Bet. 1990/91:SoU11

Socialutskottets betänkande

1990/91:SOU11

Vissa frågor om äldre och handikappade

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

1990/91

SoU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlas motioner från den allmänna

motionstiden 1990 främst om äldre- och handikappfrågor, som

ursprungligen avsågs bli behandlade tillsammans med

propositionen 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till

äldre och handikappade m.m. men som bröts ut från det ärendet

för att behandlas i ett eget betänkande.

Utskottet anser med anledning av ett motionsyrkande (fp)

angående misshandel av äldre i hemmet att det är märkligt att

socialstyrelsen inte har inlett eller under innevarande budgetår

anser sig kunna vidta åtgärder för att försöka komma till rätta

med detta problem. Regeringen bör därför enligt utskottet uppdra

åt socialstyrelsen att återuppta sitt arbete med

äldremisshandelsfrågor. Utskottet anser det också nödvändigt att

utbildningen för hemtjänstens personal förstärks inom detta

område. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen

till känna.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats fyra särskilda yttranden.

Motioner

1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

institutionsplatser inte får avvecklas snabbare än att hemvården

-- både social hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård -- hinner

byggas ut,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en fortsatt nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem bör

bringas att upphöra och den personella och fysiska resurs som

enskild dag- och sjukvårdhemsverksamhet representerar

tillvaratas,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av länsvisa, för diagnostik och

utredning av ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd

ansvariga utredningsavdelningar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av regionala centra för

forskning och behandlingsutveckling inom neurogeriatriken,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om nödvändigheten av att den svenska

hälso- och sjukvårdspolitiken bättre anpassas till de

ålderssjukas behov.

1989/90:So206 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att

undersöka om gamla och sjuka, som vårdas på sjukhem, får

tillgång till sin pension i erforderlig omfattning, även om de

själva inte kan ha hand om den.

1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om misshandel av äldre.

1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa

frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst.

1989/90:So263 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att

utreda förutsättningarna för en ansvarsnämnd för den kommunala

äldrevården.

1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvecklande av nya boendeformer för

handikappade.

1989/90:So302 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att ekonomisk ersättning ges till

barnkooperativa föräldrahem enligt vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vid vård av anhörig skall ekonomisk

kompensation motsvarande anställning inom hemtjänsten utges som

ersättning för inkomstbortfallet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att behovet av anhörigvård prövas enligt

samma principer som behovet av hemtjänst.

1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten för vårdare av anhörig att

erhålla vårdbidrag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten att kunna erhålla

omkostnadsersättning vid "väntjänster",

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ålderspensionärers möjlighet att delta i

arbetslivet och samhällsarbetet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av alternativa boendeformer för

äldre och den enskildes inflytande över sina boendevillkor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de äldres situation i storstäder,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om kostens betydelse för en god hälsa hos

de äldre.

1989/90:So425 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen snarast lägger fram förslag om

kommunernas/landstingskommunernas skyldighet att ställa upp med

en begränsad vårdgaranti för svårt långtidssjuka i enlighet med

vad i motionen anförts.

1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad valfrihet inom såväl hemtjänst och

hemsjukvård som institutionsbunden äldrevård.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.

1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av primärvårdens utbyggnad.

1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien (mp)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tidigare försök med mobila

pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas.

1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en begränsad försöksverksamhet om att

överlåta hela det ekonomiska ansvaret för patientens hela hälso-

och sjukvård till primärvården.

Utskottet

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet vissa motionsyrkanden om

äldre och handikappade från 1990 års allmänna motionstid. Det

kan i sammanhanget finnas skäl att erinra om att utskottet i

betänkandet 1989/90:SoU17 behandlat frågor om inriktningen av

socialpolitiken i stort. Vidare bör nämnas att riksdagen i

december 1990 fattade beslut om en ändrad ansvarsfördelning inom

äldreomsorgen m.m. (bet. 1990/91:SoU9, prop. 14, rskr. 97).

Huvudmannaskapsförändringen syftar till att skapa klara

ansvarsförhållanden och ändamålsenliga organisatoriska

förutsättningar för att utveckla samhällsinsatserna efter de

målsättningar som riksdagen lagt fast i fråga om samhällets

äldreomsorg. Genom reformen, som träder i kraft den 1 januari

1992, får kommunerna ett utvidgat ansvar för den långvariga

vården till äldre och handikappade.

De äldres situation

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c)

hemställs om tillkännagivanden dels om ålderspensionärers

möjlighet att delta i arbetslivet och samhällsarbetet (yrkande

4), dels om de äldres situation i storstäder (yrkande 7).

Motionärerna anser det angeläget att ålderspensionärer ges

möjlighet att delta i samhällsarbetet på olika områden. De

åldersgränser som existerar är i många fall omotiverade och bör

kunna slopas. En ökad medvetenhet om värdet av att äldre

människor finns med i arbetslivet, samhällsarbetet m.m. skulle

sannolikt minska behovet av vård- och omsorgsinsatser. Enligt

motionärerna behöver problemet med den isolering som många äldre

i våra stora tätortsområden känner uppmärksammas mer. Den

bostadsbrist som råder i storstadsområdena bidrar till

svårigheterna att rekrytera och behålla personal inom vården.

I regeringens proposition om äldreomsorgen inför 90-talet

(prop. 1987/88:176 s. 29 f.) framhölls bl.a. att de personliga

kvalifikationerna, och inte åldern, borde vara avgörande vid val

av personer till politiska uppdrag. De kommunala pensionärsråden

borde ges reella möjligheter till inflytande i den kommunala

verksamheten. Vidare borde kommunerna underlätta och stödja

verksamheter, som föreningar, kooperativ och andra

sammanslutningar bedriver för att tillgodose gemensamma

intressen, anfördes det.

I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 6 f.) behandlade

socialutskottet en motion (c) om att regionalpolitikens

målsättning om likvärdiga levnadsbetingelser i alla delar av

landet också måste omfatta de äldre i storstad. Utskottet

hänvisade till 1 § socialtjänstlagen (1980:620) och 2§ hälso-

och sjukvårdslagen (1982:763) samt konstaterade att det redan

enligt gällande lagstiftning finns en uttalad målsättning om

likvärdiga levnadsbetingelser för hela befolkningen, oavsett

ålder och bostadsort. Utskottet erinrade också om att det vid

åtskilliga tillfällen framhållit att vårdresurserna måste

fördelas rättvist över hela landet och vara tillgängliga för

var och en oberoende av var man bor i landet. Mot denna bakgrund

behövdes enligt utskottet inget uttalande med anledning av den

då aktuella motionen, vilken avstyrktes.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om värdet av att

äldre människor aktivt deltar i samhället. Utskottet erinrar

också om vad utskottet vid åtskilliga tillfällen framhållit,

nämligen att vårdresurserna måste fördelas rättvist över hela

landet och vara tillgängliga för var och en oberoende av

bostadsort. Utskottet anser att något tillkännagivande med

anledning av motion So314 (c) yrkandena 4 och 7 inte behövs.

Yrkandena avstyrks därför.

Primärvården

I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inriktningen av primärvårdens utbyggnad

(yrkande 4). Motionärerna framhåller att en väl fungerande

primärvård, dvs. vård på nära håll, måste finnas om vi skall

kunna förbättra och utveckla den specialiserade länssjukvården.

