Bet. 1990/91:SoU25

Socialutskottets betänkande

1990/91:SOU25

Ekonomisk reglering av äldrereformen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1990/91

SoU25

Sammanfattning

I betänkandet behandlas de till proposition 1990/91:150,

kompletteringspropositionen, fogade bilagorna I:3 (avsnitten 3

Statligt stöd till vårdgaranti år 1992 och 4 Ekonomisk reglering

av äldrereformen m.m.) och I:4 (avsnittet 3 Ekonomisk reglering

av äldrereformen m.m.). Finansutskottet har överlämnat dessa

delar av propositionen till socialutskottet. Dessutom behandlas

de motioner som väckts med anledning av propositionens förslag.

Betänkandet behandlar också ett motionsyrkande från allmänna

motionstiden 1991.

Såvitt angår den ekonomiska regleringen av äldrereformen

uttalar utskottet, med anledning av ett antal motioner (s, fp,

c) och vissa skrivelser från kommuner och landsting, att någon

form av avstämning av det ekonomiska utfallet av äldrereformen

kan vara motiverad. En sådan avstämning bör enligt utskottet

företas redan under år 1992. Denna "kontrollstation" bör dock

inte innebära att det sker någon förnyad diskussion och

omprövning i fråga om den ekonomiska regleringens huvuddrag

eller förändringar mot bakgrund av kostnadsutvecklingen eller

skatteunderlagets utveckling. Korrigeringar bör enligt utskottet

komma i fråga endast i de fall då det handlar om uppenbara

tekniska fel eller beräkningsfel. De närmare formerna för en

uppföljande kontroll bör enligt utskottet inte läggas fast nu

utan det bör ankomma på regeringen att ta ställning i denna

fråga. Utskottet påminner i sammanhanget även om det arbete som

för närvarande bedrivs i kommunalekonomiska kommittén. Enligt

utskottets bedömning bör det finnas möjligheter att i de

allmänna överväganden som följer av kommitténs arbete särskilt

beakta äldrereformens effekter. Vad utskottet anfört föreslås

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag till

ekonomisk reglering av äldrereformen.

Utskottets m- och c- resp. v-ledamöter reserverar sig mot

beslutet om den ekonomiska regleringen (fem reservationer).

Med anledning av bl.a. vissa uttalanden i propositionen om

bostadsfinansiering och stimulansbidrag till gruppboende för

åldersdementa utgår utskottet från att de särskilda

boendeformerna planeras och byggs på ett sätt som tillgodoser de

boendes skiftande behov. Utskottet uttalar vidare att

stimulansbidrag och bostadslån bör kunna utgå till gruppbostäder

för åldersdementa även om det i vissa fall av lämplighetsskäl

finns anledning att avstå från köksutrustning i varje

boendeenhet. Regelsystemet bör enligt utskottet i detta avseende

ändras. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

I övrigt föreligger 2 reservationer (m, c).

Propositionen

Regeringen har i proposition 1990/91:150 med förslag till

slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m.

(kompletteringspropositionen) bilaga I:3 avsnitten 3 och 4 samt

bilaga I:4 avsnitt 3 föreslagit

dels att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i

propositionen i fråga om

1. statsbidrag till kommunerna för medicinskt

färdigbehandlade (avsnitt 4.2.2.1),

2. förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen (avsnitt 4.2.3.1),

3. förändring av skatteutjämningssystemet (avsnitt 4.2.3.2),

4. skatteväxling (avsnitt 4.2.3.3),

5. förändring av statsbidraget till kommunerna (avsnitt

4.2.3.4),

6. system för mellankommunal kostnadsutjämning (avsnitt

4.2.3.5),

7. stimulansbidrag till gruppbostäder (avsnitt 4.3.1),

8. stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra

vårdinrättningar (avsnitt 4.3.2),

9. bidrag till personalutvecklingsinsatser (avsnitt 4.4.1),

10. uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen

(avsnitt 4.4.2),

dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

11. lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av

ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och

handikappade,

12. lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat

huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade,

13. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,

14. lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt,

15. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda

bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av

skatt m.m.,

dels

16. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag

Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisar 505000000 kr. utöver vad som

föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 7,

17. att riksdagen till Bidrag till byggande av

gruppbostäder m.m. för budgetåret 1991/92 under femte

huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 400 000 000 kr.,

18. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag

Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1991/92

anvisar ett belopp som är 445 000 000 kr. lägre än vad som

föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 7,

19. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag

Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisar

ett belopp som är 163000000 kr. lägre än vad som föreslagits

i prop. 1990/91:100 bil. 7,

dels

20. att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss

vårdgaranti för budgetåret 1991/92 anvisar ett

reservationsanslag på 250000000kr.,

dels

21. att riksdagen under sjunde huvudtitelns förslagsanslag

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. för budgetåret

1991/92 anvisar 170 000 000 kr. utöver vad som föreslagits i

prop. 1990/91:100 bil. 9.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på propositionens förslag om

ekonomisk reglering av äldrereformen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om äldrereformens

konsekvenser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring,

3. att riksdagen i avvaktan på införandet av en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring hos regeringen begär förslag

syftande till att alternativ äldreomsorg och äldrevård som

uppfyller rimliga kvalitetskrav ges rätt till samma stöd från

det allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förändringar av bostadslåneförordningen,

5. att riksdagen godkänner de riktlinjer för utbyggnad av

äldrevården och äldreomsorgen som redovisats i motionen.

1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvidgad och förbättrad vårdgaranti,

vilken omfattar även hjärtundersökningar och

hjärtoperationer/behandlingar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en lagfäst vårdgaranti,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skriva in valfriheten i hälso- och

sjukvårdslagen (HSL).

1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och stimulansbidrag

till gruppbostäder godkänner de riktlinjer som anges i motionen.

1990/91:So99 av Hans Göran Franck (s) och Lars Leijonborg (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om möjligheten att pröva hur

situationen skall lösas för sjukhem liknande den Hallen i Solna

befinner sig i.

1990/91:So100 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson (båda s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna behovet av en snabb utvärdering av det ekonomiska utfallet

vid det förändrade huvudmannaskapet för service och vård för

äldre och handikappade.

1990/91:So101 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (båda c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om justeringar av

regleringssummorna.

1990/91:So102 av Marianne Jönsson m.fl. (c, fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

skatteutjämningsreglerna bör ändras på ett sådant sätt att

kostnadsneutraliteten för Ädelreformen upprätthålls.

1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen med hänvisning till vad

som i motionen anförts vad gäller den ekonomiska regleringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avstämning av utfallet av reformen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett förenklat regelsystem för olika

boendeformer för äldre,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stimulansbidraget för ny- och ombyggnad av

lokala sjukhem.

1990/91:So104 av Reynoldh Furustrand (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar att sluttidpunkten för kostnadsutjämning

mellan kommuner med anledning av Ädelreformens ikraftträdande

senareläggs.

Motion väckt under allmänna motionstiden 1991

1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om användningen av de speciella medel för

köbekämpning som förs över till sjukvårdshuvudmännen i samband

med reformeringen av äldreomsorgen.

Utskottet

Allmän bakgrund

Med anledning av förslagen i proposition 1990/91:14 om

ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.

och vissa motioner beslutade riksdagen i december 1990 om en

reformering av äldre- och handikappomsorgen, innefattande bl.a.

ändrade ansvarsförhållanden inom dessa verksamhetsområden

(1990/91:SoU9, rskr. 97).

Reformen innebär att kommunerna ges en i socialtjänstlagen

(1980:620) fastlagd skyldighet att inrätta särskilda

boendeformer för service och omvårdnad för de äldre som behöver

det. Med särskilda boendeformer avses bl.a. servicebostäder,

gruppboende, ålderdomshem och lokala sjukhem. Kommunerna ges

även en skyldighet att inrätta bostäder med service för

handikappade. Kommunernas ansvar för att bedriva dagverksamheter

förtydligas genom ett tillägg i socialtjänstlagen.

Enligt den beslutade reformen skall kommunerna från

landstingskommunerna fr.o.m. den 1 januari 1992 överta ansvaret

för och driften av de sjukhem och andra vårdinrättningar för

somatisk långtidssjukvård som huvudsakligen har kommunen

eller en del av kommunen som upptagningsområde. Om en kommun och

ett landsting är överens om det eller om det finns särskilda

skäl behöver dock inte något övertagande ske. En kommun och en

landstingskommun kan även komma överens om övertagande av andra

vårdinrättningar för långtidssjukvård. Bestämmelser kring detta

finns i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och

andra vårdinrättningar.

Genom reformen införs en skyldighet för kommunerna att bedriva

sjukvård i de särskilda boendeformerna och i bostäder med

särskild service. Kommunerna ges även befogenhet att ge

hemsjukvård i ordinärt boende. En kommun och ett landsting kan

komma överens om att kommunen skall ta över hela ansvaret för

hemsjukvården. Som en följd av förändringen får kommunerna ett

ansvar för att tillgodose behov av tekniska hjälpmedel hos

personer som får service och vård i särskilda boendeformer och

bostäder med särskild service. Kommunernas ansvar för hälso- och

sjukvård regleras i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Huvudmannaskapsreformen syftar till att kommunerna skall få

ett samlat ansvar för långvarig service och vård för de äldre.

För att reformen skall kunna få den avsedda verkan beslutade

riksdagen om införandet av ett obligatoriskt betalningsansvar

för medicinskt färdigbehandlade inom somatisk långtidssjukvård

och inom somatisk korttidssjukvård och geriatrik. (Regeringens

förslag avsåg endast den medicinska långtidssjukvården.)

Kommuner och landsting kan utöver det obligatoriska

betalningsansvaret komma överens om ett utvidgat kommunalt

betalningsansvar innefattande psykiatrisk långtidssjukvård med

omvårdnadsinriktning och hemsjukvård som är knuten till sjukhus

för långtidssjukvård. Betalningsansvaret regleras i lagen

(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och

sjukvård.

I proposition 1990/91:14 föreslogs att de ekonomiska

konsevenserna av huvudmannaskapsreformen skulle regleras genom

en kombination av förändringar i kommunernas och landstingens

skattesatser, skatteutjämningssystemet samt statsbidragen till

kommunerna och landstingen. Vidare förutsattes att ett särskilt

mellankommunalt omfördelningssystem skulle införas. En

grundtanke var att kommunerna skall få täckning för de nya

uppgifter som åläggs dem genom att resurser motsvarande de

nettokostnader som landstingen avlastas skall överföras till

kommunerna. Avsikten var vidare att statens samlade stöd inte

skall förändras till följd av regleringen.

Riksdagen hade inga principiella invändningar mot de

föreslagna regleringsinstrumenten, men önskade avvakta med sitt

slutliga ställningstagande till behandlingen av en kommande

proposition om den ekonomska regleringen. I fråga om

betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade inom den

somatiska korttidssjukvården och geriatriken innebar dock

riksdagens beslut att kommunerna genom skatteväxling skall

erhålla täckning för 70 % av kostnaderna. Kommunerna kompenseras

därutöver genom ett statsbidrag som trappas av under en

treårsperiod.

För att påskynda och underlätta den önskvärda

omstruktureringen när det gäller service och vård till äldre och

handikappade fattade riksdagen ett principbeslut om särskilda

bidrag från staten på sammanlagt 5,5 miljarder kronor under den

närmaste femårsperioden. 3 miljarder kronor avsåg

stimulansbidrag till utbyggnaden av olika boendeformer och

ombyggnad av institutioner. (Stimulansbidragen behandlas i ett

särskilt avsnitt senare i betänkandet.)

Propositionsförslagen i huvuddrag

Propositionen (prop. 1990/91:150 bilaga I.3 avsnitt 4 och

bilaga I.4 avsnitt 3) innehåller förslag till ekonomisk

reglering av äldrereformen. Målet för regleringen är enligt

propositionen att kommunerna skall ges täckning för sina genom

huvudmannaskapsreformen tillkommande kostnader för år 1992. Ett

annat syfte är att ingendera av huvudmännen, kommunerna eller

landstingen, skall bli beroende av statligt stöd för den

verksamhet som är föremål för verksamhetsförändringen.

Förslaget till ekonomisk reglering innehåller en kombination

av regleringsinstrument. Användningen av regleringsinstrumenten,

som förutsätts tillämpas i en viss angiven ordning, är enligt

propositionen en förutsättning för att genomföra reformen och

måste ske vid ett enda tillfälle.

De regleringsinstrument som kommer i fråga är för det första

en reducering av ersättningen från sjukförsäkringen till

landstingen (den s.k. Dagmarersättningen). Ett andra

regleringsinstrument är en förändring av

skatteutjämningssystemet. Ytterligare ett moment i den

ekonomiska regleringen är skatteväxling. Skatteväxlingen

föreslås baseras på resp. landstings totala skatteunderlag för

år 1991. Som ett fjärde regleringsinstrument införs ett nytt

statsbidrag för service och vård till äldre och handikappade i

kommunerna. Slutligen skall ett mellankommunalt system för

kostnadsutjämning för år 1992 bidra till att ge kommunerna

täckning för de genom äldrereformen tillkommande kostnaderna.

Under en femårsperiod skall systemet ge kommunerna möjlighet att

gradvis anpassa sig till en behovsbaserad fördelning av statens

stöd till kommunerna. Systemet skall fördela resurser enligt

samma behovskriterier som statsbidraget till service och vård

till äldre och handikappade. Propositionens förslag när det

gäller de enskilda momenten i den ekonomiska regleringen

beskrivs utförligare under särskilda avsnitt nedan.

Ett obligatoriskt betalningsansvar för medicinskt

färdigbehandlade inom den somatiska akutsjukvården och

geriatriken skall finansieras med bl.a. ett särskilt

statsbidrag. I förhållande till riksdagsbeslutet innehåller

propositionen vissa ändringsförslag. Sålunda föreslås att

inventeringar som gjorts av Landstingsförbundet vid tre olika

mätningar, den senaste i januari 1991, skall ligga till grund

för beräkningen av kostnaderna för det medicinska

betalningsansvaret. Vidare föreslås att de uppgifter som numera

finns om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken skall ingå

i beräkningsunderlaget. Ytterligare en ändring föreslås så till

vida att patienter som är medicinskt färdigbehandlade men

avvaktar fortsatt vård inom landstingskommunala vårdinrättningar

inte skall föranleda betalningsansvar för kommunen.

Propositionens förslag såvitt avser statsbidraget till

kommunerna för medicinskt färdigbehandlade beskrivs utförligare

i ett särskilt avsnitt nedan.

Förslaget om den ekonomiska regleringen förutsätter vissa

lagändringar. Propositionen innehåller därför ett antal

lagförslag.

Den ekonomiska regleringen får i vissa fall effekter för

statsbudgeten under budgetåret 1991/92 och propositionen

innehåller därför förslag till ändrade medelsanvisningar.

Propositionen innehåller också förslag till riktlinjer för

statsbidrag till utbyggnad av olika boendeformer ävensom förslag

till medelsanvisningar för detta ändamål på sammanlagt 400

milj.kr. för budgetåret 1991/92. Propositionen innehåller också

förslag till medelsanvisning (500 milj.kr.) till

personalutvecklande insatser med anledning av

huvudmannaskapsreformen.

I enlighet med riksdagsbeslutet innehåller propositionen

(bilaga I.3 avsnitt 3) ett förslag om statligt bidrag (250

milj.kr. för budgetåret 1991/92) till landstingen för att öka

dessas kapacitet att hjälpa patienter som väntar på operation

eller annan behandling. Förslaget benämns i propositionen

Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti och baseras även på en

överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet.

Den ekonomiska regleringen

Avslag på förslaget till ekonomisk reglering

Två motioner (m, c) har väckts i vilka det yrkas avslag på den

ekonomiska regleringen i dess helhet.

I motion 1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs

att riksdagen med avslag på propositionens förslag om ekonomisk

reglering av äldrereformen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om äldrereformens konsekvenser

(yrkande 1). Motionärerna är kritiska mot beslutet om ändrad

ansvarsfördelning inom äldreomsorgen som, enligt motionärerna,

endast innebär en organisatorisk förändring men inte nämnvärt

påverkar de äldres situation. Motionärerna anför bl.a. att

landstingens verkliga kostnader för den överförda verksamheten

sannolikt är lägre än den självkostnad som kalkylerna visar.

Inte heller för kommunerna kommer den föreslagna regleringen att

fungera. Förslagen innebär, anser motionärerna, en stor risk för

kostnadsdrivande effekter och ett behov av kontinuerliga

ändringar av de statliga bidragen med åtföljande växande

byråkrati. Motionärerna är också kritiska mot den korta tid som

stått till buds för att ta fram ett underlag för en ekonomisk

reglering.

Motionärerna förespråkar i stället en reform av äldreomsorgen

enligt nya principer. Enligt motionärerna måste

monopolsituationen inom vård och omsorg brytas.

Finansieringsansvaret måste bli sammanhållet och skilt från

verksamhetsansvaret. Ett sammanhållet huvudmannaskap i

bemärkelsen ansvar för att erforderliga resurser finns bör

enligt motionärerna införas. Verksamheten skall däremot kunna

bedrivas av många olika vårdgivare. Motionärerna föreslår ett

system med gemensam finansiering där utbetalningen av det

offentliga stödet i betydligt högre grad följer de val som

individerna själva gör. Enligt motionärerna måste valfriheten

markeras starkare i lagstiftningen. Ett huvudmannaskap för

äldrevården och äldreomsorgen utformat enligt dessa principer

kan enligt motionärerna sammanföras och ligga hos

primärkommunerna. Motionärerna yrkar att riksdagen skall

godkänna de riktlinjer för utbyggnaden av äldrevården och

äldreomsorgen som redovisas i motionen (yrkande 5).

