Bet. 1990/91:SoU1

Socialutskottets

1990/91:SOU01

Handikapp

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

SoU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett sextiotal motionsyrkanden som

väckts under den allmänna motionstiden 1990 och som rör olika

frågor om handikapp.

Med anledning av motionsyrkanden om den s.k. 49-årsgränsen för

bilstöd (m, fp och c) uttalar utskottet att det ur strikt

handikappolitisk synvinkel är klart att bilstödet borde omfatta

även dem som är över 50 år. Utskottet delar således

motionärernas uppfattning att 49-årsgränsen är snäv. Utskottet

anser att regeringen i lämpligt sammanhang bör överväga

möjligheterna till en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet

anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats ett 30-tal reservationer.

Motioner

1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vårdarlön,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de handikappades rätt till ett eget

boende,

1989/90:So211 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av lagförändringar för att göra det

möjligt även för fosterföräldrar till handikappade barn att

erhålla bilstöd.

1989/90:So214 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående ändring av

statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst för att skapa

möjlighet för handikappade att leasa bil.

1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

landstingen skall uppmanas att arbeta mer aktivt enligt

omsorgslagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

relevant utbildning ges olika yrkeskategorier som arbetar inom

omsorgsverksamheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

tjänster skall tillskapas inom omsorgsverksamheten för

ambulerande utbildad personal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

införa prövotid av handikapphjälpmedel för de utvecklingsstörda,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

generösare och upprepade prov för utnyttjande av

handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda tillämpas.

1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av förordningen om bilstöd till

handikappade.

1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga

assistenter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en handikappombudsman,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad,

6. att riksdagen beslutar att det skall vara möjligt för alla

som tidigare erhållit bilstöd att kunna förnya detta efter 49

års ålder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående undantag från kravet på eget körkort

som krav för erhållande av bilstöd,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bestämmelserna om funktionshinder för att

erhålla bilstöd,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till

handikappade barn att erhålla bilstöd,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för färdtjänst,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en samordnad

barnhabilitering,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en samordnad vuxenhabilitering,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en utvidgad personkrets i

omsorgslagen,

1989/90:So238 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om färdtjänst till handikappade.

1989/90:So244 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätt till bilstöd för handikappade barn

med familjehemsplacering.

1989/90:So247 av Rune Jonsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

statens hundskola bör få utvidgat ansvar för att genom

avelsverksamhet vid hundskolan och i samverkan med enskilda

uppfödare trygga den långsiktiga produktionen av hundar för

samhällstjänst,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

statens hundskola därvid bör omorganiseras så att de gemensamma

kostnaderna för avelsverksamheten bestrids ur fasta anslag.

1989/90:So253 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ledarhund för synskadade,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om djursjukhusets roll för hundskolan.

1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om datorhjälpmedel och texttelefon,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett aktivt uppsökande arbete redan i

skolan för att förebygga förtidspension,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anslag för avancerade datorbaserade

hjälpmedel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om datorn som tekniskt hjälpmedel för

synskadade, hörselskadade och rörelsehindrade samt tillgången

till texttelefon på arbetsplatsen,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående

arbetstekniska hjälpmedel för personer med

funktionsnedsättning i enlighet med vad i motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bilstödet till svårt handikappade bör

följa barnet även när det placeras i familjehem.

1989/90:So266 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av lagen om bilstöd till handikappade.

1989/90:So283 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om bättre habiliterings- och

rehabiliteringsresurser för personer med dolda handikapp.

1989/90:So288 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikappinventering i kommunerna.

1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn och behov av

förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade.

1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ökad satsning på fritid och

kulturverksamhet för handikappade,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bilstödets utvidgning upp till 65 år,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ytterligare beredning av

huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av fria hjälpmedel för

handikappade,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om brukarinflytandet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt

omsorgslagen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den

psykiatriska vården,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om etik inom handikappområdet.

1989/90:So301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att de

rörelsehindrade skall omfattas av omsorgslagen.

1989/90:So304 av Margó Ingvardsson m.fl. (vpk,s,m,fp,c,mp)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

situationen för och stödet till föräldrar med funktionshinder.

1989/90:So305 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till avskaffande av den s.k.

49-årsgränsen vad gäller bilstöd till handikappade samt till

finansieringen härför.

1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

möjligheten till bilstöd återinförs för personer över 65 år,

2. att riksdagen beslutar bygga ut ledarhundsutbildningen och

totalverksamheten enligt vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om eget val av vårdare.

1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett

åtgärdsprogram på grundval av Handlingsprogram i handikappfrågor

i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hälso-

och sjukvårdslagen för att stärka patienternas ställning i

enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till

utbyggnad av rehabiliteringsresurser i enlighet med vad som

anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om

rehabilitering i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om

tekniska hjälpmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunbot och vitesföreläggande,

1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av reglerna för bidragsgivningen

till handikapporganisationerna.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.

1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av handikappstöd/hjälpmedel för

primär fibromyalgi-sjuka,

Utskottet

Åtgärdsprogram

I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram

på grundval av Handlingsprogram i handikappfrågor i enlighet med

vad som anförts i motionen (yrkande 1). Motionärerna anser

att handlingsprogrammet i handikappfrågor borde ligga till grund

för en systematisk reformverksamhet från regeringens sida.

I anslutning till handikappåret 1981 utarbetades ett

nationellt handlingsprogram i handikappfrågor (SOU

1982:46). I programmet hade företrädare för de dåvarande fem

riksdagspartierna och handikapprörelsen lagt fram en gemensam

syn på handikappades situation. De hade vidare samstämmigt

uttalat sig om sin syn på de senaste årens handikappolitik och

om inriktningen av åtgärderna på handikappområdet för de

närmaste åren.

När regeringen i en skrivelse våren 1983 anmälde

handikapprogrammet för riksdagen anfördes att detta borde ingå i

regeringens bedömningsunderlag inför kommande

ställningstaganden.

I betänkandet SoU 1982/83:23 (s. 12) noterade utskottet

med tillfredsställelse att beredningsgruppens arbete utmynnat i

ett handikapprogram med bred politisk enighet. Enligt utskottet

borde programmet utgöra en viktig utgångspunkt för det fortsatta

arbetet på handikappområdet.

I betänkandet SoU 1987/88:3 behandlades regeringens

skrivelse (1986/87:161) med anledning av handikapprådets

uppföljning av handlingsprogrammet. Utskottet uttalade bl.a.

följande (s. 3).

Utskottet noterar nu med tillfredsställelse de åtgärder som

regeringen vidtagit i syfte att nå målet om full delaktighet och

gemenskap i samhället för alla handikappade. Utskottet vill

understryka den avgörande betydelse handikapporganisationerna

haft för de framsteg som har kunnat nås i det handikappolitiska

arbetet. Handikappolitiken angår enligt utskottets mening alla

människor, och det bör följaktligen vara naturligt för alla att

känna samhörighet med handikapprörelsen. Samhället bör därför ge

handikapprörelsen goda villkor att verka under så att dess

ställning i samhället kan fortsätta att utvecklas och

förstärkas.

Utskottet konstaterar dock att trots den mångfald åtgärder som

vidtagits är, som föredragande statsrådet påpekar i skrivelsen,

bristerna i samhället alltjämt omfattande. Utskottet vill därför

understryka statsrådets slutsats att politiken även framdeles

måste inriktas på en rättvis fördelning av samhällsresurserna,

med målmedvetna förstärkningar inom handikappområdet, för att

målet om full delaktighet och jämlikhet skall kunna

förverkligas.

Utskottet ansåg inte att regeringens skrivelse påkallade någon

åtgärd från riksdagens sida.

Det ankommer på 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53)

att överväga förbättringar för de handikappade inom

socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens område.

Genom tilläggsdirektiv (dir. 1990:24) till utredningen skall

direktiven (dir. 1984:5) Kommittédirektiv till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning (de s.k. nolldirektiven), vad avser krav på

finansieringsanvisning, inte gälla för 1989 års

handikapputredning.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning har till

uppgift att överväga förbättringar inom socialtjänstens och

habiliteringens/rehabiliteringens område för de handikappade.

Genom tilläggsdirektiv efter ett tillkännagivande av riksdagen

skall de s.k. nolldirektiven, vad avser krav på

finansieringsanvisning, inte gälla för utredningens arbete.

Slutbetänkande från utredningen väntas i början av 1991. Med

hänvisning härtill avstyrker utskottet motion So315 (vpk)

yrkande 1.

Handikappinventering

I motion 1989/90:So288 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik

(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om handikappinventering i

kommunerna. Motionärerna anser att utan en långsiktig väl

fungerande planering i nära samarbete med

handikapporganisationerna kan inte målen uppnås.

Enligt 5 § socialtjänstlagen skall socialnämnden bl.a.

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,

medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra främja

goda miljöer i kommunen.

I 1989 års handikapputrednings betänkande SOU 1990:19 (s.

113) sägs att det mest omfattande och tydliga sättet att

medverka i detta arbete från socialtjänstens sida när det gäller

att beakta handikappaspekter kan vara upprättandet av särskilda

handikappolitiska program. Enligt utredningen är det emellertid

bara en tredjedel av de tillfrågade kommunerna som gjort detta

(25 av 72 kommuner). Arbetet med de handikappolitiska

programmen, där sådana upprättats, har varit brett upplagt under

medverkan av flertalet kommunala förvaltningar och med

synpunkter från många externa organ. Av den kartläggning

utredningen gjort framgår att samtliga kommuner, som antagit en

plan för handikappfrågorna, anser att insatserna därigenom

förbättrats för människor med omfattande funktionshinder.

Utskottet har inhämtat att 1989 års handikapputredning

behandlar den fråga som tas upp av motionärerna. I början av

1991 beräknas utredningen avlämna sitt slutbetänkande. I

avvaktan på utredningens betänkande bör riksdagen enligt

utskottets mening avstå från att göra uttalanden i frågan.

Utskottet avstyrker därför motion So288 (fp).

Patientens ställning i vården

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om brukarinflytandet (yrkande 7). I denna

motion om åtgärder för de handikappade anser motionärerna att

det brukarinflytande som omnämns i hälso- och sjukvårdslagens

8 § i verkligheten visat sig vara begränsat. Rättigheten måste

enligt motionärerna utvecklas och finna sin form i praktiken,

vilket det krävs stora utbildningsinsatser för.

I 8 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) stadgas att i

planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården skall

landstingskommunen samverka med samhällsorgan, organisationer

och enskilda.

Enligt proposition (1981/82:97) om hälso- och sjukvårdslag,

m.m. (s. 124) avses med samhällsorgan bl.a. kommuner och

statliga myndigheter på central resp. länsnivå. Bland

organisationer nämns arbetsmarknadens organisationer samt

handikapp-, äldre- och patientföreningar. Med enskilda avses i

huvudsak privata vårdgivare av olika slag, t.ex. privata

sjukhem, privatpraktiserande läkare och företagshälsovården vid

enskilda företag. Hur samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen och

organisationerna skall gå till anges inte i lagen eller dess

förarbeten. Av propositionen framgår dock att med samverkan

avses att markera att samarbetet alltid skall vara ett

ömsesidigt givande och tagande.

I 8 § omsorgslagen sägs det att en av landstingskommunens

uppgifter är att samverka med organisationer som företräder

psykiskt utvecklingsstörda.

I 8 och 20 a §§ socialtjänstlagen finns bestämmelser om

kommunens samverkan med andra, bl.a. organisationer.

Landstingsförbundet rekommenderade år 1984 (AC 84:18) de

sjukvårdshuvudmän som ännu inte hade påbörjat

planeringssamverkan med organisationerna enligt hälso- och

sjukvårdslagen att snarast ta initiativ till det.

Landstingsförbundet gjorde i juni 1989 en enkät om

brukarinflytandet i landstingen. Syftet med enkäten var att få

en uppfattning om omfattningen av brukarinflytandet i

landstinget samt om inställningen till och planerna på vidgat

inflytande. I landstingsförbundets cirkulär (C 89:107) om

sammanställning av enkätsvaren redovisas följande slutsatser.

Landstingen verkar anse att brukarinflytande i nuvarande

omfattning är i stort sätt tillfredsställande. De är i princip

positiva till en utvidgning av inflytandet, men eftersom de

konkreta planerna på området är få måste man anta att behovet av

ökat brukarinflytande inte anses som angeläget.

Om brukarinflytandet skall utvidgas uppfattas systemet med

villkorad delegation uppenbarligen inte som ett

förstahandsalternativ, utan man väljer istället att satsa på

traditionella och redan etablerade former för inflytande: samråd

med intresseorganisationer, boenderåd m m samt ökat inflytande

för individen.

I direktiv till 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53)

framgår bl.a. följande.

En av grundtankarna i socialtjänstlagen, hälso- och

sjukvårdslagen och omsorgslagen är att de ansvariga huvudmännen

i sin planering och utformning av verksamheterna skall samverka

med olika organisationer, t.ex. handikapporganisationerna.

Bestämmelser om samverkan finns i samtliga dessa lagar -- -- --

Mot bakgrund av att människor med funktionshinder i så

betydande utsträckning är brukare av socialtjänst, hälso- och

sjukvård och omsorgsverksamhet, måste handikapporganisationerna

betraktas som en viktig part i denna samverkansprocess.

Kommittén bör göra en kartläggning och analys av vilka effekter

dessa bestämmelser om samverkan haft och vilka samverkansformer

som har utvecklats mellan huvudmännen och

handikapporganisationerna. Om kommittén finner att det finns

skäl härtill, skall den redovisa förslag för att nå mer

effektiva samverkansformer i framtiden.

Enligt vad som inhämtats har 1989 års handikapputredning gjort

en kartläggning av huvudmännens samverkan med

handikapporganisationerna. Utredningen avser att behandla denna

fråga i sitt slutbetänkande.

Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning gjort en

kartläggning och avser att behandla frågor om samverkan i sitt

slutbetänkande. Utskottet anser att förslagen bör avvaktas innan

något initiativ i enlighet med motionen övervägs. Motion So296

(c) yrkande 7 avstyrks därför.

I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hälso- och

sjukvårdslagen för att stärka patienternas ställning i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 3). Motionärerna

påpekar att kontinuiteten inom sjukvården är särskilt viktig för

de funktionshindrade som ofta har anledning att söka vård.

Vidare påpekas att intresset för samverkan från sjukvårdens sida

är mycket varierande. För människor som under lång tid vistas i

sjukvården måste det enligt motionen skapas möjligheter att

tillgodose behov av intellektuell och fysisk stimulans.

I 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) stadgas att

hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven

på en god vård. Detta innebär att den särskilt skall bl.a. bygga

på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och

sjukvårdspersonalen. Vidare stadgas att vården och behandlingen

skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd

med patienten.

I 5 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonalen m.fl. stadgas att sjukvårdspersonalen

skall så långt det är möjligt utforma och genomföra vården i

samråd med patienten.

1989 års handikapputredning har givit ut en rapport

från ett seminarium under 1989 om brukarinflytande,

livsinflytande och delaktighet (red. Mårten Söder, Centrum för

handikappforskning, Uppsala Universitet). Rapporten innehåller

uppsatser som behandlar situationen för människor med

funktionsnedsättningar i det offentliga hjälpsystemet.

Frågor om kontinuiteten m.m. i vården behandlades senast av

utskottet i betänkandet 1989/90:SoU24 (s. 26 f.). I

betänkandet tillstyrkte utskottet regeringens förslag om en

särskild patientansvarig läkare. Förslaget främjade enligt

utskottet kontinuiteten. Vidare framhöll utskottet att förslaget

om en patientansvarig läkare också kan förväntas stärka

patienternas ställning i vården, vilket enligt utskottet kunde

bli särskilt värdefullt för patienter med långa vårdtider eller

ofta återkommande vårdbehov och för handikappade. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 313).

Frågorna om kontinuitet och samverkan i vården har nyligen

behandlats av riksdagen i samband med förslag om patientansvarig

läkare i vården. Enligt utskottets mening bör riksdagen därför

nu avstå från att göra uttalanden i frågan. Motion So315 (vpk)

yrkande 3 avstyrks därför.

Personliga vårdare m.m.

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga

assistenter (yrkande 1). Motionärerna anser att de

handikappade bör kunna få personliga vårdare eller assistenter,

människor som de handikappade lär känna och har förtroende för.

Dessa skall enligt motionen också kunna anställas direkt av den

handikappade eller dennes familj genom att kommunen avgör

omfattningen på hjälpinsatsen och står för kostnaden medan den

handikappade själv avgör vem som skall utföra vården.

I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om eget val av vårdare (yrkande 5).

Motionärerna anser att den handikappade i den utsträckning det

är möjligt själv skall få välja vårdare och att även anhöriga

skall kunna anställas.

I motion 1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vårdarlön (yrkande 3). Motionärerna

anser att när ett handikappat barn fyllt 16 år och vårdbidraget

upphör det måste bli regel att den vårdande föräldern får rätt

till vårdarlön om barnet bor kvar i föräldrahemmet.

Enligt 9 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

(AFL) har en försäkrad förälder rätt till vårdbidrag för

vård av barn som inte har fyllt 16 år om barnet på grund av

sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under

minst sex månader är i behov av särskild tillsyn och vård.

Vårdbidraget är en ersättning för dels det vårdarbete som en

förälder utför, dels de merkostnader som uppkommer på grund av

barnets handikapp eller sjukdom. Beroende på tillsyns- och

vårdbehovets omfattning samt merkostnadernas storlek utges

bidraget med belopp motsvarande hel, halv eller en fjärdedel av

hel förtidspension jämte pensionstillskott som svarar mot

pensionen. Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som

ersättning för merkostnader.