Primärvården är motorn när det gäller samverkan i

folkhälsoarbetet. Vård på rätt vårdnivå ger ett bättre och

effektivare utnyttjande av de samlade sjukvårdsresurserna.

Primärvården har enligt motionärerna goda

utvecklingsmöjligheter. De tre områden där satsningar måste

göras är tillgänglighet, kvalitet och samverkan. Landstingen bör

enligt motionärernas mening även i fortsättningen ha ansvaret

för en sammanhållen primärvård. Primärvården bör spela en större

roll totalt sett inom sjukvården. Nya former för primärvårdens

organisation -- i andra driftformer och av andra utövare -- bör

också diskuteras. Det bör enligt motionen öppnas möjligheter att

bilda personalkooperativ eller privatläkarstationer med vilka

landstingen sluter avtal om att bedriva vård.

I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en begränsad försöksverksamhet om att

överlåta hela det ekonomiska ansvaret för patientens hela hälso-

och sjukvård till primärvården (yrkande 7). Motionärerna

anför bl.a. att det visserligen kan finnas problem med en modell

där primärvården ges hela det ekonomiska ansvaret för patientens

hälso- och sjukvård och vid behov köper specialisttjänster från

sjukhusklinikerna eller från privata specialistmottagningar, men

att det kan finnas anledning att pröva detta i begränsad skala.

Även försök med koppling mellan primärvården och

sjukförsäkringen bör enligt motionärerna stimuleras.

Inom landstingen pågår i dag ett mycket omfattande

förändringsarbete för att kunna möta de krav som framtiden

medför. I alla landsting pågår arbete för att öka produktivitet

och effektivitet. Landstingen försöker i detta arbete att

angripa sådant som ekonomistyrning, organisation och själva

vården. Sådana förändringsprojekt finns bl.a. i

Bohuslandstinget och Kopparbergs läns landsting. De innebär

bl.a. att primärvården får hela anslaget för sjukvård och köper

den vård man inte själv bedriver från de sjukhus eller andra

vårdinrättningar som befinns bäst och billigast. Båda

landstingen hoppas att det element av konkurrens som därmed

införs skall bringa ned kostnaderna och att primärvårdens ökade

ansvar för patienterna skall leda till bättre vård.

Landstingsförbundet har i en nyligen publicerad skrift,

Landsting i förändring -- Några exempel, redovisat exempel på

det förändringsarbete som pågår. I sammanhanget bör också nämnas

att Landstingsförbundet beslutat att i samarbete med

socialdepartementet och socialstyrelsen göra en översyn av ett

antal för den svenska hälso- och sjukvården grundläggande

frågor. Projektet har fått namnet VÄGVAL. Syftet med översynen

är att den skall ge underlag för en positiv utveckling av hälso-

och sjukvården med hänsyn tagen till de samhällsekonomiska

begränsningarna. Projektet skall belysa konsekvenserna av skilda

vägval. Ett samlat material skall presenteras vid

Landstingsförbundets kongress 1991.

Genom en rekommendation från Landstingsförbundets styrelse är

det från och med 1 januari 1991 patienterna som själva bestämmer

vilken av landstingets vårdcentraler de vill anlita och vid

vilket av landstingets sjukhus de vill bli behandlade. Den ger

också ökade möjligheter att söka vård utanför det egna

landstinget. Syftet med reformen är att göra hälso- och

sjukvården bättre och mera tillgänglig för patienterna.

Den primärvårdsuppföljning socialstyrelsen 1989 gjort i

samarbete med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och

Spri (SoS-rapport 1990:35) syftar till att ge en helhetsbild av

primärvårdens kapacitet inom olika delar av landet. Utredningen

visar stora skillnader mellan kommuner och huvudmän när det

gäller personella resurser och verksamheter inom primärvården.

De inrättade allmänläkarbefattningarna har t.ex. ökat med 10 %,

vilket är en lägre ökning än för andra personalkategorier.

Rapporten visar också att det är stora skillnader mellan olika

kommuner i antalet invånare per bemannad allmänläkarbefattning.

I regeringens proposition 1990/91:44 om ytterligare

försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga sektorn

föreslogs att den s.k. frikommunlagen (1984:382) ändrades så att

det blev möjligt att genomföra försök med en ny organisation för

hälso- och sjukvården enligt den s.k. Dalamodellen. Den innebär

bl.a. att de vårdcentraler som finns i området skall ansvara för

att befolkningens hela hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses,

även specialistvård och sluten akutsjukvård. Specialistsjukvård

och akutsjukvård upphandlas hos sjukhusen eller andra vårdgivare

i eller utom länet. Det sker genom att områdesstyrelsen sluter

vårdavtal med sjukhusgruppen eller någon annan vårdgivare.

Sjukhusen eller klinikerna får inte några anslag från

landstinget. De får i stället sälja sina tjänster till

sjukvårdsområdena. För att tillgodose Kopparbergs läns

landstings önskemål om att kunna lämna över primärvårdsuppgifter

till kommunerna i länet föreslogs också i propositionen att

lagen (1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och

sjukvårdens område utvidgas så, att alla kommuner inom ett

landsting som ingår i frikommunförsöket kan åta sig

primärvårdsuppgifter. Enligt propositionen gäller överförandet

ett driftsansvar för primärvårdsuppgifter och handlar alltså

inte om förändringar i huvudmannaskapet. Förslagen skulle träda

i kraft den 1 januari 1991. I konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU17 tillstyrkte utskottet propositionens förslag i

dessa delar. Riksdagen följde utskottet (rskr. 52).

I regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att

stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga

utgifterna uttalas under avsnittet 4.3 Åtgärder för en

effektivare sjukvård och sjukförsäkring bl.a. följande (s. 14

f.).

Försök kommer snarast att inledas i några primärvårdsområden

med befolkningsbaserad resurstilldelning och ansvar för de

samlade ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård,

läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt

förtidspension. Något eller några av dessa försök bör ingå i den

försöksverksamhet som skall genomföras med primärkommunal

primärvård. Därigenom kommer primärvårdens verksamhet också att

kunna integreras med den kommunala socialtjänsten. Försök bör

också genomföras i landstingsdriven primärvård. Slutligen bör i

några fall försök där totalkostnadsansvaret läggs på någon eller

några försäkringskassor också övervägas. Jämförelser kommer då

att kunna göras mellan olika lösningar och deras förmåga att ge

underlag för samverkan mellan olika sektorer.

-- -- --

En proposition rörande försöksverksamheten inom sjukvården

kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991.