Motionärerna yrkar vidare att en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring skall införas (yrkande 2) och att

alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga

kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd från det allmänna

som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet (yrkande 3).

I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas

att riksdagen avslår propositionen med hänvisning till vad som

anförs i motionen om den ekonomiska regleringen (yrkande 1).

Motionärerna hänvisar till sitt principella ställningstagande i

samband med riksdagens beslut i december 1990. Enligt

motionärerna måste kommuner och landsting få frihet att själva

komma fram till väl anpassade lokala lösningar. Därefter bör

lokala avtal träffas. Genom de förändringar som beslutats har

ansvarsgränserna mellan huvudmännen visserligen flyttats, men

gränsdragningsproblem kvarstår ändå. Motionärerna är kritiska

mot regeringens förslag till ekonomisk reglering. Det föreslagna

systemet med skatteväxling, utjämning mellan länens kommuner och

statliga ersättningar är mycket komplicerat och motsvarar inte

på något sätt det önskemål om enkla, ej detaljdestinerade

ersättningar som en stor riksdagsmajoritet ansett böra reglera

statens ekonomiska relationer med kommunerna. Det av regeringen

föreslagna systemet riskerar att hårt drabba framför allt små

kommuner med en stor andel äldre.

Den totala omfattningen av reformen beräknad i 1991 års nivå

uppgår, enligt vad som framgår av propositionen, till 20,3

miljarder kronor. Regleringen av denna överflyttning av resurser

från landstingen till kommunerna anges i propositionen vara en

förutsättning för reformens förverkligande och måste göras vid

ett enda tillfälle.

Av propositionen framgår att ett omfattande beräkningsarbete

föregått utarbetandet av regeringens förslag. Utgångspunkt för

beräkningarna har varit huvudmännens egna uppgifter om

kostnaderna som omfattas av reformen. I de fall där huvudmännen

inte varit överens har kostnaderna i stället beräknats med

ledning av ställningstaganden från en för ändamålet särskilt

inrättad myndighet, delegationen för överförande av lokala

sjukhem m.m.

Förslaget till ekonomisk reglering innehåller en kombination

av regleringsinstrument. Dessa är

en reducering av ersättningen från sjukförsäkringen till

landstingen, den s.k. Dagmarersättningen,

en förändring av skatteutjämningssystemet,

skatteväxling mellan landsting och kommuner,

ett förändrat statsbidrag för service och vård till äldre och

handikappade,

ett mellankommunalt system för kostnadsutjämning.

Den sammantagna effekten av de föreslagna

regleringsinstrumenten skall enligt propositionen åstadkomma att

kommunerna ges täckning för sina tillkommande kostnader för år

1992. Kombinationen av regleringsinstrument anses innebära att

ingendera av huvudmännen ensidigt blir beroende av statligt stöd

för den verksamhet som är föremål för verksamhetsförändringen.

Inte heller anses någon av huvudmännen ensidigt kunna

tillgodogöra sig positiva effekter av skatteunderlagets

utveckling. Regleringsinstrumenten bör enligt propositionen

användas i den i propositionen angivna ordningen för att

resultatet på riksnivå och länsnivå skall bli korrekt.

Utgångspunkten är att den ekonomiska regleringen skall vara

kostnadsneutral mellan kommuner och landsting.

Utskottet gör följande bedömning.

Riksdagen beslutade i december 1990 om en ändrad

ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Den omfattande

reformen leder bl.a. till en klarare ansvarsfördelning när det

gäller service och vård till äldre och handikappade. Utskottet

anser det angeläget att huvudmannaskapsreformen nu fullföljs

genom en reglering av de ekonomiska konsekvenserna. Med det

anförda avstyrker utskottet motionerna So96 (m) yrkande 1 och

So103 (c) yrkande 1.

Det finns enligt utskottet inte någon anledning att ompröva

den inriktning av äldrereformen som riksdagen godkänt. Utskottet

avstyrker därför motion So96 (m) yrkandena 2, 3 och 5.

Statsbidraget till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade

m.m.

Bakgrund

Regeringen föreslog i proposition 1990/91:14 att ett

obligatoriskt kommunalt betalningsansvar för medicinskt

färdigbehandlade patienter inom den somatiska långtidssjukvården

skulle införas. Socialutskottet ansåg (SoU9) att ett

obligatoriskt kommunalt betalningsansvar borde införas även för

medicinskt färdigbehandlade patienter inom somatisk

korttidssjukvård och geriatrik.

Utskottet anvisade också en modell för beräkning av

kostnaderna för och finansiering av detta utvidgade

betalningsansvar. Denna innebar att den totala kostnaden skulle

beräknas utifrån två av Landstingsförbundet gjorda

undersökningar, från den 21 mars 1989 resp. 1990, av antalet

medicinskt färdigbehandlade inom somatisk korttidssjukvård. Med

ledning av dessa undersökningar beräknades antalet medicinskt

färdigbehandlade inom den somatiska korttidssjukvården uppgå

till ca 4000 personer. Kostnaden per vårdplats angavs av

utskottet till 1800 kr. (1992 års prisnivå). Utskottet

förordade att betalningsansvaret skulle inträda dagen efter det

att en ansvarig läkare förklarat patienten som medicinskt

färdigbehandlad under förutsättning att landstinget och kommunen

inlett en gemensam vårdplanering senast fem dagar tidigare.

Utskottet förordade att en viss reduktion borde göras av

kostnaderna till följd av varseltiden. Den totala kostnaden för

betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade inom

medicinsk korttidssjukvård och geriatrik beräknades av utskottet

uppgå till 2,34 miljarder kr.

Utskottet förordade en finansiering av kommunernas

betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade inom somatisk

korttidssjukvård och geriatrik som innebar att skatteväxling

skulle ske motsvarande 70 % av den totala kostnaden, medan

resterande del av kommunernas kostnader skulle täckas med ett

statsbidrag under tre år på sammanlagt 1,5 miljarder kronor.

Genom en sådan finansiering skulle landstingen få behålla ett

utrymme av skatteunderlaget motsvarande 30 % av den beräknade

kostnaden.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag och

fastställde också den modell för finansiering som utskottet

anvisade (rskr. 97).

Landstingsförbundet har efter riksdagsbeslutet i december 1990

genomfört ytterligare en undersökning, per den 15 januari 1991,

av antalet medicinskt färdigbehandlade. Vid denna senare mätning

framkom att antalet medicinskt färdigbehandlade var ca 3500

personer, dvs. ca 500 färre än vid de båda tidigare mätningarna.

Vidare redovisades att närmare en tredjedel av de medicinskt

färdigbehandlade väntade på vård inom någon annan

landstingskommunal vårdinrättning, flertalet inom den

geriatriska klinikfunktionen.

Propositionen

Av propositionen framgår att det obligatoriska

betalningsansvaret varit föremål för särskilda överväganden i

samband med beredningen av äldrereformens ekonomiska reglering.

I propositionen hänvisas bl.a. till att det numera, genom

Landstingsförbundets undersökning av medicinskt färdigbehandlade

i januari 1991, finns uppgifter om andelen patienter som är

medicinskt färdigbehandlade men som avvaktar fortsatt vård inom

landstingskommunala vårdinrättningar. Sådana uppgifter saknades

i de två tidigare inventeringarna. Enligt propositionen bör

förekomsten av medicinskt färdigbehandlade som väntar på vård

inom landstingen föranleda justeringar av den tidigare beräknade

kostnaden för betalningsansvaret.

För att lagbestämmelserna bättre skall motsvara vad som bör

gälla i fråga om det kommunala betalningsansvaret för medicinskt

färdigbehandlade inom medicinsk korttidssjukvård och geriatrik

innehåller propositionen ett förslag till förtydligande av 6 §

lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss

hälso- och sjukvård (betalningsansvarslagen).

Lagändringen skall klarlägga att kommunens betalningsansvar för

medicinskt färdigbehandlade endast kan aktualiseras då patienten

väntar på service och vård inom kommunens ansvarsområde.

Förekomsten av "interna köer" till annan landstingskommunal vård

innebär inte att kommunen i dessa fall skall åläggas ett

betalningsansvar. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i

utskottets betänkande.

I Landstingsförbundets tidigare undersökningar saknades även

uppgifter om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken. I

samband med att kommuner och landsting till socialdepartementet

redovisat andra uppgifter av betydelse för den ekonomiska

regleringen har landstingen, i enlighet med en begäran från

regeringen, även redovisat uppgifter om medicinskt

färdigbehandlade inom geriatriken. Enligt denna inventering

finns det ca 1100 medicinskt färdigbehandlade patienter inom

geriatriken. De uppgifter som numera finns om medicinskt

färdigbehandlade inom geriatriken bör enligt propositionen ingå

i beräkningsunderlaget. Omvårdnadkostnaden per vårdplats och dag

inom geriatriken beräknas i propositionen till 1300 kr. Den

totala kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade inom

geriatriken beräknas till 441 milj.kr. Av denna kostnad föreslås

70 %, 309 milj.kr., ligga till grund för skatteväxling.

De landstingsfria kommunernas andel av de medicinskt

färdigbehandlade utgör 12,5 % av det totala antalet. Kostnaderna

för de medicinskt färdigbehandlande hos de landstingsfria

kommunerna ingick i den av utskottet angivna totalkostnaden för

det medicinska betalningsansvaret för somatisk korttidssjukvård

och geriatrik. Enligt propositionen bör, för att ett korrekt

utfall skall uppnås, totalkostnaden reduceras med de

landstingsfria kommunernas andel.

Enligt propositionen bör vidare beräkningen av antalet

medicinskt färdigbehandlade inom somatisk korttidssjukvård och

totalkostnaderna härför grundas på ett genomsnitt av alla de

undersökningar som Landstingsförbundet gjort. Hänsyn bör således

enligt propositionen tas även till den undersökning som gjordes

i januari 1991.

Kommuner och landsting har i vissa fall träffat avtal om det

kommunala betalningsansvaret. Enligt ett särskilt påpekande i

propositionen bör de lokala avtal som huvudmännen träffat bli

gällande, även om de avviker från utskottets modell.

Den totala kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade

uppskattas, sedan hänsyn tagits till de nämnda förändringarna i

förhållande till utskottets förslag i betänkande 1990/91:SoU9,

till 1870 milj.kr. (Utskottet beräknade totalkostnaden till

2340 milj.kr.). Skatteväxling bör enligt propositionen, i

enlighet med riksdagsbeslutet, genomföras motsvarande 70 % av

beloppet, dvs. 1309 milj.kr.

Utöver skatteväxling skall kommunerna enligt propositionen --

och enligt riksdagsbeslutet -- få ett statsbidrag uppgående till

totalt 1500 milj.kr. Till grund för utbetalningen föreslås

ligga, som framgått i det föregående, antalet medicinskt

färdigbehandlade under de senaste tre åren. Statsbidraget

föreslås utgå med 700 milj.kr. för år 1992, 500 milj.kr. för år

1993 och 300 milj.kr. för år 1994. Bidraget föreslås utbetalas

per kalenderår i efterskott och administreras av

socialstyrelsen.

I propositionen föreslås att statsbidrag även skall kunna

lämnas till de landstingsfria kommunerna. I propositionen anförs

bl.a. att det i dessa kommuner finns ett relativt stort antal

medicinskt färdigbehandlade och att antalet ökat under senare

år. Om dessa kommuner inte omfattas av det obligatoriska

betalningsansvaret, finns det, anför föredragande statsrådet, en

stor risk att antalet medicinskt färdigbehandlade även

fortsättningsvis kommer att vara högt med negativa effekter för

såväl enskilda som samhällsekonomin. Mot denna bakgrund anses de

landstingsfria kommunerna böra få del av statsbidraget. Bidrag

skall dock, anförs det i propositionen, lämnas endast under

förutsättning att de landstingsfria kommunerna internt tillämpar

ett motsvarande styrsystem som betalningsansvaret mellan

landsting och kommuner. Enligt propositionen avser de

landstingsfria kommunerna att införa ett sådant system.

Förslaget till statsbidrag till kommunerna för medicinskt

färdigbehandlade får effekter på statsbudgeten först budgetåret

1992/93.

Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för statsbidraget till kommunerna för medicinskt

färdigbehandlade. Riksdagen föreslås också anta förslaget till

lag om ändring i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss

hälso- och sjukvård.

Utskottets bedömning

Propositionens förslag beträffande medicinskt färdigbehandlade

innebär förtydliganden och i något fall en viss ändring av

riksdagsbeslutet i december 1990.

Ett förtydligande är att de patienter som är medicinskt

färdigbehandlade men avvaktar fortsatt vård inom landstinget

inte skall omfattas av kommunens obligatoriska betalningsansvar.

Utskottet delar inställningen att förekomsten av köer till annan

landstingskommunal vård inte skall innebära att kommunen i dessa

fall skall åläggas ett betalningsansvar. Utskottet återkommer

nedan till propositionens förslag till förtydligande i

betalningsansvarslagen.

Några säkra uppgifter om medicinskt färdigbehandlade inom

geriatriken förelåg inte vid riksdagens principbeslut om

införandet av ett obligatoriskt betalningsansvar.

Socialdepartementet har nu, i samband med att underlag för

beslutet om den ekonomiska regleringen infordrats från landsting

och kommuner, inhämtat uppgifter även i detta hänseende.

Utskottet delar propositionens uppfattning att de inhämtade

uppgifterna bör ingå i beräkningsunderlaget för

betalningsansvaret för de medicinskt färdigbehandlade

patienterna. Utskottet har inte något att invända mot

propositionens kostnadsberäkningar i övrigt såvitt avser

medicinskt färdigbehandlade patienter inom geriatriken.

I den av utskottet beräknade totalkostnaden för kommunernas

obligatoriska betalningsansvar ingick även kostnaderna för

medicinskt färdigbehandlade inom somatisk akutsjukvård och

geriatrik inom de landstingsfria kommunerna. Utskottet delar

propositionens uppfattning att, för att ett korrekt utfall skall

kunna uppnås, totalkostnaden bör reduceras med de landstingsfria

kommunernas andel.

Den av utskottet i betänkande SoU9 beräknade totalkostnaden

för medicinskt färdigbehandlade baserades på

Landstingsförbundets mätningar från år 1989 och 1990. En

ytterligare undersökning av antalet medicinskt färdigbehandlade

genomfördes i januari 1990. Utskottet delar propositionens

uppfattning att totalkostnaden för det obligatoriska

betalningsansvaret bör grundas på uppgifterna från samtliga tre

undersökningar. Härigenom ökar enligt utskottet säkerheten i

beräkningarna av totalkostnaden för det obligatoriska

betalningsansvaret för de medicinskt färdigbehandlade

patienterna.

Enligt riksdagsbeslutet skulle kostnadsberäkningarna för det

obligatoriska betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade

ske enligt en obligatorisk beräkningsmodell. Vissa landsting och

kommuner har dock, enligt vad som anförs i propositionen, lokalt

träffat överenskommelser som i viss utsträckning avviker från

utskottets modell. Utskottet har inte något att erinra mot att

dessa lokala överenskommelser blir gällande. I ett fall (i

Västerbottens läns landsting) har dock tvist uppkommit mellan

landstinget och kommunerna i vilken utsträckning en lokal

överenskommelse föreligger. Utskottet återkommer till denna

fråga under avsnittet En avstämning av det ekonomiska utfallet

av reformen. Under detta avsnitt behandlas även motionsyrkanden

om att vissa regleringssummor som lagts till grund för den

ekonomiska regleringen m.m. bör justeras.

Enligt riksdagsbeslutet och den nu aktuella propositionen

skall skatteväxling genomföras motsvarande 70 % av den totala

kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade patienterna inom

den somatiska korttidssjukvården och geriatriken. Kommunerna

kompenseras under tre år med ett statsbidrag på sammanlagt 1,5

miljarder kronor. Propositionen innehåller förslag till

riktlinjer för fördelningen av statsbidraget. Regeringen avser

att i en förordning ange närmare bestämmelser om utformningen av

statsbidraget. Utskottet har inte något att erinra mot

propositionen i denna del.

I propositionen föreslås att statsbidrag även skall kunna

lämnas till de landstingsfria kommunerna. Utskottet delar

propositionens uppfattning att det är angeläget att även de

landstingsfria kommunerna medverkar till att medicinskt

färdigbehandlade patienter inte blir kvar inom akutsjukvården.

Utskottet anser det därför motiverat att också de landstingsfria

kommunerna får del av statsbidraget. En förutsättning bör, som

föreslås i propositionen, vara att dessa kommuner internt

tillämpar ett motsvarande styrsystem som betalningsansvaret

mellan landsting och kommuner.

Utskottet tillstyrker sammanfattningsvis de i propositionen

föreslagna riktlinjerna för statsbidraget till kommunerna för

medicinskt färdigbehandlade.

Det kommunvisa utfallet av det extra statsbidraget redovisas i

en bilaga (bil. I:3.11) till propositionen. Det bör noteras att

en rättelse i propositionen gjorts i denna del. Utskottet har --

för undvikande av missförstånd -- tagit in de korrekta

uppgifterna angående utfallet av det treåriga statsbidraget som

en bilaga till betänkandet (bilaga 4).

