Bet. 1990/91:SfU5

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SFU05

Tandvårdsförsäkringen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1990/91

SfU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner som väckts under

den allmänna motionstiden 1990. Motionerna rör frågor om att

avskaffa etableringsbegränsningen för privattandläkare, om en

utvidgning av tandvårdsförsäkringen till att omfatta barn och

ungdomar, om tandvårdstaxans nivå med hänsyn till

kostnadsutvecklingen och om en utvidgning av privattandläkares

rätt att tillämpa specialisttaxa, om kostnadsfri tandvård för

personer med Sjögrens syndrom och om kostnadsfria tandproteser,

om högkostnadsskyddet vid vissa sjukdomar samt frågor om

kostnader för omgörning av behandling på grund av avvikande

reaktion mot amalgam.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till

betänkandet har fogats elva reservationer.

Motionerna

1989/90:Sf222 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utfärda föreskrifter om att samband mellan amalgam

och sjuklig påverkan skall anses föreligga om inte betydligt

starkare skäl talar emot,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

besök hos hänvisningstandläkare inkl. undersökningar bör

hanteras på samma sätt som hos vanlig läkare,

3. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att via tandvårdstaxan förenkla möjligheten att byta

ut amalgamfyllningar vid misstänkt kvicksilverförgiftning.

1989/90:Sf227 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om behovet av

kostnadsfria tandproteser.

1989/90:Sf231 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

människor som av läkare konstaterats ha blivit sjuka av

tandamalgam skall få tandsanering utförd med kostnadstäckning

via tandvårdsförsäkringen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utfärda föreskrifter om att samband mellan amalgam

och sjuklig påverkan skall anses föreligga om inte betydligt

starkare skäl talar emot det.

1989/90:Sf258 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om allmän försäkring så att etableringskontrollen för

privattandläkare avskaffas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att nuvarande begränsningar för

privattandläkares rätt till specialisttaxa upphävs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheterna för barn och ungdomar att

anlita annan tandläkare än folktandvårdens,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att personer med ett ej verifierat samband

mellan amalgam och därav möjligen orsakade sjukdomssymptom skall

omfattas av tandvårdsförsäkringens huvudregel.

1989/90:Sf263 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen om allmän försäkring så att etableringskontrollen för

privattandläkare avskaffas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande tandvårdsförsäkringens inriktning mot

mera förebyggande insatser,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande den nya tandvårdsförsäkringens regler

för ersättning vid utbyte av tandlagningsmaterial på grund av

överkänslighet.

1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger barn

och ungdomar rätt att omfattas av tandvårdsförsäkringen så att

kostnadsfri tandvård kan sökas även inom privattandvården,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om höjning av tandvårdstaxan,

7. att riksdagen beslutar att upphäva

etableringsbegränsningsreglerna för privatpraktiserande

tandläkare inkl. specialisttandläkare.

1989/90:Sf294 av Karin Wegestål och Birthe Sörestedt (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kostnadsfri tandvård för patienter med

Sjögrens syndrom.

1989/90:Sf299 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

nyetablerade specialister inom privattandvården får tillämpa

specialisttaxa,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffad

etableringskontroll för tandläkare samt taxestimulans främst för

glesbygdsetablering,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

barntandvården integreras i tandvårdsförsäkringen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av

tandvårdsförsäkringens taxenivåer med hänsyn till

kostnadsutvecklingen.

1989/90:Sf305 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om en ändring av

tandvårdsförsäkringen i enlighet med de riktlinjer som anförts i

motionen.

1989/90:Sf324 av Karin Wegestål och Birthe Sörestedt (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om betydelsen av tandvårdstaxans utformning i

förhållande till en bättre tandhälsa.

1989/90:Sf366 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att

tandvård i vissa fall skall inordnas under högkostnadsskyddet i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So315.

1989/90:Sf369 av Marianne Andersson i Vårgårda och Jan

Hyttring (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ersättningsreglerna vid amalgamsanering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information till försäkringskassornas

personal.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So537.

Utskottet

Inledning

Den allmänna tandvårdsförsäkringen, som infördes år 1974,

ingår i sjukförsäkringen. De grundläggande bestämmelserna om

tandvårdsförsäkringen finns i 2 kap. 3§ lagen (1962:381) om

allmän försäkring, AFL. Försäkringen omfattar tandvård som

meddelas vid folktandvårdsklinik, odontologisk fakultet eller

annars genom det allmännas försorg eller lämnas av tandläkare

som är uppförd på en av den allmänna försäkringskassan upprättad

förteckning. Ersättning utges enligt grunder som regeringen

efter förslag av riksförsäkringsverket fastställer för högst två

år i sänder. Försäkringen omfattar inte tandvård åt försäkrad

som inte fyller minst 20 år under det år behandlingen påbörjas.

Ersättning för bl.a. oralkirurgisk behandling utges enligt

bestämmelserna för sjukvård.

Tandvårdsförsäkringen ersätter kostnaderna för vuxnas tandvård

enligt tandvårdstaxan med 40% upp till 3000 kr. och med

75% för kostnader därutöver. Grunderna för ersättning är

intagna i tandvårdstaxan (1973:638).

I tandvårdslagen (1985:125) anges att varje landstingskommun

skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom

landstingskommunen. Även i övrigt skall landstinget verka för en

god tandhälsa hos befolkningen. I lagen anges vidare att

folktandvården --den tandvård som landstinget självt bedriver

--skall svara för dels regelbunden och fullständig tandvård

för barn och ungdomar t.o.m. det år då de fyller 19 år, dels

specialisttandvård för vuxna, dels övrig tandvård för vuxna i

den omfattning som landstinget bedömer lämpligt. Barn- och

ungdomstandvården, som enligt ovan inte omfattas av

tandvårdsförsäkringen, skall vara avgiftsfri för patienten.

Sedan några år tillbaka är barn- och ungdomstandvården fullt

utbyggd. För vuxentandvården är målsättningen att folktandvården

skall svara för ca 35% av denna tandvård.

Etableringskontrollen

För att tandvård som inte meddelas vid folktandvård,

odontologisk fakultet eller annars genom det allmännas försorg

skall omfattas av tandvårdsförsäkringen krävs, som framgått

ovan, att den tandläkare som lämnar vården är uppförd på en av

försäkringskassan upprättad förteckning. Enligt

övergångsbestämmelserna till den lag varigenom den allmänna

tandvårdsförsäkringen infördes får riksförsäkringsverket -- för

att uppnå en utjämning av tillgången på tandläkare mellan olika

delar av landet -- i den utsträckning som behövs föreskriva

bl.a. att tandläkare som efter utgången av år 1975 avser att

påbörja verksamhet i enskild tandvård inte skall föras upp på

sådan förteckning. Riksförsäkringsverket har i föreskrifter

(RFFS 1988:9) angivit de närmare villkoren för när en tandläkare

får föras upp på förteckning.

I fyra motioner begärs att etableringskontrollen för

tandläkare avskaffas.

Sten Svensson m.fl. kritiserar kontrollen i motion

1989/90:Sf276 (yrkande 7) och hemställer att riksdagen beslutar

upphäva etableringsbegränsningsreglerna för privatpraktiserande

tandläkare inkl. specialisttandläkare.

Gullan Lindblad m.fl. anser i motion 1989/90:Sf299 (yrkande 3

delvis) att etableringskontrollen varit verkningslös från

regionalpolitisk synpunkt och att den i vart fall i nuvarande

situation med överskott på tandläkare är omotiverad.

Motionärerna påpekar vidare att kontrollen är ett hinder även

för offentligt anställda tandläkare som vid nedläggning av en

tandvårdscentral står utan etableringsrätt samt begär förslag om

att etableringskontrollen avskaffas.

Sigge Godin m.fl. anser i motion 1989/90:Sf258 (yrkande 1) att

enskilda medborgare själva bör få välja vilken tandläkare de

vill gå till och att, då det i dag inte råder någon brist på

tandläkare, människornas efterfrågan på tandvård bör styra

tandläkarnas etablering. Motionärerna anser det mycket tveksamt

om de totala kostnaderna för tandvården hålls nere genom

etableringskontrollen och hänvisar till att undersökningar av

tandvårdens kostnader visat att de privata tandläkarna har lägre

kostnader än folktandvården. De anser att förutsättningarna för

en mer rationell verksamhet torde öka om det finns konkurrerande

privatpraktiserande tandläkare och att en fri etableringsrätt

således ger de största förutsättningarna för en tandvård som är

anpassad till patientens behov. De begär därför förslag om

avskaffande av etableringskontrollen.