Den som fyllt 16 år, men inte 65 år, har enligt 9 kap. 2 § AFL

rätt till handikappersättning om han för avsevärd tid fått

sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han i sin

dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan, för

att kunna arbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller om han

har betydande merutgifter. Handikappersättning utges allt efter

hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek med 65, 50

eller 34 % av basbeloppet per år. (Fr.o.m. den 1 januari 1991

med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet.)

I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 7 f.) behandlade utskottet

utförligt frågan om valfrihet och självbestämmande inom

handikapp- och äldreomsorgen. Utskottet hänvisade till tidigare

betänkanden där frågan behandlats. När det gäller rätten till

bistånd enligt socialtjänstlagen fastslog utskottet i

betänkandet SoU 1985/86:11 att lagstiftningen ger visst utrymme

för den enskilde att kunna begära att få vård i enskild regi med

stöd av dessa regler. Utskottets uttalanden i detta betänkande

och även därefter har alla haft samma inriktning, nämligen att

de äldre resp. handikappade måste ges ökade möjligheter att

själva kunna påverka sin situation. Utskottet har också när det

gäller personliga assistenter hänvisat till det pågående s.k.

STIL-projektet. Projektet är en verksamhet där människor med

funktionshinder själva får ett avgörande inflytande över

hjälpens innehåll och utformning. Den enskilda har ett eget

ansvar för anställning och arbetsledning av en egen personlig

assistent. Medel till assistentens lön kommer från landstinget

och kommunen och motsvarar de kostnader som annars skulle utgå

för social hemhjälp m.m. Projektet pågår under 1987--1991 och

skall därefter utvärderas. Då aktuella motionsyrkanden

avstyrktes.

I samma betänkande (s. 15 f.) behandlade utskottet senast

frågan om närståendevård m.m., och en utförlig redovisning

ges över de rättsliga villkoren i samband med att sådan vård

lämnats. I betänkandet erinras om att utskottet vid flera

tillfällen tidigare behandlat frågor om anhörigvårdarnas

situation. Utskottet har därvid framhållit att det är viktigt

att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får

samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala

trygghet som andra. Utskottet har betonat att detta självfallet

även gäller för anhöriga som vårdar handikappade barn.

Objektanställning av anhöriga har utskottet ansett kunna ske

utan ändring av socialtjänstlagen.

I betänkandet 1989/90:SoU13 gjorde utskottet bedömningen att

en grundläggande förutsättning för anställning av en

anhörigvårdare är att det föreligger ett behov av bistånd hos

vårdtagaren. När detta behov konstaterats borde det enligt

utskottet ankomma på den ansvarige huvudmannen att avgöra om

detta bistånd skall lämnas genom t.ex. hemtjänsten,

hemsjukvården eller genom anställning av en anhörigvårdare.

Vidare erinrade utskottet om att det i tidigare betänkande

konstaterats att socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen

för kommunerna att anställa anhörigvårdare. Utskottet påminde om

de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att det är viktigt

att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får

samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala

trygghet som andra. Utskottet hänvisade också till den syn på

anhörigvård och objektanställning som redovisades i regeringens

äldreproposition (prop. 1987/88:176), där det anfördes att

kommuner och landsting bör anställa de närstående i yrkesaktiv

ålder som frivilligt vill göra en vårdinsats under en längre

tid. Då aktuella motionsyrkanden avstyrktes.

1989 års handikapputredning konstaterar i sitt betänkande

SOU 1990:19 att valfriheten för handikappade att individuellt

välja personligt stöd är närmast obefintlig. Inför sitt

fortsatta arbete framhåller utredningen (s. 332) att det är

viktigt att öka den enskildes möjligheter till inflytande och

självbestämmande över såväl sin egen livssituation i stort som

möjligheten att välja tidpunkt för färdtjänst, individ för det

personliga stödet osv. De lösningar till ökat personligt

inflytande som utvecklats inom bl.a. det s.k. STIL-projektet bör

enligt utredningen studeras liksom utvecklingsprojekt som bl.a.

handikapputredningen initierat om möjligheterna att inom den

kommunala organisationen påverka val av personligt stöd.

1989 års handikapputredning behandlar frågan om de

handikappades möjlighet att välja vårdare m.m. Enligt utskottet

bör det pågående utredningsarbetet slutföras innan riksdagen

överväger att göra uttalanden i de frågor som tas upp i

motionerna. Utskottet avstyrker därför motionerna So227 (fp)

yrkande 1 och So313 (mp) yrkande 5. Utskottet avstyrker även

motion Sf62 (fp) yrkande 3.

Handikappombudsman

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en handikappombudsman (yrkande 4).

Motionärerna föreslår att kommunerna uppmuntras till att inrätta

en funktion som handikappombudsman. Enligt motionen bör

handikappombudsmannen ges i uppdrag att på olika sätt stödja och

vägleda de handikappade och deras anhöriga samt ge dem

upplysningar om vilka rättigheter de har.

I 1989 års handikapputrednings uppgifter ingår (dir.

1988:53) att utreda behovet av en lagstiftning mot

diskriminering och behovet av en statlig handikappombudsman. I

betänkandet SOU 1990:19 (s. 335) anförs att frågan om en

diskrimineringslag kommer att övervägas. Om det bedöms lämpligt

att införa en lag med förbud mot diskriminerande behandling av

människor med funktionsnedsättning kan frågan om en

handikappombudsman aktualiseras, framhålls det. Enligt

utredningen skulle denne kunna ha till uppgift att övervaka

tillämpningen av diskrimineringslagen och påtala överträdelser

av densamma.

Utskottet konstaterar att det ankommer på kommunen att avgöra

om en tjänst som handikappombudsman skall inrättas. Enligt

utskottet bör riksdagen avstå från att göra något uttalande i

frågan. Utskottet avstyrker därför motion So227 (fp) yrkande 4.

Personkretsen i omsorgslagen

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvidgad personkrets i omsorgslagen

(yrkande 17). Motionärerna anser att alla handikappade barn

och ungdomar som är i behov av särskilda omsorger bör, i likhet

med omsorgskommitténs förslag 1981, omfattas av omsorgslagen och

därmed ha en garanterad rätt till dessa omsorger.

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt

omsorgslagen (yrkande 8). Motionärerna anser det

anmärkningsvärt att, trots riksdagsuttalande hösten 1989 om en

översyn av personkretsen, något förslag ännu inte lagts fram.

I motion 1989/90:So301 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om att de rörelsehindrade skall omfattas av

omsorgslagen.

Lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

m.fl. (1985:568), den s.k. omsorgslagen, innehåller

föreskrifter om särskilda omsorger om psykiskt

utvecklingsstörda. Lagen gäller även personer som på grund av

hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, har

fått ett betydande begåvningshandikapp samt personer med

barndomspsykos.

I betänkandet SoU 1984/85:27 behandlade utskottet

proposition 1984/85:176 om ny omsorgslag. Utskottet uttalade (s.

7) att den utvidgning av personkretsen som då skedde borde ses

som ett första steg i reformarbetet och att alla handikappade

barn och ungdomar borde ges samma stöd som de grupper lagen

omfattar. Enligt utskottet fordrade dock en sådan utvidgning av

personkretsen ett ytterligare utredningsarbete. Utskottet

konstaterade att detta utredningsarbete borde inriktas på att

precisera vilka grupper som borde omfattas av lagen och belysa

behovet av kompletterande särskilda omsorger. Vad utskottet

anfört föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 386)

Mot bakgrund av riksdagens uttalande tillsatte regeringen i

november 1985 en särskild arbetsgrupp, som antog namnet

Ansgar, för att utreda dessa frågor.

Ansgar överlämnade i april 1988 sin slutrapport till

regeringen. Arbetsgruppen ansåg det inte möjligt att utan vidare

åtgärder utvidga personkretsen i omsorgslagen. Gruppen ansåg att

de ändringar som man diskuterat innebar att omsorgslagen skulle

kunna gälla för samtliga barn och ungdomar med funktionshinder

och att socialtjänstlagen utvidgades till att omfatta vissa

specificerade rättigheter åt samtliga barn och ungdomar med

funktionshinder som medförde betydande svårigheter i

livsföringen. De diskuterade lagändringarna innebar att vissa

särskilda omsorger skulle föras över från omsorgslagen till

socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen skulle dessa särskilda

omsorger benämnas stöd. Ansvaret för dessa omsorger skulle

således föras över från landstingskommunerna till kommunerna.

Ansgar menade att en sådan förändring skulle kunna vara ett

ytterligare steg på vägen att i enlighet med omsorgslagens

intentioner överföra samtliga särskilda omsorger till de

huvudmän som nu har ansvaret för socialtjänsten och som på sikt

bör ha hela ansvaret för även de särskilda omsorgerna.

Slutrapporten överlämnades utan eget ställningstagande från

arbetsgruppens sida. Ansgar föreslog att den då aviserade

handikapputredningen borde svara för den fortsatta beredningen

av frågan.

Det ankommer på 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53)

att behandla frågorna om omsorgslagens framtida personkrets och

ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i fråga om

stöd till barn och ungdomar med funktionshinder.

I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 22 f.) behandlade

utskottet senast frågan om omsorgslagens personkrets. Utskottet

konstaterade då att frågan övervägs av 1989 års

handikapputredning. Utskottet ansåg sig inte kunna ifrågasätta

utredningens bedömning att frågan om en utvidgning av

personkretsen har sådan betydelse att den bör samordnas med

övriga huvudfrågor i utredningens slutbetänkande. Mot denna

bakgrund ansåg utskottet att riksdagen borde avstå från

uttalanden i enlighet med då aktuella motionskrav.

I betänkande av 1989 års handikapputredning Handikapp och

välfärd? -- en lägesrapport (SOU 1990:19) anför utredningen

följande (s. 334 f.).

Enligt våra direktiv ankommer det på oss att överväga om en

vidgning av omsorgslagens personkrets är önskvärd. Alternativ

kan vara att de rättigheter som omsorgslagen ger en begränsad

personkrets överförs till annan befintlig lag eller till en ny

lag om habilitering och rehabilitering. Risker för att

rättigheterna enligt omsorgslagen uttunnas vid en sådan

förändring måste uppmärksammas.

Ett slutbetänkande från utredningen kan förväntas i början av

år 1991.

Frågan om omsorgslagens personkrets övervägs av 1989 års

handikapputredning. Med hänsyn härtill anser utskottet att

riksdagen nu bör avstå från uttalanden i frågan. Motionerna

So227 (fp) yrkande 17, So296 (c) yrkande 8 och So301 (mp)

avstyrks därför.

Rätten enligt omsorgslagen till eget boende

I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att landstingen skall uppmanas att arbeta

mer aktivt enligt omsorgslagen (yrkande 1). Motionärerna

anser att landstingen i dag inte tillgodoser de

utvecklingsstördas rätt till egen bostad enligt omsorgslagen.

I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kommunbot och vitesföreläggande (yrkande

7). Motionärerna påpekar att ett stort antal domar, som gäller

huvudmannens skyldighet att sörja för boendet för dem som

omfattas av omsorgslagen, inte effektueras. Om lagen kan

negligeras utan påföljd påverkar detta, enligt motionen,

respekten för lagstiftningen.

I motion 1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om de handikappades rätt till ett eget boende

(yrkande 4). Motionärerna anser att de handikappade

ungdomarna måste ges rätt och möjlighet att flytta till ett eget

boende när de blir äldre. I dag är föräldrar som vårdat ett

handikappat barn i hemmet ofta tvingade att fortsätta med detta

även när barnet uppnått vuxen ålder. Motionärerna framhåller

också landstingets skyldigheter när det gäller vissa

handikappades lagliga rätt enligt omsorgslagen till eget boende

eller gruppboende.

Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) innehåller föreskrifter

om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I 4 §

omsorgslagen nämns bland de särskilda omsorgerna boende i

gruppbostad för vuxna som inte kan bo i en egen bostad. Psykiskt

utvecklingsstörda har enligt 5 § rätt till särskilda omsorger,

om de behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och

deras behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Enligt 18 §

omsorgslagen har socialstyrelsen tillsyn över verksamheten.

Omsorgslagen ger inga möjligheter till sanktioner mot landsting

och kommuner som inte rättar sig efter domar som ger den

enskilde rätt till särskilda omsorger.

I regeringsrättens dom den 8 mars 1988 (målnummer

3884-1987) påverkades inte den enskildes rätt till särskild

omsorg i form av boende i gruppbostad av det förhållandet att

landstingskommunen för tillfället inte hade någon gruppbostad

tillgänglig. Landstingskommunen ansågs skyldig att vidta

erforderliga åtgärder för att utan dröjsmål uppfylla den

förpliktelse som åvilade kommunen. Vilka åtgärder som krävdes

härför och åtgärdernas utförande ansågs vara

verkställighetsfrågor som inte skulle prövas i det målet.

I betänkandet SoU 1987/88:18 (s. 8 f.) behandlade

utskottet en motion om omsorgslagens överklaganderegler.

Utskottet gjorde följande bedömning.

Av de nu återgivna uttalandena i lagens förarbeten framgår

enligt utskottets mening att en domstol som har att pröva besvär

över beslut om rätt till särskilda omsorger har att ta rimlig

hänsyn till landstingskommunens möjligheter att tillhandahålla

den yrkade omsorgen. Härav följer inte att domstolarna måste

godta varje invändning om att en viss resurs inte finns

tillgänglig. Det skulle ju göra den enskildes rätt helt

innehållslös. Utskottet konstaterar att regeringsrätten i det

aktuella fallet inte funnit den omständigheten att gruppbostad

just då inte funnits tillgänlig utgöra hinder för den enskildes

principiella rätt till denna i lagen särskilt angivna omsorg.

Det är självfallet inte uteslutet att det finns eller kan

komma att fattas avgöranden i domstol där den principiella

gränsdragningen är oklar mellan frågan om rätten som sådan till

särskilda omsorger och frågan om den närmare urformningen av

omsorgerna. Som framgår av lagrådets yttrande kan det dock

ibland finnas anledning för domstolen att gå in på utformningen

av den särskilda omsorgen.

Vad som förekommit ger enligt utskottets mening inte anledning

att anta att omsorgslagens besvärsregler skulle vara mer

svårtillämpade än andra motsvarande lagregler. Utskottet anser

alltså inte att det framkommit något som motiverar en utredning

av omsorgslagens överklaganderegler i de avseenden som påtalats

i motionen.

Utskottet avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.

Kommunalansvarsutredningen har i betänkandet (SOU

1989:64) Kommunalbot övervägt behovet av åtgärder med syfte

att motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider

gränserna för den kommunala kompetensen, åsidosätter

skyldigheter som de har på specialreglerade verksamhetsområden

eller sätter sig över domstolarnas beslut i besvärsmål.

Utredningen föreslår en mot kommunerna och landstingskommunerna

riktad generell ekonomisk påföljd, kommunalbot, vid grova

lagöverträdelser och för överträdelser av domstolsbeslut om

verkställighetsförbud. Frågor om kommunalbot föreslås prövas av

kammarrätt på talan av JO. Betänkandet har remissbehandlats och

ärendet bereds nu i regeringskansliet.

Ett forskningsprojekt om de utvecklingsstördas rättsliga

ställning pågår sedan 1988 vid Umeå universitet. Projektet

drivs av högskolelektor Anna Hollander med stöd från

delegationen för social forskning. Syftet är att jämföra 1967

och 1985 års omsorgslagstiftning med avseende på definitioner

och begrepp samt att studera gränsdragning mellan 1985 års

omsorgslagstiftning och socialtjänstlagen, hälso- och

sjukvårdslagen samt skollagen. Projektet beräknas vara avslutat

sommaren 1990.

Socialstyrelsen har påbörjat ett tillsynsprojekt Aktiv

uppföljning under 1990. Projektet innebär att socialstyrelsen

kommer att göra fördjupade analyser av utvecklingen inom varje

län. En sammanställning över tillsynen inom Gävleborgs län, som

är det första berörda länet, beräknas vara klar under oktober

1990. När det gäller tillämpningen av omsorgslagen har

socialstyrelsen bl.a. begärt en redogörelse över antalet beslut

om särskilda omsorger, vilka beslut som har överklagats och

verkställigheten av besluten.

1989 års handikapputredning har inför sitt fortsatta

arbete konstaterat att ett antal domar av förvaltningsdomstolar,

vilka tillerkänner en handikappad person rätt till en viss

stödinsats, inte har effektuerats. Detta förhållande bör enligt

utredningen leda till att en förstärkning av den enskildes

rättsskydd övervägs. Utredningen kommer i sitt fortsatta arbete

att pröva om förslagen av kommunalansvarsutredningen skulle

kunna lösa detta problem eller om andra utvägar bör sökas.

Utskottet konstaterar att frågan om verkställigheten av domar

om rätt för handikappade till stödinsatser behandlas av 1989 års

handikapputredning. Med hänsyn härtill anser utskottet att

riksdagen inte nu bör överväga något uttalande i frågan.

Utskottet avstyrker därför motionerna So217 (mp) yrkande 1,

So315 (vpk) yrkande 7 och Sf62 (fp) yrkande 4.

Den psykiatriska vården

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den

psykiatriska vården (yrkande 9). Motionärerna påpekar att

människor med svåra funktionsnedsättningar inom den psykiatriska

vården är bland de mest eftersatta inom sjukvården. Motionärerna

menar att det så kallade Borgholmsdokumentet visar att många

inte fått sjukgymnastik eller annan förebyggande nödvändig

behandling. I motionen framhålls att personalen måste få bättre

kunskap om dessa personers utsatthet.