Som framgått i det föregående har utskottet tillstyrkt att det

beträffande de medicinskt färdigbehandlade patienter som

avvaktar fortsatt vård inom landstinget bör göras justeringar av

kostnadsberäkningarna för betalningsansvaret. Propositionen

innehåller också ett förslag till förtydligande av 6 § lagen

(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och

sjukvård (betalningsansvarslagen) som klarlägger att kommunens

betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade endast kan

aktualiseras då patienten väntar på service och vård inom

kommunens ansvarsområde. Utskottet tillstyrker lagförslaget.

Utskottet tar härefter upp en annan fråga i anslutning till

betalningsansvarslagen.

Kommunen har enligt betalningsansvarslagen ett obligatoriskt

betalningsansvar för somatisk långtidssjukvård som bedrivs av en

landstingskommun eller en enskild vårdgivare (2 §).

Betalningsansvaret gäller dock inte för geriatrisk vård.

Kommunen har vidare ett obligatoriskt betalningsansvar för

medicinskt färdigbehandlade patienter vid

landstingskommunernas enheter för somatisk akutsjukvård eller

geriatrisk vård (6§). Härutöver kan en landstingskommun och en

kommun komma överens om att kommunen skall ha betalningsansvar

även för annan sjukvård (9§). Enligt vad utskottet erfarit har

vissa landsting och kommuner träffat överenskommelser om ett

sådant utvidgat betalningsansvar. Enligt utskottet bör ett

förtydligande göras även i 9§ så att det klart framgår att

sådana överenskommelser bör kunna avse förutom sjukhusanknuten

hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig

omvårdnadsinriktning även medicinskt färdigbehandlade patienter

inom den psykiatriska korttidssjukvården. 9§

betalningsansvarslagen bör erhålla en lydelse i enlighet med vad

utskottet anfört. Ett av utskottet utarbetat förslag till

ändringar i betalningsansvarslagen ingår som bilaga 2 i

betänkandet.

Utskottet föreslår även en redaktionell ändring av den rubrik

som föregår 6§ betalningsansvarslagen.

Förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen

Ramen för ersättningarna från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen, den s.k. Dagmarersättningen, föreslås i

propositionen reduceras med hänsyn till den kostnadsandel för

hälso- och sjukvård som lyfts av sjukvårdshuvudmännen genom

äldrereformen. Reduceringen bör enligt förslaget fastställas

till ett visst antal kronor per invånare och fördelas länsvis.

Som framgått i det föregående beräknas kostnaderna för den

totala andelen hälso- och sjukvård som genom reformen överförs

till kommunerna till ca 20,3 miljarder kronor. Detta motsvarar

ca 21 % av sjukvårdshuvudmännens totala kostnader för hälso- och

sjukvård. En reduktion med 21 % av sjukvårdshuvudmännens

ersättning från den allmänna sjukvårdsersättningen bör enligt

propositionen göras. Reduktionen bör göras även beträffande de

landstingsfria kommunerna, eftersom dessa kommer att få del av

det föreslagna statsbidraget till kommunerna till service och

vård till äldre och handikappade. (Se även avsnittet

Förändringen av statsbidraget till kommunerna nedan.) Sammanlagt

uppgår reduktionen till 3,1 miljarder kronor. Reduktionens

storlek i den ekonomiska regleringen uppgår till 2,8 miljarder

kronor då de landstingsfria kommunerna frånräknats.

Riksdagen föreslås i propositionen godkänna riktlinjer för

förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen.

Förslaget såvitt avser förändringen av ersättningen från

sjukförsäkringen får följder för vissa medelsanvisningar under

budgetåret 1991/92. Medelsanvisningarna behandlas under ett

särskilt avsnitt i betänkandet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar propositionens uppfattning att ramen för

ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen, den s.k.

Dagmarersättningen, fr.o.m. år 1992 bör reduceras med hänsyn

till den kostnadsandel för hälso- och sjukvård som lyfts av

sjukvårdshuvudmännen genom äldrereformen. Utskottet tillstyrker

således de i propositionen föreslagna riktlinjerna för

förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen.

Förändringen av skatteutjämningssystemet

Skatteutjämningsbidraget enligt det nuvarande

skatteutjämningssystemet baseras på en garanterad skattekraft i

landsting och kommuner, varvid hänsyn tas till bl.a.

befolkningens åldersstruktur och åldersberoende verksamheter.

I propositionen föreslås vissa förändringar av

skatteutjämningssystemet. Enligt förslaget bör tillägg eller

avdrag för åldersstrukturens inverkan avseende somatisk

långtidssjukvård, vilken ingår i beräkningsunderlaget för

skatteutjämningsbidragen till landstingen, föras över till

beräkningsunderlaget för skatteutjämningsbidragen till

kommunerna. Förändringen innebär att antalet äldre i de högsta

åldrarna kommer att väga tyngre vid beräkningen av kommunernas

skatteutjämningsbidrag. För kommuner som har många äldre i de

högsta åldrarna, dvs. många glesbygdskommuner, innebär

förändringen relativt sett högre skatteutjämningsbidrag.

I propositionen föreslås vidare att de högsta skattesatser som

enligt lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag får utgöra

grund för beräkning av skatteutjämningsbidrag skall justeras för

kommuner och landsting motsvarande den förändring av

skattesatserna i varje län som uppkommer till följd av

skatteväxlingen.

Statens kostnader för skatteutjämningsbidraget stiger i viss

utsträckning med den föreslagna förändringen. Orsaken är bl.a.

att kommunernas garanterade skattekraft, som ligger till grund

för skatteutjämningsbidragen, är högre än landstingens.

Merkostnaden uppgår till 300 milj.kr. och avses enligt

propositionen böra täckas med medel motsvarande en del av

minskningen av sjukförsäkringsersättningarna till landstingen

(jfr det särskilda avsnittet härom ovan).

Riksdagen föreslås i propositionen godkänna riktlinjer i fråga

om förändringen av skatteutjämningssystemet. Den föreslagna

förändringen anses inte böra föranleda ändringar i lagen om

skatteutjämningsbidrag. Däremot får förändringen vissa effekter

för medelsanvisningarna för budgetåret 1991/92. Regeringens

förslag till nya medelsanvisningar behandlas senare i

betänkandet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i

propositionen om förändring av skatteutjämningssystemet.

Utskottet tillstyrker således propositionens förslag till

riktlinjer i denna del.

Utskottet behandlar under avsnittet En avstämning av det

ekonomiska utfallet av reformen ett motionsyrkande (c, fp) som

tar sikte på justeringar som enligt motionärerna bör göras för

att garantera kostnadsneutralitet i samband med förändringar av

skatteutjämningssystemet och äldrereformen.

Skatteväxlingen

Ett av momenten i den ekonomiska regleringen är skatteväxling.

Enligt propositionen skall varje landsting fr.o.m. år 1992 sänka

sin skattesats samtidigt som kommunerna inom resp.

landstingsområde tillåts höja sin skattesats högst vad som

motsvarar landstingets skattesänkning.

Enligt propositionen bör den skatteväxling som krävs till

följd av äldrereformen beräknas på resp. landstings totala

skatteunderlag för år 1991 anpassade till de förändringar i

avräkningsförfarandet som föreslås.

Regleringen av skatteväxlingen föreslås intas i en ny lag om

särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap

för service och vård av äldre och handikappade. Lagförslaget

ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.

Storleken av det skatteutrymme som växlas skall enligt

förslaget bestämmas med utgångspunkt i den

nettokostnadsavlastning som landstinget får genom äldrereformen.

Hänsyn skall härvid tas även till reduktionen av den allmänna

sjukvårdsersättningen och minskade skatteutjämningsbidrag.

För att skatteväxlingen skall kunna göras på en långsiktigt

riktig nivå föreslås en tillfällig förändring, under åren 1992

och 1993, i avräkningsförfarandet vid statens utbetalning av

kommunalskatt. Ändringen i avräkningsförfarandet förutsätter en

ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns

och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. Lagförslaget

ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.

Enligt propositionen bör man vid den ekonomiska regleringen

även beakta vissa effekter av skattereformen. De särskilda

effekter som nämns i propositionen är effekterna av den

reviderade inkomstbeskattningen, effekterna av att

mervärdeskatten breddas och effekterna av att kommuner och

landsting fr.o.m. år 1991 får göra avdrag för all ingående

mervärdeskatt. Propositionen hänvisar till den lag som riksdagen

antog år 1990 -- lagen (1990:609) om avräkningsskatt -- och som

syftar till ett budgetmässigt neutralt utfall i förhållandet

mellan staten och kommuner resp. landsting. Enligt propositionen

förändras förutsättningarna för denna reglering, när verksamhet

och resurser förs över från landsting till kommuner. För att

kostnadsneutraliteten mellan staten och landstingen å ena sidan

och staten och kommunerna å andra sidan skall kunna bibehållas

också efter reformens ikraftträdande föreslås en ändring av

avräkningsskatten. Ändringen förutsätter en ändring i den

särskilda lagen om avräkningsskatt. Lagförslaget ingår som

bilaga 1 i utskottets betänkande.

Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för skatteväxling. Riksdagen föreslås också anta

förslagen till lag om särskild skatteväxling med anledning av

ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och

handikappade, lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda

bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av

skatt m.m. samt lag om ändring i lagen (1990:609) om

avräkningsskatt.

Landstingsförbundet har i en skrivelse till utskottet anfört

att, enligt förbundet, det principiellt riktiga är att basera

skatteväxlingen på 1992 års uppgifter, eftersom det är detta år

som överföring av verksamhet sker till kommunerna. Förbundet

motsätter sig emellertid inte en skatteväxling på 1991 års

uppgifter, eftersom resultatet på några års sikt kan ge en något

så när neutral skatteväxling. En förutsättning för

Landstingsförbundet är dock att en korrigering görs för utfallet

1992 och 1993.

Utskottet gör följande bedömning.

Skatteväxlingen är ett betydelsefullt moment i den ekonomiska

regleringen av äldrereformen. Reformen träder i kraft den 1

januari 1992. Utskottet delar uppfattningen att varje landsting

fr.o.m. år 1992 bör sänka sin skattesats motsvarande den

nettokostnadsavlastning som landstinget får genom reformen.

Utskottet instämmer även i att hänsyn bör tas till reduktionen

av den allmänna sjukvårdsersättningen och minskade

skatteutjämningsbidrag. Samtidigt bör kommunerna inom resp.

landstingsområde tillåtas att höja sin skattesats högst vad som

motsvarar landstingets skattesänkning.

I propositionen föreslås att år 1991 skall ligga till grund

för skatteväxlingen. Eftersom det bör vara verksamhetens

omfattning och utformning fram till ikraftträdandet som läggs

till grund för regleringen delar utskottet inställningen att en

skatteväxling på 1991 års förhållanden bör väljas. En

skatteväxling med år 1991 som grund kan enligt utskottet

förväntas ge ett långsiktigt rättvist resultat för den totala

ekonomiska regleringen mellan huvudmännen. En fördel är dessutom

att, med år 1991 som grund för skatteväxlingen, regleringen kan

ske på i huvudsak kända förhållanden.

Skatteväxlingen förutsätter en ny, särskild lag om

skatteväxling med anledning av det ändrade huvudmannaskapet för

service och vård för äldre och handikappade. Utskottet

tillstyrker regeringens förslag till sådan lag.

Landstingsförbundet har i en skrivelse till utskottet hävdat

att en reglering på 1991 års nivå under de två första åren

kommer att missgynna landstingen. Utskottet delar bedömningen

att full kostnadsneutralitet inte kommer att kunna uppnås i

inledningsskedet, i varje fall inte om inflationen stannar på

den låga nivå som förutsatts i regeringens kalkyler. Avvikelsen

mildras dock något av det statsbidrag som införs för att

underlätta övergången till kommunalt betalningsansvar för de

medicinskt färdigbehandlade inom den somatiska akutsjukvården.

Som landstingsförbundet framhåller är orsaken till den

tillfälliga avvikelsen det förhållandet att skatteunderlaget

mellan 1991 och 1992 ökar avsevärt mer än kommunsektorns

kostnader. Detta är i sin tur en effekt av den tvååriga

eftersläpningen i skatteutbetalningar till landsting och

kommuner.

På längre sikt bör den föreslagna regleringen således kunna

fungera kostnadsneutralt mellan kommuner och landsting. De

kortsiktiga balansproblemen mellan delsektorerna får enligt

utskottets mening övervägas av finansutskottet vid dess

bedömning av den ekonomiska politiken. Socialutskottet vill

också erinra om det uppdrag som har givits till den

kommunalekonomiska kommittén, vilket enligt direktiven kan

väntas ge omfattande förändringar i de finansiella relationerna

mellan stat, kommun och landsting år 1993.

För att skatteväxlingen skall kunna göras på en långsiktigt

riktig nivå innehåller propositionen förslag om en tillfällig

förändring, under åren 1992 och 1993, i avräkningsförfarandet

vid statens utbetalning av kommunalskatt. Utskottet tillstyrker

propositionens förslag i denna del. Ändringen i

avräkningsförfarandet förutsätter en ändring i lagen (1965:269)

med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets

utdebitering av skatt, m.m. Utskottet har inget att erinra mot

den förslagna lagändringen.

I propositionen föreslås även en ändring av avräkningsskatten

så att kostnadsneutralitet mellan staten och landstingen å ena

sidan och staten och kommunerna å andra sidan skall kunna

bibehållas också efter reformens ikraftträdande. Ändringen är

nödvändig med hänsyn till vissa effekter av den genomförda

skattereformen. Utskottet har ingen erinran mot propositionens

förslag i denna del. De föreslagna förändringarna av

avräkningsskatten förutsätter en ändring i lagen (1990:609) om

avräkningsskatt. Utskottet har inget att erinra mot den

föreslagna lagändringen.

Förändringen av statsbidraget till kommunerna

Det nuvarande statsbidraget till kommunerna för social

hemhjälp och ålderdomshem är baserat på antalet årsarbetare som

kommunerna har inom den sociala hemhjälpen, men det är också

relaterat till antalet ålderdomshemsplatser. Statsbidraget

utbetalas av socialstyrelsen för kalenderår i efterskott.

Riksdagen har för budgetåret 1991/92 (prop. 1990/91:100, bil. 7,

anslaget G 1, SoU12, rskr. 211) till Bidrag till social

hemhjälp, ålderdomshem m.m. anvisat ett förslagsanslag på

3496852000kr. Av beloppet avser 3485000000 kr.

bidrag för stöd och hjälp i boendet.

I propositionen föreslås att grunderna för fördelningen av

statens bidrag till kommunerna till service och vård till äldre

och handikappade skall förändras, så att medlen fördelas efter

behovskriterier i stället för som nu efter prestation. Med

hänsyn till den reduktion av den allmänna sjukvårdsersättningen

som också föreslagits i propositionen (jfr ovan) anses

statsbidragsramen kunna ökas kraftigt. Det nya statsbidraget

bygger på ett antal olika komponenter. Dessa är ett viktat antal

i kommunen bosatta personer i de högre åldrarna, den relativa

andelen ensamboende äldre, kommunens glesbygdsgrad och andelen

förtidspensionärer i kommunen.

Det nya statsbidraget föreslås liksom det nuvarande

administreras och utbetalas av socialstyrelsen. Principen bör,

enligt propositionen, vara att statsbidraget skall utges till

kommunerna kvartalsvis i efterskott och baseras på

befolkningsunderlaget per den 31 december föregående år. För år

1992 föreslås dock bidraget utbetalas halvårsvis i efterskott.

Det nya statsbidraget till kommunerna får budgetmässiga

konsekvenser för staten först för budgetåret 1992/93.

Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för förändringen av

statsbidraget till kommunerna.

Utskottet gör följande bedömning.

Det nuvarande statsbidraget till kommunerna för social

hemhjälp och ålderdomshem är prestationsbaserat. Härigenom

premieras bl.a. personalintensiva verksamheter. Detta är enligt

utskottet olämpligt då personaltillgången är begränsad i flera

delar av landet. För kommuner med hög andel äldre personer --

ofta kommuner med låg skattekraft -- och som inte byggt ut sin

verksamhet är det prestationsinriktade statsbidraget förknippat

med särskilda problem. Utskottet delar propositionens

uppfattning att ett statsbidragssystem med en fördelning av

medel efter behovskriterier skulle kunna bidra till att lösa de

nämnda problemen. Samtidigt kan ett sådant bidragssystem medföra

en större flexibilitet vid framtida förändringar av

behovsstrukturen.

I propositionen föreslås att grunderna för fördelningen av

statens bidrag till kommunerna till service och vård till äldre

och handikappade skall förändras så att medlen fördelas efter

behovskriterier. Som sådana kriterier föreslås tjäna antalet

personer i de högre åldrarna, andelen ensamboende i de högre

åldrarna, kommunens glesbygdsgrad samt antalet

förtidspensionärer. Enligt propositionen är det en avsikt att

statsbidraget till kommunerna för äldrevården skall öka

kraftigt. Det finansiella utrymmet för detta åstadkoms genom att

den allmänna sjukvårdsersättningen till sjukvårdshuvudmännen

reduceras.

Utskottet har inget att erinra mot de i propositionen

föreslagna riktlinjerna för en förändring av statsbidraget till

kommunerna.

Systemet för mellankommunal kostnadsutjämning

Målet för den ekonomiska regleringen är att kommunerna för år

1992 skall ges täckning för de tillkommande kostnader som

äldrereformen för med sig. Detta resultat anses enligt

propositionen inte kunna uppnås helt med de hittills behandlade

regleringsinstrumenten, utan det krävs också en

kostnadsutjämning mellan kommunerna. Det mellankommunala

kostnadsutjämningssystemet avses träda in först efter det att

övriga regleringsinstrument fördelat resurser mellan landsting

och kommuner. Ett system med mellankommunal kostnadsutjämning

anses också nödvändigt för att enskilda kommuner skall kunna

anpassa sig till de påfrestningar övergångsvis som en omläggning

av statens stöd till en behovsbaserad resursfördelning innebär.

