Bet. 1990/91:SoU13

Socialutskottets betänkande

1990/91:SOU13

Psykiatrisk tvångsvård m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1990/91

SoU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlas den del av regeringens proposition

1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. som har överlämnats

till socialutskottet samt de motioner som väckts med anledning

av propositionen i denna del. Propositionen och motionerna i

övrigt behandlas av justitieutskottet i dess betänkande

1990/91:JuU34. Vidare behandlas regeringens proposition

1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten

samt de motioner som väckts med anledning av denna proposition.

Anslagspunkten E 5 Rättspsykiatriska stationer och kliniker i

budgetpropositionen 1990/91:100, bil. 7 behandlas också i detta

betänkande. I betänkandet behandlas dessutom 24 motionsyrkanden

från den allmänna motionstiden 1990 samt 12 motionsyrkanden från

den allmänna motionstiden 1991. Sammanlagt behandlas ca 100

motionsyrkanden.

Utskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande beträffande

vissa delar av proposition 1990/91:58 och ett antal motioner.

Socialutskottet har i sin tur yttrat sig till justitieutskottet.

Utskottet tillstyrker i huvudsak förslagen i propositionerna.

Inledningsvis föreslår utskottet med anledning av ett 20-tal

motionsyrkanden (s, fp, c, v, mp) om psykiatrins utveckling och

resurser att regeringen ges till känna vad utskottet anfört om

de insatser som behövs för att den utveckling av vården av de

psykiskt sjuka som pågår skall kunna fullföljas i positiv

riktning.

När det gäller den i proposition 1990/91:58 föreslagna lagen

om psykiatrisk tvångsvård innebär utskottets ställningstagande

ett par avvikelser från regeringens förslag. Utskottet

tillstyrker sålunda ett motionsyrkande (c) om att alla läkare i

allmän tjänst skall få fatta beslut om genomförande av

undersökningar för vårdintyg. Utskottet förordar vidare en

dispensregel om att tvångsvård, om synnerliga skäl föreligger,

skall kunna ges även på ett enskilt vårdhem.

Utskottet föreslår vidare, med anledning av motioner (m, c),

ett tillkännagivande till regeringen om en utvärdering och

redovisning av tillämpningen av de nya bestämmelserna om

konvertering. Vidare föreslås, med anledning av en motion (c),

ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga en

skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta målsäganden även

i samband med att en patient rymmer från en sjukvårdsinrättning.

Utskottet föreslår också ett tillkännagivande till regeringen

om betydelsen av att vårdbehovet även hos de mycket vårdkrävande

patienterna med t.ex. ett aggressivt beteende kan tillgodoses.

Regeringen har i proposition 1990/91:120 bl.a. föreslagit att

riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om avveckling under

vissa förutsättningar av rättspsykiatriska kliniker och

stationer. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del men

föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om en sådan avveckling. Utskottet

understryker att någon avveckling av statliga resurser inte får

ske utan att fullt tillfredsställande garantier finns för att

rättspsykiatriska undersökningar kan genomföras inom de

tidsfrister som lagen anger.

Ytterligare ett tillkännagivande till regeringen föreslås när

det gäller frågan om psykiatrisk tvångsvård i samband med

rättspsykiatrisk undersökning. Utskottet anför att det är

nödvändigt att snabbt föra över de personer som vid

rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i behov av

psykiatrisk vård till den landstingskommunala sjukvården.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats 19 reservationer och 2 särskilda

yttranden.

Propositionerna

Proposition 1990/91:58

Regeringen har i proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård

m.m. föreslagit riksdagen att -- såvitt nu är i fråga -- anta

förslagen till

1. lag om psykiatrisk tvångsvård,

2. lag om rättspsykiatrisk vård,

3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen

(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

m.fl.,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar,

6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade

och anhållna m.fl.,

17. lag om rättspsykiatrisk undersökning.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Lagförslaget under 17. har remitterats till justitieutskottet

men av detta utskott överlämnats till socialutskottet.

Proposition 1990/91:100 bil. 7

Regeringen har i proposition 1990/91:100, bil. 7, under

punkten E 5 Rättspsykiatriska stationer och kliniker föreslagit

att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 112 979 000 kr.

Proposition 1990/91:120

I proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten, m.m. har regeringen föreslagit

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna avtal

enligt de riktlinjer som anges i avsnitt 3.3 i fråga om uppdrag

för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska

undersökningar,

2. att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om

avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer i den

utsträckning som är motiverad med hänsyn till ingångna avtal om

att utföra rättspsykiatriska undersökningar och med beaktande av

att tillräcklig total undersökningskapacitet skall kunna

garanteras,

3. att riksdagen godkänner att rättsmedicinalverket, som

enligt proposition 1990/91:93 föreslås bli inrättat den 1 juli

1991, skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1

oktober 1991.

Regeringen har också berett riksdagen tillfälle att ta del av

vad i propositionen anförs om ekonomiska konsekvenser av

förslagen (avsnitt 5).

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:58 och

remitterade till socialutskottet

1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det s.k. tvåläkarförfarandet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om privatpraktiserande psykiaters rätt att

föranstalta om läkarundersökning mot den enskildes vilja liksom

möjligheten att begära polishandräckning i samband med

undersökning för vårdintyg.

1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar utforma 3 § lag om psykiatrisk

tvångsvård i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om redovisning av användning av

konverteringsvård,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om patients rätt till integritet vid

uppgiftslämnande.

1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:58 om

psykiatrisk tvångsvård m.m. såvitt avser de delar som bereds av

socialutskottet,

2. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbyggnad av den psykiatriska öppenvården,

3. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagreglering med inriktning på

eftervården,

4. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av utbildning av psykoterapeuter,

5. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- avslår regeringens förslag om möjligheten av

konvertering från frivillig slutenvård till tvångsvård,

6. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tidigt tillsätta en kontaktperson,

7. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten av att tillsätta en

kontaktperson enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av

unga,

8. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av psykiatrisk kompetens vid

länsrätterna,

9. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- beslutar att det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet alltjämt skall vara en statlig

angelägenhet.

1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag

i enlighet med vad som angetts i motionen punkt 5,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

förstärkta och förbättrade resurser till den slutna psykiatriska

vården skyndsamt bör tillgodoses enligt vad som anges i

motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju14.

1990/91:So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om ett förslag

till lag om skydd för dementa.

1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta Persson (s) vari

yrkas att riksdagen beslutar att den nuvarande organisationen

med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden bibehålls.

1990/91:So36 av Arne Andersson i Gamleby och Lena Öhrsvik (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fasta platser för psykiatrisk

vård vid Västerviks sjukhus.

1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår 11--13 §§ i förslag till lag om

psykiatrisk tvångsvård,

2. att riksdagen beslutar att den som tagits in på sjukhus

eller annan sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i frivillig

form inte får hållas kvar mot sin vilja,

3. att riksdagen i stället för regeringens förslag antar

följande lydelse av 7 § första stycket i lag om psykiatrisk

tvångsvård: Om chefsöverläkaren vid en enhet där patienten

vårdas finner att denne bör ges tvångsvård utöver två veckor

från dagen för beslutet om intagning, skall han före utgången av

tvåveckorstiden ansöka hos länsrätten om medgivande till sådan

vård.,

4. att riksdagen beslutar att psykokirurgi och annan

behandling av irreversibel natur inte får utföras på patient som

undergår tvångsvård,

5. att riksdagen beslutar att elchockbehandling inte får

utföras på patient som undergår tvångsvård,

6. att riksdagen beslutar att tvångsmedicinering med

neuroleptika inte får förekomma vid tvångsvård,

7. att riksdagen, om yrkande 6 avslås, beslutar att

medicinering med neuroleptika i depåform inte får användas på

patient vid tvångsvård,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om respekt för patientens önskan om drogfri

vård,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att psykoterapeutiska samtal bör få större

betydelse i tvångsvården.

1990/91:So38 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av översyn och åtgärder inom rättspsykiatrin.

1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om resursfrågor för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om huvudmannaskap för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten.

1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman

Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del hos

regeringen begär nytt förslag till lag om rättspsykiatrisk vård

sedan frågor rörande rättspsykiatrins framtida innehåll och

behov blivit föremål för ytterligare utredning och analys,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

huvudmannaskapet för rättspsykiatrin även fortsättningsvis bör

åvila staten.

1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att begreppet "allvarlig psykisk

störning" i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts

av de begrepp som gäller enligt 1 § lagen (1966:293) om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. att riksdagen beslutar att reglerna om förutsättningar för

utskrivning i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård

ersätts med reglerna om utskrivningsprövning i den nu gällande

lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall,

3. att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande en förutsättningslös utredning av

rättspsykiatrins organisation och resursbehov.

1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna

del beslutar om sådan ändring av 3 § förslag till lag om

psykiatrisk tvångsvård att begreppet allvarlig psykisk störning

kompletteras med specialindikationer i enlighet med vad i

motionen anförts,

2. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna

del beslutar om sådan ändring av 4 § förslag till lag om

psykiatrisk tvångsvård att beslut om omhändertagande får fattas

av läkare i allmän tjänst i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna

del beslutar om sådan ändring av 4 § förslag till lag om

psykiatrisk tvångsvård att det s.k. oberoendekravet alltfort

skall gälla i enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna

del beslutar om sådan ändring av 6 § förslag till lag om

psykiatrisk tvångsvård att patient får kvarhållas på

sjukvårdsinrättning endast till dess chefsöverläkare inställt

sig för slutlig bedömning i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om övergång från frivillig vård till

tvångsvård,

6. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna

del beslutar om ändringar av 19 och 20 §§ förslag till lag om

psykiatrisk tvångsvård i enlighet med vad i motionen anförts,

7. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna

del beslutar om ändring av 23 § förslag till lag om psykiatrisk

tvångsvård rörande regleringen av formerna kring

kroppsvisitation/kroppsbesiktning i enlighet med vad i motionen

anförts,

8. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna

del beslutar om tillägg till 23 § förslag till lag om

psykiatrisk tvångsvård avseende rätt till inspektion av

kroppshåligheter i vissa fall i enlighet med vad i motionen

anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stödperson samt ersättning till denne,

10. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i

denna del beslutar att nuvarande instansordning rörande beslut

och prövning av tvångsvård alltfort skall gälla i enlighet med

vad i motionen anförts,

11. att riksdagen -- därest yrkande 10 ej vinner riksdagens

bifall -- beslutar att psykiatrisk expertis skall ingå i

länsrätt och kammarrätt vid förhandlingar enligt lagen om

psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård i

enlighet med vad i motionen anförts,

12. att riksdagen -- därest yrkande 10 ej vinner riksdagens

bifall -- beslutar om sådana ändringar av 32 och 33 §§ förslaget

till lag om psykiatrisk tvångsvård att chefsöverläkaren erhåller

överklagningsrätt i enlighet med vad i motionen anförts,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om den psykiatriska vårdens innehåll och

utformning,

14. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i

denna del beslutar om sådan ändring i förslag till lag om

rättspsykiatrisk vård att chefsöverläkaren åläggs informera

målsäganden om olovliga avvikelser från sjukvårdsinrättning i

enlighet med vad i motionen anförts,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om skärpta bestämmelser vid "frigång"

inom sjukhusområdet.

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:120

1990/91:So55 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om

entreprenadavtal med landstingen,

2. att riksdagen beslutar att rättspsykiatriska kliniker i

Göteborg, Huddinge och Uppsala även i fortsättningen skall

drivas under statligt huvudmannaskap,

3. att riksdagen beslutar ge den föreslagna

organisationskommittén i uppdrag att utreda verksamhetens

omfattning vid kliniken i Lund, behovet av ytterligare

rättsläkarstationer samt behovet av en särskild avdelning för

kvinnor.

1990/91:So56 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens hemställan om att

upprätta avtal med landstingen om rättspsykiatriska

undersökningar enligt vad som i motionen anförts om likhet i

bedömningar, forskning, demokratiaspekten m.m.,

2. att riksdagen beslutar att bibehålla de rättspsykiatriska

enheterna, med slutna undersökningar, i Göteborg, Lund,

Stockholm och Uppsala,

3. att riksdagen beslutar att bibehålla de rättspsykiatriska

stationerna, med öppna undersökningar, i Linköping och Umeå,

4. att riksdagen beslutar att lednings- och

samordningsfunktionen för rättspsykiatrin inordnas i

rättsmedicinalverket i Linköping.

1990/91:So57 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kravet på att alla rättspsykiatriska

undersökningar skall utföras inom ramen för en rättspsykiatrisk

klinik och inte inom allmänpsykiatrin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kravet på att ett enhetligt statligt

huvudmannaskap skall gälla för hela

rättspsykiatrin.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990

1989/90:So432 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillgång på vård- och boendealternativ när

avvecklingen av sjukhusplatser fortgår,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samarbete mellan kommun och landsting,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sysselsättning och arbete för psykiskt

sjuka,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stöd till anhöriga,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser för personal som arbetar med

psykiskt sjuka.

1989/90:So440 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kontaktperson för psykiskt

sjuka.

1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning och fortbildning av personalen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om säkerhetsåtgärder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förhandlingarna mellan staten och

Landstingsförbundet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om planerad ny lagstiftning om psykiatrisk

vård.

1989/90:So466 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om omedelbara åtgärder för att minska de långa

väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar och om

ytterligare resurser för denna verksamhet.

1989/90:So493 av Gullan Lindblad och förste vice talman

Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att frågan om rättspsykiatrins

huvudmannaskap omgående måste komma till en lösning och att det

bör övervägas om inte rättspsykiatrin bör förbli ett statligt

åtagande men läggas under justitiedepartementet.

1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar återupprepa sitt tillkännagivande

till regeringen med ytterligare skärpa att statligt

huvudmannaskap för de rättspsykiatriska klinikerna skall gälla

även fortsättningsvis,

2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att fasta

paviljongen vid Västerviks sjukhus, psykiatriska klinikerna, som

hittills hänförs till riksenhet för högspecialiserad psykiatrisk

vård och bevaras även fortsättningsvis.

1989/90:So524 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om den

rättspsykiatriska verksamheten.

1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rätten till drogfri vård skall

införas,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja

mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster

för 24-timmarsjour,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan

förverkligas även inom dess ramar.

1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om betydelsen av en väl differentierad

psykiatrisk vård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk

utredning som skall se över den slutna psykiatriska vården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bibehållande av utskrivningsnämnderna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kravet att anhöriga eller andra berörda

underrättas innan patienten lämnar sjukhuset,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av behandlingshem för eftervård,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av ett gott samarbete mellan

medicinsk vård och socialtjänsten.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991

1990/91:So302 av Iris Mårtensson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om de anhörigas situation när närstående vårdas

för psykiatrisk sjukdom.

1990/91:So416 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om omedelbara åtgärder för att minska de långa

väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar och om

ytterligare resurser för denna verksamhet.

1990/91:So418 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rätten till drogfri vård skall

införas,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja

mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster

för 24-timmarsjour,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan

förverkligas även inom dess ramar.

1990/91:So463 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om bristerna inom rättspsykiatrin.

1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av sociala resurser till stöd och

service för psykiskt sjuka,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett bevarande av nuvarande instansordning

rörande beslut och prövning av psykiatrisk tvångsvård,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en omfattande kostnadsberäkning

vad gäller konsekvenserna av lagförslagets olika delar.

1990/91:So503 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet

även fortsättningsvis skall finnas i Lund.

1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den sektoriserade psykiatrin bör ges

större möjlighet till specialisering,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av boendeformer för psykiskt

sjuka.

Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:58 och

överflyttad från justitieutskottet

1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. vari yrkas

2. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på proposition

1990/91:58 i denna del avslås -- avslår regeringens förslag om

ändring i 31 kap. 3 § brottsbalken som avser rättspsykiatrisk

undersökning vid tvångsvård.

Utskottet

Psykiatrins utveckling och resurser

Psykiatrin i Sverige har under de senaste två decennierna

genomgått en mycket betydelsefull utveckling. En sektorisering

av psykiatrin har inletts och även genomförts i större delen av

landet. Sektoriseringen har inneburit att en vårdorganisation

med ansvar för all psykiatrisk vård inom ett geografiskt

avgränsat område (sektor, distrikt) byggts upp hos

sjukvårdshuvudmännen. I praktiken innebär sektoriseringen en

decentralisering av den psykiatriska verksamheten som

allmänpsykiatriska mottagningar, dagsjukvård, behandlingshem

m.m. Samtidigt med sektoriseringen har en avveckling skett av

slutenvårdsplatser på mentalsjukhusen. Mellan åren 1968 och 1985

minskade nästan hälften av alla mentalsjukhus sitt platsantal

med mer än två tredjedelar av sina ursprungliga vårdplatser. I

dag vårdas mindre än 10 000 människor på mentalsjukhus mot

omkring 26 000 år 1967. En motsvarande kraftig minskning har

skett av antalet tvångsvårdade patienter.

Ett stort antal motioner tar upp mer allmänna frågor om

psykiatrins utveckling och resursbehov. Vissa av motionerna har

väckts med anledning av proposition 1990/91:58 om psykiatrisk

tvångsvård m.m. medan andra är väckta under de allmänna

motionstiderna år 1990 och 1991.

I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av sociala resurser till stöd och

service för psykiskt sjuka (yrkande 1). Enligt motionärerna

finns det en bred uppslutning kring uppfattningen att tvångsvård

skall tillgripas i minsta möjliga utsträckning. För att detta

skall vara möjligt måste rehabiliteringsmöjligheterna vara väl

tillgodosedda. En mycket stor del av de tvångsvårdade

patienterna behöver ett synnerligen aktivt stöd från

socialtjänsten, bl.a. i form av skyddat boende och skyddat

arbete. Motionärerna framhåller också betydelsen av allmänt

kontaktskapande verksamhet för att den enskilda patienten inte

skall bli isolerad från samhällsgemenskapen.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den psykiatriska vårdens innehåll och

utformning (yrkande 13). Motionärerna anför bl.a. att det är

nödvändigt med en snar utbyggnad av goda alternativa öppna och

halvöppna vårdformer som möjliggör att patienterna kan vårdas i

hemliknande förhållanden och så nära sina hemorter som möjligt.

Basen för vården bör vara de psykiatriska öppenvårds- och

rehabiliteringsteamen, där personer med olika utbildning och

erfarenheter ingår. Dessa vårdlag ger möjlighet till såväl

förebyggande som eftervårdande arbete. Motionärerna framhåller

vidare att vården i högre grad än som sker i dag måste

differentieras så att patienternas individuella vårdbehov bättre

kan tillgodoses. Sektoriseringen av psykiatrin har enligt

motionärerna i många fall inneburit att möjligheterna till

differentierad vård begränsats. Motionärerna anser det dock

angeläget att understryka att en ökad differentiering kan

förenas med en sektorisering.

Motionärerna tar också upp frågan om personalförsörjningen

inom psykiatrin. En grundläggande förutsättning för en

utveckling av den psykiatriska vården är, anförs det i motionen,

att tillgången på utbildad personal kan tillgodoses. Samarbetet

mellan den medicinska vården, kriminalvården och socialtjänsten

måste också förbättras. Den gemensamma utbildningen för personal

inom socialtjänst, psykiatri och primärvård behöver enligt

motionärerna förstärkas. Eftersom allt fler psykiskt sjuka

vårdas i hemmen måste kommunens hemtjänstpersonal få erforderlig

psykiatrisk utbildning och handledning.

Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:So539 av Rosa

Östh och Ingbritt Irhammar (c). I motionen begärs

tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs i motionen

om betydelsen av en väl differentierad psykiatrisk vård

(yrkande 1), om behovet av behandlingshem för eftervård

(yrkande 5) och om vikten av ett gott samarbete mellan den

medicinska vården och socialtjänsten (yrkande 6).

I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den sektoriserade psykiatrin bör

ges större möjlighet till specialisering (yrkande 9).

Sektoriseringen har, anförs det i motionen, försvårat den

nödvändiga specialiseringen av verksamheten, eftersom de enheter

som skall svara för all vård inom ett område blivit för små.

Sålunda har sektoriseringen på många håll medfört att

narkomaner, unga psykotiska patienter, självmordsfall,

medelålders deprimerade patienter och senildementa vårdas

tillsammans på en enda akutpsykiatrisk avdelning. Motionärerna

framhåller att utrymme måste skapas för en större specialisering

och nämner därvid behovet av särskild behandling för patienter

med självsvält och hetsätning, schizofreni och missbruk ävensom

för självmordspatienter.

Motionärerna tar även upp behovet av boendeformer för psykiskt

sjuka (yrkande 10). Enligt dem måste initiativ tas för att

minska antalet psykiskt sjuka bostadslösa. Socialstyrelsen och

boverket bör ges i uppdrag att utreda vilka ytterligare insatser

som kan erfordras för att häva bostadslösheten bland psykiskt

sjuka. Motionärerna framhåller även att det måste tillskapas

olika typer av kollektiva boendeformer.

Liknande synpunkter framförs även i motion 1989/90:So432 av

Daniel Tarschys m.fl. (fp). Motionärerna begär ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

tillgången på vård- och boendealternativ när avvecklingen av

sjukhusplatser fortgår (yrkande 1). I motionen begärs också

tillkännagivanden om vad som anförs i motionen om samarbete

mellan kommun och landsting (yrkande 3) och om

sysselsättning och arbete för psykiskt sjuka (yrkande 4).

Motionärerna framhåller att en kedja av vård, behandling, boende

och service måste byggas upp i samverkan mellan landsting och

kommun. En del av rehabiliteringen vid psykisk ohälsa kan också

vara att hjälpa patienten till arbete. Detta bör göras så tidigt

som möjligt under behandlingen, och det är viktigt att det är

fråga om ett arbete som passar patienten. Motionen innehåller

också en begäran om ett tillkännagivande till regeringen om

stödet till anhöriga (yrkande 5). Motionärerna anför att de

anhöriga till en psykiskt sjuk behöver stöd både för egen del

och för att kunna utgöra det nätverk som patienten behöver. Här

behövs insatser från både sjukvården och socialtjänsten. I

motionen lyfts också fram behovet av insatser för personal som

arbetar med psykiskt sjuka (yrkande 7).

I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförs i motionen dels om utbyggnad av den psykiatriska

öppenvården (yrkande 2), dels om en lagreglering med

inriktning på eftervården (yrkande 3). Motionärerna

framhåller att det behövs en utbyggnad av den psykiatriska

öppenvården. Nedläggningen av slutna vårdplatser inom psykiatrin

har inte följts av en tillräcklig utbyggnad av öppenvården.

Människor har till följd härav skrivits ut till ett liv i

ensamhet och ångest. Enligt motionärerna måste samhället nu ta

krafttag för att bygga ut den öppna vården. Exempel på

verksamheter som behövs är behandlingsinriktade dagverksamheter.

Enligt motionärerna bör skyldigheten att planera för

patienternas eftervård lagregleras.

I motion So32 (v) hemställs vidare att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av utbildning av psykoterapeuter (yrkande 4).

Motionärerna anför att bristen på psykoterapeuter är stor. Denna

yrkesgrupp utgör en del av grundstommen i den psykiatriska

vården, såväl inom den öppna som den slutna vården. Psykoterapin

är viktig både i det behandlande och det förebyggande arbetet.

För samhällets del vore det enligt motionärerna en god

investering med en utvidgning av utbildningen av

psykoterapeuter.

Även motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) tar

upp den psykoterapeutiska behandlingen. I motionen begärs

sålunda ett tillkännagivande till regeringen om att

psykoterapeutiska samtal bör få större betydelse i tvångsvården

(yrkande 9).

I motion 1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i

uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja

mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster

för 24-timmarsjour (yrkande 2). Ett likalydande

motionsyrkande finns i motion 1990/91:So418 av Anita Stenberg

m.fl. (mp) (yrkande 2).

Motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) riktar

framför allt in sig på den slutna psykiatriska vården. I

motionen begärs sålunda ett tillkännagivande till regeringen om

att förstärkta och förbättrade resurser till den slutna

psykiatriska vården skyndsamt bör tillgodoses enligt vad som

anges i motionen (yrkande 2). Motionärerna anser det

särskilt viktigt att vårdresurserna byggs ut.

Vad allmänt gäller organisationen av vården för psykiskt

sjuka kan redovisas att regeringen i maj 1989 beslutade

tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om

service, stöd och vård till psykiskt störda (dir. 1989:22). I

november 1990 beslutade regeringen att utredningsuppdraget

skulle övertas av en parlamentariskt sammansatt kommitté.

Utredningen, som numera antagit namnet psykiatriutredningen,

erhöll tilläggsdirektiv (dir. 1990:71), enligt vilka uppdraget

främst skall inriktas på att överväga och föreslå åtgärder vad

gäller ansvarsfördelning och organisation av stöd och vård till

psykiskt störda. Åtgärderna skall syfta till att förbättra de

psykiskt stördas livssituation och öka deras möjligheter till

gemenskap och delaktighet i samhällslivet. I uppdraget ingår att

kartlägga situationen för de psykiskt störda samt att utvärdera

och analysera hur den sektoriserade psykiatrin och de övriga

förändringar från slutna till öppna vårdformer som skett under

1980-talet påverkat individen och samhället. Utifrån

kartläggningen och analyserna skall kommittén bl.a. överväga den

framtida organisationen av stöd och vård till psykiskt störda

med beaktande av de strukturella förändringarna inom hälso- och

sjukvården samt socialtjänsten, ansvarsfördelningen och formerna

för samverkan mellan kommuner och landsting, formerna för

samverkan med företrädare för arbetslivet, formerna för

samverkan med kriminalvården samt formerna för samverkan med

patient- och anhörigorganisationer. Utredningen skall enligt

direktiven särskilt uppmärksamma de psykiskt långtidssjukas

behov av bostäder av olika slag, arbetsrehabilitering och stöd

för att uppnå och behålla varaktiga kontakter med

arbetsmarknaden samt insatser för en aktiv och meningsfull

fritid tillsammans med andra. Kommittén skall enligt direktiven

slutredovisa sina förslag senast vid utgången av juni månad

1992.

Ett antal motioner tar upp frågan om utbyggnad av

boendeformer för psykiskt störda. Därvid kan erinras om

att riksdagen i samband med beslutet om ändrad ansvarsfördelning

inom äldreomsorgen m.m. i december 1990 beslutade att ett

särskilt stimulansbidrag för att stimulera utbyggnaden av nya

boendeformer för bl.a. psykiskt sjuka skall införas. 100

milj.kr. skall enligt beslutet avsättas årligen under fem år.

Regeringen fick i uppdrag att utforma regler för detta

stimulansbidrag och återkomma till riksdagen härom. Regeringen

har i den s.k. kompletteringspropositionen (prop. 1990/91:150

bilaga I:3) lämnat förslag till regler för erhållande av

stimulansbidrag. Förslaget kommer att behandlas av utskottet

senare i vår.

Några motioner påtalar behovet av psykoterapeutiska

resurser. Därvid kan redovisas att staten och

sjukvårdshuvudmännen inom ramen för överenskommelserna om vissa

ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen

vidtagit åtgärder i syfta att öka tillgången på psykoterapeutisk

behandling. Sålunda innehåller överenskommelsen mellan staten

och sjukvårdshuvudmännen om 1990 års ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen ett särskilt bidrag om 19 milj.kr. till

sjukvårdshuvudmännen för psykoterapeutisk verksamhet. Ett skäl

härför var att socialstyrelsen under hösten 1987 framhållit att

sjukvårdshuvudmännens utbyggnad av den psykoterapeutiska

verksamheten inte svarade mot behoven och att åtgärder borde

vidtas för att uppnå en tillfredsställande situation. Det

särskilda bidraget kvarstår även under år 1991 och utgör därvid

21 milj.kr.

Utskottets bedömning

Utvecklingen under senare år inom den psykiatriska vården har

enligt utskottet gett betydande välfärdsvinster för stora

grupper av människor som drabbats av psykiska störningar.

Samtidigt som omstruktureringen av psykiatrin är en utmaning,

som gett många och nya möjligheter till bättre vård och

livskvalitet för psykiskt störda, är det enligt utskottet

viktigt att uppmärksamma och förebygga eventuella negativa

effekter. Omstruktureringen av psykiatrin väcker i dag en hel

del oro och frågor. Många av de aktuella motionerna speglar

denna oro. Enligt utskottet är det viktigt att följa

utvecklingen och väga in erfarenheterna i det fortsatta

förändringsarbetet.

Ett flertal motioner -- motionerna 1990/91:So500 och

1990/91:So42 (båda c), 1990/91:So531 och 1989/90:So432 (båda fp)

och 1990/91:So32 (v) -- framhåller nödvändigheten av insatser

inom den öppna psykiatrin. En psykiatrisk öppenvård med goda

alternativa öppna och halvöppna vårdformer är enligt utskottet

en förutsättning för att den utveckling mot att fler patienter

behandlas i öppen vård som pågår skall kunna fullföljas. En

följd av utflyttningen från institutionerna är ett starkt

växande behov av alternativa boendeformer för psykiskt störda.

Det är enligt utskottet angeläget med en utbyggnad och

utveckling av olika former av gruppboenden och gruppbostäder men

också bostäder med bostadskomplement. Utskottet erinrar om det

beslut som riksdagen nyligen fattat om en ändrad

ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. och i samband därmed

även beslutet att staten under en femårsperiod skall avsätta 100

milj.kr. om året för att stimulera utbyggnaden av nya

boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade. Den

ändrade ansvarsfördelningen innebär en skyldighet för kommunerna

att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för

bl.a. psykiskt störda. Kommunerna får även ett ansvar för att

inrätta dagverksamheter. Utskottet får anledning att återkomma

till dessa frågor i samband med behandlingen av regeringens

nyligen framlagda kompletteringsproposition.

Utöver tillskapandet av väl fungerande boendeformer för

psykiskt sjuka behövs en rad olika insatser så att en kedja av

vård, behandling, boende och service för psykiskt störda

människor kan skapas. Det måste, för alla som vårdas på

psykiatriskt sjukhus och särskilt för patienter som behöver

tvångsvård, finnas tillgång till en god eftervård. En

förutsättning för utskrivning av patienter är att det finns

lämpliga vårdhem för eftervård. Tillgången på sådan vård är i

dag otillräcklig. För dem som vårdats under mycket lång tid

krävs även andra insatser, vilket bl.a. förutsätter avsevärda

sociala resurser. För att skapa denna kedja av insatser krävs en

god samverkan mellan de för psykiatrin ansvariga landstingen och

kommunerna. Nödvändigheten av en bättre samverkan påtalas i

flera motioner. Utskottet har i andra sammanhang, t.ex. när det

gällt vården av unga och missbrukarvården, framhållit att former

måste sökas för en bättre samverkan mellan psykiatri och

socialtjänst.

En väl fungerande samverkan mellan landsting, kommuner och

andra myndigheter är angelägen även när det gäller insatser för

att tillgodose kraven på en meningsfull sysselsättning, sedan

det akuta psykiatriska vårdbehovet tillgodosetts. Sysselsättning

i form av arbetsrehabilitering och skyddat arbete men även

insatser för en aktiv och meningsfull fritid är viktiga för ett

gott resultat inom eftervården. I flera av motionerna framhålls

behovet av samarbete mellan den medicinska vården,

socialtjänsten, kriminalvården och arbetsvården. Utskottet vill

understryka att sådana insatser är nödvändiga.

Några motioner (fp, c) tar upp behovet av differentiering och

specialisering inom psykiatrin. Utskottet konstaterar att

sektoriseringen av delar av psykiatrin i vissa fall har

inneburit svårigheter att åstadkomma en tillräcklig

specialisering av vården. Utskottet delar motionärernas

uppfattning att vårdbehovet hos patienter med psykiatriska

sjukdomstillstånd som kräver mera speciella behandlingsinsatser

måste kunna tillgodoses även inom en sektoriserad psykiatri.

Utskottet vill här nämna att utskottet under ett senare avsnitt

i detta betänkande (s. 73--78) återkommer till frågan om

differentiering av vården och behovet av resurser för särskilt

vårdkrävande patienter.

Vissa motioner (v, mp) tar upp behovet av psykoterapeutiska

resurser inom psykiatrin. Utskottet instämmer i uppfattningen

att tillgången på psykoterapeutisk behandling måste öka.

Utskottet erinrar i sammanhanget om de särskilda medel som i

detta syfte avsatts inom ramen för ersättningarna till

sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen.

Behovet av stöd till de anhöriga påtalas i några motioner

(bl.a. fp). Utskottet instämmer i att behovet av stöd till de

anhöriga måste uppmärksammas mer av huvudmännen. De anhöriga har

en mycket betydelsefull roll inte minst i återanpassningen av

patienten efter den slutna vården. En psykiatri i öppna former

där patienter även med omfattande stödbehov bor kvar i hemmet

kan för övrigt medföra ytterligare påfrestningar på de anhöriga.

Utskottet delar även uppfattningen att huvudmännen måste finna

former för samverkan med frivilligorganisationer som är aktiva

på detta område. Dessa organisationer gör redan nu ett

förtjänstfullt arbete.

Utvecklingen av psykiatrin ställer mycket stora krav på den

personal som arbetar inom den psykiatriska vården men också på

hemtjänstens personal. Flera motioner (fp, c) tar upp detta

problem. Det är enligt utskottet viktigt att utbildning och

fortbildning utformas så att den nya psykiatrins behov av

välutbildad och erfaren personal kan tillgodoses. Att allt fler

psykiskt störda vårdas i hemmet gör en förbättrad utbildning och

handledning för kommunens hemtjänstpersonal särskilt viktig.

Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att de motioner

som behandlas i detta avsnitt tar upp viktiga aspekter på

insatser som behövs för att den utveckling av vården av de

psykiskt störda som pågår skall kunna fullföljas i positiv

riktning. Den öppna psykiatriska vården behöver förstärkas och

utvecklas för att behovet av sluten vård skall kunna minska även

i fortsättningen. Innehållet i den slutna psykiatriska vården

behöver utvecklas. En väl fungerande sluten psykiatrisk vård kan

i större utsträckning förväntas bli frivilligt efterfrågad av

patienterna, varigenom behovet att tillgripa tvångsvård kan

minska. Många av de frågor som utskottet har berört faller inom

ramen för det uppdrag som getts åt psykiatriutredningen.

Utskottet anser sig kunna förutsätta att de av utskottet

framförda synpunkterna kommer att beaktas under

utredningsarbetet. Flera av frågorna är emellertid sådana att de

redan nu bör kunna beaktas av regeringen. Att den psykiatriska

vården utvecklas organisatoriskt och resursmässigt är enligt

utskottet så väsentligt att riksdagen som sin mening bör ge

regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av

motionerna 1990/91:So500 (c) yrkande 1, 1990/91:So42 (c) yrkande

13, 1989/90:So539 (c) yrkandena 1, 5 och 6, 1990/91:So531 (fp)

yrkandena 9 och 10, 1989/90:So432 (fp) yrkandena 1, 3--5 och 7,

1990/91:So32 (v) yrkandena 2--4, 1990/91:So37 (mp) yrkande 9,

1989/90:So526 (mp) yrkande 2, 1990/91:So418 (mp) yrkande 2 och

1990/91:So33 (s) yrkande 2.

Proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m.

Bakgrund

Regler om psykiatrisk vård oberoende av samtycke finns för

närvarande i lagen (1966:293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Lagen anger bl.a. under

vilka förutsättningar tvångsvård får ges på grund av psykisk

sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet.

Bestämmelser om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare

finns i bl.a. brottsbalken (BrB) och rättegångsbalken

(RB). I lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i

brottmål (LRPU) och lagen (1964:542) om personundersökning i

brottmål (personundersökningslagen) regleras olika frågor om

inhämtande av medicinskt underlag för tillämpningen av de nyss

nämnda bestämmelserna. Även i LSPV finns bestämmelser om

lagöverträdare, som lider av psykisk sjukdom. Föreskrifter

beträffande lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörda

finns i den i övrigt upphävda lagen (1967:940) angående

omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967 års

omsorgslag).

LSPV har varit i kraft i drygt två decennier. Under denna

period har frågan om att reformera lagstiftningen på området

diskuterats och utretts i skilda sammanhang. Reformförslag

beträffande främst psykiatrisk vård för lagöverträdare lades

fram år 1977 av den s.k. Bexeliuskommittén i betänkandet

(SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Samma år slutförde

en arbetsgrupp inom socialstyrelsen en översyn av LSPV, varvid

ett förslag till ny lagstiftning presenterades (Socialstyrelsen

redovisar 1977:14). Förslaget byggde väsentligen på samma grund

som LSPV. Frågan om ändringar i LSPV aktualiserades också i

samband med socialtjänstlagstiftningens tillkomst (SOU 1977:40

och prop. 1979/80:1). Inget av dessa förslag ledde till någon

genomgripande revision av LSPV.

I juni 1980 tillkallades en parlamentarisk kommitté

(socialberedningen) för att göra en översyn av reglerna om vård

oberoende av samtycke inom socialtjänst- och

sjukvårdslagstiftningen m.m. På grundval av ett delbetänkande

från beredningen (Ds S 1981:7) genomfördes vissa ändringar i

LSPV med verkan fr.o.m. år 1983, främst i syfte att avhjälpa

brister och oklarheter i lagen samt stärka patienternas

rättssäkerhet (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383). Genom nya

direktiv uppdrogs i december 1982 åt beredningen att bl.a.

fortsätta översynen av LSPV med sikte på en fullständig revision

av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (dir. 1982:106).

Beredningen avlämnade i augusti 1984 betänkandet (SOU 1984:64)

Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. Betänkandet innehåller

förslag till en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning. Den

nuvarande lagen föreslås ersatt av tre nya lagar, som tar sikte

på olika behov: behovet av akut, kortvarig vård vid allvarliga

psykiska störningar, behovet av adekvata vårdformer för psykiskt

störda lagöverträdare samt behovet av skyddsregler för vissa

patienter med nedsatt mental förmåga. En särskild lag om

personalens befogenheter vid vård på vissa institutioner

föreslås gälla för psykiatrisk tvångsvård och inom

socialtjänsten. I betänkandet förs fram synpunkter på samarbetet

mellan psykiatrin och socialtjänsten, främst beträffande

patienter som skrivs ut från psykiatrisk institutionsvård.

Betänkandet innehåller även förslag till nya påföljdsregler för

psykiskt störda lagöverträdare. I anslutning därtill föreslås

nya bestämmelser för det rättspsykiatriska

undersökningsförfarandet i brottmål.

Betänkandet har remissbehandlats. Därefter har ärendet, med

hänsyn till utfallet av remissbehandlingen, varit föremål för

särskilda beredningsåtgärder.

Regeringen beslöt i mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande

dels över lagförslag i fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m., som

utarbetats inom socialdepartementet, dels över lagförslag

avseende bl.a. påföljdsreglerna i brottsbalken och det

medicinska utredningsförfarandet för psykiskt störda

lagöverträdare, som utarbetats inom justitiedepartementet.

Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen i oktober

1990.

Propositionsförslaget i huvuddrag

I proposition 1990/91:58 föreslås en ny lagstiftning om

psykiatrisk tvångsvård, som skall ersätta LSPV. Vidare föreslås

ändringar i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda

lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicinska

utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana

lagöverträdare. Också beträffande viss anknytande lagstiftning

läggs fram förslag om ändringar. Den nya lagstiftningen föreslås

träda i kraft den 1 januari 1992.

Jämfört med LSPV bygger den föreslagna vårdlagstiftningen på

en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd

psykisk abnormitet. För att markera detta används i stället

samlingsbegreppet allvarlig psykisk störning. Syftet med

förslagen är att anpassa lagstiftningen på området till den

utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård som

ägt rum inom psykiatrin, särskilt under det senaste decenniet.

Ändamålet med sådan vård skall vara att se till att den som har

ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ges efter

intagning på en sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt

medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser.

Lagstiftningen föreslås utformad så att patientens eget

vårdbehov blir utgångspunkten för bedömningen av om tvångsvård

skall kunna komma i fråga. Samhällsskyddet skall beaktas men ges

inte en fullt så självständig betydelse som i gällande lag. Som

ett viktigt inslag i reformen föreslås ökad rättslig kontroll

över tvångsvården genom domstolsprövning i förening med ett

system med begränsade vårdtider. En närmare reglering föreslås

beträffande den tvångsanvändning som får ske under vården.

Vårdlagstiftningen föreslås uppdelad på en lag om psykiatrisk

tvångsvård (den allmänna regleringen) och en lag om

rättspsykiatrisk vård (regleringen av tvångsvården för

lagöverträdare).

Den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård

För tvångsvård skall krävas, förutom att patienten lider av en

allvarlig psykisk störning, att patientens behov av psykiatrisk

vård är oundgängligt och inte kan tillgodoses på annat sätt

än genom intagning på en sjukvårdsinrättning. Vidare skall

krävas att patienten motsätter sig den vård som behövs eller

uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat

ställningstagande i frågan. Vid bedömning av patientens

vårdbehov skall även beaktas om denne till följd av sin störning

är farlig för annans hälsa eller personliga säkerhet.

Nuvarande regler om att tvåläkarprövning skall ske före

intagning på en vårdinrättning behålls i huvudsak oförändrade.

Frågan om intagning skall avgöras inom ett dygn från ankomsten

till inrättningen. Intagningsbeslut fattas av en

chefsöverläkare, som har möjlighet att överlåta uppgiften på en

erfaren läkare med specialistkompetens inom psykiatrin.

Psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbegränsad. Det skede då

tvångsvård får ges på grund av vårdintyg och läkares

intagningsbeslut begränsas till högst fyra veckor. Genom

överklagande av ett intagningsbeslut kan patienten få till stånd

prövning i domstol av om förutsättningarna för vården är

uppfyllda. Finner den ansvarige läkaren att tvångsvården behöver

pågå mer än fyra veckor, skall han ansöka hos domstol om

medgivande till sådan vård. På grund av ett sådant medgivande

får vården pågå i högst fyra månader räknat från

intagningsbeslutet. För ytterligare förlängning fordras

medgivande vid förnyad rättslig prövning.

Möjligheten till s.k. konvertering från frivillig vård till

tvångsvård behålls men föreslås bli begränsad till fall då en

patient kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon

annan. Ett konverteringsbeslut skall inom kort följas av

rättslig prövning.

Psykiatrisk tvångsvård föreslås kunna ges på en

sjukvårdsinrättning, som drivs av en landstingskommun eller en

kommun, som inte tillhör någon landstingskommun. Vissa lagregler

föreslås om samråd m.m. i fråga om den psykiatriska behandlingen

under tvångsvård. Sådan behandling får genomföras bara i den

utsträckning som krävs med hänsyn till det i lagen beskrivna

syftet med tvångsvården. Närmare regler införs om användning av

tvångsåtgärder såsom kvarhållning, besöksförbud, bältesläggning

och isolering. Vidare föreslås lagen reglera kontroll av

försändelser, kroppsvisitation och liknande åtgärder.

Rapporteringsskyldighet gentemot socialstyrelsen föreslås kunna

införas när det gäller tvångsåtgärder.

En patient skall kunna få tillstånd att vistas utom

sjukvårdsinrättningen på egen hand. Sådan vistelse skall kunna

avse även återstoden av vårdtiden, om det är angeläget för att

förbereda att tvångsvården upphör. Ett tillstånd att vistas

utanför vårdinrättningens område skall kunna förenas med

särskilda villkor, främst i behandlingssyfte. I övrigt föreslås

ingen motsvarighet till nuvarande regler om försöksutskrivning.

En s.k. stödperson skall kunna utses för att bistå patienten,

under förutsättning att denne inte motsätter sig det.

Förtroendenämndsverksamheten inom hälso- och sjukvården föreslås

ha hand om uppgiften att utse stödpersoner.

