftfartyg, som tidigare gällde endast om

fartyget skulle avgå omedelbart eller inom den närmaste tiden

och endast den avvisade utlänningen själv, har utsträckts att

gälla under i princip obegränsad tid och avse även medföljande

bevakningspersonal. Kostnadsansvaret, som tidigare bara gällde

för transporter med egna fartyg och luftfartyg, har dessutom

utvidgats att avse även transporter med transportmedel som har

annan ägare eller brukare.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det är

oacceptabelt att låta privata transportföretag sköta

inresekontrollen till Sverige och att begära att flygbolagens

incheckningspersonal skall avgöra om personer som saknar

dokument är sådana flyktingar som kommer att få stanna i

Sverige. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att

sanktionerna mot flygbolag måste avskaffas (yrkande8).

Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att den utökade

skyldigheten för transportföretag att stå för asylsökandes och

bevakningspersonals resekostnader vid avvisning i förening med

viseringspolitiska åtgärder kan hindra flyktingar att nå

Sverige, och motionärerna begär att regeringen skall lägga fram

förslag om att reglerna om transportörers kostnadsansvar skall

återges den lydelse de hade före den 1 juli 1989 (yrkande17).

I proposition 1988/89:86 anfördes att det ökade ansvaret för

transportören var ett medel att på ett relativt tidigt stadium

motverka en ytterligare spridning av problemet med

dokumentlöshet. Ansvaret skulle gälla i fall där transportören

hade en realistisk möjlighet att kontrollera om vederbörande

hade rätt att resa hit. Kostnadsansvar och ansvar för

återtransport borde endast komma i fråga om avvisning skedde på

grund av att utlänningen saknade pass eller erforderliga

tillstånd eller medel för hemresa. Vidare angavs att

ersättningsskyldigheten skulle kunna efterges helt eller delvis

om det i praktiken hade varit omöjligt för befälhavaren att

genomföra en kontroll, t.ex. vid färjeförbindelser mellan de

nordiska länderna eller vid andra transporter där ett mycket

stort antal personer skall tas ombord under kort tid. Något

ansvar borde inte heller komma i fråga om utlänningen haft

falska handlingar, om inte dessa handlingar varit så uppenbart

falska att det måste ha upptäckts omedelbart.

I propositionen angavs också att regler om straffansvar för de

transportörer som befordrar utlänningar utan pass eller visum

hade införts i en rad länder under senare år. Detta hade inte

ansetts strida mot gällande internationella överenskommelser på

området, och det måste med nödvändighet ha medfört att

kontroller redan vidtogs av bolagen i förhållande till dessa

länder. Det var svårt att inse att då inte någon form av

motsvarande kontroll skulle kunna vidtas också beträffande

resenärer till Sverige. Detta argument hade enligt propositionen

också bäring på den allvarligare invändningen att ett ökat

ansvar för transportörerna kunde få till effekt att dessa inte

ville eller vågade ta ombord sådana personer som hals över huvud

flytt sitt land undan förföljelse och därför inte heller kunde

skaffa vare sig pass eller erforderliga tillstånd. Denna risk

hade alltså inte avhållit andra länder från att införa

straffsanktioner mot transportföretagen. I propositionen

redovisades även att det enligt Chicagokonventionen åligger ett

flygbolag att kontrollera att en passagerare innehar de dokument

som krävs för inresa i destinationslandet. Enligt konventionen

gäller skyldigheten för en transportör att återföra en

passagerare från destinationslandet till dess passageraren

definitivt tillåtits komma in i landet. Någon tidsgräns inom

vilken återförandet måste ske finns inte i

konventionsbestämmelsen.

Utskottet (1988/89:SfU19) delade bedömningen i propositionen

att kraftfulla åtgärder mot dokumentlösheten behövdes. Utskottet

noterade därvid att utökade sanktionsregler mot transportörer

hade genomförts i andra länder utan att de hade ansetts bryta

mot gällande internationella konventioner och att lagrådet inte

hade haft någon erinran mot förslaget. Utskottet tillstyrkte

förslaget, och riksdagen följde utskottet.

Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU16 sin tidigare inställning.

Utskottet finner inte heller nu anledning att frångå den

redovisade inställningen, och utskottet avstyrker bifall till

motionerna Sf638 yrkande 17 och Sf646 yrkande8.

Anteckning i resedokument m.m.

Enligt Genèvekonventionen är en stat skyldig att utom i vissa

undantagsfall utfärda resedokument för flyktingar. Närmare

föreskrifter och formulär för dokumentet finns i bilaga till

konventionen. Invandrarverket skall enligt 3kap. 7§

utlänningslagen utfärda en särskild legitimationshandling för

resor utanför Sverige (resedokument) enligt föreskrifter som

regeringen meddelar. Handlingen får förses med anteckning om att

innehavarens identitet inte är styrkt (1kap. 10§

utlänningsförordningen). Detsamma gäller för främlingspass

(1kap. 12§ utlänningsförordningen). Reglerna om sådan

anteckning infördes i samband med den nya utlänningslagen.

Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att anteckningar om

oklar identitet i resedokument och främlingspass strider mot

Genèvekonventionen och att bestämmelsen om sådan anteckning

därför bör utmönstras ur utlänningslagen. De begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 20). Även Inger Schörling m.fl.

begär, i motion Sf627 yrkande 9, att någon anteckning om osäker

identitet inte skall få göras i resedokumenten.

Utskottet (1988/89:SfU19) noterade vid sin behandling av

proposition 1988/89:86 att UNHCR i sitt remissvar över det

utredningsbetänkande som låg till grund för förslaget i

propositionen ansett att det skulle strida mot

Genèvekonventionens bestämmelser om obligatorisk rätt till ett

resedokument för flyktingar, om möjligheten för den som är

beroende av dokumentet för att förflytta sig över gränserna

inskränktes genom en anteckning om osäker identitet i

resedokumentet. Regeringen delade inte denna uppfattning.

Utskottet, som framhöll att lagrådet inte hade haft någon

invändning mot förslaget, delade den i propositionen uttalade

uppfattningen att det kunde ifrågasättas om det egentligen var

rimligt att alls utfärda en identitetshandling beträffande en

person vars identitet inte var styrkt. Eftersom det inte var

möjligt att vägra att utfärda resedokument till en

konventionsflykting, syntes det utskottet vara en lämplig

lösning att anteckning fick göras i dokumentet. Detsamma borde

gälla för främlingspass.

Utskottet vidhåller, liksom vid sin behandling av motsvarande

motionsyrkande i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU16, inställningen att anteckning om osäker

identitet skall kunna göras i resedokument eller främlingspass.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Sf627 yrkande

9 och Sf638 yrkande20.

I motion Sf609 beskriver Carl Bildt m.fl. ett system som

används vid amerikanska flygplatser, där passagerarna leds till

passkontrollen utan möjlighet att göra sig av med sina

identitetshandlingar. Motionärerna begär ett förslag om ett

sådant system (yrkande9).

En motion med motsvarande innehåll behandlades av utskottet

under föregående riksmöte (se 1989/90:SfU16). Utskottet var då,

med hänsyn till de åtgärder som redan vidtagits för att komma

till rätta med dokumentlösheten och de förslag till bestämmelser

om kroppsvisitation och förvar som utskottet behandlade i sitt

betänkande 1989/90:SfU19, inte berett att förorda ytterligare

åtgärder i enlighet med motionärernas förslag.

Utskottet, som utgår från att berörda myndigheter fortlöpande

och från sina resp. utgångspunkter diskuterar utformningen av

mottagningen av resande på flygplatser, är inte heller nu berett

att förorda att riksdagen begär åtgärder av det slag som avses i

motionsyrkandet och avstyrker bifall till motion Sf609

yrkande9.

Problemen med dokumentlösheten tas även upp i motionerna Sf627

av Inger Schörling m.fl. och Sf633 av Göran Ericsson. I motion

Sf627 begärs ett tillkännagivande om att dokumentlösheten i sig

inte skall minska den asylsökandes möjligheter att få asyl

(yrkande 2). I motion Sf633 anser motionären att dokumentlösa

personer som kommer till den svenska gränsen skall avvisas,

såvitt de inte aktivt kan bidra med sådana upplysningar att

deras identitet och ursprung med säkerhet kan fastställas. Han

begär ett tillkännagivande om nödvändigheten av att regeringen

utfärdar sådana anvisningar till invandrarverket att kvantiteten

dokumentlösa asylsökande nedbringas (yrkande1).

I regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken

under förra årets riksmöte redovisades att UNHCR hösten 1989

hade antagit rekommendationer om internationella och nationella

åtgärder för att komma till rätta med bl.a. dokumentlösheten och

att regeringen den 2 november 1989 i ett enskilt asylärende

uttalat sig för en skärpning vid prövning av en dokumentlös

asylsökandes skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Skärpningen innebär att en dokumentlöshet som har till syfte att

vilseleda skall medföra att minskad tilltro sätts till de

åberopade asylskälen om inte starka skäl talar emot en sådan

bedömning.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 ansåg

utskottet att denna tillämpning stod i överensstämmelse med

UNHCRs rekommendationer och att det var nödvändigt att även på

detta sätt vidta åtgärder för att söka komma till rätta med det

tilltagande problemet med dokumentlöshet.

Det fortsatta problemet med dokumentlösheten tas upp också i

årets skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken. Regeringen

framhåller bl.a. att dokumentlösheten är ett internationellt

problem och delvis en följd av att möjligheten att söka asyl är

den enda dörr som står öppen för personer som vill lämna sina

hemländer av andra skäl än att de är förföljda. Regeringen

erinrar om sitt beslut den 2 november 1989 att dokumentlöshet

skulle räknas som en nackdel för den sökande i

tillståndsprövningen, såvida han inte kunde ge rimliga skäl

härför. Vidare omnämns att under hösten 1990 hållits två möten i

en av UNHCR och konsultationsgruppens sekretariat tillsatt

arbetsgrupp som bl.a. har till uppgift att analysera olika

åtgärder för att komma till rätta med dokumentlösheten. I

gruppen ingår regeringsrepresentanter för några europeiska

länder och även företrädare för olika frivilligorganisationer.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga om

betydelsen av dokumentlöshet vid asylprövning och avstyrker

därmed bifall till motion Sf627 yrkande 2. Med den angivna

skärpningen av praxis bör motion Sf633 yrkande 1 vara

tillgodosedd, och någon ytterligare åtgärd bör enligt utskottets

uppfattning inte föranledas av motionen.

10kap. utlänningslagen innehåller bestämmelser om påföljder

för brott mot lagen. I 2§ föreskrivs straff bl.a. för den

som i ett ansökningsärende enligt lagen medvetet lämnar oriktig

uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande

av betydelse. Det föreskrivna straffet är böter eller, när

omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader.

Allan Ekström hänvisar i motion Sf601 till en dom av högsta

domstolen (HD) den 1 december 1990, DB34, i ett mål där åtalet

gällde två utländska makar som hade utverkat permanent

uppehållstillstånd i Sverige genom att lämna falska uppgifter om

sin identitet och förtiga att de hade permanent

uppehållstillstånd i Västtyskland. Målet i HD gällde huruvida

omständigheterna i målet -- främst att makarna förtigit att de

hade permanent uppehållstillstånd i Västtyskland -- skulle anses

försvårande och påföljden därför kunna bestämmas till fängelse.

I domen redogjorde HD till en början för bestämmelsens

förarbeten. HD ansåg att makarnas handlande fick ses som ett

tämligen typiskt fall av sådana åtgärder som avsågs med

straffbestämmelsen och att detta talade emot att

omständigheterna skulle betraktas som försvårande, och inte

heller kunde omständigheterna anses försvårande av det skälet

att brottslighet av den typ som makarna gjort sig skyldiga till

blivit vanligare under senare år. HD bedömde således att sådana

försvårande omständigheter som krävdes för att fängelsestraff

skulle kunna utdömas inte förelåg. HD påpekade avslutningsvis

att det var en annan sak att brottsutvecklingen kunde ge

lagstiftaren anledning att överväga skärpta straffbestämmelser

på området och erinrade om att lagrådet vid tillkomsten av nu

gällande utlänningslag föreslog att ansvarsbestämmelserna skulle

ses över. -- Motionären anser att sådana angrepp på staten som

det innebär att utverka uppehållstillstånd eller andra förmåner

i Sverige på falska och ofullständiga uppgifter bör medföra

frihetsstraff, och han begär att riksdagen skall besluta om

sådan ändring av bestämmelsen att fängelsestraff skall vara den

normala påföljden för den utlänning som utverkar

uppehållstillstånd och liknande förmåner på falska eller

ofullständiga uppgifter om sin identitet.

Utskottet vill till en början erinra om att en utlänning som

utverkar uppehållstillstånd med hjälp av falska uppgifter utom

straff också, som framgår i ett avsnitt ovan, riskerar att

tillståndet återkallas. Som HD angivit i den aktuella domen

förordade lagrådet en översyn av utlänningslagens

ansvarsbestämmelser vid lämpligt tillfälle, och utskottet

erinrade om detta i sitt i denna del av riksdagen godkända

betänkande 1988/89:SfU19. Utskottet anser inte att riksdagen nu

bör besluta om någon sådan lagändring som motionären begär.

Utskottet avstyrker således bifall till motion Sf601.

Avvisning och utvisning

Allmänt om avvisning och utvisning

En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur

landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte

uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i

Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass,

visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får

avvisas utan tidsgräns enligt 4kap. 1§ utlänningslagen.

Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar

sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut.