Under år 1992 skall systemet sålunda bidra till att ge

kommunerna täckning för de genom äldrereformen tillkommande

kostnaderna. Under en femårsperiod skall systemet ge kommunerna

möjlighet att gradvis anpassa sig till det nya behovsbaserade

statsbidraget.

Det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet skall fördela

resurser enligt samma behovskriterier som statsbidraget till

service och vård till äldre och handikappade.

Alla kommuner utom de landstingsfria kommunerna skall enligt

förslaget ingå i det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet.

Systemet innebär i sammanfattning följande. De kommuner som

efter den ekonomiska regleringen får intäkter som överstiger de

nya kostnaderna för huvudmannaskapsförändringen avstår detta

överskott till den mellankommunala kostnadsutjämningen. De

kommuner som år 1992 inte får full täckning för sina nya

kostnader får medel från den mellankommunala

kostnadsutjämningen. Den mellankommunala kostnadsutjämningen är

rikstäckande. Utjämningen för åren 1993--1997 utjämnar

kostnaderna gradvis mellan kommunerna så att de får möjlighet

att anpassa sig till den behovsbaserade resursfördelningen. År

1997 får kommunerna den andel av utjämningsbeloppet som

motsvarar kommunens behov enligt de kriterier som styr

statsbidraget till service och vård till äldre och handikappade.

Utjämningsbeloppet fördelas till kommunerna enligt kriterierna

för statsbidraget, dvs. att kommunens andel av statsbidraget i

det egna länet styr kommunens andel av utjämningsbidraget i

länet. Utjämningsbeloppet under åren 1993--1997 uppräknas och

följer kostnadsutvecklingen inom den kommunala sektorn. Detta

innebär att utjämningsbeloppet totalt sett inte minskar under

perioden men kommunerna närmar sig gradvis utjämningsvärdet,

dvs. en helt behovsbaserad fördelning.

Det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet föreslås

administreras centralt av socialstyrelsen och

skattemyndigheterna.

Den mellankommunala kostnadsutjämningen föreslås bli lagfäst

genom en ny lag. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i

utskottets betänkande.

Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för det mellankommunala

kostnadsutjämningssystemet och anta förslaget till lag om

mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av ändrat

huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser i likhet med propositionen att det är

angeläget att varje kommun år 1992 skall få täckning för sina

genom äldrereformen tillkommande kostnader. Utskottet, som är

medvetet om att en omläggning av statsbidraget till social

hemhjälp och ålderdomshem från att vara prestationsrelaterat

till att bli behovsanpassat medför vissa omfördelningseffekter,

anser det även nödvändigt att kommunerna ges möjlighet att

gradvis anpassa sig till den nya bidragsformen. Utskottet

tillstyrker därför förslaget att under en femårsperiod införa

ett system för mellankommunal kostnadsutjämning.

Enligt propositionen skall det mellankommunala

kostnadsutjämningssystemet fördela resurser enligt samma

behovskriterier som statsbidraget till service och vård till

äldre och handikappade, dvs. en fördelning efter ett viktat

antal i kommunen bosatta personer i de högre åldrarna, den

relativa andelen ensamboende äldre, andelen förtidspensionärer

samt kommunens glesbygdsgrad. Utjämningsbeloppen föreslås

årligen justeras med hänsyn till lönekostnadsutvecklingen för

den berörda verksamheten. Propositionen innehåller också vissa

förslag om administrationen av kostnadsutjämningssystemet.

Utskottet har inte något att erinra mot propositionens förslag

till riktlinjer för den mellankommunala kostnadsutjämningen.

Propositionen innehåller också ett förslag till lag om

mellankommunal kostnadsutjämning. I en bilaga till lagen

fastställs kommunvis vilka kostnader och intäkter som varje

kommun skall anses ha. Utskottet har inte något att erinra mot

lagförslaget.

En avstämning av det ekonomiska utfallet av reformen

Ett antal motioner tar upp behovet av en avstämning av det

ekonomiska utfallet av reformen, samtidigt som de har synpunkter

på resultaten av den ekonomiska regleringen. Vissa av

motionsyrkandena tar sikte på särskilda delar av den ekonomiska

regleringen.

I motion 1990/91:So100 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson

(båda s) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna vad som anförs om behovet av en snabb

utvärdering av det ekonomiska utfallet vid det förändrade

huvudmannaskapet för service och vård för äldre och

handikappade. Motionärerna hänvisar till att bl.a. kommuner som

Säter och Arboga fått en alltför låg ersättning i samband med

det ändrade huvudmannaskapet. Motionärerna anser att en översyn

av utfallet vid omorganisationen är nödvändig.

I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om avstämning av utfallet av reformen (yrkande 2).

Enligt motionärerna står det klart att den av kommunerna

övertagna verksamheten kommer att medföra kostnader som inte

täcks av nuvarande avtal. Det finns därför starka skäl att redan

den 1 januari 1992 genom en utvärdering klarlägga de ekonomiska

konsekvenserna och behovet av justering av systemet.

Två motioner hänför sig till beräkningen av

regleringsunderlaget. I motion 1990/91:So101 av Karin Starrin

och Kjell Ericsson (båda c) begärs sålunda ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

justeringar av regleringssummorna. Motionärerna anför bl.a. att

arbetet i kommuner och landsting efter riksdagsbeslutet i

december 1991 med att ta fram ett underlag för regleringen

bedrivits under högt tempo och att en befogad osäkerhet därför

finns om kvaliteten på underlaget. Även till följd av

missförstånd i departementet under arbetet med den ekonomiska

regleringen har felaktigheter uppkommit. Det enda sättet att

komma till rätta med dessa felaktigheter är genom lokala avtal

mellan kommun och landsting. Enligt motionärerna bör det i

stället ges möjlighet till justering av de centrala

regleringssummorna så att hänsyn kan tas till justeringar inför

skatteväxling och skatteutjämning. Motionärerna pekar även på

att äldrereformen lämnar utrymme för kommuner och landsting att

komma överens om att överföra verksamhet till kommunerna vid en

senare tidpunkt än den 1 januari 1992. Det bör enligt

motionärerna finnas möjligheter att få in också dessa

överenskommelser i skatteväxlingssystemen.

I motion 1990/91:So99 av Hans Göran Franck (s) och Lars

Leijonborg (fp) hemställs att riksdagen som sin mening skall

ge regeringen till känna vad som anförs i motionen om

möjligheten att pröva hur situationen skall lösas för sjukhem

liknande den som sjukhemmet Hallen befinner sig i. Enligt vad

som framgår av motionen driver Solna kommun sedan början av år

1991 sjukhemmet Hallen på uppdrag av Stockholms läns landsting.

I överläggningar mellan landsting och kommun kom huvudmännen

överens om kommunal drift av sjukhemmet från det att det öppnade

den 1 februari 1991. Avsikten är att Hallen som lokalt sjukhem

skall föras över till Solna kommun den 1 januari 1992. Eftersom

sjukhemmet är nybyggt ingick det inte i landstingets bokslut för

år 1989. Det ingår enligt motionärerna inte heller i de

kostnadsuppskattningar som gjorts från bokslutet år 1989 fram

till tidpunkten för reformens genomförande. Kostnaderna för

Hallens sjukhem bör enligt motionärerna regleras i särskild

ordning inom ramen för riksdagens beslut om den ekonomiska

regleringen av äldrereformen.

Av propositionen framgår att ett omfattande

beräkningsarbete varit nödvändigt för att få fram ett underlag

för den ekonomiska regleringen. Kommuner och landsting har till

socialdepartementet redovisat uppgifter om samtliga kostnader

(brutto- och nettokostnader) för den verksamhet som skall föras

över den 1 januari 1992. Uppgifter skulle, enligt de riktlinjer

för redovisningen som socialdepartemenet och de båda

kommunförbunden utarbetat för redovisningen, redovisas även om

det fanns tvister om beloppens storlek mellan kommunerna och

landstingen. Utgångspunkten för kostnadsberäkningarna skulle

vara landstingens bokslut för 1989. Hänsyn skulle dock tas till

verksamhetsmässiga förändringar fram till den tidpunkt då

reformen genomförs. De från kommuner och landsting redovisade

kostnaderna har räknats upp till 1991 års prisnivå.

Beträffande de fall där huvudmännen inte varit överens om

kostnader och beräkningar har en av regeringen i december 1990

särskilt inrättad myndighet, delegationen för överförande av

lokala sjukhem m.m., yttrat sig och lämnat förslag till

regeringen om regleringen. Delegationen har tagit ställning i

589 tvister som rört förhållandena i 117 kommuner. Tvisterna har

haft olika karaktär. I en del län har samtliga kommuner varit

berörda av en eller flera tvistefrågor, i andra län har

tvisterna gällt enstaka frågor som endast avsett en kommuns

förhållanden. I 10 län kom huvudmännen överens om samtliga

frågor beträffande underlaget för den ekonomiska regleringen och

reformens verksamhetsmässiga omfattning.

Motion 1990/91:So102 av Marianne Jönsson m.fl. (c och fp)

tar sikte på skatteutjämningsreglerna. I motionen hemställs att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att

skatteutjämningsreglerna bör ändras på ett sådant sätt att

kostnadsneutraliteten för Ädelreformen upprätthålls. Enligt

motionärerna förlorar Kalmar län ca 20 milj.kr. i

skatteutjämningsbidrag. Den huvudsakliga anledningen är att

landstinget i Kalmar län har högre grundgaranti än genomsnittet

för länets tolv kommuner. Motionärerna anser det inte rimligt

att Kalmar län, till följd av skatteutjämningsbidragens

konstruktion, skall åsamkas en betydande förlust.

Skatteutjämningsreglerna måste ändras på ett sådant sätt att

kostnadsneutralitet upprätthålls. Detta bör ges regeringen till

känna.

Av propositionen framgår att kommunernas garanterade

skattekraft, som ligger till grund för skatteutjämningsbidraget,

i regel är högre än landstingens. I vissa fall kan, enligt vad

som upplysts av socialdepartementet, den föreslagna förändringen

av åldersfaktorn för somatisk långtidssjukvård innebära att

utfallet för länet blir det motsatta.

Motion 1990/91:So104 av Reynoldh Furustrand (s) tar sikte

på den mellankommunala kostnadsutjämningen. I motionen hemställs

att riksdagen beslutar att sluttidpunkten för kostnadsutjämning

mellan kommuner med anledning av Ädelreformens ikraftträdande

senareläggs. Motionären pekar på att landstingens utbyggnad av

äldreomsorgen varierar mellan olika kommuner. Enligt regeringens

förslag får alla kommuner full kostnadstäckning för befintlig

verksamhet under det första året. Kommuner, där landstinget

byggt ut exempelvis sjukhemsverksamheten kraftigt, får mer

resurser i förhållande till de objektiva utgiftsbehoven --

antalet äldre m.m. -- än kommuner där landstinget satsat mindre.

Därför föreslås ett system med mellankommunal utjämning under en

femårsperiod. Ett problem med den mellankommunala

skatteutjämning som föreslås är enligt motionären att systemet

på grund av sin konstruktion bara delvis utjämnar. Vid

omfördelningsperiodens slut år 1997 kommer kommunerna

fortfarande att få olika mycket resurser i förhållande till de

objektiva utgiftsbehoven beräknat efter antalet äldre, antalet

förtidspensionärer, antalet ensamboende och kommunens

glesbygdsgrad. Enligt motionären vinner de kommuner på systemet

som från början får mest, medan de kommuner som inledningsvis

får minst förlorar i slutändan. Motionären anser det inte

rimligt att en kommun i längden skall tvingas föra över

skatteinkomster till en annan kommun för att denna skall kunna

hålla en högre standard i verksamheten, t.ex. sjukhemsplatser

för äldre. På sikt måste, anser motionären, en utjämning ske så

att alla kommuner får samma chans, dvs. lika mycket pengar i

förhållande till de objektiva utgiftsbehoven. En rimlig sluttid

för en bättre utjämning, enligt motionären år 2000, bör läggas

fast av riksdagen.

I propositionen konstateras att det, när

omställningsperioden är till ända år 1997, fortfarande kan

finnas län där spännvidden är stor mellan kommunernas kostnader

och resurser. Det bör då, anförs det i propositionen, vara

möjligt att låta det mellankommunala kostnadsutjämnande systemet

fortsätta att fördela medel inom sådana län. Av flera skäl anses

det dock inte lämpligt att redan nu ta ställning till detta. I

sammanhanget erinras i propositionen om att den

kommunalekonomiska kommittén (dir. 1990:20) har i uppdrag att se

över det totala statliga bidragssystemet för den kommunala

sektorn.

Utöver de nämnda motionerna har utskottet mottagit ett antal

skrivelser angående den ekonomiska regleringen. Skrivelser har

sålunda inkommit från Landstingsförbundet, vissa av Svenska

kommunförbundets länsavdelningar, några landsting och ett

tjugutal kommuner, särskilt kommunerna inom Stockholms län. I

skrivelserna riktas kritik mot såväl enskilda beslut av den

särskilda tvistedelegationen med anledning av tvister mellan

kommuner och landsting som mot vissa av socialdepartementets

beräkningar. I vissa skrivelser hävdas att principiella

felaktigheter har begåtts. I andra fall anses det mera vara

fråga om räknefel. Västerbottens läns landsting har nämnts

tidigare i betänkandet. Mellan detta landsting och kommunerna

inom landstinget har tvist uppkommit bl.a. om i vilken

utsträckning en inbördes överenskommelse föreligger som innebär

en avvikelse från den av utskottet ursprungligen anvisade

obligatoriska beräkningsmodellen för betalningsansvaret för

medicinskt färdigbehandlade.

Utskottet gör följande bedömning.

Den förändrade ansvarsfördelningen mellan kommunerna och

landstingen när det gäller äldre och handikappade är den mest

omfattande huvudmannaskapsförändring mellan landstingen och

kommunerna som någonsin företagits. Drygt 20 miljarder kronor

skall omfördelas. Syftet med den ekonomiska regleringen är dels

att ge kommunerna ekonomiska förutsättningar att ombesörja sina

nya uppgifter inom äldre- och handikappomsorg, dels att ge

landstingen förutsättningar att klara sina åtaganden inom hälso-

och sjukvården. Ett mål för regleringen är att i möjligaste mån

åstadkomma ett neutralt utfall där ingendera parten vare sig

vinner eller förlorar. Detta är emellertid mycket svårt att

uppnå, och vissa avvikelser från målet får därför accepteras.

Regleringssystemet innefattar flera komponenter: (1) en

skatteväxling mellan kommuner och landsting, (2) en minskning av

statsbidragen till landstingen, (3) en ökning av statsbidragen

till kommunerna, (4) en förändring av skatteutjämningssystemet

samt (5) ett särskilt mellankommunalt omfördelningssystem.

Vidare tillförs särskilda statsbidrag om sammanlagt 5,5

miljarder kronor. Samtidigt genomförs en omläggning från av det

hittills prestationsbaserade statliga stödet till vård och

service åt äldre och handikappade. I framtiden skall detta stöd

i stället baseras på behovskriterier såsom befolkningsstruktur

och tätortsgrad.

Det är naturligt att en så omfattande resursöverföring som det

här är fråga om ger upphov till många meningsskiljaktigheter om

vilka beräkningsgrunder och kalkylmetoder som är mest rimliga

och ändamålsenliga. 589 tvistiga frågor från 117 kommuner har

avgjorts av den särskilda delegationen för överförande av lokala

sjukhem m.m. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att

flertalet kommuner kunnat lösa beräkningsproblemen i samförstånd

med resp. landsting.

Även efter delegationens arbete och departementets beredning

kvarstår emellertid oenighet mellan kommuner och landsting i

vissa enskilda regleringsfrågor. Ett tjugutal kommuner och några

landsting har i skrivelser till utskottet anhållit om ändring av

propositionens förslag.

De invändningar som framförs i skrivelserna är av flera olika

slag. I åtskilliga skrivelser hävdas att underlaget för

tvistedelegationens beslut varit bristfälligt, antingen på grund

av förbiseenden från parternas sida eller på grund av att

delegationen feltolkat eller förbisett föreliggande uppgifter. I

andra fall vidhåller kommuner eller landsting ståndpunkter som

prövats men underkänts av delegationen.

Utskottet har erfarit att vissa uppdagade felaktigheter har

kunnat beaktas vid departementets beredning av propositionen.

Vid bedömningen av sina egna möjligheter att därutöver överpröva

delegationens utslag och departementets beräkningar har

utskottet haft att överväga flera olika komplikationer.

Ett första problem är att de klagande företräder enbart den

ena sidan i en konflikt där den andra sidan inte gjort sin

mening känd för utskottet. Ett remissförfarande som möjliggjort

en prövning av båda sidors ståndpunkter har inte ansetts vara

möjligt att genomföra utan att riksdagsbeslutet uppskjuts till

hösten. En sådan försening har i sin tur bedömts strida mot

önskemålet att årets budgetarbete i kommuner och landsting skall

kunna genomföras med ett fullgott underlag i denna ekonomiskt

tunga fråga.

En annan omständighet som utskottet har haft att beakta är

regleringssystemets komplexitet. Varje ändring av värdena för en

enda kommun eller ett enda landsting föranleder följdändringar

för samtliga kommuner och landsting i landet.

Mot denna bakgrund har utskottet funnit det olämpligt att

föreslå ändringar i det föreliggande förslaget. I vissa fall bör

emellertid korrigeringar kunna komma till stånd i annan ordning.

