Bet. 1990/91:SfU7

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1990/91:SFU07

Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1990/91

SfU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1990/91:51 med redogörelse

för en överenskommelse som träffats med sjukvårdshuvudmännen om

vissa ersättningar från sjukförsäkringen m.m. för år l991.

Överenskommelsen bygger vidare på det system med schabloniserade

ersättningar till sjukvårdshuvudmännen som infördes fr.o.m. år

l985, det s.k. Dagmarsystemet. Till skillnad från tidigare år

har parterna dock inte kunnat enas om storleken på den generella

höjningen av den allmänna sjukvårdsersättningen.

I betänkandet behandlas också åtta motioner som väckts med

anledning av propositionen och ett fyrtiotal motionsyrkanden

från den allmänna motionstiden under riksmötet l989/90 som tar

upp olika frågor om ersättning för sjukvård,

handikapphjälpmedel, sjukresor m.m. Tre av motionerna har

remissbehandlats. De avser dels vissa frågor om pensionärernas

sjukhusvårdsavgifter, dels vissa frågor med anknytning till

läkares etableringsrätt.

I propositionen anges att ersättning till sjukvårdshuvudmännen

skall utges dels som en allmän sjukvårdsersättning med högst

14772,5 milj.kr., dels som särskilda ersättningar som beräknas

uppgå till sammanlagt 443 milj.kr. Dessutom skall ersättning

lämnas till Handikappinstitutet med 46,5 milj.kr. I den

allmänna sjukvårdsersättningen ingår även ersättning för

avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder och hjälpmedel

till handikappade.

Parterna har enats om att som särskild ersättning för år 1991

skall 400 milj.kr. kunna utges för att öka resurserna för

rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos

sjukvårdshuvudmännen så att väntetiderna i den medicinska

rehabiliteringen skall kunna minskas. Som särskild ersättning

utges även bl.a. 10 milj.kr. för ökad tillgänglighet och

kapacitet i hälso- och sjukvården och 21 milj.kr. för

psykoterapeutisk verksamhet. Enligt en särskild överenskommelse

utges dessutom ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska

vården under åren l982--l991. Statsbidraget för år l991 utges

med l86 milj. kr.

Parterna har också enats om att systemet med patientavgifter

inom den öppna hälso- och sjukvården avregleras fr.o.m. den 1

januari 1991. Härigenom ges sjukvårdshuvudmännen möjligheter att

genom anpassning av avgiftsnivåerna uppnå ett effektivare

utnyttjande av vårdresurserna. För närvarande gäller att en

person under en 12-månadersperiod endast behöver betala för

sammanlagt 15 vårdbesök eller inköp av prisnedsatta läkemedel,

s.k. högkostnadsskydd. I propositionen föreslås att

kostnadsbefrielse skall inträda när en person har inköpt

prisnedsatta läkemedel för eller erlagt patientavgifter med

sammanlagt minst 1500 kr. Sjukvårdshuvudmannen får dock

bestämma ett lägre belopp.

Utskottet tillstyrker förslaget till ändring av

högkostnadsskyddet och föreslår att riksdagen lägger

propositionen i övrigt till handlingarna. Utskottet avstyrker

bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats 37 reservationer och fem särskilda

yttranden.

Propositionen

I proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m. har regeringen (socialdepartementet)

föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som

i propositionen anförts om ersättningarna från sjukförsäkringen

till sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.

Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om läkarförsörjningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sjukvårdens organisation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

till sjukvårdshuvudmännen bör anvisas ett i förhållande till

regeringens förslag förhöjt anslag för sjukvårdsersättning för

1991 om 1000000000 kr. i enlighet med vad i motionen

anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införandet av en särskild hälso- och

sjukvårdsavgift på alkohol och tobak,

6. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:51 såvitt avser

lag om ändring i lagen om begränsning av läkemedelskostnader

m.m. beslutar att högkostnadsskyddet skall uppgå till 1000

kr.,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett statligt huvudansvar för

handikapphjälpmedlen.

1990/91:Sf2 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en uppräkning av den allmänna

sjukvårdsersättningen så att den täcker de förväntade

löneökningarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om indexreglering av avgifterna inom

sjukvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett bibehållande av ett högkostnadsskydd

där taket är satt till 900 kr.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat inflytande för

handikapporganisationerna i Handikappinstitutets styrelse,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att staten ensam ska vara huvudman för

Handikappinstitutet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om specialdestinerat bidrag till det

förebyggande arbetet inom sjukvården,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en omprövning av stödområdsindelningen

avseende läkares och sjukgymnasters fria anslutning till

sjukförsäkringen i kommunerna Boden, Luleå och Piteå,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om överföring av det ekonomiska bidraget för

praktiktjänstgöring för kiropraktorer till landstinget.

1990/91:Sf3 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

högkostnadsskyddet för erlagda patientavgifter höjs till 1000

kr. för en tolvmånadersperiod.

1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Dagmarsystemet snarast skall avskaffas,

2. att riksdagen med avslag på propositionen i vad avser

resurser för rehabiliterings- och behandlingsinsatser som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

formerna för stödet till rehabilitering,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättrad

taxa för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen

anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

-- i avvaktan på den av oss föreslagna sjukvårdsförsäkringen --

en vårdgaranti införs i enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

etableringskontrollen för läkare, tandläkare och sjukgymnaster

skall avskaffas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

privatpraktiserande legitimerade psykoterapeuter och psykologer

skall ersättas inom sjukförsäkringssystemets ram i enlighet med

vad i motionen anförts.

1990/91:Sf5 av Marianne Jönsson och Kersti Johansson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om medel till Vidarklinikens verksamhet från

den allmänna sjukvårdsersättningen.

1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avskaffandet av etableringsbegränsningarna

för läkare och sjukgymnaster,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten till husläkare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sjukvårdens resurser under 1991,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tekniska hjälpmedel åt handikappade,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre information mellan sjukförsäkring

och sjukvård.

1990/91:Sf7 av Gunnar Thollander (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

möjligheten att göra högkostnadsskyddet mera heltäckande bör

prövas ytterligare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts beträffande möjlighet för landstingen att

komplettera högkostnadsskyddet med ett högsta belopp även per

månad.

1990/91:Sf8 av Roland Larsson och Hugo Andersson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av en femprocentig hälso- och

sjukvårdsavgift på alkohol och tobak.

Yrkande 1 i motion 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. har

överlämnats till socialutskottet, och yrkande 2 i motion

1990/91:Sf3 av Inger Schörling m.fl. har överlämnats till

finansutskottet.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90

1989/90:Sf205 av Gullan Lindblad och Anders G Högmark (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att användandet av magnetkamera bör

införas i läkarvårdstaxans förteckning över åtgärder som ersätts

av den allmänna försäkringen.

1989/90:Sf213 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om att lösa ersättningsfrågan för

behandling utförd av legitimerad psykoterapeut via det allmänna

försäkringssystemet.

1989/90:Sf226 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att patient som efter läkarremiss erhållit

behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara

ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet.

1989/90:Sf228 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att riksförsäkringsverket får i uppdrag att

se över reglerna för rapportering från sjukhus till

försäkringskassa så att avgiften blir mer rättvis.

1989/90:Sf230 av Ingbritt Irhammar och Martin Olsson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte

att införa en glasögonförsäkring i likhet med principerna för

tandvårdsförsäkringen.

1989/90:Sf247 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att legitimerade

dietister bör få rätt att utföra sitt arbete inom den allmänna

försäkringens ram.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So424.

1989/90:Sf248 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.

(m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där försäkringen

följer patienten också vid val av alternativa sjukhem med t.ex.

kristen inriktning.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So608.

1989/90:Sf249 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen lägger fram förslag om en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen

anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So425.

1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hjälpmedelsförsörjningen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So227.

1989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen

anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär ett

skyndsamt avskaffande av Dagmarsystemet till förmån för ett

system för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri

etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster

och fri anslutningsrätt för fritidspraktiker,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad i

motionen anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning om hjälpmedelsförsörjningens

inlemmande i sjukförsäkringen.

1989/90:Sf271 av förste vice talman Ingegerd Troedsson och

Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till ersättning genom försäkringskassan för

utredning och behandling utförd av legitimerad psykolog och av

legitimerad psykoterapeut.

1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som i

motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag som

innebär att Dagmarsystemet avskaffas till förmån för ett system

för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri

etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster

och för anslutningsrätt för fritidspraktiker,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en generell taxehöjning för

yrkespraktiker inkl. privatpraktiserande sjukgymnaster,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en sådan differentiering av

läkartaxan att den stimulerar etablering i glesbygd,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till

att legitimerade psykologer och psykoterapeuter får rätt att

ansluta sig till den allmänna sjukförsäkringen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

de allmänna försäkringskassorna bör ges en samordnande roll i

allt rehabiliteringsarbete.

1989/90:Sf278 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det s.k.

Dagmarsystemet skall avskaffas.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi304.

1989/90:Sf291 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av klarläggande av vem som har

betalningsansvaret för differensen när avgiftsnedsättning

beviljas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett återinförande av friår i sjukvården

för pensionärer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande översyn av de regler som styr

avgiftsnedsättning för sjukhusvård för pensionärer.

1989/90:Sf301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

specialistvårdstaxan bör anpassas så att privatpraktiserande

läkare kan ge patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra

sig behandling i ortopedisk medicin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin bör få ta ut en

högre taxa för tidskrävande ortopedmedicinska undersökningar och

behandlingar.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So467.

1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om uppräkning av taxorna för

privatpraktiserande sjukgymnaster,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom ramen för

den allmänna sjukförsäkringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sjukgymnasters möjlighet att öppna egen

praktik,

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So260.

1989/90:Sf312 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samordning mellan sjukförsäkring och

sjukvård.

1989/90:Sf315 av Ulla Tillander och Karin Israelsson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inlemmande av psykologisk utredning och

behandling i det allmänna försäkringssystemet.

1989/90:Sf320 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utredning om sjukreseersättningen att gälla

inom de nordiska länderna.

1989/90:Sf323 av Margitta Edgren och Lola Björkquist (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att undanröja hinder så att privata

initiativ inom hälso- och sjukvården kan tas till vara.

1989/90:Sf329 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändrade bestämmelser för

försäkringsanslutna privatpraktiserande läkare.

1989/90:Sf330 av Anita Stenberg m.fl. (mp, m, c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att patient som efter läkarremiss erhållit

behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara

ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet.

1989/90:Sf346 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om överföring av medel från sjukförsäkringen

till sjukvården.

1989/90:Sf347 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till hur annan behandling

än psykoterapi av legitimerade psykologer utanför den offentliga

vården skall berättiga till ersättning från försäkringskassan.

1989/90:Sf358 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att försäkringskassorna i en

försöksverksamhet medges rätt att köpa vård från

sjukvårdshuvudmännen.

1989/90:Sf364 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de till Dagmar-systemet knutna

etableringsrestriktionerna snarast bör avvecklas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående ersättningarna till

privatpraktiserande sjukgymnaster.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So531.

1989/90:Sf365 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett återinförande av friåret i sjukvården

för pensionärer.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So314.

1989/90:Sf375 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning från

försäkringskassan för psykoterapeutisk behandling.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ub573.

Utskottet

Inledning

Enligt hälso- och sjukvårdslagen har landstingen och de

landstingsfria kommunerna planeringsansvar för all hälso- och

sjukvård och även ett ansvar för folkhälsan. Att driva

landstingens och de landstingsfria kommunernas hälso- och

sjukvård kostar år 1990 ungefär 100 miljarder kronor.

Verksamheten finansieras till ca 70% med landstingsskatt.

Sjukvårdshuvudmännen erhåller ersättning från den allmänna

sjukförsäkringen, vilken år 1990 utgjorde sammanlagt 14786

milj.kr. (varifrån avräknades ersättning som utbetalats till

privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster).

Sjukvårdshuvudmännen erhåller även vissa andra ersättningar från

stat och kommun. De uppbär patientavgifter och har inkomster

från försäljning och lämnade tjänster m.m.

Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges

enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form

av ersättning för bl.a. öppen hälso- och sjukvård, tandvård och

sjukhusvård. Vidare utges viss ersättning för

sjukvårdshuvudmännens kostnader för sjuktransporter och

handikapphjälpmedel samt ersättning för avinstitutionalisering

och förebyggande hälsovård. Ersättningarna utges enligt grunder

som regeringen fastställer.

De nuvarande principerna för ersättning från den allmänna

försäkringen infördes den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU

31, rskr. 393). Till grund för beslutet låg en överenskommelse

mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen om

finansieringsfrågor inom hälso- och sjukvården för åren 1985 och

1986. Nya överenskommelser har därefter träffats för år l987

(prop. l985/86:l67, SfU 1986/87:l, rskr. 9), för åren l988 och

l989 (prop. l987/88:63, SfU 13, rskr. ll0) och för år 1990 (skr.

1988/89:153, 1989/90:SfU5, rskr. 43).

Genom det nya ersättningssystemet omvandlades de tidigare

prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen för

sjukvård, preventivmedelsrådgivning m.m. i öppen vård liksom det

tidigare allmänna statsbidraget till psykiatrisk vård till en

samlad ersättning till sjukvårdshuvudmännen, en allmän

sjukvårdsersättning. Denna ersättning beräknades för åren l985

och l986 till ett enhetligt belopp per invånare och år, dock med

särskilda övergångsregler avseende fördelningen mellan de olika

sjukvårdshuvudmännen. Fr.o.m. år 1988 fördelas den allmänna

sjukvårdsersättningen efter en behovsbaserad modell. Modellen

innebär att sjukvårdsområdena indelas i tre behovsklasser med

hänsyn till dödlighet, sjukfrånvaro och förtidspensionering samt

andel ensamboende äldre. Behovsklasserna relateras till varandra

så att klass 3 och 2 har ett resursbehov beräknat per invånare

motsvarande 100 resp. 50 kr. under klass 1. Den omfördelning

mellan sjukvårdshuvudmännen som övergången till ett

behovsrelaterat system föranlett har skett stegvis under

perioden 1988--1990.

Den allmänna sjukvårdsersättningen utges för år l990 med

tillhopa 12778 milj.kr. I ersättningsbeloppet ingår

ersättningar till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster

som är anslutna till sjukförsäkringen.

Vid sidan om den allmänna sjukvårdsersättningen utger

sjukförsäkringen särskilda ersättningsbelopp -- likaledes

beräknade per invånare och år -- till sjukvårdshuvudmännen. De

särskilda ersättningarna för år l990 utgörs av ersättning för

avinstitutionalisering inom hälso- och sjukvården med 95 kr.,

ersättning för att utveckla förebyggande åtgärder inom hälso-

och sjukvården med 48 kr. samt ersättning för tillhandahållande

av hjälpmedel för handikappade med 85 kr., varav 4:30 kr.

tillförs en särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet.

Vidare har särskilda ersättningar utgått med 50 milj.kr. för att

öka tillgängligheten och kapaciteten i vården, 19 milj.kr. för

att öka tillgången till psykoterapeutisk behandling och 2

milj.kr. för att tilldelas de sjukvårdshuvudmän som åtagit sig

att svara för ett nationellt produktkontrollregister.

De sammanlagda ersättningarna uppgår för år 1990 till 14786

milj.kr.

Utöver dessa ersättningsbelopp tillkommer enligt en separat

överenskommelse, som gäller åren 1982--1991 och som tidigare

godkänts av riksdagen, ett särskilt statsbidrag till den

psykiatriska vården. För år l990 uppgår detta statsbidrag till

176 milj. kr.

Sjukvårdshuvudmännen har rätt att ta ut patientavgifter för

öppen hälso- och sjukvård enligt vad regeringen föreskrivit i

särskild förordning.

Till ersättningssystemet finns även regler för

privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning till

sjukförsäkringen. Anslutningsreglerna innebär enligt huvudregeln

att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan anslutas

till försäkringen endast efter tillstyrkan av sjukvårdshuvudman.

Nyetablering av praktik får emellertid ske utan tillstyrkan av

sjukvårdshuvudmannen i vissa delar av landet.

Sjukvårdshuvudmannens samtycke krävs inte heller för den som

övertar en befintlig praktik från en läkare som är ansluten till

försäkringen, om avgående och tillträdande läkare är verksamma

inom samma specialitet. Offentliganställda läkare med s.k.

fritidspraktik kan inte ansluta sig till försäkringen.

Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster utbetalas liksom tidigare av försäkringskassorna.

Ersättningsbeloppens och patientavgifternas storlek regleras i

läkarvårdstaxan (1974:699) och i förordningen (1976:1018) med

taxa för sjukvårdande behandling m.m. Som ovan nämnts ingår

försäkringsersättningen i den allmänna sjukvårdsersättningen.

Utbetalda ersättningar för privatvård under ett år avräknas

därför från nästa års allmänna sjukvårdsersättningar till

sjukvårdshuvudmännen.

Propositionen

I propositionen redovisas att regeringen och

sjukvårdshuvudmännen för år 1991 har träffat överenskommelse om

olika frågor och även kommit överens om storleken på de

särskilda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen. Till

skillnad från tidigare år har de dock inte kunnat enas om

storleken på den generella höjningen av den allmänna

sjukvårdsersättningen för år 1991.

Som utgångspunkt för överenskommelsen har parterna gemensamt

preciserat inriktningen på det utvecklings- och

förändringsarbete som skall intensifieras under år 1991. För att

kontinuerligt kunna utvärdera detta arbete skall bl.a. metoder

utvecklas för att mäta vårdens kvalitet. Allmänt godtagbara

kriterier för att sätta upp patienter på väntelista samt

indikationer vid vissa sjukdomsdiagnoser för intagning för

behandling eller operation skall utarbetas. Det arbete som

startade under år 1990 för att förbättra tillgänglighet och

kapacitet inom hälso- och sjukvården skall fortsätta under år

1991 och som stöd skall en särskild ersättning lämnas med högst

10 milj.kr. under år 1991. Parterna skall också gemensamt utreda

förutsättningarna för att ge sjukvårdshuvudmännen det direkta

kostnadsansvaret för läkemedel inom den öppna hälso- och

sjukvården.

Parterna har enats om att systemet med patientavgifter inom

den öppna hälso- och sjukvården bör avregleras fr.o.m. den 1

januari 1991. Härigenom ges sjukvårdshuvudmännen möjligheter att

genom anpassning av avgiftsnivåerna uppnå ett effektivare

utnyttjande av vårdresurserna. En sådan förändring förutsätter

ändringar i det s.k. högkostnadsskyddet för öppenvård och

läkemedelsinköp.

Vidare har parterna kommit överens om att de särskilda

ersättningarna för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder

samt tillhandahållande av hjälpmedel fr.o.m. år 1991 skall

inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen. Av

hjälpmedelsersättningen skall dock 42,5 milj.kr. tillföras en

särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet m.m. Härutöver

får institutet ytterligare 4 milj.kr. som avsätts till

produktionsstöd.