Även Karin Israelsson m.fl. påtalar i motion 1989/90:Sf263

(yrkande 1) patienternas brist på valfrihet i fråga om

tandläkare och anser att etableringsrätten i dag saknar

betydelse för att fördela tandläkare till de orter där det i dag

kan råda viss tandläkarbrist. Motionärerna anser att det för

närvarande saknas behov av en etableringsbegränsning för

privattandläkare och begär därför förslag om att

etableringskontrollen avskaffas.

Bakgrunden till den gällande etableringskontrollen är

följande. I samband med riksdagens beslut år 1973 om den

allmänna tandvårdsförsäkringen fastställdes ett program för

landstingens utbyggnad av folktandvården. För att säkerställa

den planerade utbyggnaden infördes i övergångsbestämmelserna

till 1973 års tandvårdsreform en möjlighet för

riksförsäkringsverket att, om verket fann anledning anta att

folktandvårdens behov av tandläkare skulle bli otillräckligt

tillgodosett, föreskriva att en tandläkare inte fick föras upp

på förteckning hos allmän försäkringskassa. Begränsningsregeln

skulle ursprungligen gälla fram till utgången av år 1975, men

dess giltighet har därefter förlängts i flera omgångar. Genom

beslut hösten 1985 gäller begränsningsregeln tills vidare (prop.

1985/86:51, SfU 6, rskr. 72). Motiven för en fortsatt

etableringsbegränsning var såväl att anpassa tandvårdsresurserna

till behov och samhällsekonomiskt utrymme som att uppnå en

utjämning av tillgången på tandläkare mellan och inom regioner.

Utskottet framhöll därvid att anslutningen av tandläkare till

tandvårdsförsäkringen får betydande ekonomiska konsekvenser för

försäkringen och att i det rådande samhällsekonomiska läget den

begränsade resursökning som kan komma i fråga därför måste

styras till de kommuner som har störst behov. Härigenom kunde

även en utjämning uppnås såväl mellan- som inomregionalt. Mot

denna bakgrund ansåg utskottet att det var helt nödvändigt med

en fortsatt etableringsbegränsning för privattandläkare. Med

samma motivering har utskottet därefter vid flera tillfällen

avstyrkt motionsyrkanden om upphävande av

etableringsbegränsningen (se senast 1989/90:SfU1).

Enligt utskottets mening äger de ovan angivna skälen för en

etableringskontroll alltjämt giltighet. Utskottet avstyrker

därför bifall till motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 1,

1989/90:Sf263 yrkande 1, 1989/90:Sf276 yrkande7 och

1989/90:Sf299 yrkande 3 i denna del.

Barn- och ungdomstandvård

Som framgått av inledningen omfattas tandvården för barn och

ungdomar inte av tandvårdsförsäkringen. I stället svarar

landstingskommunerna för avgiftsfri tandvård åt barn och

ungdomar t.o.m. det år de fyller 19 år.

Frågan om att inlemma barn- och ungdomstandvården i

tandvårdsförsäkringen har också föranlett motionsyrkanden. Sten

Svensson m.fl. anser i motion 1989/90:Sf276 (yrkande 5) att barn

och ungdomar bör kunna välja vårdgivare på samma ekonomiska

villkor och begär förslag om ändring av tandvårdsförsäkringen så

att de kan söka kostnadsfri tandvård också hos privattandläkare.

Gullan Lindblad m.fl. framhåller i motion 1989/90:Sf299 (yrkande

4) värdet av familjetandvård. För att underlätta för föräldrar

och barn att vända sig till samma tandläkare bör enligt

motionärerna barntandvården integreras i tandvårdsförsäkringen.

Motionärerna påpekar att inom ett par landsting remitteras barn

till privattandläkare, när föräldrarna så begär, varvid

tandvården helt bekostas av landstinget. De begär att regeringen

lägger fram förslag om att barntandvården integreras i

tandvårdsförsäkringen. Sigge Godin m.fl. framhåller i motion

1989/90:Sf258 (yrkande 3) också värdet av att barn och ungdomar

ges valfrihet i fråga om tandläkare och av att privattandläkare

kan erbjuda familjetandvård. Motionärerna anser att den allmänna

tandvårdsförsäkringen bör utvidgas till att omfatta även barn-

och ungdomstandvården och begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om en

utvidgning av den allmänna tandvårdsförsäkringen till att

omfatta barn och ungdomar.

Utskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande

1988/89:SfU7 hänvisat till att i propositionen till

tandvårdslagen (prop. 1984/85:79 s. 32--33) föredragande

statsrådet konstaterade att den organiserade barn- och

ungdomstandvården, som landstingen genom folktandvården enligt

dåvarande folktandvårdslag ansvarade för, hade nått mycket goda

resultat och att barnen hade fått en stadigt förbättrad

tandhälsa. En viktig förutsättning för de goda resultaten hade

varit att vården hade omfattat alla barn. Organisationen av

barn- och ungdomstandvården med ett enhetligt ersättningsbelopp

per barn hade vidare stimulerat till ett långsiktigt tänkande,

inriktat på att nå en så god hälsa för barnen som möjligt till

en låg kostnad. Inslaget av förebyggande åtgärder hade varit

stort. Detta var självfallet fördelaktigt även ur

samhällsekonomisk synpunkt. Statsrådet ansåg mot denna bakgrund

att ansvaret för barn- och ungdomstandvården oförändrat borde

ligga kvar på landstinget. Vidare borde vården bedrivas av

folktandvårdens egen personal. Statsrådet angav dock att det i

vissa situationer kunde vara lämpligt att göra undantag från

denna regel. I t.ex. en glesbygd där reseavstånden för barnen

annars skulle kunna bli mycket långa kunde det för barnens skull

vara en ändamålsenlig uppläggning att landstinget slöt ett avtal

med en privat vårdgivare om att denne skulle ombesörja vården.

Vid riksdagens behandling av propositionen ansåg

socialutskottet (SoU 1984/85:12) det viktigt att slå fast att

folktandvården hade ett primärt ansvar för barn- och

ungdomstandvården. Utskottet instämde i att det i barnens

intresse i t.ex. en glesbygd kunde vara lämpligt att göra

undantag från principen att vården skulle ges av folktandvårdens

egen personal men detta måste vederbörande landsting bedöma på

eget ansvar. Utgångspunkten borde emellertid vara att

landstinget självt skulle sörja för att det fanns en uppbyggd

och fungerande barn- och ungdomstandvård med tillräckligt

utrymme även för förebyggande och uppsökande verksamhet. Detta

var motiverat bl.a. av kravet på att vården, och då inte minst

den förebyggande vården, skulle nå alla barn, även sådana med

t.ex. sociala problem i hemmiljön eller med långvarig sjukdom

eller handikapp.

Socialförsäkringsutskottet har senast i betänkande

1989/90:SfU1 för sin del framhållit att det är väsentligt att

barn- och ungdomstandvården är samlad hos folktandvården.

Utskottet har vidare framhållit att en utvidgning av

tandvårdsförsäkringen till att omfatta även barn och ungdomar

skulle medföra väsentligt ökade kostnader för försäkringen.

Vad sålunda tidigare anförts äger fortfarande giltighet, och

utskottet vill mot denna bakgrund inte medverka till att

tandvårdsförsäkringen utvidgas till att omfatta barn och

ungdomar. Motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 3, 1989/90:Sf276

yrkande 5 och 1989/90:Sf299 yrkande 4 bör därför avslås.

Tandvårdstaxan

Taxenivån

De bestämmelser som reglerar villkoren för ersättning från

tandvårdsförsäkringen återfinns, som nämnts ovan, i

tandvårdstaxan. Taxan innehåller också bestämmelser om de högsta

belopp som en tandläkare får tillgodogöra sig. Arvode utgår i

allmänhet per behandlingsåtgärd (s.k. styckepris) men kan i

vissa fall utgå efter tidsåtgång. Tandvårdstaxan fastställs av

regeringen efter förslag av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverkets förslag föregås av överläggningar med

representanter för folktandvård, tandläkare och tandtekniker.

Taxans giltighet är begränsad i tiden. Den nuvarande taxan

gäller längst till utgången av juni 1991.

