Bet. 1990/91:SfU2

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SFU02

Socialavgifter

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1990/91

SfU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas vissa under den allmänna motionstiden

1990 väckta motioner rörande de sociala avgifterna. I särskilda

avsnitt behandlas frågor om överensstämmelsen mellan förmåner

och avgifter inom socialförsäkringssystemet, om rätten till

kvittning mellan förvärvskällor vid beräkning av

pensionsgrundande inkomst och motsvarande avgiftsunderlag, om

arbets- och uppdragstagarbegreppen och om idrottsutövares

försäkringsskydd. Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt

yttrande.

Motioner

1989/90:Sf206 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av

arbetsgivarbegreppet i enlighet med vad i motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk802.

1989/90:Sf239 av Lars De Geer (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att av riksskatteverket utfärdade direktiv om beläggandet av

hela milersättningen med sociala avgifter, om ersättningen

överstiger 25 kr. per körd mil, bör ändras till att omfatta

endast den del av ersättningen som överstiger 25 kr. per körd

mil.

1989/90:Sf257 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om införande av kvittningsrätt

mellan olika förvärvskällor vid beräkning av pensionsgrundande

inkomst m.m.

1989/90:Sf266 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till

ändring av lagen om uppbörd av socialavgifter, så att ansökan

kan göras av ena parten i ett avtalat eller tänkt

avtalsförhållande i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett snabbt införande av s.k.

F-skattebevis -- Företagarregistrering.

1989/90:Sf281 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till

överensstämmelse mellan egenavgifter och förmåner inom

sjukförsäkringen och ATP för företagare med låga inkomster.

1989/90:Sf298 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för

debitering av socialförsäkringsavgifter i enlighet med vad som

anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Kr509.

1989/90:Sf321 av Gullan Lindblad och Karl-Gösta Svenson (båda

m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ett nytt socialavgiftssystem för egenföretagare som ger bättre

överensstämmelse mellan avgifter och förmåner än det nuvarande.

1989/90:Sf376 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om en omfördelning av

uttaget av arbetsgivaravgifter innebärande att egenföretagare

befrias från alla egenavgifter för en inkomst motsvarande ett

basbelopp i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A758.

Utskottet

Inledning

Den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål

finansieras helt eller delvis med socialavgifter. De

grundläggande bestämmelserna om dessa avgifter finns i lagen

(1981:691) om socialavgifter. Socialavgifter betalas dels i form

av arbetsgivaravgifter, dels i form av egenavgifter för den som

har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Allmän

löneavgift betalas enligt lagen (1982:423) om allmän löneavgift.

Också denna avgift betalas som arbetsgivaravgift eller

egenavgift. Därtill skall arbetsgivare under perioden september

1989--december 1990 utge arbetsmiljöavgift.

Arbetsgivaravgifterna enligt socialavgiftslagen utgörs av

sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift,

tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift, barnomsorgsavgift,

arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift, arbetarskyddsavgift,

vuxenutbildningsavgift och lönegarantiavgift. Avgiftsuttaget

utgör för år 1990 37,13% av avgiftsunderlaget, vartill kommer

den allmänna löneavgiften med 0,34%. Den största delen av

avgiftsuttaget hänför sig till sjukförsäkringsavgiften som är

10,10%, folkpensionsavgiften som är 7,45% och

tilläggspensionsavgiften som är 13,00% av avgiftsunderlaget.

Underlaget för beräkning av avgifterna är vad arbetsgivaren

har gett ut som lön eller annan ersättning för utfört arbete.

Vid bestämmandet av underlaget skall bortses bl.a. från

ersättning till en och samma arbetstagare som inte uppgått till

1000 kr.

Arbetsgivaravgifterna beräknas och uppbärs enligt bestämmelser

i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från

arbetsgivare.

Egenavgifterna enligt socialavgiftslagen utgörs av

sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift,

tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift, barnomsorgsavgift,

arbetsskadeavgift och arbetarskyddsavgift. Avgiftsuttaget utgör

för år 1990 33,85% av avgiftsunderlaget, vartill kommer den

allmänna löneavgiften med 0,34%. Den största delen av

avgiftsuttaget hänför sig till sjukförsäkringsavgiften som är

9,60% samt till folkpensions- och tilläggspensionsavgifterna

som är desamma som för arbetsgivare. Procentsatsen för uttaget

av sjukförsäkringsavgift är något lägre för försäkrade som valt

sjukförsäkring med karenstid.

Avgifterna beräknas i regel på den vid taxeringen fastställda

nettoinkomsten av rörelse och jordbruk. Avgift beräknas inte för

inkomst under 1000 kr. Någon övre inkomstgräns för uttag av

egenavgifter finns inte.

Egenavgifter beräknas och uppbärs som skatt enligt

bestämmelser i uppbördslagen (1953:272).

Särskilda bestämmelser finns i lagen (1983:1055) om

nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i

Norrbottens län.

