Bet. 1990/91:SfU16

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SFU16

Rehabilitering och rehabiliteringsersättning

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

SfU16

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1990/91:141

om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m. I

betänkandet behandlas även de motioner som väckts med anledning

av propositionen samt motioner som väckts under den allmänna

motionstiden om rehabilitering och arbetsskadeförsäkring.

Enligt regeringens förslag, som i huvudsak tillstyrks av

utskottet, får arbetsgivaren ett större och tydligare ansvar än

för närvarande för de anställdas rehabilitering. Arbetsgivaren

skall, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en

rehabiliteringsutredning i första hand när en anställd har varit

helt eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av

sjukdom under mer än fyra veckor eller har haft stor frånvaro i

form av korta sjukdomsperioder. Utredningen, som skall göras i

nära samråd med den anställde, skall tillställas

försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen.

I arbetsgivarens ansvar skall också ingå att vidta de

arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras

inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Inriktningen

bör vara att den anställde skall beredas fortsatt arbete hos

arbetsgivaren.

Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de

insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.

Försäkringskassan skall ansvara för att rehabilitering kommer

till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina

åtaganden. I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan

övertar ansvaret för rehabiliteringsutredningen. Utskottet

föreslår att regeringen bör utreda om arbetsgivaren, i de fall

han inte fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom, skall

kunna åläggas att betala kostnaden för den

rehabiliteringsutredning som försäkringskassan gör i

arbetsgivarens ställe.

Försäkringskassan skall upprätta en rehabiliteringsplan om den

försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad

rehabiliteringsåtgärd. Under den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen kan den försäkrade få rehabiliteringspenning

med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Särskilt bidrag

kan utges för bl.a. vissa kursavgifter och resekostnader i

samband med rehabiliteringen. Rehabiliteringsersättning i

samband med utbildning begränsas till att avse i princip sådan

utbildning som anges i 3 och 4 §§ förordningen (1987:406) om

arbetsmarknadsutbildning. Detta innebär främst begränsningar i

rätten till rehabiliteringsersättning i samband med

eftergymnasial utbildning.

Regeringen har föreslagit att rehabiliteringsersättning skall

kunna utges under högst ett år, om inte synnerliga skäl

föreligger. Utskottet anser att inriktningen på

rehabiliteringsarbetet bör vara att en försäkrad skall ha

återfått sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart fall en

eventuell utbildning bör vara avslutad inom denna tid. Någon

tidsgräns bör enligt utskottets mening dock inte anges i lagen,

och utskottet avstyrker propositionen i denna del.

Försäkringskassan skall kunna ge bidrag till arbetshjälpmedel

för anställda, egna företagare och fria yrkesutövare.

När en sjukperiod har pågått fyra veckor kan försäkringskassan

begära ett särskilt utlåtande av läkare, som bl.a. skall

innehålla uppgift om behovet av rehabilitering.

I propositionen läggs även fram vissa förslag som rör

sjukpenning och förtidspension.

Sjukpenningrätten utvidgas till att även omfatta den som

genomgår en behandling som syftar till att förebygga att sjukdom

och nedsättning av arbetsförmågan uppstår för den tid som

behandlingen kräver.

En fjärdedels sjukpenning skall inte kunna utges för längre

tid än ett år vid ett och samma sjukfall. Denna tid torde vara

tillräcklig för att denna sjukpenningnivå skall fylla sitt syfte

att underlätta en successiv återgång i arbete.

De s.k. äldrereglerna inom förtidspensioneringen skall inte

kunna tillämpas på försäkrade som är yngre än 60 år.

Bestämmelserna om bidrag till arbetshjälpmedel föreslås träda

i kraft den 1 juli 1991 medan reglerna i övrigt skall träda i

kraft den 1 januari 1992. Enligt utskottet föranleder

regeringens förslag behov av ytterligare lagändringar.

Regeringen bör återkomma med lagförslag som kan träda i kraft

den 1 januari 1992. Utskottet konstaterar också att den nya

ersättningsformen, rehabiliteringsersättning, föranleder behov

av att begreppet sjukperiod ytterligare belyses. Utskottet

föreslår att detta ges regeringen till känna. Utskottet

föreslår vidare att regeringen snarast bör återkomma till

riksdagen med förslag om differentierade arbetsgivaravgifter som

kan medverka till att åstadkomma bättre arbetsmiljöer.

Till betänkandet har fogats 21 reservationer och 5 särskilda

yttranden.

Propositionerna

Proposition 1990/91:141

I proposition 1990/91:141 om rehabilitering och

rehabiliteringsersättning m.m. har regeringen

(socialdepartementet) föreslagit att riksdagen antar

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

5. lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen

(1989:225) om ersättning till smittbärare,

6. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

7. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

8. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som i

propositionen anförts om

9. ansvarsfördelningen mellan försäkringskassan och övriga

rehabiliteringsansvariga (avsnitt 2.8),

10. arbetslöshetsersättning (avsnitt 3.7),

11. orsaksrekvisitet för sjukpenning (avsnitt 4.3),

12. ekonomiska styrmedel (avsnitt 7).

Lagförslagen 2, 5, 7 och 8 återfinns i bilaga 1 till

betänkandet. Lagförslagen 3 och 4 kommer att behandlas i

utskottets betänkande 1990/91:SfU18. Beträffande lagförslagen 1

och 6 lägger utskottet fram egna förslag som återfinns i bilaga

2 till betänkandet.

Proposition 1990/91:100, överlämnad av arbetsmarknadsutskottet

Regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) har i proposition

1990/91:100, bilaga 12, litt C 7 (1--3) föreslagit att riksdagen

godkänner vad som anförts i propositionen om ändrade regler för

arbetshjälpmedel åt handikappade (avsnitt 2.2).

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:141

1990/91:Sf46 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handläggningen av

rehabiliteringsutredningar vid försäkringskassorna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att arbetet med

upprättande av rehabiliteringsplan bör ske individuellt och

flexibelt,

3. att riksdagen beslutar att rehabiliteringsbehovet skall

markeras i samband med sjukskrivningsintyg i enlighet med vad

som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att rehabiliteringsplan skall

upprättas först efter åtta veckors sjukskrivning i enlighet med

vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar att frågor om rehabiliteringen och

bedömning av behovet av den bör åvila försäkringskassan i

samarbete med arbetsgivaren i enlighet med vad som anförts i

motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om en

arbetsskadeförsäkring utanför den allmänna försäkringen i

enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen i avvaktan på ovan föreslagen utredning

beslutar att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och

sjukförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli

1991,

8. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om en

översyn av lagstiftningen vad gäller arbetsskadebegreppet i

enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen beslutar införa ytterligare en grad i

förtidspensioneringen, en fjärdedels pension, som en uppföljning

av en fjärdedels sjukskrivning,

10. att riksdagen beslutar avslå förslaget angående en

generell schabloniserad övergång från sjukpenning till

förtidspension,

11. att riksdagen beslutar att villkoren och maximitiden för

sjukpenning under rehabilitering skall återgå till de

förhållanden som gällde före 1983 i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1990/91:Sf47 av Margó Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson (v)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att om den enskilde så begär skall

den fackliga organisationen ges möjlighet att företräda den

enskilde gentemot arbetsgivare och myndigheter i

rehabiliteringsutredning och rehabiliteringsplanering,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag för att stärka

kroniskt sjuka och handikappades rätt till arbetsrehabilitering,

enligt motionens förslag,

3. att riksdagen hos regeringen begär en precisering av

arbetsgivarens resp. försäkringskassans ansvar i

rehabiliteringen,

4. att riksdagen beslutar att om särskilda skäl föreligger,

exempelvis behov av kompletterande utbildning, skall

rehabiliteringsersättning utgå under längre tid än ett år,

5. att riksdagen avslår förslaget om att sjukpenning som regel

bara skall kunna utgå under ett år.

1990/91:Sf48 av Anita Johansson och Sten Östlund (s) vari

yrkas att riksdagen beslutar att ingen gräns bör finnas för

längsta tid under vilken rehabiliteringsersättning får utgå.

1990/91:Sf49 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en klarare definition av

arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om individens rätt till integritet i

rehabiliteringsarbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en differentiering av

arbetsgivaravgifterna,

4. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser

förslag om ändring i 22 kap. 16 § lagen om allmän försäkring i

enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppdrag

att skyndsamt föreslå ändringar i arbetsskadebegreppet i

enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar att samordningen mellan

arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs till 180

dagar fr.o.m. den 1 juli 1991,

7. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser

förslag om ändring i 1 kap. 1 § lagen om allmän försäkring i

enlighet med vad i motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anfört om upprättandet av en rehabiliteringsplan,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av resursförstärkningar till

primärvården,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av klargöranden mellan

yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroll,

11. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser

förslag om tillägg till 22 kap. 7 § fjärde stycket lagen om

allmän försäkring i enlighet med vad i motionen anförts,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rehabiliteringsersättningens storlek,

13. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser

regler om övergång från sjukpenning till förtidspension i

enlighet med vad i motionen anförts,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att beakta kvinnors hela

livssituation i arbetslivet och i rehabiliteringsarbetet,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av åtgärder mot drogmissbruk på

arbetsplatser.

1990/91:Sf50 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att försäkringskassans skyldighet

gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med upp

till 15 anställda regleras i lagtexten i enlighet med vad i

motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

arbetsskadeförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen i avvaktan på denna utredning beslutar att

samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen

förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91,

överlämnade av arbetsmarknadsutskottet

1990/91:A214 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av flexibilitet vad gäller

arbetshjälpmedel.

1990/91:A236 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar avvisa förslaget till regler för

arbetshjälpmedel och begär att regeringen återkommer med nytt

förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:A242 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetshjälpmedel till redan anställda,

8. att riksdagen till Särskilda åtgärder för

arbetshandikappade för budgetåret 1991/92 anvisar 75 000 000 kr.

utöver vad regeringen föreslagit eller således 5 491 489 000 kr.

1990/91:A246 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att medel för arbetsplatsanpassning och

arbetshjälpmedel anslås för redan anställda.

1990/91:A260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen med ändring i proposition 1990/91:100, bil.

12, Arbetsmarknadsdepartementet, beslutar att

arbetsmarknadsverket även fortsättningsvis kan utge bidrag till

arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel för personer som är

anställda, i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen till Särskilda åtgärder för

arbetshandikappade för budgetåret 1991/92 anslår 20 000 000 kr.

utöver vad regeringen har föreslagit eller således 5 436 489 000

kr.

1990/91:A499 av Marianne Andersson i Vårgårda och Ingvar

Karlsson i Bengtsfors (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hjälpmedel för arbetshandikappade.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:Sf215 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om en differentierad

arbetsgivaravgift i enlighet med vad som i motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A206.

1990/91:A224 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder

för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.

1990/91:Sf231 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förtidspensionering av handikappade

ungdomar som studerar bör undvikas (rubrik 3.4),

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system

för ersättning då ett handikappat barn/ungdom studerar på

grundskole- eller gymnasienivå så att förtidspensionering kan

undvikas (rubrik 3.4).

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So223.

1990/91:Sf235 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder enligt vad

i motionen anförts.

1990/91:Sf244 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och

förslag syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen

enligt den i motionen skisserade modellen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av grunderna för rätten till

arbetsskadeersättning,

3. att riksdagen i avvaktan på en reformering av

arbetsskadeförsäkringen beslutar att samordningen mellan

arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs från 90

dagar till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991.

1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de allmänna försäkringskassornas roll i

samordningen av allt rehabiliteringsarbete.

1990/91:Sf282 av Sten-Ove Sundström och Rinaldo Karlsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bedömningen av pensionsrätt för

äldre löntagare.

1990/91:Sf308 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om beräkning av livräntor för äldre yrkesskador och

militärskador.

1990/91:Sf310 av Carl-Johan Wilson och Ingrid Ronne-Björkqvist

(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om möjlighet för anhörig till

alkoholist att erhålla ersättning från försäkringskassan för

deltagande i familjeprogram.

1990/91:Sf320 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en ändrad lagstiftning och

praxis vad gäller bedömningen av arbetsskada,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av

arbetsskadeförsäkringslagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en samordning av arbetsskade- och

sjukförsäkringen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en effektiv rehabilitering.

1990/91:Sf343 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om försäkringskassans roll i

rehabiliteringsarbetet.

1990/91:Sf350 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om

arbetsskadeförsäkring, LAF, i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.

1990/91:Sf352 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rehabilitering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ekonomiska styrmedel.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A493.

1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen.

1990/91:Sf355 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående snabb rehabilitering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående ersättning till FK av AMF,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsgivarens ansvar för arbetsskador och

behovet av en översyn av lagstiftningen för detta ansvar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående förebyggande vård och friskvård.

Utskottet

Inledning

Regeringen lägger i två samtidiga propositioner, 1990/91:140

och 1990/91:141, fram förslag för att motverka de stigande

kostnaderna för socialförsäkringen och utslagningen från

arbetslivet. I propositionerna föreslås åtgärder för att

förbättra arbetsmiljöerna och för att förbättra och

effektivisera rehabiliteringsarbetet. I detta betänkande

behandlas förslagen i proposition 1990/91:141 om lagstiftning

inom ramen för den allmänna försäkringen om ansvar för

arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk ersättning

vid sådan rehabilitering. Proposition 1990/91:140 om bl.a.

ändringar i arbetsmiljölagen behandlas av

arbetsmarknadsutskottet i betänkande 1990/91:AU22.

Proposition 1990/91:141 bygger främst på

rehabiliteringsberedningens betänkande (SOU 1988:41) Tidig och

samordnad rehabilitering -- Samverkansmetoder och

rehabiliteringsinriktad ersättning m.m. men även på

arbetsmiljökommissionens betänkande (SOU 1990:49) Arbete och

hälsa samt pensionsberedningens delbetänkande (SOU 1989:101)

Förtidspension och rörlig pensionsålder.

I propositionen anges att det s.k. ohälsotalet, som anger det

genomsnittliga antalet dagar per försäkrad med sjukpenning,

arbetsskadesjukpenning och förtidspension, har ökat kraftigt

under senare år och var 46,6 dagar år 1989. Vidare anges att

denna utveckling, förutom de ökade kostnaderna för

socialförsäkringarna, har haft en rad negativa konsekvenser för

den enskilde. Långvariga sjukperioder har i alltför många fall

lett till förtidspension i stället för återgång till

arbetslivet. Adekvata aktiva insatser har saknats eller kommit

alltför sent. Enligt vad som anförs i propositionen kan detta

till viss del förklaras av lagstiftningens konstruktion, till

viss del har det berott på bristfälliga resurser i

försäkringsadministrationen.

I propositionen erinras om att riksdagen efter förslag av

regeringen i proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv

rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet m.m. har fattat

beslut angående vissa delar av rehabiliteringsberedningens

betänkande (SfU12, rskr. 185). En viktig beståndsdel i arbetet

med att förbättra möjligheterna till rehabilitering anges även

vara den arbetslivsfond som inrättats genom beslut av riksdagen

(1988/89:FiU30, rskr. 327). Fondens tillgångar skall enligt

lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift utgöra bidrag till

arbetsgivare för utgifter dels för rehabiliteringsåtgärder för

anställda med långvarigt nedsatt hälsa, dels för åtgärder för

att nedbringa anställdas sjukfrånvaro, dels för investeringar

för bättre arbetsmiljö i den mån det inte enligt lag eller annan

författning åligger arbetsgivaren att göra sådan investering.

De förslag som regeringen nu lägger fram syftar till att bryta

utslagningsprocessen i ett tidigt skede. Avsikten är att de

föreslagna förändringarna av socialförsäkringssystemet skall

medföra att man på arbetsplatserna och hos försäkringkassorna

får ett kraftfullt stöd för att agera betydligt tidigare i den

process som alltför ofta leder till förtidspension. Förslagen

bygger på en stark tilltro till arbetsplatsens möjligheter, en

aktiv socialförsäkring och en starkare ställning för

försäkringskassorna. Reformen föreslås bli genomförd den 1

januari 1992.

Rehabilitering och ansvarsfördelning

Propositionen

Arbetsgivarens ansvar

I propositionen anges att en framgångsrik rehabilitering efter

en tids sjukdom bör leda till att en anställd skall kunna

behålla det tidigare arbetet eller, där så inte är möjligt,

åtminstone bli kvar på den gamla arbetsplatsen. Eftersom

sjukfrånvaron ofta beror på brister i arbetsmiljö eller

arbetsorganisation bör tyngdpunkten i rehabiliteringsprocessen

förskjutas mot arbetslivet. Som regel är det också på

arbetsplatsen man först uppmärksammar sjukfrånvaron och

därigenom behovet av rehabilitering. På arbetsplatsen finns

också kunskapen om behovet av förändringar. I propositionen

framhålls att det ligger i både arbetsgivarens och den

anställdes intresse att rehabilitering sker snabbt och

effektivt.

I propositionen föreslås att arbetsgivaren ges ett större och

tydligare ansvar än för närvarande för de anställdas

rehabilitering. Arbetsgivaren bör ha ansvaret för att vid längre

sjukfrånvaro eller flera korta sjukfall ta reda på om det behövs

några särskilda rehabiliteringsåtgärder. Ansvaret för att

klarlägga rehabiliteringsbehovet bör gälla oavsett hur behovet

har uppstått. För att detta skall kunna fungera är det viktigt

att arbetsgivaren har en ändamålsenlig organisation för

rehabiliteringsarbetet och ett system för att tidigt fånga upp

behovet av rehabilitering. I proposition 1990/91:140 föreslås

att det införs en bestämmelse i arbetsmiljölagen om att

arbetsgivaren skall se till att det finns en på lämpligt sätt

organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på

arbetsstället.

Arbetsgivarens ansvar för de anställdas rehabilitering bör

enligt proposition 1990/91:141 inbegripa skyldighet att svara

för att en utredning om behovet av rehabiliteringsåtgärder görs

när vissa förutsättningar är uppfyllda. En

rehabiliteringsutredning bör komma till stånd genom

arbetsgivaren när den anställde har varit helt eller delvis

frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom under mer än

fyra veckor. Genom att tidpunkten för utredningens påbörjande

bestäms på detta sätt bör i regel också rehabiliteringen, om en

sådan anses nödvändig, kunna starta tidigt. Det bör också

ställas krav på att en rehabiliteringsutredning skall göras av

arbetsgivaren om den anställde har haft stor frånvaro i form av

korta sjukdomsperioder. Sådan upprepad sjukfrånvaro är ofta ett

första tecken på något som senare kan komma att utvecklas till

ett långt sjukfall. Arbetsgivaren bör också som regel vara

skyldig att göra en rehabiliteringsutredning om den anställde

begär det. Rehabiliteringsutredningen skall tillställas

försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen

resp. den anställdes begäran. Om utredningen då inte är avslutad

skall detta liksom orsaken härtill meddelas försäkringskassan.

Enligt förslaget skall rehabiliteringsutredningen göras i nära

samråd med den anställde. För att rehabiliteringsarbetet skall

bli lyckat krävs enligt vad som anförs i propositionen att den

anställdes fackliga organisation har en aktiv del i detta

arbete, och utredningen skall därför göras också i samråd med

den fackliga organisationen om den anställde medger det. I

propositionen anges att en rehabiliteringsutredning bör beskriva

de åtgärder som anses nödvändiga för att den anställde skall

kunna återgå i arbete. Arbetsgivarens utredningsansvar begränsas

inte till att omfatta åtgärder på arbetsplatsen. Det bör också

ingå i arbetsgivarens ansvar att göra en bedömning av orsakerna

till arbetsoförmågan och utreda behovet av åtgärder även om

dessa står att finna utanför arbetsplatsen. Mer omfattande

utredningar av förhållanden utanför arbetsplatsen bör dock inte

vara en uppgift för arbetsgivaren. I utredningen bör även ingå

att klara ut vem eller vilka som skall svara för olika åtgärder.

I övrigt får utredningens omfattning och karaktär avgöras med

utgångspunkt i omständigheterna i de särskilda fallen. Enligt

propositionen bör det ankomma på riksförsäkringsverket att

utfärda de allmänna råd i ämnet som kan komma att behövas.

I arbetsgivarens ansvar bör enligt propositionen också ingå

att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan

genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten.

Som exempel på sådana åtgärder nämns arbetsprövning,

arbetsträning, utbildning och omplacering. Det bör också kunna

bli fråga om att vidta tekniska åtgärder eller att anskaffa

särskild utrustning för att ändra den fysiska miljön och därmed

minska arbetsbelastningen för den enskilde. Det kan även gälla

åtgärder beträffande arbetsinnehåll och arbetsorganisation.

Inriktningen bör vara att den anställde skall beredas fortsatt

arbete hos arbetsgivaren. Att se till att de

rehabiliteringsåtgärder som erfordras kommer till stånd när

orsakerna till arbetsoförmågan finns utanför arbetsplatsen bör

dock vara en uppgift för försäkringskassan. I proposition

1990/91:140 behandlas vissa frågor rörande anställningsskyddet

och de krav som bör ställas på arbetsgivaren när det gäller

arbetsanpassning, omplacering m.m. Där föreslås bl.a. att i

arbetsmiljölagen anges att arbetsgivaren skall vara skyldig att

planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. Bestämmelsen

innefattar krav på att arbetsgivaren fortlöpande skall undersöka

riskerna i arbetet och genomföra de åtgärder som behövs.

Försäkringskassans ansvar

Försäkringskassorna har i dag enligt 2 kap. 11 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring (AFL) ett allmänt ansvar när det

gäller rehabiliteringen. Ansvaret uttrycktes tidigare så att

kassan, i de fall ersättning för sjukhusvård eller -- genom

hänvisning i 3 kap. 13 § AFL -- sjukpenning hade utgetts till en

försäkrad för nittio dagar i följd eller då det annars förelåg

skälig anledning till det, skulle undersöka om det förelåg behov

av åtgärder som var ägnade att förkorta sjukdomstiden eller att

på annat sätt helt eller delvis förebygga eller häva

nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga. Om

försäkringskassan fann att en sådan åtgärd behövdes skulle

kassan se till att lämplig åtgärd vidtogs. Utredningar av

rehabiliteringsbehov har i praktiken sällan inletts förrän en

försäkrad har varit sjukskriven minst tre månader. Så mycket som

sex månaders sjukskrivning har varit vanligt innan en aktiv

handläggning påbörjats. Riksdagen har därför nyligen beslutat om

en ändring i 2 kap. 11 § AFL av innebörd att tidsgränsen vid

nittio dagar har slopats (prop. 1990/91:51, SfU7, rskr. 94).

Fr.o.m. den 1 januari 1991 gäller i stället att

försäkringskassan när det finns anledning till det och i den

omfattning som riksförsäkringsverket närmare föreskriver skall

undersöka behovet av rehabilitering och se till att de åtgärder

som behövs blir vidtagna.

I propositionen föreslås att 2 kap. 11 § AFL upphör att gälla.

I AFL bör i stället tas in ett nytt 22 kapitel med bestämmelser

om rehabilitering. Dessa bestämmelser skall höra till

sjukförsäkringen.

Enligt förslaget skall i 22 kap. 5 § anges bl.a. att

försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser

som behövs för rehabiliteringsverksamhet enligt denna lag.

Vidare anges att försäkringskassan i samråd med den försäkrade

skall se till att hans behov av rehabilitering snarast klarläggs

och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv

rehabilitering. Försäkringskassan skall, om den försäkrade

medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med hans

arbetsgivare och arbetstagarorganisation, hälso- och sjukvården,

socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndigheterna och andra

myndigheter som kan vara berörda. Försäkringskassan skall därvid

verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde,

vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av

den försäkrade. Försäkringskassan skall se till att

rehabiliteringsinsatser påbörjas så snart det av medicinska och

andra skäl är möjligt. Enligt 22 kap. 6 § lagförslaget skall

försäkringskassan i vissa fall upprätta en rehabiliteringsplan

och fortlöpande se till att planen följs och att det vid behov

görs nödvändiga ändringar i den.

Försäkringskassan ges således en initiativroll och ett

samordningsansvar för rehabilitering av de försäkrade.

Inriktningen bör enligt propositionen vara att

rehabiliteringsbehov skall upptäckas tidigt och att initiativ

skall tas till behövliga rehabiliteringsinsatser. I

försäkringskassans samordningsansvar skall också ingå att stötta

den försäkrade i kontakterna med andra rehabiliteringsansvariga

och att verka för att dessa tar en aktiv del i

rehabiliteringsprocessen.

I försäkringskassans ansvar ingår bl.a. att se till att

arbetsgivarna fullgör vad som faller inom deras ansvar när det

gäller rehabiliteringen av en försäkrad. Enligt propositionen

har försäkringskassan tillgång till sådana uppgifter om den

försäkrades sjukskrivningsförhållanden att kassan kan

kontrollera att arbetsgivarna inom föreskrivna tider gör den

utredning som krävs och att när så behövs kontakta en

arbetsgivare när utredning inte gjorts inom den föreskrivna

tiden. Rehabiliteringsutredningen skall tillställas

försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen.

Om utredningen inte är avslutad vid denna tidpunkt skall det

meddelas till kassan. Därvid skall orsaken till att utredningen

dragit ut på tiden anges liksom tidpunkten när utredningen

beräknas vara avslutad. I det fall den anställde själv har

begärt att en rehabiliteringsutredning skall göras bör tiden

räknas från den dag han framställde sin begäran till

arbetsgivaren. I propositionen anges vidare att

försäkringskassan bör ansvara för att rehabilitering kommer till

stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden.

I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan övertar

ansvaret för rehabiliteringsutredningen. De tidsgränser som

föreslås när utredningar senast skall påbörjas eller redovisas

bör givetvis inte utgöra några hinder för att

rehabiliteringsprocessen påbörjas tidigare om så bedöms lämpligt

och möjligt.

Enligt regeringens förslag skall en rehabiliteringsplan

upprättas om den försäkrade är i behov av någon

ersättningsberättigande rehabiliteringsåtgärd, dvs. någon

arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd. Om ett sådant behov

finns kommer det vanligen att framgå av

rehabiliteringsutredningen. Behovet kan dock även komma fram

på annat sätt. Det kan ske t.ex. genom utredningar som har

gjorts hos försäkringskassorna eller i hälso- och sjukvården

eller inom socialtjänsten. Det är alltid försäkringskassan som

skall upprätta rehabiliteringsplanen. Den skall grundas bl.a. på

det material som redovisats i rehabiliteringsutredningen och

eventuellt ytterligare underlag från andra

rehabiliteringsansvariga.