I motion 1989/90:Sf276 (yrkande 6) anför Sten Svensson m.fl.

att ersättningstaxan inte tillåtits följa kostnadsutvecklingen i

folktandvården, vilket minskar möjligheterna till

nyinvesteringar och hotar vårdkvaliteten. Motionärerna begär

att detta ges regeringen till känna. I motion 1989/90:Sf299

(yrkande 5) anför Gullan Lindblad m.fl. att kostnadsutvecklingen

inom tandvården särskilt på material- och teknikersidan har gått

snabbare än pris- och löneutvecklingen i stort och att

taxenivåerna därför är i behov av en snar översyn. De begär ett

tillkännagivande härom. I samma motion (yrkande 3 delvis) begär

motionärerna ett tillkännagivande om att en viss taxemässig

stimulans till etablering inom glesbygdsområden är motiverad.

Som ovan angivits fastställs tandvårdstaxan av regeringen på

förslag av riksförsäkringsverket. Förändringar av taxans

arvodesnivåer till följd av bl.a. kostnadsutvecklingen föregås

av överläggningar mellan riksförsäkringsverket och

representanter för folktandvård, tandläkare och tandtekniker.

Såvitt avser tandläkararvoden har ersättningsnivån höjts för

tiden den 1 januari--den 30 juni 1989 med i genomsnitt 6%, och

för tiden den 1 juli 1989--den 30 juni 1990 med i genomsnitt

ytterligare 6,2% och för tiden därefter med i genomsnitt

ytterligare 6,4%. Utskottet utgår från att skälig hänsyn

härvid har tagits till kostnadsutvecklingen. Motionerna

1989/90:Sf276 yrkande 6 och 1989/90:Sf299 yrkande 5 bör enligt

utskottets uppfattning inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet, som ovan avstyrkt bifall till motionsyrkanden om

avskaffande av etableringskontrollen för privattandläkare, anser

inte heller att någon särskild taxestimulans bör ske för

etablering i glesbygd. Härmed avstyrks bifall även till motion

1989/90:Sf299 yrkande 3 i aktuell del.

Rätten till specialisttaxa

Enligt övergångsbestämmelser till tandvårdstaxan får

privatpraktiserande tandläkare som har specialistkompetens i

någon av specialiteterna tandsystemets kirurgiska sjukdomar,

tandlossningssjukdomar, rotbehandling eller tandreglering och

som vid utgången av år 1972 var verksam i enskild tandvård,när

han ger tandvård inom sin specialitet,beräkna arvode enligt

specialisttaxa. I samband med vissa ändringar som gjordes i

tandvårdstaxan fr.o.m. den 1 februari 1987 infördes även en

möjlighet för privatpraktiserande tandläkare, som vid utgången

av september 1986 var verksam i enskild tandvård och som före

denna tidpunkt förvärvat specialistkompetens i oral protetik,

att, när han ger tandvård inom sin specialitet, beräkna arvode

som med högst 30% överstiger de belopp som anges i taxan.

I två motioner kritiseras begränsningen i rätten att få arvode

enligt specialisttaxa. Gullan Lindblad m.fl. anför i motion

1989/90:Sf299 (yrkande 2) att den privata sidan svarar för tre

fjärdedelar av allmäntandvården medan den privata

specialisttandvården minskar och att det därför är angeläget att

skapa balans mellan allmäntandvård och specialistvård på

privatsidan. Därför och för att möjliggöra ett fritt

tandläkarval för patienterna bör enligt motionärerna även

nyetablerade specialister inom privattandvården få tillämpa

specialisttaxa, och de begär att regeringen lägger fram förslag

härom. Sigge Godin m.fl. betonar i motion 1989/90:Sf258 (yrkande

2) behovet av valmöjligheter och konkurrens även inom

specialisttandvården och begär ett tillkännagivande om att

nuvarande begränsningar för privattandläkares rätt till

specialisttaxa bör upphävas.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om en utökad rätt för

privattandläkare att tillämpa specialisttaxa (se senast

1989/90:SfU1). Utskottet har därvid anfört följande. Alltsedan

tandvårdsförsäkringen infördes har landstingen haft ansvaret för

specialisttandvården. I samband med riksdagens beslut (prop.

1984/85:79, SoU 12, rskr. 143) om en tandvårdslag anfördes som

skäl för att landstingen även fortsättningsvis skulle svara för

specialisttandvården bl.a. följande. Specialisttandläkaren utför

mer komplicerade arbeten efter remiss från folktandvårdens

distriktsvård. En annan väsentlig uppgift för

specialisttandläkarna är att vara konsulter åt samt att utbilda

tandläkarna inom allmäntandvården. Specialisterna kan --om de

är knutna till folktandvården -- på ett avgörande sätt medverka

till att effektiva vårdprogram utarbetas och genomförs.

Landstingens hittillsvarande ansvar för specialisttandvården har

vidare medfört att den begränsade men efter hand ökande

tillgången på specialister har kunnat spridas över landet. Det

är önskvärt att denna utveckling fortsätter. Det är också

viktigt att se till att den resurs som specialisttandläkarna

utgör utnyttjas så effektivt som möjligt. Mot denna bakgrund har

utskottet inte ansett sig kunna medverka till en utvidgning av

privattandläkares rätt till specialisttaxa.

Utskottet ser inget skäl att nu frångå denna uppfattning och

avstyrker således bifall till motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 2

och 1989/90:Sf299 yrkande2.

Tandvårdstaxans inriktning

Som ovan framgått utgår arvode enligt tandvårdstaxan i

allmänhet per behandlingsåtgärd och i vissa fall efter

tidsåtgång.

I tandvårdslagen anges som mål för tandvården en god tandhälsa

och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen.

Tandvården skall bedrivas så att den uppfyller kravet på en god

tandvård. Detta innebär bl.a. att den skall vara av god kvalitet

och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder.

I två motioner berörs frågan om tandvårdstaxans inriktning.

Karin Israelsson m.fl. anser i motion 1989/90:Sf263 (yrkande 2)

att inriktningen på mera profylaktiska insatser måste gynnas av

en tandvårdsförsäkring både såvitt avser den enskildes avgift

och ersättningen för tandläkarens/tandhygienistens

arbetsinsatser, och motionärerna begär ett tillkännagivande om

att tandvårdsförsäkringen måste inriktas mot mera förebyggande

insatser. Karin Wegestål och Birthe Sörestedt kritiserar i

motion 1989/90:Sf324 den nuvarande tandvårdstaxan, som de ser

snarast som ett hinder för en seriös satsning på förbättrad

tandhälsa för hela befolkningen. Eftersom vårdgivaren ersätts

per utförd åtgärd, har vårdgivaren enligt motionärerna inget

ekonomiskt intresse av att patienten får en förbättrad

tandhälsa, och ersättningssystemet kan också leda till övervård.

Motionärerna anser att kraven i tandvårdslagen skulle motsvaras

bättre om tandvårdstaxan i stället utformas så att vårdgivaren

ersätts för tandhälsa, och de begär ett tillkännagivande om

betydelsen av tandvårdstaxans utformning för att ge det

förebyggande tandvårdsarbetet en starkare ställning inom

tandvårdsförsäkringen.

Riksförsäkringsverket redovisade under hösten 1987 på

regeringens uppdrag sin bedömning av de försäkringsmässiga

konsekvenserna av vissa ändringar i tandvårdstaxan, bl.a.

införande av s.k. bastandvårdspaket. Verket presenterade därvid

också ett alternativt förslag till behandlingspaket för

regeringens fortsatta överväganden.

Riksförsäkringsverket har nyligen på regeringens uppdrag

avlämnat ytterligare en rapport (Riksförsäkringsverket anser

1990:7) Regeringens uppdrag att utarbeta förslag till ändringar

i tandvårdstaxan.

Uppdraget avsåg att utarbeta ett detaljerat förslag till en

ändrad tandvårdstaxa, inkl. erforderliga författningsändringar.

Som bakgrund till uppdraget framhölls följande.

