Bet. 1990/91:SoU12

Socialutskottets betänkande

1990/91:SOU12

Socialpolitik -- inriktning och anslag

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

SoU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas först frågor om inriktningen av

socialpolitiken mot bakgrund av uttalanden i budgetpropositionen

och olika motionsyrkanden väckta under den allmänna

motionstiden. I betänkandets andra del behandlas samtliga

anslagsyrkanden och andra yrkanden i budgetpropositionen och de

motioner från allmänna motionstiden som främst rör anslagen för

budgetåret 1991/92. Regeringen har dock i senare propositioner

föreslagit ändrade anslag under E 3, E 4, E18 och E 19.

Utskottet behandlar anslaget E 5 i samband med regeringens

förslag om tvånget inom psykiatrin m.m. Dessa anslag behandlas

därför inte i detta betänkande.

Utskottet ställer sig helt bakom den inriktning av

socialpolitiken som redovisas i budgetpropositionen. Moderata

samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet

har lagt fram förslag till socialpolitiska åtgärder med en

delvis annan inriktning. Dessa motioner avstyrks av utskottet.

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag i

budgetpropositionen till anslag utom när det gäller

anslagsposten G 7. Kostnader för viss verksamhet för

handikappade. I betänkandet behandlar utskottet fem motioner (m,

fp, c, v, mp) om stöd till Rörelsehindrade barn och ungdomars

(RBU) rekreationsanläggning Mättinge. Utskottet utgår ifrån att

1989 års handikapputredning kommer att överväga det statliga

stödet till handikapporganisationernas rekreationsanläggningar.

I avvaktan på utredningens förslag i denna del anser utskottet

att RBU för budgetåret 1991/92 bör ges ett bidrag på 3 710 000

kr. till driften av sin anläggning. Socialdemokraterna

reserverar sig häremot och hänvisar till möjligheten att söka

bidrag ur allmänna arvsfonden.

De tre borgerliga partierna och vänsterpartiet redovisar i

reservationer var för sig sin syn på inriktningen av

socialpolitiken. I gemensamma reservationer redovisar de tre

borgerliga partierna vidare en annan uppfattning beträffande

dels valfriheten i vård och omsorg, dels införandet av

vårdnadsbidrag. Mp utvecklar i ett särskilt yttrande sin syn på

socialpolitikens inriktning.

I fråga om anslagen har ett fyrtiotal reservationer och två

särskilda yttranden anmälts. Av innehållsförteckningen på

betänkandets sista sidor framgår hur de övriga reservationerna

och de särskilda yttrandena fördelar sig på olika områden och

partier. I en bilaga redovisas i tabellform

oppositionspartiernas i reservationer anmälda anslagsalternativ.

FEMTE HUVUDTITELN

Proposition 1990/90:100 bil. 7

Regeringen har under anslagen A1--A6 (s. 15--21)

föreslagit

A 1 att riksdagen till Socialdepartementet för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 39 861 000 kr.,

A 2 att riksdagen till Utredningar m.m. för budgetåret 1991/92

anvisar ett reservationsanslag på 33 575 000 kr.,

A 3 att riksdagen till Socialvetenskapliga forskningsrådet för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 72 179 000

kr.,

A 4 att riksdagen till Informationsförsörjning för budgetåret

1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 6 270 000 kr.,

A 5 att riksdagen till Insatser mot aids för budgetåret

1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 193 500 000 kr.,

A 6 att riksdagen till Internationell samverkan för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 28 367 000 kr.

Regeringen har under anslagen C1 (s. 42--45), C 4 (s.

47--48) och C6--C7 (s. 49--50) föreslagit

C 1

dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

2. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,

dels att riksdagen till Allmänna barnbidrag för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 17 200 000 000

kr.,

C 4 att riksdagen till Bidragsförskott för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 2 445 000 000 kr.,

C 6 att riksdagen till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn

för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 8 200 000

kr.,

C 7

dels att riksdagen antar det i propositionen framlagda

förslaget till

lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av

utländska barn,

dels att riksdagen till Bidrag till kostnader för

internationella adoptioner för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 1 000 kr.

Regeringen har under anslagen E1, E2 (s. 89--95) och

E6--E17 (s. 100--121) föreslagit

E 1 att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 206 117 000 kr.,

E 2

dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

2. lag om ändring i narkotikaförordningen (1962:704),

3. lag om ändring i förordningen (1968:70) med vissa

bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,

4. lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel med

preventivmedel,

dels att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslaganslag på 1 000 kr.,

E 6 att riksdagen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 11 117 000 kr.,

E 7 att riksdagen till WHO-enheten för rapportering av

läkemedelsbiverkningar för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 2329000 kr.,

E 8 att riksdagen till Statens institut för psykosocial

miljömedicin för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 5 170 000 kr.,

E 9 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:

Uppdragsverksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 1 000 kr.,

E 10 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:

Centrallaboratorieuppgifter för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 46 195 000 kr.,

E 11 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:

Försvarsmedicinsk verksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 4 943 000 kr.,

E 12 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:

Utrustning för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag

på 3 190 000 kr.,

E 13 att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 7 035 000

kr.,

E 14 att riksdagen till Epidemiberedskap m.m. för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 19 072 000 kr.,

E 15 att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och

socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut för

budgetåret 1991/92 anvisar ett anslag på 30 375 000 kr.,

E 16 att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 4 512 682 000

kr.,

E 17 att riksdagen till Specialistutbildning av läkare m.m.

för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på

30042000 kr.

Regeringen har under anslagen F1--F4 (s. 132--139)

föreslagit

F 1 att riksdagen till Bidrag till kommunal barnomsorg för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 13 045 000 000

kr.,

F 2 att riksdagen till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn

i förskolan för budgetåret 1991/92 anvisar ett anslag på

40000000 kr.,

F 3 att riksdagen till Barnmiljörådet för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 4 991 000 kr.,

F 4 att riksdagen till Statens nämnd för internationella

adoptionsfrågor för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 5 479 000 kr.

Regeringen har under anslagen G1--11 (s. 146--162)

föreslagit

G 1 att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp,

ålderdomshem m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 3 496 852 000 kr.,

G 2 att riksdagen till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer

m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

729000 000 kr.,

G 3 att riksdagen till Kostnader för viss omsorg om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl. för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 43 347 000 kr.,

G 4 att riksdagen till Nämnden för vårdartjänst för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 100 989 000 kr.,

G 5 att riksdagen till Ersättning till televerket för

texttelefoner för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 52 800 000 kr.,

G 6 att riksdagen till Ersättning till postverket för

befordran av blindskriftsförsändelser för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 68 769 000 kr.,

G 7 att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för

handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 42 748 000 kr.,

G 8 att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.,

G 9 att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 5 621 000 kr.,

G 10 att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer

för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på

100238000 kr.,

G 11 att riksdagen till Bilstöd till handikappade för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 206 000 000

kr.

Regeringen har under anslagen H1--H4 (s. 173--179)

föreslagit

H 1 att riksdagen till Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning, CAN, för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 10 542 000 kr.,

H 2 att riksdagen till Bidrag till missbrukarvård och

ungdomsvård för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

950 000 000 kr.,

H 3

dels att riksdagen godkänner de i propositionen

föreslagna förändringarna angående riktlinjerna för fördelning

av anslaget Bidrag till organisationer,

dels att riksdagen till Bidrag till organisationer för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 63 501 000

kr.,

H 4 att riksdagen till Utvecklings- och försöksverksamhet för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 27 214 000

kr.

Motioner

1990/91:So206 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana

ändringar i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen att

den enskildes valfrihet stärks i enlighet med vad som i motionen

anförts.

1990/91:So217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om socialpolitiska riktlinjer för reformer i

syfte att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i

det glömda Sverige.

1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:100

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om riktlinjer för fördelning av anslaget Bidrag till

organisationer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om de hemlösas situation samt beslutar

att till Bidrag till organisationer för budgetåret 1991/92

anvisa ett förhöjt reservationsanslag med 3 000 000 kr. till

totalt 66 501 000 kr.

1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar om inrättande av ett

träningscenter för barn med ovanliga handikapp (rubrik 5.1),

7. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr.

under särskilt anslag för inrättandet av center för barn med

ovanliga handikapp (rubrik 5.1),

8. att riksdagen beslutar om inrättande av ett centrum för

diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade

hjärnskador i enlighet med vad som anförts i motionen (rubrik

5.2),

9. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr.

under särskilt anslag till inrättande av ett centrum för

diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostisterade

hjärnskador (rubrik 5.2),

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tolkverksamheten (rubrik 6),

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om de handikappades

rekreationsanläggningar (rubrik 9.1),

14. att riksdagen beslutar att öka anslaget till

rekreationsanläggningar för handikappade med 2 000 000 kr.

(rubrik 9.1),

15. att riksdagen för budgetåret 1991/92 under

socialdepartementets anslag G 7 Kostnader för viss verksamhet

för handikappade punkt 8 Bidrag till rekreationsanläggningar

anslår ytterligare 2 000 000 kr., dvs. totalt 44 748 000 kr.

(rubrik 9.1),

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om Handikappinstitutets resurser (rubrik

13.2),

21. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till

socialdepartementet på ett speciellt anslag anvisar ytterligare

10 milj.kr. till Handikappinstitutet (rubrik 13.2),

24. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till

socialdepartementet anslag G 10 Bidrag till

handikapporganisationer anvisar ytterligare 25 milj.kr. (rubrik

17).

1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att barn i missbrukarfamiljer vid behov måste kunna söka skydd i

någon form av jourverksamhet och att en verksamhet motsvarande

den danska införs till att börja med i storstäderna; även

organisationer som BRIS bör aktivt stödjas.

1990/91:So229 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om samhällsinformation till

synskadade.

1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen anslår ett med 10 milj.kr. höjt anslag

under sjunde huvudtiteln, anslag H 3. Bidrag till organisationer

enligt motionens förslag.

1990/91:So238 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

6. att riksdagen till organisationer som arbetar för en

minskning av tobaksbruket för budgetåret 1991/92 anvisar

1000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.

1990/91:So243 av Gullan Lindblad och Elisabeth Fleetwood (båda

m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om stöd till det s.k.

Mättingeprojektet för rörelsehindrade barn och ungdomar.

1990/91:So253 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om principerna för en förnyelse av den sociala

välfärden.

1990/91:So254 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av årligt verksamhetsbidrag till

kvinnojourer.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju813.

1990/91:So256 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att länkverksamhet i skilda

organisations- och verksamhetsformer för alkoholister skall få

ökat stöd.

1990/91:So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)

vari yrkas

2. att riksdagen beslutar bygga ut ledarhundsutbildningen

och tolkverksamheten enligt vad som anförts i motionen och att

riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna verksamhet.

1990/91:So259 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, v, mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om grundanslag till Stiftelsen

Kvinnoforum.

1990/91:So260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer

för budgetåret 1991/92 anslår 10 000 000 kr. utöver vad

regeringen har föreslagit,

2. att riksdagen beslutar att inrätta ett reservationsanslag

på 5000000 kr. enligt vad i motionen anförts om

handikapporganisationernas internationella arbete.

1990/91:So268 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning

av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.

1990/91:So271 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om disponering av de 500 000 000 kr. som

regeringen anslagit till information om äldreomsorgsreformen,

1990/91:So275 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av ökad produktion av samhällsinformation i

punktskrift.

1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ökat stöd till barnjourverksamhet,

8. att riksdagen till Bidrag till organisationer, för höjt

anslag till Föreningen Barnens Rätt i Samhället, BRIS, för

budgetåret 1991/92 anvisar 500 000 kr. utöver vad regeringen

anvisat, eller således 64001000 kr.,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om kvinnors hjälpbehov samt om stöd till

kvinnojourer.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo821.

1990/91:So278 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om angelägenheten av att det allmänna ger stöd

till kvinnojourerna.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju822.

1990/91:So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ett resurscenter för gravt

hjärnskadade.

1990/91:So284 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ekonomiska bidrag till kvinnojourer.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju824.

1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ekonomiska bidrag till kvinnojourerna.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju825.

1990/91:So288 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm

(båda fp) vari yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92

beslutar att under socialdepartementet anslag H 3 anvisa

ytterligare 3 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit till

kvinnojourerna.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf630.

1990/91:So289 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp)

vari yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 avsätter medel

enligt vad i motionen anförts om statsbidrag till

Mättingeprojektet på 3,7 milj.kr.

1990/91:So298 av Stina Eliasson och Gunhild Bolander (båda c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av

dövtolkar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet att inrätta fler tjänster som

dövtolkar.

1990/91:So300 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen

till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för

budgetåret 1991/92 anslår 2 000 000 kr. utöver vad regeringen

har föreslagit enligt vad i motionen anförts om ökat bidrag till

SRFs rekreationshem Almåsa.

1990/91:So301 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen

till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för

budgetåret 1991/92 anslår 1 600 000 kr. utöver vad regeringen

har föreslagit enligt vad i motionen sagts om stöd till SRFs

punktskriftsbokklubb.

1990/91:So304 av Rosa Östh och Marianne Jönsson (båda c) vari

yrkas att riksdagen beslutar att till Mättingeprojektet anslå

3710 000 kr. för budgetåret 1991/92.

1990/91:So306 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att under anslaget (H 3) Bidrag till

organisationer för budgetåret 1991/92 anvisa ytterligare

3000000 kr. utöver vad regeringen föreslagit, avsedda för

kvinnojourernas riksorganisation.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju832.

1990/91:So310 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 30 000 000 kr. till

stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av

ungdomsmottagningar.

1990/91:So313 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (båda

c) vari yrkas att riksdagen anvisar ett belopp om 800 000 kr.

fr.o.m. år 1992 för utgivning av punktskriftsböcker i bokklubb.

1990/91:So314 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av åtgärder för att möjliggöra Synskadades

Riksförbunds utgivning av litteratur på punktskrift i form av en

bokklubb.

1990/91:So315 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

de i motionen anförda riktlinjerna bör läggas till grund för den

framtida socialpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en satsning på ökad valfrihet inom den

sociala tjänstesektorn.

1990/91:So316 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening uttalar sin anslutning till

en generell välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i

enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om principen om ekonomisk och social

grundtrygghet som vägledande inom olika samhällsområden enligt

de riktlinjer som förordas i motionen.

1990/91:So320 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om mål och inriktning av socialpolitiken.

1990/91:So321 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade

för budgetåret 1991/92 anslår 3 710 000 kr. till

Mättingeprojektet.

1990/91:So323 av Elisabeth Fleetwood och Karl-Gösta Svenson

(båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ytterligare medel för

framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett

teckenlexikon.

1990/91:So325 av Margareta Persson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av stöd till Synskadades

Riksförbunds bokklubb.

1990/91:So332 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt,

3. att riksdagen, i avvaktan på det i motionen föreslagna

försäkringssystemet, hos regeringen begär förslag om en

vårdgaranti i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen beslutar att rätten till valfrihet i vården

skrivs in i såväl socialtjänstlagen som hälso- och

sjukvårdslagen i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av äldreomsorgen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av handikappolitiken.

1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

10. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på

socialdepartementets anslag H 3 Bidrag till organisationer,

anslår ytterligare 10 000 000 kr.

1990/91:So405 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (båda m)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om stöd till frivilliga organisationer

som arbetar i kampen mot HIV/aids,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om aidsdelegationens fördelning av medel

för information och kampanjer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om aidsdelegationens uppgifter i övrigt.

1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en större andel av

HIV/aids-anslagen går till frivilligorganisationer såsom Noaks

ark,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om information om smittriskerna.

1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om information till invandrare,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om stöd till storstäderna.

1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas roll i

informationsarbetet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om statligt stöd till den verksamhet som

bedrivs inom stiftelsen Noaks Ark,

7. att riksdagen till Bidrag till WHO, Anslag 6, för

budgetåret 1991/92 anvisar 5 000 000 kr. för bistånd till sjuka

barn i Rumänien,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om hjälp till Rumäniens aids-sjuka barn.

1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tidsgränser för vårdens utförande,

2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 under

socialhuvudtiteln till prop. 1990/91:100 bil. 7 genom

omfördelning inom befintliga ramar anslår ytterligare

1000000 000 kr. till den direkta vården, i enlighet med

vad i motionen anförts,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen i övrigt anförts om behovet av nya organisations-

och finansieringsformer inom hälso- och sjukvården.

1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att

rätten till valfrihet i vården skrivs in i hälso- och

sjukvårdslagen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om

vårdgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf267.

1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på

information, rådgivning och beteendepåverkan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en större del av

informationsmedlen bör komma de frivilliga organisationerna till

del.

1990/91:So464 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättande av ett skallskadecenter.

1990/91:So473 av Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c)

vari yrkas

1. att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning, m.m. för

budgetåret 1991/92 för ökat anslag för information om tobakens

skadeverkningar anvisar 3 000 000 kr. utöver vad regeringen

föreslagit, eller således 10035 000 kr.

1990/91:So514 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c) vari

yrkas

2. att riksdagen genom omfördelning av föreslagen anvisning

över anslaget för hälsoupplysning (prop. 1990/91:100, bil. 7,

anslaget E 13) anvisar 3 000 000 kr. till

hemkonsulentverksamheten i enlighet med vad i motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ub820.

1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att vid behandlingen av anslaget

A5 under socialdepartementets huvudtitel beakta vad i motionen

anförts om Stockholms särskilda behov för HIV/aids-bekämpning.

1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om effektiviteten inom sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en 100-dagarsregel inom den somatiska

akutsjukvården.

1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om familjepolitikens inriktning, förbättrade

pensionsvillkor för vård av egna barn och vikten av införande av

vårdnadsbidrag för arbetet med ökad jämställdhet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A814.

1990/91:So621 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de i motionen angivna riktlinjerna

för en familjepolitisk reform.

1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de stora nackdelarna med vårdnadsbidrag.

1990/91:So626 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att den skyndsamt föreslår ett kommunalt

vårdnadsbidrag i enlighet med de riktlinjer som anförts i

motionen.

1990/91:So627 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar anslå 1 100 000 000 kr. utöver vad

regeringen har föreslagit till barnomsorg i enlighet med vad i

motionen sägs om "kommunalt stödpaket".

1990/91:So630 av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund (båda

m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att olika typer av ideellt biståndsarbete skall likställas,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i 1 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag att

treårsgränsen kommer att gälla för alla som är anställda av

svenska kyrkan, svenska trossamfund eller till sådant samfund

knutet organ eller av svensk ideell organisation som bedriver

biståndsverksamhet.

1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen beslutar att föräldrar skall ha rätt att

bli kommunala dagbarnvårdare åt eget barn på villkor som anges i

motionen och att statsbidrag skall utgå för detta,

6. att riksdagen hos regeringen begär att 2 miljarder kronor

avsätts för utbyggnaden av dagbarnvårdare åt eget barn,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om föräldramedverkan i barnomsorgen,

8. att riksdagen hos regeringen begär att statsbidraget

minskas med 2000 kr. per barn i kommunalt daghem, totalt 500

milj.kr.

1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

vårdnadsersättning lika för alla barn, i enlighet med de

riktlinjer som angivits i motionen,

1990/91:So635 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den långsiktiga inriktningen av

familjepolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att

uppräkningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda

barnbidraget och studiebidraget från den 1 januari 1992 ersätts

med grundavdrag och ett flerbarnstillägg fr.o.m. 1992 i enlighet

med vad som i motionen anförts.

1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av vårdnadsbidrag,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnors hjälpbehov samt stöd till

kvinnojourer.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.

1990/91:Ub808 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av information om HIV/aids

till studenter vid universitet och högskolor.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So448.

Motion överflyttad från arbetsmarknadsutskottet

1990/91:A605 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om ett engångsbidrag till SIPU på

1 000 000 kr. enligt vad i motionen anförts om utsändandet av

lagrad samhällsinformation till synskadade,

2. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1991/92 anslå

2200000 kr. enligt vad i motionen anförts om framställning

och utskick av samhällsinformation till synskadade.

Inriktningen av socialpolitiken

Under detta avsnitt behandlas enbart uttalanden i

budgetpropositionen och motionsyrkanden om den mer allmänna

inriktningen av socialpolitiken. Yrkanden med mer detaljerade

förslag behandlar utskottet under avsnittet om anslagen i

betänkandet eller senare i särskilda ämnesbetänkanden.

Budgetpropositionen

I budgetpropositionen 1990/91:100, bil.7 redovisar regeringen

sin syn på inriktningen av socialpolitiken. Där uttalas

inledningsvis att socialpolitiken är en viktig del i

välfärdssamhället och att den svenska socialpolitiken även i

fortsättningen skall bygga på generella åtgärder och vara en

socialpolitik för hela folket.

I propositionen betonas vidare välfärdspolitikens omfördelande

uppgifter. En viktig del av välfärdspolitiken uppges vara de

trygghetssystem som omfördelar resurser mellan olika grupper och

skeden i livet. Fördelningspolitiken kan enligt propositionen

liknas vid ett försäkringssystem där skatter och avgifter blir

som en försäkringspremie, som ger utdelning i livets olika

skeden. Omfördelningen gäller det normala livsförloppet, det som

nästan alla kan förväntas uppleva.

Barn och barnfamiljer uppges i propositionen vara en grupp med

höga kostnader och stort behov av stöd. Barn för med sig ökade

kostnader och ställer stora krav på samhället genom behov av

vård och omsorg, kunskaper och fostran. Pensionärer är en annan

grupp med stort behov av stöd. Inkomsterna minskar och behovet

av sjukvård och omsorg ökar. Mellangruppen, förvärvsarbetande

utan barn eller med vuxna barn, har inte samma behov av stöd.

Dessa blir en viktig komponent i fördelningspolitiken genom att

de tillför medel till den gemensamma kassan. Denna grupp står

för en ansenlig del av skatter och sociala avgifter.

Inkomstutjämningen syftar enligt propositionen också till att

ge alla möjlighet till en ekonomisk grundtrygghet och ett

självständigt liv. För att alla exempelvis skall kunna få

pensioner som går att leva av, måste en viss omfördelning ske

till låginkomsttagarnas fördel.

För att tillgodose tryggheten måste omfördelningen också verka

när något händer utöver det normala livsförloppet. Utan en sådan

omfördelning innebär risken att bli sjuk, handikappad eller

arbetslös också en risk att bli medellös. Omfördelningen genom

offentliga system gör det möjligt att också omfördela till dem

som drabbas av ohälsa och arbetslöshet.

Att välfärden är generell innebär, enligt propositionen, att

alla medborgare omfattas. Alla har i samma situation vissa

bestämda rättigheter baserade på behoven, utan hänsyn till hur

mycket eller litet den enskilde har bidragit med. Det är behoven

som avgör vilken samhällsinsats den enskilde är berättigad

till.

I propositionen framhålls att den viktigaste förutsättningen

för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god

tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och starka

offentliga finanser. Viktigt för välfärden är också att

välfärdspolitiken och välfärdssystemet i sig utformas så att den

svenska ekonomin stärks. Bl. a. krävs att de sociala

försäkringssystemen utformas så att de stimulerar till arbete.

Befolkningsutvecklingen i landet påverkar förutsättningarna

för socialpolitiken. Ökningen av antalet födda barn medför att

kostnaderna för barnbidragen, föräldraförsäkringen och

barnomsorgen stiger. Antalet äldre över 80 år ökar också

kraftigt, vilket medför ökade kostnader för hälso- och sjukvård,

omsorg, social service och pensioner. Antalet yngre pensionärer,

65--79 år, beräknas bli färre, vilket medför att anspråken på

vård och omsorg i denna grupp minskar.

Beträffande budgetförslagens huvudinriktning anförs bl.a.

följande.

Det ekonomiska stödet till barnfamiljer syftar till att

utjämna skillnaderna mellan barnfamiljer och familjer utan barn

samt skapa en rättvis fördelning mellan olika slag av

barnfamiljer.

Barnbidragen, som utges med samma belopp för alla barn under

16 års ålder, betalas ut till ca 1 672 000 barn. Familjer med

tre eller flera barn får dessutom flerbarnstillägg. Det

allmänna barnbidraget höjdes den 1 januari 1991 med 2 280 kr.

till 9 000 per barn och år. Från den 1 januari 1992 föreslås en

höjning med ytterligare 1 020 kr. per barn och år.

Det sammanlagda statliga stödet till barnfamiljerna år 1991

beräknas till 44 miljarder kronor. Till detta kommer statens

bidrag till barnomsorgen med 13 miljarder kronor.

Genom socialförsäkringssystemet garanteras alla medborgare

en allmän ekonomisk trygghet vid ålderdom och ersättning för

inkomstbortfall vid sjukdom, handikapp och rehabilitering.

Socialförsäkringen omfattar sjukförsäkring (inkl.

tandvårdsförsäkring), föräldraförsäkring, folkpension med

pensionstillskott, allmän tilläggspension (ATP),

arbetsskadeförsäkring, delpensionsförsäkring,

handikappersättning och vårdbidrag.

De ersättningar som betalas ut från socialförsäkringarna har

enligt propositionen en mycket stor fördelningspolitisk

betydelse. Omkring 26 % av den totala privata konsumtionen i

landet sker med hjälp av de ersättningar som efter skatteavdrag

betalas ut från socialförsäkringen och vissa andra stödsystem.

I propositionen uppges att det s.k. ohälsotalet, som utgör ett

mått på frånvaro från arbetsmarknaden till följd av sjukdom,

arbetsskada eller förtidspension, har stigit med omkring 20 %

under den senaste tioårsperioden. Det har i sin tur resulterat i

en kraftig ökning av försäkringens kostnader. Dessa kostnader

har enligt propositionen inneburit en kraftig påfrestning på

samhällsekonomin. Enligt propositionen är det viktigt att på

lång sikt uppnå stabilitet i socialförsäkringarnas utgifter för

att också i framtiden kunna bevara den ekonomiska tryggheten för

grupper som på grund av sjukdom eller ålderdom har svårt att

klara sin försörjning. Därför kommer nya regler inom

sjukförsäkringen att införas fr.o.m. den 1 mars 1991.

Förändringarna genomförs för att minska kostnadsutvecklingen i

sjukförsäkringen. Kompensationsgraden för förlorad inkomst sänks

från 90 % till 65 % de första tre ersättningsdagarna och till

80% för tiden därefter t.o.m. nittionde dagen i en sjukperiod.

Särskilda bestämmelser ges bl.a. för personer med återkommande

sjukfall. Tillfällig föräldrapenning sänks från 90 % till 80 %

för de första 14 dagarna per barn och år.

Fr.o.m. den 1 juli 1990 har försäkringskassorna möjlighet att

köpa yrkesinriktade rehabiliteringstjänster för 500 milj.kr. per

år. Riksförsäkringsverket skall senast den 1 november 1991 lämna

en särskild redovisning av de effekter som denna möjlighet har

haft.

Regeringen avser inom kort återkomma med mer omfattande och

genomgripande förslag för att stärka arbetslinjen inom

socialförsäkringen. Förslagen kommer bl.a. att omfatta ansvars-

och samarbetsformer, uppföljning, utvärdering och tillsyn av

rehabilitering för den enskilde. Dessutom kommer en

rehabiliteringspenning på 100 % att föreslås.

Under våren kommer regeringen vidare att föreslå

försöksverksamheter i syfte att åstadkomma en bättre samordning

av sjukvårdens och sjukförsäkringens finansiering. I försöken

kommer olika modeller att prövas med totalt kostnadsansvar för

hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och

arbetsskadeförsäkring samt förtidspension.

I propositionen understryks att hälso- och sjukvården är

en av grundstenarna i den svenska välfärdspolitiken. Detta sägs

innebära, utöver att den skall vara tillgänglig för alla på

samma villkor, att den skall finansieras solidariskt. De totala

kostnaderna för hälso- och sjukvården beräknas under år 1990

till ca 114 miljarder kronor. vilket motsvarar ca 8,5% av

bruttonationalprodukten. Staten bidrar med drygt en femtedel av

kostnaderna genom bidrag från den allmänna försäkringen och

andra bidrag.

Trots en generellt sett mycket positiv hälsoutveckling i

Sverige är, enligt propositionen, skillnaderna i hälsoläge

mellan olika socialgrupper emellertid fortfarande alltför stora

och förefaller därtill att för vissa av dessa vara växande. Att

utjämna dessa skillnader ställer krav på de förebyggande och

hälsofrämjande insatserna. Dessa bör omfatta -- förutom åtgärder

som riktas mot de stora folksjukdomarna hjärt- och

kärlsjukdomar, cancer, psykisk ohälsa, olycksfallsskador och

allergier -- också insatser mot tobaksbruket och mot

alkoholmissbruk.

Enligt propositionen är också skillnaderna i vårdresurser och

vårdkonsumtion mellan olika delar av landet och mellan olika

delar av befolkningen betydande. Kostnaderna varierade år 1989

mellan drygt 9000 kr. och knappt 13 000 kr. per invånare och

år mellan olika sjukvårdshuvudmän. Dessa och andra skillnader

vad gäller vårdens omfattning och inriktning mellan landets

sjukvårdsområden tycks inte motiverade av skillnader i

hälsosituation eller av demografiska eller epidemiologiska

förhållanden. Till detta kommer problem med bristande

tillgänglighet och service inom vissa verksamheter och inom

vissa områden i landet. På samma gång bidrar en bristande

samordning mellan olika samhällssektorer till såväl ökande

problem som mindre god resurshållning.

Samtidigt som hälso- och sjukvården och dess huvudmän brottas

med frågan om hur man skall få resurserna att räcka till den

vård som efterfrågas ökar utgifterna för sjukpenning,

arbetsskadeersättning och förtidspension kontinuerligt.

Föredragande statsrådet anförde i budgetpropositionen 1990

(bil. 7) bl.a. att arbetet inom hälso- och sjukvården måste

inriktas mot följande, nämligen

att ge patienterna, oavsett var de bor, bättre tillgänglighet

till en hälso- och sjukvård av god kvalitet och utökade

möjligheter att välja var de vill bli behandlade,

att utveckla hälsofrämjande och förebyggande insatser, riktade

mot de stora folksjukdomarna, såsom hjärt- och kärlsjukdomar

och cancer,

att ge personalen en god arbetstillfredsställelse och ett gott

utbyte av de insatser den gör för att svara upp mot

patienternas behov och önskemål,

att skapa incitament för ett effektivt utnyttjande av

tillgängliga ekonomiska och personella resurser,

att skapa system för kontinuerlig granskning av

vårdorganisationen för att kunna upptäcka och avlägsna onödiga

hindrande faktorer som stoppar upp vårdprocessen, s.k.

flaskhalsar,

att ge goda förutsättningar för en samordning av samhällets

insatser för vård och rehabilitering,

att skapa goda förutsättningar för en effektivitet inom vård-

och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god

samhällsekonomi,

att utveckla mål- och resultatstyrning med krav på uppföljning

och utvärdering,

att decentralisera ansvar och befogenheter genom minskad

detaljreglering och införande av friare former för

verksamheten på basenhetsnivå.

Riksdagen har inte haft något att erinra mot uttalandena i

denna del. Vad som anförts bör enligt propositionen vara

vägledande för det fortsatta förnyelsearbetet inom svensk hälso-

och sjukvård inom en resursram, som är förenlig med en

samhällsekonomi i balans.

I årets proposition anförs vidare att dagens splittring av de

lokala sjukvårdsresurserna för vård, rehabilitering och

försäkring innebär att möjligheterna till samordning och

effektiv resursanvändning inte utnyttjas fullt ut. För att

åstadkomma en bättre hushållning med resurserna krävs en bättre

samordning av ansvaret för hälso- och sjukvård och

sjukförsäkring. Det föreligger därför enligt propositionen

starka skäl att granska hur förändringar kan göras för att

åstadkomma en nödvändig samordning över nuvarande sektorsgränser

och vilka konsekvenser sådana förändringar medför ur såväl ett

befolkningsperspektiv som ett samhällsekonomiskt perspektiv.

En proposition om försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar

för primärvården kommer enligt regeringen att läggas fram för

riksdagen under våren 1991.

Antalet äldre över 80 år har ökat från 263 000 år 1980

till 372 000 år 1990. Ökningen beräknas fortsätta under

1990-talet, och antalet äldre över 80 år beräknas år 2000 uppgå

till ca 440000. Däremot ökar inte den totala andelen personer

över 65 år.

Det ökade antalet mycket gamla har enligt propositionen lett

till en kraftig utbyggnad av äldreomsorgen under 1980-talet. Som

exempel nämns att antalet hemhjälpstimmar ökat med 48 milj.

mellan åren 1980 och 1989.

För att klara vården och den sociala servicen till de äldre är

det enligt propositionen väsentligt att resurserna används på

bästa sätt. I december 1990 beslutade riksdagen att ge

kommunerna ett samlat ansvar för långvarig service och vård till

äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97).

Syftet med förändringen är att skapa klara ansvarsförhållanden

och lägga en grund för en ändamålsenlig organisation av

framtidens äldreomsorg.

Riksdagen fattade också beslut om ett utökat statligt stöd om

totalt 5,5 miljarder under en femårsperiod. Ett särskilt stöd

ges för utveckling av gruppboende för åldersdementa. Regeringen

har för avsikt att våren 1991 lägga fram en proposition om

lagändringar m.m. som kommer att krävas för att genomföra en

ekonomisk reglering av äldrereformen. Under våren 1991 läggs

också fram en proposition om den rättsliga regleringen av en

försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap för

primärvården.

I propositionen betonas vidare att tillgången till personal

måste säkerställas och åtgärder för att minska

personalomsättningen prövas för att målen med äldre- och

handikappomsorgen skall kunna uppnås.

Enligt propositionen är målet för handikappolitiken att

tillförsäkra varje människa ekonomisk trygghet och inflytande

över sin situation samt att utforma samhället så att det, i

vidare bemärkelse, blir tillgängligt för alla.

1989 års Handikapputredning har hittills avlämnat tre

delbetänkanden. Betänkandet (SOU 1989:54) Rätt till

gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar har legat

till grund för regeringens proposition (1989/90:92) om

gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar som

riksdagen ställt sig bakom (1989/90:SoU20, rskr. 271).

Betänkandet (SOU 1990:2) Överklagningsrätt och ekonomisk

behovsprövning inom socialtjänsten har remissbehandlats och är

för närvarande föremål för beredning inom socialdepartementet.

I betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd har

handikapputredningen redovisat det omfattande

kartläggningsarbete som genomförts när det gäller situationen

för personer med stora funktionshinder. Genom utredningens

försorg har betänkandet skickats ut på remiss till ett stort

antal myndigheter, huvudmän och organisationer.

Hjälpmedelsutredningen redovisade i sitt betänkande (SOU

1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling en ingående

kartläggning och analys av hjälpmedelsförsörjningen. På grundval

av hjälpmedelsutredningens förslag har åtgärder vidtagits för

att utveckla och stärka Handikappinstitutet i dess roll som

samhällets centrala organ inom hjälpmedelsområdet.

Riksdagens ovannämnda beslut om att ge kommunerna ett samlat

ansvar för långvarig service och vård till äldre och

handikappade innebär bl.a. att kommunerna, genom ett tillägg

till 21 § socialtjänstlagen, får en skyldighet att inrätta

bostäder med särskild service för handikappade. Det beslutade

tillägget innebär dock ingen förändring av nu gällande

ansvarsförhållanden när det gäller gruppbostäder för psykiskt

utvecklingsstörda m.fl. enligt omsorgslagen. I propositionen

erinras om att riksdagen samtidigt beslutat inrätta ett särskilt

femårigt statligt stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden

av bl.a. gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inom

landstingen.

Sverige har tagit initiativ till ett arbete för att få till

stånd internationella regler om handikappades rätt till full

delaktighet och jämlikhet. Förhoppningen är att ett slutgiltigt

förslag skall kunna föreläggas FNs generalförsamling år 1993.

På handikappområdet som på andra områden är förutsättningarna

för reformer begränsade, heter det i propositionen. Orsaken till

detta uppges vara dels det statsfinansiella läget, dels det

arbete som nu bedrivs i handikapputredningen. De resurser som

kan frigöras för insatser på handikappområdet bör enligt

föredragandens mening i första hand användas för att finansiera

reformer med anknytning till handikapputredningen. Avsikten är

att förelägga riksdagen en proposition med förslag som bl.a.

syftar till att i högre grad än för närvarande tillförsäkra

svårt handikappade ett väl fungerande samhällsstöd.

I propositionen anförs vidare att utbyggnaden av

barnomsorgen sker enligt riksdagens beslut hösten 1985 om en

rätt för alla barn att delta i barnomsorgsverksamhet från ett

och ett halvt års ålder till dess att de börjar skolan. För att

underlätta kommunernas möjligheter att uppfylla målet om full

behovstäckning senast under år 1991, höjdes statsbidraget

fr.o.m. den 1 januari 1990 samt beslutades om en utökning av

antalet platser för utbildning av barnomsorgspersonal. Fr.o.m.

den 1 januari 1991 utbetalas statsbidrag också till

personalkooperativ. I budgetpropositionen föreslås att

statsbidrag fr.o.m. den 1 juli 1991 skall utbetalas till daghem

och fritidshem som drivs av Svenska kyrkan.

Inom socialtjänstens arbete med utsatta barn och ungdomar

krävs det nu, enligt propositionen, en kraftfull satsning för

att utveckla ett barnperspektiv i det sociala arbetet. En

utvecklad barnkompetens och en ökad observans på barnens

situation är enligt propositionen en förutsättning för att

socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som

är i behov av särskilt stöd. Det är också en väg att förhindra

barnmisshandel och allvarlig försummelse av barn.

Socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja

medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det

gäller utsatta barn. Flykting- och invandrarbarn bör även

fortsättningsvis ägnas särskild uppmärksamhet.

När det gäller ungdomsvård och missbrukarvård visar

den efterfrågeundersökning som socialstyrelsen gjort i samverkan

med de båda kommunförbunden att många ungdomar och grava

missbrukare inte kunnat få plats i särskilda ungdomshem eller i

LVM-hem trots att de haft akuta behov av sådana placeringar.

Enligt propositionen gäller dock problemen inom den tyngsta

institutionsvården inte enbart platsbrist utan hänger också

samman med brister i planering, styrning och ansvarstagande.

Riksdagen kommer under våren 1991 att föreläggas en proposition

om statsbidragen till ungdomsvård och missbrukarvård m.m.

Förslaget kommer att syfta till en snabb utbyggnad av

institutionsvården för de mest utsatta ungdoms- och

missbrukargrupperna. Vidare kommer riktlinjerna att dras upp för

det fortsatta arbetet med att förändra organisationen av

institutionsvården för att göra den bättre skickad att motsvara

kraven på vårdinnehåll m.m.

Fortsatt uppmärksamhet bör enligt propositionen ges åt

problemet med missbruk av alkohol och narkotika bland kvinnor.

När det gäller alkoholpolitiken erinras i propositionen om

att Sverige har ställt sig bakom WHOs mål att minska

alkoholkonsumtionen med minst 25 % under perioden 1980--2000.

Vidare hänvisas till vad socialutskottet uttalade hösten 1989

(1989/90:SoU2, rskr. 13), om behovet av att finna konkreta

åtgärder som leder till en varaktig sänkning av

alkoholkonsumtionen och till att socialstyrelsen överlämnat ett

handlingsprogram för att säkra alkoholkonsumtionen med 25 % till

år 2000. Socialstyrelsen har också lämnat en rapport om minskad

tillgänglighet av alkohol i ungdomsgrupperna. Våldskommissionen,

som har utrett sambandet mellan alkohol och våld i offentliga

miljöer, har lämnat förslag som bl.a. berör servering av

alkoholdrycker vid restauranger. Under våren 1991 kommer en

proposition med förslag till åtgärder inom det alkoholpolitiska

området att läggas fram för riksdagen . Propositionen kommer att

behandla informationen om alkohol och andra droger ur ett vidare

folkhälsoperspektiv, i syfte att ge individen ett bättre

underlag för medvetna val, både när det gäller alkoholvanor och

andra levnadsvanor.

Målet för den svenska narkotikapolitiken är enligt

propositionen att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål

uppges ha en stark förankring i den svenska medborgaropinionen,

de politiska partierna, ungdomsorganisationerna och övriga

folkrörelser. Den svenska regeringen har därför med kraft vänt

sig mot alla tankar på en legalisering av narkotika eller ett

accepterande av narkotikamissbruk som en normal förteelse i

samhället. Narkotikaläget i världen inger enligt propositionen

stor oro. Produktionen av illegal narkotika ökar dramatiskt. Den

illegala handeln med narkotika uppges bli allt mer

välorganiserad och svår att bekämpa. Från praktiskt taget hela

världen rapporteras dessutom en kraftig ökning av

narkotikamissbruket, liksom av narkotikarelaterade sjukdomar och

skador. Enligt propositionen utgör sprutmissbrukarna en snabbt

växande andel av de aids-sjuka.

Under det senaste decenniet har narkotikamissbruket pressats

tillbaka i Sverige, uppges det i propositionen. Haschmissbruket

bland unga uppges ha minskat liksom nyrekryteringen av

intravenösa missbrukare. Narkotikasituationen anses dock

fortfarande vara mycket allvarlig. Tillgången på narkotika i

Sverige uppges vara stor och nya preparat som kokain har

introducerats på den illegala marknaden. Läget är enligt

propositionen alltjämt så labilt att kampen mot

narkotikamissbruket måste fortsätta att föras med oförminskad

styrka.

Den aktionsgrupp mot narkotika som regeringen inrättade hösten

1989 har bl.a. initierat en offensiv över hela landet för att

stärka det drogförebyggande arbetet. Gruppen har också vidtagit

åtgärder mot spridningen av kokain liksom insatser för att

bekämpa missbruket bland flyktingar och invandrare.

På det internationella planet är Sverige aktivt i många

hänseenden. Bl.a. har Sverige tagit initiativ till att FN

inrättat ett globalt aktionsprogram mot narkotika. Sverige ger

också aktivt stöd åt WHOs nya drogprogram.

De samlade sociala utgifterna inkluderar landstingens och

kommunernas utgifter för hälso- och sjukvård, barnomsorg, äldre-

och handikappomsorg och andra sociala insatser och beräknas år

1991 uppgå till omkring 415 miljarder kronor. Detta motsvarar ca

29 %av BNP. Ca 245 miljarder eller nästan 60 % av de samlade

sociala utgifterna utgörs av transfereringar till hushållen. En

stor del av utgifterna styrs av automatiska bindningar till

konsumenprisindex och lönenivå.

Motionsförslag om socialpolitikens inriktning

I motion So332 av Carl Bildt m.fl. (m) om en tryggad

välfärd hemställs att regeringen ges till känna vad som i

motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken (yrkande

1), inbegripet äldreomsorgen (yrkande 5) och

handikappolitiken (yrkande 6). Inledningsvis riktar

motionärerna kritik mot den socialdemokratiska

välfärdspolitiken. I ett välfärdssystem som bygger på att alla

människor behöver och skall ha exakt samma form av vårdnad och

omsorg kan individuella hänsyn inte beaktas, anför

motionärerna. Välfärd, oavsett om det rör sig om barnomsorg,

sjukvård, handikapphjälp, äldreomsorg eller pensioner är

emellertid ytterst individuell, påpekar motionärerna, eftersom

vi alla har olika behov och olika önskemål. Det gäller som en

självklarhet på alla andra områden i vårt liv, men så snart det

handlar om vård och omsorg tilltros vi inte ens valet av vår

egen läkare eller barnomsorg för våra egna barn. Det är också,

enligt motionärerna, oacceptabelt att det offentliga, som i

praktiken har monopol på produktion av vård och omsorg, inte kan

garantera att alla får del av de offentliga tjänsterna. Det

finns heller inte några alternativ för den enskilda människan

när det offentliga är oförmöget att ställa tillräckliga resurser

till förfogande. Om landstinget inte kan ställa upp med sjukvård

har patienten ingen möjlighet att vända sig till en annan. De

rika klarar sig alltid, men inte minimipensionären eller den

handikappade. Den som vill eller tvingas att ordna barnomsorgen

själv, måste dels betala till den kommunala barnomsorgen över

skatten, dels bekosta den eget valda omsorgen själv.

Motionärernas slutsats är att den välfärdspolitik

socialdemokraterna kallar generell inte är generell när många

inte får erforderlig vård eller omsorg.

I motionen förklaras moderata samlingspartiet vara berett att

ta det ansvar som behövs och anpassa vård och omsorg till de

enskilda individerna samt ge alla möjlighet till trygg och bra

vård och omsorg utifrån deras eget val. Gemensamt för partiets

politik är att finansieringen av grundläggande områden förblir

gemensam och solidarisk men att valet blir den enskildes.

