Bet. 1990/91:SoU20

Socialutskottets betänkande

1990/91:SOU20

Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

SoU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:152 om

överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m. jämte

de motioner som väckts med anledning av propositionen samt

motionerna So448 (m) yrkande 6 och So461 (s) från den allmänna

motionstiden.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag. En motion (s)

anses tillgodosedd medan övriga motioner avstyrks.

Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Propositionen

I propositionen (prop. 1990/91:152) hemställs att riksdagen

antar förslagen till

1. lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),

2. lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonalen m.fl.

Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:So63 av Anita Stenberg och Paul Ciszuk (mp) vari yrkas

att riksdagen avslår den föreslagna ändringen i lagen (1980:11)

om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

1990/91:So64 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om HIV i smittskyddslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om LVM, LSPV och brottsbalken.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991

1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan

tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider

smitta av samhällsfarlig sjukdom.

1990/91:So461 av Ulla Berg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en ändring av 21 § tillsynslagen.

Utskottet

Propositionsförslaget i huvuddrag

Sjukvårdshuvudmannen ges enligt förslaget möjlighet att vid

tvångsisolering av den som för smitta av infektion av HIV

(humant immunbristvirus) förordna någon annan befattningshavare,

som är legitimerad inom hälso- och sjukvården och har

tillräcklig kompetens och erfarenhet, att i en chefsöverläkares

ställe fullgöra de uppgifter som enligt smittskyddslagen fr.o.m.

den 1 juli 1991 skall ligga på chefsöverläkaren.

Vidare föreslås i propositionen att tillsynslagen ändras så

att beslutförheten i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN,

förtydligas. Enligt förslaget får ordföranden fatta beslut som

innebär att ett disciplinärende avgörs i sak, om beslutet

inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns

grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon

disciplinpåföljd.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen

Gällande regler

Enligt smittskyddslagen (1988:1472), SmL, är infektion av

HIV en samhällsfarlig sjukdom. Enligt samma lag kan i vissa fall

förekomma tvångsisolering av den som har en samhällsfarlig

sjukdom i ett smittsamt skede (t.ex. HIV). Enligt 38 § SmL

beslutar länsrätten om tvångsisolering efter ansökan av

smittskyddsläkaren om den smittade inte frivilligt medverkar

till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning eller

om det finns grundad anledning anta att den smittade inte följer

meddelade förhållningsregler och denna underlåtenhet innebär en

uppenbar risk för smittspridning. Tvångsisoleringen skall ske på

ett landstingskommunalt sjukhus. Den får pågå högst tre månader,

men kan förlängas med högst sex månader åt gången (40 och 41 §§

SmL). Om beslut av länsrätten inte kan avvaktas utan fara, skall

smittskyddsläkaren besluta om tvångsisolering och genast

underställa länsrätten detta beslut (39 § SmL).

Enligt 43 § SmL skall den som är tvångsisolerad tas väl om

hand. Han skall få det stöd och den hjälp som behövs och

motiveras att ändra sin inställning och livsföring så, att

tvångsisoleringen kan upphöra. Fram till den 1 juli 1991 har

överläkaren enligt 14 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

HSL, det medicinska ledningsansvaret för den sjukhusenhet där

den smittade är intagen och tvångsisolerad. Överläkaren har i

smittskyddslagen getts befogenheter att vidta vissa åtgärder som

innebär ingrepp i den isolerades rörelsefrihet och personliga

integritet i övrigt. De uppgifter som enligt smittskyddslagen

ligger på överläkaren kan inte genom beslut läggas på någon

annan.

Riksdagen har beslutat om vissa ändringar av 14 § HSL (prop.

1989/90:81, SoU24, SFS 1990:601), vilka träder i kraft den 1

juli 1991. Enligt den nya lydelsen av 14 § HSL skall det finnas

en särskild läkare med specialistkompetens, benämnd

chefsöverläkare, vid enheter för diagnostik eller vård och

behandling om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten.

Chefsöverläkaren skall svara för den samlade ledningen av

verksamheten. Han får emellertid uppdra åt sådana

befattningshavare vid enheten, som har tillräcklig kompetens och

erfarenhet, att fullgöra enskilda ledningsuppgifter. Vid enhet

som leds av chefsöverläkare skall för varje patient utses en

patientansvarig legitimerad läkare (13 § HSL). I

smittskyddslagen ersätts den 1 juli 1991 begreppet överläkare

med chefsöverläkare. Chefsöverläkaren skall efter den 1 juli

svara för de uppgifter som följer av smittskyddslagen vid

tvångsisolering. Efter ändringen ges inte heller

chefsöverläkaren någon möjlighet att delegera dessa uppgifter.