Riksdagen fattade under föregående års riksmöte beslut om

reformerad inkomst- och företagsbeskattning (prop. 1989/90:110,

SkU30, rskr. 356). Nya regler trädde i kraft den 1 juli 1990 och

skall tillämpas huvudsakligen fr.o.m. 1992 års taxering. Bl.a.

har inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet och

rörelse slagits samman till inkomstslaget näringsverksamhet.

Sådan verksamhet kan vara aktiv eller passiv. Som aktiv

betraktas näringsverksamhet där den skattskyldige arbetat i inte

oväsentlig omfattning. Annan näringsverksamhet anses passiv.

Vidare har de förvärvsinkomster som inte är förmånsgrundande

belagts med en särskild löneskatt. De nya reglerna berör fr.o.m.

år 1991 även skyldigheten att betala socialavgifter.

Förhållandet mellan förmåner och avgifter

Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) bortses

från inkomst som överstiger sju och ett halvt basbelopp. För en

egenföretagare gäller dessutom att den sjukpenninggrundande

inkomsten inte får beräknas högre än vad som motsvarar skälig

avlöning för liknande arbete för annans räkning. För rätt till

sjukpenning krävs att den sjukpenninggrundande inkomsten uppgår

till minst 6000 kr. Den som saknar eller har låg

sjukpenninggrundande inkomst kan frivilligt försäkra sig för en

sjukpenning om högst garantibeloppet inom

föräldraförsäkringen, för närvarande 60kr.

Pensionsgrundande inkomst (PGI) beräknas endast på

inkomstdelar mellan ett och sju och ett halvt basbelopp.

Motsvarande begränsning finns -- som framgår av föregående

avsnitt -- inte vid avgiftsberäkningen.

Fr.o.m. år 1988 har gällt att en jordbruksfastighet vid

beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall anses brukad

av en försäkrad om intäkter hänförliga till egenverksamhet på

fastigheten uppgår till högst 15000 kr. Inkomsten skall då

inte heller ingå i avgiftsunderlaget till pensioneringen. I

samband med skattereformen har denna specialregel avskaffats.

Indelningen i aktiv och passiv näringsverksamhet blir avgörande

för om fulla avgifter eller särskild löneskatt tas ut (prop.

1989/90:110 s.753).

I tre motioner tas upp problem som sammanhänger med bristande

överensstämmelse mellan egenföretagares sociala avgifter och

förmåner.

Således anför Gullan Lindblad och Karl-Gösta Svenson i motion

1989/90:Sf321 att företagare med låga inkomster tvingas betala

egenavgifter för dessa inkomster utan att få några motsvarande

förmåner från sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen. Makar

som gemensamt driver jordbruk eller rörelse kan i inkomstlägen

upp till två basbelopp helt mista ATP-skyddet. Motionärerna

kritiserar vidare att sjukpenningen för en egenföretagare

maximeras till vad som motsvarar lönen för en anställd. De anser

att frågor rörande egenföretagares sociala avgifter och förmåner

inom socialförsäkringen bör bli föremål för en utredning som

utmynnar i nya bestämmelser för uttag av egenavgifter som ger

bättre överensstämmelse mellan avgifter och förmåner. Därvid bör

även utredas frågan om bättre möjligheter för egenföretagare att

teckna frivillig sjukförsäkring. Motionärerna pekar på att det

undantag som gjorts för vissa jordbruksintäkter visar att det är

administrativt möjligt att göra en särreglering för att undvika

negativa effekter av avgiftssystemet. Även Martin Olsson och

Stina Eliasson kritiserar i motion 1989/90:Sf281 den bristande

överensstämmelsen mellan egenavgifter och förmåner inom

sjukförsäkringen och ATP för företagare med små inkomster samt

hemställer att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande

till en bättre sådan överensstämmelse. Börje Hörnlund m.fl.

påpekar i motion 1989/90:Sf376 att avgift till

tilläggspensioneringen tas ut på hela lönesumman medan inkomster

under ett basbelopp inte ger pensionspoäng. Motionärerna

föreslår att alla egenavgifter slopas på inkomster upp till ett

basbelopp och att åtgärden finansieras genom en höjning av

avgiftsuttaget i övrigt. De anser att regeringen bör lägga fram

förslag till omfördelning av avgiftsuttaget.