Den rättsliga prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård

föreslås bli en uppgift för de allmänna förvaltningsdomstolarna,

dvs. i första instans länsrätten. Nuvarande organisation med

utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden avskaffas.

Rättshjälp genom offentligt biträde skall kunna ges i

motsvarande utsträckning som vid tvångsomhändertaganden inom

den sociala vårdlagstiftningen.

Regleringen av psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare

(rättspsykiatrisk vård)

Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare

föreslås bli intagna i en lag om rättspsykiatrisk vård. Lagen

föreslås gälla i huvudsak personer, som ges psykiatrisk

tvångsvård som brottspåföljd eller som är häktade eller intagna

i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a. förutsättningarna

för vård, hur vården skall utformas, var vården skall bedrivas

och vem som fattar beslut i olika avseenden. Vid lagens

utformning i dessa delar har eftersträvats nära anslutning till

regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt.

När det gäller psykiskt störda, som har begått t.ex.

allvarliga våldsbrott, skall även skyddet för andra personer

beaktas. Med anknytning till ett förslag om att ge

brottmålsdomstolen möjlighet att besluta om särskild

utskrivningsprövning, när någon överlämnas till rättspsykiatrisk

vård som brottspåföljd, tas i lagen om rättspsykiatrisk vård in

regler om en särskild ordning för denna prövning. Bl.a. föreslås

att vederbörande åklagare skall få tillfälle att yttra sig i

frågor om vistelse utanför sjukvårdsinrättningen eller om

utskrivning samt att prövningen skall göras av länsrätten som

första instans. Ett beslut av rätten, som innebär att patienten

skall skrivas ut eller få vistas utanför sjukvårdsinrättningens

område, skall få överklagas av åklagaren.

Om förutsättningarna för och prövningsförfarandet vid

psykiatrisk tvångsvård för dem som redan är berövade friheten

till följd av anhållande, häktning eller intagning i

kriminalvårdsanstalt föreslås också vissa särregler.

Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på en

sjukvårdsinrättning för intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl.

Möjligheterna att ge anhållna, häktade och intagna i

kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga former på

sjukhus utvidgas. Vid de enheter inom hälso- och sjukvården där

personer av dessa kategorier kan ges rättspsykiatrisk vård får

personalen befogenhet att använda de tvångsåtgärder som krävs

från kontrollsynpunkt. Avsikten är att skapa ökade praktiska

möjligheter att föra över frihetsberövade personer till sådana

enheter för psykiatrisk vård.

Straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare

Den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare föreslås

bli anpassad till nutida terminologi inom psykiatrin. Begreppen

"sinnessjukdom" och "sinnesslöhet", liksom det s.k.

jämställdhetsbegreppet, ersätts med samma begrepp som i

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk

störning. Detta medför en viss begränsning av den grupp som

omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Det nuvarande

kravet på orsakssamband -- s.k. kausalsamband -- mellan brottet

och störningen behålls i regleringen för vissa situationer men

avskaffas för andra.

Även i fortsättningen skall en brottmålsdomstol få överlämna

en lagöverträdare till psykiatrisk tvångsvård som en

brottspåföljd (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är

därvid bl.a. att denne lider av en allvarlig psykisk störning.

Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk

störning och finns det till följd av störningen risk för att han

på nytt begår brott av allvarligt slag, får domstolen bestämma

att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning.

Möjligheten att överlämna lagöverträdare till öppen

psykiatrisk vård liksom till vård enligt 1967 års omsorgslag i

specialsjukhus föreslås avskaffad.

Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda

lagöverträdare skall enligt förslaget även i fortsättningen

innehålla en möjlighet att sätta ned straffet. Vidare skall den

som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk

störning inte få dömas till fängelse. Avsikten är emellertid att

begränsningen av möjligheten att döma till fängelse i

situationer av detta slag skall omfatta färre fall än hittills.

(Den del av propositionen som avser den straffrättsliga

särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare behandlas av

justitieutskottet.)

Det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga

åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare

Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det

medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder

mot psykiskt störda lagöverträdare är att begränsa behovet av

rättspsykiatriska undersökningar, sägs det i propositionen.

Regleringen av det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet

stramas sålunda upp i olika avseenden, samtidigt som

möjligheterna för domstolarna att använda sig av andra former av

medicinsk utredning utvidgas. Avsikten är att motverka dröjsmål

och väntetider för häktade i samband med det rättspsykiatriska

förfarandet.

För att en lagöverträdare skall få överlämnas till

rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild

utskrivningsprövning, skall det som medicinskt underlag vara

tillräckligt att det har inhämtats ett s.k. § 7-intyg av en

rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig kompetens.

Är den misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård,

skall det i ett sådant fall räcka med ett utlåtande av

vederbörande läkare i stället för såsom nu av socialstyrelsen.

En rättspsykiatrisk undersökning skall enligt förslaget få

utföras i syfte att få reda på om den misstänkte har begått

gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller

om det finns medicinska förutsättningar för att ge honom

rättspsykiatrisk vård -- med eller utan särskild

utskrivningsprövning -- som brottspåföljd. I motsats till vad

som gäller nu, skall en sådan undersökning inte få utföras vid

bötesbrott. Endast i de fall domstolen överlämnar

lagöverträdaren till rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning finns krav på att en rättspsykiatrisk

undersökning har gjorts i brottmålet. Kravet är inte

undantagslöst.

Rättspsykiatriska undersökningar skall i fortsättningen kunna

utföras vid undersökningsenheter som drivs av staten eller,

efter överenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen,

vid enheter inom hälso- och sjukvården. Om den misstänkte är

häktad, skall undersökningsförfarandet ha slutförts inom fyra

veckor i stället för som nu sex veckor. Den som är häktad skall

senast inom sju dagar från beslutet om undersökning föras över

till undersökningsenheten. Domstolen -- i stället för såsom nu

socialstyrelsen -- skall få medge anstånd med att avge utlåtande

över en rättspsykiatrisk undersökning, om det finns särskilda

skäl.

(Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet m.m. behandlas av

utskottet under avsnittet Rättspsykiatriska undersökningar.)

Frågan om avslag på proposition 1990/91:58, m.m.

I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas

att riksdagen avslår propositionen om psykiatrisk tvångsvård

m.m., såvitt avser de delar som bereds av socialutskottet

(yrkande 1). Det saknas enligt motionärerna ett ordentligt

underlag för förslagen i propositionens bilaga 2 från

justitiedepartementet. Varken utredning eller ett brett

remissförfarande har förekommit. Endast en hearing och ett

yttrande över en lagtext har utgjort underlag för den nya

lagstiftningen. Motionärerna anser därför att propositionen i

sin helhet bör avslås och att regeringen bör återkomma till

riksdagen med nya lagförslag.

I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar

(båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts om tillsättande av en parlamentarisk

utredning, som skall se över den slutna psykiatriska vården

(yrkande 2). Motionärerna påpekar att socialberedningens

betänkande Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten avgavs redan

1984 och att åren därefter har präglats av en stark

förändringsprocess, såväl inom psykiatrin som inom

kriminalvården. Ett lagförslag på ett så viktigt område som det

förevarande borde enligt motionärerna ha föregåtts av en ny

parlamentarisk utredning.

I motion 1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp), som

väckts under den allmänna motionstiden 1990, hemställs om ett

tillkännagivande om planerad ny lagstiftning om psykiatrisk vård

(yrkande 4). (När motionerna So539 och So458 väcktes hade

propositionen om psykiatrisk tvångsvård, som sedan länge

aviserats, ännu inte lagts fram.)

I juni 1980 tillkallades som nämnts socialberedningen för att

göra en översyn av reglerna om vård oberoende av samtycke inom

socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen m.m. Vissa ändringar i

LSPV genomfördes 1983. Genom nya direktiv uppdrogs i december

1982 åt beredningen att fortsätta översynen av LSPV. I augusti

1984 avlämnades betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget

och rättssäkerheten.

Betänkandet har remissbehandlats. Det anges i propositionen

att ärendet därefter har fordrat särskilda beredningsåtgärder.

En inledande sammankomst med företrädare för ett stort antal

remissinstanser anordnades av socialdepartementet i maj 1985.

Tillfälle gavs därvid att lämna synpunkter i sakfrågorna och på

det fortsatta beredningsförfarandet. En arbetsgrupp inom

social- och justitiedepartementen har därefter fört samtal med

företrädare för vissa myndigheter och organisationer.

På grundval av betänkandet och remissbehandlingen av detta

upprättades inom justitiedepartementet år 1986 en promemoria med

bl.a. en skiss till en ny reglering, när det gäller behandlingen

av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på

lagförslagen inhämtades vid en av justitiedepartementet anordnad

hearing i maj 1986. Ytterligare en hearing hölls i november

1988.

Regeringen har inhämtat lagrådets yttrande över lagförslag i

fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m., som utarbetats inom

socialdepartementet, samt lagförslag angående den

straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare

och det medicinska utredningsförfarandet för denna behandling,

som utarbetats inom justitiedepartementet.

Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att

avge yttrande över propositionen och vissa motionsyrkanden.

Justitieutskottets yttrande, 1990/91:JuU3y, har fogats till

betänkandet som bilaga 4.

Justitieutskottet yttrar sig bl.a. över en motion, som tar

sikte på frågan om s.k. särskild utskrivningsprövning. I

motionen (1990/91:So41) kritiseras bristen på sedvanligt

remissförfarande i lagstiftningsärendet i denna del.

Justitieutskottet anför bl.a. att det enligt utskottets

uppfattning står klart att en hearing inte alltid kan eller bör

ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av

förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i

mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det

aktuella förslaget, anför utskottet, resultatet av ett mångårigt

utredningsarbete, där frågan om behandlingen av psykiskt störda

lagöverträdare granskats ur alla upptänkliga vinklar.

Sammantaget anser justitieutskottet att befogad kritik inte kan

riktas mot förfarandet med en hearing i detta fall. Enligt

justitieutskottet torde heller inte någon ytterligare utredning

krävas före riksdagens ställningstagande till ärendet. (Motion

So41 behandlas under avsnittet särskild utskrivningsprövning.)

Socialutskottet gör följande bedömning.

Förslagen i proposition 1990/91:58 vilar till stor del på

socialberedningens betänkande från 1984. Efter remissbehandling

av betänkandet har frågorna varit föremål för ingående

beredningsåtgärder. I dessa har upplysningar och synpunkter från

berörda myndigheter och organisationer inhämtats. En omfattande

analys och bearbetning har gjorts.

Utskottet anser det angeläget att nu få till stånd en mer

tidsenlig reglering av tvångsvården för personer som lider av

psykisk ohälsa. Socialutskottet anser i likhet med

justitieutskottet att riksdagen nu, utan ytterligare utredning,

bör ta ställning till förslagen i propositionen. Utskottet

avstyrker därför motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 1 och

1989/90:So539 (c) yrkande 2.

Motion 1989/90:So458 (fp) yrkande 4 är numera tillgodosedd och

avstyrks därför.

Lag om skydd för dementa

I motion 1990/91:So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om ett förslag

till lag om skydd för dementa. Vid vård av senildementa m.fl.

förekommer inte sällan att särskilda säkerhetsåtgärder måste

vidtas för att hindra de gamla att skada sig själva, anför

motionärerna. Inom den kommunala vården av åldersdementa

förekommer t.ex. att man låser avdelningar eller sätter in

svåröppnade lås. Även inom hemtjänsten förekommer att personalen

låser in dementa i deras bostäder. Dessa åtgärder som behövs för

att skydda de dementa saknar lagstöd och innebär därför ett

brott mot grundlagen. Motionärerna föreslår en kompletterande

lagstiftning till skydd för åldersdementa och eventuellt vissa

andra grupper, såsom presenildementa och utvecklingsstörda.

Avgränsningen av personkretsen förtjänar noggranna överväganden.

Ansträngningarna att konstruera en skyddslag för de aktuella

grupperna bör fortsätta, anser motionärerna.

Socialberedningen ansåg att det var påkallat med en särskild

lagstiftning beträffande människor med åldersdement eller

liknande beteende. Eftersom beredningen föreslagit att den

psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen skulle avgränsas till att

avse akuta vårdbehov, aktualiserades frågan om att införa ett

särskilt lagstöd för vissa åtgärder av frihetsinskränkande art

avseende personer med åldersdement beteende. Lagstiftningen

skulle ta sikte på att ge rättslig grund för att i skyddssyfte

låsa den avdelning på institution där patienten eller den boende

vistas. Ett annat huvudargument för en skyddslag för

åldersdementa m.fl. var för socialberedningen att det inom både

landstingskommunal och primärkommunal vård av åldersdementa

förekommer att man låser vårdavdelningar utan att ha lagstöd för

sådana åtgärder. Beredningen ansåg härvidlag att allmänna

nödregler och regler om presumerat samtycke inte passar särskilt

bra på människor med åldersdement beteende, eftersom det

mestadels är fråga om långvariga förvirringstillstånd och deras

situation ofta inte förbättras så att de kan ge något giltigt

samtycke.

I propositionen anför föredraganden att det, mot bakgrund

bl.a. av det nu föreliggande förslaget, inte är nödvändigt att

införa ett kompletterande regelsystem för åldersdementa och

likställda. Det anförs vidare att beredningens diskussion om

behovet av skyddsregler för åldersdementa har visat på ett

svårbemästrat rättsligt problemområde. Frågeställningarna berör

skilda vårdområden och gäller inte bara personer med

åldersdemens utan också andra människor med så bristande

orientering i tid och rum att de utsätter sig själva för

allvarlig fara för sin fysiska hälsa. Beredningens genomgång

tyder på att den praktiska hanteringen av skyddet av dessa

personer ibland -- främst i samband med låsning av

vårdavdelningar -- sker på ett sätt som är svårförenligt med

regeringsformens krav på författningsmässig grund för

frihetsbegränsande åtgärder, anförs det i propositionen.

Föredraganden anför vidare bl.a. följande (s. 80 f.).

Enligt min mening ger beredningens redovisning av de rättsliga

frågeställningarna och beredningens synpunkter anledning för dem

som svarar för säkerheten för åldersdementa och likställda på

institutioner till ökad uppmärksamhet på restriktionerna i

samband med åtgärder av frihetsbegränsande slag. Jag bedömer

emellertid att beredningens betänkande och förslag inte utgör

tillräckligt underlag för att gripa in med lagstiftning på

området. Tydligt är att det är förenat med mycket stora

svårigheter att utforma en tillfredsställande reglering. Ett

problem gäller avgränsningen av den personkrets som skulle

omfattas.

Föredraganden anser att man liksom hittills får falla tillbaka

på allmänna regler och principer vid bedömningen av i vilken

utsträckning tvång i olika former får förekomma i dessa fall.

Det får förutsättas att personalorganisatoriska och tekniska

förändringar kan medföra att frihetsbegränsande åtgärder inte

behövs annat än i rena undantagsfall. Om ett sådant

förändringsarbete inte ger tillfredsställande resultat, får

frågan om lagreglering tas upp till fortsatta överväganden,

anför föredraganden vidare.

Utskottets bedömning

Personer med en så bristande orientering i tid och rum att de

riskerar att utsätta sig själva för allvarlig fara måste

självfallet ges stöd och skydd på olika sätt. Som framgår av

propositionen är det en svårbemästrad rättslig fråga att

tillgodose eventuella behov av föreskrifter om

frihetsbegränsande åtgärder i de fall lagen om psykiatrisk

tvångsvård inte är tillämplig. För alla frihetsbegränsande

åtgärder krävs en författningsmässig grund.

I december 1990 (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97) uttalade

riksdagen bl.a. att det behövs en kraftig utbyggnad av

alternativa boendeformer inte bara för de äldre utan i stor

utsträckning även för människor med handikapp av olika slag

såsom bl.a. psykiskt utvecklingsstörda. Riksdagen beslutade att

ett stimulansbidrag skall införas för att påskynda byggandet av

gruppbostäder för äldre och handikappade men också för psykiskt

störda och fysiskt handikappade. Regeringen har i proposition

1990/91:150 (kompletteringspropositionen) lämnat förslag till

närmare utformning av stimulansbidragen.

Det kan förväntas att det utvecklingsarbete som sålunda pågår,

när det gäller vård och boende för de dementa, även kommer att

avse skyddsåtgärder av olika slag för dessa personer. Deras

behov av skydd bör enligt utskottet kunna tillgodoses utan

åtgärder av starkt integritetskränkande natur. Bl.a. olika

personalorganisatoriska förändringar bör kunna bidra till detta.

Om ett sådant förändringsarbete inte ger tillfredsställande

resultat, måste dock behovet av lagreglering på nytt övervägas.

Utskottet förutsätter sålunda att regeringen på lämpligt sätt

följer utvecklingen på området och -- om behov föreligger av

detta -- återkommer till riksdagen med förslag till lagreglering

i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet motion

1990/91:So34 (fp).

Psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen)

Förutsättningar för tvångsvård

De tillstånd som motiverar vård enligt LSPV anges i 1 §.

Där anknyts frågan om lagens tillämplighet till dels en

generalindikation, som har avseende på sjukdomsbilden, dels fem

olika specialindikationer. Enligt generalindikationen får den

som lider av psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke,

beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV, om sådan vård

är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och

grad. Med art avses den typ av sjukdom som föreligger och med

grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen

har förorsakat. I LSPV används begreppet psykisk sjukdom som

samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska symtom

oavsett orsaker, alltså såväl psykoser och neuroser som

insufficienstillstånd av olika slag. Med psykisk sjukdom

jämställs i LSPV psykisk abnormitet, som inte är att hänföra

till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i

förståndsutvecklingen. I propositionen med förslag till LSPV

anförde föredragande statsrådet (prop. 1966:53 s. 163) att

begreppet psykisk abnormitet borde tolkas så att det förutom

psykopati även innefattar defekter och invalidtillstånd efter

olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador, där förändringar

i personligheten ofta dominerar bilden. Tvångsintagning för de

abnormas del skulle inskränkas till svårare fall.

Avsikten med specialindikationerna är bl.a. att ge en

beskrivning av hur de i generalindikationen angivna psykiska

tillstånden skall yttra sig, för att en tvångsvis meddelad vård

skall kunna komma till stånd. Indikationerna skall föreligga

till följd av sjukdomen, och i det enskilda fallet kan flera av

specialindikationerna föreligga samtidigt. Specialindikationerna

utgörs av en medicinsk (a) och fyra sociala (b--e). Som villkor

för att den första indikationen (a) skall gälla anges att den

sjuke till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar

sjukdomsinsikt eller att han till följd av beroende av

narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt

behov av vård. Ytterligare en förutsättning för att indikationen

skall vara tillämplig är att den sjuke kan få sitt tillstånd

avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om

vården uteblir. Endast läkare med särskild kompetens har rätt

att utfärda vårdintyg, när denna indikation åberopas. Den andra

indikationen (b) avser den som till följd av sjukdomen är farlig

för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska

hälsa eller för eget liv (farlighetsindikationen). Den tredje

indikationen (c) avser den som till följd av sjukdomen är ur

stånd att ta vård om sig själv (hjälplöshetsindikationen). Den

fjärde indikationen (d) tar sikte på den som till följd av

sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande

levnadssätt (störandeindikationen). Den sista indikationen,

kriminalindikationen (e), avser den som till följd av sjukdomen

är farlig för annans egendom eller något annat av lagstiftningen

skyddat intresse än som avses med b-indikationen.

Kriminalindikationen får inte åberopas för intagning grundat på

ett vårdintyg utan endast när allmän domstol överlämnar någon,

som har begått brott, till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV.

Som tidigare nämnts är syftet med propositionsförslaget

att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en

starkt begränsad användning av tvångsvård som ägt rum inom

psykiatrin, särskilt under det senaste decenniet. Ändamålet med

sådan vård skall vara att se till att den som har ett

oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ges efter intagning

på en sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt medverka

till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser. Enligt förslaget

skall villkoren för tvångsvård utformas med sikte på att sådan

vård skall begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt.

Tre förutsättningar skall, enligt den föreslagna lagen om

psykiatrisk tvångsvård, samtidigt vara uppfyllda. En första

förutsättning skall vara att patienten lider av en allvarlig

psykisk störning (punkt 1 i 3 § första stycket). Vidare skall

krävas att patienten, på grund av sitt psykiska tillstånd och

sina personliga förhållanden i övrigt, har ett oundgängligt

behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat

sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning

(punkt 2). Ytterligare skall fordras att patienten motsätter sig

vården eller att han på grund av sitt psykiska tillstånd

uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat

ställningstagande i fråga om behovet av vård genom intagning

(punkt 3). Vid bedömningen av patientens vårdbehov (enligt punkt

2) skall beaktas om han, till följd av sin psykiska störning, är

farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller

psykiska hälsa, anges det i propositionen.

Begreppet allvarlig psykisk störning

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen beslutar om en sådan ändring av 3 § förslag till lag

om psykiatrisk tvångsvård att begreppet allvarlig psykisk

störning kompletteras med specialindikationer i enlighet med vad

som anförs i motionen (yrkande 1). Motionärerna befarar att

begreppet allvarlig psykisk störning kan komma att få en vidare

betydelse än begreppet psykisk sjukdom. Begreppet kan komma att

innebära ett steg tillbaka när det gäller attityderna till

psykiskt sjuka. Begreppet får inte uppfattas så att psykiatrisk

sjukdom/störning i framtiden betraktas på ett annat sätt än

somatisk sjukdom. För att lösa det kvantitativa problem som

inryms i termen "allvarlig" behöver de yttre konsekvenserna av

sjukdomen specificeras. Begreppet allvarlig psykisk störning bör

därför kompletteras med specialindikationer, som närmare anger

de förutsättningar som skall vara för handen för att lagen skall

vara tillämplig.

Föredraganden delar socialberedningens principiella

inställning att det är viktigt att slå vakt om en helhetssyn på

patienten och att ta fasta på att psykiska störningar numera i

regel anses kunna återföras på såväl biologiska som psykologiska

och sociala faktorer, vilka ofta samspelar och förstärker

varandra. Föredraganden anser det betydelsefullt att anpassa

begreppsbildningen till ett modernt synsätt, grundat på ökade

kunskaper om orsakerna till uppkomsten av psykisk ohälsa.

Begreppet psykisk störning har redan stor användning som

samlingbeteckning inom psykiatrin, och det används som samlande

begrepp i socialstyrelsens officiella klassifikation av

sjukdomar. Det framhäver inte så som sjukdomsbegreppet den rent

medicinska sidan av psykiatrivården, något som kan vara en

fördel när det blir allt vanligare att detta arbete bygger på

samverkan mellan olika yrkeskategorier t.ex. i

allmänpsykiatriska team, i regel bestående av psykiatrer,

psykologer, kuratorer, sjuksköterskor och skötare.

Föredraganden gör sammanfattningsvis den bedömningen att

begreppet allvarlig psykisk störning bör kunna ersätta psykisk

sjukdom och jämställd psykisk abnormitet utan att några risker

uppkommer i rättssäkerhetsavseende. Begreppsförändringen i och

för sig bör inte heller ge upphov till farhågor för en ökad

användning av tvång. Föredraganden framhåller att bedömningen av

om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både

störningens art och dess grad. En sammanvägning får göras i

varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och

yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. Liksom

beredningen anser föredraganden att den psykiatriska

tvångsvården skall inriktas på patientens eget behov av

behandling och omvårdnad. Bedömningen av vårdbehovet skall i

grunden utgå från riskerna för patientens liv eller hälsa men

däremot inte från hur den psykiska störningen tar sig uttryck.

Samhällsskyddet får inte eftersättas utan kräver särskilt

beaktande i den psykiatriska tvångsvården, men det bör inte ges

en så självständig betydelse som LSPV:s specialindikationer

anger. Detta innebär dock inte att patientens

levnadsomständigheter skall lämnas åsido när vårdbehovet bedöms;

det är ofrånkomligt att beakta också sådana faktorers inverkan

på hälsoprognosen när prövning skall ske av olika tänkbara

tillvägagångssätt för att klara upp ett svårt psykiskt krisläge.

Denna inställning bör komma till uttryck vid beskrivningen i lag

av förutsättningarna för tvångsvård, sägs det i propositionen.

Med denna uppfattning är det inte väl förenligt att behålla

specialindikationer enligt LSPVs modell, anges det vidare.

Lagrådet anför att specialindikationerna infördes i LSPV

som en reaktion mot den tolkning av vårdbehovsbegreppet som

utbildat sig i praxis och som medfört en utvidgning av

förutsättningarna för tvångsintagning. Med hänsyn till

syftet med införandet av specialindikationerna kan det enligt

lagrådet synas paradoxalt att man nu vill slopa dem. Allt hänger

ju då på en restriktiv tolkning av begreppen allvarlig psykisk

störning och oundgängligt behov av intagning på

sjukvårdsinrättning för vård. Å andra sidan förefaller

specialindikationerna numera inte ha den återhållande effekt som

eftersträvades vid införandet av dem. Den stora nedgång som har

skett i fråga om antalet tvångsvårdade sammanhänger väsentligen

med utvecklingen av nya läkemedel och nya, öppnare vårdformer,

inräknat den förstärkning som skett av social service, anför

lagrådet.

Föredraganden hyser inte några allvarliga farhågor för att

en lagreglering utan specialindikationer skall leda till att

förutsättningarna för tvångsintagning utvidgas vid praktisk

tillämpning. Inga avgörande rättssäkerhetsskäl finns mot att

avstå från en fullständig motsvarighet till LSPVs konstruktion

av kriterierna för tvångsvård i en ny lagstiftning som bygger på

delvis annan grund än LSPV, anförs det i propositionen.

Utskottets bedömning

Synen på psykiska sjukdomar har under senare år förändrats,

och nya kunskaper har tillkommit om orsakerna till psykisk

ohälsa. De hittills använda begreppen framstår i detta

perspektiv som delvis otidsenliga. Den nya lagstiftningen på

området bör också anpassas till den utveckling som ägt rum under

senare tid mot en starkt begränsad användning av tvångsvård inom

psykiatrin.

Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt

propositionen ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk

abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda i stället för

begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k.

jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Bedömningen av om en

psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens

art och grad, sägs det i propositionen. Socialutskottet delar

denna inställning liksom att bedömningen av vårdbehovet framför

allt skall utgå från riskerna för patientens liv eller hälsa om

vård inte kommer till stånd. Begreppet allvarlig psykisk

störning är avsett att vara något snävare än det nuvarande

begreppet psykisk sjukdom i LSPV. Med detta klargörande bör

specialindikationer enligt utskottet kunna undvaras i den nya

lagstiftningen.

Frågan om vilka psykiska tillstånd som skall kunna föranleda

tvångsvård kan givetvis inte på ett uttömmande sätt anges i

lagtexten. Enligt propositionen bör socialberedningens

redovisning i betänkandet SOU 1984:64 av de psykiska tillstånd

som bör kunna föranleda tvångsvård tjäna till vägledning

härvidlag. Utskottet anser det angeläget att stryka under att

lagstiftningen måste tillämpas så att den avsedda begränsningen

av tillämpningen av tvångsvård kommer till stånd. Utskottet

förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin

tillsynsverksamhet noga följer tillämpningen av den nya

lagstiftningen. Utskottet anser vidare att det för den

medicinska bedömningen kan finnas behov av ytterligare

vägledning till läkarna från socialstyrelsen.

Utskottet konstaterar -- i likhet med justitieutskottet -- att

det framstår som lämpligt och ändamålsenligt att det

sjukdomsbegrepp som skall ligga till grund för psykiatrisk

tvångsvård görs enhetligt och att den nuvarande bristande

överensstämmelsen mellan den straffrättsliga regleringen och den

administrativa vårdlagstiftningen undanröjs.

Socialutskottet anser med hänvisning till vad sålunda anförts

att de i propositionen föreslagna kriterierna för tvångsvård bör

kunna läggas till grund för den nya lagstiftningen om

psykiatrisk tvångsvård. Utskottet tillstyrker sålunda

propositionen i denna del och avstyrker motion 1990/91:So42 (c)

yrkande 1.

Omgivningsskyddet

I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att

riksdagen beslutar utforma 3 § sista stycket lag om psykiatrisk

tvångsvård enligt följande. "Vid bedömning av behovet av

tvångsvård skall även beaktas, om patienten till följd av sin

psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller

fysiska eller psykiska hälsa" (yrkande 1). Det finns enligt

motionärerna många exempel på fall där personer med allvarliga

psykiska störningar utgjort en omedelbar fara för sina

närstående. Motionärerna hänvisar till lagrådets yttrande och

menar att behovet av skydd för närstående och omgivning bör ges

en mer självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård skall

komma i fråga. Skyddsaspekten bör därför inte -- såsom föreslås

av regeringen -- vara ett led i prövningen enligt punkt 2 i

första stycket i lagförslagets 3 §.

Föredraganden anser inte att omgivningsskyddet bör ses som

en självständig uppgift för psykiatrin. Det är dock inte möjligt

att hävda en alldeles strikt gräns mellan patientens vårdbehov

och skyddet för närstående och andra, anförs det. En särskild

lagbestämmelse bör ange att det, vid bedömningen av om patienten

har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård genom vistelse på

en sjukvårdsinrättning, skall beaktas om patienten på grund av

sitt psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet

eller fysiska eller psykiska hälsa, anförs det vidare. När det

gäller vilka farosituationer som skall tas i beaktande, innebär

förslaget att föredraganden anslutit sig till vad lagrådet har

förordat. Således innefattas inte bara risker för allvarlig

skada (såsom föreslogs i lagrådsremissen) utan även andra

personskaderisker, fysiska såväl som psykiska. Det får sedan i

varje särskilt fall avvägas vilken tyngd skaderisken skall

tillmätas. Att skyddsaspekterna ges en mindre självständig

betydelse vid bedömningen av förutsättningarna för att ge

psykiatrisk tvångsvård är sålunda inte avsett att leda till att

möjligheterna försämras att, inom ramen för den psykiatriska

tvångsvården, omhänderta de personer som här avses. Frågan i

vilken utsträckning skyddsaspekterna blir tillgodosedda vid

tillämpningen av den nya regleringen bör följas noga.

Föredraganden förutsätter att detta sker genom socialstyrelsen

som tillsynsmyndighet på området.

Lagrådet tar även upp frågan om vilken betydelse som skall

tillmätas det skyddsbehov som kan finnas hos patientens

närstående och omgivningen i övrigt. Att specialindikationerna

numera skulle innebära någon beaktansvärd risk för att patienter

tvångsintas utan klart vårdbehov motsägs av de uppgifter som

lämnas i remissen om utvecklingen under senare år, anför

lagrådet. Antalet tvångsintagna patienter har minskat med ca

18000 till endast ca 2 800 mellan åren 1968 och 1988. Mot

denna bakgrund är det svårt att känna sig övertygad om behovet

av att mera väsentligt tona ned skyddsaspekterna. Det kan enligt

lagrådets mening inte accepteras att, i enlighet med vad som

föreslogs i lagrådsremissen, endast risker för att patienten

skall allvarligt skada någon annan skall få beaktas och att det

endast skall få ske som ett led i prövningen enligt punkt 2 i 3

§ första stycket. Utgångspunkten bör vara att behovet av skydd

för närstående och omgivning skall ges en mera självständig

betydelse vid prövningen om tvångsvård skall komma till stånd

eller inte. Lagrådet föreslår att det i paragrafens tredje

stycke utsägs att "vid bedömningen av behovet av tvångsvård

skall även beaktas, om patienten till följd av sin psykiska

störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska

eller psykiska hälsa".

Vid bedömningen av patientens vårdbehov skall vägas in om

patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för

annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa,

anges det i propositionens specialmotivering. Bestämmelsen

avser enbart skyddet för närstående och andra i omgivningen.

Frånsett att farlighetsbedömningen skall ske som ett led i

prövningen enligt punkt 2 i paragrafens första stycke, har

bestämmelsen formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen att den psykiatriska

tvångsvården skall inriktas på patientens eget behov av

behandling och omvårdnad. Vid bedömningen av om patienten har

ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård genom vistelse på en

sjukvårdsinrättning skall beaktas om patienten på grund av sitt

psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet

eller fysiska eller psykiska hälsa. Det faller sig enligt

utskottets mening naturligt att en sådan farlighetsbedömning tar

sikte på den enskildes vårdbehov som anges i punkt 2 i 3 §

första stycket i lagförslaget. Utskottet konstaterar att

lagrådets synpunkter till stor del har beaktats vid utformningen

av bestämmelsen. Enligt utskottets mening bör ingen ändring i

lagförslaget göras med anledning av motion 1990/91:So31 (m)

yrkande 1. Förslaget i propositionen tillstyrks därför i denna

del och motionsyrkandet avstyrks.

Intagning för tvångsvård

Intagning på sjukhus för vård enligt bestämmelserna i LSPV

grundas på vårdintyg utom i fråga om domstolsöverlämnade

patienter. Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare.

Socialstyrelsen får medge undantag från detta krav om särskilda

skäl föreligger. Vårdintyg får utfärdas endast i anslutning till

personlig undersökning av den som intyget avser. Om denne inte

ställer sig till förfogande för undersökning, får läkare i

allmän tjänst begära handräckning av polismyndighet för att få

undersökningen till stånd. Enligt LSPV skall ett vårdintyg

innehålla uttalande bl.a. att sannolika skäl föreligger för att

den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och för att

lagens förutsättningar i övrigt för sluten psykiatrisk vård

uppfylls. Vårdintygsförfarande inbegriper det första ledet i den

s.k. tvåläkarprövningen. Intagningsprövningen enligt LSPV

innefattar en preliminär bedömning på sjukhuset för eventuell

intagning. Intagning får ske om vårdintyget uppfyller

föreskrivna krav och sannolika skäl föreligger för att vård kan

beredas med stöd av LSPV. Frågan om intagning avgörs av

överläkaren. Om särskilda skäl föreligger, kan överläkaren

delegera frågan till en annan läkare på sjukhuset. Har intagning

skett, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast

möjligt, och senast åttonde dagen efter dagen för intagningen,

pröva om vård kan beredas patienten med stöd av lagen.

Bestämmelserna om vårdintyg och intagningsbeslut innebär att

bedömningen av patientens psykiska tillstånd och vårdbehov görs

av två av varandra oberoende läkare. Reglerna i LSPV ställer

alltså krav på att läkarna skall vara på visst sätt oberoende av

varandra. Detta är preciserat så att vårdintyg inte får godtas

för intagning på den klinik där den läkare som har utfärdat

vårdintyget tjänstgör. Regeln kompletteras med en bestämmelse

enligt vilken ett intagningsbeslut, med visst undantag, inte får

meddelas av samma läkare som har utfärdat vårdintyget.

Enligt propositionen skall nuvarande regler om utfärdande

av vårdintyg och undersökning för sådant intyg i huvudsak

behållas. En ändring föreslås dock så till vida att endast

läkare som, enligt beslut av landstingskommunen, har särskild

befogenhet till det skall få besluta att patienten skall tas om

hand för undersökning. En annan förändring är att polisens

nuvarande skyldighet att i vissa fall föranstalta om

läkarundersökning för vårdintyg slopas.

Frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård skall enligt

propositionens förslag avgöras skyndsamt efter undersökning av

patienten. Avgörandet skall ske inom 24 timmar från patientens

ankomst till sjukvårdsinrättningen. Denne får hindras att lämna

vårdinrättningen tills frågan om intagning avgörs. Principen om

tvåläkarprövning behålls, vilket innebär att den läkare som har

utfärdat vårdintyget inte får besluta om patientens intagning

för psykiatrisk tvångsvård. Det nuvarande kravet på oberoende

mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och den som

beslutar om intagning slopas emellertid. Beslut om intagning får

fattas endast av en chefsöverläkare eller annan erfaren läkare

med specialistkompetens inom psykiatrin. När beslut fattas, får

vårdintyget inte vara äldre än fyra dagar, vilket innebär att

den nuvarande giltighetstiden för intyget förkortas med tio

dagar.

Beslut om omhändertagande

I motion 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) hemställs om

ett tillkännagivande beträffande privatpraktiserande psykiaters

rätt att föranstalta om läkarundersökning mot den enskildes

vilja liksom möjligheten att begära polishandräckning i samband

med undersökning för vårdintyg (yrkande 2). Motionären anser

att en privatpraktiserande läkare med psykiatrisk

specialistkompetens bör kunna anförtros samma rätt som en

offentligt anställd läkare när det gäller rätten att omhänderta

en person för läkarundersökning samt att begära

polishandräckning i samband därmed. Avgörande bör nämligen vara

den enskilde läkarens kompetens och inte vederbörandes

anställningsform.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen beslutar om en sådan ändring av 4 § förslag till lag

om psykiatrisk tvångsvård att beslut om omhändertagande får

fattas av läkare i allmän tjänst (yrkande 2). Den

begränsning i propositionsförslaget som går ut på att beslut om

omhändertagande får fattas endast av läkare som, enligt beslut

av landstingskommun, har befogenhet till det är praktiskt svårt

att hantera, anser motionärerna. En läkare vid t.ex. en kommunal

alkoholmottagning bör ha samma befogenhet. Ett förtydligande i

lagtexten, av vilket framgår att beslut får fattas av läkare i

allmän tjänst, bör därför införas.

Föredraganden anför bl.a. följande (s. 105 f.).

Med hänsyn till det ingrepp som det innebär att någon

läkarundersöks för vårdintyg mot sin vilja bör befogenheten att

besluta om genomförande av undersökning i här avsedda

situationer vara begränsad. Enligt min mening bör beslut om att

patienten skall tas om hand för undersökning få meddelas bara av

läkare som av offentlig sjukvårdshuvudman har fått förordnande

att fatta sådant beslut. Syftet bör vara att ge befogenheten

till en överordnad läkare inom primärvården eller den

psykiatriska verksamheten. Möjligheten att begära

polishandräckning för att kunna genomföra vårdintygsundersökning

bör knytas till samma krets av läkare.

I specialmotiveringen anförs att befogenheten att besluta om

läkarundersökning i dessa fall inte behöver avse en viss läkare

utan kan knytas till innehav av bestämda tjänster. Läkare ur den

krets som ges denna befogenhet skall också vara behöriga att

begära polishandräckning för att genomföra undersökningen eller

för att föra en patient till en sjukvårdsinrättning sedan ett

vårdintyg har utfärdats.

Utskottets bedömning

Ett beslut om att en person mot sin vilja skall

läkarundersökas innebär enligt utskottets mening ett allvarligt

intrång i personens integritet. Utskottet delar inställningen i

propositionen att befogenheten att besluta om genomförande av

undersökning för vårdintyg därför bör begränsas till vissa

läkare.

Den i propositionen föreslagna regleringen av vilka läkare som

skall kunna besluta om att en patient skall tas om hand för

undersökning innebär en ytterligare begränsning i förhållande

till vad som gäller i dag. Sådana beslut skall enligt förslaget

endast få fattas av läkare som enligt beslut av landstingskommun

-- eller en landstingsfri kommun -- ges särskild befogenhet att

besluta om sådana undersökningar.

Utskottet delar samtidigt de farhågor som kommer till uttryck

i motion So42 (c) om att den föreslagna regeln kan vålla

svårigheter i den praktiska tillämpningen. Beslut i dessa frågor

bör exempelvis kunna fattas av en läkare som är anställd vid en

kommunal alkoholmottagning. Det kan vidare noteras att

regeringen i proposition 1990/91:121 om försöksverksamhet med

kommunalt huvudmannaansvar för primärvård m.m., som för

närvarande bereds av utskottet, föreslår att kommunerna inom

ramen för en försöksverksamhet ges möjlighet att påta sig

ansvaret för primärvården inom sitt område.

Utskottet anser att beslut om att en person skall få tas om

hand för undersökning bör kunna meddelas av läkare i allmän

tjänst. Sådana läkare bör också ha rätt att begära

polishandräckning för att få till stånd undersökningen. Med

bifall till motion 1990/91:So42 (c) yrkande 2 anser utskottet

att 4 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla

den lydelse utskottet nu föreslagit.

Någon följdändring av 47 § i lagförslaget om rätt för läkare

att begära biträde av polismyndighet behövs dock inte.

Utskottet kan sålunda inte ställa sig bakom förslaget i motion

1990/91:So30 (m) yrkande 2 att även privatpraktiserande läkare

skall kunna besluta om läkarundersökning mot den enskildes vilja

och kunna begära polishandräckning för att få till stånd en

sådan undersökning. Det nämnda motionsyrkandet avstyrks därför.

Oberoendekravet

I motion 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) hemställs om

ett tillkännagivande beträffande det s.k. tvåläkarförfarandet

(yrkande 1). Socialberedningen och vissa remissinstanser har

påpekat att det rådande kravet på oberoende mellan den läkare

som utfärdar vårdintyget och den läkare som beslutar om

intagning har negativa effekter vid en utveckling mot en

sektoriserad psykiatrisk vård, anför motionären. Kravet på

oberoende slopas i propositionsförslaget. Enligt motionären bör

en patient kunna bli tvångsintagen genom att ett vårdintyg

utfärdas av en underläkare vid en psykiatrisk klinik, medan

själva intagningsbeslutet fattas av chefsöverläkaren, eller

annan läkare med specialistkompetens, vid samma klinik.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen beslutar om en sådan ändring av 4 § förslag till lag

om psykiatrisk tvångsvård att det s.k. oberoendekravet alltfort

skall gälla (yrkande 3). I motionen anförs att vårdintyg

ofta utfärdas av läkare som inte har någon eller endast en

kortare vidareutbildning i psykiatri. För att säkerställa en

djupgående och noggrann bedömning bör oberoendekravet finnas

kvar, anser motionärerna. Även om det kan medföra vissa

praktiska svårigheter, fyller kravet en viktig funktion ur

trygghetssynpunkt för patienten.

Beträffande tvåläkarprövningen och det s.k. oberoendekravet

uttalar föredraganden bl.a. följande (s. 110).

Även om tvåläkarprövningen kan kritiseras från skilda

utgångspunkter vill jag instämma med beredningen i att en

prövning av två läkare som föregår varje beslut om intagning

allmänt sett bör minska risken för obefogade intagningar och att

det därför är rimligt att inte ge avkall på principen. Som

beredningen också har funnit är det emellertid tveksamt om det

gällande kravet på oberoende mellan den läkare som utfärdar

vårdintyg och den läkare som beslutar om intagning bidrar till

rättssäkerheten i intagningsförfarandet. Min uppfattning är att

oberoendekravet i nuvarande utformning är av väsentligen formell

betydelse. Kravet har sin bakgrund i en äldre tids

organisatoriska förhållanden inom den psykiatriska vården och

medför uppenbara tillämpningssvårigheter under pågående

utveckling mot en sektoriserad vårdorganisation. -- -- -- I

sammanhanget bör erinras om mitt nyss redovisade förslag rörande

villkor om särskild psykiatrisk kompetens hos läkare som

beslutar i fråga om intagning. Jag anser att detta villkor

säkerställer att avgörandena sker utifrån bred psykiatrisk

erfarenhet och att det därmed också främjar självständighet i

bedömningarna i intagningsfrågor.

Utskottets bedömning

Utvecklingen inom den psykiatriska vården går alltmer i

riktning mot en sektoriserad vårdorganisation. Utskottet delar

uppfattningen i propositionen att ett fasthållande av kravet på

att den läkare som utfärdar vårdintyget skall vara oberoende i

förhållande till den läkare som beslutar om intagning kan

medföra praktiska svårigheter inom en sådan organisation. Några

vägande skäl för att behålla kravet på oberoende mellan läkarna

föreligger enligt utskottets mening inte, i synnerhet inte som

kravet numera huvudsakligen får anses vara av formell natur.

Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i denna del och

avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 3.

Motion 1990/91:So30 (m) yrkande 1 får anses vara tillgodosedd

genom propositionens förslag och avstyrks således.

Intagningsbeslutet

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen beslutar om en sådan ändring av 6 § förslag till lag

om psykiatrisk tvångsvård att en patient får kvarhållas på

sjukvårdsinrättning endast till dess att chefsöverläkaren

inställt sig för slutlig bedömning (yrkande 4). Det faktum

att vårdintyg utfärdas utgör enligt propositionsförslaget grund

för en inskränkning av rörelsefriheten, som kan vara i upp till

24 timmar. Att utan strikta kriterier kunna kvarhålla en patient

under så lång tid måste betraktas som kränkande. Vårdintyget

skall därför bedömas formellt och materiellt utan tidsspillan,

när patienten kommer till sjukhuset. Reglerna för inställelse

som bakjour innebär att högsta inställelsetid är två timmar. Ett

kvarhållande under denna tid är försvarbart, anser motionärerna.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt propositionen

angeläget att frågan om patienten skall ges tvångsvård avgörs så

snart som möjligt. Ett beslut om intagning kan emellertid inte

alltid fattas i omedelbar anslutning till patientens ankomst

till vårdinrättningen. Intagningsläkaren måste få en rimlig

möjlighet att, i anslutning till undersökning av patienten, göra

en självständig bedömning av patientens psykiska tillstånd och

behov av vård. Eventuellt behöver kompletterande uppgifter

inhämtas av den läkare som har utfärdat vårdintyget. Det kan

röra sig om formella brister i vårdintyget eller avse sakliga

oklarheter. Med hänsyn till de förutsättningar som skall vara

uppfyllda för att intagning skall få ske, torde det inte sällan

behövas viss ytterligare utredning om patientens sociala

situation, t.ex. via kontakter med anhöriga och någon myndighet.

Innan beslut om intagning har fattats, får patienten inte

tvångsmedicineras eller på något annat sätt tvingas att genomgå

viss behandling. Om det föreligger behov av omedelbar behandling

som patienten motsätter sig, måste en behörig läkare tillkallas

och besluta om intagning innan behandlingsåtgärder vidtas.

Bestämmelserna i brottsbalken om nöd får dock självfallet

tillämpas i utpräglade nödsituationer, anförs det i

specialmotiveringen.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i såväl propositionen som i

motionen att frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård bör

avgöras skyndsamt. Enligt propositionens förslag skall ett

sådant avgörande ske inom 24 timmar efter patientens ankomst

till sjukvårdsinrättningen. Beslutet i intagningsfrågan skall

inte såsom enligt gällande bestämmelser endast ha en preliminär

karaktär. Om prövningen inte enbart skall avse de formella

kraven på vårdintyget behövs enligt utskottets mening ett mer

omfattande underlag för prövningen. För det första måste en

undersökning av patienten komma till stånd. För det andra kan

det i vissa fall behövas ytterligare utredning, innan läkaren

har ett tillräckligt underlag för sitt ställningstagande. Inte

minst gäller detta frågan om det föreligger några alternativ

till tvångsvård. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

förslaget i propositionen att 24 timmar skall vara den tid som

patienten längst får kvarhållas innan ett beslut fattas i frågan

om intagning är väl avvägt. Utskottet tillstyrker sålunda

propositionsförslaget i denna del och avstyrker motion

1990/91:So42 (c) yrkande 4.

Begränsade vårdtider

Vårdtiden enligt LSPV är i princip obestämd. Behovet av

fortsatt tvångsvård skall dock anmälas för utskrivningsnämnden

efter tre månader och därefter var sjätte månad.

Enligt propositionsförslaget skall psykiatrisk tvångsvård

vara tidsbegränsad. Föreskrifter om längsta vårdtider kombineras

med ett system med obligatorisk rättslig prövning. Det skede då

tvångsvård får ges på grundval av vårdintyg och läkares

intagningsbeslut begränsas till högst fyra veckor. Finner

chefsöverläkaren att tvångsvården bör pågå mer än fyra veckor,

skall han ansöka om medgivande till fortsatt vård vid en

rättslig prövning. Vid bifall till ansökan får tvångsvård pågå i

högst fyra månader räknat från intagningen. Efter ny rättslig

prövning kan vårdtiden förlängas med högst sex månader åt

gången.

I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen, i stället för regeringens förslag,

antar följande lydelse av 7 § första stycket lag om psykiatrisk

tvångsvård. "Om chefsöverläkaren vid en enhet där patienten

vårdas finner att denne bör ges tvångsvård utöver två veckor

från dagen för beslutet om intagning, skall han före utgången av

tvåveckorstiden ansöka hos länsrätten om medgivande till sådan

vård" (yrkande 3). Motionärerna anser att längsta tid för

vård, utan beslut av domstol, av rättssäkerhetsskäl bör vara två

veckor i stället för fyra veckor som föreslås i propositionen.

Med lagreglerade maximitider för tvångsvården ökar

patienternas rättssäkerhet, och inriktningen mot korta

tvångsvårdstider kan ges ett klarare stöd, anför

föredraganden. Bestämningen av tidpunkten för den rättsliga

prövningen, och därmed av maximum för den inledande

vårdperiodens längd, måste göras efter en avvägning av skilda

intressen. Socialberedningen ansåg att tvångsvården skulle få

pågå i högst åtta dagar, utan att rättslig prövning

aktualiseras. Föredraganden påpekar att en obligatorisk rättslig

prövning, i direkt anslutning till intagningen, medför ett

betydande antal ärenden. Troligt är att dessa i huvudsak skulle

få avgöras i enkla former och på ett starkt begränsat

utredningsmaterial. En sådan ordning skulle inte innebära

egentliga vinster från rättssäkerhetssynpunkt. Föredraganden

anser att den obligatoriska rättsliga prövningen i stället bör

få avse en situation när ett bredare bedömningsunderlag finns

tillgängligt, inte minst beträffande eventuella alternativ till

tvångsvård. Vidare är bl.a. kravet på diagnostisk utredning

före behandling av vikt för rätt behandlingsval och för att

undvika att sjukdomstillståndet förlängs. Det är viktigt att den

rättsliga prövningen grundas på en korrekt diagnos och

preliminär utvärdering av effekten av insatt behandling, anförs

det.

Föredraganden anför vidare att hon har förståelse för

önskemålet att hälso- och sjukvårdspersonalen i skedet närmast

efter intagningsbeslutet får koncentrera sig på vården av

patienten. Det bör vara angeläget att undvika brådska och press

för patienten och vårdpersonalen i ett läge där försök skall

göras att skapa en förtroendefull relation till patienten som

grund för det kommande behandlingsarbetet, anför hon.

Förberedande och genomförande av en rättslig förhandling vid

denna tidpunkt kan inverka störande på vården. Föredraganden

pekar också på behovet av utrymme för att införskaffa

tillfredsställande social utredning och i övrigt samarbeta med

socialtjänsten. Uppgifter om patientens personliga förhållanden

kommer att utgöra en väsentlig del av underlaget för en rättslig

prövning och vid prövningstillfället skall kunna krävas en

redogörelse för det stöd och den behandling som planeras för

patienten under och efter vistelsen på sjukhuset.

Föredraganden har således stannat för att den inledande

perioden av tvångsvård inte skall få överstiga fyra veckor utan

att framställning görs om rättens medgivande till vidare

tvångsvård. Ansökan skall ha kommit in till länsrätten inom

denna tid, annars upphör tvångsvården och patienten får då inte

hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja. Den nämnda tiden

utgör en maximitid. Det finns således inget hinder mot att

ansökan om medgivande till tvångsvård görs i början av denna

tidsperiod, vilket kan vara lämpligt om patienten exempelvis,

vid tidpunkten för intagningen för tvångsvård, nyligen getts

sådan vård, anförs det i specialmotiveringen.

Propositionsförslaget innebär vidare att patienten ges rätt att

överklaga intagningsbeslutet hos domstol och få prövat om

tvångsvårdsförutsättningarna föreligger. Frågeställningen vidgas

därvid till att gälla hela spörsmålet om tvångsvårdens

upphörande med utgångspunkt i det bedömningsunderlag som kan tas

fram till prövningstillfället. En sådan möjlighet för patienten,

att under den inledande tvångsvårdsperioden få tvångsvården

domstolsprövad, anser föredraganden vara det komplement som

behövs, när obligatorisk rättslig prövning inte lämpligen kan

anordnas i mycket nära anslutning till intagningsbeslutet.

Vidare tillägger föredraganden att erfarenheterna av den

förordade obligatoriska prövningen bör få utvisa vilka

möjligheter som finns att tidigarelägga prövningen och därmed

korta av den vårdtid som kan grundas på ett intagningsbeslut.

Detta bör vara en viktig fråga vid en relativt snar utvärdering

av lagstiftningen, anförs det i propositionen.

Utskottets bedömning

I propositionen föreslås att den vårdtid som kan grundas

enbart på ett intagningsbeslut av läkare skall vara högst fyra

veckor. Det finns enligt utskottet anledning att understryka att

denna tid är en maximitid. En ansökan hos länsrätten om

medgivande till fortsatt vård kan således göras när som helst

under denna tidsperiod. Den rätt för patienten att överklaga

intagningsbeslutet som också föreslås i propositionen öppnar

vidare en möjlighet för patienten att själv bestämma tidpunkten

för en rättslig prövning.

Om en obligatorisk rättslig prövning förläggs i alltför nära

anslutning till intagningsbeslutet kan det enligt utskottets

mening befaras att prövningen i många fall får göras på ett

alltför begränsat utredningsmaterial. För patienternas

rättssäkerhet är det viktigt att bl.a. eventuella alternativ

till tvångsvård dessförinnan noga har övervägts.

Frågan om tiden inom vilken en obligatorisk rättslig prövning

skall ske bör uppmärksammas vid utvärderingen av den nya

lagstiftningen, anförs det i propositionen. Utskottet

förutsätter att frågan kommer att följas noga och att regeringen

återkommer till riksdagen om det visar sig att möjligheter finns

att korta denna tid.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion

1990/91:So37 (mp) yrkande 3 inte bör föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida. Propositionsförslaget i denna del tillstyrks

och motionsyrkandet avstyrks således.

Konvertering

Med konvertering förstås att en patient, som är intagen på

sjukhus för frivillig psykiatrisk vård, överförs till

psykiatrisk tvångsvård. Den 1 januari 1983 ändrades LSPV så

att en möjlighet till konvertering öppnades (prop. 1981/82:72).

Ett viktigt motiv för lagändringen var att undvika att en

patient, som vistades frivilligt på ett sjukhus för psykiatrisk

vård och som visade sig behöva tas om hand med stöd av LSPV,

först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet innan han kunde

tas om hand enligt lagen. Inte minst gällde det att komma ifrån

ett förfarande som innebar att patienten omedelbart efter

utskrivning omhändertogs av polis vid sjukhusgrinden för att

återföras till sjukhuset. Ändrade regler för konvertering ansågs

också kunna förebygga att vården inleddes enligt LSPVs

bestämmelser, även när det inte var alldeles nödvändigt. I

förarbetena (prop. s. 32) uttalades att konvertering kunde vara

motiverad bl.a. om patientens tillstånd försämrades eller om

något inträffade som gjorde att patienten plötsligt ville lämna

sjukhuset men på grund av sitt tillstånd inte borde få göra det.

Enligt nuvarande regler förutsätter konvertering att vårdintyg

utfärdas. Om intyget utfärdas av klinikens egen läkare, skall

beslut i fråga om vård enligt LSPV fattas av

utskrivningsnämnden.

Om en patient på egen begäran är intagen för psykiatrisk vård

på en vårdinrättning, får chefsöverläkaren under särskilda

förhållanden besluta om tvångsvård, föreslås det i

propositionen. Utöver de vanliga förutsättningarna för

tvångsvård skall krävas att patienten, till följd av den

störning han lider av, kan befaras allvarligt skada sig själv

eller någon annan. Läkarens beslut skall snarast hänskjutas till

rättslig prövning.

I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas

att riksdagen avslår regeringens förslag om möjlighet till

konvertering från frivillig slutenvård till tvångsvård

(yrkande 5). Konverteringsmöjligheten rimmar illa med

grundläggande krav på demokrati och rättssäkerhet, anser

motionärerna. Denna möjlighet undergräver förtroendet för den

psykiatriska vården och kan innebära att människor drar sig för

att söka vård.

I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen avslår 11--13 §§ förslag till lag om psykiatrisk

tvångsvård (yrkande 1) samt att riksdagen beslutar att den

som tagits in på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning för

psykiatrisk vård i frivillig form inte får hållas kvar mot sin

vilja (yrkande 2). Även i denna motion anförs att

konverteringsmöjligheten inte står i överensstämmelse med

grundläggande krav på demokrati och rättssäkerhet i samhället.

Det är enligt motionärerna avgörande för förtroendet för den

psykiatriska verksamheten att den som sökt vård på eget

initiativ inte skall kunna hållas kvar mot sin vilja. Det

påpekas också att enligt Hawaiideklarationen bör varje patient

ha rätt att avbryta en frivillig behandling, som han eller hon

deltar i. Motionärerna anser vidare att konverteringsmöjligheten

motverkar det egentliga syftet med lagen, dvs. att den som

vårdas skall bli i stånd till att frivilligt medverka till

erforderlig vård. I lagen bör föras in ett förbud mot

konvertering.

I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas ett

tillkännagivande om redovisning av användning av

konverteringsvård (yrkande 2). Möjligheten till konvertering

har enligt motionärerna utnyttjats i stor omfattning sedan den

infördes. Frivilligt ingångna patienter har kunnat uppleva denna

möjlighet som ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med på

åtgärder som de egentligen motsätter sig. Detta har utgjort en

risk för rättssäkerheten. Utvecklingen vad gäller användningen

av konvertering bör därför följas noga och redovisas för

riksdagen senast två år efter de nya reglernas ikraftträdande,

anser motionärerna.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs om

ett tillkännagivande om övergång från frivillig vård till

tvångsvård (yrkande 5). Vetskapen om att vården kan övergå

från att ha skett på egen begäran till tvångsvård kan enligt

motionärerna upplevas som ett hot av den vårdade. Konvertering

bör därför tillgripas endast i vissa specificerade fall och

förutsätta att ett vårdintyg har utfärdats.

I motion 1990/91:So302 av Iris Mårtensson m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts om de anhörigas situation när närstående vårdas

för psykiatrisk sjukdom. Motionärerna framhåller det lidande och

de svårigheter som de anhöriga kan drabbas av. Vid läkarens

ställningstagande till frågan om konvertering bör hänsyn tas

även till de anhörigas erfarenhet av patientens sjukdom.

Socialberedningen har, med utgångspunkt i såväl principiella

som behandlingsmässiga skäl, funnit att lagstiftningen inte

borde uppta någon regel om konvertering, påpekas det i

propositionen. Föredraganden är enig med beredningen om att

avvägningarna i konverteringsfrågan skall ske i samklang med de

förutsättningar och grunder för psykiatrisk tvångsvård som anges

i den avsedda nya lagstiftningen. Föredraganden anser att det

finns starka skäl som talar emot en generell möjlighet att

omvandla frivillig sjukhusvård till tvångsvård. Så utformad kan

konverteringen tänkas försvaga patientens ställning i vården.

Det samspel mellan vårdpersonal och patient som behövs för att

ge gynnsamma behandlingsförutsättningar kan påverkas negativt.

För det allmänna förtroendet för psykiatrisk sjukhusvård saknar

det inte heller betydelse om, och i vilken utsträckning,

frivillig vård kan övergå till tvångsvård. Föredraganden är dock

inte beredd att föreslå att konverteringen slopas generellt.

Utrymmet för konvertering bör emellertid begränsas kraftigt i

förhållande till nuläget, så att åtgärden kan aktualiseras bara

vid speciella behov.

Föredraganden ser det som angeläget att lagstiftningen

säkerställer att patienten utan onödig omgång får behövlig vård

i vissa svårbemästrade fall. Det gäller situationer där det

finns en påtaglig fara för att patienten, på grund av sin

allvarliga psykiska störning, kommer att allvarligt skada sig

själv eller någon annan om han lämnar sjukhuset eller undandrar

sig vården där på annat sätt. En konverteringsregel med hänsyn

till dessa situationer kan för närvarande inte undvaras, anförs

det.

Lagrådet har funnit det svårt att se att den allmänna

inriktningen av reformen av den psykiatriska tvångsvården skulle

göra det naturligt att anlägga en mer restriktiv syn på

konvertering än enligt nu gällande lag. Enligt lagrådet skulle

den i lagrådsremissen föreslagna utformningen av

förutsättningarna för tvångsvård i stället leda till att några

ytterligare krav inte bör ställas upp för att konvertering skall

få ske. Med det starka betonandet av det oundgängliga

vårdbehovet som kännetecknar 3 § framstår begränsningen av

konverteringsmöjligheterna som sakligt omotiverad, närmast

ologisk. Om det föreligger ett oundgängligt behov av vård

förefaller det uppenbart att behovet skall tillgodoses. Omsorgen

om patienten gör detta nödvändigt. Att avstå från att ingripa

och ge vård skulle innebära en icke godtagbar devalvering av

ordet oundgänglig, anför lagrådet. Vidare hänvisas till att

konvertering, om förfarandet tillåts bara vid fara för annan

eller för patientens liv, skulle omöjliggöras i det stora

flertalet fall (sannolikt ca 80 %) där konvertering nu

utnyttjas. Detta anser lagrådet inte förenligt med god omsorg om

patienterna.

Föredraganden menar att en begränsning och koncentration

till speciellt angelägna fall kan åstadkommas, utan att omsorgen

om patienterna eftersätts. Begränsningen av

konverteringsmöjligheten skall inte leda till att patienten över

huvud taget inte får behövlig vård. Visserligen kan minskad

konverteringsmöjlighet ibland medföra ett från medicinsk

synpunkt olämpligt avbrott i vården. Särskilt gäller detta för

de ambivalenta patienterna, dvs. de patienter som vacklar i sin

inställning till behovet av vård. Ett avbrott i vården, som

grundas på patientens önskemål, behöver dock inte vara till

nackdel för patienten. Ett avbrott kan nämligen leda till att

patienten får en mer realistisk bild av sitt behov av vård och

därefter kommer att delta i vården med en bättre motivation.

Vidare anförs bl.a. följande (s. 125 f.).

Genom att inskränka möjligheten till konvertering på det sätt

jag föreslår minskar risken för att konverteringen upplevs av

patienterna som ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med

på åtgärder, som de egentligen motsätter sig. Det är vidare

sannolikt att man undviker att sådana extrema situationer

uppstår att den ansvarige läkaren känner sig nödgad att ingripa

med tvångsintagning så snart som en patient har kommit utanför

sjukhusets grindar.

Ett beslut om konvertering skall enligt förslaget inte behöva

föregås av att ett vårdintyg utfärdas. En patient, som är

föremål för konvertering, har redan under viss tid vistats på

ett sjukhus för psykiatrisk vård. Värdet av att en annan läkare

än chefsöverläkaren eller dennes ersättare gör en bedömning och

utfärdar ett intyg måste oftast vara starkt begränsat.

Utfärdande av ett vårdintyg får under sådana förhållanden

närmast karaktären av en formalitet.

Eftersom ifrågavarande beslut inrymmer bedömningar av såväl de

allmänna tvångsvårdsförutsättningarna som känsliga frågor om

faran för allvarlig skada på patienten eller någon annan, bör en

rättslig prövning komma till stånd i nära anslutning till

konverteringsbeslutet. Tiden inom vilken en framställning senast

skall vara den rättsliga instansen till handa bör bestämmas till

fyra dagar efter konverteringsbeslutet, anförs det i

propositionen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser att en så begränsad konverteringsmöjlighet som

föreslås i propositionen är nödvändig av omsorg om patienterna

och deras anhöriga. Genom den kraftiga begränsningen minskar

också risken för att möjligheten till konvertering upplevs som

ett påtryckningsmedel av patienten.

Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det anförda

propositionsförslaget i denna del och avstyrker motionerna

1990/91:So32 (v) yrkande 5 och 1990/91:So37 (mp) yrkandena 1 och

2 i vilka avslag yrkas på förslaget om konvertering.

Utskottet förutsätter att chefsöverläkaren, i samband med sitt

ställningstagande i konverteringsfrågan, ser till patientens

situation utifrån ett helhetsperspektiv. Utskottet anser inte

att det finns anledning att ta något initiativ med anledning av

motion 1990/91:So302 (s). Motionen avstyrks.

Med hänsyn till att en kraftig begränsning och koncentration

till speciellt angelägna fall nu föreslås är det enligt

utskottets mening angeläget att utvecklingen följs noga, när det

gäller användningen av konvertering. Konvertering utnyttjas för

närvarande i relativt stor omfattning, nämligen vid cirka en

femtedel av intagningstillfällena. I likhet med motionärerna i

motion So31 (m) anser utskottet att en utvärdering av

tillämpningen av de nya bestämmelserna om konvertering bör göras

och redovisas för riksdagen inom två år efter det att den nya

lagstiftningen trätt i kraft. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So31 (m) yrkande 2

och 1990/91:So42 (c) yrkande 5 som sin mening ge regeringen till

känna.

Innehållet i tvångsvård

Behandlingen av patienten

LSPV innehåller inga särskilda bestämmelser, som anger

vilken typ av psykiatrisk vård och behandling som skall ges. I

13 § anges att den intagne får underkastas det tvång som är

nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att

skydda honom själv eller omgivningen. Enligt 5 § lagen

(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

skall den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen vinnlägga

sig om att ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård. Han

skall, så långt det är möjligt, utforma och genomföra vården i

samråd med patienten. Han skall visa patienten omtanke och

respekt. En läkares skyldighet att ge adekvat behandling

regleras också i allmänna läkarinstruktionen (1963:341).

Enligt denna åligger det varje läkare att, i överensstämmelse

med vetenskap och beprövad erfarenhet, meddela en patient de råd

och såvitt möjligt den behandling som patientens tillstånd

fordrar.

Medicinsk behandling under vårdtiden skall enligt

propositionen i möjligaste mån ges efter samma mönster som

gäller enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) för

frivillig hälso- och sjukvård. Om inte patientens tillstånd gör

det omöjligt, skall samråd ske med patienten om behandlingen.

När det är lämpligt skall samråd ske med patientens närstående.

En behandlingsplan skall snarast upprättas med tillämpning av

samrådsförfarandet. För fall då patienten motsätter sig

behandlingen träffas avgörandet av chefsöverläkaren eller en

annan läkare som är erfaren psykiater. Behandlingsåtgärderna

skall anpassas till vad som krävs för att uppnå det i lagen

angivna syftet med tvångsvården.

I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen beslutar dels att psykokirurgi och annan

behandling av irreversibel natur inte får utföras på en patient

som undergår tvångsvård (yrkande 4), dels att

elchockbehandling inte får utföras på en sådan patient

(yrkande 5), dels att tvångsmedicinering med neuroleptika

inte får förekomma vid tvångsvård (yrkande 6) och dels -- om

yrkande 6 avslås -- att medicinering med neuroleptika i depåform

inte får användas vid tvångsvård (yrkande 7). Vidare

hemställs i motionen om ett tillkännagivande beträffande respekt

för patientens önskan om drogfri vård (yrkande 8).

Motionärerna hänvisar till socialberedningens förslag och menar

att etiska och moraliska värderingar oftast är oförenliga med

möjligheten till sådan behandling som kan ge obotliga skador hos

patienten, speciellt om denne tvångsvårdas. Man bör även vara

oerhört restriktiv med elchockbehandling, vilken kan upplevas

som särskilt påfrestande och integritetskränkande. Skälen för

tvångsmedicinering är enligt motionärerna magra. Användningen av

neuroleptika är i sig tveksam, och målet måste vara en drogfri

vård. De skäl som anförs för depåneuroleptika under tvångsvård

håller inte, och därför bör metoden inte komma till användning i

fortsättningen. Patienter som önskar drogfri vård skall kunna få

sådan. Alternativet till droger inom psykiatrin är ökad

omvårdnad och tillgång till psykoterapi.

I motion 1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts om att rätten till drogfri vård skall införas (yrkande

1) samt att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan

förverkligas även inom dess ramar (yrkande 3).

Tvångsmedicinering med neuroleptika kan enligt motionärerna inte

tillåtas. Användningen av neuroleptika ger biverkningar och kan

ge bestående men. Vissa patienter måste fortsätta medicineringen

livet ut. Ett alternativ till medicinering är kraftigt ökad

omvårdnad och psykoterapi.

Likalydande motionsyrkanden återfinns i motion 1990/91:So418

av Anita Stenberg m.fl. (mp) (yrkandena 1 och 3).

En given utgångspunkt vid bedömningen av vilken behandling som

skall vara tillåten under tvångsvård är att endast

behandlingsåtgärder som uppfyller kravet på vetenskap och

beprövad erfarenhet skall få vidtas beträffande tvångsintagna

patienter, anförs det i propositionen. Villkoret om vetenskap

och beprövad erfarenhet kan emellertid inte numera få vara

ensamt bestämmande för gränsen för tillåtna behandlingsåtgärder,

sägs det vidare. Föredraganden slår fast att kravet på respekt

för patientens självbestämmande och integritet måste medföra att

medicinering och annan behandling under tvångsvård som

huvudregel skall ske i samförstånd med patienten. Att en patient

tas in på en sjukvårdsinrättning enligt lagstiftningen om

psykiatrisk tvångsvård får således inte medföra att patienten

med något slags automatik också skall behandlas mot sin vilja. I

många fall kommer läkaren och patienten genom samråd överens om

val av behandling. Om patienten motsätter sig en viss

behandling, bör det övervägas om det finns en alternativ

behandlingsmetod att tillgå, som patienten kan acceptera. Detta

gäller även om metoden är något sämre från medicinsk synpunkt

men endast under förutsättning att den alternativa metoden står

i överensstämmelse med kraven på vetenskap och beprövad

erfarenhet. Ett uttryckligt önskemål från patienten skall

således beaktas så långt det är möjligt.

Föredraganden anser att en lagbestämmelse bör införas som

anger inom vilken ram psykiatrisk behandling får ske under

tvångsvård. Tvångsvårdslagstiftningen bör ha till syfte att

avhjälpa ett oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som

ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning så att patienten

blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling

och stöd. Denna precisering av ändamålet med och inriktningen av

tvångsvården avses komma till uttryck i lagtexten, anförs det.

Med anknytning till en sådan målsättningsbestämmelse bör det

enligt föredragandens mening vara lämpligt att i fråga om den

psykiatriska behandlingen införa en lagregel som klargör att

behandlingsåtgärderna till sin art, omfattning och varaktighet

skall anpassas till vad som krävs för att uppnå det i lagen

angivna syftet med tvångsvården.

Föredraganden säger sig ha förståelse för att det från

allmänna etiska och moraliska utgångspunkter kan te sig

tilltalande med en lagregel som ger möjlighet att förbjuda

användningen av sådan behandling mot patientens vilja som kan ge

bestående allvarliga biverkningar på patientens hälsa. En sådan

regel skulle dock inte få avseende på annat än psykokirurgiska

ingrepp och sådana ingrepp görs sedan lång tid tillbaka inte

under tvångsvård, anförs det i propositionen. Elchockbehandling

ges inte mot patientens vilja annat än undantagsvis. Mot att

införa förbud mot behandlingar som kan upplevas som särskilt

påfrestande eller integritetskränkande kan anföras att

tvångsvårdade patienter därmed generellt inte skulle kunna komma

i fråga för vissa typer av behandlingar, som kan erbjudas i den

frivilliga psykiatriska vården. Detta är inte

tillfredsställande, i synnerhet om det inte finns någon annan

behandlingsform att tillgå, påpekas det.

Neuroleptika är en grupp av läkemedel som verkar och används i

första hand vid svåra psykoser men också vid andra psykiska

störningar. Medicinering med neuroleptika kan ge biverkningar i

form av t.ex. okontrollerbara ryckningar i muskulaturen,

speciellt i ansiktsmusklerna. Biverkningarna är beroende av

neuroleptikamedicineringens längd, dosstorlek, vilket

neuroleptikum som används m.m. Under de senaste decennierna har

forskningen beträffande neuroleptika varit intensiv, och man har

successivt lärt sig att utnyttja läkemedlens möjligheter. Nya

antipsykotiska läkemedel med färre biverkningar håller på att

utvecklas. Under senare tid har det blivit vanligare att

neuroleptika ges i s.k. depåform. Depåbehandling innebär att ett

läkemedel tillförs kroppen, vanligen genom intramuskulär

injektion, så att den verksamma substansen i medlet frigörs

långsamt och under lång tid. För närvarande förekommer det

depåmedicinering med neuroleptika som har avsedda effekter från

några dagar upp till ungefär en månad.

Enligt föredragandens mening är det i vissa situationer inte

principiellt tillfredsställande att tillåta medicinering med ett

läkemedel som kommer att ha avsedd effekt under en lång tid

efter det att en rättslig prövning skall äga rum eller tiden för

tvångsvård går ut. Medicinering med läkemedel i depåform kan

emellertid i vissa lägen vara den enda adekvata åtgärden också

under tvångsvård, anser föredraganden. Hon hänvisar till

situationer då en patient under en tid har behandlats med ett

depåneuroleptikum men allvarligt försämras i samband med att

medicineringen upphör. Att i sådant fall vid en tvångsintagning

övergå till en ny form av medicinering kan vara direkt olämpligt

från medicinsk synpunkt, anförs det. Vidare torde användning av

depåläkemedel i åtskilliga fall inte kunna undvaras, om man vill

göra det möjligt eller underlätta för patienten att någon gång

under tvångsvårdstid vistas utanför vårdinrättningen i

behandlingssyfte. Bevakningen av behandlingsfrågor av detta slag

tillhör tillsynsmyndighetens ansvarsområde, där uppgiften

naturligen bör ges en mycket hög prioritet, anförs det vidare.

Utskottets bedömning

En given utgångspunkt vid bedömningen av vilken behandling som

skall vara tillåten under tvångsvård är att alla

behandlingsåtgärder skall uppfylla kravet på vetenskap och

beprövad erfarenhet för att få vidtas på tvångsintagna

patienter, anförs det i propositionen. Frågan om behandlingen

avgörs ytterst av chefsöverläkaren. En annan utgångspunkt för

den föreslagna nya tvångslagstiftningen är att samråd skall ske

med patienten om den behandling som skall ges, om inte

patientens tillstånd gör detta omöjligt. En behandlingsplan

skall snarast upprättas i sådant samråd. Hänsyn bör alltså tas

till patientens önskemål i största möjliga utsträckning.

Behandlingsåtgärderna skall vidare anpassas till vad som krävs

för att uppnå det i lagen angivna syftet med tvångsvården,

nämligen att se till att den som har ett oundgängligt behov av

psykiatrisk vård, som ges efter intagning på en

sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt medverka till

fortsatta stöd- och behandlingsinsatser. Utskottet delar denna

inställning.

Frågan om vilken behandling som skall få ges en patient i

skilda sammanhang kan enligt utskottets mening inte närmare

regleras i lag. Följande bör dock noteras. Psykokirurgiska

ingrepp görs sedan länge inte under tvångsvård enligt

propositionen. Elchockbehandling ges inte mot patientens vilja

annat än undantagsvis. Om patienten motsätter sig en viss

behandlingsform -- t.ex. behandling med neuroleptika i depåform

-- övervägs de alternativ som finns till sådan behandling.

Utskottet förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin

tillsynsverksamhet noga följer tillämpningen av den nya

lagstiftningen även i detta hänseende. Behandlingsfrågorna bör

därvid ges hög prioritet.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning

att riksdagen tar några initiativ med anledning av motionerna

1990/91:So37 (mp) yrkandena 4--8, 1989/90:So526 (mp) yrkandena 1

och 3 samt 1990/91:So418 (mp) yrkandena 1 och 3. Motionerna

avstyrks således.

Isolering och fastspänning

Inom den psykiatriska vården förekommer i dag fastspänning i

bälte eller liknande mekanisk anordning samt isolering i

varierande utsträckning, anförs det i propositionen. Om man

undantar vården av främst åldersdementa personer, sker

fastspänning och isolering numera i huvudsak vid ett

självdestruktivt beteende hos patienten eller ett aggressivt

beteende mot andra intagna eller mot personalen.

Det finns flera olika typer av bältesliknande

fixeringsanordningar. Fastspänning innebär vanligen att den

intagne spänns fast i en säng. Det kan vara i den egna sängen

eller sängen i ett särskilt rum. I vården av åldersdementa

personer används fastspänning också av andra skäl. Den kan syfta

till att hindra att patienten faller ur sin säng eller stol.

Såväl låsbara som inte låsbara anordningar förekommer. Ett

alternativ till bälte är ett bord som fixeras i stolen och som

omöjliggör för den sittande att resa sig upp.

Med isolering avses att en person hålls instängd på ett rum,

antingen på det egna rummet eller i ett särskilt isoleringsrum.

Isolering förekommer, förutom vid aggressivt beteende, också som

en åtgärd omedelbart efter intagningen i vissa fall.

Närmare regler skall enligt propositionen införas

beträffande användningen av vissa tvångsåtgärder. En patient

skall, genom inlåsning eller på annat sätt, kunna hindras att

lämna inrättningens område eller den del av inrättningen där han

skall vistas. Fastspänning med bälte e.d. skall med visst

undantag få ske bara kortvarigt i allvarliga farosituationer,

varvid vårdpersonal skall vara närvarande. Möjligheterna att

hålla en patient avskild från andra patienter begränsas till

situationer då han genom aggressivt eller störande beteende

allvarligt försvårar vården av dessa. Ett beslut om avskiljande

skall ha tidsbegränsad giltighet, nämligen högst åtta timmar.

Tiden för avskiljande får genom ett nytt beslut förlängas med

högst åtta timmar. Ett beslut om förlängning får fattas flera

gånger. Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om

avskiljande avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.

Inskränkningar beträffande besök hos en patient skall få

meddelas, om det är angeläget från behandlingssynpunkt. Om inte

särskilda skäl finns, skall chefsöverläkaren eller en annan

läkare som är erfaren psykiater besluta i fråga om fastspänning,

avskiljande eller besök.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen beslutar om ändringar av 19 och 20 §§ i förslaget till

lag om psykiatrisk tvångsvård (yrkande 6). Beslut om

avskiljande och fastspänning har enligt motionärerna samma

karaktär. Båda medför allvarliga inskränkningar i den vårdades

personliga integritet och utgör exempel på det yttersta tvång

som samhället endast under vissa mycket allvarliga

förutsättningar bör kunna tillgripa. I 19 § bör en maximitid

införas för hur länge en patient får spännas fast i bälte.

Sålunda bör bältesläggning få pågå i högst en timme. Endast om

synnerliga skäl föreligger, skall patienten få hållas fastspänd

längre tid. Samma tidsgräns bör gälla beträffande avskiljande.

Sjukvårdspersonal bör alltid närvara när en patient hålls

avskild.

Föredraganden anser att en patient i princip bör få spännas

fast endast i omedelbara farosituationer för att hindra honom

från att allvarligt skada sig själv eller någon annan.

Fastspänning bör i regel vara kortvarig. I extrema undantagsfall

förekommer det emellertid att en patient måste hållas fastspänd

mer än under några timmar, anförs det. Det kan vara fråga om

djupt störda patienter där risken att de tillfogar sig själva

eller någon annan en allvarlig skada är överhängande under någon

tid. En patient skall därför få hållas fastspänd annat än

kortvarigt, om det finns synnerliga skäl. Socialstyrelsen skall

utan dröjsmål underrättas om ett sådant beslut. En patient skall

inte få lämnas ensam när han är fastspänd.

Enligt propositionsförslaget skall en patient kunna hållas

avskild från övriga patienter bara om han, genom aggressivt

eller störande beteende, allvarligt försvårar vården av andra

patienter. Därvid kan det bli nödvändigt att tillgripa inlåsning

på ett rum. Beslut om avskiljande bör gälla för en begränsad

tid, lämpligen högst åtta timmar. En särregel införs om längre

giltighetstid av ett beslut om avskiljande, när det finns

synnerliga skäl.

Vid fastspänning i bälte skall som nämnts vårdpersonal vara

närvarande. Föredraganden är tveksam till om det är lämpligt att

införa ett krav på att vårdpersonal skall vara närvarande även

när en patient hålls avskild från övriga patienter. Är patienten

mycket aggressiv kan det nämligen finnas en risk för att

personalen skadas. Det kan också finnas en risk för att

patienten, vid avskiljande från övriga patienter, skadar sig

själv. I vissa fall kan det därför vara lämpligare och humanare

att patienten vid aggressivt beteende läggs i bälte, med

vårdpersonal närvarande, än att han eller hon hålls avskild. Om

patienten hålls avskild från övriga patienter, bör patienten

självfallet ändå stå under noggrann övervakning, anförs det.

Utskottets bedömning

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i vissa

situationer, som innebär trängande fara, måste finnas möjlighet

att använda sådana extrema frihetsberövande åtgärder som

fastspänning och isolering. Utskottet instämmer även i

propositionens förslag att en patient inte skall få hållas

fastspänd annat än kortvarigt, om det inte föreligger synnerliga

skäl. Ett beslut om avskiljande skall få gälla för högst åtta

timmar utom när det finns synnerliga skäl. Det bör därvid

noteras att socialstyrelsen utan dröjsmål skall underrättas om

en patient hålls fastspänd annat än kortvarigt eller om han

hålls avskild mer än åtta timmar i följd.

En patient skall enligt utskottet inte få lämnas ensam när han

är fastspänd. Det kan därför, som också påpekas i propositionen,

vara mer humant att en aggressiv patient läggs i bälte med

vårdpersonal närvarande, än att han hålls isolerad. Med hänsyn

till riskerna för personalens säkerhet anser utskottet, i likhet

med föredraganden, att det inte är lämpligt att införa ett krav

på att vårdpersonal skall vara närvarande, när en patient

isoleras på grund av sitt aggressiva beteende. Patienten skall

dock stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.

Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i denna del och

avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 6.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

I LSPV regleras inte kroppsvisitation och kroppsbesiktning

särskilt. Sådana åtgärder vidtas med stöd av bestämmelsen i 13 §

att den intagne får underkastas det tvång som är nödvändigt med

hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom

själv eller omgivningen. Med kroppsvisitation avses kontroll av

en patients kläder, persedlar, väskor m.m. En ytlig

kroppsbesiktning innebär en granskning av de delar av den nakna

kroppen som är synliga. Även armhålorna, håret och fotsulorna

får undersökas. Däremot innefattar ytlig kroppsbesiktning inte

mer ingripande undersökning som t.ex. vaginal- eller

rektalundersökning. Med fullständig kroppsbesiktning avses en

undersökning också av kroppens håligheter.

En patient får enligt propositionsförslaget inte inneha

berusningsmedel eller annan egendom som kan skada patienten

eller på annat sätt vara till men för vården eller ordningen på

vårdinrättningen. En försändelse till en patient får granskas

för kontroll av att den inte innehåller sådan egendom. Däremot

får försändelser från patienten inte granskas. Vidare får en

patient kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för

kontroll av att patienten inte har skadlig egendom. Påträffas

sådan egendom skall den omhändertas och får i regel förstöras.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen beslutar om ändring av 23 § i förslaget till lag om

psykiatrisk tvångsvård rörande regleringen av formerna kring

kroppsvisitation/kroppsbesiktning (yrkande 7) samt att

riksdagen beslutar om tillägg till 23 § i förslaget till lag om

psykiatrisk tvångsvård avseende rätt till inspektion av

kroppshåligheter i vissa fall (yrkande 8). Motionärerna

anser att formerna för kroppsvisitation skall stramas upp, dels

genom att vittne skall närvara, dels genom att kvinnlig

vårdpersonal skall utföra visitation av kvinnliga patienter. För

att möjliggöra en noggrann kontroll av att t.ex. narkotika inte

olovligen införs på en sjukvårdsinrättning är det nödvändigt att

tillåta också besiktning av kroppshåligheter i vissa fall.

Läkare skall därför i vissa fall, då synnerliga skäl föreligger,

ha rätt att inspektera kroppshåligheter.

Enligt föredragandens mening är det nödvändigt att ha

möjligheter att undersöka om en patient, som ges psykiatrisk

tvångsvård, bär på sig narkotika eller annan skadlig egendom.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning kan inte undvaras

för sådant ändamål. Fullständig kroppsbesiktning utgör dock en i

hög grad integritetskränkande åtgärd, som bör tillåtas bara om

det finns ett uttalat behov av en sådan åtgärd. Regeringen har

gett socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka typer av

undersökningar som behöver göras inom vissa olika

lagstiftningsområden och att föreslå de författningsändringar

som kan komma att behövas. Uppdraget har nyligen redovisats till

regeringen. Ärendet skall nu beredas ytterligare inom

socialdepartementet. Mot denna bakgrund anser föredraganden att

befogenheterna att göra kroppsundersökning i nuläget bör

begränsas till kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.

Åtgärden skall genomföras hänsynsfullt, sägs det i

specialmotiveringen. Detta innebär bl.a. att åtgärder som rör en

kvinna bör vidtas av kvinnlig personal eller av läkare eller

sjuksköterska. Om möjligt skall vittne närvara.

Utskottet gör följande överväganden.

Utskottet delar förslagen i propositionen om kroppsvisitation

och kroppsbesiktning samt att dessa undersökningar inte får

göras mer ingående än vad ändamålet kräver. Endast

chefsöverläkaren skall få besluta om en sådan undersökning. I

likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet att

det är lämpligt att kroppsvisitation -- och framför allt

kroppsbesiktning -- av en kvinna utförs av kvinnlig personal

eller av läkare eller sjuksköterska. När sådana åtgärder vidtas

bör vittne närvara om det är möjligt. Utskottet förutsätter att

vårdpersonalen tar största möjliga hänsyn till patienternas

integritet när undersökningarna utförs.

Mot bakgrund härav anser utskottet inte att motion

1990/91:So42 (c) yrkande 7 bör föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida. Utskottet tillstyrker sålunda propositionens

förslag i denna del och avstyrker motionsyrkandet.

Socialstyrelsen har utrett olika frågor om kroppsvisitation

och kroppsbesiktning och redovisat uppdraget till regeringen.

Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet. Resultatet av

beredningen bör enligt utskottets mening avvaktas innan

riksdagen överväger att ytterligare utvidga rätten att göra

kroppsbesiktning. Utskottet avstyrker därför motion 1990/91:So42

(c) yrkande 8.

Rapporteringsskyldighet om användande av tvångsåtgärder

I LSPV finns inga särskilda föreskrifter om

uppgiftslämnande till socialstyrelsen om vård enligt lagen.

Under åren 1983--1988 har socialstyrelsen, som ett led i sin

tillsynsfunktion, fortgående insamlat vissa data om avslutade

vårdtillfällen enligt LSPV. Insamlade data innehåller bl.a.

uppgifter om tvångsvårdstidens längd och fastställd diagnos. En

skyldighet att rapportera samtliga genomförda psykokirurgiska

ingrepp finns sedan början av 1980-talet (SOSFS 1981:124).

Enligt propositionsförslaget skall chefsöverläkaren vara

skyldig att, i den utsträckning och den ordning som

socialstyrelsen anger, fortlöpande lämna styrelsen uppgifter om

tvångsvårdens omfattning, innefattande även upplysningar om

medicinska behandlingar som sker med tvång och om användningen

av särskilda tvångsåtgärder. En bestämmelse med denna innebörd

tas in i 49 § i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård.