Motionärernas grundläggande uppfattning är att inriktningen på

socialpolitiken måste vara att skilja mellan finansiering och

produktion av sociala tjänster. En offentlig finansiering av

vård och omsorg behöver inte förenas med offentliga monopol på

produktionen av dessa tjänster, heter det i motionen. Tvärtom

bör enskilda och offentliga alternativ få konkurrera på lika

ekonomiska villkor. Om skattemedel som i dag ensidigt används

för att subventionera offentlig verksamhet inte kommer

motsvarande verksamhet i enskild regi till del blir det nära nog

omöjligt för alternativen att utvecklas. Enligt motionärerna

innebär statsbidragsreglerna i praktiken att det på flera

områden bara är människor som har möjlighet att betala mycket

stora summor ur egen kassa som kan utnyttja enskilda alternativ.

Skall en reell valfrihet skapas måste dessa regler ändras.

Även när det gäller äldreomsorgen skall vården och

omsorgen utformas på konsumentens villkor. Många äldre vill bo

kvar hemma i sin lägenhet, sitt hus eller i sin servicelägenhet.

Andra vill ha det större mått av trygghet och service som boende

i servicehus eller i den gamla typen av ålderdomshem innebär.

För att ge en reell valfrihet inom äldreomsorgen behövs enligt

motionärerna

sjukhem, gruppboende, dagvård, servicehus, ålderdomshem etc.

en väl fungerande hemtjänst och hemsjukvård

att anhörigvården underlättas med t.ex. avlastningsplatser,

dagvård, växelvård, m.m..

att den tekniska utvecklingen tas till vara och utvecklas när

det gäller hjälpmedel för såväl de gamla som för personalen

att statsbidragen är neutrala mot olika vårdgivare och olika

vårdformer

utbyggt trygghetslarm

effektiv färdtjänst

förbättrad demensvård genom utbyggt gruppboende, dag- och

nattvård, m.m.

ökade forsknings- och informationsinsatser inom demensvården.

Riktlinjerna motiveras och utvecklas mera i detalj i den

moderata kommittémotionen 1990/91:Sf267 "Kvalitet och valfrihet

i äldrevården", som hänvisats till socialförsäkringsutskottet.

En grupp som enligt motionärerna särskilt har drabbats av

bristen på individuell hänsyn och respekt inom nuvarande

generella välfärdspolitik är de handikappade. Det stelbent

kollektivistiska tänkande som kännetecknat socialdemokratin har

medfört att mycket få insatser gjorts för att underlätta de

handikappades tillvaro de senaste åren. Gruppen handikappade och

ålderspensionärer tillhör dessutom skatteomläggningens förlorare

genom momsen på fotvård och sjukresor, de höjda hyrorna,

urholkningen av basbeloppet osv. Moderata samlingspartiet står,

enligt motionärerna, för ett alternativ till den förda

politiken.

Partiets grundläggande uppfattning och princip är att varje

människa är unik. Det betyder enligt motionen att varje människa

har inneboende möjligheter att utvecklas och att skapa ett rikt

liv, även om man genom sjukdom, olycksfall eller medfödd

funktionsnedsättning och ärftliga sjukdomar under en stor del av

sitt liv måste kämpa mot svåra handikapp. Motionärerna betonar

vikten av att även de handikappade omfattas av den politik som

respekterar individens rätt till valfrihet och ansvar och

framhåller att den nuvarande handikappolitiken därför måste

förändras.

En stor del av den hjälp och det stöd som handikappade i dag

får och behöver kommer faktiskt från människor i deras närhet,

påpekar motionärerna. Det kan vara frågan om make eller maka,

barn, vänner eller från ideella organisationer. Detta stöd kan

aldrig ersättas av offentliga insatser. Däremot måste stat och

kommun på alla sätt uppmuntra denna typ av hjälp och stöd. De

måste också garantera att handikappade ges möjlighet att leva

ett så normalt liv som möjligt. Det gäller t.ex.

handikappanpassning av offentliga miljöer enligt ansvars- och

finansieringsprincipen. Vidare skall det offentliga sörja för

att det finns omvårdnadsresurser. Valet av omvårdnad skall dock

vara den enskildes.

I motionen läggs också fram ett förslag till

hjälpmedelsgaranti för handikappade. Yrkandet kommer att

behandlas i ett senare betänkande om stöd till handikappade.

I övrigt hänvisar motionärerna till kommittémotionen

1990/91:Sf297 "Valfrihet och trygghet för handikappade" som

behandlas av socialförsäkringsutskottet.

Den svenska sjukvården av i dag har stora brister, heter

det vidare i motionen. Det beror dock inte på personalen eller

på att sjukvården har för små ekonomiska resurser, utan på ett

felaktigt sjukvårdssystem där det råder monopol och

planstyrning. Landstingen anvisar genom politiska beslut hur,

när och av vem vården skall erbjudas. Enligt motionärerna måste

monopolet brytas och det s.k. Dagmarsystemet avskaffas. Ett

yrkande härom behandlas av socialförsäkringsutskottet.

I samma motion (m) föreslås också att rätten till

valfrihet i vården skrivs in i såväl socialtjänstlagen som

hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 4) och att, i avvaktan på

en av motionärerna föreslagen allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring, en vårdgaranti införs (yrkande 3).

Motsvarande förslag läggs också fram i motion So447 av Sten

Svensson m.fl. (m) yrkandena 1 och 2 samt, beträffande

valfriheten, i motion So206 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkande

2.

I motion So332 (m) begärs också ett tillkännagivande till

regeringen om att finansiering och produktion av sjukvård skall

skiljas åt (yrkande 2).

Enligt motionärerna bör landstingsskatten ersättas av en

allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Därigenom ges privat

och offentlig sjukvård möjlighet att verka på lika villkor och

patienten får möjlighet att välja vårdgivare. Kostnaderna för en

sådan försäkring skall tas ut efter betalningsförmåga och

oberoende av risk. Alla kommer att omfattas av försäkringen och

ha samma rätt till god vård. Försäkringen skall ge ersättning

till vårdgivare efter en fastställd taxa.

Sjukvårdsinstitutionernas intäkter blir därmed beroende av den

service de ger. Den kvalitetskonkurrens som detta innebär

kommer enligt motionärerna att gagna sjukvården. Behovet av att

i tid få behandling och förebyggande åtgärder skulle också kunna

tillgodoses bättre genom att samma instans svarar för betalning

av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Genom att

försäkringskassan inte är sjukvårdsproducent möjliggörs, enligt

motionärerna, en situation där sammanblandningen av rollerna som

finansiär och producent kan upphöra.

Förslaget om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring

behandlas av socialförsäkringsutskottet.

I avvaktan på att systemet med en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring är helt utbyggt skall landstingen, enligt

motionärernas mening, vara skyldiga att tillhandahålla en

sjukvårdsgaranti. Den innebär att landstinget blir skyldigt att

ersätta viss vård hos andra vårdgivare om landstinget självt

inte kan erbjuda vård i rimlig tid. Sjukvårdsgarantin tas över

av försäkringen i takt med att denna byggs ut.

I motion So635 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om den långsiktiga inriktningen av familjepolitiken (yrkande

1).

Den i motionen redovisade långsiktiga inriktningen av

familjepolitiken sägs utgöra en naturlig fortsättning på det i

motion So621 redovisade gemensamma borgerliga förslaget om

vårdnadsbidrag (se nedan). Familjepolitiken måste enligt

moderata samlingspartiets uppfattning på lång sikt bygga på

följande principer.

Beslut fattas om att hela det skattefinansierade

barnomsorgsstödet skall följa barnen. Principen genomförs

successivt för barn som föds efter beslutet.

Barnomsorgsstödet görs skattepliktigt och kombineras med

avdragsrätt för styrkta, nödvändiga barnomsorgskostnader.

Den skolförberedande verksamheten skall, liksom skolan, vara

avgiftsfri. I takt med att skolstarten sänks till sex år,

skall kommunerna ha ansvar för att även femåringar erbjuds

skolförberedande verksamhet.

Kommunerna skall behålla ett särskilt ansvar för att familjer

med särskilda behov eller barn med handikapp får erforderlig

hjälp. Stödet utformas så att familjen ges så stor valfrihet

som möjligt.

Föräldraförsäkringen gäller under barnets första tolv månader.

Garantibeloppet höjs till ett belopp motsvarande

barnomsorgsstödet.

Samordning måste ske mellan föräldraförsäkring och

barnomsorgsstöd om det finns flera förskolebarn i familjen och

föräldrapenningen är högre än barnomsorgsstödet. Detta kan ske

genom att familjen får det belopp som är högst,

föräldrapenningen eller ett belopp motsvarande

barnomsorgsstödet för alla förskolebarn i familjen.

De specialdestinerade statsbidragen på barnomsorgens och andra

områden ersätts av barnomsorgsstödet och av statsbidrag som

inte styr kommunerna men tar hänsyn till bland annat deras

skatteunderlag och åldersfördelning.

Övergången till ett allmänt barnomsorgsstöd utformas så att

föräldrar med barn i den kommunala barnomsorgen kan fortsätta

med detta, samtidigt som tillkomsten av andra alternativ

underlättas.

Genom att barnomsorgsstödet följer barnen uppkommer enligt

motionärerna skräddarsydda, flexibla och småskaliga lösningar.

Dessa kan betyda särskilt mycket för familjer med obekväma

arbetstider, infektionskänsliga barn eller många småbarn. Det

blir till och med möjligt för flerbarnsföräldrar att göra ett

direkt arbetsbyte med en barnvårdare och samtidigt ha kvar den

förbättring av familjeekonomin som barnomsorgsstödet

innebär.

I motionen läggs också fram förslag om bl.a. ett grundavdrag

för alla barn vid den kommunala beskattningen. Förslaget

behandlas senare i detta betänkande.

I motion So315 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) lägger

folkpartiet fram sina riktlinjer för den framtida

socialpolitiken och hemställer att de läggs till grund för

regeringens politik (yrkande 1).

Enligt folkpartiet förutsätter en väl fungerande

marknadsekonomi en välfärdsstat, liksom en väl fungerande

välfärdsstat förutsätter en marknadsekonomi. Motionärerna

avvisar planhushållning såväl som marknadsekonomi utan

medkänsla. Det goda samhället kan vi närma oss enbart om

kulturell mångfald och individuell frihet förenas med

solidaritet och socialt ansvar, anför motionärerna. Inom denna

ram spelar socialpolitiken en viktig roll.

Motionärerna påpekar att det i varje samhälle finns många

risker för att den enskildes ekonomi undergrävs. Vilka orsakerna

till detta än är har den enskilde ett stort behov av

inkomsttrygghet i de situationer då det egna arbetet inte längre

garanterar en rimlig försörjning. Svaret på detta problem är,

enligt motionärerna, det generella socialförsäkringssystemet.

Enligt motionärernas övertygelse bör socialförsäkringarna

garantera inte enbart en bastrygghet för alla invånare i Sverige

utan också ett rimligt mått av inkomsttrygghet. Utöver

folkpensionen och grundbeloppen i andra socialförsäkringar

behövs således även en garanti för att den enskilde när

förvärvsförmågan sviktar skall kunna behålla i huvudsak samma

standard som tidigare. Detta syfte tjänar bl.a. de

inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen,

föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt

ATP-systemet. Ovanpå det grundskydd som berättigar till

ersättning lika för alla och det standardskydd som bör relateras

till den bortfallna inkomsten bör det enligt motionärernas

uppfattning dessutom finnas utrymme för ett toppskydd i form

av enskilda eller kollektiva försäkringar som inte regleras inom

den offentliga sfären.

I motionen konstateras vidare att kostnaderna för

socialförsäkringen har ökat kraftigt under senare decennier,

inte minst under 1980-talet. Som resultat härav har en ökande

del av de offentliga resurserna kommit att tas i anspråk av

socialförsäkringen. Detta har skärpt skattetrycket och under

1980-talet också minskat utrymmet för den offentliga sektorns

insatser.

Från båda dessa utgångspunkter ser motionärerna med oro på

denna kostnadsutveckling. Folkpartiet har länge försökt bromsa

den snabba utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet, bl.a.

genom förslag till en stramare sjukförsäkring, en reformerad

arbetsskadeförsäkring och en ökad egenfinansiering inom

arbetslöshetsförsäkringen. Förslag i denna riktning framförs

även i motioner vid årets riksmöte. Dessa motioner bereds av

socialförsäkringsutskottet resp. arbetsmarknadsutskottet.

De folkpartistiska motionärerna anser att ett mål för framtida

reformer inom socialförsäkringssystemet bör vara att etablera

ett klarare och tydligare samband mellan avgifter och förmåner.

En förstärkning av detta samband bör enligt motionärernas mening

kunna bidra till mer rationella och realistiska överväganden om

lämpliga kompensationsvillkor i socialförsäkringssystemet.

I motionen understryks vidare att de sociala tjänsterna som

erbjuds av kommuner och landsting -- hälso- och sjukvård,

tandvård, äldreomsorg, handikappomsorg, missbrukarvård,

barnomsorg etc. -- måste vara tillgängliga för alla.

Motionärerna försvarar därför kravet på en solidarisk

finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna. Denna

finansiering kan förverkligas genom skatter eller obligatoriska

avgifter. I många fall kan en kompletterande egenfinansiering

vara möjlig och motiverad, men, understryker motionärerna, denna

får inte gå ut över kravet på de sociala tjänsternas

tillgänglighet för alla människor oavsett inkomst.

I motionen ställs också krav på ökad valfrihet inom den

sociala tjänstesektorn. Motionärerna anser att tiden nu är

inne att bryta med den socialdemokratiska värdering som länge

präglat det svenska vårdsystemet, nämligen att central kontroll

och enhetlighet är mer väsentlig än mångfald och lokal

initiativförmåga. Verksamhetens innehåll och kvalitet måste

utvecklas och detta är, enligt motionärerna, möjligt enbart

genom en klar maktförskjutning från centrala planeringsorgan

till de anställda och till de sociala tjänsternas kunder och

klienter.

Från denna utgångspunkt förordas i motionen dels nya och

friare organisationsformer inom den offentliga sektorns ram,

dels ett vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den

enskilda sektorn. Att de sociala tjänsterna till största delen

kräver solidarisk finansiering via skatter eller avgifter

innebär inte att de också nödvändigtvis behöver presteras av

offentliga organ, anför motionärerna.

Motionärerna vill i så många sammanhang som möjligt nå fram

till den konsumentmakt som uppstår när medborgarna själva kan

välja mellan olika alternativ. Mot denna frihet korresponderar

också en frihet för löntagare att välja mellan olika

arbetsgivare. Med ökad konkurrens följer också en högre

effektivitet.

Frivilliga initiativ och ideella insatser har alltifrån

begynnelsen spelat en stor roll för den sociala tryggheten i

Sverige, påpekas det vidare. Många verksamheter som nu är

offentliga började inom föreningar, kooperativ och samfund.

Motionärernas övertygelse är att det ideella och frivilliga

arbetet ännu har en betydelsefull roll att spela.

I motionen framhålls också att människan inte får reduceras

till ett objekt för offentliga åtgärder. Inom socialpolitiken

måste tydligare göras klart att den enskilde har ansvar för sig

själv och sitt eget liv. Enligt motionärerna måste det därför

vid kommande översyner av socialtjänstlagen och hälso- och

sjukvårdslagen markeras att förstahandsansvaret åvilar den

enskilde själv.

Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som i motionen

anförts om en satsning på ökad valfrihet inom den sociala

tjänstesektorn (yrkande 2).

De riktlinjer som skisserats i motionen konkretiseras i en rad

andra motioner om bl.a. de handikappade, sjukvård, barn, äldre,

invandrar- och flyktingpolitik och om den offentliga sektorn.

I en annan motion, So217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp),

föreslår folkpartiet att regeringen skall återkomma med ett

socialpolitiskt reformprogram för det glömda Sverige i

enlighet med de riktlinjer som läggs fram i motionen. Med "det

glömda Sverige" syftar motionärerna på de människor som mitt i

välfärden lever i ofärd och som ser hur de stora gruppernas

villkor förbättras medan de själva inte får den hjälp de

behöver. De grupper som behandlas i motionen är följande:

Handikappade

Människor med s.k. grå sjukdomar

Människor med besvär i munhålan

Barn som har det svårt

Demenssjuka och deras anhöriga

De bostadslösa

De som försöker begå självmord

Psykiskt sjuka

Missbrukare

Brottsoffer

De gravt ordblinda.

Socialpolitiken måste enligt motionärerna kännetecknas av att

kunna angripa välfärdssamhällets värsta skamfläckar. Dess

utformning måste i högre grad än i dag styras av hänsyn till de

människor som är mest utsatta och i mindre grad av kortsiktiga

och valtaktiska hänsyn.

Den socialdemokratiska politiken har haft en helt annan

inriktning, menar motionärerna. Stora resurser har satsats på

dyrbara och fördelningspolitiskt ineffektiva åtgärder. Däremot

har regeringen och riksdagsmajoriteten avvisat en rad viktiga

reformkrav för det glömda Sverige.

Eftersom resurserna är begränsade måste de friska och starka

vara med och bära bördorna för de handikappade och de sjuka. Det

innebär enligt motionärerna att vi måste vara beredda att avstå

från vissa förmåner eller fördelar för att vi skall få råd att

hjälpa dem som behöver stöd. Lika angeläget är det, enligt

motionärerna, att föra en resursskapande ekonomisk politik som

ger ökat utrymme för socialpolitiskt reformarbete.

Barn med handikapp och deras familjer måste ges rätt att

leva ett så normalt liv som möjligt. Den s.k.

normaliseringsprincipen får inte tolkas som att samhället lägger

över den största arbetsbördan på det handikappade barnets

familj. Normalisering måste därför innebära ansvarsfördelning

mellan föräldrarna, stat och kommun. Omsorgslagens personkrets

måste utvidgas till att omfatta fler grupper, i första hand barn

och ungdom upp till 20 år.

De handikappade barnens familjer måste få hjälp med olika

former av avlastning och deras ekonomi måste förbättras genom

höjda vårdbidrag. ATP-poäng bör utgå för hela vårdbidraget.

Rätten till tillfällig föräldrapenning måste förbättras för dem

som vårdar ett handikappat barn som studerar. Om föräldrarna

finner förhållandena i hemmet alltför påfrestande måste

handikappade barn kunna få gruppbostad i familjens närhet.

Aktiva insatser måste vidtas för att stimulera till ökad

sysselsättning bland vuxna handikappade. Motionärerna anser

att det s.k. STIL-projektet, som ger den handikappade möjlighet

att själv besluta om servicens utformning är bra, eftersom

valfriheten för den handikappade då ökar. Handikappanpassning av

bostäder måste drivas på, tolkverksamheten byggas ut och

bilstödet förbättras.

Konkreta motionsyrkanden om stöd till handikappade läggs fram

i andra motioner. Där föreslås reformer på sammanlagt ca 450

milj.kr.

För människor som lider av s.k. grå sjukdomar, till vilka

räknas bl.a. sockersjuka, reumatism, migrän, allergier, astma,

psoriasis, cystisk fibros, afasi och epilepsi, är kravet på

kontinuitet i läkarkontakterna särskilt viktigt, anför

motionärerna. Flera av dessa sjukdomar kan ge svåra

följdkomplikationer eller förvärras, därför måste dessa

patienter följas regelbundet. Även personalen på akutklinikerna

måste vara väl insatt i dessa olika sjukdomars speciella

förhållanden. Förslagen utvecklas närmare i en partimotion om

sjukvården från folkpartiet.

I vårt land finns barn som på olika sätt far illa. Det är

enligt motionärerna ett ansvar för alla att förhindra att barn

utsätts för misshandel och andra kränkande behandlingar. Under

senare tid har vi fått flera tecken på att socialtjänsten inte

kan leva upp till sitt ansvar att ge alla barn ett erforderligt

skydd. Dessa brister inom socialtjänsten måste åtgärdas. Det är

vidare nödvändigt att samordna insatserna från rättsväsendet,

socialtjänsten och vårdinsatserna för att hjälpa och skydda de

barn som är offer för sexuella övergrepp. Sekretessreglerna får

inte hindra hjälp till dessa barn. Barnkompetensen inom

rättsväsendet måste förbättras.

För att stärka barnkompetensen inom socialtjänsten och

barnhälsovården bör kommunerna samla fler barnfrågor under en

huvudman. Detta blir enligt motionärerna möjligt på de orter där

primärkommunen blir huvudman för primärvården. De områden som

skulle beröras i första hand är barnomsorg, den förebyggande

barna- och mödravården, skolhälsovården och barnavårdsärenden

enligt socialtjänstlagen. Folkpartiet utvecklar sina förslag i

en partimotion "Alla barn är våra barn".

Riksdagens nyligen tagna beslut att kommunerna skall ges ett

mer entydigt ansvar för de äldres behov av service och boende

liksom beslutet om ett stimulansbidrag till bl.a. dementas

gruppboende skapar enligt motionärerna förutsättningar för en

bättre demensvård.

Förbättrad hemtjänst och utbyggd dagvård anses i motionen

utgöra viktiga mål för att förbättra de dementas levnadsvillkor.

För många dementa är dagsjukvård kombinerad med eget boende ett

gott alternativ. En väl utbyggd dagsjukvård ökar de anhörigas

förutsättningar att vårda den demenssjuke i hemmet. När den

demente inte längre kan bo kvar i den egna bostaden måste det

finnas vettiga alternativ. Gruppboendet är ett positivt

tillskott till demensvården och skall få ett reellt stöd.

I motionen anförs vidare att även om gruppboendet byggs ut i

framtiden, kommer det att finnas dementa i olika vårdformer,

t.ex. sjukhem, servicehus och ålderdomshem. Inom akutsjukvården

kommer det även i framtiden att finnas dementa, då de ibland för

längre eller kortare tider får behov av somatisk sjukvård.

Erfarenheter från gruppboende bör därför tas till vara även i

andra sammanhang där dementa vårdas. Vidare måste de dementa som

lever på institution ha rätt till eget rum, och den personal som

arbetar med dementa måste ges särskild utbildning.

De bostadslösas skara har ökat i samma takt som härbärgen

och mentalsjukhusen slagit igen och bostadsbristen ökat, påpekar

motionärerna. Förr utgjordes de bostadslösa främst av arbetslösa

medelålders män med grava alkoholproblem. Många av de

bostadslösa i dag har tidigare varit patienter inom den

psykiatriska vården men blivit bostadslösa då vårdplatserna inom

psykiatrin minskat. Initiativ måste tas för att tillskapa

särskilda boendeformer för bostadslösa missbrukare och

psykiatrins patienter. Förslag om åtgärder för de bostadslösa

finns också i folkpartiets partimotion om missbruk.

Enligt socialstyrelsen görs ca 20 000 självmordsförsök

varje år i Sverige. Bakom varje självmord eller självmordsförsök

finns alltid en rad tragedier. Även för de anhöriga kan det

inträffade medföra svårt lidande. De anhöriga måste i högre

utsträckning ges möjligheter till professionell hjälp efter ett

självmord. Undersökningar visar att många av dem som begått

självmord tidigare visat symtom på psykisk störning.

Motionärerna pekar på behovet av fortsatt forskning inom detta

område för att förbättra möjligheterna att avgöra vilka som är i

riskzon. Det är också viktigt att hälso- och sjukvårdens

personal lär sig känna igen symtom på självmordsbenägenhet och

hur man kan förebygga självmord.

Förslagen finns utvecklade i folkpartiets motion om folkhälsa.

Sektoriseringen inom den psykiatriska vården har skapat

problem inom psykiatrin, anför motionärerna vidare. Antalet

vårdplatser inom den slutna vården har minskat kraftigt, och

många har flyttat ut till eget boende, ofta mer eller mindre

utan tillsyn. Många av de bostadslösa tillhör psykiatrins

patienter. Metoder för att bedriva en meningsfull öppenvård

saknas ofta. Anhöriga till psykiskt sjuka måste få olika former

av stöd. Hjälp vid olika krissituationer för de anhöriga måste

utvecklas. Stödet till anhörigorganisationerna bör byggas ut.

Alkoholpolitiken måste enligt motionärerna kännetecknas av

restriktioner som kan förebygga alkoholproblem samt ge en

effektiv vård, behandling och rehabilitering åt dem som trots

allt drabbas av sådana problem.

Missbrukarna måste kunna söka hjälp på ett enkelt sätt och

den skall alltid kunna förmedlas anonymt. Motionärerna

framhåller att det inte går att hitta en gemensam

behandlingsmodell för alla missbrukare. Det måste därför finnas

flera behandlingsalternativ. Utbyggnaden av behandlingshem för

kvinnor måste stimuleras. Ideella organisationer och enskilda

personer gör enligt motionärerna betydande insatser inom

missbrukarvården.

Folkpartiet utvecklar sina förslag om missbrukarvården i en

särskild partimotion där det också föreslås 10 milj.kr. i ökat

stöd till enskild missbrukarvård.

Brottsoffrens situation måste uppmärksammas mera. Det är

enligt motionärerna viktigt att personer som drabbas av brott

och är i behov av stöd kan få professionell hjälp i så nära

anslutning till brottet som möjligt. I motionen föreslås bl.a.

ett ökat stöd till kvinnojourernas arbete och till tekniska

skyddsanordningar för hotade kvinnor. Socialtjänstlagen bör

kompletteras med ett avsnitt som särskilt behandlar omsorgen om

brottsoffer.

Förslag om att förbättra brottsoffrens situation utvecklas

närmare i en partimotion om brottsoffer och brottsbekämpning

samt i en kommittémotion om våld mot kvinnor.

De människor som har dyslexi, dvs. är ordblinda, måste få

erforderligt stöd. Kunskapen om dyslexi måste öka i hela

skolsystemet, fortbildningen för lärare om dyslexi måste

utvecklas, skolorna måste få centrala anvisningar för hur elever

med läs- och skrivsvårigheter skall behandlas och talböcker bör

komma till användning. Förslagen om dyslexi utvecklas i en

särskild kommittémotion från folkpartiet.

I motion So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) föreslås en

rad insatser som enligt motionärerna har till syfte att öka

valfrihet och trygghet i sjukvården. Förslag som bl.a. rör

förebyggande hälsovård, införande av husläkarsystem, och

åtgärder för att stärka patientens säkerhet i vården behandlas i

ett senare betänkande om hälso- och sjukvårdsfrågor. Ett yrkande

om att avveckla etableringshindren för läkare och sjukgymnaster

i Dagmarsystemet behandlas av socialförsäkringsutskottet. I

motionen framhålls bl.a. att ansvaret för och finansieringen av

sjukvården måste organiseras så att effektivitet främjas.

Om resurserna förslösas går det främst ut över människor som

tvingas vänta alltför länge på behandling eller som får en i

andra avseenden otillfredsställande vård, påpekar motionärerna.

En enligt motionärerna viktig orsak till ineffektivitet är de

s.k. propparna inom vården. Detta gäller t.ex. patienter som är

färdigbehandlade, men inte kan skrivas ut från sjukhuset därför

att det råder brist på de vårdformer de skulle behöva, såsom

ålderdomshem, långtidsvård eller hemtjänst. För att råda bot på

dessa problem krävs enligt motionärerna en rad åtgärder:

effektivisering av behandlingen vid många kliniker, bättre

utnyttjande av öppenvården när slutenvård inte är nödvändig,

bättre utnyttjande av resurserna inom sjukhem och hemtjänst, men

också tillskott av resurser inom en rad trånga sektorer.

Vidare tyder enligt motionärerna mycket på att organisatoriska

förändringar inom sjukvård och socialförsäkring i framtiden blir

helt nödvändiga. Hittills har beslut som rör en och samma

individ tagits oberoende av varandra, och några överväganden om

att ökad satsning på sjukvård kan åstadkomma minskade kostnader

för sjukförsäkringen har därmed inte varit möjliga att göra.

Överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården

skulle kunna förkorta sjukskrivningstiderna och därigenom spara

både mänskligt lidande och samhällsekonomiska resurser.

Olika typer av försök med resursöverföring från

sjukförsäkringen till sjukvården måste uppmuntras.

Försöksverksamheter bör omedelbart komma till stånd.

Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som

i motionen anförts om effektiviteten inom sjukvården (yrkande

1).

Motionärerna erinrar vidare i samma motion om att

folkpartiet genom beslutet om äldrereformen i december 1990

medverkade till att ett extra statsbidrag på 500 milj.kr. under

1992 avsätts för åtgärder mot sjukvårdsköerna. Som en andra

åtgärd för att bekämpa köerna föreslår motionärerna att det

införs en 100-dagarsregel som ger var och en befogenhet gentemot

sjukvårdshuvudmannen att antingen få behandling inom hundra

dagar efter det att diagnos har ställts eller få ekonomisk

ersättning från sjukvårdshuvudmannen för behandling av annan

vårdgivare.

Denna 100-dagarsregel skall enligt motionärerna avse vissa

specificerade operationer inom den somatiska korttidsvården. En

förteckning över vilka operationer som skall omfattas bör

upprättas. Denna förteckning skall regelbundet ses över. Vissa

operationer som kan vara svåra att hantera på detta sätt, t.ex.

transplantationer, bör undantas.

Ersättningen bör täcka patientens kostnader för operationen

upp till den nivå som svarar mot huvudsjukvårdshuvudmannens

genomsnittliga kostnad för motsvarande behandling. Syftet med

införandet av 100-dagarsregeln är att skapa en press på

sjukvårdshuvudmännen att komma till rätta med brister i sin

arbetsorganisation och interna resursfördelning. Merkostnaden

för sjukvårdshuvudmännen är begränsad, eftersom det handlar om

utgifter som ändå ska bäras förr eller senare. Samtidigt kan

besparingar uppstå för kommunen (minskade kostnader för t.ex.

hemtjänst och färdtjänst) och för försäkringskassan (minskade

utgifter för sjukförsäkring m.m.).

Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som

i motionen anförst om en 100-dagarsregel inom den somatiska

akutsjukvården (yrkande 2).

I motion So253 hemställer Ulla Tillander m.fl. (c) att

regeringen ges till känna vad som i motionen anförts om

principerna för en förnyelse av den sociala välfärden.

Utmärkande för ett samhälle som eftersträvar välfärd är, enligt

centern, att alla på ett rimligt sätt får del av den. Den

socialdemokratiska välfärdspolitiken ståtar med honnörsorden

solidaritet och rättvisa, men när klyftorna i samhället vidgats,

vidgas också klyftan mellan ideal och verklighet. Frånvaron av

en kraftfullt förd fördelningspolitik blir enligt motionärerna

uppenbar för allt fler. I motionen pekas på följande grupper som

motionärerna anser vara bortglömda och åsidosatta och som har

svårt att få någon uppmärksamhet.

De handikappade måste ekonomiskt och på annat sätt hjälpas

ut i arbetslivet, och behovet av handikappbostäder måste

tillgodoses. Handikappfrågorna får inte längre behandlas

isolerade från övriga samhällsfrågor.

De äldres behov måste tillgodoses. Knappa resurser,

bristfälliga kunskaper, flaskhalsar i vårdkedjan, vakanser och

hög personalomsättning har enligt motionärerna lett till en

oacceptabel situation för många äldre. Till detta kommer

nedläggningen av ålderdomshem, bristen på vårdpersonal och det

bristfälliga intresset för att höja vårdyrkets status och

förbättra vårdpersonalens löne- och anställningsvillkor.

Det är vidare väsentligt att skapa rättvisa ekonomiska

levnadsförhållanden för pensionärerna. Motionärerna anser att

det nuvarande pensionssystemet fortfarande utgör ett hinder för

en pensionär att efter eget val delta i arbetslivet. Centern har

mot den bakgrunden i en annan motion lagt fram ett förslag om en

ny och förstärkt grundpension som syftar till att undanröja

denna orättvisa.

Familjerna berörs i allra högsta grad av

fördelningspolitiken, anför motionärerna. För flertalet familjer

är det svårt att klara sig på en lön, och möjligheterna för den

som önskar stanna hemma några år och själv ta hand om sina barn

när de är små är begränsade. Särskilt begränsade är

möjligheterna för småbarnsföräldrar att välja mellan

förvärvsarbete och mer tid för sina barn. Den socialdemokratiska

familjepolitiken bygger enligt motionärerna på en ensidig

föreställning om familjernas situation, vilket har fått till

följd att för 40 % av alla förskolebarn över ett år utgår inget

stöd till barnomsorgen. Skillnaderna mellan olika kommuner och

olika landsdelar är dessutom stora, och särskilt missgynnad är

landsbygden. Enligt centerns uppfattning måste barnomsorgen för

att passa alla tillgodose olika önskemål och utgå från barns och

föräldrars behov. Resurserna måste också fördelas på ett

rättvist sätt.

Hälso- och sjukvården är ytterligare ett område som enligt

centern har stor betydelse för fördelningspolitiken.

Möjligheterna att komma i åtnjutande av vård är olika bl.a.

beroende på var i landet man är bosatt, heter det i motionen. I

vissa delar av landet råder läkarbrist. I storstäderna finns

visserligen vårdresurser, men där är vårdköerna långa. Bristerna

i vården drabbar, enligt motionärerna, ofta de sämst ställda som

också saknar möjligheter och förmåga att skaffa sig vård

utanför det offentliga sjukvårdssystemet.

Den i motionen gjorda exemplifieringen av välfärdssystemets

brister visar enligt motionärerna på nödvändigheten att ändra

välfärdspolitikens utformning. En rättvis regional fördelning är

en utgångspunkt för centerns politik. Välfärden måste komma alla

till del oavsett var man bor. En förnyelse av välfärden måste

också ske med utgångspunkt i en vidgad valfrihet och ett ökat

utrymme för individens egna beslut, anför motionärerna. I takt

med att materiell standard och utbildning förbättras, ökar den

enskildes anspråk på att få fatta beslut och träffa de val som

gäller det egna och de anhörigas liv. I motionen nämns som

exempel centerns förslag om vårdnadsbidrag som innebär att

föräldrarna får valmöjlighet att själva bestämma hur de vill ha

sin barnomsorg ordnad (se vidare nedan). Ett annat exempel är

kravet att patienten själv skall få välja läkare. Det senare

motionskravet behandlas i ett betänkande om hälso- och

sjukvårdsfrågor.

Förnyelsearbetet skall också vara inriktat på att uppnå

jämlikhet genom en mobilisering av de eftersatta, understryker

motionärerna vidare. Den enskildes förmåga till insatser och

initiativ skall tillvaratas. Man bör undvika att tilldela vissa

människor den renodlade rollen av klient. Det stöd som samhället

lämnar skall i stället i första hand vara hjälp till självhjälp.

I motion So316 av Olof Johansson m.fl. (c) om grundtrygghet

och social rättvisa understryks att en rättvis fördelning av

välfärden mellan medborgarna är en grundläggande fråga för

centerpartiet. Alla människor, oavsett kön, yrke, bostadsort och

social bakgrund har samma värde och samma rättigheter. Den

enskilde individens behov och önskemål skall ligga till grund

för samhällets insatser. Välfärden måste enligt motionärerna

bygga på ökad delaktighet och rättvisa. Jämlikhet och rättvisa

kan komma de många människorna till del genom att

välfärdspolitiken i högre utsträckning byggs upp enligt vad

motionärerna kallar grundtrygghetsprincipen. Enligt denna

princip tillförsäkras alla människor en grundläggande social och

ekonomisk trygghet. Samtidigt måste det vara möjligt att erbjuda

individuella lösningar, där bl.a. det enskilda sparandet och

ägandet stimuleras. Dogmen om det totala offentliga ansvaret

måste ifrågasättas. De offentliga välfärdsinsatserna måste i

högre grad än vad som sker i dag understödja enskilda insatser.

Motionärerna betonar dock att idén om det solidariska ansvaret

för medborgarna aldrig får gå förlorad.

Principen om grundtrygghet kan enligt motionärerna få fotfäste

i en samhällsstruktur som bygger på rättvisa och utjämning. Det

nära samband som råder mellan användning av begränsade resurser,

god miljö och rättvis fördelning måste tydliggöras. Motionärerna

hemställer att riksdagen uttalar sin anslutning till en generell

välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i enlighet med

vad som anförts i motionen (yrkande 1).

I samma motion ges också förslag till riktlinjer för

utvecklings- och förnyelsearbetet på det sociala området.

Riktlinjerna rör följande områden:

Trygghet för familjen

vård av eget barn måste ge en grundtrygghet med rätt till ATP

och trygghet vid sjukdom

en beskattningsbar vårdnadsersättning bör utgå lika för alla

barn

vård och omsorg om anhöriga skall värderas ekonomiskt och

ligga till grund för social trygghet

trygghet i boendet

målet bör vara att alla skall ha möjlighet att välja

boendeform

det statliga bostadslånesystemet bör förändras så att statliga

lån utgår till en god grundstandard

trygghet i arbetet

centerpartiet arbetar för en arbetslöshetsförsäkring för alla

och slår vakt om den fulla sysselsättningen

större flexibilitet i arbetsorganisationen ger individen

möjlighet att i högre grad bestämma över sin arbetsdag

trygghet i vården

patienten måste ges ökade möjligheter till valfrihet och

inflytande, bl.a. genom ett fritt läkarval

en väl utbyggd primärvård med goda möjligheter till hembesök

skapar trygghet

de förebyggande insatserna måste ges en mer framträdande roll

regionala och lokala lösningar inom hälso- och sjukvården

måste ges ökat utrymme

trygghet för äldre

en rejäl grundpension inom ATP-systemet bör införas så att den

ekonomiska tryggheten säkras för alla pensionärer

trygghet i socialförsäkringssystemet

kompensationsnivån vid långa sjukfall bör vara högre än vid

korta sjukfall

en förenklad och samlad organisation för

grundtrygghetssystemet bör eftersträvas.

Avslutningsvis betonar motionärerna att småskalighet ger

närhet, trygghet och öppnar för delaktighet. Decentralisering är

enligt centerpartiet ett viktigt politiskt redskap för att skapa

ökad valfrihet och trygghet. Motionärerna hemställer att vad som

i motionen anförts om principen om ekonomisk och social

grundtrygghet som vägledare inom olika samhällsområden enligt de

riktlinjer som förordats i motionen ges regeringen till känna

(yrkande 2). Flera av förslagen återfinns i mer utvecklad

form i andra motioner av centerpartiet. Det gäller bl.a.

förslagen om vårdnadsersättning (se nedan i detta betänkande),

om nytt bostadsfinansieringssystem, om arbetslöshetsförsäkring

för alla och om en grundpension till alla pensionärer.

I motion So446 av Olof Johansson m.fl. (c) om Människan i

centrum -- förnyelse av hälso-, sjuk- och äldrevården anförs

bl.a. att det är en självklar rättighet och en välfärdsvinst att

få vård i rimlig tid och på rätt nivå. Klara gränser bör enligt

motionärerna sättas för inom vilken tid en patient skall ha rätt

att kunna få vård av visst slag utförd inom landstinget. Det

innebär att landstinget måste sätta upp mål för hur vården skall

bedrivas. Motionärerna hemställer att det som i motionen anförts

om tidsgränser för vårdens utförande ges regeringen till

känna (yrkande 1).

Motionärerna anser vidare att patienterna måste få möjlighet

att direkt påverka vårdens organisation och innehåll i större

utsträckning. För att detta skall vara möjligt krävs ett nytt

ekonomiskt styrsystem i landstingen. Det bör bygga på att

landstingens budget på central nivå och i sjukvårdsområdena

beskriver mål, prestationer och ekonomiska ramar som fastställs

i avtal med varje basenhet. Det åligger därefter basenheterna

att själva utforma sin verksamhet utifrån tillgängliga resurser.

Landstingen måste för att kunna erbjuda en varierad vård

utvecklas organisatoriskt och övergå till att bli folkvalda

länsparlament. Driften av sjukvården kan ske i landstingens egen

regi, eller på entreprenad, av anställda, organisationer,

anhöriga och privata företag.

Inslag av valfrihet och mångfald måste öka väsentligt. De

organisatoriska förändringar som krävs måste ge stor frihet för

regionala och lokala lösningar. Det krävs vidare en väl

utvecklad samverkan mellan landsting, kommuner, enskilda

vårdgivare och ideella organisationer. Sjukhus, vårdcentraler,

kliniker och sjukhem skall kunna ha en mer självständig

ställning.

Nya vårdalternativ bör kunna erbjudas. Det skall enligt

motionärernas mening finnas möjlighet att få ersättning för

annan vård än den som bedrivs inom landstinget. Motionärerna

anser också att alla invånare i ett län skall ha rätt att välja

vilken vårdcentral de vill gå till. Denna rätt bör kompletteras

med att vissa privatpraktiserande läkare ges möjlighet att ingå

som en del av primärvården. Vad som i motionen anförts om

behovet av nya organisations- och finansieringsformer inom

hälso- och sjukvården bör ges regeringen till känna (yrkande

13).

I motion So320 av Lars Werner m.fl. (v) lägger

vänsterpartiet fram sitt förslag till mål och inriktning av

socialpolitiken och hemställer att det ges regeringen till

känna.

En socialistisk socialpolitik utgår enligt motionen från en

tro på att människor har resurser att förändra missförhållanden

och rättvist fördela sociala och ekonomiska resurser.

I vänsterpartiets värn av omfördelningen och ett solidariskt

utnyttjande av resurserna ligger partiets uppfattning om

människors lika värde och att alla efter sina förutsättningar

skall vara med och betala och få tillgång till resurserna. Det

är inte bara de duktiga, präktiga, ordentliga och förutseende

som skall ha tillgång till ett värdigt liv, utan även de

destruktiva och slarviga skall kunna få sin del av

välfärdskakan, heter det i motionen.

Vänsterpartiet kan inte stämma in i hyllningskören för

marknadsekonomin i den form den nu har. Genom sina ständiga krav

på ekonomisk tillväxt skapar den onyttigheter som för med sig

ökade samhällskostnader. Resultatet kan bli social utslagning i

form av ökade yrkesskador, hälsoproblem, missbruk,

förtidspensioneringar etc. Vänsterpartiet ser i motsats till

regeringen och nyliberalerna ett mycket nära samband mellan

socialpolitiken och marknaden. För de senare har socialpolitiken

endast formen av ett grovmaskigt skyddsnät mot utslagning och

skilda orättvisor, anför motionärerna.

Vänsterpartiets uppfattning är att produktionen av tjänster

och varor måste styras av människors behov. De grundläggande

behoven av livsförnödenheter, bostäder, social trygghet etc.

skall staten/den offentliga sektorn se till att tillfredsställa

genom ett fungerande solidariskt fördelningsystem, bl. a. genom

att på lämpligt sätt styra investeringarna. Tillsyn över att

rättssäkerheten fungerar tillfredsställande är en annan viktig

uppgift för den offentliga sektorn.

Motionärerna menar att det är berättigat med en stor offentlig

sektor och att den under vissa förutsättningar kan tillåtas växa

genom att det görs investeringar i vård, omvårdnad, utbildning

etc. Om den sociala utslagningen som enligt motionärerna orsakas

av produktionsordningen kan nedbringas så kommer detta att

minska behovet av en stor offentlig sektor. I dagsläget kan dock

inga nedskärningar göras, men de resurser som finns kan

omprioriteras. Förutom prioriteringar kan ingrepp göras i den

alltför stora byråkrati som motionärerna menar har uppstått

inom den offentliga sektorn.

Privatisering av den offentliga sektorn löser inga problem,

framhåller motionärerna vidare. För att privatisera behövs

skattebetalarnas stöd. Privata skolor och daghem måste förutom

avgifter ha statliga och kommunala bidrag. Privata tandläkare

och all privat sjuk- och läkarvård måste ha pengar från det

allmänna för att kunna existera. På kort sikt kan överföringarna

från offentlig till privat verksamhet se ut att ge vinster,

anför motionärerna, men långsiktigt sker en utarmning av den

offentliga sektorn, eftersom det privata i egentlig mening inte

är privat utan en blandning av offentliga pengar och privat

administration. En allt för kraftig privatisering medför enligt

motionärerna också en risk för större orättvisor i och med att

vissa kan köpa sig till omvårdnad, sjukvård etc. Därtill kommer

problemen med ansvar för verksamheterna och kraven på lönsamhet.

Vänsterpartiet är också skeptiskt till kooperativa lösningar.

Tanken bakom socialpolitiken är enligt motionärerna att alla

skall ha lika rätt till omvårdnad, sjukvård, utbildning etc. När

det gäller privatiseringen kan orättvisorna börja florera då

människorna kan köpa tjänster som tidigare var offentliga. För

att exempelvis bilda och bli medlem i ett föräldrakooperativ

krävs en god ekonomi. Handikappade, ensamstående, invandrare,

unga familjer etc. som har det sämre ekonomiskt ställt kan komma

att hamna utanför dessa möjligheter. Kooperativ kan sluta sig

och insynen bli dålig med en försvagning av det kommunala

ansvaret som följd.

Föräldrakooperativen inom barnomsorgen ses av motionärerna som

en övergångsform tills en full behovstäckning uppnåtts.