Även avlägsnande på grund av medellöshet och risk för

brottslig verksamhet skall ske genom avvisning (4kap. 2§

utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.

En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i

landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller

återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4kap. 3§

utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske

genom utvisning (4kap. 7§ utlänningslagen). Avlägsnande på

grund av asocialitet kan inte längre ske.

Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning

Ett beslut om avvisning eller utvisning får i princip endast

verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen erbjuds

visst skydd.

Polismyndighets avvisningsbeslut är direkt verkställbara

(8kap. 7§ utlänningslagen). Polismyndighet får emellertid

aldrig fatta avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopas,

och polismyndighet skall vidare överlämna ärenden till

invandrarverket, om polismyndigheten anser det tveksamt om

avvisning bör ske.

Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av

sitt avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopats, om det

är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att

uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan

grund (8kap. 8§ utlänningslagen). Beslut om omedelbar

avvisning får meddelas senare än tre månader efter utlänningens

ankomst till Sverige bara om det finns synnerliga skäl till det.

Polismyndighets beslut om avvisning och invandrarverkets

beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet

skall -- liksom domstols dom eller beslut om utvisning och

regeringens beslut om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet

-- verkställas snarast möjligt (8kap. 12§ utlänningslagen).

I andra fall är fristen för avvisning två veckor och för

utvisning fyra veckor efter det beslutet vann laga kraft, om

inte annat bestäms i beslutet. Om utlänningen inte lämnar landet

inom den föreskrivna tiden eller det med säkerhet måste antas

att han inte har för avsikt att frivilligt lämna landet inom

denna tid, skall polismyndigheten verkställa beslutet så snart

det kan ske.

Utgångspunkten för tidsfristerna är den dag då beslutet vann

laga kraft. Detta sker enligt förvaltningslagens regler tre

veckor efter det att utlänningen fick del av ett beslut som han

kan överklaga. Regeringens beslut, som inte kan överklagas,

vinner laga kraft genast.

Vid överklagande och vid omprövning av ett avvisningsbeslut

med förordnande om omedelbar verkställighet skall

invandrarverket pröva frågan om inhibition. Verket får besluta

om inhibition av tidigare lagakraftvunnet avvisningsbeslut vid

ny ansökan om uppehållstillstånd och i andra fall om det finns

särskilda skäl (8kap. 10§ utlänningslagen). I ett ärende som

skall prövas av regeringen får det statsråd som har till uppgift

att föredra sådana ärenden, för tiden till dess regeringen avgör

ärendet, besluta om inhibition (11kap. 4§ utlänningslagen).

Vissa förfaranden beläggs med straff i utlänningslagen.

Fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är

mildrande, böter föreskrivs i 10kap. 3§ för den som i vissa

fall försöker hindra verkställighet av avvisnings- eller

utvisningsbeslut. Det gäller dels den som försöker hindra

verkställighet av ett beslut som har fattats av hänsyn till

rikets säkerhet, dels den som genom att dölja en utlänning eller

genom någon annan sådan åtgärd försöker hindra verkställighet av

ett beslut om avvisning eller utvisning om det sker i

vinningssyfte.

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett

tillkännagivande om att inga utvisningar skall ske innan beslut

vunnit laga kraft (yrkande 10) och ett beslut om att

verkställighet skall inhiberas vid överklagande av beslut

(yrkande11).

Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i

proposition 1988/89:86 att sådan möjlighet måste finnas om

avvisning till ett första asylland skulle kunna genomföras. Även

i en del fall där verkställighet skulle ske till hemlandet borde

den emellertid kunna genomföras, trots att avlägsnandebeslutet

inte hade vunnit laga kraft. Det var inte rimligt att personer

som uppenbart saknade rätt till asyl här i landet skulle få

avvakta att beslutet efter ett eventuellt överklagande blev

definitivt. I propositionen anfördes vidare att det inte var

ovanligt att de skäl, som medförde att tillstånd att stanna i

Sverige slutligen ges, inte var de ursprungligen åberopade

asylskälen utan skäl som hade uppkommit först under vistelsen

här. I en tid när antalet asylsökande liksom antalet flyktingar

ökade och stora krav ställdes på resurser för att ta emot och

integrera flyktingar på ett riktigt sätt, framstod det som

felaktigt att den som kanske rentav lämnade medvetet falska

uppgifter om sina asylskäl till sist fick uppehållstillstånd på

grund av den anknytning han hade vunnit till Sverige. Även för

att motverka en sådan utveckling borde därför omedelbar

verkställighet kunna genomföras i uppenbara fall.

Omedelbar verkställighet borde enligt vad som anfördes i

propositionen till en början kunna ske om varje risk för

förföljelse framstod som utesluten i hemlandet. Så ansågs vara

fallet i fråga om länder där man med säkerhet kunde säga att

brott mot mänskliga rättigheter eller annan förföljelse inte

förekommer. Ibland kunde det visserligen inte uteslutas att

vissa personer i ett land utsattes för förföljelse men det kunde

inte anses föreligga någon risk för den asylsökande. Omedelbar

verkställighet skulle således kunna ske om en asylsökande inte

åberopade någon annan grund än en som redan hade prövats av

regeringen beträffande andra personer och då inte befunnits

tillräcklig; det kunde gälla exempelvis tillhörighet till en

viss religion eller hemvist i ett visst område i hemlandet.

Omedelbar verkställighet skulle också kunna ske om utlänningen

kunde återsändas till ett land (s.k. första asylland), där han

uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han var

skyddad mot förföljelse och mot att sändas till ett land där han

riskerade förföljelse.

I propositionen angavs också att förordnande om omedelbar

verkställighet fick meddelas endast när det var uppenbart att

grund för asyl inte förelåg. En bedömning måste alltid göras av

omständigheterna i det enskilda fallet. Ett annat fall när det

var uppenbart att en asylansökan skulle avslås kunde vara att

det stod klart att utlänningens uppgifter var osanna i alla

väsentliga delar. Så snart några mer ingående överväganden

behövde göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara

asylgrundande var det emellertid uteslutet att förordna att

avvisningsbeslutet fick verkställas direkt. Det skulle också

vara uppenbart att uppehållstillstånd inte borde beviljas av

andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.

Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de förutsättningar som

föreslagits för att invandrarverket skall få förordna om

omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut tillgodosåg

berättigade krav på rättssäkerhet. -- Utskottet vidhöll i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 sin tidigare

uppfattning och avstyrkte bifall till ett föreliggande

motionsyrkande om att inget beslut skulle få verkställas innan

det vunnit laga kraft. Utskottet konstaterade vidare att såväl

invandrarverket som regeringen hade möjlighet att meddela

inhibitionsbeslut och avstyrkte därför bifall till ett

motionsyrkande om att inhibition alltid skulle meddelas vid

överklagande.

Utskottet, som noterar att något behov av att inhibera

meddelade avlägsnandebeslut inte skulle föreligga om sådana

beslut över huvud taget inte fick verkställas innan de vunnit

laga kraft, vidhåller alltjämt sin redovisade inställning och

avstyrker bifall till motion Sf627 yrkandena 10 och11.

Sättet för verkställighet berörs i två motioner. Bengt

Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att asylsökande som skall

avvisas inte ges tid att arrangera för sin avresa eller ta

farväl av sina vänner. Motionärerna framhåller att UNHCRs

rekommendationer bör följas också när det gäller avvisningar,

dvs. att de asylsökande bör ges "skäligt rådrum" för att bl.a.

kunna finna en alternativ fristad, och de begär ett

tillkännagivande om att avvisning bör ske under värdiga former

och att en översyn behövs av hittillsvarande avvisningsmetod

(yrkande 18). Göran Ericsson påtalar i motion Sf633 att ett

stort antal asylsökande befinner sig kvar i Sverige trots att

deras ansökningar om asyl avslagits, eftersom verkställigheten

överlåtits till dem själva. Motionären anser att en ny ordning

måste tillskapas så att verkställighet sker skyndsamt när beslut

fattats, och han begär ett tillkännagivande om att en

organisation och regler måste tillskapas så att

verkställigheterna påskyndas (yrkande3).

Carl Bildt m.fl. anför i motion Sf609 att om en asylsökande

nekas asyl i Sverige skall han avvisas så snart det är möjligt

och med visad respekt för den som avvisas. Den form av lagtrots

som består av att privatpersoner håller personer som skall

avvisas gömda och därmed förhindrar verkställighet är enligt

motionärerna oacceptabel och måste beivras. De begär ett

tillkännagivande härom (yrkande13).

Av invandrarverkets kvartalsredovisning för tiden

juli--december 1990 framgår att antalet verkställighetsärenden

stigit avsevärt under halvåret. Detta gäller såväl antalet

inkommande ärenden (2463 i december), som det antal ärenden

som inte kunnat verkställas (2744 i december). Antalet

efterlysta hade också ökat (1038 i december).

I proposition 1988/89:86 framhölls beträffande sättet för

verkställighet att det var önskvärt att den som avvisades eller

utvisades gavs tillfälle att frivilligt lämna Sverige.

Emellertid hade det visat sig att systemet med frivillig

verkställighet ofta inte fungerade. Som en tänkbar orsak till

detta nämndes de stora möjligheter till förnyad prövning som

fanns enligt dåvarande regler. Det föreföll dock sannolikt att

snabbare handläggning av ärenden om uppehållstillstånd i

förening med en ändring av systemet av prövning på

verkställighetsstadiet skulle komma att medföra också en större

benägenhet från den enskildes sida att rätta sig efter beslutet.

En uttrycklig regel som angav inom vilken tid den som hade

avvisats eller utvisats borde ha lämnat landet bedömdes ändå som

värdefull. I propositionen framhölls vidare behovet av att kunna

anpassa fristerna till förhållandena i det enskilda fallet. Om

det kunde hållas för visst att utlänningen inte frivilligt

skulle komma att lämna Sverige, skulle en kortare tidsfrist än

den som föreslogs för normalfallet kunna bestämmas av

myndigheten redan i beslutet om avlägsnande. Detsamma kunde

gälla i de fall där utlänningen fanns på en statlig

mottagningsförläggning och normalt inte hade något berättigat

behov av att avveckla sin vistelse i Sverige. Någon gång kunde

däremot en längre tidsfrist vara motiverad, t.ex. om utlänningen

gjorde troligt att han behövde extra rådrum för att ordna sina

förhållanden i hemlandet.

Utskottet (1988/89:SfU19) delade i huvudsak de bedömningar som

gjorts i propositionen om behovet av tidsfrister för

verkställighet av avlägsnandebeslut. Utskottet underströk att

den nya organisationen för mottagning av asylsökande, och den

därmed sammanhängande förkortningen av handläggningstiderna för

asylärenden som kunde förutses, starkt bidrog till att några

långa tidsfrister för en utlänning som vägras uppehållstillstånd

inte borde behövas. Utskottet framhöll vidare att de föreslagna

fristerna i fråga om beslut av invandrarverket innebar en

tidrymd om fem resp. sju veckor från delgivningen av beslutet,

eftersom tiden för lagakraftvinnande börjar löpa först i och med

delgivningen. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU16 vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning.

I flykting- och immigrationsutredningens betänkande framhålls

att 1989 års utlänningslag inte medfört att beslut om avvisning

och utvisning verkställs i större utsträckning än tidigare, utan

att antalet icke verkställda avlägsnandebeslut tvärtom ökat

mycket kraftigt. Utredningen diskuterar frågan om orsakerna till

det kraftigt ökade antalet icke verkställda avlägsnandebeslut.

Den bedömer att den främsta orsaken till att så många håller sig

undan verkställighet torde vara att en utlänning inte har något

att vinna på att resa ut frivilligt, medan den som håller sig

undan å andra sidan i regel inte har något att förlora. Enligt

utredningen står det klart att gällande ordning inte fungerar på

det sätt som är avsett. Till en del handlar det om praktiska

problem som bör kunna lösas genom ändrade rutiner, exempelvis

genom att rikspolisstyrelsen och invandrarverket lämnar allmänna

råd eller föreskrifter rörande verkställighet av

avlägsnandebeslut. För att öka motivationen för en utlänning som

avvisats att resa ut frivilligt genom att ge honom någon fördel

pekar utredningen på möjligheten av någon form av bidrag till

den som återvänder frivilligt, även om utredningen inser att en

sådan åtgärd inte är helt oproblematisk.

I utredningsbetänkandet tas också upp internationella

aspekter. Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning

utgör ett problem inte bara för Sverige utan också för andra

länder som får ta emot många asylsökande. Det är emellertid i

dag främst i de nordiska länderna som försök till verkställighet

över huvud taget görs regelmässigt. I de flesta andra länder är

det huvudsakligen vid förövad eller misstänkt kriminalitet som

avlägsnandebeslut verkställs. Asylsökande i allmänhet som fått

avslag förutsätts lämna landet på egen hand. Personkontrollen är

samtidigt i de flesta länder mindre strikt än i Sverige, vilket

medför att många asylsökande som fått avslag stannar kvar och

därmed får en tillvaro utanför de sociala och juridiska

nätverken. Erfarenhetsmässigt beger sig emellertid många till

något annat land och begär asyl där. Den sistnämnda aspekten

medför enligt utredningen att det måste ligga i de berörda

ländernas intresse med en likartad politik på detta område. --

Utredningen pekar vidare på att frågan om verkställighet av

avlägsnandebeslut på senare tid uppmärksammats även

internationellt på ett annat sätt än tidigare. Det förslag till

en asylkonvention som upprättats mellan EG-staterna innehåller

sålunda en rekommendation om att avlägsnandebeslut skall

verkställas. Vikten av att asylsökande som fått avslag återsänds

har också i olika sammanhang på senare tid betonats av UNHCR och

togs bl.a. upp vid UNHCRs exekutivkommittés möte i Genève i

oktober 1990.