Riksdagen har tidigare på förslag av utskottet avslagit

motionsyrkanden om en bättre överensstämmelse mellan avgifter

och förmåner. Utskottet erinrade senast i sitt betänkande

1989/90:SfU4 om att den bristande överensstämmelsen har sin

grund i bl.a. den allmänna försäkringens solidariska och

obligatoriska karaktär och om att de olika försäkringsgrenarna

bör betraktas som delar av ett sammanhängande

socialförsäkringssystem. Utskottet framhöll också att, även om

den bristande överensstämmelsen under senare år förstärkts genom

den nya lagen om socialavgifter, det nya avgiftssystemet

samtidigt hade inneburit betydande administrativa lättnader för

såväl myndigheter som arbetsgivare och egenföretagare. Utskottet

var därför inte berett att förorda en återgång till en

differentiering av avgifterna för att få bättre överensstämmelse

med förmånerna. Utskottet påpekade vidare att särregleringen av

vissa jordbruksintäkter hade tillkommit för att lösa ett

speciellt problem. Utskottet vidhöll sin tidigare principiella

uppfattning om fördelarna med det gällande avgiftssystemet och

ville samtidigt erinra om att vid slopandet av basbelopps- och

maximeringsregeln den då fastställda tilläggspensionsavgiften

sänkts med drygt 3 procentenheter. Utskottet erinrade också om

att frågan om förmåner och avgifter inom pensionssystemet

utreddes av pensionsberedningen samt utgick från att även de

särskilda problem beträffande egenföretagares pensionsskydd och

avgiftsuttag som berörts i föreliggande motioner skulle komma

att diskuteras av beredningen. Utskottet påpekade vidare att

riksförsäkringsverket i juni 1989 till regeringen överlämnat sin

rapport (RFV anser 1989:5) Sjukpenningförsäkring för

egenföretagare -- utredning och förslag.

I rapporten föreslår riksförsäkringsverket en förändrad

sjukförsäkring för egenföretagarna som skall bestå av en

grundsjukpenning och en tilläggssjukpenning. Grundsjukpenningen

föreslås beräknas på den inkomst som i dag utgör underlag för

debitering av preliminär B-skatt. Samtliga egenföretagare bör

omfattas av denna del av försäkringen. Utöver grundsjukpenningen

bör det finnas möjligheter för egenföretagare att teckna en

försäkring för tilläggssjukpenning ovanför den obligatoriska

grundnivån. Avgiften bör beräknas efter den valda

sjukpenningnivån. Den sammanlagda sjukpenningnivån bör dock inte

tillåtas överstiga sju och ett halvt basbelopp. De föreslagna

reglerna har anknytning till införande av nya regler om

företagarregistrering, och införandetidpunkten bör därför enligt

verket samordnas.

Pensionsberedningen väntas inom kort lägga fram sitt

slutbetänkande.

Utskottet, som vidhåller sin tidigare principiella uppfattning

om fördelarna med det gällande avgiftssystemet, anser att

resultatet av pensionsberedningens arbete och beredningen av

riksförsäkringsverkets förslag till nytt sjukpenningsystem för

egenföretagare bör avvaktas. Något uttalande från riksdagens

sida är därför inte påkallat med anledning av motionerna

1989/90:Sf281, 1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376.

Avgifter på viss reseersättning

Ett första steg i genomförandet av en reformerad inkomst- och

företagsbeskattning togs genom beslut i december 1989 om

inkomstskatten för år 1990, m.m. (prop. 1989/90:50, SkU10, rskr.

96). Därvid behandlades bl.a. frågan om beskattningen av

ersättning för resa med egen bil i tjänsten. Mot bakgrund av

bedömningen att tidigare regler om obeskattad statlig

bilersättning (20 kr. per mil) innebar en överkompensation

bestämdes att vid beskattningen avdrag på ersättning för resa

med egen bil i tjänsten skall få göras med 12 kr. per mil (punkt

3 femte stycket av anvisningarna till 33§

kommunalskattelagen). På ersättning överstigande detta belopp

skall preliminär skatt alltid beräknas (10§ uppbördslagen).

I fråga om beräkning av socialavgifter beslöts inte i det

sammanhanget några motsvarande regler. I en skrivelse 1990-01-04

till länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna

uttalade riksskatteverket (RSV), som är central

förvaltningsmyndighet för frågor om socialavgifter,

uppfattningen att arbetsgivaren, om bilkostnadsersättningen

översteg 25 kr. per mil, skulle betala arbetsgivaravgift på hela

beloppet. Som grund för sin uppfattning anförde verket att samma

regler borde tillämpas som hittills gällt för avgiftsskyldighet

vid överkompensation av kostnader i tjänsten. Verket hänvisade

till att regeringsrätten under åren 1986--87 avkunnat ett antal

domar angående avgifter på traktamenten överstigande verkets

normalbelopp och på fasta bilersättningar. I dessa hade

regeringsrätten med hänvisning till förarbetena till lagen om

allmän försäkring (prop. 1959:100) uttalat att

kostnadsersättningar inte skulle ingå i avgiftsunderlaget även

om ersättningen avvägts så att den utgjorde en förtäckt

löneförmån. Ersättningen skulle dock ha haft funktionen av

kostnadsersättning. Verket påpekade att regeringsrätten inte i

sina domar diskuterat när en överkompensation blev så stor att

ersättningen i stället blev lön. I ett av målen hade godtagits

en överkompensation på drygt 40%, i ett annat hade

regeringsrätten yttrat att, då det saknades utredning som visade

att de anställda inte haft kostnader som i huvudsak svarade mot

ersättningarna, skulle beloppen anses ha utgått till täckande av

kostnader. Verket framhöll att någon fast gräns mellan

avgiftspliktig och icke avgiftspliktig överkompensation alltså

inte kunde sättas med stöd av dessa domar men uttalade som sin

egen mening att en överkompensation på ca 100% torde kunna

accepteras utan avgiftskonsekvenser. Med en utgångspunkt i

avdragsnivån 12 kr. per mil ansåg verket att en milersättning

som översteg 24--25 kr. förlorat sin funktion av

kostnadsersättning och rekommenderade att en ersättning som

översteg 25 kr. skulle behandlas som lön, vilket medförde att

arbetsgivaren skulle betala arbetsgivaravgifter på hela

ersättningsbeloppet.