Vänsterpartiet vill utveckla barnomsorgen i fristående

resultatenheter där det inte finns några vinstintressen och där

både barn, personal och föräldrar har inflytande. Detta skall

ske under en övergripande politisk styrning. Överhuvudtaget

måste användarnas inflytande och ansvar öka i all offentlig

verksamhet, anför motionärerna.

I motionen varnas vidare för att en decentralisering av beslut

till kommunerna kan skapa orättvisor, genom att olika saker

prioriteras i olika kommuner.

En kommun håller nere daghemsavgifterna och snålar in på

bostadsbidraget för pensionärerna, medan grannkommunen gör tvärt

om. Detta kan enligt motionärerna innebära att människor som bor

intill varandra kan få det mycket olika i ekonomiskt hänseende.

Vänsterpartiet anser att staten här har ett övergripande ansvar

att reglera avgifts- och bidragssystemet så att människor inte

drabbas av ekonomiska orättvisor.

Vänsterpartiet är även kritiskt mot att man från kommunernas

sida vill förändra möjligheten att få rätt vid överklagande av

biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen genom att ändra

besvärsrätten från förvaltningsbesvär till kommunbesvär. Partiet

anser att i stället för att försvaga socialtjänstlagen skall den

stärkas till skydd för de utsatta i samhället.

Miljöpartiet har inte väckt någon motion om inriktningen i

stort av socialpolitiken.

I motion So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) läggs dock fram en

rad olika förslag som syftar till att ge äldre och sjuka en

värdig vård. Förslagen, som kommer att behandlas i senare

betänkanden, innebär sammanfattningsvis följande:

1. att både den enskilde patienten och patientorganisationerna

bör få ökat inflytande över hälso- och sjukvården genom att de

tillfrågas och används som remissinstans vid

organisationsförändringar och andra för dem intressanta

förändringar inom hälso- och sjukvården,

2. att kroppssjukvården och socialtjänsten får bättre tillgång

till psykologisk expertis för såväl utredning i enskilda fall

som för utbildning av personal,

3. att patienter som vill ha saklig information om alternativa

behandlingsmetoder skall kunna få denna och att samarbetet

mellan den alternativa vården och den etablerade sjukvården

utökas,

4. att hälsofrämjande verksamhet inom sjukvården får ökade

resurser,

5. att åsikten att människor mår bäst av att få vistas i sina

hem inte får bli ett argument för att minska och försämra

institutionsvården under det närmaste decenniet,

6. att all vård av äldre på institution sker under värdiga

former och att de äldre får bo i eget rum med egna möbler,

7. att alla som så vill bör få sluta sina dagar hemma eller i

annan hemlik och lugn miljö.

I motionen anförs bl.a. att målsättningen för vården skall

vara att den alternativa och den etablerade sjukvården skall

samverka för patientens bästa.

När det gäller äldreomsorgen framhålls vidare i motionen att

alternativt boende inte får byggas ut på bekostnad av

institutionsvården, utan att båda boendeformerna måste

förstärkas samtidigt. Först då uppnås enligt motionärerna

verklig valfrihet för de äldre.

I motion Sf326 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp), som hänvisats

till socialförsäkringsutskottet, lägger miljöpartiet fram

förslag om en alternativ finansiering av sjukvården.

Motionärerna slår fast att sjukvården behöver ett ekonomiskt

tillskott för att klara sina åtaganden och för att inom

överskådlig tid skapa rimliga villkor för vårdpersonalen. Enligt

motionärerna är det ett känt faktum att livsstilen är orsaken

till en stor del av vårdkostnaderna och de anser det därför

rimligt att sådant som orsakar vårdkostnader även bidrar till

finansieringen, t.ex. genom att avgifter på kemikalier, trafik,

alkohol och tobak slussas till landstingen.

Motionärerna anser det också naturligt att verksamheter med

uttalad riskexponering betalar den sjukvårdskostnad som

verksamheten i fråga orsakar. I motionen anförs som exempel på

sådan verksamhet industri, trafik, militär verksamhet och vissa

sporter. Sjukvården skulle kunna sända räkningen för sina

kostnader för trafikolyckor till försäkringsbolagen. På så

sätt skulle, genom bonussystemet, kostnaderna för

trafikolyckorna mest drabba den grupp av trafikanter som bidrar

till olyckorna. På samma sätt skulle annan farlig verksamhet

genom försäkringsbolagens premiesättning bära

sjukvårdskostnaderna för sin riskfyllda verksamhet.

Av motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) framgår miljöpartiets syn på handikappolitiken. Grundsynen i

miljöpartiets politik är att alla människor skall ha samma

tillgänglighet till ett värdigt liv. Många handikappade kan med

relativt enkla medel leva i de flesta miljöer och klara många

situationer själva. För att detta skall bli möjligt krävs enligt

motionärerna bl.a. följande insatser:

Arbetsplatserna skall handikappanpassas. Med hjälp av modern

teknik kan även svårt handikappade få ett intressant och

meningsfullt arbete.

Bilstöd skall ges generöst och tålmodigt.

Bostäderna skall anpassas för rörelsehindrade, syn- och

hörselskadade, allergiker m.fl.

Ledsagarverksamheten och färdtjänsten skall byggas ut efter

behov, och det måste bli fler ledarhundar, teckenspråktolkar och

dövblindtolkar. (Ett yrkande om 6 milj.kr. till denna verksamhet

behandlas senare i detta betänkande.)

Kollektivtrafiken, främst tåg och bussar, skall

handikappanpassas.

De dubbelhandikappade och utvecklingsstörda skall

uppmärksammas speciellt.

I motionen läggs fram konkreta förslag på här angivna områden.

Motionsyrkandena behandlas, förutom i ett senare

handikappbetänkande av socialutskottet, av arbetsmarknads-,

trafik- och bostadsutskotten.

I en annan motion, So226 av Inger Schörling m.fl. (mp), tar

miljöpartiet upp barnens rätt. Barn och ungdomar åsidosätts ofta

i vårt samhälle, anför motionärerna. Lagstiftare, myndigheter,

föräldrar, lärare och andra vuxna tillerkänner inte barn en

ställning som är likvärdig med de vuxnas. I motionen läggs fram

en rad förslag som syftar till att förbättra barnens situation

på olika områden. Förslagen, som kommer att behandlas i senare

betänkanden av socialutskottet och av andra utskott, tar bl.a.

sikte på barns rättigheter vid skilsmässa, barns rätt till

barnombudsman resp. till barnomsorg, barn i missbrukarhem, barns

rätt till sina föräldrar och till förebyggande vård,

handikappade barns rättigheter, ungdomsmottagningar och barns

rätt utanför Sveriges gränser.

När det gäller det familjepolitiska området har miljöpartiet i

motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkat att riksdagen

beslutar att föräldrar skall ha rätt att bli kommunala

dagbarnvårdare åt eget barn med i stort sett samma villkor som

andra dagbarnvårdare beträffande lön, sociala förmåner,

utbildning m.m. I samma motion begärs att 2 miljarder kronor

avsätts för denna reform. Motionen behandlas under F-anslaget

senare i detta betänkande -- se s. 75.

Vårdnadsbidrag m.m.

I en trepartimotion So621 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c)

hemställs att riksdagen fattar principbeslut om en

familjepolitisk reform enligt de riktlinjer som anges i motionen

(yrkande 1). Barnens situation måste enligt motionärerna stå

i centrum för familjepolitiken. Politiken måste förändras så

att den bättre tillgodoser barnfamiljernas önskemål.

Förutsättningar måste skapas för föräldrarna att själva välja

den arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som

passar just dem och barnen bäst och som passar just då.

Familjepolitiken måste självfallet vara så utformad att den är

neutral i förhållande till familjernas önskemål om

arbetsfördelning och barnomsorg, heter det vidare i motionen.

Det måste finnas större ekonomiska möjligheter för föräldrar som

så önskar att själva ta hand om sina barn när de är små,

samtidigt som de som väljer att förvärvsarbeta skall få

ekonomiskt utbyte av detta.

Rätten att själv bestämma hur barnomsorgen skall utformas är

enligt motionärerna särskilt viktig för enföräldersfamiljerna,

där man inte har fördelen att kunna dela på det löpande ansvaret

för vården och tillsynen av barnen på två.

En verklig förändring kan åstadkommas om en väsentlig del av

det allmännas stöd utformas som ett stöd som följer barnet fram

till skolstarten i stället för ett stöd för främst kommunal

barnomsorg.

En sådan förändring kan inte genomföras med omedelbar verkan,

utan måste delvis bli beroende av den samhällsekonomiska

utvecklingen. Med tanke på de grava orättvisor som vidlåder

dagens familjepolitik måste dock en reformering av stödet till

barnomsorgen prioriteras högt.

I motionen läggs fram förslag till vårdnadsbidrag kombinerat

med avdrag för styrkta barnomsorgkostnader. Förslaget sägs syfta

till att ge familjerna ökad valfrihet, mer tid för barnen och

rättvisa villkor för alla delar av landet och innebär i sina

huvuddrag att:

ett skattepliktigt vårdnadsbidrag som utgår per barn och år

införs för alla förskolebarn över ett år,

avdragsrätt per barn och år införs för styrkta

barnomsorgskostnader,

statsbidragen till den kommunala barnomsorgen minskas,

pensionsår inom ATP räknas för arbete med egna barn i hemmet

fram till och med året för barnets skolstart.

Enligt motionärerna är det angeläget att så snabbt som möjligt

införa ett vårdnadsbidrag. Tidpunkten liksom nivån för och den

närmare utformningen av vårdnadsbidraget får dock avgöras bl.a.

mot bakgrund av det samhällsekonomiska läget. Riksdagen bör nu

uttala sig för införande av ett vårdnadsbidrag enligt de

redovisade riktlinjerna och det får därefter ankomma på

regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om

vårdnadsbidragets närmare utformning och om finansieringen.

Även i motionerna So535 av Kersti Johansson m.fl. (c)

yrkande 2, So632 av Ulla Tillander m.fl. yrkande 5 och So638 av

Gunilla André och Karin Starrin (båda c) yrkande 4 läggs fram

förslag om vårdnadsbidrag med i stort sett samma utformning som

i den ovan redovisade motionen So621 (m, fp, c) yrkande 1.

I motion So626 av Karin Falkmer (m) begärs att, till dess

att ett statligt vårdnadsbidrag införs, kommunerna ges möjlighet

att utge ett tillfälligt kommunalt vårdnadsbidrag. Detta vore,

enligt motionären, ett första steg i en ny och rättvis

familjepolitik. Förutsättningen för ett kommunalt vårdnadsbidrag

skulle vara att det utformas så att det minskar klyftan mellan

olika barnomsorgsalternativ och mellan dem som har och inte har

offentlig barnomsorg. Bidraget skall dessutom utgå efter

likställighetsprincipen. Motionären pekar på flera fördelar med

ett kommunalt vårdnadsbidrag. Föräldrarna ges möjlighet att

själva bestämma hur de vill lösa omsorgen om de egna barnen,

köerna inom den kommunala barnomsorgen minskar liksom

kommunernas kostnader, vilket möjliggör skattesänkningar som

främst gynnar låginkomsttagare. Vidare minskar den orättvisa som

i dag råder för småbarnsfamiljer i glesbygd.

I motion So622 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om de stora nackdelarna med vårdnadsbidrag (yrkande 1).

För vänsterpartiet är vårdnadsbidrag inget alternativ. Ett

vårdnadsbidrag skulle enligt motionärerna motverka jämlikheten

mellan män och kvinnor och konservera de traditionella

könsrollerna med ett hushållsansvar och ett försörjningsansvar.

En majoritet av kvinnorna vill ha ett arbete utanför hemmet,

påpekar motionärerna, och de skall inte behöva vara

dubbelarbetande, vilket många tvingas till med det ansvar som

kvinnorna traditionellt har för barn och hem. Det kan vara

lockande att ta emot ett vårdnadsbidrag, men man får inte låta

vardagens vedermödor skymma de konsekvenser som detta kan

medföra som lägre livslön, mindre sjukpenning och en fattigare

ålderdom.

I motionen framhålls att jämställdhetsfrågorna är centrala i

vänsterpartiets familjepolitik. Därför måste männen få ökad

möjlighet att ta ansvar för barn och hem. Motionärerna anser

därför att när det finns två vårdnadshavare i familjen skall

föräldrapenningen kvoteras mellan föräldrarna. En särskild

motion från vänsterpartiet föreslår att föräldraförsäkringen

förlängs enligt tidigare riksdagsbeslut.

Vänsterpartiet vill också införa sex timmars arbetsdag med

bibehållen lön. Detta skulle enligt motionärerna innebära mer

tid med familjen och ge båda föräldrarna möjlighet att på lika

villkor ha både barn och yrkesarbete.

Utskottet

Utskottet vill i likhet med vad som sägs i budgetpropositionen

understryka att socialpolitiken även i fortsättningen skall

bygga på generella åtgärder och vara en socialpolitik för hela

folket. Utskottet ställer sig också bakom den inriktning av

fördelningspolitiken som förordas i propositionen och som

innebär en rättvis och solidarisk omfördelning av resurser

mellan olika grupper och skeden i livet.

Moderata samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och

vänsterpartiet har i olika motioner lagt fram förslag till

socialpolitiska åtgärder med delvis annan inriktning.

Moderata samlingspartiet lägger i motion So332 (m) fram

sitt förslag till inriktning av socialpolitiken och i motion

So635 (m) yrkande 1, redovisas moderaternas förslag till

långsiktig inriktning av familjepolitiken.

I motion So332 avfärdas den socialdemokratiska generella

välfärdspolitiken och förordas i stället privata alternativ

eller stöd från familj och vänner. Enligt motionärerna är den

välfärdspolitik socialdemokraterna kallar generell inte generell

när många inte får erforderlig vård och omsorg. Utskottet vill

emellertid påpeka att moderata samlingspartiet i annat

sammanhang har lagt fram förslag till besparingar och

nedskärningar som -- om de genomfördes -- skulle medföra

långtgående ingrepp såväl i de sociala trygghetssystemen som i

samhällsinsatser på viktiga välfärdsområden. Såsom

finansutskottet framhåller i sitt betänkande om den ekonomiska

politiken (l990/9l:FiU 20) skulle moderaternas förslag till

skattesänkningar och indragningar av statens överföringar till

kommunerna snart rasera grundvalen för vår välfärd.

Socialutskottet avvisar bestämt de förslag som framförs i

motionen och som enligt utskottets uppfattning leder till avsteg

från den generella välfärdspolitiken. Utskottet avstyrker alltså

motion So332 (m) yrkandena 1, 5 och 6.

När det gäller motionärernas förslag om familjepolitiska

åtgärder har kommunförbundets kommunalekonomiska avdelning gjort

en beräkning av vad det skulle innebära för barnfamiljerna om

både det statliga och kommunala stödet till barnomsorgen, ca 40

000 kr. per barn, betalades ut direkt till föräldrarna så som de

moderata motionärerna föreslår. Det skulle enligt den

utredningen krävas en årsinkomst på minst 140 000 kr. för att

det skulle löna sig att arbeta för en förälder med två barn på

daghem.

Enligt utskottets mening innebär det moderata förslaget,

förutom den här redovisade tröskeleffekten, att

förutsättningarna för kommunerna att ordna barnomsorg helt rycks

undan, eftersom de varken ges bidrag eller ansvar för

verksamheten. Utskottet motsätter sig bestämt så allvarliga

försämringar för den majoritet av småbarnföräldrar som vill

förena föräldraskap och förvärvsarbete och avstyrker därför

motion So635 (m) yrkande 1.

Utskottet återkommer i det följande till motionärernas förslag

om valfrihet i vård och omsorg.

I motion So315 (fp) lägger folkpartiet fram sina

riktlinjer för den framtida socialpolitiken och hemställer att

de läggs till grund för regeringens politik (yrkande 1).

I en annan partimotion, So217 (fp) begärs ett

socialpolitiskt reformprogram för "det glömda Sverige", dvs. för

de människor som mitt i välfärden lever i ofärd. De grupper som

behandlas i motionen är bl.a. handikappade barn och vuxna,

utsatta barn, demenssjuka, psykiskt sjuka, missbrukare,

brottsoffer m.fl.

Motionärerna i motion So315 (fp) understryker att de sociala

tjänster som erbjuds av kommuner och landsting måste vara

tillgängliga för alla oavsett inkomst och försvarar kravet på en

solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna.

Utskottet anser att detta stöd för en generell välfärdspolitik

stämmer väl med den syn på socialpolitiken som redovisas i

budgetpropositionen och som utskottet ställt sig bakom.

I motionen uttrycks också oro för den snabba kostnadsökningen

på socialförsäkringsområdet. En ökande andel av de offentliga

resurserna har kommit att tas i anspråk av socialförsäkringen,

vilket har skärpt skattetrycket och minskat utrymmet för den

offentliga sektorns insatser, heter det i motionen.

Som framgått av det inledande referatet av innehållet i

budgetpropositionen är man från regeringens sida väl medveten om

den påfrestning på samhällsekonomin som de kraftiga ökningarna

av socialförsäkringskostnaderna har inneburit. Därför har

nya regler inom sjukförsäkringen införts fr.o.m. den 1 mars 1991

och i en lagrådsremiss har förslag om rehabilitering och

rehabiliteringsersättning lagts fram för att stärka arbetslinjen

inom socialförsäkringen och om möjligt minska antalet

förtidspensioneringar. Enligt vad utskottet erfarit kommer

regeringen också att tillsätta en utredning om bl.a. en mer

fullständig samordning av sjukpenningen inom den allmänna

försäkringen och arbetsskadesjukpenningen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det inte behövs några

åtgärder av riksdagen med anledning av motionen. Utskottet

avstyrker därför motion So315 (fp) yrkande 1.

Utskottet framhöll redan förra våren, då en motion (fp) om det

glömda Sverige behandlades, att de utsatta grupper som

motionärerna behandlar i motion So217 (fp) är sådana grupper som

regeringen enligt utskottets mening särskilt värnar om i sin

politik. I budgetpropositionen framhålls att, trots att

förutsättningarna för reformer är begränsade, genom

omprioriteringar ändå ett visst reformutrymme har skapats inom

handikappområdet. Således föreslås statsbidraget till

handikapporganisationerna höjt med 21 milj.kr. till drygt 100

milj.kr. Vidare erinras om att riksdagen, i enlighet med vad som

föreslogs i propositionen om ansvaret för service och vård till

äldre och handikappade, inrättat ett femårigt statligt

stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden av gruppboende för

åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda. I propositionen

föreslås också att minst 8 milj.kr. avsätts under anslaget H 4

för att öka kompetensen i det sociala arbetet med de utsatta

barnen. En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på

barnens situation är enligt propositionen en förutsättning för

att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar

som är i behov av särskilt stöd. Här kan också nämnas att

psykiatriutredningen (S 1989:01) i november 1990 fått i

tilläggsdirektiv att bl.a. överväga åtgärder för att de psykiskt

stördas livssituation i ökad omfattning skall kunna präglas av

gemenskap och delaktighet i samhällslivet (dir. 1990:71). De

psykiskt långtidssjukas behov av boende, sysselsättning och

kvalificerat stöd i öppenvård skall belysas. Kommittén skall

också överväga frågor om arbete och arbetsrehabilitering för

psykiskt störda i arbetsför ålder samt behovet av att förordna

stödpersoner åt långtidssjuka.

Utskottet konstaterar att den socialdemokratiska

socialpolitiken redan nu i hög grad styrs av hänsyn till de

utsatta och svaga grupper som folkpartiet värnar om i sin motion

om det glömda Sverige. Inte heller motion So217 (fp) påkallar

därför någon åtgärd av riksdagen utan avstyrks.

I motion So253 (c) begärs ett tillkännagivande om

principerna för en förnyelse av den sociala välfärden. I

motionen framhålls vikten av en kraftfullt förd

fördelningspolitik. Motionärerna betonar också att en rättvis

regional fördelning är en utgångspunkt för centerns politik.

Även i motion So316 (c) understryks att en rättvis

fördelning av välfärden mellan medborgarna är en grundläggande

fråga för centerpartiet. I den sistnämnda motionen begärs ett

riksdagsuttalande om att välfärdspolitiken bör bygga på vad

motionärerna kallar grundtrygghetsprincipen, vilken sägs

innebära samma sociala och ekonomiska trygghet för alla, med

möjlighet till individuella lösningar därutöver (yrkande 1).

Motionärerna begär också ett tillkännagivande beträffande vad

som anförts i motionen om principen om ekonomisk och social

grundtrygghet som vägledare inom olika samhällsområden, t.ex.

inom familjepolitiken, vården och socialförsäkringssystemet

(yrkande 2).

Utskottet konstaterar att motionärerna har samma uppfattning

som regeringen när det gäller behovet av en fördelningspolitik

som bygger på solidaritet och rättvisa. Utskottet delar denna

uppfattning. På flera punkter där motionärerna för fram konkreta

förslag har utskottet emellertid en avvikande mening. Det gäller

bl.a. familjepolitiken, där centerpartiet förordar införande av

vårdnadsbidrag, något som utskottet inte kan ställa sig bakom.

Utskottet återkommer till frågan om vårdnadsbidrag senare i

detta betänkande. Utskottet vill också, när det gäller

centerpartiets förslag till grundtrygghet, hänvisa till vad

socialförsäkringsutskottet anfört vid sin behandling av

motsvarande fråga, nämligen att den bärande principen för

socialförsäkringen även fortsättningsvis bör vara att

socialförsäkringsförmånerna i huvudsak skall vara

inkomstrelaterade (se bl.a. 1990/91:SfU1). Utskottet vill alltså

inte tillstyrka de förslag som bygger på centerpartiets s.k.

grundtrygghetsprincip. Mot bakgrund av vad utskottet här

anfört avstyrks motionerna So253 (c) och So316 (c) yrkandena 1

och 2.

I motion So320 (v) lägger vänsterpartiet fram sitt förslag

till mål och inriktning av socialpolitiken och hemställer att

det ges regeringen till känna.

Utskottet delar motionärernas syn på socialpolitiken som ett

medel för en rättvis fördelning av sociala och ekonomiska

resurser. Utskottet har emellertid inte samma uppfattning som

motionärerna när det gäller marknadsekonomi och ekonomisk

tillväxt. Utskottet vill tvärtom understryka det som sägs i

budgetpropositionen om att den viktigaste förutsättningen för en

framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god

tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och starka

offentliga finanser. Det innebär emellertid inte att

marknadskrafterna skall få råda inom socialtjänst och hälso- och

sjukvård. Såsom utskottet tidigare understrukit är det sociala

välfärdssystemet ett uttryck för en fördelningspolitik som

bygger på solidaritet och rättvisa. Även de som inte har råd att

betala måste självfallet få vård och omsorg -- av samma kvalitet

och på ett likvärdigt sätt som alla andra.

Utskottet kan heller inte dela motionärernas negativa

inställning till kooperativ verksamhet. Utskottet anser tvärtom,

i likhet med regeringen, att kooperativa lösningar kan ge hög

kvalitet utan ökade kostnader -- och ibland till lägre kostnad

-- samtidigt som medborgarna och de anställda får bättre

möjligheter att påverka och utforma verksamheten (se bilaga 2

till budgetpropositionen, s. 41). I motsats till vänsterpartiet

ser utskottet också positivt på den förändringsprocess i

kommuner och landsting som innebär en ökad decentralisering och

ett ökat demokratiskt inflytande. Utskottet återkommer i det

följande till behovet av förnyelse av den offentliga sektorn.

Sammanfattningsvis anser utskottet inte att motion So320 (v)

bör föranleda någon åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks

därför.

I en trepartimotion, So621, av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c)

läggs fram förslag som sägs syfta till en familjepolitik med

ökad valfrihet (yrkande 1). Enligt motionärerna bör

riksdagen uttala sig för införandet av ett skattepliktigt

vårdnadsbidrag kombinerat med avdrag för barnomsorgskostnader

och minskade statsbidrag till den kommunala barnomsorgen.

Regeringen bör därefter återkomma till riksdagen med förslag om

vårdnadsbidragets närmare utformning och om finansieringen.

Förslag till vårdnadsbidrag läggs också fram i motionerna

So535 (c) yrkande 2, So632 (c) yrkande 5 och So638 (c) yrkande

4. I motion So622 (v) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförts i motionen om de stora nackdelarna

med vårdnadsbidrag (yrkande 1).

Utskottet gör följande överväganden.

Under de senaste decennierna har förvärvsfrekvensen bland

kvinnor ökat starkt i Sverige. Kvinnornas krav på jämställdhet,

arbete och egen försörjning har lett fram till den utvecklingen.

År 1990 var andelen förvärvsarbetande kvinnor med barn under sju

år 85,6 %. Bland kvinnor med barn i åldern 7--16 år

förvärvsarbetade 93,5 %. En fullt utbyggd barnomsorg är bl.a.

mot denna bakgrund mycket viktig. Det borgerliga

vårdnadsbidraget hotar emellertid utbyggnaden genom den kraftiga

nedskärning av statsbidraget till barnomsorgen som skulle

behövas för att finansiera vårdnadsbidraget.

En annan nackdel med förslaget är att bidraget blir alltför

lågt för att ersätta en förlorad arbetsinkomst. De enda som kan

tjäna på ett system med vårdnadsbidrag är familjer där någon

redan är hemma -- oftast kvinnan. De verkliga förlorarna är

ensamföräldrar med låg inkomst. Föräldraförsäkringen däremot ger

skydd mot inkomstbortfall så att även ensamstående föräldrar och

föräldrar med låga inkomster kan stanna hemma med barnet eller

minska sin arbetstid. Om föräldrarna inte ges ekonomiska

förutsättningar att välja råder ingen verklig valfrihet.

Föräldraförsäkringen gynnar dessutom jämställdheten, eftersom

båda föräldrarna ges möjlighet att vara hemma med barnen,

antingen helt under barnets första år eller på deltid under en

längre följd av år. Genom att ersättningen betalas ut på

sjukpenningnivå förlorar inte familjen om den som tjänar mest

(oftast pappan) är hemma. Det föreslagna vårdnadsbidraget

motverkar däremot jämställdheten, eftersom det inte är

inkomstrelaterat.

Systemet med vårdnadsersättning leder också till ökad

byråkrati och rundgång, eftersom man först får ett bidrag och

sedan skall dra av kostnaderna för barnomsorg.

Förvärvsfrekvensen kommer också att påverkas negativt genom de

tröskel- och marginaleffekter som uppstår för den som vill

övergå från hemarbete till förvärvsarbete. Det leder i sin tur

till en lägre produktion i samhället i ett läge när en alltför

låg produktivitet utgör ett av de största problemen i vår

ekonomi.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det föreslagna

vårdnadsbidraget motverkar jämställdheten mellan föräldrarna,

äventyrar utbyggnaden av barnomsorgen, skapar stora

marginaleffekter och innebär rundgång och byråkrati. Det

förstärker dessutom orättvisorna och minskar valfriheten.

Samhällets familjepolitik bör enligt utskottets uppfattning i

stället grundas på följande fyra hörnstenar:

Det ekonomiska stödet -- främst barnbidraget och

bostadsbidraget -- som skall utjämna inkomsterna mellan

barnfamiljer och icke barnfamiljer. Barnbidraget har höjts

kraftigt år 1991, från 6 720 till 9 000 kr. per barn och år och

kommer att höjas med ytterligare 1 020 fr.o.m. år 1992.

Föräldraförsäkringen, som bör byggas ut till 18 månader så

snart de ekonomiska förutsättningarna härför föreligger.

Barnomsorgen, som nu omfattar 86 % av barnen i åldern 18

månader till 6 år, varav 58 % har kommunalt daghem eller

familjedaghem. Barnomsorgen bör byggas ut till full

behovstäckning.

En väl utbyggd gemensam sektor med mödra- och barnhälsovård,

skola, bibliotek, fritidsanläggningar m.m.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna

So621 (m, fp, c) yrkande 1, So535 (c) yrkande 2, So632 (c)

yrkande 5 och So638 (c) yrkande 4. De invändningar utskottet här

riktat mot förslaget om vårdnadsbidrag sammanfaller till stora

delar med den kritik som vänsterpartiet framfört i sin motion

So622 (v) om nackdelarna med vårdnadsbidrag. Den sistnämnda

motionen får därmed anses tillgodosedd och avstyrks därför

(yrkande 1).

I motion So626 (m) begärs att, till dess att ett statligt

vårdnadsbidrag införs, kommunerna ges möjlighet att utge ett

tillfälligt kommunalt vårdnadsbidrag.

Regeringsrätten har flera gånger, bl.a. i en dom den 20

januari 1986, fastslagit att kommunala vårdnadsbidrag inte är

någon kommunal angelägenhet och att utgivandet av dem således

strider mot 1 kap. 4 § kommunallagen.

Motionsyrkanden om införande av möjlighet att utge kommunal

vårdnadsersättning har ett flertal gånger avstyrkts av

konstitutionsutskottet, senast i betänkande 1990/91:KU3.

Regeringen (socialdepartementet) beslöt år 1985 att inte vidta

någon åtgärd med anledning av framställningar från sex kommuner

om att regeringen skulle verka för en lagändring som gör det

möjligt för en kommun att införa vårdnadsersättning för vård av

egna barn.

I den proposition med förslag till ny kommunallag som nyligen

lagts fram för riksdagen (prop. 1990/:117) föreslås inte någon

ändring av den nuvarande kompetensbestämmelsen.

Socialutskottet har flera gånger tidigare avstyrkt motioner om

möjlighet till kommunal vårdnadsersättning, se bl.a. SoU

1985/86:28.

Enligt utskottets mening skulle en möjlighet för kommunerna

att utge kommunalt vårdnadsbidrag få den effekten att vissa

kommuner föredrog detta framför att bygga ut barnomsorgen. Detta

skulle motverka målet om en full behovstäckning och dessutom

försvåra arbetet för kvinnors jämställdhet. Utskottet avstyrker

därför motion So626 (m).

I fyra motioner tas upp frågan om valfrihet inom vården och

omsorgen.

I motion So332 (m) föreslås att rätten till valfrihet i

vården skrivs in i såväl socialtjänstlagen som hälso- och

sjukvårdslagen (yrkande 4). Motsvarande förslag läggs också

fram i motion So206 (m) yrkande 2 samt, beträffande hälso-

och sjukvårdslagen, i motion So447 (m) yrkande 1.

I motion So315 (fp) ställs krav på ökad valfrihet inom den

sociala tjänstesektorn yrkande 2. Motionärerna förordar dels

nya och friare organisationsformer inom den offentliga sektorns

ram, dels ett vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den

enskilda sektorn.

Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden anföra

följande.

I bilaga 2 till årets budgetproposition, Utveckling av

offentlig sektor, påpekas inledningsvis att problemen med den

svenska ekonomins utveckling medför att det är nödvändigt med

besparingar och omprioriteringar av de offentliga utgifterna.

Den förnyelse av den offentliga sektorn som utvecklingen kräver

bör emellertid bedrivas från vissa grundläggande utgångspunkter,

anför civilministern. Välfärdspolitikens mål ligger fast.

Sjukvården, skolan och barnomsorgen skall vara tillgängliga för

alla på ett likvärdigt sätt. Alla skall ha rätt till trygghet

vid ålderdom, handikapp och sjukdom. Den offentliga sektorn

skall finansieras solidariskt. Utgångspunkten för de

omprövningar som kommer att krävas på såväl statlig som kommunal

nivå måste enligt civilministern vara att kärnan i den

offentliga sektorn värnas. Dit hör bl.a. omsorg, vård och

ekonomisk trygghet vid ålderdom, handikapp och sjukdom.

Att öka det demokratiska inflytandet i den offentliga sektorn

är enligt propositionen en viktig utgångspunkt för

förnyelsearbetet. En ökad valfrihet gör att medborgarnas

individuella önskemål kan tillgodoses i ökad utsträckning.

Beslutsfattarna får också signaler om vilka verksamheter som

fungerar bra och vilka som fungerar mindre bra. I propositionen

erinras om att det under senare år har gjorts en rad försök med

kooperativa lösningar, entreprenader, föreningsdriven verksamhet

och verksamhet i bolagsform. Några landsting har beslutat att

skilja beställar- och producentrollerna.

Enligt propositionen bör en ökad valfrihet kompletteras med

s.k. brukarinflytande för dem som utnyttjar offentlig

verksamhet. I propositionen uppges att det inom

civildepartementet arbetar en särskild arbetsgrupp med att

utveckla praktiska former för ett ökat brukarinflytande. Där

erinras också om att riksdagen, för att ytterligare bredda

valmöjligheterna för medborgare och anställda, beslutat att

statsbidrag fr.o.m. år 1991 skall kunna utgå till

personalkooperativ efter samma villkor som för annan alternativ

barnomsorg.

Utskottet kan instämma i vad som i budgetpropositionen anförts

om vikten av att öka valfriheten inom den offentliga sektorn

under förutsättning att de sociala tjänsterna förblir

tillgängliga för alla på ett likvärdigt sätt och finansieras

solidariskt. När det gäller hälso- och sjukvården har utskottet

tidigare uttryckt den principiella uppfattningen att hälso- och

sjukvården även i fortsättningen i huvudsak måste finansieras

genom allmänna medel och väsentligen drivas i offentlig regi.

Samtidigt har utskottet emellertid framhållit att privata

vårdinitiativ utgör ett bra komplement till den offentliga

vården. Utskottet vidhåller sin inställning.

Med hänvisning till vad utskottet anfört om valfriheten inom

vården och omsorgen avstyrks motionerna So206 (m) yrkande 2,

So315 (fp) yrkande 2, So332 (m) yrkande 4 och So447 (m) yrkande

1.

I motion So332 (m) föreslås att en vårdgaranti införs i

avvaktan på en av motionärerna föreslagen allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring (yrkande 3). Motsvarande förslag läggs

fram i motion So447 (m) yrkande 2. Vårdgarantin, som skall

vara lagstadgad, innebär att patienter som inte inom rimlig tid

kan erbjudas vård hos det egna landstinget, skall ha rätt till

behandling hos annan vårdgivare på det egna landstingets

bekostnad.

I motion So531 (fp) föreslås införandet av en s.k.

100-dagarsregel som ger alla befogenhet gentemot

sjukvårdshuvudmannen att antingen få behandling inom hundra

dagar eller få ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmannen

för behandling av annan vårdgivare (yrkande 2).

100-dagarsregeln skall avse vissa specificerade operationer inom

den somatiska kroppssjukvården.

Enligt motionärerna i motion So446 (c) bör det sättas upp

klara gränser för inom vilken tid en patient skall ha rätt att

få vård av visst slag utförd inom landstinget (yrkande 1).

Föredragande statsrådet anförde i 1990 års budgetproposition

(bil. 7) att arbetet inom hälso- och sjukvården bl.a. måste

inriktas på att ge patienterna, oavsett var de bor, bättre

tillgänglighet till en hälso- och sjukvård av god kvalitet och

utökade möjligheter att välja var de vill bli behandlade.

Riksdagen hade inget att erinra häremot.

Enligt årets budgetproposition (s. 82) pågår på flera håll i

landet ett intensivt arbete för att effektivisera hälso- och

sjukvården, minska vårdköerna och förbättra tillgängligheten

till vården. I västsvenska regionen har beslut fattats om att

patienterna fritt får välja vårdgivare inom hela regionen. Ett

motsvarande beslut har fattats i den södra regionen.

Landstingsförbundets styrelse har den 14 december 1989

rekommenderat landstingen och medlemskommunerna

att möjliggöra att människor inom sina egna landsting fritt

kan välja var de skall få hälso- och sjukvård,

att sluta avtal med grannlandstingen där så krävs för att

boende nära landstingsgränserna och pendlare över gränserna

skall få en lättillgänglig hälso- och sjukvård,

att förbättra människors möjligheter att välja vård utanför

hemlandstinget genom att remittera patienter till ett annat

landsting när de så begär, under förutsättning att patienterna

har ett sådant vårdbehov att de skulle ha fått sluten vård i

hemlandstinget om de önskat det,

samt att ändra riksavtalet för hälso- och sjukvård så att

patientens önskemål betonas och det inte längre krävs några

särskilda humanitära eller sociala skäl för remiss till en annan

sjukvårdshuvudman.

Enligt styrelsen bör förändringen av riksavtalet träda i kraft

den 1 januari 1991 och övriga förändringar senast detta datum.

I det s.k. Dagmar-50-projektet som startade år 1989 har 150

försöksprojekt startats i syfte att angripa problem med bl.a.

köer och långa väntetider. För år 1990 avsattes sammanlagt 79

milj.kr. till projekt som under år 1991 tillförs 10 milj.kr.

Enligt vad utskottet erfar utreds på Landstingsförbundet ett

förslag om en s.k. 100-dagarsgräns för vissa specificerade

operationer inom akutsjukvården. 100-dagarsgränsen kommer till

en början att omfatta ett tiotal diagnoser men avses senare att

utvidgas till fler. Regeln innebär att om inte det egna

hemsjukhuset klarar att ordna operation inom hundra dagar skall

landstinget se till att operationen utförs vid något annat

landstingssjukhus eller vid en privat klinik på landstingets

bekostnad. Senast i april 1991 kommer förbundsstyrelsen att gå

ut med en rekommendation till alla landsting om en sådan

100-dagarsgräns.

Utskottet har vid tidigare behandlingar av yrkanden om köer i

vården bl.a. påtalat att det inte kan accepteras att människor

skall behöva vänta långa tider på operationer som skulle ge dem

möjlighet att leva ett fullvärdigt och självständigt liv.

Människor som behöver denna typ av operationer skall i princip

inte behöva vänta mer än den tid som behövs för en effektiv

planering av vården. Utskottet är därför mycket positivt till

att Landstingsförbundet nu avser att rekommendera landstingen

att införa en 100-dagarsgräns för vissa operationer. Utskottet

konstaterar att motion So531 (fp) yrkande 2 tillgodoses genom

Landstingsförbundets rekommendation. Motionen påkallar därmed

ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks. Inte heller motion

So446 (c) yrkande 1, om tidgränser för rätt till vård av visst

slag, påkallar någon åtgärd och avstyrks därför. Utskottet

avstyrker också motionerna So332 (m) yrkande 3 och So447 (m)

yrkande 2 om en vårdgaranti i avvaktan på införandet av en

obligatorisk sjukvårdfsförsäkring.

I motion So332 (m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att finansiering och produktion av sjukvård skall

skiljas åt (yrkande 2). Motionärerna vill som tidigare

nämnts ersätta landstingsskatten med en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring. Behovet av att i tid få behandling och

förebyggande åtgärder skulle, enligt motionärerna, bättre kunna

tillgodoses om samma instans, försäkringskassan, svarade för

betalning av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Genom att

försäkringskassan inte är sjukvårdsproducent möjliggörs en

situation där sammanblandningen av rollerna som finansiär och

producent kan upphöra, heter det i motionen.

I motion So446 (c) begärs ett tillkännagivande om behovet

av nya organisations- och finansieringsformer inom hälso- och

sjukvården (yrkande 13). Enligt motionärerna bör driften av

sjukvården kunna ske i landstingsregi, på entreprenad, av

anställda, organisationer, anhöriga och privata företag.

Sjukhus, vårdcentraler, kliniker och sjukhem bör få en mer

självständig ställning och det bör finnas möjlighet att få

ersättning för annan än landstingsdriven vård. Alla invånare i

ett län bör få rätt att välja vårdcentral och denna rätt bör

kompletteras med att vissa privatpraktiserande läkare ges

möjlighet att ingå som en del av primärvården.

Regeringen föreslog i en skrivelse till riksdagen i oktober

1990 (skr. 1990/91:50) ett antal åtgärder i syfte att få till

stånd en effektivare sjukvård och en samordning mellan

sjukvården och sjukförsäkringssystemet som skall leda till

bättre resursutnyttjande. Enligt skrivelsen borde försök göras

där ansvaret för produktionen och finansieringen skiljs åt och

olika alternativ för en samordning av sjukvårdens och

sjukförsäkringens finansiering och styrning borde prövas. I

skrivelsen uppgavs att försök snarast kommer att inledas i

några primärvårdsområden med befolkningsbaserad

resurstilldelning och ansvar för de samlade ekonomiska

resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk-

och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension. I några fall bör

försök övervägas där totalkostnadsansvaret läggs på någon eller

några försäkringskassor. Försöksverksamheten innebär, enligt

skrivelsen, ingen förändring av försäkringskassans ansvar för

att besluta om patientens rätt till ersättning eller av den

medicinska personalens ansvar för medicinska beslut.

En proposition om försöksverksamheten inom sjukvården kommer

enligt vad utskottet erfar att föreläggas riksdagen under hösten

1991.

Här kan nämnas att Malmöhus läns allmänna försäkringskassa och

Malmöhus läns landsting i en gemensam framställning hos

regeringen begärt att få bedriva försök med bättre samordning av

sjukvården och sjukförsäkringens resurser.

Utskottet

Utskottet gör följande bedömning.

Som framgått av den här lämnade redovisningen är det

regeringens avsikt att få till stånd försöksverksamhet för att

på sikt uppnå en effektivare sjukvård och sjukförsäkring. Försök

skall bl.a. genomföras där ansvaret för produktion och

finansiering av sjukvård skiljs åt. I några fall bör enligt

regeringen övervägas försök där totalkostnadsansvaret läggs

på försäkringskassorna.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att någon

åtgärd av riksdagen med anledning av motion So332 (m) yrkande 2

inte behövs. Motionen avstyrks därför. Utskottet vill

understryka att de avsedda försöken bör utgå från principerna i

hälso- och sjukvårdslagen om vård på lika villkor och från den

rätt till ersättning som följer av lagen om allmän försäkring.

Det kan således inte bli fråga om att införa en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring såsom föreslås i annat

sammanhang av moderata samlingspartiet.

Också motion So446 (c) yrkande 13 avstyrks med hänvisning till

den försöksverksamhet med nya organisations- och

finansieringsformer som avses bedrivas.

I motion So531 (fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande

om behovet av effektivitet inom sjukvården. Motionärerna tar som

exempel på bristande effektivitet de s.k. propparna i vården,

dvs. de fall då färdigbehandlade patienter inte kan skrivas ut

från sjukhuset därför att det råder brist på adekvata

vårdformer, såsom ålderdomshem, långtidsvård eller hemtjänst.

Som redovisats i recitdelen av betänkandet anförde

föredragande statsrådet i budgetpropositionen 1990 att arbetet

inom hälso- och sjukvården bl.a. måste inriktas mot följande,

nämligen

att skapa incitament för ett effektivare utnyttjande av

tillgängliga ekonomiska och personella resurser,

att skapa ett system för kontinuerlig granskning av

vårdorganisationen för att kunna upptäcka och avlägsna

onödiga hindrande faktorer som stoppar upp vårdprocessen,

s.k. flaskhalsar,

att ge goda förutsättningar för en samordning av samhällets

insatser för vård och rehabilitering,

att skapa goda förutsättningar för en effektivitet inom vård-

och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god

samhällsekonomi,

att utveckla mål- och resultatstyrning med krav på

uppföljning och utvärdering,

att decentralisera ansvar och befogenheter genom minskad

detaljreglering och införande av friare former för

verksamheten på basenhetsnivå.

Riksdagen hade inget att erinra mot uttalandena i denna del.

Utskottet

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill först erinra om att en av avsikterna med

riksdagens beslut om en ändrad ansvarsfördelning inom

äldreomsorgen m.m. (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97) var att

komma till rätta med problemet med medicinskt färdigbehandlade

patienter som inte kan skrivas ut därför att alternativa vård-

och boendeformer saknas. Genom riksdagsbeslutet har ett

obligatoriskt kommunalt betalningsansvar införts för vården av

medicinskt färdigbehandlade patienter inom somatisk

långtidssjukvård och akutsjukvård.

Utskottet anser vidare att motionärernas krav på förbättrad

effektivitet i sjukvården får anses tillgodosedda genom de

insatser som redovisats i budgetpropositionen och som utskottet

tidigare ställt sig bakom. Utskottet vill dock betona betydelsen

av att det förändrings- och utvecklingsarbete som nu sker dels

tar sikte på kvalitet, service och effektivitet dels utgår från

hälso- och sjukvårdslagens krav på vård på lika villkor. Med vad

utskottet här anfört avstyrks motion So531 (fp) yrkande 1.

Anslag

Under detta avsnitt behandlar utskottet anslagsyrkanden och

övriga yrkanden i budgetpropositionen samt främst de

motionsyrkanden som väckts med anledning av dessa yrkanden och

som avser budgetåret 1991/92. I en bilaga redovisas i tabellform

oppositionspartiernas i reservationer anmälda anslagsalternativ.