Rehabiliteringsplanen kommer att vara dels ett instrument för

försäkringskassornas bevakning av att erforderliga

arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder genomförs i de

enskilda fallen, dels ett underlag för försäkringskassorna för

nödvändiga beslut om rehabiliteringsersättning från den allmänna

försäkringen. Av rehabiliteringsplanen bör framgå vilka åtgärder

som behövs, vem som ansvarar för att åtgärderna kommer till

stånd, när de skall ske och vilka av åtgärderna som bör vara

förenade med ersättning från den allmänna försäkringen samt en

bedömning av kostnaderna. Rehabiliteringsplanen bör upprättas i

nära samarbete med den försäkrade. Att så sker är en

förutsättning för att rehabiliteringen skall kunna bli

framgångsrik. Den enskildes uttryckliga medgivande är dock inte

ett krav för att rehabiliteringsplan skall kunna upprättas.

Däremot bör det finnas ett medgivande från den försäkrade när

åtgärder enligt rehabiliteringsplanen skall genomföras. För rätt

till rehabiliteringspenning fordras dessutom en ansökan härom

från den försäkrade.

I propositionen anförs att det efter en viss tids

sjukskrivning bör kunna krävas ett särskilt utlåtande, där

läkaren som utfärdar utlåtandet utöver pågående och planerade

behandlingsåtgärder också anger vilka åtgärder som enligt hans

bedömning behövs för att den försäkrade skall kunna återgå i

arbete. Även den beräknade återstående tiden med nedsatt

arbetsförmåga bör anges. För de fall där en rehabilitering inte

bedöms möjlig bör skälen för detta anges. Ett utlåtande av detta

slag skall kunna krävas när den försäkrade har uppburit

sjukpenning fyra veckor. Härigenom markeras läkarnas roll i

rehabiliteringsprocessen. Departementschefen framhåller särskilt

vikten av att den sjukskrivande läkaren informerar sig om

patientens arbetsförhållanden som en del i bedömningen av

arbetsförmågan.

Försäkringskassan skall enligt regeringsförslaget verka för

att det för försäkringskassans geografiska område finns en

fungerande organisation för samverkan i rehabiliteringsfrågor.

Försäkringskassan skall också ha ansvar för att följa upp och

utvärdera hur rehabiliteringsverksamheten i stort fungerar inom

området och ta de initiativ som resultatet av detta kan

motivera. Det bör finnas möjlighet till samråd och samarbete

även i annat än enskilda rehabiliteringsärenden, och de

nuvarande lokala rehabiliteringsgrupperna bör kunna utgöra en

god grund för samverkan under smidiga arbetsformer inom det

lokala rehabiliteringsarbetet.

Motioner

I motioner som väckts med anledning av propositionen läggs

fram förslag om hur rehabiliteringsverksamheten bör organiseras

och vem som bör ha ansvaret för den.

Gullan Lindblad m.fl. anför i motion Sf46 att det är

väsentligt att den nya lagstiftningen inte skapar byråkratiska

omgångar som försvårar särskilt de mindre företagens situation.

Detta är väsentligt även för de löntagare som behöver

rehabiliteringsåtgärder. Någon ny byråkrati vid

försäkringskassorna i form av olika diskussions- eller

beredningsorgan får inte tillskapas, och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 1). Motionärerna anför vidare

att vid sjukskrivningar som är längre än fyra veckor kommer

patienten många gånger att tillfriskna. Rehabiliteringsutredning

bör därför göras först efter åtta veckor (yrkandena 2 och 4). I

flertalet fall kan den behandlande läkaren redan i initialskedet

av en sjukdom med ganska stor säkerhet bedöma om sjukdomen leder

till ett tillfrisknande eller till ett rehabiliteringskrävande

tillstånd. Motionärerna anser därför att läkaren i samband med

sjukskrivning genom en enkel markering på intyget bör ange om

rehabilitering troligen behövs (yrkande 3). En förutsättning för

att det skall finnas möjligheter till omplaceringar och

anpassningar av arbetsplatserna är vidare enligt motionärerna

att företagen är lönsamma och inte tvingas till hårda

rationaliseringar där det kortsiktiga perspektivet måste få

övervikt. Motionärerna framhåller att genom införandet av en

arbetsgivarperiod växer naturligt ett ökat ansvar fram hos

arbetsgivaren för såväl arbetsmiljö som rehabiliteringsinsatser.

Motionärerna är emellertid tveksamma till om små företag har

möjlighet att klara ett ökat ansvar för rehabilitering av sina

anställda. De begär därför att riksdagen med avslag på

regeringens förslag i denna del beslutar att frågor om

rehabiliteringsbehov och bedömning av behovet bör åvila

försäkringskassan i samarbete med arbetsgivaren (yrkande 5).

Motionärerna begär att vad som anförts i de olika frågorna bör

ges regeringen till känna.

Sigge Godin m.fl. anför i motion Sf50 (yrkande 1) att

åtskilliga arbetsgivare sannolikt kommer att behöva stöd och

hjälp för att rätt kunna hantera det ansvar de nu får ta på sig.

Det är angeläget att det stödet kan ges i flexibla former, t.ex.

av försäkringskassan. Eftersom problemen sannolikt blir större

för mindre arbetsgivare anser motionärerna att en kompletterande

lagbestämmelse bör införas som anger att arbetsgivare med upp

till 15 anställda har rätt att, om de så önskar, få en

rehabiliteringsutredning utförd av försäkringskassan. Härigenom

undviker man risk för oklarheter och kompetenstvister liksom att

mindre arbetsgivare belastas på ett sätt som ingen tjänar på.

Man bör också på detta sätt kunna undvika att en särskild

organisation för dessa ändamål behöver byggas upp på mindre

arbetsplatser.

I motion Sf49 motsätter sig Karin Israelsson m.fl. att

försäkringskassorna får rollen som samordnare av

rehabiliteringsarbetet (yrkande 7). Motionärerna anser att

ansvaret i stället bör läggas i första hand på primärvården och

den behandlande läkaren. Där har man kunskap om personens

sjukdomsbild och känner väl till vilka vägar som finns för att

både medicinskt och arbetsmässigt återföra patienten till en

bättre livssituation. Även företagshälsovården och

yrkesinspektionen skall ha en självklar del i

rehabiliteringsarbetet. Inom företagshälsovården är samspelet

mellan den sjukvårdande och arbetsvårdande insatsen intimt, och

här finns goda möjligheter att skapa den nödvändiga

kontinuiteten i rehabiliteringen. Enligt motionärerna bör i

företagshälsovårdens arbete också läggas ansvaret för den

arbetsorienterade rehabiliteringen. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att ökade resurser bör satsas på

primärvården (yrkande 9). Motionärerna delar regeringens

uppfattning att arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön och

rehabiliteringen måste slås fast. De anser dock att detta ansvar

inte tillräckligt tydligt klargjorts i förhållande till

försäkringskassan. Enligt motionärerna har arbetsgivarens ansvar

endast förändrats i så måtto att han åläggs att påbörja ett

rehabiliteringsarbete hos sig själv efter fyra veckor. De begär

i yrkande 1 ett tillkännagivande om behovet av en klarare

definition av arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringsarbetet.

Motionärerna anför vidare att individens rätt till integritet

vid rehabiliteringsutredningen måste betonas. Motionärerna

framhåller särskilt att information om orsaken till

sjukfrånvaron, t.ex. sjukdomsdiagnos, endast får ges ut till

arbetsgivaren efter den försäkrades samtycke. De begär i yrkande

2 ett tillkännagivande härom. Motionärerna anser att arbetet med

att upprätta en rehabiliteringsplan bör ske så individuellt och

flexibelt som möjligt. Företagshälsovården eller primärvården

bör stå för genomförandet av planen. Ett tillkännagivande härom

begärs i yrkande 8. I yrkande 10 anför motionärerna att

regeringens förslag att försäkringskassan skall utöva tillsyn

över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten

innebär att man får en tillsynsmyndighet i dessa frågor vid

sidan om yrkesinspektionen. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att klargöranden behövs av gränserna mellan

yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroller. Enligt

motionärerna drabbas kvinnor ofta av belastningsskador på grund

av ensidiga och monotona arbetsuppgifter. Kvinnorna har också

sämre möjligheter att påverka sin situation. Motionärerna begär

i yrkande 14 ett tillkännagivande om behovet av att beakta

kvinnors hela livssituation i rehabiliteringsarbetet och i

arbetslivet i övrigt. Motionärerna anför vidare i yrkande 15 att

ett stort antal sjukskrivningar många gånger beror på ett

begynnande missbruksproblem. Det är viktigt att rehabiliterande

insatser görs tidigt och innan ett drogmissbruk manifesterats.

Motionärerna anser att missbruksproblemen måste ges en

framskjutande plats i det rehabiliterande arbetet, där

frivilligorganisationernas kunskaper tas till vara.

I motion Sf47 anför Margó Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson

(yrkande 3) att förutsättningarna för arbetsgivare att klara

rehabiliteringsansvaret är olika beroende på hur stor

arbetsplatsen är och på variationen i arbetsuppgifter.

Motionärerna anser att arbetsgivarens ansvar bör preciseras,

t.ex. om ansvaret gäller fullt ut också på små arbetsplatser med

en eller ett par anställda. Även försäkringskassans ansvar för

att rehabilitering påbörjas när arbetsgivaren inte fullgör sina

åligganden bör preciseras. Motionärerna anför vidare att det kan

uppstå situationer där den anställde har en annan uppfattning om

sina behov och möjligheter än vad arbetsgivaren och eventuellt

försäkringskassan har. Den enskilde kan ha svårt att hävda sina

rättigheter, och den fackliga organisationen måste därför ha

rätt att företräda en medlem inför arbetsgivare och myndighet i

samband med rehabiliteringsutredningen och

rehabiliteringsplaneringen om den enskilde så begär.

Motionärerna begär i yrkande 1 beslut härom. Vidare framhåller

motionärerna att förslaget om arbetsgivarens ansvar för

rehabilitering inte får leda till att kroniskt sjuka och

handikappade får ytterligare svårigheter att komma in på

arbetsmarknaden eller byta arbetsgivare, vilket kan bli fallet

eftersom arbetsgivaren vet att han löper större risk för att i

framtiden få ansvara för omplacering och rehabilitering om han

anställer människor som redan har funktionshinder. Det finns

också en risk för att arbetsgivaren anser sig inte ha möjlighet

att ställa arbetsträningsplatser till förfogande för personer

som står utanför arbetsmarknaden, eftersom han i första hand

måste ha kapacitet för eventuella omplaceringar för anställd

personal. Motionärerna begär i yrkande 2 att regeringen

återkommer med förslag för att stärka kroniskt sjukas och

handikappades rätt till arbetsrehabilitering, t.ex. genom en

förstärkning av den s.k. främjandelagen.

Även under den allmänna motionstiden har väckts flera

motionsyrkanden rörande rehabiliteringsfrågor.

I motion Sf267 (yrkande 5) anför Sten Svensson m.fl. att

införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle

underlätta en effektiv och samordnad rehabilitering där

försäkringskassan får en aktiv roll. Motionärerna begär ett

tillkännagivande härom.

Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf352 (yrkande 1) att

försäkringskassan bör ha det överordnade ansvaret för

rehabilitering. Försäkringskassan bör också få använda sina

medel friare. Motionärerna anför vidare att försäkringskassan

måste ta till vara den kompetens som finns på företaget, t.ex.

vad gäller de tekniska förutsättningarna för förändringar och

arbetsorganisationen inom företaget. Införandet av en lagstadgad

sjuklön kommer enligt motionärerna att öka förutsättningarna för

snabbare och effektivare insatser. Beslutsfattandet bör

decentraliseras så långt som möjligt och ske nära det enskilda

företaget och i samverkan med företagshälsovården där sådan

finns. Mindre företag bör kunna samordna sina

rehabiliteringsinsatser. Motionärerna framhåller att

rehabiliteringen måste genomföras i nära samverkan med den sjuke

eller skadade, och en allsidig rehabilitering måste väga tyngre

än önskemålet att återföra den skadade till den tidigare

arbetsplatsen. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det

anförda.

I motion Sf320 (yrkande 6) anför Karin Israelsson m.fl. att en

effektiv och snabb rehabilitering kan åstadkommas bl.a. genom

att arbetsgivaren svarar för de två första veckorna av en

sjukskrivning. Därefter bör försäkringskassan redan inom en

månad från det att sjukanmälan lämnats till arbetsgivaren

kontakta den försäkrade för att diskutera dennes situation och

planera rehabiliteringsinsatser. I ett tidigt skede bör

kontakter tas med företagshälsovård och arbetsgivare om åtgärder

på arbetsplatsen. Motionärerna anför vidare att

ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare, skyddsorganisation och

olika myndigheter bör göras klarare. Ett samordnat agerande

underlättar en verksam rehabilitering. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om det anförda. Karin Israelsson m.fl. tar även

i motion Sf343 (yrkande 1) om försäkringskassornas framtida

datasystem upp bl.a. några av dessa frågor.

Ragnhild Pohanka m.fl. framhåller i motion Sf355 (yrkande 1)

att när arbetsgivarna tar hand om de korta sjukdomsfallen bör

försäkringskassornas personal arbeta med rehabiliteringsåtgärder

i samarbete med arbetsförmedling, arbetsgivare, sjukvård och

företagshälsovård. Motionärerna anför att

rehabiliteringsåtgärder skall kunna sättas in snabbt medan

utredning pågår om en anmäld arbetsskada utan att detta skall

minska möjligheterna att få arbetsskadan godkänd. Motionärerna

begär ett tillkännagivande härom. Motionärerna anför vidare

(yrkande 4) att det är viktigt med en helhetssyn när det gäller

friskvård och förebyggande hälsovård. Detta måste beaktas redan

i skolan. På arbetsplatserna borde en utökad pausgymnastik

förbättra konditionen och förebygga arbetsskador.

Utskottet

I det framlagda lagförslaget införs begreppet "rehabilitering"

för första gången i lagen om allmän försäkring.

Rehabiliteringsberedningen påpekade i sitt betänkande SOU

1988:41 att det finns olika definitioner på rehabiliteringsmål

beroende på vilken verksamhet det gäller. Sjukförsäkringens

rehabiliteringsmål är relaterat till den försäkrades

arbetsinkomst före sjukdom/skada. Det bygger på

inkomstbortfallsprincipen. Bl.a. gäller att sjukpenning enligt 3

kap. 8 § AFL inte utbetalas längre tid "än som kan anses

erforderligt för att den försäkrade skulle kunna återgå i arbete

och förvärva minst hälften av den arbetsinkomst han kunnat

påräkna i sin tidigare sysselsättning om han varit frisk".

Motsvarande målsättning gäller även för sjukbidrag. Beredningen

anförde att skillnaderna i rehabiliteringsmål ibland är en källa

till konflikter mellan de rehabiliterande aktörerna,

försäkringskassan och individen. En sådan konflikt uppstår t.ex.

när försäkringskassan, efter en strikt prövning av den

försäkrades medicinska status, konstaterar att

rehabiliteringsåtgärder bör vidtas eftersom man bedömer att den

försäkrade har en restarbetsförmåga. Arbetsförmedlingen däremot

anser att visserligen har den försäkrade en arbetsförmåga, men

den kommer inte att kunna tillvaratas på den allmänna marknaden,

kanske inte ens på den skyddade arbetsmarknaden. Å andra sidan

satsar arbetsmarknadsorganen i många rehabiliteringsärenden, i

samråd med den arbetssökande, på åtgärder som syftar till att

göra honom konkurrenskraftig på den allmänna arbetsmarknaden.

Detta rehabiliteringsmål kommer ibland i konflikt med

sjukförsäkringens restriktivare rehabiliteringsmål, vilket

innebär att sjukpenning inte kan betalas under hela

arbetsmarknadsutbildningen. Beredningen föreslog att en för de

olika rehabiliteringsaktörerna (försäkringskassan, hälso- och

sjukvården, socialtjänsten, arbetsmarknadsorganen och

arbetsgivaren) gemensam definition på vad som skulle avses med

samordnad rehabilitering skulle antas. Definitionen föreslogs få

följande lydelse (s. 188 f.):

Med rehabilitering avses en sammanhängande process som syftar

till att återge den som drabbats av sjukdom eller av annan

nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan

bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar att leva ett

självständigt liv.

En rehabiliteringsåtgärd kan avse förändringar av individens

arbetsförhållanden eller vara av medicinsk, psykologisk eller

social art.

Rehabiliteringsåtgärden skall planeras efter samråd med den

enskilde och utgå från hans individuella förutsättningar och

behov.

Beredningen noterade att med uttrycket "förutsättningar att

leva ett självständigt liv" avses i sjukförsäkringsrättslig

mening bl.a. att en försäkrad i yrkesverksam ålder bereds

möjlighet att försörja sig själv.

Någon för de rehabiliteringsansvariga gemensam definition

föreslås inte nu. Däremot anges i propositionen att

rehabilitering i vid mening omfattar medicinsk, social och

yrkesinriktad rehabilitering. Medicinsk rehabilitering avser

närmast att återställa grundläggande funktioner. Till social

rehabilitering kan man räkna åtgärder som service, råd,

upplysning och bistånd i personliga angelägenheter. Den

yrkesinriktade rehabiliteringen vänder sig till människor som av

medicinska, sociala eller liknande skäl har svårt att erhålla

och behålla ett arbete. Den skall hjälpa dessa att stärka sin

ställning på arbetsmarknaden.

Enligt utskottets mening kan man inte räkna med att det

föreliggande förslaget kommer att undanröja olikheterna mellan

myndigheterna och andra inblandade vid bedömningen av behovet av

rehabiliteringsåtgärder. Utskottet förutsätter emellertid att

det utvidgade samarbete som skall förekomma och som redan

inletts mellan de rehabiliteringsansvariga medför att

olikheterna inte kommer att leda till några praktiska problem.

Här måste det vara av stor betydelse att försäkringskassan nu

får ansvar för samordning och tillsyn av hela

rehabiliteringsverksamheten. Utskottet tillstyrker således

regeringens förslag att försäkringskassan får det övergripande

ansvaret och avstyrker bifall till motion Sf49 yrkandena 7--9.

I propositionen föreslås att arbetsgivaren skall få ett större

och tydligare ansvar för rehabilitering av de anställda. Skälet

härför är bl.a. att sjukfrånvaron ofta beror på brister i

arbetsmiljö eller arbetsorganisation. Utskottet, som noterar att

ca 85 % av dem som är långtidssjukskrivna har en anställning,

delar regeringens uppfattning att arbetsgivaren bör ha

huvudansvaret för att de anställdas behov av rehabilitering blir

klarlagt och att de arbetslivsinriktade åtgärder vidtas som kan

ske inom eller i anslutning till arbetsplatsen. Utskottet vill i

detta sammanhang erinra om att regeringen nyligen i proposition

1990/91:181 lagt fram förslag om sjuklön. Enligt förslaget ges

arbetstagare rätt att under de första 14 dagarna av varje

sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss del av den lön och

andra anställningsförmåner som han skulle ha fått om han

fullgjort sina arbetsuppgifter. I sjuklönepropositionen anges

att införandet av en period där arbetsgivaren har att svara för

ersättning vid arbetstagares sjukdom kan förväntas medverka till

en förbättrad arbetsmiljö.

Enligt utskottets mening avgränsas arbetsgivarens ansvar för

de anställdas rehabilitering relativt klart genom lagförslaget

och motiveringen i den nu behandlade propositionen.

Rehabiliteringsansvaret på mindre arbetsplatser tas dock upp i

flera motioner (Sf46 yrkande 5, Sf50 yrkande 1 och Sf47 yrkande

3 i denna del). Utskottet vill därför framhålla att

arbetsgivaren har ansvar för rehabiliteringen av de anställda

även på mycket små arbetsplatser. Däremot behöver arbetsgivaren

inte göra rehabiliteringsutredningen själv. Det är i stället

naturligt att han tar företagshälsovården till hjälp. Genom de

ändrade bidragsregler, främst vid anslutning till

företagshälsovården, som regeringen föreslår i proposition

1990/91:140 finns det anledning att räkna med att också allt

fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till sådan

hälsovård. Företagshälsovården kommer även i övrigt att få en

stor roll i rehabiliteringsarbetet. Små arbetsgivare kommer

således att få ansvar för rehabiliteringen av de anställda, men

en arbetsgivare med få anställda torde däremot i regel ha

begränsade möjligheter att erbjuda en anställd andra

arbetsuppgifter inom företaget.

Även om arbetsgivarens ansvar är klart definierat måste man

räkna med att en arbetsgivare inte alltid kommer att fullgöra

sina åligganden. Det kan också förekomma fall då arbetsgivaren,

t.ex. på grund av att han inte får tillgång till uppgifter om

vad som förorsakar den anställdes arbetsoförmåga, inte kan göra

en fullständig rehabiliteringsutredning. I dessa fall blir det

försäkringskassan som får ta över ansvaret för att

rehabiliteringsbehovet utreds och rehabiliteringsåtgärder vidtas

resp. att utredningen kompletteras. Utskottet anser att det

finns skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte

fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna

åläggas att betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning

som försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Regeringen

bör närmare utreda denna fråga. Genom en sådan form av åläggande

motverkas risken för att arbetsgivaren lastar över

utredningskostnaden på försäkringskassan. Vidare får

arbetsgivarens och försäkringskassans ansvar en tydligare

avgränsning. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Därigenom får motionerna Sf47 yrkande 3 och Sf49 yrkande 1 anses

tillgodosedda. Utskottet avstyrker däremot bifall till

motionerna Sf46 yrkande 5 och Sf50 yrkande 1.

Enligt regeringens förslag skall arbetsgivarens

rehabiliteringsutredning göras i samråd med den anställde. I

motion Sf49 yrkande 2 betonar motionärerna integritetsfrågorna

och anser bl.a. att information om orsakerna till sjukfrånvaron

får lämnas till arbetsgivaren endast med den försäkrades

samtycke. Utskottet vill därför framhålla följande.

Arbetsgivaren har i dag i regel inte uppgift om vilken diagnos

eller sjukdomsorsak som gör att en anställd har nedsatt

arbetsförmåga. Även vid införande av sjuklön enligt proposition

1990/91:181 är avsikten att intyg som arbetstagaren företer för

arbetsgivaren inte skall innehålla närmare uppgift om sjukdomen.

Först när sjuklöneperioden avslutats och den enskilde gör

anspråk på ersättning från AFL med anledning av sjukdomsfallet

skall ett intyg om arbetsförmågans nedsättning med närmare

uppgift om sjukdomen överlämnas till försäkringskassan. I

sjuklönepropositionen anförs dock att en komplikation kan uppstå

i detta sammanhang på rehabiliteringsområdet. Ett ökat

arbetsgivaransvar för de anställdas rehabilitering och

arbetsmiljö kan naturligtvis ge bättre resultat om arbetsgivaren

känner till orsaken till den anställdes sjukfrånvaro. En sådan

kunskap kan ibland vara en förutsättning för att adekvata

åtgärder skall kunna vidtas för att förbättra arbetsmiljön och

för att hjälpa den anställde tillbaka i arbete. I

sjuklönepropositionen anges vidare att på vissa avtalsområden

medger kollektivavtal redan nu att arbetsgivaren får del av den

anställdes diagnos vid sjukfrånvaro. Det bör mot denna bakgrund

även i fortsättningen vara möjligt att via kollektivavtal som

träffats eller godkänts på förbundsnivå göra avsteg från

lagregleringen och låta arbetsgivaren få rätt att ta del av

diagnosuppgifter angående sina anställda när detta bedöms som

behövligt som ett inslag i arbetet med

arbetsmiljöförbättringar och rehabilitering inom företaget.

Enligt sjuklönepropositionen måste en sådan rätt givetvis

förenas med regler om tystnadsplikt, och det föreslås att

tystnadsplikt skall gälla i arbetsgivarens

personaladministrativa verksamhet med avseende på uppgifter om

arbetstagarens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i

övrigt som har lämnats i t.ex. intyg av läkare. Utskottet vill

även nämna att i proposition 1990/91:140 föreslås en utvidgning

av tystnadsplikten för dem som deltar i arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet till att gälla även om skyddskommitté

inte finns på arbetsstället. Utskottet anser i likhet med vad

som anförs i nu behandlad proposition att arbetsgivaren skall

kunna få information från försäkringskassan om orsaken till

sjukfrånvaron, t.ex. sjukdomsdiagnos, enbart med den

försäkrades samtycke. Något uttalande från riksdagens sida i

denna fråga med anledning av motion Sf49 yrkande 2 är således

inte påkallat.

För att rehabiliteringsarbetet skall ge bra resultat

förutsätts att utredning och plan görs i samförstånd med den

försäkrade. Det måste därför anses självklart att den försäkrade

på sätt som föreslås i motion Sf47 yrkande 1 kan låta sig

biträdas eller företrädas av någon facklig förtroendeman om han

så önskar. Den försäkrade måste dock också själv medverka i

rehabiliteringsarbetet. Med detta uttalande får motionen anses

tillgodosedd.

Försäkringskassan kommer att med det nya förslaget fortfarande

ha kvar ansvaret för alla försäkrade när det gäller att se till

att rehabiliteringsbehov klarläggs och åtgärder vidtas. I 22

kap. 1 § AFL bör anges att också den som på grund av

åldersgränsen inte är inskriven i försäkringskassa omfattas av

bestämmelserna om rehabilitering. Försäkringskassans ansvar

gäller alla rehabiliteringsåtgärder som är avsedda att

återställa en försäkrads arbetsförmåga. Försäkringskassans

ansvar är således inte begränsat till arbetslivsinriktade

åtgärder. En annan sak är att en försäkrad endast kan få den

100-procentiga rehabiliteringsersättningen vid

arbetslivsinriktade åtgärder. Utskottet kommer i följande

avsnitt att försöka närmare avgränsa vilka åtgärder som skall

kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning. Hälso- och

sjukvården, kommunerna, arbetsmarknadsmyndigheterna m.fl. har

dock också rehabiliteringsansvar inom sina områden. Vad gäller

arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder anges i

propositionen att försäkringskassorna har ett ansvar för att

sådana kommer till stånd för de personer som innehar en

anställning eller annat förvärvsarbete, medan

arbetsmarknadsmyndigheternas ansvar främst bör avse sjuka

personer som är arbetslösa och vänder sig till

arbetsförmedlingen. Denna gränsdragning gäller det ekonomiska

ansvaret för de särskilda rehabiliteringsåtgärderna. Däremot

skall arbetsmarknadsmyndigheterna självfallet bistå

försäkringskassorna med sin kompetens när det exempelvis gäller

att finna lämpliga arbetsuppgifter och anställning för den som

på grund av arbetshinder inte kan återgå till sitt gamla arbete.