Bakgrund

Socialstyrelsen har i samråd med Landstingsförbundet i

mars 1990 hemställt att smittskyddslagen ändras så, att även

någon annan befattningshavare inom hälso- och sjukvården än

chefsöverläkaren skall kunna ansvara för vården av personer, som

tvångsisolerats enligt lagen. Förslaget tar sikte på

tvångsisolering av HIV-smittade personer. Landstingen behöver

stöd i sitt arbete med att i samverkan med socialstyrelsen finna

lämpliga former för tvångsisolering och vård av HIV-smittade.

Syftet är att omhändertagandet inte endast skall ge samhället

skydd utan också ge motivation för den tvångsisolerade att ändra

sin inställning och livsföring så att tvångsisoleringen kan

upphöra. Under en tvångsisolering är som regel inte den

medicinska behandlingen det primära utan i stället motivationen

till en ändrad livsföring, framhåller socialstyrelsen. Enligt

socialstyrelsen borde en vårdenhet som är direkt inriktad på ett

omhändertagande av isoleringsfallen under ledning av någon annan

befattningshavare än läkare, som har beprövad adekvat kompetens,

kunna vara väl så lämpad att tillgodose de tvångsisolerades

behov. Socialstyrelsen nämner som exempel på yrkeskategorier som

kan komma i fråga för detta ansvar leg. psykoterapeuter, leg.

psykologer, kuratorer med mentalhygienisk påbyggnad och leg.

sjuksköterskor med psykiatri som specialitet.

AIDS-delegationen har i oktober 1990 uttalat att

smittskyddslagen inte bör få vara ett hinder om man finner att

tvångsvården och behandlingen av de HIV-smittade i vissa fall

bättre kan anpassas till patienternas behov genom att

landstinget utser en annan meriterad befattningshavare än

chefsöverläkaren att vara ansvarig för denna tvångsvård.

AIDS-delegationen rekommenderar därför att smittskyddslagen

ändras fr.o.m. den 1 juli 1991 så att även annan

befattningshavare än chefsöverläkare kan utses att vara ansvarig

för vården.

Med anledning härav har inom socialdepartementet i november

1990 utarbetats en promemoria i frågan om att införa en

möjlighet att utse någon annan än chefsöverläkare för uppgifter

enligt smittskyddslagen. Promemorian har remissbehandlats.

Förslaget i propositionen

I propositionen (1990/91:152) föreslås att

sjukvårdshuvudmannen enligt en ny paragraf, 50 a § SmL, ges

möjlighet att vid tvångsisolering av den som för smitta av

infektion av HIV förordna någon annan befattningshavare, som är

legitimerad inom hälso- och sjukvården och har tillräcklig

kompetens och erfarenhet, att i en chefsöverläkares ställe

fullgöra de uppgifter som enligt smittskyddslagen fr.o.m. den 1

juli 1991 skall ligga på chefsöverläkaren. I propositionen

framhålls att man bör särskilt ha i åtanke att den som har

tvångsisolerats med hänsyn till en HIV-infektion många gånger

inte har något större behov av medicinsk vård i egentlig mening

utan snarare av omvårdnad och sådana stöd- och hjälpåtgärder som

smittskyddslagen förutsätter skall vidtas. Departementschefens

slutsats är att det inte är givet att det alltid bör vara

chefsöverläkaren vid en sjukhusenhet för infektionssjukdomar,

som bör ges ansvaret för bl.a. uppgiften att övertyga den som

isolerats och bär på HIV-smitta om att han måste bete sig på ett

sätt som förhindrar att smittan förs vidare till andra

människor. Med hänsyn till att flera andra yrkesgrupper inom

hälso- och sjukvården har en lämplig psykoterapeutisk utbildning

och erfarenhet bör, enligt propositionen, en möjlighet öppnas

att kunna lägga ansvaret på någon annan, och då även på någon

som inte är läkare.

Motioner

I motion So64 av Barbro Sandberg (fp) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om HIV och smittskyddslagen (yrkande 1) och

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om LVM, LSPV och brottsbalken (yrkande 2).