I motion 1989/90:Sf239 av Lars De Geer kritiseras

riksskatteverkets tolkning av avgiftsskyldighetens omfattning.

Motionären anser att socialavgifter bör utgå endast för den del

av milersättningen som överstiger 25 kr. och begär ett

tillkännagivande härom.

I samband med riksdagens senaste beslut om reformerad inkomst-

och företagsbeskattning (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356)

förtydligades bestämmelsen i 10§ uppbördslagen att preliminär

A-skatt på ersättning för resa med egen bil i tjänsten skall

beräknas endast till den del ersättningen överstiger det

avdragsgilla beloppet. Samtidigt angavs uttryckligen i 2 kap.

3§ första stycket sista meningen socialavgiftslagen att med

lön likställs även kostnadsersättning som inte enligt 10§

uppbördslagen undantas vid beräkning av preliminär A-skatt. I

bestämmelserna om sjukpenninggrundande resp. pensionsgrundande

inkomst angavs också att sådan med lön likställd

kostnadsersättning är förmånsgrundande.

I specialmotiveringen till den nya lydelsen av 2 kap. 3§

socialavgiftslagen anges (nämnda prop. s. 752) bl.a.

följande.

Kostnadsersättning är en särskild ersättning som betalas ut

vid sidan av lönen för att täcka kostnader som arbetstagaren har

i tjänsten. Traktaments- och resekostnadsersättning utgör

exempel på detta. Kostnadsersättningar skall avskiljas från lön

och ingår inte i underlaget för beräkning av

arbetsgivaravgifter.

Någon anledning att förändra denna princip kan inte anses

föreligga. Vad som gett upphov till problem är emellertid ett

uttalande i förarbetena till lagstiftningen, prop. 1959:100 s.

86, enligt vilket kostnadsersättningar inte avsågs grunda

pensionsrätt även om de avvägts så att de innefattade en

förtäckt löneförmån. Detta innebär att först när ersättningen i

så hög grad avviker från vad som kan anses som en rimlig kostnad

att man klart kan tala om en felaktig rubricering så kan den

komma att betraktas som lön. Regeringsrätten har i några

avgöranden tolkat uttalandet så att om ersättningen haft

funktion av kostnadsersättning (traktamente) skall beloppet inte

grunda avgiftsplikt för arbetsgivaren om arbetsgivarens

beräkningsgrunder utgått från gällande kollektivavtal men varit

gynnsammare än vad som följer av RSVs föreskrifter i ämnet.

1959 års uttalande tillkom när avgiftsnivån var väsentligt

lägre. Efterhand som denna stigit har arbetstagare och

arbetsgivare haft ett gemensamt intresse av en utveckling som

bl.a. inneburit en förskjutning från lön till andra

ersättningar. Det vore naturligtvis önskvärt om detta

förhållande kunde bringas att upphöra.

Även med beaktande av de nya reglerna för avdrag för ökade

levnadskostnader och resekostnader i tjänsten torde man få räkna

med att förhållandet med ersättningar som utgör förtäckta

löneförmåner kvarstår till viss del. I en ny sista mening i

första stycket har därför gjorts en koppling till bestämmelserna

i 10§ uppbördslagen som medför att med lön i förevarande

avseende skall likställas kostnadsersättning som inte enligt

nämnda lagrum skall undantas vid beräkningen av preliminär

A-skatt.

I riksskatteverkets uppgifter ingår enligt förordningen

(1988:832) med instruktion för skatteförvaltningen både att

meddela föreskrifter om verkställighet av lag enligt särskilda

bemyndiganden och att genom allmänna råd och uttalanden verka

för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid

rättstillämpningen inom verksamhetsområdet. Den här aktuella

skrivelsen från verket innefattar endast en rekommendation till

skatteförvaltningens övriga myndigheter om tolkningen av vid

tidpunkten för rekommendationen gällande rätt i fråga om

avgiftsskyldighet för viss ersättning. Frågan om riktigheten av

verkets tolkning kan endast avgöras av domstol. Den lagstiftande

makten -- riksdagen -- har i frågan om framtida

avgiftsskyldighet redan tagit ställning genom ovan återgivna

bestämmelse i 2 kap. 3§ första stycket sista meningen

socialavgiftslagen. Enligt utskottets uppfattning är motion

1989/90:Sf239 härigenom tillgodosedd, och den bör därför inte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kvittning mellan förvärvskällor

Fr.o.m. år 1982 (se prop. 1981/82:10, SkU 9, rskr. 51) har

kvittningsrätten vid beräkning av inkomst av annat

förvärvsarbete än anställning slopats, vilket påverkar

beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten och därmed även

avgiftsunderlaget. Sålunda får underskott i en förvärvskälla

inom inkomstslaget rörelse inte kvittas mot överskott i en annan

förvärvskälla inom detta inkomstslag och inte heller underskott

i en jordbruksfastighet mot överskott i en annan

jordbruksfastighet. Redan tidigare gällde att kvittning inte

fick ske mellan förvärvskällor i de olika inkomstslagen.