I betänkandet 1990/91:SoU9 över propositionen 1990/91:14

om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade

m.m. behandlade utskottet motioner om primärkommunalt ansvar för

primärvården (s. 74 f.). Enligt utskottet kunde frågan om ett

allmänt primärkommunalt huvudmannaskap för primärvården bedömas

först efter genomförd försöksverksamhet. Utskottet ansåg inte

att det var nödvändigt att riksdagen strikt begränsade försök

med primärkommunalt bedriven primärvård. Omfattningen av

försöksverksamheten borde i stället grundas på intresset ute i

kommunerna och landstingen. Försöksverksamheten borde därför

grundas på ansökningar, där kommun och landsting själva är

överens om att starta försök. Utskottet konstaterade att

överförandet av primärvårdsuppgifter till primärkommunerna

kräver särskilt lagstöd. Enligt utskottet borde regeringen

skyndsamt lägga fram förslag till de lagändringar som är

påkallade för att en sådan försöksverksamhet med primärkommunal

primärvård som av utskottet beskrivits skulle kunna inledas. Vad

utskottet uttalat om en försöksverksamhet med primärkommunal

primärvård borde riksdagen med anledning av då aktuella motioner

som sin mening ge regeringen till känna, anförde utskottet (res.

v). Riksdagen följde utskottet (rskr. 97).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill understryka vikten av en väl fungerande

primärvård. Inom landstingen pågår idag ett omfattande

förändringsarbete för att kunna möta de krav som framtiden

medför. Utvecklingen av primärvården följs också av olika

myndigheter. Med hänsyn härtill anser utskottet att det nu inte

behövs något initiativ från riksdagens sida. Motion So443 (c)

yrkande 4 avstyrks därför.

Utskottet konstaterar att försök redan pågår där primärvården

givits hela det ekonomiska ansvaret för patientens hälso- och

sjukvård. En proposition om olika försöksverksamheter inom

sjukvården, bl.a. primärkommunalt huvudmannaskap för

primärvården, torde också komma att föreläggas riksdagen under

våren. Motion So531 (fp) yrkande 7 får därmed anses

tillgodosedd. Utskottet avstyrker yrkandet.

Valfrihet och självbestämmande

I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa

frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst

(yrkande 9). Motionärerna anser att bidrag motsvarande den

kostnad som den offentliga verksamheten har eller skulle ha för

att tillhandahålla den service brukaren har rätt till bör gå

direkt till den enskilde. Motionärerna föreslår en

serviceupphandlingsrätt som inte består av en kontant summa

pengar utan kvantifieras i ett antal assistenttimmar vars antal

fastställs för varje enskild brukare. Det är detta antal timmar

brukaren bör ha rätt att dirigera antingen hon vill välja den

kommunala hemtjänsten, ett brukarkollektiv, enskilda personer

eller kanske ett serviceföretag.

I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvecklande av nya boendeformer för

handikappade (yrkande 1). Motionärerna framhåller att nya

boendeformer måste skapas för de handikappade. Verksamhet

liknande den som bedrivs i independent living-rörelsen (t.ex.

STIL) och i andra sådana projekt bör utvecklas, där

hyresgästerna kan påverka utformningen av den hjälp som önskas.

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av alternativa boendeformer för äldre

och den enskildes inflytande över sina boendevillkor (yrkande

5). Motionärerna framhåller att det måste finnas många

alternativa boendeformer för människor när de blir gamla.

Bristen på boendeformer med större vårdinslag är enligt

motionärerna ett av de verkliga "flaskhalsproblemen" i

vårdkedjan.

I motion 1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ökad valfrihet inom såväl hemtjänst och

hemsjukvård som institutionsbunden äldrevård (yrkande 5).

(Motiveringen finns i motion 1989/90:Sf259.) Vården och omsorgen

skall enligt motionärernas mening utformas på konsumentens

villkor. Rätten att välja är fundamental. Det är viktigt att

kunna välja den läkare, distriktssköterska eller hemsamarit som

man känner förtroende för. Även valet av boende- och serviceform

som sjukhem, sjukhus, ålderdomshem eller gruppboende är viktigt.

Motionärerna framhåller också nödvändigheten av mångfald och

flexibilitet.

I betänkandet SOU 1990:19 av 1989 års handikapputredning

framgår (s. 103) att utredningen genom en enkät bl.a. tagit reda

på hur den enskilde upplever sina möjligheter till inflytande

över den service som ges inom hemtjänsten. Av svaren framkommer

att möjligheten att få bestämma över vilken person som skall ge

hjälp och service tillgodoses i mycket liten utsträckning (8 %).

Det är framför allt boende i storstad och i glesbygd som säger

sig ha det minsta inflytandet över valet av person. Bättre

förhåller det sig med möjligheten att bestämma omfattning och

tidpunkt för hjälpen. I enkätsvar från huvudmännen har

framkommit att kommunerna, för att motverka bristerna inom

hemtjänsten och samtidigt öka möjligheterna till reellt

inflytande över den egna situationen, i ökad utsträckning

erbjuder personlig assistent som komplement eller alternativ

till hemtjänsten. Av de tillfrågade 72 kommunerna var det ca 30

% som erbjöd detta och dessa kommuner fanns framför allt i

storstadsregionerna. Inför sitt fortsatta arbete framhåller

utredningen (s. 332) att det är viktigt att öka den enskildes

möjligheter till inflytande och självbestämmande över såväl sin

egen livssituation i stort som möjligheten att välja t.ex.

individ för det personliga stödet.

Frågor om valfrihet och självbestämmande inom äldreomsorg och

handikappomsorg har behandlats av utskottet vid åtskilliga

tillfällen tidigare (se bl.a. 1988/89:SoU6, 1989/90:SoU13 och

1990/91:SoU1). Utskottets uttalanden i dessa betänkanden har

alla haft samma inriktning, nämligen att de gamla och de

handikappade måste ges ökade möjligheter att själva kunna

påverka sin situation. Det har ansetts viktigt att detta kommer

till uttryck både när det gäller valet av boendeform och hur de

konkreta vårdinsatserna skall utformas.

Utskottet har ansett att olika försöksprojekt för att utveckla

innehållet i handikappomsorgen borde uppmuntras. Bl.a. har

utskottet hänvisat till det s.k. STIL-projektet, där människor

med funktionshinder själva får ett avgörande inflytande över

hjälpens innehåll och utformning (SoU 1987/88:20).

I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 11), i samband med att

motioner om valfrihet och självbestämmande behandlades,

hänvisade utskottet till att 1989 års handikapputredning

behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare

m.m. Enligt utskottet borde det pågående utredningsarbetet

slutföras innan riksdagen överväger att göra uttalanden i dessa

frågor. De då aktuella motionerna avstyrktes (res. fp och mp).

I betänkandet 1990/91:SoU9 (s. 29 f.) behandlade utskottet

motioner om behovet av att utveckla boendeformer för äldre och

handikappade. Utskottet ansåg att det behövdes en kraftig

utbyggnad av alternativa boendeformer inte bara för de äldre

utan i stor utsträckning även för människor med handikapp av

olika slag såsom rörelsehindrade och psykiskt utvecklingsstörda.

Andra grupper som nämndes var de svårt hjärnskadade och de som

drabbats av psykiska störningar. Att få till stånd en

kombination av ett stöd som omfattar de berörda grupperna och

ett enhetligare huvudmannaskap för de olika boendeformerna var

enligt utskottet angeläget. Utskottet ansåg att de ansvariga

huvudmännen, kommuner och landsting, på ett helt annat sätt än

tidigare borde prioritera utbyggnaden av sådana boendeformer.