Motionären anser det anmärkningsvärt att regeringen inte ger

en fullständig redovisning av bakgrunden till förslaget om

överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen. Det

framhålls att kritik, framför allt från infektionsläkarna, har

riktats mot de lagar som reglerar HIV/aids. Det har ifrågasatts

att man har straffliknande påföljder för människor som är

intagna inom hälso- och sjukvården. I motionen framhålls att

smittskyddslagen är så konstruerad att läkaren, vid

tvångsisolering av HIV-smittade som inte samtidigt behöver

medicinsk vård, kommer i konflikt med de internationella

medicinsk-etiska konventioner som den svenska läkarkåren

anslutit sig till. Motionären framhåller att erfarenheterna av

tvångsvård av HIV-smittade inom sjukvården i huvudsak är

negativa och att det knappast är medicinsk vård de isolerade

behöver utan insatser i form av motivation i olika former.

Tvångsisolering av HIV-smittade bör, enligt motionen, därför

inte ske inom sjukvården och inte regleras genom

smittskyddslagen. Isolering borde i stället kunna ske med hjälp

av andra lagar (LVM, LSPV, brottsbalken). Eventuella brister i

dessa lagar bör, enligt motionen, åtgärdas.

I motion So448 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalkens

bestämmelser för att säkerställa att dessa kan tillämpas när

någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av

samhällsfarlig sjukdom (yrkande 6). Motionärerna konstaterar

att smittskyddslagen saknar straffbestämmelser och att det

därför är nödvändigt att se över brottsbalkens bestämmelser så

att de verkligen kan tillämpas om någon avsiktligt eller av grov

oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt

motionärerna råder det osäkerhet om nuvarande regler är

tillämpliga.

Tidigare behandling

Den gamla smittskyddslagen (1968:231) innehöll ursprungligen

en straffbestämmelse, enligt vilken den som led av venerisk

sjukdom och med vetskap eller misstanke om det hade könsligt

umgänge kunde dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gällde om någon med uppsåt eller oaktsamhet på annat

sätt utsatte någon annan för risk att smittas av venerisk

sjukdom. Denna straffbestämmelse upphävdes dock genom beslut av

riksdagen hösten 1985 (prop. 1985/86:13, SoU 4, rskr. 15).

Ett upphävande av smittskyddslagens straffbestämmelse skulle

dock, enligt vad som framhölls i propositionen, inte innebära

att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara

straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika ställen i

brottsbalken som beroende på omständigheterna i det särskilda

fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap.

brottsbalken och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa

samt 13 kap. brottsbalken som gäller allmänfarliga brott.

Särskilt nämndes bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 § (alt.

grov misshandel i 3 kap. 6 §), vållande till kroppsskada eller

sjukdom enligt 8 §, framkallande av fara för annan i 9 §,

spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och

vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 §

brottsbalken.

Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att

upphäva straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4

s. 7). I sammanhanget framhöll utskottet vad gällde frågan om

straffbarhet enligt brottsbalken att bedömningen huruvida någon

gjort sig skyldig till brott ankommer på vederbörande domstol

och att riksdagen således inte kunde uttala sig om vilka

omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.

I propositionen (prop. 1988/89:5, s. 91) med förslag till

ny smittskyddslag slogs fast att tvångsisolering som

smittskyddsåtgärd aldrig generellt kan ersättas av

straffsanktioner. En straffpåföljd kan bli aktuell först sedan

en straffbelagd handling har begåtts. Tvångsisolering däremot

skall i princip vidtas preventivt för att hindra vidare

smittspridning oavsett om det föreligger en straffbar handling

eller ej, framhölls det i propositionen. Departementschefen

anförde att hon för egen del inte trodde att en kriminalisering

skulle effektivisera smittskyddet. Däremot fanns det tecken,

anförde departementschefen, som talade för att den avskräckande

effekt en kriminalisering åsyftar i stort uppnås genom den risk

för tvångsisolering som föreligger beträffande den som utsätter

andra för smitta.

I anslutning till regeringens förslag till den nya

smittskyddslagen väcktes en motion av samma innebörd som den nu

aktuella motionen So448. Utskottet redovisade därvid de nyss

återgivna uttalandena från förarbetena till upphävandet av

straffbestämmelsen i den gamla smittskyddslagen och anförde

vidare (1988/89:SoU9 s. 20):

Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig

skyldig till en handling som är straffbar enligt brottsbalken

måste avgöras av vederbörande domstol. Såvitt utskottet har sig

bekant har ingen sådan fråga som motionärerna berör varit

föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets mening bör

riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några

initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i

brottsbalken.