Parterna har också enats om att en ny särskild ersättning från

sjukförsäkringen på högst 400 milj.kr. skall införas för att öka

resurserna för rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos

sjukvårdshuvudmännen så att väntetiderna i den medicinska

rehabiliteringen skall kunna minskas.

Enligt överenskommelsen skall särskild ersättning till

psykoterapeutisk verksamhet utges med högst 21 milj.kr. för år

1991. Särskild ersättning till de sjukvårdshuvudmän som svarar

för nationella register för produktkontroll skall utges med

högst 4 milj.kr. Vidare skall särskilda ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen införas för handledning av kiropraktorer,

för överföring av vissa patienter från Sverige till Finland samt

för anordnande av institutioner för HIV-smittade som omhändertas

enligt smittskyddslagen (1988:1472), sammanlagt 8 milj.kr.

I propositionen anförs beträffande den allmänna

sjukvårdsersättningen att överläggningarna präglats av det

rådande allvarliga statsfinansiella läget och att parterna

därför inte kunnat nå en uppgörelse om beloppet av den allmänna

sjukvårdsersättningen för år 1991. Eftersom parterna enats om

att 400 milj.kr. skall avsättas för den nya särskilda

ersättningen för rehabiliterings- och behandlingsinsatser anser

föredragande statsrådet att den allmänna sjukvårdsersättningen

bör höjas med 100 milj.kr. för år 1991. Enligt propositionen

skall den allmänna sjukvårdsersättningen för år l991 utges med

totalt 14772,5 milj. kr.

De sammanlagda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen för år

1991 skulle därmed uppgå till 15262 milj.kr., vilket skulle

innebära en ökning med 476 milj.kr. i förhållande till vad som

utges för år l990.

Sammanfattningsvis skall sjukvårdshuvudmännen erhålla följande

ersättningar för år 1991.

Ändamål Totalbelopp

milj.kr.

1. Allmän sjukvårdsersättning 14 772,5

2. Ersättning till Handikappinstitutet 46,5

3. Särskild ersättning för rehabiliterings- och

behandlingsinsatser 400

4. Särskild ersättning för ökad tillgänglighet och

kapacitet i hälso- och sjukvården 10

5. Särskild ersättning för psykoterapeutisk verksamhet 21

6. Särskild ersättning till register för produktkontroll 4

7. Särskild ersättning för handledning av

kiropraktorer 1

8. Särskild ersättning för vissa patientöverföringar 2

9. Särskild ersättning för rikssjukvård för

HIV-smittade 5

Totalt 15 262

Utöver dessa ersättningar utges enligt den separata

överenskommelsen som gäller åren 1982--1991 ett särskilt bidrag

till den psykiatriska vården med 186 milj.kr. för år 1991.

Ersättningsbeloppen utges i huvudsak från den allmänna

sjukförsäkringen. För sjukförsäkringens finansiering lämnas

också ett särskilt statsbidrag som utges från förslagsanslaget

El6. Bidrag till allmän sjukvård m.m. under

socialdepartementets huvudtitel och som för budgetåret l990/91

fastställts till 4613682000 kr. Därvid har förutsatts att

det särskilda statsbidraget skall utges med oförändrat belopp på

4300 milj.kr. för år 1991. Från anslaget finansieras också det

särskilda statsbidraget till den psykiatriska vården. Den nu

träffade överenskommelsen innebär att belastningen på anslaget E

l6. Bidrag till allmän sjukvård m.m. ökar med 5 milj. kr. och

belastningen på anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen med

31 milj. kr. under innevarande budgetår.

I propositionen läggs även fram förslag till ändring av det

s.k. högkostnadsskyddet i enlighet med vad parterna kommit

överens om. Vidare föreslås en ändring i AFL om tidpunkten för

att påbörja rehabiliteringsinsatser i vissa fall.

Förändringar i ersättningssystemet

I de under den allmänna motionstiden väckta motionerna

1989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (yrkandena 1 och 2) och

1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl. (yrkandena 1 och 2) samt i

den med anledning av propositionen väckta motionen 1990/91:Sf4

av Sten Svensson m.fl. (yrkandena l och 4) anser motionärerna

att det nuvarande ersättningssystemet för sjukvård, det s.k.

Dagmarsystemet, snarast bör avskaffas. I stället bör en större

del av sjukvården finansieras av en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring som ger den enskilde valfrihet i sjukvården

utan att det kostar den enskilde något extra.

Sjukvårdsförsäkringen kan ersätta landstingsskatten, och

avgiften till försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i

förhållande till den försäkrades inkomst. En sådan försäkring,

som kombineras med åtgärder för att stimulera läkaretablering i

glesbygd, medför enligt motionärerna att alla försäkrade får

rätt att välja en egen läkare eller sjukgymnast, och

etableringshindren för dessa privata vårdgivare kan avvecklas.

Även distriktssköterskor och legitimerade psykologer och

psykoterapeuter bör anslutas till försäkringen. Långtidssjuka

får rätt att välja sjukhem eller långvårdsklinik, och också den

specialiserade sjukvården vid sjukhus och kliniker bör omfattas

av försäkringen. Motionärerna begär att regeringen lägger fram

förslag om en sådan allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring.

Även i motionerna 1989/90:Sf248 av förste vice talman Ingegerd

Troedsson m.fl. och 1989/90:Sf249 av Margit Gennser begärs

förslag om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. I motion

1989/90:Sf248 framhålls att patienten skall ges möjlighet att

välja sjukhem, t.ex. sådana med kristen inriktning. Vidare begär

Margaretha af Ugglas m.fl. i motion 1989/90:Sf278 ett

tillkännagivande om att Dagmarsystemet skall avskaffas.

Utskottet har tidigare behandlat motioner med samma syfte som

de nu redovisade. Senast skedde detta i det av riksdagen

godkända betänkandet 1989/90:SfU5. Utskottet har därvid hänvisat

till sitt principiella ställningstagande i samband med att det

nya ersättningssystemet infördes, se SfU l983/84:31. I detta

framhöll utskottet bl.a. att förändringarna låg i linje med

strävandena att med försäkringsmedel bättre fördela och

förstärka utbudet av den öppna vården och att de borde kunna

medverka till att hälso- och sjukvårdslagens (1982:763)

målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på

lika villkor skall kunna uppfyllas och att underlätta

sjukvårdshuvudmännens planering av vården. Mot bakgrunden av att

ansvaret för befolkningens hälso- och sjukvård lagts på

sjukvårdshuvudmännen ansåg utskottet det både riktigt och

rimligt att dessa har ett inflytande över hur de trots allt

begränsade ekonomiska och personella resurserna fördelas, såväl

mellan de olika sjukvårdshuvudmännen som inom resp. geografiska

områden. Utskottet framhöll vidare att det fria läkarvalet i

verkligheten är förbehållet patienterna i vissa

storstadsområden, eftersom den offentliga vården i dessa områden

har god tillgång på läkare och det övervägande antalet

privatpraktiker etablerat sig där. Genom att resurserna styrs

jämnare över hela landet ansåg utskottet att ett fritt läkarval

på sikt kunde bli en realitet även för den övriga befolkningen.

I frågan om en ändrad finansiering av sjukvården framhöll

utskottet likaledes i betänkandet 1989/90:SfU5 att det skulle

innebära en avsevärd förändring av landstingens roll och ansvar

beträffande hälso- och sjukvården om en större del av

sjukförsäkringens kostnader skulle betalas via sjukförsäkringen

i stället för med landstingsskatt. Utskottet har tidigare inte

heller funnit anledning att frångå den s.k.

Hagaöverenskommelsen, genom vilken de individuella

sjukförsäkringsavgifterna slopades.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i dessa frågor

och avstyrker bifall till motionerna 1989/90:Sf248,

1989/90:Sf249, 1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276

yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och

4.

Ersättningsbeloppen för år 1991

I tre motioner föreslås att sjukvårdshuvudmännen får

ytterligare medel för hälso- och sjukvården för år 1991.

I motion 1990/91:Sf6 (yrkande 3) anför Sigge Godin m.fl. att

resurser motsvarande minst 450 milj.kr. bör återföras till

sjukvårdshuvudmännen under år 1991. Motionärerna lämnar förslag

till hur detta kan ske. De erinrar om att folkpartiet

liberalerna tidigare föreslagit att 200 milj.kr. skulle anvisas

för budgetåret 1990/91 för att motverka köer inom sjukvården. Av

dessa medel skulle 100 milj.kr. ha avsett första halvåret 1991.

Motionärerna motsätter sig vidare en höjning av löneskatten i

enlighet med förslag i proposition 1990/91:54. För landstingens

del skulle den höjda löneskatten uppgå till flera hundra

miljoner kronor under år 1991. Enligt motionärerna kan en

förstärkning av landstingens ekonomi även ske genom att

primärkommunerna övertar betalningsansvaret för färdigbehandlade

patienter vid somatisk korttidssjukvård. Inledningsvis bör dock

ett statsbidrag utges. Motionärerna anser att vad sålunda

anförts bör ges regeringen till känna.

Även Karin Israelsson m.fl. anser i motion 1990/91:Sf1

(yrkande 4) att ytterligare resurser bör tillskjutas till den

egentliga sjukvården. Motionärerna hänvisar till att regeringen

i proposition 1990/91:14 angivit att 1 miljard kronor behövs för

information och utbildning under år 1991 i samband med att

kommunerna får ökat ansvar för långvarig vård av äldre och

handikappade. Motionärerna anser att riksdagen skall besluta att

dessa medel i stället skall gå till sjukvårdshuvudmännen för år

1991. Motionärerna begär vidare i yrkande 5 ett tillkännagivande

om att en särskild hälso- och sjukvårdsavgift bör införas på

alkohol och tobak. Ett sådant tillkännagivande begär även Roland

Larsson och Hugo Andersson i motion 1990/91:Sf8.

Lars Werner m.fl. anser i motion 1990/91:Sf2 (yrkande 1) att

en ytterligare uppräkning av sjukvårdsersättningen bör göras så

att den åtminstone täcker den beräknade lönekostnadsökningen för

år 1991 på fyra procent, och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom. Motionärerna begär även (yrkande 6) ett

tillkännagivande om att bidraget till förebyggande arbete inom

sjukvården även fortsättningsvis bör utges som särskild

ersättning så att inte det förebyggande arbetet blir eftersatt.

Med hänsyn till bl.a. att tillgången på sjukgymnaster kan antas

vara god motsätter sig motionärerna att medel avsätts för

handledning av kiropraktorer. Beloppet bör i stället ingå i den

allmänna sjukvårdsersättningen, och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 8). Sigge Godin m.fl. anser i

motion 1990/91:Sf6 att hjälpmedelsersättningen även

fortsättningsvis bör utges som särskild ersättning, och de begär

i yrkande 4, såvitt nu är i fråga, ett tillkännagivande härom.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att redan under år 1991

kan vissa förändringar komma att ske inom äldreomsorgen till

följd av förslag som lagts fram i proposition 1990/91:14 om

ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. I

propositionen föreslås att kommunerna skall ges ett samlat

ansvar för långvarig service och vård till äldre och

handikappade. Bl.a. skall kommunerna överta vissa lokala sjukhem

och andra vårdinrättningar. Vid dessa vårdinrättningar och vid

vissa andra boendeformer m.m. skall kommunen ansvara för den

hälso- och sjukvård som de enskilda behöver. Detta ansvar skall

dock inte omfatta sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare.

Kommunerna skall även få ett ekonomiskt ansvar i form av

betalningsansvar för sådan somatisk långtidssjukvård som man

inte har verksamhetsansvar för. Reformen föreslås bli genomförd

den 1 januari 1992. Ersättningarna från sjukförsäkringen till

landstingen och de landstingsfria kommunerna skall fr.o.m. år

1992 reduceras proportionellt mot den kostnadsandel av hälso-

och sjukvårdskostnaderna som bedöms bli avlyft från landstingen

genom reformen. Kommunerna skall tillföras medel för de nya

åtagandena genom att det finansiella utrymme som uppstår genom

reduceringen av ersättningen från sjukförsäkringen utnyttjas för

skatteutjämningssystemet resp. för bidrag till kommunerna. En

kommun och ett landsting skall kunna komma överens om att redan

under år 1991 överföra visst verksamhetsansvar till kommunen

samt införa betalningsansvar för kommunen för viss somatisk

långtidssjukvård som bedrivs av landsting eller enskild

vårdgivare. För genomförandet av reformen bör enligt vad som

anges i propositionen utges statliga bidrag på sammanlagt 5,5

miljarder kronor, varav 1 miljard för informations- och

utbildningsinsatser under år 1991. -- Avsikten är att den

närmare utformningen av den ekonomiska regleringen skall läggas

fram i en proposition under det första halvåret 1991. Därvid

kommer även förslag om anvisning av medel för budgetåret 1991/92

att föreläggas riksdagen.

Socialutskottet har nyligen behandlat propositionen i sitt

betänkande 1990/91:SoU9. Socialutskottet föreslår därvid vissa

andra lösningar av äldreomsorgen än vad regeringen föreslagit,

och utskottet föreslår även en annan fördelning av det statliga

stödet på sammanlagt 5,5 miljarder kronor. Socialutskottet anför

bl.a. att ett viktigt syfte med införandet av kommunalt

betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade är att öka

sjukvårdens kapacitet att hjälpa de patienter som för närvarande

väntar på operation eller annan behandling. För att nedbringa

kötiden krävs koncentrerade insatser. Mot denna bakgrund

föreslår socialutskottet att landstingen och de landstingsfria

kommunerna övergångsvis tillförs ett särskilt statsbidrag på 500

milj.kr. under år 1992. Detta bidrag bör enligt socialutskottet

också underlätta den omställning som krävs för att patienter på

sjukhem och andra inrättningar som berörs av reformen skall

kunna ges en trygg medicinsk vård. Socialutskottet anser att det

anförda bör ges regeringen till känna.

Riksdagen har ännu inte tagit ställning till socialutskottets

betänkande. Om riksdagen följer socialutskottet kommer detta

enligt socialförsäkringsutskottets mening att medföra att

sjukvårdshuvudmännen under år 1991 kan disponera sina medel i

förvissning om att de kommer att tillföras ett särskilt

statsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992. Utskottet förutsätter

att detta extra engångsbidrag inte kommer att påverka nivån på

de ersättningar från sjukförsäkringen som efter förhandlingar

mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen skall utges till

sjukvårdshuvudmännen för år 1992. Härigenom skulle syftet med

motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4, 1990/91:Sf2 yrkande 1 och

1990/91:Sf6 yrkande 3 delvis kunna anses tillgodosett.

Vad härefter gäller storleken av den allmänna

sjukvårdsersättningen för år 1991 vill utskottet anföra

följande.

Den allmänna sjukvårdsersättningen har endast räknats upp med

100 milj.kr. jämfört med motsvarande ersättningsbelopp för år

1990. Utskottet konstaterar emellertid att parterna samtidigt

kommit överens om att patientavgifterna skall avregleras. Enligt

utskottets mening torde avregleringen av patientavgifterna

medföra ökade inkomster för sjukvårdshuvudmännen på 500--800

milj.kr. I sammanhanget måste emellertid även beaktas att

härutöver 400 milj.kr. avsatts för rehabiliterings- och

behandlingsinsatser. Dessa medel utges visserligen för särskilt

angivna ändamål men enligt utskottets mening måste medlen öka

sjukvårdshuvudmännens möjligheter att bedriva en effektiv hälso-

och sjukvård. Utskottet vill även erinra om att

sjukvårdshuvudmännen tidigare erhållit extra medel (70 milj.kr.

för andra halvåret 1987) för att korta köerna inom vissa delar

av sjukvården, och dessa medel ingår fr.o.m. år 1988 i den

allmänna sjukvårdsersättningen.

Utskottet anser inte att -- i nuvarande statsfinansiella läge

-- sjukvårdshuvudmännen kan erhålla ytterligare medel från den

allmänna sjukförsäkringen att användas till finansiering av

hälso- och sjukvården.

Beträffande motionsyrkandena om en särskild hälso- och

sjukvårdsavgift på alkohol och tobak vill utskottet hänvisa till

vad som under föregående riksmöte anförts vid behandling av

liknande yrkanden. Skatteutskottet, som behandlade frågan i sitt

betänkande 1989/90:SkU3 om alkoholbeskattning m.m., framhöll

därvid att en avgift av detta slag givetvis borde ses som en

skatt. Enligt skatteutskottets uppfattning saknades det

anledning att dela upp beskattningen av de aktuella varorna på

det sätt som motionärerna föreslagit. Finansutskottet, som

behandlade frågan i sitt betänkande 1989/90:FiU20, hänvisade

till att en särskild sjukvårdsavgift på alkohol och tobak skulle

vara en form av specialdestinering av skatten. Finansutskottet

anförde att en bärande tanke i statsbudgetens uppbyggnad är att

specialdestination av statliga inkomster till bestämt ändamål

inte bör förekomma, och utskottet ansåg att denna princip

alltjämt var giltig.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

1990/91:Sf1 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Sf2 yrkande 1,

1990/91:Sf6 yrkande 3 och 1990/91:Sf8 till den del de inte kan

anses tillgodosedda enligt vad utskottet ovan anfört.

Vad gäller frågan om olika ersättningsbelopp skall utges

särskilt eller ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen vill

utskottet anföra följande. I förevarande proposition hänvisar

föredragande statsrådet till att de allmänna hälso- och

sjukvårdspolitiska utgångspunkterna för den träffade

överenskommelsen skall utgöra grund för en mål- och

resultatstyrning med uppföljning och utvärdering av

verksamheten. Statsrådet anser därför att systemet med särskilda

ersättningar för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder

och tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade bör kunna

avvecklas och ersättningarna i stället inordnas i den allmänna

sjukvårdsersättningen. Han anför också att dessa särskilda

bidrag knappast haft någon påtaglig styrande effekt på sina

områden. Genom denna förändring blir även ersättningssystemet

enklare och mindre administrativt betungande. Statsrådet

understryker dock kraftigt att detta självfallet inte skall

uppfattas som om dessa tre verksamhetsområden har fått minskad

prioritet. Beträffande den särskilda ersättningen för

handledning av kiropraktorer anförs i propositionen att den är

en följd av riksdagens beslut att ett av villkoren för

legitimation som kiropraktor skall vara fullgjord praktisk

tjänstgöring inom allmän eller enskilt bedriven hälso- och

sjukvård.

Utskottet har inget att erinra mot denna fördelning på allmän

och särskild ersättning om vilken regeringen och

sjukvårdshuvudmännen är överens. Utskottet avstyrker därför

bifall till motionerna 1990/91:Sf2 yrkanden 6 och 8 och

1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del.

Rehabiliterings- och behandlingsarbete m.m.

Som tidigare nämnts har regeringen och sjukvårdshuvudmännen

kommit överens om att 400 milj.kr. skall tillskjutas från

sjukförsäkringen under år 1991 för satsningar på

rehabiliterings- och behandlingsarbete. I motion 1990/91:Sf4 av

Sten Svensson m.fl. (yrkande 2) motsätter sig motionärerna denna

åtgärd. De anser i stället att samverkan mellan

försäkringskassan och sjukvården bör intensifieras när det

gäller rehabiliteringsinsatserna. De anser också att införandet

av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle medföra att

resurserna bättre kom patienterna till godo. Motionärerna begär

ett tillkännagivande om vad sålunda anförts.