Anslagen E 3 och E 4 behandlas i betänkandet 1990/91:SoU16 om

ny myndighet för rättsmedicin och anslaget E 5 i betänkandet

1990/91:SoU13 om Psykiatrisk tvångsvård m.m. Anslagen E18 och

E19 behandlas av socialutskottet i ett yttrande 1990/91:SoU9y

till försvarsutskottet och av försvarsutskottet i dess

betänkande 1990/91:FöU8.

Socialdepartementet m.m. (A1--6)

Insatser mot aids (A5)

Från anslaget A 5 bekostas särskilda insatser för att bekämpa

spridningen av det virus, Humant Immunbrist Virus (HIV), som

orsakar immunbristsjukdomen aids. Riksdagen antog år 1988 ett

handlingsprogram för den fortsatta bekämpningen av HIV/aids

(prop. 1987/88:79, SoU 10, rskr. 165). Programmet innefattar

information till allmänheten och särskilda grupper med s.k.

riskbeteende. Det omfattar vidare stöd till förebyggande

insatser inom narkomanvård, kriminalvård, psykosocial

stödverksamhet samt till medicinsk och samhällsvetenskapligt

orienterad forskning. Från anslaget utgår också ett extra bidrag

till Stockholms och Malmöhus läns landsting och Stockholms,

Göteborgs och Malmö kommuner.

För budgetåret 1990/91 har till Insatser mot aids anslagits

193,5 milj.kr. Regeringen har även för budgetåret 1991/92 under

anslaget A5 föreslagit ett reservationsanslag på 193,5

milj.kr.

Informationen om HIV och aids

Flera motioner tar upp frågan om de frivilliga

organisationernas insatser för HIV-smittade och aidssjuka.

I motion So448 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att en större del av informationsmedlen bör

komma de frivilliga organisationerna till del (yrkande 2).

Motionärerna anför bl.a. att många frivilligorganisationer har

gjort och gör mycket stora insatser när det gäller information,

stödet till smittade och vården av sjuka. Utan dessa

organisationers insatser skulle Sverige ha haft mycket sämre

möjligheter att möta epidemin och hjälpa människor som drabbats.

Genom frivilligorganisationernas arbete sprids information till

människor som aldrig skulle nås med enbart offentliga insatser.

Motionärerna anser det avgörande för bekämpningen av HIV i

framtiden att frivilligorganisationerna kan fortsätta sitt

arbete.

Liknande synpunkter framförs i motion So424 av Rosa Östh

m.fl. (c). Motionärerna framhåller värdet av det arbete som

Stiftelsen Noaks Ark utför till stöd för HIV-smittade och

aidssjuka. Motionärerna anser det viktigt att Noaks Arks

verksamhet stöds och att detta måste beaktas vid fördelningen av

det statliga stödet och begär ett tillkännagivande om detta till

regeringen (yrkande 4). Motionen innehåller också ett

yrkande om ett tillkännagivande till regeringen om vad som

anförs i motionen om frivilligorganisationernas roll i

informationsarbetet (yrkande 3).

Även i motion So417 av Ulla Tillander (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att en större andel av

HIV/aids-anslagen bör gå till frivilligorganisationer såsom

Noaks Ark (yrkande 1).

I motion So405 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (båda

m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om stöd till frivilliga organisationer som

arbetar i kampen mot HIV/aids (yrkande 1). I motionen begärs

också tillkännagivanden till regeringen om AIDS-delegationens

fördelning av medel för information och kampanjer (yrkande

2) och om AIDS-delegationens uppgifter i övrigt (yrkande

3). Motionärerna föreslår att AIDS-delegationens medel för

kampanjer och informationsverksamhet fördelas till de

organisationer som kommer i kontakt med de grupper information

främst måste riktas till, och som dessutom har specialkunskap i

de frågor som är nödvändiga. AIDS-delegationens primära

uppgifter bör i fortsättningen vara att fördela medel till olika

organisationer, följa upp att medlen används till vad de är

ämnade för, följa vetenskapen i dess försök att hitta vaccin och

andra medel mot infektionen, att fungera som regeringens

specialistkompetens på området och i undantagsfall själv bedriva

bredare kampanjer.

Frivilligorganisationerna har sedan budgetåret 1986/87

erhållit bidrag från aids-anslaget enligt följande.

00>Budgetår 48>Milj.kr.

00>1986/87 40>12,1

00>1987/88 40>15,1

00>1988/89 40>19,2

00>1989/90 40>16,1

00>1990/91 40>10,441> hittills

Anledningen till minskningen under år 1989/90 var att antalet

ansökningar från mindre organisationer minskade. Någon minskning

av bidragen till de större organisationerna skedde inte detta

budgetår.

Bidragen till frivilligorganisationerna kan enligt

socialdepartementet beräknas komma att uppgå till 13--15

milj.kr. under innevarande budgetår.

Stiftelsen Noaks Ark har erhållit bidrag enligt följande:

1988/89 -- 4,6 milj.kr., 1989/90 -- 5,6 milj.kr. och 1990/91 --

5,0 milj.kr.

Bidragen till Stiftelsen Noaks Ark inkluderar bidrag till ett

projekt för blödarsjuka och för annonsering om Aidsjouren.

Stiftelsen får också bidrag från Stockholms kommun, Stockholms

läns landsting och Röda korset. Sedan grundandet av stiftelsen

har Röda korset utfäst garantier för verksamheten upp till en

viss minsta nivå.

För att samordna arbetet inom alla samhällets områden med att

begränsa spridningen av HIV beslöt regeringen den 9 maj 1985 att

tillsätta en särskild delegation inom socialdepartementet,

AIDS-delegationen. I delegationen ingår företrädare för alla

riksdagspartier utom miljöpartiet, berörda departement,

socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium,

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Ordförande i

delegationen är riksdagsledamoten Gertrud Sigurdsen. Till

delegationen har knutits olika referensgrupper.

AIDS-delegationens arbetsuppgifter är att

samordna arbetet inom

alla samhällsområden med att begränsa spridningen av sjukdomen

aids,

följa och initiera

angelägen forskning på området samt ta initiativ till de

åtgärder som detta kunde föranleda,

bedöma behovet av och

initiera information till riskgrupper, vårdpersonal, allmänheten

m.fl.,

bedöma och påtala

behovet av omedelbara åtgärder, t.ex. frågor om lagstiftning,

bedöma angelägna

resursbehov.

I budgetpropositionen anförs att det alltjämt erfordras

centralt initierade informationsinsatser vilka främst bör syfta

till att stödja och stimulera lokala aktiviteter. Det framhålls

att många intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser och

att stödet till organisationernas arbete bör fortsätta under

1991/92. Det framhålls också att en alltmer effektiv samverkan

mellan myndigheter, kommuner, landsting och

frivilligorganisationer måste eftersträvas. Enligt propositionen

finns det starka motiv till att bibehålla AIDS-delegationen

under ytterligare ett antal år och att delegationen bör vara

placerad inom regeringskansliet.

Frivilligorganisationernas roll i arbetet med att förebygga

HIV/aids har behandlats flera gånger av utskottet. I betänkandet

SoU 1987/88:10 framhöll utskottet den betydelsefulla roll

som organisationerna har i informationsverksamheten. Utskottet

konstaterade att statliga bidrag i avsevärd omfattning utgått

för organisationernas informationsarbete. Utskottet fann det

viktigt att organisationerna engageras även i det fortsatta

arbetet, eftersom organisationerna genom sin struktur och genom

sina speciella informationskanaler både effektivt och snabbt når

ut med information till stora delar av folket. Utskottet

hänvisade till att en fortlöpande utvärdering görs av

informationsarbetet. Utskottet ansåg det viktigt att

erfarenheterna från informationsarbetet tas till vara och att de

fortsatta insatserna sätts in där behoven visar sig vara störst.

I betänkandet 1989/90:SoU21 erinrade utskottet om de

tidigare uttalandena. Utskottet förutsatte att organisationerna

på samma sätt som hittills kommer att medverka i

informationsarbetet och att bidrag också fortsättningsvis kommer

att lämnas till detta arbete. Utskottet såg inte någon

motsättning mellan motionärernas uppfattning och den förda

politiken och ansåg därför att det inte förelåg något behov av

ett uttalande från riksdagen med anledning av då aktuella

motionsyrkanden.

Vid sin senaste behandling av frågor om informationsinsatserna

kring HIV/aids, i betänkandet 1990/91:SoU5, erinrade

utskottet på nytt om att utskottet tidigare framhållit

frivilligorganisationernas betydelsefulla roll i

informationsverksamheten. Utskottet, som vidhöll sin tidigare

uppfattning, fann det inte nödvändigt med något initiativ från

riksdagens sida. (Reservation m och c).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka att

frivilligorganisationerna, där särskilt Noaks Ark kan nämnas,

gör ett mycket förtjänstfullt arbete för HIV-smittade och

aidssjuka. Frivilligorganisationernas insatser har också stor

betydelse i det förebyggande arbetet. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att frivilligorganisationernas behov

måste beaktas när det statliga stödet fördelas. Betydande belopp

har också, enligt vad utskottet kan konstatera, under de senaste

åren utgått från aidsanslaget till dessa organisationer. Någon

avsevärd förändring av bidraget till organisationerna har inte

heller föreslagits. Utskottet anser sig mot denna bakgrund kunna

förutsätta att frivilligorganisationernas behov och intressen

kommer att beaktas vid fördelningen av medel för insatser mot

aids. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte.

Utskottet avstyrker därför motionerna So448 (m) yrkande 2, So424

(c) yrkandena 3 och 4, So417 (c) yrkande 1 och So405 (m) yrkande

1.

Vad sedan gäller AIDS-delegationens roll och arbetsuppgifter

framhålls i budgetpropositionen att en effektivare samverkan

mellan myndigheter, kommuner, landsting och

frivilligorganisationer skall eftersträvas. Utskottet delar

denna uppfattning och vill särskilt betona vikten av en god

samordning mellan delegationens och socialstyrelsens insatser.

Det finns enligt utskottet inte någon anledning att redan nu

avveckla delegationen eller förändra dess arbetsuppgifter.

Utskottet förutsätter dock att delegationens arbetsuppgifter så

småningom förs över till en permanent organisation utanför

regeringskansliet. Med det anförda avstyrker utskottet motion

So405 (m) yrkandena 2 och 3.

Inriktningen av informationsarbetet i övrigt

I motion So448 (m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets

inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan

(yrkande 1). Motionärerna framhåller att information som

påverkar attityder och beteende är avgörande för att hejda

smittspridningen. HIV/aids bör ingå i all upplysningsverksamhet

om sexuellt överförbara sjukdomar. Angelägna målgrupper för det

förebyggande arbetet är enligt motionärerna ungdomar,

flyktingar-invandrare, homo- och bisexuella män samt

narkotikamissbrukare. Särskilt viktigt är det att nå

flyktingar-invandrare som kanske tidigare inte fått någon

information i sina hemländer och som därför inte är medvetna om

faran med HIV. Motionärerna anser det viktigt att de centralt

initierade informationsinsatserna fortsätter. Det är dock

viktigt att informationskampanjerna är så varierande att

människor verkligen uppmärksammar dem och att de är så ärliga

och skarpt formulerade att människor påverkas. I

informationsarbetet måste sambandet mellan ett oförsiktigt bruk

av alkohol och sexuellt riskbeteende framhållas tydligt.

Forskningsprojekt som ger kunskap om hur informationen skall

vara utformad bör stimuleras. Motionärerna framhåller också att

det är viktigt att personligt inriktad information ges i samband

med HIV-testning.

I motion Ub808 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av information om HIV/aids till

studenter vid universitet och högskolor (yrkande 2).

Motionärerna framhåller att kunskapsspridningen om HIV och andra

sexuellt överförbara sjukdomar bland studenter måste befrämjas.

Det är således nödvändigt att stödet till frivilliga

organisationer och intresseorganisationer bland studenterna

förstärks så att deras arbete med att förebygga HIV-smittans

spridning kan fortsätta och bedrivas kontinuerligt och

långsiktigt.

I motion So420 (fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförts i motionen om information till

invandrare (yrkande 1). Många av de nysmittade är

invandrare. Det är därför viktigt att HIV-informationen till

invandrare utformas med hänsyn tagen till kulturella och

språkliga förhållanden.

I motion So417 (c) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförs i motionen om smittriskerna

(yrkande 3). Motionären anför att det är viktigt att i

informationsarbetet poängtera att epidemin finns i Sverige och

att det är utifrån den slutsatsen som smittspridningen inom

landet måste motarbetas. Det gäller även om det är så att många

av de heterosexuellt smittade, den snabbast ökande gruppen,

blivit smittade utomlands. Hittillsvarande informationskampanjer

har inte tillräckligt tydligt eller allvarligt beskrivit

situationen.

Informationen om aids i vidare bemärkelse har återkommande

behandlats av utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU5,

varvid ett flertal motionsyrkanden liknande de nu aktuella

behandlades. I det nämnda betänkandet redovisade utskottet

utförligt utskottets tidigare uttalanden när det gällt

inriktningen av informationsarbetet i allmänhet, skolans sex-

och samlevnadsundervisning, alkoholkonsumtion och

smittspridningsmönster och informationen till homo- och

bisexuella grupper m.m. I betänkandet fanns även en beskrivning

av AIDS-delegationens, socialstyrelsens och Landstingsförbundets

gjorda insatser under senare tid, ävensom riksrevisionsverkets

utvärdering av hittills gjorda informationsinsatser.

Utskottet underströk att informationsbehovet när det gäller

HIV/aids fortfarande är stort även om avsevärda insatser gjorts

i syfta att sprida kunskap. Utskottet framhöll att samhället

efter de insatser som hittills har gjorts inte får ge

allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara

över. När det gäller sambandet mellan alkoholkonsumtion och

smittspridning vidhöll utskottet sina tidigare uttlanden.

Utskottet erinrade om att utskottet ansett det angeläget att

detta samband uppmärksammas i informationsarbetet om HIV och

aids, vilket också skett i AIDS-delegationens

informationskampanjer. Utskottet konstaterade vidare att

åtgärder pågår när det gäller att utveckla och förbättra

informationen och rådgivningen om HIV/aids. Vad beträffar

information till homo- och bisexuella grupper hänvisade

utskottet också till tidigare uttalanden. Utskottet konstaterade

att socialstyrelsen arbetar med ett projekt där de homosexuella

uppmärksammas. Utskottet framhöll slutligen också att ungdomar

bör vara en prioriterad målgrupp för riktade insatser och

hänvisade särskilt till vad utskottet tidigare anfört om sex-

och samlevnadsundervisningen i skolan.

(Utskottets uttalanden om frivilligorganisationernas

betydelsefulla roll i informationsverksamheten har redovisats i

det föregående.)

Utskottet fann inte skäl för något tillkännagivande till

regeringen med anledning av då aktuella motionsyrkanden.

Riksdagen följde utskottet. (Reservation av (m) och (c) om

informationen om HIV och aids.)

AIDS-delegationen har numera en särskild referensgrupp när

det gäller invandrare och HIV. Ordförande i referensgruppen är

den statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet som har

ansvaret för invandrarfrågor. I gruppen finns myndigheter,

kommuner, landsting, invandrarorganisationer och

smittskyddsläkare representerade. Arbetet i referensgruppen

skall bedrivas skyndsamt och pågå till den 20 juni 1991.

Avsikten är att gruppen skall stimulera myndigheter och

organisationer att trappa upp sin ordinarie verksamhet när det

gäller arbetet med frågor om invandrare, sexualitet och HIV i

ett brett perspektiv. Referensgruppen har bl.a. utarbetat en

särskild plan för utbildning och information till sådana grupper

som kommer i kontakt med flyktingar och invandrare.

Socialstyrelsen har tillsammans med invandrarverket

bedrivit ett särskilt utbildningsprojekt om HIV/aids och sex-

och samlevnadsfrågor för personal på flyktingförläggningarna.

Särskilda utbildningsinsatser skall nu göras för att utbilda

tolkar och hemspråkslärare.

AIDS-delegationen har från aidsanslaget gett bidrag till bl.a.

Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) men också till vissa

landsting för informationsinsatser kring HIV/aids riktade till

studenter. Här kan nämnas bidrag till en enkät bland studenter i

Uppsala kring sexualvanor. Även vid högskolorna i Göteborg och i

Östersund bedrivs informationsverksamhet särskilt för

högskolestuderande.

Utskottet gör följande bedömning.

Informationen om HIV och aids är det mest verksamma medlet för

att motverka en ytterligare spridning av HIV och aids. Som

påpekas i motion So448 (m) är det bl.a. nödvändigt med

information som påverkar attityder och beteenden. Utskottet

erinrar om sina tidigare uttalanden om information till grupper

med särskilt riskbeteende och nya grupper inom vilka spridningen

av HIV och aids riskerar att öka. I motionerna So448 (m), Ub808

(m) och So417 (c) ges exempel på områden där informationsbehovet

är stort.

Bl.a. i motion So420 (fp) tas upp den viktiga frågan om

information om HIV/aids till invandrare. Den stora andelen

smittade bland flyktingar och asylsökande ställer oss inför nya

problem. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är

angeläget att förbättra informationen om HIV och aids till

invandrare och asylsökande och att därvid bl.a. ta hänsyn till

deras kulturella och språkliga förhållanden. Även i övrigt

behövs enligt utskottet en ökad beredskap för att möta

smittspridningen i denna grupp. Med detta syfte har

AIDS-delegationen tillsatt en särskild referensgrupp som bl.a.

utarbetat en särskild plan för utbildning och information till

sådana grupper som kommer i kontakt med invandrare/asylsökande.

Utskottet förutsätter att detta arbete och arbete som inletts av

socialstyrelsen och invandrarverket kommer att leda till den

begärda förstärkningen av informationen om HIV och aids till

invandrargrupperna. Något initiativ från riksdagens sida för att

uppmärksamma regeringen på problemen behövs därför inte. Med

hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So420

(fp) yrkande 1.

Inte heller beträffande motionerna So448 (m) yrkande 1, Ub808

(m) yrkande 2 och So417 (c) yrkande 3 anser utskottet att någon

åtgärd från riksdagens sida behövs. Motionsyrkandena avstyrks.

Stödet till storstäderna för HIV/aids-arbetet

I motion So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) hemställs att

riksdagen beslutar att vid behandlingen av anslaget A5

Insatser mot aids beakta vad som anförs i motionen om Stockholms

särskilda behov för HIV/aids-bekämpning (yrkande 2).

Motionärerna hänvisar till att 70 % av de HIV-smittade i Sverige

finns i Stockholms län. För att stoppa spridningen i Sverige av

HIV-smittan är det av största vikt att kraftfulla åtgärder

vidtas i Stockholm. Motionärerna hänvisar till uttalanden i

förra årets budgetproposition om att det särskilda bidraget till

storstadsregionerna från A5-anslaget skulle vara oförändrat. I

årets budgetproposition saknas motsvarande markering. I stället

sägs att bidraget avses utgå under en övergångsperiod. Denna

förändring är enligt motionärerna illavarslande. Det finns

enligt motionärerna ingen anledning att f.n. minska bidragen

till storstadsregionerna. Kostnaderna kommer i stället att öka

kraftigt under de närmaste åren när de HIV-smittade insjuknar i

aids. Detta bör, anser motionärerna, fastslås vid riksdagens

behandling av anslaget A5.

Även i motion So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

framhålls behovet av stöd till storstäderna. Eftersom de allra

flesta fallen av HIV i Sverige kommer från de tre

storstadsområdena och de HIV-smittade nu successivt insjuknar i

aids är det enligt motionärerna viktigt att satsningen på

storstäderna fortsätter. Motionärerna begär ett tillkännagivande

om detta till regeringen (yrkande 10).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan

om bidrag från staten för de tre storstadsområdena Stockholm,

Göteborg och Malmö. Här kan nämnas betänkandena SoU 1985/86:25,

SoU 1987/88:10 och 1988/89:SoU21. Utskottet har därvid

framhållit att staten åtminstone övergångsvis måste ta ett

ekonomiskt ansvar för smittskyddet. När regeringen i förslaget

till statsbudget för år 1989/90 föreslog att

finansieringsansvaret för det förebyggande arbetet med HIV och

aids från och med 1990 skulle föras över till resp. huvudman

uttalade utskottet (1988/89:SoU21 s. 36--39) att det var för

tidigt att binda sig för en tidsgräns när det statliga bidraget

till storstadsområdena bör upphöra. Utskottet fann dock

anledning att påpeka att utskottet inte uttalat sig emot

principen att de för sjukvården i storstadsområdena ansvariga

huvudmännen så småningom måste räkna med att ta över ansvaret

för finansiering av de inom deras områden nödvändiga insatserna

mot HIV och aids. Utskottet erinrade om att utskottet tidigare

uttalat att det var troligt att särskilda bidrag från statens

sida till de mest drabbade kommunerna och landstingen skulle

behövas under betydligt längre tid än till 1990 om arbetet mot

aids skall kunna bedrivas så effektivt som förutsatts från

statsmakternas sida. Enligt utskottet borde regeringen återkomma

med förslag om anslag för år 1990. Vad utskottet anfört

beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen

till känna (rskr. 1988/89:212).

Frågan om särskilda bidrag till storstädernas HIV/aids-arbete

behandlades senast i betänkandet 1990/91:SoU5. Utskottet

vidhöll därvid sin tidigare uppfattning att det är motiverat att

särskilda bidrag från staten fortsätter att utgå till bl.a.

Stockholm för smittskyddet. Utskottet fann det inte nödvändigt

med något nytt inititativ från rikdagens sida. Riksdagen följde

utskottet (RD 1990/91:45).

För år 1990 har ett extra bidrag om 120 milj.kr. beräknats

till Stockholms läns landsting, Stockholms kommun, Göteborgs

kommun, Malmö kommun och Malmöhus läns landsting ur anslaget

A5 Insatser mot aids. Enligt uppgift från socialdepartementet

har för år 1992 beräknats ett belopp i ungefär motsvarande

storleksordning.

Utskottet gör följande bedömning.

Hittills har ca 80 % av de HIV-smittade anmälts från

smittskyddsläkarna i storstadsområdena. Utskottet har mot den

bakgrunden vid flera tillfällen slagit fast att särskilda bidrag

till smittskyddsarbetet, i vart fall övergångsvis, måste utgå

från staten till storstäderna. Under den senaste tiden har

emellertid nyanmälda fall i allt större utsträckning

rapporterats från andra delar av landet än storstadsområdena.

Sannolikt bidrar flera faktorer till detta förhållande. Det

sannolika är att antalet smittade utanför storstadsområdena

kommer att öka i framtiden. De förebyggande insatserna mot HIV

blir därmed allt betydelsefullare i landstingen utanför

storstadsregionerna. De statliga bidragen bör också inriktas på

att stärka det förebyggande arbetet. En flexibilitet inom ramen

för anslaget till insatserna mot aids är nödvändig. Någon större

förändring av storleken på bidragen till storstadsområdena skall

enligt uppgift inte ske för närvarande. Något uttalande av den

innebörd som begärs i motionerna So525 (fp) yrkande 2 och So420

(fp) yrkande 10 behövs därmed inte. Motionsyrkandena avstyrks.

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till

Insatser mot aids.

Internationell samverkan (A6)

Anslaget A6 är nytt. Tidigare har medel till internationell

samverkan anvisats under anslagspunkterna Bidrag till

Världshälsoorganisationen samt Internationellt socialpolitiskt

samarbete m.m. (tidigare littera I1) och Vissa internationella

kongresser i Sverige (tidigare littera I2).

I budgetpropositionen föreslås att ett förslagsanslag på

28367000 kr. för nästa budgetår anvisas till Internationell

samverkan. Därav föreslås 20474000 kr. till Bidrag till

Världshälsoorganisationen. Anslaget motsvarar Sveriges

medlemsavgift till organisationen för nästa budgetår.

Världshälsoorganisationen disponerar medlemsländernas avgifter

för sin verksamhet.

I motion So424 (c) hemställs att riksdagen till Bidrag

till WHO, Anslag 6, för budgetåret 1991/92 anvisar 5milj.kr.

för bistånd till sjuka barn i Rumänien (yrkande 7). I

motionen begärs också ett tillkännagivande om vad som anförs i

motionen om hjälp till Rumäniens aidssjuka barn (yrkande 8).

Motionärerna pekar på den stora mänskliga och materiella nöd som

råder på de rumänska barnhemmen. Sverige bör enligt motionärerna

kunna göra en behjärtansvärd insats genom att erbjuda en del av

den rumänska barnhemspersonalen att under en tid få vistas i

Sverige och ta del av våra svenska kunskaper och erfarenheter på

området. Det bör också övervägas vilka möjligheter vi har att ta

emot ett antal av de sjuka barnen för att de, i varje fall under

en tid, skall kunna få del av den goda och mänskliga vård som vi

kan erbjuda i Sverige. Motionärerna föreslår att, inom ramen för

av regeringen föreslagen anvisning till Bidrag till WHO, 5

milj.kr. omfördelas till det av motionärerna angivna ändamålet.

Under utrikesdepartementets huvudtitel finns beräknade medel

för humanitära insatser i de östeuropeiska länderna. Frågan

bereds av utrikesutskottet som också har motionsyrkanden från

allmänna motionstiden 1991 om hjälp till Rumäniens barn. Frågan

kommer att behandlas i utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU16.

Utskottet gör följande bedömning.

Motionärerna hemställer att inom ramen för anslaget A6 medel

anvisas för bistånd till sjuka barn i Rumänien. Utskottet

konstaterar att medlen under detta anslag utgör de

medlemsavgifter som Sverige är skyldigt att betala till WHO.

Frågor om bistånd bör utgå till aidsbekämpningen i andra länder

får prövas vid behandling av frågor om internationellt

utvecklingsarbete. Utskottet avstyrker därmed motion So424 (c)

yrkandena 7 och 8.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning till Internationell samverkan.

Övriga medelsanvisningar till Socialdepartementet m.m.

Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen

föreslagna medelsanvisningarna A 1--4, vilka inte mött några

erinringar i form av motioner.

Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 4, C 6 och

C 7)

Allmänna barnbidrag (C 1)

Allmänt barnbidrag lämnas för barn till dess de fyller 16 år.

För elever i grundskolan eller viss annan utbildning som fyllt

16 år utgår förlängt barnbidrag. Sådant bidrag utgår med samma

belopp per månad som det allmänna barnbidraget.

Som ett led i skattereformen höjdes det allmänna och det

förlängda barnbidraget med 2 280 kr. den 1 januari 1991 och från

den 1 januari 1992 föreslås i budgetpropositionen en ytterligare

höjning med 1020kr. per barn och år. I budgetpropositionen

lämnas också vissa förslag till förändringar av reglerna för

barnbidrag vid utlandsvistelse. Samtidigt föreslås att den

generella tidsgränsen för att uppbära barnbidrag vid

utlandsvistelse sänks från ett år till sex månader. Förslagen

föranleder ändringar i 1 § lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag och 1 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen antar de

inom socialdepartementet utarbetade förslagen till lagar om

ändring i nämnda lagar. Lagförslagen ingår som bilaga 2 i

detta betänkande.

Grundavdrag för barn

I motion So635 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att

uppräkningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda

barnbidraget och studiebidraget från den 1 januari 1992 ersätts

med grundavdrag och ett flerbarnstillägg fr.o.m. 1992 i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna

föreslår ett grundavdrag för barn vid den kommunala

beskattningen med ett belopp som motsvarar den genomsnittliga

merkostnaden för barn efter avdrag för utgående bidrag. Avdraget

bör enligt motionen gälla för barn upp till 18 års ålder och för

hemmavarande barn upp till 20 år som går i gymnasieskolan och

uppbär studiestöd. Grundavdraget föreslås införas stegvis. De

som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte

kan utnyttja grundavdraget fullt ut bör kompenseras genom

"negativ skatt". För inkomståret 1992 bör grundavdraget uppgå

till 3 500 kr. Avdraget är satt något högre än det belopp (3 290

kr.) ett barnbidrag på 1 020 kr. motsvarar vid en kommunalskatt

på 31 kr. Grundavdraget bör enligt motionen utformas så att det

också täcker den ökning av flerbarnstillägget som annars skulle

ha genomförts. Vidare föreslås högre grundavdrag motsvarande

flerbarnstillägget för familjer med tre eller flera barn.

Förslag från moderata samlingspartiet om grundavdrag för

hemmavarande barn vid den kommunala beskattningen har under

senare år vid upprepade tillfällen avstyrkts av

skatteutskottet. Det har skett med den enligt

skatteutskottets mening välgrundade motiveringen att det är

förenat med svårigheter att via beskattningen försöka kompensera

barnfamiljer för deras kostnader utan att komma i konflikt med

strävandena att uppnå enkelhet i deklarations- och

taxeringsarbetet. Skatteutskottet har vidare hänvisat till att

kostnader för barn är av sådan natur att de i första hand bör

beaktas på annat sätt än genom avdrag vid beskattningen (se

bl.a. betänkande 1988/89:SkU20 s. 19). I skatteutskottets

betänkande (1989/90:SkU30 s. 58) med anledning av

propositionen (prop. 1989/90:110) om reformerad inkomst- och

företagsbeskattning och motioner i anslutning härtill

behandlades förslaget att slopa 1 800-kronorsreduktionen för

bl.a. ogift med barn. Skatteutskottet uttalade att

1 800-kronorsreduktionen vilade på en delvis förlegad

inställning. Enligt utskottet var den en kvarleva från

1960-talet, som med tiden förlorat i betydelse och medfört

enligt vad som anfördes i propositionen ojämnheter i

beskattningen och praktiska problem. Därtill kom att kostnader

för barn ansågs vara av sådan natur att de i första hand borde

beaktas på annat sätt än genom avdrag vid beskattningen. Med

hänsyn härtill och till att stödet till ensamföräldrarna skulle

tas upp i regeringens fortsatta beredning av

underhållsbidragskommitténs förslag instämde

skatteutskottet i att denna skattereduktion borde slopas.

I betänkandet 1989/90:SoU27 (s. 6) behandlade utskottet en

liknande motion om grundavdrag för barn vid den kommunala

beskattningen. Socialutskottet uttalade då att utskottet saknade

anledning att göra en annan bedömning än skatteutskottet i denna

fråga och avstyrkte därför den då aktuella motionen (res. m).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 314).

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker

därför motion So635 (m) yrkande 2.

Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna höjningen

av det allmänna barnbidraget och det förlängda barnbidraget.

Utskottet tillstyrker sålunda förslaget till ändring av 1 §

första stycket lagen om allmänna barnbidrag och 1 § lagen om

förlängt barnbidrag.

Barnbidrag vid längre tids utlandsvistelse

I motion So630 av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund

(båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna att olika typer av ideellt biståndsarbete skall

likställas (yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i 1 § lagen (1947:529) om

allmänna barnbidrag att treårsgränsen kommer att gälla för alla

som är anställda av svenska kyrkan, svenska trossamfund eller

till sådant samfund knutet organ eller av svensk ideell

organisation som bedriver biståndsverksamhet (yrkande 2).

Den treårsgräns som nu gäller för barnbidrag till präster och

missionärer bör enligt motionen utsträckas till att gälla också

för barn till personer som är anställda av svenska kyrkan,

svenska trossamfund eller ett till sådant samfund knutet organ

eller av svensk ideell organisation som bedriver biståndsarbete.

Motionärerna föreslår att riksförsäkringsverket får i uppdrag

att i samråd med SIDA till ledning för försäkringskassorna

upprätta en förteckning över ideella organisationer som har en

uppbyggd och fungerande biståndsverksamhet.

I betänkandet 1989/90:SoU27 (s. 12) föreslog utskottet ett

tillkännagivande till regeringen med anledning av motioner

liknande den nu aktuella. Utskottet förordade en ändrad lydelse

av 1 § tredje stycket lagen om allmänna barnbidrag. Förslaget

innebar att en ettårsgräns skulle gälla som huvudregel, men att

undantag skulle göras för viss ideellt inriktad verksamhet.

Utskottet föreslog att undantaget skulle avgränsas så att det

omfattade barn till personer som är anställda av svenska kyrkan,

ett svenskt trossamfund eller till ett sådant samfund knutet

organ eller av en svensk ideell organisation som bedriver

biståndsverksamhet. Utskottet förutsatte att

riksförsäkringsverket i samråd med SIDA till ledning för

försäkringskassorna skulle upprätta en förteckning över ideella

organisationer som har en uppbyggd och fungerande

biståndsverksamhet. Utskottet ansåg att för här nämnda fall

borde barnbidrag kunna utgå under utlandsvistelser som inte

avses vara längre än tre år. Utskottet uttalade att regeringen

borde framlägga förslag i enlighet med vad utskottet hade anfört

(res. s). Riksdagen följde utskottet (rskr. 314).

I överensstämmelse med den uppfattning om barnbidrag vid viss

ideellt inriktad verksamhet, som riksdagen givit regeringen till

känna, föreslås nu i budgetpropositionen en utvidgning av

rätten till barnbidrag vid utlandsvistelse. 1 § tredje

stycket lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag föreslås ändrad

i enlighet härmed.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen till ändrad

lydelse av 1 § tredje stycket lagen om allmänna barnbidrag.

Motion So630 (m) är tillgodosedd och avstyrks därför.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning till Allmänna barnbidrag.

Bidrag till kostnader för internationella adoptioner (C 7)

Sedan den 1 januari 1989 lämnas under vissa förutsättningar

ett bidrag till föräldrar som adopterar barn från utlandet.

Bidrag lämnas med 50% av kostnaderna enligt schabloner för

olika länder, dock högst 20000kr. per barn. Med hänsyn till

den inflationsutveckling som varit sedan bidraget infördes

föreslår föredraganden i budgetpropositionen att maximibidraget

höjs till 24 000 kr. fr.o.m. den 1 juli 1991. Förslaget

föranleder en ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption

av utländska barn. Regeringen föreslår att riksdagen antar det

av regeringen utarbetade förslaget till lag om ändring i lagen

(1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn.

Lagförslaget ingår som bilaga 2 i detta betänkande.

Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna

höjningen av det maximala bidraget vid internationella

adoptioner. Utskottet tillstyrker också förslaget i

propositionen till ändring i lagen om bidrag till adoption av

utländska barn.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning till Bidrag till kostnader för internationella

adoptioner.

Medelsanvisningen i övrigt

Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna

medelsanvisningarna till Bidragsförskott (C 4) och Särskilt

bidrag för vissa adoptivbarn (C 6), vilka inte mött någon

erinran i form av motionsyrkanden.

Hälso- och sjukvård m.m. (E1 och 2 samt 6--17)

Läkemedelsverket (E2)

En fristående myndighet för kontroll och tillsyn på

läkemedelsområdet m.m. -- läkemedelsverket -- inrättades den 1

juli 1990, varvid arbetsuppgifterna vid socialstyrelsens

läkemedelsavdelning fördes över till den nya myndigheten (prop.

1989/90:99, SoU21, rskr. 270). Vid verket fanns den 1 juli 1990

ca 185 anställda.

Farmaceutiska och radiofarmaceutiska specialiteter får i regel

inte säljas utan att vara registrerade av läkemedelsverket.

Varje registrerad specialitet skall fortlöpande kontrolleras

genom verkets försorg. Verket utövar också kontroll av bl.a.

naturmedel, kosmetiska och hygieniska medel,

fabrikssteriliserade engångsartiklar för hälso- och

sjukvårdsändamål, preventivmedel, teknisk sprit och

alkoholhaltiga preparat samt narkotika. Verksamheten vid

läkemedelsverket omfattar tre huvudprogram, Godkännande av

registrering av läkemedel m.m. (program 1), Efterkontroll av och

information om läkemedel m.m. (program 2) och Andra produkter än

läkemedel (program 3).

Samtliga kostnader för kontrollen av läkemedel m.m skall

täckas med avgifter. Anslaget till läkemedelsverket är sålunda

ett s.k. tusenkronorsanslag.

Ett nytt avgiftssystem har införts vid läkemedelsverket. En

strävan har därvid varit att bättre än tidigare anpassa varje

avgift till den specifika kontroll- och tillsynsuppgift som

avgiften är avsedd att täcka. Avgifter tas dock ännu inte ut för

vissa av de arbetsuppgifter som ingår i program 3. Andra

produkter än läkemedel. Detta gäller bl.a. för kontroll av

medicinska gaser, preventivmedel, tillsyn och kontroll av

teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt narkotika, handel

med injektionssprutor och kanyler samt utfärdande av certifikat

för export.

I proposition 1989/90:99 med förslag om inrättande av det nya

läkemedelsverket aviserade regeringen sin avsikt att senare

återkomma till riksdagen med förslag till författningsändringar

för att möjliggöra uttag av avgifter för vissa verksamheter. I

budgetpropositionen föreslås nu att bestämmelser införs som ger

grund för att ta ut avgifter när det gäller medicinska gaser,

preventivmedel, narkotika samt injektionssprutoroch kanyler.

Socialministern föreslår i budgetpropositionen (bil.

7 s. 93 f.) att regeringen får riksdagens bemyndigande att

meddela föreskrifter om detta. Frågan om avgifter för kontrollen

av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat tas upp i

proposition 1990/91:139 om avgifter för kontrollen av teknisk

sprit och alkoholhaltiga preparat som riksdagen kommer att

behandla senare i vår.

För att avgifter skall kunna tas ut för kontrollen av

medicinska gaser måste en ändring göras i läkemedelsförordningen

(1962:701). Regeringen föreslår i budgetpropositionen att

riksdagen antar ett av regeringen utarbetat förslag till lag om

ändring i läkemedelsförordningen. Lagförslaget ingår som

bilaga 2 i detta betänkande.

För att täcka statens kostnader för kontrollen av narkotika

föreslås i budgetpropositionen att den som importerar,

exporterar, tillverkar eller driver handel med narkotika skall

erlägga särskilda avgifter som bestäms av regeringen. Förslaget

förutsätter ett tillägg i narkotikaförordningen (1962:794).

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen antar

ett av regeringen utarbetat förslag till lag om ändring i

narkotikaförordningen. Lagförslaget ingår som bilaga 2 i detta

betänkande.

På motsvarande sätt förutsätter införandet av avgifter för

kontrollen av injektionssprutor och kanyler resp. preventivmedel

ändringar i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om

injektionssprutor och kanyler resp. kungörelsen (1970:149) om

handel med preventivmedel. Riksdagen föreslås anta i

budgetpropositionen framlagda förslag till lag om ändring i

förordningen med vissa bestämmelser om injektionssprutor och

kanyler resp. lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel

med preventivmedel. Lagförslagen ingår som bilaga 2 i detta

betänkande.

I budgetpropositionen föreslås vidare att riksdagen under

anslaget E2 till Läkemedelsverket för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag om ändring

i läkemedelsförordningen, lag om ändring i

narkotikaförordningen, lag om ändring i förordningen med vissa

bestämmelser om injektionssprutor och kanyler och lag om ändring

i kungörelsen om handel med preventivmedel. Lagförslagen har

inte mött några erinringar i form av motioner.

Utskottet tillstyrker också den föreslagna medelsanvisningen

till läkemedelsverket. Inte heller medelsanvisningen har mött

någon erinran i form av motioner.

Bidrag till hälsoupplysning, m.m. (E13)

Från anslaget E 13 bekostas bl.a. upplysningsverksamhet om

tobak genom vissa organisationer, bl.a. Nationalföreningen för

upplysning om tobakens skadeverkningar (NTS).

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen under anslaget

E13 till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för budgetåret

1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 7035000 kr.

För budgetåret 1990/91 har inom ramen för E13-anslaget ca

1,2 milj.kr. beräknats för tobaksupplysning. Motsvarande belopp

har beräknats även för nästa budgetår. Medel för

socialstyrelsens tobaksinformation beräknas sedan budgetåret

1987/88 under anslaget E 1. Ur detta anslag har drygt 1 milj.kr.

avsatts för tobaksinformation innevarande budgetår. Inga större

förändringar avses enligt socialdepartementet för nästa

budgetår. De totala statliga medlen för tobaksupplysningen har

under de senaste åren varit i huvudsak oförändrade.

Bidrag till information om tobakens skadeverkningar

I motion So473 av Martin Olsson och Kersti Johansson (båda

c) hemställs att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning,

m.m. för budgetåret 1991/92 för ökat anslag för information om

tobakens skadeverkningar anvisar 3milj.kr. utöver vad

regeringen föreslagit, eller således 10035000 kr. (yrkande

1).

I motion So238 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) hemställs att

riksdagen till organisationer som arbetar för en minskning av

tobaksbruket för budgetåret 1991/92 anvisar 1 milj.kr. utöver

vad regeringen föreslagit (yrkande 6).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat

motionsyrkanden om ökat anslag för tobaksinformation. I

betänkandet 1989/90:SoU17 konstaterade utskottet att

informationen om tobaksbrukets skadeverkningar är ett viktigt

inslag i hälsoupplysningen med hänsyn till de stora

hälsoriskerna förenade med tobaksbruk. Utskottet konstaterade

vidare att åtgärder för att begränsa tobakskonsumtionen också är

ett prioriterat område inom socialstyrelsen. Utskottet hänvisade

till att behovet av informationsåtgärder övervägdes av den då

ännu sittande tobaksutredningen och ansåg att utredningens

förslag borde avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ

i frågan. Med hänvisning härtill avstyrkte utskottet då aktuella

motionskrav om en höjning av anslaget E13 (res. fp och c).

Den år 1988 tillsatta tobaksutredningen (S 1988:01)

överlämnade i mars 1990 sitt betänkande (SOU 1990:29) Tobakslag

till regeringen. Betänkandet innehåller förslag till olika

åtgärder för att minska tobaksbruket. Utredningen påtalar i

betänkandet bl.a. behovet av förstärkta resurser för

informationsverksamheten kring tobak.

Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU23 ett antal

motionsyrkanden om insatser för att minska tobaksbruket.

Utskottet avstyrkte därvid samtliga motionsyrkanden, främst med

hänvisning till att tobaksutredningen nyligen lagt fram sitt

förslag och till att beredningen av förslagen borde avvaktas

innan riksdagen överväger några initiativ i tobaksfrågan.

Tobaksutredningens förslag bereds alltjämt i

regeringskansliet. Socialministern anförde i ett frågesvar den

15 januari 1991 (RD 1990/91:49) att propositionsarbetet har

inletts men att tidpunkten för framläggandet av en proposition

inte är helt klar. Då det dels är fråga om ett omfattande

departementsarbete, dels krävs tid för lagrådsbehandling har det

enligt socialministern bedömts osäkert om en proposition hinner

föreläggas riksdagen före sommaren. En lagrådsremiss har dock

bedömts kunna överlämnas under våren.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser det nödvändigt att arbetet med att upplysa om

tobakens skadeverkningar bedrivs aktivt och att tillräckliga

resurser finns för denna verksamhet. En proposition om åtgärder

för minskat tobaksbruk bereds för närvarande i

regeringskansliet. Utskottet förutsätter att regeringen i det

sammanhanget beaktar behovet av resurser för information om

tobakens skadeverkningar. Regeringens förslag bör enligt

utskottet avvaktas innan ytterligare medel anvisas till

tobaksupplysningen. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna So473 (c) yrkande 1 delvis och So238 (mp) yrkande 6

delvis.

Bidrag till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet

I motion So514 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c)

hemställs att riksdagen genom omfördelning av föreslagen

anvisning över anslaget för hälsoupplysning anvisar 3 milj.kr.

till hemkonsulentverksamheten i enlighet med vad som anförs i

motionen (yrkande 2). Motionärerna hänvisar bl.a. till att

riksdagen för några år sedan lade ned länsstyrelsernas

hemkonsulentverksamhet. Den verksamhet som nu med knappa

resurser uppehåller kunskapstillgången på länsplanet är

hushållningssällskapens hemkonsulenter. Enligt motionärerna är

det ett stort resursslöseri att inte från samhällets sida bättre

ta till vara den kunskap som hemkonsulenterna besitter. Ett

statligt anslag till denna verksamhet skulle med säkerhet komma

till god användning i det direkta hälsoupplysande arbetet.

Motionärerna anser därför att det finns stor anledning att till

Hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet anslå statliga

medel.

Hushållningssällskapen är oberoende, opolitiska

sammanslutningar för rådgivning och service, vilka främst rör

frågor kring jordbruk, trädgård, hem--hushåll och fiske.

Hushållningssällskapen bedriver också en omfattande

försöksverksamhet med växtodling m.m., bl.a. i samarbete med

lantbruksuniversitetet. Hushållningssällskapen har

offentligrättslig status med av regeringen fastställda

stadgar. De fungerar som kontaktorgan mellan lantbruksnämnderna

och näringsutövarna. Verksamheten finansieras huvudsakligen

genom medlemsavgifter. Sällskapen får också vissa bidrag från

landstingen. Hushållningssällskapens förbund svarar för

hushållningssällskapens kontakter med olika myndigheter och

institutioner på riksplanet och fungerar som samarbetsorgan för

landets 25 hushållningssällskap. Framför allt sedan den statliga

hemkonsulentorganisationen avskaffades den 1 januari 1985 har

hushållningssällskapen i allt större utsträckning börjat bedriva

konsumentpolitisk verksamhet med egna hemkonsulenter. Dessa

hemkonsulenter ordnar kurser i praktisk matlagning i kombination

med kost- och näringskunskap. Det finns i dag ca 30

hemkonsulenter i landet. Verksamheten har i ökad utsträckning

kommit att omfatta konsumentfrågor i allmänhet, bl.a. i

samarbete med kommunerna. Hemkonsulentverksamheten har i vissa

fall fått bidrag från landsting och kommuner.