En förutsättning för att rehabiliteringen skall bli effektiv

är enligt utskottets mening bl.a. att handläggningen sker

snabbt. Utskottet vill därför liksom i motion Sf46 yrkande 1

understryka vikten av att hanteringen av rehabiliteringsärenden

vid försäkringskassorna inte formaliseras. I propositionen anges

också att samarbetet mellan olika ansvariga inom området i

enskilda ärenden i allt väsentligt bör ske genom att handläggare

och andra hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med

varandra direkt. Att låta samarbete i enskilda ärenden ske genom

särskilda samarbetsorgan skulle enligt propositionen medföra

alltför stor risk för byråkratisering och tidsspillan.

Beträffande försäkringskassornas möjligheter att bedriva ett

effektivt rehabiliteringsarbete vill utskottet nämna att enligt

kompletteringspropositionen (prop. 1990/91:150) behöver

resurserna för försäkringskassornas arbete med rehabilitering

förstärkas med 2000 årsarbetare. Kassorna föreslås därför

under budgetåret 1991/92 få behålla de resurser som kan frigöras

genom sjuklönereformen. Något tillkännagivande med anledning av

motion Sf46 yrkande 1 är således inte erforderligt.

För att rehabiliteringsbehovet skall kunna klarläggas på ett

så tidigt stadium som möjligt föreslås i propositionen att

arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, skall

påbörja en rehabiliteringsutredning när en anställd helt eller

delvis varit frånvarande från sitt arbete under längre tid än

fyra veckor i följd. Rehabiliteringsutredning skall också

påbörjas när en anställds arbete ofta har avbrutits av kortare

sjukperioder eller när en anställd begär det. I motion Sf46

(yrkande 2) anges att det blir alltför stelt och byråkratiskt om

rehabiliteringsutredning generellt skall göras efter fyra

veckor. I stället bör läkaren redan från början på läkarintyget,

t.ex. genom en kryssmarkering, ange om rehabiliteringsbehov

föreligger (yrkande 3), och rehabiliteringsutredningen bör i

stället göras efter åtta veckors sjukskrivning (yrkande 4).

Enligt utskottets mening bör man ta till vara möjligheten att

så tidigt som möjligt få en signal om att rehabiliteringsbehov

föreligger. Särskilt för försäkrade som har många korta sjukfall

måste det vara av stor betydelse om läkaren redan vid första

sjukskrivningstillfället kan markera om han bedömer att

rehabiliteringsbehov föreligger. Härigenom markeras också att

läkarens uppgifter är till för att utgöra underlag för

försäkringskassans bedömning av arbetsförmågans nedsättning och

den försäkrades rätt till sjukpenning. Utskottet anser att

riksförsäkringsverket bör beakta detta vid utformningen av nya

blanketter. Något tillkännagivande till regeringen med anledning

av motion Sf46 yrkande 3 behövs emellertid inte.

Utskottet anser det också viktigt att arbetsgivarens

rehabiliteringsutredning påbörjas så snabbt som möjligt. Vissa

erfarenheter tyder på att det många gånger bör vara möjligt att

efter fyra veckor ta ställning till om rehabiliteringsbehov

föreligger. Som exempel kan nämnas att inom det s.k.

Trelleborgsprojektet togs kontakt med de försäkrade m.fl. 15--30

dagar efter sjukanmälningsdagen, och en bedömning och

prioritering ansågs oftast kunna göras utifrån insamlat

material. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om

när rehabiliteringsutredningen i de olika fallen skall påbörjas.

Utskottet noterar därvid att rehabiliteringsutredningen skall

tillställas försäkringskassan inom åtta veckor från

sjukanmälningsdagen eller motsvarande och att utredning endast

skall göras om det inte anses obehövligt i det enskilda fallet.

Utskottet avstyrker således bifall till motion Sf46 yrkandena 2

och 4.

I motion Sf49 yrkande 14 anförs att kvinnornas hela situation

bör beaktas i rehabiliteringsarbetet. Utskottet vill med

anledning härav uttala att det för en effektiv rehabilitering är

viktigt att om möjligt alltid beakta den försäkrades hela

situation. Kvinnornas situation i arbetslivet kommer dock,

enligt vad som anges i proposition 1990/91:140, att i

fortsättningen uppmärksammas mer än vad som nu sker. Något

uttalande från riksdagens sida med anledning av motionen bör

inte göras.

De kroniskt sjukas och handikappades situation tas upp i

motion Sf47 yrkande 2. Enligt utskottets mening bör de nu

föreliggande förslagen om rehabilitering inte leda till att

dessa gruppers situation på arbetsmarknaden försvåras. Utskottet

förutsätter emellertid att man vid den uppföljning av effekterna

av rehabiliteringsverksamheten som skall ske även belyser

eventuella sådana effekter. Utskottet anser inte att motionen

bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Den fråga som tas upp i motion Sf49 yrkande 15 om drogmissbruk

berörs i proposition 1990/91:140. Där anges att arbetsgivarens

ansvar har sin tyngdpunkt i yrkesinriktad rehabilitering och

sådana åtgärder som kan vidtas på arbetsplatsen. Åtgärder som

kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering kan även gälla mer

generella psykosociala insatser såväl för den drabbade som för

övriga på arbetsplatsen, attitydpåverkan, kamratstöd etc. I

propositionen anges vidare att ansvaret för den sociala

rehabiliteringen i första hand ligger på kommunernas

socialtjänst och följaktligen i princip faller utanför

företagshälsovårdens ansvarsområde. Vissa sådana insatser är

dock tämligen vanliga även inom företagshälsovården. Det kan

t.ex. gälla program och aktiviteter för att motverka olika slag

av missbruk. Departementschefen anser att det i vissa fall kan

vara av ett stort värde att sådana aktiviteter knyts till

arbetsplatsen. Men framför allt bör företagshälsovården kunna ha

en förmedlande roll och hjälpa den enskilde att få del av olika

sociala rehabiliteringsinsatser hos rätt instans. Enligt

utskottets mening är motion Sf49 yrkande 15 tillgodosedd med vad

sålunda anförts.

I motion Sf49 yrkande 10 tas upp frågan om gränsen mellan

yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroll.

Utskottet vill därför erinra om att det i propositionen anges

att det genom arbetsmiljölagens tillsyns- och sanktionssystem

kommer att finnas en lämplig ordning för bevakning av att

åliggandena i lagstiftningen efterlevs. Vidare anges att om det

framkommer att arbetsgivaren försummar sitt ansvar enligt AFL

för rehabilitering i enskilda fall kan det vara skäl att väcka

frågan om arbetsgivarens organisation för anpassning och

rehabilitering är tillfredsställande. Yrkesinspektionen bör i

sådana situationer kunna överväga lämpliga åtgärder enligt

arbetsmiljölagen. Även i proposition 1990/91:140 behandlas

frågor om yrkesinspektionens tillsyn. Här anges att denna

tillsyn skall avse arbetsmiljön och rehabiliteringsverksamheten

i dess helhet, inte enskilda rehabiliteringsärenden.

Inspektionen kan ingripa om arbetsmiljön behöver åtgärdas för

att, enligt kraven i arbetsmiljölagen, anpassas efter en enskild

arbetstagares behov. Vid tillsynen av rehabiliteringsarbetet är

det yrkesinspektionens uppgift att se till att det finns ett

organiserat arbete, rutiner, resurser m.m. Underlag för sådana

inspektioner bör inhämtas från försäkringskassan och

arbetsförmedlingen. Kassan kommer också att veta i vilken

utsträckning rehabiliteringsutredningar görs och om de uppfyller

de kvalitetskrav man kan ställa på sådana utredningar.

Arbetsförmedlingen kan bedöma om personalomsättningen är

ovanligt hög, vilket kan vara en annan varningssignal om brister

i arbetsmiljö och rehabilitering. Vid en samlad genomgång av

verksamheten från olika utgångspunkter kan brister som tidigare

"fallit mellan stolarna" lättare upptäckas. Utskottet

konstaterar att någon begränsning av yrkesinspektionens

tillsynsansvar således inte är avsedd, och försäkringskassan får

inte heller något tillsynsansvar annat än i enskilda

rehabiliteringsärenden. Någon riksdagens åtgärd med anledning av

motion Sf49 yrkande 10 är således inte påkallad.

Beträffande de motioner som väckts under den allmänna

motionstiden anser utskottet att flertalet av dem får anses i

huvudsak tillgodosedda genom det förslag till effektivare

rehabilitering som regeringen nu lagt fram och det förslag till

lagfäst sjuklön som regeringen nyligen lagt fram i proposition

1990/91:181. Detta gäller motionerna Sf320 yrkande 6, Sf343

yrkande 1, Sf352 yrkande 1 och Sf355 yrkandena 1 och 4.

Utskottet avstyrker däremot bifall till motion Sf267 yrkande 5

angående betydelsen av en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring. Motionsyrkanden om införande av en sådan

försäkring har riksdagen tidigare avslagit (se senast

1990/91:SfU7, rskr. 94).

Ersättning under rehabilitering

Propositionen

I propositionen föreslås att en särskild

rehabiliteringsersättning bestående av rehabiliteringspenning

och särskilt bidrag införs. Ersättningen skall finansieras på

samma sätt som sjukförsäkringsförmånerna. Kostnaderna för

rehabiliteringsersättningen har för första halvåret 1992

beräknats till 325 milj.kr. Rehabiliteringspenningen skall täcka

den inkomstförlust som uppstår när en försäkrad deltar i en

arbetslivsinriktad rehabilitering, medan det särskilda bidraget

skall täcka vissa kostnader, i samband med rehabiliteringen

t.ex. för vissa kursavgifter och resor. En förutsättning för

rätt till ersättning är att rehabiliteringsåtgärderna ingår i en

av försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan. Den

försäkrade skall också själv ansöka om rehabiliteringsersättning

hos försäkringskassan.

Rehabiliteringspenning skall utgöra 100 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten. För den som beviljats

förtidspension eller sjukbidrag beräknas

rehabiliteringspenningen på summan av pensionsförmånerna.

Rehabiliteringspenning utges som hel, tre fjärdedels, halv eller

en fjärdedels förmån.

Regeringen framhåller att försäkringskassorna genom den

100-procentiga ersättningsformen får ett instrument för att

bryta utslagningsprocessen redan i ett tidigt skede.

Departementschefen anför dock att de långa handläggningstiderna

i arbetsskadeärenden har visat sig vara rehabiliteringshindrande

på så sätt att det varit svårt att motivera den enskilde att

återgå i arbete innan prövning av arbetsskadan blivit gjord. En

samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna är enligt

hennes mening av mycket stor betydelse för ett framgångsrikt

rehabiliteringsarbete. Regeringen har vid flera tillfällen klart

deklarerat sin avsikt att genomföra en sådan samordning.

Samordningen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna får dock

större konsekvenser för de avtalsförsäkringar som tecknats av

parterna än vad som kunnat förutses. LO, TCO och SAF har

uttryckt önskemål om ytterligare tid för förberedelser och

förhandlingar och departementschefen finner därför att

samordningen bör senareläggas. Hon har för avsikt att

tillsammans med arbetsmarknadens parter i en beredning klarlägga

fördelningen av åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan

samhället och parterna.

I propositionen anges att syftet med en rehabiliteringsåtgärd

som ger rätt till rehabiliteringsersättning skall vara att

förkorta sjukdomstid, att helt eller delvis förebygga att

sjukdom leder till nedsatt arbetsförmåga eller att helt eller

delvis häva en befintlig nedsättning av arbetsförmågan. De

rehabiliteringsåtgärder som kan berättiga till

rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och

vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den

försäkrades sida. Mot denna bakgrund bör tid under vilken den

försäkrade genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering inte berättiga till rehabiliteringsersättning.

Inkomstbortfallet under sådan tid bör ersättas genom

sjukpenning. Deltagande i viss medicinsk behandling, t.ex.

sjukgymnastik, under tid som arbetslivsinriktad rehabilitering

pågår bör dock inte utesluta att rehabiliteringsersättning kan

utges.

I propositionen anges också att rehabiliteringspenningen skall

kunna utges under hela den tid som den försäkrade deltar i

aktiva rehabiliteringsåtgärder. Tid då den försäkrade väntar på

att få genomgå rehabilitering omfattas således inte. Om

rehabiliteringen av något skäl måste avbrytas, upphör också

rätten till rehabiliteringsersättning. Rehabiliteringspenningen

bör dock få behållas vid kortvarig ledighet för enskild

angelägenhet av vikt eller ledighet enligt särskilda

föreskrifter på grund av uppehåll i rehabiliteringen.

Vidare anförs i propositionen att olika slag av utbildning

ingår bland rehabiliteringsåtgärderna. För närvarande kan

sjukpenning med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket AFL betalas

under studier. Genom utveckling av praxis har allt längre och

allt mera omfattande utbildningar kommit att bedrivas med

ersättning i form av sjukpenning. Departementschefen påpekar att

riksförsäkringsverket har efterlyst skärpningar och

förtydliganden angående utnyttjandet av sjukpenning i samband

med utbildning. Riksrevisionsverket har också i en

revisionspromemoria framhållit att en begränsning bör

övervägas så att sjukpenning endast skall kunna utges under en

begränsad tid, t.ex. längst två terminer. Departementschefen

instämmer till stora delar i vad riksförsäkringsverket och

riksrevisionsverket har anfört och anser att vissa klarlägganden

och skärpningar nu är på sin plats. I propositionen föreslås att

rehabiliteringsersättning i samband med utbildning skall kunna

utges efter i princip samma regler som gäller enligt 3 och 4 §§

förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning. Detta

innebär att utbildningen skall avse yrkesutbildning,

allmänteoretisk eller orienterande utbildning som är en

nödvändig förberedelse för yrkesutbildning eller orienterande

utbildning i datateknik för personer med bristfällig eller

föråldrad skolutbildning. En utbildning som kan finansieras med

studiestöd enligt avdelning B i bilaga till

studiestödsförordningen (1973:418) eller därmed jämförlig

utbildning bör kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning

endast om den omfattar högst 40 studieveckor. Utbildningen bör

inte få vara en fortsättning eller avslutning på en tidigare

påbörjad eftergymnasial utbildning och inte heller få vara en

del i en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning. Däremot

bör inte så som i arbetsmarknadsutbildningen en begränsning

göras till enbart utbildning som är inriktad mot sysselsättning

i näringslivet. Departementschefen erinrar om att en särskild

utredare har tillkallats (dir. 1990:2) för att utreda vuxnas

möjligheter att finansiera studier på grundskole- och

gymnasieskolenivå (finvuxutredningen). Enligt direktiven skall

utredaren bl.a. belysa samordningen mellan studiemedel,

vuxenstudiestöd, utbildningsbidrag och sjukförmåner. Arbetet bör

enligt direktiven vara slutfört den 1 juli 1991. Enligt

departementschefen skall den nu föreslagna lösningen för

personer som genomgår utbildning som ett led i en rehabilitering

omprövas i samband med ställningstagande till finvuxutredningens

förslag på den här punkten.

Regeringen föreslår vidare att rehabiliteringsersättning som

regel bör utges under längst ett år från den tidpunkt

rehabiliteringen startar. Om synnerliga skäl föreligger, t.ex.

om en rehabilitering beräknas vara avslutad inom kort och då

förväntas leda till ett arbete, bör denna gräns kunna

överskridas. I propositionen understryks vikten av att

försäkringskassan gör återkommande avstämningar av att

rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan som har

upprättats. Vid avvikelser får ställning tas till om

förändringar i planen kan vara motiverade eller om

rehabiliteringen mot bakgrund av de dittillsvarande resultaten

bör avbrytas. Försäkringskassan skall därvid bl.a. göra en

bedömning av vilka insatser som är ekonomiskt möjliga. Vidare

framhålls att regeringens förslag inte avser att avlasta

arbetsgivarna den skyldighet de har att genomföra åtgärder

enligt arbetsmiljölagen eller annan lag och författning.

Enligt förslaget bör rehabiliteringsersättning kunna utges

längst t.o.m. månaden före den då den försäkrade fyller 65 år.

I propositionen anförs dessutom att tid med

rehabiliteringsersättning inte skall anses som arbetad tid inom

arbetslöshetsförsäkringen utan endast som s.k. överhoppningsbar

tid vid beräkning av ramtiden.

Motioner

Villkoren för rätt till rehabiliteringsersättning tas upp i

motion Sf49 av Karin Israelsson m.fl. Motionärerna anför att

individens medverkan i rehabiliteringsarbetet är av avgörande

betydelse för att rehabiliteringen skall vara effektiv.

Rehabiliteringen måste också upplevas som en frivillig åtgärd

som företas för den enskildes bästa. Motionärerna begär därför i

yrkande 4 avslag på regeringens förslag om att

rehabiliteringsersättningen skall kunna dras in eller sättas

ned om den försäkrade inte medverkar i utredningen m.m.

Motionärerna begär vidare (yrkande 11) avslag på förslaget att

rehabiliteringsersättning skall kunna utges fram till den månad

man fyller 65 år. Enligt motionärerna tyder erfarenheter på att

vinsten med rehabiliterande åtgärder så nära i tiden före

pensionen är mycket dålig. Åtgärderna upplevs dessutom som föga

meningsfulla av den enskilde. I de flesta fall beror

sjukskrivningarna i åldrarna över 60 år på utslitningssymtom.

Motionärerna anser därför att rehabiliteringsersättning endast

skall kunna utgå till den månad man fyller 60 år. I motionen

anförs också att rehabiliteringsersättningen inte skall

överstiga lönen vid arbete. Rehabiliteringspenningen bör därför

reduceras med de eventuella ersättningar som utges genom avtal.

Motionärerna begär i yrkande 12 ett tillkännagivande om detta.

Förslaget att rehabiliteringsersättning i princip bara skall

kunna utges under ett år har föranlett två motionsyrkanden. I

motion Sf47 (yrkande 4) anför Margó Ingvardsson och Jan-Olof

Ragnarsson att ett års rehabilitering i många fall är alldeles

för kort tid. Erfarenheten visar att det inte är ovanligt att

människor som är i behov av rehabilitering och byte av

arbetsuppgifter har en dålig skolunderbyggnad. För att

arbetsrehabiliteringen skall kunna fungera tillfredsställande

behövs det då även komplettering i vissa grundläggande

baskunskaper. Motionärerna anser att rehabiliteringsersättning

därför skall kunna utges under längre tid än ett år om särskilda

skäl föreligger. Anita Johansson och Sten Östlund begär i motion

Sf48 att det inte skall anges någon längsta tid under vilken

rehabiliteringsersättning får utges. Det viktiga är i stället

att försäkringskassan återkommande stämmer av att

rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan som har

upprättats.

I motion Sf46 (yrkande 11) begär Gullan Lindblad m.fl. att

villkoren och maximitiden för ersättning under rehabilitering

skall återgå till de förhållanden som gällde före år 1983 då

sjukpenning endast utgavs för två terminers utbildning.

I motion Sf310 anför Carl-Johan Wilson och Ingrid

Ronne-Björkqvist att alkoholism är en sjukdom som drabbar

samtliga familjemedlemmar på ett eller annat sätt. När en

alkoholist behandlas för sitt missbruk, måste även anhöriga

delta i behandlingen, om resultatet skall bli framgångsrikt.

Motionärerna anser att familjemedlemmarna bör erhålla ersättning

från försäkringskassan vid deltagande i behandlingen, och

motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet

Regeringen föreslår att den som deltar i en aktiv

arbetslivsinriktad rehabilitering skall få

rehabiliteringspenning med 100 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten under förutsättning att rehabiliteringsåtgärderna

ingår i en av försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan

och att den försäkrade själv ansöker om sådan ersättning.

Bestämmelserna om rehabiliteringspenning skall tas in i 22 kap.

7 § AFL. Därigenom blir enligt regeringen 2 kap. 11 § AFL

obehövlig och bör upphävas. Även den nuvarande lydelsen av 3

kap. 8 § andra stycket bör upphöra att gälla.

Enligt de nuvarande bestämmelserna har försäkringskassan, som

tidigare nämnts, enligt 2 kap. 11 § AFL ett ansvar att se till

att de åtgärder vidtas som behövs för att förkorta en försäkrads

sjukdomstid eller för att helt eller delvis förebygga eller häva

nedsättning av arbetsförmågan. Om sjukdomen rent faktiskt sätter

ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel har han

rätt till sjukpenning med hel, tre fjärdedels, halv eller en

fjärdedels sjukpenning motsvarande den grad arbetsförmågan är

nedsatt. Detta anges i 3 kap. 7 § AFL. Enligt 3 kap. 8 § andra

stycket AFL kan sjukpenning utges till den som är föremål för

åtgärd av beskaffenhet som anges i 2 kap. 11 § i den mån den

försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att arbeta. Under

rehabilitering kan sjukpenning således utges till den som inte

har sin arbetsförmåga faktiskt nedsatt med minst en fjärdedel

eller utges i större omfattning än vad den faktiska

nedsättningen motsvarar. Även den som har förtidspension eller

sjukbidrag och som är föremål för åtgärd av beskaffenhet som

anges i 2 kap. 11 § AFL skall enligt 7 kap. 3 § andra stycket

AFL anses ha sin arbetsförmåga nedsatt under tiden för åtgärden

i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att

utföra förvärvsarbete.

De åtgärder som avses i 2 kap. 11 § AFL kan vara såväl

medicinska som yrkesinriktade eller sociala

rehabiliteringsåtgärder. Till den medicinska rehabiliteringen

räknas -- utöver den vanliga sjukvården -- undersöknings- och

behandlingsformer såsom sjukgymnastik, sysselsättnings- och

arbetsterapi, tillhandahållande av ortopediska hjälpmedel samt

rådgivning, stödåtgärder och funktionsprövning.

I propositionen anges att de rehabiliteringsåtgärder som

enligt förslaget skall kunna berättiga till

rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och

vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den

försäkrades sida. Mot denna bakgrund bör tid under vilken den

försäkrade genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering inte berättiga till rehabiliteringsersättning.

Enligt vad som anförs i propositionen bör inkomstbortfallet

under sådan tid ersättas genom sjukpenning. Deltagande i viss

medicinsk behandling, t.ex. sjukgymnastik, under tid som

arbetslivsinriktad rehabilitering pågår bör dock inte utesluta

att rehabiliteringsersättning kan utges.

Regeringen har i denna del inte helt följt

rehabiliteringsberedningens förslag. Beredningen, som även

föreslog en viss utvidgning av sjukdomsbegreppet, ansåg nämligen

att de arbetslivsinriktade åtgärder som skulle kunna berättiga

till rehabiliteringspenning skulle kunna bestå av såväl

förändringar av den försäkrades arbetsförhållanden som vara av

medicinsk, psykologisk eller social art. Beredningen anförde

vidare (s. 288 f.):

Med förändringar av den försäkrades arbetsförhållanden

avses bl.a. den i dag benämnda yrkesinriktade rehabiliteringen

och åtgärderna kan då bestå t.ex. av arbetsträning i reell

miljö, arbetsmarknadsutbildning (omskolning och viss annan

utbildning), eller rehabilitering/vägledning vid AMI.

Den kan naturligtvis även avse åtgärder av annat slag som tar

sikte på att återge den försäkrade hans möjligheter att kunna

klara av sitt arbete eller att få ett annat lämpligt arbete.

Medicinsk rehabilitering. I merparten av medicinska

vårdinsatser finns det ett större eller mindre inslag av

rehabiliterande insatser och de kan därför inte alltid

tidsmässigt klart avgränsas mot varandra. För att en medicinsk

rehabiliteringsåtgärd skall grunda rätt till

rehabiliteringsersättning, krävs det emellertid att åtgärden tar

sikte på att återföra den försäkrade till arbetslivet -- att den

behövs för att den försäkrade skall kunna få eller behålla ett

arbete. Det kan avse t.ex. funktionsträning av olika slag

såsom sjukgymnastik. En annan åtgärd som också enligt nuvarande

praxis ger rätt till ersättning är den s.k. klimatvården. Vi

avser inte med vårt förslag att frångå dagens praxis vad gäller

de medicinska rehabiliteringsåtgärder, som grundar rätt till

ersättning från sjukförsäkringen.

Psykologisk och/eller social rehabilitering avser i

huvudsak krisbearbetning, insiktsorienterad psykoterapi,

beteendeterapi, familjebehandling samt socialkurativa åtgärder,

som avser att förbättra den försäkrades sociala funktion i olika

sociala roller, t.ex. i arbetet eller i familjen, på fritiden

etc. -- allt för att den försäkrade skall kunna fungera i

arbetslivet.

En klar gränsdragning mellan olika typer av

rehabiliteringsåtgärder kan i praktiken säkert vara svår att

göra. Utskottet anser att det av propositionen dock klart

framgår att regeringen avsett att rehabiliteringspenning inte

skall kunna utges under tid då den försäkrade genomgår enbart

medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. I

propositionen anges i stället att ersättning i dessa fall skall

utges i form av sjukpenning. Som nämnts kan sjukpenning för

närvarande utges i förhållande till faktisk nedsättning av

arbetsförmågan med stöd av 3 kap. 7 § AFL eller under

rehabilitering med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket AFL i den

mån rehabiliteringsåtgärden hindrar den försäkrade att utföra

förvärvsarbete. Om såväl 2 kap. 11 § som 3 kap. 8 § andra

stycket AFL såsom föreslagits i propositionen upphör att gälla,

kommer detta enligt utskottets mening att leda till att

sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk

rehabilitering endast kan utges i förhållande till den faktiska

nedsättningen av arbetsförmågan. I regel torde den faktiska

arbetsförmågan inte vara nedsatt i samma utsträckning som

åtgärderna förhindrar förvärvsarbete. En reumatiker som vistas

utomlands för någon veckas s.k. klimatvård och som

förvärvsarbetat på heltid före avresan kan knappast anses ha sin

arbetsförmåga fullständigt nedsatt enligt 3 kap. 7 § AFL. Den

utvidgning av sjukpenningrätten som regeringen föreslår skall

införas i 3 kap. 7 b § AFL avser andra situationer. Enligt detta

lagrum skall sjukpenning kunna utges i vissa situationer utan

att sjukdom föreligger och utan att arbetsförmågan är nedsatt.

Enligt vad som anförs i propositionen avser paragrafen

situationer då den försäkrade deltar i en sjukdomsförebyggande

behandlingsåtgärd. För rätt till sjukpenning i detta fall krävs

att en läkare på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet

har konstaterat att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk.

Den sjukdom som kan befaras uppkomma skall vara av sådan art att

den kan förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan.

Vidare skall läkaren ha ordinerat deltagandet i behandlingen,

som naturligtvis skall vara lämpad för att minska

sjukdomsrisken. Behandlingen skall ingå i en plan, som skall

godkännas av försäkringskassan. Något enstaka besök berättigar

inte till ersättning.