I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs

om ett tillkännagivande om patients rätt till integritet vid

uppgiftslämnande (yrkande 3). Det är enligt motionärerna

väsentligt att uppföljning sker av en så genomgripande reform

som den föreslagna. Den enskildes integritet måste dock beaktas,

och därför bör den information som lämnas av chefsöverläkaren

till socialstyrelsen avidentifieras för att skydda den enskilde

patienten, anförs det.

Enligt uppgift i propositionen varierar omfattningen av

tvångsinsatser mellan olika delar av landet, liksom mellan olika

sjukhus och kliniker. För den enskildes trygghet och för

utveckling av vården är det därför, enligt föredragandens

mening, speciellt viktigt att fortlöpande kunna följa och

studera användningen av olika typer av tvångsåtgärder.

Uppgiftsskyldigheten bör utformas så att intresset av generell

information om användningen av tvång inte kommer i konflikt med

intresset av att skydda patientens personliga integritet.

Antalet personrelaterade uppgifter bör således begränsas så

långt det över huvud taget är möjligt. Den sekretess som gäller

inom hälso- och sjukvården följer med uppgifterna till

socialstyrelsen, när uppgifterna behövs där för tillsyn.

Enligt föredragandens mening är ett vidgat uppgiftslämnande av

stor betydelse för en effektivisering av socialstyrelsens

tillsyn av den psykiatriska tvångsvården. Ändamålet med

uppgiftsskyldigheten bör vara att få underlag för att kunna

studera användningen av bl.a. tvångsmedicinering,

bältesläggning, isolering och besöksförbud. Insamlade uppgifter

bör bearbetas av socialstyrelsen och närmare analyseras, t.ex.

med hänsyn till diagnos, personalsituation och vårdorganisation.

Det kan vara av särskilt intresse att utreda varför vissa län

eller vårdenheter använder mer tvång än andra och vilka faktorer

som kan inverka på en förändring av användningen av tvång. I

propositionen framhålls vikten av att uppgifterna inte begränsas

till en redovisning i statistiska tabeller. Enligt

föredragandens mening bör socialstyrelsen publicera

kartläggningen av användningen av tvångsåtgärder på lämpligt

sätt. Härigenom underlättas en kunskapsåterföring till såväl

enskilda läkare som medicinsk och övrig ledning av vården. En

erfarenhetsåterföring utgör en förutsättning för utveckling av

vården och en viktig grund för fördjupade studier och

forskningsinsatser. En ökad medvetenhet om hur tvångsåtgärder

används kan leda till en mer restriktiv användning av sådana

åtgärder inom psykiatrin, anförs det i propositionen.

I proposition 1990/91:111 om sekretess inom och mellan

myndigheter på vårdområdet m.m. föreslogs en ny lag om

uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården. Enligt denna lag

skall regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om

skyldighet för kommuner och landsting att lämna uppgifter till

socialstyrelsen och läkemedelsverket för forskning och

statistikframställning inom hälso- och sjukvårdens område. I

yttrande till konstitutionsutskottet (1990/91:SoU8y)

konstaterade socialutskottet att den föreslagna lagen om

uppgiftsskyldighet inte innebär något ställningstagande till

vilka personregister för forskning och statistik som skall

finnas. Frågan om tillstånd till sådana register prövas av

datainspektionen och i vissa fall av riksdag eller regering,

uttalade utskottet vidare. Den föreslagna lagstiftningen

godkändes av riksdagen den 8 maj 1991 (1990/91:KU34, rskr. 257).

I proposition 1990/91:60 om offentlighet, integritet och

ADB uttalas att vissa register hos bl.a. socialstyrelsen på sikt

bör regleras i lag. Konstitutionsutskottet ansåg vid

behandlingen av propositionen att det är av stor betydelse att

en författningsreglering av ADB-register kommer till stånd i

syfte att stärka skyddet för de registrerades integritet i

samband med nödvändig registrering av känsliga uppgifter i

myndighetsregister (1990/91:KU11). I betänkandet behandlades

också bl.a. frågan om kryptering. Konstitutionsutskottet

konstaterade bl.a. att frågor om kryptering skulle tas upp av

datalagsutredningen.

Utskottets bedömning

En undersökning av användningen av tvångsåtgärder inom den

psykiatriska vården är enligt utskottets uppfattning av stort

värde. Den uppgiftsskyldighet som behövs som underlag för

undersökningen bör utformas så att intresset av generell

information om användningen av tvång inte kommer i konflikt med

intresset av att skydda patienternas personliga integritet.

Utskottet vill särskilt understryka att antalet personrelaterade

uppgifter bör begränsas så långt det över huvud taget är möjligt

utan att syftet med undersökningen motverkas. Möjligheten att

avidentifiera individrelaterade uppgifter bör också beaktas.

Utskottet konstaterar att samma starka sekretess gäller hos

socialstyrelsen, beträffande de uppgifter som lämnats dit, som

inom landstingens hälso- och sjukvård. Utskottet förutsätter att

socialstyrelsen noga beaktar att den enskildes integritet

skyddas när uppgifter inhämtas. Motion 1990/91:So31 (m) yrkande

3 bör därför anses delvis tillgodosedd. Motionsyrkandet

avstyrks.

Stödperson

LSPV innehåller inte några bestämmelser om stödperson. Det

är emellertid vid LSPV-vård i praktiken vanligt att en särskild

kontaktman utses bland vårdpersonalen för varje patient. Det

förekommer att man i stället för en enda kontaktman utser en

grupp ur personalen.

Inom socialtjänstlagstiftningen finns vissa bestämmelser om

kontaktperson. Enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) kan

socialnämnden utse en särskild person (kontaktperson) eller en

familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i

personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker

till det. I 22 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om

vård av unga (LVU) anges att socialnämnden i vissa fall får

besluta att en ung människa skall hålla regelbunden kontakt med

en särskilt utsedd kontaktperson.

Enligt föreliggande lagförslag skall en stödperson utses

när patienten begär det. Också i annat fall skall en stödperson

kunna utses, dock inte om patienten motsätter sig det.

Stödpersonen skall kunna bistå patienten i personliga frågor så

länge tvångsvården pågår. Rättshjälp genom offentligt biträde

beviljas vid domstolshandläggning av psykiatriska

tvångsvårdsfrågor efter samma princip som vid

tvångsomhändertaganden enligt den sociala vårdlagstiftningen.

I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts dels om att tidigt tillsätta en kontaktperson (yrkande

6), dels om möjligheten av att tillsätta en kontaktperson

enligt LVU (yrkande 7). Motionärerna anser att en stödperson

bör utses snarast efter det att tvångsvården påbörjats, under

förutsättning att patienten inte motsätter sig det. Om inte

detta särskilt markeras i lagstiftningen, är risken uppenbar att

ett tillsättande drar ut på tiden, framhåller motionärerna.

Vidare anser motionärerna att det bör övervägas om inte

stödpersoner även bör kunna utses med stöd av en ny bestämmelse

i LVU.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs om

ett tillkännagivande om stödperson samt om ersättning till denne

(yrkande 9). En god man, som har ett särskilt intresse för

patienten och dennes psykiska hälsa, bör även kunna fungera som

stödperson, anser motionärerna. Stödpersonens rätt till

ersättning för sina kostnader bör regleras i en särskild

ordning, anförs det vidare i motionen.

I motion 1989/90:So440 av Barbro Sandberg och Charlotte

Branting (båda fp) hemställs om ett tillkännagivande om

kontaktperson för psykiskt sjuka. Socialberedningen har betonat

att kontaktperson enligt socialtjänstlagen erbjuds personer i

samband med utskrivning från psykiatrin eller som ett led i en

behandling för att undvika intagning på sjukhus, anför

motionärerna. De menar att vissa psykiskt sjuka kan komma att

hamna i gränslandet mellan dessa två kategorier.

Även med goda möjligheter till juridiskt biträde via

rättshjälpen bör en stödperson i många fall kunna ha viktiga

uppgifter att fylla i samband med psykiatrisk tvångsvård, anförs

det i propositionen. Detta torde gälla inte bara i direkt

anslutning till den rättsliga prövningen av

tvångsvårdsförutsättningarna, utan över huvud taget i olika

situationer under pågående tvångsvårdsperiod. Ofta finns ett

behov av personligt stöd -- praktiskt och psykologiskt -- under

tvångsvård. För patienten kan det vara psykologiskt

betydelsefullt att en utomstående person håller en fortlöpande

kontakt med honom under vårdtiden. Uppgiften för en stödperson

bör vara att svara för personligt bistånd, som patienten behöver

på grund av frihetsbegränsningen vid tvångsvård. Insatserna bör

kunna avse tiden från det förordnande erhålls till dess

tvångsvården upphör. En rätt för stödpersonen att besöka

patienten där denne vårdas läggs fast. En regel om skyldighet

för stödpersonen att iaktta tystnadsplikt beträffande uppgifter

om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i

övrigt, som han fått kännedom om i sin verksamhet som

stödperson, införs. Vid val av stödperson bör patientens

uppfattning tillmätas stor betydelse. Alla patienter, som tas in

för tvångsvård, skall informeras om sin rätt att få hjälp av en

stödperson. Rekryteringen av stödpersoner bör ske bland personer

som är särskilt intresserade av hithörande frågor. Helst bör de

ha kunskaper om och erfarenheter från sjukvården och

socialtjänsten. Sådana yrkeskategorier som t.ex. kuratorer och

socialarbetare kan vara särskilt lämpade. I andra fall kan viss

utbildning behöva anordnas för dem som åtar sig uppdrag som

stödperson. För att främja rekryteringen bör uppdraget att vara

stödperson förenas med viss ekonomisk ersättning. Frågan om

kostnaderna för arvoden och annan ersättning torde få lösas

efter mönster från gällande system med ekonomisk ersättning till

kontaktpersoner enligt socialtjänstlagen. Det innebär att

sjukvårdshuvudmännen skulle svara för dessa kostnader. För att

uppnå enhetlighet i fråga om ersättningsprinciper m.m. kan det

visa sig lämpligt med centralt utfärdade rekommendationer.

Förtroendenämnden, eller annan nämnd som svarar för

förtroendenämndsverksamheten, skall ha hand om uppgiften att

utse stödpersoner.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening bör en stödperson kunna fylla en

viktig funktion för den som har intagits för psykiatrisk

tvångsvård. Det är således enligt utskottet positivt att det i

propositionen föreslås att en sådan stödperson alltid skall

förordnas när patienten begär det. Genom propositionens förslag

får motion 1989/90:So440 (fp) anses vara tillgodosedd. Motionen

avstyrks därför.

Utskottet delar inställningen i motion So32 (v) att det i

många fall kan vara en fördel att en stödperson tillsätts i ett

tidigt skede av tvångsvården. Detta strider inte heller mot

propositionens förslag. Stödpersonen skall vara förordnad till

dess tvångsvården upphör. Alla patienter, som tas in för

tvångsvård, skall självfallet informeras om sin rätt att få

hjälp av en stödperson. Med det anförda får motion 1990/91:So32

(v) yrkande 6 anses vara i huvudsak tillgodosedd. Utskottet

avstyrker därför motionsyrkandet.

Som tidigare nämnts finns bestämmelser om tillsättande av

kontaktperson i bl.a. LVU. Riksdagen har dock inte anledning att

ta något initiativ till ändring av den lagen i det nu aktuella

lagstiftningsärendet. Utskottet avstyrker sålunda motion

1990/91:So32 (v) yrkande 7.

Vid val av stödperson bör patientens uppfattning tillmätas

stor betydelse enligt propositionen. Utskottet delar denna

inställning. Inget hindrar att en god man för patienten utses

till stödperson, om detta bedöms lämpligt och patienten inte har

annan uppfattning. Enligt propositionen är det

sjukvårdshuvudmännen som skall svara för kostnader för arvoden

och annan ersättning till stödpersoner. Utskottet anser i likhet

med föredraganden att rekommendationer om kostnaderna bör

meddelas centralt. Utskottet anser att motion 1990/91:So42 (c)

yrkande 9 i huvudsak är tillgodosedd. Motionsyrkandet avstyrks

sålunda.

Domstolsprövning

Beslutsfunktionerna i LSPV utövas av överläkaren och/eller

utskrivningsnämnden inom dess verksamhetsområde samt

psykiatriska nämnden. Utskrivningsnämnden är dels första instans

i vissa ärenden, dels överprövningsinstans. Sådana beslut av

läkare som kan överklagas prövas av utskrivningsnämnden.

Utskrivningsnämndens beslut överklagas hos psykiatriska nämnden,

som är sista instans. För närvarande uppgår antalet

utskrivningsnämnder till 34. Varje utskrivningsnämnd har ett

eget geografiskt avgränsat verksamhetsområde.

Utskrivningsnämnderna är statliga myndigheter. Nämnderna skall

sammanträda på det sjukhus där patienten finns, om inte

särskilda skäl föranleder annat. Nämnderna har inga särskilt

anvisade kanslilokaler. Flera nämnder har upprättat kanslier i

anslutning till sjukhusen och på mer än en plats. Ledamöterna i

utskrivningsnämnderna förordnas av regeringen för högst fyra år

i sänder. Samtliga ledamöter har uppdraget som bisyssla.

Landstingen såsom sjukvårdshuvudmän betalar kostnader för arvode

m.m. åt ledamöterna. Fem ledamöter ingår i

utskrivningsnämnderna. Ordföranden skall vara eller ha varit

innehavare av ordinarie domartjänst. Vidare ingår en läkare, som

bör ha specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar, och

en person som är särskilt insatt i sociala frågor. Därutöver

ingår två lekmän. Vid lagändringen år 1983 fick nämnderna en

stärkt funktion som tillsynsorgan i fråga om LSPV-vården.

Nämnderna kan således numera självmant ta upp en fråga om

utskrivning eller utskrivning på försök och är således inte

beroende av att någon aktualiserar frågan hos nämnden.

Förfarandet vid en utskrivningsnämnd är oftast muntligt. Vid ett

sammanträde skall överläkaren och patienten vara närvarande, om

inte särskilda skäl föranleder annat. Förs talan av någon annan

än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att

närvara, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ett ärende,

som handläggs i patientens frånvaro, får inte avgöras utan att

nämndens ledamöter skaffat sig personlig kännedom om patienten.

Om denne är utskriven på försök, får emellertid ärendet avgöras,

om minst en av ledamöterna har sådan kännedom. Från kravet på

personlig kännedom får göras undantag, om det finns synnerliga

skäl. För närvarande uppgår antalet ärenden i

utskrivningsnämnderna till ca 17 000 per år. I detta antal ingår

dock rättshjälpsärenden och administrativa ärenden.

Psykiatriska nämnden har hela landet som verksamhetsområde. I

denna nämnd ingår sex ledamöter. Nämnden handlägger ca 400

ärenden årligen.

De allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätterna,

kammarrätterna och regeringsrätten, handlägger i huvudsak mål

enligt skatte-, taxerings- och uppbördsförfattningarna och mål

om administrativa frihetsberövanden av unga och av missbrukare

enligt LVU och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall (LVM). Länsrätten prövar också bl.a. mål om återkallelse av

körkort m.m. enligt körkortslagen (1977:477). Vidare handlägger

länsrätten bl.a. mål om bistånd enligt socialtjänstlagen och om

tvångsisolering på sjukhus enligt smittskyddslagen (1988:1472).

Sedan den 1 juli 1986 är länsrätten också överinstans i frågor

om enskilds rätt till särskilda omsorger enligt nya

omsorgslagen. Länsrätten beslutar även om verkställighet av dom

eller beslut rörande vårdnad m.m. av barn. Det finns en länsrätt

i varje län. Normalt består länsrätten vid avgörande av mål av

en lagfaren domare samt nämndemän. Ett länsrättsavgörande kan

överklagas till kammarrätt. Kammarrätternas antal är fyra. Från

kammarrätt kan överklagande ske till regeringsrätten. Det krävs

dock prövningstillstånd för att regeringsrätten skall ta upp ett

överklagande.

I propositionen föreslås att organisationen med

utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden skall upphöra.

Rättslig prövning av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall

göras av de allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna

som första instans. Länsrätten skall vara domför i den

sammansättning som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare och nämndemän -- om

inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är

behörig. Dessa domstolar tar också över utskrivningsnämndernas

och psykiatriska nämndens uppgifter att besluta i vissa fall om

vård på vårdhem eller specialsjukhus enligt övergångsregleringen

till den nya omsorgslagen.

Domstolsorganisationen

I motion 1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta

Persson (båda s) hemställs att riksdagen beslutar att den

nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och

psykiatriska nämnden bibehålls. Motionärerna påpekar att vissa

delar av propositionen baseras på ett gammalt material och att

man inte har tagit hänsyn till den utveckling som skett inom

psykiatrin det senaste årtiondet. Antalet tvångsvårdade personer

har minskat väsentligt, och utskrivningsnämnderna har därvid

varit en bidragande faktor. Vidare anförs i motionen att det är

en avsevärd skillnad på å ena sidan LVU- och LVM-ärenden, som

länsrätterna handlägger i dag, och de ärenden som rör LSPV å

andra sidan. Om sistnämnda ärenden överförs till länsrätterna

kommer kunnandet om psykiska sjukdomar hos beslutande instans

att bli mindre. Vidare anser motionärerna att det enligt

propositionsförslaget synes bli lättare att hålla förhandling i

patientens frånvaro. Förslaget tycks leda till försämrad

rättssäkerhet för patienten. Utan läkarledamot i länsrätten är

risken dessutom stor att prövningen kommer att domineras av en

formalistisk juridisk bedömning. Slutligen anför motionärerna

att psykiatrimålen kan antas bli cirka tre gånger fler än övriga

sociala mål tillsammans. Om endast 35 milj.kr. tillförs den nya

organisationen finns risk för stora problem vid länsrätterna.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen beslutar att nuvarande instansordning rörande beslut

och prövning av tvångsvård alltfort skall gälla (yrkande

10). De förändringar som anses nödvändiga bör ske genom att

förfarandereglerna och organisationen hos utskrivningsnämnderna

utvecklas, anser motionärerna. Nämnderna handlägger ett stort

antal ärenden, vilka har gett nämnderna stor kunskap om och

insyn i vårdarbetet på de olika psykiatriska klinikerna. Genom

propositionsförslaget torde länsrätterna få ett väsentligt

tillskott av ärenden, som dels är av brådskande karaktär, dels

kräver muntlig förhandling på sjukhus. Förslaget medför

praktiska problem och kan leda till brister ur

rättssäkerhetssynpunkt. Det kommer dessutom att förorsaka starkt

ökade samhällskostnader.

I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar

(båda c) hemställs om ett tillkännagivande om bibehållande av

utskrivningsnämnderna (yrkande 3). Nämndernas sammansättning

och arbetssätt ger möjlighet till den helhetsbedömning av

ärendena som rättssäkerheten kräver, menar motionärerna.

Nuvarande lagstiftning garanterar såväl den medicinska som den

juridiska och sociala kompetensen i nämnderna.

I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas

tillkännagivanden om ett bevarande av nuvarande instansordning

rörande beslut och prövning av psykiatrisk tvångsvård (yrkande

4) samt om behovet av en omfattande kostnadsberäkning när det

gäller konsekvenserna av lagförslagets olika delar (yrkande

5). Motionärerna pekar på vissa nackdelar, som enligt deras

mening följer med den föreslagna förändringen när det gäller

domstolsprövning. Samma höga krav ställs inte på länsrätten som

på utskrivningsnämnderna när det gäller att träffa patienten.

Vidare kommer nära anhöriga att, enligt den nya lagen, sakna

besvärsrätt. Den möjlighet som utskrivningsnämnderna har att ta

upp frågor om bl.a. utskrivning utan formell ansökan kommer inte

att gälla för länsrätten. Vidare anförs att lagförslaget i denna

del innebär ökad byråkrati och mindre möjlighet till

individuellt hänsynstagande. Det påpekas också i motionen att

utskrivningsnämnderna handlägger ca 17 000 ärenden per år. I

propositionen beräknas tillkommande ärenden i länsrätten uppgå

till 7 000--8 000 per år samt tillkommande kostnader för

länsrätter och kammarrätter till 26 milj.kr. per år. Enligt

domstolsverkets beräkningar är kostnaderna för en målfrekvens

som den sistnämnda 30 milj.kr. per år enbart beträffande löner,

anförs det. Motionärerna anser därför att en betydligt mer

omfattande kostnadsberäkning måste göras, innan beslut fattas i

frågan.

Föredraganden framhåller att utskrivningsnämnderna har

fullgjort sina grannlaga uppgifter enligt LSPV på ett sätt som

förtjänar all respekt. Det saknas anledning att misstro

nämndernas förmåga att inom sitt arbetsfält träffa sakligt

välgrundade avgöranden. På grundval av erfarenheterna från deras

mångåriga verksamhet kan det sägas att nämnderna i praktiken

fyller samma krav som en domstol när det gäller integritet och

oberoende i beslutsfattandet. Frågor om utskrivningsnämndernas

verksamhet kommer emellertid i ett nytt läge om man bygger ut

den rättsliga prövningen i mål om psykiatrisk tvångsvård, anförs

det i propositionen.

Föredraganden erinrar om att samtliga ledamöter i nämnderna

har uppdraget som en tidsbegränsad bisyssla. Vidare förekommer

mellan utskrivningsnämnderna och sjukhusen en gemenskap till

vilken det inte finns någon motsvarighet på domstolssidan, även

om denna avser endast kanslisidan och vissa ekonomiska frågor.

Av betydelse i sammanhanget är också de åtaganden som Sverige

gjort enligt internationella överenskommelser. Redan risken för

att en prövning i nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla

kraven i 1950 års Europakonvention angåendet skydd för de

mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är ett

motiv för reformer. Det saknas anledning att i onödan ha ett

regelsystem som i något hänseende ens kan tangera de yttre

gränserna för det konventionsmässigt tillåtna, eftersom det är

fråga om prövning av ett frihetsberövande, anförs det i

propositionen.

Lagrådet har pekat på fördelarna med att den rättsliga

prövningen görs av särskilda organ, som innehåller såväl

juridisk som medicinsk sakkunskap och vars ledamöter får stor

erfarenhet av ärenden om psykiatrisk tvångsvård och en god

insikt i de förhållanden som bör inverka på bedömningen. Det

finns goda skäl som talar för att reformerna borde gå ut på att

förfarandereglerna och organisationen hos utskrivningsnämnderna

utvecklades, anför lagrådet. Genom bestämmelsen att ordföranden

skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst

skapas garantier för att den rättsliga prövningen leds av en

person med auktoritet och en omfattande domarerfarenhet. När

statsrådet ändå, främst med hänsyn till Sveriges internationella

åtaganden, finner att den rättsliga prövningen bör överflyttas

till domstol, instämmer lagrådet i att denna prövning i första

instans bör ankomma på länsrätt.

Föredraganden anför bl.a. följande (s. 179 f.).

En lösning med bibehållen nämndorganisation skulle emellertid

förutsätta en väsentlig utveckling av förfarandereglerna och

organisationen hos nämnderna. En utbyggnad av nämnderna skulle

komma att stå i strid med det under senare år allt oftare

framförda önskemålet att undvika specialdomstolar och särskilt

sådana vilka liksom utskrivningsnämnderna och psykiatriska

nämnden verkar inom ett mycket begränsat kompetensområde.

Utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden är numera --

frånsett övervakningsnämnderna -- de enda organ utanför

domstolsväsendet som beslutar om frihetsberövande som inte är

rent tillfälligt.

-- -- --

Enligt min mening finns det mot denna bakgrund starka skäl som

talar för att frågor om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen

handläggs vid domstol i stället för vid nämnd.

Beträffande frågan om muntlig förhandling anförs att det är av

stor vikt för möjligheterna att åstadkomma fullödig utredning

att målen om tvångsomhändertagande i allmänhet avgörs efter

muntlig förhandling i patientens närvaro. Om förhandlingen hålls

på det sjukhus där patienten är intagen, bör påfrestningen för

patienten ofta kunna begränsas. Föredraganden förutsätter att

sjukvårdshuvudmännen kan tillhandahålla lokaler så att principen

om offentlighet vid förhandlingar kan upprätthållas, dock med

möjlighet att besluta om förhandling inom stängda dörrar.

Länsrätten skall således hålla muntlig förhandling, om det inte

är uppenbart obehövligt. Presumtionen är stark för muntlig

förhandling. Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i alla

mål om psykiatrisk tvångsvård, dvs. såväl ansöknings- som

besvärsmål. I specialmotiveringen anförs bl.a. följande (s.

278).

Det kan vara uppenbart obehövligt att hålla en muntlig

förhandling om en sådan nyligen hållits i ett föregående mål

rörande samme patient och nya omständigheter av vikt inte

tillkommit efter förhandlingen. Detsamma gäller om patienten på

grund av sitt psykiska tillstånd inte kan närvara vid en muntlig

förhandling eller inte vill att en sådan skall hållas. En annan

tänkbar situation är då målet gäller sådana frågor som

korttidspermission eller förstörande eller försäljning av

egendom.

Rätten bör som regel kalla patienten till personlig

inställelse, anförs det vidare. Patientens psykiska tillstånd

kan emellertid någon gång föranleda undantag från detta krav.

Det föreskrivs därför att patienten skall vara närvarande vid

förhandlingen om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska

tillstånd. Det kan vara lämpligt att chefsöverläkaren

underrättar rätten om patienten, enligt läkarens uppfattning,

inte kan närvara personligen, anförs det i propositionen.

Enligt gällande ordning får ansökan om utskrivning göras av

patienten och vissa närstående samt förmyndare, gode män eller

förvaltare. Ett beslut om tvångsvård berör i första hand

patienten själv, påpekas det i propositionen.

Intressemotsättningar av olika slag kan finnas mellan patienten

och anhöriga till honom. Enligt föredragandens uppfattning bör

därför i lagstiftningen inte tas in någon motsvarighet till

nuvarande regler om att annan än patienten kan begära att

tvångsvården skall upphöra. Detta utesluter inte att t.ex.

närstående kan biträda patienten på olika sätt med åtgärder i

syfte att tvångsvården skall upphöra. Givetvis skall en

förvaltare eller god man, som avses i föräldrabalken, kunna

hemställa om tvångsvårdens upphörande, om en sådan åtgärd inte

har gjorts inom föreskriven tid.

Föredraganden uppskattar att det totala antalet mål om

psykiatrisk tvångsvård för hela landet i vart fall inte kommer

att överstiga mellan 7 000 och 8 000 per år. Länsrätterna har

redan en organisation som är väl anpassad för prövning av

frihetsberövanden och för en skyndsam handläggning. Det bör

finnas goda möjligheter för länsrätterna att klara en ökad

måltilldelning av nämnda storlek, sägs det i propositionen. Den

föreslagna ordningen kan i viss utsträckning medföra ökat

skrivbordsarbete för läkarna. Detta bör emellertid ses som en

nödvändig följd av patienternas ökade rättssäkerhet och får

därför accepteras, anförs det vidare.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna anförs bl.a. följande

(s. 231).

Mot bakgrund av de uppskattningar som kan göras om målantal

och tidsåtgång m.m. för psykiatrimålen kan beräknas att

kostnadsökningen för löner åt domare, handläggare och biträden

samt för förvaltnings- och administrationskostnader m.m. i de

allmänna förvaltningsdomstolarna kan komma att uppgå till 26

milj.kr. per år.

-- -- --

Utöver vad som nämnts uppkommer en ökad kostnad på grund av

nämndemannamedverkan i tvångsvårdsmålen. Vidare uppkommer en

ökad kostnad för utlåtanden av sakkunniga som förordnas av

rätten.

-- -- --

Med största sannolikhet kommer förvaltningsdomstolarna i de

mål som aktualiseras där att förordna offentligt biträde i

större utsträckning än som skett inom nuvarande prövningssystem.

Sammanfattningsvis bedömer föredraganden att reformen

beträffande handläggning hos de allmänna förvaltningsdomstolarna

av psykiatriska tvångsvårdsfrågor kan föra med sig en ökad

belastning på statsbudgeten i storleksordningen kring 35

milj.kr. per år.

Även när det gäller frågan om domstolsprövning har

justitieutskottet yttrat sig till socialutskottet.

Justitieutskottet hänvisar till FN-konventionen om medborgerliga

och politiska rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft

år 1976. Enligt denna konvention skall var och en som berövats

friheten tillförsäkras rätt att föra talan i domstol så att

domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut i frågan om

frihetsberövandet är lagligt och beordra hans frigivning i annat

fall. Sverige har gjort ett motsvarande åtagande genom att

tillträda 1950 års Europakonvention.

Justitieutskottet delar socialministerns bedömning att det kan

antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna och

psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett sådant

sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt eller

länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning i en

nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges åtaganden

enligt Europakonventionen (eller andra konventioner) är

emellertid ett motiv för reformer. Det kan t.o.m. hävdas att det

saknas anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något

hänseende ens kan tangera de yttre gränserna för det

konventionsmässigt tillåtna, anför justitieutskottet och

hänvisar till vad socialministern anför i propositionen. I och

för sig skulle problemen kunna lösas genom att

nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur

komma i konflikt med det under senare år allt oftare framförda

önskemålet att undvika specialdomstolar. Härtill kommer att

utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden -- frånsett

övervakningsnämnderna -- är de enda organ utanför

domstolsväsendet som beslutar om frihetsberövanden som inte är

rent tillfälliga. Det kan också nämnas, anför justitieutskottet,

att frågan om att överföra övervakningsnämndernas verksamhet

till tingsrätterna för närvarande övervägs av

domstolsutredningen (dir. 1989:56). Sammantaget delar

justitieutskottet propositionens bedömning att frågorna om

psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol.

Justitieutskottet anser vidare att en sådan prövning lämpligen

bör ske i de allmänna förvaltningsdomstolarna, där det redan

finns erfarenhet av liknande mål; nämligen mål enligt LVU och

LVM.

Justitieutskottet anför också att det ställer sig naturligt

att det är svårt att med någon precision beräkna kostnaderna för

en administrativ reform av ifrågavarande omfattning, som

dessutom förenas med sakliga förändringar i regelsystemet. Detta

får enligt justitieutskottet accepteras. Justitieutskottet

tillägger att utskottets ställningstagande om domstolsprövning

grundar sig i första hand på överväganden om Sveriges

konventionsåtaganden. Det framstår mot den bakgrunden inte som

rimligt att svårigheterna att mer exakt ange de totala

kostnaderna skulle tillåtas leda till en utebliven förändring av

organisationen.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till nu aktuella motionsyrkanden.

Socialutskottets bedömning

Socialutskottet instämmer i propositionens och

justitieutskottets bedömning och anser därför att frågorna om

psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol

samt att denna prövning lämpligen bör ske i allmän

förvaltningsdomstol. I likhet med vad föredraganden anför anser

utskottet att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att följa hur

ordningen för domstolsprövning fungerar på det nya målområdet.

Även när det gäller frågan om kostnaderna för reformen

ansluter sig socialutskottet till justitieutskottets bedömning.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker socialutskottet bifall

till motionerna 1990/91:So35 (s), 1990/91:So42 (c) yrkande 10,

1989/90:So539 (c) yrkande 3 och 1990/91:So500 (c) yrkandena 4

och 5.

Psykiatrisk kompetens vid domstolsförfarandet

I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts om behovet av psykiatrisk kompetens vid länsrätterna

(yrkande 8). Om länsrätterna skall kunna ta över ansvaret

för besluten som rör psykiatrisk tvångsvård behöver de tillföras

psykiatrisk kompetens, bl.a. för att kunna göra adekvata

bedömningar av läkarintyg, anser motionärerna.

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen -- om motionärernas yrkande 10 avseende

instansordningen avslås -- beslutar att psykiatrisk expertis

skall ingå i länsrätt och kammarrätt vid förhandlingar enligt

lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk

vård (yrkande 11). Om länsrätterna över huvud taget skall ha

rimliga förutsättningar att överta prövningsuppgifterna från

utskrivningsnämnderna är det enligt motionärerna nödvändigt att

en erfaren psykiater ingår i rätten. I annat fall kommer endast

chefsöverläkaren att svara för den medicinska kunskapen.

I lagrådsremissen framhölls att frihetsberövande till

följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så

grundläggande sätt skiljer sig från andra administrativa

frihetsberövanden att man bör ha en särskild sammansättning i

domstolen för att pröva dessa frågor. Erforderlig sakkunskap bör

liksom i de övriga fallen kunna tillföras rätten genom

förordnande av en utomstående psykiater eller någon annan som

sakkunnig. En lämplig ordning bör vara att införa regler om att

regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

socialstyrelsen skall förordna särskilda sakkunniga att

tillhandagå domstolarna med yttranden. I speciella fall bör

yttrande kunna inhämtas också av socialstyrelsen, som bl.a. har

ett råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor med

företrädare för psykiatrin, anfördes det.

Lagrådet anser att länsrätten behöver förstärkas med en

erfaren psykiater som ledamot, om patientens ställning i

processen inte skall bli svagare än enligt nuvarande ordning.

Möjligheten för länsrätten att anlita en psykiater som

utomstående sakkunnig anser lagrådet inte utgöra ett likvärdigt

alternativ. Därvid erinras bl.a. om att rätten, vid

överläggningen till dom, inte har någon sakkunskap till hjälp

vid bedömning av den medicinska argumenteringen. Om en psykiater

inte ingår i rätten kan det förefalla patienten utsiktslöst att

få en ändring i chefsöverläkarens beslut, och även reellt kan

länsrättens möjligheter att gå emot chefsöverläkarens bedömning

vara begränsade.

Föredraganden anför bl.a. följande (s. 184 f.).

Jag har förståelse för att sakkunskap i medicinska frågor

behöver kunna utnyttjas vid den rättsliga prövningen i sådana

former som leder till en allsidig belysning av målen och som

bäst främjar patienternas rättssäkerhet. Att låta en erfaren

psykiater delta som ledamot i alla mål som skall avgöras av

fullsutten rätt skulle naturligtvis ge en garanti för att

psykiatriska frågeställningar blir väl belysta inför rättens

avgörande. Enligt min bedömning kan man dock inte utgå från att

en läkarledamot generellt skulle behövas i varje sådant mål. Det

bör med fog kunna hävdas att det i många mål även utan särskild

psykiatermedverkan kommer att finnas ett beslutsunderlag som ger

en entydig bild i fråga om patientens psykiska tillstånd och

medicinska vårdbehov. Uppgiften koncentreras då till att

klarlägga och bedöma patientens personliga förhållanden utifrån

andra än rent medicinska aspekter.

Jag vill vidare framhålla att en ordning med läkarledamot i

rätten inte bara är till fördel utan också är förenad med en

klar nackdel från rättssäkerhetssynpunkt. En viktig aspekt är

nämligen att det ligger nära till hands och i vart fall inte kan

uteslutas att en läkarledamot under överläggning inför

domstolens avgörande lämnar upplysningar i medicinska frågor av

sådan innebörd att beslutsunderlaget tillförs något nytt utan

att patienten får del av uppgifterna och bereds möjlighet att

bemöta dessa. En risk finns sålunda med den av lagrådet

föreslagna ordningen att avgörandet av målet kommer att bygga på

väsentliga medicinska uppgifter och bedömningar som inte

kommunicerats med parten.

Mot bakgrund av det anförda är föredraganden inte beredd att

förorda lösningen med en särskild läkarledamot i rätten. När det

gäller systemet med särskilda fasta sakkunniga, som tillhandagår

domstolen med yttrande, införs dock bestämmelser som anger att

den sakkunnige också skall höras vid muntlig förhandling, när

det behövs. Ett sådant förhör bör ibland med fördel kunna hållas

per telefon. Vidare klargörs att det ligger i den sakkunniges

uppdrag att, t.ex. genom frågor till chefsöverläkaren och i den

ordning som rätten finner lämplig, bidra till en så långt

möjligt fullständig belysning av föreliggande frågeställningar

inom den sakkunniges ämnesområde.

Det anförs vidare i propositionen att särskild uppmärksamhet

bör ägnas åt att följa hur ordningen för domstolsprövning

fungerar på det nya målområdet. Det erinras om att det ligger

inom ramen för domstolsutredningens uppdrag (dir. 1989:56) att

överväga frågor om domstolarnas sammansättning i olika typer av

mål.

I yttrande till socialutskottet erinrar justitieutskottet

om att mål enligt LVU och LVM handläggs utan särskild expertis.

Också i sådana mål handlar det om att efter en muntlig

förhandling bedöma behovet av tvångsvård. Normalt styrks

vårdbehovet i sådana mål med läkarintyg eller förhör med

ansvarig läkare, anför justitieutskottet.

Mot denna bakgrund konstaterar justitieutskottet att

frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning

inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra

administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild

sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället

bör ett system med särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår

domstolen med yttranden kunna utvecklas. Justitieutskottet

påpekar vidare att den sakkunnige enligt förslaget också skall

kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen för

sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till chefsöverläkaren

och patienten verka för en fullständig belysning av föreliggande

frågeställningar. Justitieutskottet ansluter sig således till

den i propositionen föreslagna modellen. Justitieutskottet

tillägger att, i fall där det finns en entydig bild av

patientens psykiska tillstånd och medicinska vårdbehov,

uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma patientens

personliga förhållanden utifrån andra än rent medicinska

aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan skulle

alltså enligt justitieutskottets mening kunna leda till slöseri

med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser

det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när

det behövs, anför justitieutskottet.

Socialutskottets bedömning

Socialutskottet delar justitieutskottets och föredragandens

bedömning. Utskottet delar i och för sig också motionärernas

uppfattning att domstolarna bör ha tillgång till psykiatrisk

kompetens. Denna bör dock, som föreslås i propositionen, kunna

tillföras rätten genom förordnande av sakkunniga, som

tillhandagår domstolarna med yttranden, och som även kan höras

vid den muntliga förhandlingen. Socialutskottet ansluter sig

sålunda till förslaget i propositionen.

Utskottet förutsätter att regeringen med särskild

uppmärksamhet kommer att följa hur ordningen för

domstolsprövning fungerar enligt den nya ordningen. Mot bakgrund

av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

1990/91:So32 (v) yrkande 8 och 1990/91:So42 (c) yrkande 11.

Chefsöverläkarens överklagningsrätt

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen -- om motionärernas yrkande 10 avseende

instansordningen avslås -- beslutar om sådana ändringar av 32

och 33 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård att

chefsöverläkaren erhåller överklagningsrätt (yrkande 12).

Eftersom chefsöverläkaren är att betrakta som part vid

förhandlingen, bör denne enligt motionärernas mening ha rätt att

överklaga beslut enligt lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård.

Beträffande rätten att överklaga sägs i specialmotiveringen

bl.a. följande (s. 275).

I ansökningsmål har chefsöverläkaren ställning som part i

länsrätten. Han har emellertid inte ansetts böra ges befogenhet

att i något fall överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt.

Ett skäl härför är att denna typ av åtgärder inte lämpligen bör

ingå i läkarens arbetsuppgifter.

Det kan också nämnas att enligt nuvarande ordning skall på

begäran av överläkaren ett beslut av utskrivningsnämnden

underställas psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren

gjort förbehåll om underställning senast vid det sammanträde då

beslutet fattades och begärt underställning inom tre dagar

därefter. I propositionen anges att bl.a. socialstyrelsen har

uttalat att vederbörande överläkare borde ges möjlighet att

överklaga ett domstolsbeslut att vården i ett visst fall inte

skall upphöra. Skälet för detta har angetts vara en oro för att

sjukvården i de aktuella fallen kan tvingas ge vård åt personer

utan något egentligt vårdbehov. Föredraganden anför följande (s.

210).

Jag kan visserligen ha viss förståelse för detta synsätt. Mitt

förslag innebär emellertid att domstolen genom att höra en

lämplig sakkunnig i de flesta fall får tillgång till ytterligare

en bedömning av vårdförutsättningarna vid sidan av

chefsöverläkarens. Enligt min uppfattning skulle det endast i

extrema undantagsfall kunna tänkas inträffa att domstolen anser

sig ha tillräckliga skäl att frångå entydiga medicinska

bedömningar om vårdförutsättningarna i ett visst fall. Att för

sådana fall ge chefsöverläkaren -- eller socialstyrelsen -- en

generell ställning av part i denna typ av mål anser jag inte

vara sakligt motiverat.

Justitieutskottet anser för sin del att den lösning som

föreslås i motion 1990/91:So42 skulle vara mindre lämplig. Det

låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens roll i

förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid endast

skenbar, menar justitieutskottet. En närmare analys visar en

avgörande skillnad så till vida att åklagaren handlar inom ett

regelsystem som är avsett att skydda samhällsmedborgarna mot

brott och underlätta brottsutredning. Det kan sägas att själva

förfarandet riktas mot den misstänkte, och åklagarens

uppgift är att tillvarata samhällsintresset. Chefsöverläkaren

däremot har till uppgift att i första hand välja en

handlingslinje som är till patientens fördel -- även om

patienten inte inser det. Chefsöverläkaren handlar med andra ord

för patientens bästa; detta är också domstolens uppgift --

här saknas i princip en intressemotsättning, avslutar

justitieutskottet som delar socialministerns uppfattning att

chefsöverläkaren inte bör ges befogenhet att överklaga beslut av

länsrätt eller kammarrätt.

Socialutskottets bedömning

Socialutskottet delar propositionens -- och justitieutskottets

-- bedömning att chefsöverläkaren inte bör ges befogenhet att

överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt. Utskottet

tillstyrker sålunda propositionens förslag i denna del och

avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 12.

Viss följdändring i förslaget till lagen om psykiatrisk

tvångsvård

I 29 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård anges

bl.a. att tvångsvården av den som vårdas enligt nämnda lag skall

upphöra när beslut har meddelats om avvisning enligt

utlänningslagen (1989:529) eller lagen (1989:530) om åtgärder

för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund

(terroristlagen) eller när beslut om utvisning har meddelats

enligt samma lagar. Tvångsvården skall dock endast upphöra, om

det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och

chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att

detta verkställs. I proposition 1990/91:118 Förslag till lag om

särskild kontroll av vissa utlänningar, m.m. som behandlas av

justitieutskottet har regeringen bl.a. föreslagit att

terroristlagen upphävs och ersätts med en lag om särskild

kontroll av vissa utlänningar. Justitieutskottet har i

betänkandet 1990/91:JuU29 tillstyrkt propositionens förslag i

denna del med den ändringen att sistnämnda lag skall betecknas

Lag om särskild utlänningskontroll. Lagen avses träda i kraft

den 1 juli 1991. Justitieutskottets betänkande skall behandlas

av riksdagen den 23 maj 1991.

Förslaget till 29 § lagen om psykiatrisk tvångsvård bör ändras

som en följd av de ändringar som föranleds av proposition

1990/91:118.

Rättspsykiatrisk vård -- psykiatrisk tvångsvård för

lagöverträdare

Förutsättningarna för vård

I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen beslutar att begreppet "allvarlig psykisk

störning" i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts

av de begrepp som gäller enligt 1 § LSPV (yrkande 1). Vidare

yrkas att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed

(yrkande 3).

Som tidigare nämnts anger LSPV i 1 § att den som lider av

psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke, får beredas sluten

psykiatrisk vård med stöd av lagen, om sådan vård är

oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad.

Med psykisk sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet, som

inte är att hänföra till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning

i förståndsutvecklingen. Utöver generalindikationen i 1 § krävs,

för att lagen skall kunna tillämpas, att någon av de fem

specialindikationerna är för handen.

Den föreslagna nya lagen om rättspsykiatrisk vård gäller

den som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,

den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för

rättspsykiatrisk undersökning eller den som är intagen i eller

skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.