Frågan om att återinföra kvittningsrätt vid beräkning av

pensionsgrundande inkomst tas upp i motion 1989/90:Sf257 av

Martin Olsson. Motionären anför att förbudet mot kvittning gör

det oförmånligt för en person att samtidigt driva flera

verksamheter, t.ex. ett mindre jordbruk i kombination med en

mindre rörelse. För att möjliggöra kombinationssysselsättning på

landsbygden bör enligt motionären regeringen lägga fram förslag

om införande av kvittningsrätt mellan olika förvärvskällor vid

beräkning av pensionsgrundande inkomst. Någon skyldighet att

utnyttja denna rätt skall dock inte föreligga.

Som ovan nämnts har de tre inkomstslagen jordbruksfastighet,

annan fastighet och rörelse genom den beslutade skattereformen

slagits samman till inkomstslaget näringsverksamhet.

Näringsverksamhet indelas i förvärvskällor, och vid indelningen

tas hänsyn till om den skattskyldige i inte oväsentlig

omfattning arbetat i verksamheten (aktiv verksamhet) eller ej

(passiv verksamhet). Aktiva verksamheter bildar en förvärvskälla

även om de är av sinsemellan olikartat slag. Passiva

verksamheter kan däremot bilda skilda förvärvskällor.

I motionen har särskilt framhållits problemet med avgifter vid

kombinationssysselsättning. Genom att all aktiv

näringsverksamhet i fortsättningen anses som en förvärvskälla

bör det påtalade problemet ha fått sin lösning, och motion

1989/90:Sf257 bör därför enligt utskottets uppfattning anses

tillgodosedd.

Arbets- och uppdragstagarbegreppen

Sociallagstiftningens bestämmelser om skyldighet att betala

arbetsgivaravgifter är knutna till begreppet arbetstagare med

den innebörd begreppet ges i denna lagstiftning. Skyldighet att

betala arbetsgivaravgifter föreligger dessutom när den som utför

arbetet enligt sociallagstiftningen är att anse som

uppdragstagare.

För att en person skall anses som arbetstagare gäller att ett

anställningsförhållande skall föreligga. Bedömningen sker i

varje enskilt fall, varvid hänsyn tas till samtliga

omständigheter i samband med arbetsavtalet. En person kan anses

som arbetstagare även om han eller hon har inregistrerad firma

och betalar B-skatt. Arbetsgivare som under ett år utgivit minst

1000 kr. i lön till en arbetstagare är skyldig att erlägga

arbetsgivaravgifter.

Såsom uppdragstagare anses den som utför arbete för annans

räkning utan att anställningsförhållande föreligger. Ersättning

för uppdrag anses som inkomst av anställning om ersättningen

under ett år uppgått till minst 1000 kr. från en och samma

uppdragsgivare. Ett undantag från nämnda regel är dock om

uppdraget ingår i en rörelse eller ett jordbruk som

uppdragstagaren bedriver. Motsvarande undantag gäller inom den

reformerade inkomstbeskattningen för inkomst av

näringsverksamhet. Uppdragsgivaren är då avgiftsskyldig endast

om överenskommelse har träffats att ersättningen för uppdraget

skall anses som inkomst av anställning. Även här görs en

bedömning av varje enskilt fall.

Bedömningen av vem som är att anse som arbetstagare resp.

uppdragstagare görs i efterhand av lokala skattemyndigheten.

Efter en ändring år 1986 i lagen om uppbörd av socialavgifter

från arbetsgivare kan emellertid myndigheten lämna

förhandsbesked angående skyldigheten att betala socialavgifter.

Sådant besked lämnas efter gemensam ansökan av uppdragsgivaren

och uppdragstagaren (se prop. 1986/87:16, SfU 4, rskr. 66).

Två motioner rör arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen. I

motion 1989/90:Sf206 av Bo Lundgren m.fl. kritiseras

lagstiftningen inom detta område för bristfällighet.

Motionärerna anser att en uppdragsgivare inte skall kunna

åläggas betalningsansvar för sociala avgifter om uppdragstagaren

vid avtalets ingående är registrerad för betalning av preliminär

B-skatt eller för redovisning av mervärdeskatt eller om det är

uppenbart att ersättningen utgör intäkt av jordbruksfastighet

eller av rörelse, och de begär att regeringen lägger fram

förslag om ändring av arbetsgivarbegreppet i enlighet härmed. I

motion 1989/90:Sf266 av Kjell Johansson m.fl. hemställs i

yrkande 1 att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring av lagen om uppbörd av socialavgifter så att ansökan om

förhandsbesked skall kunna lämnas på ansökan av endast en part.