Utskottet anser att motsvarigheten till nuvarande bestämmelse

i 3 kap. 8 § andra stycket AFL jämförd med 2 kap. 11 § AFL bör

införas i lagen om allmän försäkring såvitt avser rätten till

sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk

rehabilitering. Enligt utskottets mening kan det dock vara

lämpligt att samtidigt strama upp tillämpningen och reglera de

närmare förutsättningar som bör gälla för rätt till sådan

sjukpenning. Regeringen bör i denna fråga återkomma till

riksdagen med lagförslag som skall kunna träda i kraft den 1

januari 1992.

Rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 7 b § AFL förutsätter att

den försäkrade behöver avstå från förvärvsarbete minst två

timmar under en dag och därvid går miste om minst en fjärdedel

av sin dagsinkomst. Utskottet anser att det i lagrummet även bör

anges vilka kriterier som skall gälla vid bedömning av om hel,

tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning skall

utges. Utskottet föreslår att i paragrafen anges att

arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade på

grund av behandlingen är förhindrad att förvärvsarbeta. Av 3

kap. 7 § AFL följer då vilken grad av sjukpenning som skall

utges.

Försäkringskassan har i dag möjlighet att med stöd av 20 kap.

3 § första stycket AFL dra in eller sätta ned en ersättning

enligt AFL, t.ex. om den försäkrade vägrar att underkasta sig

undersökning av läkare. Enligt andra stycket samma lagrum kan

sjukpenning eller förtidspension helt eller delvis tills vidare

förvägras en försäkrad som utan giltig anledning vägrar att

underkasta sig åtgärd av beskaffenhet som avses i 2 kap. 11 §

AFL. En förutsättning är dock att han erinrats om denna påföljd.

I propositionen föreslås den ändringen i 20 kap. 3 § andra

stycket AFL att sådan påföljd skall kunna avse den som utan

giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan rehabilitering

som avses i 22 kap. 7 § AFL. Enligt samma lagrum skall även

rehabiliteringsersättning kunna förvägras någon under dessa

förutsättningar.

Som ovan nämnts avser 2 kap. 11 § AFL även åtgärder i form av

medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering. Regeringen

föreslår däremot att rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §

AFL skall avse arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder med

undantag för medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering.

Denna begränsning medför att försäkringskassan genom den

föreslagna ändringen i 20 kap. 3 § andra stycket i

fortsättningen inte kan använda detta lagrum för att sätta ned

eller dra in en sjukpenning eller förtidspension för den som

vägrar att underkasta sig medicinsk behandling resp.

rehabilitering, om åtgärden skulle kunna förkorta en sjukdomstid

eller helt eller delvis förebygga eller häva en nedsättning av

arbetsförmågan. Enligt utskottets mening bör en sådan

sanktionsmöjlighet fortfarande finnas, och regeringen bör därför

återkomma till riksdagen med lagförslag även i denna del.

Beträffande tillägget i 20 kap. 3 § andra stycket AFL att även

rehabiliteringsersättning skall kunna sättas ned eller dras in

när en försäkrad vägrar att delta i en rehabiliteringsåtgärd

vill utskottet erinra om att enligt 22 kap. 7 § AFL skall ett

deltagande i rehabiliteringsåtgärden vara en förutsättning för

rätt till rehabiliteringsersättning över huvud taget. I den mån

rehabiliteringsplanen omfattar flera åtgärder som skall pågå

parallellt bör enligt utskottets mening krävas att den

försäkrade deltar i samtliga åtgärder för att han skall anses

fullfölja rehabiliteringen. Något krav på varsel bör således

inte ställas för att denna ersättning skall kunna dras in när en

försäkrad vägrar att påbörja eller avbryter en rehabilitering.

Utskottet föreslår därför att denna ersättningsform inte anges i

lagrummets andra stycke. Ersättningen skall däremot kunna dras

in eller sättas ned i situationer som anges i 20 kap. 3 § första

stycket AFL. Utskottet tillstyrker även förslaget att

rehabiliteringsersättning skall kunna dras in eller sättas ned i

de situationer som anges i 22 kap. 16 § AFL. Motion Sf49 yrkande

4 bör således avslås.

Rehabiliteringsersättning utges enligt huvudregeln med 100 %

av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Någon

bestämmelse om att ersättningen skall minska om arbetsgivaren

betalar sjuklöneförmån e.d. under rehabiliteringstiden föreslås

inte. I motion Sf49 yrkande 12 anförs att rehabiliteringspenning

bör minska med ersättning som enligt avtal utges under denna

tid. Utskottet vill nämna att ett sådant system har införts i

samband med de ändrade kompensationsnivåerna inom

sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991. Sjukpenningen

skall nämligen minska om arbetsgivaren under sjukperioden

betalar lön till den anställde överstigande viss nivå. Med lön

jämställs därvid även s.k. AGS-ersättning. Avsikten med den

högre rehabiliteringsersättningen är att en försäkrad skall bli

motiverad att genomgå rehabilitering. Det är dock inte rimligt

att han därvid uppbär högre ersättning än han skulle göra om han

förvärvsarbetade. Utskottet förutsätter att regeringen noga

följer utvecklingen av de avtalsbundna ersättningarna under

rehabiliteringstiden och, om det skulle visa sig att

överkompensation uppkommer, vidtar åtgärder av det slag som

vidtagits beträffande sjukpenningersättningen. Motion Sf49

yrkande 12 får härmed anses tillgodosedd.

Även den som har förtidspension eller sjukbidrag omfattas av

bestämmelserna i 22 kap. AFL. Regeringen föreslår att

rehabiliteringspenningen lägst skall uppgå till det sammanlagda

beloppet av pension, pensionstillskott och kommunalt

bostadstillägg som den försäkrade skulle ha haft om han inte

hade deltagit i rehabiliteringsåtgärden. I propositionen

föreslås däremot inte någon utvidgning av möjligheterna att dra

in en förtidspension eller ett löpande sjukbidrag. I stället

föreslås att 7 kap. 3 § AFL anpassas till de nya bestämmelserna

och att där således anges att en pensionär skall anses ha sin

arbetsförmåga nedsatt i den mån han genomgår åtgärd som avses i

22 kap. 7 § AFL. I 22 kap. 15 § anges vidare att

rehabiliteringspenningen skall minska bl.a. med belopp som utges

i pension, pensionstillskott och bostadstillägg.

Utskottet kan inte finna annat än att regeringens förslag

innebär att den som uppbär förtidspension eller sjukbidrag och

som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering har rätt att ha

kvar sin pension. Även om det blir fråga om att förlänga ett

sjukbidrag under rehabiliteringstiden kan utskottet inte se att

den försäkrade skall kunna anses arbetsför och inte berättigad

till fortsatt sjukbidrag. En pensionär kommer således att ha

rätt att fortsätta uppbära sin pension. Han har enligt

lagförslaget samtidigt rätt att få rehabiliteringspenning med

samma belopp. Denna rehabiliteringspenning skall emellertid

minskas med storleken av pensionsförmånerna, och resultatet för

den som inte vid partiell pension har en sjukpenninggrundande

inkomst fastställd bör bli att rehabiliteringspenningen blir 0

kr. Utskottet kan inte finna något rimligt skäl till en sådan

konstruktion. Den som har förtidspension eller sjukbidrag bör i

stället ha rätt att behålla pensionen under rehabiliteringen.

Detta bör också öka motivationen för en pensionär att delta i

rehabilitering. En annan ordning skulle i många fall kunna leda

till att pensionären fick lägre nettoinkomster eftersom han inte

längre skulle ha rätt till särskilt grundavdrag som pensionär

och dessutom skulle behöva erlägga skatt för det kommunala

bostadstillägget som tidigare varit helt skattefritt.

Pensionären har däremot fortfarande rätt till

rehabiliteringsersättning och kan således få det särskilda

bidraget. Utskottet föreslår att lagtexten ändras så att i 22

kap. 8 § AFL endast anges att rehabiliteringspenning beräknas på

den sjukpenninggrundande inkomsten. Till följd härav är det

heller inte nödvändigt att i 22 kap. 15 § ange att

rehabiliteringspenningen skall minska med de pensionsförmåner

som där anges i punkterna 2--4. Uppkommer fråga om förlängning

av sjukbidraget får arbetsförmågan bedömas på vanligt sätt.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla att den samordning

med studiestöd som skall ske enligt 22 kap. 15 § inte bör avse

eventuell lånedel av de nämnda bidragsformerna, och utskottet

föreslår att lagrummet ändras i enlighet härmed.

Genom den av utskottet föreslagna ändringen av 22 kap. 15 §

faller även den av regeringen föreslagna minskningen av

rehabiliteringspenning på grund av vad som utges i vårdbidrag

bort. Utskottet har för sin del inte kunnat finna något motiv

till varför en samordning av dessa båda ersättningsformer

behöver göras.

Regeringen föreslår att rätten till ersättning från

sjukförsäkringen medan en försäkrad i rehabiliteringssyfte

deltar i utbildning skall begränsas. Rehabiliteringsersättning

skall endast kunna beviljas vid sådana utbildningar som kan ge

rätt till utbildningsbidrag, dock att en eftergymnasial

utbildning inte behöver vara inriktad mot sysselsättning i

näringslivet. Som skäl för förslaget anförs den utveckling som

skett i praxis beträffande rätten till sjukpenning i samband med

rehabilitering. Denna praxisutveckling kan beskrivas på följande

sätt.

Mot bakgrund av två plenidomar från dåvarande

försäkringsdomstolen (TAF 42 och 44/1967) ansågs i tillämpningen

rätt till sjukpenning under yrkesinriktad rehabilitering

föreligga endast under förutsättning att den försäkrade -- om

utbildningen inte kom till stånd -- inte kunde antas erhålla en

förvärvsinkomst motsvarande minst hälften av vad han haft

tidigare. Bedömningen härav utgick från förmågan att utföra

arbete på den allmänna arbetsmarknaden som gav dylika inkomster.

Vidare begränsades ersättningstiden normalt till ett år, dvs.

den tid som i regel ansågs tillräcklig för att häva eller

förhindra arbetsoförmåga. Valde den försäkrade en annan

utbildning -- som tog längre tid -- förlängdes inte

ersättningstiden, även om vid dennas utgång arbetsoförmågan inte

kunde anses hävd eller förhindrad. I en år 1980 meddelad

plenidom (FÖD 1981:2) upprätthölls inte längre det tidigare

villkoret på föreliggande eller kommande halv arbetsoförmåga i

fråga om medicinsk rehabilitering. Försäkringsöverdomstolen har

därefter i en år 1983 meddelad dom (FÖD 1984:27) även såvitt

avser yrkesinriktad rehabilitering frångått kravet på att den

nedsättning av arbetsförmågan som omskolningen skall häva eller

förhindra skall uppgå till minst hälften. Utgångspunkten för

bedömningen skall vara den försäkrades normala arbete eller

annat arbete hos arbetsgivaren. Om viss utbildning ansetts

utgöra åtgärd enligt 2 kap. 11 § skall i princip ersättning

betalas ut för hela utbildningstiden även om den överstiger ett

år. Dessa principer har bekräftats av försäkringsöverdomstolen i

ett senare pleniavgörande (FÖD 1987:30). Domen från år 1983

gällde en plåtslagare som led av allergi och astma och som under

fyra år genomgick grundskolestudier och fritidsledarutbildning.

Domen från år 1987 avsåg en livsmedelsarbetare som omskolade sig

på grund av lungsjukdom. Efter 16 veckors utredning vid

arbetsmarknadsinstitut och 32 veckors preparandkurser hade han

genomgått en allmän kontorskurs om 42 veckor.

Enligt regeringens förslag skall rehabiliteringsersättning i

samband med utbildning kunna utges efter i princip samma regler

som gäller enligt 3 och 4 §§ förordningen om

arbetsmarknadsutbildning. Detta innebär att utbildningen skall

avse 1. yrkesutbildning, 2. allmänteoretisk eller orienterande

utbildning som är en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning

eller 3. orienterande utbildning i datateknik för personer med

bristfällig eller föråldrad skolutbildning. Eftergymnasial

utbildning bör kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning

endast om den omfattar högst 40 studieveckor. Eftergymnasial

utbildning bör inte få vara en fortsättning eller avslutning på

en tidigare påbörjad sådan utbildning och inte heller få vara en

del i en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning. Däremot

bör inte så som i arbetsmarknadsutbildningen en begränsning

göras till eftergymnasial utbildning som är inriktad endast mot

sysselsättning i näringslivet.

Enligt förordningen om arbetsmarknadsutbildning skall vad som

i förordningen avses med arbetsmarknadsutbildning kunna beviljas

i första hand den som är eller riskerar att bli arbetslös, har

fyllt 20 år och söker arbete genom den offentliga

arbetsförmedlingen, om utbildningen bedöms kunna leda till ett

stadigvarande arbete.

Enligt vad utskottet erfarit omfattar en

arbetsmarknadsutbildning i regel högst ett år. Det kan dock

förekomma utbildningar på upp till två år och möjligen även tre

år. Utbildningstiden är beroende på utbildningsbehovet och

omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt när det gäller

handikappade personer kan det bli nödvändigt med längre

utbildningstider.

Utskottet delar regeringens uppfattning att den praxis som

utvecklat sig vad gäller rätten till sjukpenning under

utbildning behöver stramas upp. Enligt utskottets mening bör en

utbildning som anses tillräcklig för att omskola en arbetslös

person i regel även vara tillräcklig för den som på grund av

sjukdom behöver omskola sig. Vad gäller eftergymnasial

utbildning bör däremot i enlighet med regeringens förslag inte

uppställas något krav på att utbildningen skall vara

näringslivsinriktad. Enligt utskottets mening innebär denna

begränsning av utbildning på sjukförsäkringens bekostnad inte

ett avsteg från principen att en person skall ha återfått sin

arbetsförmåga efter rehabiliteringen. Genom att arbetsgivarna,

försäkringskassorna och andra rehabiliteringsansvariga i

fortsättningen skall se till att rehabiliteringsåtgärder kommer

till stånd på ett mycket tidigare stadium bör det vara möjligt

att återställa en persons arbetsförmåga på kortare tid.

Regeringen föreslår att rehabiliteringsersättning skall utges

under högst 365 dagar i följd om inte synnerliga skäl talar för

att ersättning skall utges för längre tid. Utskottet anser att

inriktningen på rehabiliteringsarbetet bör vara att en försäkrad

skall ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart

fall en eventuell utbildning bör vara avslutad inom denna tid.

Redan på grund av vad utskottet ovan angivit om

arbetsmarknadsutbildningens längd bör en begränsning av

rehabiliteringstiden till ett år inte anges i lag. Det är enligt

utskottets mening därtill ett övergripande mål att en sjuk

person verkligen blir rehabiliterad och kan komma tillbaka i

arbete. Utskottet är därför inte berett tillstyrka regeringens

förslag att rehabiliteringsersättning längst skall kunna utges

under ett år om inte synnerliga skäl föreligger. Utskottet vill

däremot understryka vikten av att försäkringskassan hela tiden

ser till att rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan

som har upprättats. Om avvikelse sker från planen får

försäkringskassan ta ställning till om planen behöver förändras

eller om rehabiliteringen mot bakgrund av de dittillsvarande

resultaten bör avbrytas. Försäkringskassan skall därvid bl.a.

göra en bedömning av vilka insatser som är ekonomiskt rimliga.

Med denna ändring av regeringens förslag anser utskottet att

motionerna Sf47 yrkande 4 och Sf48 får anses tillgodosedda.

Utskottet avstyrker däremot bifall till motion Sf46 yrkande 11.

De kortare utbildningstider och de inriktningar på

utbildningen som kommer att gälla för utbildning med

rehabiliteringsersättning föranleder utskottet att här även ta

upp frågan om vilka övergångsregler som skall gälla. Regeringen

har föreslagit att de nya bestämmelserna skall börja tillämpas

den 1 januari 1992. Endast beträffande den begränsade rätten

till en fjärdedels sjukpenning föreslås särskilda

övergångsregler. Detta kommer således att innebära att

försäkringskassan vid årsskiftet måste upprätta

rehabiliteringsplaner för alla dem som redan beviljats s.k.

3:8-sjukpenning under utbildning. Enligt riksförsäkringsverkets

rekommendationer skall försäkringskassorna för närvarande om

möjligt redan på förhand fatta beslut om huruvida sjukpenning

skall utges för hela utbildningstiden. Enligt utskottets mening

måste försäkringskassorna i övergångsskedet ta särskild hänsyn

till om någon redan fått en flerårig utbildning godkänd som s.k.

2:11-åtgärd. Eftersom utskottet ovan avstyrker regeringens

förslag att tiden med rehabiliteringspenning begränsas till

högst ett år anser utskottet att ett sådant hänsynstagande bör

kunna ske inom ramen för den föreslagna lagstiftningen.

Utskottet förutsätter att regeringen vid utfärdande av

förordningar beaktar att möjlighet måste finnas att övergångsvis

tillåta andra utbildningar.

Utskottet vill i detta sammanhang även ta upp några frågor

rörande rehabilitering av förtidspensionärer och arbetsskadade

personer.

Rehabiliteringsbestämmelserna omfattar även den som har

förtidspension eller sjukbidrag. En pensionär har således rätt

till rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag under

rehabiliteringen. För närvarande är det inte ovanligt att sjuka

eller handikappade personer har sjukbidrag under flera år medan

de utbildar sig. Särskilt gäller detta handikappade ungdomar.

Utskottet förutsätter att riksförsäkringsverket också följer hur

tillämpningen av de nya rehabiliteringsbestämmelserna i

praktiken inverkar på rätten till sjukbidrag efter en

rehabiliteringsperiod enligt bestämmelserna i 22 kap. AFL och

särskilt uppmärksammar om den som har sjukbidrag har möjlighet

att genomgå en längre utbildning än andra personer.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att den som

har en arbetsskada har rätt till livränta enligt lagen om

arbetsskadeförsäkring om förmågan att skaffa sig inkomst genom

arbete är varaktigt nedsatt med minst en femtondel till följd av

skadan. Rehabiliteringen av den som är arbetsskadad kan därför

vara mer långtgående. Detta kan enligt utskottets mening komma

att medföra problem vid rehabiliteringen av en person som anser

sig arbetsskadad men ännu inte har fått denna fråga avgjord.

Visserligen avser regeringen att föreslå en samordning av

sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen för tid innan

arbetsförmågan anses varaktigt nedsatt men inom

arbetsskadeförsäkringen är det vanligt att en person har

livränta medan han genomgår omskolning. Utskottet utgår från att

detta problem kommer att beaktas av den beredning som aviserats

när det gäller samordningen av sjukförsäkringen och

arbetsskadeförsäkringen.

Enligt lagförslaget skall rehabiliteringsersättning kunna

utges fram till 65 års ålder. I motion Sf49 yrkande 11 föreslås

att ersättningsrätten begränsas till 60 års ålder. Rätten till

rehabiliteringsersättning förutsätter bl.a. att

försäkringskassan har godkänt en rehabiliteringsplan. Mot

bakgrund av att försäkringskassan därvid måste förutsättas ha

prövat om den ifrågavarande åtgärden är motiverad finner

utskottet inte skäl föreslå någon lägre åldersgräns för

ersättningsrätten, och utskottet avstyrker bifall till motionen.

I motion Sf310 föreslås att ersättning skall kunna utges till

anhöriga till alkoholister vid deltagande i familjeprogram.

Enligt vad motionärerna uppger betalar försäkringskassan

ersättning för sådant deltagande i vissa fall. Utskottet vill

erinra om den försöksverksamhet som efter beslut av riksdagen

(prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185) skall pågå under två år vid

två försäkringskassor. Försöksverksamheten syftar bl.a. till att

genom praktisk erfarenhet få kunskap om vilka typer av åtgärder

som bedömts som lämpliga i rehabiliteringshänseende men som inte

genomförts på grund av att någon ansvarig för kostnaderna inte

har kunnat anges och vilken omfattning sådana åtgärder kan ha.

Departementschefen avser att återkomma till regeringen i frågan

när tillräcklig utvärdering av försöksverksamheten har kunnat

göras. Utskottet anser att denna utvärdering bör avvaktas, och

utskottet avstyrker bifall till motion Sf310.

Enligt 3 kap. 8 § fjärde stycket AFL anses som sjukperiod tid,

under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som

avses i 7 §. Om en försäkrad, som uppbär sjukpenning under

rehabilitering med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket, tvingas

avbryta rehabiliteringen på grund av sjukdom anses detta som om

sjukperioden fortsätter. Arbetsförmågan har nämligen ansetts

nedsatt med minst en fjärdedel under hela tiden. Enligt

utskottets mening framgår inte av det föreliggande förslaget om

den som uppbär rehabiliteringspenning skall anses lida av

sjukdom som avses i 3 kap. 7 § AFL under tiden. Något hinder att

uppbära sjukpenning enligt detta lagrum på grund av en faktisk

nedsättning av arbetsförmågan under rehabiliteringstiden har

inte föreskrivits. I stället anges att rehabiliteringspenningen

skall minska med vad den försäkrade för samma tid uppbär i

sjukpenning. Betydelsen av begreppet sjukperiod har ökat genom

de sänkta kompensationsnivåer som gäller inom

sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991. För de tre

första dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod utges

sjukpenning med 65 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, för

tiden därefter t.o.m. den 90:e dagen i sjukperioden med 80 % och

för tiden därefter med 90 %. Den som lider av sådan sjukdom som

kan antas medföra ett större antal sjukperioder per år skall

kunna få kompensation med 80 % redan från den första dagen. De

sänkta kompensationsnivåerna under de 90 första dagarna av en

sjukperiod har medfört att det bl.a. har blivit svårare för

försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att

återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök eftersom -- om

arbetsförsöket misslyckas -- kompensationsnivån för

sjukpenningen sänks under de följande tre månaderna. Om

arbetsförsöket avser högst tre fjärdedelar av en arbetsdag anser

försäkringskassan dock att samma sjukfall fortsätter. Frågan

kommer att än mer aktualiseras om riksdagen antar regeringens

förslag om lagfäst sjuklön enligt proposition 1990/91:181. I

förslaget till lag om sjuklön anges att som sjukperiod anses

sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av

sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. Något krav på nedsättning

av arbetsförmågan med minst en fjärdedel skall inte gälla i

detta fall. Begreppen sjukperiod och sjuklöneperiod

kompliceras även av den utvidgning av sjukpenningrätten som nu

föreslås i 3 kap. 7 b § AFL. I sjuklönepropositionen anges

nämligen att arbetstagaren inte har rätt till sjuklön vid

frånvaro från arbetet i samband med behandling som syftar till

att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det är

angeläget att begreppet sjukperiod belyses ytterligare.

Utskottet anser att regeringen bör överväga om och i vilken form

särskilda föreskrifter i frågan bör utfärdas. Det anförda bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

En fråga som i viss mån har samband med begreppet sjukperiod

är hur sjukpenningen skall beräknas för de första 14 dagarna av

en sjukperiod i de fall en arbetsgivarperiod inte löper.

Sjukpenning utges endast för de dagar den försäkrade skulle ha

förvärvsarbetat om han inte hade varit sjuk och beräknas i

förekommande fall i förhållande till det antal timmar som

förvärvsarbete skulle ha utförts. Utskottet anser att den som på

grund av sjukdom avbryter en rehabilitering skall ha rätt till

sjukpenning under sjukdomstiden även under den tid ersättningen

enligt huvudregeln skall beräknas som s.k. timsjukpenning.

Utskottet anser det lämpligt att ersättningen därvid beräknas

per kalenderdag på samma sätt som gäller för t.ex. den som är

inskriven vid arbetsmarknadsinstitut. Vad gäller tillfällig

föräldrapenning beräknas sådan enligt huvudregeln alltid med

tillämpning av de s.k. timsjukpenningreglerna. Utskottet

föreslår även här att ersättningen beräknas per kalenderdag för

den som måste avbryta en rehabilitering på denna grund.

Utskottet anser att regeringen bör återkomma med lagförslag även

i dessa delar. Motsvarande ändringar torde erfordras även

beträffande ersättningen för närståendevård och

arbetsskadesjukpenningen.

Utskottet förutsätter att den som uppbär

rehabiliteringspenning skall ha rätt att ha kvar sin

sjukpenninggrundande inkomst och även få denna höjd i takt med

inkomstutvecklingen. Eftersom det inte föreligger något hinder

mot att en försäkrad samtidigt uppbär rehabiliteringspenning och

studiestöd (rehabiliteringspenningen minskas dock med storleken

på studiestödet för samma tid) förutsätter utskottet att

rehabiliteringspenningen för sådana studerande beräknas på den

vilande sjukpenninggrundande inkomsten.

Vissa sjukpenning- och pensionsfrågor

Propositionen

Enligt 3 kap. 7 § AFL utges sjukpenning vid sjukdom som sätter

ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Med sjukdom jämställs

ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom

för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår

efter det att sjukdomen upphört. Rehabiliteringsberedningen

föreslog att sjukdomsbegreppet i lagen skulle anpassas till den

utveckling som skett i praxis men även utvidgas i viss mån.

Beredningen föreslog att med sjukdom skulle jämställas viss

annan nedsättning av den fysiska eller psykiska

prestationsförmågan som sätter ned arbetsförmågan. Regeringen

anger dock i propositionen att orsaksrekvisitet för sjukpenning

inte bör ändras.

I propositionen anförs att det behövs en reglering i AFL av

hur nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas i längre

sjukfall. Med den föreslagna utformningen av förslaget till

ändring i 3 kap. 8 § AFL klargörs också att en prövning av

frågan om ett rehabiliteringsbehov föreligger skall ske så snart

det kan antas att sjukdomsfallet blir långvarigt eller så snart

det bedöms att den försäkrade inte kan återgå i arbete. Vid

bedömningen av rehabiliteringsbehov skall beaktas vad som

rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till

sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt till

ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

I propositionen föreslås också en utvidgning av

sjukpenningrätten till att även omfatta den som genomgår en

behandling som syftar till att förebygga att sjukdom och

nedsättning av arbetsförmågan uppstår för den tid som

behandlingen kräver. Bestämmelserna, som tas in i 3 kap. 7 b §

AFL, har närmare redovisats i föregående avsnitt.

Sjukpenning utges som hel, tre fjärdedels, halv och en

fjärdedels sjukpenning. I propositionen anförs att när fler

nivåer infördes för sjukpenningen var avsikten i första hand att

möjliggöra en successiv återgång i arbetet. Tre fjärdedels, halv

eller en fjärdedels sjukpenning bör dock inte utnyttjas för

längre sjukskrivningsperioder. Departementschefen anser att en

fjärdedels sjukpenning inte skall kunna utges för längre tid än

ett år vid ett och samma sjukfall. Den tiden torde vara

tillräcklig för att denna sjukpenningnivå skall fylla sitt syfte

att underlätta en successiv återgång i arbete.