Lagen reglerar således vården för dem som efter beslut av

domstol skall ges rättspsykiatrisk vård. I 31 kap. 3 § första

stycket brottsbalken (BrB) anges enligt förslaget att om den

som lider av en allvarlig psykisk störning har begått ett brott

för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, skall

domstolen få överlämna honom till psykiatrisk tvångsvård som

påföljd för brottet (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är

att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och

personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen

på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad

med frihetsberövande och annat tvång. Det är enligt

propositionsförslaget fråga om två olika fall. En kategori

utgörs av de fall där regleringen av det rättsliga förfarandet

vid vården i princip inte är avsedd att skilja sig från vad som

gäller enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. En

annan kategori utgörs av de fall där den rättspsykiatriska

vården enligt 31 kap. 3 § andra stycket BrB förenas med särskild

utskrivningsprövning, dvs. de fall där brottet har begåtts under

påverkan av en allvarlig psykisk störning och där det till följd

av störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i

brottslighet, som är av allvarligt slag. Propositionens förslag

till ändring av BrB behandlas av justitieutskottet.

Om den som är anhållen, häktad eller intagen i

kriminalvårdsanstalt m.m. lider av en allvarlig psykisk

störning, får han enligt förslaget ges psykiatrisk tvångsvård

under vissa förutsättningar. Han skall sålunda med hänsyn till

sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i

övrigt ha behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom

att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. Vidare skall han

motsätta sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska

tillstånd uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat

ställningstagande i frågan.

Justitieutskottet konstaterar att det framstår som i flera

hänseenden lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp

som ligger till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt.

Den nuvarande regleringen med något olika sjukdomsbegrepp i

vårdlagstiftningen resp. regleringen i brottsbalken bör alltså

tas bort, anför justitieutskottet.

Socialutskottets bedömning

Utskottet har tidigare under avsnittet Begreppet allvarlig

psykisk störning uttalat att de i propositionen föreslagna

kriterierna för tvångsvård bör kunna läggas till grund för den

nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. I samband därmed

har utskottet uttalat att utskottet även anser det lämpligt och

ändamålsenligt att den nuvarande bristande överensstämmelsen

mellan den straffrättsliga regleringen och den administrativa

vårdlagstiftningen i fråga om sjukdomsbegreppet undanröjs.

Socialutskottets uppfattning överensstämmer med den uppfattning

som kommit till uttryck i justitieutskottets yttrande till

socialutskottet. Socialutskottet avstyrker därmed motion

1990/91:So41 (fp) yrkandena 1 och 3.

Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område, m.m.

Regler om försöksutskrivning

I LSPV finns dels regler om tillstånd för patienten att

vistas på egen hand utom sjukhusområdet, dels regler om

försöksutskrivning. Enligt LSPV kan en patient få tillstånd att

vistas på egen hand utom sjukhusområdet, om det inte medför

fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Ett

tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter. Enligt 19 §

får en patient skrivas ut på försök, om det föreligger särskilda

skäl och det inte medför fara för någon annans personliga

säkerhet eller patientens eget liv. Försöksutskrivning kan

kombineras med föreskrifter i samma hänseenden som vid

permission. Vidare kan patienten i samband med

försöksutskrivning ställas under tillsyn av en lämplig person.

Försöksutskrivning skall avse viss tid, högst sex månader. Denna

tid kan förlängas med högst sex månader åt gången.

I fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område

föreslås i propositionen samma regler gälla beträffande den

som genomgår rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd utan

särskild utskrivningsprövning som beträffande den som vårdas

enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det föreslås

sålunda att patienten, av chefsöverläkaren, skall få ges

tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område en

viss del av vårdtiden. Tillståndet får ges för återstoden av

vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är angelägen

för att förbereda att tvångsvården upphör. Ett tillstånd att

vistas utanför sjukvårdsinrättningens område får kombineras med

särskilda villkor. Har vården förenats med särskild

utskrivningsprövning, prövas frågan om tillstånd av länsrätten

efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Vid sin

prövning skall länsrätten särskilt beakta arten av den

brottslighet som föranlett beslutet om särskild

utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet och

verkan av den vård och behandling som patienten genomgått.

Vidare skall vederbörande åklagare ges tillfälle att yttra sig i

tillståndsfrågan, om det inte är uppenbart obehövligt.

Länsrätten skall kunna överlämna åt chefsöverläkaren att besluta

om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område

under en viss del av vårdtiden beträffande en viss patient.

Åklagaren ges befogenhet att, beträffande en patient som

genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning, överklaga ett beslut att patienten får

vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller ett beslut

att överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om tillstånd till

sådan vistelse.

I motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas

att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i

enlighet med vad som angetts i punkt 5 i motionen (yrkande

1). Under nämnda punkt påpekas att regler om

försöksutskrivning avskaffas, vilket enligt motionärerna

förefaller vara en omotiverad och opsykologisk inskränkning.

(Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju14.)

Föredraganden anser att försöksutskrivning av hittillsvarande

modell och tillämpning inte är förenlig med de stränga rekvisit

för tvångsvård som föreslagits i propositionen. Den nya

lagstiftningen inrymmer således inte några bestämmelser om ett

särskilt försöksutskrivningsinstitut. Även om en förutsättning

för psykiatrisk tvångsvård skall vara att patienten har ett

oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses

på annat sätt än genom att patienten är intagen på en

sjukvårdsinrättning, kan man dock inte bortse från att

indikationerna för tvångsvård i viss mån kan skifta i styrka vid

olika tillfällen under det att vården pågår, anförs det i

propositionen. Föredraganden pekar också på behovet av att

utforma lagstiftningen så att den inte i en del fall hindrar en

smidig övergång från tvångsvård till vård i frivilliga former.

Detta bör kunna tillgodoses om permissionsregleringen byggs ut,

så att den ger uttryckligt stöd för att patienten i vissa fall

kan få tillstånd att tillbringa resterande tid av

tvångsvårdsperioden utanför vårdinrättningen. Utrymmet för en

sådan tillståndsgivning blir betydligt mer begränsat än

hittillsvarande tillämpning av försöksutskrivning. Ett sådant

tillstånd bör emellertid få ges, om det finns skäl att anta att

åtgärden är angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör,

sägs det i propositionen.

Utskottets bedömning

En förutsättning för tvångsvård enligt den föreslagna lagen om

psykiatrisk tvångsvård är att patienten på grund av sitt

psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har

ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan

tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på

en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Detta står enligt

utskottet inte i samklang med en ordning, som innebär att

patienten kan bli föremål för försöksutskrivning på sätt som är

möjligt enligt det gällande regelsystemet. Å andra sidan är det

enligt utskottets mening mycket viktigt att övergången från

tvångsvård till frivillig vård kan göras så smidig som möjligt.

Utskottet är ense med propositionen att detta bör kunna

tillgodoses genom att möjligheterna till permission ökas, så att

en patient i vissa fall kan få tillstånd att tillbringa

resterande tid av tvångsvården utanför vårdinrättningen. De skäl

som sålunda kan anföras för ett avskaffande av

försöksutskrivningsinstitutet gäller enligt utskottet i princip

också den rättspsykiatriska vården. Utskottet delar alltså inte

uppfattningen i motion 1990/91:So33 (s) att

försöksutskrivningsinstitutet bör bibehållas. Yrkande 1 i

motionen avstyrks.

Underrättelse till målsäganden

Enligt propositionsförslaget skall chefsöverläkaren vara

skyldig att ge en målsägande, som önskar det, information om

beslut att en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med

särskild utskrivningsprövning får vistas utanför

vårdinrättningens område. Underrättelseskyldigheten skall även

omfatta information om när den rättspsykiatriska vården skall

upphöra (28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring i förslaget till lag om

rättspsykiatrisk vård att chefsöverläkaren åläggs informera

målsäganden om olovliga avvikelser från en sjukvårdsinrättning

(yrkande 14). Det finns enligt motionärerna skäl att

understryka vikten av en generell skärpning från samhällets sida

när det gäller omgivningsskyddet. Det påpekas att målsägandens

intresse av omedelbar information torde vara mycket stort, även

i de fall en patient avviker från vårdinrättningen.

Chefsöverläkaren torde få vetskap om avvikelsen först och är

därför den som snabbast har möjlighet att informera målsäganden.

I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar

(c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kravet att anhöriga eller andra

berörda underrättas, innan patienten lämnar sjukhuset (yrkande

4). När det gäller personer som begått våldsbrott skall

anhöriga eller andra berörda underrättas innan patienten lämnar

sjukhuset, anser motionärerna. Brottsoffrens säkerhet får inte

eftersättas, anförs det vidare.

I likhet med vad som gäller inom kriminalvården bör det enligt

föredraganden i vissa situationer finnas en

underrättelseskyldighet från hälso- och sjukvårdens sida

gentemot den som är målsägande i förhållande till en patient,

som genomgår rättspsykiatrisk vård, som är förenad med särskild

utskrivningsprövning. Skyldigheten skall innebära att den

målsägande som så önskar får uppgifter från chefsöverläkaren om

när patienten ges permission och när den rättspsykiatriska

vården skall upphöra. Information av detta slag omfattas i

princip inte av hälso- och sjukvårdssekretessen [7 kap. 2 §

sekretesslagen (1980:100)] eftersom undantag görs för bl.a.

beslut av utskrivningsnämnden och psykiatriska nämnden.

Föredraganden säger sig ha för avsikt att återkomma med förslag

till följdändringar i sekretesslagen, som innebär att sådan

information inte heller skall omfattas av sekretess efter den

nya lagens ikraftträdande. Skyldigheten för chefsöverläkaren att

lämna information bör däremot inte omfatta de situationer då

patienten har avvikit från vårdinrättningen utan medgivande

eller uteblivit från en permission, anförs det i propositionen.

De kontakter med målsäganden som kan behövas i sådana

situationer bör i stället ske genom polisen, som enligt

förslaget också fortsättningsvis på begäran skall hjälpa till

att återföra patienter i dessa fall. Det får enligt

föredraganden förutsättas att det sker ett sådant samarbete

mellan vårdinrättningen och polisen att målsägandens säkerhet

inte äventyras. Uppgiftslämnandet från polisen till målsäganden

kan ske utan hinder av sekretess (1 kap. 5 § sekretesslagen). Om

det är fråga om en överhängande risk för att patienten kommer

att utöva våld mot målsäganden, kan det naturligtvis vara

nödvändigt att man från vårdinrättningens sida också försöker få

kontakt med målsäganden så snart som det över huvud taget är

möjligt, anförs det i specialmotiveringen. Uppgiftslämnandet kan

i sådana fall ske straffritt mot bakgrund av brottsbalkens

bestämmelser om nöd (24 kap. 4 § BrB), anförs det vidare.

Justitieutskottet har yttrat sig till socialutskottet även

i fråga om underrättelse till målsäganden. Justitieutskottet

anför att överväganden om olika sekretessfrågor ligger bakom

förslaget i propositionen. Efter en redogörelse av gällande

bestämmelser på området (se justitieutskottets yttrande, bil. 4)

konstaterar justitieutskottet att det ligger mer i linje med

regleringen i sekretesslagen att underrättelse om rymning sker

genom polismyndigheten än genom chefsöverläkaren. Med

utgångspunkt i den nuvarande regleringen bör sålunda den lösning

som förordas i propositionen väljas, menar justitieutskottet.

Utskottet tillägger emellertid att den föreslagna ordningen

leder till tidsutdräkt som med en annan reglering inte skulle

uppstå. Samtidigt är det i hög grad önskvärt att målsäganden

snabbt underrättas om en rymning. Justitieutskottet erinrar

vidare om att, såsom regleringen byggts upp, en förutsättning

för underrättelseskyldighet är att det föreligger ett beslut om

särskild utskrivningsprövning, som bara får meddelas vid risk

för återfall i allvarlig brottslighet. Att, som görs i

propositionen, för särskilt brådskande fall hänvisa till

brottsbalkens bestämmelser om nöd kan enligt justitieutskottet

inte anses tillfredsställande. Utskottet förutsätter därför för

sin del att denna fråga får en lösning i samband med den översyn

av sekretesslagen som blir en följd av ett bifall till förslagen

i propositionen. Justitieutskottet förutsätter därvid också ett

tillägg till 28 § lagen om rättspsykiatrisk vård.

Socialutskottets bedömning

Utskottet finner att önskemålen i motion 1989/90:So539 (c)

yrkande 4 huvudsakligen är tillgodosedda genom propositionens

förslag. Motionsyrkandet avstyrks.

Utskottet delar inställningen i motion So42 (c) yrkande 14 att

det är önskvärt att målsäganden i vissa fall snabbt kan

underrättas om att en patient, som genomgår rättspsykiatrisk

vård med särskild utskrivningsprövning, har avvikit från

sjukvårdsinrättningen. Utskottet förutsätter, i likhet med

propositionen, att det i sådana fall sker ett samarbete mellan

vårdinrättningen och polisen så att målsägandens säkerhet inte

äventyras. Härutöver ger bestämmelserna om nöd en viss möjlighet

för sjukvårdsinrättningen att underrätta målsäganden om en

rymning.

De möjligheter och skyldigheter att ge målsäganden information

som gäller enligt propositionen kan dock enligt utskottets

mening i vissa fall framstå som otillräckliga för att tillgodose

skyddet för målsäganden. I likhet med justitieutskottet anser

socialutskottet därför att det finns anledning att överväga en

skyldighet för chefsöverläkaren att i vissa fall underrätta

målsäganden även i samband med en rymning. Sådana överväganden

bör enligt utskottets mening lämpligen göras i samband med den

översyn av sekretesslagen som skall äga rum. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna med

anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So42 (c)

yrkande 14.

Bestämmelser om frigång

I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skärpta bestämmelser vid "frigång" inom

sjukhusområdet (yrkande 15). Motionärerna anför att många

avvikelser från psykiatrisk tvångsvård sker när patienten vistas

utanför en sluten vårdavdelning men inom sjukvårdsinrättningens

område. Beslut om sådan vistelse skall enligt propositionen få

fattas av chefsöverläkaren och skall inte kunna överklagas av

åklagaren. För att förbättra allmänskyddet måste bestämmelserna

om s.k. frigångar inom sjukhusområdet skärpas, menar

motionärerna.

Patientens möjligheter att vistas utanför vårdavdelningen

eller vårdinrättningen bestäms av hans tillstånd och rutinerna

vid inrättningen, anförs det i propositionen. Frågan om

patientens rörelsefrihet avgörs i sista hand av

chefsöverläkaren. Om patienten genomgår rättspsykiatrisk vård

efter beslut om särskild utskrivningsprövning, och det gäller

vistelse på egen hand utanför vårdinrättningens område, krävs

dock särskilt tillstånd av länsrätten. I dessa fall är det

enligt propositionen särskilt angeläget att det sker en noggrann

prövning av i vilken utsträckning patienten kan ges möjlighet

att på egen hand vistas utanför sin vårdavdelning. Det är vidare

angeläget att patienter, som genomgår rättspsykiatrisk vård

efter beslut om särskild utskrivningsprövning, är intagna vid

sjukvårdsinrättningar, som har tillräckliga säkerhetsmässiga

förutsättningar för sådan vård, så att t.ex. rymningsförsök av

patienter kan förhindras vid s.k. frigång.

Justitieutskottet som yttrat sig i frågan anser bl.a. att

det faller sig naturligt att vistelser utanför vårdavdelningen

men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag i vården som

chefsöverläkaren bestämmer om.

Socialutskottets bedömning

Utskottet anser att frågan om patientens rätt att vistas

utanför vårdavdelningen bör bestämmas utifrån hans tillstånd och

rutinerna vid inrättningen. Utskottet förutsätter att det sker

en noggrann prövning innan en patient, som genomgår

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, får

lämna vårdavdelningen på egen hand. Avgöranden av detta slag bör

dock enligt utskottet utan något tillstånd av länsrätten kunna

fattas av chefsöverläkaren. Utskottet avstyrker sålunda bifall

till motion 1990/91:So42 (c) yrkande 15.

Vårdens upphörande

I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen beslutar att reglerna om förutsättningar för

utskrivning i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård

ersätts med de nu gällande reglerna om utskrivningsprövning i

LSPV (yrkande 2). Tills vidare bör den terminologi som finns

i LSPV behållas, anser motionärerna. Vid utskrivningsprövning

skall förvaltningsdomstolen således vid sin bedömning utgå från

general- och specialindikationerna i LSPV.

Enligt LSPV åligger det överläkaren att kontinuerligt

pröva om det fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig

vård. Patienten skall omedelbart skrivas ut, om dennes tillstånd

eller förutsättningarna i något annat avseende ändras, så att

patienten inte längre kan beredas vård med stöd av lagen.

Fortsatt vård enligt LSPV kan ges patienten på en annan

specialindikation än den som utgjorde grund för

intagningsbeslutet. Behovet av samhällsskydd -- som det kommer

till uttryck i vårdförutsättningarna -- skall beaktas vid varje

utskrivningsprövning. Nuvarande ordning innebär vidare att det

är utskrivningsnämnden som har att besluta om utskrivning av

olika kategorier av patienter, som har begått brott. Prövningen

omfattar bl.a. alla patienter -- oavsett brottets karaktär --

som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård

enligt LSPV som brottspåföljd. Överläkaren skall, när han anser

att vården skall upphöra i dessa fall, genast anmäla detta hos

nämnden.

Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård som

brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall enligt

propositionens förslag motsvarande förfarande gälla i fråga

om vårdens upphörande som enligt den föreslagna allmänna

regleringen av psykiatrisk tvångsvård. Denna innebär att

tvångsvård efter beslut av länsrätten första gången får pågå

under högst fyra månader från dagen för beslutet om intagning

och att länsrätten därefter får lämna medgivande för tvångsvård

för högst sex månader åt gången. Vården skall upphöra, om

patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning

eller det inte längre, med hänsyn till hans psykiska tillstånd

och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att han är

intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är

förenad med frihetsberövande och annat tvång. Chefsöverläkaren

får fatta beslut om utskrivning.

Om vården har förenats med särskild utskrivningsprövning

föreslås gälla att vården skall upphöra, så snart det inte

längre, till följd av den psykiska störning hos patienten som

föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, finns risk

för att denne återfaller i brottslighet, som är av allvarligt

slag, och det inte heller annars, med hänsyn till hans psykiska

tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att

han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård,

som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.

Föredraganden anser att det därvid sker en tillfredsställande

avvägning mellan de rent medicinska förutsättningarna för att ge

psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som kan

göra sig gällande i dessa fall.

Förutsättningarna för en särskild utskrivningsprövning är som

tidigare nämnts, utöver övriga kriterier för psykiatrisk

tvångsvård som brottspåföljd, att brottet har begåtts under

påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd

av den psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren

återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Frågan om

utskrivning prövas av länsrätten efter anmälan av

chefsöverläkaren senast inom fyra månader och därefter inom var

sjätte månad. Om det behövs skall länsrätten höra en lämplig

sakkunnig muntligen och, om det inte är uppenbart obehövligt, ge

åklagare tillfälle att yttra sig. Åklagaren ges befogenhet att

överklaga ett beslut om att rättspsykiatrisk vård, som är

förenad med särskild utskrivningsprövning, skall upphöra.

Beträffande vissa patienter gör sig skyddsintresset starkt

gällande, anförs det i propositionen. Prövningen av frågan om

när vården skall upphöra bör i sådana fall ske i former, som ger

särskilda garantier för att beslutsunderlaget blir så allsidigt

som möjligt och att det sker en enhetlig tillämpning, anför

föredraganden. Vad som är avgörande vid utskrivningsprövningen i

dessa fall är således om patienten fortfarande lider av den

psykiska störning som föranlett beslutet om utskrivningsprövning

och att det till följd av denna finns en risk för återfall i

brottslighet, som är av allvarligt slag. Något uttryckligt krav

på att störningen fortfarande skall bedömas som allvarlig har

däremot inte föreskrivits. I praktiken torde emellertid den

psykiska störningen regelmässigt vara att anse som allvarlig, om

det till följd av denna föreligger en sådan återfallsrisk som

förutsätts för fortsatt vård, anges det i propositionens

specialmotivering. Även om det inte föreligger en sådan

återfallsrisk kan det anses vara påkallat att patienten

fortfarande skall vara intagen på en sjukvårdsinrättning för

psykiatrisk tvångsvård. Inte heller här gäller något uttryckligt

krav att vården skall upphöra, om patienten inte längre lider av

en allvarlig psykisk störning.

Beträffande den som är häktad eller på annat sätt är berövad

friheten med anledning av brott skall vården upphöra när det

inte längre finns förutsättningar för att ge rättspsykiatrisk

vård. Vården skall upphöra senast när patienten inte längre är

frihetsberövad i annan ordning, t.ex. när ett beslut om häktning

hävs. Om förutsättningarna för vård enligt den föreslagna nya

lagen om psykiatrisk tvångsvård då är uppfyllda, kan det

beslutas att patienten i stället skall ges vård enligt den

lagen, förutsatt att patienten befinner sig vid en enhet där

sådan vård får ges.

Justitieutskottet konstaterar i yttrande till

socialutskottet att vid utskrivning av patienter, som genomgår

rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd med särskild

utskrivningsprövning, måste en avvägning göras mellan de rent

medicinska förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård och de

starka skyddsintressen som gör sig gällande. Utskottet anser för

sin del att förutsättningarna för upphörande av vård som är

förenad med särskild utskrivningsprövning jämte det särskilda

förfarandet, där åklagaren ges en betydelsefull uppgift att

bevaka skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.

Socialutskottets bedömning

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det

beträffande vissa patienter finns skäl att särskilt beakta

omgivningens behov av skydd. Detta gäller framför allt när

patienten har begått brott mot någon annans liv eller säkerhet.

Vid bedömningen om en patient, som har dömts till

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, skall

skrivas ut från en sjukvårdsinrättning måste det göras en

grannlaga prövning. Denna prövning föreslås i propositionen äga

rum hos allmän förvaltningsdomstol. Socialutskottet anser att

den avvägning som gjorts i propositionen mellan de medicinska

förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård och

skyddsintressena är lämplig och ändamålsenlig. Justitieutskottet

har gjort samma bedömning. Utskottet anser inte att riksdagen

bör ta något initiativ med anledning av motion 1990/91:So41 (fp)

yrkande 2. Motionsyrkandet avstyrks.

Vissa frågor som är gemensamma för lagen om psykiatrisk

tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård

Utskottet har i ett inledande avsnitt behandlat vissa allmänna

frågor av betydelse för psykiatrins framtida utveckling.

Utskottet behandlar i detta avsnitt vissa frågor som mer

specifikt rör lagarna om psykiatrisk tvångsvård och

rättspsykiatrisk vård.

Vårdorganisationen för särskilt vårdkrävande patienter

Motion 1990/91:So36 av Arne Andersson i Gamleby och Lena

Öhrsvik (båda s) tar särskilt sikte på de särskilt

vårdkrävande patienterna och behovet av en specialisering och

differentiering av vården för dessa. Motionärerna begär ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

fasta platser för psykiatrisk vård vid Västerviks sjukhus.

Motionärerna anser det angeläget att den s.k. fasta paviljongen

i Västervik bibehålls, eftersom den tillgodoser ett vårdbehov

för patientgrupper som landsting och kriminalvård anser sig inte

kunna klara på annat sätt. I Västervik finns både kvalificerad

personal och lokaler. Motionärerna anser det angeläget att dessa

resurser tillvaratas och utvecklas i den framtida organisationen

för psykiatrisk vård.

Även motion 1990/91:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp)

tar upp den fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus.

Motionärerna önskar ett tillkännagivande till regeringen om att

fasta paviljongen vid Västerviks sjukshus bör kvarstå som

särskild riksenhet för högspecialiserad psykiatrisk vård

(yrkande 2).

Begreppet fast paviljong härrör från tiden då staten hade hela

ansvaret för mentalsjukvården. Vid tillkomsten av 1929 års

sinnessjuklag, den lag som föregick LSPV, fanns inom den

statliga sinnessjukvårdens organisation 18 sinnessjukhus med

egna upptagningsområden. Upptagningsområdena sammanföll endast i

begränsad utsträckning med läns- eller landstingsområdena. Vid

fyra primärsjukhus hade inrättats specialavdelningar för

omhändertagande av "särskilt opålitliga eller farliga

patienter". Två av specialavdelningarna, vid Säters sjukhus och

vid dåvarande S:ta Gertruds sjukhus i Västervik, blev s.k. fasta

paviljonger för särskilt farliga patienter. Särskilda

föreskrifter har gällt i fråga om förflyttningar till och från

fast paviljong. Den fasta paviljongen vid Säters sjukhus har

sedan årsskiftet 1983-1984 ombildats till en

specialavdelning. Som framgår nedan har en av avdelningarna

vid den fasta paviljongen i Västervik ombildats till en

specialavdelning, medan en andra avdelning alltjämt utgör en

riksenhet av typ fast paviljong.

Bestämmelser om på vilka institutioner vården av patienter som

vårdas med stöd av LSPV skall ske finns i 2 § LSPV. Vården skall

enligt 2 § LSPV ske på sjukhus som drivs av staten,

landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.

Regeringen kan dock medge att vård bereds på annan

vårdinstitution än sjukhus. Det ankommer i övrigt på

sjukvårdshuvudmännen att organisera vården.

När det gäller den nuvarande vårdorganisationen för de

särskilt vårdkrävande patienterna kan redovisas att denna vård i

dag i stor utsträckning är regionalt organiserad.

Vårdplatsresurserna uppgår till totalt drygt 300 vårdplatser,

varav 60 vid s.k. specialenheter och resten vid

regionvårdsenheter. Regionvårdsenheter finns i Växjö med 66

vårdplatser för patienter inom den södra regionen och vid

Karsuddens sjukhus i Katrineholm med för närvarande 96

vårdplatser för patienter från Stockholms- och

Göteborgsregionerna. I Umeå och Sundsvall finns sammanlagt 25

platser för den norra regionen och vid sjukhuset i Säter 42

vårdplaser för Uppsala--Örebro-regionens behov. I Vadstena finns

20 vårdplatser för särskilt vårdkrävande. Vissa

sjukvårdshuvudmän, t.ex. Stockholm, Göteborg och Malmö, har

särskilda avdelningar för de särskilt vårdkrävande patienterna.

Specialenheter finns i dag i Sundsvall och Västervik. En av två

tidigare avdelningar vid fasta paviljongen vid (numera)

Västerviks sjukhus har omvandlats till en specialavdelning med

10 platser. På den kvarvarande avdelningen inom den fasta

paviljongen, där särskilda krav ställs på slutenheten i vården,

vårdas patienter från hela riket. Avdelningen har 10

vårdplatser.

När det gäller frågan om var psykiatrisk tvångsvård skall ges

innehåller proposition 1990/91:58 och förslaget till lag om

psykiatrisk tvångsvård endast en bestämmelse om att vården skall

ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun

(15 § nämnda lagförslag). I propositionen hänvisas till den

utveckling som skett när det gäller den psykiatriska

tvångsvården. Tidigare gavs nästan all psykiatrisk vård på

mentalsjukhus och var där förenad med tvång. För närvarande

utgör endast en tiondel av alla intagningar till psykiatrisk

vård på sjukhus eller annan vårdinstitution tvångsvård. De

patienter som är intagna enligt LSPV vårdas i allmänhet på samma

vårdenheter som frivilligt intagna patienter. I propositionen

framhålls att inriktningen även för framtiden bör vara att de

gamla mentalsjukhusen avvecklas. Enligt propositionen bör

tvångsvård i första hand ges på sjukhus där den psykiatriska

vården är samlokaliserad med somatisk vård, vilket ofta är

fallet vid länssjukhus och länsdelssjukhus. Föredragande

statsrådet avvisar i propositionen tanken på att införa närmare

bestämmelser i lagstiftningen om vilka vårdenheter som får ta

emot patienter för tvångsvård. I propositionen framhålls att

tvångsvården numera endast utgör en liten del av all psykiatrisk

sjukhusvård, och strävan är att minska denna andel ytterligare.

Mot den bakgrunden är det, anförs det i propositionen, inte

lämpligt att försöka styra utvecklingen av den institutionella

psykiatriska vården i stort genom föreskrifter i

tvångsvårdslagen. Omorganisationen av den psykiatriska vården

pågår och kommer att leda vidare mot bl.a. avveckling av

mentalsjukhusen oavsett särskilda lagregler i ämnet. I

propositionen framhålls också att såväl lokala som regionala

förhållanden måste beaktas.

För den rättspsykiatriska vården föreslås en motsvarande

bestämmelse i 6 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård.

Rättspsykiatrisk vård föreslås kunna ges på samma enheter som

tvångsvård enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.

Av detta följer i sin tur att sjukvårdshuvudmännen själva får

avgöra frågor om placering och förflyttningar av patienter som

ges rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen gör det även möjligt för

sjukvårdshuvudmännen att genom överenskommelser dem emellan

bestämma att vården i ett visst fall skall ges av ett annat

landsting än det som normalt har skyldighet att ge vård. 6 §

förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård föreslås dock

kompletterad med en bestämmelse som inskränker

sjukvårdshuvudmännens frihet i det aktuella avseendet.

Regeringen föreslås avgöra vid vilka sjukvårdsinrättningar

rättspsykiatrisk vård får ges till häktade, intagna i

kriminalvårdsanstalt m.fl.

Proposition 1990/91:58 innebär inte heller någon förändring i

fråga om principerna för var och på vilken vårdnivå de särskilt

vårdkrävande patienterna, inkl. de patienter som av domstol

överlämnas till vård, skall behandlas. Som framgått i det

föregående vårdas patienter som är särskilt vårdkrävande i dag i

huvudsak vid regionala enheter eller särskilda s.k. riksenheter,

som utnyttjas av sjukvårdshuvudmännen enligt avtal mellan dem.

I ett speciellt avseende innebär dock förslagen i proposition

1990/91:58 en ändring. Enligt 12 § första stycket LSPV gäller

att, om någon har överlämnats till sluten psykiatrisk vård genom

en lagakraftvunnen dom, socialstyrelsen skall föranstalta om att

han utan dröjsmål tas in på sjukhus för sådan vård. Det är

alltså socialstyrelsen som avgör var vården skall inledas.

Beslut om förflyttning av dömda patienter har dock i avsaknad på

särskilda regler härom i LSPV ansetts ankomma på

sjukvårdshuvudmännen. Enligt proposition 1990/91:58 skall det i

framtiden ankomma på resp. sjukvårdshuvudman att besluta både om

var vården skall ske inledningsvis och om förflyttning av

patienten. [Utskottet återkommer under avsnittet om

rättspsykiatriska undersökningar (s. 80--103) till en fråga som

sammanhänger med rätten att besluta om placeringen av patienter

som av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård.]

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motioner

med krav på bevarandet av den s.k. fasta paviljongen vid

Västerviks sjukhus som en riksenhet för högspecialiserad

psykiatrisk vård. I betänkandet SoU 1986/87:16 finns en

beskrivning av vårdorganisationen för bl.a. psykiskt störda

lagöverträdare och vissa utredningsförslag om den framtida

vården av sådana patienter. Det nämnda betänkandet innehöll

också referat av utskottets tidigare uttalanden.

I det nämnda betänkandet erinrade utskottet om att vården av

psykiskt sjuka och då även psykiskt störda lagöverträdare är en

angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen och att

sjukvårdshuvudmännen således beslutar i frågor om och

lokalisering av vården m.m. Utskottet erinrade dock om att det

ankommer på riksdag och regering att bestämma om den allmänna

inriktningen av den psykiatriska vården lika väl som för annan

hälso- och sjukvård (jfr SoU 1981/82:51 s. 29 samt prop.

1984/85:181 s. 8). Utskottet hänvisade till att förslag till en

ny lagstiftning om den psykiatriska tvångsvården och

behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare bereddes i

regeringskansliet. Utskottet redovisade att utskottet inhämtat

att även frågor om den framtida organisationen av vården av

särskilt vårdkrävande patienter kommer att behandlas i det

sammanhanget. Utskottet utgick därför från att riksdagen skulle

få tillfälle att ta ställning till de framtida riktlinjerna för

vården av de särskilt vårdkrävande patienterna och därmed även

till sådana frågor som antalet vårdnivåer och behovet av

särskilda riksenheter inkl. den fasta paviljongen i Västervik.

Utskottet uttalade att självfallet borde inga åtgärder vidtas

som är ägnade att föregripa riksdagens beslut i dessa frågor.

Utskottet avstyrkte därmed då aktuella motionsyrkanden.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1986/87:137).

Vid behandlingen av liknande motionsyrkanden i betänkandena

SoU 1987/88:22 och 1988/89:SoU16 vidhöll utskottet sin tidigare

inställning.

Utskottet gör nu följande överväganden.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det inte är möjligt

att diagnostiskt eller på annat sätt ange de patienter som

av säkerhetsskäl under längre eller kortare tid kan behöva

vårdas i en organisation med särskilda säkerhetsmässiga

förutsättningar. Särskilt vårdkrävande patienter finns såväl

bland dem som av allmän domstol överlämnas till sluten

psykiatrisk vård som brottspåföljd som bland dem som blir

föremål för tvångsvård enbart på grund av den psykiska

störningen efter beslut av förvaltningsdomstol. Utskottet vill

dock understryka att de särskilt vårdkrävande -- med äldre

terminologi "farliga" -- patienterna utgör en mycket liten andel

av de tvångsvårdade patienterna.

Utskottet delar propositionens uppfattning att patienter som

blir föremål för vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård --

på samma sätt som i dag enligt LSPV -- i allmänhet bör kunna

vårdas på sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad

med den somatiska vården. Utskottet instämmer även i

uppfattningen att det i den allmänna regleringen, dvs. i lagen

om psykiatrisk tvångsvård, inte bör införas närmare bestämmelser

om vilka vårdenheter som får ta emot patienter för tvångsvård.

Psykiatrisk tvångsvård som utgör en brottspåföljd bör enligt

utskottet -- och också i detta hänseende delar utskottet

propositionens inställning -- kunna ges på samma

sjukvårdsinrättningar som annan psykiatrisk tvångsvård. Någon

särskild reglering i detta avseende för personer som genomgår

rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild

utskrivningsprövning bör enligt utskottets mening sålunda inte

införas. Sjukvårdshuvudmännen bör även i fortsättningen själva

kunna avgöra i vilken utsträckning vissa vårdbehövande -- vare

sig de är lagöverträdare eller inte -- från behandlingssynpunkt

eller med hänsyn till t.ex. säkerhetskraven bör vistas på

särskilda enheter.

När det gäller de vårdinrättningar där vård skall kunna ges åt

patienter som är häktade eller som genomgår verkställighet av

fängelsestraff anses det däremot i propositionen nödvändigt med

en närmare reglering. Propositionen hänvisar bl.a. till att

patienterna i dessa fall är frihetsberövade i annan ordning --

genom beslut om häktning, verkställighet av fängelsestraff etc.

-- och att det är angeläget att de krav från säkerhetssynpunkt

med avseende på byggnader, personalsammansättning etc. som

gäller för de olika formerna av frihetsberövanden kan

upprätthållas också när psykiatrisk tvångsvård kommer till

stånd. Utskottet delar propositionens uppfattning även i denna

del.

Sjukvårdshuvudmännen måste kunna tillhandahålla vårdplatser

som uppfyller även mycket höga säkerhetskrav. Utskottet

förutsätter att sådan vård, på samma sätt som för närvarande,

kommer att bedrivas antingen inom ramen för en rättspsykiatrisk

regionsjukvård eller på någon motsvarighet till de nuvarande

s.k. riksenheterna.

Utskottet vill framhålla betydelsen av att även vårdbehovet

hos de mycket vårdkrävande patienterna med t.ex. ett aggressivt

beteende eller ett beteende som inverkar störande på vården för

medpatienter kan tillgodoses. Ett litet antal platser av den typ

som finns vid den s.k. fasta paviljongen i Västervik kan komma

att behövas även i framtiden. Det kan enligt utskottet även

finnas skäl att begränsa vården med särskilda krav på

slutenheten till en enda vårdinstitution, en riksenhet. Vad

utskottet här anfört om vårdbehovet för de särskilt vårdkrävande

patienterna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

I motionerna 1990/91:So36 (s) och 1990/91:So506 (c, m, fp)

begärs ett tillkännagivande om att den fasta paviljongen i

Västervik skall bibehållas. Utskottet har i det föregående

uttalat sig för att det bör ankomma på sjukvårdshuvudmännen att

utforma vårdorganisationen. Det bör följaktligen även ankomma på

sjukvårdshuvudmännen att utforma vårdorganisationen för de

särskilt vårdkrävande patienterna och därmed även avgöra

lokaliseringen av en eventuell riksenhet. Riksdagen bör därför

avstå från att göra uttalanden av den innebörd som efterlyses i

motionerna. Utskottet avstyrker motionerna 1990/91:So36 (s) och

1990/91:So506 (c, m, fp) yrkande 2.

Tvångsvård på enskilt vårdhem

Som framgått i det föregående ges i 2 § LSPV en allmän

reglering av förutsättningarna för på vilka institutioner vård

enligt LSPV får meddelas. I 2 § LSPV stadgas sålunda att vård

enligt LSPV får beredas på sjukhus som drivs av staten,

landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.

Tillämpningsområdet är inte begränsat till psykiatriska sjukhus

eller psykiatrisk klinik. LSPV kan sålunda, under förutsättning

att kraven beträffande vårdansvarig läkare och utskrivningsnämnd

är uppfyllda, tillämpas även på en somatisk klinik eller ett av

landstinget drivet sjukhem. Båda dessa institutioner faller

under begreppet "sjukhus" (jfr 5 § hälso- och sjukvårdslagen).

Psykiatrisk tvångsvård kan däremot i princip inte bedrivas på

enskilda vårdhem.

Den 1 januari 1983 (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383)

infördes emellertid en rätt för regeringen att bestämma att vård

enligt LSPV får beredas även på andra vårdinstitutioner än

statliga och landstingskommunala sjukhus. Det primära syftet med

lagändringen var att patienternas möjligheter till kontakt med

anhöriga och den egna miljön skulle förstärkas. Med stöd av 2 §

första stycket andra punkten LSPV kan regeringen medge att

psykiatrisk tvångsvård ges på enskilt vårdhem.

Av 8 § KK (1966:585) angående tillämpningen av LSPV framgår

att en ansökan om tillstånd att i vissa fall få använda en annan

vårdinstitution än sjukhus för vård skall göras av

sjukvårdshuvudmannen hos socialstyrelsen, som med eget yttrande

ger in ansökan till regeringen.

Som framgått i det föregående föreslås i proposition

1990/91:58, när det gäller frågan om var psykiatrisk tvångsvård

skall ges, att vården skall ges på en sjukvårdsinrättning som

drivs av en landstingskommun. Med landstingskommun likställs

kommun som inte ingår i en landstingskommun. Lagförslaget

innehåller inte någon motsvarighet till den nuvarande

bestämmelsen i 2 § första stycket andra punkten LSPV.

I propositionen anförs bl.a. följande (s. 130):

Enligt min mening är det tillräckligt att föreskriva att

psykiatrisk tvångsvård får ges endast på en landstingskommunal

sjukvårdsinrättning eller motsvarande. Några särskilda regler om

att socialstyrelsen skall få ge dispens i vissa fall eller pröva

om vissa mindre hem för behandling och rehabilitering är

lämpliga för att ge psykiatrisk tvångsvård bedömer jag inte

nödvändiga. Följden av mitt förslag blir att tvångsvård,

frånsett permissionssituationerna, inte kan bedrivas i form av

s.k. kontrollerad familjevård.

Enligt mitt förslag är det alltså en uppgift för

sjukvårdshuvudmännen att så som gäller för övrig hälso- och

sjukvård organisera också den psykiatriska tvångsvården på det

sätt de finner lämpligt. Självfallet utövar socialstyrelsen

härvid statlig tillsyn över att vårdmiljön beträffande den

psykiatriska tvångsvården är tillfredsställande. Detta följer i

första hand av att HSL gäller för all psykiatrisk vård. Liksom

vid övrig hälso- och sjukvård skall socialstyrelsens tillsyn

beträffande den psykiatriska tvångsvården ske med beaktande av

huvudmännens självständighet och behov av att anpassa sin

verksamhet efter lokala förhållanden. Vid tillsynen av

tvångsvården är det naturligtvis särskilt viktigt att göra en

avvägning mellan intresset av ett ökat lokalt inflytande och

kraven på rättssäkerhet och lika villkor när det gäller

utformningen av vården.

Utskottet gör följande överväganden.

För att en patient skall kunna underkastas tvångsvård skall

det föreligga ett mycket stort vårdbehov. Den svåra

integritetskränkning som en tvångsvård innebär gör också att

kraven på vårdens kvalitet måste ställas högt. Det är viktigt

att tvångsvård bara kommer till stånd på sjukvårdsinrättningar

och i former som kan erbjuda en bra vård. Detta får generellt

anses vara fallet vid de sjukhus som utöver en psykiatrisk

verksamhet erbjuder somatisk akutvård med specialiteter inom

flera grenar av medicinen. Utskottet delar den principiella

inställningen att vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård

och rättspsykiatrisk vård skall ges på sjukvårdsinrättningar som

drivs av landstingskommuner.

År 1983 infördes i LSPV en möjlighet att efter dispens av

regeringen bedriva vård även på andra vårdinstitutioner.

Dispensregeln motiverades främst av ett önskemål om att kunna

försöksutskriva patienter till mindre vårdenheter och att

därigenom öka patientens kontakt med anhöriga och den egna

miljön. Den nya lagstiftningen inrymmer inte några bestämmelser

om ett särskilt försöksutskrivningsinstitut. Någon dispensregel

om att psykiatrisk tvångsvård i försöksutskrivningssituationen

får bedrivas även utanför en landstingsinstitution behövs därmed

inte längre. Dispensregeln i 2 § LSPV har emellertid även

tillämpats i vissa, mycket speciella fall, för att på enskilt

vårdhem bereda vård åt personer som varit så vårdkrävande att

annan vårdmöjlighet i praktiken saknats. Med den föreslagna

regleringen av 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård upphör

möjligheten att placera en sådan patient vid ett enskilt

vårdhem. Även om sådana fall torde vara ytterst sällsynta -- ett

fall har dock förekommit nyligen -- anser utskottet att

möjligheten att, efter dispens av regeringen, placera en patient

på ett sådant vårdhem bör finnas kvar. Utskottet anser därför

att 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård bör kompletteras med

ett andra stycke enligt vilket regeringen kan bestämma att vård

får ges även på andra vårdinstitutioner än sådana som har ett

landsting som huvudman. Dispens bör dock enligt utskottet kunna

ges endast om synnerliga skäl föreligger. Möjligheten att

placera en tvångsvårdad patient på ett enskilt vårdhem bör

enligt utskottet dock inte föreligga i fråga om patienter som

genomgår rättspsykiatrisk vård.

Utskottet har utarbetat ett förslag till lydelse av det nya

andra stycket i 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Förslaget

ingår i bilaga 2 i betänkandet.

Enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård skall det ankomma på

chefsöverläkaren att fatta en rad olika beslut. I 39 och 40 §§

föreslås vissa möjligheter till delegation. På ett enskilt

vårdhem finns inte någon chefsöverläkare. Enligt utskottet bör

därför regeringen, eller den myndighet som regeringen utser,

uppdra åt en läkare med specialistkompetens inom någon gren av

psykiatrin att i tillämpliga delar fullgöra de uppgifter som

enligt denna lag ankommer på chefsöverläkare. En bestämmelse

härom bör tas in som ett andra stycke i 40 § lagen om

psykiatrisk tvångsvård. Utskottets förslag framgår av bilaga 2.

Den av utskottet föreslagna dispensregeln föranleder även en

mindre redaktionell ändring i 24 § lagen om rättspsykiatrisk

vård (se bilaga 2).

Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslagen

till lag om psykiatrisk tvångsvård resp. lag om rättspsykiatrisk

vård.

Rättspsykiatriska undersökningar

Bakgrund

I 31 kap. brottsbalken finns regler för när en domstol kan

döma en åtalad till sluten psykiatrisk vård. En sådan dom skall

i princip föregås av en rättspsykiatrisk undersökning.

Förutsättningarna för rättspsykiatriska undersökningar regleras

i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

(LRPU). Uppgiften att utföra rättspsykiatriska undersökningar är

enligt nuvarande ordning en statlig angelägenhet. I 1 § andra

stycket LRPU föreskrivs sålunda att en rättspsykiatrisk

undersökning utförs av en läkare vid en rättspsykiatrisk klinik

eller station eller av någon annan läkare som socialstyrelsen

utser samt att styrelsen bestämmer undersökningarnas fördelning

på kliniker och stationer. Av 4 § instruktionen för statens

rättspsykiatriska kliniker och stationer framgår att

socialstyrelsen är chefsmyndighet för klinikerna och

stationerna. Frågan om fördelningen av undersökningar på

kliniker och stationer regleras i socialstyrelsens föreskrifter

[SOSFS (M) 1985:21] om upptagningsområden för statens

rättspsykiatriska kliniker och stationer.

Vården av psykiskt sjuka lagöverträdare har varit föremål för

ett flertal utredningar. Flera av dessa har behandlat olika

organisatoriska frågor inkl. frågan om det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet.

Bexeliuskommittén tog i sitt betänkande Psykiskt störda

lagöverträdare (SOU 1977:23) också upp frågan om den

rättspsykiatriska organisationen och föreslog att organisationen

skulle förstärkas så att den omfattade vissa vård- och

behandlingsresurser (kap. 13). Utredningen menade att

landstingen skulle ha driftansvar för den rättspsykiatriska

organisationen, medan staten skulle åta sig huvudmannaskapet med

resursansvar.

Socialberedningen utgick i sina resonemang från att det i

framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå som

både gör rättspsykiatriska undersökningar och har vårdplatser

för i huvudsak patienter som behöver psykiatrisk vård och är

kriminellt belastade. Socialberedningen ansåg dock att dess

förslag kunde tillämpas även inom den organisation som finns för

närvarande, nämligen på de rättspsykiatriska klinkerna och på de

s.k. riksenheterna för särskilt vårdkrävande patienter.

En arbetsgrupp inom socialstyrelsen, den s.k. ASV-gruppen,

utarbetade ett planeringsunderlag -- Förslag till

rättspsykiatrisk regionvård -- som år 1981 överlämnades till

socialdepartementet. I rapporten föreslogs att ansvaret för

rättspsykiatriska undersökningar skulle samordnas med

vårdansvaret för motsvarande patienter inom allmänpsykiatrin.

Arbetsgruppen föreslog införandet av begreppet rättspsykiatrisk

regionsjukvård. Enligt förslaget skulle en regional organisation

ha ett integrerat ansvar för rättspsykiatriska undersökningar

och psykiatrisk vård i vissa fall samt inordnas i den

allmänpsykiatriska vårdstrukturen. Verksamheten skulle innefatta

i huvudsak rättspsykiatriska undersökningar, rättspsykiatrisk

service i övrigt, psykiatrisk vård beträffande vissa patienter,

psykiatriska konsultinsatser inom kriminalvården samt

undervisning och forskning. Den psykiatriska vården inom den

regionala organisationen skulle omfatta bl.a. patienter som har

genomgått rättspsykiatrisk undersökning eller som är intagna i

kriminalvårdsanstalt.

Regeringen gav år 1985 statens förhandlingsnämnd i uppdrag

att träffa avtal med berörda landstingskommuner och Göteborgs

kommun om att till dem överföra den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. Landstingsförbundet beslutade dock

den 10 november 1988 att avbryta förhandlingarna.

Landstingsförbundet anförde i en skrivelse till regeringen att

man ansåg parternas ståndpunkter i förhandlingarna så oförenliga

att förutsättningar för fortsatta förhandlingar inte längre

förelåg. Förbundet anförde dock att man inte uteslöt att

enskilda huvudmän inom ramen för nuvarande ansvarsförhållanden

skulle kunna åta sig att för statens räkning utföra ett visst

antal undersökningar.

Regeringen uppdrog den 21 december 1989 åt en särskild

förhandlingsman (departementsrådet Thomas Luttrop) att träffa

avtal om att överföra driften av den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten till sjukvårdshuvudmännen. Resultatet

av förhandlingarna har redovisats för riksdagen i proposition

1990/91:120 (se nedan).

Frågan om huvudmannaskapet för rättspsykiatrin har

behandlats av utskottet vid flera tillfällen tidigare.

Huvudmannaskapsfrågan behandlades sålunda av utskottet i samband

med 1980 års omorganisation av socialstyrelsen. I betänkandet

SoU 1979/80:45 anförde utskottet bl.a. följande (s. 22 f):

Med utgångspunkt i att socialstyrelsen bör ges möjlighet att i

framtiden koncentrera sin verksamhet på centrala uppgifter har

utskottet inte något att erinra mot att socialstyrelsen avlastas

uppgiften att vara chefsmyndighet för den rättspsykiatriska

organisationen. Först när klarhet vunnits om den

rättspsykiatriska organisationen i framtiden skall ha i huvudsak

nuvarande uppgifter eller tillföras ökade vårduppgifter bör dock

enligt utskottets mening slutlig ställning tas i frågorna om och

i vilken omfattning staten fortsatt bör ha ett ansvar för den

rättspsykiatriska organisationen samt vilken myndighet ett

statligt ansvar bör åvila. Det ankommer dock närmast på

regeringen att avgöra formen för beredning av dessa frågor.

Huvudmannaskapsfrågan behandlades också i betänkandet SoU

1986/87:16. Utskottet hänvisade till de tidigare uttalandena

i SoU 1979/80:45 och anförde vidare (s. 25):

Det är således ännu en öppen fråga om och i vad mån staten bör

överlåta sitt ansvar för det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet på sjukvårdshuvudmännen. Skäl kan anföras

såväl för som emot ett ändrat huvudmannaskap. Utskottet

förutsätter därför att dessa frågeställningar penetreras

ingående i beredningsarbetet innan förslag framläggs för

riksdagen.

Vad utskottet anförde om huvudmannaskapet för den

rättspsykiatriska verksamheten beslutade riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna (rskr. 1986/87:137).

Vid sin senaste behandling av frågan om huvudmannaskapet för

den rättspsykiatriska verksamheten, i betänkandet

1988/89:SoU16, anförde utskottet följande (s. 18 f.):

Utskottet anser det vara beklagligt att de förhandlingar som

under flera års tid förts mellan staten och berörda

sjukvårdshuvudmän om rättspsykiatrin inte lett till något

resultat. Utskottet anser det angeläget att förhandlingarna

återupptas och fullföljs i en positiv anda. Förhoppningsvis kan

förutsättningarna härför förbättras genom den rapport som

statskontoret avlämnar inom kort.

En förklaring till de problem som uppstått är naturligtvis att

den statliga rättspsykiatriska undersökningsorganisationen är en

förhållandevis liten organisation utan närmare anknytning till

vården av de psykiskt störda lagöverträdarna som bedrivs av en

annan huvudman. Ett närmande mellan det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet och vårdorganisationen skulle i detta

avseende innebära fördelar. Utskottet erinrar om vad utskottet

tidigare anfört om att skälen för och emot ett ändrat

huvudmannaskap ingående bör prövas i det lagstiftningsarbete på

området som pågår i regeringskansliet.

Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen i

enlighet med vad utskottet anfört.

Utskottets fp-, c- och mp-ledamöter reserverade sig i fråga om

innehållet i tillkännagivandet och föreslog i stället ett

tillkännagivande till regeringen med följande innehåll:

I fråga om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska

verksamheten har utskottet tidigare ansett att det är en öppen

fråga om och i vad mån staten bör överlåta sitt ansvar för det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet på sjukvårdshuvudmännen

och att skäl kan anföras såväl för som emot ett ändrat

huvudmannaskap. Utskottet har därför framhållit att regeringen

noga bör penetrera dessa frågeställningar i det pågående

beredningsarbetet. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Samtidigt vill utskottet framhålla att det är angeläget att

problemen kring rättspsykiatrin bringas till en snar lösning.

Även utskottets m-ledamöter reserverade sig och föreslog att

tillkännagivandet i stället skulle ha följande innehåll:

Vad gäller huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten konstaterar utskottet att regeringen

redan år 1981 fick ett förslag om att rättspsykiatrin skulle

överföras till landstingen. Förhandlingar med

Landstingsförbundet har inte lett till något resultat. Under

tiden har problemen inom rättspsykiatrin förvärrats.

Enligt utskottet måste tankarna om att landstingen skall ta

över den rättspsykiatriska verksamheten överges. Utskottet anser

att denna verksamhet bör förbli ett statligt åtagande. Det bör

övervägas om den kan läggas under annat statligt huvudmannaskap.

Vad utskottets majoritet anfört beslutade riksdagen sedermera

att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:214).

Utskottet har återkommande behandlat de långa

undersökningstiderna för rättspsykiatriska undersökningar. I

betänkandet SoU 1986/87:15 riktade utskottet skarp kritik

mot väntetiderna. Sålunda konstaterade utskottet att den

situation som råder står i uppenbar strid med gällande lag och

uttalade att allvarliga ansträngningar måste göras för att komma

till rätta med de rådande missförhållandena. Utskottet ansåg --

i likhet med justitieutskottet i ett yttrande till

socialutskottet -- att de av socialstyrelsen då beslutade

åtgärderna inte var tillräckliga. Enligt utskottets mening måste

också övervägas att ställa mera resurser till förfogande för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten så att den kö som

finns kan arbetas av. Utskottet erinrade vidare om det arbete

som pågick inom regeringskansliet med att reformera den

psykiatriska tvångsvården. Utskottet ansåg emellertid att

förhållandena på de rättspsykiatriska klinikerna inte kunde

anstå i avvaktan på en större och mer tidskrävande reform.

Utskottet uttalade därför att regeringen omgående måste vidta

åtgärder för att avhjälpa de rådande missförhållandena. Vad

utskottet sålunda uttalat beslutade riksdagen sedermera ge

regeringen till känna (rskr. 1986/87:109).

Vid behandlingen av budgetpropositionen 1986/87:100 och

anslaget till de rättspsykiatriska stationerna och klinikerna

återkom utskottet till frågan om de långa väntetiderna.

Utskottet erinrade om sina uttalanden två månader tidigare men

konstaterade att de av socialministern i budgetpropositionen

anvisade åtgärderna inte var tillräckliga. Utskottet (SoU

1986/87:16) vidhöll sitt tidigare ställningstagande att det

måste övervägas att ställa mera resurser till förfogande för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, så att den

befintliga kön kan arbetas av. Utskottet uttalade att regeringen

borde återkomma till riksdagen i denna del. Vad utskottet anfört

om resurserna för rättspsykiatriska undersökningar beslutade

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (rskr.

1986/87:90).

Utskottet återkom till de långa väntetiderna i betänkandet

SoU 1987/88:22. Utskottet erinrade om de tidigare

uttalandena. Enligt utskottet ingav läget alltjämt stor oro. De

av regeringen vidtagna åtgärderna ansågs inte

tillfredsställande. Utskottet förutsatte att stora

ansträngningar skulle göras för att man skall kunna komma till

rätta med problemen. Med hänvisning till att en lagrådsremiss då

aviserats om den psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatrins

organisation ansåg utskottet det inte påkallat med något

ytterligare initiativ från riksdagens sida.

Proposition 1990/91:58

Regeringen föreslår i proposition 1990/91:58 en ny

lagreglering av de rättspsykiatriska undersökningarna.

Lagförslagen grundas delvis på socialutredningens betänkande och

remissbehandlingen av detta.

Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det

medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder

mot psykiskt störda lagöverträdare är enligt propositionen att

begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar.

Regleringen av undersökningsförfarandet stramas upp i olika

avseenden, samtidigt som möjligheterna för domstolarna att

använda sig av andra former av medicinsk utredning utvidgas.

Förslaget beträffande de rättspsykiatriska undersökningarna

innebär i huvudsak följande.

När det gäller syftet med en rättspsykiatrisk undersökning

föreslås i propositionen att en domstol kan besluta om en sådan

undersökning för att det skall kunna utrönas om den misstänkte

har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk

störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att

ge denne rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild

utskrivningsprövning, som brottspåföljd.

Liksom enligt gällande ordning skall det för att en domstol

skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning krävas att den

misstänkte erkänt gärningen eller att det har förebragts

övertygande bevisning att han har begått den. I motsats till vad

som nu gäller skall det emellertid enligt förslaget inte i något

fall få beslutas om en sådan undersökning vid bötesbrott.

För att en lagöverträdare skall få överlämnas till

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning

skall det enligt förslaget normalt krävas att en

rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet. Undantag

från detta kan göras då den misstänkte på grund av tidigare

brottslighet redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med

särskild utskrivningsprövning och det enligt utlåtande från

vederbörande chefsöverläkare finns medicinska förutsättningar

för att ge den misstänkte fortsatt vård.

För att lagöverträdare skall få överlämnas till

rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild

utskrivningsprövning, skall det enligt förslaget i propositionen

räcka med att det i målet har inhämtats ett läkarintyg enligt 7

§ lagen (1984:542) om personundersökning i brottmål, ett s.k.

§ 7-intyg. Ett sådant intyg skall innehålla uttalande om de

medicinska förutsättningarna för sådan vård och avges av en

rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig kompetens.

Är den misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård,

föreslås det dock tillräckligt med ett utlåtande av vederbörande

chefsöverläkare i stället för som nu ett utlåtande av

socialstyrelsen.

I propositionen föreslås att rättspsykiatriska undersökningar,

efter överenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen,

skall kunna utföras även inom den landstingskommunala hälso- och

sjukvården. Sådana undersökningar föreslås därför i

fortsättningen kunna ske vid undersökningsenheter som drivs av

staten eller av en sjukvårdshuvudman. Regeringen skall meddela

föreskrifter om vid vilken enhet en undersökning skall ske i det

särskilda fallet. Regeringens föreskrifter skall i förekommande

fall grundas på de överenskommelser som träffats mellan staten

och sjukvårdshuvudmännen.

Liksom enligt nuvarande ordning föreslås att den nya lagen om

rättspsykiatriska undersökningar skall innehålla bestämmelser om

att rättspsykiatriska undersökningar skall utföras med största

möjliga skyndsamhet. Det föreslås också en regel om att en

sådan undersökning inte får pågå längre eller bedrivas mera

ingående än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose

domstolens behov av utredning om den misstänktes psykiska

tillstånd. Om den misstänkte är häktad, skall

undersökningsförfarandet som huvudregel ha slutförts inom fyra

veckor i stället för som nu sex veckor. I övriga fall skall det

även i fortsättningen ha avslutats inom sex veckor. Om det

föreligger synnerliga skäl, skall domstolen -- i stället för som

nu socialstyrelsen -- få medge anstånd med att avge utlåtande

över en rättspsykiatrisk undersökning.

Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk

undersökning skall enligt förslaget i propositionen utan

dröjsmål och senast inom sju dagar föras över till

undersökningsenheten.

Domstolen föreslås liksom enligt gällande rätt ha möjlighet

att inhämta yttrande av socialstyrelsen över en rättspsykiatrisk

undersökning. Enligt förslaget skall socialstyrelsens yttrande

också kunna inhämtas över en sådan § 7-undersökning eller sådant

utlåtande från vederbörande chefsöverläkare som krävs för att

den misstänkte skall få ges rättspsykiatrisk vård. Om det behövs

skall socialstyrelsen i sådana fall kunna komplettera

utredningen.

Propositionerna 1990/91:100 och 1990/91:120

Som framgått i det föregående utförs de rättspsykiatriska

undersökningarna i dag i en statlig organisation. För ändamålet

finns rättspsykiatriska kliniker i Stockholm, Göteborg, Uppsala

och Lund samt rättspsykiatriska stationer i Umeå och Linköping.

Under de senaste åren har vissa undersökningar utförts på

entreprenad av Västerbottens och Östergötlands läns landsting.

Socialstyrelsen är, som framgått ovan, chefsmyndighet för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.

Proposition 1990/91:120 tecknar bakgrunden till de problem som

rått inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Där

redovisas olika åtgärder som under årens lopp vidtagits för att

komma till rätta med problemen. I propositionen redovisas också

resultaten av de förhandlingar som en av regeringen utsedd

förhandlingsman sedan december 1989 fört med

sjukvårdshuvudmännen i syfte att träffa avtal om att överföra

driften av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten till

sjukvårdshuvudmännen. Utgångspunkten för de förda

förhandlingarna har varit att träffa ett

"generalentreprenadavtal" mellan staten och ett antal

sjukvårdshuvudmän, där huvudmännen förbinder sig att under varje

kalenderår utföra ett givet antal rättspsykiatriska

undersökningar och där staten betalar en ersättning per utförd

undersökning enligt en överenskommen taxa. Avtalen skall inte

närmare reglera hur eller var undersökningarna skall utföras.

I propositionen föreslås att staten även fortsättningsvis

skall ha ett huvudmannaansvar för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. Sjukvårdshuvudmännen skall dock

enligt förslaget ges möjligheter att så långt möjligt utföra

rättspsykiatriska undersökningar enligt avtal mellan staten och

sjukvårdshuvudmännen. Preliminära avtal har hittills träffats

med tre sjukvårdshuvudmän, nämligen Östergötlands och

Västerbottens läns landsting samt Malmö kommun. Enligt

propositionen bör en ny organisationsstruktur skapas för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, som är flexibel och

kan anpassas till förändringar i undersökningsvolymen. Mot denna

bakgrund föreslås i propositionen att de rättspsykiatriska

klinikerna och stationerna avvecklas i den utsträckning som

bedöms motiverad med hänsyn till träffade avtal om

rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och med beaktande av

att tillräcklig total undersökningskapacitet skall finnas. Till

följd av de avtal som träffats anser regeringen att den

nuvarande rättspsykiatriska kliniken i Lund och de

rättspsykiatriska stationerna i Linköping och Umeå bör kunna

läggas ner. På något längre sikt anses också kliniken i Uppsala

kunna läggas ner.

Inriktningen bör enligt propositionen vara att

undersökningsverksamheten så långt det är möjligt läggs ut på

entreprenad. Föredragande statsrådet hänvisar till det förslag

till lagstiftningsåtgärder som lagts fram i proposition

1990/91:58 vilka syftar till att underlätta för

sjukvårdshuvudmännen att integrera allmänpsykiatrisk vård och

rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet. Statsrådet anser att

det knappast kan finnas några vägande principiella skäl mot en

sådan ordning.

I proposition 1990/91:93 har regeringen föreslagit att en ny

myndighet, rättsmedicinalverket, skall inrättas fr.o.m. den 1

juli 1991 med ansvar för de verksamheter som i dag bedrivs vid

statens rättsläkarstationer och statens rättskemiska

laboratorium. (Förslaget behandlas av utskottet i betänkande

1990/91:SoU16.) I den nu aktuella proposition 1990/91:120

föreslås att det nya rättsmedicinalverket fr.o.m. den 1 oktober

1991 även skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. De rättspsykiatriska klinikerna skall

därmed bli avdelningar inom rättsmedicinalverket.

Riksdagen föreslås i propositionen bemyndiga regeringen att

godkänna avtal enligt de riktlinjer som anges i propositionen om

uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska

undersökningar. Riksdagen föreslås vidare bemyndiga regeringen

att besluta om avveckling av rättspsykiatriska kliniker och

stationer i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till

ingångna avtal om att utföra rättspsykiatriska undersökningar

och med beaktande av att tillräcklig total

undersökningskapacitet skall kunna garanteras. Riksdagen

föreslås slutligen godkänna att rättsmedicinalverket skall ta

över ansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1

oktober 1991.

I proposition 1990/91:100 (bilaga 7) föreslår regeringen

att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker

(anslaget E 5) för budgetåret 1991/92 anvisar 112 979 000 kr.

I proposition 1990/91:120 anförs att kostnaderna för

ersättningar till sjukvårdshuvudmännen enligt avtal om

rättspsykiatrisk verksamhet skall bestridas från det under femte

huvudtiteln anvisade anslaget till rättspsykiatriska stationer

och kliniker. Denna medelsram bedöms vara tillräcklig.

Regeringen bör dock, anförs det i propositionen, få göra de

omdispositioner mellan anslagsposterna som föranleds av att

ersättningar skall utgå till den verksamhet inom området, som

bedrivs av sjukvårdshuvudmännen.

Utgifterna för socialstyrelsens uppgifter som chefsmyndighet

bestrids för närvarande från socialstyrelsens myndighetsanslag.

I proposition 1990/91:120 anförs att de medel som motsvarar den

föreslagna nya chefsmyndighetens, rättsmedicinalverket,

kostnader för ledningen av den rättspsykiatriska verksamheten

bör bestridas av medlen under anslaget E 5.

Det kan noteras att en särskild organisationskommitté har

tillkallats för att medverka i arbetet att genomföra en ny

organisation för rättsmedicinalverket. Kommittén har fått i

uppdrag att närmare klargöra behovet av resurser för den nya

myndighetens ledning och centrala kansli. Kommittén skall också

klargöra rättsmedicinalverkets behov av resurser för ledningen

av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.

Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av vad som anförs i

proposition 1990/91:120 om ekonomiska konsekvenser av förslagen.

Motionerna

Ett stort antal motioner har väckts om de rättspsykiatriska

undersökningarna. Det kan noteras att vissa av motionerna är

väckta med anledning av propositionerna 1990/91:58 om

psykiatrisk tvångsvård, m.m. och 1990/91:120 om den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m. medan andra

härrör från allmänna motionstiderna 1990 och 1991. Flertalet

motioner handlar om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten och om väntetiderna för

undersökningarna.

I motion 1990/91:So55 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs

att riksdagen avslår regeringens förslag om entreprenadavtal med

landstingen (yrkande 1). I motionen hemställs vidare att

riksdagen beslutar att rättspsykiatriska kliniker i Göteborg,

Huddinge och Uppsala även i fortsättningen skall drivas under

statligt huvudmannaskap (yrkande 2). Motionen innehåller

också ett yrkande om att den organisationskommitté som

skall medverka i arbetet med att genomföra den nya

organisationen för rättsmedicinalverket även skall få i uppdrag

att utreda verksamhetens omfattning vid den rättspsykiatriska

kliniken i Lund, behovet av ytterligare rättsläkarstationer samt

behovet av en särskild avdelning för kvinnor (yrkande 3).

Motionärerna är negativa till en samordning av den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och den

allmänpsykiatriska vården. Enligt motionärerna finns det en stor

skillnad mellan dessa verksamheter. Den allmänpsykiatriska

vården är först och främst inriktad på vård med syfte att

försöka bota psykiska sjukdomar och som inte är relaterad till

något brott. Rättspsykiatrin är inriktad på undersökningar för

att fastställa en persons psykiska status för en bedömning i ett

brottmål, där en eventuell psykisk abnormitet kan komma att

utgöra en förmildrande omständighet. Motionärerna tillstyrker

förslaget att det rättspsykiatriska undersökningsverket inordnas

under det nya rättsmedicinalverket.

I motion 1990/91:So57 av Göran Ericsson (m) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kravet på att alla rättspsykiatriska

undersökningar skall utföras inom ramen för en rättspsykiatrisk

klinik och inte inom allmänpsykiatrin (yrkande 1). I

motionen begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen om

vad som anförs i motionen om kravet på att ett enhetligt

statligt huvudmannaskap skall gälla för hela rättspsykiatrin

(yrkande 2). Enligt motionären kan ingen annan huvudman än

staten komma i fråga för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. All undersökningsverksamhet bör

utföras inom den statliga organisationen.

Även i motion 1990/91:So56 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

yrkas avslag på förslagen om avtal med landstingen om

rättspsykiatriska undersökningar (yrkande 1). Motionärerna

anser att ett på sikt uppsplittrat huvudmannaskap, vilket

den föreslagna ordningen skulle innebära, riskerar att minska

rättssäkerheten, försämra kvaliteten på undersökningarna och ge

upphov till olikartade bedömningar. Vidare finns det enligt

motionärerna en risk att rättspsykiatrins status minskar genom

att den kopplas samman med den allmänna psykiatriska vården. Den

rättspsykiatriska forskningen kommer, anförs det också i

motionen, att få ännu svårare att hävda sig i konkurrensen med

andra psykiatriska inriktningar. Motionärerna tillstyrker en

organisatorisk anknytning till det föreslagna

rättsmedicinalverket. I motionen hemställs sålunda att riksdagen

beslutar att lednings- och samordningsfunktionen för

rättspsykiatrin inordnas i rättsmedicinalverket i Linköping

(yrkande 4). (Frågan om lokaliseringen av det nya

rättsmedicinalverket behandlas i utskottets betänkande

1990/91:SoU16.) Motionärerna anser att alla de nuvarande

rättspsykiatriska klinikerna och stationerna skall behållas.

Motionen innehåller två särskilda yrkanden härom (yrkandena 2

och 3.)

I motion 1990/91:So503 av Birthe Sörestedt m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om att rättspsykiatrisk

undersökningsverksamhet även fortsättningsvis skall finnas i

Lund.

I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

hemställs att riksdagen beslutar att det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet alltjämt skall vara en statlig

angelägenhet (yrkande 9). Motionärerna vill ha en klar gräns

mellan sjukvårdens åtaganden och rättspsykiatrins och anser att

ansvaret och huvudmannaskapet för vård av de personer som är

dömda till psykiatrisk vård skall vara en statlig angelägenhet.

I motion 1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp)

hemställs att riksdagen beslutar återupprepa sitt

tillkännagivande till regeringen med ytterligare skärpa att

statligt huvudmannaskap för de rättspsykiatriska klinikerna

skall gälla även fortsättningsvis (yrkande 1). Enligt

motionärerna måste det ur rättssäkerhetssynpunkt anses klart

olämpligt att flytta huvudmannaskapet för de rättspsykiatriska

klinikerna från staten. Det finns, anför motionärerna, en fara

för att ett jävsförhållande kan uppstå i den bemärkelsen att en

läkare som gör sinnesundersökningar också kan komma att bli

vårdansvarig. I motionen framhålls också att mycket

kostnadskrävande lokaliteter behöver tillskapas hos landstingen,

när sådana lokaler redan finns på de nuvarande klinikerna och

stationerna.

I motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten (yrkande 3). Motionärerna

framhåller att de rättspsykiatriska undersökningarna är en del

av statens rättsvårdande verksamhet. Att lägga över en del av

denna verksamhet på landstingen är varken realistiskt eller

ändamålsenligt. Staten bör enligt motionärerna ta hela ansvaret

för denna verksamhet och organisera den i egen regi.

I motion 1989/9O:So524 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag

om den rättspsykiatriska verksamheten.

I motion 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice

talman Ingegerd Troedsson (båda m) hemställs att riksdagen med

avslag på propositionen i denna del hos regeringen begär nytt

förslag till lag om rättspsykiatrisk vård sedan frågor rörande

rättspsykiatrins framtida innehåll och behov blivit föremål för

ytterligare utredning och analys (yrkande 1). I motionen

begärs också ett tillkännagivande till regeringen om att

huvudmannaskapet för rättspsykiatrin även fortsättningsvis bör

åvila staten (yrkande 2). Motionärerna anser inte att frågan

om rättspsykiatrins framtida organisation och innehåll är

tillfredsställande utredd. Proposition 1990/91:58 visar stora

brister i sina slutsatser. Det finns enligt motionärerna

anledning att misstänka att de föreslagna inskränkningarna av

möjligheterna att begära rättspsykiatrisk undersökning mera

baseras på strävanden att minska antalet ärenden och därmed

minska väntetiderna än på välgrundade erfarenheter och klar

målinriktning beträffande vårdens innehåll. Motionärerna är

tveksamma till de förhoppningar om kommande avtal med

sjukvårdshuvudmännen som uttrycks i propositionen. Enligt

motionärerna bör rättspsykiatrin behållas och utvecklas inom

ramen för nuvarande organisation. Rättspsykiatrin bör således

även fortsättningsvis ha staten som huvudman.

I motion 1989/90:So493 av Gullan Lindblad och förste vice

talman Ingegerd Troedsson (m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om att frågan om

rättspsykiatrins huvudmannaskap omgående måste komma till en

lösning och att det bör övervägas om inte rättspsykiatrin bör

förbli ett statligt åtagande men läggas under

justitiedepartementet.

I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts rörande en förutsättningslös utredning av

rättspsykiatrins organisation och resursbehov (yrkande 4).

Motionärerna pekar bl.a. på den krissituation som råder för

rättspsykiatrin. För att garantera att patientens eget vårdbehov

blir utgångspunkt för bedömningen av om tvångsvård skall

ifrågakomma och för att bedöma de medicinska förutsättningarna

för att ge rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd måste det,

anför motionärerna, finnas kvalificerad personal och

tillräckliga resurser för att utföra rättspsykiatriska

undersökningar inom lagstadgad tid. Propositionen saknar en

analys av hur dessa behov skall tillgodoses. Rättspsykiatrins

organisation och resursbehov måste därför bli föremål för en

förutsättningslös utredning.

I motion 1990/91:So38 av Göran Ericsson (m) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av och åtgärder inom

rättspsykiatrin. Motionären anför att rättspsykiatrin har en

central roll i rättsväsendet och rättskipningen. Det behövs dock

en rad åtgärder inom rättspsykiatrin för att rättssäkerheten

skall garanteras. Som exempel på nödvändiga åtgärder anger

motionären att rättspsykiatrin måste upphöjas till en

självständig specialitet. Detta skulle ge de inom

rättspsykiatrin verksamma läkarna en ökad möjlighet till

utveckling och konkurrens med andra psykiatrer. Rättspsykiatrin

måste vidare tillföras resurser som medger en planerad utbyggnad

och som leder till att specialiteten kan svara mot de krav och

den efterfrågan som råder och kan förväntas. Det är enligt

motionären angeläget att de rättspsykiatriska enheterna finns

lokaliserade till alla delar av landet. Rättspsykiatrin bör även

fortsättningsvis ha staten som huvudman, anförs det slutligen i

motionen.

I motion 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson

(båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om dels resursfrågor för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten (yrkande 1),

dels huvudmannaskapet för denna verksamhet (yrkande 2).

Motionärerna pekar på de problem som sedan en längre tid funnits

inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.

Motionärerna framhåller att förhandlingarna om vilken huvudman

som blir aktuell måste ges högsta prioritet. Det krävs också att

huvudmännen efter slutförda förhandlingar anvisar behövliga

ekonomiska och övriga resurser i form av exempelvis platser och

personal.

I motion 1990/91:So463 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om bristerna inom rättspsykiatrin. Motionärerna anför

att de segdragna problemen inom rättspsykiatrin nu måste få sin

lösning. En snar lösning av huvudmannaskapsfrågan är nödvändig

för att man skall få den arbetstrygghet och arbetsro som

verksamheten kräver. Om man inte åtstadkommer detta äventyras

patienternas rättssäkerhet och hälsa liksom personalens

psykosociala hälsa. Motionärerna är skeptiska mot en

koncentration av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten

till alltför få platser, vilket skulle försämra möjligheterna

till utbildning av nya rättspsykiatriker och till forskning inom

området.

I motion 1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs om

säkerhetsåtgärder (yrkande 2) och om utbildning och

fortbildning av personalen vid de rättspsykiatriska stationerna

och klinikerna (yrkande 1). Motionärerna anför bl.a. att

kraftfulla åtgärder måste vidtas för att personalens säkerhet

skall kunna garanteras och för att personalen skall få den

utbildning och fortbildning som krävs för att sköta ett krävande

arbete. Motionen innehåller också en begäran om ett

tillkännagivande till regeringen om att

huvudmannaskapsförhandlingarna mellan staten och

Landstingsförbundet måste slutföras (yrkande 3).

I motion 1990/91:So416 av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda

c) begärs ett tillkännagivande om nödvändigheten av omedelbara

åtgärder för att minska de långa väntetiderna för

rättspsykiatriska undersökningar och om ytterligare resurser för

denna verksamhet. Liknande synpunkter framförs även i motion

1989/90:So466 av samma motionärer (c).

En motion, 1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v), tar

sikte på frågan om rättspsykiatrisk undersökning skall kunna

ersättas av annan personutredning. I motionen hemställs sålunda

att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i 31 kap. 3

§ brottsbalken som avser rättspsykiatrisk undersökning vid

tvångsvård (yrkande 2). Motionärerna är kritiska mot

förslaget att en person skall kunna dömas till rättspsykiatrisk

vård på grund av endast ett s.k. § 7-intyg. Förslaget har enligt

motionärerna tillkommit av ekonomiska skäl. Rättssäkerheten

kräver, anser motionärerna, att en person som döms till

rättspsykiatrisk vård först skall ha genomgått en

rättspsykiatrisk undersökning.

I proposition 1990/91:120 föreslås att staten liksom

hittills skall vara huvudman för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten men att undersökningar efter avtal

mellan staten och sjukvårdshuvudmännen skall kunna utföras på

entreprenad av sjukvårdshuvudmännen. Propositionen innehåller

ett resonemang kring frågan om huvudmannaskapet för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Föredragande

statsrådet konstaterar sålunda att den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten har en nära anknytning till

verksamheten inom rättsväsendet. Utgångspunkten för

verksamhetens uppbyggnad måste vara, anförs det i propositionen,

att domstolarnas behov av medicinsk sakkunskap av det aktuella

slaget tillgodoses samtidigt som de enskildas rättssäkerhet

skall kunna garanteras och att undersökningarna således utförs i

enlighet med lagstiftningen. Utifrån dessa aspekter skulle den

rättspsykiatriska verksamheten i organisatoriskt hänseende kunna

anknytas till rättsväsendet. Samtidigt konstateras i

propositionen att undersökningarna är en medicinskt diagnostisk

verksamhet, där underlaget för den rättsliga bedömningen skall

vara baserad på kvalificerade medicinska överväganden.

Undersökningarna utförs av hälso- och sjukvårdspersonal. I

propositionen påpekas att just förhållandet att verksamheten har

en markerad medicinsk karaktär, där rättssäkerheten är beroende

av den medicinska kompetensen, var bakgrunden till att

organisationen år 1961 sammanfördes under dåvarande

medicinalstyrelsen. Propositionen påtalar att det också inom

andra områden förekommer att domstolarna anlitar organ utanför

rättsväsendet för att få medicinskt underlag för sina

avgöranden. Det faktum att rättspsykiatrin har ett nära samband

med verksamheten inom rättsväsendet är enligt föredragande

statsrådet inte något skäl till att inlemma den i organisationen

av de rättsvårdande myndigheterna. Mot bakgrund av de

erfarenheter som vunnits bör i stället den centrala

utgångspunkten för val av huvudmannaskap och organisation vara

att etablera en organisationsform som ger goda förutsättningar

för att utveckla den rättspsykiatriska verksamheten. Med

hänvisning bl.a. till att det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet har starka kopplingar till det

straffrättsliga området, där en särskild lagstiftning reglerar

undersökningsförfarandet, förordar föredragande statsrådet att

rättspsykiatriska undersökningar också fortsättningsvis utförs

under statligt huvudmannaskap.

Förslagen i proposition 1990/91:58 bygger i mycket stor

utsträckning på tanken om ett närmande mellan den psykiatriska

vårdorganisationen och den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. En sådan ordning anses gagna såväl

den utveckling som behövs av den psykiatriska vården för

lagöverträdare som den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. Proposition 1990/91:58 innehåller,

vilket också framgått i det föregående, ett förslag till ny lag

om rättspsykiatrisk undersökning. Enligt 5 § lagförslaget skall

rättspsykiatriska undersökningar kunna utföras såväl vid

inrättningar inom hälso- och sjukvården som vid särskilda

undersökningsenheter. Med undersökningsenhet avses även en

vårdinrättning där rättspsykiatriska undersökningar utförs.

Enligt 6 § förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk

undersökning skall ett utlåtande över den rättspsykiatriska

undersökningen utan dröjsmål ges in till rätten sedan

undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet skall ges in inom

fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex

veckor från det att beslutet om undersökning kom in till

undersökningsenheten. Om det finns synnerliga skäl får rätten

medge anstånd. Förslaget innebär en skärpning av tidskraven för

rättspsykiatrisk undersökning av häktade.

Föredragande statsrådet betonar angelägenheten av att ett

rättspsykiatriskt förfarande genomförs så snabbt som över huvud

taget är praktiskt möjligt eftersom det här ofta är fråga om

personer som är berövade friheten. Statsrådet betonar särskilt

att de fördröjningar som sedan länge har förekommit i samband

med de aktuella undersökningarna är oacceptabla inte minst från

humanitär synpunkt. Statsrådet framhåller vidare att

fördröjningar och väntetider i samband med rättspsykiatriska

undersökningar även skapar organisatoriska och ekonomiska

problem för kriminalvården med hänsyn till de ökade anspråken på

häktesplatser.

Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande till

socialutskottet över förslagen i proposition 1990/91:58

(1990/91:JuU3y) att de rättspsykiatriska undersökningarna

måste utföras med hänsyn till de krav som rättssäkerheten

ställer. Häri lägger justitieutskottet bl.a. att

undersökningarna fyller det syfte som anges i lagstiftningen,

att de utförs av personal med tillräcklig kompetens och att de

slutförs inom den lagstadgade tidsfristen. Justitieutskottet

erinrar om sina tidigare uttalanden att de långa väntetiderna

för rättspsykiatriska undersökningar inte kan accepteras.

Utskottet konstaterar att en orsak till väntetiderna varit

anhopningen av undersökningsfall och bristen på läkare. En annan

orsak har varit svårigheterna att bereda dem som redan

undersökts och dömts till vård plats på de psykiatriska

klinikerna. Under väntetiden har dessa patienter upptagit plats

på undersökningsenheterna.

Justitieutskottet konstaterar vidare att den föreslagna

regleringen öppnar möjlighet för en samordning av

rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård, en

ordning som enligt utskottet bör erbjuda stora fördelar. Den

föreslagna ordningen gör det, anför justitieutskottet, möjligt

att i större utsträckning än nu tillgodose behovet av

psykiatrisk tvångsvård hos lagöverträdare samtidigt som

sjukvårdshuvudmännen får anledning att organisera verksamheten

på ett effektivt sätt. Förslaget tillgodoser också kravet på

statligt huvudmannaskap, eftersom staten behåller huvudansvaret

för undersökningsverksamheten. Enligt justitieutskottet

motverkas på detta sätt risken att den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten blir ett lågprioriterat område inom

hälso- och sjukvården. Justitieutskottet finner dock skäl att

inskärpa vikten av att undersökningsverksamheten tillförs

tillräckliga resurser. Justitieutskottet anför också att det

från rättssäkerhetssynpunkt torde sakna betydelse om

undersökningsläkaren är anställd av staten eller av

sjukvårdshuvudmannen. Enligt utskottets mening saknas det,

särskilt som det även framgent förordas ett statligt

huvudmannaansvar, anledning att på grund av överväganden från

rättssäkerhetssynpunkt ifrågasätta regeringens förslag. (I denna

del finns till justitieutskottets yttrande tre avvikande

meningar -- m, fp, v -- fogade.)

Motion 1990/91:Ju13 tar upp frågan om en rättspsykiatrisk

undersökning skall kunna ersättas med annan personutredning.

Enligt proposition 1990/91:58 skall en rättspsykiatrisk

undersökning i princip krävas bara före en dom på

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I andra

fall skall det vara tillräckligt med en läkarundersökning. En

sådan undersökning skall göras av en specialist i

rättspsykiatri. En bärande tanke i regeringsförslaget är att

möjligheterna att utnyttja andra former av utredning om den

misstänktes psykiska tillstånd än rättspsykiatriska

undersökningar tas till vara så långt det är möjligt. En annan

tanke är att den medicinska undersökningen inte skall göras mer

omfattande eller bedrivas mer ingående än vad som är nödvändigt

för att tillgodose domstolarnas behov. Det är också, anförs det

i propositionen, från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en

så ingripande undersökning som det här handlar om bara genomförs

när det är helt nödvändigt.

Justitieutskottet anför i sitt yttrande till

socialutskottet att en avvägning måste göras mellan behovet av

utredning och intresset att inte i onödan göra ett sådant

ingrepp i den misstänktes personliga integritet som en

rättspsykiatrisk undersökning innebär. Mot den bakgrunden anser

justitieutskottet att det faller sig naturligt att, som

regeringen föreslår, begränsa den obligatoriska användningen

av rättspsykiatriska undersökningar till de fall där den

ifrågasatta påföljden är mest ingripande för den tilltalade.

Justitieutskottet erinrar om att rättspsykiatrisk undersökning

även framdeles ofta kommer att erfordras även i vissa andra

fall, bl.a. för att klarlägga om gärningen begåtts under

påverkan av en allvarlig psykisk störning. Utskottet erinrar

också om att fängelsepåföljd är utesluten i sådana fall. I

övriga fall, där det i första hand endast handlar om att bedöma

den misstänktes behov av rättspsykiatrisk vård, bör det enligt

justitieutskottet många gånger vara tillräckligt med en enklare

undersökning. En sådan ordning ansluter också väl, anser

justitieutskottet, till vad som gäller för intagning för

psykiatrisk tvångsvård enligt den föreslagna lagen om sådan

vård. I sammanhanget erinrar justitieutskottet om att

lagöverträdare som döms till rättspsykiatrisk vård utan särskild

utskrivningsprövning skall skrivas ut från vården när

vårdbehovet inte längre föreligger. Några sådana skärpta

förutsättningar för utskrivning som gäller när domstolen

förordnat om särskild utskrivningsprövning föreligger inte. Mot

den bakgrunden anser sig justitieutskottet kunna tillstyrka

regeringsförslaget. Justitieutskottet föreslår sålunda att

socialutskottet med bifall till propositionen i denna del

avstyrker bifall till motion Ju13 (v) yrkande 2. (Till

justitieutskottets yttrande finns i denna del fogad en avvikande

mening av v.)

Socialutskottet konstaterar i sitt yttrande till

justitieutskottet (1990/91:SoU6y) att en rättspsykiatrisk

undersökning innebär ett allvarligt intrång i den misstänktes

personliga integritet. Enligt utskottet är det därför viktigt

att sådana undersökningar endast genomförs när de verkligen

behövs. Utskottet framhåller samtidigt betydelsen av att

domstolar får tillräckligt underlag för de bedömningar som måste

göras. Utskottet anser sig inte ha något att erinra mot att de

rättspsykiatriska undersökningarna begränsas till de situationer

som föreslås i propositionen. Utskottet konstaterar vidare att

§ 7-intyg enligt proposition 1990/91:58 föreslås utgöra

tillräcklig utredning för att någon skall kunna dömas till

rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.

Utskottet konstaterar också att det intyg som skall inhämtas

utgör en kvalificerad form av § 7-intyg, som förutsätter en

betydligt mer omfattande undersökning av patienten än de

nuvarande § 7-intygen. Utskottet understryker att en

§ 7-undersökning av det föreslagna slaget måste inrymma en

klinisk bedömning av patienten.