Rehabiliteringsfrågor tas även upp i motionerna 1989/90:Sf358

av Lisbet Calner m.fl. och 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl.

(yrkande 9). I motion 1989/90:Sf358 begärs ett tillkännagivande

om att försäkringskassorna i en försöksverksamhet bör få rätt

att köpa vård, t.ex. operationer, från sjukvårdshuvudmännen, och

i motion 1989/90:Sf276 begärs ett tillkännagivande om att

försäkringskassorna bör ges en samordnande roll i allt

rehabiliteringsarbete.

I propositionen anförs att de 400 milj.kr. som skall användas

för satsningar på rehabiliterings- och behandlingsarbete bör

fördelas med utgångspunkt från både det s.k. ohälsotalet och

invånarantalet för respektive sjukvårdsområde. Som villkor för

att försäkringskassan skall utge denna ersättning krävs enligt

överenskommelsen att kassan och sjukvårdshuvudmannen kommer

överens om hur medlen, tillsammans med en anpassning av

huvudmannens verksamhet och resurser, bäst skall användas för

att resultera i åtgärder som syftar till att snabbare återföra

människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt. I

propositionen understryks att de avsatta medlen inte skall kunna

användas för direkta köp av individuellt utformade

sjukvårdsinsatser. Det bör enligt föredragande statsrådet vara

rimligt att denna satsning leder till att utgifterna i övrigt

från socialförsäkringen reduceras i minst motsvarande mån.

Försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen skall tillsammans

noggrant följa utfallet av den nya satsningen och utveckla

lämpliga metoder för den utvärdering m.m. som behövs.

Utskottet anser det mycket positivt att 400 milj.kr. kan

avsättas för satsningar på rehabiliterings- och

behandlingsarbete. Medlen skall användas för att på bästa sätt

resultera i åtgärder som syftar till att snabbare återföra

människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.

Utskottet instämmer i att detta utgör ett viktigt led i de stora

satsningar som nu görs i olika avseenden för att få till stånd

en aktiv rehabilitering. Bl.a. har riksdagen under våren 1990

beslutat om vissa insatser för en aktiv rehabilitering (prop.

1989/90:62, SfU12, rskr. 185) och regeringen har aviserat en

proposition om ytterligare förändringar inom rehabiliteringen

som beräknas föreläggas riksdagen i början av år 1991. Utskottet

anser att regeringens kommande proposition om rehabiliteringen

bör avvaktas, och något uttalande från riksdagens sida med

anledning av motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9, 1989/90:Sf358

och 1990/91:Sf4 yrkande 2 bör därför inte göras.

Regeringen har vidare lagt fram förslag till ny lydelse av 2

kap. 11 § AFL, som innebär att tidsangivelsen för när

rehabiliteringsinsatser i vissa fall skall påbörjas tas bort.

Utskottet tillstyrker lagförslaget.

I motion 1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 5) begärs

ett tillkännagivande om att -- i avvaktan på införandet av en

obligatorisk sjukvårdsförsäkring -- en vårdgaranti bör införas,

så att svårt sjuka patienter som inte kan få vård i rimlig tid

inom det egna landstinget får rätt till vård på landstingets

bekostnad, antingen privat, vid ett annat landsting eller, om så

är lämpligt eller nödvändigt, utomlands. I motion 1989/90:Sf346

av Sigge Godin m.fl. anförs att en överföring av resurser från

sjukförsäkringen till sjukvården tycks kunna förkorta

sjukskrivningstiderna. En försöksverksamhet med en sådan

resursöverföring bör omedelbart komma till stånd, och

motionärerna begär i yrkande 8 ett tillkännagivande härom. Claes

Roxbergh m.fl. anser i motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 att

regeringen bör utreda vilka besparingar en överföring av

resurser från sjukförsäkringen till sjukvården skulle medföra

och i vilka former en sådan överföring bör ske. Detta bör enligt

motionärerna ges regeringen till känna.

Beträffande förslaget i motion 1990/91:Sf4 om införandet av en

vårdgaranti vill utskottet anföra följande. Enligt

överenskommelsen med sjukvårdshuvudmännen för år 1990 utgick en

särskild ersättning på 50 milj.kr. för åtgärder för att

förbättra tillgängligheten och kapaciteten i sjukvården.

Parterna enades därvid om ett åtgärdsprogram. Bl.a. skulle vad

som tidigare överenskommits i fråga om vissa operationer inom

sjukvården gälla också för år l990 vad gällde indikationer för

vårdplaneringslistor och prioriteringar. Parterna slog fast att

om väntetiden i resp. prioriteringsgrupp för de tre

operationsområdena gråstarrsoperationer, höftledsoperationer

och kranskärlsoperationer beräknas komma att överskridas har

patienten rätt att begära att få operation vid annan klinik, vid

annat sjukhus eller hos annan sjukvårdshuvudman.

Sjukvårdshuvudmannen skall därvid aktivt pröva möjligheten att

remittera till annan klinik med kapacitet att utföra operationen

inom den önskvärda planeringstiden.

Vad gäller frågan om överföring av medel från sjukförsäkringen

till sjukvården vill utskottet framhålla att utöver den allmänna

sjukvårdsersättningen sker redan sådan överföring, inte minst

genom de 400 milj.kr. som nu avsätts för rehabiliterings- och

behandlingsarbete. Utskottet vill även nämna att regeringen i

skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin

och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna föreslår

åtgärder för att få till stånd en effektivare sjukvård och en

samordning mellan sjukvården och sjukförsäkringssystemet som

leder till ett bättre resursutnyttjande. Bl.a. skall försök

snarast inledas i några primärvårdsområden där kommunen eller

landstinget får ansvar för de samlade ekonomiska resurserna för

hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och

arbetsskadeförsäkring samt förtidspension. Man skall även

överväga att låta försäkringskassa få sådant

totalkostnadsansvar. En proposition rörande försöksverksamheten

kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991.

Med hänvisning till de åtgärder som sålunda redan vidtagits

eller planeras på sjukvårdsområdet anser utskottet att något

uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna

1989/90:Sf312 yrkande 5, 1989/90:Sf346 yrkande 8 och 1990/91:Sf4

yrkande 5 inte är påkallat.

Mot bakgrund av att utgifterna från sjukförsäkringen för

läkemedelsförmåner ökat kraftigt begär Sigge Godin m.fl. i

motion 1990/91:Sf6, yrkande 5, ett tillkännagivande om att

läkarna regelbundet bör få information om vilka kostnader deras

läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar förorsakar.

Socialutskottet har i sitt betänkande 1989/90:SoU21 om det nya

läkemedelsverket behandlat ett liknande motionsyrkande.

Socialutskottet anförde därvid bl.a. att en uppföljning av

läkemedelsordinationerna är angelägen för att läkare bättre

skall kunna bedöma vad som utgör en rationell användning av

läkemedel men att en återföring av information till läkarna

också har betydelse när det gäller att åstadkomma en större

kostnadsmedvetenhet hos läkarna. Socialutskottet anförde vidare

att socialstyrelsen som tillsynsmyndighet har en mycket viktig

roll när det gäller informationen till läkarna.

Socialförsäkringsutskottet vill även erinra om att regeringen

och sjukvårdshuvudmännen kommit överens om att, i syfte att

åstadkomma en effektivare samordning och därmed

resursanvändning, snarast påbörja ett utredningsarbete om

förutsättningarna för att ge sjukvårdshuvudmännen det direkta

kostnadsansvaret för läkemedlen även inom den öppna hälso- och

sjukvården.

Vikten av attitydpåverkande insatser när det gäller

sjukfrånvaron framhölls i proposition 1989/90:62. Där

redovisades också att riksförsäkringsverket ansåg det viktigt

att genom information till och diskussioner med läkarna skapa en

ökad insikt om betydelsen av att läkarnas bedömning av i vilken

grad och hur länge arbetsförmågan är nedsatt relateras till den

försäkrades specifika arbetssituation.

Utskottet anser att något uttalande från riksdagens sida i

denna fråga inte är påkallat, och utskottet avstyrker bifall

till motion 1990/91:Sf6 yrkande 5.

I motion 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (yrkande 2)

anförs att en jämn fördelning av sjukvårdspersonal är en

nödvändighet för att alla skall kunna garanteras en bättre vård.

Särskilt angeläget är det att få till stånd en jämnare

fördelning av läkare över hela landet. Motionärerna påpekar att

regeringen ännu inte har gjort den djupgående analys av

läkarförsörjningen som riksdagen tidigare har begärt, och de

vill därför återupprepa kravet på en sådan analys. Vad sålunda

anförts bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.

Riksdagen har under hösten 1989 (l989/90:SoU9, rskr. 16) givit

regeringen till känna att regeringen bör återkomma till

riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den

geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna.

Därvid angavs att effekterna av de olika förslag som lagts fram

i utredningar och rapporter men även i motioner till riksdagen

bör belysas. Vidare angavs att regeringen bör göra en

förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som lämpligen bör

företas för att målsättningen om en rättvis fördelning av

vårdresurserna skall uppnås. Även de framtida utbildningsbehoven

bör belysas i sammanhanget.

Socialutskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:SoU4 utförligt redovisat vad som tidigare

framkommit om och uttalats om läkarförsörjningen. Utskottet har

framhållit att vad riksdagen förra året gav regeringen till

känna om problemen med den verksamhetsmässiga och geografiska

snedfördelningen av läkarresurserna fortfarande starkt gör sig

gällande. Socialutskottet förutsatte att regeringen utan onödigt

dröjsmål återkommer till riksdagen med den redovisning och

analys av situationen som riksdagen begärt.

I likhet med socialutskottet förutsätter utskottet att

regeringen utan onödigt dröjsmål återkommer till riksdagen med

den begärda redovisningen och analysen. Något uttalande från

riksdagens sida med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 2 är

inte påkallat.

I motion 1990/91:Sf1 begär Karin Israelsson m.fl. i yrkande 3

ett tillkännagivande om att sjukvården bör förändras så att

patienterna får ett verkligt inflytande över vården. Man bör

även ta till vara personalens kunnande och engagemang, och detta

kan ske genom att personalen ges ansvar och befogenheter.

Sigge Godin m.fl. anför i motion 1990/91:Sf6, yrkande 2, att

alla bör ha möjlighet att välja läkare inom den öppna vården.

Patienterna skulle årligen kunna registrera sig hos viss läkare.

Enligt motionärerna skulle en husläkarreform kunna genomföras

och finansieras genom att vårdcentraler får drivas i såväl

privat som offentlig regi och att de får en fast årlig

ersättning för varje patient som registreras vid vårdcentralen.

Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Socialutskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat

frågan om ett friare läkarval och om införandet av ett

husläkarsystem. Utskottet har senast i betänkande 1990/91:SoU4

framhållit att hälso- och sjukvården skall bygga på respekt för

patientens självbestämmande och främja kontakter mellan

patienten och personalen. Vården skall så långt som möjligt

utformas och genomföras i samråd med patienten. Mot denna

bakgrund bör en patient så långt möjligt själv få välja läkare.

Socialutskottet anförde vidare att riksdagens beslut under våren

1990 att införa patientansvarig läkare i vissa fall är ägnat att

stärka patientens ställning. I sammanhanget har även patientens

rätt att påverka läkarvalet betonats. Socialutskottet tillade

emellertid att ett friare läkarval naturligtvis förutsätter en

god tillgång och jämn fördelning av läkarresurserna i hela

landet. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att inte

förorda införande av ett husläkarsystem, och riksdagen följde

utskottet.

Socialutskottet behandlade i betänkande 1990/91:SoU4 även ett

flertal motioner som tog upp olika personalpolitiska frågor.

Socialutskottet anförde i denna del att utskottet under de

senaste åren återkommande understrukit betydelsen av åtgärder på

en rad olika områden som har betydelse för personalförsörjningen

inom sjukvården och utvecklingen för den personal som arbetar

där. Utskottet skulle få anledning att återkomma till

personalfrågorna vid behandlingen av proposition 1990/91:14.

Utskottet framhöll att det även framöver måste bedrivas en

mycket aktiv personalpolitik för att vården skall kunna få den

personal som behövs.

Socialförsäkringsutskottet anser att riksdagen bör vidhålla

sin tidigare uppfattning i frågan om husläkarsystem och avslå

motion 1990/91:Sf6 yrkande 2. Utskottet anser vidare att någon

riksdagens åtgärd med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 3

inte erfordras.

I motion 1990/91:Sf5 av Marianne Jönsson och Kersti Johansson

uppger motionärerna att vid Vidarkliniken i Järna, som drivs av

antroposoferna, vårdas främst cancerpatienter men även många

patienter med psykiska besvär. Landstingen står för en tredjedel

av kostnaderna. I de fall landstinget inte betalar vårdkostnaden

får patienten själv göra det. Motionärerna anser att

Vidarkliniken bör få del av den allmänna sjukvårdsersättningen,

och de begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet finner inte skäl föreslå att Vidarkliniken i

särskild ordning skall få ersättning från sjukförsäkringen.

Utskottet anser att det bör ankomma på vederbörande landsting

att avgöra i vilken mån landstinget skall bekosta vård vid

kliniken, och utskottet avstyrker därför bifall till motion

1990/91:Sf5.

Privata yrkesutövares anslutning till sjukförsäkringen

Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster

Enligt 2 kap. 5 § AFL betalar försäkringen ersättning för

läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som lämnas av

privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast som är uppförd på

en av försäkringskassan upprättad förteckning. Ersättning utges

enligt särskilda taxor som fastställs av regeringen. I taxorna

har även meddelats föreskrifter om i vilken omfattning läkarna

och sjukgymnasterna skall få föras upp på förteckningen.

Huvudregeln är enligt läkarvårdstaxan (1974:699) att

försäkringskassan inte får ansluta en ny privatpraktiker till

sjukförsäkringen om inte sjukvårdshuvudmannen tillstyrker det.

Det gäller dock inte läkare som med avsikt att bedriva

heltidsverksamhet övertar en befintlig praktik från en läkare

som är ansluten till försäkringen. Fr.o.m. den 1 juli 1989

förutsätter detta att avgående och tillträdande läkare är

verksamma inom samma specialitet. Annan ersättningsetablering

prövas i enlighet med vad som sker vid nyanslutning till

försäkringen. Fri etableringsrätt gäller även den som

nyetablerar sig på en ort inom de områden som tidigare

betecknades stödområde A, B och C (utom Gotlands kommun). Vid

ersättningsetableringar som sker till följd av att privatläkare

pensionerar sig ges möjlighet för såväl den avgående som

tillträdande läkaren att övergångsvis under högst ett år arbeta

parallellt med varandra på mottagningen. Den avgående läkaren

skall då ha fyllt 65 år och det sammanlagda besöksantalet under

verksamhetsåret får inte överstiga 6 000 besök. Enligt

läkarvårdstaxan gäller också att en läkare som är anställd hos

sjukvårdshuvudman med lägst 17 timmars veckoarbetstid inte får

föras upp på förteckning hos försäkringskassan.

Liknande anslutningsbestämmelser för sjukgymnaster har tagits

in i behandlingstaxan (1976:1018).

För läkare gäller också att ersättning för annat än enklare

rådgivning, undersökning eller behandling endast betalas för

högst 6000 besök under ett kalenderår.

I fem motioner, l989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (yrkande 3),

1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 3), l989/90:Sf364

av Bengt Westerberg m.fl. (yrkande 1), l990/91:Sf4 av Sten

Svensson m.fl. (yrkande 6) och 1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl.

(yrkande 1), begärs att etableringsbegränsningarna för

privatpraktiserande läkare och/eller sjukgymnaster skall

avvecklas för att ge valfrihet i vården för patienterna. I

motion 1990/91:Sf4 anges att detta skall gälla även tandläkare.

Riksdagen har på förslag av utskottet vid ett flertal

tillfällen (se senast 1989/90:SfU5) avstyrkt motioner om att

etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster skall slopas. Utskottet hänvisar i denna fråga

till sitt ovan återgivna principiella ställningstagande till det

nuvarande ersättningssystemet när det infördes. Riksdagen har

även nyligen på förslag av utskottet i betänkande 1990/91:SfU5

avslagit motionsyrkanden om upphävande av

etableringsbegränsningen för tandläkare.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare

uppfattning i frågan och avslå motionerna 1989/90:Sf259 yrkande

3, 1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4

yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1.

I motion 1990/91:Sf2 yrkande 7 anför Lars Werner m.fl. att den

fria etableringen inom vissa områden har medfört att det skett

en överetablering av privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster i Boden, Luleå och Piteå. Med anledning härav

anser motionärerna att områdesbegränsningen för den fria

ersättningsetableringen bör omprövas, och de begär ett

tillkännagivande härom.

Stödområdesindelningen A, B och C har slopats fr.o.m. den 1

juli 1990 och ersatts av en annan indelning. Regeringen har

emellertid beslutat att de tidigare bestämmelserna om

stödområdesindelning tills vidare skall gälla vid prövning av

frågor om rätt till försäkringsanslutning för

privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster, dock att det inom

Gotlands kommun inte skall gälla rätt till fri etablering. I

propositionen anges att ytterligare förändringar av

anslutningsreglerna med anledning av den nya

stödområdesindelningen skall övervägas närmare.

Utskottet förutsätter att även den aspekt som motionärerna tar

upp därvid kommer att övervägas. Något uttalande från riksdagens

sida med anledning av motion 1990/91:Sf2 yrkande 7 är därför

inte påkallat.

Gustav Persson m.fl. föreslår i motion 1989/90:Sf329 vissa

skärpningar av etableringsbestämmelserna i syfte att landstingen

bättre skall kunna planera sjukvårdens totala resurser.

Motionärerna anför att etableringsrätten har blivit en

handelsvara som snabbt stigit i värde, och de anser att

försäkringsanslutningen därför borde vara knuten till en viss

person och inte kunna överlåtas. På sikt vore en utveckling från

försäkringsanslutning och mot vårdavtal mellan landstinget och

läkaren att föredra. Landstingen måste utveckla samarbetet med

privatläkarna och regelmässigt träffa samverkansavtal med dem.

Motionärerna anför att sådant avtal skulle kunna göras till

villkor för försäkringsanslutning. De anför vidare att, i de

fall en läkare har s.k. bipraktik i ett annat

försäkringskasseområde än där den huvudsakliga verksamheten

bedrivs, läkaren kan få en anslutning till försäkringen som

överstiger heltid. Vad sålunda anförts bör enligt motionärerna

ges regeringen till känna.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från

Landstingsförbundet, riksförsäkringsverket och

Försäkringskasseförbundet.