I propositionen anförs vidare att långa, passiva

sjukskrivningar skall undvikas, och inriktningen bör därför vara

att sjukpenning i regel inte skall utges för en längre period än

ett år. När sjukpenning har utbetalats under ett års tid och

rehabiliteringsåtgärder inte kan komma i fråga samt

nedsättningen av arbetsförmågan bedöms varaktig eller bestående

för avsevärd tid bör ersättningen utges i form av sjukbidrag

eller förtidspension. I de allra flesta fall som kan bli

aktuella för en sådan prövning är det enligt departementschefens

mening rimligt att förvänta sig att tillräckligt underlag

föreligger för att bedöma varaktigheten av nedsättningen av

arbetsförmågan och att tillräckliga försök har kunnat göras för

att helt eller delvis återställa denna. Hon framhåller dock

samtidigt att den angivna principen inte kan ges absolut

giltighet. I situationer där en medicinsk behandling pågår och

det förväntas att den försäkrade därefter helt eller delvis

skall kunna återgå till arbete direkt eller efter en aktiv

rehabilitering bör sjukpenning kunna utges även efter ett år.

Hon framhåller också att förslaget givetvis inte innebär något

hinder för att övergång från sjukpenning till sjukbidrag eller

förtidspension kan aktualiseras tidigare än efter ett års

utbetalning av sjukpenning. Sådan övergång bör genomföras så

snart det är utrett att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt

varaktigt eller för avsevärd tid. Departementschefen vill i

detta sammanhang fästa uppmärksamheten på vikten av att

rehabiliteringsmöjligheterna prövas noga innan sjukbidrag eller

förtidspension beviljas. Det är särskilt viktigt att

förtidspensioneringar så långt det är möjligt undviks. Detta

gäller inte minst i fråga om unga handikappade. Vidare föreslås

att halv förtidspension skall kunna kombineras med halv

ålderspension.

I propositionen föreslås också en ändring av de s.k.

äldrereglerna inom förtidspensioneringen. Dessa regler, som

finns intagna i 7 kap. 3 § AFL, tillkom år 1970. Äldrereglerna

innebär att mildare villkor gäller för invaliditetsbedömningen

för denna kategori försäkrade och att det inte krävs att äldre

försäkrade blir föremål för rehabiliteringsåtgärder eller

flyttar till en annan ort för att få arbete. Med äldre avsågs

ursprungligen den som uppnått 63 års ålder. I samband med 1976

års pensionsreform med den då genomförda sänkningen av den

allmänna pensionsåldern gjordes vissa uttalanden som ledde till

att riktpunkten för förtidspension enligt äldrereglerna i praxis

kommit att utgöra 60 år. I särskilda fall har äldrereglerna

också tillämpats för personer som varit yngre än 60 år.

Departementschefen anser att en bestämd nedre åldersgräns vid 60

år bör införas för förtidspension enligt de s.k. äldrereglerna.

Ändringen innebär också att ett större ansvar läggs på

försäkringskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna när det är

fråga om försäkrade som inte har uppnått 60 års ålder och som

har enbart ett lindrigt medicinskt handikapp. I propositionen

framhålls att det är viktigt att ordentliga

rehabiliteringsförsök i arbetshänseende görs för dessa.

Motioner

I motion Sf46 anför Gullan Lindblad m.fl. med anledning av

regeringens förslag att en fjärdedels sjukpenning skall kunna

utges under högst ett år att det inte torde föreligga någon risk

för en alltför långvarig deltidssjukskrivning eftersom

pensionsprövning i regel blir aktuell efter cirka ett år.

Däremot finns det enligt motionärerna en risk för

"överpensionering" om en fjärdedels sjukskrivning skall bytas

mot en halv pension. Motionärerna begär därför i yrkande 9 att

riksdagen beslutar införa ytterligare en grad i

förtidspensioneringen, en fjärdedels pension. Motionärerna

avvisar i yrkande 10 regeringens förslag om att sjukpenning

schablonmässigt skall ersättas med förtidspension eller

sjukbidrag. Enligt nuvarande praxis prövas frågan om pension

enligt 16 kap. 1 § andra stycket AFL efter ca ett år.

Motionärerna anser inte att någon schabloniserad övergång till

förtidspension/sjukbidrag till den försäkrades nackdel skall

ske.

Karin Israelsson m.fl. anför i motion Sf49 (yrkande 13) att

förtidspensioneringen för många orsakar ett stort lidande

samtidigt som ökningen av antalet förtidspensionerade är

samhällsekonomiskt oförsvarbar. Sparivern bör enligt

motionärerna inte gå ut över de svagare grupperna i arbetslivet;

äldre kvinnor, unga handikappade och invandrare. Motionärerna

begär därför avslag på förslaget om att sjukpenning i regel

skall ersättas med pension efter ett år. Så gör även Margó

Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson i motion Sf47 (yrkande 5). I

denna motion anförs att syftet med de ändrade reglerna för

rehabilitering skall vara att hindra att människor slås ut från

arbetsmarknaden och att antalet förtidspensionärer ökar. Mot den

bakgrunden finner motionärerna det märkligt att rätten till

sjukpenning efter i regel ett år skall omvandlas till sjukbidrag

eller förtidspension. Motionärerna anför att det givetvis måste

vara ännu svårare att få tillbaka någon till arbetslivet som är

pensionerad än den som varit sjukskriven länge.

Frågor om ersättning till handikappade ungdomar tas upp av

Bengt Westerberg m.fl. i motion Sf231. Motionärerna anför att

när det handikappade barnet fyller 16 år övergår vårdbidraget

för barnet till pension och eventuell handikappersättning. Detta

gäller även om barnet studerar. Motionärerna anser att detta är

fel, och de begär i yrkande 4 att riksdagen bör ge regeringen

till känna att förtidspensionering av handikappade ungdomar som

studerar bör undvikas. Enligt motionärerna bör vårdbidraget

förlängas eller barnet få någon form av studiestöd om det

fortsätter att studera. Motionärerna begär i yrkande 5 att

regeringen lägger fram förslag till ett system för ersättning då

ett handikappat barn/ungdom studerar på grundskole- eller

gymnasienivå.

Sten-Ove Sundström och Rinaldo Karlsson tar i motion Sf282 upp

en fråga mot bakgrund av att riksdagen år 1990 beslutat begränsa

möjligheterna till pensionering av enbart arbetsmarknadsskäl.

Motionärerna anför att det pågår stora strukturförändringar inom

basindustrierna i de nordligaste länen. Det är orimligt att

förvänta sig att äldre arbetskraft, som endast har några år kvar

till pensioneringen, skall börja gå på arbetsmarknadsutbildning

och vara beredda att flytta söderut. Motionärerna anser att det

är särskilt viktigt att större hänsyn tas till

arbetsmarknadsskälen som en del i en samlad bedömning då det

gäller att ta ställning till pensionsrätten, inte minst då det

gäller äldre försäkrade. Motionärerna begär ett tillkännagivande

i frågan.

I motion Sf235 anför Kjell-Arne Welin att det är olyckligt att

så många personer är förtidspensionerade. Han anser att man

skall sluta att schablonmässigt pensionera människor i arbetsför

ålder. Dessutom bör de som erhållit pension och är under

förslagsvis 55 år utredas på nytt. Man skall då också pröva

möjligheterna till arbete som anpassats individuellt i varje

enskilt fall. Det är också viktigt att olika myndigheter

samordnas och att möjligheterna till rehabilitering väsentligt

förbättras. Motionären anser att riksdagen bör hos regeringen

begära förslag till åtgärder i enlighet med det anförda.

Utskottet

I 3 kap. 8 § AFL finns för närvarande en bestämmelse om hur

bedömningen av arbetsförmågans nedsättning skall ske om

sjukdomen kan antas vara kortvarig. I lagrummet anges att därvid

särskilt skall beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen

är ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt

arbete. Regeringen föreslår nu att i ett nytt andra stycke i

denna paragraf skall anges hur nedsättningen av arbetsförmågan

skall bedömas vid längre sjukfall. Enligt utskottets mening är

detta andra stycke utformat så att det i första hand innebär en

föreskrift för försäkringskassan att utreda om

rehabiliteringsåtgärder bör vidtas. Utskottet tillstyrker att

lagrummet får föreslagen lydelse.

Regeringen föreslår också att en fjärdedels sjukpenning under

samma sjukperiod får utges för högst 365 dagar. Med anledning

härav begärs i motion Sf46 yrkande 9 att en lägre grad i

förtidspensioneringen, en fjärdedels pension, införs.

Möjligheterna till en fjärdedels sjukpenning infördes fr.o.m.

den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185). På de skäl

regeringen anfört tillstyrker utskottet att en fjärdedels

sjukpenning under samma sjukperiod endast skall kunna utges för

högst 365 dagar. Utskottet finner inte skäl att nu föreslå att

en fjärdedels pension skall införas, men utskottet förutsätter

att regeringen noga följer utvecklingen av såväl de nya

sjukpenningnivåerna som den föreslagna tidsbegränsningen av en

fjärdedels sjukpenning. Utskottet vill erinra om att riksdagen

nyligen på förslag av utskottet (1990/91:SfU11, rskr. 200) har

avslagit ett motionsyrkande om att förtidspension skall kunna

utges på samma nivåer som sjukpenning. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motion Sf46 yrkande 9.

Enligt 16 kap. 1 § andra stycket AFL kan försäkringskassan

tillerkänna en försäkrad, som uppbär sjukpenning eller

ersättning för sjukhusvård, förtidspension eller sjukbidrag även

om den försäkrade inte ansökt härom. I propositionen anges att

när sjukpenning har utbetalats under ett års tid och

rehabiliteringsåtgärder inte kan komma i fråga samt

nedsättningen av arbetsförmågan bedöms varaktig eller bestående

för avsevärd tid bör ersättningen utges i form av sjukbidrag

eller förtidspension. I motionerna Sf46 yrkande 10, Sf47 yrkande

5 och Sf49 yrkande 13 motsätter sig motionärerna att så skall

ske.

Riksförsäkringsverket har i allmänna råd 1988:4 om

försäkringskassornas arbete med rehabilitering enligt lagen om

allmän försäkring (AFL) angivit följande beträffande situationen

när försäkringskassan utan ansökningsförfarande beviljar pension

(s. 47).

Förutsättningen för att försäkringskassan skall ta upp frågan

om pensionsprövning är att kassan har gjort en utredning som

visar de omständigheter som föreligger i det enskilda fallet.

Utredningen skall visa att rehabiliterande åtgärder inte kan

antas förbättra den försäkrades möjligheter att få och behålla

ett arbete eller att alla möjligheter har uttömts utan resultat.

Dessutom krävs att följande båda villkor uppfylls för att den

försäkrade skall ha rätt till förtidspension eller sjukbidrag.

-- Att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften p g a

sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska

prestationsförmågan och

-- att arbetsförmågan anses varaktigt nedsatt eller -- när det

gäller sjukbidrag -- beräknas förbli nedsatt för avsevärd tid,

dvs minst ett år framåt.

När den försäkrade uppbär sjukpenning rekommenderar RFV

att försäkringskassan med stöd av bestämmelserna i AFL beslutar

om förtidspension/sjukbidrag utan ansökan från den försäkrade så

snart förutsättningarna för detta föreligger dock tidigast sedan

sjukpenning betalats ut i ett år. Det är emellertid inte ett

krav att sjukpenning skall ha betalats ut löpande under ett år.

Om sjukskrivningen har avbrutits av kortare perioder av

arbetsförsök eller när t ex lärare friskskrivit sig under loven,

så att sjukskrivningsperioder om ett år aldrig uppstår, kan

kassan ändå göra en pensionsprövning om förutsättningarna för

detta i övrigt är uppfyllda.

Utskottet konstaterar att regeringen inte föreslår någon

ändring vare sig av rekvisiten för förtidspension eller

sjukbidrag eller av rekvisiten för rätt till sjukpenning.

Således skall enligt utskottets mening även i fortsättningen

gälla att sjukpenning med stöd av 16 kap. 1 § AFL kan bytas ut

mot förtidspension eller sjukbidrag först när det i det enskilda

fallet är utrett att den försäkrades arbetsförmåga varaktigt

eller för avsevärd tid är nedsatt med minst hälften. Någon

tidsgräns för när så skall anses vara fallet finns inte, och

sjukbidrag eller förtidspension kan aktualiseras redan innan

sjukpenning har betalats ut ett år. Enligt

riksförsäkringsverkets ovan redovisade allmänna råd skall

pensionsprövning göras "tidigast sedan sjukpenning betalats

ut i ett år". Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att

regeringens förslag endast skall uppfattas som en erinran till

försäkringskassorna att ha en bättre bevakning på de längre

sjukfallen. Redan med de förslag om rehabiliteringsverksamheten

i övrigt som läggs fram i propositionen bör enligt utskottets

mening antalet långa, passiverande sjukskrivningar minska. Med

detta uttalande anser utskottet att motionerna Sf46 yrkande 10,

Sf47 yrkande 5 och Sf49 yrkande 13 får anses tillgodosedda.

Utskottet har emellertid vissa erinringar mot utformningen av

lagförslaget i denna del. 16 kap. 1 § andra stycket AFL

tillämpas vid prövning av rätten till såväl förtidspension som

sjukbidrag. Sjukbidrag skall beviljas den vars arbetsförmåga

anses nedsatt med minst hälften för avsevärd tid. Visserligen

skall försäkringskassan även för att bevilja sjukbidrag

konstatera att rehabiliteringsmöjligheterna är uttömda men

enligt utskottets mening måste dessa möjligheter ses i

förhållande till om arbetsförmågan skall anses nedsatt för

avsevärd tid. Således bör en person som t.ex. efter en svår

trafikskada under många år behöver medicinsk behandling och

medicinsk rehabilitering kunna tillerkännas sjukbidrag under

denna tid även om det är möjligt att en arbetslivsinriktad

rehabilitering därefter kan påbörjas. Utskottet föreslår därför

att kravet på uttömda rehabiliteringsmöjligheter inte anges i

själva lagtexten.

Vidare anser utskottet att motion Sf235 med förslag om minskad

förtidspensionering och ökad omprövning av pensionbeslut bör bli

tillgodosedd genom propositionens förslag om en mer aktiv

rehabiliteringsverksamhet, som även skall omfatta

förtidspensionärer.

I motion Sf231 yrkandena 4 och 5 tas upp frågor om ersättning

till handikappade ungdomar. Rehabiliteringsberedningen har

föreslagit att handikappade ungdomar mellan 16 och 25 år skall

ha rehabiliteringsersättning om de deltar i

rehabiliteringsåtgärd eller om arbetsförmågan är varaktigt

nedsatt med minst en fjärdedel. Beredningen har också föreslagit

att åldersgränsen för rätt till förtidspension eller sjukbidrag

skall höjas till 25 år, om inte synnerliga skäl föreligger. I

propositionen anförs att det är angeläget att undvika

förtidspensionering av handikappade ungdomar.

Rehabiliteringsberedningens förslag är emellertid komplicerade

och flera tunga remissinstanser har riktat invändningar mot

förslagen. Frågan kräver därför ytterligare beredning och

regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag vid en

senare tidpunkt.

Även utskottet anser att förtidspensionering av handikappade

ungdomar bör undvikas. Regeringens förslag i denna fråga bör

dock avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf231

yrkandena 4 och 5.

I propositionen föreslås att de s.k. äldrereglerna endast

skall tillämpas på den som fyllt 60 år. Utskottet tillstyrker

detta förslag och även ändringen i 7 kap. 3 § AFL. Utskottet

vill emellertid tillägga att den försäkrade skall ha uppnått

denna ålder såväl vid försäkringskassans beslut som vid den tid

pensionen avser.

I motion Sf282 anförs att, sedan möjligheten till pension på

enbart arbetsmarknadsskäl avskaffats, större hänsyn bör tas till

arbetsmarknadsskälen vid bedömningen av rätten till

förtidspension för en äldre försäkrad. Utskottet vill med

anledning härav erinra om att utskottet, när förslaget om

upphävande av bestämmelserna om rätt till förtidspension av

arbetsmarknadsskäl behandlades (se 1989/90:SfU12), underströk

vikten av att kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts

in för äldre arbetstagare som blir arbetslösa och har sin

arbetsförmåga kvar. Utskottet anförde vidare att det enligt de

s.k. äldrereglerna inte kan krävas att äldre förvärvsarbetande

genomgår omskolning eller annan utbildning eller flyttar till

annan ort. Inte heller kan det fordras att de underkastar sig

försök med arbetsplacering eller medicinska

rehabiliteringsåtgärder. Om det föreligger en medicinsk grund

skall förtidspension således kunna beviljas den försäkrade när

arbetsmarknadsmyndigheterna inte tämligen omedelbart kan bereda

honom ett lämpligt arbete. Utskottet anser att motion Sf282 får

anses tillgodosedd med det anförda.

Arbetshjälpmedel

I propositionen föreslås att fr.o.m. den 1 juli 1991 skall

från sjukförsäkringen kunna lämnas bidrag i vissa fall till

arbetshjälpmedel. Enligt lagförslaget skall i 2 kap. 14 § AFL

anges att bidrag till sådana arbetshjälpmedel som en

förvärvsarbetande försäkrad behöver som ett led i sin

rehabilitering skall utges enligt föreskrifter som regeringen

meddelar.

För närvarande kan arbetsmarknadsmyndighet lämna bidrag till

arbetshjälpmedel åt handikappade med stöd av förordningen

(1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. Enligt

förordningen kan bidrag lämnas för att arbetssökande skall kunna

få en anställning. Om särskilda skäl föreligger kan bidrag också

lämnas för handikappade som redan är anställda eller till

företagare eller fria yrkesutövare som är handikappade. Bidrag

kan ges om det behövs särskilda individanpassade

arbetshjälpmedel som går utöver arbetsgivarens grundläggande

ansvar för arbetsmiljön enligt arbetsmiljölagen.

Bidrag kan lämnas både till den handikappade och till

arbetsgivaren för kostnader på högst 50000 kr. För avancerade

datortekniska hjälpmedel kan högre kostnader ersättas.

Arbetsgivaren bekostar fr.o.m. den 1 juli 1990 själv de första

10000 kronorna, varefter bidrag ges för hälften av återstoden.

Större andel kan ersättas i vissa fall. I samband med att en

handikappad person anställs kan bidrag lämnas för hela

kostnaden. Också ett bidrag som lämnas till den handikappade

själv kan avse hela kostnaden.

Enligt propositionen bör ansvaret delas upp så att

sjukvårdshuvudmännen ansvarar för hjälpmedel som handikappade

behöver för sin dagliga livsföring, arbetsmarknadsverket svarar

för bidrag till arbetshjälpmedel o.d. som behövs för att en

arbetslös person med funktionshinder skall kunna få och utföra

ett arbete och försäkringskassorna svarar för motsvarande

kostnader för funktionshindrade som redan har en anställning,

egna företagare och fria yrkesutövare som är etablerade på

arbetsmarknaden.

En sådan förändring av ansvarsfördelningen aviserades redan i

1991 års budgetproposition. Av denna anledning föreslogs att

tionde huvudtitelns anslag C 7. Särskilda åtgärder för

arbetshandikappade skulle minska med ca 75 milj.kr. medan under

femte huvudtitelns anslag D1. Bidrag till sjukförsäkringen

skulle beräknas drygt 86 milj.kr. för arbetshjälpmedel.

De aviserade förändringarna har föranlett ett flertal

motionsyrkanden under den allmänna motionstiden, nämligen

motionerna A236 av Sten Svensson m.fl., A242 (yrkande 7) av

Elver Jonsson m.fl., A260 (yrkande 1) av Rolf L Nilson m.fl.,

A246 av Anita Stenberg m.fl. och A214 av Margareta Persson m.fl.

I motionerna framhålls vikten av att också de som redan har en

anställning skall kunna få arbetshjälpmedel. Särskilt nämns de

som har progredierande sjukdomar och som under anställningstiden

får större behov av hjälpmedel. Dessa har på grund av behovet av

arbetshjälpmedel också mindre möjligheter att få byta

arbetsuppgifter hos sin arbetsgivare. I motion A499 (yrkande 3)

begär Marianne Andersson i Vårgårda och Ingvar Karlsson i

Bengtsfors ett tillkännagivande om att resurserna för bidrag

till hjälpmedel i dag är otillräckliga och måste förstärkas.

Arbetslivsfondens medel bör även kunna användas till hjälpmedel

för arbetshandikappade egenföretagare. I yrkande 8 i motion A242

och yrkande 2 i motion A260 begärs dessutom att till anslaget

Särskilda åtgärder för arbetshandikappade anvisas ytterligare 75

resp. 20 milj.kr. för budgetåret 1991/92.

Utskottet konstaterar att när motionerna väcktes förelåg ännu

inte regeringens slutliga förslag om att försäkringskassan

skulle kunna ge bidrag från sjukförsäkringen för

arbetshjälpmedel till dem som redan är anställda, till egna

företagare och till fria näringsutövare. I propositionen anförs

att hjälpmedlen ofta fyller en viktig roll för att förebygga

sjukskrivning och möjliggöra för personer med

funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomstillstånd att

fortsätta som yrkesverksamma. Vidare anges att någon ändring av

praxis beträffande rätten till arbetshjälpmedel inte bör ske

till följd av förändringen av det ekonomiska ansvaret för

hjälpmedlen. Departementschefen utgår från att

försäkringskassorna i sin handläggning av ärenden av detta slag

kommer att utnyttja den kompetens som redan finns inom

arbetsmarknadsorganisationen och hos sjukvårdshuvudmännen för

sakbedömning, utprovning etc. Någon egen teknisk kompetens av

motsvarande slag bör inte byggas upp inom försäkringskassorna. I

propositionen anförs också att regeringen bör fastställa de

närmare villkoren för bidrag till arbetshjälpmedel från

sjukförsäkringen. Dessa bör kunna utformas med ledning av den

nuvarande förordningen om bidrag till arbetshjälpmedel m.m.

Enligt utskottets mening innebär den föreslagna förändringen

ingen försämring av de enskildas möjligheter att få

arbetshjälpmedel. Snarare torde det bli så att försäkringskassan

i ett rehabiliteringsärende kommer att ha större möjligheter att

bedöma behovet av arbetshjälpmedel och lämna bidrag till sådana

som inte ligger inom ramen för arbetsgivarens ansvar enligt

arbetsmiljölagen. Utskottet vill tillägga att en förutsättning

för att få bidrag till arbetshjälpmedel naturligtvis inte skall

vara att den enskilde redan är sjukskriven. En

rehabiliteringsåtgärd kan nämligen vara påkallad för att

förebygga en sjukskrivning. Inriktningen i

rehabiliteringsverksamheten skall också vara att vidta åtgärder

på ett så tidigt stadium som möjligt. Det är dock viktigt att

uppdelningen av ansvaret för arbetshjälpmedel på tre typer av

huvudmän inte leder till någon "gråzon" där enskilda kommer att

drabbas.

Utskottet tillstyrker således regeringens förslag i denna del.

Utskottet anser att motionerna A236, A242 yrkande 7, A499

yrkande 3, A260 yrkande 1, A246 och A214 får anses i huvudsak

tillgodosedda med regeringens förslag och vad utskottet ovan

uttalat. Mot denna bakgrund bör motionerna A242 yrkande 8 och

A260 yrkande 2 om ytterligare medel under tionde huvudtiteln

avslås.

Arbetsskadeförsäkringen

I propositionen anges att en samordning av sjukförsäkringen

och arbetsskadeförsäkringen är av stor betydelse för ett

framgångsrikt rehabiliteringsarbete. I detta avsnitt behandlas

därför motioner med anknytning till arbetsskadeförsäkringen.

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft

den 1 juli 1977 och avser arbetsskador som visar sig fr.o.m.

nämnda tid. Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)

upphörde då att gälla men tillämpas fortfarande på skador som

visat sig dessförinnan.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF

försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är

dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i

Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning

i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för

arbetsskada. I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av

olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada

som framkallats genom smitta kan i den mån regeringen så

föreskrivit anses som arbetsskada. Inom arbetsskadeförsäkringen

gäller en särskild bevisregel. Lagen anger att om en försäkrad

har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i

arbetet skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad

av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar

mot det.

Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada

skall i ekonomiskt hänseende försättas i samma situation som om

skadan inte hade inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust

för skador och sjukdomar som har uppkommit i arbetet om dessa

varar längre är 90 dagar. Under de första 90 dagarna efter det

att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall

sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara

för ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan

bl.a. sjukpenning utgå. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen

är för denna tid 65 eller 80 %.

Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter

arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för bl.a.

läkarvård, sjukvård och läkemedel. Om sjukdomen medför en

fortsatt nedsättning av förmågan att skaffa sig inkomst genom

arbete med minst hälften, utges sjukpenning från

arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning för dag utgör för den

som har en fastställd sjukpenninggrundande inkomst i

normalfallet en trehundrasextiofemtedel av denna inkomst. Blir

nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta från

arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör

skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade skulle ha haft

om han inte skadats och den inkomst han trots skadan beräknas

få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom

arbete är nedsatt med minst en femtondel och att

inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av

det basbelopp som gällde vid början av det år livräntan skall

börja utgå. Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa

förutsättningar en årlig inkomstförlust upp till samma

inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp. Livräntan

grundar rätt till ATP.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom

sociala avgifter och avkastning från arbetsskadefonden. Avgiften

utgör för närvarande 0,90 % av avgiftsunderlaget.

I flera motioner begärs att samordningstiden inom

arbetsskadeförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1

juli 1991, nämligen i motionerna Sf46 (yrkande 7) och Sf244

(yrkande 3) av Gullan Lindblad m.fl., Sf50 (yrkande 3) och Sf353

(yrkande 12 i denna del) av Sigge Godin m.fl. och Sf49 (yrkande

6) av Karin Israelsson m.fl. I motion Sf320 (yrkande 3) begär

Karin Israelsson m.fl. ett tillkännagivande om en samordning av

arbetsskade- och sjukförsäkringen.

Regeringen har tidigare aviserat att en samordning bör ske av

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Utgångspunkten har varit

att den enskilde som skadas i sitt arbete skall hållas

skadeslös. Samhällets åtaganden gentemot den skadade skulle

omfatta främst sjukpenning under sjukdomstid,

rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid och livränta vid

varaktig nedsättning av arbetsförmågan. Därutöver skulle

arbetsmarknadens parter ta ansvar för vad som krävs för att

hålla de arbetsskadade skadeslösa genom avtalsförsäkringarna. I

propositionen anförs att samordningen av sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna får större konsekvenser för de

avtalsförsäkringar som tecknats av parterna än vad som kunnat

förutses. Departementschefen är därför inte beredd att nu

föreslå några förändringar av arbetsskadeförsäkringen utan har i

stället för avsikt att tillsammans med arbetsmarknadens parter i

en beredning klarlägga fördelningen av åtagandena gentemot de

arbetsskadade mellan samhället och arbetsmarknadens parter.