I regeringens skrivelse anges avsikten vara att initiera en

närmare utredning av om ytterligare uppgifter i

asylärendehanteringen som i dag ligger hos polisen bör föras

över till invandrarverket. Det gäller bl.a. delgivning och

verkställighet av avlägsnandebeslut. -- Invandrarverket har

också, enligt vad utskottet inhämtat, sedan den 18 mars 1991

övertagit uppgiften att delge asylsökande eller underrätta dem

om avlägsnandebeslut i asylärenden.

Utskottet delar uppfattningen i motion Sf646 att avvisning bör

ske under värdiga former. Utskottet utgår från att de ansvariga

myndigheterna strävar efter en sådan ordning. Utskottet anser

vidare att det förhållandet att invandrarverket övertagit

uppgiften att delge och underrätta om avlägsnandebeslut ger

bättre förutsättningar att förklara innebörden av beslutet för

den berörde. I fråga om behovet av en översyn av nuvarande

regler vill utskottet hänvisa dels till att flykting- och

immigrationsutredningens betänkande för närvarande bereds inom

regeringskansliet, dels till vad som anförts i regeringens

skrivelse om att en närmare utredning planeras om överförande av

verkställighetsansvaret till invandrarverket.

Resultatet av dessa åtgärder bör avvaktas, och utskottet anser

inte att riksdagen bör göra något sådant tillkännagivande som

begärs i motion Sf646 yrkande18.

Utskottet anser av samma skäl inte heller att motion Sf633

yrkande 3 bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Frågan om att kriminalisera hjälp till avvisade asylsökande

att gömma sig har tidigare behandlats av utskottet (se senast

1989/90:SfU16). Utskottet beklagade därvid att enskilda

personer och vissa organisationer medverkar till att utlänningar

håller sig gömda för att undgå ett eventuellt avlägsnandebeslut

eller för att hindra verkställighet av ett sådant beslut.

Utskottet, som beaktade att sådan verksamhet ofta bottnade i

ideell övertygelse, ansåg dock att andra medel än straffpåföljd,

främst informationsinsatser, i första hand borde tillgripas för

att komma till rätta med sådant beteende. Vidare borde enligt

utskottets bedömning bl.a. kortare handläggningstider i

asylärenden bidra till att göra sådana undanhållanden mindre

vanliga.

Utskottet, som noterar att beredningen av flykting- och

immigrationsutredningens betänkande har betydelse

även i denna fråga, vidhåller i huvudsak sin tidigare bedömning

och avstyrker bifall till motion Sf609 yrkande13.

Ragnhild Pohanka och Inger Schörling anser i motion Sf610 att

asylsökande flyktingar som avvisas skall ställas under svenskt

beskydd. Det land till vilket flyktingen avvisas skall

skriftligen garantera flyktingens säkerhet. En regelbunden

kontakt skall sedan hållas med flyktingen några år efter

avvisningen och åtgärder skall vidtas om flyktingen råkar illa

ut. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Riksdagen har senast under föregående riksmöte på förslag av

utskottet (se 1989/90:SfU16) avslagit ett motionsyrkande om

uppföljning av utvisade asylsökande. Utskottet framhöll därvid

att ett avlägsnandebeslut förutsätter att det står klart att

utlänningen inte löper risk för förföljelse eller motsvarande.

Mot den bakgrunden föreföll det inte rimligt att göra en

organiserad uppföljning av vad som händer personer som blir

avlägsnade ur landet. Skulle det i något fall komma fram

uppgifter om att en avlägsnad person skulle ha råkat illa ut

fanns det däremot anledning att undersöka vad som hänt, och

utskottet hade erfarit att så sker i praktiken.

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det är av samma skäl

inte heller motiverat att ställa utlänningen under särskilt

beskydd. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

Sf610.

Utvisning på grund av brott

En grundlig översyn av bestämmelserna om utvisning på grund av

brott gjordes år 1980, och vissa justeringar gjordes år 1984.

Bestämmelserna har utan några sakliga ändringar förts över till

den nya utlänningslagen (4kap. 7--10§§). Utvisning på grund

av brott får endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad

-- i huvudsak om utlänningen döms för brott som kan leda till

fängelse i mer än ett år -- och det finns risk för fortsatt

brottslig verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte

bör få stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads-

och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige.

Bl.a. gäller att en utlänning som vistats i Sverige med

permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet

väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år,

får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar

gäller ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast

om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle

medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta

honom stanna här. Utvisning av en flykting får också ske om han

i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har

inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att

anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen

får en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år

och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år

över huvud taget inte utvisas på grund av brott. --

Utvisningsfrågan avgörs av den domstol som dömer i brottmålet.

Om en utlänning utvisas skall domstolen beakta det men som

utlänningen åsamkas genom utvisningen, när domstolen bestämmer

påföljden för brottet.

I tre motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott.

Carl Bildt m.fl. anför i motion Sf604 att det måste finnas medel

att avlägsna utlänningar från Sverige, när de förbrutit sig mot

vår rättsordning på ett grovt sätt, och att den nuvarande

ordningen där det krävs synnerliga skäl för att utvisa en

utlänning som begått ett allvarligt brott är

otillfredsställande. Motionärerna anser att det vore rimligare

om en sådan utlänning vore skyldig att åberopa skäl som bör

föranleda att han likväl skall ha rätt att få bo kvar, och de

begär ett tillkännagivande om det anförda. Olof Johansson m.fl.

påpekar i motion Sf625 att våldskommissionen har föreslagit att

reglerna för utvisning på grund av brott bör ses över med syfte

att undersöka hur reglerna tillämpats och i vilken mån de ger

utrymme för godtycke. Motionärerna delar denna uppfattning och

anser det också i likhet med våldskommissionen rimligt att

överväga sådana regelförändringar som gör att utländska

medborgare som begått allvarliga brott i större utsträckning än

i dag kan utvisas. Motionärerna begär att en översyn görs om

reglerna om utvisning (yrkande 1). Kjell-Arne Welin och

Carl-Johan Wilson anför i motion Sf623 att, även om en utlänning

som döms för brott kan utvisas, förekommer utvisning sällan i

praktiken. Motionärerna anser därför att det finns skäl att se

över reglerna om utvisning av utlänningar som dömts för brott,

och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande2).

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden med samma

syfte som det nu förevarande (se senast 1989/90:SfU16) och

därvid ansett att de invandrarpolitiska skälen mot att införa

särregler för invandrare alltjämt har stor bärkraft. Utskottet

har dock framhållit att det är viktigt att regeringen följer

utvecklingen av praxis på området.

I sitt betänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer anser

våldskommissionen att -- oavsett orsakerna till

kriminaliteten -- statistikuppgifterna om

invandrarnas brottslighet är oroande. Kommissionen anser att

regelsystemet för utvisning på grund av brott och dess

tillämpning bör ses över. Ett syfte med en sådan översyn är

enligt kommissionen att undersöka hur reglerna har tillämpats

och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och olikformig

rättsskipning. Kommissionen anser att det bör övervägas att göra

det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen till

kriminella personer får inte gå före hänsynen till vanliga

människors trygghet, och det är enligt kommissionen bättre att

kriminella utlänningar utvisas än att det uppstår krav på längre

påföljder eller mindre human kriminalvård. -- Betänkandet är för

närvarande föremål för övervägande inom regeringskansliet.

Utskottet finner inte anledning för riksdagen att nu frångå

sitt tidigare ställningstagande i frågan utan anser att

beredningen av våldskommissionens betänkande bör

avvaktas. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna

Sf604, Sf623 yrkande 2 och Sf625 yrkande1.

Rättshjälp m.m.

Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan lämnas i

fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp

åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde

samt rådgivning.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig

angelägenhet där det föreligger behov av sådant bistånd, om inte

rättshjälp skall utgå i någon annan form. Den allmänna

rättshjälpen innebär att staten betalar den rättssökandes egna

kostnader i ärendet, varibland främst märks kostnaden för

juridiskt biträde, men den rättssökande är skyldig att efter

förmåga själv bidra till kostnaderna genom att betala en avgift.

Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp anges i 6--8a§§

rättshjälpslagen. -- Bestämmelser om rådgivning ges i

46--48§§ rättshjälpslagen. Med rådgivning avses

rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet

under högst en timme. För rådgivning skall erläggas

rådgivningsavgift.

Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa

särskilt angivna typer av mål och ärenden. Enligt 41§

rättshjälpslagen beviljas sådan rättshjälp bl.a. i ärenden om

avvisning enligt utlänningslagen, dock ej i ärenden hos

polismyndighet om inte utlänningen hållits i förvar längre tid

än tre dagar. Offentligt biträde skall förordnas, om det inte

måste antas att behov av biträde saknas (42§). Om rättshjälp

har beviljats i ett ärende om avvisning eller utvisning enligt

utlänningslagen gäller rättshjälpen till dess verkställighet har

skett av beslutet eller frågan om verkställighet har förfallit

(43§). Rättshjälpen omfattar således även insatser som har

avseende på verkställigheten samt det ärende som en ny ansökan

om uppehållstillstånd ger upphov till.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som

handlägger ärendet (43§). I ärende hos invandrarverket

beslutar således invandrarverket. I ärende hos polismyndighet

får polisen dock endast bevilja rättshjälp, medan avslag skall

beslutas av rättshjälpsmyndigheten.

Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 (yrkande 4 delvis)

ett tillkännagivande om att den asylsökande inför den första

utredningen bör få tillgång till offentligt biträde.

Enligt vad som anfördes i proposition 1988/89:86 om ny

utlänningslag m.m. borde utgångspunkten vara att ingen

asylsökande skulle kunna avlägsnas ur riket utan att ha

erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Behov av biträde

skulle därför komma att föreligga i flertalet av de avvisnings-

och utvisningsärenden som skall prövas av invandrarverket i

första instans. Om offentligt biträde skulle förordnas fick

avgöras i det enskilda fallet. När invandrarverket beslutade om

avvisning med omedelbar verkställighet måste det vara uppenbart

att grund för asyl inte förelåg och att uppehållstillstånd inte

heller skulle beviljas på annan grund. I dessa fall torde det

som regel kunna antas att behov av offentligt biträde saknades,

men undantag härifrån kunde föreligga. Offentligt biträde borde

sålunda kunna förordnas om det var fråga om avvisning till

hemlandet, utom i de fall där det var fråga om stabila

demokratier präglade av rättskultur i svensk mening. Offentligt

biträde borde också förordnas i övriga fall, såvitt det inte var

fråga om att sända utlänningen till ett tredjeland där risken

för förföljelse och vidaresändande till land där förföljelse

kunde inträffa måste betraktas som utesluten. Offentligt biträde

borde vidare alltid förordnas då det var fråga om asylsökande

som till följd av minderårighet, sjukdom eller annat liknande

skäl inte ens med tolk kunde förväntas föra sin talan på ett ur

rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt. I princip borde rätt

till biträde föreligga redan under polisutredningen i

asylärenden men i regel måste viss utredning göras innan det

kunde avgöras om biträde skulle förordnas.

Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de bedömningar som gjorts

i propositionen om i vilka fall offentligt biträde skulle

förordnas var väl avvägda. Utskottet underströk emellertid

vikten av att ett biträde kommer in i ett asylärende så tidigt

som möjligt. Utskottet vidhöll denna uppfattning i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16.

Utskottet vidhåller alltjämt sin uppfattning i denna fråga och

avstyrker bifall till motion Sf627 yrkande 4 i denna del.

I flera motioner föreslås att ett joursystem för jurister

upprättas. Sålunda begär Bengt Westerberg m.fl. i motion Sf646

ett tillkännagivande om att advokatjour inrättas så att

asylsökande kan få juridiskt biträde redan vid gränsen (yrkande

11). Lars Werner m.fl. påpekar i motion Sf638 att

försöksverksamhet med en advokatjour vid utredningsslussen i

Carlslund diskuterats, och motionärerna begär ett

tillkännagivande om att regeringen bör ge invandrarverket i

uppdrag att snarast inleda en sådan försöksverksamhet (yrkande

9). Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett

tillkännagivande om att ett joursystem för jurister bör

upprättas (yrkande5).

Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU16 att frågan om inrättande av en advokatjour hade

diskuterats mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund

men att invandrarverket inte då ansåg att behov av en

advokatjour förelåg. Något uttalande från riksdagens sida borde

inte då göras i frågan, men utskottet utgick från att regeringen

följde utvecklingen. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall

till föreliggande motioner.

Enligt vad utskottet erfarit pågår alltjämt diskussioner om

inrättande av en advokatjour mellan invandrarverket och

advokatsamfundet. Enligt utskottets uppfattning bör ansvaret för

en sådan jourverksamhet inte åvila invandrarverket, även om en

sådan verksamhet praktiskt underlättas av viss medverkan från

verket. Utskottet anser inte heller nu att något uttalande i

frågan bör göras av riksdagen och avstyrker bifall till

motionerna Sf627 yrkande 5, Sf638 yrkande 9 och Sf646

yrkande11.