I yrkande 2 begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet

av ett snabbt införande av s.k. F-skattebevis.

I promemorian (Ds S 1985:1) Företagarregistrering -- klarare

regler för socialavgifter, som låg till grund för införandet av

möjligheten till förhandsbesked, föreslogs en huvudregel som

innebar att en fysisk person som var registrerad för betalning

av preliminär B-skatt och redovisning av mervärdeskatt

automatiskt skulle få en s.k. företagarregistrering. Sådan

registrering skulle också under vissa förutsättningar kunna ske

efter ansökan. Arbetsgivaravgifter skulle därefter inte betalas

för ersättningar som utges till den som registrerats innan avtal

om arbete träffats.

Utredningsförslaget mötte vissa invändningar vid

remissbehandlingen och har därför vidareutvecklats inom

regeringskansliet. Resultatet av detta arbete har redovisats i

promemorian (Ds 1988:59) F-skattebevis -- nya regler för

skatteavdrag och socialavgifter. I denna promemoria föreslås att

skyldigheten att betala socialavgifter i form av

arbetsgivaravgifter resp. egenavgifter knyts till skattsedlarna

för preliminär skatt. En särskild skattsedel benämnd

F-skattesedel tilldelas den som har inkomster för vilka

socialavgifter skall betalas i form av egenavgifter.

F-skattesedeln blir ett bevis på att innehavaren är

företagarregistrerad och därför själv skall betala sin

preliminära skatt och socialavgifter i form av egenavgifter.

Förutsättningen för en företagarregistrering och därmed för

F-skattesedel skall i princip vara att den skattskyldige har

inkomster för vilka socialavgifter skall betalas i form av

egenavgifter. I promemorian anges vidare att behovet av att

kunna få ett förhandsbesked angående avgiftsskyldigheten torde

minska väsentligt med den föreslagna ordningen men att det inte

kan uteslutas att situationer kan uppstå där det är tveksamt hur

avgifterna skall betalas. Någon ändring av bestämmelserna om

förhandsbesked föreslås därför inte.

Promemorian har remissbehandlats. Frågan om F-skattebevis

övervägs för närvarande inom regeringskansliet. Enligt uppgift i

den nyligen lämnade lagrådsremissen om nya omprövningsregler vid

uppbörd av inkomstskatter och socialavgifter m.m. avser

vederbörande statsråd att så snart det blir möjligt återkomma

till riksdagen med ett förslag i ämnet.

Utskottet anser att det är angeläget att klara regler om

avgiftsskyldigheten snarast kan införas. Med hänsyn till att

arbetet härmed pågår inom regeringskansliet och till den

uttalade avsikten hos vederbörande statsråd att så snart det

blir möjligt återkomma i ämnet behöver dock enligt utskottets

uppfattning motionerna 1989/90:Sf206 och 1989/90:Sf266 yrkande 2

inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beträffande ansökan om förhandsbesked har utskottet tidigare

(se senast 1989/90:SfU4) uttalat att en gemensam ansökan ger det

bästa underlaget för en konkret bedömning av omständigheterna

och ökar förutsättningarna för en snabb handläggning samt

noterat att behovet av förhandsbesked kan komma att minska i

betydelse vid införandet av en företagarregistrering. Utskottet

har för närvarande ingen anledning att frångå denna inställning

och avstyrker därför bifall till motion 1989/90:Sf266

yrkande1.

Försäkringsskydd för idrottsutövare

Regeringsrätten fann i en dom i juni 1985 (RÅ85 1:39) att en

ersättning på ca 40000 kr. som en idrottsförening under år

1978 betalat ut till en ishockeyspelare för dennes medverkan i

föreningens ishockeylag var att jämställa med ersättning för

förvärvsarbete på grund av anställning. Föreningen var därför

enligt domen att anse som arbetsgivare i förhållande till

spelaren, och den utbetalda ersättningen skulle läggas till

grund för debitering av tillkommande arbetsgivaravgifter för

föreningen.

Sveriges riksidrottsförbund överlämnade i september 1986 en

utredning om arbetsgivaravgifter till regeringen. Utredningen

hade utarbetats av en inom riksidrottsstyrelsen tillsatt grupp.

I utredningen presenterades tre alternativ för att tillgodose

behovet av socialt skydd för idrottsutövare. Alternativ 1

innebar att idrottsutövare erhåller lagstadgade sociala förmåner

utan att avgifter behöver erläggas. Alternativ 2 innebar att

idrottsutövare erhåller skydd genom en privat försäkring som

föreningen tvingas teckna enligt lag. Alternativ 3 slutligen

innebar att idrottsrörelsen erlägger avgifter för sådana

idrottsutövare som uppbär en årlig idrottsersättning

överstigande två basbelopp medan övriga idrottsutövares skydd

upprätthålls enligt alternativ2.