Som anförs i propositionen är lagen om arbetsskadeförsäkring

och den kompletterande avtalsförsäkringen vid arbetsskada

sammanvävda i ett mycket komplicerat mönster. Utskottet anser

att det är viktigt att åtagandena gentemot de arbetsskadade

klarläggs innan någon förändring sker av samordningstiden inom

arbetsskadeförsäkringen. Resultatet av beredningen med

arbetsmarknadens parter bör därför avvaktas, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna Sf46 yrkande 7, Sf244 yrkande

3, Sf50 yrkande 3, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 6

och Sf320 yrkande 3.

Gullan Lindblad m.fl. föreslår i motionerna Sf46 (yrkande 6)

och Sf244 (yrkande 1) att den nuvarande arbetsskadeförsäkringen

skall ersättas med en obligatorisk försäkring som alla

arbetsgivare skall teckna för sina anställda. Försäkringens

utformning bör regleras i lag, men försäkringen skall tecknas

hos enskilda försäkringsbolag. Premierna bör vara relaterade

till det förväntade skadeutfallet, vilket skulle förstärka

arbetsgivarens intresse av att verka för en god arbetsmiljö.

Motionärerna begär en skyndsam utredning och förslag i enlighet

med det anförda. Även Sigge Godin m.fl. tar i motionerna Sf50

yrkande 2 i denna del och Sf353 yrkande 12 i denna del upp

frågan om en sådan obligatorisk lagfäst försäkring utanför

socialförsäkringen som skulle ersätta den nuvarande

arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna anser att frågan bör

övervägas, och de begär en skyndsam utredning härom.

Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter begärs i

motionerna Sf352 (yrkande 2) av Bengt Westerberg m.fl., Sf50

(yrkande 2 i denna del) och Sf353 (yrkande 12 i denna del) av

Sigge Godin m.fl., Sf49 (yrkande 3) av Karin Israelsson m.fl.,

Sf215 av Lars Werner m.fl. och Sf355 (yrkande 3) av Ragnhild

Pohanka m.fl.

I propositionen anförs att arbetsmiljökommissionen i sitt

arbete uppmärksammade frågan om ekonomiska styrmedel för att

åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Kommissionen presenterade

ett förslag att differentiera arbetsgivaravgifterna i en s.k.

arbetslivsavgift. Detta förslag bör utvecklas vidare. Enligt

departementschefen innebär en arbetsgivarperiod inom

sjukförsäkringen i praktiken också en form av differentiering av

arbetsgivarnas kostnader med hänsyn till korttidsfrånvaron. I

ett eventuellt framtida system med differentierade avgifter

synes emellertid även kostnaderna för långtidsfrånvaron böra

beaktas och departementschefen avser att föreslå att en

utredning tillsätts med uppgift att utreda möjligheterna och

konsekvenserna av ett system med differentierade

arbetsgivaravgifter. Utredningen bör särskilt uppmärksamma de

administrativa konsekvenserna av ett sådant avgiftssystem och

vidare beakta att systemet inte får leda till ökad utslagning

och utestängning av arbetskraft.

Enligt utskottets mening är det angeläget att ekonomiska

styrmedel införs som kan medverka till att åstadkomma bättre

arbetsmiljöer. Regeringen bör därför snarast återkomma till

riksdagen med förslag om differentierade arbetsgivaravgifter som

kan fungera som sådant styrmedel. Detta bör med bifall till

motionerna Sf352 yrkande 2, Sf50 yrkande 2 i denna del, Sf353

yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 3, Sf215 och Sf355 yrkande

3 ges regeringen till känna.

Utskottet har tidigare avstyrkt motioner med förslag om en

obligatorisk lagfäst arbetsgivarförsäkring, se senast

1989/90:SfU15. Utskottet kan inte heller nu se något skäl till

att den nuvarande arbetsskadeförsäkringen i sin helhet skall

ersättas med ett försäkringssystem enligt den modell

motionärerna föreslår. Riksdagen bör därför avslå motionerna

Sf46 yrkande 6, Sf244 yrkande 1, Sf50 yrkande 2 i denna del och

Sf353 yrkande 12 i denna del.

Ragnhild Pohanka m.fl. begär i motion Sf355 (yrkande 2) ett

tillkännagivande om att försäkringkassan bör få ersättning från

försäkringsbolag såsom AMF när försäkringskassan gör utredningar

och tar fram statistik som bolaget begär.

Utskottet förutsätter att frågan om försäkringskassans

utredningsskyldighet gentemot i första hand AMF aktualiseras i

samband med beredningen av frågan om en ökad samordning mellan

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Som nämnts har regeringens

utgångspunkt varit att arbetsmarknadens parter därvid skall ta

ansvar för vad som krävs för att hålla de arbetsskadade

skadeslösa genom avtalsförsäkringarna. Den nämnda utredningen av

frågan om fördelningen av åtagandena mellan samhället och

parterna bör därför avvaktas, och utskottet avstyrker bifall

till motion Sf355 yrkande 2.

I flera motioner begärs en översyn av arbetsskadebegreppet.

I motion Sf46 (yrkande 8) anför Gullan Lindblad m.fl. att det

måste skapas klarare kriterier för rätten att uppbära

arbetsskadeersättning. Det är inte rimligt att

praxisförskjutningar medfört att ca 90 % av alla

arbetsskadeanmälningar nu godkänns som arbetsskada. Motionärerna

begär en skyndsam utredning om arbetsskadebegreppet. En sådan

utredning begärs även i motion Sf244 (yrkande 2) av Gullan

Lindblad m.fl.

I motion Sf50 (yrkande 2 i denna del) anför Sigge Godin m.fl.

att det är viktigt att den praxis som tillämpas vid bedömningar

av arbetsskada ses över. Motionärerna anser att kriterierna

måste bli klarare för rätten att uppbära arbetsskadeersättning.

Också i motion Sf353 yrkande 12 i denna del av Sigge Godin m.fl.

tas frågan om arbetsskadebegreppet upp.

Även Karin Israelsson m.fl. begär i motion Sf49 (yrkande 5) en

utredning med uppdrag att skyndsamt föreslå ändringar i

arbetsskadebegreppet. Motionärerna anser att ett ändrat

arbetsskadebegrepp är en förutsättning för en förbättrad

rehabilitering. Härigenom skulle ökade resurser kunna avsättas

för rehabilitering, sjukvård och åtgärder för att förbättra

arbetsmiljön. Enligt motionärerna måste även livräntornas

utformning beaktas i utredningsarbetet. Ett tillkännagivande om

ett ändrat arbetsskadebegrepp begärs vidare i motion Sf320

(yrkandena 1 och 2) av Karin Israelsson m.fl.

Gunilla André och Karin Starrin anför i motion Sf350 yrkande 1

att kvinnor med monotona arbeten har svårt att få sina

sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada. Motionärerna begär en

översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring i syfte att komma till

rätta med detta problem. Motionärerna begär även en översyn av

arbetsskadeförsäkringen i syfte att försäkringen bör omfatta

fosterskador.

I motion A224 av Siw Persson anförs att ett stort antal

tandsköterskor har fått sådana hälsoproblem av sina arbeten att

de inte kan fortsätta arbetet. De allra flesta har dessutom

förgäves försökt få sina skador klassade som arbetsskador. Detta

innebär enligt motionären att tandsköterskorna utsätts för en

helt annan kontroll och bedömning än andra yrkesgrupper och att

de i helt annan grad än övriga ställs utanför

arbetsskadeförsäkringen. Motionären begär ett tillkännagivande

om att frågan omgående måste utredas och åtgärder vidtas.

I propositionen anges att i samband med beredningen av frågan

om en ökad samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna

blir det även en viktig uppgift för utredningen att följa upp

försäkringsöverdomstolens praxis under den tid

arbetsskadeförsäkringen varit i kraft i syfte att få klarlagt i

vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och

ökad kunskap om arbetsmiljöns inverkan på hälsan förändrat

domstolens bedömningar. Utskottet anser att resultatet av

utredningens arbete bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall

till motionerna Sf46 yrkande 8, Sf244 yrkande 2, Sf50 yrkande 2

i denna del, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 5, Sf320

yrkandena 1 och 2, Sf350 yrkande 1 i denna del och A224.

Frågan om fosterskador skall omfattas av

arbetsskadeförsäkringen har utskottet tidigare behandlat (se

senast 1989/90:SfU15). Utskottet har därvid anfört att skyddet

för fostret bör lösas genom förebyggande åtgärder och inte genom

en utvidgning av LAF. Således bör gravida kvinnor skyddas från

arbetsmiljöer som kan medföra risk för fosterskador. Utskottet

har även erinrat om vad utskottet anförde i betänkande SfU

1986/87:17, nämligen att kunskaperna om fosterskador var

begränsade och att läget inte minst på arbetsmiljöområdet var

oklart. Utskottet förutsatte dock att arbetarskyddsstyrelsen

uppmärksamt följde det fortlöpande forskningsarbetet på området

och skyndsamt utfärdade föreskrifter i de fall risken för

fosterskador upptäcktes i arbetsmiljön.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker

bifall till motion Sf350 yrkande 1 i denna del.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även frågan om

samordning mellan ålders- eller förtidspension enligt AFL och

livränta enligt YFL. Enligt 16 § YFL gäller att livräntan sänks

till tre fjärdedelar av det ursprungliga beloppet när den

skadade blir 65 år. Samtidigt skall enligt 17 kap. 2 § AFL folk-

och tilläggspension i form av ålderspension minskas med tre

fjärdedelar av livräntan. Folkpension till en ålderspensionär

skall dock alltid utges med minst tre fjärdedelar av belopp som

annars skulle ha utgivits. Avdrag på tilläggspension får göras

endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig

pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan

inträffat. Även förtidspension och sjukbidrag samordnas med

livräntan genom att pensionen minskas med tre fjärdedelar av

livräntan. Avdrag från partiell förtidspension får dock endast

göras om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken

pensionen utgår. Det lägsta belopp som skall utgå till en

förtidspensionär i form av folkpension är däremot en fjärdedel

av vad som annars skulle ha utgivits. Bestämmelserna i 17 kap. 2

§ gäller även livränta enligt annan lag eller författning som

bestäms av eller utbetalas från riksförsäkringsverket.

I motion Sf308 anför Sigrid Bolkéus att de som drabbats av

yrkesskada eller militärskada före den 1 juli 1977 får en

kraftig minskning av den redan tidigare blygsamma livräntan när

de får ålderspension. Motsvarande gäller också dem som får halv

sjukpension och arbetar vidare på halvtid. De flesta av dem som

skadats i sin ungdom har under större delen av sitt liv levt i

små omständigheter och haft begränsade möjligheter att tjäna in

ATP-poäng, och de får därför en låg pension. Motionären anser

att en ändring av samordningsreglerna bör övervägas så att de

som har yrkesskada eller militärskada inte kommer i sämre

ekonomiskt läge än de som inte skadats. Motionären begär ett

tillkännagivande härom.

Utskottet har i sitt betänkande 1988/89:SfU11 behandlat ett

liknande motionsyrkande. Utskottet erinrade därvid om att

samordningsbestämmelsen infördes på förslag av

socialförsäkringskommittén (SOU 1961:29). Förslaget byggde på

den samordning som då gällde mellan statlig tjänstepension och

yrkesskadeersättning och som innebar att i de pensionsfall, då

rätt till motsvarande yrkesskadeersättning förelåg, utgick en

något högre förmån än i övriga fall. Ökningen motsvarade en

fjärdedel av yrkesskadeersättningen. Utskottet anförde vidare

att med anledning av den år 1976 antagna lagen om

arbetsskadeförsäkring föreslog regeringen i proposition

1976/77:64 om statligt personskadeskydd m.m. vissa

kompletterande bestämmelser. Bl.a. föreslogs en kraftig

uppräkning av livräntor enligt YFL som grundades på en

invaliditet om minst 25 %. Vidare redovisades i propositionen

(s. 120) följande överväganden som

yrkesskadeförsäkringskommittén hade gjort beträffande

samordningen av de äldre livräntorna och den allmänna

försäkringens pensionsförmåner.

De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening

i de flesta fall tillfredsställande materiellt resultat i fråga

om de äldre livräntorna. Kommittén är emellertid medveten om att

många livräntetagare upplever det orättvist att

pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp.

Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde

därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt

känner de sig därför berövade viss del av sin pension och satta

i ett sämre läge än icke yrkesskadade pensionärer. Synpunkter av

detta slag har kommit fram i olika sammanhang och kommittén har

därför övervägt att föreslå en ändring i samordningsreglerna

även för äldre skadefall. Kommittén har prövat olika lösningar.

Att slopa samordningsreglerna skulle leda till

överkompensation. Att låta pensionerna utgå helt men föreskriva

större avdrag på livräntorna än f.n. skulle enligt kommittén

leda till icke önskvärda effekter, bl.a. skulle livräntetagare

med hög ATP tjäna mest på en sådan omläggning.

Regeringen delade kommitténs bedömning att det inte var

lämpligt att genomföra en ändring i samordningsreglerna.

Mot den redovisade bakgrunden fann utskottet i betänkandet

1988/89:SfU11 inte skäl förorda någon ändring i ifrågavarande

samordningsbestämmelser.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall

till motion Sf308.

Avslutande synpunkter

Regeringen har i proposition 1990/91:141 lagt fram förslag som

skall möjliggöra en mer effektiv rehabilitering. Inom

försäkringskassorna har man redan inlett ett mer aktivt

rehabiliteringsarbete och många arbetsgivare tar redan i dag ett

stort ansvar för de anställdas rehabilitering. Genom förslaget

får dessa nu ökade möjligheter och bättre verktyg att lyckas med

rehabiliteringsarbetet. Genom förslaget kommer möjligheterna

till effektiva rehabiliteringsinsatser att utsträckas till alla

arbetsplatser och omfatta alla försäkrade.

En effektivare rehabiliteringsverksamhet kommer att ställa

stora krav på alla som medverkar i arbetet. I lagen och lagens

förarbeten kan inte och bör heller inte fullständigt regleras

hur rehabiliteringsverksamheten skall organiseras och än mindre

genomföras i det enskilda fallet. Utskottet förutsätter att

arbetsgivare, försäkringskassa, de försäkrade och andra som är

inblandade i rehabiliteringsverksamhet så småningom kommer att

finna former för hur verksamheten skall bedrivas. Redan i dag

pågår försöksverksamheter som kommer att ge värdefulla

erfarenheter för det fortsatta arbetet. Riksförsäkringsverkets

uppföljning av verksamheten kommer också att bli av stor

betydelse. Särskilt viktigt blir att uppmärksamma om vissa

frågor hamnar mellan olika myndigheters eller andra inblandades

ansvarsområden.

Utskottet har som framgått ovan funnit en rad brister i

regeringens förslag, särskilt vad gäller ersättningssystemet.

Bristerna hänger samman med att man i lagen om allmän försäkring

inför en ny ersättningsform som delvis bygger på principerna för

sjukpenningrätten och delvis bygger på helt nya principer, utan

att dessa principer tydligt klarlagts. Bristerna är i vissa fall

så väsentliga att utskottet övervägt om regeringen borde

komplettera lagförslaget innan riksdagen tar ställning till det.

För att man i första hand hos riksförsäkringsverket och

försäkringskassorna redan nu skall kunna förbereda genomförandet

av reformen och påbörja utbildningsinsatser m.m. föreslår

utskottet emellertid att riksdagen godtar det framlagda

förslaget med vissa ändringar och i övrigt begär att regeringen

återkommer med kompletterande lagförslag som skall kunna träda i

kraft när reformen genomförs den 1 januari 1992.

Utskottet har i andra avseenden gjort vissa påpekanden och

förtydliganden. Även någon mindre ändring har gjorts i

lagtexten. Utskottet har haft en mycket kort tid till sitt

förfogande för granskningsarbetet och utskottet förutsätter att

regeringen överväger om ytterligare kompletteringar erfordras

till följd av de föreslagna förändringarna eller till följd av

vad utskottet i övrigt uttalat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande försäkringskassans övergripande ansvar

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkandena 7--9,

res. 1 (c)

2. beträffande arbetsgivarens ansvar

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf47

yrkande 3 och 1990/91:Sf49 yrkande 1 och med avslag på

motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 5 och 1990/91:Sf50 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

arbetsgivares skyldighet att ersätta kostnaderna för

försäkringskassans utredning,

res. 2 (m, fp, c, mp)

3. beträffande den enskildes integritet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 2,

res. 3 (m, fp, c, mp)

4. beträffande biträde av facklig förtroendeman

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf47 yrkande 1,

5. beträffande obyråkratisk handläggning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkande 1,

6. beträffande läkarintyg

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkande 3,

7. beträffande tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkandena 2 och 4,

res. 4 (m)

8. beträffande kvinnornas situation

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 14,

res. 5 (c, mp)

9. beträffande kroniskt sjuka och handikappade

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf47 yrkande 2,

res. 6 (v, mp)

10. beträffande drogmissbruk

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 15,

res. 7 (c)

11. beträffande yrkesinspektionen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 10,

12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6,

1990/91:Sf343 yrkande 1, 1990/91:Sf352 yrkande 1 och

1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4,

res. 8 (fp)

res. 9 (mp)

13. beträffande allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf267 yrkande 5,

res. 10 (m)

14. beträffande sjukpenning vid medicinsk behandling m.m.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om rätt till sjukpenning vid medicinsk

behandling och medicinsk rehabilitering samt om möjlighet till

indragning eller nedsättning av ersättning vid underlåten sådan

behandling eller rehabilitering,

15. beträffande överkompensation

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 12,

res. 11 (m, fp, c)

16. beträffande aktiv medverkan i utredningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 4,

17. beträffande rehabiliteringsersättning till 65 års

ålder

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 11,

res. 12 (c)

18. beträffande begränsad tid med

rehabiliteringsersättning

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf47

yrkande 4 och 1990/91:Sf48 och med avslag på proposition

1990/91:141 i denna del och motion 1990/91:Sf46 yrkande 11 antar

utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring såvitt avser 22 kap. 7 § fjärde stycket,

19. beträffande ersättning vid familjebehandling

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf310,

20. beträffande sjukperiod

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om behovet av en belysning av begreppet

sjukperiod,

21. beträffande timsjukpenningberäkning

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om beräkning av sjukpenning m.m. vid avbrott i

rehabiliteringen,

22. beträffande en fjärdedels förtidspension

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkande 9,

res. 13 (m, fp, c)

23. beträffande utbyte av sjukpenning mot pension

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 10,

1990/91:Sf47 yrkande 5 och 1990/91:Sf49 yrkande 13,

24. beträffande omprövning m.m. av förtidspension

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf235,

25. beträffande förtidspensionering av ungdomar

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf231 yrkandena 4 och 5,

res. 14 (m, fp, c, mp)

26. beträffande arbetsmarknadsskäl för pensionering

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf282,

27. beträffande arbetshjälpmedel

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A214, 1990/91:A236,

1990/91:A242 yrkandena 7 och 8, 1990/91:A246, 1990/91:A260

yrkandena 1 och 2 och 1990/91:A499 yrkande 3,

res. 15 (c)

28. beträffande förlängd samordningstid inom

arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 7,

1990/91:Sf49 yrkande 6, 1990/91:Sf50 yrkande 3, 1990/91:Sf244

yrkande 3, 1990/91:Sf320 yrkande 3 och 1990/91:Sf353 yrkande 12

i denna del,

res. 16 (m, fp, c)

29. beträffande differentierade arbetsgivaravgifter

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf49

yrkande 3, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf215,

1990/91:Sf352 yrkande 2, 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del

och 1990/91:Sf355 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om förslag om differentierade

arbetsgivaravgifter,

res. 17 (s)

30. beträffande obligatorisk arbetsgivarförsäkring

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 6,

1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf244 yrkande 1 och

1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del,

res. 18 (m, fp)

31. beträffande ersättning från AMF

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf355 yrkande 2,

res. 19 (m, fp, c, mp)

32. beträffande arbetsskadebegreppet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 8,

1990/91:Sf49 yrkande 5, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del,

1990/91:Sf244 yrkande 2, 1990/91:Sf320 yrkandena 1 och 2 och

1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del,

res. 20 (m, fp, c)

33. beträffande icke godkända arbetsskador

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A224 och

1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna del,

34. beträffande fosterskador

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna

del,

res. 21 (mp)

35. beträffande yrkesskadelivränta

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf308,

36. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 och med

anledning av proposition 1990/91:141 antar

dels utskottets förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring till

den del förslaget inte berörts under moment 18,

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

dels regeringens förslag till

3. lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen

(1989:225) om ersättning till smittbärare,

5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

37. att riksdagen lägger proposition 1990/91:141 i övrigt till

handlingarna.

Stockholm den 14 maj 1991

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

Närvarande: Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Ulla

Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena

Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s),

Margareta Persson (s), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Margó

Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s),

Christina Pettersson (s), Arne Mellqvist (s) och Marianne

Jönsson (c).

Reservationer

1. Försäkringskassans övergripande ansvar (mom. 1)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkandena 7--9."

bort ha följande lydelse:

Utskottet motsätter sig att försäkringskassorna får rollen som

samordnare av rehabiliteringsarbetet. Utskottet anser att

ansvaret i stället bör läggas i första hand på primärvården och

den behandlande läkaren. Där har man kunskap om personens

sjukdomsbild och känner väl till vilka vägar som finns för att

både medicinskt och arbetsmässigt återföra patienten till en

bättre livssituation. Även företagshälsovården och

yrkesinspektionen skall ha en självklar del i

rehabiliteringsarbetet. Inom företagshälsovården är samspelet

mellan den sjukvårdande och arbetsvårdande insatsen intim och

här finns goda möjligheter att skapa den nödvändiga

kontinuiteten i rehabiliteringen. Enligt utskottet bör i

företagshälsovårdens arbete också läggas ansvaret för den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Företagshälsovården eller

primärvården bör stå för genomförandet av rehabiliteringsplanen.

Till följd av att primärvården får ett ökat ansvar för

rehabiliteringen bör den tillföras ökade resurser.

Det anförda bör med bifall till motion Sf49 yrkandena 7--9 ges

regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande försäkringskassans övergripande ansvar

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf49 yrkandena

7--9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Arbetsgivarens ansvar (mom.2)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild

Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 1." bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kommer åtskilliga arbetsgivare

sannolikt att behöva stöd och hjälp för att rätt kunna hantera

det ansvar de nu får ta på sig. Särskilt de mindre arbetsgivarna

torde behöva sådant stöd. Utskottet anser därför att en

kompletterande lagbestämmelse bör införas som anger att

arbetsgivare med upp till 15 anställda har rätt att, om de så

önskar, få en rehabiliteringsutredning utförd av

försäkringskassan. Härigenom undviker man risk för oklarheter

och kompetenstvister liksom att mindre arbetsgivare belastas

på ett sätt som ingen tjänar på. Man bör också på detta sätt

kunna undvika att en särskild organisation för dessa ändamål

behöver byggas upp på mindre arbetsplatser. Regeringen bör

återkomma med lagförslag i enlighet härmed.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande arbetsgivarens ansvar

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf46

yrkande 5, 1990/91:Sf49 yrkande 1 och 1990/91:Sf50 yrkande 1 och

med avslag på motion 1990/91:Sf47 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Den enskildes integritet (mom.3)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild

Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Enligt regeringens" och på s. 20 slutar med "inte

påkallat." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste individens rätt till integritet

vid rehabiliteringsutredningen särskilt betonas. Utskottet vill

särskilt framhålla att försäkringskassan endast får lämna ut

information till arbetsgivaren om orsaken till sjukfrånvaron,

t.ex. sjukdomsdiagnos, efter den försäkrades samtycke. Detta bör

med bifall till motion Sf49 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande den enskildes integritet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning (mom.7)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och 4." bort ha

följande lydelse:

Enligt regeringens förslag skall arbetsgivaren påbörja en

rehabiliteringsutredning när en anställd har varit sjukskriven

fyra veckor. Utskottet vill framhålla att vid många

sjukdomsfall, behandlingar och operationer, som leder till

sjukskrivning mer än fyra veckor, tillfrisknar patienten helt.

Det är inte ovanligt med sex veckors sjukskrivning efter mer

komplicerade åtgärder eller svårare sjukdomstillstånd. Utskottet

föreslår därför att rehabiliteringsutredning skall påbörjas

först efter åtta veckors sjukskrivning, om läkaren bedömt att

rehabiliteringsbehov föreligger. Regeringen bör återkomma med

lagförslag i enlighet härmed.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning

att riksdagen med

anledning av motion 1990/91:Sf46 yrkandena 2 och 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Kvinnornas situation (mom.8)

Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne

Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "I motion" och slutar med "inte göras." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening drabbas kvinnor ofta av

belastningsskador på grund av ensidiga och monotona

arbetsuppgifter. Kvinnorna har också en sämre möjlighet att

påverka sin situation eftersom de arbetar deltid, har

huvudansvaret för hem och familj och engagerar sig mindre än män

i det fackliga arbetet. Inslaget av invandrarkvinnor i utsatta

arbeten är också stort. I rehabiliteringsarbetet och i

arbetslivet i övrigt måste man därför beakta kvinnornas hela

sociala situation. Detta bör med bifall till motion Sf49 yrkande

14 ges regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande kvinnornas situation

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 14 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Kroniskt sjuka och handikappade (mom.9)

Margó Ingvardsson (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "De kroniskt" och slutar med "riksdagens åtgärd."

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att förslaget om arbetsgivarens

ansvar för rehabilitering inte får leda till att kroniskt sjuka

och handikappade får ytterligare svårigheter att komma in på

arbetsmarknaden eller att byta arbetsgivare. Detta kan bli

fallet eftersom arbetsgivaren vet att han löper större risk för

att i framtiden få ansvara för omplacering och rehabilitering om

han anställer människor som redan har funktionshinder. Enligt

utskottets mening bör regeringen därför återkomma med förslag

för att stärka kroniskt sjukas och handikappades rätt till

arbetsrehabilitering, t.ex. genom en förstärkning av den s.k.

främjandelagen. Det anförda bör med bifall till motion Sf47

yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande kroniskt sjuka och handikappade

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf47 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Drogmissbruk (mom.10)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Den fråga" och på s. 23 slutar med "sålunda

anförts." bort ha följande lydelse:

Ett stort antal sjukskrivningar beror många gånger på ett

begynnande missbruksproblem. Det är därför viktigt att

rehabiliterande insatser görs tidigt och innan ett drogmissbruk

manifesterats. Utskottet anser att missbruksproblemen måste ges

en framskjutande plats i det rehabiliterande arbetet, där

frivilligorganisationernas kunskaper tas till vara. Det anförda

bör med bifall till motion Sf49 yrkande 15 ges regeringen till

känna.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande drogmissbruk

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 15 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mom.12)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)."