Frågan om statligt bidrag till hushållningssällskapens

hemkonsulentverksamhet har behandlats tidigare i både

lagutskottet och socialutskottet. Härvid har motioner med

begäran om bidrag avstyrkts. Frågan behandlades utförligt i

betänkandet SoU 1986/87:20 s. 10 f. Utskottet som i och för

sig ansåg att den verksamhet som bedrivs av

hushållningssällskapens hemkonsulenter är värdefull, särskilt

vad gäller kostrådgivnings- och livsmedelsområdet, avstyrkte

de då aktuella motionskraven på särskilda statliga bidrag till

hemkonsulentverksamheten. Frågan behandlades på nytt i

betänkandet SoU 1987/88:19. Utskottet fann inte skäl till

något ändrat ställningstagande (res. c).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill på nytt framhålla att den verksamhet som

bedrivs av hushållningssällskapens hemkonsulenter är värdefull.

Utskottet är dock inte berett att tillstyrka särskilda

statsbidrag till verksamheten. Utskottet avstyrker därför motion

So514 (c) yrkande 2.

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till

Bidrag till hälsoupplysning m.m. Utskottet avstyrker motionerna

So473 (c) yrkande 1 och So238 (mp) yrkande 6 i motsvarande

delar.

Övriga medelsanvisningar till Hälso- och sjukvård

Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen

föreslagna medelsanvisningarna E1 och E6--17, vilka inte

mött några erinringar i form av motioner.

Övriga motioner om hälso- och sjukvård

Ökade resurser till sjukvården

I motion So446 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att

riksdagen för budgetåret 1991/92 under socialhuvudtiteln genom

omfördelning inom befintliga ramar anslår ytterligare 1 miljard

kronor till den direkta vården i enlighet med vad som anförs i

motionen (yrkande 2). Motionärerna anför att sjukvården i

Sverige för år 1991 realt sett får 1 miljard kronor mindre än

tidigare. Möjligheterna till en framgångsrik förnyelse inom

hälso- och sjukvården är därigenom begränsade. Vissa

effektiviseringsvinster finns visserligen fortfarande att hämta

inom sjukvården, men dessa är enligt motionärerna begränsade i

förhållande till behoven. Motionärerna anser att det är omöjligt

att lösa sjukvårdens problem inom nuvarande ramar. Vård och

omsorg måste enligt motionärerna vara prioriterade områden, och

trots en ansträngd ekonomi måste vården i Sverige tillföras

ökade resurser. Motionärerna hänvisar till regeringens förslag i

proposition 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till

äldre och handikappade i vilken föreslogs att 1miljard kronor

skulle gå till information och utbildning med anledning av

reformens genomförande. Motionärerna erinrar om att de motsatte

sig detta förslag ävensom förslaget att införa ett

betalningsansvar för färdigbehandlade patienter inom

korttidssjukvården. Motionärerna anser att det bör åligga

sjukvårdshuvudmännen att fördela ersättningen till direkta

sjukvårdsinsatser. Den direkta vården bör enligt motionärerna ha

ett resurstillskott på 1 miljard kronor inom befintliga

resurser.

Riksdagen beslutade i december 1990 om genomförandet av en

huvudmannaskapsreform för äldreomsorgen (prop. 1989/90:14,

SoU9, rskr. 97). Reformen syftar till att kommunerna skall få

ett samlat ansvar för långvarig service och vård för de äldre.

Reformen skall i huvudsak finansieras genom att resurser

motsvarande de nettokostnader som landstingen avlastas genom den

föreslagna förändringen i uppgiftsfördelningen mellan kommuner

och landsting skall överföras till kommunerna. Riksdagen har

dock fattat ett principbeslut om ett utökat statligt stöd på 5,5

miljarder kronor i samband med genomförandet av reformen. På

förslag av socialutskottet har riksdagen sålunda uttalat sig för

att 2 miljarder kronor avsätts till stimulansbidrag till

utbyggnaden av nya boendeformer för åldersdementa, psykiskt

sjuka och fysiskt handikappade. 1 miljard kronor avsätts för

utbyggnad och ombyggnad av institutioner så att alla som önskar

det skall kunna få bo i ett eget rum. Vidare avsätts 1,5

miljarder kronor för att kompensera kommunerna för det

betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade patienter inom

somatisk korttidssjukvård som åläggs kommunerna och för vilket

kommunerna i den centrala ekonomiska regleringen endast får

kompensation till 70 %. Ytterligare 500 milj.kr. har avsatts för

information och utbildning av den personal som berörs av

reformen. De föreslagna statsbidragen till bl.a. gruppboenden

och om- och utbyggnad av institutioner avses komma även

landstingen till del. Slutligen har riksdagen uttalat sig för

att landstingen och de landstingsfria kommunerna i syfte att öka

sjukvårdens kapacitet inom vissa områden under år 1992 skall

tillföras ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr.

Socialförsäkringsutskottet har nyligen behandlat

motionskrav om att sjukvården skall tillföras resurser om 1

miljard kronor. I betänkandet 1990/91:SfU7 om

överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om

ersättningarna från sjukförsäkringen m.m. för år 1991 hänvisade

socialförsäkringsutskottet till beslutet om den ändrade

ansvarsfördelningen inom äldreomsorgen och förslaget att

tillföra sjukvårdshuvudmännen ett extra engångsbidrag på 500

milj.kr. under år 1992. Socialförsäkringsutskottet förutsatte

att det extra engångsbidraget inte kommer att påverka nivån på

de ersättningar från sjukförsäkringen som efter förhandlingar

mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen skall utges till

sjukvårdshuvudmännen för år 1992. Utskottet fann syftet med

bl.a. ett motionsyrkande om att vården skulle tillföras 1

miljard kronor tillgodosett (res. c). Riksdagen följde utskottet

(rskr. 94).

Socialutskottet gör följande bedömning.

En god hälso- och sjukvård är en hörnpelare i den svenska

välfärden. Hälso- och sjukvården bör därför få ta en betydande

del av landets samlade tillgångar i anspråk. I dagens

samhällsekonomiska situation är det emellertid enligt utskottet

för närvarande inte möjligt att tillföra mer resurser till

vården, utan den måste i första hand utvecklas inom de nuvarande

resursramarna. Staten har under de senaste åren på olika sätt

tagit initiativ för att problem som köer, långa väntetider,

färdigbehandlade patienter osv. skall kunna angripas. Särskilda

medel har avsatts för dessa ändamål bl.a. inom ramen för

överenskommelserna mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om

ersättningar från sjukförsäkringen. Riksdagen fattade i december

ett beslut som syftar till en bättre omsorg och sjukvård för de

äldre. I samband därmed beslutade riksdagen också om ett bidrag

för år 1992 på 500 milj.kr. till sjukvårdshuvudmännen för att

öka sjukvårdens kapacitet. Riksdagen har också förutsatt att det

extra statsbidraget inte skulle komma att påverka nivån i övrigt

på de statliga bidragen till hälso- och sjukvården. Utskottet är

inte berett att nu tillstyrka ytterligare medel till den direkta

sjukvården. Utskottet avstyrker därmed motion So446 (c) yrkande

2.

Centrum för svårt hjärnskadade

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs

dels att riksdagen skall besluta om inrättande av ett centrum

för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade

hjärnskador i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande

8), dels att riksdagen för budgetåret 1991/92 skall anslå 15

milj.kr. till inrättande av ett sådant centrum (yrkande 9).

Motionärerna anför att vi med den sjukvård vi har i Sverige ofta

kan rädda livet på personer med svåra skallskador. Däremot finns

enligt motionärerna stora brister när det gäller diagnostik och

rehabilitering. Motionärerna hänvisar bl.a. till vissa

uttalanden av socialutskottet om att vården av de svårt

hjärnskadade patienterna är mycket eftersatt. Motionärerna

föreslår att resurserna för vårdområdet förbättras och att medel

anslås för ett centrum för diagnostik och rehabilitering av

vissa svårdiagnostiserade hjärnskador. Det bör enligt motionen

ankomma på regeringen att närmare överväga huruvida verksamheten

skall ges ett centralt eller regionalt huvudmannaskap.

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) begärs också

ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts

om ett resurscentrum för gravt hjärnskadade (yrkande 5).

Motionärerna anför att vården av svårt hjärnskadade är mycket

eftersatt i Sverige och att därför någon av landets

universitetskliniker bör utvidgas till ett resurscentrum för

rehabilitering av hjärnskadade. Ökade resurser till verksamheten

bör skapas inom ramen för den miljard till den direkta

sjukvården som krävts i en partimotion av centern (jfr det

tidigare avsnittet Ökade resurser till sjukvården).

Även i motion So464 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om inrättande av ett

skallskadecentrum. För att finansiera ett skallskadecentrum

skulle enligt motionärerna en fond kunna vara ett medel. Fondens

avkastning skulle kunna ge anslag till skallskadeforskning. Vin

& Sprit AB och försäkringsbolagen borde, anför motionärerna,

visa ett intresse som finansiärer av en sådan fond.

I betänkandet 1988/89:SoU2 behandlade utskottet en motion

om behovet av ett svenskt hjärnskadecentrum. Utskottet hade

inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,

Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet,

Handikappförbundens centralkommitté och Legitimerade

sjukgymnasters riksförbund. Skrivelser hade också inkommit från

Afasiförbundet i Sverige och Hjärnkraft -- Riksföreningen för

rehabilitering av skallskadade. Remissyttrandena redovisades

utförligt i betänkandet.

Utskottet konstaterade att den då aktuella motionen tog upp

ett eftersatt vårdområde, nämligen vården av svårt hjärnskadade

patienter. Detta förhållande hade också påpekats av

remissinstanserna. Utskottet framhöll inledningsvis att det är

angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen av de svårt

hjärnskadade patienterna utvecklas och förbättras. Vad gällde

frågan om inrättande av ett rikscentrum för hjärnskadevården

hänvisade utskottet till vad Landstingsförbundet i sitt

remissvar kallat den gängse modellen för utveckling av olika

verksamheter inom hälso- och sjukvården. Utskottet hänvisade

sålunda till att erfarenheten har visat att sjukhus som har

särskilda forskningsprogram för en viss typ av sjukdom eller

vissa patientgrupper ofta blir ledande institutioner vad gäller

kunskapsutveckling och spridning av erfarenheter och nya rön på

området. Sådana sjukhus får ofta ställningen som rikssjukhus,

till vilket patienter från hela landet kan remitteras enligt

gällande avtal. Utskottet såg inte någon anledning att frångå

denna modell för uppbyggnad och utveckling av vården och

rehabiliteringen för de svårt hjärnskadade. Utskottet delade

även den uppfattning som framförts av bl.a. Svenska

läkaresällskapet om att vårdbehovet för de hjärnskadade bör

täckas på regionnivå. Denna strävan borde enligt utskottet kunna

tillgodoses genom den tidigare beskrivna utvecklingsmodellen.

Utskottet avstyrkte med hänvisning till det anförda då aktuella

motionskrav.

Även i samband med förra årets budget behandlades

motionsyrkanden om inrättandet av ett särskilt hjärnskadecentrum

och om särskilt statsbidrag för detta ändamål (1989/90:SoU17

s. 70--71). Då aktuella motionsyrkanden om inrättande av ett

centrum för svårt hjärnskadade och om särskilt statsbidrag för

ändamålet avstyrktes (res. av fp). Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1989/90:172).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden att vården av

svårt hjärnskadade patienter är ett eftersatt vårdområde och att

det är angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen av

denna patientgrupp utvecklas och förbättras. Utskottet vidhåller

sin tidigare inställning i frågan om inrättandet av ett särskilt

centrum för svårt hjärnskadade och om särskilt statsbidrag för

ändamålet. Därmed avstyrker utskottet motionerna So223 (fp)

yrkandena 8 och 9, So283 (c) yrkande 5 och So464 (s).

Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar

I motion So310 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att

riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 30 milj.kr. till

stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av

ungdomsmottagningar. Motionärerna framhåller det värdefulla

arbete som görs på det 90-tal ungdomsmottagningar som finns i

landet. Motionärerna anser att ungdomsmottagningarnas verksamhet

bör byggas ut så att ungdomar överallt i landet kan få tillgång

till en mottagning.

Vid sin behandling av motionskrav på stimulansbidrag för

utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar i samband med

förra årets budgetbehandling anförde utskottet följande

(1989/90:SoU17 s.72):

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen framhållit vikten

av att barnens och ungdomarnas situation i dagens samhälle

uppmärksammas och diskuteras. Utskottet har också, i olika

sammanhang, påtalat att det behövs åtgärder för att bromsa

ökningen av antalet aborter. Utskottet har även framhållit

vikten av att de särskilda ungdomsmottagningarnas verksamhet

stärks och byggs ut. För att nå ett gott resultat i arbetet på

att förebygga spridning av könssjukdomar och abort bland

ungdomarna behövs samverkande insatser från samhällets olika

organ. Det är också av stor vikt att tillräckliga resurser

ställs till förfogande för det förebyggande barn- och

ungdomsarbetet och att dessa insatser samordnas. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att särskilda ungdomsmottagningar med

en bred kompetens hos personalen och ett arbetssätt inriktat på

en helhetssyn på ungdomarna och deras problem har stora

fördelar.

Utskottet var dock inte berett att ställa sig bakom kravet på

ett särskilt statsbidrag för att stimulera utbyggnaden av de

särskilda ungdomsmottagningarna och avstyrkte därför då aktuella

motionsyrkanden (res. mp).

Utskottet återkom i betänkandet 1990/91:SoU4 till frågor

om de särskilda ungdomsmottagningarna i samband med behandlingen

av frågor om åtgärder för att förebygga aborter m.m. (bet. s. 35

ff.). Utskottet föreslog i det nämnda betänkandet ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av aktiva åtgärder

för att aborter skall kunna förebyggas. Utskottet framhöll i det

sammanhanget ungdomsmottagningarnas roll i det abortförebyggande

arbetet. Utskottet hänvisade till att mottagningarna visat sig

kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen.

Utskottet betonade vikten av att finna nya vägar i det

abortförebyggande arbetet.

Riksdagen biföll förslaget (rskr. 1990/91:26).

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden om de särskilda

ungdomsmottagningarnas förtjänstfulla arbete. Utskottet är dock

inte heller nu berett att tillstyrka kravet på ett särskilt

stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av

ungdomsmottagningar. Utskottet avstyrker därmed motion So310

(v).

Omsorg om barn och ungdom (F 1--F 4)

Bidrag till kommunal barnomsorg (F 1)

I budgetpropositionen föreslås 13 045 000 000 kr. under

anslaget F 1. Statsbidrag för barnomsorg lämnas enligt

förordningen (1987:860) om statsbidrag till kommunerna för

barnomsorg (ändrad senast 1990:1188) för inskrivna barn i

följande omsorgsformer och fr.o.m. år 1990 med följande belopp.

Daghem 71>Bidrag kr.

per år

00>För varje femtontal inskrivna barn 82>475 000

00>-03>varav för barn med behov av särskilt stöd 82>20

000

00>-03>varav för fortbildning av anställda i:

03>daghem 82>15 000

03>familjedaghem 82>10 000

03>deltidsförskola/öppen förskola 82>5 000

00>Därutöver för varje nattöppen avdelning 82>150 000

00>Därutöver för varje avdelning med förlängt 82>75 000

00>öppethållande

Fritidshem

00>För varje femtontal inskrivna barn 82>210 000

00>-03>varav för öppen fritidsverksamhet 82>25 000

00>-03>varav för barn med behov av särskilt stöd 82>20 000

00>-03>varav för fortbildning av anställda i

fritids-

03>hem/öppet fritidshem 82>10 000

Deltidsgrupp

00>För varje femtontal inskrivna barn 82>50 000

Öppen förskola

00>För varje enhet som hålls öppen minst 82>50 000

03>tre dagar per vecka

Familjedaghem

00>För barn inskrivna minst 7 tim./dag 82>18 000

00>För barn inskrivna mindre än 7 tim./dag 82>8

000

Statsbidragen till alternativa daghem och fritidshem beräknas

enligt samma regler som för kommunalt driven verksamhet. De

delar som avser insatser för barn med behov av särskilt stöd

resp. fortbildning förmedlas av kommunen till den som driver

barnomsorgen endast i den mån denne har kostnader för den

verksamhet som avses. Statsbidragen beviljas och betalas ut av

socialstyrelsen.

I budgetpropositionen anförs att utbyggnaden av

barnomsorgen sker i enlighet med riksdagens beslut. Avsikten är

att alla förskolebarn från ett och ett halvt års ålder skall få

delta i någon form av förskoleverksamhet.

Statsbidrag för driften av daghem och fritidshem lämnas för

närvarande till kommunerna för dels den kommunala verksamheten,

dels vissa alternativa dag- och fritidshemsformer. För dessa

senare lämnas statsbidrag under förutsättning att den som driver

daghemmet eller fritidshemmet är antingen en sammanslutning av

föräldrar, som gemensamt tar ansvaret för omsorgen om sina egna

eller varandras barn, eller en sammanslutning som har anknytning

till en ideell organisation, erbjuder en speciell form av

pedagogik eller arbetar på liknande ideella grunder. Riksdagen

har nyligen beslutat (prop. 1990/91:38, SoU8, rskr. 49) att

statsbidrag även skall lämnas för barnomsorg i form av daghem

och fritidshem som ägs och drivs av personal

(personalkooperativ). Som ytterligare förutsättningar för

statsbidrag gäller att daghemmet eller fritidshemmet är upptaget

i kommunens barnomsorgsplan samt uppfyller de krav som finns

för motsvarande kommunal verksamhet, dvs. verksamheten skall

bedrivas fortlöpande, barnen skall vara inskrivna och det skall

finnas en överenskommelse med föräldrarna om barnens

vistelsetider. För de s.k. personalkooperativen gäller vissa

ytterligare förutsättningar för att statsbidrag skall lämnas.

I budgetpropositionen föreslås att statsbidrag lämnas till

kommunerna även för daghem och fritidshem som drivs av

församlingar inom svenska kyrkan. Som förutsättning för

statsbidrag skall gälla de riktlinjer som riksdagen tidigare

ställt sig bakom när det gäller alternativa former för

barnomsorg genom sammanslutningar i form av t.ex.

föräldrakooperativ.

Procentuellt högre statsbidrag

I motion So627 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att

riksdagen beslutar anslå 1 100 000 000 kr. utöver vad regeringen

har föreslagit till barnomsorg i enlighet med vad i motionen

sägs om "kommunalt stödpaket" (yrkande 6). Enligt motionen

finansieras barnomsorgen i dag med en mindre andel statsbidrag

än för tio år sedan. Motionärerna vill därför satsa 1,1 miljard

kronor på barnomsorgen. Det "kommunala stödpaketet", som

inkluderar denna satsning, föreslås träda i kraft den 1 januari

1992.

Andelen statsbidrag enligt kommunernas bokslut: 1980 -- 43 %,

1985 -- 44 % och 1989 -- 37 %. I januari 1990 höjdes

statsbidragen till barnomsorgen. Någon uppgift om de faktiska

kostnaderna för detta år finns dock ännu inte tillgänglig.

Utskottet anser att det inte finns utrymme för den höjning av

statsbidraget till barnomsorgen som föreslås i motion So627 (v)

yrkande 6. Yrkandet i denna del avstyrks därför.

Statsbidrag för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina

egna föräldrar

I motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen beslutar att föräldrar skall ha rätt att bli kommunala

dagbarnvårdare åt eget barn på villkor som anges i motionen och

att statsbidrag skall utgå för detta (yrkande 5) och att

riksdagen hos regeringen begär att 2miljarder kronor avsätts

för utbyggnaden av dagbarnvårdare åt eget barn (yrkande 6).

Motionärerna anser att förälder skall ha rätt att bli kommunal

dagbarnvårdare även åt eget barn. Detta skall gälla såväl dem

som i dag är barnvårdare åt andras barn som övriga föräldrar,

som föredrar att vara hemma hos barnen medan de är små. Förälder

som anställs som kommunal dagbarnvårdare åt eget barn skall

enligt motionen i stort sett ges samma villkor som andra

dagbarnvårdare, t.ex. när det gäller lön, sociala förmåner och

utbildning. Kostnadsersättning för egna barn bör utgå med halvt

belopp jämfört med vad som gäller när man tar emot andras barn.

Daghemsavgift skall enligt motionärerna betalas precis som för

vanlig familjedaghemsplats.

Frågan har i april 1990 behandlats i ett frågesvar av

statsrådet Lindqvist. Statsrådet Lindqvist anförde bl.a. att det

stora flertalet dagbarnvårdare som i dag slutar inom

barnomsorgen är sådana som inte längre har småbarn. Den

föreslagna ändringen av statsbidragsreglerna skulle därför vara

fel medicin för att råda bot på bristen på dagbarnvårdare.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat liknande

motioner, senast hösten 1990 i betänkandet 1990/91:SoU2 (s.

19 f.). Vid dessa tillfällen hade regeringsrätten ännu inte

prövat frågan om det kan anses förenligt med kommunallagen att

utbetala ersättning till dagbarnvårdare för vård av egna barn.

Utskottets inställning var att, oavsett den rättsliga

bedömningen, statsbidrag inte borde utgå för barn som är

inskrivna som dagbarn hos sina egna föräldrar.

Frågan har prövats av regeringsrätten den 20 mars 1991 (925

och 928--1990). Regeringsrätten anför att ersättningen till

dagbarnvårdaren i sin helhet bör betraktas som lön för arbete i

anställningen som dagbarnvårdare och således inte till någon del

som en kompetensöverskridande kommunal vårdnadsersättning. I

domarna slås fast att kommunfullmäktige därför inte har

överskridit sina befogenheter såvitt avser ersättningen.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att statsbidrag

inte bör utgå för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina

egna föräldrar. Motion So631 (mp) yrkande 5 avstyrks därför.

Föräldramedverkan m.m.

I motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om föräldramedverkan i barnomsorgen (yrkande

7) och att riksdagen hos regeringen begär att statsbidraget

minskas med 2 000 kr. per barn i kommunalt daghem, totalt 500

milj.kr. (yrkande 8). Motionärerna anser att

föräldramedverkan i den kommunala barnomsorgen aktivt skall

uppmuntras. Detta skulle enligt motionen betyda ett

resurstillskott till barnomsorgen. Motionärerna, som i annat

sammanhang inom barnomsorgen har yrkat ökat statsbidrag, anser

att ett resurstillskott på grund av föräldramedverkan skulle

innebära att behovet av statsbidrag av det skälet sannolikt

kunde minska något.

I betänkandet 1990/91:SoU2 (s. 30 f.) behandlades en

motion om föräldramedverkan liknande den nu aktuella. Utskottet

hänvisade då till följande om föräldrarnas roll i det

pedagogiska programmet för förskolan (Allmänna råd 1987:3).

Föräldrarna kan ge bidrag till planeringen genom sin kunskap

om de egna barnen och om närmiljön. Föräldrarna ska också ha

möjligheter att ge synpunkter på den övergripande planeringen,

på hur verksamheten genomförs och utvärderas. För att bedöma

verksamhetens mer konkreta och realistiska mål, dess innehåll

och metoder krävs goda kunskaper om barn, hur barn lär och

utvecklas och hur en pedagogisk verksamhet utformas. Denna

kunskap har personalen. Föräldrarnas roll blir att komplettera

med synpunkter på verksamheten utifrån sina perspektiv.

Föräldrarnas möjligheter att ge synpunkter underlättas genom att

de deltar i verksamheten när så är möjligt. De två

kontaktdagarna per år som ingår i föräldraförsäkringen är här

till god hjälp. Personalen bör på alla sätt uppmuntra och

underlätta föräldrarnas deltagande i verksamheten.

Föräldrarna bör erbjudas möjlighet att ge synpunkter i

organiserade och av dem själva väl kända former så att alla

föräldrar kan framföra sina åsikter.

Utskottet uttalade att de krav på föräldramedverkan i

barnomsorgen som framställdes i den då aktuella motionen stämde

väl överens med vad som sades i det pedagogiska programmet om

att uppmuntra föräldrars deltagande i verksamheten. Motionen

avstyrktes därför (res. mp). Riksdagen följde utskottet (rskr.

5).

Utskottet vill understryka vikten av att föräldrar deltar i

förskolans verksamhet. Deltagandet underlättas av de årliga

kontaktdagarna som ingår i föräldraförsäkringen. Utskottet

vidhåller sin tidigare inställning till föräldramedverkan som

stämmer väl överens med det pedagogiska programmet på området

och även med de synpunkter som förs fram i motionen. Något

initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Motion So631

(mp) yrkande 7 avstyrks.

Medelsanvisningen

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning till Bidrag till kommunal barnomsorg och

avstyrker motionerna So627 (v) yrkande 6 delvis och So631 (mp)

yrkandena 6 och 8.

Medelsanvisningen i övrigt

Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna

medelsanvisningarna till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn

i förskolan (F 2), Barnmiljörådet (F 3) och Statens nämnd för

internationella adoptionsfrågor (F 4), vilka inte mött någon

erinran i form av motionsyrkanden.

Omsorg om äldre och handikappade (G 1--G 11)

Kostnader för viss verksamhet för handikappade (G 7)

Från anslaget får Synskadades riksförbund (SRF) bidrag till

SRF Hantverk AB, depåverksamheten, till verksamheten med

ledarhundar samt till viss övrig verksamhet. Föreningen Sveriges

dövblinda (FSDB) erhåller bidrag för tidningsutgivning för

dövblinda och Sveriges dövas riksförbund (SDR) för sin

teckenspråksavdelning. Under anslaget utges vidare bidrag till

rikstolktjänst, palynologiska laboratoriet vid naturhistoriska

riksmuseet, De handikappades riksförbunds och Synskadades

riksförbunds rekreationsanläggningar samt till Föreningen

Rekryteringsgruppen.

Bokklubb för punktskriftsläsare

I motion So301 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen

till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för

budgetåret 1991/92 anslår 1600000 kr. utöver vad regeringen

har föreslagit enligt vad i motionen sagts om stöd till SRFs

punktskriftsbokklubb.

I motion So313 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson

(båda c) yrkas att riksdagen anvisar ett belopp om 800 000 kr.

fr.o.m. år 1992 för utgivning av punktskriftsböcker i bokklubb.

I motion So314 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av åtgärder för att möjliggöra Synskadades

riksförbunds utgivning av litteratur på punktskrift i form av en

bokklubb.

I motion So325 av Margareta Persson (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av stöd till Synskadades

riksförbunds bokklubb.

I motionerna framhålls att Synskadades riksförbunds (SRF)

försöksverksamhet med bokklubb för synskadade visat på ett stort

behov hos och intresse från den lilla grupp som kan läsa

punktskrift. Motionärerna anser att SRF behöver stöd för en

fortsatt bokklubbsverksamhet.

Försäljning av punktskriftsböcker bedrivs sedan budgetåret

1984/85 i talboks- och punktskriftsbibliotekets regi. Medel för

detta ändamål föreslås räknas upp för budgetåret 1991/92 (se

prop. 1990/91:100 bil. 10, H 19, s. 344). Ett komplement till

denna försäljning är den bokklubb för punktskriftsläsare som

Synskadades riksförbund startade våren 1990. Klubben erbjuder i

huvudsak lättare skönlitteratur. De bägge försäljningskanalerna

tillfredsställer olika läsbehov.

I samband med budgetbehandlingen för två år sedan (se prop.

1988/89:100 bil. 7, SoU19) begärde Synskadades riksförbund

(SRF) i sin anslagsframställning bl.a. medel för att genomföra

ett särskilt punktskriftsprojekt. Projektets syfte var att

stimulera till ökad användning av punktskrift och att öka

utbudet av information på punktskrift samt att stärka

punktskriftens ställning. I propositionen framhöll föredraganden

att de olika verksamheter som SRF bedriver med medel från denna

anslagspost är av stor betydelse för många synskadade. I hög

grad fungerar verksamheterna som väsentliga komplement till

samhällets insatser på området, anfördes det. Enligt

propositionen var det angeläget att det av SRF planerade

projektet kring punktskrift kunde genomföras. Vidare anfördes

att punktskriften är många synskadades enda skriftspråk. Det

uppgavs finnas omkring 10 000 svårt synskadade personer som inte

kunde läsa tryckt eller skriven text. Av dessa uppgavs dock

endast ca 1 500 kunna läsa punktskrift. De övriga saknade

således i praktiken ett fungerande skriftspråk. Med hänsyn till

detta föreslog föredraganden att denna anslagspost förstärktes

för budgetåret 1989/90. Av det anvisade beloppet beräknades 1

500 000 kr. för punktskriftsprojektet. Utskottet fann

budgetpropositionens förslag till medelsanvisning väl avvägt.

Riksdagen följde utskottet.

I årets budgetproposition föreslås att SRF anvisas ett

bidrag på 8862000kr. för viss övrig verksamhet utöver

bidragen till depåverksamheten och verksamheten med ledarhundar.

Den övriga verksamheten avser produktion av ersättningstidningar

till synskadade, individinriktade insatser för synskadade med

flera funktionshinder, stöd för synskadades sysselsättning samt

det särskilda punktskriftsprojektet. Kostnaden för denna

verksamhet har av SRF angivits till 13 935 000 kr. I

propositionen har SRFs framställning om medel för att under år

1992 kunna fortsätta bokklubbens verksamhet inte beaktats. Medel

som anvisas över anslaget G 7, Bidrag till SRF för viss övrig

verksamhet (anslagsposten 3) kan emellertid användas för detta

ändamål.

Utskottet gör följande bedömning.

Endast en mindre grupp av de synskadade kan punktskrift.

Punktskriften är emellertid de synskadades enda skriftspråk.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om värdet av att de

synskadade har tillgång till litteratur på punktskrift. Enligt

utskottet är dock den föreslagna medelsanvisningen till SRF för

viss övrig verksamhet väl avvägd. Utskottet vill framhålla

vikten av att medlen i denna del fördelas på det för de

synskadade mest ändamålsenliga sättet. Motionerna So301 (v),

So313 (c), So314 (s) och So325 (s) avstyrks.

Teckenspråksmaterial

I motion So268 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning

av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.

I motion So323 av Elisabeth Fleetwood och Karl-Gösta Svenson

(båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om ytterligare medel för

framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett

teckenlexikon.

I motionerna konstateras att Sveriges dövas riksförbund (SDR)

fram till 30 juni 1990 erhållit medel från allmänna arvsfonden

för arbete med framställning av ett teckenlexikon. Avsikten har

enligt motionärerna varit att, när ett provexemplar är färdigt

vid halvårsskiftet, fortsätta arbetet med att tillföra alla

tecken som finns till lexikonet. För detta arbete behövs medel

för många år framöver.

I budgetpropositionen föreslås att 2 083 000 kr. anvisas

till teckenspråksavdelningen inom Sveriges dövas riksförbund

(SDR). Vid teckenspråksavdelningen bedrivs olika verksamheter

för att få till stånd en utveckling av teckenspråket. En

fortlöpande utveckling av teckenspråket är en förutsättning för

dövas kommunikation och delaktighet i samhället, framhålls i

propositionen. SDR har beräknat kostnaderna för nästa budgetårs

verksamhet till 2 803 000 kr.

SDR har i dagarna inkommit med ansökan till allmänna

arvsfonden med begäran om medel för de närmaste tre åren för

arbete med framställning av teckenlexikon.

1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) har till

uppgift att utreda vissa frågor om kommunernas och landstingens

insatser för människor med omfattande funktionshinder.

Kommitténs huvuduppgift är att kartlägga och analysera de

insatser för funktionshindrade som görs inom socialtjänsten samt

habiliteringen och rehabiliteringen. Enligt uppgift kommer

utredningen att behandla frågor om tolktjänst och andra

närliggande frågor.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att teckenspråket ständigt behöver

utvecklas för att de döva skall kunna kommunicera med andra

människor och vara delaktiga i samhället. Ett bidrag till denna

utveckling är bl.a. det teckenlexikon som SDR framställer.

Enligt utskottet är emellertid förslaget till medelsanvisning i

budgetpropositionen väl avvägt. Det är viktigt att medlen i

denna del används till de verksamheter som är mest angelägna för

de döva. Utskottet anser emellertid inte att det behövs något

initiativ från riksdagens sida. Motionerna So268 (s) och So323

(m) avstyrks därför.

Bidrag till rekreationsanläggningar

I motion So300 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen

till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för

budgetåret 1991/92 anslår 2000 000 kr. utöver vad regeringen

har föreslagit enligt vad i motionen anförts om ökat bidrag till

SRFs rekreationshem Almåsa. Motionären anser att statens bidrag

till de handikappades rekreationsanläggningar är mycket snålt

tilltaget. Årets uppskrivning med ca 4 % torde inte täcka den

väntade inflationen. I motionen föreslås att anslaget skrivs upp

för att bl.a. kunna öka bidraget till Almåsa.

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om de handikappades rekreationsanläggningar

(yrkande 13), att riksdagen beslutar att öka anslaget till

rekreationsanläggningar för handikappade med 2 000 000 kr.

(yrkande 14), och att riksdagen för budgetåret 1991/92 under

socialdepartementets anslag G 7 Kostnader för viss verksamhet

för handikappade punkt 8 Bidrag till rekreationsanläggningar

anslår ytterligare 2 000 000 kr., dvs. totalt 44 748 000 kr.

(yrkande 15).

I motion So243 av Gullan Lindblad och Elisabeth Fleetwood

(båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om stöd till det s.k.

Mättingeprojektet för rörelsehindrade barn och ungdomar.

I motion So289 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda

mp) yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 avsätter medel

enligt vad i motionen anförts om statsbidrag till

Mättingeprojektet på 3,7 milj.kr.

I motion So304 av Rosa Östh och Marianne Jönsson (båda c)

yrkas att riksdagen beslutar att till Mättingeprojektet anslå 3

710 000 kr. för budgetåret 1991/92.

I motion So321 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att

riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade

för budgetåret 1991/92 anslår 3 710 000 kr. till

Mättingeprojektet.

I motionerna framhålls det stora behov de kurs- och

fritidsgårdar fyller, som en del handikapporganisationer driver.

Motionärerna anser att även Rörelsehindrade barn och ungdomar

(RBU) bör få statsbidrag för sin rekreationsanläggning i

Mättinge. I motion So243 uttalas att kostnaderna för

anläggningen borde kunna bestridas med medel från allmänna

arvsfonden.

I budgetpropositionen föreslås att Synskadades riksförbund

(SRF) anvisas 664 000 kr. för merkostnader för sin

rekreationsanläggning (av sammanlagt 2 454 000 kr. till SRFs och

DHRs anläggningar). SRF har för det kommande budgetåret begärt 2

000 000 kr. för Almåsa semesterhem och kursgård. I

budgetpropositionen finns inget förslag om bidrag till RBU för

Mättinge. RBU har hemställt om 3 710 000 kr. för sin anläggning.

1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) behandlar bl.a.

frågor som gäller funktionshindrades möjligheter till en god

fritid och rekreation. I betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp

och välfärd? -- en lägesrapport anförs (s. 332 f.) att kommittén

bör tillse att behovet av fritidsverksamhet för såväl psykiskt

utvecklingsstörda som andra människor med omfattande

funktionshinder tillgodoses. I betänkandet uttalas att kommittén

därför i sitt fortsatta utredningsarbete bör överväga hur fritid

och rekreation kan tillförsäkras dessa genom ökad personlig

assistans, genom individuellt utformade hjälpmedel, genom

anpassning av fritidsanläggningar, kulturinstitutioner etc.

I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 22 f.) behandlades en

motion om bidrag till en organisations rekreationsanläggning.

Utskottet hänvisade bl.a. till handikapputredningens direktiv

och ansåg att resultatet av utredningens arbete borde avvaktas

innan riksdagen övervägde något initiativ i frågan. Den då

aktuella motionen avstyrktes (res. c).

När utskottet förra året behandlade två motioner om anslaget

till SRF för Almåsa (1989/90:SoU17) hänvisade utskottet på

nytt till 1989 års handikapputrednings direktiv. Vidare

konstaterade utskottet att bidragen till SRF för Almåsa varierat

kraftigt mellan olika år. Detta berodde på att bidrag vissa år

inte enbart givits för att minska kapitalkostnaderna utan även

för om- och tillbyggnad av anläggningen, anförde utskottet.

Bidraget för att minska kapitalkostnaderna hade ökat varje år.

Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet då aktuella motioner.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att frågor om fritid och rekreation

behandlas av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på

utredningens förslag i denna del kan utskottet inte tillstyrka

någon höjning av anslaget till Almåsa semesterhem utöver den som

föreslås i budgetpropositionen. Motion So300 (v) avstyrks

därför.

För närvarande utgår stöd till två handikapporganisationer för

kostnader för deras rekreationsanläggningar, nämligen De

handikappades riksförbund och Synskadades riksförbund. Även

Rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) har begärt stöd till sin

rekreationsanläggning Mättinge. I budgetpropositionen finns

emellertid inget förslag om bidrag till RBU. Utskottet anser att

Mättingeprojektet är viktigt för rörelsehindrade barn och deras

föräldrar. Här finns möjligheter till fritidsaktiviteter och

naturupplevelser. Föräldrar får rekreation och avlastning.

Utskottet konstaterar också att det finns fler

handikapporganisationer som driver motsvarande anläggningar, för

vilka statligt stöd inte utgår. Som tidigare framhållits

behandlar 1989 års handikapputredning bl.a. frågor om de

funktionshindrades möjligheter att delta i verksamheter och

aktiviteter inom fritids- och rekreationsområdet. Utskottet

utgår ifrån att utredningen kommer att överväga det statliga

stödet till handikapporganisationernas rekreationsanläggningar.

I avvaktan på utredningens förslag i denna del anser utskottet

att RBU för budgetåret 1991/92 bör ges ett bidrag till sin

anläggning. Utskottet tillstyrker därför förslaget i motionerna

So289 (mp), So304 (c) och So321 (v) att ytterligare medel med 3

710 000 kr. bör beräknas under anslagspunkten 8 Bidrag till

rekreationsanläggningar. Detta tillgodoser också motionerna

So223 (fp) yrkandena 13, 14 och 15 och So243 (m).

Medelsanvisningen

Till följd av vad utskottet anfört om Mättingeprojektet

föreslår utskottet att riksdagen anslår ytterligare medel med 3

710 000 kr. till Kostnader för viss verksamhet för handikappade.

Träningscenter för barn med ovanliga handikapp

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen beslutar om inrättande av ett träningscenter för barn

med ovanliga handikapp (yrkande 6) och att riksdagen för

budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr. under särskilt anslag för

inrättande av center för barn med ovanliga handikapp (yrkande

7). Motionärerna framhåller vikten av att det ges

förutsättningar att bygga upp specialistkompetens inom dessa

handikappområden. Ett center för barn med ovanliga handikapp

skulle kunna fungera som ett stöd för föräldrar och ge kunskap

när sådan saknas hos andra instanser.

I direktiven till 1989 års handikapputredning (dir.

1988:53) uttalas att det är angeläget att kommittén i sina

överväganden även ägnar de s.k. små och mindre kända

handikappgrupperna särskild uppmärksamhet. I utredningens

delbetänkande (s. 182 f.) behandlas behovet av centrala

"kunskapsbanker". Här redovisas verksamheten vid Frambu

Helsecenter i Norge, som är ett informations- och

behandlingscenter för många olika grupper med mindre kända

handikapp. Vid detta center har båda föräldrarna möjlighet att

med ersättning från socialförsäkringen samtidigt delta i

verksamheten tillsammans med sitt barn. Vidare redovisas den

verksamhet i Sverige som har likheter med den norska

verksamheten. I betänkandet framhålls att utredningens avsikt är

att ta till vara dessa olika erfarenheter och överväga hur de

kan tillgodose behov som formuleras av enskilda med små och

mindre kända handikapp, deras anhöriga och personal av olika

kategorier.

Liknande motioner har tidigare behandlats av utskottet

(1988/89:SoU19 och 1989/90:SoU17). I betänkandet

1988/89:SoU19 konstaterade utskottet att dessa frågor

omfattades av handikapputredningens direktiv. Resultatet av

utredningens arbete borde enligt utskottet därför avvaktas innan

riksdagen övervägde något initiativ i frågan. I betänkandet

1989/90:SoU17 vidhöll utskottet denna inställning. Då aktuella

motioner avstyrktes (res. fp).

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att 1989 års

handikapputrednings arbete bör avvaktas innan riksdagen

överväger något initiativ i frågan. Motion So223 (fp) yrkandena

6 och 7 avstyrks därför.

Bidrag till Handikappinstitutet

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Handikappinstitutets resurser (yrkande

20) och att riksdagen för budgetåret 1991/92 till

socialdepartementet på ett speciellt anslag anvisar ytterligare

10 milj.kr. till Handikappinstitutet (yrkande 21).

Motionärerna framhåller att kraven på Handikappinstitutet har

blivit allt större samtidigt som dess resurser har minskat.

Detta har medfört att antalet tjänster minskat och att

servicenivån skurits ned. Handikappinstitutets ekonomiska och

personella resurser bör enligt motionen åtminstone följa

kostnadsutvecklingen.

Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978

gemensamt huvudmän för Handikappinstitutet, som är ett centralt

organ på hjälpmedelsområdet. Fr.o.m. 1991 finansieras

Handikappinstitutets verksamhet genom ett direkt bidrag från den

allmänna sjukförsäkringen. Bidraget skall för år 1991 uppgå till

46,5 milj.kr. Staten och Landstingsförbundet har träffat en

överenskommelse som innebär att Handikappinstitutet i framtiden

inte skall ha uppgifter av normerande karaktär, utan i stället

har dess roll på forsknings- och utvecklingsområdet ytterligare

betonats. I budgetpropositionen framhålls att den väsentliga

höjning av institutets anslag för år 1991 som följer av

överenskommelsen ger goda förutsättningar att ytterligare

utveckla Handikappinstitutets verksamhet inom forsknings- och

utvecklingsområdet. Uppgörelsen innebär också att

Handikappinstitutets fond för att stödja produktion av vissa

hjälpmedel utökas från 1,5 till 4 milj.kr.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att Handikappinstitutets uppgifter i år

har ändrat karaktär. Den överenskommelse som träffats mellan

staten och Landstingsförbundet innebär en väsentlig höjning av

institutets anslag för år 1991. Utskottet anser att det

härigenom finns goda förutsättningar för Handikappinstitutet att

utveckla och stärka sin roll som samhällets centrala organ inom

hjälpmedelsområdet. Motion So223 (fp) yrkandena 20 och 21

avstyrks.

Samhällsinformation i punktskrift

I motion So229 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting

(fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om samhällsinformation till

synskadade.

I motion So275 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av ökad produktion av samhällsinformation i

punktskrift.

I motion A605 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen

beslutar om ett engångsbidrag till SIPU på 1 000 000 kr. enligt

vad i motionen anförts om utsändandet av lagrad

samhällsinformation till synskadade (yrkande 1) och att

riksdagen beslutar att för budgetåret 1991/92 anslå 2 200 000

kr. enligt vad i motionen anförts om framställning och utskick

av samhällsinformation till synskadade (yrkande 2).

Motionärerna anför att i informationsdelegationens betänkande

från 1984 framgår att myndigheter är ansvariga för att

handikappade får information om myndigheternas service i stort.

Myndigheternas informationsansvar sägs vara extra stort för

grupper som själva har särskilda svårigheter att finna

information. Enligt motionerna har SIPU, Statens institut för

personalutveckling, gjort s.k. rådrumsbeställningar på diverse

samhällsinformation hos punktskriftsproducenten SRF Tal & Punkt

AB i Kiruna. Medlen för beställningarna har bara räckt till

framtagning av samhällsinformation i punktskriftsoriginal. Det

innebär att en mängd samhällsinformation ligger lagrad i en

dator i Kiruna eftersom det saknas medel att bekosta

mångfaldigande och utskick till synskadade, framhåller

motionärerna. I motion So229 anförs att verksamheten under ett

år kostar 1,1 milj.kr. för originalframställning och 1,1

milj.kr. för mångfaldigande och utskick.

I samband med att anställda hos SRF Tal & Punkt AB i Kiruna

varslades om uppsägning gjorde civildepartementet efter beslut

av AMS i juni 1990 en s.k. rådrumsbeställning hos bolaget.