Utskottet avstyrkte sålunda det då aktuella motionsyrkandet.

I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 14 f.) behandlades senast

en motion liknande den nu aktuella So448. Utskottet vidhöll sin

tidigare inställning och avstyrkte därför den då aktuella

motionen (res. m).

I propositionen (prop. 1988/89:5) med förslag om ny

smittskyddslag m.m. behandlades också frågan om samordningen

av smittskyddslagen med LVM och LSPV vid infektion av HIV (s.

74 f.). Här uttalades att om förutsättning föreligger för ett

tvångsomhändertagande enligt både lagen (1981:1243, numera

1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVM och

smittskyddslagen bör vård enligt LVM väljas om missbrukaren kan

tas om hand på ett sådant sätt att det inte finns grundad

anledning befara att han skall sprida HIV-smitta under den tid

som beslutet om LVM-vård består. I annat fall bör

framställningen till länsrätten avse tvångsisolering enligt

smittskyddslagen. På samma sätt uttalades i propositionen att,

om det i ett enskilt fall samtidigt föreligger förutsättning för

psykiatrisk vård enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall LSPV och tvångsisolering enligt

smittskyddslagen, vård enligt LSPV i första hand bör väljas.

Relationen mellan den psykiatriska lagstiftningen och

smittskyddslagstiftningen behandlas också i propositionen (prop.

1990/91:58) Psykiatrisk tvångsvård m.m. Här uttalas bl.a.

följande (s. 94).

Enligt min mening står det klart att man inte i något fall får

göra avkall på kravet i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård

på att den psykiska störningen skall vara allvarlig och behovet

av psykiatrisk vård oundgängligen nödvändigt på grund av den

allvarliga störningen. Tvångsvård inom psykiatrin skall således

inte kunna utnyttjas som ett instrument för att tillgodose

smittskyddets ändamål. En annan sak är att det för att hindra

smittspridningen från en person som är allvarligt psykiskt störd

kan vara av avgörande betydelse att denne kan få psykiatrisk

vård för sin störning. En sådan vård som en allvarlig psykisk

störning kräver kan inte påräkas på ett sjukhus där smittfara

skall förebyggas. Med hänsyn till de former under vilka den

psykiatriska tvångsvården bedrivs bör risken för att dess

patienter skall sprida smitta under vårdtiden vara

förhållandevis begränsad.

I propositionen hänvisas också till uttalandet ovan i

förarbetena till den nya smittskyddslagen, nämligen att

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård normalt får företräde i

de situationer då det uppkommer fråga om vilket av regelverken

som skall tillämpas.

Utskottets bedömning

I motion So64 ifrågasätts behovet av bestämmelser i

smittskyddslagen om möjlighet till tvångsisolering inom hälso-

och sjukvården av den som för smitta av infektion av HIV. Enligt

motionären borde tvångsisolering i stället ske med stöd av

andra lagar som LVM, LSPV eller brottsbalken. Utskottet anser

att det är nödvändigt att ha möjlighet att enligt

smittskyddslagen tvångsisolera den som för smitta av en

samhällsfarlig sjukdom om han inte frivilligt medverkar till de

åtgärder som behövs för att hindra smittspridning och annan

tvångslagstiftning inte är tillämplig. Utskottet avstyrker

därför motion So64 (fp).

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att riksdagen

inte bör ta något initiativ till en sådan översyn av

brottsbalken som föreslås i motion So448 (m) yrkande 6. Yrkandet

avstyrks.

Utskottet tillstyrker förslaget att ändra smittskyddslagen så

att sjukvårdshuvudmannen får möjlighet att vid tvångsisolering

av den som för smitta av infektion av HIV förordna viss annan

befattningshavare att i chefsöverläkarens ställe fullgöra hans

uppgifter enligt smittskyddslagen.