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill beträffande rehabiliteringsarbetet framhålla

att försäkringskassan bör ta till vara den kompetens som finns

på företaget, t.ex. vad gäller de tekniska förutsättningarna för

förändringar och arbetsorganisationen inom företaget.

Beslutsfattandet bör även decentraliseras så långt som möjligt

och ske nära det enskilda företaget och i samverkan med

företagshälsovården där sådan finns. Mindre företag bör kunna

samordna sina rehabiliteringsinsatser. Utskottet vill också

framhålla att en allsidig rehabilitering av den försäkrade måste

väga tyngre än önskemålet att återföra honom till den tidigare

arbetsplatsen. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf352 yrkande 1 och med avslag på

motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6, 1990/91:Sf343 yrkande 1

och 1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mom.12)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)."

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla betydelsen av att

rehabiliteringsåtgärder sätts in snabbt. Det är därför viktigt

att en rehabilitering inte minskar möjligheterna för den som har

anmält en arbetsskada att få skadan godkänd som arbetsskada.

Utskottet vill också framhålla betydelsen av en helhetssyn när

det gäller friskvård och förebyggande hälsovård. Detta måste

beaktas redan i skolan. På arbetsplatserna borde en utökad

pausgymnastik förbättra konditionen och förebygga arbetsskador.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4 och med

avslag på motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6, 1990/91:Sf343

yrkande 1 och 1990/91:Sf352 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring (mom.13)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)."

bort ha följande lydelse:

I motion Sf267 redovisas förslag till en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring. En sådan försäkring, som skulle finansiera

större delen av sjukvården, skulle omfatta alla och avgiften

skulle tas ut i förhållande till den försäkrades inkomst.

Försäkringspengarna skulle följa patienten och ge en möjlighet

att fritt välja sjukvård i såväl offentlig som privat regi. Med

en sådan sjukvårdsförsäkring skulle försäkringskassorna få

anledning se till att de försäkrade i tid får behandling och

förebyggande åtgärder eftersom kassorna också svarar för

betalning av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Härigenom

skulle en effektiv och samordnad rehabilitering underlättas. Det

anförda bör med bifall till motion Sf267 yrkande 5 ges

regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13. beträffande allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf267 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Överkompensation (mom.15)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och

Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Rehabiliteringsersättning utges" och slutar med

"anses tillgodosedd." bort ha följande lydelse:

Avsikten med den högre rehabiliteringsersättningen är att en

försäkrad skall bli motiverad att genomgå rehabilitering. Det är

dock inte rimligt att han därvid uppbär högre ersättning än han

skulle ha haft om han hade förvärvsarbetat. Utskottet anser att

ett motsvarande avdragssystem, som sedan den 1 mars 1991 finns

inom sjukpenningförsäkringen, bör införas för

rehabiliteringspenningen. Regeringen bör återkomma med

lagförslag som kan träda i kraft den 1 januari 1992. Det anförda

bör med bifall till motion Sf49 yrkande 12 ges regeringen till

känna.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15. beträffande överkompensation

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 12 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Rehabiliteringsersättning till 65 års ålder (mom.17)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35

börjar med "Enligt lagförslaget" och slutar med "till motionen."

bort ha följande lydelse:

Regeringen har föreslagit att rehabiliteringsersättning skall

kunna utges fram till den månad man fyller 65 år. Enligt

utskottets mening torde rehabiliterande åtgärder kort tid före

pensioneringen ge dåligt resultat. Dels torde åtgärderna

upplevas som föga meningsfulla av den enskilde, dels beror

sjukskrivningarna i åldrarna över 60 år i de flesta fall på

utslitningssymtom. Utskottet anser därför att

rehabiliteringsersättning endast skall kunna utgå till den månad

en försäkrad fyller 60 år.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

17. beträffande rehabiliteringsersättning till 65 års

ålder

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf49 yrkande 11

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. En fjärdedels förtidspension (mom.22)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och

Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Möjligheterna till" och slutar med "yrkande 9." bort

ha följande lydelse:

Den 1 juli 1990 infördes flera nivåer inom

sjukpenningförsäkringen. Vid övergången till

förtidspension/sjukbidrag inträffar emellertid det förhållandet

att samma person, som tidigare kunnat vara sjukskriven till

endast en fjärdedel och utföra arbete på tre fjärdedels tid, nu

nödgas bli förtidspensionerad eller erhålla sjukbidrag till

hälften och endast arbeta halvtid. Detta beror på att

förtidspensioneringen endast har tre graderingar, halv, två

tredjedels och hel förtidspension. Särskilt mot bakgrund av att

en fjärdedels sjukpenning i fortsättningen endast skall kunna

uppbäras under 365 dagar under samma sjukperiod är det enligt

utskottets uppfattning synnerligen befogat att införa möjlighet

till en fjärdedels förtidspension. Regeringen bör snarast lägga

fram förslag härom.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

22. beträffande en fjärdedels förtidspension

att riksdagen med

anledning av motion 1990/91:Sf46 yrkande 9 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Förtidspensionering av ungdomar (mom.25)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild

Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Även utskottet" och slutar med "och 5." bort ha

följande lydelse:

När ett handikappat barn fyller 16 år övergår vårdbidraget för

barnet i regel till förtidspension och eventuell

handikappersättning. Detta gäller även om barnet studerar.

Utskottet anser att förtidspensionering av handikappade ungdomar

som studerar bör undvikas. Regeringen bör därför lägga fram

förslag till ett annat system för ersättning för handikappade

ungdomar som studerar på grundskole- eller gymnasienivå.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

25. beträffande förtidspensionering av ungdomar

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf231 yrkandena 4 och 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Arbetshjälpmedel (mom.27)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44

börjar med "Enligt utskottets" och på s. 45 slutar med

"huvudtiteln avslås." bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla betydelsen av att försäkringskassorna

har tillräckliga medel avsedda för arbetshjälpmedel. Det är

också viktigt att egenföretagare som är handikappade skall kunna

få bidrag till arbetshjälpmedel. Utskottet vill även

framhålla att arbetslivsfondens medel bör kunna användas för

bidrag till hjälpmedel för egenföretagare. Det anförda bör med

bifall till motion A499 yrkande 3 ges regeringen till känna.

dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

27. beträffande arbetshjälpmedel

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A499 yrkande 3

och med anledning av motionerna 1990/91:A214, 1990/91:A236,

1990/91:A242 yrkandena 7 och 8, 1990/91:A246 och 1990/91:A260

yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

16. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen

(mom.28)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och

Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46

börjar med "Som anförs" och slutar med "yrkande 3." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att, i avvaktan på att åtgärder vidtas för att

man skall komma till rätta med de stora ärendebalanserna vid

försäkringskassorna och kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen,

samordningstiden mellan sjukförsäkringen och

arbetsskadeförsäkringen bör förlängas från 90 till 180 dagar.

Regeringen bör därför snarast återkomma med förslag så att en

förlängning av samordningstiden kan träda i kraft den 1 juli

1991.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

28. beträffande förlängd samordningstid inom

arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf46

yrkande 7, 1990/91:Sf49 yrkande 6, 1990/91:Sf50 yrkande 3,

1990/91:Sf244 yrkande 3, 1990/91:Sf320 yrkande 3 och

1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Differentierade arbetsgivaravgifter (mom.29)

Börje Nilsson, Ulla Johansson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Margareta Persson, Maud Björnemalm, Christina

Pettersson och Arne Mellqvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till känna" bort

ha följande lydelse:

I ett flertal motioner begärs förslag om differentierade

arbetsgivaravgifter. Enligt utskottets mening är det viktigt att

ett sådant avgiftssystem inte leder till ökad utslagning och

utestängning av arbetskraft. Frågan måste därför utredas och

övervägas noga. Därvid bör även beaktas vilka administrativa

konsekvenser ett sådant avgiftssystem skulle få. I propositionen

aviseras att en utredning skall tillsättas med uppgift att

utreda möjligheterna och konsekvenserna av ett system med

differentierade arbetsgivaravgifter. Någon riksdagens åtgärd med

anledning av motionerna Sf352 yrkande 2, Sf50 yrkande 2 i denna

del, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 3, Sf215 och

Sf355 yrkande 3 är därför inte påkallad.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

29. beträffande differentierade arbetsgivaravgifter

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf49 yrkande 3,

1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf215,

1990/91:Sf352 yrkande 2, 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del

och 1990/91:Sf355 yrkande 3,

18. Obligatorisk arbetsgivarförsäkring (mom.30)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),

Hans Dau (m) och Barbro Sandberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Utskottet har" och slutar med "denna del." bort ha

följande lydelse:

Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning har visat

sig vara ett mycket svårhanterligt och alltför kostnadskrävande

instrument för att tillgodose behovet av extra försäkringsskydd

utöver den allmänna sjukförsäkringen för dem som skadar sig i

arbetet. Enligt utskottets mening bör därför en ny utredning av

arbetsskadeförsäkringen omgående tillsättas. En utgångspunkt för

utredningen bör vara att den allmänna sjukförsäkringen --

oavsett orsaken till skadan eller sjukdomen -- skall täcka

vårdkostnader och inkomstbortfall under sjukskrivningstiden

enligt de vanliga reglerna inom sjukförsäkringen. Utredningen

bör få i uppdrag att undersöka om försäkringsskyddet för dem som

får sin arbetsförmåga bestående nedsatt till följd av

arbetsskada kan tillgodoses genom en obligatorisk

ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare. En sådan

ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas i försäkringsbolag, och

det bör vara möjligt att i avtal mellan parterna reglera hur

försäkringen i detalj skall vara uppbyggd. En

ansvarighetsförsäkring enligt denna modell skall också kunna

omfatta i dag oförsäkrade grupper eller enskilda personer.

Försäkringspremierna, som en arbetsgivare skall erlägga, bör

kunna relateras till det förväntade skadeutfallet. Detta skulle

utgöra ett incitament för arbetsgivaren att ta ett ökat ansvar

för arbetsmiljön. Den personal som i dag handlägger

arbetsskadeärenden vid försäkringskassorna skulle i stället

kunna ägna sig åt rehabilitering av långtidssjukskrivna och

handikappade. Kostnaderna för den allmänna försäkringen skulle

då bli lägre genom att sjukskrivningstiderna kunde förkortas och

antalet förtidspensioneringar kunde minskas. Utskottet

tillstyrker således bifall till motionerna Sf46 yrkande 6, Sf50

yrkande 2 i denna del, Sf244 yrkande 1 och Sf353 yrkande 12 i

denna del.

dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

30. beträffande obligatorisk arbetsgivarförsäkring

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf46 yrkande

6, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf244 yrkande 1

och 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Ersättning från AMF (mom.31)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild

Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Utskottet förutsätter" och på s. 48 slutar med

"yrkande 2." bort ha följande lydelse:

Försäkringskassorna biträder AMF-trygghetsförsäkring med

utredningen i vissa arbetsskadeärenden, s.k. serviceärenden.

Detta åsamkar försäkringskassorna stora administrativa

kostnader. AMF erlägger dock inte någon ersättning för

försäkringskassornas utredningsarbete. Utskottet anser att

regeringen i enlighet med förslag som arbetsskadeutredningen

lämnade i sitt betänkande SOU 1985:54 skall förordna dels att

försäkringskassorna skall handlägga serviceärenden åt AMF, dels

att AMF skall ersätta kassorna för självkostnaden för detta

biträde. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall

till motion Sf355 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

31. beträffande ersättning från AMF

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf355 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Arbetsskadebegreppet (mom.32)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och

Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48

börjar med "I propositionen" och på s. 49 slutar med "och A224."

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det inte rimligt att närmare 90 %

av alla arbetsskadeanmälningar nu godkänns som arbetsskada.

Arbetsskadebegreppet måste därför ändras. Särskilt viktigt är

att kriterierna för vad som skall anses som arbetsskada klart

anges. Regeringen bör låta göra en skyndsam utredning härom och

därefter återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet med

det anförda. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

32. beträffande arbetsskadebegreppet

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf46 yrkande

8, 1990/91:Sf49 yrkande 5, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del,

1990/91:Sf244 yrkande 2, 1990/91:Sf320 yrkandena 1 och 2 och

1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Fosterskador (mom.34)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49

börjar med "Frågan om" och slutar med "denna del." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att även fosterskador bör omfattas av lagen om

arbetsskadeförsäkring. Regeringen bör snarast lägga fram

lagförslag i enlighet härmed. Det anförda bör med bifall till

motion Sf350 yrkande 1 i denna del ges regeringen till känna.

dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

34. beträffande fosterskador

att riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna del som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Läkarintyg

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anför:

Vi delar uppfattningen i propositionen att begreppet

läkarintyg skall användas för ett enkelt intygande av att

arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom, medan

läkarutlåtande används för utlåtande som innehåller både

uppgifter om diagnos, prognos och ställningstagande till

fortsatt arbetsförmåga. Vi anser att dessa distinktioner skall

upprätthållas.

2. Kvinnornas situation

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:

Med anledning av vad som anförs i motion Sf49 yrkande 14 om

kvinnornas situation vill vi framhålla att det höga sjuktalet

bland kvinnor är en varningssignal som tyder på brister i

arbetslivet. Om sjuktalet skall kunna sänkas måste dessa problem

ägnas ökad uppmärksamhet. Skillnaderna i sjukfrånvaron mellan

män och kvinnor bör enligt vår uppfattning kartläggas och

analyseras som underlag för fortsatta diskussioner om hur

arbetsvillkoren skall kunna förbättras.

3. Kroniskt sjuka och handikappade

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:

Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion Sf47

yrkande 1, nämligen att kroniskt sjuka och handikappade inte

skall få svårare att komma in på arbetsmarknaden eller byta

arbetsgivare. Vi anser att deras situation på arbetsmarknaden

bör förbättras genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t.ex. i

form av ökade satsningar på lönebidrag eller annat ekonomiskt

stöd. De handikappades situation bör även förbättras genom ökade

satsningar på det handikappolitiska området.

4. Arbetshjälpmedel

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:

Vi anser att den som behöver arbetshjälpmedel skall kunna få

sådana och inte riskera att bli utestängd från arbetslivet. Det

är därför viktigt att försäkringskassan har möjlighet att lämna

bidrag till arbetshjälpmedel i varje enskilt fall där hjälpmedel

erfordras. Vi förutsätter att detta kommer att bli möjligt genom

den nya ordningen där sjukförsäkringsmedel får användas för

sådana bidrag.

5. Lagförslagen i övrigt

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och

Marianne Jönsson (c) anför:

Vi vill framhålla att till de brister i regeringens förslag

som har påpekats i utskottsbetänkandet kommer vissa mera

djupgående problem som måste lösas för att få en fungerande

rehabiliteringslagstiftning. Vi anser således att man för att få

en fullgod rehabiliteringslagstiftning samtidigt måste förändra

arbetsskadeförsäkringen. Att förändringar behövs är alla överens

om. Vi beklagar därför att regeringen inte har förmått att

förelägga riksdagen förslag om de nödvändiga och genomgripande

förändringar som måste vidtas i arbetsskadelagstiftningen. Utan

sådana förändringar kommer den nya rehabiliteringslagstiftningen

att bli haltande och mindre väl fungerande. Det gör det också

svårare att bedöma effekterna och precisionen i den nya

lagstiftningen.

I proposition 1990/91:141 framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagda lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän

försäkring1

dels att 2 kap. 11 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 §, 3 kap. 7, 8, 9, 13 och 15 §§, 7 kap.

3 §, 11 kap. 2 och 3 §§, 16 kap. 1 § samt 20 kap. 3 och 10 §§

skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2

kap. 14 §, 3 kap. 7 b § och 7 kap. 3 a §, en ny avdelning,

åttonde avdelningen, och ett nytt kapitel, 22 kap., samt närmast

före 22 kap. nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1 kap.

1 §

Den allmänna Den allmänna

försäkringen består försäkringen består

av sjukförsäkring, av sjukförsäkring,

folkpensionering och folkpensionering och

försäkring för försäkring för

tilläggspension. Till den tilläggspension. Till

allmänna försäkringen sjukförsäkringen hör

äro anslutna frivillig frågor om rehabilitering.

sjukpenningförsäkring Till den allmänna

och frivillig försäkringen är

pensionsförsäkring. anslutna frivillig

sjukpenningförsäkring

och frivillig

pensionsförsäkring.

2 kap.

14 §

Bidrag till sådana

arbetshjälpmedel som en

förvärvsarbetande

försäkrad behöver som

ett led i sin rehabilitering

utges enligt föreskrifter

som regeringen meddelar.

1 Lagen omtryckt 1982:120.

Senaste lydelse av 2 kap. 11

§ 1990:1407.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

3 kap.

7 §2

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den

försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Med sjukdom

jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats

av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande

kvarstår efter det att sjukdomen upphört.

Saknar den försäkrade Saknar den försäkrade

arbetsförmåga utges hel arbetsförmåga utges hel

sjukpenning. Om sjukpenning. Om

arbetsförmågan inte arbetsförmågan inte

saknas helt men är nedsatt saknas helt men är nedsatt

med minst tre fjärdedelar med minst tre fjärdedelar

utges tre fjärdedels utges tre fjärdedels

sjukpenning. Är sjukpenning. Är

arbetsförmågan nedsatt i arbetsförmågan nedsatt i

mindre grad men med minst mindre grad men med minst

hälften utges halv hälften utges halv

sjukpenning. I annat fall sjukpenning. I annat fall

utges en fjärdedels utges en fjärdedels

sjukpenning. sjukpenning. En fjärdedels

sjukpenning får dock under

samma sjukperiod utges för

högst 365 dagar.

Försäkringskassan får när det finns skäl till det kräva att

läkarintyg ges in för att styrka nedsättning av arbetsförmågan.

När en sjukperiod har

pågått fyra veckor skall

den försäkrade ge in ett

läkarutlåtande till

försäkringskassan, om

kassan begär det. Ett

sådant läkarutlåtande

skall innehålla uppgift om

behovet av rehabilitering,

pågående och planerad

behandling eller

rehabiliteringsåtgärd

samt, om möjligt,

beräknad återstående

sjukdomstid med nedsatt

arbetsförmåga. För

utgifter för

läkarundersökning och

utlåtande som föranleds

av en begäran enligt

fjärde stycket lämnas

ersättning i enlighet med

vad regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande,

riksförsäkringsverket

föreskriver.

2 Senaste lydelse 1990:157.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

7 b §

Sjukpenning enligt 7 §

utges även när den

försäkrade går miste

om förvärvsinkomst i

samband med att han

genomgår en behandling som

syftar till att förebygga

sjukdom och nedsättning av

arbetsförmågan. Som

villkor gäller att

behandlingen har ordinerats av

läkare och ingår i en av

försäkringskassan

godkänd behandlingsplan.

Vidare förutsätts att

den försäkrade för

behandlingen behöver

avstå från

förvärvsarbete minst

två timmar under en dag och

därvid går miste om

minst en fjärdedel av sin

dagsinkomst.

Arbetsförmågan skall

anses nedsatt i den mån den

försäkrade på grund

av behandlingen är

förhindrad att

förvärvsarbeta.

8 §3

Vid bedömande huruvida Vid bedömningen av om

fullständig nedsättning arbetsförmågan är

av arbetsförmågan fullständigt nedsatt skall,

föreligger skall, om om sjukdomen kan antas vara

sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas

kortvarig, särskilt beaktas om den försäkrade på

huruvida den försäkrade grund av sjukdomen är ur

på grund av sjukdomen är stånd att utföra sitt

ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed

vanliga eller därmed jämförligt arbete. Om

jämförligt arbete. Om den försäkrade på

den försäkrade på grund av sjukdomen behöver

grund av sjukdomen behöver avstå från

avstå från förvärvsarbete under

förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin

minst hälften av sin normala arbetstid en viss dag,

normala arbetstid en viss dag, skall hans arbetsförmåga

skall hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst

anses nedsatt i minst motsvarande mån den dagen.

motsvarande mån den dagen.

3 Senaste lydelse 1988:881.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Är den försäkrade Om sjukdomen kan antas bli

föremål för långvarig eller den

åtgärd av beskaffenhet, försäkrade bedöms

som angives i 2 kap. 11 § inte kunna återgå till

skall arbetsförmågan sitt arbete, skall

anses nedsatt i den mån den försäkringskassan

försäkrade på grund undersöka om den

av åtgärden är försäkrade efter

hindrad att utföra sådan

förvärvsarbete. rehabiliteringsåtgärd,

som avses i 22 kap. 7 §,

kan försörja sig

själv genom

förvärvsarbete om

arbetsförhållandena

ändras eller om annat

lämpligt arbete erhålls.

Därvid skall beaktas vad

som rimligen kan begäras av

honom med hänsyn till

sjukdomen, hans utbildning och

tidigare verksamhet samt

ålder,

bosättningsförhållanden

och andra sådana

omständigheter.

Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild

efterlevandepension enlig denna lag, skall vid prövning av den

försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans

arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av

förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete

som ligger till grund för utgående pension.

Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i

oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §.

9 §4

En försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om

havandeskap har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i

sitt förvärvsarbete med minst en fjärdedel och hon inte kan

omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt

bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för

vård av barn, m.m.

En kvinna har även rätt En kvinna har även rätt

till havandeskapspenning om till havandeskapspenning om

hon inte får hon inte får

sysselsättas i sitt sysselsättas i sitt

förvärvsarbete på förvärvsarbete på

grund av en föreskrift om grund av en föreskrift om

förbud mot arbete under förbud mot arbete under

havandeskap, som har meddelats havandeskap, som har meddelats

med stöd av 3 kap. 16 § med stöd av 4 kap. 6 §

arbetsmiljölagen arbetsmiljölagen

(1977:1160), och hon inte kan (1977:1160), och hon inte kan

omplaceras till annat arbete omplaceras till annat arbete

enligt bestämmelserna i 12 enligt bestämmelserna i 12

§ lagen om rätt till § lagen om rätt till

ledighet för vård av ledighet för vård av

barn, m.m. barn, m.m.

4 Senaste lydelse 1990:157.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Havandeskapspenning utges i fall som avses i första stycket

för varje dag som nedsättningen består, dock tidigast från och

med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för

barnets födelse, och i fall som avses i andra stycket för varje

dag som förbudet gäller. Havandeskapspenning utges längst till

och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för

barnets födelse.

Havandeskapspenning utges med belopp som motsvarar kvinnans

sjukpenning enligt 4 §.

13 §5

Frågor om förmåner enligt detta kapitel prövas av den allmänna

försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller

skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1

kap. 4 §. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt en annan

försäkringskassa att pröva sådana frågor med undantag av frågor

som avses i 5 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 11 Bestämmelserna i 2 kap. 13

och 13 §§ tillämpas § tillämpas även i

även i fråga om fråga om sjukpenning. Vid

sjukpenning. Vid tillämpning av 2 kap. 13

tillämpning av 2 kap. 13 § andra stycket skall

§ andra stycket skall hänsyn inte tas till

hänsyn inte tas till särskild sjukpenning enligt

särskild sjukpenning enligt lagen (1977:265) om statligt

lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.

personskadeskydd.

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fråga om förtidspension

tillämpas även där den försäkrade skulle ha erhållit sådan

pension, om han varit svensk medborgare.

Har en försäkrad, utan Har en försäkrad, utan

att bestämmelserna i 3 kap. att bestämmelserna i 3 kap.

3 § första stycket är 3 § är tillämpliga,

tillämpliga, efter efter ingången av den

ingången av den månad månad då han uppnådde

då han uppnådde sextiofem års ålder,

sextiofem års ålder, erhållit sjukpenning under

erhållit sjukpenning under etthundraåttio dagar,

etthundraåttio dagar, får den allmänna

får den allmänna försäkringskassan

försäkringskassan besluta att sjukpenning inte

besluta att sjukpenning inte längre skall utgå.

längre skall utgå.

15 §6

Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, om

tjänstgöringen inte avser grundutbildning eller därtill

omedelbart anslutande repetitionsutbildning;

b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda

lag;

5 Senaste lydelse 1983:1064.

6 Lydelse enligt 1990/91:FöU8.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;

d) i annat fall är under b) eller c) sagts av annan orsak än

sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad;

e) vistas utomlands i annat e) vistas utomlands i annat

fall än då den fall än då den

försäkrade insjuknar försäkrade insjuknar

medan han utför arbete som medan han utför arbete som

ett led i en här i riket ett led i en här i riket

bedriven verksamhet eller som bedriven verksamhet eller som

sjöman anställd på sjöman anställd på

svenskt handelsfartyg eller svenskt handelsfartyg eller

under sjukdom eller i fall som under sjukdom eller i fall som

avses i 8 § andra stycket avses i 7 b § reser till

reser till utlandet med utlandet med

försäkringskassans försäkringskassans

medgivande. medgivande.

För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för

vård eller boende eller familjehem enligt socialtjänstlagen

(1980:620) som ger vård och behandling åt missbrukare av alkohol

eller narkotika, skall sjukpenningen på begäran av den som

svarar för vårdkostnaderna minskas på det sätt som framgår av 4

§ andra stycket. Det belopp som sjukpenningen minskas med skall

betalas ut till den på vars begäran minskningen har gjorts.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad

som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han

får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att

förvärvsarbeta.

7 kap.

3 §

Vid bedömande i vad mån Vid bedömande i vad mån

arbetsförmågan är arbetsförmågan är

nedsatt skall beaktas den nedsatt skall beaktas den

försäkrades försäkrades

förmåga att vid den förmåga att vid den

nedsättning av nedsättning av

prestationsförmågan, prestationsförmågan,

varom är fråga, bereda varom är fråga, bereda

sig inkomst genom sådant sig inkomst genom sådant

arbete, som motsvarar hans arbete, som motsvarar hans

krafter och färdigheter och krafter och färdigheter och

som rimligen kan begäras av som rimligen kan begäras av

honom med hänsyn till hans honom med hänsyn till hans

utbildning och tidigare utbildning och tidigare

verksamhet samt ålder, verksamhet samt ålder,

bosättningsförhållanden bosättningsförhållanden

och därmed jämförliga och därmed jämförliga

omständigheter. omständigheter.