Det gällande försäkringssystemet bygger alltjämt på

principerna om ersättning per utförd prestation och s.k.

taxeneutralitet. Detta innebär att vårdgivaren i genomsnitt

skall erhålla samma ersättning per tidsenhet oberoende vilken

behandlingsåtgärd som utförs enligt taxan. En taxekonstruktion

av det slaget stimulerar till hög produktion, men den styr

härigenom också i alltför hög grad mot en reparativ och

rehabiliterande vårdinriktning inom tandvården, vilket inte

svarar mot intentionerna i gällande tandvårdslag, enligt vilken

särskild vikt skall läggas vid de förebyggande åtgärderna. --

Trots att det under de senaste åren blivit uppenbart att

tandhälsan successivt har förbättrats för större delen av

befolkningen och allt talar för att denna utveckling kommer att

fortgå, fortsätter emellertid sjukförsäkringens utgifter för

tandvård att öka på ett otillfredsställande sätt. Orsakerna till

detta är flera, men det prestationsinriktade ersättningssystemet

har starkt bidragit. Mycket talar också för att antalet av

försäkringen ersatta behandlingar som inte är odontologiskt

nödvändiga successivt ökar, inkl. vissa typer av implantat,

liksom behandlingar där estetisk indikation är huvudskäl. -- Den

redovisade utvecklingen visar på behovet av en reformering av

tandvårdsförsäkringen och tillhörande taxesystem så att detta

område bättre svarar mot både tandvårdslagens mål och krav och

den framtida förväntade tandhälsosituationen. En sådan

förändring skapar inte bara förutsättningar för att grupper som

i dag har en otillfredsställande tandvård kan få erforderlig

vård, utan är också motiverad från samhällsekonomisk synpunkt

och bör på sikt kunna leda till lägre offentliga

tandvårdsutgifter.

Riktlinjerna för utformningen av förslaget till en reformerad

tandvårdstaxa borde enligt en till regeringens beslut fogad PM

vara dels att alla försäkrade skall stimuleras till regelbundna

vårdbesök för s.k. bastandvård, dels att för all övrig tandvård

gällande taxekonstruktion i princip bör bibehållas, dels att

tandvård och tandvårdsmaterial som inte bedöms vara

odontologiskt nödvändig för att nå ett funktionellt och

utseendemässigt godtagbart resultat i fortsättningen inte skall

omfattas av tandvårdsförsäkringens ersättningsregler och dels

att förändringarna av tandvårdsförsäkringen och tillhörande

taxesystem skall rymmas inom ramen för nuvarande

försäkringsutgifter.

Den s.k. bastandvården avsågs omfatta undersökning, röntgen

och förebyggande åtgärder till en fast och schabloniserad

försäkringsersättning för vårdgivaren oberoende av om delar av

åtgärdspaketet utförs av annan personalkategori än tandläkare

och till en fast avgift för patienten motsvarande kostnaden för

ett läkarbesök inom öppen offentlig vård. Åtgärdspaketet skall

erbjudas alla försäkrade med viss regelbundenhet.

I fråga om taxekonstruktionen borde verket göra en bedömning

av behovet av förändringar, förenklingar och förbättringar.

Av inskränkningen av ersättningsberättigad tandvård och

tandvårdsmaterial följde t.ex. att sådana behandlingar där

estetisk indikation är huvudskäl inte skall omfattas av

tandvårdsförsäkringen, vilket tydligare borde framgå av både

taxan och verkets anvisningar till denna.

Eftersom föreslagna ändringar skulle rymmas inom ramen för

nuvarande försäkringsutgifter för tandvården borde sådana

ändringar som beräknas leda till en utgiftsökning uppvägas av en

motsvarande utgiftsminskning på annat område inom

tandvårdstaxan. Som exempel på en sådan åtgärd angavs införande

av en mindre självrisk för varje reparativ eller rehabiliterande

behandling innan försäkringsersättning lämnas. Ett

högkostnadsskydd av i princip nuvarande karaktär borde finnas

kvar i det ändrade ersättningssystemet.

Mot bakgrund av de givna riktlinjerna anger

riksförsäkringsverket i sin rapport bl.a. följande.

Bastandvård kan erbjudas de försäkrade i form av ett

åtgärdspaket till en fast kostnad. Paketet bör innehålla

undersökning inkl. diagnos och terapiförslag, erforderliga

röntgen, ifyllande av undersökningsformulär samt förebyggande

åtgärder motsvarande ungefär 10--15 minuters behandling för

tandpolering eller annan enkel förebyggande åtgärd. Helt

tandlösa patienter med helprotes bör erbjudas ett särskilt

baspaket med reducerad försäkringsersättning. Patientens kostnad

för baspaketet förutsätts motsvara kostnaden för ett läkarbesök

inom offentlig vård. Det genomsnittliga intervallet för

baspaketet kan antas bli ca 15 månader. Tilläggspaket med

ytterligare profylax för motsvarande patientavgift erbjuds

patienter med särskilt hög frekvens tandsjukdomar.

Tandvårdsförsäkringens merkostnad för bastandvård enligt

förslaget exkl. tilläggspaket beräknas av verket vara i

storleksordningen 500--700 milj. kr. per år. -- Att uppväga

denna merkostnad genom minskade kostnader i andra delar av

försäkringen medför enligt verket en risk att patienter med

stort behandlingsbehov får ett sämre försäkringsskydd och därmed

ökade tandvårdskostnader. Som alternativ framför verket därför

ett etappvis genomförande av bastandvården, med en första etapp

omfattande de åldersgrupper som nyligen lämnat den regelbundna

barn- och ungdomstandvården. De skulle därmed stimuleras till

fortsatt regelbunden tandvård med minskade framtida kostnader

för tandvårdsförsäkringen som resultat. Merkostnaden för

bastandvård för försäkrade i åldern 20--29 år, som beräknas till

90--110 milj. kr. per år, torde enligt verket kunna finansieras

genom några begränsade förändringar i ersättningssystemet.

Översynen av tandvårdstaxan har i övrigt lett till förslag i

fråga om högkostnadsskyddet, avgiftsfri tandvård, s.k. estetisk

tandvård, förhandsprövningsinstitutet, behandlingsperiodens

längd och avlägsnande av visdomständer. I fråga om s.k. estetisk

tandvård föreslår verket i enlighet med sina direktiv för att

bättre kunna avgränsa den vård som ersätts enligt bestämmelserna

i tandvårdstaxan att i taxan anges att endast sådan vård som

görs för att få ett odontologiskt funktionellt och

utseendemässigt godtagbart resultat skall ersättas av

försäkringen, att vissa behandlingar skall ersättas av

försäkringen endast under speciella indikationer samt

beträffande implantationsprotetiken vissa begränsningar av

partiella implantat. -- Förslagen såvitt avser

högkostnadsskyddet och avgiftsfri tandvård redovisas närmare i

särskilda avsnitt nedan.

De möjligheter till besparingar som nämns i verkets rapport

avser dels införande av en fast ersättning för protetik, dels

införande av flera ersättningsnivåer inom högkostnadsskyddet

eller enbart en höjning av nuvarande högkostnadsgräns, dels en

sänkning av eller borttagande av ersättningen för kostnader för

tandtekniskt material, dels en reducering av ersättningen för

konserverande behandling.

Riksförsäkringsverkets rapport bereds för närvarande inom

regeringskansliet. Enligt utskottets uppfattning bör denna

beredning avvaktas, och utskottet avstyrker därmed bifall till

motionerna 1989/90:Sf263 yrkande 2 och 1989/90:Sf324.

Högkostnadsskyddet

Enligt gällande ersättningsregler inom tandvårdsförsäkringen

svarar försäkringen för 40% av kostnaden för tandvården inkl.

tandtekniskt material. I syfte att begränsa patientens kostnader

för mer omfattande tandvårdsbehov svarar försäkringen för 75%

av kostnaderna när dessa under en behandlingsperiod överstiger

3000 kr. Återstoden betalas av den försäkrade genom

patientavgift. I vissa speciella fall betalar försäkringen hela

kostnaden för tandvården.

I riksförsäkringsverkets ovan nämnda rapport föreslås i avsikt

att minska de vårdstyrande effekterna av dessa ersättningsregler

att flera ersättningsnivåer införs. Som exempel anger verket

nivåerna 40% vid en behandlingskostnad upp till 2000 kr.,

50% vid en behandlingskostnad mellan 2000 och 7000 kr.

och 75% vid en behandlingskostnad överstigande 7000 kr.

Detta förslag skulle enligt verket innebära oförändrade

kostnader för försäkringen och minskade tandvårdskostnader för

flertalet patienter.