Statens handikappråd har under åren 1986--1989 med stöd ur

allmänna arvsfonden bedrivit ett projekt om Flerhandikappade i

psykiatrisk vård. Slutrapporten har i januari 1990

överlämnats med hemställan att regeringen utan tidsutdräkt

vidtager åtgärder, som erfordras för att patienterna med

ytterligare funktionshinder inom psykiatrin skall få sina

grundläggande behov tillgodosedda. En kartläggning har gjorts

främst av patienter inom den psykiatriska vården som har

särskilt omfattande funktionshinder. Projektet omfattar

patienter inom den psykiatriska vården i Kalmar och Norrbottens

läns landstingskommun samt Göteborgs kommun. I rapporten

framhålls att projektet visar hur människor med funktionshinder

som vistas på psykiatriska institutioner åsidosätts. Det anförs

dock att projektet visar en vilja på många håll inom sjukvården

att förbättra situationen. Statens handikappråd lägger i

rapporten fram ett handlingsprogram, som består av 15 punkter.

År 1989 tillsattes utredningen om service, stöd och vård till

psykiskt störda (dir. 1989:22), den s.k.

mentalservicekommittén. I mentalservicekommitténs uppdrag

ingår också att behandla frågor som gäller de handikappade.

Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1992.

Socialstyrelsen ger i Meddelandeblad 10/90 om Samverkan

mellan omsorgsverksamhet och allmänpsykiatri information om

hur psykiskt utvecklingsstörda skall få sina behov av

psykiatrisk vård och behandling bättre tillgodosedda. I

meddelandebladet pekas på samarbets- och avgränsningsproblem.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs

förbättringar för de handikappade i den psykiatriska vården. I

avvaktan på beredningen i regeringskansliet av statens

handikappråds rapport bör riksdagen enligt utskottets mening

inte överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker

därför motion So296 (c) yrkande 9.

Etik

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om etik inom handikappområdet (yrkande 12).

Motionärerna anser att det finns all anledning att vara

uppmärksam på svåra ställningstaganden som uppkommer vad gäller

t.ex. fosterdiagnostik och abort. Denna urvalsprocess kan i

felaktiga händer leda till diskriminering av framför allt de som

är svaga och utsatta i samhället, påpekas i motionen.

Motionärerna motsätter sig ett sådant system.

I sitt slutbetänkande (SOU 1984:88) Genetisk integritet

diskuterade gen-etikkommittén (S 1981:03) den DNA-baserade

genetiska diagnostikens användning inom fosterdiagnostiken.

Kommittén ansåg att genetisk fosterdiagnostik genom DNA-analys

endast borde användas då en svår genetisk sjukdom riskerar hota

fostrets och det blivande barnets liv eller

utvecklingsmöjligheter. Beslut om sådan diagnostik skulle fattas

av läkare efter samråd med föräldrar (modern) och med ledning av

de riktlinjer eller föreskrifter som kunde finnas utfärdade.

Vidare ansåg kommittén att socialstyrelsen borde få till uppgift

att lämna tillstånd att bedriva DNA-baserad fosterdiagnostik och

i sitt tillstånd räkna upp vilka sjukdomar som får efterforskas.

Betänkandet har remissbehandlats och en proposition förväntas

bli framlagd under hösten 1990.

I serien socialstyrelsen redovisar ingår skriften

Fosterdiagnostik -- Om att informera och stödja föräldrarna

-- 1986:16. Skriften vänder sig i första hand till den

personal som kommer att möta blivande föräldrar som skall ta

ställning till fosterdiagnostisk undersökning eller till de

resultat som denna har givit. Socialstyrelsen har förhoppningen

att skriften skall kunna vara till hjälp för vårdpersonalen i de

ofta svåra rådgivningssituationer som kan uppstå och dämed bidra

till att höja kvaliteten på omhändertagandet av föräldrar i

svåra krisreaktioner.

År 1980 tillsattes en särskild expertgrupp inom

socialstyrelsen med uppgift att utarbeta en fakta- och

problembeskrivning i fråga om fosterdiagnostik. Expertgruppen

har avgett rapporten Fosterdiagnostik (PM 27/82) som

innehåller medicinsk-tekniska, psykologiska, etiska och

juridiska aspekter på fosterdiagnostik. Rapporten har

remissbehandlats och en reviderad rapport har utkommit,

Socialstyrelsen redovisar 1988:12, Fosterdiagnostik -- Fakta

och problembeskrivning.

Socialstyrelsen har 1989 givit ut allmänna råd om

tillämpningen av abortlagen SOSFS 1989:6 (M). Till grund för

råden har legat dels erfarenheter hämtade ur abortkommitténs

betänkande SOU 1983:31, dels synpunkter från en konferens

bestående av experter med lång erfarenhet av aborter och

abortförebyggande arbete.

Utredningen om det ofödda barnet har i sitt slutbetänkande

SOU 1989:51 Den gravida kvinnan och fostret -- två individer

behandlat frågor om fosterdiagnostik och sena aborter.

Utredningen anser att en målsättning bör vara att

fosterdiagnostik kommer till stånd endast när de blivande

föräldrarna befinner sig i en riskgrupp eller kvinnan känner en

sådan oro för graviditeten att den trots psykologisk hjälp kan

påverka hennes psykiska hälsa eller leda till ett abortbeslut.

När det gäller de sena aborterna anser utredningen att det inte

finns etiska, medicinska eller psykologiska skäl att sänka

18-veckorsgränsen. Betänkandet är under remissbehandling.

Frågor om abort och fosterdiagnostik behandlades senast av

utskottet i betänkandet 1989/90:SoU4. Utskottet behandlade

bl.a. en motion om ett tillkännagivande om inriktningen av

lagstiftningen vad gäller etiska frågor till följd av den

medicinsk-etiska utvecklingen. I sin bedömning hänvisade

utskottet bl.a. till regeringens beredning av dels

gen-etikkommitténs betänkande, dels slutbetänkandet från

utredningen om det ofödda barnet. Enligt utskottets mening borde

regeringens överväganden i dessa frågor avvaktas. Utskottet

vidhöll uppfattningen att regeringen skyndsamt borde återkomma

till riksdagen med underlag för en övergripande principiell

diskussion beträffande olika etiska frågeställningar som rör

livets början. I avvaktan på resultatet av beredningsarbetet

ansåg utskottet inte att riksdagen borde göra några sådana

uttalanden som förordades i motionen, varför motionen

avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns all

anledning att uppmärksamma de etiska problem som kan uppkomma i

samband med den medicinsk-tekniska utvecklingen och de

handikappades ställning. Utskottet erinrar om att frågor som

tangerar detta område utretts av bl.a. gen-etikkommittén och

utredningen om det ofödda barnet. En proposition om användningen

av genteknik på människan har aviserats. Utskottet räknar därför

med att inom kort få anledning att återkomma till sådana frågor

som aktualiseras i motion So296 (c) yrkande 12. Yrkandet

avstyrks därför.

Habilitering/rehabilitering

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en samordnad barnhabilitering

(yrkande 13) samt att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad

vuxenhabilitering (yrkande 14). Motionärerna anser att genom

att de olika habiliteringsinsatserna för barn samordnas når man

bättre kvalitet. Dessutom slipper föräldrarna och barnet ha

kontakt med många olika instanser som kanske är belägna långt

från varandra. I motionen påpekas att inskrivningen i den

samordnade habiliteringen upphör i tjugoårsåldern, vilket är en

känslig fas när den unge handikappade skall flytta ut till

eget boende och skapa sig en egen tillvaro och identitet. Här

kan en samordnad vuxenhabilitering göra stora insatser med

praktiskt och psykologiskt stöd enligt motionärerna.

Handikapputredningen bör prioritera arbetet med dessa frågor och

skyndsamt lägga fram förslag, framhålls det i motionen.

I motion 1989/90:So283 av Gustav Persson m.fl. (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om bättre habiliterings- och

rehabiliteringsresurser för personer med dolda handikapp. Som

exempel på grupper med dolda handikapp nämns i motionen mag- och

tarmsjuka, epileptiker, njursjuka, blödarsjuka, personer med

cystisk fibros samt laryngotomi- och stomiopererade.

Motionärerna påpekar att det bl.a. saknas uppsökande verksamhet

på detta område, vilket leder till att många av dessa människor

efter den medicinska behandlingen isoleras i sina hem. Många av

dem gör också rättsförluster på grund av bristande kunskaper om

vilka sociala insatser som finns, framhålls det i motionen.

Motionärerna anser det därför angeläget att 1989 års

handikapputredning får i uppdrag att kartlägga dessa

handikappgruppers situation och komma med förslag till åtgärder.

I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till

utbyggnad av rehabiliteringsresurser i enlighet med vad som

anförts i motionen (yrkande 4) samt att riksdagen hos

regeringen begär förslag till lag om rehabilitering i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 5). Motionärerna

anser att rehabiliteringen är försummad för bl.a. personer med

cerebral pares, afasi och personer som opererats för

struphuvudcancer. Det är enligt motionen helt nödvändigt att

utöka utbildningen av logopeder och att inrätta fler

logopedtjänster. Enligt motionärerna finns det en risk för att,

om rehabiliteringsberedningens förslag i betänkande från 1988

accepteras, de grupper som aldrig kommit in på arbetsmarknaden

eller som redan lämnat den inte får del av åtgärderna. I dessa

grupper finns de mest omfattande rehabiliteringsbehoven enligt

motionen. Motionärerna anser att en lag bör tillkomma för att

säkra den enskildes rätt till rehabiliteringsåtgärder. Enligt

motionen bör lagen ange en skyldighet för sjukvårdshuvudmannen

att ge den enskilde rehabilitering av en kvalitet och en

omfattning som överensstämmer med kunskap och beprövad

erfarenhet på området.

Riksförbundet FUB har intervjuat 40 familjer med

utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna i fem landsting för

att se hur de upplever det stöd habiliteringen ger. Resultatet

har sammanställts i en rapport Utvecklingsstörda i

habiliteringen 1990. Sammanfattningsvis sägs i rapporten att

de slutsatser man kan dra av denna undersökning är att de flesta

föräldrar till barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning

generellt upplever samhällets stöd av habilitering som

bristfälligt. Bland annat framförs att familjerna saknar

kontaktperson, uppsökande verksamhet från habiliteringen,

engagemang från personalen, hjälp och rådgivning samt framför

allt att de saknar specialistinsatser samt information om vilket

stöd de har rätt till och hur de skall få detta. I de landsting

där habiliteringen samordnats har föräldrarna inte märkt några

avsevärda förändringar. Studien belyser habiliteringens insatser

ur föräldrarnas perspektiv. En kompletterande intervjustudie

kommer att göras med vuxna utvecklingsstörda och en enkätstudie

med personal inom habiliteringen.

Rehabiliteringsberedningen har avlämnat betänkandet (SOU

1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering. En huvudfråga för

beredningen har varit att klarlägga ansvarsfrågorna i

rehabiliteringsarbetet samt undersöka om det går att bättre

samordna rehabiliteringsinsatserna. Beredningen föreslår bl.a.

en lagfäst skyldighet för rehabiliteringsaktörerna att samverka

i rehabiliteringsfrågor. Denna skyldighet föreslås införas i de

lagkomplex som reglerar resp. aktörs verksamhet.

Proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering

och arbetslivsfondens verksamhet m.m., som delvis bygger på

förslag som rehabiliteringsberedningen lagt fram, behandlades

nyligen av socialförsäkringsutskottet (1989/90:SfU12). Avsikten

är att regeringen vid ett senare tillfälle skall återkomma med

mera omfattande och genomgripande förslag i dessa frågor.

1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) har till

huvuduppgift att kartlägga och analysera de insatser för

funktionshindrade som görs inom socialtjänsten samt inom

habiliteringen och rehabiliteringen. Utgångspunkt för

utredningsarbetet skall enligt direktiven vara situationen för

barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder samt de

små och mindre kända handikappgrupperna. Om utredningen finner

att det föreligger brister i socialtjänstens och

habiliteringens/rehabiliteringens insatser för dessa grupper bör

den, enligt direktiven, lämna förslag som kan leda till

förbättringar inom områdena och som innebär att grupperna i

framtiden bör kunna tillförsäkras ett väl fungerande stöd.

I betänkandet (SOU 1990:19) av 1989 års handikapputredning,

Handikapp och välfärd? -- en lägesrapport ges en omfattande

beskrivning av insatser och resurser inom habilitering och

rehabilitering. När det gäller habiliteringen för barn och

ungdom anför utredningen inför sitt fortsatta utredningsarbete

följande (s. 137 f.).

Våra bärande principer och vår behovsrelaterade tolkning av

begreppet "omfattande funktionshinder" kommer att vägleda vårt

fortsatta utredningsarbete om målgrupper för och organisationen

av habiliteringens insatser.

I detta arbete har vi att ta hänsyn till konsekvenser av en

utveckling mot förändrat huvudmannaskap för de särskilda

omsorgerna liksom den ansvarsfördelning som utvecklas för

äldreomsorgen.

Vi har vidare att överväga på vilket sätt barn och familj bäst

skall kunna tillförsäkras ett lagfäst kontinuerligt stöd, som

med en helhetssyn omfattar både behov i den dagliga miljön och

behov av samlade specialinsatser till stöd för den dagliga

livsföringen och delaktigheten i samhället.

Förhållandet (samverkan, kunskapsutbyte, tillgänglighet)

mellan centraliserade och decentraliserade insatser bör bli

föremål för våra överväganden, inte minst beträffande kunskaps-

och kompetensutveckling för de "små och mindre kända

handikappgrupperna".

Det fortsatta utredningsarbetet bör också inriktas på i vilka

former tillgången till ytterligare specialistresurser inom

habiliteringsverksamheten skall säkras. Vi tänker t.ex. på

kompetens som avser syn och hörsel.

I lägesrapporten (s. 150) framhåller utredningen att den när

det gäller vuxenhabiliteringen i sitt fortsatta arbete har

anledning att överväga hur de enskilda oavsett

begåvningshandikapp skall tillförsäkras tillgång till den

behandling, de hjälpmedel och den rådgivning som han/hon behöver

på grund av omfattande funktionshinder för att bli delaktig i

samhället.

Som i annat sammanhang sagts kommer 1989 års

handikapputredning att överväga en vidgning av omsorgslagens

personkrets. En annan möjlighet som utredningen kommer att pröva

är att lägga förslag om en habiliterings/rehabiliteringslag för

alla med omfattande funktionshinder och behov av specialstöd,

som komplement till socialtjänstlagen och hälso- och

sjukvårdslagen.

Utredningen påpekar (s. 162) att resurserna för rehabilitering

inom sjukvården är begränsade och ojämnt fördelade. Vidare sägs

att orsaken till brister inom rehabiliteringsområdet anges vara

kombinationen av bristande ekonomiska resurser och bristande

tillgång på specialutbildad personal.

Socialstyrelsen ger i allmänna råd 1990:01 Samordning av

synskadades rehabilitering förslag om hur en samordning av

samtliga verksamheter inom rehabilitering för synskadade kan

uppnås, vilket innehåll rehabiliteringen bör ha och vilka

resurser som erfordras för att åstadkomma en god

rehabiliteringsverksamhet. I socialstyrelsens meddelandeblad

nr 4/90 (det första i en serie på tre) beskrivs hur olika

insatser kan stärka möjligheterna till arbete och meningsfull

sysselsättning för vuxna med omfattande funktionshinder.

I Landstingsförbundets cirkulär 90:24 rekommenderas

landstingen att vidta åtgärder för att stärka, effektivisera och

bättre samordna sina insatser på rehabiliteringsområdet samt att

medverka till att en bättre samordning av de totala

rehabiliteringsresurerna kommer till stånd.

I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 25 f.) behandlade

utskottet senast motionsyrkanden av motsvarande innehåll som de

nu aktuella i motion So227 (fp). Utskottet gjorde då bedömningen

att det pågående utredningsarbetet på handikappområdet borde

avvaktas innan riksdagen gör några uttalanden i de frågor som

tagits upp i motionen.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därför

motionerna So227 (fp) yrkandena 13 och 14, So283 (s) och So315

(vpk) yrkandena 4 och 5.

Handikapphjälpmedel

I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om datorhjälpmedel och texttelefon (yrkande

1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anslag för avancerade datorbaserade

hjälpmedel (yrkande 3), att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om datorn som

tekniskt hjälpmedel för synskadade, hörselskadade och

rörelsehindrade samt tillgången till texttelefon på

arbetsplatsen (yrkande 4) samt att riksdagen hos regeringen

begär en utredning angående arbetstekniska hjälpmedel för

personer med funktionsnedsättning i enlighet med vad i motionen

anförts (yrkande 5). Motionärerna framhåller att det

datoriserade meddelandesystem som nu finns öppnar helt nya

möjligheter för syn- och hörselskadade att kommunicera med

personer som varken har texttelefoner eller kan teckenspråk. I

motionen föreslås därför att anslaget för avancerade

datorbaserade hjälpmedel i budgetpropositionen för 1991/92

räknas upp till den nivå som AMS nu begärt. I motionen föreslås

också att medel anvisas i budgeten för 1991/92 så att döva har

tillgång till texttelefon på arbetsplatsen. Slutligen anser

motionärerna att en utredning bör ta upp frågor om

arbetstekniska hjälpmedel.

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ytterligare beredning av

huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel (yrkande 5) samt att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av fria hjälpmedel för handikappade

(yrkande 6). Motionärerna anser att det i dag finns en

uppenbar risk att frågan om hjälpmedel helt integreras i

sjukvården, varvid helhetsynen på individen försvinner. Frågorna

måste därför enligt motionen ytterligare beredas utifrån de

förutsättningar som gäller för de handikappade. För att komma

till rätta med den ojämlikhet som visat sig råda mellan olika

landsting och inom ett och samma landsting anser motionärerna

att staten bör stå för kostnaderna för handikapphjälpmedlen.

I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att införa prövotid av handikapphjälpmedel

för de utvecklingsstörda (yrkande 5) samt att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att generösare och

upprepade prov för utnyttjande av handikapphjälpmedel för

utvecklingsstörda tillämpas (yrkande 6). Motionärerna anser

att de utvecklingsstörda i dag på mycket kort tid måste bevisa

att de behärskar och behöver ett handikapphjälpmedel för att få

ett sådant.