Landstingsförbundet hänvisar till att rätten till fri

ersättningsetablering under år 1989 har begränsats till att avse

fall då avgående och tillträdande privatläkare är verksamma inom

samma specialitet, och det saknas ännu tillräcklig erfarenhet av

konsekvenserna av den nya tillämpningen för att avgöra om

reglerna behöver modifieras ytterligare. Förbundet hänvisar

vidare till att enligt en överenskommelse med Sveriges

läkarförbund våren 1989 bör sjukvårdshuvudmannen samråda med

exempelvis den lokala läkarföreningen beträffande vårdresurserna

inom länet, och detta samråd kan även innefatta frågor om ny

eller förändrad etablering av privatläkare inom olika

specialiteter. Förbundet påpekar att ersättningarna från

sjukförsäkringen för den privata öppna vården har ökat i mycket

snabb takt efter år 1985. Detta beror dels på ett

taxeglidningsfenomen, dels på en volymökning.

Sjukvårdshuvudmännen har däremot av ekonomiska skäl tvingats

till begränsningar av sina vårdinsatser under senare år.

Förbundet anser att det utvecklingsarbete som pågår inom

landstingen har en inriktning som i väsentliga delar

överensstämmer med förslagen i motionen, men formen för

anslutning av privatpraktiserande läkare till försäkringen

medger inte en bra samordning och samplanering mellan

sjukvårdshuvudmännen och de anslutna läkarna. Enligt förbundet

bör försäkringsanslutningen av privatläkare på sikt ersättas

av att landstingen upphandlar privata läkartjänster. Beträffande

systemet med bipraktik anser förbundet att de föreskrifter

riksförsäkringsverket utfärdat i frågan får anses utgöra en

tillfredsställande garanti för att bestämmelsen om högsta antal

besök skall kunna upprätthållas.

Riksförsäkringsverket kan inte uttala sig om i vilken

utsträckning handel med etableringar förekommer men anser att

det kan finnas skäl att närmare utreda frågan om rätten till

ersättningsanslutning från andra utgångspunkter, t.ex. med

avseende på den regionala fördelningen av läkarresurserna.

Vidare förutsätter verket att samverkansavtal normalt träffas

när sjukvårdshuvudmannen tillstyrker en anslutning till

försäkringen. Verket erinrar emellertid om att ett

samverkansavtal endast gäller mellan läkaren och

sjukvårdshuvudmannen och inte gentemot försäkringskassan. Verket

anser att -- om man för försäkringsanslutning skall kräva att

sådant samverkansavtal upprättas -- försäkringskassan inte skall

behöva hålla sig informerad om innehållet i avtalet. Beträffande

ersättningarna vid s.k. bipraktik hänvisar riksförsäkringsverket

till att verket i sina föreskrifter (RFFS 1977:24) angivit att,

om verksamheten bedrivs inom olika försäkringskasseområden,

anmälan om anslutning till försäkringen skall göras till den

försäkringskassa där huvudpraktiken är belägen. En anmälan skall

göras för varje mottagning. Därigenom kan försäkringskassan

bevaka att ersättning inte betalas ut för mer än 6000 besök

per kalenderår.

Försäkringskasseförbundet framför i remissyttrandet i

huvudsak samma synpunkter som riksförsäkringsverket anfört om

rätten till ersättningsanslutning, kravet på samverkansavtal och

systemet med bipraktik.

Utskottet vill anföra följande.

När de nuvarande principerna för privatpraktiserande läkares

anslutning till försäkringen infördes framhölls i propositionen

(prop. 1983/84:190) vikten av en gemensam planering av

vårdutbudet mellan resp. sjukvårdshuvudman och de privata

vårdgivarna. Avsikten var att samverkan mellan de

privatpraktiserande vårdgivarna och sjukvårdshuvudmännen skulle

regleras genom ett samverkansavtal som träffades mellan den

enskilde vårdgivaren och sjukvårdshuvudmannen. Vidare

förutsattes att det principiella innehållet i sådana

samverkansavtal skulle behandlas vid överläggningar mellan de

organisationer som företräder berörda parter. Regeringen och

Landstingsförbundet hade i sin överenskommelse utgått från att

en tillstyrkan från sjukvårdshuvudmannen att en ny

privatpraktiker fick föras upp på förteckningen normalt skulle

ske genom att det träffades ett samverkansavtal som redovisades

till försäkringskassan.

Utskottet anser mot bakgrund av dessa uttalanden att

möjligheterna för landstingen att träffa samverkansavtal med

läkarna bör vara goda. Av Landstingsförbundets yttrande framgår

att förbundet kommit överens med Läkarförbundet om att samråd

skall kunna ske mellan landstinget och representanter för de

lokala privata vårdgivarna, och att sådant samråd även skall

kunna innefatta etableringsfrågor. Utskottet vill samtidigt

erinra om att en allmän utgångspunkt vid införandet av

etableringssystemet har varit att en privatpraktikerkår av i

princip oförändrad omfattning skall bibehållas men att det är

angeläget att få en jämnare regional fördelning av

vårdresurserna. Som utskottet redovisat i föregående avsnitt har

riksdagen under hösten 1989 begärt att regeringen skall

återkomma till riksdagen med en redovisning och analys

beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen

av läkarna. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då rätten

till ersättningsetablering nyligen har begränsats finner

utskottet inte skäl att nu föreslå några ändringar i

etableringsbestämmelserna. Vad härefter gäller ersättning vid

s.k. bipraktik konstaterar utskottet att riksförsäkringsverkets

föreskrifter torde medföra att försäkringskassan kan bevaka att

ersättning till en privatpraktiserande läkare inte utges för mer

än 6000 vårdbesök per kalenderår även i de fall läkaren

bedriver bipraktik.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

1989/90:Sf329.

Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk

behandling m.m.

Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk

behandling kan endast utges om behandlingen lämnas inom den

offentliga vården -- inkl. behandling av sådan vårdgivare som

sjukvårdshuvudmannen tecknat vårdavtal med -- eller av

privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringen.

I överenskommelsen om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen för år l990 bestämdes att ett särskilt

bidrag om 19 milj.kr. skulle utges till sjukvårdshuvudmännen för

psykoterapeutisk verksamhet. Ett skäl var att socialstyrelsen

under hösten l987 framhållit att sjukvårdshuvudmännens utbyggnad

av den psykoterapeutiska verksamheten inte svarade mot behoven

och att åtgärder borde vidtas för att uppnå en

tillfredsställande situation. Enligt socialstyrelsen hade bl.a.

detta medfört att en betydande del av det psykoterapeutiska

behandlingsbehovet kommit att erbjudas i form av privat

verksamhet med höga kostnader för den enskilde som följd, såvida

inte behandlingen skett hos en försäkringsansluten vårdgivare.

Väntetiderna var därför långa både till sjukvårdshuvudmännens

psykoterapeutiska öppenvårdsmottagningar och till

försäkringsanslutna psykoterapeuter och psykoanalytiker. För det

särskilda bidraget om 19 milj.kr. gällde som villkor att

sjukvårdshuvudmännen träffade vårdavtal med legitimerade privata

vårdgivare och ersatte dem för deras arvode med undantag för

gällande patientavgift. Vårdavtalen skulle godkännas av

socialstyrelsen och utbetalningarna till huvudmännen av den

särskilda ersättningen skulle göras av riksförsäkringsverket.

I propositionen anges att nästan alla sjukvårdshuvudmän

härefter har utnyttjat möjligheten att träffa vårdavtal med

legitimerade privata vårdgivare och därvid förutsatt att det

ekonomiska stödet för psykoterapeutisk verksamhet skall utges

även för år 1991. Regeringen har mot den bakgrunden kommit

överens med Landstingsförbundet om att det särskilda bidraget

skall kvarstå för år 1991 och utgöra 21 milj.kr. för det året.

Ersättningen skall fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen med

275000 kr. per huvudman och med 1:65 kr. per invånare.

Ersättningen skall liksom föregående år lämnas på grundval av

vårdavtal som sjukvårdshuvudmännen träffar med privata

legitimerade vårdgivare, och vårdavtalen skall liksom tidigare

godkännas av socialstyrelsen.

I propositionen föreslås vidare en ändring i

anslutningsbestämmelserna för läkarpsykoanalytiker. Enligt

överenskommelsen för år 1990 skulle sjukvårdshuvudmännen aktivt

verka för att läkarpsykoanalytiker, som till följd av att de har

halvtidstjänstgöring inom den offentliga vården inte kan

anslutas till försäkringen som privatpraktiker, kunde få

vårdavtal. Föredragande statsrådet konstaterar att så inte

blivit fallet, och han anser att anslutningsbestämmelserna för

denna grupp läkare därför bör ändras.

I läkarvårdstaxan har fr.o.m. den 1 juli 1990 införts

särskilda regler för ersättning till läkare som tillika är leg.

psykoterapeut.

Ett flertal motioner tar upp frågan om möjligheterna till

ersättning från försäkringen för psykoterapeutisk och/eller

psykologisk behandling.

I motion 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl., yrkande 8,

begärs att regeringen skall lägga fram förslag om att

legitimerade psykologer och psykoterapeuter skall få rätt att

ansluta sig till den allmänna försäkringen. I motionerna

1989/90:Sf213 av Siw Persson, l989/90:Sf375 av Barbro Sandberg

och Charlotte Branting och 1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl.

(yrkande 7) begärs tillkännagivanden eller förslag om att

ersättning skall utgå från försäkringskassan eller den allmänna

försäkringen för kostnader för psykoterapeutisk behandling. I

motionerna 1989/90:Sf226 av Anita Stenberg m.fl. och

1989/90:Sf330 av Anita Stenberg m.fl. begärs tillkännagivande om

att ersättning från den allmänna försäkringen skall utgå till

den som efter läkarremiss erhållit behandling hos leg.

psykoterapeut. Förste vice talman Ingegerd Troedsson och Gullan

Lindblad begär i motion 1989/90:Sf271 förslag om att ersättning

skall utgå genom föräkringskassan för utredning och behandling

utförd av leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Ulla Tillander

och Karin Israelsson begär i motion 1989/90:Sf315 att ersättning

från försäkringen skall kunna utgå för psykologisk utredning och

behandling medan Lars Werner m.fl. i motion 1989/90:Sf347 begär

förslag som syftar till att lösa frågan om ersättning för annan

behandling än psykoterapi som utförs av legitimerade psykologer

utanför den offentliga hälso- och sjukvården.

Utskottet har i samband med överenskommelsen mellan regeringen

och sjukvårdshuvudmännen för år 1990 behandlat frågan om hur en

utvidgning av möjligheterna till ersättning för psykoterapi

skulle ske. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1989/90:SfU5 att från det belopp per år som

sjukvårdshuvudmännen tilldelas i allmän sjukvårdsersättning

avräknas vad som utgivits direkt från försäkringen föregående år

i arvode till privata vårdgivare som är anslutna till

försäkringen. Storleken på den allmänna sjukvårdsersättning som

sjukvårdshuvudmännen kan disponera för egen del blir

följaktligen avhängig av hur många privatpraktiserande

vårdgivare som är verksamma inom huvudmannens sjukvårdsområde.

Mot bakgrund härav har sjukvårdshuvudmännen med vissa undantag

getts inflytande över om nya vårdgivare skall anslutas till

försäkringen. Utskottet erinrade om att den allmänna

sjukvårdsersättningen är avsedd som en ersättning även för sådan

sjukvård som ges i form av psykoterapeutisk behandling. Det står

vidare sjukvårdshuvudmännen fritt att, om deras egna

vårdresurser är otillräckliga, träffa vårdavtal även med sådana

privata vårdgivare som inte är anslutna till försäkringen.

Utskottet anförde vidare att, eftersom resurserna inom den

offentliga vården visat sig otillräckliga för psykoterapeutisk

behandling, en särskild försäkringsersättning för

psykoterapeutisk behandling vid sidan av den allmänna

sjukvårdsersättningen skulle utgå under 1990. Härigenom fick

sjukvårdshuvudmännen ekonomisk möjlighet att i ökad utsträckning

träffa vårdavtal med privata vårdgivare och på så sätt ge de

försäkrade ökad tillgång till psykoterapeutisk behandling mot

sedvanlig patientavgift och med högkostnadsskydd. Utskottet såg

det som en klar fördel för de försäkrade att detta extra

tillskott av medel från sjukförsäkringen direkt styrdes till en

vårdsektor som inte hade tillräckliga offentliga vårdresurser.

Om staten i stället valt att låta de privata vårdgivarna

etablera sig under samma förutsättningar som gällde för privata

läkare och sjukgymnaster, nämligen att sjukvårdshuvudmannen

tillstyrkte detta och därmed var beredd på att ersättningarna

från försäkringen avräknades från den allmänna

sjukvårdsersättningen, ansåg utskottet att detta hade inneburit

en sämre garanti för att de extra medlen från sjukförsäkringen i

sin helhet kom patienter med behov av psykoterapeutisk

behandling till del. Utskottet ansåg sålunda att den modell för

utvidgat stöd från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk

behandling som valts var den för närvarande bästa från de

försäkrades synpunkt. Utskottet framhöll att överenskommelsen om

ett särskilt bidrag för psykoterapeutisk behandling gällde för

år l990. Frågan om hur ersättning för sådan behandling från

försäkringen i fortsättningen skulle utgå fick därför enligt

utskottets mening prövas på nytt när erfarenheter vunnits av den

träffade överenskommelsen. Utskottet ansåg på grund härav att

ett ställningstagande till motionsyrkandena om en anslutning

till försäkringen av de aktuella vårdgivarna fick anstå tills

vidare.

Utskottet kan nu konstatera att bidraget till psykoterapeutisk

verksamhet för år 1990 har medfört att nästan alla

sjukvårdshuvudmän träffat avtal med legitimerade privata

vårdgivare om psykoterapeutisk verksamhet. Utskottet vidhåller

därför sin uppfattning från föregående år att den särskilda

ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen är

den för närvarande bästa från de försäkrades synpunkt, och

utskottet anser det lämpligt att ersättning utges i denna form

även för år 1991. Ökade möjligheter till behandling av

läkarpsykoanalytiker kan även förväntas genom de ändringar i

anslutningsbestämmelserna som föreslås för denna grupp.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till de nu

behandlade motionerna till den del de avser psykoterapeutisk

behandling.

Vad gäller frågan om utredning eller annan behandling än

psykoterapi som utförs av legitimerad psykolog anser utskottet

att ersättning för sådan utredning eller behandling tills vidare

får lösas inom ramen för sjukvårdshuvudmännens verksamhet.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna även såvitt de

avser annat än psykoterapibehandling.

Två motioner tar upp frågan om ersättning från

försäkringskassan för nya vårdgivargrupper. Margitta Edgren och

Lola Björkquist anser i motion 1989/90:Sf323 att

anslutningsreglerna bör vidgas så att privata initiativ kan tas

till vara inom hälso- och sjukvården. Därför bör även

barnmorskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter m.m. kunna få

ansluta sig till försäkringen. Vidare begär Gullan Lindblad i

motion 1989/90:Sf247 ett tillkännagivande om att även

legitimerade dietister bör få rätt att utföra sitt arbete inom

den allmänna försäkringens ram.

Som tidigare redovisats har landstingen ansvaret för hälso-

och sjukvården, och de bör därför ha ett inflytande över hur de

ekonomiska och personella resurserna fördelas. De ersättningar

som utbetalts från försäkringskassan till privata vårdgivare

avräknas följande år vid utbetalning av sjukvårdsersättningen

till sjukvårdshuvudmännen. Utskottet är mot denna bakgrund inte

berett tillstyrka att nya grupper skall kunna ansluta sig till

försäkringen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna

1989/90:Sf323 och 1989/90:Sf247.

Patientavgifter inom öppen vård och högkostnadsskydd

Enligt 2 kap. 1 § AFL får regeringen bestämma den högsta

patientavgift som får tas ut vid såväl offentlig öppen vård som

privat sådan. I särskild förordning har föreskrivits att vid den

offentliga vården skall fr.o.m. den 1 januari 1989

patientavgiften för läkarvård vara högst 60 kr. per besök. Vid

läkarbesök hos den sjuke får en tilläggsavgift med högst 30 kr.

tas ut och vid telefonförfrågan hos läkaren en avgift med högst

25 kr. Vid sjukvårdande behandling utförd av annan än läkare är

patientavgiften högst 35 kr. per behandling (besök). I

läkarvårdstaxan och behandlingstaxan föreskrivs vilken avgift

patienten skall erlägga vid privat vård. Fr.o.m. den 1 juli 1989

gäller härvid att patientavgiften vid läkarvård är högst 70 kr.

(vid arvodeshöjning högst 80 kr.), tillägg vid hembesök 45 kr.

och avgift för telefonrådgivning 30 kr. Patientavgiften enligt

behandlingstaxan är från samma tid högst 45 kr.

Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om

begränsning av läkemedelskostnader m.m. Förmånerna utges i form

av antingen kostnadsfrihet eller prisnedsättning för läkemedel

eller skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård.

Prisnedsättning på läkemedel sker genom att den kostnad som vid

varje expeditionstillfälle överstiger -- fr.o.m. den 1 juli 1990

-- 75 kr. ersätts av den allmänna försäkringen.

Skyddet mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård, det

s.k. högkostnadsskyddet, infördes den 1 juli 1981. I princip

gäller att en person blir befriad från ytterligare kostnader för

vårdbesök och läkemedel när han betalat avgift för sammanlagt 15

vårdbesök eller inköp av prisnedsatta läkemedel. Vårdbesöken

skall avse läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som

lämnas inom öppen offentlig hälso- och sjukvård eller av

privatpraktiserande vårdgivare som är ansluten till

försäkringen. Befrielsen gäller under en 12-månadersperiod

räknat från första vårdbesöket eller inköpet. För barn under 16

år i samma familj gäller ett gemensamt kostnadstak vid 15

vårdbesök eller inköp. Ett läkemedelsinköp för mer än 30 kr.

jämställs med ett läkarvårdsbesök, medan två sjukvårdande

behandlingar liksom två telefonrådfrågningar hos en läkare eller

privatpraktiserande sjukgymnast skall motsvara ett

läkemedelsinköp.

I propositionen anges att regeringen och Landstingsförbundet

har enats om att den statliga regleringen av avgifterna inom den

öppna offentliga hälso- och sjukvården skall avskaffas fr.o.m.

år 1991. Denna avreglering måste också omfatta avgiftssystemet

för de anslutna privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna.

Även avgifterna för den sjuk- och hälsovård som meddelas inom

företags- och studerandehälsovården bör anpassas till

sjukvårdshuvudmännens avgiftssystem.

Enligt föredragande statsrådet är förutsättningen för

avreglering av det nuvarande avgiftssystemet att den leder till

en sådan avgiftsdifferentiering som ger ett effektivare

utnyttjande av hälso- och sjukvårdens organisation och resurser.