I första hand vill utskottet peka på möjligheten av frivilliga

överenskommelser mellan kommuner och landsting. I de fall där

parterna är överens om att misstag har skett kan avtal träffas

om ersättningar vid sidan om riksdagsbeslutet. En sådan enighet

tycks t.ex. föreligga mellan Karlskoga kommun och Örebro läns

landsting.

I Västerbottens län har tvist uppkommit om i vilken

utsträckning som en lokal överenskommelse har träffats om det

obligatoriska betalningsansvaret och om socialdepartementet har

haft rätt att beakta en sådan överenskommelse. Utskottet

förutsätter att denna fråga kan lösas i överläggningar mellan

kommunerna och landstinget.

När det gäller det kommunala betalningsansvaret för medicinskt

färdigbehandlade kan även nämnas att en särskild delegation

skall tillsättas av regeringen för att följa utvecklingen. Det

får enligt utskottet förutsättas att denna delegation kan anvisa

lösningar på problem som uppkommer i anslutning till det

kommunala betalningsansvaret.

I några motioner samt i en skrivelse från Kommunförbundet i

Stockholms län framförs förslag om att någon form av

obligatorisk avstämning -- "kontrollstation" -- bör ingå i

reformens uppföljning. Utskottet delar uppfattningen att en

sådan avstämning kan vara motiverad och anser att den lämpligen

bör företas redan under år 1992. Denna "kontrollstation" bör

dock inte innebära att det sker någon förnyad diskussion och

omprövning i fråga om den ekonomiska regleringens huvuddrag

eller förändringar mot bakgrund av kostnadsutvecklingen eller

skatteunderlagets utveckling. Korrigeringar bör komma i fråga

endast i de fall då det handlar om uppenbara tekniska fel eller

beräkningsfel.

De närmare formerna för en uppföljande kontroll bör enligt

utskottet inte läggas fast nu. Det bör ankomma på regeringen att

ta ställning i denna fråga.

Utskottet vill i sammanhanget påminna om det arbete som för

närvarande bedrivs i kommunalekonomiska kommittén. Enligt

utskottets bedömning bör det finnas möjligheter att i de

allmänna överväganden som följer av kommitténs arbete särskilt

beakta äldrereformens effekter.

Vad utskottet sålunda anfört om en avstämning av utfallet av

den ekonomiska regleringen bör riksdagen, med anledning av

propositionen och med anledning av motionerna So99 (s, fp),

So100 (s), So101 (c), So102 (c, fp), So103 (c) yrkande 2 och

So104 (s), som sin mening ge regeringen till känna.

Medelsanvisningar

Den föreslagna ekonomiska regleringen får i vissa fall

effekter för statsbudgeten under budgetåret 1991/92.

Som en följd av bl.a. förslaget om en förändring av

ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen

föreslås riksdagen att dels under femte huvudtitelns

förslagsanslag Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret

1991/92 anvisa ett belopp som är 445000000 kr. lägre än vad

som föreslagits i proposition 1990/91:100 bilaga 7, dels

under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till

sjukförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisa ett belopp som är

163000000 kr. lägre än vad som föreslagits i proposition

1990/91:100 bilaga 7. (Det bör noteras att regeringen i

proposition 1990/91:181 föreslagit ytterligare en minskning av

anslaget till Bidrag till sjukförsäkringen. Detta förslag har

tillstyrkts av socialförsäkringsutskottet i betänkande

1990/91:SfU18.)

Som en följd av bl.a. förslaget om en förändring av

skatteutjämningssystemet föreslås riksdagen (proposition

1990/91:150 bilaga I:4 avsnitt 3) att under sjunde huvudtitelns

förslagsanslag Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisa 170000000 kr. utöver vad som

föreslagits i proposition 1990/91:100 bilaga 9.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har i det föregående tillstyrkt riktlinjer för en

förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen. Förslaget får effekter för nästa års

budget. Utskottet tillstyrker även de förändringar som föreslås

i fråga om medelsanvisningarna till Bidrag till allmän sjukvård

och till Bidrag till sjukförsäkringen.

Utskottet har också tillstyrkt riktlinjer för en förändring av

skatteutjämningssystemet. Även denna förändring ger

budgeteffekter under det kommande budgetåret. Utskottet

tillstyrker förslaget till ändrad medelsanvisning till

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m.

Bostadsfinansiering och stimulansbidrag till utbyggnad av

boendeformer m.m.

Bakgrund

Som framgått i det föregående beslutade riksdagen, i samband

med beslutet om huvudmannaskapsreformen, med utgångspunkt i

förslag i proposition 1990/91:14 att vissa statliga

stimulansbidrag skulle införas för att påskynda och underlätta

den önskvärda omstruktureringen när det gäller service och vård

till äldre och handikappade. Bl.a. skulle ett statligt bidrag om

300 milj.kr. per år införas för att stimulera kommuner och

landsting att öka utbyggnaden av gruppbostäder för åldersdementa

och psykiskt utvecklingsstörda. Ett bidrag om 100 milj.kr. per

år under fem år skulle införas för att stimulera utbyggnaden av

alternativa boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt

handikappade. Vidare innebar riksdagens principbeslut att

sammanlagt 1000milj.kr. skulle avsättas under en

femårsperiod till utbyggnad och ombyggnad av institutioner med

inriktningen att alla som så önskar skall kunna få bo i eget

rum. För utbildnings- och informationsinsatser till personal

inom kommuner och landsting som berörs av reformen skulle enligt

riksdagsbeslutet avsättas 500 milj.kr. Dessutom skulle införas

ett under år 1992 tillfälligt statligt bidrag om 500 milj.kr.

till landstingen och de landstingsfria kommunerna, med syfte att

nedbringa kötiderna inom vissa delar av sjukvården. (Det

sistnämnda bidraget behandlas närmare under avsnittet Åtgärder

mot köer.)

Utskottet gjorde i betänkande 1990/91:SoU9 i fråga om

villkor för lån och stimulansbidrag till gruppbostäder följande

uttalanden (s. 91).

I flera av de motioner som väckts om villkoren för lån och

stimulansbidrag till gruppbostäder framhålls nödvändigheten av

att kommuner och landsting på vilka skyldigheten vilar att

anordna gruppboende och gruppbostäder får frihet att utifrån

lokala förhållanden finna goda lösningar för boendet.

Socialutskottet delar denna inställning. Det är enligt

socialutskottet när det gäller gruppbostäder för åldersdementa

inte sällan motiverat och dessutom ur medicinsk synpunkt

lämpligt att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha

kokmöjligheter. Vid planeringen bör också beaktas att

gruppbostadens entré bör vetta mot gemensamma utrymmen. I detta

sammanhang kan det även finnas skäl att skapa större frihet i

vad avser antalet platser som kan medges inom en och samma

gruppbostad. Även möjligheterna till samlokalisering av olika

gruppbostäder kan behöva vidgas. Socialutskottet erinrar i detta

sammanhang om vad som framkom vid den offentliga utfrågning om

demens och demenssjukdomar som utskottet anordnade hösten 1989.

-- -- -- Enligt utskottet bör stimulansbidrag och bostadslån

kunna utgå även om avsteg på detta sätt görs från

ålderdomshemsstandarden. Regelsystemet bör ses över och sådana

lösningar sökas att ett decentraliserat beslutsfattande

möjliggörs när det gäller utformningen av boende för

åldersdementa.

Vad gäller gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda rör

det sig om långvarigt boende för människor som i många fall är

yngre eller medelålders. Detta ställer särskilda krav på

boendestandarden. Även på detta område måste det emellertid

finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig

utbyggnad av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inte

motverkas av olika statliga bestämmelser.

Vad gäller stimulansbidrag till nya boendeformer för psykiskt

sjuka människor och fysiskt handikappade föreslog utskottet, som

framgått ovan, ett särskilt stimulansbidrag på 100 milj.kr.

årligen under fem år. I anslutning härtill anförde utskottet

följande (s. 91).

Regeringen bör utforma regler för ett sådant stimulansbidrag

och återkomma till riksdagen härom. Regeringen bör därvid beakta

vad utskottet i det föregående anfört om utformning av

gruppbostäder för åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda

och om nödvändigheten av flexibilitet i planeringen och

byggandet av boendeformerna.

Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen om vad

utskottet anfört om låneregler och stimulansbidrag till

gruppboende för dementa och psykiskt utvecklingsstörda samt till

gruppboende för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade.

Propositionen

För närvarande finns särskilda bestämmelser om bostadslån för

ny- och ombyggnad av ålderdomshem [Förordningen (1988:684) med

särskilda bestämmelser om bostadslån m.m. för ny- och ombyggnad

av ålderdomshem]. Dessa regler innebär sammanfattningsvis

följande. Med avsteg från kravet på s.k. fullvärdiga bostäder

utgår bostadslån vid ny- och ombyggnad av ålderdomshem om

lägenheten i färdigt skick består av minst ett rum och kokskåp,

utrymme med toalett och dusch samt entréutrymme. Lägenheten

skall ha en sådan storlek att den kan användas av en

rullstolsburen person. I ombyggnadsfallet behöver entréutrymmen

inte ordnas om det finns byggnadstekniska hinder för detta.

Avsteg från kravet på fullvärdiga bostäder får göras endast om

den lägre standarden i lägenheterna kompenseras av gemensamma

utrymmen för matlagning, måltider och samvaro och av den

utrustning som finns där.

Riksdagen har beslutat att ett nytt bostadsfinansieringssystem

skall införas (prop. 1990/91:34, BoU4, rskr. 92). En

förutsättning för statligt stöd för ny- och ombyggnad i det nya

systemet är att byggnadsprojektet uppfyller vissa

bostadspolitiska krav.

I den av regeringen nyligen beslutade förordningen

(1991:149) om allmänna förutsättningar för statligt stöd vid ny-

och ombyggnad av bostäder, som träder i kraft den 1 januari

1992, finns regler som skall vägleda verksamheten avseende det

nya systemet. Av förordningen framgår bl.a. att bostäderna skall

vara avsedda för permanent bruk och självständigt boende.

Lägenheterna skall uppfylla de grundläggande krav på utrymmes-

och utrustningsstandard som följer av bestämmelserna i plan- och

bygglagen. Sådana krav skall anses uppfyllda om bygglov har

lämnats för projektet.

Beträffande särskilda boendeformer för äldre gäller enligt

förordningen att en lägenhet får bestå av ett rum och kokskåp,

utrymme med toalett och dusch samt entréutrymme. Detta gäller

under förutsättning att lägenheten har sådan storlek och

utformning att den kan användas av en rullstolsburen person och

att den lägre standarden i lägenheten kompenseras av gemensamma

utrymmen för matlagning, måltider och samvaro.

Föredragande statsrådet anför under avsnittet Förutsättningar

för statlig bostadsfinansiering i propositionen (prop.

1990/91:150, bilaga 3 s. 45 ff.) att det nya

bostadsfinansieringssystemet innebär enklare regler i fråga om

de krav som skall uppfyllas för att statligt stöd skall kunna

utgå till ny- och ombyggnad. Reglerna bli enligt föredraganden

mera enhetliga genom att de bestämmelser som nu gäller för

ålderdomshem får tillämpas för alla särskilda boendeformer för

äldre. De nya reglerna ger större utrymme för flexibilitet och

ökade möjligheter till lokala lösningar. Reglerna innebär

vidare, anförs det i propositionen, att prövningen av om kraven

på utrymmes- och bostadsstandard är uppfyllda kan ske samlat i

kommunen vid bygglovsprövningen. Enligt föredraganden ger denna

samordnade handläggning de förutsättningar för ett

decentraliserat beslutsfattande som socialutskottet

eftersträvat. Föredraganden anför vidare (s. 46 f.):

För egen del anser jag det viktigt att betona kraven på att

särskilda boendeformer för äldre och handikappade planeras och

byggs med sikte på en långsiktig användbarhet. Jag vill särskilt

betona att det är nödvändigt att ställa krav på hög

tillgänglighet i denna typ av bostäder och att behovet av en god

arbetsmiljö uppmärksammas. Detta kommer till uttryck genom

reglerna för statligt bostadsstöd vilka ställer krav på att

lägenheten skall ha en sådan storlek och utformning att den kan

användas av en rullstolsbunden person.

Vid planering av gruppbostäder för åldersdementa utgår jag

från att utformningen kan anpassas till denna grupps särskilda

behov av en småskalig och trygg boendemiljö. -- -- -- För äldre

med demensproblem bör antalet boende i en gruppbostad begränsas.

Bedömningen av hur många lägenheter som bör dela på gemensamma

utrymmen måste dock göras utifrån de boendes särskilda behov och

utifrån vad som är lämpligt i varje enskilt byggnadsprojekt. --

-- -- Jag delar uppfattningen att det är angeläget att undvika

institutionsliknande boende för äldre och handikappade. Jag

utgår från att samma synsätt delas av kommunerna och att lämplig

gruppstorlek och möjligheten att undvika institutionsprägel noga

prövas vid den kommunala planeringen av de olika boendeformerna.

Några generella regler om gruppstorlek och samlokalisering bör

därför inte ställas upp. Jag vill dock betona att planering och

utformning av särskilda boendeformer för äldre måste ta sin

utgångspunkt i de mål om valfrihet, trygghet och integritet som

riksdagen fastställt för äldreomsorgen.

Vad särskilt gäller gruppboende för åldersdementa anför

föredragande statsrådet, under hänvisning till utskottets

uttalande att det för sådant boende inte sällan är motiverat och

dessutom ur medicinsk synpunkt lämpligt att efterge kravet på

att dessa bostäder skall ha kokmöjlighet (s. 47):

Av de nya reglerna i förordningen 1991:149 om allmänna

förutsättningar för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av

bostäder följer att krav inte ställs på att gruppbostäder för

åldersdementa behöver innehålla ett fullt utrustat kök. Däremot

måste det finnas ett kokskåp eller ett pentry så att det i

lägenheten finns möjlighet att koka kaffe eller tillreda en

enkel måltid. Tillgång till kokmöjlighet anser jag vara en

viktig bostadskvalitet vilken inte bör efterges med hänsyn till

behovet av en flexibel användning av bostäderna. I vissa fall

kan det dock av säkerhetsskäl vara motiverat att avstå från

inkoppling av spis eller kokplatta.

När det gäller planering av gruppbostäder och andra gemensamma

boendeformer för utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt

handikappade förutsätter föredragande statsrådet att bostäderna

inte standardiseras utan planeras och utformas efter de boendes

individuella önskemål och behov av tillgänglighet, trygghet och

integritet. Mot bakgrund av att det många gånger är fråga om

yngre och medelålders människor understryker dock statsrådet att

denna grupp inte skall ha en lägre bostadsstandard än vad som

tillkommer övriga medborgare. Föredraganden fortsätter (s. 47):

I proposition 1984/85:176 med förslag till lag om särskilda

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda anges vad som bör gälla

vid utformning och lokalisering av gruppbostäder för personer

med utvecklingsstörning. Där framhöll föredragande statsråd om

gruppens storlek att det är eftersträvansvärt med ett fåtal

personer i varje grupp. Antalet fyra angavs som ett riktmärke,

men det framhölls också att riktmärket inte bör ses som ett

absolut krav i samtliga fall, utan att det måste finnas utrymme

för flexibilitet. Vidare framhölls, att det är väsentligt att de

som bor i gruppbostad känner att de inte bor på en institution.

En gruppbostad bör därför utgöra en naturlig del av den vanliga

bostadsbebyggelsen och skall kunna finnas både i hyres- och

bostadsrättshus, radhus och villor efter vad som är mest

lämpligt på varje ort. Det framhölls också att det bör undvikas

att flera gruppbostäder placeras i omedelbar närhet av varandra.

För egen del anser jag att den inriktning som redovisas i

förarbetena till omsorgslagen i kombination med de allmänna

förutsättningar som kommer att gälla för statligt stöd vid ny-

och ombyggnad av bostäder, ger utrymme för den flexibilitet som

riksdagen efterfrågat och som jag anser vara önskvärd.

Som framgått i det föregående innebar riksdagsbeslutet i

december 1990 ett principbeslut om att staten, för att påskynda

utvecklingen av gruppboende inom kommunerna och landstingen,

skall avsätta 400 milj.kr. årligen under en femårsperiod.

Riksdagen uppdrog åt regeringen att utforma närmare regler för

bidraget.

Under avsnittet Stimulansbidrag till gruppbostäder i

propositionen föreslås riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisa

400 milj.kr. till ett sådant stimulansbidrag. Riksdagen föreslås

även godkänna riktlinjer för stimulansbidraget.

Propositionens förslag innebär vissa korrigeringar av den

tidigare föreslagna nivån på stimulansbidraget. Enligt

proposition 1990/91:14 skulle bidrag utgå med 200000 kr. per

enhet. I den nu aktuella propositionen föreslås att nivån på

stimulansbidraget för gruppboendeenheter färdigställda fr.o.m.

år 1991 bör utgöra 500000 kr. En sådan höjning av nivån behövs

enligt propositionen för att stimulanseffekten skall bli

kraftfull.

Bidraget föreslås utgå per färdigställd enhet som uppfyller de

allmänna förutsättningarna för statligt stöd vid ny- och

ombyggnad av bostäder. Bidraget lämnas inom en total ram på

2000 milj.kr. under fem år.

Bidraget skall i huvudsak utgå till kommuner och landsting som

enligt socialtjänstlagen och omsorgslagen har en skyldighet att

inrätta särskilda boendeformer för olika grupper av äldre och

handikappade. Stimulansbidrag skall enligt förslaget kunna utgå

även i de fall en gruppboendeverksamhet uppförs och drivs av ett

kooperativ eller en stiftelse eller i andra former av enskild

regi.