I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen belutar bygga ut bl.a. tolkverksamheten enligt vad

som anförts i motionen (yrkande 2 delvis). Motionärerna

framhåller att för gravt hörselskadade behövs texttelefon och

tolkhjälp.

I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om tekniska

hjälpmedel i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande

6). Motionärerna anser att de synpunkter som handikapprörelsen

lagt fram i samband med hjälpmedelsutredningens arbete och vid

remissbehandlingen måste beaktas i ett sådant förslag.

I motion 1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik

(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av

handikappstöd/hjälpmedel för primär fibromyalgi-sjuka (yrkande

1 delvis). Motionärerna anser att det finns ett uttalat behov

av vattensängar hos PF-sjuka, eftersom det har visat sig att

dessa sängar leder till förbättrad sömn.

Hjälpmedelsutredningen har avgivit betänkandet

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och

bedömning (SOU 1989:39). I utredningsdirektiven angavs att

huvudansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel även i

fortsättningen skulle åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen har också utgått från detta i sina överväganden. Om

huvudmannaskapet för vård och omsorg om äldre och om långvarigt

sjuka m.fl. förändras ansåg utredningen dock att frågan om

motsvarande förändring av ansvaret för att tillgodose

hjälpmedelsbehovet borde tas upp till prövning.

Frågan om eventuell lagreglering av den enskildes rätt till

hjälpmedel borde enligt utredningen övervägas av 1989 års

handikapputredning och äldredelegationen. Sådana individuellt

utprovade hjälpmedel som behövs för att en person med

funktionshinder skall kunna ha en normal fritid borde enligt

utredningen ingå i huvudmannens ansvar att tillhandahålla.

Hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyverksamhet borde dock

inte generellt ingå i ansvaret. Vidare vore det enligt

utredningen rimligt att den enskilde själv stod för inköp av

sådana konsumentvaror som kan anses ingå i en normal

hemutrustning. Utredningen ansåg att individuellt utprovade

hjälpmedel borde utgöra lån och vara kostnadsfria för den

enskilde. Enligt utredningen utesluter detta inte att vissa

begränsade avgifter kan tas ut vid tillhandahållandet av

hjälpmedlen på motsvarande sätt som vid besök i öppen sjukvård

och vid läkemedelsinköp.

En snabb teknisk utveckling kunde enligt utredningen förväntas

under de kommande åren, och det ansågs angeläget att ny teknik

kunde komma personer med funktionshinder till godo. Utredningen

ansåg det lämpligt att mer kvalificerad teknisk kompetens

byggdes upp i form av regionala enheter där erfarenhet och ny

kunskap kunde samlas och återföras till den lokala verksamheten.

De centra för datorbaserade hjälpmedel som för närvarande byggs

upp på försök i vissa regioner borde kunna vidareutvecklas till

sådana regionala organ.

Utredningen ansåg att ansvaret för texttelefoner och telefoner

för dövblinda i sin helhet borde övergå från staten till hälso-

och sjukvårdshuvudmännen.

Sedan 1982 har hälso- och sjukvårdshuvudmännen ansvar för

tolktjänst. I hjälpmedelsutredningens betänkande (s. 83)

framhålls att huvudmännen anser att verksamheten i stort sett

har förbättrats, samtidigt som det förekommer att behov av

tolktjänst inte kan tillgodoses. Svårighetsgraden på

tolkuppdragen blir allt högre, vilket i vissa fall ställer stora

krav på specialutbildning hos tolken. Även bristen på utbildade

tolkar ses som ett stort problem enligt huvudmännen. En fortsatt

utbyggnad av tolktjänsten för döva och hörselskadade bör enligt

utredningen komma till stånd.

Efter remissbehandling bereds nu betänkandet i

regeringskansliet.

1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) behandlar vissa

frågor om hjälpmedel för handikappade, bl.a. frågan om en

eventuell lagstiftning om den enskildes rätt till hjälpmedel.

Frågor om hjälpmedel för handikappade har behandlats av

utskottet vid flera tillfällen under senare år. I betänkandet

1988/89:SoU19 (s. 23) avstyrkte utskottet då aktuella

motioner med hänvisning till att hjälpmedelsutredningens arbete

borde avvaktas. I betänkandet 1989/90:SoU13 avstyrkte

utskottet en motion om kostnadsfria hjälpmedel för

fritidsändamål med hänvisning till beredningen av

hjälpmedelsutredningens förslag och handikapputredningens

kommande förslag.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om

texttelefoner. I betänkandet SoU 1987/88:20 (s. 16)

hänvisade utskottet, när ett motionsyrkande om texttelefoner hos

olika myndigheter behandlades, till sitt tidigare uttalande om

att den snabba utvecklingen på området snart kan komma att

medföra nya och mer smidiga lösningar på de hörselskadades

kommunikationsproblem, varför man borde undvika att låsa sig för

mycket i befintliga lösningar.

Utskottet konstaterar att frågor om hjälpmedel för

handikappade nyligen har behandlats av hjälpmedelsutredningen.

Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade övervägs för

närvarande av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på

beredningen av hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet

av 1989 års handikapputredning bör riksdagen enligt utskottets

mening avstå från att göra uttalanden i de frågor, som tas upp i

motion So260 (m) yrkandena 1, 3, 4 och 5. Motionen avstyrks

därför. Utskottet avstyrker av samma skäl motion So296 (c)

yrkandena 5 och 6. Även motionerna So217 (mp) yrkandena 5 och 6

och So313 (mp) yrkande 2 delvis avstyrks. Med hänvisning till

pågående utredningsarbete inom handikappområdet avstyrks också

motion So315 (vpk) yrkande 6. Utskottet avstyrker även motion

So516 (fp) yrkande 1 delvis.

Färdtjänst

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om huvudmannaskapet för färdtjänst (yrkande

12). Motionärerna anser att färdtjänsten bör ses som ett

komplement till kollektivtrafiken och därför bör ges samma

huvudman som denna har.

I motion 1989/90:So238 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (båda

s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om färdtjänst till handikappade.

Motionärerna anser att kostnaden för anordnandet av speciella

servicelinjer inte får ingå i kommunernas färdtjänstkostnader,

eftersom kvaliteten på nuvarande färdtjänst behöver förbättras.

I motionen framhålls också att kritik riktats mot den orättvisa

som råder genom de komplicerade regler som finns och som

varierar mellan olika kommuner. Det statliga bidraget till

kommunernas färdtjänst bör, enligt motionen, vara förknippat med

ett kvalitetskrav, t.ex. införandet av länsfärdtjänst och andra

förbättringar för de funktionshindrade.

I motion 1989/90:So214 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik

(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts angående ändring av

statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst för att skapa

möjlighet för handikappade att leasa bil. Motionärerna anser att

i vissa fall när inte bilstöd utgår leasing av

handikapputrustad bil skulle kunna vara ett bättre och

billigare alternativ än färdtjänst för såväl den handikappade

som kommunen. Statsbidragsbestämmelserna måste enligt motionen i

så fall ändras så att även bilföretag, och inte endast

privatpersoner, kan erhålla bidrag till specialutrustning.

Färdtjänsten är ett komplement till kollektivtrafiken för dem

som inte kan utnyttja kollektivtrafiken. Färdtjänsten

underlättar för den enskilde att bo självständigt och ha kontakt

med andra.

Statsbidrag utgår till landstingskommuner och kommuner för

färdtjänst och servicelinjer. Bidragsbestämmelserna finns i

förordningen (1990:489) om statsbidrag till färdtjänst och

särskilt anpassad kollektivtrafik. För färdtjänst utgör

bidraget 35 % av bruttodriftkostnaderna. För servicelinjer

lämnas bidrag med 35 % av den del av bruttodriftkostnaderna som

motsvarar andelen färdtjänstberättigade resenärer. Det

sammanlagda statsbidraget får dock inte öka med mer än ett

belopp som står i visst förhållande till antalet personer som är

65 år och äldre samt utvecklingen av konsumentprisindex.

Riksrevisionsverket (RRV) behandlade frågan om

statsbidraget till kommunal färdtjänst i revisionsrapport

1987:101. Av rapporten framgår bl.a. att de dåvarande reglerna

ansågs motverka alternativ till färdtjänsten och snarare

uppmuntrade till att ersätta handikappanpassad kollektivtrafik

med kommunal färdtjänst. I rapporten aktualiserades också frågan

om en omprövning av statsbidragskonstruktionen. Enligt RRV

skulle ett mer generellt och behovsrelaterat statsbidrag i

större utsträckning än det dåvarande bidra till att utjämna i

stället för att befästa de kommunala skillnaderna. Det borde

vidare vara neutralt i fråga om valet mellan färdtjänst och

olika former av handikappanpassning av kollektivtrafik.

I årets budgetproposition 1989/90:100 Bil. 7 (s. 130)

anfördes att dåvarande statsbidragskonstruktion enligt

socialstyrelsen bidrog till stora skillnader mellan kommunerna

när det gäller utbyggnad, tillgänglighet, avgifter och regler

för att utnyttja färdtjänsten. Socialstyrelsen hade föreslagit

vissa förändringar av statsbidragskonstruktionen i syfte främst

att utjämna de kommunala skillnaderna men också för att

möjliggöra en lämplig avvägning mellan färdtjänst, servicelinjer

och andra alternativ till den traditionella färdtjänsten. Det

fanns enligt propositionen då inte tillräckligt underlag för att

bedöma och ta ställning till en genomgripande förändring av

statsbidragets utformning och konstruktion. Förändringar av

konstruktionen i den riktning socialstyrelsen föreslagit kunde

enligt propositionen t.ex. komma att få betydande konsekvenser

för bidragets storlek till vissa kommuner. I syfte att stimulera

utvecklingen av servicelinjer och andra alternativa lösningar

föreslogs i propositionen att statsbidragssystemet till den

kommunala färdtjänsten även skulle inrymma driftsbidrag till

servicelinjer och motsvarande lösningar.

I betänkandet 1989/90:SoU17 tillstyrkte utskottet

propositionens förslag. Riksdagen följde utskottet (rskr. 172).

Enligt en utredning som transportforskningsberedningen

gjort i Borås (TFB-meddelande nr 42, 1988) har inrättandet av

servicelinjer inneburit en omfördelning av resandet från

färdtjänstresor med taxi och specialfordon till resor med

servicelinjer. I utredningen har också konstaterats ett ökat

resande totalt sett.

I transportrådets rapport (TPR 1988:6) Framtida utformning

av riksfärdtjänsten framhölls att en länsfärdtjänst skulle

innebära en väsentlig välfärdsökning för de handikappade och ett

stort steg på vägen mot normalisering och integrering. Enligt

transportrådet borde det ankomma på kommunerna och landstingen

som ansvariga för den kollektiva trafiken i länen att efter hand

integrera den kommunala färdtjänsten med kollektivtrafiken så

att en länsfärdtjänst skapas.

I rapporten Länsfärdtjänst i Östergötland (TFB-meddelande nr

99, juli 1989) har en uppföljning och utvärdering gjorts av

länsfärdtjänstens konsekvenser för brukare, entreprenörer och

huvudmän. Projektet har initierats av AB Östgötatrafiken och

finansierats av transportforskningsberedningen. De kommuner som

ingår i länsfärdtjänsten har antagit en gemensam minimistandard

för den kommunala färdtjänsten. I denna standard ingår bl.a.

länstrafikens taxor, vilket inkluderar möjligheten att använda

månadskort för färdtjänstresor, ett obegränsat antal resor m.m.

Sjuk- och behandlingsresor ingår dock inte. I rapporten

framkommer att de flesta berörda är positiva till

länsfärdtjänsten. De färdtjänstberättigade har fått en

standardförbättring. Taxi har fått nya uppdrag och

länstrafikbolaget Östgötatrafiken har ökat sin försäljning av

månadskort. De nya färdtjänstreglerna har enligt rapporten

medfört ett ökat resande med kommunal färdtjänst, varvid

storleken på ökningen är avhängig av vilka regler som tidigare

gällde.

Länsfärdtjänst finns i dag i Stockholms och Östergötlands län.

I betänkande från 1989 års handikapputredning (SOU 1990:19)

(s. 253) nämns att vid en hearing utredningen hade med

kommunpolitiker hösten 1989 förordades länsfärdtjänst med

exempel från Stockholms och Östergötlands län.

1989 års handikapputredning har genom en enkät kartlagt

socialtjänstens insatser för människor med omfattande

funktionshinder. När det gäller färdtjänsten anförs i

betänkandet SOU 1990:19 (s. 99 f.) att brukarna var nöjda eller

i stort sett nöjda med omfattningen på den färdtjänst som

erbjöds. Även på frågorna om färdtjänst erhölls vid de

tillfällen då det var behov av den och om färdtjänsten var

ändamålsenlig och bra var tillfredsställelsen påfallande hög, ca

85 %. Av kartläggningen framgår att förbeställningskravet har en

klart menlig inverkan på möjligheten för den enskilde att delta

i olika fritidsaktiviteter. Utredningen fortsätter arbetet med

färdtjänstfrågor. Slutbetänkande väntas från utredningen i

början av år 1991.

I ett delbetänkande av 1989 års handikapputredning,

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom

socialtjänsten, (SOU 1990:2) föreslås att den enskilde

garanteras så långt det är praktiskt motiverat en rätt att få

sitt ärende om social service, t.ex. färdtjänst, prövat enligt 6

§ socialtjänstlagen och därmed även en rätt att anföra

förvaltningsbesvär. Vidare föreslås att ekonomisk behovsprövning

inte bör förekomma när det gäller andra former av bistånd än

ekonomisk hjälp. Utredningen anser således att social service

såsom färdtjänst bör stå öppen för alla som behöver den

oberoende av deras ekonomiska förhållanden. Efter

remissbehandling bereds frågan i regeringskansliet.

I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 13 f.) behandlade

utskottet en motion liknande den nu aktuella motionen So238.

Utskottet konstaterade att frågan om utformningen av

statsbidraget till färdtjänsten var föremål för beredning inom

regeringskansliet bl.a. mot bakgrund av riksrevisionsverkets

revisionsrapport Statsbidraget till kommunal färdtjänst.

Utskottet anförde att beredningen av denna rapport samt

rapporten Den enskildes sammanlagda ekonomiska situation inom

äldreomsorgen (Dnr 1988:219) borde avvaktas, varvid motionen

avstyrktes.

I samma betänkande (s. 15 f.) behandlade utskottet också

en motion liknande den nu aktuella motionen So214. Utskottet

hänvisade till betänkandet (Ds S1986:11) Bilstödet åt

handikappade, vari bl.a. framhölls att sakkunniga hade ansett

att leasing var en dyr och dålig lösning, särskilt om det

behövdes omfattande anpassning av bilen på grund av

funktionshinder. I utredningen framhölls att en möjlighet att

minska kostnaderna för att hyra bil kunde vara att en offentlig

huvudman -- t.ex. färdtjänsthuvudmannen -- sluter ett centralt

avtal med en uthyrare och därefter tillhandahåller bilar för

funktionshindrade förare. Intresset för en sådan lösning ansågs

dock knappast tillräckligt stort vare sig hos huvudmannen eller

hos funktionshindrade bilförare.

Utskottet hänvisade också till betänkandet SoU 1987/88:20 där

ett liknande motionsyrkande hade behandlats. Utskottet uttalade

då att förslaget i proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd

till handikappade innebar att fler handikappade skulle kunna

förflytta sig med av dem själva framfört fordon. Det skulle

därvid bli förmånligare för den enskilde att köpa bilen än att

hyra den. Om det blev nödvändigt att ändra bilen efter den

enskildes funktionshinder framstod leasing som ett än sämre

alternativ.

I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 16) uttalade utskottet att

frågan inte hade tillförts något som föranledde en ändrad

bedömning från utskottets sida, varför den aktuella motionen

avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att frågor om färdtjänsten för

närvarande övervägs av 1989 års handikapputredning. Utskottet

anser att förslagen bör avvaktas innan något initiativ i

enlighet med motion So227 (fp) yrkande 12 övervägs av riksdagen.

Motionen avstyrks därför. Av samma skäl avstyrker utskottet

motion So238 (s).

När det gäller motion So214 (fp) om leasing av bil för

handikappade konstaterar utskottet att en liknande motion

behandlats i betänkandet 1988/89:SoU19. Utskottet vidhåller sin

tidigare inställning i frågan, varför motionen avstyrks.

Bilstöd

Bilstöd kan utgå till handikappade och föräldrar med

handikappade barn till anskaffning och anpassning av motorfordon

m.m. Stödet kan lämnas till fem olika grupper och kan numera

också lämnas till föräldrar med hemmaboende vuxna barn. Stödet

omfattar grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag.

Bilstöd kan utgå vart sjunde år. Riksförsäkringsverket och de

allmänna försäkringskassorna administrerar stödet. Bestämmelser

om bilstödet finns i lagen (1988:360) om handläggning av

ärenden om bilstöd till handikappade och i förordningen

(1988:890, ändrad 1989:211) om bilstöd till handikappade.

Familjehemsplacerade barn

I fyra motioner tas frågan upp om bilstöd när ett barn är

familjehemsplacerat:

I motion 1989/90:So211 av Karl Hagström m.fl. (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en lagändring för att göra det

möjligt även för fosterföräldrar till handikappade barn att

erhålla bilstöd. Enligt motionärernas mening har lagstiftningen

glömt bort denna grupp. Motionärerna anser att dessa barn och

deras familjehemsföräldrar har precis samma rätt till samhällets

stöd som andra.

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till

handikappade barn att erhålla bilstöd (yrkande 11).

Motionärerna anser att reglerna bör ändras så att även

familjehemsföräldrar som varaktigt vårdar handikappade barn

kommer i åtnjutande av bilstöd.