Avregleringen får totalt sett inte leda till en orimlig höjning

av patienternas andel av sjukvårdskostnaderna. Eftersom de

nuvarande avgiftsnivåerna har gällt sedan år 1988 anser

statsrådet dock att en viss höjning av dessa är berättigad med

hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen. Storleken på det

av parterna förordade högkostnadsskyddet bör motverka eventuella

negativa effekter av systemförändringen. När det gäller de

försäkringsanslutna privatpraktiserande läkarna och

sjukgymnasterna instämmer statsrådet i att nivån på deras

avgifter på lämpligt sätt bör samordnas med den avgiftssättning

som kommer att tillämpas hos de olika sjukvårdshuvudmännen. En

rimlig utgångspunkt bör vara att avgiftsnivån för denna privata

vård skall motsvara vad som gäller för motsvarande vård i

sjukvårdshuvudmannens regi och att den princip för

avgiftssättningen som sjukvårdshuvudmannen väljer gäller för

hela landstinget eller kommunen. Även i fortsättningen skall

försäkringskassan betala mellanskillnaden mellan den private

vårdgivarens arvode och patientavgiften.

Statsrådet erinrar om att en avreglering av avgiftssystemet

för den öppna hälso- och sjukvården också leder till att

bestämmelserna om vad en erlagd patientavgift inom öppenvården

innefattar, t.ex. avgiftsfria remissbesök, kommer att slopas.

Landstingsförbundet måste noga följa hur sjukvårdshuvudmännen

utformar avgiftsreglerna och utnyttjar avregleringen som

styrmedel för ett effektivare resursutnyttjande och redovisar

detta till regeringen i samband med nästa års överläggningar.

I propositionen anförs vidare att det vid en avreglering av

avgiftssystemet och en differentiering av avgifterna inom den

öppna vården är naturligt att förorda ett beloppsmässigt

kostnadstak som innebär att patientens kostnader för vård och

läkemedel skall läggas samman. Parterna har i överenskommelsen

uttalat sig för att nivån bör fastställas till högst 1500 kr.

Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen sedan år 1988

då avgifterna senast höjdes kan det föreslagna kostnadstaket

inte betraktas som orimligt högt. Statsrådet förutsätter därvid

att varje sjukvårdshuvudman fastställer sitt högkostnadsskydd

med beaktande av de avgiftsnivåer som skall gälla. Bestämmer

sjukvårdshuvudmannen ett lägre belopp än 1500 kr. bör det

kunna tillämpas också för befrielse från läkemedelskostnader för

den som är bosatt inom sjukvårdshuvudmannens område. Den som har

kostnadsbefrielse som gäller vid utgången av år 1990 får behålla

denna enligt nuvarande regler tills 12-månadersperioden löpt ut.

Vidare bör den som före årsskiftet köpt läkemedel eller erlagt

avgift för besök i öppen vård få tillgodoräkna sig dessa

tillfällen även efter årsskiftet och fortsätta att kvalificera

sig för högkostnadsskydd enligt nu gällande bestämmelser.

Lars Werner m.fl. anför i motion l990/91:Sf2 yrkande 2 att

under nästa år kommer sjukvårdsavgifterna att sedan år 1970 då

den s.k. sjukronorsreformen infördes ha tredubblats i

förhållande till den allmänna prisnivån. Motionärerna anser att

vårdavgifterna bör indexregleras, vilket skulle innebära en

avgiftshöjning med högst 10 kr. En indexreglering skulle även ha

prispressande effekt på de starkt ökande kostnaderna inom

sjukvården. De begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet vill erinra om att riksdagen senast under föregående

riksmöte har avvisat förslag om en indexreglering av

patientavgifterna (1989/90:SfU5, rskr. 43). Regeringen har nu

kommit överens med sjukvårdshuvudmännen om att varje

sjukvårdshuvudman fr.o.m. år 1991 själv får fastställa

avgifternas storlek. Mot bakgrund av de skäl som anförts för en

sådan avreglering av avgiftssystemet har utskottet inget att

erinra mot att så sker, och utskottet avstyrker bifall till

motion 1990/91:Sf2 yrkande 2.

I tre motioner föreslås att högkostnadsskyddet skall inträda

vid ett lägre belopp än vad som föreslås i propositionen. I

motion 1990/91:Sf1 (yrkande 6) begär Karin Israelsson m.fl. att

riksdagen beslutar att beloppsgränsen skall vara 1000 kr. Även

Inger Schörling m.fl. föreslår i motion 1990/91:Sf3 (yrkande 1)

att gränsen sätts till 1000 kr., och de begär ett

tillkännagivande härom. Vidare begärs i motion 1990/91:Sf2

(yrkande 3) av Lars Werner m.fl. ett tillkännagivande om att

högkostnadsskyddet bör inträda vid 900 kr.

I motion 1990/91:Sf7 påpekar Gunnar Thollander att

högkostnadsskyddet inte omfattar egenavgiften vid sjukresor,

hjälpmedelsavgifter, vissa läkemedel, omläggningsmaterial m.m.

Motionären begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att

möjligheten att göra högkostnadsskyddet mera heltäckande bör

prövas ytterligare. Han begär vidare i yrkande 2 ett

tillkännagivande om att landstingen bör komplettera

högkostnadsskyddet med ett högsta belopp per månad.

Utskottet gör följande bedömning.

Som framgått ovan är i det nuvarande högkostnadsskyddet inte

angivet ett visst högsta belopp. För den som endast besöker

läkare i offentlig öppen vård kommer kostnadsfriheten att

inträda när patientavgifter erlagts med 900 kr.

Högkostnadsskyddets konstruktion medför emellertid att det kan

räcka att lägre avgifter erläggs lika väl som betydligt högre

avgifter kan behöva erläggas innan rätten till kostnadsfrihet

inträder. Som exempel kan nämnas att den som besöker

privatpraktiserande läkare får betala patientavgifter på 1050

kr. innan rätt till kostnadsfrihet inträder. Med hänsyn härtill

och då patientavgifterna senast höjdes sedan den 1 januari resp.

den 1 juli 1989 har utskottet inga invändningar mot att det

högsta belopp som behöver erläggas för patientavgifter och inköp

av läkemedel fastställs till 1500 kr. Varje landsting har

emellertid möjlighet att ange ett lägre belopp för

högkostnadsskyddet, och utskottet har erfarit att flertalet

landsting avser att fastställa kostnadstaket till 1200 kr.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att i proposition

1990/91:14 anförs dels att kommunerna bör få bestämma storleken

på avgifterna inom den hälso- och sjukvård som de föreslås få

ansvar för, dels att de enskilda bör garanteras att under en

tolvmånadersperiod inte behöva betala mer än sammanlagt 1500

kr. för läkemedelskostnader och vårdbesök hos landstinget och

kommunen.

Utskottet föreslår att riksdagen antar det framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen om begränsning av

läkemedelskostnader m.m. och avslår motionerna 1990/91:Sf1

yrkande 6, 1990/91:Sf2 yrkande 3 och 1990/91:Sf3 yrkande 1.

Vad beträffar yrkandet i motion 1990/91:Sf7 om att landstingen

inom högkostnadsskyddet även skall ange ett högsta belopp som en

enskild behöver betala för månad har utskottet erfarit att vissa

landsting överväger att införa någon form av högsta kostnad för

patientavgifter för månad, och utskottet ser positivt på en

sådan åtgärd. Framhållas bör emellertid att en sådan begränsning

inte kan åberopas för kostnadsfrihet vid inköp av läkemedel. Vid

läkemedelsinköp kan heller inte åberopas avgifter som erlagts

till landstinget för annat än läkarvård eller annan sjukvårdande

behandling. Som framgår av propositionen skall

Landstingsförbundet noga följa hur sjukvårdshuvudmännen utformar

avgiftsreglerna, och utskottet förutsätter att man därvid även

beaktar hur avgifterna förhåller sig till högkostnadsskyddet.

Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1990/91:Sf7

yrkande 2 är därför inte påkallad.

Vad gäller frågan om ett mer heltäckande högkostnadsskydd vill

utskottet framhålla att en särskild kommitté har tillkallats med

uppgift att överväga och lämna förslag till de förändringar i

förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att

uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har

betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård

och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller

handikapp (dir. 1990:34). Kommittén bör enligt sina direktiv ha

slutfört sitt uppdrag senast den 1 juli 1991. Utskottet finner

att yrkande 1 i motion 1990/91:Sf7 härigenom är tillgodosett.

Taxor för läkarvård och sjukvårdande behandling i privat regi

Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr.o.m. den 1

januari 1975 arvodet till privatpraktiserande vårdgivare som är

anslutna till den allmänna sjukförsäkringen av -- för läkarnas

del -- reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699) och -- för

sjukgymnasternas del -- behandlingstaxan (l976:l018). Taxorna

fastställs av regeringen efter förslag från

riksförsäkringsverket.

Läkare och sjukgymnaster som nyetablerar sig i de tidigare

stödområdena A, B och C (fr.o.m. den 1 juli 1990 dock inte inom

Gotlands kommun) erhåller en förhöjd taxa med 20 %. Även i

övriga delar av landet utom vissa kommuner i de tre

storstadsområdena medges en taxehöjning med 10 % vid

nyetablering. Taxehöjningarna avvecklas successivt efter två år

med 5 procentenheter per år.

Motionerna 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl., 1989/90:Sf302

av Sten Svensson m.fl. och 1989/90:Sf364 av Bengt Westerberg

m.fl. tar upp frågor om taxenivån för privatpraktiserande

vårdgivare. I motion 1989/90:Sf276 yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om behovet av en generell taxehöjning för

läkare och sjukgymnaster och i yrkande 4 ett tillkännagivande om

behovet av en sådan differentiering av läkartaxan att den

stimulerar etablering i glesbygd. I motionerna 1989/90:Sf302

yrkande 1 och 1989/90:Sf364 yrkande 2 begärs tillkännagivanden

om att taxorna för sjukgymnaster bör räknas upp.

I motion 1990/91:Sf4 anför Sten Svensson m.fl. (yrkande 3) att

den föreslagna avregleringen av patientavgifterna kommer att

leda till att landstingen får ökade intäkter genom de höjda

avgifterna, och därigenom ökade möjligheter att erbjuda vård,

medan de privatpraktiserande läkarna inte får högre inkomster

eftersom försäkringen bara betalar mellanskillnaden mellan

arvodet och patientavgiften. Motionärerna anser att regeringen

bör lägga fram förslag om förbättringar i taxan för såväl

läkarna som sjukgymnasterna.

Utskottet vill erinra om att läkarvårdstaxorna och

behandlingstaxorna har höjts den l juli l990. Höjningarna har

liksom vid tidigare tillfällen grundat sig på det underlag

riksförsäkringsverket tagit fram om taxenivåer och behov av

höjningar och på vad som förevarit vid överläggningar med de

berörda parterna. Arvodeshöjningen har för läkarna varit i

genomsnitt 8,1 % och för sjukgymnasterna 7,7 %.

Utskottet finner mot denna bakgrund inte anledning till något

uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna

1989/90:Sf276 yrkande 3, 1989/90:Sf302 yrkande 1 och

1989/90:Sf364 yrkande 2.

Vad gäller effekterna av avregleringen av patientavgifterna

vill utskottet tillägga att de ökade intäkter genom

patientavgifter som landstingen kan väntas få har beaktats vid

fastställande av den allmänna sjukvårdsersättningen för år 1991.

Motion 1990/91:Sf4 yrkande 3 bör därför inte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Förslaget att läkarvårdstaxan skall differentieras så att den

stimulerar etablering i glesbygd kan enligt utskottets mening

inte bedömas isolerat från andra åtgärder som kan vidtas för att

få en rättvisare fördelning av vårdresurserna över landet.

Riksdagen har, som tidigare redovisats, under hösten 1989 givit

regeringen till känna att regeringen bör återkomma till

riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den

geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna.

Utskottet anser att denna redovisning och analys bör avvaktas,

och utskottet avstyrker bifall till motion 1989/90:Sf276 yrkande

4.

Ytterligare två motioner tar upp frågor om

arvode enligt läkarvårds- och behandlingstaxan. I motion

1989/90:Sf301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg begärs i

yrkande l ett tillkännagivande om att specialistvårdstaxan skall

anpassas så att privatpraktiserande läkare kan ge patienterna

ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig ortopedisk-medicinsk

behandling. Vidare begär de i yrkande 2 ett tillkännagivande om

att sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin får ta ut en

högre taxa för tidskrävande ortopediska undersökningar och

behandlingar. Gullan Lindblad och Anders G Högmark begär i

motion 1989/90:Sf205 ett tillkännagivande om att användande av

magnetkamera bör införas i läkarvårdstaxans förteckning över

åtgärder som ersätts av den allmänna försäkringen.

I läkarvårdstaxan finns bestämmelser om vilket arvode en

läkare har rätt till vid patientbesök. Patientbesöken är

uppdelade i grupper. För grupperna 4--7, som avser rådfrågning

hos läkare med specialistkompetens när vissa särskilt krävande

undersökningar eller behandlingar är påkallade, fastställer

riksförsäkringsverket efter samråd med socialstyrelsen en

förteckning. Högsta arvodet (grupp 7) enligt läkarvårdstaxan är

för närvarande 1200 kr. Även i behandlingstaxan finns olika

arvodesgrupper.

Med hänsyn till att det ankommer på riksförsäkringsverket att

i samråd med socialstyrelsen avgöra vilka specialiteter som

skall ingå i grupperna med högre arvode enligt läkarvårdstaxan

anser utskottet, liksom vid behandlingen av liknande

motionsyrkanden under föregående riksmöte (se 1989/90:SfU5), att

riksdagen inte bör göra något uttalande i fråga om vilka

enskilda åtgärder som skall berättiga till högre arvode.

Utskottet vill, liksom tidigare, understryka vikten av att de

berörda myndigheterna noga följer utvecklingen på området och

håller förteckningarna aktuella. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motionerna 1989/90:Sf205 och 1989/90:Sf301

yrkandena 1 och 2.

I motion 1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. begärs i yrkande

2 ett tillkännagivande om att remisstvånget för sjukgymnastisk

behandling inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen skall

slopas.

Riksdagen har tidigare på förslag av utskottet avslagit

liknande motionsyrkanden. I utskottets betänkande 1989/90:SfU5

framhöll utskottet att det inte kunde tillstyrka att systemet

med remiss från läkare för att erhålla sjukgymnastisk behandling

generellt skulle slopas eftersom systemet innebär en medicinsk

kontroll. Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin

tidigare inställning och avstyrker bifall till motion

1989/90:Sf302 yrkande 2.

Kostnader för sjukresor

Enligt 2 kap. 6 § AFL kan en försäkrad få ersättning för

resekostnader i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande

behandling eller i samband med sjukhusvård. Resan skall avse

öppen hälso- och sjukvård som ombesörjs av sjukvårdshuvudman

eller privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast som är

ansluten till försäkringen. Med sjukhusvård avses vård på

sjukvårdsinrättning som drivs av en sjukvårdshuvudman,

riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn och Tranås samt andra

sjukvårdsinrättningar som vid utgången av år 1988 fanns upptagna

i en särskild förteckning hos riksförsäkringsverket.

Närmare föreskrifter om sjukreseersättning lämnas i

förordningen (1987:82) om ersättning vid sjukresa. Ersättningen

beräknas i princip efter det färdsätt som har använts. Från

resekostnaden görs avdrag med karensbelopp för fram- resp.

återresa med olika belopp (15, 20 eller 30 kr.) beroende på

vilket färdsätt som använts och om samåkning skett. Ersättning

kan även lämnas för övernattningskostnader, i regel med högst 55

kr. per natt. Om en försäkrads ålder eller tillstånd motiverar

att någon följer honom på resan, kan ersättning lämnas även för

den medföljandes resekostnader.

Enligt sjukreseförordningen lämnas inte ersättning för resa

utanför Sverige. Sådan ersättning kan däremot lämnas enligt

gränssjukvårdsförordningen (1962:390). Det gäller när en

person som är försäkrad och bosatt i Sverige blir i behov av

läkarvård eller sjukgymnastisk behandling under vistelse i en

svensk kommun vid riksgränsen mot Finland eller Norge och får

vård eller behandling i det angränsande landet. Ersättning för

resa utom riket kan även utges enligt konventionsbestämmelser. I

den nordiska konventionen föreskrivs bl.a. att ersättning kan

utges för hemtransport om någon insjuknar i annat nordiskt land.

I motion 1989/90:Sf320 anför Monica Öhman m.fl. att man på

grund av kösituationen inom den svenska sjukvården borde utöka

möjligheterna att få remiss till sjukhus i annat nordiskt land.

Vårdkostnaden skulle betalas av landstinget, och reseersättning

borde utges på samma villkor som inom landet. Motionärerna begär

ett tillkännagivande om att möjligheten till en sådan utvidgning

av reseersättningsvillkoren bör utredas.

Utskottet finner inte skäl föreslå en sådan utvidgning av

sjukresebestämmelserna som föreslås i motion 1989/90:Sf320, och

utskottet avstyrker bifall till motionen.

Hjälpmedel till handikappade

Fr.o.m. år 1976 har sjukvårdshuvudmännen hela ansvaret för att

tillhandahålla hjälpmedel för handikappade medan socialstyrelsen

har tillsyn över hjälpmedelsverksamheten. Från samma tid utges

en enhetlig hjälpmedelsersättning från sjukförsäkringen.

Ersättningen var för år 1990 85 kr. per invånare och år, varav

4:30 per invånare och år skulle föras till en särskild fond för

Handikappinstitutets verksamhet.

Enligt den överenskommelse som nu träffats mellan regeringen

och sjukvårdshuvudmännen skall den särskilda ersättningen

fr.o.m. år 1991 föras in i den allmänna sjukvårdsersättningen.

Bidraget till Handikappinstitutets verksamhet skall för år 1991

uppgå till 46,5 milj.kr., varav 42,5 milj.kr. härrör från den

nuvarande hjälpmedelsersättningen. Av det totala bidraget 46,5

milj.kr. skall 4 milj.kr. avsättas till produktionsstöd.

I två motioner påtalas vissa brister i

hjälpmedelsförsörjningen. I motion 1989/90:Sf259 av Carl Bildt

m.fl. anförs att det på senare tid rått besvärliga kösituationer

på hjälpmedelsområdet. En väg att minska köerna är att låta den

som har rätt till hjälpmedel själv få införskaffa detta, med

bidragsgivning upp till förslagsvis 80 % av

hjälpmedelscentralens kostnader. Motionärerna begär i yrkande 8

att regeringen lägger fram förslag om en sådan

hjälpmedelsgaranti. De anser att handikapphjälpmedel på sikt bör

ingå i den allmänna försäkringen, och de begär i yrkande 9 en

utredning om hur detta närmare bör ske. I motion 1989/90:Sf250

av Bengt Westerberg m.fl., yrkande 9 i denna del, tas upp

problemet med långa väntetider för hjälpmedel som man

ordinerats. Väntetiderna beror enligt motionärerna ibland på att

anslagen för verksamheten tagit slut under budgetåret. Vidare

anser motionärerna att den som har en bestående eller långvarig

funktionsnedsättning skall i lag garanteras rätten till

kostnadsfria hjälpmedel.

I motionerna 1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (yrkande

9, delvis), 1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl. (yrkande 4, delvis)

och 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (yrkande 7) begärs ett

tillkännagivande om att staten bör ha huvudansvaret för

hjälpmedelsförsörjningen.