I motion Sf638 av Lars Werner m.fl. tas upp frågan om

rättshjälpsbesluts räckvidd. Motionärerna anför att

myndigheterna utan stöd i rättshjälpslagens förarbeten utvecklat

en praxis att rättshjälpen i ärenden som gäller avvisning med

omedelbar verkställighet upphör när verkställighet skett. Enligt

motionärerna tillämpades lagen före den 1 juli 1989 så att

rättshjälpen kvarstod till dess ett lagakraftägande beslut

förelåg. Motionärerna anser det vara mycket angeläget att en

praxis skapas i ärenden om omedelbar avvisning genom att beslut

härom kan överklagas till regeringen med rättshjälp. De begär

därför att regeringen skall lägga fram förslag till sådan

ändring i rättshjälpslagen att rättshjälpen i ärenden om

avvisning med omedelbar verkställighet kvarstår till dess ett

lagakraftägande beslut föreligger (yrkande10).

Som ovan redovisats föreskrivs i 43§ rättshjälpslagen att

rättshjälp som har beviljats i ett ärende vari beslutats om

avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen gäller till

dess verkställighet av beslutet skett eller frågan om

verkställighet har förfallit. Bestämmelsen härom finns i

paragrafens femte stycke och infördes i samband med den nya

utlänningslagen. Rättshjälpsbeslutets räckvidd diskuterades i

propositionen särskilt med avseende på förhållandet till

tidigare regler om verkställighetsärenden (prop. 1988/89:86 s.

133 f). Även i utskottets betänkande 1988/89:SfU19 redogjordes

för den föreslagna bestämmelsen (s. 71). Den kritiserade

praxisen att rättshjälpen upphör när verkställighet skett har

således stöd i lagens ordalydelse och frågan har berörts i

förarbetena. En sådan ordning som motionärerna begär kräver

därför att lagen ändras, vilket också begärs i motionen.

I de fall då beslut om avvisning med omedelbar verkställighet

överklagats innan verkställighet skett utges, enligt vad

utskottet inhämtat från arbetsmarknadsdepartementet, vanligen

ersättning till det offentliga biträdet även för åtgärder efter

det att verkställighet skett. Någon ersättning för åtgärder i

samband med överklagande som gjorts efter verkställighet utges

däremot inte.

Enligt utskottets uppfattning finns det inte tillräckligt

starka skäl att utvidga rättshjälpens räckvidd på det sätt

motionärerna begärt. Utskottet avstyrker därmed bifall till

motion Sf638 yrkande10.

I tre motioner tas upp frågan om vilken myndighet som skall

besluta i rättshjälpsfrågor. Bengt Westerberg m.fl. anför i

motion Sf646 att det har varit olyckligt att det verk som

bereder och fattar beslut i asylärenden också har inflytande

över vilken person som skall företräda den asylsökande. Ansvaret

att förordna rättshjälp måste därför enligt motionärerna läggas

på någon annan instans än invandrarverket, och de begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 14). Lars Werner m.fl.

kritiserar i motion Sf638 också invandrarverkets hantering av

rättshjälpsärenden. De anser att de principiella

betänkligheter som föredragande statsrådet gav uttryck åt då hon

lade fram förslaget att låta invandrarverket besluta i dessa

ärenden visat sig synnerligen befogade och att åtgärden inte på

något märkbart sätt bidragit till att förkorta

handläggningstiderna. Det är enligt motionärerna angeläget att

snarast återföra beslutanderätten i dessa ärenden till

rättshjälpsnämnden, och de begär att regeringen skall lägga fram

ett förslag om detta (yrkande 11). Inger Schörling m.fl. begär i

motion Sf627 att riksdagen skall besluta att

rättshjälpsnämnderna skall ha beslutanderätten i

rättshjälpsfrågor (yrkande8).

Utskottet anförde i sitt i denna del av riksdagen godkända

betänkande 1988/89:SfU19 att fördelarna med att flytta över

beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till invandrarverket var

dels att handläggningstiderna därigenom kunde förkortas eftersom

en myndighet mindre behövde sätta sig in i ärendet, dels att

problemet med hur besluten skulle fattas i brådskande fall blev

löst, eftersom invandrarverket skulle ha en jourverksamhet för

ärenden om avvisning med omedelbar verkställighet. Utskottet

ansåg att dessa fördelar var så stora att de vägde över

principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som kan

upplevas som motpart till den enskilde handha frågan om

biträdesförordnande. Utskottet vidhöll denna inställning i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har i en skrivelse

den 1 februari 1991 till justitieministern anfört att den nya

ordningen för utseende av offentliga biträden i

utlänningsärenden synes belastad med avsevärda brister. DO har i

skrivelsen föreslagit bl.a. att beslut i frågor om rättshjälp i

utlänningsärenden flyttas från invandrarverket till den nya

rättshjälpsmyndigheten samt att sökandens önskemål om vem som

skall förordnas och dennes lämplighet för uppdraget beaktas

bättre vid förordnande av offentligt biträde. -- Skrivelsen

remissbehandlas för närvarande, och remissvar har begärts till

den 15 maj 1991.

Utskottet vill först göra ett klarläggande om de förändringar

av rättshjälpens organisation som gäller fr.o.m. den 1 januari

1991. Den nya organisationen innebär bl.a. att de tidigare fyra

rättshjälpsnämnderna ersätts av en rättshjälpsmyndighet, och att

den tidigare besvärsnämnden för rättshjälpen ersätts av en ny

rättshjälpsnämnd. Den myndighet som skulle komma i fråga för att

överta rättshjälpsprövningen från invandrarverket är således

rättshjälpsmyndigheten. -- Utskottet konstaterar härefter att

den fråga som motionärerna tar upp har aktualiserats inom

regeringskansliet av DOs skrivelse, och att beredning av frågan

pågår. I avvaktan på resultatet av denna beredning anser

utskottet att någon riksdagens åtgärd i denna fråga inte är

påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf627

yrkande 8, Sf638 yrkande 11 och Sf646 yrkande14.

Redovisning av vissa uppgifter i regeringens skrivelse

I motion Sf23 framför Maria Leissner m.fl. vissa synpunkter på

utformningen av regeringens skrivelse om invandrar- och

flyktingpolitiken. Sålunda anser motionärerna att det hade varit

av värde med statistik inte bara för vilka nationaliter som

beviljats asyl under budgetåret 1989/90 utan också för vilka

nationaliteter som sökte asyl under den tiden. För att kunna

göra korrekta analyser av vad det är som driver människor att

fly krävs en god redovisning av samtliga som ansökt om asyl.

Vidare anser motionärerna att en noggrannare redovisning bort

ges av vad som skett med asylsökande som inte fått

uppehållstillstånd. Avslag bör sålunda redovisas inte bara i

ungefärliga procentsiffror utan också i absoluta tal och med

uppdelning på avvisningar med stöd av första asylland-principen

och övriga. Om möjligt bör också anges hur många som frivilligt

återtar sin asylansökan vid gränsen. Motionärerna efterlyser

även en redovisning av statistiken över barn som tagits i förvar

under budgetåret för att ge möjlighet att bedöma verkningarna av

de nya reglerna. Motionärerna begär ett tillkännagivande om en

förbättrad statistik i de nu nämnda avseendena (yrkande 1). -- I

fråga om decemberbeslutet saknar motionärerna uppgift om antalet

asylsökande som fått uppehållstillstånd på grund av det som

kallas "särskilt starkt skyddsbehov" och en redovisning av

beslut om uppehållstillstånd före och efter decemberbeslutet

uppdelade efter paragrafer. De begär ett tillkännagivande om en

sådan redovisning av effekterna av decemberbeslutet (yrkande 2).

-- Slutligen kritiserar motionärerna användningen av uttrycket

"missbruk av asylrätten" i avsnittet om dokumentlöshet. De antar

att regeringen med uttrycket menar asylsökande som kommit till

Sverige genom att ta hjälp av s.k. flyktingsmugglare. De pekar

på svårigheterna att resa legalt till Sverige för att söka asyl

och anser det utomordentligt missvisande att tala om missbruk av

asylrätten i dessa sammanhang. Motionärerna ser gärna att

regeringen undviker detta språkbruk i fortsättningen och begär

ett tillkännagivande om vad de anfört i denna del (yrkande3).

Skrivelsen innehåller i ett avsnitt om invandringen till

Sverige budgetåret 1989/90 tabeller i vilka redovisas

invandringen av utländska medborgare under åren 1980--1990, de

största nationsgrupperna som sökt asyl i Sverige och som fått

uppehållstillstånd som flyktingar eller därmed jämställda under

budgetåren 1988/89 och 1989/90 samt fördelningen av meddelade

uppehållstillstånd efter skäl under samma budgetår. Slutligen

redovisas också i tabellform flyktingkvotens sammansättning

under budgetåret 1989/90.

I ett avsnitt om den svenska utlänningslagstiftningen och dess

tillämpning anges beträffande decemberbeslutet att det är svårt

att entydigt mäta vilken effekt inskränkningen i

asylbestämmelserna har haft men att andelen avslagsbeslut hos

invandrarverket klart har ökat. Andelen var under år 1989

genomsnittligt 27,5% och under år 1990 ca 55%. Beträffande

tillämpningen av de nya förvarsreglerna anges endast antalet

personer som under tredje kvartalet 1990 tagits i förvar av

utredningsskäl (243) och på grund av oklar identitet (160).

Någon redovisning av antalet barn som tagits i förvar ges inte i

skrivelsen. -- I samma avsnitt finns ett underavsnitt om

dokumentlösheten, vari bl.a. framhålls att den är ett

internationellt problem och delvis en följd av att möjligheten

att söka asyl är den enda dörr som står öppen för personer som

vill lämna sina hemländer av andra skäl än att de är förföljda.

I avsnittet ges en kort redogörelse för problem som

dokumentlöshet för med sig och för åtgärder som vidtas emot den,

i Sverige och internationellt. Därvid uttalas att det är "känt

att en hel del av missbruket av asylrätten sker i organiserade

former".

Utskottet vill i fråga om statistisk redovisning erinra om att

en hel del av de statistiska uppgifter som motionärerna

efterlyser publiceras i den kvartalsredovisning som

invandrarverket lämnar till regeringen, och som även utskottets

ledamöter kan ta del av. Detta gäller bl.a. uppgifter om förvar

av barn. Invandrarverket publicerar också statistik i andra

former, bl.a. har verket i februari 1991 publicerat uppgifter om

det antal personer som fått uppehållstillstånd i Sverige under

åren 1988, 1989 och 1990 fördelade efter skäl.

Utskottet anser liksom motionärerna att vissa statistiska

uppgifter utöver dem som redovisas i skrivelsen är av intresse,

men utskottet vill framhålla att den närmare bedömningen av

vilka statistikuppgifter som bör tas med för att ge en

tillräckligt fyllig beskrivning i första hand får göras av

regeringen. Någon anledning till kritik av urvalet finns enligt

utskottets mening inte. -- Vad beträffar användningen av

uttrycket missbruk av asylrätten vill utskottet hänvisa till den

redogörelse som ovan och i skrivelsen lämnats för problem med

och åtgärder mot dokumentlösheten, och utskottet anser sig inte

ha skäl att kritisera regeringens språkbruk.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf23.

Regeringens skrivelse 1990/91:77 bör av riksdagen läggas till

handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande svenskt deltagande i

västeuropeiskt samarbete

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande21,

res. 1 (v)

2. beträffande internationella

överenskommelser i flyktingfrågor

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf24 yrkandena 1, 7 och 9, 1990/91:Sf609 yrkandena 4 och

6, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i denna

del, 1990/91:Sf640 yrkande1 och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i

denna del,

res. 2 (m)

res. 3 (fp, v, mp)

3. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer

inom EG

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf614 i denna del och 1990/91:Sf646 yrkande6 i denna

del,

res. 4 (fp)

4. beträffande medlemskap i IOM

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646

yrkande5,

5. beträffande nordisk asylprövning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf634,

6. beträffande asyl i Sverige

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf603

yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf609

yrkande 5, 1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf615, 1990/91:Sf627

yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3,

1990/91:Sf640 yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646

yrkandena 9 och 10, 1990/91:Sf647 och 1990/91:Sf648 yrkande2,

res. 5 (m)

res. 6 (fp)

res. 7 (v)

res. 8 (mp)

7. beträffande beredskap för flyktingar från

öst m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf24 yrkande5, 1990/91:Sf627 yrkande 22 och

1990/91:Sf648 yrkande1,

res. 9 (fp)

res. 10 (mp)

8. beträffande asyl för homosexuella

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf627 yrkande 21 och 1990/91:Sf636,

res. 11 (fp, mp)

9. beträffande särskild asylpraxis för

barnfamiljer

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf24 yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i

denna del och 1990/91:Sf638 yrkande4,

res. 12 (v, mp)

10. beträffande barns särskilda behov av

asyl

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627

yrkandena 14 och16,

res. 13 (mp)

11. beträffande återsändande av barnfamiljer

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande5,

res. 14 (v)

12. beträffande svensk asylpolitik och

internationell lag

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf628,

res. 15 (mp)

13. beträffande flyktingpolitikens

konsekvenser

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf639,

14. beträffande upphävande av allt

viseringstvång

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf626

yrkande1,

15. beträffande viseringstvång som

flykthinder

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf638 yrkande 23 och 1990/91:Sf646 yrkande7,

res. 16 (fp, v, mp)

16. beträffande visering för besök av

anhöriga

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande22,

res. 17 (fp, v)

17. beträffande uppskjuten

invandringsprövning

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf24 yrkande 2, 1990/91:Sf606 yrkande 1, 1990/91:Sf619 i

denna del, 1990/91:Sf625 yrkande 2, 1990/91:Sf630 och

1990/91:Sf646 yrkande29,

res. 18 (fp, c, mp)