Vad utskottet anförde med anledning av då aktuella motioner

föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet föreslog också att riksdagen skulle göra ett

tillkännagivande om låneregler och stimulansbidrag till

gruppboende för dementa och psykiskt utvecklingsstörda samt till

gruppboende för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 97).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att frågor om valfrihet och

självbestämmande, när det gäller boendeform och vårdinsatser

inom äldre- och handikappomsorgen, har behandlats av utskottet

vid åtskilliga tillfällen tidigare. Utskottet har då bl.a.

framhållit att de gamla och de handikappade måste ges ökade

möjligheter att själva påverka sin situation.

När motioner om valfrihet och självbestämmande behandlades i

höstas hänvisade utskottet till att 1989 års handikapputredning

behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare

m.m. Utskottet ansåg då att detta utredningsarbete borde

slutföras innan riksdagen överväger att göra uttalanden i dessa

frågor.

I samband med den nyligen behandlade propositionen om ansvaret

för service och vård till äldre och handikappade m.m. ansåg

utskottet att det behövdes en kraftig utbyggnad av alternativa

boendeformer för bl.a. de äldre och handikappade, vilket mynnade

ut i ett tillkännagivande till regeringen.

Några nya omständigheter har inte framkommit som enligt

utskottet bör föranleda riksdagen att ändra uppfattning i dessa

frågor. Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden. Motionerna

So260 (m) yrkande 9, So296 (c) yrkande 1, So314 (c) yrkande 5

och So437 (m) yrkande 5 avstyrks därför.

Närståendevård

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om möjligheten

för vårdare av anhörig att erhålla vårdbidrag (yrkande 2).

Det begärs också ett tillkännagivande om vad som anförs om

rätten att kunna erhålla omkostnadsersättning vid "väntjänster"

(yrkande 3). Motionärerna anser det viktigt att man tar till

vara och uppmuntrar de aktiva pensionärerna som gärna vill göra

frivilliga insatser för gamla och handikappade personer. För att

stimulera denna typ av verksamhet bör en omkostnadsersättning

kunna utbetalas för t.ex. resor. Det skattefria bidrag från

landsting eller kommun, som i dag kan utgå till den vårdande bör

enligt motionen i vissa fall i stället kunna gå till den som

utför vårdinsatsen.

I motion 1989/90:So302 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen beslutar att ekonomisk ersättning ges

till barnkooperativa föräldrahem (yrkande 1). Många

människor med gamla föräldrar skulle vara beredda och ha

möjlighet att avsätta viss tid regelbundet för att hjälpa till

att ta hand om sina föräldrar. Motionärerna anser att det bör

skapas möjligheter att bilda barnkooperativa föräldrahem. Samma

statsbidrag bör utgå för denna vårdform som för ålderdomshem

eller servicehus. I motionen begärs också tillkännagivanden till

regeringen om att vid vård av anhörig ekonomisk kompensation

motsvarande anställning inom hemtjänsten skall utges som

ersättning för inkomstbortfallet (yrkande 2) och om att

behovet av anhörigvård skall prövas enligt samma principer som

behovet av hemtjänst (yrkande 3).

I motion 1989/90:So425 av Margit Gennser (m) yrkas att

riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag om

kommunernas/landstingskommunernas skyldighet att ställa upp med

en begränsad vårdgaranti för svårt långtidssjuka i enlighet med

vad i motionen anförts. Motionären anser att när en svårt sjuk

patient bör erhålla långtidssjukvård, men på grund av köer

hänvisas -- åtminstone temporärt -- till vård med hjälp av

anhöriga, viss vårdpenning automatiskt bör utbetalas till

patienten.

För bidragsgivningen till ålderdomshem m.m. gäller

förordningen (1983:944, ändrad senast 1988:1203) om

statsbidrag till kommunerna för stöd och hjälp i boendet.

Statsbidrag lämnas med 34 000 kr. för varje årsarbetare inom

kommunernas verksamhet med stöd och hjälp i boendet åt äldre,

handikappade och barnfamiljer. I kostnaderna för vilka bidrag

lämnas får inte tas med löne- och lönebikostnader för bl.a.

arbetsledande personal.

Propositionen om äldreomsorgen inför 90-talet (s. 94)

behandlade ingående stödet till närstående vårdare. I

propositionen uttalades att kommuner och landsting bör anställa

de närstående i yrkesaktiv ålder som frivilligt vill göra en

vårdinsats under längre tid. Till de närståendevårdare, som är

ålders- eller förtidspensionärer rekommenderades i stället för

anställning ett kontantbidrag från kommunen eller landstinget.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor

om anhörigvårdarnas situation. Förra hösten behandlades frågan

om närståendevård m.m. utförligt i betänkandet 1989/90:SoU13

(s. 15 f.). Utskottet redogjorde därvid för de olika former i

vilka ersättning för att vårda någon anhörig i sitt hem kan

utgå. För en uttömmande redovisning hänvisas till detta

betänkande.

I betänkandet 1989/90:SoU13 gjorde utskottet bedömningen att

en grundläggande förutsättning för anställning av en

anhörigvårdare är att det föreligger ett behov av bistånd hos

vårdtagaren. När detta behov konstaterats borde det enligt

utskottet ankomma på den ansvarige huvudmannen att avgöra om

detta bistånd skall lämnas genom t.ex. hemtjänsten,

hemsjukvården eller genom anställning av en anhörigvårdare.

Vidare erinrade utskottet om att det i tidigare betänkande

konstaterats att socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen

för kommunerna att anställa anhörigvårdare. Utskottet påminde om

de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att det är viktigt

att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får

samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala

trygghet som andra. Utskottet hänvisade också till den syn på

anhörigvård och objektanställning som redovisats i regeringens

äldreproposition (prop. 1987/88:176), där det anfördes att

kommuner och landsting bör anställa de närstående i yrkesaktiv

ålder som frivilligt vill göra en vårdinsats under en längre

tid. När det gäller ersättningen till äldre som gör väntjänster

erinrade utskottet om sitt tidigare uttalande om att engagemang

och omtanke från grannar, vänner eller andra frivilliga måste

tas till vara inom äldreomsorgen och att äldre här kan göra

viktiga insatser för andra äldre. Då aktuella motionsyrkanden

avstyrktes. (Res. mp och c.)

I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 11) behandlade utskottet

senast motioner om närståendevård. Utskottet erinrade då om att

1989 års handikapputredning behandlar frågan om de handikappades

möjlighet att välja vårdare m.m. Enligt utskottet borde det

pågående utredningsarbetet slutföras innan riksdagen överväger

att göra uttalanden i denna fråga. Utskottet avstyrkte därför då

aktuella motioner. (Res. fp och mp.)

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet har i tidigare betänkanden konstaterat att

socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen för kommunerna att

anställa anhörigvårdare. Utskottet har också framhållit vikten

av att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga

får samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma

sociala trygghet som andra. När det gäller ersättningen till

äldre som gör väntjänster erinrar utskottet om sitt tidigare

uttalande om att deras engagemang och omtanke måste tas till

vara och att äldre kan göra viktiga insatser för andra äldre.

Mot denna bakgrund finner utskottet inte anledning att överväga

något uttalande i de frågor som tas upp i motionerna So314 (c)

yrkandena 2 och 3 och So302 (mp) yrkandena 2 och 3. Yrkandena

avstyrks därför.