Stimulansbidraget föreslås utbetalas av socialstyrelsen

kalenderårsvis i efterskott efter det att gruppboendeenheten

färdigställts.

Riksdagsbeslutet i december innefattade även ett principbeslut

om att staten under en femårsperiod skall avsätta 1 miljard

kronor för ombyggnad av lokala sjukhem och andra

vårdinrättningar. Det uppdrogs åt regeringen att utforma närmare

bestämmelser för stimulansbidraget. Sådana presenteras under

avsnittet Stimulansbidrag för ombyggnad av lokala sjukhem och

andra vårdinrättningar i propositionen. Bidrag föreslås i

propositionen utgå med 50000 kr. per enkelrum som tillkommer

vid ombyggnad och i samband därmed gjord utglesning av

befintliga flerbäddsrum samt vid utbyggnad av särskilda

boendeformer för service och omvårdnad. Bidraget skall enligt

förslaget i huvudsak avse ombyggnadprojekt med syfte att skapa

fler enkelrum i de till kommunerna överförda sjukhemmen.

Stimulansbidraget skall även kunna utgå till de

landstingskommuner som avser att tillskapa fler enkelrum i

samband med ombyggnad av långvårdsenheter med huvudsaklig

omvårdnadsinriktning. Om ombyggnaden avser ett sjukhem som

enligt överenskommelse drivs på entreprenad åt kommunerna, måste

parterna vara överens om att ombyggnad skall ske samt hur

kostnaderna för denna skall regleras.

Stimulansbidraget föreslås utbetalas av socialstyrelsen

kalenderårsvis i efterskott.

Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för stimulansbidraget

till ombyggnad av lokala sjukhem och andra vårdinrättningar.

Förslaget om stimulansbidrag för ombyggnad av lokala sjukhem och

andra vårdinrättningar får inte några effekter för statsbudgeten

under budgetåret 1991/92.

Motionerna

I motion 1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och

stimulansbidrag till gruppbostäder godkänner de riktlinjer som

anges i motionen. Motionärerna anför att regeringens förslag

såvitt avser villkoren för lån och stimulansbidrag till

gruppbostäder i vissa viktiga avseenden avviker från riksdagens

ställningstaganden. Motionärerna nämner därvid vad som anförs i

propositionen om köksutrustning i bostäder för senildementa.

Motionärerna anser att riksdagen bör bekräfta och förtydliga

sina ställningstaganden så att en angelägen utbyggnad inte

fortsättningsvis hämmas av statliga lånebestämmelser.

Liknande synpunkter framförs i motionerna 1990/91:So96 av

Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 4 och 1990/91:So103 av Ulla

Tillander m.fl. (c) yrkande 3.

Motion So103 (c) innehåller också en begäran om ett

tillkännagivande om vad som anförs om stimulansbidraget för ny-

och ombyggnad av lokala sjukhem (yrkande 4). Motionärerna

anser att bidraget bör utgå som ett generellt bidrag till

kommunerna för att tillgodose de äldres varierade behov av

särskilt boende.

Bostadsutskottets yttrande

Socialutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att avge

yttrande över avsnitt 4.3.3. i propositionen och vissa

motionsyrkanden. Bostadsutskottets yttrande, 1990/91:BoU7y,

har fogats till betänkandet som bilaga 3.

Bostadsutskottet påminner om att det i november 1990

(1990/91:BoU2y) anförde att de s.k. ålderdomshemsreglerna borde

tillämpas också när det gällde byggande av gruppbostäder för

människor med åldersdemens. Detta synsätt har enligt

bostadsutskottet väglett utformningen av förordningen (1991:149)

om allmänna förutsättningar för statligt stöd i det nya

bostadsfinansieringssystemet. Även vad gäller gruppbostäder för

utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade har

vad utskottet anförde i yttrande BoU2y vunnit gehör i de nya

finansieringsreglerna, påpekar bostadsutskottet.

Bostadsutskottet anför vidare (s. 5).

Utskottet har positivt noterat att de nya reglerna i det

enskilda fallet ger goda möjligheter till en lokal anpassning

och flexibilitet. Utskottet kan inte dela uppfattningen i

motionerna om att de nya reglerna skulle hämma en angelägen

utbyggnad av sådana bostäder som nu diskuteras. Det kan inte

heller rimligen hävdas att de nya reglerna skulle vara speciellt

komplicerade och att de därigenom skulle förhindra en angelägen

utveckling på området.

Av vad nu redovisats framgår att den uppfattning om regler för

bostadslån avseende byggande av gruppbostäder för äldre och

handikappade som bostadsutskottet tidigare fört fram har tagits

in i den författning som kommer att ligga till grund för det

statliga stödet till ny- och ombyggnad av bostäder. Utskottet

har självfallet ingen erinran mot att så skett.

Bostadsutskottets majoritet vidhåller sålunda sin tidigare

uppfattning och föreslår socialutskottet att avstyrka nu

aktuella motionsyrkanden.

Bostadsutskottets m-, fp- och c-ledamöter reserverar sig och

anför i reservationen bl.a. att det inte finns anledning att

överge riksdagens tidigare beslut i frågan om lånebestämmelser

och statsbidrag till gruppboende. Det fortsatta arbetet skall

således enligt reservanterna bedrivas i enlighet med det beslut

riksdagen fattade med anledning av socialutskottets

ställningstagande i betänkande 1990/91:SoU9. Reservanterna

påpekar att motionsförslagen utgår från detta riksdagsbeslut och

föreslår ett tillkännagivande till regeringen om det fortsatta

arbetet med reformeringen av bostadslånereglerna vid byggande av

gruppbostäder för äldre, åldersdementa m.fl.

Socialutskottets bedömning

Stimulansbidrag för gruppboendeenheter föreslås i

propositionen utgå för varje färdigställd enhet som uppfyller de

allmänna förutsättningarna för statligt stöd vid ny- och

ombyggnad av bostäder. Vid behandlingen av propositionen om

ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.

uttalade socialutskottet (1990/91:SoU9) att det var nödvändigt

att kommuner och landsting får frihet att utifrån lokala

förhållanden finna goda lösningar för boendet. Regelsystemet

avseende kraven för statligt bostadsstöd bör ses över och sådana

lösningar sökas att ett decentraliserat beslutsfattande

möjliggörs när det gäller utformningen av boende för

åldersdementa. I fråga om gruppbostäder för psykiskt

utvecklingsstörda anförde utskottet att det rör sig om ett

långvarigt boende för människor som i många fall är yngre eller

medelålders och att detta ställer särskilda krav på

bostadsstandarden. Utskottet ansåg dock att det även på detta

område måste finnas utrymme för lokala bedömningar så att en

utbyggnad av bostäder inte motverkas av statliga bestämmelser.

Vad utskottet anförde gav riksdagen regeringen till känna (rskr.

97).

Innehållet i propositionen tillgodoser i flera avseenden

riksdagens önskemål. Det nya bostadsfinansieringssystemet

innebär att reglerna blir enklare när det gäller vilka krav som

skall vara uppfyllda för att statligt stöd skall lämnas till ny-

och ombyggnad. Genom enklare och mer enhetliga regler ges

utrymme för större flexibilitet och ökade möjligheter till

lokala lösningar. I likhet med vad utskottet tidigare uttalat

anser föredraganden att några generella regler om gruppstorlek

och samlokalisering inte bör ställas upp när det gäller

gruppbostäder för åldersdementa. Utskottet delar propositionens

inställning i dessa avseenden. Utskottet erinrar också om vikten

av att tillgänglighet och arbetsmiljökrav tillgodoses.

För att erhålla statligt stöd är det enligt förordningen om

allmänna förutsättningar för statligt stöd vid ny- och ombyggnad

av bostäder ett krav att lägenheten bl.a. består av ett rum och

kokskåp. När det gäller gruppbostäder för åldersdementa har

utskottet tidigare uttalat att det i vissa fall kan vara

lämpligt att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha

kokmöjligheter.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och anser att

möjlighet bör finnas att anpassa lägenheternas utrustning till

de boendes skiftande behov. Utskottet utgår från att de

särskilda boendeformerna planeras och byggs på ett sätt som

tillgodoser dessa behov. Stimulansbidrag och bostadslån bör

således kunna utgå till gruppbostäder för åldersdementa även om

det i vissa fall av lämplighetsskäl finns anledning att avstå

från köksutrustning i varje boendeenhet. Regelsystemet bör i

detta avseende ändras.

När det gäller gruppbostäder och andra gemensamma boendeformer

för utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade

erinrar utskottet om att det rör sig om långvarigt boende för

människor som i många fall är yngre eller medelålders. Detta

ställer särskilda krav på boendestandarden. Det måste dock

finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig

utbyggnad av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inte

motverkas av olika statliga bestämmelser.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av

riksdagens tidigare ställningstagande i frågan, propositionen

samt motionerna 1990/91:So98 (fp), 1990/91:So96 (m) yrkande 4

och 1990/91:So103 (c) yrkande 3, som sin mening ge regeringen

till känna.

Utskottet har, utöver vad som anförts ovan, inte något att

anföra med anledning av de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för stimulansbidrag till gruppbostäder. Utskottet

tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen

till Bidrag till byggande av gruppbostäder m.m.

Utskottet tillstyrker även de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra

vårdinrättningar, som väl motsvarar riksdagsbeslutet i december

1990. Riksdagen har inte anledning att ta något initiativ med

anledning av motion 1990/91:So103 (c) yrkande 4. Motionsyrkandet

avstyrks.

Medel för personalutveckling och utvärdering av reformen

Som framgått i det föregående innebar riksdagsbeslutet i

december 1990 att staten borde avsätta 500 milj.kr. för

information och utbildning inför genomförandet av

huvudmannaskapsreformen.

Under avsnittet Vissa övriga frågor i propositionen föreslås

nu riksdagen anvisa 500 milj.kr. för budgetåret 1991/92 för

personalutvecklingsinsatserna. Bidrag skall enligt förslaget

lämnas till kommunerna och fördelas med 1393 kr. för varje i

kommunen bosatt person som var 80 år eller äldre den 1 januari

1990. De medel som genom detta bidrag kommer att utgå till

kommunerna avses även täcka kostnader för information och

utbildning för viss landstingskommunal personal. Riksdagen

föreslås även godkänna de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för bidraget till personalutvecklingsinsatser.

Utskottet har inte något att erinra mot de i propositionen

föreslagna riktlinjerna för bidraget till

personalutvecklingsinsatser.

Ett särskilt avsnitt i propositionen behandlar frågan om

uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen. I

propositionen anförs bl.a. att huvudmannaskapsförändringen i sig

motiverar en kontinuerlig uppföljning av hur verksamheten

utvecklas vad avser innehåll, kvalitet och kostnader. Enligt

propositionen åvilar den kontinuerliga uppföljningen naturligen

socialstyrelsen. Den utvärdering och uppföljning som det är

fråga om kräver enligt propositionen extra insatser utöver det

som ligger i socialstyrelsens reguljära verksamhet. Ett särskilt

uppdrag till socialstyrelsen som närmare preciserar inriktningen

av denna uppgift aviseras. Det får, anförs det i propositionen,

anses naturligt att socialstyrelsen i detta samverkar med de

båda kommunförbunden och andra myndigheter och organisationer.

I propositionen hänvisas också till den särskilda delegation

som skall ges uppdraget att följa betalningsansvarets

tillämpning, dess tekniska konstruktion och de ekonomiska

konsekvenserna av systemet. I delegationens uppdrag bör enligt

propositionen ingå att föreslå förändringar i systemet om sådana

skulle komma att krävas samt att bedöma de ekonomiska

konsekvenserna av betalningsansvaret för medicinskt

färdigbehandlade. Föredragande statsrådet uttalar en avsikt att

återkomma till regeringen med förslag om att inrätta en sådan

delegation där företrädare för kommuner och landsting avses

ingå.

Vid sidan av socialstyrelsen och en

betalningsansvarsdelegation bör vidare, anförs det i

propositionen, forskningen engageras för utvärdering av

reformen. Föredraganden uttalar en avsikt att, i samverkan med

det socialvetenskapliga forskningsrådet och andra företrädare

för forskningen, ta initiativ till att detta kommer till stånd.

Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen sålunda

föreslagna riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av

huvudmannaskapsreformen. Riksdagen föreslås också för budgetåret

anvisa 5 milj.kr. för uppföljnings- och utvärderingsfrågor.

Utskottet har inte något att erinra mot de föreslagna

riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av

huvudmannaskapsreformen.

Enligt propositionen bör medlen för

personalutvecklingsinsatser och uppföljning och utvärdering

anvisas på förslagsanslaget Bidrag till social hemhjälp.

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen.

Åtgärder mot köer

Som framgått i det föregående föreslog utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1990/91:SoU9 att landstingen

och de landstingsfria kommunerna övergångsvis skall tillföras

ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992.

Statsbidraget avses nedbringa kötiderna för sådana patienter som

väntar på operation eller annan behandling. Bidraget avses också

underlätta den omställning som krävs för att patienter på

sjukhem och andra inrättningar som berörs av reformen skall

kunna ges en trygg medicinsk vård. I betänkandet hänvisades

också till förslaget om införande av ett kommunalt

betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade.

Efter riksdagsbeslutet i december 1990 har företrädare för

staten och Landstingsförbundet i april i år träffat en

överenskommelse om statligt bidrag för införande av en

vårdgaranti fr.o.m. år 1992. Enligt överenskommelsen har

Landstingsförbundet utfäst sig bl.a. att rekommendera

sjukvårdshuvudmännen att införa en vårdgaranti fr.o.m. år 1992

för vissa operationer och andra medicinska insatser. Beslut om

att införa en vårdgaranti fattas av resp. sjukvårdshuvudman.

Enligt överenskommelsen skall den patient som omfattas av

vårdgarantin bli behandlad inom tre månder från det att

patienten har satts upp på en vårdplaneringslista. Om patienten

inte kan behandlas inom denna tid på den egna kliniken, skall

patienten erbjudas vård vid någon annan klinik inom

sjukvårdsområdet, hos någon annan sjukvårdshuvudman eller hos

någon privat vårdgivare.

I överenskommelsen anges vidare att vårdgarantin skall gälla

för ett tiotal typer av behandlingar som skall fastställas av

Landstingsförbundet -- efter samråd med landstingen -- och

staten gemensamt. I dessa skall ingå höftleds-, starr- och

kranskärlsoperationer. De expertgrupper som finns knutna till

det s.k. Dagmar 50-projektet har engagerats i arbetet med att

utarbeta för landet gemensamma kriterier och indikationer för

att patienten skall placeras på en vårdplaneringslista inom ett

antal diagnoser/åtgärder. Även Svenska Läkaresällskapet deltar i

detta arbete. Socialstyrelsen följer frågans utveckling.

Landstingsförbundet åtar sig genom överenskommelsen att lämna

staten fortlöpande rapporter om kösituationen beträffande de

behandlingar som omfattas av vårdgarantin. Förbundet skall

regelbundet kartlägga aktuella väntetider för vissa operationer

i hela landet. Kartläggningen avser inledningsvis väntetiderna

för operationer av grå starr, höftleder och kranskärl.

Kartläggningen kommer att kompletteras med uppgifter om bl.a.

hur många patienter som p.g.a. alltför långa väntetider vid den

egna kliniken har remitterats till andra vårdgivare. Efter hand,

sedan kriterier och indikationer utarbetats, kommer man även att

kartlägga väntetider för allmänkirurgi, urologi och

kvinnosjukvård.

I propositionen (bilaga I:3 avsnitt 3) hänvisas till

överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet om

införandet av en vårdgaranti och föreslås att ett statligt

bidrag skall lämnas engångsvis med sammanlagt 500 milj.kr för år

1992 till de sjukvårdshuvudmän som förbinder sig att införa

vårdgarantin. Avsikten med bidraget är att det skall underlätta

införandet av vårdgarantisystemet. Bidraget föreslås fördelas

mellan sjukvårdshuvudmännen efter antalet invånare den 31

december 1990. Socialstyrelsen skall betala ut de statliga

bidragen kvartalsvis. Genom denna koncentrerade insats bör

enligt propositionen vårdköerna kunna minskas högst väsentligt.

För tiden efter år 1992 skall enligt propositionen något

statligt bidrag för vårdgarantisystemet inte utgå.

Riksdagen föreslås till Särskilt statsbidrag för viss

vårdgaranti för budgetåret 1991/92 anvisa ett reservationsanslag

på 250000000 kr.

I motion 1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs

att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad

som anförs i motionen om en utvidgad och förbättrad vårdgaranti,

vilken omfattar även hjärtundersökningar och

hjärtoperationer/behandlingar (yrkande 1). Enligt

motionärerna är det en brist att det föreliggande förslaget

innebär att det först i höst får verkligt innehåll. Motionärerna

anser att det redan nu -- förslagsvis från den 1 juli 1991 --

finns tillräckligt underlag för att införa vårdgarantin för

patienter som väntar på hjärtundersökningar och

hjärtoperationer/behandlingar. Den rimliga väntetiden bör enligt

motionärerna vara tre månader från remiss till undersökning och

till utförd operation. Enligt motionärerna är det vidare av

största vikt att prioriteringen efter den 1 januari 1992 innebär

att de människor som väntat länge på operation för grå starr och

för höftleds- och knäprotes omedelbart kan få nödvändig hjälp.