Ändrad beslutsordning för hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

Gällande regler

Frågor om bl.a. disciplinansvar enligt lagen (1980:11) om

tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

(tillsynslagen) prövas av hälso- och sjukvårdens

ansvarsnämnd, HSAN (19 § tillsynslagen). Nämnden består av

ordförande och åtta andra ledamöter (20 § tillsynslagen). Enligt

21 § tillsynslagen är nämnden beslutför med ordförande och sex

andra ledamöter. Ordföranden i HSAN får -- förutom när det

gäller icke slutliga avgöranden i sak -- ensam fatta beslut, som

innebär att ett ärende om disciplinansvar avgörs i sak, om det

är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon

disciplinpåföljd (21 § tillsynslagen). Frågan om disciplinansvar

enligt tillsynslagen för hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

prövas av HSAN på anmälan av socialstyrelsen, JO, JK,

ifrågavarande patient eller nära anhörig, om patienten är

oförmögen att själv anmäla skadan (24 § tillsynslagen).

Bakgrund

I enlighet med regeringens bemyndigande i mars 1987

tillkallades utredningen (S 1987:03) för översyn av

bestämmelserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen,

m.m. (tillsynsutredningen). Med hänsyn till att en avsevärd

balans av ärenden fanns vid HSAN fick tillsynsutredningen i

uppdrag att bl.a. överväga om förenklingar kunde göras i

bestämmelserna om HSANs verksamhet.

Regeringen uppdrog dessutom i januari 1988 åt statskontoret

att i samråd med HSAN göra en översyn av vissa administrativa

frågor m.m. vid HSAN. Syftet med uppdraget var att få fram

förslag om åtgärder som kunde förenkla HSANs arbete och göra det

möjligt att handlägga ärendena snabbare. Statskontoret

överlämnade i juni 1988 rapporten (1988:41) HSAN-88:

Handläggning -- Administration -- Organisation -- Samverkan --

Teknikstöd m.m. vid Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd.

Rapporten innehöll bl.a. förslag om att ordföranden skulle få

utökad beslutanderätt.

På grundval av detta har vissa åtgärder vidtagits. Bl.a. har

tillsynslagen ändrats fr.o.m. den 1 juli 1989 så att ordföranden

i ansvarsnämnden får fatta beslut ensam, som innebär att ett

ärende om disciplinansvar avgörs i sak, under förutsättning att

det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon

disciplinpåföljd (prop. 1988/89:84, SoU22, rskr. 216).

Bakgrunden till ändringen i tillsynslagen var främst behovet

av att komma till rätta med de genomsnittligt mycket långa

handläggningstiderna, vilka i sin tur var en följd av en ökande

ärendetillströmning och en ökande ärendebalans hos

ansvarsnämnden. Under riksdagsbehandlingen konstaterades att det

var angeläget att minska ärendebalansen och förkorta

handläggningstiderna vid HSAN. Den föreslagna ändringen ansågs

få en begränsad räckvidd, även om den kunde komma att tillämpas

i ett stort antal ärenden. Lagändringen bedömdes kunna

genomföras utan att rättssäkerheten eftersattes, bl.a. eftersom

den förenklade handläggningen enbart kunde leda till friande

beslut.

Tillsynsutredningen lämnade i september 1989 i ett

delbetänkande vissa förslag rörande HSAN (SOU 1989:80)

Förenklad handläggning hos HSAN m.m. Bl.a. frågan om

ansvarsnämndens sammansättning och vissa andra frågor som rör

HSANs verksamhet avses bli behandlade i utredningens

slutbetänkande. Betänkandet beräknas avlämnas i slutet av våren.

Kammarrätten i Stockholm har i några avgöranden som gällt

disciplinansvar (bl.a. mål nr 377-1990) undanröjt de

överklagade besluten och till HSAN återförvisat målen för ny

behandling. Motiveringen har varit att de frågor som HSAN haft

att pröva inte kunde anses så klara att ordföranden ensam ägt

fatta beslut. I mars 1991 har också regeringsrätten avgjort

ett mål om disciplinansvar där frågan i första hand gällt om

ärendet varit av sådan art att ordföranden i HSAN fått ensam

avgöra det i sak. Regeringsrätten fann att det inte framstod som

uppenbart att ärendet inte kunnat leda till någon

disciplinpåföljd och att ansvarsnämnden vid sådant förhållande

varit beslutför endast med ordföranden och minst sex andra

ledamöter. Målet återförvisades till HSAN för ny behandling.

Inom socialdepartementet har utarbetats en promemoria

1991-02-01 om behovet av ändrade bestämmelser om beslutförheten

vid hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Promemorian har

remissbehandlats.