En särskild utredningsman, som år l986 fick regeringens

uppdrag att kartlägga och analysera den nuvarande situationen på

hjälpmedelsområdet, har redovisat sitt uppdrag i betänkandet

(SOU l989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling --

kartläggning och bedömning. Utredningen konstaterar att det

finns brister inom flera av de områden som ingår i hälso- och

sjukvårdens ansvar för hjälpmedel och också att det finns

områden där det är angeläget att huvudmännen utvidgar sina

insatser. Kostnaden för åtgärder skulle på några års sikt bli av

storleksordningen 20--30 milj. kr. per år. Eftersom bristen på

hjälpmedel kan öka behovet av andra samhällsinsatser anser

utredningen att hjälpmedelsinsatser kan vara ekonomiskt lönsamma

åtgärder. Utredningen har i enlighet med sina direktiv utgått

från att huvudansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel även

fortsättningsvis skall åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen anser däremot att ett ändrat huvudmannaskap för

bl.a. äldreomsorgen bör föranleda en omprövning av utformningen

och ansvaret för tillhandahållandet av hjälpmedel. Vidare anser

utredningen att socialstyrelsen bör bedriva en förstärkt tillsyn

över hälso- och sjukvårdens verksamhet med hjälpmedel och finner

det angeläget att socialstyrelsen på ett aktivare sätt än

hittills följer upp hur olika grupper funktionshindrade får sina

behov av hjälpmedel tillgodosedda och hur verksamheten utvecklas

i olika delar av landet. Utredningen pekar på att det behövs

åtgärder för att eliminera de långa väntetider som på sina håll

finns för vissa hjälpmedel. Utredningen har övervägt om en

särskild lagreglering av den enskildes rätt till hjälpmedel bör

införas, men utredningen anser att frågan får övervägas vidare i

samband med den fortsatta utredningen om ansvaret för

äldreomsorgen och 1989 års handikapputredning.

Utskottet vill erinra om att i proposition 1990/91:14 föreslås

att primärkommunerna inom det område där de enligt förslaget får

ett hälso- och sjukvårdsansvar skall svara för att den enskilde

får vissa hjälpmedel. Kommunernas ansvar kommer i första hand

att gälla hjälpmedel i den dagliga livsföringen. Landstingen bör

svara för den specialiserade kompetens som behövs för hantering

av mer komplicerade hjälpmedel. Hjälpmedelscentralernas

verksamhet bör emellertid även i fortsättningen hållas samman.

De ekonomiska konsekvenserna av det förändrade ansvaret för

hjälpmedelsförsörjningen bör regleras på samma sätt som de

ekonomiska följderna av huvudmannaskapsreformen i sin helhet.

Beträffande hjälpmedelsverksamheten i övrigt hänvisas i

propositionen till att hjälpmedelsutredningen slutfört sitt

arbete och att betänkandet för närvarande bereds inom

regeringskansliet. Vidare anges att 1989 års handikapputredning

sannolikt kommer att behandla frågor som direkt berör

hjälpmedelsverksamheten. Förslag till förändringar av

hjälpmedelsverksamhetens inriktning och utformning i stort läggs

därför inte fram.

Socialutskottet har i sitt betänkande 1990/91:SoU9 anfört att

kommunernas ansvar i vissa fall innebär en praktisk lösning, men

utskottet varnar samtidigt för den uppsplittring av ansvaret som

följer av att både landstingen och kommunerna får en skyldighet

att tillhandahålla handikapphjälpmedel. Socialutskottet anser

att en parlamentarisk utredning bör få i uppdrag att överväga

vilka åtgärder som kan behöva vidtas på hjälpmedelsområdet i och

med att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar införs. Enligt

socialutskottet finns det i detta sammanhang skäl att överväga

även vilket ansvar staten bör ha för hjälpmedelsförsörjningen.

Socialutskottet föreslår att det anförda ges regeringen till

känna.

De problem med hjälpmedelsförsörjningen som tas upp i

motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 (delvis) och 1989/90:Sf259

yrkandena 8 och 9 har uppmärksammats av hjälpmedelsutredningen.

Utskottet anser att den fortsatta beredningen av betänkandet

inom regeringskansliet, liksom även resultatet av 1989 års

handikapputredning, bör avvaktas. Motionerna bör därför inte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad gäller motionsyrkandena om ett ökat statligt ansvar för

hjälpmedelsförsörjningen vill utskottet erinra om att staten i

dag genom socialstyrelsen har ett tillsynsansvar över

hjälpmedelsverksamheten. Hjälpmedelsutredningen har föreslagit

att denna tillsyn förstärks. Utskottet anser att såväl

beredningen av hjälpmedelsutredningens betänkande som riksdagens

ställningstagande till socialutskottets betänkande 1990/91:SoU9

bör avvaktas. Motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 (delvis),

1990/91:Sf6 yrkande 4 (delvis) och 1990/91:Sf1 yrkande 7 bör

därför inte föranleda något uttalande från riksdagens sida.

Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978

gemensamt huvudmän för Handikappinstitutet som är centralt organ

på hjälpmedelsområdet. Enligt stadgarna består styrelsen av nio

ledamöter och suppleanter för dessa. Fyra ledamöter utses av

regeringen och fem av Landstingsförbundet. Suppleanterna utses i

samma ordning. Regeringen utser styrelsens ordförande. I

stadgarna sägs vidare att bland de av regeringen utsedda

ledamöterna bör ingå företrädare för handikapporganisationerna.

Handikappinstitutet prövar hjälpmedlens lämplighet och är

samtidigt informationsorgan på hjälpmedelsområdet. Institutet

har vidare ansvaret för kontinuerlig utgivning av

hjälpmedelsförteckningen. Förteckningen omfattar de hjälpmedel

som institutet rekommenderar landstingen att utge samt

anvisningar för hjälpmedelsverksamheten. Varje enskilt landsting

beslutar dock självt i vad mån rekommendationerna skall följas.

Förteckningen över handikapphjälpmedel omfattar sådana

hjälpmedel som en person behöver i den dagliga livsföringen för

att kompensera en funktionsnedsättning.

I propositionen anges att parterna är överens om att

Handikappinstitutets huvuduppgift skall vara att främja,

samordna och medverka i forsknings- och utvecklingsarbetet

avseende hjälpmedel åt handikappade. Andra väsentliga uppgifter

för institutet blir att svara för provning och

egenskapsdeklaration av hjälpmedel samt för information om

hjälpmedelsverksamheten. Den nuvarande hjälpmedelsförteckningen

skall upphöra fr.o.m. år 1991.

Lars Werner m.fl. begär i motion 1990/91:Sf2, yrkande 4, ett

tillkännagivande om att handikapporganisationerna bör få ett

ökat inflytande i Handikappinstitutets styrelse. Motionärerna

begär vidare i yrkande 5 ett tillkännagivande om att staten

ensam skall vara huvudman för institutet.

Utskottet är inte berett tillstyrka sådana ändringar

beträffande Handikappinstitutet som föreslås i motion

1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5, och motionen bör avslås.

Lagen om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse

som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon.

Sjukvårdshuvudmännen har emellertid som tidigare nämnts ansvaret

för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade. I

hjälpmedelsersättningen som utbetalas från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen ingår ersättning för tillhandahållande av

glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och

ungdomar under 19 år. I övrigt utges glasögon eller

kontaktlinser utan kostnad som hjälpmedel till starropererade

personer. Vidare har svårt synskadade personer möjlighet att få

särskilda synhjälpmedel.

I motion 1989/90:Sf230 av Ingbritt Irhammar och Martin Olsson

påtalar motionärerna att den hjälp till glasögon som lämnas av

sjukvårdshuvudmännen är för liten. De begär en utredning i syfte

att införa en allmän glasögonförsäkring som vilar på samma

principer som tandvårdsförsäkringen.

Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna

försäkringens ram har under en följd av år avslagits av

riksdagen på förslag av utskottet (se senast 1989/90:SfU5).

Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de

som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör

komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av

glasögon. Frågan har även tagits upp i det förenämnda

betänkandet om hjälpmedelsverksamhetens utveckling. Utredningen

har där konstaterat att glasögonbidragets realvärde har minskat,

men inte funnit några möjligheter att inom ramen för

utredningens direktiv föreslå någon förändring av detta bidrag.

Utredningen har även avvisat tanken på ett allmänt samhällsstöd

för glasögon till vuxna personer. Med hänsyn till den stora

volym ett sådant stöd skulle få anser utredningen inte att det

skulle vara en riktig prioritering av de samhällsresurser som

finns tillgängliga för stöd till personer med funktionshinder.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att riksdagen

bör vidhålla sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker

bifall till motion 1989/90:Sf230.

Avgifter för pensionärer vid sjukhusvård

Före den 1 januari 1989 gällde att pensionär som uppbar hel

ålders- eller förtidspension hade rätt till ersättning för

sjukhusvård enligt AFL under en tid som begränsades till 365

dagar. Inom den allmänna försäkringen fanns inga föreskrifter om

avgift för sjukhusvård. Däremot skulle sjukpenningen minskas med

visst belopp för varje dag en försäkrad fick sjukhusvård. Detta

medförde att pensionärerna -- med undantag för sådana

ålderspensionärer som var sjukpenningförsäkrade -- fick

kostnadsfri sjukhusvård under sammanlagt högst ett år. Efter det

avgiftsfria året hade sjukvårdshuvudmännen rätt att ta ut en

avgift med högst 55 kr. per vårddag, varvid enligt

överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen

förutsattes att nedsättning av avgiften skulle kunna ske med

hänsyn till pensionärens möjlighet att betala kostnaden för egen

bostad och pensionärens behov av medel för särskilda

rehabiliteringsinsatser.

Den 1 januari 1989 infördes ett nytt avgiftssystem för

pensionärer vid sjukhusvård (prop. 1988/89:33, SfU5, rskr. 46).

Bestämmelserna togs in i 2 kap. 12 § AFL.

Enligt de nya bestämmelserna skall försäkringskassan ta ut en

avgift för varje dag då en pensionsberättigad som är bosatt i

Sverige får sjukhusvård på grund av sjukdom. Avgift tas ut från

den som uppbär hel ålderspension. Även den som uppbär hel

förtidspension och som under tid med sådan pension har fått

sjukhusvård under 365 dagar skall erlägga avgift.

Avgiften beräknas på pensionsförmånerna vid vårdtillfället.

Därvid beaktas ålderspension och förtidspension enligt AFL

(folk- och tilläggspension) samt pensionstillskott. Avgiften

skall utgöra en tredjedel av summan av dessa förmåner räknade

per dag, dock högst 55 kr. för varje vårddag, och den tas ut

genom avdrag vid pensionsutbetalningen. Avgiften tillfaller den

allmänna försäkringen.

Även i det nya avgiftssystemet finns möjlighet till

avgiftsnedsättning (prop. 1988/89:83, SfU14, rskr. 140). Enligt

2 kap. 12 a § AFL får försäkringskassan besluta om befrielse

helt eller delvis från avgiften, om det finns särskilda skäl med

hänsyn till den pensionsberättigades ekonomiska förhållanden och

behov av medel till bostad eller särskilda

rehabiliteringsinsatser.

I motion 1989/90:Sf365 av Olof Johansson m.fl. begärs i

yrkande 2 ett tillkännagivande om att det avgiftsfria året bör

återinföras. Motionärerna anför att gamla människor som ofta har

låg pension är den grupp som mest belastar sjukvårdsresurserna.

Det avgiftsfria året har gjort det möjligt för dem att kunna

behålla "resurser" utanför sjukhuset att återvända till, vilket

varit av stor betydelse för deras rehabilitering. Även i motion

1989/90:Sf291 av Karin Israelsson m.fl. begärs ett

tillkännagivande om att det avgiftsfria året bör återinföras

(yrkande 2). Motionärerna uppger vidare att endast ett fåtal

pensionärer beviljas nedsättning av sjukhusvårdsavgiften, och de

begär därför ett tillkännagivande om behovet av en översyn av

reglerna om avgiftsnedsättning (yrkande 3). Motionärerna begär

också ett tillkännagivande om att ett klarläggande behövs i

frågan om det är försäkringskassan eller landstinget som skall

stå för mellanskillnaden när avgiftsnedsättning beviljas

(yrkande 1).

Barbro Sandberg anför i motion 1989/90:Sf228 att

avgiftssystemet för pensionärers sjukhusvård medför att en

pensionär som läggs in på sjukhus över en natt och får gå hem

nästa förmiddag får betala avgift för två dagar, således både

för inskrivningsdag och utskrivningsdag. Motionären anför vidare

att ett skäl som har anförts för att pensionärer skall betala

avgift för sjukhusvården är att de inte har kostnader för mat

och vissa förbrukningsartiklar under sjukhusvistelsen, men i den

beskrivna situationen gäller inte det. Motionären anser därför

att riksförsäkringsverket bör få i uppdrag att se över reglerna

så att avgiften blir mer rättvis.

Utskottet har inhämtat yttrande från riksförsäkringsverket och

Försäkringskasseförbundet över motionerna 1989/90:Sf291 och

1989/90:Sf228.

Riksförsäkringsverket anför att enligt förarbetena har

avsikten varit att avgiftsbefrielse skall kunna medges i

undantagsfall och efter individuell prövning, och verket har

utfärdat riktlinjer för bedömningen av möjligheterna att få

avgiftsbefrielse. Inom verket görs för närvarande en uppföljning

av hela administrationen av sjukhusvårdsavgift för pensionärer,

och man kommer därvid att särskilt beakta tillämpningen av

reglerna för avgiftsbefrielse. Enligt verkets mening bör

resultatet av detta uppföljningsarbete avvaktas innan de

nuvarande reglerna förändras.

Beträffande motion 1989/90:Sf228 anför riksförsäkringsverket

att en enhetlig och enkel princip har tillskapats genom att både

in- och utskrivningsdagen alltid räknas som dag då avdrag för

sjukhusvård skall göras på pensionen. Detta överensstämmer också

med vad som anfördes i proposition 1988/89:33. Enligt verket kan

det dock finnas anledning att överväga en ändring av reglerna,

antingen så att ett visst antal timmars vård på sjukhus fordras

för att avdrag skall göras eller så att avdrag skall göras

endast för endera av in- och utskrivningsdagarna. Verket anser

att den nämnda uppföljningen bör slutföras innan man tar

ställning till en ändring av avgiftsreglerna också i detta

avseende.

Enligt Försäkringskasseförbundet kan det förhållandet att

ytterst få pensionärer beviljas avgiftsnedsättning tyda på

antingen att avgiftssystemet är väl anpassat till

pensionstagarnas inkomstförhållanden eller att reglerna för

avgiftsnedsättning är alltför restriktiva. Förbundet påpekar att

det finns risk för att dagens regelsystem skapar falska

förhoppningar hos en pensionär, då de faktiska möjligheterna att

få nedsättning är mycket små. Den arbetsinsats som krävs med

dessa ärenden vid försäkringskassorna kan också upplevas som

mindre meningsfull med hänsyn till avslagsfrekvensen. Förbundet

tillstyrker därför förslaget om en översyn av reglerna om

avgiftsnedsättning. Däremot har förbundet inte kännedom om att

det skulle föreligga några oklarheter om att en

avgiftsnedsättning i det enskilda fallet har ekonomisk betydelse

endast för pensionären och den allmänna försäkringen.

Beträffande motion 1989/90:Sf228 anför

Försäkringskasseförbundet att det nuvarande systemet för

sjukhusvårdsavdrag i stort sett är tillfredsställande. Möjligen

kan det ifrågasättas om sjukhusvårdsavgift generellt skall tas

ut både för in- och utskrivningsdagen eftersom de flesta in- och

utskrivningarna sker under förmiddagarna. En patient lämnar vid

utskrivningen ofta över sin säng till en annan patient, och med

nuvarande regler kan i sådana fall tas ut två avgifter för samma

dag och plats.

Utskottet vill erinra om att som skäl för avskaffandet av det

avgiftsfria året angavs i proposition 1988/89:33 att

pensionärernas ekonomiska förhållanden avsevärt hade förbättrats

sedan år 1970 då det avgiftsfria året blev helt genomfört. I

propositionen anfördes vidare att det är rimligt att den som

vistas på sjukhus och därigenom inte har utgifter för t.ex.

livsmedel, kläder, tvätt och omvårdnad i hemmet bidrar till att

täcka motsvarande kostnad på sjukhuset. Dessutom var det något

svårförklarligt att, enligt dåvarande system, en försäkrad vid

pensioneringen fick övergå från ett system med avdrag på

sjukpenningen till avgiftsfri vård under ett år och därefter

till ett system med vårdavgifter. Utskottet konstaterade vid

behandlingen av propositionen att det nya systemet innebar

väsentligt lägre avgifter för många pensionärer. Utskottet

förordade emellertid att även möjlighet till individuell

nedsättning av avgiften skulle införas.

Utskottet anser att de skäl som åberopades vid avskaffandet av

det avgiftsfria året fortfarande gör sig gällande, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och

1989/90:Sf365 yrkande 2.

Av riksförsäkringsverkets remissyttrande framgår att verket

vid sin uppföljning av administrationen av sjukhusvårdsavgift

för pensionärer särskilt kommer att beakta tillämpningen av

reglerna för avgiftsbefrielse. Med hänsyn härtill anser

utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion

1989/90:Sf291 yrkande 3 inte är påkallad.

Enligt 2 kap. 12 § AFL skall pensionärens sjukhusvårdsavgift

tillfalla den allmänna försäkringen. Det blir därför också

försäkringen som får bära de ekonomiska följderna av en

eventuell nedsättning av avgiften i ett enskilt fall.

Försäkringskasseförbundet känner inte till att det föreligger

några problem i detta avseende, och utskottet avstyrker med det

anförda bifall till motion 1989/90:Sf291 yrkande 1.