18. beträffande rättsskydd vid uppskjuten

invandringsprövning

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf606 yrkande 2 och 1990/91:Sf619 i denna del,

19. beträffande ny ansökan om

uppehållstillstånd

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande18,

res. 19 (v)

20. beträffande återtagande av asyl

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646

yrkande13,

res. 20 (fp)

21. beträffande grundutredning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646

yrkande12,

res. 21 (fp)

22. beträffande gränsmyndighet m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627

yrkandena 3 och7,

res. 22 (mp)

23. beträffande inrättande av asylnämnder

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627

yrkande20,

res. 23 (mp)

24. beträffande handläggning av ärenden utan

asylskäl

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf633

yrkande2,

res. 24 (m)

25. beträffande förtroendeläkarinstitutet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande19,

res. 25 (v)

26. beträffande muntlig handläggning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande6,

res. 26 (v)

27. beträffande tolk

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627

yrkande 4 i denna del och yrkande6, res. 27 (mp)

28. beträffande kristna asylsökande från

Libanon

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf621,

29. beträffande barnutredningar

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf24 yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i

denna del, 1990/91:Sf627 yrkande 15 och 1990/91:Sf638

yrkande16,

res. 28 (c, v, mp)

30. beträffande ensamma flyktingbarn

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646

yrkande 21 i denna del,

res. 29 (fp)

31. beträffande beslutsmotivering

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf638 yrkande 8 och 1990/91:Sf646 yrkande16,

res. 30 (fp, v)

32. beträffande överprövningsinstans

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf609

yrkande 12,

res. 31 (m)

33. beträffande överinstansens ställning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646

yrkande17,

res. 32 (fp)

34. beträffande förvar av vuxna

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande12,

res. 33 (v)

35. beträffande förvar av barn

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf25 yrkandena 2 och3, 1990/91:Sf638 yrkande 13 och

1990/91:Sf646 yrkande19,

res. 34 (fp, c, v, mp)

36. beträffande kroppsvisitation

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande14,

res. 35 (v)

37. beträffande ansvar för transportörer

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf638 yrkande 17 och 1990/91:Sf646 yrkande8,

res. 36 (fp, v, mp)

38. beträffande anteckning i resedokument

m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf627 yrkande 9 och 1990/91:Sf638 yrkande20,

res. 37 (fp, v, mp)

39. beträffande särskilda

flygplatsarrangemang

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf609

yrkande9,

res. 38 (m)

40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid

asylprövning

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf627 yrkande 2 och 1990/91:Sf633 yrkande1,

res. 39 (m)

res. 40 (mp)

41. beträffande straff för falska uppgifter

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf601,

res. 41 (m)

42. beträffande verkställighet av beslut som

inte vunnit laga kraft

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627

yrkandena 10 och11,

res. 42 (mp)

43. beträffande formerna för verkställighet

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf633 yrkande 3 och 1990/91:Sf646 yrkande18,

res. 43 (m)

res. 44 (fp)

44. beträffande förhindrande av

verkställighet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf609

yrkande13,

res. 45 (m)

45. beträffande uppföljning av

flyktingärenden

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf610,

res. 46 (mp)

46. beträffande utvisning på grund av brott

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf604, 1990/91:Sf623 yrkande 2 och 1990/91:Sf625

yrkande1,

res. 47 (m, c)

47. beträffande tidpunkt för

biträdesförordnande

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627

yrkande 4 i denna del,

res. 48 (mp)

48. beträffande advokatjour

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf627 yrkande 5, 1990/91:Sf638 yrkande 9 och

1990/91:Sf646 yrkande11,

res. 49 (fp, v, mp)

49. beträffande rättshjälpsbesluts räckvidd

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638

yrkande10,

res. 50 (v)

50. beträffande beslut om rättshjälp

att riksdagen avslår motionerna

1990/91:Sf627 yrkande 8, 1990/91:Sf638 yrkande 11 och

1990/91:Sf646 yrkande14,

res. 51 (fp, v, mp)

51. beträffande utformningen av skrivelsen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf23,

res. 52 (fp)

52. beträffande skrivelsen i övrigt

att riksdagen lägger skrivelsen till

handlingarna.

Stockholm den 7 maj 1991

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla

Johansson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit

Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Persson (s),

Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp),

Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s), Arne Mellqvist

(s), Bertil Persson (m), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof

Ragnarsson (v).

Reservationer

1. Svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete (mom.1)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar

med "Regeringens skrivelse" och slutar med "till

motionsyrkandet." bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion Sf638 bedriver västeuropeiska länder ett

viktigt samarbete på flykting- och invandrarpolitikens område.

Detta samarbete har till största delen förlagts utanför formella

EG-organ för att undvika insyn från EG-parlamentet. Sverige har

uttryckt intresse för att delta i detta samarbete och har viktiga

internationella kontakter i dessa sammanhang. Enligt utskottets

uppfattning är det från demokratisk synpunkt mycket angeläget att

regeringen -- utöver redogörelsen i skrivelsen om flykting- och

invandrarpolitiken -- ger riksdagen en samlad redovisning av

Sveriges agerande i denna fråga.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande svenskt deltagande i västeuropeiskt

samarbete

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638

yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (mom.2)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar

med "Av skrivelsen" och slutar med "dessa delar." bort ha

följande lydelse:

Flyktingfrågorna är ett internationellt problem. I Västeuropa

saknas emellertid en gemensam syn på flyktingpolitiken. Regler

och bedömningsgrunder skiljer sig från land till land. Utskottet

anser att i vart fall de nordiska länderna bör harmonisera

flyktinglagstiftningen, och Sverige bör i Nordiska rådet ta

initiativ till detta. En harmoniserad flyktingpolitik bör

eftersträvas även med andra länder, främst med Västeuropa. Detta

är särskilt viktigt med tanke på det integrationsarbete som pågår

inom EG. Utskottet anser därför att Sverige också bör ta

initiativ till en alleuropeisk konferens i syfte att harmonisera

flyktinglagstiftningen i Europas samtliga stater samt att

finna lösningar på de alltmer omfattande flyktingströmmarna i

tredje världen.

FNs flyktingkonvention är av gammalt datum och speglar inte

dagens situation. Enligt utskottets mening bör därför regeringen

ta initiativ till en ny FN-konvention om flyktingar, som baseras

på de förhållanden som råder i världen i dag.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf609

yrkandena 4 och 6 som sin mening ge regeringen till känna.

Härigenom tillgodoses också i viss mån övriga här behandlade

motionsyrkanden om internationella överenskommelser i

flyktingfrågor.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande internationella överenskommelser i

flyktingfrågor

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609 yrkandena 4

och 6, med anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 1 och

9, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i denna

del, 1990/91:Sf640 yrkande1 och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna

del och med avslag på motion 1990/91:Sf24 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (mom.2)

Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner

(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar

med "Av skrivelsen" och slutar med "dessa delar." bort ha

följande lydelse:

Den allra största bördan av flyktingströmmarna bärs av fattiga

och underutvecklade länder i tredje världen, och endast någon

procent av flyktingarna söker sig till Europa. De högt

industrialiserade länderna i Västeuropa intar trots detta en

alltmer hårdnande attityd och skjuter hela tiden över bördan från

ett land till ett annat genom restriktioner i flyktingpolitiken.

Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt att man uppnår

en generös hantering av asyl- och flyktingpolitiken i Europa.

Sverige har här en viktig roll och bör försöka påverka andra

stater att föra en generös och samordnad flyktingpolitik.

Initiativ till internationella överenskommelser bör tas på

regeringsnivå för att åstadkomma ett konventionsskydd för de

facto-flyktingar och krigsvägrare samt för att bidra till

konstruktiva lösningar på flyktingproblemen.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf614 och

Sf646 yrkande 6 i dessa delar, Sf638 yrkande 1 i denna del och

Sf24 yrkandena 1 och 9 som sin mening ge regeringen till känna.

Härigenom tillgodoses också i viss mån övriga här behandlade

motionsyrkanden om internationella överenskommelser i

flyktingfrågor.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande internationella överenskommelser i

flyktingfrågor

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena

1 och 9, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i

denna del och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna del och med

anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 7, 1990/91:Sf609

yrkandena 4 och 6 och 1990/91:Sf640 yrkande1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Flyktingpolitiska riktlinjer inom EG (mom.3)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar

med "Såvitt avser" och slutar med "dessa delar." bort ha följande

lydelse:

Harmoniseringsprocessen inom EG kräver en samordning av

flyktingpolitiken, eftersom den är intimt förknippad med frågan

om de gemensamma yttre gränserna. Harmoniseringen av EG-ländernas

flyktingpolitik bör ske innan överenskommelserna om en gemensam

yttre gränskontroll sätts i funktion för att säkerställa

rättssäkerheten för de asylsökande. Förutom det arbete för en

flyktingkonvention som ger skydd också åt människor som flyr

undan olika typer av våld, som utskottet förordat ovan, bör

Sverige enligt utskottets uppfattning arbeta enligt följande

riktlinjer för en liberal flyktingpolitik i Europa och främst i

EG-sammanhang. Harmoniseringen av politiken bör i första hand ta

sikte på att förmå samtliga medlemsstater att underteckna såväl

Genèvekonventionen som dess tilläggsprotokoll samt på att förmå

medlemmarna att följa de rekommendationer som utfärdats av UNHCRs

exekutivkommitté. Utformningen av en gemensam praxis i

asylärenden bör förankras stadigt i internationell rätt genom att

en europeisk domstol inrättas dit man kan överklaga beslut i

flyktingärenden. Domstolens kompetens bör omfatta såväl

Genèvekonventionen med tilläggsprotokoll som tortyrkonventionen

och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. I

stället för att bygga upp en alltmer ogenomtränglig mur mot

asylsökande från länder utanför Europa genom visumkrav och

flygbolagssanktioner m.m. bör EG-länderna söka mer konstruktiva

lösningar på eventuella framtida problem med massflykt från

krigshärdar eller diktaturer, och beredskap måste finnas för att

hjälpa länder i den berörda regionen att kunna härbärgera större

flyktinggrupper. För att bekämpa främlingsfientligheten i Europa

bör regeringarna samarbeta med de olika frivilligorganisationerna

för att skapa en kunskap och förståelse för flyktingarnas

situation. För att undvika att flyktingsituationer uppstår bör

slutligen EGs gemensamma utrikespolitik sikta till att på längre

sikt skapa en sådan världsordning att konflikter och förtryck

undanröjs.

Det anförda bör med bifall till motionerna Sf614 och Sf646

yrkande 6 i dessa delar ges regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer inom EG

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf614 i denna

del och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Asyl i Sverige (mom.6)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande

lydelse:

I avvaktan på att en ny flyktingkonvention förverkligas, som

bättre än den nuvarande speglar dagens och morgondagens

flyktingpolitiska situation, bör enligt utskottets mening sådana

regler som motsvarar det s.k. decemberbeslutet gälla för

asylbedömningen.

Utskottet anser dock att särskild hänsyn måste tas till de

människor som flyr från de baltiska republikerna. I dessa fall

måste iakttas de krav som grannskapet ställer. Enligt utskottets

uppfattning rör det sig i dessa fall om särskilt skyddsvärda

fall. Härtill kommer att unga balter som flyr från sovjetisk

värnplikt anser att värnplikten innebär tjänstgöring i en

ockupationsarmé, och att de därför bör ha rätt att stanna i

Sverige.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf609

yrkande 5, Sf615 och Sf647 ge regeringen till känna. Det bör

därefter ankomma på regeringen att ta de initiativ som påkallas

av tillkännagivandet.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande asyl i Sverige

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf609 yrkande

5, 1990/91:Sf615 och 1990/91:Sf647, med anledning av motionerna

1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3 och 1990/91:Sf611 yrkande 1 och

med avslag på motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4,

1990/91:Sf602, 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf627 yrkande 12,

1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, 1990/91:Sf640

yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och

10 och 1990/91:Sf648 yrkande2 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

6. Asyl i Sverige (mom.6)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande

lydelse:

Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda

ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var

sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja

krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har

praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de

facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan

beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var

situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde

anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser

utskottet att förhållandena nu -- sedan det under hösten 1990

kommit ungefär hälften så många asylsökande per månad som hösten

1989 samt då flera flyktingförläggningar läggs ned och kommunerna

står med tomma mottagningsplatser -- är sådana att det finns skäl

att vidhålla bedömningen från december 1989 om vår förmåga att ta

emot flyktingar.

Därutöver utgör beslutet ett direkt hot mot de balter som flyr

från militärtjänstgöring i Sovjetunionen och som enligt

utskottets uppfattning bör ha möjlighet att få en fristad i

Sverige. I fråga om dem vill utskottet utöver de starka

humanitära skälen också peka på att de flyr framför allt därför

att de anser att sovjetarmén är en ockupationsarmé, som de inte

är skyldiga att tjänstgöra i. Beslutets konsekvenser är vidare

oacceptabla i fråga om de judar som flyr från antisemitisk eller

annan hets och som enligt utskottets mening måste ha samma

möjligheter till skydd som gällde före decemberbeslutet.

Utskottet vill framhålla att de facto-flyktingar inte generellt

sett har ett mindre skyddsbehov än konventionsflyktingar. Deras

skyddsbehov kan t.o.m. vara starkare än andra flyktinggruppers.