Beställningen, som gjordes strax innan möjligheterna till

rådrumsbeställningar upphörde den 1 juli 1990, avsåg

framställning av ett tiotal produkter om samhällsinformation i

punktskrift. Kostnaderna beräknades till 1 milj. kr. (25 000

sidor à 40 kr.). Avsikten var att de synskadade själva skulle

göra beställningar av det framställda materialet. I december

1990 begärde Tal & Punkt AB hos civildepartementet att få

använda återstoden av de beviljade medlen (ca 300 000 kr.) till

att kopiera och sända ut materialet gratis till de synskadade.

Ansökan beviljades inte eftersom "rådrumspengar" inte får

användas till ett sådant ändamål.

I 1989 års handikapputrednings direktiv (dir. 1988:53)

pekas på att det i olika sammanhang har uttalats att den s.k.

ansvars- och finansieringsprincipen skall gälla inom

handikappområdet. Innebörden av denna princip sägs vara att

miljöer och verksamheter skall utformas och bedrivas så att de

blir tillgängliga för alla medborgare. Enligt direktiven skall

kommittén klargöra de problem och hinder som kan föreligga för

en mer konsekvent tillämpning av ansvars- och

finansieringsprincipen och föreslå hur dessa skall kunna lösas.

I betänkande av 1989 års handikapputredning (SOU 1990:19)

Handikapp och välfärd? -- en lägesrapport konstaterar

utredningen att ansvars- och finansieringsprincipen inte

fungerar tillfredsställande. Enligt utredningens mening är det

dock en princip att slå vakt om. Tillämpningen av den kräver

emellertid en anpassning till tidens krav och de

värderingsförskjutningar som ständigt sker i samhället, anförs

det. I betänkandet sägs att utredningen kommer att överväga om

det finns anledning att stärka principens genomslagskraft genom

lagstiftning.

I betänkandet 1989/90:KrU24 (s. 13 f.) konstaterades att

talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har till uppgift att

i samverkan med andra bibliotek i landet arbeta för att

synskadade och andra handikappade får tillgång till litteratur.

För att uppfylla detta åliggande skall TPB framställa och låna

ut talböcker och punktskriftsböcker, tillhandahålla

punktskriftsböcker för försäljning samt bistå folkbibliotek och

andra med råd och information. I två motioner, Kr248 (s) och

Kr281 (s), framhölls att det fanns ett stort behov av ökad

punktskriftsproduktion. Motionärerna ansåg att de synskadade

borde få bättre tillgång till samhällsinformation,

konsumentinformation och offentliga publikationer i punktskrift.

Enligt en av motionerna borde 4 milj.kr. anslås till sådana

punktskriftsprodukter som nämndes i motionen. Framställningen

borde enligt motionen utföras vid företaget SRF Tal & Punkt AB i

Kiruna, som fram till hösten 1989 producerade punktskrift för

TPB. Numera anlitar TPB annan producent, anfördes det.

Kulturutskottet uttalade i betänkandet att utskottet hade stor

förståelse för att synskadade behövde även annan litteratur,

information m.m. i punktskrift än den som producerades genom

TPBs försorg, t.ex. sådan samhälls- och konsumentinformation som

nämndes i de då aktuella motionerna. Produktion av sådan

information och andra offentliga publikationer ingick dock

normalt inte i TPBs verksamhetsområde. Kulturutskottet ville i

det aktuella sammanhanget starkt understryka olika myndigheters

ansvar för att den samhällsinformation m.m. som de producerar

och som synskadade behöver görs tillgänglig på olika sätt för de

synskadade.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser det viktigt att alla får tillgång till

samhällsinformation. 1989 års handikapputredning behandlar

frågan om den s.k. ansvars- och finansieringsprincipens

tillämpning. Principen innebär bl.a. att den som har ansvaret

för en viss verksamhet, i detta fall samhällsinformation, också

har ansvaret för att se till att alla kan få del av

verksamheten. Kostnaden för anpassningsåtgärder som behövs,

t.ex. för människor med olika handikapp, skall enligt principen

finansieras som verksamheten i övrigt. I avvaktan på förslag

från utredningen anser utskottet att riksdagen inte bör överväga

något initiativ i frågan. Motionerna So229 (fp), So275 (s) och

A605 (v) avstyrks.

Statens hundskola (G 8)

I budgetpropositionen föreslås 1 000 kr. under anslaget G 8.

Enligt riksdagsbeslut (1987/88:SoU24, rskr. 303) har riksdagen

godkänt propositionen (1987/88:126) om inriktningen av

verksamheten vid statens hundskola m.m. Statens hundskola är

numera en renodlad uppdragsmyndighet med uppgift att mot

ersättning tillhandahålla polis- och ledarhundar. Kostnaderna

för skolan skall täckas av intäkter från försäljningen av

produkter och tjänster.

I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) yrkas att riksdagen beslutar bygga ut

ledarhundsutbildningen och tolkverksamheten enligt vad som

anförts i motionen och att riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna

verksamhet (yrkande 2 delvis). Motionärerna framhåller att

det finns behov av fler ledarhundar. 2 milj.kr. bör därför

anslås till denna utbildning enligt motionen.

I budgetpropositionen anförs att statens hundskola inte

lyckats fylla behovet av framför allt ledarhundar för synskadade

som förutsattes i samband med omorganisationen. En särskild

utredare har tillkallats, som skall utreda om det finns

förutsättningar för att driva statens hundskola i form av

aktiebolag. Mot bakgrund av bl.a. utredarens förslag kommer

föredraganden senare att föreslå regeringen att återkomma till

riksdagen i denna fråga.

I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 36 f.) behandlade utskottet

motioner om ledarhundsutbildningen. Utskottet konstaterade att

verksamheten vid statens hundskola enligt riksdagens beslut 1988

skulle inriktas på produktion av ledar- och polishundar.

Omställningen av hundskolan till en renodlad uppdragsmyndighet

pågick, anfördes det, och organisationsförändringen förväntades

på sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten. Vidare

konstaterades att hundskolan i tilläggsbudget II hade anvisats

ytterligare omställningsbidrag för budgetåret 1989/90. Åtgärder

hade också vidtagits för att förbättra aveln. Utskottet ansåg

att förutsättningar vid det aktuella tillfället fanns för

hundskolan att fullfölja omställningsarbetet och trygga

avelsbehovet. Utskottet avstyrkte då aktuella motioner.

Riksdagen följde utskottet (res. mp).

Utskottet gör följande bedömning.

För närvarande utreds frågan om statens hundskola i framtiden

skall drivas i form av aktiebolag. I avvaktan på förslag från

regeringen är utskottet inte berett att ställa sig bakom kravet

att anslå medel för en utbyggnad av ledarhundsutbildningen.

Motion So257 (mp) yrkande 2 delvis avstyrks därför.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag till

medelsanvisning till Statens hundskola.

Bidrag till handikapporganisationer (G 10)

I budgetpropositionen föreslås 100 238 000 kr. under anslaget

G 10. Från anslaget erhåller handikapporganisationerna bidrag

till sin verksamhet. Regeringen beslutar om fördelningen av

anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens

handikappråd. 35 organisationer har fått bidrag under

innevarande budgetår.

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen för budgetåret 1991/92 till socialdepartementets

anslag G 10 Bidrag till handikapporganisationer anvisar

ytterligare 25 milj.kr. (yrkande24). Motionärerna

påpekar att handikapporganisationerna har höga kostnader för sin

verksamhet bl.a. därför att många personer har olika slag av

funktionshinder som verksamheten måste anpassas efter. Enligt

motionen har organisationerna också drabbats av betydande

kostnadsökningar på grund av momsbreddningen i samband med

skatteomläggningen. Den anslagsökning som föreslås i

budgetpropositionen anser motionärerna inte tillräcklig för att

handikapporganisationerna skall ges reella möjligheter att driva

sin verksamhet.

I motion So260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) yrkas att

riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för

budgetåret 1991/92 anslår 10000000 kr. utöver vad regeringen

har föreslagit (yrkande 1) och att riksdagen beslutar att

inrätta ett reservationsanslag på 5 000 000 kr. enligt vad i

motionen anförts om handikapporganisationernas internationella

arbete (yrkande 2). Handikapporganisationerna har enligt

motionen inte haft de personella och ekonomiska resurser som

fordras för att bedriva det nödvändiga regionala och lokala

organisationsarbetet. För att möjliggöra en decentralisering så

att de berörda också får ta del i och påverka besluten anser

motionärerna att organisationsstödet behöver höjas. Eftersom

organisationernas internationella engagemang ser mycket olika ut

anser motionärerna att ett särskilt anslag bör inrättas för

detta ändamål, som förvaltas av statens handikappråd.

I budgetpropositionen (s. 159 f.) föreslås en fortsatt

utökning av statsbidraget till handikapporganisationerna. Ett

skäl är att handikapporganisationerna har höga merkostnader för

att verksamheten måste ha en hög grad av anpassning. Ett annat

skäl är organisationernas oro inför de kostnadsökningar som

momsbreddningen medför. Ett ytterligare skäl är

organisationernas ökande engagemang och utökade verksamhet när

det gäller internationella handikappfrågor. Desutom syftar den

föreslagna förstärkningen enligt budgetpropositionen till att ge

organisationerna möjligheter att genom t.ex. uppsökande

verksamhet söka integrera nya handikappgrupper i den ordinarie

verksamheten.

I betänkandet 1989/90:SoU17 (s. 81 f.) behandlade

utskottet senast motioner om ytterligare höjning av anslaget

till handikapporganisationerna. Med hänsyn till att anslaget

under senare år höjts kraftigt och till att regeringen också det

aktuella året föreslagit ett ökat stöd till

handikapporganisationerna kunde utskottet inte ställa sig bakom

krav på ytterligare höjning av anslaget. Utskottet avstyrkte

därför då aktuella motioner (res. fp, c, vpk).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att de förstärkningar av statsbidraget

till handikapporganisationer som gjorts under en följd av år har

varit betydligt större än de prisökningar som skett under

motsvarande tid. I årets budgetproposition föreslås också en

kraftig förstärkning av stödet. Utskottet kan inte ställa sig

bakom kraven på ytterligare höjning av anslaget. Utskottet

tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna

medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer och

avstyrker motionerna So223 (fp) yrkande 24 och So260 (v) yrkande

1.

Ett av skälen till regeringens förslag om ett förstärkt

statsbidrag för nästa budgetår är handikapporganisationernas

ökande engagemang och utökade verksamhet när det gäller

internationella handikappfrågor. Utskottet anser inte att det

utöver denna förstärkning finns utrymme för ett särskilt anslag

till handikapporganisationernas internationella arbete. Motion

So260 (v) yrkande 2 avstyrks därför.

Medelsanvisningen i övrigt

Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna

medelsanvisningarna till Bidrag till social hemhjälp,

ålderdomshem m.m. (G 1), Bidrag till färdtjänst, servicelinjer

m.m. (G 2), Kostnader för viss omsorg om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl. (G 3), Nämnden för vårdartjänst (G 4),

Ersättning till televerket för texttelefoner (G 5), Ersättning

till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser (G 6),

Statens handikappråd (G 9) och Bilstöd till handikappade (G 11),

vilka inte mött någon erinran i form av motioner.

Övriga motioner om äldre- och handikappomsorg

Tolkverksamheten

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tolkverksamheten (yrkande 10).

Motionärerna framhåller att i princip finns inga begränsningar i

möjligheten att få tolktjänst, men i praktiken är tillgången

begränsad. Enligt socialstyrelsens kartläggning förra året finns

det behov av ca 100 nya tolktjänster för att på ett acceptabelt

sätt tillgodose behoven, vilket motsvarar en utbyggnad av

verksamheten med 50 %.

I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) yrkas att riksdagen beslutar bygga ut

ledarhundsutbildningen och tolkverksamheten enligt vad som

anförts i motionen och att riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna

verksamhet (yrkande 2 delvis). Motionärerna framhåller att

det finns behov av fler teckenspråkstolkar och dövblindtolkar. 2

milj.kr. bör därför anslås till var och en av dessa utbildningar

enligt motionen.

I motion So298 av Stina Eliasson och Gunhild Bolander (båda

c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av

dövtolkar (yrkande 1) och att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att

inrätta fler tjänster som dövtolkar (yrkande 2).

Motionärerna framhåller att dövtolkar med speciella kunskaper

behövs inom en rad områden i samhället, bl.a. inom

domstolsväsendet och den kyrkliga verksamheten. Behovet av

utbildade dövtolkar ökar enligt motionen, bl.a. i och med att de

döva inser att de har rätt till dövtolk, inte bara till de mest

grundläggande behoven, utan också för att t.ex. skaffa sig en

högskoleutbildning.

Med hänsyn till att det finns ett stort behov av tolkar för

dem som har hörselskador av skilda slag ansågs det i

budgetpropositionen (1989/90:100 bil. 10, UbU17) förra året

angeläget att denna utbildning byggdes ut och breddades. I

propositionen föreslogs därför en ökning av medlen till

tolkutbildningen och teckenspråkslärarutbildningen. I

propositionen (prop. 1990/91:82) Folkbildning föreslås (s.

31 f. och 47f.) att Nämnden för vårdartjänst fr.o.m.

budgetåret 1991/92 skall få disponera de statsbidrag som utgår

ur folkhögskoleanslaget. Ur detta anslag utgår bl.a. särskilda

statsbidrag till utbildning av tolkar för döva, dövblinda,

synskadade och hörselskadade. Anslagsbeloppet, som i stort sett

är oförändrat, har prisomräknats.

Sedan 1982 har hälso- och sjukvårdshuvudmännen ansvar för

tolktjänst. I hjälpmedelsutredningens betänkande (SOU

1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och

bedömning (s.83) framhålls att huvudmännen anser att

verksamheten i stort sett har förbättrats, samtidigt som det

förekommer att behov av tolktjänst inte kan tillgodoses.

Svårighetsgraden på tolkuppdragen blir allt högre, vilket i

vissa fall ställer stora krav på specialutbildning hos tolken.

Även bristen på utbildade tolkar ses som ett stort problem

enligt huvudmännen. En fortsatt utbyggnad av tolktjänsten för

döva och hörselskadade bör enligt utredningen komma till stånd.

Enligt uppgift från socialstyrelsen visar den kartläggning

över tolkverksamheten som gjorts av verket att det råder brist

på både tolktjänster och utbildade tolkar samt att

betalningsansvaret är oklart.

1989 års handikapputredning behandlar bl.a. tolktjänstfrågor.

Utredningen planerar avlämna sitt huvudbetänkande under våren

1991.

I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 22 f.) behandlade utskottet

en motion om tolkverksamheten tillsammans med motioner om

handikapphjälpmedel. Utskottet konstaterade att frågor om

hjälpmedel för handikappade nyligen hade behandlats av

hjälpmedelsutredningen. Vidare anfördes att vissa frågor om

hjälpmedel för handikappade övervägdes av 1989 års

handikapputredning. I avvaktan på beredningen av

hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet av 1989 års

handikapputredning borde riksdagen enligt utskottets mening

avstå från att göra uttalanden i de frågor som togs upp i då

aktuell motion. Motionen avstyrktes (res. mp).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att frågor om tolktjänst behandlas av

1989 års handikapputredning. I avvaktan på förslag från

utredningen anser utskottet att riksdagen inte bör överväga

något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför motionerna

So223 (fp) yrkande 10, So257 (mp) yrkande 2 delvis och So298 (c)

yrkandena 1 och 2.

Information om äldreomsorgsreformen

I motion So271 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om disponering av de 500 000 000 kr. som

regeringen anslagit till information om äldreomsorgsreformen

(yrkande 4). Motionärerna anser det vara något grundläggande

fel i äldreomsorgsreformen om det behövs satsningar i

halvmiljardstorlek för att informera berörd personal om

förändringarna. Dessa medel bör enligt motionen i stället

användas som en första satsning på att ge hemtjänstpersonalen

adekvat utbildning för sitt arbete.

I betänkandet 1990/91:SoU9 (s. 92) har utskottet

föreslagit ett tillkännagivande om statligt stöd för information

och utbildning. Utskottet delade inställningen i propositionen

att ett genomförande av den föreslagna huvudmannaskapsreformen

förutsätter utbildning av och viss information till berörd

personal hos kommuner och landsting. En sådan utbildning borde

enligt utskottet planeras och genomföras i nära samarbete mellan

huvudmännen. Utskottet ansåg det vara till fördel om insatserna

delvis kunde integreras med den ordinarie vidareutbildning och

fortbildning som bedrivs inom kommuner och landsting. Det

statliga stödet till utbildningsinsatserna borde enligt

utskottet uppgå till 500 milj.kr. Riksdagen följde utskottet

(res. m, c, v). Vidare avstyrkte utskottet ett motionskrav

delvis liknande det nu aktuella yrkandet (res. v).

Utskottet gör följande bedömning.

Riksdagen fattade så sent som i december 1990 beslut om

omfattningen och disponeringen av det statliga stödet för

information och utbildning med anledning av

huvudmannaskapsreformen inom äldreomsorgen. Med hänsyn härtill

anser utskottet att riksdagen inte har anledning att på nytt

överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför

motion So271 (v) yrkande 4.

Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik

(H1--H 4)

Bidrag till organisationer (H 3)

I propositionen föreslås att anslaget höjs med drygt fyra

milj.kr. till totalt 63 501 000 kr. Under nio olika

anslagsposter utgår bidrag. Till drogförebyggande arbete genom

framför allt riksorganisationer och kommuner beräknas för nästa

budgetår ca 12,9 milj.kr., varav ca 4,7 milj.kr. till

arbetsmarknadens organisationer för insatser inom området

Alkohol och arbetsliv. För bidrag till ungdomsorganisationernas

droginformation föreslås ca 5,3 milj.kr. Till

sammanslutningar för stöd och hjälp åt narkotikamissbrukare samt

till vissa organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete

föreslås socialstyrelsen få disponera sammanlagt ca 18,8

milj.kr. Vidare beräknas för organisationsstöd till vissa

nykterhetsorganisationer ca 17,1 milj.kr., till

Nykterhetsrörelsens landsförbund ca 400 000 kr. och ca 3,6

milj.kr. till KALV-organisationerna (Länkens kamratförbund,

Alkoholproblematikers riksorganisation, Länkarnas riksförbund

och Nykterhetsorganisationen Verdandi). För bidrag till

organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer

beräknas drygt 2 milj.kr., för bidrag till de homosexuellas

organisation beräknas drygt 1 milj.kr. och för bidrag till

kvinnojourernas riksorganisation m.m. beräknas 2 milj.kr.

I budgetpropositionen (s. 170) erinras om att en

landsomfattande aktion mot alkohol och andra droger har

genomförts under åren 1989 och 1990. Aktionen leds av en

arbetsgrupp, i vilken ingår representanter för folkrörelser och

myndigheter som arbetar med drogfrågor. Arbetsgruppen, som

kallar sig ATHENA-gruppen, har initierat olika drogförebyggande

verksamheter och opinionsbildande insatser. Gruppen har

disponerat cirka 10 milj.kr. per år. Regeringen har nyligen

beslutat att förlänga gruppens mandat fram till den 1 juli 1991

för att gruppen tillsammans med regeringens aktionsgrupp mot

narkotika skall ytterligare intensifiera och förstärka de lokala

drogförebyggande insatserna.

Bidrag till organisationer som bedriver

rehabiliteringsarbete

För bidrag till sammanslutningar av f.d. alkoholmissbrukare,

sammanslutningar för stöd och hjälp åt narkotikamissbrukare samt

vissa organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete inom

missbruksområdet beräknas i budgetpropositionen under

anslagspost 4 för nästa budgetår 18 816 000 kr., vilket innebär

en höjning med 724 000 kr. Det är socialstyrelsen som fördelar

bidrag till organisationerna för deras insatser i samband med

rehabilitering av missbrukare.

I motion So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) föreslås en

höjning av anslaget H 3 med 10 milj.kr. utöver regeringens

förslag (yrkande 10). För att minska efterfrågan på alkohol

måste kunskaperna om alkoholens vanebildande egenskaper öka och

attityderna till alkoholbruk ändras, säger motionärerna. De

anser att det behövs en nationell offensiv med deltagande av

olika grupper i samhället. Arbetet för att åstadkomma en minskad

alkoholkonsumtion måste bedrivas kontinuerligt.

Motionärerna påpekar att ideella organisationer och enskilda

personer gör betydande insatser inom missbrukarvården. De

förordar därför att den föreslagna anslagshöjningen på 10

milj.kr. i första hand fördelas som stöd till LP-stiftelsen,

Familjehemmens riksförbund och Riksförbundet för hjälp åt

läkemedelsmissbrukare (RFHL).

Det arbete som görs av LP-stiftelsen och andra organisationer

som arbetar med missbrukare och utslagna tas också upp i motion

So237 (c) som behandlas under anslagspost 5.

I motion So256 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att

riksdagen gör ett uttalande om att länkverksamhet i skilda

organisations- och verksamhetsformer skall få ökat stöd

(yrkande 8).

I motion So259 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, v)

hemställs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till

känna vad i motionen anförts om grundanslag till Stiftelsen

Kvinnoforum. Om Kvinnoforum skall kunna fortsätta sin verksamhet

krävs en mer långsiktig finansiering än -- som nu är fallet --

årsvisa bidrag från socialstyrelsen. Motionärerna förordar att

ett grundanslag på 2 milj.kr. per år under en femårsperiod skall

utgå till Kvinnoforum. De anser också att verksamheten bör

utvärderas i god tid före femårsperiodens utgång. I motionen

lämnas följande redovisning för Kvinnoforums organisation och

verksamhet.

Stiftelsen Kvinnoforum startades på initiativ av

socialdepartementet vid årsskiftet 1987/88. Verksamheten drevs

under de två första åren som en del av Riksförbundet för hjälp

åt läkemedelsmissbrukare, Stockholmsavdelningen (RFHL-S).

Sin nuvarande form, stiftelse, fick Kvinnoforum, i april 1990.

Kvinnoforum skall i sin verksamhet främja bl.a. konkret

verksamhet för kvinnor med missbruks- och beroendeproblem samt

olika former av information/utbildning/handledning och

förändringsarbete.

Vidare skall Kvinnoforum verka för utvecklande av metoder för

utvärdering och forskning inom stiftelsens verksamhetsområden

samt främja metodutveckling.

Det övergripande målet för Kvinnoforums verksamhet är att

synliggöra kvinnors möjligheter, problem, resurser och behov i

vård- och behandlingssammanhang samt förebygga kvinnors

utslagning som orsakas av beroende/missbruk.

Detta sker genom olika insatser bl.a. genom att stödja

kvinnoprojekt inom öppenvård och institutionsvård. Kvinnoforum

driver också en omfattande utbildnings- och konferensverksamhet.

Kvinnoforum har under tre år fått ett bidrag för sin

verksamhet på drygt 1 milj.kr. per år från socialstyrelsen.

Härtill har Kvinnoforum erhållit projektmedel för vissa uppdrag.

Kvinnoforum har också vissa inkomster från sin föreläsnings- och

utbildningsverksamhet.

I budgetpropositionen erinrar föredragande statsrådet om

att det från olika håll har framlagts förslag om förändringar av

den samlade alkoholpolitiken. Riksdagen har ställt sig bakom ett

av socialutskottet framlagt betänkande (bet. 1989/90:SoU2, rskr.

13) om en aktiv alkoholpolitik som redovisar behov av

ställningstaganden på det alkoholpolitiska området. Vidare har

socialstyrelsen till regeringen överlämnat ett handlingsprogram

för att sänka alkoholkonsumtionen med 25 % fram till år 2000 och

en rapport om minskad tillgänglighet av alkohol i

ungdomsgrupperna. Våldskommissionen har vidare behandlat

sambandet mellan alkohol och våld i offentliga miljöer och

lämnat förslag till åtgärder som bl.a. berör servering av

alkoholdrycker vid restauranger.

Vidare anför föredragande statsrådet följande.

Jag delar helt den uppfattning som socialutskottet uttalade i

sitt nyss nämnda betänkande, nämligen att vi måste finna

konkreta åtgärder som leder till en varaktig sänkning av

alkoholkonsumtionen. Inte minst viktigt anser jag det därvid

vara att sätta in informationen om alkohol och andra droger i

ett vidare folkhälsoperspektiv, i syfte att ge individen ett

bättre underlag för medvetna val när det gäller både

alkoholvanor och andra levnadsvanor vilka är av strategisk

betydelse för den enskildes hälsa. Under våren 1991 avser jag

att föreslå regeringen att i en proposition till riksdagen lämna

förslag till åtgärder inom det alkoholpolitiska området.

I betänkandet 1988/89:SoU20 behandlade utskottet också ett

antal motioner (s, m, fp, vpk) om ökat stöd till bl.a.

organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete. Utskottet (s.

12) vidhöll sin tidigare uppfattning att de ideella

organisationerna utgör en viktig resurs i kampen mot missbruk.

Dessa utför, uttalade utskottet, ett angeläget socialt arbete,

när det gäller vården och rehabiliteringen av missbrukare.

Utskottet påpekade att den enskilt drivna vården kraftigt har

expanderat. Trots att de enskilda, ideella organisationerna

sålunda har utökat sin verksamhet, har någon motsvarande ökning

av anslagen till organisationerna inte ägt rum, konstaterade

utskottet och ansåg att anslaget till de ideella organisationer

som bedriver ett socialt rehabiliteringsarbete borde ökas. Vad

utskottet anfört gavs regeringen till känna.

I betänkandet 1989/90:SoU17 vidhöll utskottet denna

uppfattning. Utskottet var mycket positivt till att regeringen

föreslog att statsbidraget till dessa organisationer skulle öka

med närmare 3,6 milj.kr. Utskottet ansåg det dock inte motiverat

med en ytterligare höjning av bidraget. De då aktuella

motionerna avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning till dessa

organisationer och det arbete de utför. Betydande bidrag utgår

redan till organisationernas verksamhet. Förra budgetåret höjdes

statsbidraget till organisationer som bedriver socialt

rehabiliteringsarbete med 3,6 milj.kr. Även i årets

budgetproposition föreslås en viss ökning av anslaget. Med

hänsyn härtill anser sig utskottet inte böra föreslå en

ytterligare höjning av bidraget under denna punkt. Förslaget i

motion So336 (fp) yrkande 10 delvis om en höjning av bidraget

med 10 milj.kr. avstyrks alltså.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet även

motion So256 (mp) yrkande 8.

Det är enligt utskottets mening angeläget att de insatser som

av frivilliga organisationer görs för att hjälpa kvinnliga

missbrukare och för att utveckla vården för dem får stöd.

Stiftelsen Kvinnoforum gör enligt utskottet ett värdefullt

arbete. Kvinnoforum har också fått bidrag från socialstyrelsen

för sin verksamhet. Enligt budgetpropositionen bör en del av

anslaget för utvecklings- och försöksverksamhet kunna användas

för insatser för kvinnliga missbrukare. Det bör alltså finnas

möjligheter för Kvinnoforum att få ytterligare bidrag till sin

verksamhet.

Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att uppdra åt

socialstyrelsen att analysera behovet av särskilda stöd- och

vårdinsatser för kvinnliga missbrukare.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion

So259 (c, s, m, fp, v).

Organisationsstöd till vissa nykterhetsorganisationer

m.fl.

Statsbidrag utgår till folkrörelserna och andra organisationer

dels i form av centralt organisationsstöd, dels som projektmedel

till verksamheter med drogförebyggande syfte. Socialstyrelsen

fördelar projektmedel till föreningslivet för

informationsinsatser och annan drogförebyggande verksamhet.

Nykterhetsorganisationerna och vissa andra organisationer får

enligt propositionen omfattande bidrag för sin centrala

verksamhet.

Riksdagen beslöt år 1977 (prop. 1976/77:108, KrU40, rskr. 232)

att uppdra åt en särskild nämnd att pröva frågor rörande

statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer. Denna nämnd --

samarbetsnämnden -- består av fem ledamöter samt personliga

ersättare. Nämnden utses av regeringen för tre år i sänder,

efter förslag från de bidragsberättigade organisationerna.

Samarbetsnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.

I propositionen aviseras att ändringar i förordningen

(1977:486, omtryckt 1984:369 och ändrad senast 1986:883) om

statsbidrag till organisationer som bedriver nykterhetsarbete

kommer att vidtas. Ändringarna innebär att regeringen skall utse

ordförande i samarbetsnämnden och att övriga ledamöter utses av

de bidragsberättigade organisationerna.

Vidare kommer bidrag som fördelas av samarbetsnämnden att i

fortsättningen även kunna utgå till Föreningen Fruktdrycker.

Riksdagen föreslås godkänna de föreslagna förändringarna

angående riktlinjer för fördelning av anslaget Bidrag till

organisationer.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag som alltså

godkänns.

Ifrågavarande anslagspost föreslås i propositionen höjas med

974000kr. till totalt 17 129 000 kr.

I motion So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) föreslås att

anslaget skall öka med tio milj.kr. utöver regeringens förslag

(yrkande 3). Enligt motionärerna är det viktigt att söka

ändra attityderna till alkoholkonsumtion. De understryker att

det är viktigt att folkrörelserna tar sin roll som

opinionsbildare och förebild på allvar. Speciellt gäller det

idrottsrörelsen som når många ungdomar i sin verksamhet.

Kyrkor och samfund har, säger motionärerna, också en viktig

roll i ett alkohol- och drogförebyggande arbete.

De kristna samfundens nykterhetsorganisation (DKSN) genom sin

organisation RIA, Rådgivning i alkoholfrågor, har enligt

motionen nått goda resultat i stödjande och vårdande arbete.

Lewi Pethrusstiftelsen och andra organisationer bedriver ett väl

dokumenterat arbete bland alkoholmissbrukare och utslagna.

Denna verksamhet kompletterar och ersätter i vissa fall de

insatser som kommuner och landsting borde utföra, säger

motionärerna. Det finns därför skäl att förstärka anslagen till

frivilligorganisationerna som arbetar med drogförebyggande

arbete och vård av missbrukare.

Motionärerna förordar att de bidrag om 10 milj.kr. som

hittills utgått till ATHENA bör anslås till drogförebyggande

arbete och fördelas till nykterhetsorganisationer och drogfria

ungdomsmiljöer. Pengarna skall fördelas av samarbetsnämnden för

fördelning av statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer.

Utskottet har åren 1989 och 1990 avstyrkt motionsförslag av i

huvudsak sammma innebörd som det här aktuella. I sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:SoU17 (s. 92 f.) framhöll

utskottet bl.a. att de ideella organisationerna gör en stor

insats genom att informera om riskerna med att använda droger

och förändra attityderna till berusningsmedel. Utskottet

framhöll också att betydande bidrag utgår för drogförebyggande

verksamhet.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vill på nytt framhålla de betydelsefulla insatser

som de ideella organisationerna gör genom att informera om

riskerna med att använda droger och förändra attityderna till

berusningsmedel. Att ytterligare engagera folkrörelser av olika

slag i det drogförebyggande arbetet är ett centralt syfte för

den landsomfattande aktion mot droger som inleddes år 1989 och

leds av den s.k. ATHENA-gruppen.

Betydande bidrag utgår för drogförebyggande verksamhet till

bl.a. organisationer och till kommuner som genomför lokala

projekt. Dessutom utgår bidrag till ungdomsorganisationernas

droginformation. Utskottet anser inte att det finns anledning

att ytterligare öka bidragen till dessa organisationer utöver de

höjningar som föreslås i propositionen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion

So237 (c) yrkande 3.

Med anledning av förslaget i motionen om användningen av de

bidrag som hittills utgått till ATHENA-gruppen vill utskottet

påpeka att gruppen enbart disponerat medel för olika projekt,

vilka lämnats i huvudsak från allmänna arvsfonden men också från

anslaget Insatser mot aids. Några medel från den nu aktuella

anslagspunkten har inte utgått.

Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och

familjer

I propositionen beräknas under denna anslagspost drygt

2milj.kr. för organisationsstöd till organisationer som

inriktar sitt arbete på utsatta barn och familjer.

I motion So276 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslås att

stödet till föreningen Barnens rätt i samhället (BRIS) skall öka

med 500 000 kr. utöver regeringens förslag (yrkande 8). I

samma motion yrkas att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat stöd till

barnjourverksamhet (yrkande 7).

I motiveringen till förslagen som finns i motion Ju821

framhåller motionärerna att den verksamhet med telefonjour som

BRIS och Rädda Barnen bedriver är mycket viktig för barn som har

det svårt. Även när barnen kan söka stöd hos sina föräldrar

eller andra närstående kan det vara viktigt att anonymt kunna

tala med och få råd av andra vuxna, säger motionärerna. De

erinrar om att föreningen Barnens Rätt i Samhället (BRIS) är

beroende av samhällsstöd för sin verksamhet. Förutom

telefonjourverksamheten är föreningens utåtriktade

opinionsbildande verksamhet viktig.

I motion So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) föreslås att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn i

missbrukarfamiljer måste kunna söka skydd i någon form av

jourverksamhet och att en verksamhet motsvarande den danska

införs till att börja med i storstäderna; även organisationer

som BRIS bör aktivt stödjas (yrkande 8).

I budgetpropositionen understryks att organisationer som

inriktar sitt arbete på utsatta barn och familjer gör

betydelsefulla insatser för dessa barn. Föreningar som Barnens

Rätt i Samhället (BRIS), Hassela solidaritet och familjehemmens

organisationer svarar för opinionsbildning, egna insatser och en

metodutveckling inom sina områden. För organisationsstöd till

dessa organisationer beräknas drygt 2 milj.kr.

I budgetpropositionen tas också upp behovet av insatser för

utsatta barn. I detta sammanhang anförs bl.a. följande (s. 164).

I arbetet med utsatta barn och ungdomar är det barnens och

ungdomarnas behov som skall stå i centrum. Jag anser att det nu

krävs en kraftfull satsning för att utveckla ett barnperspektiv

i det sociala arbetet. Ett systematiskt förändringsarbete bör

inledas i syfte att utveckla barnkompetensen inom individ- och

familjeomsorgen. Observansen på barnens situation måste öka.

Även förhållandet mellan barn och föräldrar behöver

uppmärksammas mer än vad som uppenbarligen sker i dag.

En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på barnens

situation är enligt min mening en förutsättning för att

socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som

är i behov av särskilt stöd.

-- -- --

Socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja

medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det

gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning bör ingå som

en del i en sådan plan. Arbetet bör vidare syfta till att

utveckla arbetsformer och metoder. De ideella organisationernas

erfarenheter och kunskaper bör tillvaratas i utvecklingsarbetet.

För att initiera en utveckling i denna riktning föreslås att 8

milj.kr. ställs till socialstyrelsens förfogande för en samlad

satsning för att i det sociala arbetet öka kompetensen att

arbeta med och för utsatta barn. I denna satsning bör även

fortsättningsvis flykting- och invandrarbarn ägnas särskild

uppmärksamhet.

Socialtjänsten i framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö

bedriver en verksamhet med jourtjänst bl.a. för barn. Vidare

finns jourfosterhem där barn akut kan placeras.

Regeringen beslöt den 7 februari 1991 att ur allmänna

arvsfonden lämna ett bidrag om 1,6 milj.kr. till BRIS. Beloppet

avser första året av ett treårigt projekt som syftar till att

beskriva för barn som far illa hur de kan få hjälp i svåra

situationer. Med hjälp av olika informationsmaterial,

broschyrer, affischer, utställningar, film m.m. vill BRIS

beskriva för barn vart de kan vända sig när de behöver hjälp.

BRIS avser också att ta fram en informationssida för barn i

telefonkatalogen. I projektet ingår också en utställning som

vänder sig till vuxna om hur man lämnar upplysningar till

socialtjänsten när barn far illa och vilket ansvar alla vuxna

har.

Utskottet gör följande bedömning.

Barnens villkor i samhället och barnens utsatthet har kommit

att uppmärksammas alltmer. Utskottet anser liksom motionärerna

att de insatser som ideella organisationer gör för att hjälpa

utsatta barn bör stödjas och uppmuntras från samhällets sida.

Den verksamhet som BRIS bedriver med bl.a telefonjour är viktig.

Regeringen har nyligen beslutat att ur arvsfonden ge BRIS ett

bidrag om 1,6 milj.kr. för att bl.a. bygga ut verksamheten med

telefonjour.

Utskottet anser att motionärerna i motion So276 (c), yrkandena

7 och 8 delvis, i allt väsentligt är tillgodosedda. Yrkandena

avstyrks.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet också

motion So226 (mp) yrkande 8.

Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m.

I propositionen föreslås under en ny anslagspost (9) att ett

särskilt organisationsanslag om 2 milj.kr, skall utgå till

kvinnojourernas riksorganisation. Från anslaget bör även stöd

kunna lämnas till invandrarorganisationer som stöder

misshandlade kvinnor.

I motionerna So288 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro

Westerholm (båda fp) och So306 av Britta Bjelle m.fl.

(fp) föreslås en höjning av anslaget med 3 milj.kr. utöver

regeringens förslag.

I motiveringen till förslaget i motion So288, som lämnas i

motion 1990/91:Sf630, erinrar motionärerna om att kvinnojourerna

visat sig ha stor betydelse när det gällt att ge skydd åt

utlämnade utländska kvinnor. I motionen påpekas att av dem som

beretts tillfällig bostad på Alla Kvinnors Hus i Stockholm under

en ettårsperiod var t.ex. nära 40% invandrarkvinnor.

Den föreslagna anslagshöjningen bör enligt motion So306 i

första hand fördelas till lokala kvinnohus och kvinnojourer.

I motion So254 av Margareta Persson m.fl. (s) yrkas -- med

hänvisning till motivering i motion 1990/91:Ju813 -- att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av årligt verksamhetsbidrag till

kvinnojourer. I sin motivering pekar motionärerna på att det på

många håll inte finns några kvinnojourer och att existerande

jourer har stora ekonomiska problem och eventuellt måste lägga

ner sin verksamhet. Det är därför enligt motionärerna angeläget

att finna former för ett årligt statligt verksamhetsbidrag till

brottsofferjourer och kvinnojourer i likhet med det statliga

aktivitetsbidraget till ungdomsorganisationerna. Det statliga

bidraget bör utgå under förutsättning av att kommun och

landsting bidrar med samma summa.

I motion So276 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslås att

riksdagen skall göra ett uttalande om kvinnors hjälpbehov samt

om stöd till kvinnojourer (yrkande 9). I den motivering till

förslaget som lämnas i motion 1990/91:Ju821 erinrar motionärerna

om kvinnojourernas stora betydelse för de drabbade kvinnorna.

Motionärerna anser att kvinnojourerna inte endast behöver

ekonomiskt stöd utan även hjälp med lokaler, skyddade lägenheter

för de drabbade och utbildning av stödpersoner. Motionärerna

framhåller att samhällets stöd till jourernas verksamhet inte

får utformas så att jourernas fristående ställning äventyras.

Enligt motion So278 av Ann-Cathrine Haglund m.fl.(m) bör

riksdagen göra ett uttalande om angelägenheten av att det

allmänna ger stöd till kvinnojourer. I motiveringen till

förslaget som finns i motion 1990/91:Ju822 framhåller

motionärerna att det är viktigt att kvinnojourerna inte är

myndigheter utan att deras verksamhet är baserad på frivilligt

arbete. Det finns, säger motionärerna, all anledning för det

allmänna att stödja kvinnojourerna genom bidrag till

lokalkostnader, telefon, utbildning osv.

I motionerna So284 och So285 yrkande 2, båda av Rolf

Dahlberg m.fl. (m) hemställs om att riksdagen som sin mening

skall ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om

ekonomiska bidrag till kvinnojourer. Motionärerna hänvisar till

de förslag som lags fram i motionerna Ju824 och Ju825 om

inrättande av en brottsoffernämnd.

Denna nämnd skall ha till uppgift att fördela bidrag till i

första hand rikstäckande brottsoffer-och

kvinnojourorganisationer. Motionärerna förordar att för

brottsoffernämndens verksamhet skall beräknas ett anslag på

5milj.kr.

I motion So638 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om kvinnors hjälpbehov samt om stöd till kvinnojourer

yrkande 7. Motionärerna hänvisar i sin motivering till

motion A812 vari bl.a. framhålls kvinnojourernas stora

betydelse.

Med hänvisning till att jourerna har små resurser anser

motionärerna att det är nödvändigt att kommunerna ger jourerna

stöd och hjälper till med exempelvis lokaler och utbildning.

Samhället har enligt motionen ett gemensamt ansvar att sörja för

att tillräckliga resurser tillförs kvinnojourerna.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag kartlagt

kvinno-och mansjourernas verksamhet. I rapporten

Kvinnojourer och mansjourer (SoS-rapport 1990:38) lämnas bl.a.

följande uppgifter om kvinnojourerna.

Kvinnojourerna har som målsättning att avskaffa våld och

förtryck mot kvinnor.

I dag finns 112 kvinnojourer med ca 9500 medlemmar.

Kartläggningen visar att de utför ett mycket omfattande och

kvalificerat arbete. Deras verksamhet riktar sig till kvinnor

som är utsatta för våld. I vissa fall skyddar de kvinnor som

uppenbart riskerar att bli misshandlade till döds av sina män.

De kvinnojourer som finns med i redovisningen (ca 78 % av

samtliga) hade tillsammans 20000 kontakter med hjälpsökande

kvinnor under ett år. Ca 1500 kvinnor och 1000 barn

bereddes övernattning och boende under kortare eller längre tid.

Ca två tredjedelar av barnen var under sju år.

Jourerna erbjuder hjälpsökande kvinnor både ett praktiskt och

psykologiskt stöd. Drygt 1600 aktiva i kvinnojourerna ägnar

grovt uppskattat 16 timmar per månad åt oavlönat stödarbete. Om

motsvarande arbete skulle utföras av socialsekreterare skulle

det kosta kommunerna ca 50 milj.kr.

Det viktigaste stödet som jourerna erbjuder misshandlade

kvinnor är ett skyddat boende. 85 jourer har tillsammans 396

platser som de erbjuder misshandlade kvinnor och deras barn.

Totalt avvisades 421 kvinnor från jourerna förra året på grund

av platsbrist. Flertalet jourer har upplevt en ökning av antalet

hjälpsökande de senaste tre åren.

Många jourer erbjuder juridisk rådgivning och försöker hjälpa

kvinnan att få en ny bostad.

Några jourer har psykologkontakt i egen regi och några har

samtalsgrupper eller stödgrupper exempelvis för kvinnor som

varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.

Kvinnojourerna är också betydelsefulla för de misshandlade

kvinnornas barn. Många gånger är också dessa i behov av skydd.

Samtliga jourer arbetar på olika sätt med påverkan av rådande

missförhållanden i samhället.

För att kunna ge de misshandlade kvinnorna bra hjälp är

jourerna beroende av ett fungerande samarbete med flera

instanser. Vanligast är att jourerna samarbetar med

socialtjänst, polis, advokat, bostadsförmedling och andra

kvinnojourer.

Kvinnojourerna är beroende av ekonomiskt stöd från kommunen.

De flesta jourer får kommunala bidrag men bidragens storlek

varierar. Det finns inget direkt samband mellan bidragets

storlek och kommunstorlek. De flesta jourer har inte pengar till

annat än fasta utgifter, dvs. löner, hyra, telefon m.m. som är

nödvändiga förutsättningar för jourens arbete. Det betyder att

många inte har möjlighet att erbjuda sina medlemmar och

anställda utbildning. Resurser finns inte att renovera och

förnya i de lägenheter som på många håll hunnit bli nedslitna.

De jourer som vill utveckla sitt arbete med kvinnorna och barnen

kan ha mycket svårt att få fram pengar till detta.

Kvinnojourerna är ett utmärkt komplement till samhällets

hjälpinsatser. De har ett stort behov av förbättrat ekonomiskt

stöd för att kunna erbjuda misshandlade kvinnor och deras barn

en bra hjälp.

Det vore önskvärt att de jourer som har behov av det kunde

anställa minst två personer, i varje fall på deltid.

Socialtjänsten måste självfallet behålla ansvaret för de

kvinnor som förutom kvinnojourens hjälp också har behov av

socialtjänstens stöd. Framför allt gäller det kvinnor med barn.

I rapporten redovisas att statliga bidrag till kvinnojourerna

och deras riksorganisation, ROKS, har utgått dels från

socialstyrelsens anslag för Utvecklings- och försöksverksamhet,

dels från trettonde huvudtiteln anslaget H 4 Bidrag till

kvinnoorganisationernas centrala verksamhet.

Kommunernas bidrag uppgick år 1989 till ca 6,7 milj.kr. Vissa

kommuner ger inga bidrag. Tio kvinnojourer fick bidrag från

landstingen.

Det statliga bidrag som ROKS erhållit för sin centrala

verksamhet uppgår för innevarande budgetår till 182725 kr.