I motion 1989/90:Sf298 av Bo Lundgren m.fl. tas frågan om

idrottsföreningarnas skyldighet att betala arbetsgivaravgifter

upp. Motionärerna anser att en grundprincip bör vara att den som

har idrottsutövning som sin huvudsakliga inkomstkälla skall ha

samma sociala förmåner som andra arbetstagare, varav följer att

arbetsgivaravgifter också måste erläggas. I de fall däremot då

idrottsutövaren har en annan huvudinkomst anser motionärerna

att parterna bör få välja om sociala förmåner skall utgå och

därvid avgifter erläggas. Motionärerna begär ett förslag om

ändrade regler i enlighet härmed.

Utskottet behandlade senast frågan om idrottsrörelsens

skyldigheter att betala socialavgifter i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1989/90:SfU4. Utskottet uttalade därvid den

principiella uppfattningen att inkomster i samband med

idrottsutövning i likhet med andra inkomster bör grunda rätt

till socialförsäkringsförmåner och föranleda att socialavgifter

erläggs. En lösning på idrottsföreningarnas ekonomiska problem

fick därför enligt utskottet sökas på annat sätt än genom att

man gav avkall på det skydd som socialförsäkringarna erbjuder.

Regeringen hade på olika sätt, bl.a. genom den utredning om

arbetsgivaravgifter som Riksidrottsförbundet överlämnat, redan

fått ett underlag för en bedömning av idrottsrörelsens behov av

statligt stöd. Utskottet fann mot denna bakgrund inte anledning

att förorda någon ytterligare utredning i syfte att helt eller

delvis befria idrottsrörelsen från skyldighet att erlägga

arbetsgivaravgifter för utgivna ersättningar eller att göra

några uttalanden om behovet av fortsatta statsbidrag för att

täcka sådana avgifter.

I propositionen om reformerad inkomst- och företagsbeskattning

uttalas (prop. 1989/90:110 s. 641) att det är väsentligt att

reformen följs upp och att dess effekter analyseras ingående.

Vidare framhålls att reformen också har särskilda effekter inom

vissa avgränsade sektorer av samhällslivet, t.ex. de ideella

folkrörelserna såsom idrottsrörelsen och handikapprörelsen, och

att dessa effekter därför bör följas upp med särskild

uppmärksamhet och -- om det vid en sådan genomgång skulle visa

sig att icke avsedda effekter uppkommer -- motverkande åtgärder

självfallet vidtas. Även skatteutskottet har framhållit det

angelägna i att reformens effekter för idrottsrörelsen noga

beaktas i uppföljningen av reformen (SkU30 s. 78).

Utskottet anser mot denna bakgrund inte att det finns skäl att

ändra den ovan redovisade inställningen och avstyrker bifall

till motion 1989/90:Sf298.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande

överensstämmelse mellan förmåner och avgifter

att riksdagen

avslår motionerna 1989/90:Sf281, 1989/90:Sf321 och

1989/90:Sf376,

res. 1 (m, c, mp)

2. beträffande

avgifter på reseersättning

att riksdagen

avslår motion 1989/90:Sf239,

3. beträffande

kvittning mellan förvärvskällor

att riksdagen

avslår motion 1989/90:Sf257,

4. beträffande

arbets- och uppdragstagarbegreppen

att riksdagen

avslår motionerna 1989/90:Sf206 och 1989/90:Sf266,

res. 2 (m, fp, c)

5. beträffande

försäkringsskydd för idrottsutövare

att riksdagen

avslår motion 1989/90:Sf298.

res. 3 (m)

Stockholm den 23 oktober 1990

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla

Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena

Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s),

Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp),

Rune Backlund (c), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp),

Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s) och Bertil Persson

(m).

Reservationer

1. Överensstämmelse mellan förmåner och avgifter (mom. 1)

Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m),

Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Bertil Persson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar

med "Riksdagen har" och på s. 5 slutar med "och 1989/90:Sf376."

bort ha följande lydelse:

Den bristande överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter

ger i många fall ett för den enskilde helt orimligt resultat.

Såsom framhållits i motionerna debiteras socialavgifter för

inkomster som är så små att de inte ger någon rätt till

ersättning från sjukpenningförsäkringen och

tilläggspensioneringen. Genom att ATP-avgift tas ut på

egenföretagares hela nettoinkomst medan pensionspoäng inte

räknas för inkomster under ett basbelopp tvingas många

småföretagare betala ATP-avgift utan att få någon motsvarande

pensionsförmån. Härtill kommer att makar, som båda deltar i

arbetet inom ett jordbruk eller en rörelse, även i inkomstlägen

mellan ett och två basbelopp kan mista ATP-skyddet om en

inkomstuppdelning sker.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet att det

finns skäl att göra en utredning i syfte att få fram ett förslag

till avgiftsuttag som innebär bättre överensstämmelse mellan

förmåner och avgifter för egenföretagare.