Socialutskottets bedömning

Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har under lång tid

kännetecknats av problem. Problemen har framför allt yttrat sig

i form av mycket långa väntetider för genomförande av

rättspsykiatriska undersökningar. Riksdagens

konstitutionsutskott och justitieutskott har liksom

socialutskottet men även justitieombudsmannen och andra

myndigheter gång efter annan funnit anledning att påtala de

rådande missförhållandena inom den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. Verksamheten har varit föremål för

ett antal utredningar. Dessa har gällt såväl huvudmannaansvaret

för verksamheten som verksamhetens innehåll. Regeringen har nu

lagt fram ett länge efterlyst förslag som syftar till att nå en

lösning av de hittillsvarande problemen. Förslaget innebär i

viss mån en kompromiss i förhållande till tidigare

utredningsförslag.

I vissa motioner (m, fp) framförs uppfattningen att det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet bör bli föremål för

ytterligare utredning och beredning. Utskottet anser det

emellertid angeläget att förutsättningarna för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten inkl. frågan om vem

som skall vara huvudman för verksamheten fastläggs. Det kan

knappast förväntas att ytterligare utredningar skulle leda till

att någon ytterligare väsentlig kunskap tillförs, utöver vad som

nu redovisas av regeringen. Utskottet avstyrker med hänvisning

till det anförda motionerna 1990/91:So40 (m) yrkande 1 och

1990/91:So41 (fp) yrkande 4.

Frågan om huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten är en fråga som länge har diskuterats.

Utskottet har tidigare, i samband med behandlingen av motioner

om huvudmannaansvaret, framhållit att regeringen ingående måste

penetrera frågan i samband med arbetet med en ny psykiatrisk

tvångslagstiftning. I proposition 1990/91:120 om den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m. redovisas

olika synpunkter beträffande huvudmannaansvaret (avsnitt 4 i

propositionen). Utskottet konstaterar i likhet med propositionen

att den rättspsykiatriska verksamheten har en stark anknytning

till rättsväsendet samtidigt som den har en markerad medicinsk

karaktär där rättssäkerheten är beroende av den medicinska

kompetensen. Utskottet delar propositionens uppfattning att de

rättspsykiatriska undersökningarna även fortsättningsvis bör

utföras under statligt huvudmannaansvar. Detta ställningstagande

överenstämmer med kraven i flertalet av de aktuella motionerna.

Socialstyrelsen är i dag chefsmyndighet för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Socialstyrelsen har

genom det beslut om riktlinjer för styrelsens verksamhet som

riksdagen fattade år 1989 (prop. 1988/89:130, SoU24, rskr. 296)

fått en ändrad inriktning av sin verksamhet. Styrelsens

huvudsakliga uppgifter skall vara tillsyn samt

kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. För att

socialstyrelsen skall kunna fullgöra dessa uppgifter har det

ansetts väsentligt att socialstyrelsen avlastas sådana

funktioner som lämpligen kan läggas på andra myndigheter.

Regeringen har i proposition 1990/91:96 föreslagit att en ny

statlig myndighet, rättsmedicinalverket, skall inrättas fr.o.m.

den 1 juli 1991 för den rättsmedicinska verksamheten. I

proposition 1990/91:120 föreslås att även ansvaret för ledning

och samordning av den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten förs in under den nya myndigheten.

Utskottet har tidigare, i betänkande 1990/91:SoU16, tillstyrkt

att ett rättsmedicinalverk inrättas. Utskottet delar regeringens

uppfattning att det nya verket även bör ha ansvaret för den

rättspsykiatriska verksamheten. Utskottet anser således att

riksdagen bör godkänna att rättsmedicinalverket, så som föreslås

i proposition 1990/91:120, fr.o.m. den 1 oktober 1991 skall ta

över ansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. Utskottet erinrar om att

socialstyrelsen alltjämt kommer att ha ett tillsynsansvar för

den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.

Utskottet konstaterar att motion 1990/91:So56 (v), i vilken

hemställs att riksdagen skall besluta att lednings- och

samordningsfunktionen för rättspsykiatrin inordnas under

rättsmedicinalverket i Linköping, härigenom tillgodoses. Motion

1990/91:So56 (v) yrkande 4 avstyrks därför. Utskottet erinrar

dock i sammanhanget om att utskottet i betänkande 1990/91:SoU16

avstått från att uttala sig i frågan om den nya myndighetens

lokalisering.

Motion 1989/90:So458 (fp) tar upp bl.a. behovet av utbildning

och fortbildning för personalen vid de rättspsykiatriska

klinikerna och stationerna. Utskottet delar motionärernas

uppfattning att det är viktigt att personalen får den utbildning

och fortbildning som krävs för att sköta ett krävande arbete.

För att verksamheten skall kunna uppfylla samhällets krav på

kvalitet är det angeläget med en förstärkning framför allt av

fortbildningen. Enligt utskottet bör det vara en angelägen

uppgift för det nya rättsmedicinalverket att stimulera och

samordna en sådan fortbildning. Enligt utskottet är det också

angeläget att behovet av säkerhetsutrustning på klinikerna och

stationerna kan tillgodoses. Utskottet förutsätter att dessa

synpunkter kommer att beaktas även utan något särskilt initiativ

från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion

1989/90:So458 yrkandena 1 och 2.

Regeringen har, som framgått i det föregående, föreslagit att

staten skall vara huvudman för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten. I såväl proposition 1990/91:58 med

förslag till ny lagstiftning om tvånget inom psykiatrin som

proposition 1990/91:120 har emellertid förutsatts att utförandet

("driften") av de rättspsykiatriska undersökningarna skall kunna

ske hos såväl sjukvårdshuvudmän som vid statliga kliniker.

Förhandlingar har förts mellan staten och sjukvårdshuvudmännen

sedan år 1985. Dessa har numera resulterat i preliminära avtal

med tre sjukvårdshuvudmän, Östergötlands läns landsting,

Västerbottens läns landsting och Malmö kommun, om att dessa på

entreprenad skall utföra rättspsykiatriska undersökningar.

Utskottet vill betona att en väl fungerande rättspsykiatrisk

undersökningsverksamhet är av grundläggande betydelse från

rättssäkerhetssynpunkt vid behandlingen av psykiskt störda

lagöverträdare. Det finns enligt utskottet också ett uttalat

behov av fortsatt utveckling av det vårdområde inom psykiatrin

som har ett huvudansvar för vården av de psykiskt störda

lagöverträdarna. Det är därför väsentligt att en

organisationsform kan skapas som är flexibel och som ger

förutsättningar för en vidareutveckling av såväl

undersökningsverksamheten som vården av psykiskt störda

lagöverträdare.

Enligt utskottet finns det klara fördelar med att

rättspsykiatriska undersökningar även kan utföras inom hälso-

och sjukvården. Möjligheten att samordna psykiatrisk vård och

rättspsykiatriska undersökningar innebär, anser utskottet, både

verksamhetsmässiga och resursmässiga fördelar.

Undersökningsväsendet kan härigenom utnyttja det kunnande som

den psykiatriska vården representerar. En integrering av

sjukvård och undersökningsverksamhet bör också innebära fördelar

för vården av de psykiskt störda lagöverträdarna. En integrering

kan underlätta uppbyggnaden av en regional organisation hos

sjukvårdshuvudmännen för den rättspsykiatriska vården. En sådan

organisation är av stort värde, om intentionerna bakom den nya

psykiatriska tvångslagstiftningen skall kunna uppfyllas. Hälso-

och sjukvården har också, med sin flexiblare organisation,

större möjligheter att anpassa sin verksamhet efter behoven än

en statlig institution, med verksamheten begränsad till att

utföra rättspsykiatriska undersökningar.

Utskottet delar således propositionens uppfattning att

rättspsykiatriska undersökningar i framtiden skall kunna utföras

såväl vid särskilda statliga kliniker som i hälso- och

sjukvården samt att inriktningen bör vara att undersökningarna

så långt möjligt genomförs inom hälso- och sjukvården.

Regeringen har i proposition 1990/91:120 redovisat principer

för avtal med sjukvårdshuvudmän om utförande av

rättspsykiatriska undersökningar. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga regeringen att

godkänna avtal enligt de riktlinjer som sålunda angetts i

propositionen.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker

de motionsyrkanden (m, v, s) som hävdar att ett statligt

huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

även skall innebära att själva genomförandet av undersökningarna

måste ske i en statlig organisation. Utskottet avstyrker således

motionerna 1990/91:So38 (m) delvis, 1990/91:So57 (m) yrkandena 1

och 2, 1990/91:So40 (m) yrkande 2, 1989/90:So493 (m) delvis,

1989/90:So506 (c, m, fp) yrkande 1, 1990/91:So32 (v) yrkande 9

och 1990/91:So33 (s) yrkande 3. Självfallet innebär utskottets

ställningstagande också ett avstyrkande av de motioner (m och v)

som innehåller yrkanden om avslag på förslaget att regeringen

skall bemyndigas godkänna avtal i fråga om uppdrag för

sjukvårdshuvudmännen att utföra undersökningar. Motionerna

1990/91:So55 yrkande 1 och 1990/91:So56 (v) yrkande 1 avstyrks

sålunda. Motionerna 1989/90:So458 (fp) yrkande 3, 1989/90:So493

(m) delvis, 1990/91:So463 (fp) och 1989/90:So524 (s), i vilka

främst efterlyses besked om förhandlingarna med

sjukvårdshuvudmännen om de rättspsykiatriska undersökningarna,

får enligt utskottet anses tillgodosedda genom de förslag som

lagts fram i proposition 1990/91:120. Motionsyrkandena avstyrks

därför. Även motion 1990/91:So39 (s) yrkande 2 får enligt

utskottet anses tillgodosedd, varför motionsyrkandet avstyrks.

Utskottets ställningstagande innebär även att utskottet

tillstyrker förslaget till utformning av 5 § lagen om

rättspsykiatriska undersökningar.

Enligt den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning skall en

sådan undersökning genomföras för att utröna om det finns

medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till

rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken eller för

att utröna om den misstänkte har begått gärningen under påverkan

av en allvarlig psykisk störning. Rättspsykiatrisk undersökning

skall vara obligatorisk om någon skall överlämnas till

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning,

medan en person skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk

vård utan särskild utskrivningsprövning med stöd av ett s.k.

§ 7-intyg utfärdat av en läkare med särskild kompetens. Frågan

om rättspsykiatrisk undersökning skall kunna ersättas av annan

personutredning tas särskilt upp i motion 1990/91:Ju13 (v)

yrkande 2. Med anledning av detta motionsyrkande vill utskottet

erinra om vad utskottet anfört i sitt yttrande till

justitieutskottet, nämligen att en rättspsykiatrisk undersökning

innebär ett allvarligt intrång i den misstänktes personliga

integritet och att det därför enligt utskottets mening är

viktigt att sådana undersökningar endast genomförs när de

verkligen behövs. Det finns enligt utskottet skäl att erinra om

att rättspsykiatrisk undersökning i princip är obligatorisk för

att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk

vård med särskild utskrivningsprövning. En undersökning kommer

oftast att behövas även för att klargöra om en gärning har

begåtts under inflytande av en allvarlig psykisk störning. Den

s.k. § 7-undersökning som skall användas för att bedöma en

persons behov av rättspsykiatrisk vård skall enligt proposition

1990/91:58 vara mera utförlig än motsvarande tidigare

undersökningar. Endast en läkare som får avge utlåtande över en

rättspsykiatrisk undersökning skall vara behörig att företa en §

7-undersökning, där undersökningen skall omfatta de medicinska

förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till

rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.

Utskottet erinrar om att det för att utröna en persons behov av

sluten vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård endast skall

behövas ett vårdintyg som grundas på en läkarundersökning. Den

föreslagna ordningen för att utröna de medicinska

förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård motsvarar enligt

utskottet väl den ordning som gäller enligt lagen om psykiatrisk

tvångsvård.

Utskottet konstaterar att även justitieutskottet i sitt

yttrande till socialutskottet ansett att den obligatoriska

användningen av rättspsykiatrisk undersökning bör begränsas.

Justitieutskottet har också ansett att det, i de fall då det i

första hand handlar om att bedöma den misstänktes behov av

rättspsykiatrisk vård, bör kunna vara tillräckligt med en

enklare ordning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker socialutskottet

propositionens förslag såvitt avser förutsättningarna för att

genomföra en rättspsykiatrisk undersökning. Motion 1990/91:Ju13

(v) yrkande 2 avstyrks.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte har

något att erinra mot de i proposition 1990/91:58 föreslagna

lydelserna av 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk undersökning.

Förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning innebär

en begränsning av de tider som hittills gällt för genomförande

av rättspsykiatrisk undersökning av häktade. Enligt den

föreslagna 6 § skall ett utlåtande beträffande undersökningen

utan dröjsmål ges in till domstolen sedan undersökningsarbetet

avslutats. Utlåtandet skall ges in inom fyra veckor från det

beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten om den

misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor. Domstolen, och

inte som nu socialstyrelsen, skall pröva frågan om anstånd skall

ges. Anstånd får medges endast om det finns synnerliga skäl.

Utskottet anser det riktigt att det i lagtexten markeras att

någon onödig tidsutdräkt inte får ske i något led i det

rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Utskottet anser det

också riktigt att den maximitid som gäller för undersökning av

häktade begränsas till fyra veckor. Enligt utskottet bör

prövningen av anståndsfrågor ligga hos den domstol som beslutat

om undersökningen. Det är enligt utskottet viktigt att anstånd

beviljas restriktivt.

Utskottet tillstyrker förslaget till lydelse av 6 § lagen om

rättspsykiatrisk undersökning.

Väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar tas upp i

ett stort antal motioner. Motionärerna begär att riksdagen på

nytt skall ge regeringen till känna att rättspsykiatrin måste

ges tillräckliga resurser och att väntetiderna måste förkortas.

Som framgått av utskottets uttalanden ovan delar utskottet

uppfattningen i de aktuella motionerna (m, fp, c, s) att

problemen inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten

måste få en lösning. Utskottet konstaterar att såväl proposition

1990/91:58 som proposition 1990/91:120 innehåller förslag i

denna riktning. En av avsikterna med att hälso- och sjukvården

skall anlitas för att utföra rättspsykiatriska undersökningar är

att få till stånd en ordning som bättre kan anpassas till

behovet av undersökningskapacitet. Ett viktigt syfte med

förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning i

proposition 1990/91:58 är att det totala behovet av

rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet skall begränsas.

Införandet av ett nytt enhetligt begrepp som förutsättning för

psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård kan förväntas

verka i samma riktning. Enligt utskottet bör den samlade

effekten av de föreslagna åtgärderna kunna leda till förbättrade

förhållanden för såväl den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten som den rättspsykiatriska vården. Med

hänsyn till de stora problem som kännetecknat verksamheten är

det enligt utskottet angeläget att såväl det nya

rättsmedicinalverket som regeringen noga följer hur den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten utvecklas. Utskottet

vill också erinra om det tillsynsansvar som i fortsättningen bör

åvila socialstyrelsen. Utskottet förutsätter att myndigheterna

och regeringen kommer att uppmärksamt följa den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten utan någon särskild

åtgärd från riksdagens sida. Utskottet anser följaktligen inte

att det behövs något tillkännagivande till regeringen av den

innebörd som efterlyses i motionerna 1990/91:So38 (m) delvis,

1990/91:So416 (c), 1989/90:So466 (c) och 1990/91:So39 (s)

yrkande 1. Motionsyrkandena avstyrks därför.

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot det i

proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till ny lag om

rättspsykiatrisk undersökning.

Regeringen har, som framgått ovan, i proposition 1990/91:120

redovisat resultatet av hittillsvarande förhandlingar med

sjukvårdshuvudmännen. Enligt propositionen kan knappt hälften av

det beräknade undersökningsbehovet förväntas bli tillgodosett

genom avtalen. Till följd av avtalen med Östergötlands och

Västerbottens läns landsting anses de rättspsykiatriska

stationerna i Linköping och Umeå kunna avvecklas. I

propositionen anförs att även två av de rättspsykiatriska

klinikerna bör kunna avvecklas inom överskådlig tid. Med

hänvisning bl.a. till avtalet med Malmö kommun bedömer

regeringen att den rättspsykiatriska kliniken i Lund bör kunna

avvecklas under budgetåret 1991/92. Beträffande kliniken i

Uppsala anförs att även denna klinik bör kunna avvecklas men att

det ännu finns skäl att avvakta med ett beslut i den delen. En

avveckling av Uppsalakliniken bör dock enligt propositionen

kunna ske under budgetåret 1992/93.

Utskottet har i det föregående uttalat att inriktningen bör

vara att staten så långt möjligt träffar avtal med

sjukvårdshuvudmännen om att dessa skall utföra rättspsykiatriska

undersökningar. Utförandet av rättspsykiatriska undersökningar

inom sjukvården får naturligtvis effekter för dimensioneringen

av den statliga undersökningsorganisationen. Regeringen har i

proposition 1990/91:120 föreslagit att riksdagen skall bemyndiga

regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska

kliniker och stationer i den utsträckning som bedöms motiverad

med hänsyn till de avtal som träffas med sjukvårdshuvudmännen

och med beaktande av att tillräcklig total

undersökningsverksamhet skall finnas. Utskottet har i princip

inte något att erinra mot förslaget. Utskottet vill kraftigt

understryka att någon avveckling av statliga resurser inte får

ske utan att fullt tillfredsställande garantier finns för att

rättspsykiatriska undersökningar kan genomföras inom de

tidsfrister som lagen anger. Det kan enligt utskottet inte

accepteras att problem nu eller senare uppkommer att få

undersökningar utförda eller att väntetider uppkommer som ett

resultat av en avveckling av resurser för rättspsykiatrisk

undersökningsverksamhet. Utskottet förutsätter att regeringen i

sitt ställningstagande till frågan om nedläggning av en

rättspsykiatrisk klinik eller station även väger in de följder

som en nedläggning får för personalen vid den berörda kliniken

eller stationen. Vad utskottet anfört om avveckling av resurser

för rättspsykiatrisk undersökning bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker

motionskraven om att de rättspsykiatriska klinikerna i

Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund samt stationerna i

Linköping och Umeå skall bevaras. Utskottet avstyrker således

motionerna 1990/91:So55 (m) yrkande 2, 1990/91:So56 (v)

yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 (s). Utskottet avstyrker

även yrkande 3 i motion So55 (m) om att den

organisationskommitté som tillsatts för att överväga olika

frågor för det nya rättsmedicinalverket skall få i uppdrag att

utreda behovet av en rättspsykiatrisk klinik i Lund och behovet

av ytterligare kliniker inkl. en särskild avdelning för kvinnor.

Utskottet vill dock i sammanhanget framhålla att det är viktigt

att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten för kvinnor

kan utvecklas.

I proposition 1990/91:100 (bilaga 7) föreslår regeringen att

riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker

(anslaget E 5) för budgetåret 1991/92 anvisar 112 979 000 kr.

Enligt proposition 1990/91:120 skall medelsramen vara

tillräcklig även med hänsyn till de förändringar som föreslås i

den nämnda propositionen beträffande ny chefsmyndighet för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. Regeringen

förbehåller sig dock rätten att göra de omdispositioner mellan

anslagsposterna som kan föranledas av att ersättningar enligt

träffade avtal skall utgå till vissa sjukvårdshuvudmän för

utförda undersökningar. I propositionen anförs även att de medel

som motsvarar rättsmedicinalverkets kostnader för ledningen av

den rättspsykiatriska verksamheten bör få bestridas av medlen

under anslaget E 5. Utskottet har beretts tillfälle att ta del

av vad som sålunda anförs i proposition 1990/91:120 om de

ekonomiska konsekvenserna av förslagen i propositionen.

Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i

proposition 1990/91:120 i denna del. Utskottet har inte heller

något att erinra mot den föreslagna medelsanvisningen till

rättspsykiatriska stationer och kliniker, vilken inte heller

mött någon erinran i form av motioner.

Utskottet övergår nu till att behandla ett problem som har

viss anknytning till väntetiderna för rättspsykiatrisk

undersökning men som också gäller frågan om tvångsvård i samband

med rättspsykiatrisk undersökning. Problemet har inte föranlett

någon motion. Det finns enligt utskottet anledning att ge en

viss bakgrundsbeskrivning.

Enligt nu gällande bestämmelser är det i princip inte möjligt

att på en rättspsykiatrisk klinik eller station ge tvångsvård åt

den som genomgår rättspsykiatrisk undersökning. Klinikerna och

stationerna utgör inte egentliga vårdinstitutioner. Enligt

nuvarande bestämmelser skall den undersökte, när en

rättspsykiatrisk undersökning har avslutats -- om han befunnits

vara psykiskt sjuk och är häktad --, förvaras på den

rättspsykiatriska kliniken. Om domstol har förordnat att någon

skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i

specialsjukhus och därvid förordnat att han skall vara häktad,

skall han vårdas på den rättspsykiatriska kliniken till dess att

han kan tas in på sjukhus för LSPV-vård. Det bör erinras om att

det är socialstyrelsen som beslutar om på vilket sjukhus

vederbörande skall tas in.

De gällande bestämmelserna har orsakat vissa problem. Det har

ur vårdsynpunkt varit en olägenhet att LSPV-vård inte kunnat

meddelas under undersökningstiden. Ett annat allvarligt problem

har varit de väntetider som förelegat innan socialstyrelsen

kunnat placera undersökta, och till LSPV-vård dömda,

vårdbehövande personer på sjukhus. Dessa väntetider har ibland

varit avsevärda och har kraftigt bidragit till att väntetider

uppkommit för andra som skall genomgå rättspsykiatrisk

undersökning.

Enligt förslagen i proposition 1990/91:58 skall psykiatrisk

tvångsvård kunna ges under undersökningstiden. För dem som

undersöks i hälso- och sjukvården, dvs. på en

sjukvårdsinstitution, kan tvångsvård ges med stöd av de

bestämmelser som enligt den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk

vård gäller för häktade. För dem som undersöks på

rättspsykiatrisk klinik skall tvångsvård enligt förslaget dock

endast kunna ges under undersökningstiden. Däremot skall det

inte vara möjligt att ge tvångsvård efter undersökningens

avslutande, vare sig under tiden från undersökningens slut fram

till dom eller från domen fram till dess intagning på sjukhus

sker.

Lagrådet har i sitt yttrande över proposition 1990/91:58

påtalat att det varit vanligt förekommande att vårdplats inte

har kunnat beredas omedelbart efter avslutandet av en

rättspsykiatrisk undersökning och att, med den föreslagna

utformningen av bestämmelserna, det således kan inträffa att

personer får stanna kvar vid en rättspsykiatrisk klinik utan att

det finns rättsliga möjligheter att bereda erforderlig vård med

tvång.

Utskottet kan konstatera att förslagen i proposition

1990/91:58 bygger på förutsättningen att den övervägande delen

av de rättspsykiatriska undersökningarna skall göras inom

sjukvården. Utfallet av förhandlingarna med sjukvårdshuvudmännen

innebär dock, som framgår av proposition 1990/91:120, att

flertalet undersökningar alltjämt kommer att företas på

rättspsykiatriska kliniker, dvs. utanför vårdinstitutionerna.

Det är enligt utskottets mening mycket viktigt att psykiatrisk

tvångsvård kan ges om behov därav uppkommer under

undersökningstiden. Med den föreslagna regleringen blir det inte

något problem vare sig under undersökningstiden eller efter

avslutad undersökning när en rättspsykiatrisk undersökning

utförs i sjukvården. Vårdmöjlighet införs även på en

rättspsykiatrisk klinik så länge en undersökning pågår. Däremot

avskaffas möjligheten att ge tvångsvård på en rättspsykiatrisk

klinik efter det att undersökningen avslutats och innan

patienten placeras på en sjukvårdsinrättning. Enligt utskottet

är det emellertid angeläget att tvångsvård kan ges åt alla som

behöver det, även efter avslutad undersökning.

Ett allvarligt problem har varit de väntetider som förekommit

innan personer som dömts till sluten psykiatrisk vård kunnat

flyttas över till sjukvården. Utskottet har i det föregående

tydligt klargjort sin inställning till väntetider för

rättspsykiatrisk undersökning. Enligt utskottet kan det inte

accepteras att en person som är i uppenbart behov av vård på

grund av resursbrist eller andra skäl inte tas om hand av

sjukvården. Att vård hittills, i avvaktan på patientens

placering i sjukvården, kunnat ges på en rättspsykiatrisk klinik

har naturligtvis inte påskyndat placeringen.

I propositionen åberopas för den lösning som valts av

regeringen såväl principiella skäl som det skälet att risken för

praktiska svårigheter är begränsad, eftersom patienter på

rättspsykiatrisk klinik i regel kan ges vård med eget samtycke

och det i princip endast är möjligheten att använda

tvångsmedicinering som skulle saknas på undersökningsenheten.

Vid en avvägning mellan de skäl som talar för att behålla

möjligheten att ge tvångsvård på en undersökningsenhet även

efter avslutad undersökning och de skäl som åberopas i

propositionen anser utskottet att det finns fog för att välja

den utformning av bestämmelserna som valts i propositionen.

Utskottet vill på nytt betona att patienter som av domstol

överlämnas till rättspsykiatrisk vård skyndsamt måste tas om

hand i sjukvården. Utskottet noterar i sammanhanget att det inte

längre skall ankomma på socialstyrelsen att besluta om placering

av dem som av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård.

Tillämpningen av de nya bestämmelserna måste givetvis ingående

följas av ansvariga myndigheter, främst rättsmedicinalverket och

socialstyrelsen, och regeringen. Om problem skulle uppkomma

genom att möjlighet till tvångsvård under viss tid saknas och,

framför allt, om utfallet av lagstiftningen när det gäller

överflyttande av patienter till sjukvården skulle leda till

väntetider bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag

till ändring av bestämmelserna.

Vad utskottet anfört om psykiatrisk tvångsvård i samband med

rättspsykiatrisk undersökning och om nödvändigheten av snabbt

överförande till sjukvården av personer, som vid

rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i behov av

psykiatrisk vård bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Övriga lagförslag i proposition 1990/91:58, m.m.

Regeringen har i proposition 1990/91:58 föreslagit riksdagen

att såvitt nu är i fråga förutom förslagen till lag om

psykiatrisk tvångsvård, lag om rättspsykiatrisk vård och lag om

rättspsykiatrisk undersökning anta förslagen till lag om ändring

i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lag om ändring i

rättshjälpslagen (1972:429), lag om ändring i lagen (1971:289)

om allmänna förvaltningsdomstolar, lag om ändring i lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt samt lag om ändring i lagen

(1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl.

Den nya lagstiftningen som utskottet här tidigare har

behandlat medför behov av ändringar i bl.a. 41 §

rättshjälpslagen (1972:429). Nämnda lagrum berörs även av de

förslag som regeringen framlägger i proposition 1990/91:118

Förslag till lag om särskild kontroll av vissa utlänningar,

m.m. som bereds av justitieutskottet. Förslagen i sistnämnda

proposition avses träda i kraft den 1 juli 1991, dvs. innan de i

proposition 1990/91:58 framlagda lagförslagen träder i kraft.

Justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU29, med tillstyrkande

av propositionens förslag i denna del, behandlas av riksdagen

den 23 maj 1991. Förslaget i proposition 1990/91:58 till lag om

ändring i 41 § rättshjälpslagen bör bringas i överensstämmelse

med den lydelse lagrummet avses få med anledning av proposition

1990/91:118 och betänkande JuU29.

Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget

till lag om ändring i rättshjälpslagen.

Den nya lagstiftningen medför även ändringar i 14 § lagen

(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Lagrummet berörs

även av de förslag som regeringen framlade i proposition

1990/91:80 om rättskipningen i socialförsäkringsmål.

Justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU18, med tillstyrkande

av propositionens förslag i denna del, behandlades av riksdagen

den 24 april 1991 (rskr. 216). Lag (1991:208) om ändring i lagen

(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar avses att, genom

regeringsbeslut i maj 1991, träda i kraft den 1 juli 1991, dvs.

innan de i proposition 1990/91:58 framlagda lagförslagen träder

i kraft. Förslaget i proposition 1990/91:58 till lag om ändring

i 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör bringas i

överensstämmelse med den lydelse lagrummet får enligt SFS

1991:208.

Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget

till lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

I propositionen föreslås vidare vissa följdändringar i lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt. Under ärendets beredning

har uppmärksammats att en redigering bör ske även i 58 a §

nämnda lag. I regeringens proposition 1989/90:130 om bekämpning

av vissa våldsdåd med internationell anknytning föreslogs vissa

ändringar i 31 § lagen om kriminalvård i anstalt. Lagändringen

har trätt i kraft (1989/90:JuU33, rskr. 286, SFS 1990:417). Mot

bakgrund av sistnämnda lagstiftningsärende bör en redaktionell

ändring av 58 a § ske i enlighet med det av utskottet i bilaga

3 framlagda lagförslaget.

Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget

till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt.

Som utgångspunkt för de i proposition 1990/91:58 framlagda

förslagen till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av

lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl., såvitt avser 7 §, lag om ändring i

lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, såvitt avser

18 § samt lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av

häktade, såvitt avser 4 § har använts lydelser som inte helt

överensstämmer med de lydelser paragraferna erhållit då de

senast ändrades (se prop. 1990/91:14 och SoU9, prop. 1990/91:32

och JuU7 resp. prop. 1989/90:154 och JuU2). Med de justeringar

som föranleds av vad utskottet nu anfört har de aktuella

lagförslagen i propositionen den lydelse som framgår av bilaga

1.

Övriga lagförslag i proposition 1990/91:58 föranleder inte

några uttalanden från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande psykiatrins utveckling

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So432

yrkandena 1, 3--5 och 7, 1989/90:So526 yrkande 2, 1989/90:So539

yrkandena 1, 5 och 6, 1990/91:So32 yrkandena 2--4, 1990/91:So33

yrkande 2, 1990/91:So37 yrkande 9, 1990/91:So42 yrkande 13,

1990/91:So418 yrkande 2, 1990/91:So500 yrkande 1 samt

1990/91:So531 yrkandena 9 och 10 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande avslag på proposition 1990/91:58, m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So539 yrkande 2 och

1990/91:So32 yrkande 1,

3. beträffande ny lagstiftning om psykiatrisk vård

att riksdagen avslår motion 1989/90:So458 yrkande 4,

4. beträffande lag om skydd för dementa

att riksdagen avslår motion 1990/91:So34,

res. 1 (m, fp, c)

5. beträffande begreppet allvarlig psykisk störning

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 1 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård såvitt avser 3 § första stycket,

res. 2 (c)

6. beträffande omgivningsskyddet

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So31 yrkande 1 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård såvitt avser 3 § tredje stycket,

res. 3 (m, fp, c)

7. beträffande beslut om omhändertagande

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So42 yrkande 2

och med anledning av proposition 1990/91:58 godkänner vad

utskottet anfört,

8. beträffande privatpraktiserande läkare

att riksdagen avslår motion 1990/91:So30 yrkande 2,

res. 4 (m, fp)

9. beträffande bibehållande av oberoendekravet

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 3 godkänner vad utskottet

anfört,

10. beträffande tillkännagivande om oberoendekravet

att riksdagen avslår motion 1990/91:So30 yrkande 1,

11. beträffande 4 § förslag till lag om psykiatrisk

tvångsvård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58

framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt

avser 4 § med den ändringen att lagrummet erhåller den i

bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,

12. beträffande intagningsbeslutet

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 4 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård såvitt avser 6 §,

13. beträffande begränsade vårdtider

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So37 yrkande 3 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård såvitt avser 7 § första stycket,

res. 5 (mp)

14. beträffande konvertering

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motionerna 1990/91:So32 yrkande 5 och 1990/91:So37

yrkandena 1 och 2 antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 11--13 §§,

res. 6 (v, mp)

15. beträffande de anhörigas situation

att riksdagen avslår motion 1990/91:So302,

16. beträffande utvärdering och redovisning

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motionerna 1990/91:So31 yrkande 2 och 1990/91:So42 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. beträffande behandlingen av patienten

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So526 yrkandena 1 och

3, 1990/91:So37 yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 yrkandena 1

och 3,

res. 7 (mp)

18. beträffande isolering och fastspänning

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 6 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård såvitt avser 19 och 20 §§,

19. beträffande formerna för kroppsvisitation m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 7 godkänner vad utskottet

anfört,

res. 8 (c)

20. beträffande fullständig kroppsbesiktning

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 8 godkänner vad utskottet

anfört,

res. 9 (c)

21. beträffande 23 § förslag till lag om psykiatrisk

tvångsvård

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 23 §,

22. beträffande rapporteringsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1990/91:So31 yrkande 3,

23. beträffande behov av stödperson

att riksdagen avslår motion 1989/90:So440,

24. beträffande tidig tillsättning av stödperson

att riksdagen avslår motion 1990/91:So32 yrkande 6,

res. 10 (v)

25. beträffande stödperson enligt LVU

att riksdagen avslår motion 1990/91:So32 yrkande 7,

26. beträffande ersättning till stödperson

att riksdagen avslår motion 1990/91:So42 yrkande 9,

27. beträffande domstolsorganisationen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So539 yrkande 3,

1990/91:So35, 1990/91:So42 yrkande 10 samt 1990/91:So500

yrkandena 4 och 5,

res. 11 (c)

28. beträffande psykiatrisk kompetens

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So32 yrkande 8 och

1990/91:So42 yrkande 11,

res. 12 (m, c)

29. beträffande chefsöverläkarens överklagningsrätt

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med

avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 12 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård såvitt avser 33 §,

res. 13 (c)

30. beträffande 29 § förslag till lag om psykiatrisk

tvångsvård

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 29 §

med den ändringen att lagrummet erhåller den i bilaga 2 som

Utskottets förslag betecknade lydelsen,

31. beträffande förutsättningarna för rättspsykiatrisk

vård

att riksdagen avslår motion 1990/91:So41 yrkandena 1 och 3,

32. beträffande försöksutskrivning

att riksdagen avslår motion 1990/91:So33 yrkande 1,

res. 14 (c) - motiv.

33. beträffande underrättelse till anhöriga

att riksdagen avslår motion 1989/90:So539 yrkande 4,

34. beträffande underrättelse till målsäganden vid

avvikelser

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motion 1990/91:So42 yrkande 14 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

35. beträffande 28 § förslag till lag om rättspsykiatrisk

vård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58

framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård såvitt

avser 28 §,

36. beträffande frigång

att riksdagen avslår motion 1990/91:So42 yrkande 15,

37. beträffande vårdens upphörande

att riksdagen avslår motion 1990/91:So41 yrkande 2,

38. beträffande vården för särskilt vårdkrävande patienter

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

39. beträffande fasta paviljongen i Västervik

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So36 och 1989/90:So506

yrkande 2,

40. beträffande vård på enskilt vårdhem

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 15 och

40 §§ med den ändringen att lagrummen erhåller de i bilaga 2

som Utskottets förslag upptagna lydelserna,

41. beträffande förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård

i övrigt

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård, i den mån det inte

behandlats under tidigare moment,

42. beträffande viss följdändring i lagen om

rättspsykiatrisk vård

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård såvitt avser 24 §

med den ändringen att lagrummet erhåller den i bilaga 2 som

Utskottets förslag betecknade lydelsen,

43. beträffande förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård

i övrigt

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, i den mån det inte

behandlats under tidigare moment,

44. beträffande fortsatt utredning av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So40 yrkande 1 och

1990/91:So41 yrkande 4,

res. 15 (fp)

45. beträffande rättsmedicinalverkets ansvar för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med

avslag på motion 1990/91:So56 yrkande 4 godkänner att

rättsmedicinalverket skall ta över ansvaret för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen

fr.o.m. den 1 oktober 1991,

46. beträffande personalutveckling m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:So458 yrkandena 1 och 2,

res. 16 (fp)

47. beträffande huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska

undersökningar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So458 yrkande 3,

1989/90:So493, 1989/90:So506 yrkande 1, 1989/90:So524,

1990/91:So32 yrkande 9, 1990/91:So33 yrkande 3, 1990/91:So38

delvis, 1990/91:So39 yrkande 2, 1990/91:So40 yrkande 2,

1990/91:So57 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:So463,

res. 17 (m, fp, c, v) - delvis.

48. beträffande bemyndigande för regeringen att godkänna

avtal m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med

avslag på motionerna 1990/91:So55 yrkande 1 och 1990/91:So56

yrkande 1 bemyndigar regeringen att godkänna avtal enligt

riktlinjer i propositionen (avsnitt 3.3) i fråga om uppdrag för

sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska

undersökningar,

res. 17 (m, fp, c, v) - delvis.

49. beträffande 5 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser

5 §,

res. 17 (m, fp, c, v) - delvis.

50. beträffande 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk

undersökning

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju13 yrkande 2

antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag

om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 1--4 §§,

res. 18 (v)

51. beträffande 6 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser

6 §,

52. beträffande särskilt tillkännagivande om väntetider och

resurser

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So466, 1990/91:So38

delvis, 1990/91:So39 yrkande 1 och 1990/91:So416,

53. beträffande lagen om rättspsykiatrisk undersökning i

övrigt

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning, i den mån

det inte omfattas av tidigare moment,

54. beträffande avveckling av rättspsykiatriska kliniker och

stationer

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:120 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 19 (m, fp, c, v) - delvis.

55. beträffande bemyndigande för regeringen att besluta om

avveckling

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med

avslag på motionerna 1990/91:So55 yrkandena 2 och 3,

1990/91:So56 yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 bemyndigar

regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska

kliniker och stationer i den utsträckning som är motiverad med

hänsyn till ingångna avtal om att utföra rättspsykiatriska

undersökningar och med beaktande av att tillräcklig total

undersökningskapacitet skall kunna garanteras,

res. 19 (m, fp, c, v) - delvis.

56. beträffande ekonomiska konsevenser av förslagen i

proposition 1990/91:120

att riksdagen med godkännande av vad regeringen anfört lägger

proposition 1990/91:120 i denna del till handlingarna,

57. beträffande medelsanvisning till Rättspsykiatriska

stationer och kliniker

att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker

för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 112 979 000

kr.,

58. beträffande tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk

undersökning m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

59. beträffande förslaget till lag om ändring i

rättshjälpslagen

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) med

den ändringen att 41 § rättshjälpslagen erhåller den i bilaga

2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,

60. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om

allmänna förvaltningsdomstolar

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna

förvaltningsdomstolar (1971:289) med den ändringen att 14 §

erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag

betecknade lydelsen,

61. beträffande 58 a § lagen om kriminalvård i anstalt

att riksdagen antar det av utskottet framlagda och i bilaga

3 upptagna förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt,

62. beträffande övriga lagförslag i proposition 1990/91:58

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

a) lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen

(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

m.fl.,

b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

c) lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade

och anhållna m.fl.

Stockholm den 16 maj 1991

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita

Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ingrid

Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo

Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m),

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v),

Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Göran Engström (c).

Reservationer

1. Lag om skydd för dementa (mom. 4)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Barbro Westerholm (fp)

och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 26 börjar med

"Personer med" och slutar med "1990/91:So34 (fp)." bort ha

följande lydelse:

Ett grundläggande mål är enligt utskottet att de dementa ges

värdiga livsvillkor. Riksdagen har också nyligen beslutat om en

rad åtgärder för att öka förutsättningarna för en förbättrad

demensvård. Bl.a. kommer utbyggnaden av speciella boendeformer

för dementa att öka.

Vid vården av de dementa kan man i vissa fall behöva vidta

särskilda säkerhetsåtgärder för att hindra de gamla att skada

sig själva. Även åtgärder av frihetsbegränsande natur kan därvid

ibland vara nödvändiga. För åtgärder av detta slag krävs

uttryckligt lagstöd. Åtgärderna kommer annars att ske i strid

med grundlagen. Mot denna bakgrund föreslog socialberedningen en

särskild skyddslagstiftning. I propositionen anförs att det är

en svårbemästrad rättslig fråga att tillgodose eventuella behov

av föreskrifter om frihetsbegränsande åtgärder i de fall lagen

om psykiatrisk tvångsvård inte är tillämplig. Detta är säkert

riktigt, men ingen övertygande grund för att avstå från rättslig

reglering av frågan. Enligt utskottets uppfattning är det

nödvändigt att ansträngningarna att åstadkomma en skyddslag för

bl.a. de dementa fortsätter.

Utskottet delar således motionärernas uppfattning att

regeringen bör intensifiera ansträngningarna att utarbeta en

sådan lag. Avgränsningen av den personkrets som skall omfattas

av den nya lagstiftningen bör noga övervägas. Förutom

åldersdementa bör personer med presenil demens, vissa

utvecklingsstörda och personer med svåra hjärnskador kunna komma

i fråga. Avvägningar måste göras mellan behovet av att skydda de

människor som inte själva kan orientera sig och kravet på

respekt för de enskildas integritet.

Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag

till lag om skydd för bl.a. de dementa. Vad utskottet nu anfört

bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So34 (fp), som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande lag om skydd för dementa

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So34 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Begreppet allvarlig psykisk störning (mom. 5)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 29 börjar med

"Synen på" och på s. 30 slutar med "(c) yrkande 1." bort ha

följande lydelse:

Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt

propositionen ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk

abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda i stället för

begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k.

jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Det föreligger enligt

utskottet en viss risk att begreppet allvarlig psykisk störning

kan komma att få en vidare betydelse än begreppet psykisk

sjukdom. Införandet av det nya begreppet skulle också kunna

innebära att man tar ett steg tillbaka när det gäller

attityderna till psykiskt sjuka. Utskottet vill därför särskilt

betona att det nya begreppet är avsett att vara snävare än det

nuvarande begreppet psykisk sjukdom i LSPV. Det bör också

understrykas att människor med psykiska handikapp är drabbade av

sjukdom och att dessa människor skall bemötas med samma respekt

som de somatiskt sjuka.

Vid bestämmande av kriterierna för psykiatrisk tvångsvård bör

enligt utskottet betydelsen av klara symptom på psykisk sjukdom

inte underskattas. För patientens del är det en trygghet att ha

ett precist stöd i lagen, när det gäller förutsättningarna för

tvångsvård. Begreppet psykisk störning går enligt utskottet att

avgränsa kvalitativt. Härutöver krävs en kvantitativ avgränsning

av begreppet. En sådan avgränsning bör ske genom att de yttre

konsekvenserna av sjukdomen specificeras. Kriterierna för

tvångsvård bör kompletteras i detta avseende. Begreppet

allvarlig psykisk störning bör sålunda förenas med

specialindikationer, som närmare anger de förutsättningar som

skall vara för handen för att lagen skall vara tillämplig.

Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en

lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till

lagtext. Detta bör ske i sådan tid att ikraftträdandet av det

nya systemet inte behöver uppskjutas.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion

1990/91:So42 (c) yrkande 1, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande begreppet allvarlig psykisk störning

att riksdagen

a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion

1990/91:So42 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till

lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 3 § första stycket,

3. Omgivningsskyddet (mom. 6)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Barbro Westerholm (fp)

och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 31 börjar med

"Utskottet delar" och på s. 32 slutar med "avstyrks." bort ha

följande lydelse:

Vid bedömningen av om patienten har ett oundgängligt behov av

psykiatrisk vård genom vistelse på en sjukvårdsinrättning skall

beaktas om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är

farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller

psykiska hälsa. Denna farlighetsbedömning skall enligt

propositionen ske som ett led i prövningen enligt punkt 2 i 3 §

första stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.

Utskottet delar motionärernas -- och lagrådets -- inställning

att behovet av skydd för patientens närstående och omgivning bör

ges en mer självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård

skall komma till stånd eller inte. Med bifall till motion

1990/91:So31 (m) yrkande 1 anser utskottet att 3 § tredje

stycket förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla

den lydelse utskottet nu föreslagit.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande omgivningsskyddet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So31 yrkande 1

och med anledning av proposition 1990/91:58 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård såvitt avser 3 § tredje stycket med den ändringen att

lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag

betecknad lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

3 § tredje stycket

Vid bedömning av Vid bedömning av behovet av

vårdbehovet enligt tvångsvård skall även

första stycket 2 skall beaktas, om patienten till

även beaktas, om patienten följd av sin psykiska

till följd av sin psykiska störning är farlig

störning är farlig för annans personliga

för annans personliga säkerhet eller fysiska

säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

eller psykiska hälsa.