HSAN har i en rapport i februari 1991 redovisat hur

tilldelade resurser utnyttjas för att nämnden skall kunna

bedriva arbetet effektivare, undvika alltför långa

handläggningstider och minska ärendebalansen. Av rapporten

framgår bl.a. att åtskilliga ärenden har avgjorts genom den nya

beslutsordningen under budgetåret 1989/90. Sedan kammarrätten

återförvisat ett flertal mål till HSAN har emellertid antalet

ordförandebeslut i ärenden av detta slag minskat väsentligt,

framhålls i rapporten.

Förslaget i propositionen

I propositionen föreslås att 21 § tillsynslagen ändras så att

ordföranden i HSAN får fatta beslut som innebär att ett

disciplinärende avgörs i sak, om beslutet inte gäller en fråga

av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att

anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd.

Det har i propositionen ansetts angeläget att snarast

genomföra en lagändring som förtydligar bestämmelsen om

beslutförheten vid nämnden på ett sådant sätt, att den bättre

överensstämmer med den avsikt som lagstiftaren tidigare uttalat.

Som exempel på ärenden som enligt förslaget skall kunna avgöras

av ordföranden på egen hand nämns sådana som avser ett relativt

okomplicerat händelseförlopp och som efter en begränsad

utredning är klara för avgörande. Dessutom nämns anmälningar mot

läkare och tandläkare för felbehandling, där det vid en

granskning av röntgenbilder och andra handlingar i ärendet av

expertis framstår som helt klart att behandlingen är rätt

utförd. Som exempel på ärenden som alltid bör prövas av nämnden

i den större sammansättningen nämns bl.a. ärenden som tagits upp

på anmälan av JO, JK eller socialstyrelsen och ärenden där

patienten drabbats av allvarlig skada eller avlidit i samband

med vården.

I propositionen framhålls (s. 21 f.) att det vore olyckligt om

den positiva utvecklingen av ansvarsnämndens arbetssituation nu

skulle avbrytas. Detta skulle stå i strid mot de tankar som låg

bakom den tidigare lagändringen och inte minst i framtiden

medföra betydande olägenheter för de anmälda yrkesutövarna och

för patienterna. Enligt departementschefens mening brådskar

saken. Med anledning av kammarrättens i Stockholm synpunkt att

effektivitet endast kan nås till priset av en minskad grad av

rättssäkerhet anförs i propositionen att det självfallet beror

på utformningen av en viss handläggningsregel, om den ger

tillräcklig rättssäkerhet eller inte. I propositionen framhålls

också att det inte är tal om att ge ordföranden möjlighet att på

egen hand ålägga någon bland hälso- och sjukvårdspersonalen

disciplinpåföljd, varför den anmäldes rättssäkerhet aldrig kan

anses vara i fara. Vad det i stället gäller är, enligt

propositionen, att något öka ordförandens befogenhet att i sak

och slutligt pröva ärenden som inte leder till disciplinär

åtgärd.

Motioner

I motion So461 av Ulla Berg m.fl. (s) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en ändring av 21 § tillsynslagen.

Motionärerna beskriver den ärendeökning under 1980-talet som

medfört ändrad beslutsordning för HSAN med ökade möjligheter

till ordförandebeslut. Sedan kammarrätten i Stockholm under 1990

återförvisat flera ärenden som avgjorts genom ordförandebeslut

ökar, enligt motionen, åter antalet icke avgjorda ärenden hos

HSAN. I motionen framhålls att det är uppenbart att 21 §

tillsynslagen inte fått den tillämpning som avsågs i

propositionen och socialutskottets betänkande. Dessutom påpekas

att det också är angeläget att HSANs styrelse bereds reell

möjlighet att lägga ner tyngdpunkten av sitt arbete på de

ärenden som kräver mera ingående överväganden. Detta kan enligt

motionen möjliggöras genom att rekvisitet "uppenbart" tas bort i

21 § tillsynslagen.

I motion So63 av Anita Stenberg och Paul Ciszuk (båda mp)

hemställs att riksdagen avslår den föreslagna ändringen i

lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen

m.fl. Motionärerna anser att det strider mot rättssäkerheten att

låta ordföranden i HSAN få möjlighet att avgöra disciplinärenden

när han anser att frågan inte är av principiell beskaffenhet och

det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda

till disciplinpåföljd. Med hänsyn till att regeringsrätten i

mars 1991 beslutat återförvisa ett mål som gällde ett

ordförandebeslut till HSAN finns det, enligt motionen, skäl att

se över lagen ännu en gång. Motionärerna framhåller också att

kammarrätten avstyrkt det aktuella förslaget och att JK ansett

att en mer genomgående analys först måste göras.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det motiverat att ordföranden i HSAN som

föreslås i propositionen får fatta beslut som innebär att ett

disciplinärende avgörs i sak, om beslutet inte gäller en fråga

av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att

anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd.