Vad gäller motion 1989/90:Sf228 vill utskottet hänvisa till

att i proposition 1988/89:33 angavs att med vårddag avsågs i

avgiftshänseende även in- och utskrivningsdagar. Utskottet vill

samtidigt erinra om att också avdrag på sjukpenning görs för

såväl in- som utskrivningsdag om sjukpenning skall utges för

sådan dag. I avvaktan på den uppföljning av administrationen av

pensionärernas sjukhusvårdsavgifter som pågår inom

riksförsäkringsverket är utskottet inte berett förorda en

ändring av avgiftssystemet i denna del, och utskottet avstyrker

bifall till motion 1989/90:Sf228.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förändringar i ersättningssystemet

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf248, 1989/90:Sf249,

1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276 yrkandena 1 och

2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och 4,

res. 1 (m)

2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4,

1990/91:Sf2 yrkande 1 och 1990/91:Sf6 yrkande 3,

res. 2 (c)

res. 3 (v)

3. beträffande ersättning för förebyggande arbete

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 6,

res. 4 (v)

4. beträffande handledning av kiropraktorer

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 8,

5. beträffande särskild hjälpmedelsersättning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna

del,

res. 5 (fp)

6. beträffande avgift på alkohol och tobak

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5 och

1990/91:Sf8,

res. 6 (c)

7. beträffande rehabiliteringsåtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9,

1989/90:Sf358 och 1990/91:Sf4 yrkande 2,

res. 7 (m)

8. beträffande lagförslag om rehabilitering

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag

om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

9. beträffande vårdgaranti

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf4 yrkande 5,

res. 8 (m)

10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen

till sjukvården

att riksdagen avslår motionerna

1989/90:Sf312 yrkande 5 och 1989/90:Sf346 yrkande 8,

res. 9 (m, fp)

res. 10 (mp)

11. beträffande information till läkarna

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf6 yrkande 5,

res. 11 (fp, mp)

12. beträffande läkarförsörjningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf1 yrkande 2,

res. 12 (c)

13. beträffande husläkarsystem m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 3 och

1990/91:Sf6 yrkande 2,

res. 13 (fp)

res. 14 (c)

14. beträffande Vidarkliniken

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf5,

15. beträffande etableringsbegränsningar för läkare och

sjukgymnaster

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf259 yrkande 3,

1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4

yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1,

res. 15 (m, fp)

16. beträffande överetablering på vissa orter

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 7,

17. beträffande samverkansavtal m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf329,

18. beträffande psykoterapeutisk behandling

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226,

1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8,

1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf330, 1989/90:Sf375 och

1990/91:Sf4 yrkande 7,

res. 16 (m)

res. 17 (fp)

res. 18 (mp)

19. beträffande annan psykologisk utredning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf271 i denna del,

1989/90:Sf315 i denna del och 1989/90:Sf347,

res. 19 (m)

res. 20 (v)

20. beträffande anslutning av nya vårdgivargrupper

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf247 och

1989/90:Sf323,

res. 21 (m)

21. beträffande indexreglering av patientavgifter

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 2,

res. 22 (v)

22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 6,

1990/91:Sf2 yrkande 3 och 1990/91:Sf3 yrkande 1 antar i

propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen

(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,

res. 23 (c, mp)

res. 24 (v)

23. beträffande högkostnadsskydd per månad

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf7 yrkande 2,

24. beträffande heltäckande högkostnadsskydd

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf7 yrkande 1,

25. beträffande taxenivån

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 3,

1989/90:Sf302 yrkande 1, 1989/90:Sf364 yrkande 2 och 1990/91:Sf4

yrkande 3,

res. 25 (m)

res. 26 (fp)

26. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf276 yrkande 4,

res. 27 (m)

27. beträffande ortopedisk-medicinsk behandling

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf301,

res. 28 (mp)

28. beträffande undersökning med magnetkamera

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf205,

res. 29 (m)

29. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf302 yrkande 2,

res. 30 (m)

30. beträffande kostnader för sjukresor

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf320,

31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i

denna del och 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och 9,

res. 31 (m)

res. 32 (fp)

32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i

denna del, 1990/91:Sf1 yrkande 7 och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i

denna del,

res. 33 (m, c)

res. 34 (fp)

33. beträffande Handikappinstitutet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5,

res. 35 (v)

34. beträffande ersättning för glasögon

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf230,

35. beträffande återinförande av pensionärernas avgiftsfria

år

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och

1989/90:Sf365 yrkande 2,

res. 36 (c, v)

36. beträffande nedsättning av sjukhusvårdsavgiften m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf291 yrkandena 1 och 3,

37. beträffande avgift för in- och utskrivningsdag

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf228,

res. 37 (fp)

38. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen lägger propositionen i övrigt till

handlingarna.

Stockholm den 5 december 1990

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande:

Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Ulla

Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena

Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s),

Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp),

Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm

(s), Bertil Persson (m) och Marianne Jönsson (c).

Reservationer

1. Förändringar i ersättningssystemet (mom.1)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "och 4." bort ha

följande lydelse:

Utskottet måste nu konstatera att de förhoppningar som

utskottsmajoriteten knöt till det s.k. Dagmarsystemet i samband

med att det infördes knappast på någon punkt har infriats.

Fördelningen över landet av reella sjukvårdsresurser har inte

blivit jämnare, snarare tvärtom. Det fria läkarvalet är alltjämt

förbehållet patienter i storstadsområden och några få ekonomiskt

välbeställda som har möjlighet att söka vård och behandling helt

på egen bekostnad utanför den försäkrings- och

landstingsfinansierade vårdorganisationen. Det är enligt

utskottets mening nödvändigt att snarast möjligt övergå till ett

ersättningssystem som kan ge de av alla önskade positiva

effekter som det s.k. Dagmarsystemet visat sig snarare motverka

än främja.

En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör utredas och

utformas enligt de riktlinjer som angivits i motionerna. En

sådan sjukvårdsförsäkring kan finansiera större delen av

sjukvården och därvid ersätta landstingsskatten. Avgiften till

försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i förhållande

till den försäkrades inkomst. Försäkringspengarna skall följa

patienten och ge denne möjlighet att fritt välja sjukvård i

såväl offentlig som privat regi. Etableringshindren för privata

läkare och sjukgymnaster skall tas bort, och även andra

vårdgivare såsom sjuksköterskor, legitimerade psykologer och

psykoterapeuter skall kunna ersättas från försäkringen.

Patienterna skall också fritt kunna välja sjukhem eller

långvårdsklinik ävensom specialiserad sjukvård vid sjukhus och

kliniker.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande förändringar i ersättningssystemet

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf248,

1989/90:Sf249, 1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276

yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och

4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.

(mom.2)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Den allmänna" och slutar med "ovan anfört." bort ha

följande lydelse:

Utskottet befarar att den ekonomiska utvecklingen under

1990-talet kommer att innebära försämringar av landstingens

möjligheter att finansiera sin verksamhet. De medel regeringen

anser bör tillföras sjukvårdshuvudmännen för år 1991 täcker

enligt utskottets mening inte kostnadsökningarna och således

inte heller den volymökning som behövs inom vården. För att

sjukvårdshuvudmännen skall ges en reell möjlighet att satsa på

en god vård för alla anser utskottet att ytterligare resurser

bör tillskjutas för den egentliga vården. Utskottet anser att

riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 4 bör ge

regeringen till känna att sjukvårdshuvudmännen för år 1991 bör

erhålla ytterligare en miljard kronor.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf1 yrkande

4, 1990/91:Sf2 yrkande 1 och 1990/91:Sf6 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.

(mom.2)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Den allmänna" och slutar med "ovan anfört." bort ha

följande lydelse:

För att sjukvårdshuvudmännen skall kunna erbjuda en god hälso-

och sjukvård måste de erhålla ytterligare medel från

sjukförsäkringen. Utskottet anser att den allmänna

sjukvårdsersättningen måste räknas upp ytterligare. I vart fall

måste ersättningen täcka den förväntade lönekostnadsökningen.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2

yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen

m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 1 och

med anledning av motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4 och

1990/91:Sf6 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

4. Ersättning för förebyggande arbete (mom.3)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Vad gäller" och på s. 17 slutar med "denna del."

bort ha följande lydelse:

Sjukvårdshuvudmännen har tidigare erhållit särskild ersättning

för förebyggande arbete. För år 1990 uppgick ersättningen till

408 milj.kr. Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har nu kommit

överens om att denna ersättning fr.o.m. år 1991 skall ingå i den

allmänna sjukvårdsersättningen. Utskottet befarar att detta

kommer att leda till att det förebyggande arbetet blir

eftersatt. För att medlen verkligen skall användas för

förebyggande arbete anser utskottet att ersättningen även

fortsättningsvis bör utges som särskild ersättning. Detta bör

riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 6 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande ersättning för förebyggande arbete

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 6 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Särskild hjälpmedelsersättning (mom.5)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Vad gäller" och på s. 17

slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:

För år 1990 har till sjukvårdshuvudmännen utgivits särskild

hjälpmedelsersättning med 722 milj.kr. Av ersättningen har viss

del tillförts Handikappinstitutet. Utskottet befarar att när

hjälpmedelsersättningen enligt vad som överenskommits mellan

regeringen och sjukvårdshuvudmännen nu skall ingå i den allmänna

sjukvårdsersättningen kan detta leda till att ett mindre belopp

än tidigare används för hjälpmedelsförsörjning. Utskottet anser

därför att hjälpmedelsersättningen även i framtiden skall utges

som särskild ersättning, och detta bör med bifall till motion

1990/91:Sf6 yrkande 4 ges regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande särskild hjälpmedelsersättning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 4 i

denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

6. Avgift på alkohol och tobak (mom.6)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "ovan anfört." bort

ha följande lydelse:

Konsumtion av alkohol och tobak förorsakar sjukvården stora

kostnader. Utskottet anser det därför rimligt att en särskild

avgift införs på dessa varor. Avgiften skall tillfalla

sjukvårdshuvudmännen och användas för att finansiera sjukvården.

Genom en sådan avgift torde förhoppningsvis även konsumtionen av

alkohol och tobak minska, vilket ytterligare skulle förbättra

sjukvårdens situation. Det anförda bör riksdagen med bifall till

motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5 och 1990/91:Sf8 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande avgift på alkohol och tobak

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5

och 1990/91:Sf8 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. Rehabiliteringsåtgärder (mom.7)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Utskottet anser" och på s. 18 slutar med "inte

göras." bort ha följande lydelse:

Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har kommit överens om att

avsätta 400 milj.kr. för rehabiliterings- och

behandlingsinsatser. Enligt utskottets mening är denna åtgärd

inte tillräcklig. De samhällsekonomiska vinsterna av snabba

rehabiliteringsinsatser är omfattande och fördelarna för de

berörda betydande. Därför måste samverkan mellan

försäkringskassan och sjukvården intensifieras när det gäller

rehabiliteringsinsatserna. Utskottet vill påpeka att om en

allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring införs kommer resurser

att frigöras som kan användas för rehabiliteringsinsatser. Det

anförda bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9

och 1990/91:Sf358 ges regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande rehabiliteringsåtgärder

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande

9 och 1990/91:Sf4 yrkande 2 samt med avslag på motion

1989/90:Sf358 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Vårdgaranti (mom.9)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort

ha följande lydelse:

Utskottet har i reservation 1 förordat att en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring skall införas. I avvaktan härpå

bör i enlighet med vad som anförts i motion l990/91:Sf4 en

vårdgaranti införas. Innebörden av denna bör vara att svårt

sjuka patienter som inte kan få vård inom rimlig tid inom det

egna landstinget skall ha rätt att få vård på landstingets

bekostnad, privat, vid ett annat landsting eller, om så är

lämpligt eller nödvändigt, utomlands. Landstingsgränserna bör

avskaffas så att patienterna fritt kan välja läkare och sjukhus.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande vårdgaranti

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf4 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till

sjukvården (mom.10)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),

Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är en effektivare

resursanvändning viktig inte bara inom sjukvården utan också i

avvägningen mellan olika sektorer. Det föreligger långa köer

till exempelvis operationer av hjärtan, höfter och gråstarr.

Mycket tyder på att en överföring av resurser från

sjukpenningförsäkringen till sjukvården skulle dels förkorta

köerna inom sjukvården, dels förkorta sjukskrivningstiderna. En

försöksverksamhet med en sådan överföring av resurser bör därför

omedelbart komma till stånd. Det anförda bör riksdagen med

bifall till motion 1989/90:Sf346 yrkande 8 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen

till sjukvården

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf346 yrkande 8

och med anledning av motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till

sjukvården (mom.10)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är en effektivare

resursanvändning viktig inte bara inom sjukvården utan också i

avvägningen mellan olika sektorer. Mycket tyder på att en

överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen till

sjukvården skulle dels förkorta köerna inom sjukvården, dels

förkorta sjukskrivningstiderna. Utskottet anser att regeringen

bör utreda vilka besparingar en sådan resursöverföring kan

medföra och även lämna förslag till lämpliga former för hur

överföringen skall kunna ske. Det anförda bör riksdagen med

bifall till motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen

till sjukvården

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf312 yrkande 5

och med anledning av motion 1989/90:Sf346 yrkande 8 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Information till läkarna (mom.11)

Sigge Godin (fp), Barbro Sandberg (fp) och Ragnhild Pohanka

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 5." bort ha

följande lydelse:

Kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen har ökat

kraftigt såväl vad avser sjukpenningen som läkemedelsförmånerna.

För att öka kostnadsmedvetandet inom sjukvården anser utskottet

att information regelmässigt bör lämnas till läkarna om vilka

utgifter deras läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar

förorsakat. Det anförda bör med bifall till motion 1990/91:Sf6

yrkande 5 ges regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11. beträffande information till läkarna

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Läkarförsörjningen (mom.12)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "I likhet" och slutar med "inte påkallat." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att en jämn fördelning av sjukvårdspersonal är

en nödvändighet för att kunna garantera en bättre vård för alla.

Särskilt angeläget är det att få till stånd en jämnare

fördelning av läkare över hela landet. Riksdagen har under

hösten 1989 begärt att regeringen återkommer till riksdagen med

en redovisning och en analys beträffande den geografiska och

verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Utskottet

konstaterar att regeringen ännu inte gjort någon analys av

situationen, och utskottet anser att riksdagen bör uppmana

regeringen att omgående återkomma till riksdagen med den begärda

utredningen och analysen.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

12. beträffande läkarförsörjningen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Husläkarsystem m.m. (mom.13)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Socialförsäkringsutskottet anser" och slutar med

"inte erfordras." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att alla människor skall kunna

välja den läkare med vilken de skall ha varaktiga kontakter, en

s.k. husläkare. Ett fritt läkarval förutsätter att det även

finns privatpraktiserande läkare, och fördelningen mellan

offentlig och privat vård skall helt styras av patienternas val.

Patienterna bör ges möjlighet att själva välja sina vårdgivare

genom att årligen registrera sig hos en läkare inom den öppna

vården. Vårdcentralerna, som borde få drivas i såväl privat som

offentlig regi, skulle kunna få en fast årlig ersättning för

varje patient som registrerats vid vårdcentralen. Ersättningen

kan även differentieras, t.ex. efter patientens ålder. Det

anförda bör med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 ges

regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13. beträffande husläkarsystem m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 och

med avslag på motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Husläkarsystem m.m. (mom.13)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Socialförsäkringsutskottet anser" och slutar med

"inte erfordras." bort ha följande lydelse:

För att effektivisera sjukvården måste man enligt utskottets

mening även förändra den byråkratiska och hierarkiska

organisationen. Man bör sträva efter att ge patienterna ett

verkligt inflytande över vården. Vidare måste

sjukvårdspersonalens kunnande och engagemang bättre tas till

vara. Genom att delegera ansvar och befogenheter till personalen

kan man förbättra möjligheterna att finna nya former för vårdens

bedrivande, och utskottet vill som exempel på en positiv

vårdform nämna personalkooperativen. Vad sålunda anförts bör

riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13. beträffande husläkarsystem m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 och

med avslag på motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster

(mom.15)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),

Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 1." bort ha

följande lydelse:

De med Dagmarsystemet sammanhängande

etableringsbegränsningarna för privata vårdgivare inom

sjukvården medför att valfriheten i sjukvården avsevärt

begränsas och att väntetiderna för att få sjukvård ökar.

Etableringsbegränsningarna medför också att sjukvårdens

utveckling och förnyelse hämmas och att valfriheten för

patienten minskar märkbart. Härigenom blir det svårare att uppnå

målsättningen i hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet tillstyrker

därför bifall till de förevarande motionerna och anser att

riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att

etableringsbegränsningarna för privata vårdgivare skall tas bort

snarast.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15. beträffande etableringsbegränsningar för läkare och

sjukgymnaster

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf259 yrkande

3, 1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4

yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk

behandling." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att psykoterapeutisk behandling skall ersättas

via den allmänna försäkringen. Detta bör ske genom att

legitimerade psykologer och psykoterapeuter får anslutning till

försäkringen utan etableringsbegränsningar. Ersättning kan

därefter utgå för den behandling som ges efter läkardiagnos.

Härigenom skulle ett stort antal patienter som inte har råd att

med egna medel betala de höga kostnaderna för psykoterapeutisk

behandling kunna få hjälp för sina besvär. Utskottet anser att

regeringen bör lägga fram förslag om en anslutning till

försäkringen av legitimerade psykologer och psykoterapeuter.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18. beträffande psykoterapeutisk behandling

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande

8 och 1990/91:Sf4 yrkande 7 och med anledning av motionerna

1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226, 1989/90:Sf330, 1989/90:Sf271 i

denna del, 1989/90:Sf315 i denna del och 1989/90:Sf375 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk

behandling." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening skall alla sjukdomar, såväl somatiska

som psykiska, av rättviseskäl behandlas lika beträffande

samhällets stöd till behandling. Det ekonomiska stödet till dem

som är i behov av psykoterapeutisk behandling är emellertid för

närvarande helt otillräckligt. De statsanställdas möjligheter

att få ersättning för sådan behandling har också försämrats. Det

förhållandet att behandlingen för närvarande mycket sällan

ersätts av försäkringskassan medför att endast de som

personligen har tillräckliga tillgångar kan söka psykoterapi.

Den träffade överenskommelsen innebär att 21 milj. kr.

tillförs sjukvårdshuvudmännen för att öka tillgången på

psykoterapeutisk behandling. Förutsättningen är att huvudmännen

knyter till sig vårdgivare via vårdavtal, vilket är en

ytterligare begränsning i etableringsmöjligheterna för

vårdgivarna. De medel som tillförs huvudmännen täcker dessutom

endast en bråkdel av behovet, och resurserna till den

psykoterapeutiska behandlingen måste öka. Det är därför enligt

utskottets uppfattning viktigt att psykoterapeutisk behandling

hos legitimerade psykoterapeuter ersätts via försäkringskassan

på samma sätt som gäller för behandling av kroppsliga handikapp

och sjukdomar, och riksdagen bör som sin mening ge regeringen

detta till känna.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18. beträffande psykoterapeutisk behandling

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf375 och med

anledning av motionerna 1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226,

1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8,

1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf330 och 1990/91:Sf4 yrkande

7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk

behandling." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att en reform

genomförs som gör det möjligt för människor med psykiska problem

och handikapp att få del av hälso- och sjukvårdslagens

målsättning om lättillgänglighet och vård på lika villkor.