Möjlighet finns redan att ge ersättning för anhörigas vård av

svårt långtidssjuka i avvaktan på vård utanför hemmet. Utskottet

avstyrker därför motion So425 (m).

Utskottet anser inte att statsbidragsreglerna till

ålderdomshem m.m. bör ändras med anledning av motion So302 (mp)

yrkande 1. Yrkandet avstyrks.

Avveckling av institutionsplatser m.m.

I motion 1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

institutionsplatser inte får avvecklas snabbare än att hemvården

-- både social hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård -- hinner

byggas ut (yrkande 5) samt att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att en fortsatt nedläggning av enskilda

sjuk- och vårdhem bör bringas att upphöra och den personella och

fysiska resurs som enskild dag- och sjukvårdsverksamhet

representerar tillvaratas (yrkande 6).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motioner

om avveckling av institutionsplatser. I betänkandet

1988/89:SoU6 (s. 13 f.) behandlade utskottet ett motionskrav

om att hindra nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem och

avvecklingen av institutionsplatser för äldre. Utskottet

hänvisade till sin principiella inställning till vård i enskild

regi och anförde att motsvarande synpunkter gjorde sig gällande

även här. När det över huvud taget gäller nedläggning av

institutionsplatser erinrade utskottet om sin vid flera

tillfällen tidigare uttryckta uppfattning att det är självklart

att någon omfattande reducering av antalet vårdplatser inte får

ske utan att andra tillfredsställande vårdmöjligheter byggs ut

och finns tillgängliga. Samtidigt har betonats att utvecklingen

noga måste följas, inte minst i en tid när resurserna inte

räcker till för att uppfylla alla ambitioner som finns.

Utskottet hänvisade också till den stora betydelsen av

samordning av samhällets vårdinsatser. Med hänvisning till det

anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet vidhöll i betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 11 f.)

sina tidigare uppfattningar i fråga om nedläggning av

institutioner inom handikapp- och äldreomsorg. Utskottet fann

därför inte skäl till något tillkännagivande med anledning av

då aktuella motioner. Motionsyrkandena avstyrktes. (Res. m, c

och fp.)

I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 23 f.) behandlade utskottet

samtidigt ett motionsyrkande (fp) om att hindra nedläggningen av

enskilda sjuk- och vårdhem och motionsyrkanden om olika

regeländringar beträffande enskilda vårdhem. Utskottet erinrade

då om att tillsynsutredningen i sitt arbete förväntas beröra

även reglerna om enskilda vårdhem. Utskottet ansåg att

resultatet av tillsynsutredningens arbete borde avvaktas och

avstyrkte därför då aktuella motioner. (Res. m, fp, c.)

I betänkandet 1990/91:SoU9 uttalar utskottet att människor

som så önskar bör även när de har omfattande behov av service

och vård kunna välja att bo hemma. Samtidigt sägs att det måste

finnas ett varierat utbud av särskilda boendeformer, så att

människor kan erbjudas alternativ till ett kvarboende i hemmet.

Utskottet framhåller i betänkandet nödvändigheten av att

kommuner och landsting på ett helt annat sätt än tidigare måste

prioritera utbyggnaden av olika boendeformer. Utskottet nämner

därvid särskilt behovet av gruppboende för bl.a. senildementa.

Utskottet anser att låneregler och statsbidragsregler för

gruppboende när det gäller de senildementa bör ses över och

föreslår att medel skall avsättas till stimulansbidrag till

gruppboende för bl.a. åldersdementa. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 97).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden när det gäller

nedläggning av institutioner inom äldreomsorgen. Utskottet

erinrar också om sina uttalanden i samband med behandlingen av

frågan om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen. Det

betonades då att människor som så önskar även när de har

omfattande behov av service och vård bör kunna välja att bo

hemma och att ett varierat utbud av särskilda boendeformer

samtidigt måste finnas, så att människor kan erbjudas alternativ

till ett kvarboende i hemmet. Utskottet framhöll då också

nödvändigheten av att kommuner och landsting på ett helt annat

sätt än tidigare måste prioritera utbyggnaden av olika

boendeformer, bl.a. gruppboende för senildementa, och att

stimulansbidrag borde avsättas för sådana boendeformer. Med

hänsyn härtill finner utskottet inte skäl till något

tillkännagivande med anledning av motionen. Motion So201 (m)

yrkandena 5 och 6 avstyrks.

Demenssjukvård

I motion 1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om

behovet av länsvisa, för diagnostik och utredning av

ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd ansvariga

utredningsavdelningar (yrkande 8). Motionärerna begär också

tillkännagivanden om behovet av regionala centra för forskning

och behandlingsutveckling inom neurogeriatriken (yrkande 10)

och om nödvändigheten av en bättre anpassning av den svenska

hälso- och sjukvården till de ålderssjukas behov (yrkande

12). Motionärerna anser att de demenssjuka måste så länge som

möjligt kunna bo kvar och vårdas i sitt eget hem. Detta

förutsätter en god samplanering av den vård som ges av den egna

familjen och av andra vårdgivare. Det är enligt motionen också

angeläget med en satsning på dagvård för åldersdementa.

I utskottets betänkande 1989/90:SoU12, Vissa frågor

rörande dementa, behandlade utskottet en motion (m) med samma

innehåll som den nu aktuella (s. 4 ff.). Utskottet delade den

grundläggande uppfattningen i motionen att de demenssjuka tidigt

bör bli föremål för kvalificerad utredning. Det bör emellertid

ankomma på hälso- och sjukvårdshuvudmännen att avgöra vilken

organisation som bäst kan tillgodose kraven på tidig och

kvalificerad utredning för de demenssjuka. Riksdagen borde

därför avstå från att göra något uttalande med anledning av

kravet på särskilda utredningsavdelningar i varje län, uttalade

utskottet. Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. m.)

Utskottet erinrade vidare om att det i olika sammanhang

betonat att det är nödvändigt med flexibla lösningar när det

gäller vård och boende för människor med demens. Utskottet hade

därvid också framhållit vikten av en samverkan mellan hälso- och

sjukvård och socialtjänst när det gäller uppbyggnaden av

nödvändiga resurser för vård och boende för dementa. Utskottets

uttalanden stod i god överensstämmelse med vad som anfördes i

den då aktuella motionen och något tillkännagivande från

riksdagen i denna del behövdes inte, anförde utskottet.

(Res. m, fp, c.)

När det gällde yrkandet om behovet av regionala centra för

forskning och behandlingsutveckling ansåg utskottet att

riksdagen inte borde ta ställning till var forskningen på detta

område bör bedrivas. Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. m.)

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det bör ankomma på

hälso- och sjukvårdshuvudmännen att avgöra vilken organisation

som bäst kan tillgodose kraven på tidig och kvalificerad

utredning för de demenssjuka. Utskottet förutsätter att

kunskaper för utredning och diagnostik av sådana patienter finns

i varje län. Vad sedan gäller behovet av regionala centra för

forskning m.m. vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning att

riksdagen inte bör ta ställning till var forskningen på detta

område bör bedrivas. I motionen begärs också ett

tillkännagivande om en bättre anpassning av den svenska hälso-

och sjukvården till de ålderssjukas behov. Utskottet erinrar om

att utskottet i olika sammanhang har betonat att det är

nödvändigt med flexibla lösningar när det gäller vård och boende

för människor med demens. Utskottet har också framhållit vikten

av samverkan mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst när det

gäller uppbyggnaden av nödvändiga resurser för vård och boende

för dementa. Utskottet vidhåller denna inställning. Mot denna

bakgrund anser utskottet att något tillkännagivande från

riksdagen till regeringen inte behövs. Utskottet avstyrker

motion So201 (m) yrkandena 8, 10 och 12.