Motionärerna hänvisar till att man i flera år motionerat om

införandet av en vårdgaranti men att dessa krav avvisats av

riksdagen. Åtgärder för att garantera svårt sjuka vård i tid är

viktiga och krävs omedelbart, anförs det i motionen. Därför bör

också vårdgarantin vara lagfäst (yrkande 2).

Motionärerna anser att det finns en viktig och principiell

skillnad mellan regeringens och motionärernas förslag.

Överenskommelsen mellan Landstingsförbundet och regeringen ses

av regeringen som ett slutsteg för att lösa ett akut problem.

Enligt motionärerna är vårdgarantin ett steg på vägen mot något

annat och bättre, nämligen införandet av en försäkringsmodell.

Motionärerna förespråkar införandet av en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring (yrkande 3). En sådan skulle också leda

till en större valfrihet för de enskilda människorna.

Motionärerna anser att valfriheten bör skrivas in i hälso- och

sjukvårdslagen (yrkande 4).

I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

finns ett yrkande om att en 100-dagarsregel bör införas inom den

somatiska akutsjukvården så att varje patient gentemot

sjukvårdshuvudmannen får rätt att antingen erhålla behandling

inom hundra dagar efter det att diagnos har ställts eller

erhålla ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmannen för

behandling av annan vårdgivare (yrkande 1). Yrkandet har

behandlats av utskottet i betänkandet 1990/91:SoU12.

(Motionsyrkandet ansågs tillgodosett genom Landstingsförbundets

rekommendation om vårdgaranti.) Motion So531 (fp) innehåller

också ett yrkande om ett tillkännagivande till regeringen om vad

som anförs i motionen om användningen av de speciella medel för

köbekämpning som förs över till sjukvårdshuvudmännen i samband

med reformeringen av äldreomsorgen (yrkande 13). Enligt

motionärerna bör det extra statsbidraget om 500 milj.kr. för

åtgärder mot sjukvårdsköerna under 1992, som riksdagen beslutade

om i samband med beslutet om äldreomsorgen, underlätta

införandet av den föreslagna 100-dagarsgarantin.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterade i samband med beslutet om ändrad

ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. att ett viktigt syfte

med reformen och med att införa ett kommunalt betalningsansvar

för medicinskt färdigbehandlade är att öka sjukvårdens kapacitet

att hjälpa patienter som väntar på operation eller annan

behandling och att det krävs koncentrerade insatser för att

nedbringa kötider. Utskottet föreslog mot den bakgrunden att

landstingen och de landstingsfria kommunerna övergångsvis skulle

tillföras ett särskild statsbidrag på 500 milj.kr. under år

1992.

Det förslag som nu läggs fram i propositionen och som baseras

på en överenskommelse med Landstingsförbundet om införande av en

vårdgaranti för vissa operationer och andra medicinska insatser

motsvarar väl utskottets intentioner beträffande det särskilda

statsbidraget. Beslut om införande av vårdgarantin fattas nu

successivt av de olika landstingen. Syftet med motion So97 (m)

får därmed anses delvis tillgodosett. Av propositionen framgår

att vårdgarantin skall tillämpas i fråga om bl.a.

kranskärlsoperationer och operationer mot grå starr och för nya

höftleder. Enligt utskottet får vårdgarantins omfattning i detta

avseende anses motsvara vad som efterlyses i motion So97.

Yrkande 1 i motionen bör enligt utskottet inte föranleda något

initiativ från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.

En lagreglering av vårdgarantin synes inte erforderlig.

Utskottet är inte berett att tillmötesgå motion So97 (m) i dess

krav på lagfäst vårdgaranti och valfrihet m.m. Utskottet

avstyrker därför yrkandena 2--4 i motionen.

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till

Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti.

Enligt motion So531 (fp) yrkande 13 bör det extra

statsbidraget till landstingen och de landstingsfria kommunerna

användas för införandet av en 100-dagarsgaranti. Motionsyrkandet

får anses tillgodosett och erfordrar därför inget initiativ från

riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk

reglering

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So96 yrkande 1 och

1990/91:So103 yrkande 1,

res. 1 (m, c) -- delvis

res. 2 (v) -- delvis

2. beträffande nya riktlinjer för äldreomsorgen m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:So96 yrkandena 2, 3 och 5,

res. 1 (m, c) -- delvis

res. 2 (v) -- delvis

3. beträffande statsbidrag till kommunerna för medicinskt

färdigbehandlade

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för statsbidrag till kommunerna för medicinskt

färdigbehandlade (avsnitt 4.2.2.1),

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

4. beträffande 6 § betalningsansvarslagen

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård såvitt avser 6 §,

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

5. beträffande 9 § betalningsansvarslagen m.m.

att riksdagen dels beslutar att 9 § lagen (1990:1404) om

kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård skall

erhålla ändrad lydelse i enlighet med Utskottets förslag i

bilaga 2, dels beslutar att ingressen till det i propositionen

framlagda förslaget skall ha nedan som utskottets förslag

betecknade lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs att Härigenom föreskrivs i

6 § lagen (1990:1404) om fråga om lagen (1990:1404)

kommunernas betalningsansvar om kommunernas

för viss hälso- och betalningsansvar för viss

sjukvård skall ha hälso- och sjukvård dels

följande lydelse. att 6 och 9 §§ skall ha

följande lydelse, dels att

rubriken närmast före 6

§ skall lyda "Somatisk

akutsjukvård m.m.".

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

6. beträffande ersättningen från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för förändring av ersättningen från

sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen (avsnitt 4.2.3.1),

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

7. beträffande förändring av skatteutjämningssystemet

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för förändring av skatteutjämningssystemet (avsnitt

4.2.3.2),

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

8. beträffande riktlinjer för skatteväxling

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för skatteväxling (avsnitt 4.2.3.3),

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

9. beträffande lagreglering av skatteväxlingen

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

a) lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat

huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade,

b) lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda

bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av

skatt m.m.,

c) lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt,

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

10. beträffande förändring av statsbidraget till

kommunerna

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för förändring av statsbidraget till kommunerna

(avsnitt 4.2.3.4),

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

11. beträffande riktlinjer för den mellankommunala

kostnadsutjämningen

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för ett system för mellankommunal kostnadsutjämning

(avsnitt 4.2.3.5)

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

12. beträffande lagreglering av den mellankommunala

kostnadsutjämningen

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av

ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och

handikappade,

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

13. beträffande avstämning av utfallet av den ekonomiska

regleringen

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So99,

1990/91:So100, 1990/91:So101, 1990/91:So102, 1990/91:So103

yrkande 2 och 1990/91:So104 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

res. 5 (m, c, v) -- motiv., villk. 1 eller 2

14. beträffande medelsanvisningar som följd av den

ekonomiska regleringen

att riksdagen för budgetåret 1991/92

a) under femte huvudtiteln till Bidrag till allmän sjukvård

m.m. -- med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat

(1990/91:SoU12, rskr. 211) -- anvisar ett med 445000000 kr.

nedräknat förslagsanslag på 4067682000 kr.,

b) under femte huvudtiteln till Bidrag till

sjukförsäkringen -- med ändring av vad riksdagen tidigare

beslutat (1990/91:SfU11, rskr. 200) och

socialförsäkringsutskottet föreslagit (prop. 1990/91:181, SfU18)

-- anvisar ett med 163000000 kr. nedräknat förslagsanslag på

6823000000 kr.,

c) under sjunde huvudtiteln till Skatteutjämningsbidrag till

kommunerna m.m. anvisar ett förslagsanslag på 170000000

kr. utöver vad riksdagen tidigare beslutat (1990/91:FiU29, rskr.

248),

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

15. beträffande köksutrustning m.m.

att riksdagen med anledning av propositionen samt motionerna

1990/91:So96 yrkande 4, 1990/91:So98 och 1990/91:So103 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande riktlinjer i övrigt för stimulansbidrag till

gruppbostäder

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för stimulansbidrag till gruppbostäder (avsnitt

4.3.1), i den mån de inte behandlas under föregående moment,

17. beträffande riktlinjer för stimulansbidrag till lokala

sjukhem m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:So103 yrkande 4

godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för

stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra vårdinrättningar

(avsnitt 4.3.2),

res. 6 (c)

18. beträffande medelsanvisning till Bidrag till byggande av

gruppbostäder m.m.

att riksdagen till Bidrag till byggande av gruppbostäder

m.m. för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar

ett reservationsanslag på 400000000kr.,

19. beträffande riktlinjer för bidrag till

personalutvecklingsinsatser

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för personalutvecklingsinsatser (avsnitt 4.4.1)

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

20. beträffande riktlinjer för uppföljning och utvärdering

att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av

huvudmannaskapsreformen (avsnitt 4.4.2),

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

21. beträffande medelsanvisning till

personalutvecklingsinsatser, uppföljning och utvärdering

att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem

m.m. för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar

ett förslagsanslag på 505000000 kr. utöver vad riksdagen

tidigare beslutat (1990/91:SoU12, rskr. 211),

res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis

res. 4 (v) -- villk. 2, delvis

22. beträffande inriktningen av ett statsbidrag för

vårdgaranti

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:So97 yrkande 1

godkänner vad utskottet anfört,

23. beträffande lagfäst vårdgaranti m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:So97 yrkandena 2--4,

res. 7 (m)

24. beträffande medelsanvisning till statsbidrag för viss

vårdgaranti

att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss

vårdgaranti för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln

anvisar ett reservationsanslag på 250000000 kr.,

25. beträffande användningen av statsbidraget

att riksdagen avslår motion 1990/91:So531 yrkande 13.

Stockholm den 30 maj 1991

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Sten

Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Rinaldo

Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m),

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v),

Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s),

Maj-Inger Klingvall (s), Göran Engström (c) och Alf Egnerfors

(s).

Reservationer

1. Avslag på förslaget till ekonomisk reglering och nya

riktlinjer för äldreomsorgen (mom. 1 och mom.2)

Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),

Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 9

börjar med "Riksdagen beslutade" och på s. 10 slutar med "2, 3

och 5." bort ha följande lydelse:

Konsekvenserna av den beslutade äldrereformen är mycket

svåröverskådliga. Utskottet anser, i likhet med vad som också

tidigare framhållits från m och c, att problemen inom

äldreomsorgen måste bearbetas från de rätta utgångspunkterna.

Det ändrade huvudmannaskapet löser enligt utskottets mening inte

de avgörande problemen inom äldreomsorgen såsom bristen på

alternativa boendeformer, personalrekrytering, tillgång till

sjukvårdsresurser m.m. De farhågor som i samband med

principbeslutet om äldreomsorgen framfördes i motioner från m

och c har enligt utskottets mening bekräftats. Det har varit

utomordentligt svårt för kommuner och landsting att ta fram ett

underlag för den ekonomiska regleringen av reformen. Närmare 600

tvister mellan kommuner och landsting har hänskjutits till den

särskilda tvistedelegationen. Utskottet har, sedan regeringens

förslag till ekonomisk reglering av äldrereformen lades fram,

fått motta ett stort antal skrivelser från kommuner och

landsting med kritik mot såväl enskilda beslut av den särskilda

tvistedelegationen som mot departementets beräkningar. Mot denna

bakgrund får det enligt utskottets mening anses uppenbart att

förutsättningar saknas att nu fatta ett beslut om den ekonomiska

regleringen av äldrereformen.

Statsmakterna bör enligt utskottet initiera en ordentlig

översyn av sjukvårdens och därmed även äldreomsorgens

finansiering och verksamhet. Detta är nödvändigt för att den

enskildes vilja skall kunna sättas i centrum och för att

garantera vård i tid. Det krävs sålunda en ordentligt underbyggd

och väl analyserad översyn av vårdens framtida verksamhet och

finansiering.

Utskottet anser också att det måste ges en vidgad valfrihet

och ett ökat utrymme för individens egna beslut inom den sociala

tjänstesektorn. Den verksamhet som bedrivs där har stor

betydelse för medborgarnas levnadsstandard och livskvalitet.

Beslut om hur boende, service och omsorger skall utformas

tillhör det viktigaste i många människors tillvaro.

Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av

medborgarna själva. De bör i sin egenskap av konsumenter få

välja mellan olika alternativ. I ett sådant system ges samtidigt

utrymme för löntagare inom denna sektor att -- i en helt annan

utsträckning än i dag -- välja arbetsgivare och arbetsform.

Utskottet anser alltså att vård och omsorg måste kunna

bedrivas av många olika vårdgivare och att enskild och offentlig

verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensförhållande.

Med ökad konkurrens följer också högre kvalitet. Alla vårdgivare

måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga

ekonomiska villkor.

Utskottet föreslår därför att regeringen snarast låter utreda

ett nytt finansieringssystem. Regeringen bör därvid beakta de

olika tekniska principlösningar som har lagts fram i borgerliga

partimotioner såväl i anslutning till regeringens förslag om

ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. (prop.

1990/91:14) som under allmänna motionstiden år 1991, där

avsikten är att vidga valfriheten för den enskilde och att

garantera vård i tid. Sådana förslag finns även i den nu

aktuella motion So96 (m). Under utredningsarbetet bör de

lösningar som finns i andra länder (Tyskland, Schweiz och Canada

m.fl.) studeras för att utröna huruvida sådana system -- under

anpassning till svenska förutsättningar -- kan fungera och stå

modell för Sverige.

Vad utskottet nu anfört beträffande den ekonomiska regleringen

av äldrereformen och nya riktlinjer för äldreomsorgen m.m. bör

riksdagen med bifall till motion So96 (m) yrkande 1 och So103

(c) yrkande 1 och med anledning av motion So96 (m) yrkandena 2,

3 och 5 som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen bör således avslå propositionens förslag såvitt

avser den ekonomiska regleringen. Utskottet, som saknar

anledning att vidare gå in på förslagen till riktlinjer för den

ekonomiska regleringen, de framlagda lagförslagen och

medelsanvisningarna till följd av den ekonomiska regleringen,

återkommer i det följande till frågan om avslag på

propositionens olika förslag.

dels att utskottet under mom. 1 och 2 bort hemställa:

1. och 2. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk

reglering och nya riktlinjer för äldreomsorgen

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So96 yrkande

1 och 1990/91:So103 yrkande 1 och med anledning av motion

1990/91:So96 yrkandena 2, 3 och 5 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Avslag på förslaget till ekonomisk reglering och nya

riktlinjer för äldreomsorgen (mom. 1 och mom.2)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 9

börjar med "Riksdagen beslutade" och på s. 10 slutar med "2, 3

och 5." bort ha följande lydelse:

De allt överskuggande problemen inom äldreomsorgen är

personalrekryteringen, bristen på platser inom sjukvården,

avsaknaden av alternativa boendeformer och en otillräcklig

kommunal hemtjänst.

Utskottet anser inte att ett ändrat huvudmannaskap inom

äldreomsorgen och den ekonomiska regleringen av en sådan

huvudmannaskapsreform som regeringen nu föreslagit garanterar en

bättre omsorg till äldre och handikappade. Utskottet kan inte

heller finna att en huvudmannaskapsreform kommer att öka

tillgången på personal, eller skapa tillräckligt med vårdplatser

och öka tillgången på alternativa boendeformer.

Syftet med äldrereformen har sagts vara att skapa klara

ansvarsförhållanden. Utskottet menar att den ansvarsfördelning

som i dag råder mellan kommuner och landsting är klar så till

vida att landstingen ansvarar för hälso- och sjukvård och

kommunerna för den omsorg som hör till det dagliga livet. Endast

i ett avseende är ansvarsfrågan glidande och det gäller

omvårdnadsansvaret för de s.k. senildementa.

Utskottet kan sålunda inte instämma i att en

huvudmannaskapsreform skapar bättre klarhet i

ansvarsfördelningen. Tvärtom öppnas vägar för nya tveksamheter

genom att kommunerna till sitt omvårdnadsansvar får visst

sjukvårdsansvar. Utskottet menar att den gräns som nu finns

mellan omvårdnad och sjukvård kan göras tydligare i gällande

system. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag till nya riktlinjer för äldreomsorgen i

enlighet med vad utskottet anfört. Utskottet anser inte att

förutsättningar nu finns för en sådan ekonomisk reglering som nu

föreslagits i proposition 1990/91:150. Vad utskottet här anfört

om avslag på propositionen och nya riktlinjer för äldreomsorgen

m.m. bör riksdagen med anledning av motionerna So96 (m)

yrkandena 1--3 och 5 samt So103 (c) yrkande 1 som sin mening ge

regeringen till känna.

Utskottet, som saknar anledning att gå vidare in på förslagen

till riktlinjer för den ekonomiska regleringen, de framlagda

lagförslagen och medelsanvisningarna till följd av den

ekonomiska regleringen, återkommer i det följande till frågan om

avslag på propositionens olika förslag.

dels att utskottet under mom. 1 och 2 bort hemställa:

1. och 2. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk

reglering och nya riktlinjer för äldreomsorgen

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So96

yrkandena 1--3 och 5 samt 1990/91:So103 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade

m.m. (mom. 3--14 och 19--21)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),

Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet tar" och på s. 15 slutar med "6 §

betalningsansvarslagen." bort utgå,

dels att utskottets yttrande i övrigt, såvitt nu är i

fråga, bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående (se reservation 1) uttalat sig

för en helt annan reform av äldre- och handikappomsorgen och

även för en helt annan ekonomisk reglering på området. Utskottet

avstyrker därför de riktlinjer som nu föreslagits för den

ekonomiska regleringen och de lagförslag som utgör förutsättning

för en sådan reglering.