I motion 1989/90:So244 av Karin Falkmer och Birgit

Henriksson (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till

bilstöd för handikappade barn med familjehemsplacering.

Motionärerna anser att det är barnets handikapp och de behov det

medför som utgör motivet för bilstödet. Barnet har oavsett om

det bor i föräldrahemmet eller i familjehem samma behov av att

kunna förflytta sig tillsammans med övriga familjemedlemmar.

Bilstödet till svårt handikappade barn bör därför enligt

motionärerna följa barnet.

I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att bilstödet till svårt handikappade barn

bör följa barnet även när det placeras i familjehem

(yrkande 8). Motionärerna anser det märkligt att bilstöd

enligt gällande regler inte kan utgå om barnet är

familjehemsplacerat, och placeringen beräknas bli långvarig,

eftersom det är angeläget att underlätta familjehemsplaceringar

för barn med svåra handikapp.

Enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till

handikappade kan bilstöd utgå till förälder med handikappat

barn, under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och

har behov av ett fordon för förflyttning tillsammans med barnet

(5 §).

I förordningen stadgas att med förälder skall vid tillämpning

av förordningen likställas den med vilken föräldern är eller

varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande

sammanbor (2 §).

Bilstöd kan sålunda inte utgå till familjehemsföräldrar. Det

kan inte heller utgå till annan vårdnadshavare än förälder,

t.ex. om vårdnaden fråntagits föräldern på grund av dennes

försumlighet eller dylikt eller om vårdnaden överflyttats till

familjehemsföräldrarna.

Enligt proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till

handikappade (s. 16) kan förälder anses sammanboende med

barnet också om ett handikappat barn under veckorna vistas på

institution eller elevhem men regelbundet hämtas och bor i det

egna hemmet under helger och lov. Riksförsäkringsverket

rekommenderar i allmänna råd 1988:15 att sammanboende i

sådana fall anses föreligga om det kan beräknas att barnet

vistas med familjen i genomsnitt tre veckoslut av fyra samt

under alla lov. Enligt riksförsäkringsverkets allmänna råd

likställs familjehem enligt socialtjänstlagen med institution

eller elevhem vid bedömning av frågan om sammanboende föreligger

i dessa fall.

I november 1989 svarade statsrådet Bengt Lindqvist på en

fråga (fp) 1989/90:279 i riksdagen om rätt för

familjehemsföräldrar till bilstöd åt handikappade barn.

Statsrådet var inte beredd att ta ställning i frågan utan

hänvisade till att regeringen uppdragit åt socialstyrelsen att

göra en samlad utredning av familjehemsfrågan.

Socialstyrelsen har nyligen redovisat detta uppdrag i

Vård utom hemmet (SoS-rapport 1990:4). Redovisningen är en

del i ett regeringsuppdrag om uppföljning av socialtjänstens

verksamhet bland barn och ungdom, främst utsatta grupper. I

denna rapport anförs bl.a. följande (s. 142).

Socialstyrelsen är av den uppfattningen att nuvarande regler

för bilstöd bör bibehållas. Den kommun eller det landsting som

anlitar familjehemmet bör göra bedömningen om familjehemmet är i

behov av bil och eventuell anpassning samt svara för de extra

kostnader som bilköp och anpassning kan medföra.

Om ett barn placeras i familjehem skall kontakt med

föräldrarna upprättas och en återförening med föräldrarna skall

finnas med i planerna. Detta framfördes redan av

fosterbarnsutredningen och upprepas i socialtjänstpropositionen.

I reglerna för bilstöd räknar man med att bidrag beviljas för

bilar med en livslängd på minst sju år så att nytt bidrag bara

lämnas om minst sju år gått sedan beslut senast fattades.

Det skulle vara svårt att finna en lämplig tidsgräns när rätt

till bilstöd från försäkringskassan skulle infalla för

familjehem. Längden på en familjehemsplacering kan variera

mycket men utgångspunkten skall vara att den blir så kort som

möjligt. Det finns en viss risk att en gräns skulle påverka

planerna för en återförening mellan barn och föräldrar oavsett

var gränsen sätts. Det måste vara den kommun eller det landsting

som anlitar familjehemmet som i beräkningen av ersättningen

inkluderar sådan utrustning som fordras för att familjehemmet

skall fungera bra för det barn som skall vistas där.

Om anpassningen av bilen är lika med lös utrustning kan

kommunen eller landstinget efterhöra hos landstingets

hjälpmedelscentral om utrustningen kan lånas därifrån som

tekniskt hjälpmedel till barnet.

Om vårdnaden övergått på annan än föräldrarna och placeringen

beräknas bli livslång anser socialstyrelsen att

kommunen/landstinget bör eftersträva adoption i stället för

familjehemsplacering. Adoptivföräldrarnas rätt till bilstöd

jämställs då med biologiska föräldrars.

Socialstyrelsens redovisning av uppdraget bereds för

närvarande i regeringskansliet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att gällande förhållanden i vissa fall

är otillfredsställande för familjehemsföräldrar som behöver bil

för sitt handikappade barn. Som framgått i det föregående bereds

frågan om bilstöd vid familjehemsplacering av handikappat barn

för närvarande i regeringskansliet. Enligt utskottets

uppfattning är det angeläget att regeringen skyndsamt överväger

olika lösningar så att nuvarande brist kan åtgärdas. Utskottet

anser inte att det är nödvändigt med något uttalande från

riksdagens sida med anledning av motionerna So211 (s), So227

(fp) yrkande 11, So244 (m) och So260 (m) yrkande 8.

Motionsyrkandena avstyrks därför.

Åldersgränserna

I sex motioner föreslås förändringar vad gäller

åldersgränserna.

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen beslutar att det skall vara möjligt för alla

som tidigare erhållit bilstöd att kunna förnya detta efter 49

års ålder (yrkande 6). Motionärerna anser att även

förtidspensionärer som aldrig kommit ut på arbetsmarknaden och

som har erhållit bilstöd före 49 års ålder skall kunna få

förnyat bilstöd upp till 65 års ålder.

I motion 1989/90:So266 av Margareta Gard (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av lagen om bilstöd till

handikappade. Motionären anser att speciellt gruppen

handikappade över 49 år är missgynnad i förordningen. Bland

dessa finns enligt motionen en begränsad grupp ledare och

förtroendevalda som arbetar ideellt, eller för mycket blygsamma

ersättningar, och som därigenom inte är berättigad till bilstöd.

I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne

Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och

behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till

handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna anser att

åldersgränsen 49 år i förordningen av många upplevs som snäv och

orättvis och därför bör ändras till 65 år.

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om bilstödets utvidgning upp till 65 år

(yrkande 4). Motionärerna anser att stödet bör utvidgas till

att omfatta alla upp till 65 års ålder som har väsentliga

svårigheter att förflytta sig på egen hand eller anlita allmänna

kommunikationsmedel.

I motion 1989/90:So305 av Rolf Kenneryd (c) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande av den

s.k. 49-årsgränsen vad gäller bilstöd till handikappade samt

till finansieringen härför. Motionären framhåller att denna

åldersgräns innebär bl.a. att den som drabbas av olyckshändelse

eller yrkesskada efter 50 års ålder inte kan beviljas bilstöd,

trots att den drabbade kan framföra en handikappanpassad bil.

I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

möjligheten till bilstöd återinförs för personer över 65 år

(yrkande 1). Motionärerna anser att möjligheten att få

bilstöd efter 65 år måste återinföras.

Enligt 5 § första stycket i förordningen lämnas bidrag

bl.a.

1. till handikappad som är under 65 år och är beroende av bil

för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt

tillskott till sin försörjning eller för att genomgå

yrkesinriktad utbildning eller genomgå yrkesinriktad

rehabilitering under vilken han eller hon får utbildningsbidrag,

2. till handikappad som är under 65 år och, efter att ha

beviljats bilstöd enligt 1, har lämnat arbetsmarknaden med

förtidspension eller har beviljats sjukbidrag enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring, eller

3. till annan handikappad än som avses i 1 eller 2 och som

fyllt 18 men inte 50 år.

I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till

handikappade (s. 16) konstaterades att det statsfinansiella

läget inte gjorde det möjligt att då lägga fram ett förslag som

innebar att alla förflyttningshandikappade -- oavsett ålder --

fick del av bilstödet. Ett bilstöd som generellt omfattade även

förtidspensionärer med förflyttningssvårigheter i åldern 50--64

år skulle enligt propositionen medföra ökade kostnader för

staten i storleksordningen 300 milj.kr.

I betänkandet SfU 1987/88:23 (s. 8) anfördes att i likhet

med föredragande statsrådet ansåg utskottet att ett förslag om

utvidgad personkrets -- ur strikt handikappolitisk synvinkel --

borde innefatta alla förflyttningshandikappade oavsett ålder.

Kostnaderna för ett sådant bilstöd skulle dock bli mycket

omfattande, och i dåvarande statsfinansiella läge var en sådan

utvidgning enligt utskottets mening helt omöjlig. Denna fråga

fick enligt utskottet prövas när erfarenheter av det nya

bilstödet föreligger och ekonomiska förutsättningar finns.

I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 28) behandlade utskottet

liknande motionsyrkanden. Utskottet hänvisade då till

socialförsäkringsutskottets uttalanden i SfU 1987/88:23 och

avstyrkte aktuella motionsyrkanden.

Utskottet gör följande bedömning.

Ur strikt handikappolitisk synvinkel är det klart att

bilstödet borde omfatta även dem som är över 50 år. Utskottet

delar således motionärernas uppfattning att den s.k.

49-årsgränsen för bilstöd är snäv. Utskottet anser att

regeringen i lämpligt sammanhang bör överväga möjligheterna till

en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet anfört med

anledning av motionerna So227 (fp) yrkande 6, So266 (m), So290

(c) yrkandet delvis, So296 (c) yrkande 4 och So305 (c) bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

En utvidgning av bilstödet till att omfatta funktionshindrade

även efter 65 års ålder är enligt utskottet mindre motiverad än

en ändring av 49-årsgränsen och i nuvarande ekonomiska läge

omöjlig att genomföra. Motion So313 (mp) yrkande 1 avstyrks

därför.

Väsentliga förflyttningssvårigheter

I motion 1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson

(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en översyn av förordningen

om bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna

anser att kriteriet väsentliga svårigheter att förflytta sig på

egen hand har fått en restriktiv bedömning hos

försäkringskassorna så att de armamputerade och de som är svaga

i de övre extremiteterna inte längre får bilstöd. 2 § i

förordningen bör enligt motionärerna därför ses över.

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bestämmelserna om funktionshinder för att

erhålla bilstöd (yrkande 8). Motionärerna anser att

bestämmelserna i 2 § första stycket i dag tillämpas med

betydande godtycke och därför bör ses över.

I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne

Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och

behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till

handikappade (yrkandet delvis). Enligt motionärerna får

armamputerade och personer med svaghet i de övre extremiteterna,

som enligt äldre regler fick bilstöd, numera avslag med

motiveringen att funktionshindret inte är särskilt omfattande.

Vissa av dessa personer har minskat sin arbetstid då de inte har

klarat av att arbeta heltid och åka allmänna kommunikationer.

I motion 1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik

(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av

handikappstöd/hjälpmedel för primär fibromyalgi-sjuka

(yrkande 1 delvis). Motionärerna vill understryka vikten av

att de PF-sjukas behov av bilstöd tolkas på ett generöst sätt,

eftersom det ofta är svårt för den sjuke att klara transporter

via kollektiva transportmedel.

I 2 § första stycket förordningen om bilstöd till

handikappade anges att med handikappad avses i denna

förordning den som på grund av varaktigt funktionshinder har

väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att

anlita allmänna kommunikationer.

I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till

handikappade (s. 17) anförs att som grundläggande villkor

gäller att det är själva funktionshindret som ger upphov till

väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation

uppkommer enligt propositionen när den enskilde har väsentliga

svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Enligt

propositionen kan det bl.a. gälla personer som vid förflyttning

är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller

käppar, men det kan också gälla vid svåra astmatiska besvär

eller vid andra liknande allvarliga tillstånd.

Riksförsäkringsverket (RFV) har 1990-04-18 i en

uppföljningsrapport Bilstödet till handikappade gjort en

uppföljning av utredningar avseende personkretsen m.m. Under

avsnittet om väsentliga förflyttningssvårigheter ger RFV bl.a.

följande kommentarer (s. 20).

RFV konstaterar -- efter genomgång av samtliga domar till och

med februari 1990 -- att FÖD när det gäller att tolka begreppet

"väsentliga förflyttningssvårigheter" hittills har varit

förhållandevis liberal. RFV tolkar FÖD:s domar så att man i

målen ibland tar vissa arbetsmarknadspolitiska hänsyn och vissa

hänsyn till bristande eller obefintliga kommunikationer i

bedömningen om rätt till bilstöd föreligger.

-- -- --

När RFV genomförde den nya bilstödsreformen med en

försäkringskasseadministration, kom det till RFV:s kännedom

att flera länsarbetsnämnder beviljat det gamla bilstödet till

andra än dem med väsentliga förflyttningssvårigheter,

framförallt gäller det stöd till personer med besvär i de övre

extremiteterna. Vid de samtal som företrädare för RFV då hade

med företrädare för AMS, menade AMS:s företrädare att

länsarbetsnämnderna inte bort fatta dessa beslut. Även i det

gamla bilstödssystemet har det grundläggande villkoret varit

väsentliga förflyttningssvårigheter för rätt till stöd.

Enligt riksförsäkringsverkets bedömning kommer ett genomslag

av FÖD:s liberala praxis att innebära att gruppen försäkrade som

är berättigade till bilstöd blir väsentligt större än för

närvarande. Den omständigheten kan komma att kräva att

reservationsanslaget för bilstöd ganska snart måste ökas.

I uppföljningsrapporten framhålls att riksförsäkringsverket

kommer att avsätta resurser för en fortsatt mera djupgående

uppföljning/utvärdering av regelsystemet.

Utskottet konstaterar att riksförsäkringsverket följer

tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Utskottet

förutsätter att verket gör regeringen uppmärksam på om någon

ändring av bestämmelserna behöver göras. Något initiativ från

riksdagens sida med anledning av de aktuella motionsyrkandena

behövs därför inte. Motionerna So222 (s) yrkandet delvis, So227

(fp) yrkande 8, So290 (c) yrkandet delvis och So516 (fp) yrkande

1 delvis avstyrks.

Kravet på körkort

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående undantag från kravet på eget körkort

som krav för erhållande av bilstöd (yrkande 7). Motionärerna

anser att det skall vara möjligt att göra undantag från kravet

på eget körkort för att få bilstöd om detta innebär lägre

kostnader än färdtjänst.

Enligt 5 § förordningen om bilstöd till handikappade

gäller för bilstöd till grupp 3, dvs. till annan handikappad än

den som avses i grupp 1 eller 2 och som fyllt 18 men inte 50 år,

att den bidragsberättigade har eget körkort.

I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 28) behandlades ett

liknande motionsyrkande. Utskottet hänvisade till

socialförsäkringsutskottets uttalande i betänkandet

SfU1987/88:23, varvid följande framhölls.

När det gäller kravet på eget körkort för den nu aktuella

gruppen vill utskottet framhålla att det också är en fråga om

att med begränsade resurser prioritera de mest angelägna

behoven. Sålunda anser utskottet att de främst bör komma ifråga

för bilstöd som får väsentligt ökad frihet och ökat oberoende

genom egen bil. I detta ligger att de själva kan köra den. För

andra funktionshindrade som inte kan köra bil själva bör

färdtjänsten i stor utsträckning kunna fylla samma funktion som

en anhörig eller annan som kör bilen.

Utskottet delade denna inställning och avstyrkte det då

aktuella motionsyrkandet.

I 1989 års handikapputrednings betänkande (SOU 1990:19) s.

300 anförs att Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn,

Ungdomar och Vuxna (FUB) tagit upp frågan om bilstöd för

utvecklingsstörda. Vuxna utvecklingsstörda kan inte få bilstöd

på grund av att de inte kan ta körkort. FUB har till 1989 års

handikapputredning framhållit att det är behovet som skall styra

rätten till bilstöd, inte körkortsinnehavet.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker därför motion So227 (fp) yrkande 7.

Övriga frågor om bilstöd

I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne

Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och

behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till

handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna anser att när

det gäller inkomsternas betydelse för bidragets storlek bör en

ändring göras så att inkomst av kapital och arbete

likställs. Däremot skall inte tillgångar som eget hus eller

fritidshus påverka det inkomstprövade bidraget enligt

motionärerna.

I motion 1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson

(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en översyn av förordningen

om bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna

anser att det statliga bilstödet inte bör reduceras om en

sökande också får pengar från annan bidragsgivare för att köpa

sin bil. Motionärerna anser också att, eftersom en bil sjunker i

värde redan efter den första körda milen, en

avskrivningsprincip bör införas som utgår från varje

påbörjad 12-månadersperiod i stället för som nu efter varje

avslutat år.

Grundbidraget till bilstöd är inte inkomstprövat. Däremot är

anskaffningsbidraget inkomstprövat enligt 7 § förordningen om

bilstöd till handikappade. Enligt denna bestämmelse följer

bidragsbeloppet en inkomstskala. Vid beräkningen av inkomsten

tillämpas i princip samma beräkningssätt som används vid

beräkning av inkomstprövat bostadstillägg enligt lagen om

hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension och

enligt riksförsäkringsverkets föreskrifter om tillämpningen av

lagen. Av riksförsäkringsverkets allmänna råd om hustrutillägg

och kommunalt bostadstillägg (KBT) till folkpension (1988:3)

framgår (s. 25) att till inkomst räknas t.ex. arbetsinkomst och

avkastning av kapital och fastighet. Vid inkomstberäkningen för

bilstöd görs vissa avsteg från nämnda inkomstberäkning, vilka

inte berör motionärernas yrkande. Förmögenhetsvärdet av eget hus

och fritidshus har i dag viss betydelse. Fr.o.m. den 1 januari

1991 kommer man vid inkomstberäkningen att bortse från såväl

inkomst som värdet av sådan förmögenhet.