Mobila pensionärsbostäder

I motion 1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af

Rantzien (mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att tidigare försök med mobila

pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas

(yrkande 3). Motionärerna hänvisar till försök, som gjorts

bl.a. inom Borgholms kommun med flyttbara pensionärsbostäder.

Bostäderna ställdes upp på gården eller tomten hos någon

anförvant till den som hjälpligt kunde klara sig själv, men som

ändå behövde viss tillsyn. När den mobila bostaden inte längre

behövdes, flyttades den till någon annan behövande.

Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande i betänkandet

1989/90:SoU13 (s. 19 f.). Utskottet anförde därvid att det

var medvetet om att många äldre, när hälsan sviktar, vill ha

möjlighet att bo nära sina anförvanter. Utskottet var dock inte

berett att ställa sig bakom kraven på en utvärdering, och en

eventuellt utökad användning, av mobila pensionärsbostäder.

Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. mp.)

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och

avstyrker motion So505 (mp) yrkande 3.

De gamla och sjukas ekonomi

I motion 1989/90:So206 av Margitta Edgren (fp) hemställs

att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att undersöka om gamla och sjuka som vårdas på sjukhem

får tillgång till sin pension i erforderlig omfattning, även om

de inte själva kan ha hand om den. Motionären hänvisar till en

undersökning i Sundsvall som visat på att åldringar som inte

själva kunde ha hand om sina pengar får alldeles för lite pengar

för sina personliga behov. Vissa anhöriga har en mycket njugg

inställning till att betala ut av den gamles egna pengar. Detta

motverkar önskemålet om att göra den gamles vistelse på t.ex.

sjukhem mera hemlik och verksamheten mera aktiv. Riksdagen bör

enligt motionären ta sig an uppgiften att föra de gamlas talan

och se till att problemets omfattning utreds och problemet

löses.

Genom lagen (1988:1251) om ändring i föräldrabalken

ändrades reglerna om förmyndare och god man. Bl.a. avskaffades

institutet omyndigförklaring. I stället infördes -- vid sidan av

godmansinstitutet -- en utbyggd form av godmanskap benämnd

förvaltarskap. För den som behöver hjälp för att handha sina

angelägenheter skall numera i första hand utses en god man.

Endast i fall där den hjälpbehövande är ur stånd att vårda sig

själv eller sin egendom och det är otillräckligt att förordna

god man skall i stället en förvaltare förordnas för honom. Ett

förvaltarförordnande kan begränsas till att avse viss egendom

eller angelägenhet.

Enligt 42 § i socialtjänstförordningen (1981:750) skall

socialnämnden, om den finner att god man eller förvaltare bör

förordnas för någon, anmäla det till överförmyndaren. Behöriga

att hos tingsrätten ansöka om god man eller förvaltare är i här

aktuella fall överförmyndaren, den som ansökningen avser, make

och närmaste släktingar (11 kap. 15 § föräldrabalken).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar självklart inställningen att äldre människor

som vistas t.ex. på sjukhem och som själva inte kan ta hand om

sina pengar ändå måste ha tillgång till medel för sina

personliga behov. Utskottet erinrar också om reglerna om

godmanskap. Frågan är emellertid inte av det slag att riksdagen

bör överväga något initiativ. Motion So206 (fp) avstyrks därför.

Ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården

I motion 1989/90:So263 av Bertil Persson (m) hemställs att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att utreda förutsättningarna för en ansvarsnämnd för den

kommunala äldrevården. Motionären hänvisar till den möjlighet

som finns inom sjukvårdens ram att framföra sitt missnöje med

den givna vården till landstingens förtroendenämnder och till

hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Tillsynen inom socialtjänsten regleras i

socialtjänstlagen. Enligt 67 § socialtjänstlagen har

socialstyrelsen tillsyn över socialtjänsten i riket. Inom länet

är det länsstyrelsen, som enligt 68 § socialtjänstlagen bl.a.

skall följa socialnämndernas tillämpning av denna lag och se

till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett

ändamålsenligt sätt.

Lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän

reglerar bl.a. justitieombudsmännens uppgifter och organisation.

Enligt 1 § har de tillsyn över att de som utövar offentlig

verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i

övrigt fullgör sina åligganden. Under ombudsmännens tillsyn står

enligt 2 § bl.a. statliga och kommunala myndigheter.

Enligt 2 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) står hälso- och

sjukvårdspersonalen i yrkesutövningen under tillsyn av

socialstyrelsen. I samband med att socialstyrelsens roll,

uppgifter och inriktning förändrades (prop. 1988/89:130)

tillskapades regionala tillsynsenheter i socialstyrelsens nya

organisation. I 1 § tillsynslagen anges vilken personal som är

hälso- och sjukvårdspersonal.

Tillsynslagen innehåller också bestämmelser om allmänna

åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen, om ansvar för fel

och försummelser i vården och ordningen för ansvarets utkrävande

samt om återkallande av legitimation.

I 12 § tillsynslagen stadgas att den som tillhör hälso- och

sjukvårdspersonalen och som i sin yrkesutövning uppsåtligen

eller av oaktsamhet åsidosätter sina åligganden kan åläggas

disciplinpåföljd (första stycket). Detta disciplinansvar har

tillkommit för att trygga efterlevnaden av personalens

åligganden. Eftersom hälso- och sjukvård är särskilt ingripande

i den enskilda människans tillvaro -- hennes liv och hälsa --

har patienten fått en aktiv roll i det disciplinära förfarandet.

Frågor om disciplinansvar enligt tillsynslagen prövas av en

särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (19 §

tillsynslagen). Nämnden prövar också frågor om återkallande av

legitimation eller motsvarande.

Genom den av riksdagen nyligen beslutade äldrereformen kommer

delar av hälso- och sjukvården för äldre att föras över till

kommunalt huvudmannaskap. Delar av personalen kommer att utgöra

hälso- och sjukvårdspersonal enligt 1 § tillsynslagen. Det

gäller främst personal som är legitimerad eller som biträder

sådan personal (prop. 1990/91:14, 1990/91:SoU9).

I tilläggsdirektiv (dir. 1989:17) till utredningen (S 1987:03)

för översyn av bestämmelserna om tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonalen m.m. (tillsynsutredningen) sägs bl.a.

följande.

Utredaren skall enligt sina direktiv överväga om tillsynen och

disciplinansvaret enligt tillsynslagen skall förändras. Med

anledning av den kommande huvudmannaskapsförändringen vill jag

understryka betydelsen av att utredaren vid fullgörandet av sitt

uppdrag beaktar också de åtgärder som en sådan förändring kan ge

anledning till.

Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under våren

1991.

Enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och

sjukvården skall det finnas en eller flera förtroendenämnder i

varje landsting och kommun som inte tillhör landsting.