Härigenom ges HSAN bättre möjligheter att koncentrera

verksamheten på de mer komplicerade och arbetskrävande ärendena.

Några risker för den enskildes rättssäkerhet kan inte anses

uppkomma. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del och

avstyrker motion So63 (mp). Syftet med motion So461 (s) är

härigenom tillgodosett.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tvångsisolering med stöd av andra lagar än

smittskyddslagen

att riksdagen avslår motion 1990/91:So64,

res. 1 (fp) - delvis

2. beträffande översyn av brottsbalkens straffbestämmelser

att riksdagen avslår motion 1990/91:So448 yrkande 6,

res. 1 (fp) - delvis - motiv.

res. 2 (m)

3. beträffande förslaget till lag om ändring i

smittskyddslagen

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag

om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),

4. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om

tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning

av motion 1990/91:So461 samt med avslag på motion 1990/91:So63

antar förslaget till lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn

över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

res. 3 (mp)

Stockholm den 2 maj 1991

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita

Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander

(c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Rinaldo Karlsson

(s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid

Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita

Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s).

Reservationer

1. Tvångsisolering med stöd av andra lagar än smittskyddslagen

(mom. 1 och motiveringen till

mom. 2)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 7 börjar med

"I motion" och slutar med "(m) yrkande 6." bort ha följande

lydelse:

HIV är en utomordentligt allvarlig sjukdom. För infekterade

som utsatt andra för grav fara kan tvångsisolering i vissa fall

bli nödvändig. Frågan om var sådan tvångsvård bör bedrivas

kräver emellertid förnyade överväganden. Eftersom

HIV-infektionen tills vidare inte kan botas är motiven att

förlägga tvångsvården till den somatiska sjukvården inte

särskilt starka. I den behandling som bör ges är

motivationsinsatser särskilt betydelsefulla. I den utsträckning

det rör sig om psykiskt sjuka eller narkotikamissbrukare ter sig

tvångsvård inom psykiatrin resp. missbrukarvården mer

ändamålsenlig än isolering inom den somatiska sjukvården.

Enligt utskottets mening är LVM, LSPV och brottsbalken

en lämpligare rättsgrund för denna typ av vård än

smittskyddslagen. En översyn av lagstiftningen bör ske i syfte

att pröva hur skydds- och vårdbehoven bör täckas på bästa

möjliga sätt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna med anledning av motion So64 (fp). Härmed tillgodoses

även en del av syftet med motion So 448 (m) yrkande 6.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande tvångsisolering med stöd av andra lagar än

smittskyddslagen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So64 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Översyn av brottsbalkens straffbestämmelser

(mom. 2)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 7 börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "Yrkandet avstyrks." bort

ha följande lydelse:

Eftersom smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det

enligt utskottets mening en förutsättning för ett effektivt

smittskydd att brottsbalkens bestämmelser verkligen kan

tillämpas i de fall någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet

sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets

uppfattning råder viss osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser

därför att en översyn av brottsbalken med detta syfte bör göras.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So448 (m) yrkande

6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande översyn av brottsbalkens straffbestämmelser

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So448 yrkande

6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Förslaget till lag om ändring i lagen om tillsyn över

hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (mom. 4)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 10 börjar med

"Utskottet anser" och slutar med "härigenom tillgodosett." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att det strider mot rättssäkerheten att låta

ordföranden i HSAN få möjlighet att i sak avgöra

disciplinärenden i sådana fall han anser att frågan inte är av

principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att

anta att ärendet inte kan leda till disciplinpåföljd. Med hänsyn

till att regeringsrätten nyligen beslutat återförvisa ett mål

som gällde ett ordförandebeslut till HSAN finns det, enligt

utskottet, skäl att se över lagen ännu en gång.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion

So63 (mp) och med avslag på propositionen i denna del och motion

So461 (s) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om

tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So63 och med

avslag på propositionens förslag i denna del och motion

1990/91:So461 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

I propositionen framlagt lagförslag

Bilaga