Utskottet konstaterar att inkomst av arbete och inkomst av

kapital likställs vid bedömningen av rätten till bilstöd.

Fr.o.m. den 1 januari 1991 kommer tillgångar som eget hus och

fritidshus inte att påverka det inkomstprövade bidraget. Syftet

med motion So290 (c) yrkandet delvis är sålunda tillgodosett.

Motionen avstyrks därför.

Utskottet förutsätter att riksförsäkringsverket, som följer

tillämpningen av bestämmelserna om bilstöd, gör regeringen

uppmärksam på om en översyn eller ändring av reglerna behöver

göras. Motion So222 (s) yrkandet delvis avstyrks därför.

Statens hundskola

I motion 1989/90:So247 av Rune Jonsson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens

hundskola bör få utvidgat ansvar för att genom avelsverksamhet

vid hundskolan och i samverkan med enskilda uppfödare trygga den

långsiktiga produktionen av hundar för samhällstjänst (yrkande

1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att statens hundskola därvid bör omorganiseras så att de

gemensamma kostnaderna för avelsverksamheten bestrids ur fasta

anslag (yrkande 2). För att undvika kostsamma

nyinvesteringar och bindning i fasta produktionsresurser bör

utbyggnaden enligt motionärerna främst ske genom att statens

hundskola ges i uppdrag att utveckla och organisera avelsprogram

till vilka privata uppfödare kan anslutas. Motionärerna anser

att för att på sikt upprätthålla kvalificerad avelsverksamhet

vid hundskolan bör verksamheten delas upp i skilda

redovisningsenheter. Den ena delen bör omfatta avelsverksamheten

och finansieras med fasta anslag. Den andra delen bör enligt

motionen omfatta dess övriga hundproduktion samt dressyr- och

utbildningsverksamhet och ha ekonomiskt likvärdiga villkor med

annan motsvarande verksamhet.

I motion 1989/90:So253 av Eva Goës m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ledarhundar för synskadade (yrkande 1)

samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om djursjukhusets roll för hundskolan

(yrkande 2). Motionärerna anser att snabb rekrytering behövs

för att få fatt i och utbilda lämpliga ledarhundar för

synskadade. Vidare sägs i motionen att staten måste slå vakt om

att djursjukhuset i Sollefteå ges sådana villkor att det kan

drivas vidare.

I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen beslutar bygga ut bl.a. ledarhundsutbildningen

enligt vad som anförts i motionen (yrkande 2 delvis).

Motionärerna anser att arbetsplatserna skall så vitt möjligt nå

en fullständig individuell handikappanpassning, vilket för

synskadade innebär möjlighet att ha ledarhund på arbetet.

Riksdagen godkände våren 1988 proposition 1987/88:126 om

inriktningen av verksamheten vid statens hundskola

(1987/88:SoU24, rskr. 303). Statens hundskola är därmed en

renodlad uppdragsmyndighet med uppgift att mot ersättning

tillhandahålla polis- och ledarhundar. Kostnaderna för skolan

skall täckas av intäkter från försäljningen av produkter och

tjänster. Av propositionen framgår att veterinärresurserna vid

hundskolan skall anpassas till verksamhetens eget behov av

djursjukvård. Under en övergångsperiod utgår omställningsbidrag

till skolan. Hundskolans arbetsuppgifter och organisation

framgår av förordningen (1988:654) med instruktion för statens

hundskola.

I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 25 f.) behandlade

utskottet en motion om hundskolan med anledning av

budgetpropositionen det året. Utskottet hänvisade till

betänkandet SoU 1987/88:24, som behandlar proposition

1987/88:126 om inriktningen av verksamheten vid statens

hundskola m.m. jämte motioner, vari utskottet uttalade följande

(s. 6).

Utskottet vill understryka att efterfrågan på kvalificerade

tjänstehundar, som ledar- och polishundar, måste kunna

tillgodoses. Det är också viktigt att avel, dressyr samt annan

utbildning i fråga om dessa tjänstehundar hålls på en

kvalitativt hög nivå.

Statens hundskola har länge haft svårigheter att producera

tillräckligt många hundar för att tillgodose de stora avnämarnas

behov. Skolan har också problem med obalans i sin ekonomi. Det

är nödvändigt att råda bot på dessa problem. Utskottet ser

därför positivt på en organisationsförändring som syftar till

att hundskolan särskilt inriktar sig på produktion av ledar- och

polishundar. Utskottet gör bedömningen att förslaget att skolans

verksamhet efter en övergångstid med omställningsbidrag skall

vara självbärande förbättrar möjligheterna att uppnå en effektiv

organisation som kan uppfylla avnämarnas behov. Utskottet har

således ingen erinran mot de föreslagna riktlinjerna för skolans

verksamhet såvitt nu är i fråga och avstyrker motion So10 (vpk)

yrkande 4.

Utskottet vill emellertid betona att staten har ett ansvar för

att det sker en tillräcklig produktion av goda ledarhundar och

för att de synskadade kan få tillgång till dessa till en rimlig

kostnad.

Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.

I samma betänkande (s. 21) behandlade utskottet också motioner

om anslaget till Synskadades riksförbund (SRF) till verksamheten

med ledarhundar. Utskottet vidhöll då sin principiella

inställning att alla synskadade som så önskar borde kunna få del

av den förmån det innebär att ha ledarhund och att SRF:s

ekonomiska möjligheter att inköpa ledarhundar inte fick

försämras genom omorganisationen av hundskolan. Problemet under

senare år har emellertid, framhöll utskottet, varit

svårigheterna att få fram tillräckligt många bra hundar. Att öka

produktionen av ledarhundar ansågs inte kunna ske genast utan

skulle komma att ta avsevärd tid och kräva långsiktiga insatser

beträffande aveln m.m.

I maj 1989 anförde statsrådet Bengt Lindqvist bl.a. som svar

på interpellation 1988/89:211 om statens hundskola i

Sollefteå att riksdagens beslut om förändringar vid hundskolan

innebar att verksamheten skulle inriktas på produktion av ledar-

och polishundar. En förutsättning för att kunna trygga behovet

av dessa hundar var en god avelsverksamhet, framhölls det.

Hundskolan hade därför i samarbete med Sveriges

lantbruksuniversitet lagt upp ett program för att förbättra

aveln.

Sedan den 1 januari 1990 har Sollefteå kommun övertagit

huvudmannaskapet för djursjukhuset vid hundskolan.

I proposition 1989/90:125 med förslag om tilläggsbudget II

till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 togs frågan om

omställningsbidraget upp på nytt. I propositionen anförs

följande.

Regeringen godkände den 21 december 1989 avtalet med Sollefteå

kommun om ändrat huvudmannaskap för djursjukhuset samt

övertagande av fast egendom. Enligt avtalet skall staten

utbetala ett övergångsbidrag om 1 500 000 kr. till kommunen. Jag

föreslår att medel för detta ändamål nu anvisas.

Omställningen av statens hundskola till en renodlad

uppdragsmyndighet pågår, och uppbyggnaden av en mer effektiv och

kostnadsbesparande organisation och administration förväntas på

sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten. Under det gångna

året har detta arbete försvårats av bl.a. en valpsjukeepidemi,

som orsakat ett stort ekonomiskt avbräck för skolan.

I syfte att ge hundskolan möjlighet att med bibehållen

tidsplan genomföra omställningsarbetet anser jag att skolan bör

kompenseras för de oförutsedda kostnaderna. Jag förordar därför

att hundskolan tillförs ytterligare

1 000 000 kr.

Totalt räknar jag nu med ett ytterligare medelsbehov på

2 500 000 kr.

I betänkandet 1989/90:SoU22 tillstyrkte utskottet det

föreslagna medelsbehovet till omställningsbidrag till

hundskolan. Riksdagen följde utskottet (rskr. 273).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att verksamheten vid statens hundskola

enligt riksdagens beslut 1988 skall inriktas på produktion av

ledar- och polishundar. Omställningen av hundskolan till en

renodlad uppdragsmyndighet pågår, och organisationsförändringen

förväntas på sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten.

Hundskolan har anvisats ytterligare omställningsbidrag i

tilläggsbudget II för budgetåret 1989/90. Åtgärder har också

vidtagits för att förbättra aveln. Utskottet anser att

förutsättningar nu finns för hundskolan att fullfölja

omställningsarbetet och trygga avelsbehovet. Utskottet avstyrker

därmed motion So247 (s) yrkandena 1 och 2. Av samma skäl

avstyrker utskottet motionerna So253 (mp) yrkande 1 och So313

(mp) yrkande 2 delvis.

Utskottet konstaterar att djursjukhuset numera övertagits av

Sollefteå kommun. Motion 1989/90:So253 (mp) yrkande 2 avstyrks

därför.

Fritid och kultur

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en ökad satsning på fritid och

kulturverksamhet för handikappade (yrkande 3). Enligt

motionärerna är tillgängligheten till olika fritids- och

kulturaktiviteter betydelsefull för att ge handikappade en god

livskvalitet. Motionärerna anser bl.a. att turistanläggningar

behöver ses över, rätt till färdtjänst för deltagande i idrotts-

och fritidsaktiviteter bör utökas, en ökad satsning på textade

TV-program behöver göras och synskadade ges bättre tillgång till

dagstidningar.

I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad (yrkande

5). Motionärerna anser att det borde vara obligatoriskt för

allmänna bad att ha sittlift så att också rörelsehindrade kan

använda bassängerna.

Enligt 8 § punkt 6 omsorgslagen har landstingskommunerna

till uppgift att verka för att det allmänna fritids- och

kulturutbudet blir tillgängligt för psykiskt utvecklingsstörda.

I 21 § socialtjänstlagen (1980:620) stadgas att

socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,

psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin

livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och

att leva som andra. Också genom andra bestämmelser i

socialtjänstlagen åläggs kommunerna ett ansvar för att utveckla

möjligheterna till en god fritid för de handikappade.

I 3 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10) stadgas att

bostäder, allmänna lokaler och arbetslokaler vid nybyggnad skall

utformas så att de blir tillgängliga och kan nyttjas av personer

med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

1989 års handikapputredning har enligt sina direktiv fått

i uppdrag att göra en kartläggning och analys av

funktionshindrades möjligheter att få del av utbudet inom

fritids- och rekreationsområdet. Om det är motiverat bör

utredningen också redovisa förslag som kan medverka till att

funktionshindrade i högre grad än för närvarande kan delta i

verksamheter och aktiviteter inom området.

I handikapputredningens betänkande SOU 1990:19 (s. 62)

framhålls att som en följd av den tidigare handikapputredningens

förslag (Kultur åt alla, SOU 1976:20) genomfördes under slutet

av 1970-talet flera viktiga reformer inom kultur- och

informationsområdet. Dessa reformer redovisas i betänkandet.

I betänkandet anförs också (s. 210) att statens handikappråd,

vid sin uppföljning 1987 av det nationella handlingsprogrammet i

handikappfrågor, fann att programmets mycket tydliga uttalanden

om behovet av insatser för en meningsfull fritid inte hade

resulterat i stora förändringar. Tvärtom fann rådet risker för

ökade klyftor beträffande olika gruppers möjligheter att ta del

av fritidsaktiviteter. Riskerna fanns bl.a. i det allt större

informationsutbudet, som inte anpassades efter olika behov,

otillräcklig utbyggnad av bl.a. färdtjänst och hemtjänst och den

kommersiella fritidssektorns bristande intresse för att göra

verksamhet tillgänglig för handikappade. Samtidigt pekade man på

vissa positiva företeelser, som inom kulturområdet kunde visa

att kunskaper fanns för att omsätta ambitioner till praktisk

handling, t.ex. ökad tillgång till böcker för synskadade och

psykiskt utvecklingsstörda samt text-TV.

1989 års handikapputredning anför i betänkandet (s. 332 f.)

inför sitt fortsatta arbete att den bör tillse att behovet av

fritidsverksamhet för såväl psykiskt utvecklingsstörda som andra

människor med omfattande funktionshinder tillgodoses. Härvid

understryks att fritid för många gravt handikappade människor

ofta utgör en lång påtvingad sysslolöshet. Utredningen anser att

den därför bör överväga hur fritid och rekreation kan

tillförsäkras dessa genom ökad personlig assistans, genom

individuellt utformade hjälpmedel, genom anpassning av

fritidsanläggningar, kulturinstitutioner etc. Inför sina

överväganden kommer utredningen också att ta del av erfarenheter

av de fritidsprojekt som beviljats medel ur allmänna arvsfonden.

I betänkandet SoU 1987/88:20 behandlade utskottet i

samband med budgetpropositionen ett motionsyrkande om de

utvecklingsstördas kultursituation. Utskottet anförde bl.a.

följande (s. 12).

Utskottet delar motionärernas uppfattning om den stora

betydelse det har för utvecklingsstörda med fritids- och

kulturaktiviteter. För att utvecklingsstörda skall få den

stimulans de behöver är det nödvändigt inte bara med en daglig

sysselsättning -- arbete eller liknande -- utan också med en

meningsfull fritid. Utskottet noterar att försöksverksamhet med

olika projekt pågår. I budgetpropositionen (s. 117) meddelas

bl.a. att 10 milj. kr. under år 1987 har anvisats ur allmänna

arvsfonden för att förbättra handikappades möjligheter till

fritid och rekreation.

Utskottet vidhåller mot bakgrund av det anförda sitt tidigare

ställningstagande att det inte för närvarande är påkallat med

något initiativ av riksdagen.

Då aktuellt motionsyrkande avstyrktes.

Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning bl.a.

behandlar frågan om de funktionshindrades möjligheter att få del

av utbudet inom fritids- och rekreationsområdet. I avvaktan på

förslagen bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från att

göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker därför motion

So296 (c) yrkande 3. Av samma skäl avstyrks motion So227 (fp)

yrkande 5.

Utbildning

I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att relevant utbildning ges olika

yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten (yrkande

3) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att tjänster skall tillskapas inom omsorgsverksamheten för

ambulerande utbildad personal (yrkande 4). Enligt

motionärerna är det inte alltid en logoped eller talpedagog som

behövs inom omsorgsvården. Ibland kan det lämpligaste vara en

person som är utbildad inom området alternativ kommunikation

enligt motionärerna, som önskar att denna utbildning får hög

prioritet. Motionärerna ställer som krav för framtiden att

personal inom omsorgsvården skall ha speciell utbildning.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utarbetat

allmänna råd om behörighet för omsorgspersonal (SOSFS

1988:12). Där rekommenderas högskoleutbildning för

föreståndare inom omsorgsverksamheten. Socialstyrelsen gjorde

1985--1986 en inventering av utbildningsnivån bland all

boendepersonal samt elevassistenter, dvs. s.k. vårdartjänster

inom omsorgsverksamheten. 1979 hade socialstyrelsen gjort en

inventering vid vårdhemmen, som visade en låg utbildningsnivå

hos personalen. Jämförelser mellan dessa inventeringar visar en

markant höjning av utbildningsnivån. Variationerna mellan

landstingen är dock stora. Socialstyrelsen framhåller i sin

redovisning att i den alltmer hårdnande konkurrensen om

arbetskraften är olika utbildningsinsatser en viktig faktor

bl.a. för att behålla och utveckla den personal som redan finns.

I betänkandet (SOU 1990:19) av 1989 års handikapputredning

behandlas utbildningsfrågorna. Utredningen framhåller (s.

334) att den, för att förbättra tillgången till välutbildad

personal, bör verka för att antalet platser inom vissa berörda

utbildningar utökas och att handikappaspekterna tydligare lyfts

fram inom alla aktuella utbildningsområden. Kommittén avser att

med hjälp av en referensgrupp och ett antal seminarier belysa

dessa frågor. Utredningens avsikt är att lägga fram förslag till

åtgärder inom områden med betydelsefulla men eftersatta

forsknings- och utbildningsbehov. Slutbetänkande väntas i början

av 1991.

Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning

behandlar frågor om utbildning för personalen inom

handikappområdet. I avvaktan på förslagen från utredningen bör

riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra

uttalanden i dessa frågor. Motion So217 (mp) yrkandena 3 och 4

avstyrks därför.

Uppsökande arbete i skolan

I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett aktivt uppsökande arbete redan i skolan

för att förebygga förtidspension (yrkande 2). Motionärerna

anser att det inte är rimligt att omkring 2 000 människor under

30 år förtidspensioneras varje år utan att andra åtgärder

prövats. Arbetet för att skapa möjligheter för dessa människor

på arbetsmarknaden måste enligt motionärerna börja redan i

skolan.

Enligt 21 § socialtjänstlagen (1980:620) är socialnämnden

skyldig att medverka till att den enskilde får en meningsfull

sysselsättning. Till landstingskommunens uppgifter hör enligt

8 § omsorgslagen att medverka till att psykiskt

utvecklingsstörda får en meningsfull sysselsättning genom

förvärvsarbete.

För regional samverkan i fråga om undervisning för elever med

handikapp är landet indelat i fem regioner, med en

planeringsberedning knuten till en länsskolnämnd i resp.

region (SFS 1984:75). Beredningarnas uppgift är att samordna

insatserna inom varje region för elever med handikapp i vissa

skolformer och i övrigt planera så att befintliga resurser

utnyttjas på bästa sätt. Planeringsberedningarna skall också

samarbeta med de regionala planeringsråden för samverkan mellan

skola och arbetsliv när det gäller insatser för att skaffa

handikappade ungdomar arbete. Vid länsskolnämnden på varje

regions huvudort finns en handikappkonsulent med uppgift att

samordna handikappåtgärderna inom regionen. I länen i övrigt

finns tjänster som konsulent för rörelsehindrade elever,

tjänster som konsult för synskadade och ytterligare tjänster som

konsulent för olika handikappade elevgrupper.