Förtroendenämnden har till uppgift att främja kontakterna mellan

patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen och förmedla den

hjälp till patienterna som förhållandena påkallar.

Lagen om förtroendenämnder infördes som ett led i en femårig

försöksverksamhet med sådana nämnder. Enligt beslut av riksdagen

år 1986 gäller lagen tills vidare (prop. 1985/86:136, SoU 21,

rskr. 218). I samband med förlängningen av lagens giltighetstid

hänvisades till att ett samlat ställningstagande skulle ske till

socialberedningens förslag om insynsnämnder för den psykiatriska

vården och till verksamheten med förtroendenämnder.

I den nämnda propositionen om service och vård för äldre och

handikappade m.m. (1990/91:14) föreslås (s. 79 f.) att frågan om

förtroendenämnder inom den kommunala hälso- och sjukvården bör

tas upp i samband med propositionen om den psykiatriska

tvångsvården.

Enligt proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård

m.m. bör inte särskilda insynsnämnder inrättas vid sidan av

förtroendenämnder, vilket tidigare föreslagits. I avvaktan på

förslag om en ny kommunallag anses det emellertid inte lämpligt

att i samband med psykiatripropositionen ta slutlig ställning

till den mera speciella frågan om förtroendenämndsorganisationen

på det kommunala området. I propositionen anförs att frågan bör

kunna få en lösning i samband med att förslag läggs fram under

år 1991 om följdändringar till den nya psykiatriska

tvångslagstiftningen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att hälso- och sjukvårdspersonalen

omfattas av ett speciellt disciplinansvar, eftersom hälso- och

sjukvård anses särskilt ingripande i den enskilda människans liv

och hälsa. Viss personal i den kommunala äldrevården kommer med

den nya ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner att

vara hälso- och sjukvårdspersonal och därmed omfattas av

tillsynslagens disciplinregler. En utvidgning av

disciplinansvaret till att omfatta ytterligare personalgrupper

övervägs f.n. av tillsynsutredningen (dir. 1987:21).

Utredningen, som under våren skall avsluta sitt arbete, skall

beakta förändringen i ansvarsfördelning. Med hänsyn härtill

anser utskottet att riksdagen inte bör överväga något initiativ

i frågan. Motion So263 (m) avstyrks därför.

Misshandel av äldre

I motion 1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om misshandel av äldre (yrkande 2).

Motionärerna konstaterar att de av socialstyrelsen planerade

åtgärderna med bl.a. information till hemtjänstpersonal inte har

genomförts. Enligt motionärerna är det synnerligen angeläget att

förekomsten av misshandel av äldre i hemmet kartläggs och att

förebyggande åtgärder vidtas.

I betänkandet SoU 1987/88:15 (s. 16 f.) behandlades en

motion angående misshandel av äldre. Utskottet redogjorde då för

de undersökningar som gjorts på området. Vidare hade utskottet

inhämtat att socialstyrelsen höll på att ta fram ett

informationspaket och allmänna råd för hemtjänstpersonal.

Socialstyrelsen hade också för avsikt att tillsätta en

referensgrupp för det fortsatta arbetet med

äldremisshandelsfrågor. Utskottet uttalade att ett ökande antal

äldre och handikappade i framtiden skulle komma att bo och få

vård och service i det egna hemmet. Den inledda utvecklingen

ställde hemtjänsten inför nya uppgifter och problem när det

gäller kontakten med den enskilde och dennes anhöriga. Det

ansågs angeläget att hemtjänstpersonalen får adekvat utbildning

i frågor som gäller skyddet för den enskildes fysiska och

psykiska integritet. Utbildning och information måste enligt

utskottet ges så att eventuella övergrepp kunde upptäckas och

förhindras. Utskottet noterade att socialstyrelsen redan

uppmärksammat problemet och inlett åtgärder. Mot denna bakgrund

förutsatte utskottet att motionen skulle komma att tillgodoses

utan något initiativ från riksdagens sida. Den då aktuella

motionen avstyrktes.

Enligt uppgift från socialstyrelsen har de planerade

åtgärderna inte genomförts. Resurserna anses inte heller medge

att frågorna aktualiseras under innevarande budgetår.

En nordisk forskargrupp har kallat till ett seminarium

i mars 1991 i Köpenhamn där erfarenheterna av de senaste årens

forskning om övergrepp mot äldre kommer att redovisas och där

åtgärdsprogram i skilda länder kommer att beskrivas. Seminariet

syftar också till att diskutera de konkreta åtgärder som kan

rekommenderas för de nordiska länderna. Seminariet anges vara

ett sätt för den nordiska forskargruppen att följa upp

Europarådets rekommendationer från 1987 till länderna att genom

forskning och praktiska åtgärder ta itu med det dolda problem

som övergrepp mot äldre innebär.

I samband med att riksdagen fattade beslut om

huvudmannaskapsförändringarna inom äldreomsorgen (prop.

1990/91:14, bet. 1990/91:SoU9, rskr. 97) beslutades också om

ett statligt stöd på 500 milj. kr. till utbildningsinsatser i

samband med genomförandet av reformen.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att frågan om

misshandel av äldre i hemmet måste ägnas större uppmärksamhet.

Utskottet anser det märkligt att socialstyrelsen inte har inlett

eller under innevarande budgetår anser sig kunna vidta åtgärder

för att försöka komma till rätta med problemet. Regeringen bör

därför enligt utskottet uppdra åt socialstyrelsen att återuppta

sitt arbete med äldremisshandelsfrågor. Utskottet anser det

också nödvändigt att utbildningen för hemtjänstens personal

förstärks inom detta område. Vad utskottet anfört med anledning

av motion So212 (fp) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.

Kostvanor

I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om kostens betydelse för en god hälsa hos

de äldre (yrkande 10). Motionärerna hänvisar till att det på

senare tid kommit fram att kost- och näringskunskaperna är

otillräckliga hos yrkesverksamma inom sjukvården och den sociala

omsorgen. Denna brist på kunskaper kan enligt motionen leda till

att personer som vårdas inom sjukvården, inte minst cancersjuka

och äldre, drabbas av undernäring så att möjligheten att

tillfriskna minskar. Motionärerna anser det viktigt att dessa

frågor ytterligare beaktas inom bl.a. vårdyrkesutbildningen och

i fortbildningen av personal.

Utskottet har i olika sammanhang, och senast i betänkandet

1990/91:SoU4, behandlat motioner om kostens betydelse när

det gäller att förebygga ohälsa. För en sammanfattning av det

arbete som pågår hos myndigheter, landsting och kommuner m.fl.

hänvisas till s. 31 i det nämnda betänkandet.

Vid sin behandling av ett liknande motionsyrkande som det nu

aktuella i betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 29 f.) framhöll

utskottet kostfrågornas stora betydelse i vården. Utskottet

ansåg det viktigt att vårdpersonalen i grund-, fort- och

vidareutbildning bibringas kunskaper om detta. Som en viktig

grupp i det sammanhanget nämndes särskilt hemtjänstens personal.