Det bör påpekas att större delen av de miljoner som tagit sin

tillflykt till flyktingläger i tredje världen torde vara de

facto-flyktingar. Humaniteten kräver att svensk lagstiftning ger

samma rätt till skydd åt de facto-flyktingar som till

konventionsflyktingar.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som

påkallas av tillkännagivandet.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande asyl i Sverige

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf602,

1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf627

yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del och 3,

1990/91:Sf640 yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646

yrkandena 9 och 10 och 1990/91:Sf648 yrkande2, med anledning av

motionerna 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf615,

1990/91:Sf638 yrkande 2 och 1990/91:Sf647 och med avslag på

motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4 och 1990/91:Sf609

yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. Asyl i Sverige (mom.6)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2 ." bort ha

följande lydelse:

Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda

ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var

sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja

krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har

praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de

facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan

beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var

situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde

anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser

utskottet att förhållandena nu -- med den markanta nedgång av

antalet asylsökande som ägt rum under år 1990 -- är sådana att

det finns skäl att vidhålla bedömningen från december 1989 om vår

förmåga att ta emot flyktingar.

Utskottet konstaterar att -- som framhålls i motion Sf638 -- en

rad grundläggande värderingar som utgör grundstenar i ett

solidariskt samhälle prövas i samband med förverkligandet av en

generös och human flyktingpolitik. Det gäller värderingar som

humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. Dessa

värderingar får enligt utskottets mening inte kompromissas bort

därför att vissa administrativa kostnader uppstår i ett

initialskede. Utskottet anser att bestämmelsen om särskilda skäl

att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl bör utgå och

att samma förutsättningar för asyl bör gälla för dem som nu

gäller för konventionsflyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§

utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som

påkallas av tillkännagivandet.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande asyl i Sverige

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf608 yrkande

4, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna

del, 2 och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2 och 1990/91:Sf646 yrkandena

9 och 10, med anledning av motionerna 1990/91:Sf602,

1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf642 yrkande 2 och

1990/91:Sf648 yrkande2 och med avslag på motionerna

1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf609 yrkande 5,

1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf615 och 1990/91:Sf647 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Asyl i Sverige (mom.6)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande

lydelse:

Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda

ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var

sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja

krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har

praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de

facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan

beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var

situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde

anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser

utskottet att förhållandena nu är sådana att det finns skäl att

vidhålla bedömningen av vår förmåga att ta emot flyktingar. En

sådan tillämpning av asylreglerna som decemberbeslutet ger

uttryck åt ligger enligt utskottets uppfattning inte i linje med

en generös flyktingpolitik.

Beslutet drabbar de asylsökande Bulgarienturkarna hårt. Dessa

är en diskriminerad grupp i Bulgarien, som har trakasserats av

myndigheter och allmänhet både fysiskt och psykiskt. Oerhört

många av dem har stort skyddsbehov och borde få asyl.

De balter som flyr från sovjetisk militärtjänstgöring måste

enligt utskottets uppfattning tas emot här, liksom övriga som

flyr från de baltiska republikerna.

Utskottet vill vidare peka på att det i dag i världen finns en

stor grupp miljöflyktingar. Enligt utskottets uppfattning behövs

en analys av deras behov av skydd.

Utskottet konstaterar att -- som framhålls i motion Sf638 -- en

rad grundläggande värderingar som utgör grundstenar i ett

solidariskt samhälle prövas i samband med förverkligandet av en

generös och human flyktingpolitik. Det gäller värderingar som

humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. Dessa

värderingar får enligt utskottets mening inte kompromissas bort

därför att vissa administrativa kostnader uppstår i ett

initialskede. Utskottet anser att bestämmelsen om särskilda skäl

att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl bör utgå och

att samma förutsättningar för asyl bör gälla för dem som nu

gäller för konventionsflyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§

utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som

påkallas av tillkännagivandet.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande asyl i Sverige

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24

yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3,

1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638

yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2,

1990/91:Sf642 yrkande 2 och 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och 10, med

anledning av motionerna 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf611 yrkande 1,

1990/91:Sf615, 1990/91:Sf647 och 1990/91:Sf648 yrkande2 och med

avslag på motion 1990/91:Sf609 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mom.7)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar

med "Av regeringens" och slutar med "1 behövs." bort ha följande

lydelse:

Om stora grupper av flyktingar försöker ta sig till Sverige,

kommer det att bli omöjligt att behandla dem som vi i dag

behandlar traditionella asylsökande. En beredskap måste därför

enligt utskottets uppfattning byggas upp för en situation med

stora flyktingströmmar.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande beredskap för flyktingar från öst m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf648 yrkande1

och med anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkande5 och

1990/91:Sf627 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

10. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mom.7)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar

med "Av regeringens" och slutar med "1 behövs." bort ha följande

lydelse:

I fråga om flyktingar som kan förväntas från Östeuropa är

osäkerheten stor. Trots detta är det enligt utskottets

uppfattning tydligt att Sverige behöver bygga upp en

mottagarkapacitet för flyktingar från t.ex. Baltikum.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande beredskap för flyktingar från öst m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24

yrkande5 och 1990/91:Sf627 yrkande 22 och med anledning av

motion 1990/91:Sf648 yrkande1 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

11. Asyl för homosexuella (mom.8)

Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner

(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "och Sf636." bort ha följande

lydelse:

I många länder diskrimineras homosexuella på grund av sin

sexuella läggning. I många länder är homosexualitet t.o.m.

kriminaliserad. Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att

människor hotas och förföljs på grund av att de är homosexuella,

och utskottet anser därför att homosexuella som hotas av sådan

förföljelse skall beviljas asyl i Sverige. Det anförda bör ges

regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande asyl för homosexuella

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf636 och med

anledning av motion 1990/91:Sf627 yrkande 21 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Särskild asylpraxis för barnfamiljer (mom.9)

Ragnhild Pohanka (mp) och Jan-Olof Ragnarssson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar

med "Utskottet anser" och på s. 33 slutar med "yrkande 4." bort

ha följande lydelse:

Regeringens beslut att inskränka den särskilda barnpraxisen får

enligt utskottets mening en retroaktiv verkan som är mycket

olycklig ur rättssäkerhetssynpunkt och innebär också ett minskat

mänskligt hänsynstagande till barnfamiljer som inte kan godtas.

Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande särskild asylpraxis för barnfamiljer

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24

yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i denna del och

1990/91:Sf638 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

13. Barns särskilda behov av asyl (mom.10)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "och 16." bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör särskild hänsyn tas till

barnens behov av asyl, och regeln att i tveksamma fall hellre

fria än fälla bör i alldeles särskilt hög grad gälla barn.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

10. beträffande barns särskilda behov av asyl

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkandena

14 och16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

14. Återsändande av barnfamiljer (mom.11)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "är påkallat." bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att det är en humanitär plikt att inte

avvisa barnfamiljer till områden där krig eller krigsliknande

förhållanden råder och att Sverige genom att ansluta sig till FNs

barnkonvention åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga

säkerställa barns överlevnad och utveckling. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

11. beträffande återsändande av barnfamiljer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Svensk asylpolitik och internationell lag (mom.12)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar

med "Utskottet har" och slutar med "motion Sf628." bort ha

följande lydelse:

Människor som utsätts för politisk, rasistisk och religiös

förföljelse har rätt att söka asyl i andra länder, och utskottet

vill framhålla att det strider mot mänskliga rättigheter att

skicka dem tillbaka till hemlandet. Sveriges nuvarande

asylpolitik står enligt utskottets mening ofta i konflikt med

internationell lag och bör omprövas.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

12. beträffande svensk asylpolitik och internationell lag

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf628 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Viseringstvång som flykthinder (mom.15)

Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner

(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar

med "Utskottet framhöll" och på s. 35 slutar med "yrkande7."

bort ha följande lydelse:

Reglerna för visum är avsedda för besök av tillfällig karaktär

i ett land. Den som har tänkt sig att stanna mer varaktigt i ett

annat land har därför inte rätt att få visum. En presumtiv

asylsökande kan alltså inte få visum. Den som är utsatt för

förföljelse men fortfarande är kvar i sitt hemland kan enligt FNs

flyktingkonvention och svensk lag inte anses som flykting. Han

har därför enligt utskottets mening inga möjligheter att beviljas

asyl i Sverige om det inte rör sig om överföring av flykting inom

ramen för den s.k. flyktingkvoten. Flyktingpolitiken skall vara

human och generös, och asylbestämmelserna skall tillämpas i

enlighet med Sveriges internationella förpliktelser. Det är

därför enligt utskottets mening oacceptabelt att Sverige genom

att kräva visum försvårar för flyktingar att komma hit.

Viseringspolitiken bör därför ändras. Utskottet anser att det

anförda med bifall till motionerna Sf638 yrkande 23 och Sf646

yrkande 7 bör ges regeringen till känna.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

15. beträffande viseringstvång som flykthinder

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf638 yrkande

23 och 1990/91:Sf646 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

17. Visering för besök av anhöriga (mom.16)

Barbro Sandberg (fp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof

Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 22." bort ha

följande lydelse:

Medborgare i Iran, Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och

Syrien har länge haft mycket svårt att få visering för besök hos

anhöriga i Sverige. Enligt regeringens skrivelse beviljas

medborgare i dessa länder numera enligt praxis besöksvisering när

den anhörige har haft permanent uppehållstillstånd i Sverige

under viss tid, för föräldrars besök hos barn tre år och för

syskons besök hos syskon fem år. Utskottet vill erinra om att

till dessa tider kommer väntetid för uppehållstillstånd för

asylsökande. Som skäl för denna diskriminering av medborgare från

vissa länder har åberopats en hög "avhoppsfrekvens". Utskottet

vill betona att ett "avhopp" varken är olagligt eller omoraliskt

och om att ett ärende, där ansökan om permanent

uppehållstillstånd inges under besök här, skall avgöras på

normalt sätt med tillämpning av gällande rätt. Diskrimineringen

av medborgare från de angivna länderna kan enligt utskottets

uppfattning inte godtas, och riksdagen bör som framhålls i motion

Sf638 uttala att riktlinjerna för besöksvisering i proposition

1983/84:144 fortfarande är giltiga.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

16. beträffande visering för besök av anhöriga

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638

yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

18. Uppskjuten invandringsprövning (mom.17)

Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c),

Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 29." bort ha

följande lydelse:

Utlänningslagstiftningens regler om uppskjuten

invandringsprövning har tillkommit för att hindra skenäktenskap.

Den s.k. tvåårsregeln innebär emellertid att en utländsk kvinna i

ett äktenskap eller ett samboförhållande blir starkt beroende av

sin svenske man för sin rätt att få stanna i Sverige. I sin

nuvarande utformning och tillämpning kan regeln enligt utskottets

uppfattning bidra till att misshandlade och förnedrade

invandrarkvinnor utvisas till en utsiktslös framtid i hemlandet.

Utskottet anser därför att en översyn bör göras i syfte att

avskaffa regeln.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

17. beträffande uppskjuten invandringsprövning

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf630 och

1990/91:Sf646 yrkande29 och med anledning av motionerna

1990/91:Sf24 yrkande 2, 1990/91:Sf606 yrkande 1, 1990/91:Sf619 i

denna del och 1990/91:Sf625 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Ny ansökan om uppehållstillstånd (mom.19)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar

med "Utskottet hade" och slutar med "yrkande 18." bort ha

följande lydelse:

I motion Sf638 framhålls att invandrarverkets praxis när det

gäller bedömningen av humanitära skäl i samband med en ny ansökan

om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§ andra stycket

utlänningslagen utmärks av utomordentlig hårdhet. Ordalydelsen i

lagtexten såvitt avser förutsättningar för att en ny ansökan

skall prövas bör därför enligt utskottets uppfattning ändras till

att gälla då "det annars finns starka humanitära skäl".

Regeringen bör, som begärs i motion Sf638, lägga fram förslag

härom.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

19. beträffande ny ansökan om uppehållstillstånd

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande18

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Återtagande av asyl (mom.20)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "denna del." bort ha

följande lydelse:

Tillämpningen av bestämmelsen om återtagande av asyl har efter

skärpningen år 1989 kommit att resa en del frågetecken. Enligt

vad som framhålls i motion Sf646 har flyktingar fråntagits

asylstatus och utvisats på mycket lösa grunder. Härigenom har

skapats rättsotrygghet och svåra situationer för många

flyktingar, samtidigt som nyttan med bestämmelsen förefaller

begränsad. Bestämmelsen måste därför enligt utskottets

uppfattning ses över.