Lars Werner m.fl. påpekar i motion 1989/90:Sf366 (yrkande 2)

att vissa kroniska sjukdomstillstånd påverkar den sjukes

tandstatus på ett negativt sätt och att samma problem finns

bland vissa andra grupper, t.ex. personer med svåra kramper

eller med dåliga eller obefintliga fingerfunktioner som i olika

situationer tvingas använda sina tänder som "tekniska

hjälpmedel". Det är enligt motionärerna logiskt att man vid

sådana sjukdomar och skador där tänderna far illa även betraktar

tandvården som en del av sjukvården och inordnar tandvården i

dessa fall under sjukvårdens högkostnadsskydd. Motionärerna

begär därför att regeringen skall lägga fram förslag härom.

Det s.k. högkostnadsskyddet inom sjukvården är avsett att

skydda de försäkrade som till följd av sjukdom eller handikapp

ofta behöver utnyttja den öppna sjukvården och köpa läkemedel.

Det innebär i princip att en person blir befriad från

ytterligare kostnader för vårdbesök och läkemedel när han har

betalat avgift för sammanlagt 15 läkarvårdsbesök eller inköp av

prisnedsatta läkemedel. Befrielsen gäller under en

12-månadersperiod räknat från första vårdbesöket eller inköpet.

-- I proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m. föreslås till följd av den träffade

överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen att

reglerna om det särskilda skyddet mot höga sjukvårds- och

läkemedelskostnader ändras så att kostnadsbefrielse uppnås när

de sammanlagda utgifterna för vård och behandling samt läkemedel

uppgår till 1500 kr. eller mer, om inte sjukvårdshuvudmannen

bestämmer ett lägre belopp. -- Det samlade förmånssystemet för

försäkrade med betydande kostnader för sjukdom och handikapp är

nu föremål för utredning av en särskild kommitté (S 1990:04,

dir. 1990:34). Kommittén skall lämna förslag till de

förändringar i förmånssystemet inom socialförsäkringen som är

påkallade för att uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av

försäkrade som har betydande kostnader för läkemedel,

förbrukningsartiklar, vård och annan behandling samt resor till

följd av sjukdom eller handikapp.

Med hänsyn till den utredning om det samlade förmånssystemet

och det däri ingående högkostnadsskyddet som således pågår

avstyrker utskottet bifall till motion 1989/90:Sf366 yrkande2.

Avgiftsfri tandvård

Tandvårdsförsäkringen betalar hela kostnaden för sådan

behandling som anges i 9 § tandvårdstaxan. Enligt paragrafens

första stycke gäller detta

1. behandling som görs till följd av medfödd missbildning i

käkområdet eller ansiktet, såvida inte missbildningen är av

endast ringa omfattning,

2. behandling av defekt som orsakats av sjukdom i käkområdet

eller ansiktet,

3. behandling som görs om på grund av avvikande reaktion mot

dentala material,

4. behandling av tandskada på epileptiker som uppkommit vid

epileptiskt anfall eller

5. behandling som görs till följd av muntorrhet på grund av

strålbehandling.

Alla typer av odontologisk behandling ersätts. Kravet är dock

att behandlingsbehovet skall ha ett direkt samband med den

medfödda missbildningen, förvärvade defekten etc.

Frågan om tandvårdskostnaden för patienter med Sjögrens

syndrom tas upp i motion 1989/90:Sf294 av Karin Wegestål och

Birthe Sörestedt. Motionärerna framhåller att den muntorrhet som

sådana patienter drabbas av leder till att tänderna angrips

svårt av karies och att de därför måste ha kontinuerlig tandvård

och kvalificerad hjälp med munhygienen och att de även har

särskilda problem med att använda tandprotes och i stället måste

få implantat. Patienterna åsamkas följaktligen stora kostnader,

och det är enligt motionärerna rimligt att de erhåller

kostnadsfri tandvård i likhet med dem som har motsvarande

problem på grund av strålbehandling. Motionärerna begär därför

ett tillkännagivande om att även patienter med Sjögrens syndrom

skall få kostnadsfri tandvård.

Utskottet lämnade i sitt betänkande 1989/90:SfU1 en ingående

redogörelse för Sjögrens syndrom och bakgrunden till nuvarande

bestämmelser. Utskottet var vid sin behandling av frågan inte

berett att tillstyrka att 9§ tandvårdstaxan utvidgades till

att omfatta även patienter med Sjögrens syndrom.

I riksförsäkringsverkets ovan nämnda rapport föreslås att

rätten till kostnadsfri tandvård utvidgas till att gälla även

patienter som är muntorra på grund av Sjögrens syndrom.

Rapporten bereds för närvarande inom regeringskansliet, och

utskottet anser att resultatet av denna beredning bör avvaktas.

Utskottet avstyrker sålunda bifall till motion 1989/90:Sf294.

I motion 1989/90:Sf227 anför Ragnhild Pohanka och Eva Goës att

de flesta som saknar egna tänder är pensionärer och att, för

pensionärer med ingen eller mycket låg ATP, utgifterna för en

tandprotes är betungande. Motionärerna begär därför en utredning

om behovet av kostnadsfria tandproteser.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om kostnadsfria

tandproteser (se senast 1988/89:SfU7). Utskottet anförde därvid

att kostnaderna för tandproteser skall regleras inom ramen för

tandvårdsförsäkringen och inte såsom fallet är beträffande

övriga proteser genom sjukvårdsersättning. Utskottet kunde av

kostnadsskäl inte medverka till en ändring av tandvårdstaxan i

syfte att tillgodose den föreliggande motionen om kostnadsfria

tandproteser. Dessutom bedömde utskottet att en sådan ändring

skulle kunna medföra stora gränsdragningsproblem beträffande

såväl vilka slag av proteser som vilka grupper av försäkrade som

skulle omfattas av ändringen.

Utskottet, som vill erinra om att riksförsäkringsverkets

rapport innehåller en principmodell för tandvårdsersättning för

fast och avtagbar protetik, vidhåller den angivna uppfattningen

och avstyrker bifall till motion 1989/90:Sf227.

Amalgamsanering

Enligt 9§ första stycket p. 3 tandvårdstaxan betalar

försäkringskassan hela arvodet och kostnaden för tandtekniskt

material för behandling som görs om på grund av avvikande

reaktion för dentala material. Tandläkarens behandlingsförslag

skall godkännas av försäkringskassan innan behandlingen görs om.

I riksförsäkringsverkets allmänna råd (1989:8)

Tandvårdsförsäkringen anges att avvikande reaktion mot dentala

material kan yttra sig i form av allergi, lichenförändringar

eller kvicksilverförgiftning. Vad gäller kvicksilverförgiftning

hänvisas till att i socialstyrelsens allmänna råd [SOSFS (M)

1988:9] om utredning av patienter med symtom som antagits bero

på kvicksilverexponering från amalgam samt om användning av

amalgam anges att personer med symtom som antas bero på

kvicksilverförgiftning från amalgam bör genom läkares försorg

genomgå sådan medicinsk utredning som besvären kan motivera.

Vidare anges att diagnosen bör grundas på positiva kriterier

såsom karaktäristiska besvär, känd exponering och förhöjd

kvicksilverkoncentration i blod/urin. I sådana fall

rekommenderar riksförsäkringsverket att patienten får avgiftsfri

tandvård vid utbyte av amalgamfyllningarna mot annat material.

Socialstyrelsen rekommenderar följande utredning:

genomgång av tidigare och aktuell kvicksilverexponering

notering av förekomst av munslemhinneförändringar

registrering av antalet amalgamfyllningar

registrering av eventuell förekomst av tremor, symtom som

asteni, oro etc.

analys av kvicksilver i helblod på alla patienter med besvär

som är förenliga med kvicksilverförgiftning samt vid stark oro

om detta; urinanalyser kan göras.

Beträffande kvicksilverkoncentrationer anges att sådan i

helblod (B-Hg) under 50 nmol/l anses normalt och talar starkt

emot en symtomgivande kvicksilverexponering. Om den överstiger

50 nmol/l rekommenderas nytt blodprov samt även urinprov för

kvicksilveranalys. Vid kvicksilverkoncentrationer över 50 nmol/l

eller över 75 nmol/l i urin (U-Hg) i kontrollprov, bör kontakt

tas med yrkesmedicinsk klinik för vidare utredning.