Psykoterapi är en mycket viktig form av behandling för människor

med psykiska problem, men i praktiken saknar majoriteten av

patienterna möjlighet att få tillgång till psykoterapi. Denna

behandling bör därför liksom annan vård ersättas av den allmänna

sjukförsäkringen. Riksdagen bör på grund härav som sin mening ge

regeringen till känna att patienter som efter remiss av läkare

erhållit behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara

ersättningsberättigade via det allmänna försäkringssystemet.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18. beträffande psykoterapeutisk behandling

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf226 och

1989/90:Sf330 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf213,

1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8,

1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf375 och 1990/91:Sf4 yrkande

7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Annan psykologisk utredning (mom.19)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Vad gäller" och på s. 28 slutar med "än

psykoterapibehandling." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att även annan psykologisk utredning och

behandling än psykoterapi bör ersättas via den allmänna

försäkringen. Detta bör ske genom att legitimerade psykologer

får ansluta sig till försäkringen utan etableringsbegränsningar,

och utskottet anser att regeringen bör lägga fram förslag om att

det allmänna försäkringssystemet byggs ut så att det även

omfattar psykologisk utredning och behandling som görs av

legitimerade psykologer.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

19. beträffande annan psykologisk utredning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf271 i denna del

och med anledning av motionerna och 1989/90:Sf315 i denna del

och 1989/90:Sf347 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

20. Annan psykologisk utredning (mom.19)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Vad gäller" och på s. 28 slutar med "än

psykoterapibehandling." bort ha följande lydelse:

Den offentliga vårdens resurser för psykologisk utredning och

behandling är enligt utskottets uppfattning helt otillräckliga,

och de som inte där kan få sitt behandlingsbehov täckt är

hänvisade till att vända sig till det fåtal läkare som erbjuder

dessa behandlingar som fria yrkesutövare, eller

fritidspraktiker, inom ramen för det allmänna

försäkringssystemet och Dagmaröverenskommelsen. Alternativt kan

de vända sig till motsvarande grupper av legitimerade psykologer

men måste då själva betala vården till full kostnad. Detta är

för de flesta en alltför stor ekonomisk belastning. Enligt

uppgift har Sveriges psykologförbund försökt få lokala

"vårdavtal" till stånd med sjukvårdshuvudmännen, men då

konstaterat att huvudmännens vilja att ingå sådana avtal --

eller att avsätta ekonomiska medel i tillräcklig mängd -- är

liten. Utskottet anser det högst otillfredsställande att

människors behov av adekvat stöd och behandling på grund av

psykisk ohälsa, sjukdom och insufficiens ej tas på samma allvar

eller bemöts med samma respekt som när det gäller kroppslig

ohälsa. Utskottet anser därför i enlighet med vad som anförs i

motion 1989/90:Sf347 att regeringen bör lägga fram förslag om

att det allmänna försäkringssystemet skall ersätta annan

behandling än psykoterapi som lämnas av legitimerade psykologer.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

19. beträffande annan psykologisk utredning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf347 och med

anledning av motionerna 1989/90:Sf271 i denna del och

1989/90:Sf315 i denna del som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

21. Anslutning av nya vårdgivargrupper (mom.20)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "Som tidigare" och slutar med "och 1989/90:Sf247."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att även andra vårdgivare än läkare och

sjukgymnaster bör få ansluta sig till den allmänna

försäkringen. Detta bör gälla bl.a. sjuksköterskor och

barnmorskor. Utskottet anser även att dietister, när de erhållit

legitimation, bör få rätt att utföra sitt arbete inom

försäkringens ram.

Vad sålunda anförts bör riksdagen med bifall till motionerna

1989/90:Sf247 och 1989/90:Sf323 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

20. beträffande anslutning av nya vårdgivargrupper

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf247 och

1989/90:Sf323 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

22. Indexreglering av patientavgifter (mom.21)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 2." bort ha

följande lydelse:

Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har kommit överens om att

systemet med patientavgifter skall avregleras och att

sjukvårdshuvudmännen själva skall få fastställa storleken på

patientavgifterna. Utskottet konstaterar att sedan den s.k.

sjukronan infördes l970 har patientavgifterna ökat betydligt

mer än den allmänna prisutvecklingen. Hade sjukronorsreformen

knutits till förändringar i konsumentpriser skulle

patientavgifterna nästa år endast ha höjts med tio kronor. De

flesta landsting kommer nästa år att ta ut 100 kr. för ett

läkarbesök och 60 kr. för en sjukvårdande behandling. Utskottet

finner det sannolikt att smärtgränsen för när människor avstår

från att söka vård redan nu är nådd för vissa grupper. För att

ingen av ekonomiska skäl skall avstå från att söka läkare anser

utskottet att patientavgifterna skall indexregleras.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

21. beträffande indexreglering av patientavgifter

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (mom.22)

Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne

Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Som framgått" och på s. 31 slutar med "yrkande 1."

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det orimligt att kostnadsfrihet

för läkemedel och patientavgifter skall inträda först när de

sammanlagda utgifterna uppgår till 1500 kr. Utskottet anser

att kostnaderna endast skall behöva uppgå till 1000 kr., och

utskottet föreslår därför att riksdagen antar det framlagda

lagförslaget med denna ändring.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 6 och

med anledning av propositionen och motion 1990/91:Sf3 yrkande 1

samt med avslag på motion 1990/91:Sf2 yrkande 3 antar i

propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen

(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. med den

ändringen att beloppet "1500 kronor" skall vara "1000

kronor".

24. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (mom.22)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Som framgått" och på s. 31 slutar med "yrkande 1."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att högkostnadsskyddet även fortsättningsvis

skall gälla vid samma nivå som för närvarande. Enligt utskottet

bör denna nivå anges till 900 kr., och utskottet föreslår att

riksdagen antar det framlagda lagförslaget med denna ändring.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf2 yrkande 3

och med avslag på motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 6 och

1990/91:Sf3 yrkande 1 antar i propositionen framlagt förslag

till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m. med den ändringen att beloppet "1500

kronor" skall vara "900 kronor".

25. Taxenivån (mom. 25)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 2." bort

ha följande lydelse:

Med hänsyn till de betydande kostnadsökningarna för material,

lokaler och personal har sjukförsäkringens ersättningstaxor till

anslutna läkare och sjukgymnaster höjts otillräckligt.

Taxesättningen har allvarligt släpat efter kostnadsutvecklingen

och taxorna bör därför enligt utskottets uppfattning generellt

höjas.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

25. beträffande taxenivån

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande

3, 1989/90:Sf302 yrkande 1, 1989/90:Sf364 yrkande 2 och

1990/91:Sf4 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

26. Taxenivån (mom. 25)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 2." bort

ha följande lydelse:

Många privatpraktiserande sjukgymnaster har i dag stora

ekonomiska problem. I många fall beror detta på att

behandlingstaxorna länge har varit för låga. Så är enligt

utskottets mening fallet även efter höjningen den 1 juli 1990.

Utskottet anser därför att regeringen åter bör se över

behandlingstaxorna för de privatpraktiserande sjukgymnasterna.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

25. beträffande taxenivån

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf302 yrkande

1 och 1989/90:Sf364 yrkande 2 och med anledning av motionerna

1989/90:Sf276 yrkande 3 och 1990/91:Sf4 yrkande 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Stimulanser för etablering i glesbygd (mom. 26)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Förslaget att" och på s. 33 slutar med "yrkande 4."

bort ha följande lydelse:

Även om riksdagen hos regeringen har begärt en redovisning och

analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga

fördelningen av läkarna, vill utskottet peka på vissa åtgärder

rörande taxesättningen som snarast bör vidtas för att förbättra

tillgången på läkare framför allt i glesbygd. Vid nyetablering

av privat läkarpraktik i glesbygd bör en högre taxa medges under

förslagsvis en tioårsperiod eftersom de fasta kostnaderna är

särskilt höga under den första tiden. Läkartaxan i glesbygd bör

även permanent ligga på en högre nivå än vad som gäller för

landet i övrigt, eftersom en sådan taxedifferentiering kommer

att stimulera till nyetablering i underförsörjda områden.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

26. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf276 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Ortopedisk-medicinsk behandling (mom.27)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "I läkarvårdstaxan" och slutar med "och 2." bort ha

följande lydelse:

Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf301 är det viktigt att

samhällets kostnader för rörelse- och stödjeorganens sjukdomar

nedbringas. Privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som har

kunskaper i ortopedisk medicin har emellertid inte möjlighet att

tillämpa de högre taxorna för särskilt krävande behandlingar och

har därmed inte ekonomisk möjlighet att arbeta inom detta område

som skulle ge många ryggpatienter hjälp. Utskottet anser därför

att riksdagen bör ge regeringen till känna att

privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som ger

ortopedisk-medicinsk behandling skall få ersättning enligt

specialistvårdstaxan resp. den högre behandlingstaxan.

dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

27. beträffande ortopedisk-medicinsk behandling

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf301 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. Undersökning med magnetkamera (mom.28)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "I läkarvårdstaxan" och slutar med "och 2." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening talar starka skäl för att

undersökning med magnetkamera som utförs av privatpraktiserande

läkare skall tas upp i läkarvårdstaxans förteckning över

särskilt krävande undersökningar eller behandlingar som ersätts

inom den allmänna försäkringen. Utskottet tillstyrker således

bifall till motion 1989/90:Sf205.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

28. beträffande undersökning med magnetkamera

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf205 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

30. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (mom. 29)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 2." bort ha

följande lydelse:

Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf302 yrkande 2 utgör

remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom

sjukförsäkringens ram många gånger problem för bl.a.

handikappade människor, eftersom det innebär att de först måste

göra ett besök hos läkare för att få komma till sjukgymnast.

Enligt utskottets mening torde det inte innebära några större

risker att slopa detta remisstvång. Utskottet tillstyrker därför

motionsförslaget om att remisstvånget för sjukgymnnastisk

behandling bör slopas med generell verkan.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

29. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf302 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

31. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (mom.31)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "De problem" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort

ha följande lydelse:

På senare år har det rått besvärliga kösituationer på

hjälpmedelsområdet. Enligt utskottets mening skulle köerna

radikalt minskas om en hjälpmedelsgaranti infördes. Den som har

rätt till hjälpmedel får då ett bidrag för att själv införskaffa

hjälpmedlet. Bidraget skulle motsvara en betydande del av

hjälpmedelskostnaden. På sikt bör emellertid handikapphjälpmedel

ingå i den allmänna sjukförsäkringen, och utskottet anser att

regeringen bör tillsätta en utredning som skall lägga fram

förslag till hur detta skulle kunna ske.

Vad sålunda anförts bör med bifall till motion 1989/90:Sf259

yrkandena 8 och 9 ges regeringen till känna.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf259 yrkandena 8

och 9 och med avslag på motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna

del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

32. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (mom.31)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "De problem" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort

ha följande lydelse:

Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf250 finns problem med

hjälpmedelsförsörjningen i flera landsting. Det har förekommit

att handikappade som blivit ordinerade hjälpmedel inte fått

sådana därför att hjälpmedelsanslaget redan varit slut. Enligt

utskottets mening är det orimligt med de långa väntetider som

ibland förekommer innan den behövande kan få sitt hjälpmedel.

Det anförda bör med bifall till motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i

denna del ges regeringen till känna.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i

denna del och med avslag på motion 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och

9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

33. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (mom.32)

Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m),

Bertil Persson (m) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "Vad gäller" och slutar med "riksdagens sida." bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kräver en god tillgång på

handikapphjälpmedel en klar och tydlig organisation där staten

har huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen. Utskottet anser

att en utredning bör göras om hur ansvaret för

hjälpmedelsförsörjningen bör fördelas och hur huvudansvaret

skall utformas. Det anförda bör med bifall till motion

1990/91:Sf1 yrkande 7 ges regeringen till känna.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 7 och

med anledning av motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del,

och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

34. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (mom.32)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "Vad gäller" och slutar med "riksdagens sida." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att det för närvarande finns en hel del

brister när det gäller hjälpmedelsförsörjningen. För att

förbättra hjälpmedelsverksamheten bör enligt utskottets mening

det övergripande ansvaret för verksamheten vara samlat.

Utskottet anser att staten skall ha detta ansvar, vari skall

ingå hela kostnadsansvaret. För verksamheten skall finnas klart

uttalade riktlinjer. Vad sålunda anförts bör med bifall till

motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del och 1990/91:Sf6

yrkande 4 ges regeringen till känna.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf250 yrkande

9 i denna del och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del och med

anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

35. Handikappinstitutet (mom.33)

Margó Ingvardsson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37

börjar med "Utskottet är" och slutar med "bör avslås." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening skall Handikappinstitutet ha en

central och pådrivande roll i den framtida

hjälpmedelsverksamheten. Utskottet anser därför att

handikapporganisationerna bör få ett större inflytande genom en

ökad representation i styrelsen på bekostnad av landstingens

representation. Utskottet anser också att staten ensam skall

vara huvudman för institutet. Det anförda bör riksdagen med

bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

33. beträffande Handikappinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4

och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

36. Återinförande av pensionärernas avgiftsfria år (mom.35)

Karin Israelsson (c), Margó Ingvardsson (v) och Marianne

Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 2." bort ha

följande lydelse:

Det nuvarande systemet med sjukhusvårdsavgifter medför att

pensionärer med långa vårdtider får stora kostnader för sådana

avgifter. Ofta har de dessutom låg pension. Enligt utskottets

mening leder det till att deras rehabilitering försvåras.

Utskottet anser att regeringen snarast bör lägga fram förslag

som innebär att sjukhusvårdsavgift inte skall tas ut för de

första 365 dagarna en ålderspensionär erhåller sjukhusvård.

Därefter skall det nya avgiftssystemet tillämpas. Det anförda

bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och

1989/90:Sf365 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

35. beträffande återinförande av pensionärernas avgiftsfria

år

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande

2 och 1989/90:Sf365 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

37. Avgift för in- och utskrivningsdag (mom.37)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Vad gäller" och slutar med "motion 1989/90:Sf228."

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att en pensionär som läggs in på sjukhus

över en natt och får gå hem nästa förmiddag får betala avgift

för två dagar. Vid införandet av bestämmelserna om

sjukhusvårdsavgift för pensionärer anfördes som skäl härför att

pensionärerna under sjukhusvistelsen inte har kostnader för mat

och vissa förbrukningsartiklar. I den beskrivna situationen

gäller inte det. Utskottet anser därför att

riksförsäkringsverket bör få i uppdrag att se över reglerna så

att avgiften blir mer rättvis. Det anförda bör med bifall till

motion 1989/90:Sf228 ges regeringen till känna.

dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

37. beträffande avgift för in- och utskrivningsdag

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf228 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)

anför:

Vi har i reservation 1 förordat införandet av en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Vi anser att en sådan

försäkring skulle medföra att resurser frigörs som kan användas

för den direkta sjukvården.

Vi vill vidare erinra om att de moderata ledamöterna har

reserverat sig mot vad socialutskottet anfört vid handläggningen

av proposition 1990/91:14, till den del den refereras i

socialförsäkringsutskottets betänkande. Enligt reservanterna

kommer socialutskottets förslag att medföra nya konflikter

mellan huvudmännen och förutsätta ansvars- och

kompetensdiskussioner. Vi anser att en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring skulle skapa såväl trygghet som valfrihet

för de berörda patienterna.

2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:

Vi har i vår motion 1990/91:Sf6 anfört att

sjukvårdshuvudmännen bör tillföras ytterligare 450 milj.kr.

under år 1991. Vi har även lämnat förslag till hur det kan ske.

Bl.a. bör medel (motsvarande 100 milj.kr. för första halvåret

1991) anvisas för att motverka köer inom sjukvården. Vidare bör

någon höjning av den allmänna löneskatten inte ske. För

landstingens del skulle en höjd löneskatt annars medföra ökade

utgifter på flera hundra miljoner kronor under år 1991.

Socialutskottet har nu i sitt betänkande 1990/91:SoU9 föreslagit

att landstingen under år 1992 skall erhålla ett särskilt

statsbidrag på 500 milj.kr. att användas för att minska kötiden

inom sjukvården. Med hänsyn härtill reserverar vi oss inte till

förmån för vår motion 1990/91:Sf6 yrkande 3.

3. Vidarkliniken

Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne

Jönsson (c) anför:

Vi vill understryka betydelsen av den behandling som utförs

vid Vidarkliniken, och vi anser att patienter med allvarliga

sjukdomar i ökad omfattning bör få del av denna vård. Det är

vidare viktigt att utvecklingen av alternativa vård- och

behandlingsformer underlättas.

4. Anslutning av nya vårdgivargrupper

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:

Vi anser att även andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster

bör få ansluta sig till den allmänna försäkringen. Detta bör

gälla bl.a. sjuksköterskor, barnmorskor och arbetsterapeuter. Vi

avser att återkomma i denna fråga i annat sammanhang.

5. Stimulanser för etablering i glesbygd

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:

Vi vill erinra om att vi tidigare (se t.ex. 1989/90:SfU5) har

föreslagit åtgärder för att stimulera läkares etablering i

glesbygd. Vi har bl.a. föreslagit att läkare som tar anställning

eller öppnar egen praktik i områden som är underförsörjda med

läkare bör erbjudas ett särskilt investeringsstöd, en högre

ersättning från sjukförsäkringen samt en möjlighet till

nedskrivning av studieskulden. Vi avser att återkomma till denna

fråga i annat sammanhang.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Propositionen2

Motionerna2

Utskottet8

Inledning8

Propositionen10

Förändringar i ersättningssystemet12

Ersättningsbeloppen för år 199114

Rehabiliterings- och behandlingsarbete17

Privata yrkesutövares anslutning till sjukförsäkringen21

Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster21

Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk

behandling m.m.25

Patientavgifter inom öppen vård och högkostnadsskydd28

Taxor för läkarvård och sjukvårdande behandling i privat

regi32

Kostnader för sjukresor34

Hjälpmedel till handikappade35

Avgifter för pensionärer vid sjukhusvård38

Hemställan41

Reservationer44

1. Förändringar i ersättningssystemet (m)44

2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (c)45

3. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (v)46

4. Ersättning för förebyggande arbete (v)46

5. Särskild hjälpmedelsersättning (fp)46

6. Avgift på alkohol och tobak (c)47

7. Rehabiliteringsåtgärder (m)47

8. Vårdgaranti (m)48

9. Överföring av resurser från sjukförsäkringen (m, fp)48

10. Överföring av resurser från sjukförsäkringen (mp)49

11. Information till läkarna (fp, mp)49

12. Läkarförsörjningen (c)50

13. Husläkarsystem m.m. (fp)50

14. Husläkarsystem m.m. (c)51

15. Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster (m,

fp)51

16. Psykoterapeutisk behandling m.m. (m)52

17. Psykoterapeutisk behandling m.m. (fp)52

18. Psykoterapeutisk behandling m.m. (mp)53

19. Annan psykologisk utredning (m)53

20. Annan psykologisk utredning (v)54

21. Anslutning av nya vårdgivargrupper (m)54

22. Indexreglering av patientavgifter (v)55

23. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (c, mp)55

24. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (v)56

25. Taxenivån (m)56

26. Taxenivån (fp)57

27. Stimulanser för etablering i glesbygd (m)57

28. Ortopedisk-medicinsk behandling (mp)57

29. Undersökning med magnetkamera (m)58

30. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (m)58

31. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (m)59

32. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (fp)59

33. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (m, c)59

34. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (fp)60

35. Handikappinstitutet (v)60

36. Återinförande av pensionärernas avgiftsfria år (c, v)61

37. Avgift för in- och utskrivningsdag (fp)61

Särskilda yttranden62

1. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (m)62

2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.

(fp)62

3. Vidarkliniken (c, mp)62

4. Anslutning av nya vårdgivargrupper (fp)63

5. Stimulanser för etablering i glesbygd (fp)63

Bilaga I proposition 1990/91:51 framlagda lagförslag64