Bedömningen skall göras Bedömningen skall göras

efter samma grunder oavsett efter samma grunder oavsett

arten av den föreliggande arten av den föreliggande

nedsättningen av nedsättningen av

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

prestationsförmågan. I prestationsförmågan. I

fråga om äldre fråga om försäkrad

försäkrad skall som fyllt sextio år skall

bedömningen främst avse bedömningen främst avse

hans förmåga och hans förmåga och

möjlighet att bereda sig möjlighet att bereda sig

fortsatt inkomst genom fortsatt inkomst genom

sådant arbete som han sådant arbete som han

tidigare utfört eller genom tidigare utfört eller genom

annat för honom annat för honom

tillgängligt lämpligt tillgängligt lämpligt

arbete. Med inkomst av arbete arbete. Med inkomst av arbete

likställes i skälig likställs i skälig

omfattning värdet av omfattning värdet av

hushållsarbete i hemmet. hushållsarbete i hemmet.

Är den försäkrade Är den försäkrade

förmål för förmål för

åtgärd av beskaffenhet, åtgärd av beskaffenhet,

som angives i 2 kap. 11 §, som anges i 22 kap. 7 §,

skall arbetsförmågan skall arbetsförmågan

under tiden för under tiden för

åtgärden anses nedsatt i åtgärden anses nedsatt i

den mån den den mån den

försäkrade på grund försäkrade på grund

av åtgärden är av åtgärden är

hindrad att utföra hindrad att utföra

förvärvsarbete. förvärvsarbete.

3 a §

En försäkrad som

uppbär hel ålderspension

enligt denna lag har inte

rätt till

förtidspension. En

försäkrad som uppbär

halv ålderspension enligt

denna lag har inte rätt

till hel förtidspension

eller två tredjedelar av

hel förtidspension.

11 kap.

2 §7

Med inkomst av anställning avses lön eller annan

ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner, som en

försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild

tjänst. Med lön likställs kostnadsersättning som inte enligt 10

§ uppbördslagen (1953:272) undantas vid beräkning av preliminär

A-skatt. Till sådan inkomst räknas dock inte från en och samme

arbetsgivare utgiven lön som under ett år ej uppgått till 1 000

kronor. Till sådan inkomst räknas inte heller intäkt som avses i

32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen

(1928:370) eller sådan ersättning som enligt 1 § första stycket

2--6 lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa

förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt. I fråga om

arbete som har utförts utomlands bortses vid beräkningen av

pensionsgrundande inkomst från sådana lönetillägg som betingas

av ökade levnadskostnader och andra särskilda förhållanden i

sysselsättningslandet. Såsom inkomst av anställning anses även

7 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

a) sjukpenning enligt denna a) sjukpenning och

lag eller lagen (1976:380) om rehabiliteringspenning enligt

arbetsskadeförsäkring denna lag samt sjukpenning

eller motsvarande enligt lagen (1976:380) om

ersättning som utgår arbetsskadeförsäkring

enligt annan författning eller motsvarande

eller på grund av ersättning som utgår

regeringens förordnande, i enligt annan författning

den mån ersättningen eller på grund av

träder i stället för regeringens förordnande, i

försäkrads inkomst den mån ersättningen

såsom arbetstagare i träder i stället för

allmän eller enskild försäkrads inkomst

tjänst, såsom arbetstagare i

allmän eller enskild

tjänst,

b) föräldrapenningförmåner,

c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 §, i den mån bidraget inte är

ersättning för merkostnader,

d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,

e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om

kontant arbetsmarknadsstöd,

f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och

yrkesinriktad rehabilitering i form av dagpenning,

g) korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode

enligt studiestödslagen (1973:349),

h) delpension enligt lagarna (1975:380) och (1979:84) om

delpensionsförsäkring,

i) dagpenning till värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga

under repetitionsutbildning, frivilliga som genomgår utbildning

under krigsförbandsövning eller särskild övning inom

värnpliktsutbildningen, läkare under försvarsmedicinsk

tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,

j) utbildningsbidrag för doktorander,

k) timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid

vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid

grundläggande svenskundervisning för invandrare,

l) livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring eller motsvarande livränta som bestäms med

tillämpning av sagda lag,

m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående

bidrag som ej är att hänföra till inkomst av annat

förvärvsarbete enligt 3 §, i den mån regeringen så förordnar,

n) statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras

försörjning när de startar egen rörelse,

o) värdet av vad den försäkrade tillgodoförs som följd av att

en arbetsgivare lämnar sådant bidrag som tillställs med lön

enligt 2 kap. 3 § andra stycket lagen (1981:691) om

socialavgifter,

p) ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

q) tillfälliga förvärvsinkomster av verksamhet som inte

bedrivs självständigt.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

I fråga om ersättning i pengar eller andra skattepliktiga

förmåner för utfört arbete i annan form än pension samt i fråga

om ersättning till idrottsutövare från visst slag av ideell

förening gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 2 §

andra stycket.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till

lön eller annan ersättning, som den försäkrade har fått från en

arbetsgivare, som är bosatt utom riket eller är utländsk

juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här

i riket och överenskommelse inte träffats enligt 3 kap. 2 a §

eller då han tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt

handelsfartyg. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön

till svenska medborgare, om svenska staten eller, där lönen

härrör från utländsk juridisk person, en svensk juridisk person,

som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska

personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse

har att svara för tilläggspensionsavgiften.

Hänsyn skall ej heller tas till lön eller annan ersättning

från främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i

riket eller från arbetsgivare, som tillhör sådan beskickning

eller sådant konsulat och som inte är svensk medborgare. Vad som

sägs här skall inte gälla beträffande lön till svensk medborgare

eller till den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i

riket, om en utländsk beskickning här i riket enligt av

riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för

tilläggspensionsavgiften.

Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde

stycket skall anses såsom arbetsgivare.

3 §8

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av aktiv näringsverksamhet här i riket;

b) tillfälliga förvärvsinkomster av självständigt bedriven

verksamhet;

c) ersättning för arbete för någon annans räkning i pengar

eller andra skattepliktiga förmåner;

d) sjukpenning enligt denna d) sjukpenning och

lag eller lagen (1976:380) om rehabiliteringspenning enligt

arbetsskadeförsäkring denna lag samt sjukpenning

eller motsvarande enligt lagen (1976:380) om

ersättning som utgår arbetsskadeförsäkring

enligt annan författning eller motsvarande

eller på grund av ersättning som utgår

regeringens förordnande, i enligt annan författning

den mån ersättningen eller på grund av

träder i stället för regeringens förordnande, i

inkomst som ovan nämnts den mån ersättningen

samt träder i stället för

inkomst som ovan nämnts

samt

e) ersättning som utgör skattepliktig inkomst av tjänst enligt

kommunalskattelagen (1928:370) och som, utan att

anställningsförhållande förelegat, utbetalats av fysisk person

bosatt utomlands eller utländsk juridisk person;

8 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

allt i den mån inkomsten inte enligt 2 § är att hänföra till

inkomst av anställning.

Har inkomst som avses i första stycket a) eller b) inte

uppgått till 1000 kronor för år, tas den inte i beräkning. Ej

heller tas sådan ersättning som avses i första stycket c) i

beräkning, om ersättningen från den, för vilken arbetet utförts,

under året inte uppgått till 1 000 kronor. Intäkt som avses i 32

§ 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370)

eller sådan ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller

trygghetsförsäkring vid arbetsskada som enligt 2 § första

stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa

förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt räknas inte

som inkomst av annat förvärvsarbete.

16 kap.

1 §9

Den som önskar pension skall göra ansökan hos allmän

försäkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar.

Försäkringskassan skall dock utan ansökan besluta om hel

ålderspension till en hos kassan inskriven pensionsberättigad

från och med den månad han fyller 65 år, om han inte skriftligen

begärt annat.

Åtnjuter försäkrad Uppbär en försäkrad

sjukpenning eller sjukpenning eller

ersättning för ersättning för

sjukhusvård enligt denna sjukhusvård eller

lag, må allmän rehabiliteringspenning enligt

försäkringskassa denna lag, får

tillerkänna honom försäkringskassan

förtidspension utan hinder tillerkänna honom

av att han icke gjort förtidspension utan hinder

ansökan därom. Detsamma av att han inte gjort

skall gälla då ansökan därom. Detsamma

försäkrad åtnjuter skall gälla då en

sjukpenning, ersättning försäkrad uppbär

för sjukhusvård eller sjukpenning, ersättning

livränta enligt lagen för sjukhusvård eller

(1976:380) om livränta enligt lagen

arbetsskadeförsäkring (1976:380) om

eller motsvarande arbetsskadeförsäkring

ersättning som utgår eller motsvarande

enligt annan författning ersättning som utgår

eller på grund av enligt annan författning

regeringens förordnande. eller på grund av

regeringens förordnande.

Uppbär en försäkrad sjukbidrag eller har handikappersättning

eller vårdbidrag tillerkänts honom för begränsad tid, får den

tid för vilken förmånen skall utgå förlängas utan att ansökan

har gjorts. Motsvarande gäller i fråga om särskild

efterlevandepension som tillerkänts en efterlevande för

begränsad tid.

I den mån regeringen så förordnar må allmän försäkringskassa

tillerkänna den pensionsberättigade pension enligt denna lag

utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

9 Senaste lydelse 1988:881.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

För kostnader för För kostnader för

läkarundersökning och läkarundersökning och

läkarutlåtande vid läkarutlåtande vid

ansökan om ansökan om

förtidspension, förtidspension,

handikappersättning, handikappersättning,

vårdbidrag eller vårdbidrag eller

särskild särskild

efterlevandepension skall efterlevandepension skall

ersättning lämnas i ersättning lämnas i

enlighet med vad regeringen enlighet med vad regeringen

förordnar. eller, efter regeringens

bemyndigande,

riksförsäkringsverket

föreskriver.

20 kap.

3 §10

Ersättning enligt denna lag Ersättning enligt denna lag

må indragas eller får dras in eller sättas

skäligen nedsättas, om ned, om den som är

den som är berättigad berättigad till

till ersättningen ersättningen

a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat

den utgift eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken

ersättning begäres;

b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av

handling, för vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts

honom;

c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att

följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till

grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller

vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse

för rätten till ersättning.

Vägrar en försäkrad Vägrar en försäkrad

utan giltig anledning att utan giltig anledning att

underkasta sig åtgärd av underkasta sig sådan

beskaffenhet som avses i 2 rehabilitering som avses i 22

kap. 11 § får kap. 7 §får sjukpenning

sjukpenning eller eller förtidspension helt

förtidspension helt eller eller delvis tills vidare

delvis tills vidare förvägras honom, under

förvägras honom, under förutsättning att han

förutsättning att han erinrats om denna

erinrats om denna påföljd. Motsvarande

påföljd. Motsvarande skall gälla i fråga om

skall gälla i fråga om särskild

särskild efterlevandepension, om den

efterlevandepension, om den efterlevande utan giltig

efterlevande utan giltig anledning vägrar att

anledning vägrar att följa ett villkor som

följa ett villkor som uppställts med stöd av

uppställts med stöd av 16 kap. 3 §.

16 kap. 3 §.

10 Senaste lydelse 1988:881.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

10 §11

Beslut av en allmän Beslut av en allmän

försäkringskassa som har försäkringskassa som har

fattats av tjänsteman i fattats av tjänsteman i

ärenden om försäkring ärenden om försäkring

enligt denna lag skall enligt denna lag skall

omprövas av kassan, om det omprövas av kassan, om det

begärs av en enskild som begärs av en enskild som

beslutet angår och beslutet beslutet angår och beslutet

inte har meddelats med stöd inte har meddelats med stöd

av 10 a §. Omprövningen av 10 a §. Omprövningen

skall göras av skall göras av

socialförsäkringsnämnden socialförsäkringsnämnden

om beslutet gäller fråga om beslutet gäller fråga

som avses i 2 kap. 12 a §, som avses i 2 kap. 12 a eller

3 kap. 7--9 eller 17 § 12 b §, 3 kap. 7--9 eller

eller 20 kap. 3 eller 4 §. 17 §, 20 kap. 3 eller 4

§ eller 22 kap. 7--10 eller

16 §.

Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes

nackdel.

Om omprövning begärs av ett beslut och riksförsäkringsverket

överklagar samma beslut, skall försäkringskassan inte ompröva

beslutet. Begäran om omprövning skall anses som ett

överklagande.

ÅTTONDE AVDELNINGEN

Bestämmelser om

rehabilitering

22 kap. Om rehabilitering och

rehabiliteringsersättning

1 §

En försäkrad som är

inskriven hos allmän

försäkringskassa eller

har rätt till sjukpenning

enligt 3 kap. 1 § andra

stycket har möjligheter

till rehabilitering och

rätt till

rehabiliteringsersättning

enligt vad som anges i detta

kapitel.

2 §

Rehabilitering enligt detta

kapitel skall syfta till att

återge den som har drabbats

av sjukdom sin

arbetsförmåga och

förutsättningar att

försörja sig själv

genom förvärvsarbete.

11 Senaste lydelse 1989:121.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Rehabiliteringsåtgärder

skall planeras i samråd med

den försäkrade och

utgå från dennes

individuella

förutsättningar och

behov.

3 §

Den försäkrades

arbetsgivare skall i samråd

med den försäkrade svara

för att dennes behov av

rehabilitering snarast

klarläggs och för att de

åtgärder vidtas som

behövs för en effektiv

rehabilitering.

Om det inte framstår som

obehövligt skall

arbetsgivaren påbörja en

rehabiliteringsutredning

1. när den försäkrade

till följd av sjukdom har

varit helt eller delvis

frånvarande från sitt

arbete under längre tid

än fyra veckor i följd,

2. när den

försäkrades arbete ofta

har avbrutits av kortare

sjukperioder eller

3. när den försäkrade

begär det.

Rehabiliteringsutredningen

skall i fall som avses i andra

stycket 1 tillställas

försäkringskassan inom

åtta veckor från dagen

för anmälan om

sjukdomsfallet och i fall som

avses i andra stycket 2 inom

samma tid räknat från

dagen för anmälan om det

sjukdomsfall som närmast

föregick

rehabiliteringsutredningen.

Har rehabiliteringsutredningen

gjorts på begäran av den

försäkrade, skall den

tillställas kassan inom

åtta veckor från den dag

då begäran

framställdes hos

arbetsgivaren.

Om rehabiliteringsutredningen

inte kan slutföras inom den

i tredje stycket angivna

tiden, skall detta anmälas

till försäkringskassan

inom samma tid. Därvid

skall uppgift lämnas om

orsaken till dröjsmålet

och om den tidpunkt då

utredningen beräknas vara

avslutad. Sedan utredningen

slutförts skall den

omgående tillställas

försäkringskassan.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Utredningen skall

genomföras i samråd med

den försäkrades

arbetstagarorganisation, om

den försäkrade medger

det.

Försäkringskassan skall

överta ansvaret för

rehabiliteringsutredningen, om

det finns skäl till det.

4 §

Den försäkrade skall

lämna de upplysningar som

behövs för att

klarlägga hans behov av

rehabilitering och efter

bästa förmåga aktivt

medverka i rehabiliteringen.

5 §

Försäkringskassan

samordnar och utövar

tillsyn över de insatser

som behövs för

rehabiliteringsverksamhet

enlig denna lag.

Försäkringskassan skall

i samråd med den

försäkrade se till att

hans behov av rehabilitering

snarast klarläggs och att

de åtgärder vidtas som

behövs för en effektiv

rehabilitering.

Försäkringskassan skall,

om den försäkrade medger

det, i arbetet med

rehabiliteringen samverka med

hans arbetsgivare och

arbetstagarorganisation,

hälso- och sjukvården,

socialtjänsten samt

arbetsmarknadsmyndigheterna

och andra myndigheter som kan

vara berörda.

Försäkringskassan skall

därvid verka för att

dessa, var och en inom sitt

verksamhetsområde, vidtar

de åtgärder som

behövs för en effektiv

rehabilitering av den

försäkrade.

Försäkringskassan skall

se till att

rehabiliteringsinsatser

påbörjas så snart det

av medicinska och andra

skäl är möjligt.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

6 §

Om den försäkrade

behöver en

rehabiliteringsåtgärd,

för vilken ersättning

kan utges enligt detta

kapitel, skall

försäkringskassan

upprätta en

rehabiliteringsplan. Planen

skall såvitt möjligt

upprättas i samråd med

den försäkrade.

Rehabiliteringsplanen skall

ange de

rehabiliteringsåtgärder

som skall komma i fråga och

vem som har ansvaret för

dem, en tidsplan för

rehabiliteringen samt

uppgifter i övrigt som

behövs för att

genomföra rehabiliteringen.

Planen skall även

innehålla uppgift om den

beräknade kostnaden för

ersättning under

rehabiliteringstiden.

Försäkringskassan skall

fortlöpande se till att

rehabiliteringsplanen följs

och att det vid behov görs

nödvändiga ändringar

i den.

7 §

Rehabiliteringsersättning

utges när en

försäkrad, vars

arbetsförmåga till

följd av sjukdom är

nedsatt med minst en

fjärdedel, deltar i

arbetslivsinriktad

rehabilitering som avser att

förkorta sjukdomstiden

eller att helt eller delvis

förebygga eller häva

nedsättning av

arbetsförmågan.

Rehabiliteringsersättning

består av

rehabiliteringspenning och

särskilt bidrag.

Rehabiliteringsersättning

utbetalas efter ansökan av

den försäkrade.

Rehabiliteringsersättning

utges längst till och med

månaden före den då

den försäkrade fyller 65

år.

Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer

får meddela föreskrifter

om

rehabiliteringsersättning

vid utbildning.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

8 §

Hel rehabiliteringspenning

utgör för dag den

fastställda

sjukpenninggrundande

inkomsten, delad med 365.

Rehabiliteringspenningen

avrundas till närmaste hela

krontal.

9 §

Saknar den försäkrade

arbetsförmåga utges hel

rehabiliteringspenning. Om

arbetsförmågan inte

saknas helt men är nedsatt

med minst tre fjärdedelar

utges tre fjärdedels

rehabiliteringspenning. Är

arbetsförmågan nedsatt i

mindre grad men med minst

hälften utges halv

rehabiliteringspenning. I

annat fall utges en

fjärdedels

rehabiliteringspenning.

Arbetsförmågan skall

under tiden för

rehabiliteringsåtgärden

anses nedsatt i den mån den

försäkrade på grund

av åtgärden är

förhindrad att

förvärvsarbeta.

10 §

Särskilt bidrag utges under

rehabiliteringstiden för

kostnader som uppstår

för den försäkrade i

samband med rehabiliteringen.

Ytterligare föreskrifter om

sådant bidrag får

meddelas av regeringen.

11 §

Den försäkrade skall

så snart det kan ske och

senast inom två veckor till

försäkringskassan

anmäla sådan ändring

av sina förhållanden som

är av betydelse för

rätten till

rehabiliteringsersättning

eller för

rehabiliteringsersättningens

storlek.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

12 §

Bestämmelserna i 3 kap. 16

§ första-femte styckena

tillämpas även i

fråga om

rehabiliteringspenning.

13 §

Den som får

rehabiliteringsersättning

får behålla

ersättningen 1. vid

kortvarig ledighet för

enskild angelägenhet av

vikt och 2. vid ledighet på

grund av uppehåll i

rehabiliteringen enligt

föreskrifter som meddelas

av regeringen eller den

myndighet som regeringen

bestämmer.

14 §

För varje dag då den

försäkrade får

sjukhusvård eller vistas

vid en sådan

vårdinrättning som anges

i 3 kap. 4 a § skall

rehabiliteringspenningen

minskas med belopp som

framgår av 3 kap. 4 §

andra stycket.

15 §

Rehabiliteringspenningen skall

minskas med det belopp den

försäkrade för samma

tid får som

1. sjukpenning eller

föräldrapenningförmån

enligt denna lag,

2. sjukpenning eller

livränta enligt lagen

(1976:380) om

arbetsskadeförsäkring

eller motsvarande

ersättning enligt någon

annan författning, dock

inte livränta till

efterlevande samt i övrigt

endast till den del

ersättningen avser samma

inkomstbortfall som

rehabiliteringspenningen är

avsedd att täcka,

3. studiehjälp,

studiemedel,

korttidsstudiestöd,

särskilt vuxenstudiestöd

eller utbildningsarvode enligt

studiestödslagen

(1973:349), dock inte till den

del ersättningen är

återbetalningspliktig,

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

4. dagpenning enligt

förordningen (1987:406) om

arbetsmarknadsutbildning.

16 §

Rehabiliteringsersättning

enligt detta kapitel får,

om omständigheterna

motiverar det, dras in eller

sättas ned om den

försäkrade

1. vägrar att ta emot

besök av en person, som

fått i uppdrag av

försäkringskassan att

utreda rätten till

rehabiliteringsersättning

eller behovet av

rehabiliteringsåtgärd,

2. vägrar att lämna

upplysningar som behövs

för att klarlägga

behovet av

rehabiliteringsåtgärd,

3. underlåter att till

försäkringskassan

anmäla sådan ändring

av förhållande, som

är av betydelse för

rätten till

rehabiliteringsersättning

eller för

rehabiliteringsersättningens

storlek.

Om nedsättning eller

indragning i andra fall av

ersättning som här avses

föreskrivs i 20 kap. 3

§.

17 §

Frågor som avses i detta

kapitel prövas av den

allmänna

försäkringskassa hos

vilken den försäkrade

är inskriven eller skulle

ha varit inskriven om han hade

uppfyllt åldersvillkoret i

1 kap. 4 §. Denna

försäkringskassa får

dock uppdra åt en annan

försäkringskassa att

pröva sådana frågor.

1. Denna lag träder i kraft i fråga om 2 kap. 14 § och 3 kap.

9 § den första juli 1991 och i övrigt den 1 januari 1992.

2. Vid tillämpning av den nya föreskriften i 3 kap. 7 § andra

stycket i fall då sjukperioden har påbörjats före den 1 januari

1992 bortses från det antal dagar med en fjärdedels sjukpenning

som infallit före nämnda datum.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1981:691) om

socialavgifter1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

2 kap.

4 §2

Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall bortses från

1. ersättning till en och samme arbetstagare om den under året

inte uppgått till 1 000 kronor,

2. ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65

år,

3. ersättning till 3. ersättning till

arbetstagare vid sjukdom eller arbetstagare vid sjukdom eller

ledighet för vård av ledighet för vård av

barn eller med anledning av barn eller med anledning av

barns födelse, till den del barns födelse, till den del

ersättningen motsvarar ersättningen motsvarar

sjukpenning eller sjukpenning,

föräldrapenning som föräldrapenning eller

arbetsgivare får uppbära rehabiliteringspenning som

enligt 3 kap. 16 § eller 4 arbetsgivare får uppbära

kap. 18 § lagen (1962:381) enligt 3 kap. 16 §, 4 kap.

om allmän försäkring, 18 § eller 22 kap. 12 §

lagen (1962:381) om allmän

försäkring,

4. uppdragsersättning för vilken bevillningsavgift har erlagts

enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter,

5. ersättning som en arbetsgivare utgett till barn för arbete

som utförts i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för

ersättningen inte får göras vid inkomsttaxeringen,

6. ersättning till den del denna motsvarar kostnader i arbetet

som arbetstagare haft att täcka med ersättningen,

7. ersättning för tjänstgöring i verkskydd enligt 47 § tredje

stycket civilförsvarslagen (1960:74), i den mån ersättningen

utgör eller motsvarar dagpenning,

8. ersättning för arbete som har utförts utomlands, till den

del denna inte räknas som lön enligt 11 kap. 2 § första stycket

lagen om allmän försäkring,

9. ersättning för skiljemannauppdrag i fall där parterna i

skiljeförfarandet är av utländsk nationalitet,

10. ersättning som på grund av bestämmelserna i 5 § lagen

(1984:947) om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt

arbete i Sverige inte utgör skattepliktig intäkt,

1 Lagen omtryckt 1989:633.

2 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

11. ersättning som avses i 3 kap. 2 a § lagen om allmän

försäkring,

12. intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i

kommunalskattelagen (1928:370),

13. sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2--6 lagen

(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster

utgör underlag för nämnda skatt,

14. ersättning till en och samme idrottsutövare från en sådan

ideell förening som avses i 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om

statlig inkomstskatt och som har till huvudsakligt syfte att

främja idrottslig verksamhet, om ersättningen från föreningen

under året inte uppgått till ett halvt basbelopp enligt lagen om

allmän försäkring.

Bestämmelsen i första stycket 6 är tillämplig endast om

kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10 procent av

arbetstagarens ersättning från arbetsgivaren under utgiftsåret.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

fastställa schablon för beräkning av arbetstagares kostnader i

viss verksamhet.

I fråga om inkomst från fåmansföretag och fåmansägt

handelsbolag skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas vid

bestämmande av avgiftsunderlaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 3

Motionerna 3

Utskottet 9

Inledning 9

Rehabilitering och ansvarsfördelning 10

Propositionen 10

Motioner 14

Utskottet 18

Ersättning under rehabilitering 24

Propositionen 24

Motioner 26

Utskottet 27

Vissa sjukpenning- och pensionsfrågor 37

Propositionen 37

Motioner 39

Utskottet 40

Arbetshjälpmedel 43

Arbetsskadeförsäkringen 45

Avslutande synpunkter 51

Hemställan 52

Reservationer 55

1. Försäkringskassans övergripande ansvar (c) 55

2. Arbetsgivarens ansvar (m, fp, c, mp) 56

3. Den enskildes integritet (m, fp, c, mp) 56

4. Tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning (m) 57

5. Kvinnornas situation (c, mp) 57

6. Kroniskt sjuka och handikappade (v, mp) 57

7. Drogmissbruk (c) 58

8. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (fp) 58

9. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mp) 59

10. Allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring (m) 59

11. Överkompensation (m, fp, c) 60

12. Rehabiliteringsersättning till 65 års ålder (c) 60

13. En fjärdedels förtidspension (m, fp, c) 61

14. Förtidspensionering av ungdomar (m, fp, c, mp) 61

15. Arbetshjälpmedel (c) 62

16. Förlängd samordningstid inom

arbetsskadeförsäkringen (m, fp, c) 62

17. Differentierade arbetsgivaravgifter (s) 63

18. Obligatorisk arbetsgivarförsäkring (m, fp) 63

19. Ersättning från AMF (m, fp, c, mp) 64

20. Arbetsskadebegreppet (m, fp, c) 64

21. Fosterskador (mp) 65

Särskilda yttranden 65

1. Läkarintyg (m) 65

2. Kvinnornas situation (fp) 66

3. Kroniskt sjuka och handikappade (fp) 66

4. Arbetshjälpmedel (fp) 66

5. Lagförslagen i övrigt (m, fp, c) 66

Bilaga 1 I proposition 1990/91:141 framlagda lagförslag 68

Bilaga 2 Av utskottet framlagda lagförslag 74