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

20. beträffande återtagande av asyl

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646

yrkande13 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

21. Grundutredning (mom.21)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar

med "Som nyss" och slutar med "yrkande 12." bort ha följande

lydelse:

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att ansvaret för

utredningar i asylärenden nu skall föras över från

polismyndigheten till invandrarverket. Utskottet vill emellertid

framhålla betydelsen av att den s.k. grundutredningen, som

fortfarande skall skötas av polisen, inte tillåts svälla ut utan

inskränker sig till att registrera asylansökan.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

21. beträffande grundutredning

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646

yrkande12 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

22. Gränsmyndighet m.m. (mom.22)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar

med "I den mån" och slutar med "riksdagens sida." bort ha

följande lydelse:

Av hänsyn till flyktingars svåra situation och tidigare

upplevelser i sina hemländer bör enligt utskottets uppfattning

civila personer, och inte poliser, ta emot de asylsökande vid

gränsen. Vidare bör en närstående eller annan frivillig

representant få närvara vid alla förhör i asylärenden. Förhören

bör dessutom tas upp på band. Det anförda bör ges regeringen till

känna.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

22. beträffande gränsmyndighet m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf627

yrkandena 3 och7 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

23. Inrättande av asylnämnder (mom.23)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar

med "Motionärerna har" och slutar med "yrkande 20." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör ett antal asylnämnder

inrättas vid de stora flyktingslussarna i Sverige för att i

stället för invandrarverket utreda och avgöra om den asylsökande

skall få asyl eller inte. Asylnämnderna bör bestå av en domare

som ordförande samt lekmän och sakkunniga.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

23. beträffande inrättande av asylnämnder

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande20

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. Handläggning av ärenden utan asylskäl (mom.24)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar

med "Invandrarverket övertog" och slutar med "yrkande 2." bort ha

följande lydelse:

För att nedbringa handläggningstiden i ärenden där sökandena

anför skäl som ligger långt ifrån vad som krävs för att asyl

skall beviljas i Sverige bör enligt utskottets mening beslut

kunna erhållas omedelbart från invandrarverket sedan

grundutredning utförts. Regeringen bör anmoda verket att se över

sina arbetsrutiner för att tillse att ständig jour med

beslutskompetens finns tillgänglig. Härigenom nedbringas

kostnader och lidanden till ett minimum. För sådana ärenden där

asylskäl helt saknas behövs en förenklad och rationell

handläggning.

dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

24. beträffande handläggning av ärenden utan asylskäl

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf633 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. Förtroendeläkarinstitutet (mom.25)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar

med "Utskottet konstaterade" och slutar med "yrkande 19." bort ha

följande lydelse:

Invandrarverkets förtroendeläkare har till uppgift att uttala

sig om andra läkares bedömningar av en asylsökande. I allmänhet

görs det utan att förtroendeläkaren haft någon kontakt med

sökanden. Förtroendeläkarens uttalande blir många gånger

avgörande för invandrarverkets beslut. Enligt utskottets mening

är detta inte tillfredsställande, och utskottet anser att en

översyn bör göras av förtroendeläkarinstitutet. Det anförda bör

med bifall till motion Sf638 yrkande 19 ges regeringen till

känna.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

25. beträffande förtroendeläkarinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande19

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. Muntlig handläggning (mom.26)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar

med "I samband" och slutar med "Sf638 yrkande 6." bort ha

följande lydelse:

Enligt vad som framhålls i motion Sf638 avslår invandrarverket

nästan alltid yrkanden om muntlig handläggning. Detta är inte

acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt, och rätten till muntlig

handläggning hos invandrarverket bör därför göras ovillkorlig.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

26. beträffande muntlig handläggning

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf638

yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

27. Tolk (mom.27)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar

med "Utskottet gör" och slutar med "och yrkande 6." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör det finnas tolk att tillgå då

asylsökande anländer till Sverige. Snabb tillgång till tolk bör

ge en god effekt på utredningarnas kvalitet och bidra till att

förkorta handläggningstiderna. Utskottet anser att tillgången på

tolkar måste ses över med jämna mellanrum och åtgärder vidtas för

att tillgodose nya tolkbehov.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

27. beträffande tolk

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 4 i

denna del och yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

28. Barnutredningar (mom.29)

Karin Israelsson (c), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp)

och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar

med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 16." bort ha

följande lydelse:

Trots uttalanden i förarbetena till 1989 års utlänningslag

uppmärksammas och utreds inte barnens egna skäl för

uppehållstillstånd i avsedd utsträckning. Det är därför viktigt

att invandrarverket åstadkommer sådana handläggningsrutiner att

barns egna skäl i asylärenden alltid utreds, och asylutredningar

med barn bör utföras av kvalificerad, särskilt utbildad personal.

Barnens hälsosituation och andra omständigheter av humanitär

natur måste särskilt uppmärksammas vid dessa utredningar, och

barnens rättssäkerhet vid utredningen får inte försummas.

Regeringen bör enligt utskottets mening verka för att så sker.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

29. beträffande barnutredningar

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24

yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i denna del,

1990/91:Sf627 yrkande 15 och 1990/91:Sf638 yrkande16 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. Ensamma flyktingbarn (mom.30)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar

med "Utskottet anser" och slutar med "i denna del." bort ha

följande lydelse:

Rättigheterna för ensamma barn som kommer till Sverige för att

söka skydd måste enligt utskottets uppfattning bevakas särskilt

noga. God man bör därför förordnas omedelbart för barnet så att

den gode mannen kan ge fullmakt för ett eventuellt överklagande

av beslut m.m. Eftersom det är särskilt svårt för barn att vänta

på beslut måste också ensamma barns asylansökningar prioriteras.

Det bör ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ så

att de ensamma flyktingbarnens intressen tillgodoses i enlighet

med vad utskottet anfört.

dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

30. beträffande ensamma flyktingbarn

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 21

i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

30. Beslutsmotivering (mom.31)

Barbro Sandberg (fp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof

Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar

med "Av det ovanstående" och slutar med "yrkande 16." bort ha

följande lydelse:

Invandrarverkets beslutsmotiveringar är trots ändringarna i

sekretesslagen i samband med 1989 års utlänningslag fortfarande

mycket knapphändiga. Detta gör det omöjligt att bedöma grunderna

för ett avvisningsbeslut och är en avgörande brist från

rättssäkerhetssynpunkt. Enligt utskottets uppfattning bör

regeringen överväga vilka åtgärder i form av

författningsändringar eller annat som kan behöva vidtas för att

åstadkomma att beslutsmotiveringar lämnas i den utsträckning som

förutsattes vid införandet av 1989 års utlänningslag.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

31. beträffande beslutsmotivering

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf638

yrkande 8 och 1990/91:Sf646 yrkande16 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

31. Överprövningsinstans (mom.32)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar

med "Som nyss" och slutar med "yrkande 12." bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör en utlänningsnämnd av det

slag som föreslås i asylprövningskommitténs betänkande snarast

införas. Regeringen bör därför lägga fram förslag härom.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

32. beträffande överprövningsinstans

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609

yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

32. Överinstansens ställning (mom.33)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar

med "Av samma" och slutar med "yrkande 17." bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det väsentligt att den

utlänningsnämnd som föreslås överta regeringens ansvar i

överklagningsärenden blir fristående. Den bör alltså inte byggas

in i arbetsmarknadsdepartementet med personal som flyttar mellan

departementet och nämnden. Det anförda bör ges regeringen till

känna.

dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

33. beträffande överinstansens ställning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf646 yrkande17

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

33. Förvar av vuxna (mom.34)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 12." bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion Sf638 att det inte finns

något starkt behov av de utvidgade möjligheter att ta vuxna i

förvar som infördes den 1 juli 1990. Förvar är en allvarlig

integritetskränkning, och utskottet anser att denna åtgärd bör

användas när det föreligger mycket starka skäl. De regler om

förvar av vuxna som gällde enligt 1980 års utlänningslag bör

återinföras. Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.

dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

34. beträffande förvar av vuxna

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638

yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

34. Förvar av barn (mom.35)

Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c),

Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof

Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar

med "I fråga om" och slutar med "motion Sf25." bort ha följande

lydelse:

Nya regler om förvar av barn trädde i kraft den 1 juli 1990.

Statistik från invandrarverket visar att sista kvartalet innan de

nya reglerna trädde i kraft togs 78 barn i förvar och första

kvartalet med de nya reglerna 122 barn, en ökning med över 50%.

Antalet förvar av barn har därefter legat på en fortsatt hög

nivå, och det har också funnits en tendens till att fler förvar

blir långvariga. Mot denna bakgrund och med hänsyn till våra

åtaganden enligt FNs barnkonvention anser utskottet i likhet med

motionärerna i motionerna Sf638 och Sf646 att förbud bör införas

mot att ta asylsökande barn i förvar. -- Några särskilda sådana

åtgärder som begärs i motion Sf25 för att ge företräde åt

uppsiktsinstitutet framför förvarsinstitutet behövs då inte, inte

heller för att skapa ytterligare lokaler för förvar av barn.

Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram förslag

till författningsförändring i enlighet med det anförda.

dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

35. beträffande förvar av barn

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 13,

med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 19 och med avslag

på motion 1990/91:Sf25 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

35. Kroppsvisitation (mom.36)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar

med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 14." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna i motion Sf638 att

kroppsvisitation av asylsökande för att ta reda på resväg eller

identitet är starkt integritetskränkande. De praktiska vinster

som kan uppnås är enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga

för att motivera en så ingripande integritetskränkning, och

bestämmelsen om kroppsvisitation som infördes den 1 juli 1990 bör

därför upphävas. Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.

dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

36. beträffande kroppsvisitation

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638

yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

36. Ansvar för transportörer (mom.37)

Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner

(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar

med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 8." bort ha

följande lydelse:

Det ökade kostnadsansvaret för dem som transporterar

utlänningar utan erforderliga tillstånd medför att flygbolag och

rederier måste kontrollera att passagerarna har pass och

inresetillstånd. Det innebär att svenska myndigheters

befogenheter att pröva skälen för asyl läggs över på olika

transportföretag och att man försvårar för asylsökande att ta sig

hit. Detta är enligt utskottets mening inte acceptabelt. De

regler som gällde om ansvar för transportföretag före den 1 juli

1989 bör därför återinföras, och regeringen bör snarast lägga

fram förslag härom för riksdagen.

dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

37. beträffande ansvar för transportörer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638

yrkande 17 och med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

37. Anteckning i resedokument m.m. (mom.38)

Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner

(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 20." bort ha

följande lydelse:

UNHCR har kritiserat att anteckning om oklar identitet enligt

den nya utlänningslagen skall kunna göras i resedokument. UNHCR

har ansett att det strider mot Genèvekonventionens bestämmelser

om obligatorisk rätt till resedokument för flyktingar att genom

anteckning i dokumentet inskränka möjligheten för flyktingen att

förflytta sig över gränserna. Utskottet delar denna uppfattning

och anser att någon anteckning om oklar identitet inte bör göras

vare sig i resedokument eller främlingspass. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 38 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

38. beträffande anteckning i resedokument m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf627 yrkande

9 och 1990/91:Sf638 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

38. Särskilda flygplatsarrangemang (mom.39)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill framhålla betydelsen av att åtgärder vidtas för

att komma till rätta med den s.k. dokumentlösheten. En

ytterligare åtgärd som därvid enligt utskottets mening bör

övervägas är att införa ett system liknande det som finns vid

amerikanska flygplatser där passagerarna "leds" till

passkontrollen utan möjlighet för dem att göra sig av med sina

identitetshandlingar.

Vad sålunda anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att moment 39 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

39. beträffande särskilda flygplatsarrangemang

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

39. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mom.40)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "av motionen." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning behövs en flyktingpolitik som kan

sätta klara gränser för när asyl skall beviljas. Regler bör

därför tillskapas så att dokumentlösa personer som kommer till

den svenska gränsen avvisas, såvitt de inte aktivt kan bidra med

sådana upplysningar att deras identitet och ursprung med säkerhet

kan fastställas, och så att kvantiteten dokumentlösa asylsökande

nedbringas. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ till

en sådan ordning.

dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid asylprövning

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf633

yrkande 1 och med avslag på motion 1990/91:Sf627 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

40. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mom.40)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "av motionen." bort ha

följande lydelse:

Den som måste fly från sitt land kan av naturliga skäl inte

alltid föra med sig dokument. Om dokumentlösheten leder till att

asyl inte beviljas kommer detta att drabba dem som är i störst

behov av skydd, och det kan även leda till ökad handel med falska

papper och "människosmuggling". Enligt utskottets mening skall

det förhållandet att någon kommer till Sverige utan dokument

därför inte få påverka dennes möjligheter att få asyl här. Det

anförda bör med bifall till motion Sf627 yrkande 2 och med avslag

på motion Sf633 yrkande 1 ges regeringen till känna.

dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid asylprövning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 2

och med avslag på motion 1990/91:Sf633 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

41. Straff för falska uppgifter (mom.41)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar

med "Utskottet vill" och på s. 64 slutar med "motion Sf601." bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion Sf601 att det är

oefterrättligt att utverka uppehållstillstånd eller andra

förmåner i Sverige på falska och ofullständiga uppgifter. Sådana

angrepp på staten har ett betydligt högre straffvärde än det som

HDs ovan redovisade dom ger uttryck för, och den normala

påföljden bör vara frihetsstraff. Regeringen bör lägga fram

förslag om sådan ändring av 10kap. 2§ utlänningslagen.

dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

41. beträffande straff för falska uppgifter

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf601 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

42. Verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft

(mom.42)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "och 11." bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening bör ett beslut om avvisning eller

utvisning aldrig få verkställas förrän det vunnit laga kraft, och

detta räknat från den dag den asylsökande får beslutet i sin

hand. Med en sådan ordning behöver frågan om inhibition av

meddelade beslut inte uppstå.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

42. beträffande verkställighet av beslut som inte vunnit laga

kraft

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627

yrkande 10 ochmed avslag på motion 1990/91:Sf627 yrkande 11 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

43. Formerna för verkställighet (mom.43)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar

med "Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha

följande lydelse:

Ovan framgår att ett stort antal utländska medborgare befinner

sig i vårt land trots att deras asylansökan avslagits av

regeringen. Som framhålls i motion Sf633 har systemet med

frister, där de asylsökande själva får ansvara för att de lämnar

landet, i många fall visat sig otillfredsställande. En ny ordning

måste enligt utskottets uppfattning tillskapas så att

verkställighet skyndsamt äger rum, när beslut om avvisning eller

utvisning fattats. En sådan ordning är av godo både för den

enskilde och för samhället. Regeringen bör därför ta initiativ

dels till sådana regler som gör att verkställighet av

avlägsnandebeslut påskyndas, dels till en sådan organisation som

främjar en snabb verkställighet.

dels att moment 43 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

43. beträffande formerna för verkställighet

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf633

yrkande 3 och med avslag på motion 1990/91:Sf646 yrkande18 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

44. Formerna för verkställighet (mom.43)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 18." bort ha

följande lydelse:

Enligt FNs flyktingkonvention skall en asylsökande ha rätt till

skäligt rådrum vid utvisning, bl.a. för att den som inte vill

återvända till hemlandet skall få tid att förbereda resa till

annat asylland. Nuvarande tidsfrister för verkställighet av

avvisnings- och utvisningsbeslut kan betyda att människor som

bott i Sverige i flera år riskerar att få mycket litet tid på sig

att ta farväl, packa ihop och leta efter en fristad i något annat

land. Den asylsökande måste enligt utskottets mening ges tid och

möjlighet att lämna landet under värdiga former. Tvångsmässiga

transporter måste undvikas, och föräldrar skall inte få utvisas

om de därigenom skiljs från minderåriga barn.