Utskottet erinrade också om den utveckling som äger rum i många

kommuner med matdistribution till äldre i deras bostäder och att

äldre på många håll också erbjuds att inta dagens huvudmål i

t.ex. servicehus och ålderdomshem. Sådana aktiviteter ansågs

också ägnade att förbättra kosthållet för gamla. Utskottet ansåg

inte att det mot den beskrivna bakgrunden behövdes något

initiativ från riksdagens sida. Den då aktuella motionen

avstyrktes. (Res. c, mp.)

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om sitt tidigare uttalande om kostfrågornas

stora betydelse i vården av de äldre. Utskottet konstaterar

vidare att arbete om kostens betydelse för hälsan pågår hos

ansvariga myndigheter och att socialstyrelsen tagit fram flera

skrifter på området. Något initiativ från riksdagen behövs inte

enligt utskottet. Motion So314 (c) yrkande 10 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de äldres situation

att riksdagen avslår motion 1989/90:So314 yrkandena 4 och 7,

2. beträffande primärvårdens utbyggnad

att riksdagen avslår motion 1989/90:So443 yrkande 4,

3. beträffande försöksverksamhet med att överlåta det

ekonomiska ansvaret till primärvården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 7,

4. beträffande valfrihet och självbestämmande

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So260 yrkande 9,

1989/90:So296 yrkande 1, 1989/90:So314 yrkande 5 och

1989/90:So437 yrkande 5,

5. beträffande anhörigvård

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So314 yrkandena 2 och

3 och 1989/90:So302 yrkandena 2 och 3,

6. beträffande svårt långtidssjuka

att riksdagen avslår motion 1989/90:So425,

7. beträffande barnkooperativa föräldrahem

att riksdagen avslår motion 1989/90:So302 yrkande 1,

8. beträffande avveckling av institutionsplatser

att riksdagen avslår motion 1989/90:So201 yrkandena 5 och 6,

9. beträffande demenssjukvård

att riksdagen avslår motion 1989/90:So201 yrkandena 8, 10 och

12,

10. beträffande mobila pensionärsbostäder

att riksdagen avslår motion 1989/90:So505 yrkande 3,

11. beträffande de gamla och sjukas ekonomi

att riksdagen avslår motion 1989/90:So206,

12. beträffande ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So263,

13. beträffande misshandel av äldre

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So212 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande kostens betydelse

att riksdagen avslår motion 1989/90:So314 yrkande 10.

Stockholm den 5 februari 1991

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita

Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander

(c), Per Stenmarck (m), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd

Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist

(fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp),

Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s) och Maj-Inger Klingvall

(s).

Särskilda yttranden

1. Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla

m) anför:

Så sent som i december förra året behandlade riksdagen

ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av

propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen

m.m. Vi anser oss därför nu kunna avstå från att reservera oss

mot vissa uttalanden i detta betänkande. Vi vill erinra om ett

av våra uttalanden i samband med den behandlingen, nämligen att

valfriheten i äldrevården måste vidgas och ett ökat utrymme ges

individen att fatta egna beslut inom den sociala tjänstesektorn.

Utskottet kommer senare att få anledning att återkomma till

denna fråga. Vi har vidare i annat sammanhang påpekat att

institutionsplatserna inom äldreomsorgen inte får avvecklas

snabbare än hemvården hinner byggas ut. När det gäller frågan om

särskilda utredningsavdelningar i varje län för diagnostik och

utredning av ålderssjukdomar vill vi erinra om vårt tidigare

uttalande om nödvändigheten av sådana avdelningar med resurser

inom röntgen- och neurofysiologiområdet. Vi har också tidigare

framhållit vikten av att hälso- och sjukvården bättre anpassas

till de ålderssjukas behov och i det sammanhanget påpekat att de

demenssjuka måste kunna bo kvar och vårdas i sitt eget hem så

länge som möjligt. En satsning på dagvård har ansetts angelägen.

Vi har slutligen framhållit att regionala centra för forskning

och behandlingsutveckling inom neurogeriatrik bör inrättas.

2. Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:

Så sent som i december förra året behandlade riksdagen

ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av

propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen

m.m. Vi anser oss därför nu kunna avstå från att reservera oss

mot vissa uttalanden i detta betänkande. Vi vill erinra om ett

av våra uttalanden i samband med den behandlingen, nämligen att

det måste ges en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för

individens egna beslut inom den sociala tjänstesektorn. Vi

kommer senare att få anledning att återkomma till denna fråga.

Vi har tidigare framhållit vikten av att hälso- och sjukvården

bättre anpassas till de ålderssjukas behov och i det

sammanhanget påpekat att också de demenssjuka måste kunna bo

kvar och vårdas i sitt eget hem så länge som möjligt. En

satsning på dagvård har också ansetts angelägen. Vidare har vi

framhållit att gruppbostäder är särskilt lämpliga bostäder för

de senildementa och föreslagit att medel anvisas till

utbyggnaden av denna boendeform. Vi har i annat sammanhang

uttalat oss om olika ersättningsformer vid anhörigvård och pekat

på vikten av att ersättning utgår vid sådan vård. När det gäller

kostfrågornas betydelse i vården vill vi erinra om vårt tidigare

uttalande att det är nödvändigt att dessa frågor särskilt

beaktas i vårdyrkesutbildningarna och i fortbildningen av

vårdpersonalen. Vi vill slutligen framhålla att värdet av att

äldre människor aktivt deltar i samhället inte nog kan

understrykas.

3. Gudrun Schyman (v) anför:

Så sent som i december förra året behandlade riksdagen

ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av

propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen

m.m. Jag anser mig därför nu kunna avstå från att reservera mig

mot vissa uttalanden i detta betänkande. Jag vill erinra om att

jag då bl.a. uttalade att ett av de allt överskuggande problemen

inom äldreomsorgen är avsaknaden av alternativa boendeformer.

Det finns anledning att återkomma senare till denna fråga.

4. Anita Stenberg (mp) anför:

Så sent som i december förra året behandlade riksdagen

ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av

propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen

m.m. Jag anser mig därför nu kunna avstå från att reservera mig

mot vissa uttalanden i detta betänkande. Jag vill erinra om ett

av mina uttaladen då att stöd bör ges till de försök som innebär

att handikappade får bidrag till att själva anställa personal.

Jag har vidare i annat sammanhang uttalat att behovet av

anhörigvård bör prövas enligt samma principer som behovet av

hemtjänst. Vid vård av anhörig har jag framhållit att ekonomisk

kompensation, motsvarande anställning inom hemtjänsten, skall

utges som ersättning för inkomstbortfallet. När det gäller

mobila pensionärsbostäder har jag anfört att de försök som

gjorts med sådana bostäder bör utvärderas och eventuellt

utvidgas. Jag vill också erinra om mitt uttalande om

nödvändigheten av att kostfrågorna särskilt beaktas i

vårdyrkesutbildningarna och i fortbildningen av vårdpersonalen.

Slutligen vill jag framhålla att värdet av att äldre människor

aktivt deltar i samhället inte nog kan understrykas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 3

Inledning 3

De äldres situation 4

Primärvården 5

Valfrihet och självbestämmande 8

Närståendevård 10

Avveckling av institutionsplatser m.m. 12

Demenssjukvård 14

Mobila pensionärsbostäder 15

De gamla och sjukas ekonomi 15

Ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården 16

Misshandel av äldre 18

Kostvanor 19

Hemställan 20

Särskilda yttranden 21