I betänkandet Tidig och samordnad rehabilitering, SOU

1988:41 föreslår rehabiliteringsberedningen en

rehabiliteringsersättning till handikappade ungdomar mellan 16

och 25 år under förutsättning att den handikappade deltar i

rehabiliteringsåtgärd och/eller att arbetsförmågan på grund av

handikappet är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen

kan anses varaktig.

Sedan 1987/88 driver arbetsmarknadsstyrelsen i samtliga

län försöksverksamheten "Arbete åt unga handikappade" med

syfte att ge handikappade ungdomar möjlighet till arbete i

stället för pension. Försöksverksamheten har varit inriktad på

en uppsökande verksamhet med att erbjuda ungdomar, som redan

fått sjukbidrag eller förtidspension, en kontakt med

arbetsförmedlingen/arbetsmarknadsinstitutet för att pröva

möjligheterna till arbete. Den har också varit inriktad på en

förebyggande verksamhet som innebär att tidigt erbjuda

arbetsförmedlingens/arbetsmarknadsinstitutets kompetens och

service till ungdomar med handikapp genom en utökad samverkan

med skolan. Erfarenheterna från försöksverksamheten är goda. En

förutsättning är dock att det finns tillgång till

arbetsmarknadspolitiska stödinsatser men även stöd och service

från socialtjänsten och omsorgsverksamheten. Försöksverksamheten

är så utformad att den skall kunna övergå i reguljär verksamhet

under detta år när försökstiden är slut.

Socialstyrelsen fick 1987 i uppdrag av regeringen att med

medel ur allmänna arvsfonden bedriva försöksverksamhet med

syftet att vid sidan av reguljära arbetsmarknadspolitiska

åtgärder finna nya metoder och arbetssätt som underlättar för

yngre personer med funktionshinder att få arbete och

sysselsättning. Kommuner och organisationer skulle stimuleras

att starta projekt och därigenom på ett mer aktivt och

metodinriktat sätt arbeta med sysselsättningsfrågorna. I

försöksverksamheten framkommer behov av bättre och utvecklad

samordning mellan kommunernas, landstingens,

arbetsförmedlingarnas, försäkringskassornas m. fl. verksamheter.

Det förekommer också brister och oklarheter gällande

huvudmännens ansvarsområden. En dokumentation av erfarenheterna

av försöksverksamheten kommer att färdigställas till årsskiftet

1990-1991.

I betänkandet Ungdomars kompetens, Vägar in i framtidens

kunskapssamhälle, SOU 1989:113 föreslår

skola--arbete-utredningen att ungdomar, som omfattas av

omsorgslagen, direkt efter avslutad särskild skolplikt får

omfattas av arbetsförmedlingens åtgärdsansvar. Vidare föreslår

utredaren att särskolekommittén i sina förslag om framtida

huvudmannaskap för de psykiskt utvecklingsstördas utbildning

beaktar det kommunala uppföljningsansvaret. För alla

handikappade föreslås ett antal lokala särskilda projekt för

handikappade i uppföljningsåtgärder.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning om vikten av

att åtgärder sätts in tidigt för att hjälpa handikappade

ungdomar att få arbete. Utskottet konstaterar att olika typer av

försöksverksamhet pågår ute i landet, i syfte att ge

handikappade ungdomar möjlighet till arbete i stället för

pension. Genom den regionala planeringsberedningen och

handikappkonsulenten vid länsskolnämnden på planeringsregionens

huvudort samt den regionala pedagogiska stödorganisationen i

form av konsulenter för olika handikappgrupper har numera

handikappade ungdomar fått ökade möjligheter att efter avslutad

skolgång få arbete. Med hänsyn härtill anser utskottet att det

inte behövs något initiativ från riksdagens sida. Motion So260

(m) yrkande 2 avstyrks därför.

Stöd till föräldrar med funktionshinder

I motion 1989/90:So304 av Margó Ingvardsson m.fl. (vpk, s,

m, fp, c, mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en

översyn av situationen för och stödet till föräldrar med

funktionshinder. Motionärerna anser att det t.ex. borde vara

självklart att en förälder skall kunna följa sitt barn till och

från daghemmet med hjälp av färdtjänst, vilket inte är fallet i

dag. Många föräldrar med sådana funktionshinder som inte medger

färd med allmänna kommunikationer kan i dag inte ge sina barn

den kontinuitet och därmed inte den trygghet ett litet barn

behöver. Kommuner och landsting borde enligt motionen ha

skyldighet att se till att barns rätt till kontinuitet kan

uppfyllas. Det framhålls att personliga assistenter till den

förälder som är funktionshindrad är ett krav som inte får

ifrågasättas. Det gäller barnets rätt till trygghet lika mycket

som rätten att få hjälp att uppfylla sitt föräldraskap.

Socialstyrelsen avser att inom kort ge ut rapporten

Föräldrar med begåvningsnedsättning och deras barn. Rapporten

behandlar stödet till föräldrarna enligt gällande lagar. I

rapporten tas frågor upp som bl.a. gäller behandlingsarbetet,

kontaktpersoner, stödet i hemmet och placeringar utanför hemmet.

Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR) gav 1988 ut

skriften Mamma, pappa, barn, vilken redovisar upplevelser av

rörelsehindrade småbarnsföräldrar i olika föräldrasituationer.

Handikappinstitutet har med stöd ur allmänna arvsfonden

börjat utarbeta en handbok för handikappade

småbarnsföräldrar. Avsikten är att handboken skall utformas

som en idébank med förslag till lösningar på praktiska problem.

Handboken beräknas vara klar i juni 1991.

Utskottet delar motionärernas inställning att det är av

största vikt att föräldrar med funktionshinder ges det stöd och

den hjälp de behöver för att kunna uppfylla sitt föräldraskap.

1989 års handikapputredning har bl.a. till uppgift att behandla

frågor om färdtjänst och personlig assistans. Utskottet utgår

ifrån att utredningen i det sammanhanget även kommer att

behandla de funktionshindrade föräldrarnas behov. Något

uttalande i frågan från riksdagen behövs därför inte. Utskottet

avstyrker motion So304 (vpk, s, m, fp, c, mp).

Bidragsgivningen till handikapporganisationer

I motion 1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översyn av reglerna för bidragsgivningen

till handikapporganisationerna (yrkande 6). Enligt motionen

har statens handikappråds monopolställning hårt drabbat små

handikappgrupper, då de inte ansetts fylla rådets statuter för

organisationsbidrag. Motionärerna anser det viktigt att full

föreningsfrihet får råda även för de handikappade, inte minst

mot bakgrund av vikten av informationsspridning.

Från anslaget G 10 erhåller handikapporganisationerna bidrag

till sin verksamhet. Regeringen beslutar om fördelningen av

anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens

handikappråd. Statens handikappråd har i januari 1990

reviderat sina riktlinjer för bidrag till

handikapporganisationer. I de nya riktlinjerna nämns bl.a. att

de funktionshindrade skall ha ett avgörande inflytande i

organisationen. Bara för barn eller om funktionshindret gör det

omöjligt för den enskilde att själv handha sina angelägenheter

skall de nära anhöriga ha det avgörande inflytandet. Vidare sägs

att i ett inledningsskede kan det vara naturligt för en

organisation att ägna arbetet åt medlemmarnas mest akuta problem

för att senare bredda det intressepolitiska arbetet till fler

samhällsområden. Faktorer som påverkar bidragets storlek är

enligt uppgift från statens handikappråd bl.a. antalet medlemmar

i organisationen och hur många av dessa som är handikappade,

kostnaderna för verksamheten, särskilt fördyrande kostnader på

grund av handikappet och vilken verksamhet organisationen

bedriver.

Utskottet har i betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 27) senast

behandlat en motion med yrkande om bidrag till en speciell

organisation. I betänkandet hänvisade utskottet till sitt

uttalande i betänkandet SoU 1980/81:17 s. 7. Här framhöll

utskottet att riksdagen inte bör göra någon detaljprövning av

vilka villkor som bör vara uppfyllda för att en

handikapporganisation skall kunna få bidrag. En sådan prövning

borde enligt utskottet ankomma på i första hand statens

handikappråd. Utskottet underströk att bidrag till nya och

mindre organisationer seriöst måste prövas av handikapprådet. I

betänkandet 1988/89:SoU19 vidhöll utskottet sin tidigare

inställning att inte pröva vilken eller vilka organisationer som

bör ges bidrag.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att riksdagen

inte bör göra någon detaljprövning av villkoren för

bidragsgivningen. Statens handikappråd har nyligen reviderat

sina riktlinjer för bidrag till handikapporganisationer. De nya

riktlinjerna har endast varit i kraft några månader. Riksdagen

bör enligt utskottets mening avstå från att nu göra några

uttalanden i frågan. Motion So437 (m) yrkande 6 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärdsprogram

att riksdagen avslår motion 1989/90:So315 yrkande 1,

res. 1 (v)

2. beträffande handikappinventering

att riksdagen avslår motion 1989/90:So288,

res. 2 (fp)

3. beträffande samverkan i vården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 7,

res. 3 (c)

4. beträffande patientens ställning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So315 yrkande 3,

res. 4 (v)

5. beträffande personliga vårdare

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So227 yrkande 1 och

1989/90:So313 yrkande 5,

res. 5 (fp)

res. 6 (mp)

6. beträffande vårdarlön

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf62 yrkande 3,

res. 5 (fp)

7. beträffande handikappombudsman

att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 4,

res. 7 (fp)

8. beträffande omsorgslagens personkrets

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So227 yrkande 17,

1989/90:So296 yrkande 8 och 1989/90:So301,

res. 8 (fp, c, mp)

9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So217 yrkande 1,

1989/90:So315 yrkande 7 och 1989/90:Sf62 yrkande 4,

res. 9 (m, fp)

res. 10 (v)

res. 11 (mp)

10. beträffande de handikappade i den psykiatriska vården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 9,

res. 12 (c)

11. beträffande etik

att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 12,

12. beträffande habilitering och rehabilitering

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So227 yrkandena 13 och

14, 1989/90:So283 och 1989/90:So315 yrkandena 4 och 5,

res. 13 (fp)

res. 14 (v)

13. beträffande datorhjälpmedel och texttelefoner

att riksdagen avslår motion 1989/90:So260 yrkandena 1, 3, 4

och 5,

res. 15 (m)

14. beträffande huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkandena 5 och 6,

res. 15 (m) - motiv.

res. 16 (c)

15. beträffande prövotid av handikapphjälpmedel m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So217 yrkandena 5 och

6 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis,

res. 17 (mp)

16. beträffande lag om tekniska hjälpmedel

att riksdagen avslår motion 1989/90:So315 yrkande 6,

res. 18 (v)

17. beträffande hjälpmedel för fibromyalgi-sjuka

att riksdagen avslår motion 1989/90:So516 yrkande 1 delvis,

18. beträffande huvudmannaskapet för färdtjänst

att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 12,

res. 19 (fp)

19. beträffande kvaliteten på färdtjänst

att riksdagen avslår motion 1989/90:So238,

res. 19 (fp) - motiv.

20. beträffande leasing av handikapputrustad bil

att riksdagen avslår motion 1989/90:So214,

res. 20 (fp)

21. beträffande bilstöd vid familjehemsplacering

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So211, 1989/90:So227

yrkande 11, 1989/90:So244 och 1989/90:So260 yrkande 8,

22. beträffande 49-årsgänsen

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So227

yrkande 6, 1989/90:So266, 1989/90:So290 yrkandet delvis,

1989/90:So296 yrkande 4 och 1989/90:So305 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. beträffande 65-årsgränsen

att riksdagen avslår motion 1989/90:So313 yrkande 1,

24. beträffande bilstöd vid väsentliga

förflyttningssvårigheter

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So222 yrkandet delvis,

1989/90:So227 yrkande 8, 1989/90:So290 yrkandet delvis och

1989/90:So516 yrkande 1 delvis,

res. 21 (fp, c)

25. beträffande kravet på körkort för bilstöd

att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 7,

res. 22 (fp)

26. beträffande inkomstprövning och bilstöd

att riksdagen avslår motion 1989/90:So290 yrkandet delvis,

27. beträffande avskrivningsprincipen vid bilstöd

att riksdagen avslår motion 1989/90:So222 yrkandet delvis,

28. beträffande avelsverksamheten vid statens hundskola

att riksdagen avslår motion 1989/90:So247 yrkandena 1 och 2,

res. 23 (mp) - motiv.

29. beträffande ledarhundar för synskadade

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So253 yrkande 1 och

1989/90:So313 yrkande 2 delvis,

res. 23 (mp)

30. beträffande djursjukhuset

att riksdagen avslår motion 1989/90:So253 yrkande 2,

res. 23 (mp)

31. beträffande fritid och kultur

att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 3,

res. 24 (c)

32. beträffande sittliftar vid allmänna bad

att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 5,

res. 24 (c) - motiv.

res. 25 (fp)

33. beträffande utbildning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So217 yrkandena 3 och 4,

res. 26 (mp)

34. beträffande uppsökande arbete i skolan

att riksdagen avslår motion 1989/90:So260 yrkande 2,

res. 27 (m)

35. beträffande stöd till föräldrar med funktionshinder

att riksdagen avslår motion 1989/90:So304,

res. 28 (v)

36. beträffande bidragsgivningen till

handikapporganisationer

att riksdagen avslår motion 1989/90:So437 yrkande 6.

res. 29 (m)

Stockholm den 13 september 1990

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Anita Persson (s), Sten

Svensson (m), Aina Westin (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo

Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist

(fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp),

Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), Maj-Inger Klingvall (s)

och Ingvar Eriksson (m).

Reservationer

1. Åtgärdsprogram (mom. 1)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 1." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att personer med

behov av omfattande service och långvariga och komplicerade

rehabiliteringsinsatser har fått stå tillbaka och ofta hamnat

i olika former av institutionsvård. Målet för handikappolitiken

skall vara jämlikhet och delaktighet i alla delar av

samhällslivet. Fortfarande återstår emellertid en mycket lång

väg för att nå dit. Utskottet anser därför att

handlingsprogrammet i handikappfrågor borde ligga till grund för

en systematisk reformverksamhet från regeringens sida.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk)

yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande åtgärdsprogram

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Handikappinventering (mom. 2)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "So288 (fp)." bort ha

följande lydelse:

För att kunna hjälpa människor med handikapp krävs bl.a. en

kartläggning av de olika gruppernas behov. Utskottet anser i

likhet med motionärerna att det är nödvändigt för kommunen att

veta hur många handikappade som finns i kommunen och vilka behov

den enskilda människan har för att kunna ge de handikappade den

service de behöver. Utan en långsiktig planering i kommunen i

samarbete med handikapporganisationerna kan målen inte uppnås.

Utskottet anser därför att alla kommuner borde göra en

handikappinventering.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So288 (fp) bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande handikappinventering

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So288 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Samverkan i vården (mom. 3)

Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför."

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att införandet i 8 §

hälso- och sjukvårdslagen av en skyldighet för

sjukvårdshuvudmännen att samverka med andra i praktiken endast

medfört ett begränsat brukarinflytande. Utskottet anser att

denna patienternas rättighet måste utvecklas, vilket kräver

stora utbildningsinsatser.

Vad utskottet med anledning av motion So296 (c) yrkande 7

anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande samverkan i vården

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Patientens ställning (mom. 4)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Frågorna om" och slutar med "avstyrks därför." bort ha

följande lydelse:

Kontinuiteten inom sjukvården är särskilt viktig för de

funktionshindrade som ofta har anledning att söka vård. För

människor som under lång tid vistas i sjukvården måste det

vidare skapas möjligheter att tillgodose behovet av

intellektuell och fysisk stimulans. Utskottet konstaterar i

likhet med motionärerna att intresset från sjukvårdens sida för

samverkan med patienterna och deras organisationer, t.ex.

handikapprörelsen, är mycket varierande. Utskottet anser därför

att hälso- och sjukvårdslagen bör ses över i syfte att stärka

patienternas ställning och möjligheter att påverka behandlingen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk)

yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande patientens ställning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Personliga vårdare m.m. (mom. 5 och 6)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "yrkande

3." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att de handikappade

bör kunna få personliga vårdare eller assistenter, människor som

de handikappade lär känna och har förtroende för. Dessa skall

kunna anställas direkt av den handikappade eller dennes familj

genom att kommunen avgör omfattningen av hjälpinsatsen och står

för kostnaden medan den handikappade själv avgör vem som skall

utföra vården. Utskottet anser vidare att det problem som

uppmärksammas i motion Sf62 förtjänar vidare överväganden. Det

är djupt otillfredsställande att handikappade barn

förtidspensioneras från 16 års ålder. Ett alternativ kan i

sådana sammanhang vara att den vårdande föräldern får rätt till

vårdarlön om barnet bor kvar i föräldrahemmet.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion

So227 (fp) yrkande 1 samt med anledning av motionerna So313 (mp)

yrkande 5 och Sf62 (fp) yrkande 3 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 5 och 6 bort hemställa:

5 och 6. beträffande personliga vårdare m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkande 1

och med anledning av motionerna 1989/90:So313 yrkande 5 och

1989/90:Sf62 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

6. Personliga vårdare (mom. 5)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "yrkande

5." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So313 att

den handikappade i den utsträckning det är möjligt själv skall

få välja vårdare. Även anhöriga skall kunna anställas som

vårdare.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion

So313 (mp) yrkande 5 och med anledning av motion So227 (fp)

yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande personliga vårdare

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So313 yrkande 5

och med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Handikappombudsman (mom. 7)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4."

bort ha följande lydelse:

Nyblivna föräldrar till handikappade barn vittnar ofta om hur

svårt det är att få stöd och vägledning från samhällets sida.