Riksorganisationen har också erhållit medel som fördelats av

socialstyrelsen från femte huvudtitelns reservationsanslag H 4.

Utvecklings- och försöksverksamhet. För budgetåret 1990/91 har

socialstyrelsen fördelat 1,2 milj.kr. från anslaget till ROKS.

Både ROKS och några lokala kvinnojourer har därutöver erhållit

medel från trettonde huvudtitelns reservationsanslag I2.

Särskilda jämställdhetsåtgärder. Under de senaste två budgetåren

har de medel som fördelats av civildepartementet uppgått till

sammanlagt ca 1,2 milj.kr. Dessa medel har lämnats som stöd för

angelägna projekt som bl.a. syftat till att sprida kunskap om

våld mot kvinnor.

Motionsvis framförda förslag om stöd till kvinnojourer har

utskottet behandlat åren 1989 och 1990 (bet. 1988/89:SoU20 och

1989/90:SoU 17). Vid behandlingen våren 1990 framhöll utskottet

att kvinnojourerna utför ett angeläget socialt arbete genom att

bistå kvinnor som utsätts för övergrepp i hemmet.

Kvinnojourerna, som i stor utsträckning arbetar ideellt,

erbjuder en tillflykt för misshandlade kvinnor och deras barn

samt hjälp och stöd för kvinnor när de vill ta sig ur eller

förändra en många gånger outhärdlig livssituation.

Utskottet erinrade om att bidrag till kvinnojourerna utgår

från bl.a. anslaget för utvecklings- och försöksverksamhet, som

disponeras av socialstyrelsen. Utskottet ansåg att det nu fanns

anledning att överväga ett mer permanent stöd till

kvinnojourerna och deras riksorganisation. Utskottet ansåg det

också angeläget att kvinnojourerna skulle få ett ökat statligt

stöd för att kunna fullgöra sin viktiga verksamhet och även

utveckla denna. Regeringen borde överväga på vilket sätt en

sådan resursförstärkning bör ske. Vad utskottet anfört gavs

regeringen till känna.

Med hänvisning till att en kartläggning av stödet till bl.a.

kvinnojourer gjordes avstyrkte utskottet motionsförslaget om

resursförstärkningar. Riksdagen följde utskottet.

I proposition 1990/91:113 om en ny jämställdhetslag m.m.

föreslås bl.a. åtgärder för att på olika sätt motverka våld mot

kvinnor. I propositionen anges (s. 49) att förslagen tillsammans

med vad som föreslagits i årets budgetproposition innebär att

sammanlagt 17,5 milj.kr. kan ställas till förfogande för

budgetåret 1991/92 för olika åtgärder bl.a. fortbildning,

utvecklingsarbete, skydd för utsatta kvinnor, kvinnojourer och

forskning.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin inställning att kvinnojourerna utför

ett angeläget arbete. Den kartläggning av kvinnojourernas

verksamhet som socialstyrelsen har gjort visar att

kvinnojourerna utför ett mycket omfattande och kvalificerat

arbete. Kvinnojourerna är ett värdefullt komplement till

samhällets hjälpinsatser. Av kartläggningen framgår att de har

mycket små ekonomiska resurser och stort behov av förbättrat

ekonomiskt stöd om de skall kunna fortsätta sin verksamhet.

Utskottet är positivt till att regeringen nu föreslagit ett

särskilt organisationsanslag om 2 milj.kr. till kvinnojourernas

riksorganisation m.m.

Regeringens förslag innebär en betydande förstärkning av

bidragen till kvinnojourerna. Utskottet är mot denna bakgrund

inte berett att föreslå en ytterligare höjning av bidraget.

Motionerna So288 (fp) och So306 (fp) avstyrks sålunda.

Utskottet anser att det i första hand bör vara kommunen som

bedömer frågan om ekonomiskt stöd till de enskilda

kvinnojourerna. Utskottet konstaterar att regeringen ännu inte

tagit ställning till socialstyrelsens rapport om kvinnojourernas

verksamhet. Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionerna

So254 (s), So276 (c) yrkande 9, So278 (m) och So638 (c) yrkande

7.

Enligt förslagen i motionerna So284 och So285 (yrkande 2)

skall kvinnojourerna få bidrag från den brottsoffernämnd som

motionären föreslår skall inrättas. Förslagen i denna del

behandlas av justitieutskottet i dess betänkande 1990/91:JuU21.

Utskottet avstyrker motionerna So284 (m) och So285 (m) yrkande

2.

Bidrag till organisationer som arbetar för de hemlösa

De hemlösas situation tas upp i motion So219 av Ulla

Tillander m.fl. (c). Motionärerna vill att riksdagen skall

göra ett uttalande om dels riktlinjer för fördelning av

anslaget Bidrag till organisationer (yrkande 2), dels de

hemlösas situation (yrkande 3 delvis). Vidare föreslås att

riksdagen till Bidrag till organisationer anvisar ytterligare

3milj.kr. utöver regeringens förslag, dvs. totalt 66 501 000

kr. (yrkande 3 delvis).

I motionen pekas på att antalet hemlösa ökar i många svenska

städer. Att bryta hemlösheten är, säger motionärerna, en av de

viktigaste sociala uppgifterna och en förutsättning för att de

hemlösa skall få en chans till ett människovärdigt liv. De

nämner Stadsmissionen och Frälsningsarmén som exempel på

organisationer som tagit sig an bl.a. de hemlösas problem.

Motionärerna anför att problemet med de hemlösa är av den

dimensionen att det bör lösas på samma sätt som flyktingfrågan

där ett statligt åtagande möjliggör för kommunerna att gripa sig

an uppgiften. I avvaktan på en varaktig lösning bör, enligt

motionen, 3 milj.kr. anslås till åtgärder för de hemlösa i

första hand i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bidraget skall

lämnas till de ideella organisationer som arbetar för de

hemlösa.

Gällande bestämmelser

Enligt 3 § lagen (1974:523, senast ändrad 1985:466) om

kommunala åtgärder för bostadsförsörjningens främjande m.m.

(bostadsförsörjningslagen) skall en kommun främja att alla i

kommunen får en egen bostad av god kvalitet samt att

ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen inom kommunen

förbereds och genomförs.

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret

för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de

behöver (3 §). Enligt 6 § SoL har den enskilde rätt till bistånd

av socialnämnden om hans behov inte kan tillgodoses på annat

sätt.

Enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

LVM, skall socialnämnden aktivt verka för att den enskilde

missbrukaren efter vårdtiden får bostad och arbete eller

utbildning (30 §).

Utskottet har behandlat motionsförslag om de utslagnas

bostadssituation åren 1986 och 1990.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SoU14 (s. 43)

framhöll utskottet att det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att

människor står helt utan bostad och att det också strider mot

syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet erinrade om att

kommunerna genom socialtjänstlagen ålagts det primära ansvaret

för bostadsförsörjningen och att frågan inte lämpar sig för en

mer detaljerad lagreglering, inte minst därför att

bostadsproblemet inte kan ses isolerat från

missbruksproblematiken och den sociala situationen i övrigt.

Utskottet underströk vikten av att kommunerna kontinuerligt

ägnar de bostadslösas problem stor uppmärksamhet och att de ser

till att stödinsatserna blir så effektiva som möjligt.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Vid behandlingen hösten 1989 av motioner om de bostadslösas

situation underströk utskottet att det är ovärdigt ett

välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det

också strider mot syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet

ansåg vidare att bostadsproblemet inte kan ses isolerat från

missbruksproblematiken och den sociala situationen i övrigt.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Utskottet vill dock erinra om att det är kommunerna som har

det primära ansvaret för bostadsförsörjningen. Utskottet avser

att i ett kommande betänkande med anledning av motionsförslag ta

upp frågor om de bostadslösas situation. I detta sammanhang vill

utskottet erinra om att det finns vissa möjligheter för

organisationer som bedriver arbete bland hemlösa, t.ex.

Stadsmissionen och Frälsningsarmén, att söka bidrag för olika

projekt från den anslagspost (4) varifrån bidrag lämnas till de

frivilliga organisationer och föreningar som arbetar med

rehabiliterings- och stödinsatser inom missbruksområdet.

Utskottet är inte berett att tillstyrka förslaget i motionen om

en höjning av anslaget till Bidrag till organisationer med 3

milj.kr. Därmed finns det inte heller skäl för riksdagen att

överväga något uttalande till regeringen om hur det i motionen

föreslagna bidraget skall fördelas. Motion So219 (c) yrkandena 2

och 3 delvis avstyrks.

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till

Bidrag till organisationer.

Medelsanvisningen i övrigt

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna

medelsanvisningarna till Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning, CAN, Bidrag till missbrukarvård och

ungdomsvård samt Utvecklings- och försöksverksamhet, vilka inte

föranlett några erinringar i form av motionsyrkanden.

Hemställan

Utskottet hemställer

Inriktningen av socialpolitiken

1. beträffande inriktningen av socialpolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253,

1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2,

1990/91:So320 och 1990/91:So332 yrkandena 1, 5 och 6,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

res. 3 (c)

res. 4 (v)

2. beträffande ökad valfrihet inom den sociala

tjänstesektorn och hälso- och sjukvården

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So206 yrkande 2,

1990/91:So315 yrkande 2, 1990/91:So332 yrkande 4 och

1990/91:So447 yrkande 1,

res. 5 (m, fp, c)

3. beträffande vårdnadsbidrag

att riksdagen avlår motionerna 1990/91:So535 yrkande 2,

1990/91:So621 yrkande 1, 1990/91:So622 yrkande 1,

1990/91:So632 yrkande 5 och 1990/91:So638 yrkande 4,

res. 6 (m, fp, c)

4. beträffande kommunalt vårdnadsbidrag

att riksdagen avslår motion 1990/91:So626,

res. 6 (m, fp, c) - motiv.

5. beträffande familjepolitiken på lång sikt

att riksdagen avslår motion 1990/91:So635 yrkande 1,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

res. 3 (c)

6. beträffande rätt till vård utanför det egna landstinget

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So332 yrkande 3,

1990/91:So446 yrkande 1, 1990/91:So447 yrkande 2 och

1990/91:So531 yrkande 2,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

res. 3 (c)

7. beträffande nya finansierings- och produktionsformer i

sjukvården

att riksdagen avslår motion 1990/91:So332 yrkande 2 och

1990/91:So446 yrkande 13,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

res. 3 (c)

8. beträffande effektiviteten i sjukvården

att riksdagen avslår motion 1990/91:So531 yrkande 1,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

res. 3 (c)

Anslag

A. Socialdepartementet m.m.

9. beträffande stödet till frivilligorganisationernas

HIV/aidsarbete

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So405 yrkande 1,

1990/91:So417 yrkande 1, 1990/91:So424 yrkandena 3 och 4 och

1990/91:So448 yrkande 2,

res. 7 (m, c)

10. beträffande AIDS-delegationen

att riksdagen avslår motion 1990/91:So405 yrkandena 2 och 3,

res. 8 (m)

11. beträffande informationen till invandrare

att riksdagen avslår motion 1990/91:So420 yrkande 1,

12. beträffande inriktningen av informationsarbetet i

övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So417 yrkande 3,

1990/91:So448 yrkande 1 och 1990/91:Ub808 yrkande 2,

res. 9 (m)

13. beträffande stödet till storstäderna

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So420 yrkande 10 och

1990/91:So525 yrkande 2,

14. beträffande medelsanvisningen till Insatser mot aids

att riksdagen med bifall till propositionen till Insatser

mot aids för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag

på 193500000 kr.,

15. beträffande medelsanvisningen till Internationell

samverkan

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1990/91:So424 yrkandena 7 och 8 till Internationell

samverkan för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

28367000 kr.,

res. 10 (c)

16. beträffande övriga medelsanvisningar under A

att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar

a) till Socialdepartementet ett förslagsanslag på

39861000 kr.,

b) till Utredningar m.m. ett reservationsanslag på

33575000 kr.,

c) till Socialvetenskapliga forskningsrådet ett

reservationsanslag på 72179000 kr.,

d) till Informationsförsörjning ett reservationsanslag på

6270000 kr.,

C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m.

17. beträffande grundavdrag för barn

att riksdagen avslår motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis,

res. 11 (m)

18. beträffande höjning av det allmänna barnbidraget

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis antar 1 § första stycket i

förslaget till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag,

res. 11 (m)

19. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om

förlängt barnbidrag

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis antar förslaget till lag

om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,

res. 11 (m)

20. beträffande barnbidrag vid längre tids

utlandsvistelse

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1990/91:So630 yrkandena 1 och 2 antar 1 § tredje stycket

i förslaget till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag,

21. beträffande medelsanvisningen till Allmänna

barnbidrag

att riksdagen med bifall till propositionen till Allmänna

barnbidrag för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 17200000000 kr.,

22. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om

allmänna barnbidrag i övrigt

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag

om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag i den mån

förslaget inte behandlats under tidigare moment,

23. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om

bidrag vid adoption av utländska barn

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag

om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av

utländska barn,

24. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till

kostnader för internationella adoptioner

att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag till

kostnader för internationella adoptioner för budgetåret

1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.,

25. beträffande övriga medelsanvisningar under C

att riksdagen med bifall till propositionen för budgetåret

1991/92 anvisar

a) till Bidragsförskott ett förslagsanslag på 2 445

000000 kr.,

b) till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn ett

förslagsanslag på 8 200 000 kr.,

E. Hälso- och sjukvård m.m.

26. beträffande vissa avgifter till läkemedelsverket

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

a) lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

b) lag om ändring i narkotikaförordningen

(1962:704),

c) lag om ändring i förordningen (1968:70) med vissa

bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,

d) lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel med

preventivmedel,

27. beträffande medelsanvisningen till Läkemedelsverket

att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 1000 kr.,

28. beträffande bidrag till information om tobakens

skadeverkningar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So238 yrkande 6 delvis

och 1990/91:So473 yrkande 1 delvis,

res. 12 (c)

res. 13 (mp)

29. beträffande bidrag till hemkonsulentverksamheten

att riksdagen avslår motion 1990/91:So514 yrkande 2,

res. 14 (c)

30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till

hälsoupplysning m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motionerna 1990/91:So238 yrkande 6 delvis och 1990/91:So473

yrkande 1 delvis till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 7035000

kr.,

res. 15 (c) - villk. 12

res. 16 (mp) - villk. 13

31. beträffande övriga medelsanvisningar under E

att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar

a) till Socialstyrelsen ett förslagsanslag på

206117000 kr.,

b) till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ett

förslagsanslag på 11117000 kr.,

c) till WHO-enheten för rapportering av

läkemedelsbiverkningar ett förslagsanslag på

2329000 kr.,

d) till Statens institut för psykosocial miljömedicin ett

förslagsanslag på 5170000 kr.,

e) till Statens bakteriologiska laboratorium:

Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på 1000 kr.,

f) till Statens bakteriologiska laboratorium:

Centrallaboratorieuppgifter ett förslaganslag på 46195000

kr.,

g) till Statens bakteriologiska laboratorium:

Försvarsmedicinsk verksamhet ett förslagsanslag på 4943000

kr.,

h) till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning

ett reservationsanslag på 3190000 kr.,

i) till Epidemiberedskap m.m. ett förslagsanslag på

19072000 kr.,

j) till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens

planerings- och rationaliseringsinstitut ett anslag på

30375000 kr.,

k) till Bidrag till allmän sjukvård m.m. ett

förslagsanslag på 4512682000 kr.,

l) till Specialistutbildning av läkare m.m. ett

reservationsanslag på 30042000 kr.,

32. beträffande ökade resurser till sjukvården

att riksdagen avslår motion 1990/91:So446 yrkande 2,

res. 17 (c)

33. beträffande vården av svårt hjärnskadade

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 8 och

9, 1990/91:So283 yrkande 5 och 1990/91:So464,

res. 18 (fp)

34. beträffande statsbidrag till särskilda

ungdomsmottagningar

att riksdagen avslår motion 1990/91:So310,

res. 19 (v)

F. Omsorg om barn och ungdom

35. beträffande kommunalt stödpaket

att riksdagen avslår motion 1990/91:So627 yrkande 6 delvis,

res. 20 (v)

36. beträffande dagbarnvårdare åt eget barn

att riksdagen avslår motion 1990/91:So631 yrkande 5,

res. 21 (mp)

res. 22 (m, fp, c) - motiv.

37. beträffande föräldramedverkan

att riksdagen avslår motion 1990/91:So631 yrkande 7,

res. 23 (mp)

38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal

barnomsorg

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motionerna 1990/91:So627 yrkande 6 delvis, 1990/91:So631

yrkandena 6 och 8 till Bidrag till kommunal barnomsorg för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

13045000000 kr.,

res. 24 (v) - villk. 20

res. 25 (mp) - villk. 21 och 23

39. beträffande övriga medelsanvisningar under F

att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar

a) till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i

förskolan ett anslag på 40 000 000 kr.,

b) till Barnmiljörådet ett förslagsanslag på 4 991 000

kr.,

c) till Statens nämnd för internationella

adoptionsfrågor ett förslagsanslag på 5 479 000 kr.,

G. Omsorg om äldre och handikappade

40. beträffande bokklubb för punktskriftsläsare

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So301 delvis,

1990/91:So313 delvis, 1990/91:So314 och 1990/91:So325,

res. 26 (v)

41. beträffande teckenspråksmaterial

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So268 och

1990/91:So323,

42. beträffande bidrag till anläggningen Almåsa

att riksdagen avslår motion 1990/91:So300 delvis,

res. 27 (v)

43. beträffande bidrag till Mättingeprojektet

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis,

1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321 delvis och med anledning

av motionerna 1990/91:So223 yrkandena 13, 14 och 15 de två

senaste yrkandena delvis och 1990/91:So243 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 28 (s)

44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss

verksamhet för handikappade

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis,

1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321 delvis, med anledning av

propositionen och motion 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15

delvis och med avslag på motionerna 1990/91:So300 delvis,

1990/91:So301 delvis och 1990/91:So313 delvis till Kostnader

för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 46 458 000 kr.,

res. 29 (s) - villk. 28

res. 30 (v) - villk. 26 och 27

45. beträffande träningscenter för barn med ovanliga

handikapp

att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkandena 6 och 7,

res. 31 (fp)

46. beträffande bidrag till Handikappinstitutet

att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkandena 20 och 21,

res. 32 (fp)

47. beträffande samhällsinformation i punktskrift

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So229, 1990/91:So275

och 1990/91:A605,

res. 33 (v)

48. beträffande ledarhundsutbildningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:So257 yrkande 2 delvis,

res. 34 (mp)

49. beträffande medelsanvisningen till Statens hundskola

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1990/91:So257 yrkande 2 delvis till Statens hundskola

för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1000 kr.,

res. 34 (mp)

50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till

handikapporganisationer

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motionerna 1990/91:So223 yrkande 24 och 1990/91:So260 yrkande 1

till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret

1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 100 238 000 kr.,

res. 35 (fp)

res. 36 (v)

51. beträffande bidrag till handikapporganisationernas

internationella arbete

att riksdagen avslår motion 1990/91:So260 yrkande 2,

res. 36 (v)

52. beträffande övriga medelsanvisningar under G

att riksdagen med bifall till propositionen för budgetåret

1991/92 anvisar

a) till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m.

ett förslagsanslag på 3 496 852 000 kr.,

b) till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. ett

förslagsanslag på 729 000 000 kr.,

c) till Kostnader för viss omsorg om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl. ett reservationsanslag på 43347000

kr.,

d) till Nämnden för vårdartjänst ett förslagsanslag på

100989000 kr.,

e) till Ersättning till televerket för texttelefoner ett

förslagsanslag på 52 800 000 kr.,

f) till Ersättning till postverket för befordran av

blindskriftsförsändelser ett förslagsanslag på 68 769 000 kr.,

g) till Statens handikappråd ett förslagsanslag på

5621000 kr.,

h) till Bilstöd till handikappade ett reservationsanslag

på 206000000 kr.,

53. beträffande tolkverksamheten

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkande 10,

1990/91:So257 yrkande 2 delvis och 1990/91:So298 yrkandena 1 och

2,

res. 37 (fp)

res. 38 (mp)

54. beträffande information om äldreomsorgsreformen

att riksdagen avslår motion 1990/91:So271 yrkande 4,

res. 39 (v)

H. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik

55. beträffande riktlinjer för fördelning av anslaget

Bidrag till organisationer

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100

godkänner de föreslagna förändringarna angående riktlinjerna för

fördelning av anslaget Bidrag till organisationer,

56. beträffande stöd till organisationer som bedriver

rehabiliteringsarbete

att riksdagen avslår motion 1990/91:So336 yrkande 10 delvis,

res. 40 (fp)

57. beträffande uttalande om stöd till länkverksamhet

att riksdagen avslår motion 1990/91:So256 yrkande 8,

res. 41 (mp)

58. beträffande uttalande om stöd till stiftelsen

Kvinnoforum

att riksdagen avslår motion 1990/91:So259,

59. beträffande organisationsstöd till

nykterhetsorganisationer m.fl.

att riksdagen avslår motion 1990/91:So237 yrkande 3 delvis,

res. 42 (c)

60. beträffande Bidrag till organisationer som arbetar

för utsatta barn och familjer

att riksdagen avslår motion 1990/91:So276 yrkande 8 delvis,

res. 43 (c)

61. beträffande uttalande om ökat stöd till

barnjourverksamhet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 8 och

1990/91:So276 yrkande 7,

res. 44 (mp)

62. beträffande bidrag till kvinnojourernas

riksorganisation m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So288 delvis och

1990/91:So306 delvis,

res. 45 (fp)

63. beträffande uttalande om bidrag till kvinnojourer

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So254, 1990/91:So276

yrkande 9, 1990/91:So278 och 1990/91:So638 yrkande 7,

64. beträffande bidrag till kvinnojourer från en

brottsoffernämnd

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So284 och

1990/91:So285 yrkande 2,

res. 46 (m)

65. beträffande uttalande om de hemlösas situation m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:So219 yrkandena 2 och 3,

det senare yrkandet delvis,

res. 47 (c)

66. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till

organisationer

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 och med

avslag på motionerna 1990/91:So219 yrkande 3 delvis,

1990/91:So237 yrkande 3 delvis, 1990/91:So276 yrkande 8 delvis,

1990/91:So288 delvis, 1990/91:So306 delvis och 1990/91:So336

yrkande 10 delvis till Bidrag till organisationer för

budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett

reservationsanslag på 63 501 000 kr,

res. 48 (fp) - villk. 40 och 45

res. 49 (c) - villk. 42, 43 och 47

67. beträffande övriga medelsanvisningar under H

att riksdagen för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln

anvisar

a) till Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning, CAN, ett reservationsanslag på

10542000 kr.,

b) till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård ett

förslagsanslag på 950000000 kr.,

c) till Utvecklings- och försöksverksamhet ett

reservationsanslag på 27214000 kr.

Stockholm den 28 mars 1991

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita

Persson (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per

Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),

Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid

Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita

Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s) och

Ingegerd Troedsson (m).

Reservationer

1. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)

Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson

(alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks

därför" bort utgå,

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med

"I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So447 (m) yrkande

1" bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Socialdemokraternas tänkta välfärdsstat är på väg att

haverera. Enligt utskottets mening kan man se bristerna och

revorna i den offentliga sektorns s.k. skyddsnät på område efter

område.

Sjukförsäkringen bär inte sina egna kostnader.

Pensionssystemet är inte anpassat efter verkligheten och håller

på att rämna. Familjepolitiken innebär grava orättvisor och

orimliga köer till den monopoliserade offentliga barnomsorgen.

Inom sjukvården är köer legio, och det har gått så långt att

människor avlidit i väntan på operationer. Samtidigt flyr

personalen den offentliga vården.

Handikappade och äldre har satts åsido genom att individuella

hänsyn, medinflytande och respekt inte ingår i välfärdssystem

som bygger på kollektivistiskt tänkande.

Samtidigt tvingas de socialistiska politikerna höja skatterna

och världens redan tidigare högsta skattetryck.

Socialdemokraterna hävdar ofta, som försvar för den orimliga

högskattepolitiken, att denna är en garant för en god välfärd.

Om detta var med sanningen överensstämmande skulle Sverige inte

ha de problem vårt land de facto har. Trots kraftigt ökade

kostnader av de totala sociala utgifterna i Sverige under

1980-talet (från 200 miljarder kronor 1982 till nästan 346

miljarder kronor 1987) har problemen närmast förvärrats. Ett

talande exempel på detta är t.ex. operationsköerna.

Socialdemokraterna talar ofta om solidaritet med svagare

grupper. Men när den enskildes önskemål och behov kommer i

konflikt med den socialdemokratiska ideologin blir det ofta de

svagare grupperna som drar det kortaste strået.

Ett exempel på människor som kommer i kläm i den

socialdemokratiska välfärdspolitiken är de s.k.

minimipensionärerna och de gravt handikappade. Båda dessa

grupper är svaga och behöver hjälp och stöd. Men den

socialdemokratiska politiken tar inga individuella hänsyn. I

stället spelar man ut den ena gruppen mot den andra och de som

drabbas är just de som inte har starkast röster eller starka

organisationer bakom sig.

Ett annat exempel är garantibeloppet för de sämst ställda inom

föräldraförsäkringen. Medan föräldraförsäkringen i övrigt följer

löneutvecklingen vägrar regeringen att ens låta garantibeloppet

följa kostnadsutvecklingen.

Problemen inom den offentliga sektorn beror på systemens

konstruktion. Stora enheter, oklara ansvarsförhållanden, långa

beslutsvägar och dåligt tillvaratagande av personalens idéer och

engagemang gör att den offentliga sektorns stora, otympliga

monopol aldrig kommer att klara de uppgifter enskilda människor

har rätt att kräva att de skall klara, inte minst mot bakgrund

av de stora belopp som uttaxeras av skattebetalarna för den

offentliga sektorns verksamhet.

Utskottet anser alltså att den nuvarande inriktningen av

socialpolitiken måste förändras. De problem vi har framför oss

kräver beslutsamhet och en vilja att se problemen. Det handlar

om att anpassa vård och omsorg till de enskilda individerna och

att ge alla möjlighet till trygghet och bra vård och omsorg

utifrån deras eget val.

Utskottet delar således uppfattningen i motion So332 (m)

yrkande 1 att socialdemokraternas storskaliga och

kollektivistiska lösningar inte fungerar. Välfärden måste komma

alla till del oavsett var man bor. Detta sker enligt utskottets

mening bäst genom att de hinder som i dag bromsar denna

utveckling -- främst i form av höga skatter, detaljregleringar

och statsbidragsstyrning -- undanröjs. Utskottet ställer sig

bakom de förändringar som motionärerna förordar för att

åstadkomma en bättre välfärd -- ett uppbrytande av det kommunala

servicemonopolet, införande av mångfald och valfrihet inom

äldreomsorgen, sjukvården och barnomsorgen, vårdnadsbidrag till

barnfamiljer och konkurrens på lika villkor mellan kommunal och

privat verksamhet. Om valfrihet inom vård och omsorg och om

vårdnadsbidrag har utskottet också uttalat sig nedan (se res. 5

och 6).

Enligt utskottets mening skall målet för en ny familjepolitik

vara att skapa förutsättningar för föräldrarna att själva välja

den arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som

passar just dem och barnen bäst. Denna politik bör bl.a.

innebära att stödet till den offentliga barnomsorgen omfördelas

till samtliga barn, alltså även till dem som i dag inte omfattas

av den kommunala barnomsorgen.

Det förslag om vårdnadsbidrag, kombinerat med avdrag för

styrkta barnomsorgskostnader, som nu lagts fram gemensamt av m,

fp och c, och som utskottet tagit ställning för (se res. 6), är

ett viktigt steg i denna riktning.

Den mer långsiktiga politiken för en trygg och rättvis

barnomsorg måste enligt utskottets uppfattning bygga på de

principer som lagts fram i motion So635 (m) nämligen följande:

Beslut fattas om att hela det skattefinansierade

barnomsorgsstödet skall följa barnen. Principen genomförs

successivt för barn som föds efter beslutet.

Barnomsorgsstödet görs skattepliktigt. Det kombineras med

avdragsrätt för styrkta, nödvändiga barnomsorgskostnader. En

sådan avdragsrätt motverkar svart barnomsorg, garanterar

kvalitet i barnomsorgen och social trygghet för dem som

arbetar inom denna. Ett tak för avdragsrätten sätts vid

rimlig kostnad för god barnomsorg.

Den skolförberedande verksamheten skall, liksom skolan, vara

avgiftsfri. I takt med att skolstarten sänks till sex år,

skall kommunerna ha ansvar för att även femåringar erbjuds

skolförberedande verksamhet, som deltidsförskola eller

motsvarande inbyggd verksamhet. Kommunerna ansvarar också för

att alternativ skolförberedande verksamhet får motsvarande

stöd.

Kommunerna skall behålla ett särskilt ansvar för att familjer

med särskilda behov eller barn med handikapp får erforderlig

hjälp. Stödet utformas så att familjen ges så stor valfrihet

som möjligt.

Föräldraförsäkringen gäller under barnets första tolv månader.

Garantibeloppet, dvs. lägsta föräldrapenning, höjs till ett

belopp motsvarande barnomsorgsstödet.

Samordning måste ske mellan föräldraförsäkring och

barnomsorgsstöd, om det finns flera förskolebarn i familjen

och föräldrapenningen är högre än barnomsorgsstödet. Detta

kan ske genom att familjen får det belopp som är högst,

föräldrapenningen eller ett belopp motsvarande

barnomsorgsstödet för alla förskolebarn i familjen.

De specialdestinerade statsbidragen på barnomsorgens och

andra områden ersätts av barnomsorgsstödet och av statsbidrag

som inte styr kommunerna men tar hänsyn till bl.a. deras

skatteunderlag och åldersfördelning.

Övergången till ett allmänt barnomsorgsstöd utformas så att

förälder med barn i den kommunala barnomsorgen kan fortsätta

med detta, samtidigt som tillkomsten av andra alternativ

underlättas.

Redan under övergångstiden torde många kommunala daghem

omvandlas till föräldrakooperativ och personal- eller

stiftelsedrivna daghem. Ytterligare en del daghem omvandlas

förmodligen till deltidsdaghem för att kunna tillgodose både

pedagogiska behov hos barnen och tillsynsbehov för

deltidsarbetande föräldrar. Ytterligare andra daghem kan

omvandlas till kommunala eller fristående deltidsförskolor som

komplement för de barn som tas om hand i sina hem eller av

kommunala eller andra dagbarnvårdare. Många olika pedagogiska,

kristna eller andra inriktningar på verksamheten kan prövas och

utvecklas.

Föräldrarna får samtidigt bättre förutsättningar att, om de så

önskar, ta hand om barnen själva eller turas om med detta

arbete. Även ensamföräldrar får möjlighet att själva ordna för

barnen eller att arbeta deltid medan barnen är små.

Genom att barnomsorgsstödet följer barnen uppkommer

skräddarsydda, flexibla och småskaliga lösningar. Dessa kan

betyda särskilt mycket för familjer med obekväma arbetstider,

infektionskänsliga barn eller många småbarn. Det blir till och

med möjligt för flerbarnsföräldrar att göra ett direkt

arbetsbyte med en barnvårdare och samtidigt ha kvar den

förbättring av familjeekonomin som barnomsorgsstödet innebär.

Barn och hushåll med särskilda behov får även de den trygghet

att ordna barnomsorgen på bästa möjliga sätt som de i dag

mestadels inte har.

Förskolepersonalen får i det nya systemet bättre möjlighet att

använda sin utbildning. Deras valfrihet mellan olika

anställningsformer, däribland att öppna eget, att arbeta vid

heltids- eller deltidsdaghem resp. deltidsförskolor och olika

förskolepedagogiska alternativ kommer att öka.

Vad utskottet här anfört om den långsiktiga inriktningen av

familjepolitiken bör riksdagen med anledning av motion So635 (m)

yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet anser vidare i likhet med motionärerna i motionerna

So332 (m) och So447 (m) att en allmän och obligatorisk

sjukvårdsförsäkring bör införas för att ge alla valfrihet inom

sjukvården. Denna sjukvårdsförsäkring bör omfatta alla och

förvaltas av den allmänna försäkringskassan eller annan

försäkringsorganisation. Ersättningen från försäkringen följer

patienten till den vård han väljer -- offentlig eller privat. I

avvaktan på att det föreslagna försäkringssystemet införs, bör

en vårdgaranti omedelbart införas som ger rätt för svårt sjuka

som inte får vård inom rimlig tid i det egna landstinget att

söka vård på annat håll. Privat vård, vård i andra landsting

eller utomlands bör då bekostas av det egna landstinget.

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att finansiering

och produktion av sjukvård skall skiljas åt (motion So332 (m)

yrkande 2).

Det är också viktigt att främja effektiviteten inom hälso- och

sjukvården så att inte resurser förslösas. De sjukvårdslösningar

inom landstingens ram som krävs måste i betydligt större

utsträckning än nu baseras på flexibilitet och konkurrens.

Utskottet anser också att de snabba utgiftsökningarna på

socialförsäkringsområdet inger oro och att det bör etableras ett

klarare samband mellan avgifter och förmåner.

Av vad utskottet här uttalat framgår att utskottet också

ställer sig bakom vad som anförs i motionerna So217 (fp), So253

(c), So315 (fp) yrkande 1, So316 (c) yrkandena 1 och 2, So531

(fp) yrkandena 1 och 2 och So446 (c) yrkandena 1 och 13.

Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v) vari förordas en

socialistisk socialpolitik.

dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:

1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken

m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So332

yrkandena 1, 5 och 6 och 1990/91:So635 yrkande 1 och med

anledning av motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253,

1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2,

1990/91:So332 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So531 yrkandena 1 och

2, 1990/91:So446 yrkandena 1 och 13 och 1990/91:So447 yrkande

2 samt med avslag på motion 1990/91:So320 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks

därför" bort utgå,

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med

"I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So531 (fp) yrkande

1" bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Socialpolitiken är av grundläggande betydelse för den enskilde

individens frihet och möjligheter att forma sitt eget liv. Den

är också ett uttryck för de värderingar om solidaritet, rättvisa

och mänsklig värdighet som måste råda i vårt samhälle.

I motion So315 (fp) behandlas socialpolitikens ekonomiska

förutsättningar och konsekvenser. Utskottet delar uppfattningen

att en väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en

välfärdsstat liksom att en väl fungerande välfärdsstat

förutsätter en marknadsekonomi. Genom planhushållning och

ekonomisk centralstyrning uppstår varken välstånd eller

rättvisa. Därför måste liberala principer läggas till grund för

välfärdspolitiken.

Bärande element i socialpolitiken är det generella

socialförsäkringssystemet, ett välutvecklat system av sociala

tjänster och målmedvetna insatser för att bistå "det glömda

Sverige".

Socialförsäkringarna bör garantera inte enbart en bastrygghet

för alla invånare i Sverige utan också ett rimligt mått av

inkomsttrygghet. Utöver folkpensionen och grundbeloppen i andra

socialförsäkringar behövs således även en garanti för att den

enskilde när förvärvsförmågan sviktar skall kunna behålla i

huvudsak samma standard som tidigare. Detta syfte tjänar bl.a.

de inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen,

föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt

ATP-systemet.

Hur långt denna standardgaranti skall sträcka sig är en fråga

som inte kan avgöras en gång för alla. Eftersom systemet i

huvudsak bör finansieras genom löne- och inkomstbaserade

avgifter skulle alltför långtgående åtaganden medföra en så tung

belastning på folkhushållet att de välståndsskapande krafterna

riskerar att skadas. Såväl sådana skäl som mer principiella

överväganden om att den enskilde själv måste kunna öva

inflytande över sitt eget försäkringsskydd motiverar en

begränsning av socialförsäkringssystemets täckningsgrad. Ovanpå

det grundskydd som berättigar till ersättning lika för alla och

det standardskydd som bör relateras till den bortfallna

inkomsten bör det således finnas utrymme för ett toppskydd i

form av enskilda eller kollektiva försäkringar som inte regleras

inom den offentliga sfären.

Kostnaderna för socialförsäkringen har ökat kraftigt under

senare decennier, inte minst under 1980-talet. Detta beror på

flera olika faktorer, bl.a. att nya förmåner har införts, att

befolkningens sammansättning förändrats och att allt fler

pensionärer numera omfattas av ATP-systemet. Som resultat härav

har en ökande del av de offentliga resurserna kommit att tas i

anspråk av socialförsäkringen. Detta har skärpt skattetrycket

och under 1980-talet också minskat utrymmet för den offentliga

sektorns insatser.

Från båda dessa utgångspunkter ser utskottet med oro på denna

kostnadsutveckling. Det finns skäl att bromsa den snabba

utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet, bl.a. genom en

stramare sjukförsäkring, en reformerad arbetsskadeförsäkring och

en ökad egenfinansiering inom arbetslöshetsförsäkringen.

Ett mål för framtida reformer inom socialförsäkringssystemet

bör också vara att etablera ett klarare och tydligare samband

mellan avgifter och förmåner. Bland de försäkrade råder i dag

ett lågt kostnadsmedvetande, vilket bl.a. har sin grund i att vi

-- till skillnad från andra jämförbara länder -- nästan helt har

avvecklat egenavgifterna. En rad olika förändringar inom de

olika försäkringssystemen har också bidragit till att försvaga

kopplingen mellan uppoffringar och ersättningar. En förstärkning

av detta samband bör enligt utskottets mening kunna bidra till

mer rationella och realistiska överväganden om lämpliga

kompensationsnivåer och kompensationsvillkor i

socialförsäkringssystemet.

De sociala tjänsterna -- såsom hälso- och sjukvård, tandvård,

äldreomsorg, handikappomsorg, missbrukarvård samt barnomsorg --

skall vara tillgängliga för alla som har behov av dem. Som följd

härav finner utskottet det naturligt att försvara kravet på en

solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna.

Denna finansiering kan förverkligas genom skatter eller genom

obligatoriska avgifter. I många fall kan en kompletterande

egenfinansiering vara möjlig och motiverad, men denna får inte

gå ut över kravet på de sociala tjänsternas tillgänglighet för

alla människor oavsett inkomst.

Vård och omsorg måste också finnas tillgänglig när den behövs.

Därför måste platsbristen hävas inom bl.a. äldreomsorgen.

Barnomsorgsköerna måste avvecklas så att alla föräldrar som så

önskar ges tillfälle att förvärvsarbeta. Inom sjukvården bör det

i enlighet med förslaget i motion So531 yrkande 2 införas en

100-dagarsregel, som innebär att ersättning skall utgå från

landstinget om en operation inte kan utföras inom 100 dagar från

det att diagnos har blivit ställd.

I utvecklingen av de sociala tjänsterna är det viktigt att

främja mångfalden och den lokala initiativförmågan. Efter en

lång fas av kvantitativ expansion är det nu också viktigt att

utveckla verksamhetens innehåll och kvalitet. En sådan

förändring förutsätter en förskjutning av makt och ansvar från

centrala planeringsorgan till de anställda och till de sociala

tjänsternas kunder och klienter.

Från denna utgångspunkt förordar utskottet dels nya och friare

organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels ett

vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den enskilda

sektorn. Att de sociala tjänsterna till största delen kräver

solidarisk finansiering via skatter eller avgifter innebär inte

att de också nödvändigtvis behöver presteras av offentliga

organ. För en skapande utveckling måste den mentalitet som

präglar de offentliga monopolen ersättas av en ny och friare

anda. Härigenom ökar även möjligheterna att rekrytera engagerad

personal till det sociala arbetet. Politikerna som hittills i

stor utsträckning kommit att identifiera sig med de stora

produktionsapparaterna bör i framtiden mer agera som

konsumenternas företrädare och som beställare av sociala

tjänster.

Men beställarfunktionen bör också i långt större utsträckning

tillkomma medborgarna själva. På många områden är den

brukarmedverkan som regeringen säger sig eftersträva ett

alldeles för blygsamt mål. Utskottet vill hellre att man i så

många sammanhang som möjligt når fram till den konsumentmakt som

uppstår när medborgarna själva kan välja mellan olika

alternativ. Mot denna frihet korresponderar också en frihet för

löntagarna att välja mellan olika arbetsgivare. Med ökad

konkurrens följer också en högre effektivitet. Med ökad mångfald

i den sociala verksamheten uppstår välfärdsvinster både för dem

som arbetar i den och dem som betjänas av den.

I detta sammanhang vill utskottet också betona det frivilliga

och ideella arbetets roll i den sociala verksamheten. Många

verksamheter som nu är offentliga började inom föreningar,

kooperativ och samfund. Enligt utskottets mening har det ideella

och frivilliga arbetet ännu en betydelsefull roll att spela och

förtjänar därför allt stöd.

Utskottet vill i likhet med motionärerna framhålla att

människan inte får reduceras till ett objekt för offentliga

åtgärder utan först och främst ses som ett självständigt

handlande subjekt. Utskottet avvisar därför den samhällssyn som

i den enskilde främst ser ett viljelöst offer för "den sociala

strukturen" och som vill frånkänna individen ansvar för sina

egna handlingar. Inom socialpolitiken måste tydligare göras

klart att den enskilde har ansvar för sig själv och sitt eget

liv. Enligt utskottet måste det därför vid kommande översyner av

socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen markeras att

förstahandsansvaret åvilar den enskilde själv.

Som tredje huvudlinje i den framtida socialpolitiken vill

utskottet -- i anslutning till tankarna i motion So217 (fp) --

betona de insatser som måste göras för "det glömda Sverige".

Många grupper i vårt land har ännu inte fått en rimlig del av

den välståndsutveckling som skett under senare årtionden. Det

gäller inte minst människor med olika slag av handikapp. Ett

viktigt mål för socialpolitiken är att angripa den materiella

och andliga misär som ännu dröjer kvar i välfärdssamhället.

Detta kräver insatser på en rad olika områden. Utskottet vill

särskilt peka på behovet av ökat bistånd till barn och vuxna med

handikapp, sjuka i operations- och behandlingsköerna, psykiskt

sjuka, demenssjuka och deras anhöriga, missbrukare, brottsoffer

och gamla och sjuka inom långvården. Vid behandlingen av

regeringens budgetförslag kommer utskottet nedan att föreslå en

rad konkreta anslagsökningar i syfte att tillgodose viktiga

behov hos dessa grupper.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna So217 (fp),

So315 (fp) yrkande 1 och So531 yrkandena 1 och 2. Härmed

tillgodoses också en rad väsentliga synpunkter i motionerna

So253 (c), So316 (c) yrkandena 1 och 2, So332 (m) yrkandena

1--3 och 5--6, So446 (c) yrkandena 1 och 13, So447 (m) yrkande 2

och So635 (m) yrkande 1.

Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v) vari förordas en

socialistisk socialpolitik.

dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:

1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken

m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So217,

1990/91:So315 yrkande 1 och 1990/91:So531 yrkandena 1 och 2 och

med anledning av motionerna 1990/91:So253, 1990/91:So316

yrkandena 1 och 2, 1990/91:So332 yrkandena 1--3 och 5--6,

1990/91:So446 yrkandena 1 och 13, 1990/91:So447 yrkande 2 och

1990/91:So635 yrkande 1 samt med avslag på motion 1990/91:So320

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks

därför" bort utgå,

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med

"I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So531 (fp) yrkande

1" bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Utskottet anser att det grundläggande för det goda samhället

måste vara att välfärden fördelas på ett rättvist sätt mellan

medborgarna.

Denna förutsättning bygger på att alla människor, oavsett kön,

yrke, bostadsort, social bakgrund eller andra sociala och

personliga olikheter har samma värde och samma rättigheter. För

utskottet är fördelningen av samhällets resurser mellan olika

grupper en högt prioriterad fråga. Utskottets utgångspunkt är

att fördelningen skall ske med utgångspunkt i bl.a. den enskilda

individens behov av hjälp och stöd.

Från regeringens sida sägs att det sociala välfärdssystemet är

uttryck för en fördelningspolitik som bygger på solidaritet och

rättvisa. Det kan emellertid inom många områden ifrågasättas om

detta påstående längre har någon bärighet. På goda grunder har

många frågat sig om socialdemokraterna fortfarande för någon

medveten och rättvis fördelningspolitik. Medan många får det

allt bättre får andra grupper det allt sämre. Kapital har under

många år strömmat från de grupper som har det mindre gott ställt

till de mycket välbeställda. Skall vårt samhälle vara ett

välfärdssamhälle måste alla ha anledning att glädja sig över

framgångarna. Att som nu låta klyftorna öka är inte acceptabelt

och avslöjar en bristande känsla hos regeringen för behovet av

en aktiv och rättvis fördelningspolitik.

Bristen på en rättvis fördelningspolitik finns på många

områden men drabbar alldeles särskilt svaga grupper, dem som är

glömda eller gömda och som har svårt att själva eller

massmedialt få någon uppmärksamhet.