Kliniska erfarenheter har enligt socialstyrelsen visat att

vissa av rekommendationerna i styrelsens allmänna råd behöver

aktualiseras och ses över. Den av styrelsen nyligen bildade

tungmetallgruppen för hälso-, sjuk- och tandvården skall

medverka i detta arbete. Gruppen skall i övrigt bl.a. behandla

frågan om hur utvecklingen av nya tandersättningsmaterial kan

stimuleras, kostnadsaspekter kring amalgamutbyte och hur

tandvårdspersonal skall kunna påverkas att i mindre utsträckning

använda amalgam m.m.

Vid sidan av den avgiftsfria tandvården finns fr.o.m. den 1

juli 1989 utökade möjligheter för patienter att få ersättning

vid utbyte av amalgamfyllningar. I de fall man inte har kunnat

konstatera samband mellan sjukdomsbesvär och amalgam kan

patienten få amalgamsaneringen ersatt som vid annan

tandvårdsbehandling med 40 resp. 75 % från

tandvårdsförsäkringen. Ersättning enligt 6 och 7 §§

tandvårdstaxan utges under förutsättning att följande krav är

uppfyllda: 1. För uteslutande av att det finns någon

odontologisk förklaring till patientens besvär skall besvären

utredas av specialisttandläkare. 2. Patienten skall vara utredd

av en läkare som har viss specialistkompetens. Läkaren

förutsätts därvid ha gjort en helhetsbedömning av patientens

situation för att utesluta medicinska orsaker till patientens

besvär. Läkaren skall ange om amalgamutbyte är tillrådligt med

hänsyn till patientens allmänna hälsotillstånd och patientens

psykosociala situation. 3. Utbyte av amalgamfyllningar skall

förhandsprövas hos försäkringskassan innan behandling påbörjas.

Syftet med förhandsprövning är i dessa fall bl.a. att skydda

patienten mot onödiga kostnader. Vidare ger en registrering

genom förhandsprövning möjlighet till systematisk uppföljning av

dessa fall.

Möjligheterna att byta ut amalgamfyllningar kostnadsfritt

eller annars med ersättning från tandvårdsförsäkringen behandlas

i flera motioner.

Sigge Godin m.fl. betonar i motion 1989/90:Sf258 (yrkande 4)

att patienter som har problem med amalgamfyllningar måste mötas

med respekt och deras uppgifter måste tas på allvar.

Motionärerna anser det vara rimligt att patienter som inte får

byta ut sina amalgamfyllningar kostnadsfritt därför att

utredning inte kunnat fastställa samband mellan deras avvikande

reaktion och amalgamfyllningar åtminstone omfattas av

huvudregeln om ersättning inom tandvårdsförsäkringen.

Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att personer

med ett ej verifierat samband mellan amalgam och därav möjligen

orsakade sjukdomssymtom skall omfattas av tandvårdsförsäkringens

huvudregel. Isa Halvarsson anser i motion 1989/90:Sf305 att de

regler som gäller för utbyte av amalgamfyllningar är sällsynt

byråkratiska och inte heller resulterar i lika behandling av

alla patienter över hela landet. Motionären framhåller att

patienternas oro bör mötas med respekt och att de bör ha

möjlighet att för en rimlig kostnad få byta ut sina

amalgamfyllningar. Hon begär därför ett förslag till ändring av

tandvårdstaxan så att patienterna utan krångliga regler omfattas

av den vanliga taxan.

Karin Israelsson m.fl. anför i motion 1989/90:Sf263 (yrkande

3) att allergier och andra lättare eller svårare symtom för

vissa tandfyllningsmaterial, främst amalgam men även kompositer,

måste ägnas särskild uppmärksamhet i en kommande

tandvårdsförsäkring samt att all omsorg skall läggas ned för att

finna godtagbara lösningar på saneringsarbetet och acceptabla

ekonomiska kostnader för den patient som har besvär av sitt

tandlagningsmaterial. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

den nya tandvårdsförsäkringens regler för ersättning vid utbyte

av tandlagningsmaterial på grund av överkänslighet. Marianne

Andersson och Jan Hyttring anser i motion 1989/90:Sf369 att ett

stort antal patienter vägras rätten till ersättning trots att

deras sammanlagda symtom visar på kvicksilverförgiftning. Enligt

motionärerna bör symtomen tillmätas större betydelse vid

fastställande av diagnos, och de begär (yrkande 1) ett

tillkännagivande härom. Vidare anser motionärerna att

tillämpningen av ersättningsreglerna varierar från en

försäkringskassa till en annan, och de begär (yrkande 2) att den

handläggande personalen på kassorna bör få bättre information.

Lars Werner m.fl. anför i motion 1989/90:Sf231 att enligt en

genomförd enkät närmare 370000 människor anser sig vara

kvicksilverpåverkade genom sina amalgamfyllningar och att

100000 av dem påbörjat eller slutfört amalgamsanering, men att

få av dem fått sin sanering bekostad genom

tandvårdsförsäkringen. Motionärerna anser att tillämpningen av

tandvårdstaxans s.k. omgörningsparagraf måste göras mer generös

så att de människor som genom läkare rekommenderas att byta ut

sina amalgamfyllningar får full kostnadsersättning samt att de

som visat sig lida av dental kvicksilverförgiftning måste

erhålla ekonomiskt stöd av samhället. Motionärerna anser vidare

att den s.k. bevisregeln som tillämpas inom

arbetsskadeförsäkringen bör tillämpas även vid amalgamsanering

så att samband mellan amalgam och sjuklig påverkan skall anses

föreligga om inte betydligt starkare skäl talar emot det. De

begär (yrkande 1) förslag om att människor som av läkare

konstaterats ha blivit sjuka av tandamalgam skall få

tandsanering utförd med kostnadstäckning via

tandvårdsförsäkringen och (yrkande 2) att socialstyrelsen ges i

uppdrag att utfärda föreskrifter om att samband mellan amalgam

och sjuklig påverkan skall anses föreligga om inte betydligt

starkare skäl talar emot det.

Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka hänvisar i motion

1989/90:Sf222 också till bevisregeln inom

arbetsskadeförsäkringen och begär (yrkande 1) att en motsvarande

regel skall gälla vid amalgamsanering. De begär vidare (yrkande

3) att socialstyrelsen ges i uppdrag att via tandvårdstaxan

förenkla möjligheten att byta ut amalgamfyllningar vid misstänkt

kvicksilverförgiftning samt (yrkande 2) ett tillkännagivande om

att besök hos hänvisningstandläkare inkl. undersökningar bör

hanteras på samma sätt som hos vanlig läkare.

Liksom vid sin behandling av dessa frågor vid förra årets

riksmöte (se 1989/90:SfU1) vill utskottet framhålla att det vid

en ifrågasatt kvicksilverförgiftning är viktigt med hänsyn till

patientens bästa att en grundlig medicinsk och odontologisk

utredning görs. Utskottet anser därför att socialstyrelsens

rekommendationer i detta avseende bör följas. Beträffande

motionsförslagen om att arbetsskadeförsäkringslagens bevisregel

skall tillämpas vid prövningen av om amalgamutbyte helt skall

bekostas av tandvårdsförsäkringen vill utskottet anföra

följande. En förutsättning för att samband enligt denna

bevisregel skall anses föreligga är till en början att den

skadade kan konstateras ha varit utsatt för en skadlig faktor

som sannolikt har kunnat orsaka sjukdomsbesvär av den typ den

skadade drabbats av. I allmänhet måste man därför kunna

diagnostisera sjukdomsbesvären. Först sedan dessa förhållanden

är klarlagda kan bevisregeln tillämpas och sålunda samband anses

föreligga mellan en skadlig inverkan och de sjukdomsbesvär

vederbörande drabbats av. Utskottet ser ingen principiell

skillnad mellan denna bevisregel och den som tillämpas inom

tandvårdsförsäkringen. Kan man konstatera att någon drabbats av

kvicksilverförgiftning kommer även ett eventuellt amalgamutbyte

att helt bekostas av tandvårdsförsäkringen. Såväl vad gäller

bedömningen av "den skadliga faktorn" som själva

diagnostiseringen är naturligtvis den fortsatta forskningen om

kvicksilver och amalgam av betydelse, och utskottet förutsätter

att riksförsäkringsverket löpande anpassar sina rekommendationer

till nya kunskaper och erfarenheter på området. -- Utskottet

vill även erinra om den av socialstyrelsen bildade

tungmetallgruppens arbete med översyn av socialstyrelsens

rekommendationer m.m.