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion Sf610

yrkande 13 ges regeringen till känna.

dels att moment 43 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

43. beträffande formerna för verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf646 yrkande18

och med avslag på motion 1990/91:Sf633 yrkande 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

45. Förhindrande av verkställighet (mom.44)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 13." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening skall verkställighet av beslut om

avvisning eller utvisning av den som fått avslag på ansökan om

asyl ske så snart som möjligt och med respekt för den som är

föremål för åtgärden. Utskottet anser att den form av lagtrots

som består i att utlänningar, som efter noggrann prövning fått

avslag på sin ansökan och därför skall avvisas eller utvisas,

hålls gömda av privatpersoner inte kan godtas. Härigenom

förhindras verkställighet av beslutet, och utskottet anser att

detta beteende måste kunna beivras.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 44 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

44. beträffande förhindrande av verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609

yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

46. Uppföljning av flyktingärenden (mom.45)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 70 börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "motion Sf610." bort ha

följande lydelse:

Det finns i dag inga uppgifter om vad som sker med de

asylsökande som trots uttalad rädsla för att återvända ändå

tvingas göra detta. För att förebygga att flyktingar som utvisats

fängslas, torteras eller försvinner bör alla flyktingar ställas

under svenskt beskydd. En kontakt bör tas med det lands regering

dit flyktingarna skall utvisas, och landet skall skriftligen

garantera flyktingens säkerhet, innan utvisningen sker. Skulle

något hända flyktingen, skall den svenska ambassaden och

regeringen agera. En uppföljning av det slag som anges här skulle

också ge regering och invandrarverk bättre kunskaper för att lösa

kommande utvisningsfrågor.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 45 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

45. beträffande uppföljning av flyktingärenden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf610 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

47. Utvisning på grund av brott (mom.46)

Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m),

Rune Backlund (c) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 71 börjar

med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 1." bort ha

följande lydelse:

Möjligheterna att utvisa en utlänning som gjort sig skyldig

till brott har begränsats genom såväl lag som praxis. Utskottet

anser att det är otillfredsställande att utlänningar som begått

grova brott här inte kan utvisas och delar våldskommissionens

uppfattning att reglerna för utvisning på grund av brott bör ses

över med syfte att undersöka hur reglerna tillämpats och i vilken

mån de ger utrymme för godtycke. Därvid bör sådana regeländringar

övervägas som gör att utländska medborgare som begått allvarliga

brott i större utsträckning än i dag kan utvisas.

dels att moment 46 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

46. beträffande utvisning på grund av brott

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf604,

1990/91:Sf623 yrkande 2 och 1990/91:Sf625 yrkande1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

48. Tidpunkt för biträdesförordnande (mom.47)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "denna del." bort ha

följande lydelse:

Människor som flyr från diktaturstater har sällan förtroende

för polisen. Den skildring de lämnar vid det första förhöret är

därför ofta ofullständig eller felaktig. Det är viktigt att alla

asylsökande får tillgång till ett offentligt biträde redan vid

gränsen och då kan ange sina asylskäl. Härigenom underlättas även

utredningen i övrigt.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 47 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

47. beträffande tidpunkt för biträdesförordnande

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 4 i

denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

49. Advokatjour (mom.48)

Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner

(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar

med "Enligt vad" och slutar med "yrkande 11." bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att inrättandet av en advokatjour

för asylärenden där avvisning med omedelbar verkställighet är

aktuell vore av stor betydelse för att höja rättssäkerheten.

Diskussioner om inrättandet av en sådan jourverksamhet har förts

under relativt lång tid mellan invandrarverket och Sveriges

advokatsamfund. Bl.a. har diskuterats en försöksverksamhet med en

sådan jourverksamhet vid utredningsslussen i Carlslund. Utskottet

anser att regeringen, såsom anförs i motion Sf638, bör ge

invandrarverket i uppdrag att snarast inleda en sådan

försöksverksamhet. Härigenom tillgodoses också i viss mån

motionärerna i motionerna Sf627 och Sf646.

dels att moment 48 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

48. beträffande advokatjour

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 9

och med anledning av motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 5 och

1990/91:Sf646 yrkande11 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

50. Rättshjälpsbesluts räckvidd (mom.49)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar

med "Som ovan" och på s. 74 slutar med "yrkande 10." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det mycket angeläget att

rättshjälp kvarstår till dess att ett beslut om avvisning vunnit

laga kraft, även i de fall då beslutet är omedelbart

verkställbart. I annat fall blir det praktiskt omöjligt att skapa

en praxis i ärenden om omedelbar avvisning genom att överklaga

sådana beslut till regeringen. Regeringen bör därför, som begärs

i motion Sf638, lägga fram förslag till sådan ändring i

rättshjälpslagen att rättshjälpen i ärenden om omedelbar

avvisning kvarstår till dess ett lagakraftägande beslut

föreligger.

dels att moment 49 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

49. beträffande rättshjälpsbesluts räckvidd

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

51. Beslut om rättshjälp (mom.50)

Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner

(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 75 börjar

med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 14." bort ha

följande lydelse:

De principiella betänkligheter som anfördes då beslutanderätten

i rättshjälpsfrågor överfördes från rättshjälpsnämnderna till

invandrarverket har enligt utskottets mening visat sig

synnerligen befogade. Förändringen har inte heller på något

märkbart sätt bidragit till att förkorta handläggningstiderna.

Rätten att besluta om och förordna offentligt biträde i

utlänningsärenden bör därför återföras till

rättshjälpsorganisationen. Det bör ankomma på regeringen att

lägga fram förslag om sådan ändring av rättshjälpslagen att

beslut om rättshjälp fattas av rättshjälpsmyndigheten.

dels att moment 50 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

50. beträffande beslut om rättshjälp

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf638 yrkande

11 och 1990/91:Sf646 yrkande14 och med anledning av motion

1990/91:Sf627 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

52. Utformningen av skrivelsen (mom.51)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 76 börjar

med "Utskottet anser" och slutar med "motion Sf23." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning borde regeringen i skrivelsen om

invandrar- och flyktingpolitiken ha redovisat även de statistiska

uppgifter som efterlyses i motion Sf23. Främst saknar utskottet

en redovisning över antalet barn som tagits i förvar under den

tid som skrivelsen avser. Utskottet delar vidare den i motionen

framförda kritiken mot att uttrycket "missbruk av asylrätten"

använts. Utskottet har förståelse för att människor som hindras

av bestämmelser om visering och sanktioner mot flygbolag att resa

till Sverige legalt för att söka asyl här i stället använder

illegala metoder för att komma hit. Utskottet anser att problemet

med dokumentlösa asylsökande i första hand skall lösas genom att

människor får möjlighet att ta sig hit på legala vägar. Något

annat torde enligt utskottets mening inte stå i överensstämmelse

med bestämmelsen i FNs deklaration om mänskliga rättigheter.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 51 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

51. beträffande utformningen av skrivelsen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf23 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Medlemskap i IOM (mom.4)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anför:

I motion Sf646 framhålls vikten av att stödja det arbete som

bedrivs för att underlätta för flyktingar att återvända hem.

Vidare framhålls i motionen att Sverige bör delta i IOMs arbete

som medlem. Även under förra årets riksmöte motionerade vi i

denna fråga. Utskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1989/90:SfU16 bifall till vår motion med hänvisning

till att utskottet dels erfarit att ett svenskt återinträde i IOM

då inte var aktuellt, dels ansåg att det ankom på regeringen att

avgöra om ett medlemskap åter skulle aktualiseras. Sverige har

härefter ansökt om medlemskap i organisationen. Vi noterar detta

med tillfredsställelse och behöver därför inte nu reservera oss i

frågan.

2. Upphävande av allt viseringstvång (mom. 14)

Ragnhild Pohanka (mp) anför:

Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion

Sf626, nämligen att man bör underlätta kontakter mellan människor

i olika länder och att visumtvånget därför bör avskaffas. Kravet

på visum för alla som vill besöka Sverige kan emellertid inte

avskaffas helt i dagens läge, och jag reserverar mig därför inte.

3. Muntlig handläggning (mom.26)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anför:

Vi anser, liksom motionärerna i motion Sf638, att det är av

stor betydelse att rätten till muntlig handläggning i asylärenden

respekteras. Vi anser emellertid att en sådan ovillkorlig rätt

till muntlig handläggning som begärs i motionen skulle föra för

långt. Nuvarande regler bör enligt vår uppfattning vara

tillräckliga, och vi utgår från att dessa regler -- särskilt som

arbetsmarknadsdepartementet numera återförvisat vissa ärenden

till invandrarverket för muntlig handläggning -- kommer att

iakttas. Vi avstår därför från att reservera oss i frågan.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Skrivelsen 1

Motionerna 1

Utskottet 8

Inledning 8

Internationellt samarbete i migrationsfrågor 15

Tillståndsfrågor 22

Allmänt 22

Uppehållstillstånd av asylskäl m.m. 23

Andra tillståndsfrågor 33

Viseringsregler 33

S.k. uppskjuten invandringsprövning 37

Förnyad ansökan om uppehållstillstånd 39

Återkallelse av tillstånd 40

Handläggningen av asylärenden 42

Ansvarig myndighet m.m. 42

Muntlig handläggning m.m. 44

Utredningar om barn i asylärenden 46

Beslutsmotivering 48

Överprövningsinstans 49

Kontrollbehov 50

Allmänt om kontrollbehovet 50

Tvångsmedel 52

Förvar 52

Kroppsvisitation 58

Andra åtgärder mot dokumentlöshet 59

Transportörs kostnadsansvar 59

Anteckning i resedokument m.m. 61

Avvisning och utvisning 64

Allmänt om avvisning och utvisning 64

Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning 64

Utvisning på grund av brott 70

Rättshjälp m.m. 71

Redovisning av vissa uppgifter i regeringens skrivelse 75

Hemställan 77

Reservationer 81

1. Svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete (v) 81

2. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (m) 81

3. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (fp, v,

mp) 82

4. Flyktingpolitiska riktlinjer inom EG (fp) 83

5. Asyl i Sverige (m) 84

6. Asyl i Sverige (fp) 84

7. Asyl i Sverige (v) 85

8. Asyl i Sverige (mp) 86

9. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (fp) 88

10. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mp) 88

11. Asyl för homosexuella (fp, mp) 88

12. Särskild asylpraxis för barnfamiljer (v, mp) 89

13. Barns särskilda behov av asyl (mp) 89

14. Återsändande av barnfamiljer (v) 89

15. Svensk asylpolitik och internationell lag (mp) 90

16. Viseringstvång som flyktinghinder (fp, v, mp) 90

17. Visering för besök av anhöriga (fp, v) 91

18. Uppskjuten invandringsprövning (fp, c, mp) 91

19. Ny ansökan om uppehållstillstånd (v) 92

20. Återtagande av asyl (fp) 92

21. Grundutredning (fp) 93

22. Gränsmyndighet m.m. (mp) 93

23. Inrättande av asylnämnder (mp) 93

24. Handläggning av ärenden utan asylskäl (m) 94

25. Förtroendeläkarinstitutet (v) 94

26. Muntlig handläggning (v) 95

27. Tolk (mp) 95

28. Barnutredningar (c, v, mp) 95

29. Ensamma flyktingbarn (fp) 96

30. Beslutsmotivering (fp, v) 96

31. Överprövningsinstans (m) 97

32. Överinstansens ställning (fp) 97

33. Förvar av vuxna (v) 97

34. Förvar av barn (fp, c, v, mp) 98

35. Kroppsvisitation (v) 98

36. Ansvar för transportörer (fp, v, mp) 99

37. Anteckning i resedokument m.m. (fp, v, mp) 99

38. Särskilda flygplatsarrangemang (m) 100

39. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (m) 100

40. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mp) 100

41. Straff för falska uppgifter (m) 101

42. Verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft (mp)

101

43. Formerna för verkställighet (m) 102

44. Formerna för verkställighet (fp) 102

45. Förhindrande av verkställighet (m) 103

46. Uppföljning av flyktingärenden (mp) 103

47. Utvisning på grund av brott (m, c) 104

48. Tidpunkt för biträdesförordnande (mp) 104

49. Advokatjour (fp, v, mp) 104

50. Rättshjälpsbesluts räckvidd (v) 105

51. Beslut om rättshjälp (fp, v, mp) 105

52. Utformningen av skrivelsen (fp) 106

Särskilda yttranden 106

1. Medlemskap i IOM (fp) 106

2. Upphävande av allt viseringstvång (mp) 107

3. Muntlig handläggning (fp) 107