Vad utskottet här anfört sammantaget med den exemplifiering av

välfärdssystemets brister som gjorts i motion So253 (c) visar

enligt utskottets mening på nödvändigheten av att ändra

välfärdspolitikens utformning. En rättvis regional fördelning

måste vara utgångspunkten för politiken. Välfärden måste komma

alla till del oavsett bostadsort. En förnyelse av välfärden

måste också ske med utgångspunkt i en vidgad valfrihet (se res.

6). Det är viktigt med mångfald och flexibilitet när det gäller

att lösa den sociala servicen. Detta gäller även på landsbygden.

I likhet med motionärerna anser utskottet att den enskildes

förmåga till insatser och initiativ bör tas till vara och att

det stöd som samhället lämnar i första hand skall vara en hjälp

till självhjälp. Välfärdspolitiken bör så långt möjligt vara

generell och finansieras solidariskt.

Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion So316 (c)

framhålla att välfärden måste bygga på ökad delaktighet och

rättvisa. Jämlikhet och rättvisa kan komma de många människorna

till del genom att välfärdspolitiken i större utsträckning byggs

upp enligt grundtrygghetsprincipen. Enligt denna princip

tillförsäkras alla människor en grundläggande social och

ekonomisk trygghet. Samtidigt måste det vara möjligt att erbjuda

individuella lösningar, där bl.a. det enskilda sparandet och

ägandet stimuleras. Dogmen om det totala offentliga ansvaret

måste ifrågasättas. De offentliga välfärdsinsatserna måste i

högre grad än vad som sker i dag understödja enskilda insatser.

Utskottet vill dock betona att idén om det solidariska ansvaret

för medborgarna aldrig får gå förlorad.

Principen om grundtrygghet kan få fotfäste i en

samhällsstruktur som bygger på rättvisa och utjämning. Det nära

samband som råder mellan användning av begränsade resurser, god

miljö och rättvis fördelning måste tydliggöras. Utskottet anser

att riksdagen bör uttala sin anslutning till en generell

välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i enlighet

med vad som anförts i motionen.

Utskottet tillstyrker också de förslag till riktlinjer för

utvecklings- och förnyelsearbetet på det sociala området som

läggs fram i samma motion och som bygger på principen om

ekonomisk och social grundtrygghet som vägledare inom olika

samhällsområden, t.ex. familjepolitiken, bostadspolitiken,

arbetslivet, vården och socialförsäkringssystemet.

Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So446 (c)

att patienterna måste få möjlighet att direkt påverka vårdens

organisation och innehåll i större utsträckning. För att detta

skall vara möjligt krävs ett nytt ekonomiskt styrsystem i

landstingen. Det bör bygga på att landstingens budget på central

nivå och i sjukvårdsområdena beskriver mål, prestationer och

ekonomiska ramar som fastställs i avtal med varje basenhet. Det

åligger därefter basenheterna att själva utforma sin verksamhet

utifrån tillgängliga resurser.

Landstingen måste för att kunna erbjuda en varierad vård

utvecklas organisatoriskt och övergå till att bli folkvalda

länsparlament. Driften av sjukvården kan ske i landstingens egen

regi eller på entreprenad, av anställda, organisationer,

anhöriga och privata företag.

Vidare måste en patient som inte inom rimlig tid kan få vård

inom det egna landstinget erbjudas möjlighet till vård inom ett

annat landsting eller på annat sätt. Det bör sättas upp en

tidsgräns för inom vilken tid en patient skall ha rätt att få

vård av visst slag utförd inom landstinget.

Av det anförda framgår att utskottet också ställer sig bakom

vad som uttalas i motionerna So217 (fp), So315 (fp) yrkande 1,

So332 (m) yrkandena 1--3 och 5--6, So446 (c) yrkandena 1 och 13,

So447 (m) yrkande 2 och So531 (fp) yrkandena 1 och 2. Utskottet

kan också ställa sig bakom en rad väsentliga synpunkter i motion

So635 (m) yrkande 1.

Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v), vari förordas en

socialistisk socialpolitik.

dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:

1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken

m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So253,

1990/91:So316 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:So446 yrkandena 1

och 13 och med anledning av motionerna 1990/91:So217,

1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So332 yrkandena 1--3 och 5--6,

1990/91:So447 yrkande 2 och 1990/91:So531 yrkandena 1 och 2 och

1990/91:So635 yrkande 1 samt med avslag på motion 1990/91:So320

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Inriktningen av socialpolitiken (mom. 1)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 42 slutar med "yrkandena 1, 5 och 6"

bort utgå,

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 42 börjar med

"I motion So315 (fp) och på s. 45 slutar med "avstyrks därför"

bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Vänsterpartiet har i motion So320 av Lars Werner m.fl. (v)

lagt fram sitt förslag till mål och inriktning av

socialpolitiken och hemställt att det ges regeringen till känna.

En socialistisk socialpolitik utgår enligt motionen från en

tro på att människor har resurser att förändra missförhållanden

och rättvist fördela sociala och ekonomiska resurser. Utskottet

delar denna uppfattning. Utskottet anser också i likhet med

motionärerna att alla människor har lika värde och att alla

efter sina förutsättningar skall vara med och betala och få

tillgång till resurserna. Det är inte bara de duktiga, präktiga,

ordentliga och förutseende som skall ha tillgång till ett

värdigt liv, utan även de destruktiva och slarviga skall kunna

få sin del av välfärdskakan.

Utskottet delar vänsterpartiets inställning till

marknadsekonomin i den form den nu har. Genom sina ständiga krav

på ekonomisk tillväxt skapar den onyttigheter som för med sig

ökade samhällskostnader. Resultatet kan bli social utslagning i

form av ökade yrkesskador, hälsoproblem, missbruk,

förtidspensioneringar etc. Utskottet ser i likhet med

vänsterpartiet men i motsats till regeringen och nyliberalerna

ett mycket nära samband mellan socialpolitiken och marknaden.

För de senare har socialpolitiken endast formen av ett

grovmaskigt skyddsnät mot utslagning och skilda orättvisor.

Utskottet delar också vänsterpartiets uppfattning att

produktionen av tjänster och varor måste styras av människors

behov. De grundläggande behoven av livsförnödenheter, bostäder,

social trygghet etc. skall staten/den offentliga sektorn se till

att tillfredsställa genom ett fungerande solidariskt

fördelningssystem, bl.a. genom att på lämpligt sätt styra

investeringarna. Tillsyn över att rättssäkerheten fungerar

tillfredsställande är en annan viktig uppgift för den offentliga

sektorn.

Utskottet anser att det är berättigat med en stor offentlig

sektor och att den under vissa förutsättningar kan tillåtas växa

genom att det görs investeringar i vård, omvårdnad, utbildning

etc. Om den sociala utslagningen, som enligt utskottet orsakas

av produktionsordningen, kan nedbringas så kommer detta att

minska behovet av en stor offentlig sektor. I dagsläget kan dock

inga nedskärningar göras, men de resurser som finns kan

omprioriteras. Förutom prioriteringar kan ingrepp göras i den

alltför stora byråkrati som har uppstått inom den offentliga

sektorn.

Utskottet vill vidare framhålla att privatisering av den

offentliga sektorn inte löser några problem. För att privatisera

behövs skattebetalarnas stöd. Privata skolor och daghem måste

förutom avgifter ha statliga och kommunala bidrag. Privata

tandläkare och all privat sjuk- och läkarvård måste ha pengar

från det allmänna för att kunna existera. På kort sikt kan

överföringarna från offentlig till privat verksamhet se ut att

ge vinster, men långsiktigt sker en utarmning av den offentliga

sektorn, eftersom det privata i egentlig mening inte är privat

utan en blandning av offentliga pengar och privat

administration. En alltför kraftig privatisering medför enligt

utskottets uppfattning också en risk för större orättvisor i och

med att vissa kan köpa sig till omvårdnad, sjukvård etc. Därtill

kommer problemen med ansvar för verksamheterna och kraven på

lönsamhet.

Utskottet är i likhet med vänsterpartiet också skeptiskt till

kooperativa lösningar. Tanken bakom socialpolitiken är enligt

utskottet att alla skall ha lika rätt till omvårdnad, sjukvård,

utbildning etc. När det gäller privatiseringen kan orättvisorna

börja florera då människorna kan köpa tjänster som tidigare var

offentliga. För att exempelvis bilda och bli medlem i ett

föräldrakooperativ krävs en god ekonomi. Handikappade,

ensamstående, invandrare, unga familjer etc. som har det sämre

ekonomiskt ställt kan komma att hamna utanför dessa möjligheter.

Kooperativ kan sluta sig och insynen blir dålig med en

försvagning av det kommunala ansvaret som följd.

Föräldrakooperativen inom barnomsorgen ses av motionärerna som

en övergångsform tills en full behovstäckning uppnåtts.

Utskottet instämmer häri. Barnomsorgen bör i stället utvecklas i

fristående resultatenheter där det inte finns några

vinstintressen och där både barn, personal och föräldrar har

inflytande. Detta skall ske under en övergripande politisk

styrning. Över huvud taget måste användarnas inflytande och

ansvar öka i all offentlig verksamhet.

Utskottet vill också, i likhet med motionärerna, varna för att

en decentralisering av beslut till kommunerna kan skapa

orättvisor, genom att olika saker prioriteras i olika kommuner.

En kommun håller nere daghemsavgifterna och snålar in på

bostadsbidraget för pensionärerna, medan grannkommunen gör tvärt

om. Detta kan enligt utskottet innebära att människor som bor

intill varandra kan få det mycket olika i ekonomiskt hänseende.

Utskottet anser att staten här har ett övergripande ansvar att

reglera avgifts- och bidragssystemet så att människor inte

drabbas av ekonomiska orättvisor.

Utskottet delar också vänsterpartiets kritik mot att man från

kommunernas sida vill förändra möjligheten att få rätt vid

överklagande av biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen genom

att ändra besvärsrätten från förvaltningsbesvär till

kommunbesvär. Utskottet anser att i stället för att försvaga

socialtjänstlagen skall den stärkas till skydd för de utsatta i

samhället.

Av vad utskottet här uttalat framgår att utskottet inte kan

ställa sig bakom vad som anförts i motionerna So217 (fp), So253

(c), So315 (fp) yrkande 1, So316 (c) yrkandena 1 och 2 och So332

(m) yrkandena 1, 5 och 6. De nu nämnda motionerna avstyrks

därför. Vad utskottet anfört om inriktningen av socialpolitiken

bör riksdagen med anledning av motion So320 (v) som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande inriktningen av socialpolitiken

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So320 och

med avslag på motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253,

1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2 och

1990/91:So332 yrkandena 1, 5 och 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och inom

hälso- och sjukvården (mom. 2)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh

(c) och Ingegerd Troedsson (m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 47 börjar med

"I motion So332 (m)" och på s. 48 slutar med "So447 (m) yrkande

1" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en förnyelse av välfärden måste leda till

en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna

beslut inom den sociala tjänstesektorn.

Den verksamhet som där bedrivs, bl.a. i form av sjukvård,

äldreomsorg och barnomsorg, har stor betydelse för medborgarnas

levnadsstandard och livskvalitet. Besluten om hur äldre anhöriga

skall tas om hand eller om vilken omsorgsform som skall väljas

för barnen tillhör de viktigaste i många människors tillvaro.

Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av

medborgarna själva. De bör i sin egenskap av konsumenter få

välja mellan olika alternativ. I ett sådant system ges samtidigt

utrymme för löntagare inom denna sektor att -- i en helt annan

utsträckning än i dag -- välja arbetsgivare.

Det är enligt utskottets mening angeläget att skilja mellan

finansiering och produktion av sociala tjänster. En nödvändig

offentlig finansiering av vård och omsorg behöver inte och bör

inte förenas med offentliga monopol på produktionen av dessa

tjänster. Tvärtom bör enskilda och offentliga alternativ få

konkurrera på lika ekonomiska villkor. Om skattemedel som i dag

ensidigt används för att subventionera offentlig verksamhet och

inte kommer motsvarande verksamhet i enskild regi till del blir

det nära nog omöjligt för alternativen att utvecklas. I

praktiken medför gällande statsbidragsregler på flera områden

att det bara är människor som har möjlighet att betala mycket

stora summor ur egen kassa som kan utnyttja enskilda alternativ.

Skall en reell valfrihet skapas måste dessa regler ändras.

Många offentliga institutioner inom vård och omsorg har redan

i dag kommit långt i sitt förnyelsearbete. Den konkurrens som

här avses kan tjäna som en viktig drivkraft för den fortsatta

förnyelsen av den offentliga sektorns inre verksamhet.

Erfarenheten visar att nya idéer som utvecklats inom enskilda

alternativ varit en viktig stimulans för inre förnyelse inom

offentlig sektor, inte minst strävan att ge ökat utrymme för

personalens initiativkraft och vilja att ta ansvar. Alternativen

har inte sällan visat på möjligheter att få ut mer av de

ekonomiska resurser som satsas. Konkurrensen kan alltså göra det

möjligt att åstadkomma en utökad tjänsteproduktion utan höjda

kostnader. Utskottet menar således att ett ökat utrymme för

enskilda alternativ är ett viktigt bidrag i arbetet på att

bekämpa de köer som skapas inom ramen för nuvarande system.

Ett exempel på den valfrihet utskottet åsyftar är

barnomsorgen. Valfriheten för småbarnsfamiljer är i dag starkt

begränsad. Möjligheten för den som så önskar att stanna hemma

och själv ta hand om sina barn är liten. Det offentliga stöd som

i dag utgår ger inte föräldrarna någon egentlig frihet att välja

mellan olika alternativ. Utskottet återkommer senare till frågan

om vårdnadsbidrag för alla förskolebarn över ett år.

Utskottet anser alltså att vård och omsorg måste kunna

bedrivas av många olika vårdgivare och att enskild och offentlig

verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensförhållande.

Med ökad konkurrens följer också en högre effektivitet. Alla

vårdgivare måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på

likvärdiga ekonomiska villkor. Vad utskottet här anfört om

valfrihet inom vård och omsorg med anledning av motionerna So206

(m) yrkande 2, So315 (fp) yrkande 2, So332 (m) yrkande 4 och

So447 (m) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande ökad valfrihet inom den sociala

tjänstesektorn och hälso- och sjukvården

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So206

yrkande 2, 1990/91:So315 yrkande 2, 1990/91:So332 yrkande 4 och

1990/91:So447 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

6. Vårdnadsbidrag m.m. (mom. 3 och motiveringen till mom. 4)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh

(c) och Ingegerd Troedsson (m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 45 börjar med

"I en trepartimotion" och på s. 47 slutar med "motion So626 (m)"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste familjepolitiken skapa

förutsättningar för föräldrarna att själva välja den

arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som passar

just dem och barnen bäst och som passar just då. Det måste

finnas större ekonomiska möjligheter för föräldrar som så önskar

att själva ta hand om sina barn när de är små samtidigt som de

som väljer att förvärvsarbeta skall få ekonomiskt utbyte av

detta. Det förslag till vårdnadsbidrag kombinerat med avdrag för

styrkta barnomsorgskostnader som läggs fram i motion So621 (m,

fp, c) förstärker enligt utskottets mening familjernas

valfrihet. Det ger också mer tid för barnen och rättvisa villkor

för alla delar av landet och innebär i sina huvuddrag att:

ett skattepliktigt vårdnadsbidrag som utgår per barn och år

införs för alla förskolebarn över ett år,

avdragsrätt per barn och år införs för styrkta

barnomsorgskostnader,

statsbidragen till den kommunala barnomsorgen minskas,

pensionsår inom ATP räknas för arbete med egna barn i hemmet

fram t.o.m. året för barnets skolstart.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget

att så snabbt som möjligt införa ett vårdnadsbidrag. Tidpunkten

liksom nivån för och den närmare utformningen av

vårdnadsbidraget får dock avgöras bl.a. mot bakgrund av det

samhällsekonomiska läget. Riksdagen bör nu uttala sig för

införande av ett vårdnadsbidrag enligt de redovisade

riktlinjerna, och det bör därefter ankomma på regeringen att

återkomma till riksdagen med förslag om vårdnadsbidragets

närmare utformning och om finansieringen.

Utskottet tillstyrker alltså motion So621 (m, fp, c) yrkande

1. Utskottet tillstyrker också motionerna So535 (c) yrkande 2,

So632 (c) yrkande 5 och So638 (c) yrkande 4 i vilka läggs fram

förslag om vårdnadsbidrag med i stort sett samma utformning som

i den ovan redovisade motionen So621 (m, fp, c). Det sagda

innebär att utskottet avstyrker motion So622 (v) yrkande 1.

Det anförda tillgodoser i viss mån syftet med motion So626 (m)

som därför avstyrks.

3. beträffande vårdnadsbidrag

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So535

yrkande 2, 1990/91:So621 yrkande 1, 1990/91:So632 yrkande 5 och

1990/91:So638 yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:So622

yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. Stödet till frivilligorganisationernas HIV/aidsarbete (mom.

9)

Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),

Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som

börjar

med "Utskottet vill" och slutar med "So405 (m) yrkande 1." bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det förebyggande

arbetet inte får avstanna. I det här sammanhanget har bl.a.

frivilligorganisationerna viktiga uppgifter att fylla. Bidrag

har visserligen utgått till organisationernas

informationsarbete, men utskottet anser att restriktiviteten

varit onödigt stor när det gäller beviljande av anslag. Enligt

utskottets uppfattning bör en större del av de statliga

informationsmedlen avsättas till frivilligorganisationernas

förebyggande och stödjande arbete.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So448 (m)

yrkande 2, So424 (c) yrkandena 3 och 4, So417 (c) yrkande 1 och

So405 (m) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande stödet till frivilligorganisationerna

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So405

yrkande 1, 1990/91:So417 yrkande 1, 1990/91:So424 yrkandena 3

och 4 samt 1990/91:So448 yrkande 2 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

8. AIDS-delegationen (mom. 10)

Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som

börjar med "Vad sedan" och slutar med "yrkandena 2 och 3" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So405 (m) att

AIDS-delegationens primära uppgifter i fortsättningen bör vara

att fördela medel till olika organisationer och följa upp hur

dessa använder sina medel. I detta arbete ingår främst att följa

upp vetenskapen i de försök som görs för att hitta vaccin och

andra medel mot HIV och aids samt fungera som regeringens

specialistkompetens på området. Endast i undantagsfall skall

AIDS-delegationen själv driva informationskampanjer. Vad

utskottet anfört med anledning av motion So405 (m) yrkandena 2

och 3 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande AIDS-delegationen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So405 yrkandena

2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

9. Inriktningen av informationsarbetet i övrigt (mom.12)

Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 58 som

börjar med "Inte heller" och slutar med "Motionsyrkandena

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Eftersom det främsta spridningssättet för HIV är genom

sexuellt umgänge anser utskottet, i likhet med motionärerna, att

information som påverkar attityder och beteenden är avgörande

för att hejda smittspridningen. Det är angeläget att de centralt

initierade informationsinsatserna fortsätter och att

informationen till allmänheten varieras och utformas så att

människor väcks till insikt och engagemang, till att söka

ytterligare information och till att testa sig. Sambandet mellan

ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste

framhållas tydligare. Utskottet anser att ett bra tillfälle att

ge en djupare och mer personligt inriktad information är vid

HIV-testning. Sådan rådgivning har emellertid inte alltid

fungerat, varför en utvärdering av rådgivningen bör komma till

stånd.

Studietiden innebär för de flesta en stor förändring inte

minst av levnadssättet och av relationerna till andra människor.

Långt ifrån alla relationer som inleds under studietiden är

djupa och långvariga. Kunskapsspridningen om HIV och andra

sexuellt överförbara sjukdomar bland studenter måste därför

enligt utskottet befrämjas.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna

So448 (m) yrkande 1 och Ub808 (m) yrkande 2 som sin mening ge

regeringen till känna. Vad utskottet anfört tillgodoser även

syftet med motion So417 (c) yrkande 3.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande inriktningen av informationsarbetet i

övrigt

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So417

yrkande 3, 1990/91:So448 yrkande 1 och 1990/91:Ub808 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Medelsanvisningen till Internationell samverkan (mom. 15)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 60 som

börjar med "Motionärerna hemställer" och slutar med "yrkandena 7

och 8" bort ha följande lydelse:

Vi har under det sista året fått vetskap om den oerhörda

mänskliga och materiella nöd som råder vid de rumänska

barnhemmen. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är

angeläget att Sverige gör insatser för de rumänska barnen.

Särskilda medel bör enligt utskottet anslås för ändamålet. Det i

motionen föreslagna beloppet, 5 milj.kr., är väl avvägt.

Anslaget A6 Internationell samverkan utgör i huvudsak Sveriges

medlemsavgift till WHO. Medel för Rumäniens barn bör i stället

anvisas över ett nytt anslag. Utskottet anser sålunda att

riksdagen under femte huvudtiteln och littera A till Insatser

för Rumäniens barn bör anvisa ett reservationsanslag på 5

milj.kr. Medlen bör bl.a. kunna användas för att bekosta

vistelser i Sverige såväl för sjuka barn från Rumänien som för

rumänsk barnhemspersonal.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15 a. beträffande medelsanvisning till Insatser för

Rumäniens barn

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So424 yrkandena

7 och 8 under femte huvudtiteln, littera A, till Insatser för

Rumäniens barn för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 5000000 kr.,

15 b. beträffande medelsanvisningen till Internationell

samverkan

att riksdagen med bifall till propositionen till

Internationell samverkan för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 28367000 kr.,

11. Grundavdrag för barn m.m. (mom. 17, 18 och 19)

Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla

m) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 62 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "förlängt

barnbidrag" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So635 (m) att

uppräkningen av barnbidraget bör ersättas med ett grundavdrag.

För inkomståret 1992 bör som ett första steg i stället införas

ett grundavdrag vid den kommunala beskattningen på 3 500 kr. för

varje hemmavarande barn under 18 år. Avdragsrätten bör också

omfatta hemmavarande barn i åldern 18--20 år, som går i

gymnasieskola och uppbär studiestöd. De som har så låga

inkomster eller så många barn att de inte kan utnyttja

grundavdraget fullt ut bör kompenseras genom "negativ skatt",

varigenom alla kan utnyttja avdragets effekt fullt ut.

Grundavdraget bör utformas så att det också täcker den ökning av

flerbarnstillägget som annars skulle ha genomförts. Utskottet

föreslår också ett högre grundavdrag motsvarande

flerbarnstillägget för familjer med tre eller flera barn.

Förslag om grundavdrag för barn bör med bifall till motion

So635 (m) föreläggas riksdagen så snart som möjligt.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker den i

propositionen föreslagna höjningen av det allmänna och det

förlängda barnbidraget. Utskottet avstyrker sålunda förslaget

till ändring av 1 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag

och 1 § lagen om förlängt barnbidrag.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande grundavdrag för barn

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2

delvis hos regeringen begär förslag om kommunalt grundavdrag för

barn i enlighet med vad utskottet anfört,

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18. beträffande höjning av det allmänna barnbidraget

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2

delvis avslår det i propositionen framlagda förslaget till

ändring av 1 § första stycket lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag,

dels ock att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om

förlängt barnbidrag

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2

delvis avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag

om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,

12. Bidrag till information om tobakens skadeverkningar (mom.

28)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 6 delvis"

bort ha följande lydelse:

Mycket starka skäl talar för att samhällets ekonomiska

satsningar för att upplysa om tobakens skadeverkningar bör vara

avsevärt högre. Utskottet delar uppfattningen i motionerna So473

(c) och So238 (mp) att ökade anslag behövs för att kraftfulla

insatser skall kunna sättas in. Anslaget måste enligt utskottet

få en sådan omfattning och fördelas så att de organisationer som

verkar för begränsning av tobaksbruket verkligen kan fullgöra

sina mycket viktiga uppgifter. Utskottet delar uppfattningen att

ett extra bidrag på 3 milj.kr. bör anslås för tobaksinformation

under nästa budgetår. Utskottet bifaller således yrkande 1 i

motion So473 (c) (yrkandet delvis). Utskottets ställningstagande

tillgodoser även motion So238 (mp) yrkande 6 delvis.

dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:

28. beträffande bidrag till information om tobakens

skadeverkningar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So473 yrkande 1

delvis och med anledning av motion 1990/91:So238 yrkande 6

delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. Bidrag till information om tobakens skadeverkningar (mom.

28)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 6 delvis"

bort ha följande lydelse:

Mycket starka skäl talar för att samhällets ekonomiska

satsningar för att upplysa om tobakens skadeverkningar bör vara

avsevärt högre. Utskottet delar uppfattningen i motionerna So238

(mp) och So473 (c) att ökade anslag behövs för att kraftfulla

insatser skall kunna sättas in. Anslaget måste enligt utskottet

få en sådan omfattning och fördelas så att de organisationer som

verkar för begränsning av tobaksbruket verkligen kan fullgöra

sina mycket viktiga uppgifter. Utskottet delar uppfattningen att

ett extra bidrag på 1 milj.kr. bör anslås för tobaksinformation

under nästa budgetår. Utskottet bifaller således yrkande 6 i

motion So238 (mp) (yrkandet delvis). Utskottets

ställningstagande tillgodoser till viss del även motion So473

(c) yrkande 1 delvis.

dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:

28. beträffande bidrag till information om tobakens

skadeverkningar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So238 yrkande 6

delvis och med anledning av motion 1990/91:So473 yrkande 1

delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

14. Bidrag till hemkonsulentverksamheten (mom. 29)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 2" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So514 (c) att den

verksamhet som bedrivs av hushållningssällskapens hemkonsulenter

är mycket värdefull, särskilt vad gäller kostrådgivnings- och

livsmedelsområdet. Utskottet anser det angeläget att denna

verksamhet får stöd även från statens sida. Bidrag ur anslaget

till hälsoupplysning (E13) bör därför enligt utskottets mening

kunna utgå till hemkonsulentverksamheten.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So514 (c) yrkande

2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa:

29. beträffande bidrag till hemkonsulentverksamheten

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So514 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m.

(mom. 30)

Under förutsättning av bifall till reservation 12

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som

börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med

"hälsoupplysning m.m." bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående tillstyrkt motionskrav på en

höjning av anslaget för information om tobakens skadeverkningar

med 3milj.kr. Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot

den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till

hälsoupplysning m.m.

dels att utskottet under mom. 30 bort hemställa:

30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till

hälsoupplysning m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So473 yrkande 1

delvis och med anledning av propositionen och motion

1990/91:So238 yrkande 6 delvis till Bidrag till

hälsoupplysning m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 10035000 kr.,

16. Medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m.

(mom. 30)

Under förutsättning av bifall till reservation 13

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som

börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med

"hälsoupplysning m.m." bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående tillstyrkt motionskrav på en

höjning av anslaget för information om tobakens skadeverkningar

med 1milj.kr. Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot

den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till

hälsoupplysning m.m.

dels att utskottet under mom. 30 bort hemställa:

30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till

hälsoupplysning m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So238 yrkande 6

delvis och med anledning av propositionen och motion 1990/91:473

yrkande 1 delvis till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 8035000

kr.,

17. Ökade resurser till sjukvården (mom. 32)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 70 som

börjar med "I dagens samhällsekonomiska" och slutar med "yrkande

2." bort ha följande lydelse:

Utskottet befarar att den ekonomiska utvecklingen under

1990-talet kommer att innebära försämringar av landstingens

möjligheter att finansiera sin verksamhet. De medel regeringen

anser bör tillföras sjukvårdshuvudmännen för nästa budgetår

täcker enligt utskottets mening inte kostnadsökningarna och

således inte heller den volymökning som behövs inom vården. För

att sjukvårdshuvudmännen skall ges en reell möjlighet att satsa

på en god vård för alla anser utskottet det nödvändigt att en

omfördelning sker av befintliga resurser så att en 1 miljard

kronor frigörs till den direkta vården. Regeringen måste snarast

återkomma till riksdagen med förslag om hur en sådan

omfördelning kan göras.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So446 (c) yrkande

2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa:

32. beträffande ökade resurser till sjukvården

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So446 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Vården av svårt hjärnskadade (mom. 33)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 72 som

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So464 (s)." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att det finns starka skäl att i Sverige efter

förebild från andra länder inrätta ett eller flera centrum för

diagnostik och rehabilitering av särskilt svårdiagnostiserade

hjärnskador. Sannolikt bör ett sådant centrum förläggas i

anslutning till någon universitetsklinik där mycket av

kunskaper, erfarenheter och teknisk utrustning redan finns.

Utskottet anser också att staten bör anvisa medel till

inrättandet av ett sådant centrum.

dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:

33. beträffande vården av svårt hjärnskadade

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkandena 8

och 9 och med anledning av motionerna 1990/91:So283 yrkande 5

och 1990/91:So464 under femte huvudtiteln, littera E, till

Centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa

svårdiagnostiserade hjärnskador för budgetåret 1991/92 anvisar

ett reservationsanslag på 15000000 kr.,

19. Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar (mom. 34)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 73 som

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So310 (v)." bort

ha följande lydelse:

En utbyggnad av de särskilda ungdomsmottagningarna är så

angelägen att staten enligt utskottets mening under ett

utvecklingsskede bör ekonomiskt stödja en sådan utbyggnad. Medel

bör anvisas för budgetåret 1990/91. För ändamålet erfordras 30

milj.kr.

dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:

34. beträffande statsbidrag till särskilda

ungdomsmottagningar

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So310 under femte

huvudtiteln, littera E, till Bidrag till särskilda

ungdomsmottagningar för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 30000000 kr.,

20. Kommunalt stödpaket (mom. 35)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 75 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att andelen statsbidrag till

barnomsorgen har sjunkit under de senaste tio åren. Utskottet

vill därför genomföra en satsning på barnomsorgen med 1,1

miljard kronor. Satsningen bör finansieras inom ramen för det

"kommunala stödpaketet" som vänsterpartiet föreslagit och träda

i kraft den 1 januari 1992. Vad utskottet anfört med anledning

av motion So627 (v) yrkande 6 delvis bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Medel för nästa år bör anvisas genom en ökning av anslaget F

1. Bidrag till kommunal barnomsorg. För ändamålet erfordras

1100000000 kr.

dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:

35. beträffande kommunalt stödpaket

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So627 yrkande 6

delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

21. Dagbarnvårdare åt eget barn (mom. 36)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 75 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att förälder skall ha rätt att bli kommunal

dagbarnvårdare även åt eget barn. Detta skall gälla såväl dem

som i dag är barnvårdare åt andras barn som övriga föräldrar,

som föredrar att vara hemma hos barnen medan de är små.

Möjligheten bör gälla för endast en förälder i varje familj. För

utbyggnaden erfordras 2 miljarder kronor.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So631 (mp)

yrkande 5 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:

36. beträffande dagbarnvårdare åt eget barn

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So631 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Dagbarnvårdare åt eget barn (motiveringen till mom. 36)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh

(c) och Ingegerd Troedsson (m) anser att den del av utskottets

betänkande på s. 75 som börjar med "Utskottet vidhåller" och

slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör det vara möjligt för de kommuner

som så önskar att ersätta dagbarnvårdare även för vård av egna

barn. Statsbidrag bör i sådana fall kunna utgå även för

dagbarnvårdarens egna barn som är inskrivna i kommunal

barnomsorg och som samtidigt med dagbarn vistas i

dagbarnvårdarens hem (se betänkandet 1990/91:SoU2 res. 9).

Däremot bör förälder inte ha möjlighet att vara dagbarnvårdare

enbart åt sina egna barn. Utskottet avstyrker därför motion

So631 (mp) yrkande 5.

23. Föräldramedverkan (mom. 37)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som

börjar med "Deltagandet underlättas" och slutar med "yrkande 7

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So631 (mp)

att föräldramedverkan i den kommunala barnomsorgen aktivt bör

uppmuntras. En aktiv föräldramedverkan t.ex. genom schemalagd

medverkan ett visst antal dagar per år är bra både för barnen,

föräldrarna och personalen och innebär ett resurstillskott som

gör att behovet av statsbidrag till barnomsorgen kan minska

något.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So631 (mp)

yrkande 7 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 37 bort hemställa:

37. beträffande föräldramedverkan

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So631 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. Medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg

(mom. 38)

Under förutsättning av bifall till reservation 20

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som

börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "yrkandena 6

och 8" bort ha följande lydelse:

Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget

F 1. Bidrag till kommunal barnomsorg bör riksdagen till anslaget

anvisa 1,1 miljard kronor utöver vad regeringen föreslagit.

att utskottet under mom. 38 bort hemställa:

38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal

barnomsorg

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So627 yrkande 6

delvis, med anledning av propositionen och med avslag på motion

1990/91:So631 yrkandena 6 och 8 till Bidrag till kommunal

barnomsorg för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 14 145 000 000 kr.,

25. Medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg

(mom. 38)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 21 och

23

Anita Stenberg (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som

börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "yrkandena 6

och 8" bort ha följande lydelse:

Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget

F 1. Bidrag till kommunal barnomsorg bör riksdagen till anslaget

anvisa 1,5 miljarder kronor utöver vad regeringen föreslagit.

dels att utskottet under mom. 38 bort hemställa:

38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal

barnomsorg

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So631 yrkandena 6

och 8, med anledning av propositionen och med avslag på motion

1990/91:So627 yrkande 6 delvis till Bidrag till kommunal

barnomsorg för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 14 545 000 000 kr.,

26. Bokklubb för punktskriftsläsare (mom. 40)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 78 som börjar med

"Enligt utskottet" och slutar med "(s) avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Den bokklubb för punktskriftsläsare som Synskadades

riksförbund (SRF) startade förra året har fått stort gensvar i

landet. Som framhålls i motion So301 är bokutgivning kostsam och

SRF behöver stöd för att klara den planerade utgivningen av åtta

erbjudanden med tre titlar per år. Utskottet tillstyrker därför

motion So301 (v) och föreslår att 1 600 000 kr. anslås till SRFs

bokklubb.

Detta tillgodoser även motionerna So313 (c), So314 (s) och

So325 (s).

dels att utskottet under mom. 40 bort hemställa:

40. beträffande bokklubb för punktskriftsläsare

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So301 delvis och

med anledning av propositionen och motionerna 1990/91:So313

delvis, 1990/91:So314 och 1990/91:So325 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Bidrag till anläggningen Almåsa (mom. 42)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionären att statens bidrag

till de handikappades rekreationsanläggningar inte är

tillräckligt. Årets uppskrivning med ca 4 % torde inte täcka

den väntade inflationen.

Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motion So300 (v) att

bidraget till SRFs rekreationshem Almåsa skrivs upp med

2000000 kr.

dels att utskottet under mom. 42 bort hemställa:

42. beträffande bidrag till anläggningen Almåsa

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So300 delvis som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Bidrag till Mättingeprojektet (mom. 43)

Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Johnny Ahlqvist,

Rinaldo Karlsson, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka

Bohlin (alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med

"Utskottet utgår" och slutar med "So243 (m)" bort ha följande

lydelse:

För att få en mer samlad bedömning och därmed kunna göra en

mer rättvis fördelning av statens insatser för handikappades

fritid och rekreation vill utskottet avvakta utredningens

förslag. Utskottet är således inte nu berett att anslå medel

till Mättingeprojektet. Utskottet vill samtidigt peka på

möjligheten för RBU att söka bidrag ur allmänna arvsfonden.

Fonden ger ekonomiskt bidrag till organisationer för olika

ändamål när det gäller barn, ungdomar och handikappade.

Utskottet avstyrker därför motionerna So223 (fp) yrkandena 13,

14 och 15, So243 (m), So289 (mp), So304 (c) och So321 (v).

dels att utskottet under mom. 43 bort hemställa:

43. beträffande bidrag till Mättingeprojektet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 13, 14

och 15, de två senaste yrkandena delvis, 1990/91:So243,

1990/91:So289 delvis, 1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321

delvis,

29. Medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för

handikappade (mom. 44)

Under förutsättning av bifall till reservation 28

Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Johnny Ahlqvist,

Rinaldo Karlsson, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka

Bohlin (alla s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med

"Till följd av" och slutar med "för handikappade" bort ha

följande lydelse:

Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna

medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för

handikappade.

dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:

44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss

verksamhet för handikappade

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motionerna 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15 delvis,

1990/91:So289 delvis, 1990/91:So300 delvis, 1990/91:So301

delvis, 1990/91:So304 delvis, 1990/91:So313 delvis och

1990/91:So321 delvis till Kostnader för viss verksamhet för

handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 42 748 000 kr.,

30. Medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för

handikappade (mom. 44)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 26 och

27

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med

"Till följd av" och slutar med "för handikappade" bort ha

följande lydelse:

Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget

G 7. Kostnader för viss verksamhet för handikappade bör

riksdagen till anslaget anvisa ytterligare 3 600 000 kr.

dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:

44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss

verksamhet för handikappade

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis,

1990/91:So300 delvis, 1990/91:So301 delvis, 1990/91:So304 delvis

och 1990/91:So321 delvis samt med anledning av propositionen och

motionerna 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15 delvis och

1990/91:So313 delvis till Kostnader för viss verksamhet för

handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag

på 50058000 kr.,

31. Träningscenter för barn med ovanliga handikapp (mom. 45)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 82 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Utskottet gör följande bedömning.

För familjer med barn som har ett ovanligt handikapp uppstår

speciella problem. Exempel på sådana handikapp är cystisk

fibros, barnreumatism, tarmsjukdomar och muskeldystrofi. Dessa

sjukdomar är så pass ovanliga att kunskapen hos de personer,

såsom lärare och vårdpersonal, som kommer i kontakt med barnet

ofta är dålig. Detta innebär, enligt utskottet, att förståelsen

för barnets speciella problem blir bristfällig och att

föräldrarna får ett dåligt stöd i hur man skall ta hand om

barnet. Utskottet anser det viktigt att det ges förutsättningar

att bygga upp specialistkompetens inom dessa handikappområden.

Ett träningscenter för barn med ovanliga sjukdomar skulle kunna

fungera som ett stöd för föräldrarna under barnets uppväxt och

ge kunskap när sådan saknas hos andra instanser.

Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So223 (fp)

yrkandena 6 och 7 om att inrätta ett träningscenter för barn med

ovanliga handikapp och att anslå medel med 15 milj.kr. under

särskilt anslag till detta ändamål.

dels att utskottet under mom. 45 bort hemställa:

45. beträffande träningscenter för barn med ovanliga

handikapp

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkandena 6

och 7 till Bidrag till ett träningscenter för barn med

ovanliga handikapp för budgetåret 1991/92 under femte

huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 15 000 000 kr.,

32. Bidrag till Handikappinstitutet (mom. 46)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 83 som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "och 21 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att kraven på

Handikappinstitutet har blivit allt större samtidigt som dess

resurser har minskat. Detta har medfört att antalet tjänster

minskat och att servicenivån skurits ned. Utskottet anser att

Handikappinstitutets ekonomiska och personella resurser

åtminstone bör följa kostnadsutvecklingen. Detta bör ges

regeringen till känna med anledning av motion So223 (fp) yrkande

20.

Utskottet tillstyrker förslaget i yrkande 21 i samma motion

att ytterligare 10 milj.kr. bör anvisas Handikappinstitutet på

ett särskilt anslag.

dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:

46. beträffande bidrag till Handikappinstitutet

a) att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So223 yrkande

20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

b) att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande

21 till Bidrag till Handikappinstitutet för budgetåret

1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag

på 10000000 kr.,

33. Samhällsinformation i punktskrift (mom. 47)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 85 som börjar med

"1989 års handikapputredning" och slutar med "(v) avstyrks" bort

ha följande lydelse:

De synskadade får emellertid information endast till en mycket

liten del om alla beslut som fattas och rekommendationer som ges

ut av staten eller kommunen. Hos Tal & Punkt AB i Kiruna finns

samhällsinformation lagrad, som av kostnadsskäl inte har

kunnat förmedlas till de synskadade. Denna lagrade

samhällsinformation bör kopieras och sändas ut till de

synskadade.

Utskottet tillstyrker därför motion A605 om att medel anslås

med 2200000 kr. till detta ändamål.

dels att utskottet under mom. 47 bort hemställa:

47. beträffande samhällsinformation i punktskrift

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A605 och med

anledning av motionerna 1990/91:So229 och 1990/91:So275 till

Bidrag till samhällsinformation i punktskrift för budgetåret

1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag

på 2 200 000 kr.,

34. Ledarhundsutbildningen m.m. (mom. 48 och 49)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 86 som börjar med

"För närvarande utreds" och slutar med "Statens hundskola" bort

ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att många handikappade med relativt

enkla medel kan leva i de flesta miljöer och klara många

situationer själva. Det är viktigt att med olika åtgärder ge de

handikappade ett minskat beroende och ett inflytande över sin

egen situation. Utskottet anser i likhet med motionärerna att en

sådan åtgärd är att utbilda fler ledarhundar för synskadade.

Utskottet tillstyrker därför motion So257 (mp) yrkande 2

delvis och föreslår att 2 milj.kr. anslås till att bygga ut

ledarhundsutbildningen.

dels att utskottet under mom. 48 och 49 bort hemställa:

48. beträffande ledarhundsutbildningen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So257 yrkande 2

delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

49. beträffande medelsanvisningen till Statens hundskola

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So257 yrkande 2

delvis och med anledning av propositionen till Statens

hundskola för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på

2001000 kr.,

35. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer

(mom. 50)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 87 som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "(v) yrkande 1" bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att handikapporganisationerna har höga

kostnader för sin verksamhet bl.a. därför att många personer har

olika slag av funktionshinder som verksamheten måste anpassas

efter. Som motionärerna framhållit har organisationerna också

drabbats av betydande kostnadsökningar på grund av

momsbreddningen i samband med skatteomläggningen. Utskottet

anser därför att den anslagsökning som föreslås i

budgetpropositionen inte är tillräcklig för att

handikapporganisationerna skall ges reella möjligheter att driva

sin verksamhet.

Utskottet tillstyrker motion So223 (fp) yrkande 24 och

föreslår att ytterligare 25 milj.kr. anvisas till

handikapporganisationerna.

Detta tillgodoser även motion So260 (v) yrkande 1.

dels att utskottet under mom. 50 bort hemställa:

50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till

handikapporganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande 24

och med anledning av propositionen och motion 1990/91:So260

yrkande 1 till Bidrag till handikapporganisationer för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 125 238 000

kr.,

36. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer

m.m. (mom. 50 och 51)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 87 som börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Handikapporganisationerna har enligt utskottet inte haft de

personella och ekonomiska resurser som fordras för att bedriva

det nödvändiga regionala och lokala organisationsarbetet. För

att möjliggöra en decentralisering så att de berörda också får

ta del i och påverka besluten anser utskottet att

organisationsstödet måste höjas. Utskottet tillstyrker därför

förslaget i motion So260 (v) yrkande 1 att ytterligare 10

milj.kr. bör anvisas handikapporganisationerna. Detta

tillgodoser till viss del motion So223 (fp) yrkande 24.

Utskottet konstaterar att organisationernas internationella

engagemang ser mycket olika ut. Ett särskilt anslag bör inrättas

för detta ändamål och förvaltas av statens handikappråd.

Utskottet tillstyrker därför motion So260 (v) yrkande 2 om ett

reservationsanslag på 5milj.kr. till

handikapporganisationernas internationella arbete.

dels att utskottet under mom. 50 och 51 bort hemställa:

50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till

handikapporganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So260 yrkande 1

och med anledning av propositionen och motion 1990/91:So223

yrkande 24 till Bidrag till handikapporganisationer för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 110 238 000

kr.,

51. beträffande bidrag till handikapporganisationernas

internationella arbete

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So260 yrkande 2

till Bidrag till handikapporganisationernas internationella

arbete för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar

ett reservationsanslag på 5 000 000 kr.,

37. Tolkverksamheten (mom. 53)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 89 börjar med

"Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkandena 1 och 2" bort

ha följande lydelse:

Hälso- och sjukvårdshuvudmännen har ansvar för tolktjänst till

döva, gravt hörselskadade, dövblinda och gravt talskadade. I

ansvaret ingår att tillhandahålla tolk oavsett vem som har

betalningsansvaret. I princip finns inga begränsningar i

möjligheten att få tolktjänst, men i praktiken är dock som

påpekats i motionen tillgången på tolkar begränsad. Enligt

socialstyrelsens kartläggning förra året finns det behov av ca

100 nya tolktjänster för att på ett acceptabelt sätt tillgodose

behoven, vilket motsvarar en utbyggnad av verksamheten med 50 %.

Vad utskottet anfört med bifall till motion So223 (fp) yrkande

10 och med anledning av motionerna So257 (mp) yrkande 2 delvis

och So298 (c) yrkandena 1 och 2 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa:

53. beträffande tolkverksamheten

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande 10