Utskottet anser därför, i likhet med motionärerna, att

kommunerna bör uppmuntras att inrätta en funktion som

handikappombudsman. Handikappombudsmannen bör ges i uppdrag att

på olika sätt stödja de handikappade och deras anhöriga, ge dem

upplysningar om sina rättigheter, vägleda dem till rätt insatser

samt driva den enskildes frågor.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp)

yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande handikappombudsman

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Omsorgslagens personkrets (mom. 8)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh

(c) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Frågan om" och slutar med "avstyrks därför." bort ha

följande lydelse:

Trots ett riksdagsuttalande redan år 1985 om en översyn av

personkretsen i omsorgslagen i syfte att alla handikappade barn

och ungdomar borde ges samma stöd som de grupper som

omsorgslagen omfattar har något förslag ännu inte lagts fram för

riksdagen. Det är angeläget att denna fråga snarast får sin

lösning.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So227 (fp)

yrkande 17, So296 (c) yrkande 8 och So301 (mp) bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande omsorgslagens personkrets

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So227

yrkande 17, 1989/90:So296 yrkande 8 och 1989/90:So301 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ingrid Hemmingsson

(m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Ingvar Eriksson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4."

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att föräldrar som vårdar ett psykiskt

utvecklingsstört barn i hemmet ofta tvingas att fortsätta med

detta även sedan barnet uppnått vuxen ålder. Landstinget har

emellertid en skyldighet när det gäller vuxna psykiskt

utvecklingsstörda att erbjuda boende i gruppbostad för dem som

inte kan bo i egen bostad. Så sker ofta inte. Utskottet anser

att landstingen måste leva upp till sin skyldighet enligt

omsorgslagen.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion Sf62

(fp) yrkande 4 och med anledning av motionerna So217 (mp)

yrkande 1 och So315 (vpk) yrkande 7 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf62 yrkande 4

och med anledning av motionerna 1989/90:So217 yrkande 1 och

1989/90:So315 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

10. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4."

bort ha följande lydelse:

Omsorgslagen anger en skyldighet för landstingen att erbjuda

vuxna utvecklingsstörda att bo i gruppbostad om de inte kan bo i

egen bostad. Många domar som fastlägger denna skyldighet har

inte verkställts. Om lagen kan negligeras utan påföljd påverkar

detta, enligt utskottet, respekten för lagstiftningen. Utskottet

anser därför att utredningen om kommunbot snarast bör leda till

förslag från regeringen. Samtidigt bör övervägas att införa

någon form av vitesföreläggande vid utebliven verkställighet.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion

So315 (vpk) yrkande 7 och med anledning av motionerna So217 (mp)

yrkande 1 och Sf62 (fp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So315 yrkande 7

och med anledning av motionerna 1989/90:So217 yrkande 1 och

1989/90:Sf62 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

11. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4."

bort ha följande lydelse:

Boendesituationen för de utvecklingsstörda behöver ses över.

De utvecklingsstörda har enligt omsorgslagen rätt till egen

bostad. Den rätten blir inte tillgodosedd av landstingen.

Utskottet anser att landstingen måste uppmanas att arbeta mer

aktivt enligt omsorgslagen.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion

So217 (mp) yrkande 1 och med anledning av motionerna So315 (vpk)

yrkande 7 och Sf62 (fp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So217 yrkande 1

och med anledning av motionerna 1989/90:So315 yrkande 7 och

1989/90:Sf62 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

12. De handikappade i den psykiatriska vården (mom. 10)

Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 9." bort ha

följande lydelse:

Människor med svåra funktionsnedsättningar inom den

psykiatriska vården är bland de mest eftersatta inom sjukvården.

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det behövs

förbättringar för dem bl.a. när det gäller deras boendemiljö och

behandling. Dessutom måste personalen få bättre kunskap om dessa

personers utsatthet.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c) yrkande

9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande de handikappade i den psykiatriska vården

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Habilitering och rehabilitering (mom. 12)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkandena 4 och

5." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So227 att man genom en

samordning av de olika habiliteringsinsatserna för barn kan nå

en bättre kvalitet i verksamheten. Utskottet konstaterar att

inskrivningen i den samordnade habiliteringen upphör i

20-årsåldern, vilket är en känslig fas när den unge handikappade

skall flytta ut till eget boende och skapa sig en egen tillvaro

och identitet. Här kan en samordnad vuxenhabilitering göra stora

insatser med praktiskt och psykologiskt stöd. Utskottet anser

därför att också vuxna bör erbjudas en samordnad habilitering.

Handikapputredningen bör prioritera arbetet med dessa frågor och

skyndsamt lägga fram förslag.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion

So227 (fp) yrkandena 13 och 14 och med anledning av motionerna

So283 (s) och So315 (vpk) yrkandena 4 och 5 som sin mening ge

regringen till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande habilitering och rehabilitering

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkandena

13 och 14 och med anledning av motionerna 1989/90:So283 och

1989/90:So315 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

14. Habilitering och rehabilitering (mom. 12)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkandena 4 och

5." bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att rehabiliteringen är försummad för

vissa grupper, bl.a. personer med cerebral pares och afasi. Det

är helt nödvändigt att utöka utbildningen av logopeder och att

inrätta fler logopedtjänster. Enligt utskottet finns det en risk

för att, om rehabiliteringsberedningens förslag från 1988

accepteras rakt igenom, de grupper som aldrig kommit in på

arbetsmarknaden eller som redan lämnat den inte får del av

åtgärderna. I dessa grupper finns de mest omfattande

rehabiliteringsbehoven. Utskottet anser att en lag bör införas

som säkrar den enskildes rätt till rehabiliteringsåtgärder av en

kvalitet och en omfattning som överensstämmer med kunskap och

beprövad erfarenhet på området.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion

So315 (vpk) yrkandena 4 och 5 och med anledning av motionerna

So227 (fp) yrkandena 13 och 14 och So283 (s) som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande habilitering och rehabilitering

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So315 yrkandena 4

och 5 och med anledning av motionerna 1989/90:So227 yrkandena 13

och 14 och 1989/90:So283 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

15. Datorhjälpmedel och texttelefoner m.m. (mom. 13 och

motiveringen till mom. 14)

Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "So296 (c)

yrkandena 5 och 6." bort ha följande lydelse:

Det datoriserade meddelandesystem som nu finns öppnar helt nya

möjligheter för syn- och hörselskadade att kommunicera med

personer som varken har texttelefoner eller kan teckenspråk.

Utskottet föreslår därför i likhet med motionärerna i motion

So260 att anslaget för området avancerade datorbaserade

hjälpmedel i budgeten för budgetåret 1991/92 räknas upp så att

det motsvarar det av arbetsmarknadsstyrelsen uppskattade

behovet. Vidare föreslår utskottet att medel i samma budget

anvisas för att döva skall få tillgång till texttelefon på sina

arbetsplatser. Slutligen anser utskottet att en utredning bör

ges i uppdrag att ta upp frågor om arbetstekniska hjälpmedel.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So260 (m)

yrkandena 1, 3, 4 och 5 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

När det gäller motion So296 (c) konstaterar utskottet att

frågor om hjälpmedel för handikappade nyligen har behandlats av

hjälpmedelsutredningen samt att vissa frågor för närvarande

övervägs av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på

beredningen av hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet

av 1989 års handikapputredning bör riksdagen enligt utskottets

mening avstå från att göra uttalanden i de frågor som tas upp i

motion So296 (c) yrkandena 5 och 6. Motionsyrkandena avstyrks

därför.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande datorhjälpmedel och texttelefoner

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So260 yrkandena

1, 3, 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

16. Huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m. (mom. 14)

Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "So296 (c)

yrkandena 5 och 6." bort ha följande lydelse:

Det finns en uppenbar risk att frågan om handikapphjälpmedlen

ses som en integrerad del av hälso- och sjukvården, varvid

helhetssynen på individen försvinner. Utskottet anser därför att

frågan om huvudmannaskapet för hjälpmedlen måste ytterligare

beredas utifrån de förutsättningar som gäller för de

handikappade. För att komma till rätta med den ojämlikhet som

råder mellan olika landsting och inom ett och samma landsting

anser utskottet att staten bör stå för kostnaderna för

handikapphjälpmedlen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c)

yrkandena 5 och 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkandena

5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

17. Prövotid av handikapphjälpmedel m.m. (mom.15)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Även motionerna" och slutar med "delvis avstyrks."

bort ha följande lydelse:

I dag måste de utvecklingsstörda på mycket kort tid bevisa att

de behärskar och behöver ett handikapphjälpmedel för att få ett

sådant. Utskottet anser att en prövotid för hjälpmedel bör

införas samt att de utvecklingsstörda tillåts göra flera försök

i samband med tillhandahållandet av hjälpmedel. Utskottet anser

också att verksamheten med texttelefoner och tolkhjälp för gravt

hörselskadade behöver byggas ut.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So217 (mp)

yrkandena 5 och 6 och So313 (mp) yrkande 2 delvis bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15. beträffande prövotid av handikapphjälpmedel m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So217

yrkandena 5 och 6 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Lag om tekniska hjälpmedel (mom. 16)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 6." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att en särskild lag om tekniska hjälpmedel bör

införas. De synpunkter som handikapprörelsen i samband med

hjälpmedelsutredningens arbete fört fram och som redovisas i

motion 1989/90:So315 måste beaktas i en sådan lag.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk)

yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16. beträffande lag om tekniska hjälpmedel

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Huvudmannaskapet för färdtjänst m.m. (mom. 18 och

motiveringen till mom. 19)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "motion So238

(s)." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att färdtjänsten bör ses som ett komplement

till kollektivtrafiken. Huvudman för färdtjänsten bör vara

densamma som för den övriga kollektivtrafiken.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp)

yrkande 12 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

När det gäller motion So238 (s) anser utskottet att förslag

från 1989 års handikapputredning bör avvaktas innan något

initiativ i enlighet med motionen övervägs av riksdagen.

Motionen avstyrks därför.

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18. beträffande huvudmannaskapet för färdtjänst

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Leasing av handikapputrustad bil (mom. 20)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "När det" och slutar med "motionen avstyrks." bort ha

följande lydelse:

När det gäller motion So214 (fp) anser utskottet att leasing

av handikapputrustad bil i vissa fall kan vara ett bättre och

billigare alternativ än färdtjänst för såväl den handikappade

som kommunen, när inte bilstöd utgår. Utskottet föreslår därför

att statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst ändras så att det

blir möjligt för handikappade att leasa bil.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So214 (fp) bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:

20. beträffande leasing av handikapputrustad bil

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So214 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Bilstöd vid väsentliga förflyttningssvårigheter (mom. 24)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa

Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "delvis

avstyrks." bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att bestämmelserna i 2 § första stycket

förordningen om bilstöd till handikappade i dag tillämpas med

betydande godtycke. Armamputerade och personer som är svaga i de

övre extremiteterna får sålunda i vissa fall avslag på sina

ansökningar med motiveringen att funktionshindret inte är

särskilt omfattande. Utskottet anser därför, i likhet med

motionärerna, att en översyn av dessa regler behöver göras.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna

So222 (s) yrkandet delvis, So227 (fp) yrkande 8, So290 (c)

yrkandet delvis och So516 (fp) yrkande 1 delvis som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:

24. beträffande bilstöd vid väsentliga

förflyttningssvårigheter

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:So222

yrkandet delvis, 1989/90:So227 yrkande 8, 1989/90:So290 yrkandet

delvis och 1989/90:So516 yrkande 1 delvis som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Kravet på körkort för bilstöd (mom. 25)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 7."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det skall vara

möjligt att göra undantag från kravet på eget körkort för att få

bilstöd om detta innebär lägre kostnader än färdtjänst.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp)

yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:

25. beträffande kravet på körkort för bilstöd

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Ledarhundar för synskadade m.m. (motiveringen till mom. 28

samt mom. 29 och 30)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som

börjar med "Åtgärder har" och slutar med "avstyrks därför." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att förutsättningar nu finns för hundskolan

att fullfölja omställningsarbetet. Utskottet avstyrker därmed

motion So247 (s) yrkandena 1 och 2.

Utskottet anser, i likhet med motionärerna i motionerna So253

och So313, att en snabb rekrytering av avelshundar behövs för

att få fram och utbilda lämpliga ledarhundar för synskadade.

Arbetsplatserna skall så vitt möjligt vara fullständigt

individuellt handikappanpassade, vilket för synskadade bl.a.

innebär möjlighet att ha ledarhunden på arbetet. Vidare måste

staten se till att djursjukhuset i Sollefteå ges sådana villkor

att det kan drivas vidare.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So253 (mp)

yrkandena 1 och 2 och So313 (mp) yrkande 2 delvis bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 29 och 30 bort hemställa:

29 och 30. beträffande ledarhundar för synskadade m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So253

yrkandena 1 och 2 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. Fritid och kultur (mom. 31 och motiveringen till mom. 32)

Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "(fp) yrkande

5." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att tillgången på olika fritids- och

kulturaktiviteter är av stor betydelse för de handikappades

livskvalitet. Utskottet anser därför att en ökad satsning på

fritid och kulturverksamhet för handikappade bör göras. Bl.a.

behöver turistanläggningar ses över, rätt till färdtjänst för

deltagande i idrotts- och fritidsaktiviteter utökas. Vidare bör

en ökad satsning ske på textade TV-program och dagstidningar för

synskadade.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c) yrkande

3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

När det gäller motion So277 (fp) anser utskottet att riksdagen

i avvaktan på förslag från 1989 års handikapputredning bör avstå

från att göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker därför

motion So227 (fp) yrkande 5.

dels att utskottet under mom. 31 bort hemställa:

31. beträffande fritid och kultur

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. Sittliftar vid allmänna bad (mom. 32)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som

börjar med "Av samma" och slutar med "(fp) yrkande 5." bort ha

följande lydelse:

Det är angeläget att handikappade ges större möjligheter att

utnyttja kommunala fritidsanläggningar, t.ex. allmänna bad.

Många simbassänger saknar en sittlift som gör det möjligt för

rörelsehindrade att använda dem. En aktiv handikappolitik bör ta

sikte på att undanröja denna brist.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp)

yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa:

32. beträffande sittliftar vid allmänna bad

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. Utbildning (mom. 33)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks

därför." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att relevant

utbildning måste ges olika yrkeskategorier som arbetar inom

omsorgsverksamheten. Det är inte alltid en logoped eller

talpedagog som behövs inom omsorgsvården. Ibland kan det

lämpligaste vara en person som är utbildad inom området

alternativ kommunikation, varför denna utbildning bör få hög

prioritet. Vidare anser utskottet att tjänster bör tillskapas

inom omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So217 (mp)

yrkandena 3 och 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:

33. beträffande utbildning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So217 yrkandena

3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

27. Uppsökande arbete i skolan (mom. 34)

Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 43 slutar med

"avstyrks därför." bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening inte rimligt att omkring 2

000 människor, som är under 30 år, förtidspensioneras varje år

utan att andra åtgärder prövats. Utskottet anser, i likhet med

motionärerna, att ett aktivt uppsökande arbete måste bedrivas

redan i skolan för att förebygga förtidspension.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So260 (m) yrkande

2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:

34. beträffande uppsökande arbete i skolan

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So260 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Stöd till föräldrar med funktionshinder (mom. 35)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som

börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "So304

(vpk, s, m, fp, c, mp)." bort ha följande lydelse:

Regeringen bör se över situationen för föräldrar med

funktionshinder och stödet till dem. Utskottet anser att det

t.ex. borde vara självklart att en förälder skall kunna följa

sitt barn till och från daghemmet med hjälp av färdtjänst,

vilket inte är fallet i dag. Många föräldrar med sådana

funktionshinder som inte medger färd med allmänna

kommunikationer kan i dag inte ge sina barn den kontinuitet och

därmed den trygghet de behöver. Kommuner och landsting borde ha

skyldighet att se till att dessa barns rätt till kontinuitet kan

uppfyllas. Ett krav som inte får ifrågasättas är vidare att

dessa föräldrar skall kunna få personliga assistenter.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So304 (vpk, s, m,

fp, c, mp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:

35. beträffande stöd till föräldrar med funktionshinder

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So304 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. Bidragsgivningen till handikapporganisationer (mom. 36)

Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks

därför." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, liksom motionärerna, att det förhållandet att

statens handikappråd har fått en monopolställning har hårt

drabbat små handikappgrupper, då de inte ansetts fylla rådets

statuter för organisationsbidrag. Det är viktigt att full

föreningsfrihet får råda även för de handikappade, inte minst

mot bakgrund av vikten av informationsspridning. Utskottet anser

att regeringen bör göra en översyn av reglerna för

bidragsgivningen till handikapporganisationerna.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So437 (m) yrkande

6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:

36. beträffande bidragsgivningen till

handikapporganisationer

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So437 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 5

Åtgärdsprogram 5

Handikappinventering 6

Patientens ställning i vården 7

Personliga vårdare m.m. 9

Handikappombudsman 12

Personkretsen i omsorgslagen 12

Rätten enligt omsorgslagen till eget boende 14

Den psykiatriska vården 16

Etik 17

Habilitering--rehabilitering 19

Handikapphjälpmedel 22

Färdtjänst 25

Bilstöd 28

Familjehemsplacerade barn 28

Åldersgränserna 31

Väsentliga förflyttningssvårigheter 32

Kravet på körkort 34

Övriga frågor om bilstöd 35

Statens hundskola 36

Fritid och kultur 38

Utbildning 40

Uppsökande arbete i skolan 41

Stöd till föräldrar med funktionshinder 43

Bidragsgivningen till handikapporganisationer 44

Hemställan45

Reservationer47