4. Privatpraktiserande läkare (mom. 8)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m) och Barbro Westerholm (fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 34 börjar med

"Utskottet kan" och slutar med "avstyrks därför." bort ha

följande lydelse:

Det kan enligt utskottet även finnas anledning att ge vissa

privatpraktiserande läkare med psykiatrisk specialistkompetens

samma rätt som en offentligt anställd läkare att besluta om

omhändertagande av en person för läkarundersökning samt att

begära polishandräckning i samband därmed. Utgångspunkten bör

enligt utskottet vara vilken kompetens den enskilde läkaren har

och inte dennes anställningsform. Det kan vara lämpligt att

landstingskommunerna -- eller de landstingsfria kommunerna --

beslutar om vilka privatpraktiserande läkare som sålunda skall

ges denna rätt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag i enlighet med vad utskottet nu uttalat.

Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av motion

1990/91:So30 (m) yrkande 2, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande privatpraktiserande läkare

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motion 1990/91:So30 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Begränsade vårdtider (mom. 13)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 38 börjar med

"I propositionen" och på s. 39 slutar med "avstyrks således."

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas inställning att starka

rättssäkerhetsskäl talar för att längsta tid för vård utan

beslut av domstol bör vara två veckor i stället för fyra veckor

som föreslås i propositionen. Länsrätternas arbetsbelastning

skall inte få avgöra valet av tidpunkt för den obligatoriska

rättsliga prövningen.

Med bifall till motion 1990/91:So37 (mp) yrkande 3 anser

utskottet att 7 § första stycket förslag till lag om psykiatrisk

tvångsvård bör erhålla den lydelse utskottet nu föreslagit.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande begränsade vårdtider

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So37 yrkande 3

och med anledning av proposition 1990/91:58 antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård såvitt avser 7 § första stycket med den ändringen att

lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag

betecknad lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

7 § första stycket

Om chefsöverläkaren vid Om chefsöverläkaren vid

den enhet där patienten den enhet där patienten

vårdas finner att denne vårdas finner att denne

bör ges tvångsvård bör ges tvångsvård

utöver fyra veckor från utöver två veckor

dagen för beslutet om från dagen för beslutet

intagning, skall han före om intagning, skall han

utgången av före utgången av

fyraveckorstiden ansöka hos tvåveckorstiden ansöka

länsrätten om medgivande hos länsrätten om

till sådan vård. medgivande till sådan

vård.

6. Konvertering (mom.14)

Gudrun Schyman (v) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 42 börjar med

"Utskottet anser" och slutar med "om konvertering." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att en möjlighet

till konvertering inte står i överensstämmelse med grundläggande

krav på demokrati och rättssäkerhet i samhället.

Konverteringsmöjligheten undergräver förtroendet för den

psykiatriska vården och kan i vissa fall leda till att

människor, som är i behov av psykiatrisk vård, drar sig för att

söka sådan hjälp.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag

till de ändringar i lagtexterna som behöver vidtas med anledning

av utskottets ställningstagande.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av

motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 5 och 1990/91:So37 (mp)

yrkandena 1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande konvertering

att riksdagen

a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motionerna

1990/91:So32 yrkande 5 och 1990/91:So37 yrkandena 1 och 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till

lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 11--13 §§,

7. Behandlingen av patienten (mom. 17)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 46 som börjar med

"En given" och slutar med "avstyrks således." bort ha följande

lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att möjligheter att

under tvångsvård ge behandling som kan ge obotliga skador hos en

patient strider mot grundläggande etiska värderingar.

Psykokirurgi och annan behandling av irreversibel natur bör

därför inte få utföras på en patient som tvångsvårdas. Inte

heller bör elchockbehandling få utföras när en patient

tvångsvårdas, eftersom en sådan behandling kan upplevas som

särskilt integritetskränkande.

Utskottet anser att målet för den psykiatriska vården bör vara

en helt drogfri vård och behandling. Det kan konstateras att

användningen av neuroleptika ger biverkningar och kan ge

bestående men. Tvångsmedicinering av neuroleptika -- i depåform

eller annorledes -- bör därför inte tillåtas. Alternativen till

droger, såsom psykoterapi och ökad omvårdnad, bör komma till

användning i betydligt större utsträckning. Alla patienter som

vill ha en drogfri vård skall erbjudas sådan vård.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag

till lagtext som står i överensstämmelse med vad utskottet nu

uttalat. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av

motionerna 1989/90:So526 (mp) yrkandena 1 och 3, 1990/91:So37

(mp) yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 (mp) yrkandena 1 och 3

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande behandlingen av patienten

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motionerna 1989/90:So526 yrkandena 1 och 3, 1990/91:So37

yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 yrkandena 1 och 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Formerna för kroppsvisitation m.m. (mom. 19)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 49 börjar med

"Utskottet delar" och på s. 50 slutar med "motionsyrkandet."

bort ha följande lydelse:

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning får inte göras mer

ingående än vad ändamålet kräver. Utskottet förutsätter också

att vårdpersonalen tar största möjliga hänsyn till patienternas

integritet när undersökningarna utförs. I likhet med

motionärerna anser utskottet att formerna för kroppsvisitation

och kroppsbesiktning bör stramas upp. När sådana åtgärder vidtas

skall sålunda vittne alltid närvara. När kroppvisitation eller

kroppsbesiktning utförs på kvinnliga patienter skall

undersökningen vidtas av kvinnlig vårdpersonal.

Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en

lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till

lagtext. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av

motion 1990/91:So42 (c) yrkande 7, som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande formerna för kroppsvisitation m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motion 1990/91:So42 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

9. Fullständig kroppsbesiktning (mom. 20)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 50 börjar med

"Socialstyrelsen" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande

lydelse:

I vissa fall kan det enligt utskottet vara nödvändigt att även

tillåta besiktning av kroppshåligheter. En sådan åtgärd kan

ibland behövas för att kontrollera att narkotika inte olovligen

införs på en sjukvårdsinrättning. Utskottet anser därför att

läkare i vissa fall, när synnerliga skäl föreligger, skall ha

rätt att utföra en fullständig kroppsbesiktning. Sådana

undersökningar skall självfallet företas med största respekt för

den enskilde patientens integritet.

Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en

lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till

lagtext. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av

motion 1990/91:So42 (c) yrkande 8, som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:

20. beträffande fullständig kroppsbesiktning

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motion 1990/91:So42 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

10. Tidig tillsättning av stödperson (mom. 24)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 54 börjar med

"Utskottet delar" och slutar med "motionsyrkandet." bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar inställningen i motion So32 (v) att det i

många fall kan vara en fördel att en stödperson tillsätts i ett

tidigt skede av tvångsvården. Detta bör enligt utskottet komma

till uttryck i lagtexten. Förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård bör erhålla en lydelse som överensstämmer med vad

utskottet nu uttalat. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med förslag till lagtext. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So32 (v) yrkande 6,

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:

24. beträffande tidig tillsättning av stödperson

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motion 1990/91:So32 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

11. Domstolsorganisationen (mom. 27)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 60 börjar med

"Socialutskottet" och slutar med "4 och 5." bort ha följande

lydelse:

Som framgår av propositionen har utskrivningsnämnderna

fullgjort sina grannlaga uppgifter enligt LSPV på ett sätt som

förtjänar all respekt. Det saknas anledning att misstro

nämndernas förmåga att inom sitt arbetsfält träffa sakligt

välgrundade avgöranden. Det kan enligt utskottet sägas att

nämnderna i praktiken fyller samma krav som en domstol när det

gäller integritet och oberoende i beslutsfattandet. Nämnderna

handlägger ett stort antal ärenden, vilka har gett nämnderna en

bred kunskap om det psykiatriska vårdarbetet. Nämndernas

sammansättning och arbetssätt ger enligt utskottet möjlighet

till sådana helhetsbedömningar som rättssäkerheten kräver. Den

nuvarande organisationen garanterar såväl den medicinska som den

juridiska och sociala kompetensen i beslutsfattandet.

Propositionens förslag om en ny organisation för den rättsliga

prövningen kommer enligt utskottets mening att innebära en ökad

byråkrati och mindre möjlighet till individuella

hänsynstaganden. Förslaget kan också leda till att

rättssäkerheten för patienterna försämras. En sådan lösning som

föreslås i propositionen kommer dessutom att medföra starkt

ökade samhällskostnader.

Utskottet anser att de förändringar som kan behöva vidtas när

det gäller den nuvarande organisationen bör ske genom att

förfarandereglerna och de organisatoriska förhållandena hos

nämnderna utvecklas. Sammantaget förordar utskottet att den

nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och

psykiatriska nämnden behålls. Det bör ankomma på regeringen att

snarast lägga fram lagförslag som tillgodoser vad utskottet nu

anfört.

Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av

motionerna 1989/90:So539 (c) yrkande 3, 1990/91:So35 (s),

1990/91:So42 (c) yrkande 10 samt 1990/91:So500 (c) yrkandena 4

och 5, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 27 bort hemställa:

27. beträffande domstolsorganisationen

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motionerna 1989/90:So539 yrkande 3, 1990/91:So35, 1990/91:So42

yrkande 10 samt 1990/91:So500 yrkandena 4 och 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Psykiatrisk kompetens (mom. 28)

Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),

Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 63 börjar med

"Socialutskottet delar" och slutar med "yrkande 11." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att länsrätterna

behöver förstärkas med en erfaren psykiater som ledamot, om

patientens ställning i processen inte skall bli svagare än

enligt nuvarande ordning. Även lagrådet hade denna uppfattning.

Den möjlighet för länsrätten att anlita en psykiater som

sakkunnig, som föreslås i propositionen, är enligt utskottet

inte ett fullgott alternativ ur rättssäkerhetssynpunkt.

Bedömningar av om behov föreligger av psykiatrisk vård är av en

annan karaktär och svårighetsgrad än de bedömningar som görs vid

andra typer av administrativa frihetsberövanden. Utskottet anser

sålunda att en erfaren psykiater skall ingå i länsrätt och

kammarrätt vid förhandlingar enligt lagen om psykiatrisk

tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård.

Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram

lagförslag som tillgodoser vad utskottet nu anfört. Detta bör

riksdagen, med anledning av motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande

8 och 1990/91:So42 (c) yrkande 11 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:

28. beträffande psykiatrisk kompetens

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och

motionerna 1990/91:So32 yrkande 8 och 1990/91:So42 yrkande 11

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Chefsöverläkarens överklagningsrätt (mom. 29)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 64 börjar med

"Socialutskottet delar" och slutar med "yrkande 12." bort ha

följande lydelse:

Chefsöverläkaren är att betrakta som part vid förhandlingar

enligt lagarna om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk

vård. Chefsöverläkaren bör därför ha rätt att överklaga

länsrättens beslut enligt dessa lagar.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en lydelse som

överensstämmer med vad utskottet nu uttalat. Regeringen bör

snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagtext. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion

1990/91:So42 (c) yrkande 12, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa:

29. beträffande chefsöverläkarens överklagningsrätt

att riksdagen

a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion

1990/91:So42 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till

lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 33 §,

14. Försöksutskrivning (motiveringen till mom. 32)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser att det avsnitt i

betänkandet som på s. 67 börjar med "En förutsättning" och på s.

68 slutar med "motionen avstyrks." bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottet mycket viktigt att övergången från

tvångsvård till frivillig vård kan göras så smidig som möjligt.

Försöksutskrivningsinstitutet har fyllt en viktig funktion

i detta hänseende. Enligt propositionen bör önskemålet om en

smidig övergång till frivillig vård kunna tillgodoses genom att

möjligheterna till permission ökas, så att en patient i vissa

fall kan få tillstånd att tillbringa resterande tid av

tvångsvården utanför vårdinrättningen.

Utskottet vill understryka att tillämpningen av de nya

reglerna inte bör få till följd att patienter i högre

utsträckning än för närvarande kommer att tvångsvårdas på en

sjukvårdsinrättning, när de i stället skulle kunna vistas

utanför sjukvårdsinrättningen. Utskottet förutsätter att

tillämpningen av den nya regleringen noga följs. Med det anförda

avstyrker utskottet motion 1990/91:So33 (s) yrkande 1.

15. Fortsatt utredning av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet (mom. 44)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 95 börjar med

"Utskottet anser det" och slutar med "yrkande 4." bort ha

följande lydelse:

För att kunna bedöma de medicinska förutsättningarna för att

ge rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd måste det enligt

utskottet finnas kvalificerad personal och tillräckliga resurser

för att utföra rättspsykiatriska undersökningar inom lagstadgad

tid. En rad frågor kräver enligt utskottets mening ytterligare

beredning. Det gäller t.ex. frågor om rättspsykiatrins

organisation och resursbehov samt olika personalfrågor. Dessa

frågor bör bli föremål för en förutsättningslös utredning. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna

1990/91:So40 (m) yrkande 1 och 1990/91:So41 (fp) yrkande 4, som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:

44. beträffande fortsatt utredning av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So40 yrkande

1 och 1990/91:So41 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

16. Personalutveckling m.m. (mom. 46)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 96 börjar med

"Utskottet förutsätter" och slutar med "1 och 2." bort ha

följande lydelse:

Kraftfulla åtgärder måste enligt utskottet vidtas för att

stödja personalutvecklingen. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen, med anledning av motion 1989/90:So458 (fp) yrkandena

1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:

46. beträffande personalutveckling m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So458 yrkandena

1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

17. Huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska undersökningar

m.m. (mom. 47--49)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v),

Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 96 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 97 slutar med "rättspsykiatriska

undersökningar." bort ha följande lydelse:

En samordning av den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten och den allmänpsykiatriska vården

innebär enligt utskottets mening flera nackdelar i

rättssäkerhetsavseende. Enligt den i propositionen föreslagna

ordningen kan en läkare som företar den rättspsykiatriska

undersökningen också komma att bli ansvarig för den

rättspsykiatriska vården av patienten. Vidare kan landstingen

ekonomiskt komma att påverkas av utredningens resultat. Ett

delat ansvar för undersökningsverksamheten medför också risker

för att kvaliteten på undersökningarna försämras och att

bedömningarna blir mindre enhetliga. Det ligger också i farans

riktning att den rättspsykiatriska forskningen skulle ha svårt

att hävda sig inom en sådan organisation som föreslås i

propositionen.

Staten bör således även fortsättningsvis ha ett

huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet, och själva genomförandet av

undersökningarna bör ske i en statlig organisation. Utskottet

föreslår att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So38

(m) delvis, 1990/91:So57 (m) yrkandena 1 och 2, 1990/91:So40 (m)

yrkande 2, 1989/90:So493 (m), 1989/90:So506 (c, m, fp) yrkande

1, 1990/91:So32 (v) yrkande 9, 1990/91:So33 (s) yrkande 3,

1989/90:So458 (fp) yrkande 3, 1990/91:So463 (fp), 1989/90:So524

(s) och 1990/91:So39 (s) yrkande 2 godkänner vad utskottet nu

anfört beträffande huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten.

Regeringen har i proposition 1990/91:120 redovisat principer

för avtal med sjukvårdshuvudmännen om utförande av

rättspsykiatriska undersökningar. Utskottets ställningstagande

innebär att utskottet, med tillstyrkande av motionerna

1990/91:So55 (m) yrkande 1 och 1990/91:So56 (v) yrkande 1,

avstyrker regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga

regeringen att godkänna avtal enligt de riktlinjer som angetts i

propositionen.

Utskottets ställningstagande innebär vidare att 5 § förslaget

till lag om rättspsykiatrisk undersökning bör erhålla den

lydelse utskottet nu föreslagit.

dels att utskottet under mom. 47--49 bort hemställa:

47. beträffande huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska

undersökningar m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:120 och

motionerna 1989/90:So458 yrkande 3, 1989/90:So493, 1989/90:So506

yrkande 1, 1989/90:So524, 1990/91:So32 yrkande 9, 1990/91:So33

yrkande 3, 1990/91:So38 delvis, 1990/91:So39 yrkande 2,

1990/91:So40 yrkande 2, 1990/91:So57 yrkandena 1 och 2 samt

1990/91:So463 godkänner vad utskottet anfört,

48. beträffande bemyndigande för regeringen att godkänna

avtal m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So55 yrkande

1 och 1990/91:So56 yrkande 1 avslår förslaget i proposition

1990/91:120 att riksdagen skall bemyndiga regeringen att

godkänna avtal enligt riktlinjer i propositionen (avsnitt 3.3) i

fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra

rättspsykiatriska undersökningar,

49. beträffande 5 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser

5 § med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom

Reservanternas förslag betecknad lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

5 §

Rättspsykiatriska Rättspsykiatriska

undersökningar kan undersökningar utförs

utföras såväl vid vid särskilda statliga

inrättningar inom hälso- undersökningsenheter.

och sjukvården som vid Fördelningen av

särskilda rättspsykiatriska

undersökningsenheter. Med undersökningar mellan olika

undersökningsenhet avses i enheter sker enligt

fortsättningen även föreskrifter som regeringen

vårdinrättning, där beslutar.

rättspsykiatriska

undersökningar utförs.

Fördelningen av

rättspsykiatriska

undersökningar mellan olika

enheter sker enligt

föreskrifter som regeringen

beslutar.

18. 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk undersökning (mom. 50)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 98 börjar med

"Med anledning" och slutar med "rättspsykiatrisk undersökning."

bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte ställa sig bakom propositionens uppfattning

att en person skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård efter

det att endast ett s.k. § 7-intyg har utfärdats. Rättssäkerheten

kräver enligt utskottet att en person som av domstol skall

överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd först

skall ha genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. En §

7-undersökning -- även om denna i detta hänseende avses bli mer

utförlig -- är inte tillräcklig för detta ändamål. Regeringen

bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med

vad utskottet nu uttalat.

Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av motion

1990/91:Ju13 (v) yrkande 2, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 50 bort hemställa:

50. beträffande 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk

undersökning att riksdagen

a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion

1990/91:Ju13 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till

lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 1--4 §§,

19. Bemyndigande för regeringen att besluta om avveckling,

m.m. (mom. 54 och 55)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v),

Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 100 börjar

med "Utskottet har i det föregående" och på s. 101 slutar med

"kan utvecklas." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör staten även fortsättningsvis

ha ett huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet, och själva genomförandet av

undersökningarna bör ske i en statlig organisation. Som en följd

härav bör alla de nuvarande rättspsykiatriska klinikerna och

stationerna bevaras.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, med

anledning av motionerna 1990/91:So55 (m) yrkandena 2 och 3,

1990/91:So56 (v) yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 (s),

avstyrker regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga

regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska

kliniker och stationer.

dels att mom. 54 bort utgå,

dels att utskottet under mom. 55 bort hemställa:

55. beträffande bemyndigande för regeringen att besluta om

avveckling

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So55

yrkandena 2 och 3, 1990/91:So56 yrkandena 2 och 3 samt

1990/91:So503 avslår förslaget i proposition 1990/91:120

att riksdagen skall bemyndiga regeringen att besluta om

avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer,

Särskilda yttranden

1. Ytterligare utredning beträffande den psykiatriska

tvångsvården

Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v) och Göran Engström (c)

anför:

Socialberedningens betänkande avgavs redan 1984, vilket får

till följd att förslagen i proposition 1990/91:58 grundar sig på

ett material som är till stora delar inaktuellt. De senaste åren

har nämligen präglats av stor förändring såväl inom den

psykiatriska vården som inom kriminalvården. Förslagen i nämnda

proposition borde därför ha föregåtts av en ny parlamentarisk

utredning.

2. Vårdens upphörande

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anför:

Vi erinrar om att vi i ett tidigare avsnitt förordat att den

nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och

psykiatriska nämnden behålls. Denna organisation bör vara väl

ägnad att företa den prövning som skall göras i samband med

bedömningen om en patient, som har dömts till vård med särskild

utskrivningsprövning, skall skrivas ut från en

sjukvårdsinrättning.

I proposition 1990/91:58 framlagda lagförslag

Bilaga 1

8 Förslag till

Lag om rättspsykiatrisk undersökning

Bilaga 2

Av utskottet framlagda förslag till ändring i lagförslagen i

proposition 1990/91:58

Förslaget till

Lag om psykiatrisk tvångsvård

Regeringens förslag

Utskottets förslag

4 §

Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för

tvångsvård får inte fattas utan att ett läkarintyg

(vårdintyg) har utfärdats, av vilket det framgår att det

finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av

patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild

läkarundersökning.

En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns

skälig anledning till det. Undersökningen utförs av en

legitimerad läkare. Om undersökningen inte kan utföras med

patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning.

Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare

som enligt beslut av landstingskommunen har befogenhet till

det.

En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns

skälig anledning till det. Undersökningen utförs av en

legitimerad läkare. Om undersökningen inte kan utföras med

patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning.

Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare i

allmän tjänst.

Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en

sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård.

15 §

Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs

av en landstingskommun.

Om det finns synnerliga skäl, får regeringen bestämma att

vård får ges även på annan vårdinrättning. På inrättningen skall

tillämpas vad i denna lag sägs om sjukvårdsinrättning som drivs

av en landstingskommun.

29 §

Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut

meddelats om

1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529) eller lagen

(1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med

internationell bakgrund,

1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen

(1989:529),

2. utvisning enligt samma lagar,

2. utvisning enligt lagen (1991:000) om särskild

utlänningskontroll,

3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge, eller

5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till

Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av

beslut om vård eller behandling,

skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som

skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att

patientens tillstånd tillåter att detta verkställs.

I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid

verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats

med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen.

40 §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

socialstyrelsen får medge undantag från kravet i 4 § på att

läkare som utför undersökning för vårdintyg skall vara

legitimerad och från kravet i 39 § på specialistkompetens.

Om regeringen enligt 15 § andra stycket bestämt att vård

enligt denna lag får ges på någon annan vårdinrättning än en

sådan som drivs av en landstingskommun, skall regeringen, eller

den myndighet som regeringen bestämmer, uppdra åt erfaren läkare

med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att i

tillämpliga delar fullgöra de uppgifter som enligt denna lag

ankommer på chefsöverläkare.

Förslaget till

Lag om rättspsykiatrisk vård

Regeringens förslag

Utskottets förslag

24 §

Bestämmelserna i 40, 42 och 43 §§, 44 § första stycket samt 46

och 49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas

även beträffande rättspsykiatrisk vård.

Bestämmelserna i 40 § första stycket, 42 och 43 §§ 44 §

första stycket samt 46 och 49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk

tvångsvård tillämpas även beträffande rättspsykiatrisk vård.

Förslaget till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Regeringens förslag

Utskottets förslag

41 § 1

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller

ärende

1. hos allmän förvaltningsdomstol angående medgivande till

fortsatt tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller 14 § lagen (1991:000)

om psykiatrisk tvångsvård och vid överklagande enligt 32 eller

33 § samma lag av beslut om intagning för tvångsvård eller om

avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra, angående

medgivande till fortsatt vård enligt 13 § lagen (1991:000) om

rättspsykiatrisk vård, angående upphörande av sådan vård enligt

16 § samma lag, vid överklagande av beslut om rättspsykiatrisk

vård enligt 18 § första stycket 1 eller 2 samma lag eller

angående tillstånd eller återkallelse av tillstånd att vistas

utanför vårdinrättningens område för den som genomgår

rättspsykiatrisk vård med beslut enligt 31 kap. 3 § brottsbalken

om särkild utskrivningsprövning,

2. hos allmän förvaltningsdomstol angående inskrivning i eller

utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen

(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt

utvecklingsstörda,

3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart

omhändertagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §,

flyttningsförbud enligt 24 § eller upphörande av

flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga eller hos allmän

förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 41 § första stycket

1 samma lag,

4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård

enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

eller angående omedelbart omhändertagande enligt 13 § samma lag,

5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock

inte hos polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2

eller 3 § utlänningslagen hållits i förvar längre än tre dagar,

6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 eller 11 §

utlänningslagen,

6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 § utlänningslagen,

7. angående avvisning eller utvisning enligt lagen

(1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med

internationell bakgrund (terroristlag),

7. angående utvisning enligt lagen (1991:000) om särskild

utlänningskontroll,

8. hos regeringen angående åtgärder som beslutas enligt 4

kap. 11 § utlänningslagen eller 17 § terroristlagen,

8. hos regeringen angående beslut enligt 11 § lagen om

särskild utlänningskontroll,

9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 12 kap. 3 §

utlänningslagen,

10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt

26 kap. brottsbalken,

11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande

påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottmålsdom,

12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning

till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av

beslut om vård eller behandling,

13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering,

om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 17 § andra stycket terroristlagen

angående förordnande om tillämpning av 19-22 §§ samma lag,

15. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt

omhändertagande enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller

41 § eller upphörande av tvångsisolering enligt 42 §

smittskyddslagen (1988:1472).

14. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt

omhändertagande enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller

41 § eller upphörande av tvångsisolering enligt 42 §

smittskyddslagen (1988:1472).

1 Senaste lydelse prop. 1990/91:118, JuU29

Förslaget till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar

Regeringens förslag

Utskottets förslag

14 § 1

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings-

och bilregisterförfattningarna samt lagen (1989:479) om

ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den

utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om

vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt

asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569) om införande

av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl., lagen (1991:000) om psykiatrisk

tvångsvård, lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård,

smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen

(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller

Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

körkortslagen (1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och

verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om

överflyttning av barn, allt i den utsträckning som är

föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21

kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk

verksamhet,

4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om

viten.

5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den

utsträckning som är särskilt föreskrivet.

Mål som överklagas från riksförsäkringsverket med

tillämpning av 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän

försäkring prövas av länsrätten i Stockholms län.

Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt

luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet

i den lagen.

Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-,

taxerings- eller uppbördsförfattningarna som har nära samband

med varandra, får målen handläggas vid en av länsrätterna, om

det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon enskild. Närmare

föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas

av regeringen.

1 Senaste lydelse SFS 1991:208

Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga 3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 58 a § lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

58 a § 1

Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett

ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till

regeringens prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets

säkerhet eller, när det gäller en intagen som har dömts för

brott som avses i 31 § andra stycket, med hänsyn till risken för

att denne medverkar till sådan brottslig verksamhet under

verkställigheten i anstalt.

Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett

ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till

regeringens prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets

säkerhet eller till risken för att den intagne under

verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar

användande av våld, hot eller tvång för politiska syften.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

1 Senaste lydelse 1988:622

Bilaga 4

Justitieutskottets yttrande

1990/91:JuU3y

Psykiatrisk tvångsvård m.m.

Till socialutskottet

Inledning

I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. har

regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet)

föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om

psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om

rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i

brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal andra lagar.

Propositionen jämte motioner har hänvisats till

socialutskottet (bilaga 1) och till justitieutskottet (bilaga

2). Efter framställning under hand från socialutskottet

överlämnar justitieutskottet härmed lagförslag 17 om

rättspsykiatrisk undersökning jämte motion 1990/91:Ju13 yrkande

2. Justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion

1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.

Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att

yttra sig i ämnet.

Med anledning av propositionen har väckts bl.a. motionerna

1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m), 1990/91:So31 av Sten

Svensson m.fl. (m), 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v),

1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s), 1990/91:So35 av

Stig Gustafsson och Margareta Persson (s), 1990/91:So38 av Göran

Ericsson (m), 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson

(s), 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman

Ingegerd Troedsson (m), 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

och 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c). De under allmänna

motionstider väckta motionerna 1989/90:So506 av Agne Hansson

m.fl. (c, m, fp), 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt

Irhammar (c) och 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) har också

samband med den propositionen.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk

tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Vidare föreslås ändringar

i BrBs påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom

en ny lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid

straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i

anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1992.

Den föreslagna lagstiftningen bygger på en delvis ändrad syn

på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet.

För att markera detta används ett nytt begrepp allvarlig

psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa

lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt

begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum

under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård skall

enligt förslaget vara att se till att den som har ett

oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka till

behandling i frivilliga former.

Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att

frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av

förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.

Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare

föreslås som nyss framgått bli intagna i en särskild lag om

rättspsykiatrisk vård. Lagen gäller i första hand personer som

ges psykiatrisk vård som brottspåföljd eller som är häktade

eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a.

förutsättningarna för vård, hur vården skall utformas och var

den skall bedrivas. En nära anslutning till regleringen av den

psykiatriska tvångsvården i övrigt har eftersträvats.

En utgångspunkt för förslaget i den delen är att den

straffrättsliga regleringen även i fortsättningen skall ta

hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har begått

en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid

ändringar i flera avseenden i den nuvarande regleringen på

området. Bl.a. införs en ordning med särskild

utskrivningsprövning som går ut på att länsrätt i stället för

chefsöverläkaren i vissa fall skall pröva frågor om utskrivning

och permissioner vid risk för återfall i allvarlig brottslighet.

Regeringsförslaget innehåller också en ny reglering av det

medicinska utredningsförfarandet beträffande de psykiskt störda

lagöverträdarna. Ett syfte är att begränsa behovet av

rättspsykiatriska undersökningar. Enligt förslaget skall

undersökningar kunna utföras antingen vid statliga

undersökningsenheter eller, efter överenskommelse mellan staten

och sjukvårdshuvudmännen, inom hälso- och sjukvården.

Redan här kan nämnas att regeringen i proposition 1990/91:120

om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. har

förslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att godkänna

avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga om

uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska

undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se

prop. 1990/91:93) tar över ansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1

oktober 1991. Propositionen har hänvisats till socialutskottet.

Yttrandets omfattning

De frågor som aktualiserats i ärendet och som ligger inom

utskottets beredningsområde gäller i första hand straffrättsliga

och processuella frågor. Utskottet begränsar sitt yttrande till

sådana frågor.

Domstolsprövning

I propositionen föreslås att den nuvarande organisationen med

utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden som

överprövningsinstans skall upphöra. Den rättsliga prövningen av

frågor om psykiatrisk tvångsvård skall i stället göras av de

allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätt som första

instans. Länsrätt skall därvid vara domför i den sammansättning

som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare med nämndemän -- om

inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är

behörig. Vid handläggningen i kammarrätt av mål som överklagats

dit skall nämndemän enligt förslaget som regel ingå i rätten (38

§ förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och 21 §

förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).

Förslaget innebär i denna del att det införs ett system med

ansökan om obligatorisk domstolsprövning inom fyra veckor från

intagningsbeslutet. Länsrättens beslut får omfatta en vårdtid på

högst fyra månader; härefter skall frågan om fortsatt vård

prövas var sjätte månad. Patienten ges möjlighet att få

överprövning i domstol såväl av intagningsbeslutet som av beslut

om avslag på ansökan om upphörande av vården.

I motionerna So35, So42, So539 och So500 förordas att den

nuvarande organisationen behålls. I motionerna So35 och So500

ifrågasätts också de kostnadsberäkningar som presenteras i

propositionen såvitt avser den föreslagna organisationen. I

motionerna So32 och So42 utgår motionärerna, i andra hand, från

den föreslagna organisationen och begär att domstolarna skall

kompletteras med psykiatrisk expertis.

Bakom förslaget om domstolsprövning ligger i första hand

överväganden om Sveriges åtaganden genom tillträde till

internationella konventioner.

Enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft år 1976, skall

var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra

talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut

i frågan om frihetsberövandet är lagligt och beordra hans

frigivning i annat fall. Sverige har gjort ett motsvarande

åtagande genom att tillträda 1950 års Europakonvention angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna.

Utskottet delar socialministerns bedömning (s. 179) att det

kan antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna

och psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett

sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt

eller länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning

i en nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges

åtaganden enligt Europakonventionen (eller andra konventioner)

är emellertid ett motiv för reformer. Det kan, som

socialministern anför, till och med hävdas att det saknas

anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende

ens kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt

tillåtna.

I och för sig skulle problemen kunna lösas genom att

nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur,

som socialministern påpekar, komma i konflikt med det under

senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika

specialdomstolar. Härtill kommer att utskrivningsnämnderna och

psykiatriska nämnden -- frånsett övervakningsnämnderna -- är de

enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar om

frihetsberövanden som inte är rent tillfälliga. Det kan också

nämnas att frågan om att överföra övervakningsnämndernas

verksamhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av

domstolsutredningen (dir. 1989:56).

Sammantaget delar utskottet bedömningen att frågorna om

psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol.

En sådan prövning bör lämpligen ske i de allmänna

förvaltningsdomstolarna, där det redan finns erfarenhet av

liknande mål; nämligen mål enligt lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till motionerna So35, So42, So539 och So500 i här

behandlade delar.

När det gäller frågan om expertmedverkan i

domstolsförfarandet, som tas upp i motionerna So32 och So42,

vill utskottet först erinra om att de nyssnämnda måltyperna

handläggs utan särskild expertis. Också i sådana mål handlar det

om att efter en muntlig förhandling bedöma behovet av

tvångsvård. Normalt styrks vårdbehovet i sådana mål med

läkarintyg eller förhör med ansvarig läkare (32 § resp. 11 §).

Mot den här angivna bakgrunden konstaterar utskottet att

frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning

inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra

administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild

sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället

bör, som socialministern framhåller (s.184f), ett system med

särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår domstolen med

yttranden kunna utvecklas. Som framgår av förslaget skall den

sakkunnige också kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen

för sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till

chefsöverläkaren och patienten verka för en fullständig

belysning av föreliggande frågeställningar. Utskottet ansluter

sig alltså, till skillnad från lagrådet, till den i

propositionen föreslagna modellen.

Utskottet vill här tillägga att, i fall där det finns en

entydig bild av patientens psykiska tillstånd och medicinska

vårdbehov, uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma

patientens personliga förhållanden utifrån andra än rent

medicinska aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan

skulle alltså enligt utskottets mening kunna leda till slöseri

med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser

det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när

det behövs.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna So32 och So42.

Utskottet behandlar sist i detta avsnitt yrkandena i

motionerna So35 och So500 om en grundligare kostnadsanalys av

reformen.

I denna del vill utskottet endast anföra att det ställer sig

naturligt att det är svårt att med någon precision beräkna

kostnaderna för en administrativ reform av ifrågavarande

omfattning som dessutom förenas med sakliga förändringar i

regelsystemet. Detta får accepteras. Utskottet vill tillägga att

utskottets ställningstagande om domstolsprövning grundar sig i

första hand på överväganden om Sveriges konventionsåtaganden.

Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att

svårigheterna att mer exakt ange de totala kostnaderna skulle

tillåtas leda till en utebliven förändring av organisationen.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till berörda yrkanden i motionerna So35 och So500.

Rätt för chefsöverläkaren att överklaga

Enligt 32 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård får

patienten överklaga chefsöverläkarens beslut om intagning för

tvångsvård. I 33 § förslaget regleras patientens rätt att

överklaga även vissa andra beslut som fattats av överläkaren.

Det gäller t.ex. avslag på en begäran om att tvångsvård skall

upphöra eller om tillstånd att få vistas utanför

vårdinrättningens område. Andra än i paragrafen nämnda beslut

får inte överklagas. Enligt 33 § får chefsöverläkaren inte

överklaga rättens beslut.

Mot denna ordning görs invändningar i motion So42.

Motionärerna anser att chefsöverläkaren skall betraktas som part

i förfarandet och att rätt för honom att överklaga alla rättens

beslut skall anges i ifrågavarande lagrum.

Utskottet anser för sin del att detta vore en mindre lämplig

lösning. Det låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens

roll i förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid

endast skenbar. En närmare analys visar en avgörande skillnad så

till vida att åklagaren handlar inom ett regelsystem som är

avsett att skydda samhällsmedborgarna mot brott och underlätta

brottsutredning. Det kan sägas att själva förfarandet riktas

mot den misstänkte och åklagarens uppgift är att tillvarata

samhällsintresset. Chefsöverläkaren däremot har till uppgift att

i första hand välja en handlingslinje som är till patientens

fördel -- även om patienten inte inser det. Chefsöverläkaren

handlar med andra ord för patientens bästa; detta är också

domstolens uppgift -- här saknas i princip en

intressemotsättning.

Mot bakgrund av det sagda kan utskottet alltså dela

socialministerns uppfattning (s. 275) att chefsöverläkaren inte

bör ges befogenhet att överklaga beslut av länsrätt eller

kammarrätt.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till

propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat

yrkande i motion So42.

Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.

När en domstol överlämnar en lagöverträdare till

rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få

förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av

länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren.

Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten och

får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall upphöra.

Förutsättningarna för en sådan särskild utskrivningsprövning

är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig

psykisk störning och att det till följd av den psykiska

störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i

brottslighet av allvarligt slag.

I motion So41 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna

kritiserar bristen på sedvanligt remissförfarande i

lagstiftningsärendet i denna del och vill behålla nuvarande

materiella utskrivningsregler i LSPV i avvaktan på att frågan

får en grundlig belysning.

Förslagen i propositionen vilar till stor del på

socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget

och rättssäkerheten samt remissbehandlingen. På grundval av

betänkandet och remissbehandlingen av det upprättades, som

framgår av propositionen (s. 442), inom justitiedepartementet en

promemoria med bl.a. en skiss till ny reglering av behandlingen

av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på

lagförslagen i promemorian inhämtades vid en av

justitiedepartementet anordnad hearing i maj 1986. Härutöver

lämnades skriftliga synpunkter. Företrädare för 30 myndigheter

och organisationer yttrade sig. Någon avgörande kritik riktades

inte mot förslaget såvitt framgår av sammanställningen i

propositionen (s. 577 f).

Vidare kan nämnas att frågan om behandlingen av psykiskt

störda lagöverträdare diskuterats under mycket lång tid --

strängt taget har frågan varit ständigt aktuell i olika

sammanhang sedan Bexeliuskommittén avlämnade sitt betänkande

(SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Bl.a. presenterade

en arbetsgrupp inom socialstyrelsen år 1977 ett förslag till ny

lagstiftning på området. Frågan har också varit aktuell bl.a. i

samband med socialtjänstlagens (1980:620) tillkomst.

Det bör också tilläggas att socialberedningens förslag om

psykiskt störda lagöverträdare byggde på en princip som blev

hårt kritiserad. Mot den bakgrunden blev en omarbetning av

förslaget i denna del nödvändig.

Utskottet kan för sin del mer allmänt uttala förståelse för

synpunkterna i motion So41. Det står enligt utskottets

uppfattning klart att en hearing inte alltid kan eller bör

ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av

förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i

mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det

aktuella förslaget resultatet av ett mångårigt utredningsarbete,

där frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare

granskats ur alla upptänkliga vinklar.

Sammantaget anser utskottet att befogad kritik inte kan riktas

mot förfarandet med en hearing i detta fall. Utskottet anser att

frågan om särskild utskrivningsprövning inte behöver utredas

ytterligare före riksdagens ställningstagande.

Inte heller i övrigt torde ytterligare utredning krävas.

När det gäller de här aktuella lagöverträdarna kan utskottet

dela socialministerns uppfattning att den rättspsykiatriska

vården bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska

störning hos lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild

utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av

allvarligt slag. Vården bör inte heller upphöra så länge det

annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga

förhållanden i övrigt är påkallat med rättspsykiatrisk vård.

Utskottet konstaterar först att i här aktuella fall måste en

avvägning göras mellan de rent medicinska förutsättningarna för

psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig

gällande. Utskottet anser för sin del att förutsättningarna för

upphörande av vård som är förenad med särskild

utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där

åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka

skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till motion So41 i denna del.

Frigång

Enligt regeringsförslaget får chefsöverläkaren besluta om

frigång inom sjukhusområdet också i de fall det finns en dom på

särskild utskrivningsprövning.

I motion So42 hävdas att detta är en olämplig ordning.

Rymningar inträffar ofta vid frigång, anför motionärerna och

kräver skärpta regler.

Patientens möjlighet att vistas utanför vårdavdelningen

bestäms av hans tillstånd och rutinerna vid sjukhuset. I sista

hand avgörs frågan av chefsöverläkaren.

När det gäller patienter med särskild utskrivningsprövning

framhåller socialministern (s. 307) att det är särskilt

angeläget att det sker en noggrann prövning innan patienten ges

möjlighet att på egen hand vistas inom sjukhusområdet men

utanför avdelningen. Det måste också förutsättas att sådana

patienter tas in på vårdenheter med tillräcklig grad av säkerhet

för att rymningar skall kunna förhindras.

Utskottet delar denna bedömning. Enligt utskottets uppfattning

faller det sig också naturligt att vistelser utanför

vårdavdelningen men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag

i vården som chefsöverläkaren bestämmer om.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till

propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat

yrkande i motion So42.

Underrättelse till målsäganden

Enligt regeringsförslaget (se 28 § förslaget till lag om

rättspsykiatrisk vård) skall målsäganden i vissa fall

underrättas om att patienten skrivs ut eller får permission.

Förslaget avser patienter med särskild utskrivningsprövning.

Någon motsvarande regel föreslås inte för det fall patienten

rymmer.

I motion So42 kritiseras detta förhållande. Motionärerna

framhåller att chefsöverläkaren rimligen är den som först får

kännedom om rymningen och som därmed har möjlighet att snabbast

underrätta målsäganden.

Bakom förslaget i propositionen ligger överväganden om olika

sekretessfrågor.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess

inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds

hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte

står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider men. Undantag görs i 2 § för beslut

av bl.a. utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. I

propositionen aviseras i sistnämnda hänseende en följdändring i

sekretesslagen som torde komma att innebära att

förvaltningsdomstols beslut i motsvarande fall blir offentligt.

Detta är för övrigt en naturlig följd av offentlighetsprincipen

vid domstol (jfr 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och

12 kap. 4 § andra stycket andra meningen sekretesslagen).

Vid särskild utskrivningsprövning beslutar domstol om

permission och utskrivning. Sådana beslut blir alltså offentliga

och målsäganden kan utan hinder av sekretessen underrättas. --

Här bortses från att länsrätten har möjlighet att beträffande

viss patient överlämna till chefsöverläkaren att besluta om

permission. I sådana fall gäller sjukvårdssekretessen.

Målsäganden kan emellertid underrättas enligt 28 § förslaget

till lag om rättspsykiatrisk vård.

I fråga om rymning ställer saken sig något annorlunda eftersom

det här saknas ett domstolsbeslut eller särskild reglering och

sjukvårdssekretessen i princip gäller. Av visst intresse här är

att chefsöverläkaren har möjlighet att, enligt 27 § förslaget

till lag om rättspsykiatrisk vård, anlita bistånd av

polismyndighet t.ex. för att återföra en patient som lämnat

vårdinrättningen utan tillstånd. Även hos polismyndighet gäller

dock sekretess i ifrågavarande ärenden, se 7 kap. 19 § första

stycket p. 2 sekretesslagen. Sekretessen gäller om det kan antas

att den enskilde eller någon honom närstående lider men om

uppgiften röjs. Sekretessen får emellertid enligt 1 kap. 5 §

sekretesslagen brytas om det är nödvändigt för att polisen skall

kunna fullgöra sin uppgift; i det här fallet att skydda

målsäganden.

Det sagda innebär sammantaget, som framgår av propositionen,

att det ligger mer i linje med regleringen i sekretesslagen att

underrättelse om rymning sker genom polismyndigheten än genom

chefsöverläkaren. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen

bör sålunda den lösning som förordas i propositionen väljas.

Utskottet vill emellertid tillägga att den föreslagna