Med det anförda anser utskottet att någon ändring av reglerna

om avgiftsfritt utbyte av amalgamfyllningar inte bör göras för

närvarande och avstyrker bifall till motionerna 1989/90:Sf222

yrkandena 1 och 3, 1989/90:Sf231 och 1989/90:Sf369 yrkande1.

Utskottet anser med det anförda inte heller att

tillämpligheten av tandvårdstaxans vanliga ersättningsregler med

avseende på utbyte av amalgamfyllningar för närvarande bör

ändras och avstyrker bifall till motionerna 1989/90:Sf258

yrkande 4, 1989/90:Sf263 yrkande 3 och 1989/90:Sf305. Utskottet

vill emellertid erinra om att frågan om förändringar,

förenklingar och förbättringar i tandvårdstaxans konstruktion

ingår i den ovan nämnda rapport från riksförsäkringsverket som

för närvarande bereds inom regeringskansliet.

I fråga om information till försäkringskassornas personal

vill utskottet framhålla att riksförsäkringsverket har ansvar

för att verka för att socialförsäkringssystemet tillämpas

likformigt och rättvist och för den centrala informations- och

utbildningsverksamheten på området. Utskottet, som utgår från

att verket följer försäkringskassornas tillämpning av bl.a.

reglerna om ersättning från tandvårdsförsäkringen, anser därför

att motion 1989/90:Sf369 yrkande 2 inte behöver föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Funktionen hänvisningstandläkare finns inte fastslagen i

någon central författning. S.k. hänvisningstandläkare utbildades

av socialstyrelsen i enlighet med ett regeringsuppdrag från juli

1984. Dessa tandläkares uppgift skulle vara att informera om

tandersättningsmaterialens användningsområde samt riskerna för

olika former av biverkningar och tekniska komplikationer.

Utbildningen genomfördes i början av 1985 med minst en

hänvisningstandläkare per huvudmannaområde, och socialstyrelsen

försökte senare följa upp denna utbildning med information och

ytterligare konferenser. I samband med att socialstyrelsen gav

ut sina ovan nämnda allmänna råd i maj 1988 förklarade styrelsen

att den fortsättningsvis inte avsåg att genomföra några

speciella informations- och utbildningsinsatser gentemot

hänvisningstandläkare utan utgick från att varje huvudman själv

ordnade omhändertagandet av aktuell patientgrupp inom sjukvården

på det sätt som lokalt ansågs mest lämpligt, varvid givetvis

borde eftersträvas ett enkelt och rationellt samarbete mellan

sjukvården och tandvården. -- Frågan om att fortsätta

verksamheten med s.k. hänvisningstandläkare avgörs således

av varje huvudman själv. Undersökning som genomförs av

hänvisningstandläkare kan likställas med sådan undersökning som

genomförs av specialisttandläkare enligt riksförsäkringsverkets

ovan nämnda allmänna råd.

Frågan om ersättning för utredningskostnader i samband med

ifrågasatt avvikande reaktion för amalgam har tidigare

behandlats av utskottet. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:SfU1 framhöll utskottet att enligt vad utskottet hade

erfarit ersatte försäkringen kostnaden för den utredning som

gjorts inom tandvården förutsatt att en avvikande reaktion för

dentala material verifierats. Utskottet hänvisade vidare till

att enligt riksförsäkringsverkets och socialstyrelsens ovan

redovisade rekommendationer ifrågavarande utredningar i första

hand borde göras inom sjukvården.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något

riksdagens uttalande med anledning av motion 1989/90:Sf222

yrkande 2 inte är påkallat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande etableringsbegränsning för privattandläkare

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 1,

1989/90:Sf263 yrkande 1, 1989/90:Sf276 yrkande 7 och

1989/90:Sf299 yrkande 3 i denna del,

res. 1 (m, fp, c)

2. beträffande barn- och ungdomstandvård

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 3,

1989/90:Sf276 yrkande 5 och 1989/90:Sf299 yrkande4,

res. 2 (m, fp)

3. beträffande tandvårdstaxan och kostnadsutvecklingen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 6 och

1989/90:Sf299 yrkande5,

res. 3 (m)

4. beträffande tandvårdstaxan i glesbygd

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf299 yrkande 3 i denna

del,

res. 4 (m)

5. beträffande privattandläkares rätt till specialisttaxa

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 2 och

1989/90:Sf299 yrkande 2,

res. 5 (m, fp)

6. beträffande tandvårdsförsäkringens inriktning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf263 yrkande 2 och

1989/90:Sf324,

7. beträffande högkostnadsskyddet vid viss tandvård

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf366 yrkande2,

res. 6 (v)

8. beträffande Sjögrens syndrom

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf294,

9. beträffande kostnadsfria tandproteser

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf227,

res. 7 (v, mp)

10. beträffande kostnadsfri amalgamsanering

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf222 yrkandena 1 och

3, 1989/90:Sf231 och 1989/90:Sf369 yrkande1,

res. 8 (v, mp)

11. beträffande tandvårdsersättning vid amalgamsanering

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 4,

1989/90:Sf263 yrkande 3 och 1989/90:Sf305,

res. 9 (m, fp)

res. 10 (c)

12. beträffande information till försäkringskassornas

personal

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf369 yrkande2,

13. beträffande hänvisningstandläkare

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf222 yrkande2.

res. 11 (mp)

Stockholm den 7 november 1990

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje

Nilsson (s), Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp),

Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m),

Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson

(s), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka

(mp), Christina Pettersson (s), Bertil Persson (m) och Jan-Olof

Ragnarsson (v).

Reservationer

1. Etableringsbegränsning för privattandläkare (mom.1)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),

Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c) och

Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "Bakgrunden till" och slutar med "denna del." bort ha

följande lydelse:

Etableringskontrollen, som infördes när det rådde stor brist på

tandläkare, var avsedd att trygga folktandvårdens tandläkarbehov.

I dag finns emellertid ett visst tandläkaröverskott, och det

ursprungliga motivet för en etableringskontroll har således helt

bortfallit. Etableringsreglerna har heller inte förbättrat den

regionala balansen av tandvårdsresurserna. Enligt utskottets

mening bör människors efterfrågan på tandvård i stället styra

etableringarna. Risken för att en fri etableringsrätt skulle

medföra att kostnaderna för tandvårdsförsäkringen ökar i

väsentlig omfattning måste anses som liten. För privattandläkare

gäller, liksom för andra som driver egen rörelse, att

verksamheten måste löna sig. De undersökningar av tandvårdens

kostnader som gjorts har visat att de privata tandläkarna har

lägre kostnader än folktandvården. Mot denna bakgrund anser

utskottet att etableringsbegränsningen för privattandläkare

omedelbart måste upphävas. Det anförda bör ges regeringen till

känna, och regeringen bör lägga fram förslag härom för riksdagen.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande etableringsbegränsning för privattandläkare

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf258 yrkande

1, 1989/90:Sf263 yrkande 1 och 1989/90:Sf299 yrkande 3 i denna

del och med anledning av motion 1989/90:Sf276 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Barn- och ungdomstandvård (mom. 2)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),

Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Vad sålunda" och slutar med "därför avslås." bort ha

följande lydelse:

Tandvårdsförsäkringen omfattar tandvård åt försäkrad som fyller

minst 20 år under det år behandlingen påbörjas. Landstingen

svarar däremot genom folktandvården för all tandvård för barn och

ungdomar t.o.m. det år de fyller 19 år. Detta innebär att

patienter under 20 år själva får betala hela behandlingskostnaden

om de väljer tandläkare utanför folktandvården. Valfriheten för

denna grupp patienter är således starkt beskuren. Med nuvarande

regler saknar privattandläkare dessutom möjlighet att erbjuda

familjetandvård, vilket enligt utskottets uppfattning ur många

synpunkter är beklagligt. Mot bakgrund av det anförda anser

utskottet att den allmänna tandvårdsförsäkringen måste utvidgas

till att omfatta även barn och ungdomar, och detta bör med bifall

till motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 3, 1989/90:Sf276 yrkande 5

och 1989/90:Sf299 yrkande 4 ges regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande barn- och ungdomstandvård

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf258 yrkande

3, 1989/90:Sf276 yrkande 5 och 1989/90:Sf299 yrkande4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Tandvårdstaxan och kostnadsutvecklingen (mom.3)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Som ovan" och på s. 8 slutar med "riksdagens åtgärd." bort

ha följande lydelse:

Som framhålls i motion Sf276 har tandvårdstaxan inte tillåtits

följa kostnadsutvecklingen i folktandvården. Eftersläpningen har

som framhålls i motion Sf299 blivit särskilt påtaglig på grund av

att kostnaderna för material och tandteknikerarbeten har stigit

snabbare än den allmänna pris- och löneutvecklingen. För att en

god tandvård skall kunna erbjudas de försäkrade och för att göra

det möjligt för patienterna att välja tandläkare måste

tandvårdstaxans ersättningsnivåer enligt utskottets uppfattning

höjas. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande tandvårdstaxan och kostnadsutvecklingen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande

6 och 1989/90:Sf299 yrkande5 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. Tandvårdstaxan i glesbygd (mom. 4)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet, som" och slutar med "aktuell del." bort ha

följande lydelse:

Rekryteringen av tandläkare i glesbygd bör enligt utskottets

uppfattning som framhålls i motion 1989/90:Sf299 stimuleras genom

särskilda taxemässiga åtgärder. Detta bör ges regeringen till

känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4. beträffande tandvårdstaxan i glesbygd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf299 yrkande 3 i

denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Privattandläkares rätt till specialisttaxa (mom. 5)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),

Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet har" och på s. 9 slutar med "yrkande 2." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör det finnas valmöjligheter och

konkurrens även inom specialisttandvården. De begränsningar som

för närvarande råder när det gäller specialisttandläkares

möjlighet att ansluta sig till tandvårdsförsäkringen bör därför

snarast upphöra. Regeringen bör således vidta sådan ändring av p.

8 i tandvårdstaxans övergångsbestämmelser att nämnda syfte blir

tillgodosett. Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande privattandläkares rätt till specialisttaxa

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Sf258

yrkande 2 och 1989/90:Sf299 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Högkostnadsskyddet vid viss tandvård (mom.7)

Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar

med "Med hänsyn" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande

lydelse:

Som framhålls i motion 1989/90:Sf366 påverkar vissa kroniska

sjukdomstillstånd den sjukes tandstatus negativt. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att tandvården vid sådana sjukdomar och

skador där tänderna far illa bör betraktas som en del av övrig

sjukvård och att tandvården i dessa fall bör inordnas under

sjukvårdens högkostnadsskydd. Det bör ankomma på regeringen att

lägga fram förslag härom.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande högkostnadsskyddet vid viss tandvård

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf366 yrkande2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Kostnadsfria tandproteser (mom.9)

Ragnhild Pohanka (mp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar

med "Utskottet har" och slutar med "motion 1989/90:Sf227." bort

ha följande lydelse:

Som framhålls i motion 1989/90:Sf227 har de flesta som saknar

egna tänder låga inkomster. Utgifterna för en tandprotes är

därför ofta betungande. Utskottet anser därför att behovet av

kostnadsfria tandproteser skyndsamt bör utredas och förslag i

frågan föreläggas riksdagen.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande kostnadsfria tandproteser

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf227 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Kostnadsfri amalgamsanering (mom.10)

Ragnhild Pohanka (mp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar

med "Liksom vid" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att de människor som har akuta sjukdomsbesvär

och som av läkare rekommenderas att byta ut sina

amalgamfyllningar bör få full ersättning härför genom

tandvårdsförsäkringen. Härvid bör gälla att amalgamet skall anses

som orsak till en patients sjukdomsbesvär om inte betydligt

starkare skäl talar emot att så är fallet. Samma typ av

bevisregel skall således tillämpas vid amalgamsanering som för

närvarande gäller inom arbetsskadeförsäkringen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna 1989/90:Sf222 yrkandena 1 och 3 och 1989/90:Sf231

yrkandena 1 och 2 och med anledning av motion 1989/90:Sf369

yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

10. beträffande kostnadsfri amalgamsanering

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf222

yrkandena 1 och 3 och 1989/90:Sf231 och med anledning av motion

1989/90:Sf369 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

9. Tandvårdsersättning vid amalgamsanering (mom.11)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),

Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar

med "Utskottet anser" och på s. 18 slutar med "inom

regeringskansliet." bort ha följande lydelse:

Fr.o.m. den 1 juli 1989 har införts en möjlighet för patienter

att få ersättning vid amalgamsanering även om ett samband mellan

amalgamet och sjukdomsbesvären inte har kunnat fastställas. För

att ersättning skall kunna utges måste dock först en lång rad

utredningar göras. Ersättningen motsvarar den som utges vid

vanlig tandvårdsbehandling och patienten betalar den vanliga

patientavgiften.

Utskottet anser att det är rimligt att den som på grund av

sjukdomsbesvär vill byta ut sina amalgamfyllningar skall kunna

göra det på ett enkelt sätt och till en rimlig kostnad. De olika

utredningar som riksförsäkringsverket anser bör föregå en

amalgamsanering är såväl kostnadskrävande som tidsödande. Enligt

utskottets mening bör patienter som inte får byta ut sina

amalgamfyllningar kostnadsfritt, därför att utredning inte kunnat

fastställa samband mellan deras avvikande reaktion och

amalgamfyllningar, omfattas av huvudregeln om ersättning inom

tandvårdsförsäkringen. Det anförda bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

11. beträffande tandvårdsersättning vid amalgamsanering

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf258 yrkande 4

och med anledning av motionerna 1989/90:Sf263 yrkande 3 och

1989/90:Sf305 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. Tandvårdsersättning vid amalgamsanering (mom.11)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar

med "Utskottet anser" och på s. 18 slutar med "inom

regeringskansliet." bort ha följande lydelse:

Fr.o.m. den 1 juli 1989 har införts en möjlighet för patienter

att få ersättning vid amalgamsanering även om ett samband mellan

amalgamet och sjukdomsbesvären inte har kunnat fastställas. För

att ersättning skall kunna utges måste dock först en lång rad

utredningar göras. Ersättningen motsvarar den som utges vid

vanlig tandvårdsbehandling och patienten betalar den vanliga

patientavgiften.

Utskottet anser att det är rimligt att den som på grund av

sjukdomsbesvär vill byta ut sina amalgamfyllningar skall kunna

göra det på ett enkelt sätt och till en rimlig kostnad. Vid

utformningen av nya regler för tandvårdsförsäkringen måste enligt

utskottets uppfattning allergier och andra lättare eller svårare

symtom för vissa tandfyllningsmaterial, främst amalgam men även

kompositer, ägnas särskild uppmärksamhet. All omsorg bör läggas

ned för att finna godtagbara lösningar på saneringsarbetet och

acceptabla ekonomiska kostnader för den patient som har besvär av

sitt tandlagningsmaterial. Det anförda bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

11. beträffande tandvårdsersättning vid amalgamsanering

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf263 yrkande 3

och med anledning av motionerna 1989/90:Sf258 yrkande 4 och

1989/90:Sf305 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. Hänvisningstandläkare (mom. 13)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar

med "Frågan om" och slutar med "är påkallat." bort ha följande

lydelse:

De flesta människor som har blivit sjuka med symtom som kan

härröra från kvicksilver måste själva bekosta olika utredningar

och provtagningar. Utskottet anser att besök hos

hänvisningstandläkare inkl. undersökningar i försäkringshänseende

bör hanteras på samma sätt som besök hos vanlig läkare. Det

anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

13. beträffande hänvisningstandläkare

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf222 yrkande2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motionerna1

Utskottet3

Inledning3

Etableringskontrollen4

Barn- och ungdomstandvård6

Tandvårdstaxan7

Taxenivån7

Rätten till specialisttaxa8

Tandvårdstaxans inriktning9

Högkostnadsskyddet12

Avgiftsfri tandvård13

Amalgamsanering14

Hemställan19

Reservationer20

1. Etableringsbegränsning för privattandläkare (m, fp, c)20

2. Barn- och ungdomstandvård (m, fp)21

3. Tandvårdstaxan och kostnadsutvecklingen (m)21

4. Tandvårdstaxan i glesbygd (m)22

5. Privattandläkares rätt till specialisttaxa (m, fp)22

6. Högkostnadsskyddet vid viss tandvård (v)22

7. Kostnadsfria tandproteser (v, mp)23

8. Kostnadsfri amalgamsanering (v, mp)23

9. Tandvårdsersättning vid amalgamsanering (m, fp)24

10. Tandvårdsersättning vid amalgamsanering (c)24

11. Hänvisningstandläkare (mp)25