Det anförda bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf281,

1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376 ges regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande överensstämmelse mellan förmåner och

avgifter

att

riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf281,

1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Arbets- och uppdragstagarbegreppen (mom. 4)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c) och

Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 1." bort ha

följande lydelse:

Lagstiftningen i fråga om uppbörd av socialavgifter är enligt

utskottets mening bristfällig. Entydiga och generella

bestämmelser saknas om när en uppdragsgivare blir ansvarig för

avgifter för ersättningen till en uppdragstagare.

De nya regler om företagarregistrering som lades fram i

promemorian (Ds 1988:59) F-skattebevis -- nya regler för

skatteavdrag och socialavgifter, och som utskottet ovan

redogjort för i korthet, är av avgörande betydelse för

rättssäkerheten. Det är därför enligt utskottets uppfattning

ytterst angeläget att systemet förbättras genom att regler om

företagarregistrering skyndsamt genomförs. Förslag om sådana

regler bör därför med det snaraste föreläggas riksdagen.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion

1989/90:Sf266 yrkande 2. Härigenom torde också syftet med motion

1989/90:Sf206 vara tillgodosett.

Enligt utskottets mening har några tillräckligt vägande skäl

inte anförts mot att låta endast en av parterna i ett

uppdragsförhållande ansöka om förhandsbesked. Även om de flesta

ansökningarna sannolikt skulle vara gemensamma för parterna kan

det finnas situationer då endast ena parten kan behöva göra en

ansökan. En sådan möjlighet bör därför införas i enlighet med

vad som begärts i motion 1989/90:Sf266 yrkande 1. Regeringen bör

snarast lägga fram förslag härom.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4. beträffande arbets- och uppdragstagarbegreppen

att

riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Sf206 och

1989/90:Sf266 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Försäkringsskydd för idrottsutövare (mom. 5)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "motion

1989/90:Sf298." bort ha följande lydelse:

Genom regeringsrättsdomen år 1985 om avgiftsskyldighet fick

många idrottsföreningar en kraftigt ökad ekonomisk belastning

med därav följande svårigheter. Enligt utskottets uppfattning

måste åtgärder vidtas för att lindra effekterna härav. Den

grundläggande principen måste därvid, såsom anförs i motion

Sf298, vara att en idrottsutövare eller annan som är verksam

inom idrottsrörelsen skall ha samma förmåner som vid normala

anställningar om idrottsverksamheten är den huvudsakliga

inkomstkällan och att i sådana fall arbetsgivaravgifter skall

erläggas. I de fall en annan huvudinkomst föreligger bör

idrottsutövaren och föreningen ges möjlighet att träffa en

överenskommelse om huruvida sociala förmåner skall utgå. I de

fall överenskommelsen innebär att förmåner skall utgå, skall

självfallet avgifter också erläggas. Regeringen bör därför

förelägga riksdagen förslag enligt de nämnda riktlinjerna.

Det anförda bör med bifall till motion 1989/90:Sf298 ges

regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande försäkringsskydd för idrottsutövare

att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf298 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Försäkringsskydd för idrottsutövare (mom. 5)

Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp)

och Rune Backlund (c) anför:

Som framhölls i en gemensam fp- och c-reservation till

betänkande 1989/90:SfU4 är idrottsrörelsens viktiga funktion som

folkrörelse välkänd och uppskattad. Särskilt stor betydelse

anser vi att den har i sin roll som fostrare av barn och ungdom.

Idrottsföreningarnas skyldighet att betala arbetsgivaravgifter

för ersättningar till idrottsmän har blivit ett hot mot många

föreningars existens, eftersom nya inkomster inte kan förväntas

i den utsträckning som motsvarar utgiftsökningen. Det skulle

enligt vår mening underlätta för många idrottsföreningar att

bedriva fortsatt värdefull bredd- och ungdomsidrott om

föreningarnas skyldighet att erlägga arbetsgivaravgifter

reducerades samtidigt som idrottsutövarna måste garanteras ett

fullgott försäkringsskydd. I den nämnda reservationen begärdes

därför att regeringen skulle låta göra en snabb översyn och

lägga fram förslag till lösning av frågan. Eftersom vi inte är

beredda att förorda den lösning som förespråkas i motion

1989/90:Sf298 avstår vi emellertid nu från att reservera oss.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motioner1

Utskottet2

Inledning2

Förhållandet mellan förmåner och avgifter3

Avgifter på viss reseersättning5

Kvittning mellan förvärvskällor7

Arbets- och uppdragstagarbegreppen8

Försäkringsskydd för idrottsutövare10

Hemställan11

Reservationer

1. Överensstämmelse mellan förmåner och avgifter (m, c,

mp)12

2. Arbets- och uppdragstagarbegreppen (m, fp, c)13

3. Försäkringsskydd för idrottsutövare (m)13

Särskilt yttrande

Försäkringsskydd för idrottsutövare (fp, c)14