Vad särskilt gäller de föreslagna riktlinjer för en förändring

av statsbidraget till kommunerna för äldreomsorgen erinrar

utskottet om det arbete som för närvarande pågår inom den

kommunalekonomiska kommittén, vilket bl.a. syftar till en

omläggning av statsbidragen till kommunerna från att vara

prestationsrelaterade till att bli behovsrelaterade. Kommitténs

arbete skall enligt direktiven vara avslutat under innevarande

år. Nya statsbidragsregler avses kunna genomföras fr.o.m. år

1993.

Enligt utskottet saknas, mot bakgrund av utskottets

ställningstagande i fråga om den ekonomiska regleringen, behov

av att förändra medelsanvisningarna till Bidrag till

allmän sjukvård m.m., Bidrag till sjukförsäkringen och

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. Det behöver inte

heller anvisas ytterligare medel till Bidrag till social

hemhjälp, ålderdomshem m.m.

dels att vad utskottet hemställt under mom. 5 bort utgå,

dels att utskottet under mom. 3, 4, 6--14 och 19--21 bort

hemställa:

att riksdagen avslår propositionen,

4. Statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade

m.m. (mom. 3--14 och 19--21)

Under förutsättning av bifall till reservation 2

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet tar" och på s. 15 slutar med "6 §

betalningsansvarslagen." bort utgå,

dels att utskottets yttrande i övrigt, såvitt nu är i

fråga, bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående (se reservation 2) uttalat sig

för en helt annan reform av äldre- och handikappomsorgen och

även för en helt annan ekonomisk reglering på området. Utskottet

avstyrker därför de riktlinjer som nu föreslagits för den

ekonomiska regleringen och de lagförslag som utgör förutsättning

för en sådan reglering.

Utskottet anser inte att det finns något behov att förändra

medelsanvisningarna till Bidrag till allmän sjukvård m.m.,

Bidrag till sjukförsäkringen och Skatteutjämningsbidrag till

kommunerna m.m. Inte heller bör ytterligare medel anvisas till

Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m.

dels att vad utskottet hemställt under mom. 5 bort utgå,

dels att utskottet under mom. 3, 4, 6--14 och 19--21 bort

hemställa:

att riksdagen avslår propositionen,

5. Avstämning av utfallet av den ekonomiska regleringen

(motiveringen till mom. 13)

Vid avslag på reservation 1 eller 2

Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),

Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v) och Göran Engström (c) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Den

förändrade" och på s. 27 slutar med "äldrereformens effekter"

bort ha följande lydelse:

Som framgått i det föregående har ett stort antal kommuner och

landsting i skrivelser till utskottet framfört kritik mot såväl

enskilda beslut av den särskilda tvistedelegationen som mot

vissa av socialdepartementets beräkningar. I några motioner samt

i en skrivelse från Kommunförbundet i Stockholms län framförs

förslag om att någon form av obligatorisk avstämning --

"kontrollstation" -- bör ingå i reformens uppföljning. Utskottet

delar uppfattningen att en sådan avstämning är nödvändig och

anser att den lämpligen bör företas redan under år 1992. De

närmare formerna för denna uppföljande kontroll bör enligt

utskottet inte läggas fast nu. Det bör ankomma på regeringen att

ta ställning till detta.

6. Riktlinjer för stimulansbidrag till lokala sjukhem m.m.

(mom. 17)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som

börjar med "Utskottet tillstyrker även" och slutar med

"Motionsyrkandet avstyrks." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inställningen i motion So103 (c) att

stimulansbidraget till nybyggnad och ombyggnad av lokala sjukhem

och andra särskilda boendeformer för service och omvårdnad bör

utgå som ett generellt bidrag till kommunerna för att tillgodose

de äldres varierade behov av särskilt boende. Regeringen bör

utarbeta de ytterligare föreskrifter som behövs för ett sådant

generellt statsbidrag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att riksdagen under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande riktlinjer för stimulansbidrag till lokala

sjukhem m.m.

att riksdagen med avslag på propositionens förslag till

riktlinjer för stimulansbidrag till lokala sjukhem m.m. (avsnitt

4.3.2) och med anledning av motion 1990/91:So103 yrkande 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Lagfäst vårdgaranti m.m. (mom. 23)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som

börjar med "En lagreglering" och slutar med "i motionen." bort

ha följande lydelse:

Det nu föreslagna statsbidraget till vårdgaranti bör enligt

utskottet vara ett första steg i rätt riktning. Utskottet delar

inställningen i motion So97 (m) att vårdgarantin bör lagfästas.

Utskottet delar även inställningen i motionen att en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör införas där kostnaderna för

sjukvårdsförsäkringen precis som med dagens landstingsskatt

tas ut efter betalningsförmåga och oberoende av risk. Var och en

-- även den som saknar inkomst -- kommer att omfattas av

försäkringen. Genom att en allmän försäkring finansierar också

sjukvården kommer resurserna att kunna utnyttjas väsentligt

bättre.

Enskilda människor måste också få en större möjlighet att

själva välja var de skall få sin vård. Utskottet delar

inställningen i motion So97 att valfriheten bör skrivas in i

hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen bör snarast återkomma med

ett förslag härom.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av

motion So97 (m) yrkandena 2--4 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att riksdagen under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande lagfäst vårdgaranti m.m.

att riksdagen men anledning av motion 1990/91:So97 yrkandena

2--4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

1. Förslag till

Lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av

ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och

handikappade

2. Förslag till

Lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat

huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas

betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser

om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.

Av utskottet föreslagen ändring i 9 § lagen (1990:1404) om

kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §

En landstingskommun och en kommun kan gemensamt bestämma att

kommunen skall ha betalningsansvar även för sjukhusanknuten

hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig

omvårdnadsinriktning. Landstingskommunen och kommunen

bestämmer gemensamt de förutsättningar som skall gälla för ett

sådant betalningsansvar.

En landstingskommun och en kommun kan gemensamt bestämma att

kommunen skall ha betalningsansvar även för andra medicinskt

färdigbehandlade patienter än som avses i 6 § första stycket,

sjukhusanknuten hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med

huvudsaklig omvårdnadsinriktning. Landstingskommunen och

kommunen bestämmer gemensamt de förutsättningar som skall gälla

för ett sådant betalningsansvar.

Bostadsutskottets yttrande

1990/91:BoU7y

Bilaga 3

Villkoren för bostadslån vid byggande av gruppbostäder för

äldre och handikappade m.m.

Till socialutskottet

Inledning

Socialutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att

yttra sig över proposition 1990/91:150 bilaga I:3 avsnitt 4.3.3.

jämte motionerna 1990/91:So96 (m) yrkande 4, 1990/91:So98 (fp)

och 1990/91:So103 (c) yrkande 3.

Gällande regler m.m.

I det avsnitt i propositionen över vilket bostadsutskottet

beretts tillfälle att yttra sig redovisar regeringen sin

uppfattning om vilka regler som bör gälla som förutsättningar

för statliga bostadslån vid ny- och ombyggnad av gruppbostäder

för äldre, åldersdementa, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och

fysiskt handikappade.

För närvarande finns särskilda bestämmelser om bostadslån för

ny- och ombyggnad av ålderdomshem. Dessa regler innebär

sammanfattningsvis följande. Med avsteg från kravet på s.k.

fullvärdiga bostäder utgår bostadslån vid ny- och ombyggnad av

ålderdomshem om lägenheten i färdigt skick består av minst ett

rum och kokskåp, utrymme med toalett och dusch samt

entréutrymme. Lägenheten skall ha en sådan storlek att den kan

användas av en rullstolsburen person. I ombyggnadsfallet behöver

entréutrymmen inte ordnas om det finns byggnadstekniska hinder

för detta. Avsteg från kravet på fullvärdiga bostäder får göras

endast om den lägre standarden i lägenheterna kompenseras av

gemensamma utrymmen för matlagning, måltider och samvaro och av

den utrustning som finns där.

Riksdagen har beslutat (prop. 1990/91:34, BoU4) att ett nytt

bostadsfinansieringssystem skall införas. En förutsättning för

statligt stöd för ny- och ombyggnad i det nya systemet är att

byggnadsprojektet uppfyller vissa bostadspolitiska krav.

I förordningen (1991:149) om allmänna förutsättningar för

statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder finns regler som

skall vägleda verksamheten avseende det nya systemet. Av

förordningen framgår bl.a. att bostäderna skall vara avsedda för

permanent bruk och självständigt boende. Lägenheterna skall

uppfylla de grundläggande krav på utrymmes- och

utrustningsstandard som kan ställas med stöd av plan- och

bygglagen. Sådana krav skall anses uppfyllda om bygglov lämnats

för projektet.

Beträffande särskilda boendeformer för äldre gäller enligt

förordningen att en lägenhet får bestå av ett rum och kokskåp,

utrymme med toalett och entréutrymme under förutsättning att

lägenheten har sådan storlek och utformning att den kan användas

av en rullstolsburen person och att den lägre standarden i

lägenheten kompenseras av gemensamma utrymmen för matlagning,

måltider och samvaro.

Propositionen

Genom att reglerna blir enklare och enhetligare ges, enligt

propositionen, större utrymme för flexibilitet och ökade

möjligheter till lokala lösningar när det gäller ny- och

ombyggnad av bostäder för äldre. Föredragande statsrådet betonar

vikten av att de nu diskuterade bostäderna byggs med sikte på

långsiktig användbarhet. Särskilt betonas kravet på hög

tillgänglighet och behovet av en god arbetsmiljö.

Vid planering av gruppbostäder för åldersdementa utgår

föredraganden från att bostäderna anpassas till denna grupps

särskilda behov av en småskalig och trygg boendemiljö. Antalet

lägenheter som ingår i gruppen bör avpassas så att möjligheterna

att undvika institutionsprägel tas till vara. Denna prövning bör

göras av kommunerna vid planeringen av de olika boendeformerna.

Några generella regler om gruppstorlek och samlokalisering bör

därför, enligt propositionen, inte ställas upp.

Med anledning av vad socialutskottet i december 1990

(1990/91:SoU9) anfört om att det för gruppen åldersdementa ur

medicinsk synpunkt kan vara lämpligt att efterge kravet på

kokmöjlighet upplyses i propositionen om att det enligt den ovan

nämnda förordningen (1991:149) inte ställs krav på att bostäder

för åldersdementa behöver innehålla ett fullt utrustat kök.

Däremot måste kokskåp eller pentry finnas i lägenheten. I vissa

fall kan det av säkerhetsskäl vara motiverat att avstå från att

koppla in spis eller kokplatta.

Även när det gäller gruppbostäder och andra gemensamma

boendeformer för psykiskt utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och

fysiskt handikappade anförs i propositionen att dessa bostäder

bör planeras och utformas efter de boendes individuella önskemål

och behov av tillgänglighet, trygghet och integritet. Mot

bakgrund av att det många gånger är fråga om yngre och

medelålders människor anförs i propositionen att denna grupp

inte skall ha lägre boendestandard än övriga medborgare.

Beträffande antalet lägenheter i gruppen erinras om att antalet

fyra som hittills varit en utgångspunkt för planeringen är att

anse som ett riktmärke. Utrymme för flexibilitet måste finnas.

En gruppbostad bör utgöra en naturlig del av bostadsbebyggelsen.

Motionerna

I motion 1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förändringar av bostadslåneförordningen.

I motion 1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och stimulansbidrag

godkänner de riktlinjer som anges i motionen.

I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas

3. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i

motionen anförts angående ett förenklat regelsystem för olika

boendeformer för äldre.

Bostadsutskottet

Bostadsutskottet har vid skilda tillfällen haft anledning att

ta ställning till frågan om vilka utrustnings- och utrymmeskrav

som bör hävdas för att statliga bostadslån skall kunna utgå för

bostäder till äldre, utvecklingsstörda och fysiskt handikappade.

Senast behandlade utskottet frågan i ett yttrande till

socialutskottet i november 1990 (1990/91:BoU2y).

I yttrandet anförde utskottet att de s.k.

ålderdomshemsreglerna borde tillämpas också när det gällde

byggande av gruppbostäder för människor med åldersdemens. Som

framgått ovan har detta synsätt väglett utformningen av

förordningen (1991:149) om allmänna förutsättningar för statligt

stöd i det nya bostadsfinansieringssystemet.

Även vad gäller gruppbostäder för utvecklingsstörda, psykiskt

sjuka och fysiskt handikappade har vad utskottet anförde i

yttrandet 1990/91:BoU2y vunnit gehör i de nya

finansieringsreglerna.

Utskottet har positivt noterat att de nya reglerna i det

enskilda fallet ger goda möjligheter till en lokal anpassning

och flexibilitet. Utskottet kan inte dela uppfattningen i

motionerna om att de nya reglerna skulle hämma en angelägen

utbyggnad av sådana bostäder som nu diskuteras. Det kan inte

heller rimligen hävdas att de nya reglerna skulle vara speciellt

komplicerade och att de därigenom skulle förhindra en angelägen

utveckling på området.

Av vad nu redovisats framgår att den uppfattning om regler för

bostadslån avseende byggande av gruppbostäder för äldre och

handikappade som bostadsutskottet tidigare fört fram har tagits

in i den författning som kommer att ligga till grund för det

statliga stödet till ny- och ombyggnad av bostäder. Utskottet

har självfallet ingen erinran mot att så skett.

Utskottet, som alltså vidhåller sin uppfattning, föreslår att

socialutskottet avstyrker motionerna So96 (m) yrkande 4, So98

(fp) denna motion såvitt avser villkoren för bostadslån och

motion So103 (c) yrkande 3.

Stockholm den 21 maj 1991

På bostadsutskottets vägnar

Oskar Lindkvist

Närvarande: Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Lennart

Nilsson (s), Erling Bager (fp), Hans Göran Franck (s), Bertil

Danielsson (m), Nils Nordh (s), Rune Evensson (s), Jan Sandberg

(m), Siw Persson (fp), Birger Andersson (c), Jan Strömdahl (v),

Kjell Dahlström (mp), Britta Sundin (s), Berndt Ekholm (s),

Rune Thorén (c) och Sture Thun (s).

Avvikande mening

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),

Jan Sandberg (m), Siw Persson (fp), Birger Andersson (c) och

Rune Thorén (c) anser att utskottets yttrande under rubriken

Bostadsutskottet bort ha följande lydelse:

I socialutskottets betänkande 1990/91:SoU9 behandlades (s.

84--93) frågan om lånebestämmelser och statsbidrag till

gruppboende.

Ett enigt socialutskott anförde beträffande villkor för

bostadslån till gruppbostäder att det är nödvändigt att kommuner

och landsting ges frihet att utifrån lokala förhållanden finna

goda lösningar på boendet. I vad avser gruppbostäder för

åldersdementa ansåg utskottet att det av medicinska skäl inte

sällan kan vara motiverat att efterge kravet på att dessa

bostäder skall ha kokmöjligheter. Även möjligheterna att

samlokalisera olika gruppbostäder kunde, enligt utskottet,

behöva vidgas och en större frihet skapas att bedöma det antal

platser som kan medges inom en och samma bostad. Också vad

gäller gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda borde det

finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig

utbyggnad av bostäder för denna grupp inte motverkas av olika

statliga bestämmelser.

Vad nu redovisats gav riksdagen som sin mening regeringen till

känna.

Det finns inte anledning att, som delvis görs i den nu

behandlade propositionen, överge riksdagens beslut i frågan. Det

fortsatta arbetet skall bedrivas i enlighet med det beslut

riksdagen fattade på grund av socialutskottets ovan redovisade

ställningstagande.

Förslagen i de i detta yttrande behandlade motionerna So96 (m)

yrkande 4, So98 (fp) och So103 (c) yrkande 3 utgår från det nu

refererade riksdagsbeslutet. Enligt bostadsutskottet bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i

motionerna anförts om det fortsatta arbetet med reformeringen av

bostadslånereglerna vid byggande av gruppbostäder för äldre,

åldersdementa m.fl.

Avslutningsvis bör noteras att regeringen förutsätter att den

i propositionen föreslagna ordningen skall tillämpas inom ramen

för det nya bostadsfinansieringssystemet. Eftersom detta system

inte skall införas kommer den av utskottet nu diskuterade

ordningen att innebära att en revision får göras av de regler

som i dag finns för den statliga bostadslångivningen.

Av regeringen företagen rättelse i proposition 1990/91:150

bilaga I:3.11

Bilaga 4

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Motioner väckta med anledning av propositionen 3

Motion väckt under allmänna motionstiden 1991 4

Utskottet 5

Allmän bakgrund 5

Propositionsförslagen i huvuddrag 6

Den ekonomiska regleringen 8

Avslag på förslaget till ekonomisk reglering 8

Statsbidraget till kommunerna för medicinskt

färdigbehandlade m.m. 10

Bakgrund 10

Propositionen 11

Utskottets bedömning 13

Förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen 15

Förändringen av skatteutjämningssystemet 16

Skatteväxlingen 17

Förändringen av statsbidraget till kommunerna 19

Systemet för mellankommunal kostnadsutjämning 20

En avstämning av det ekonomiska utfallet av

reformen 22

Medelsanvisningar 27

Bostadsfinansiering och stimulansbidrag till utbyggnad av

boendeformer m.m. 28

Bakgrund 28

Propositionen 29

Motionerna 33

Bostadsutskottets yttrande 33

Socialutskottets bedömning 34

Medel för personalutveckling och utvärdering av

reformen 35

Åtgärder mot köer 36

Hemställan 39

Reservationer 43

Bilaga 1: I propositionen framlagda lagförslag 50

Bilaga 2: Av utskottet föreslagen ändring 66

Bilaga 3: Bostadsutskottets yttrande BoU7y 67

Bilaga 4: Av regeringen företagen rättelse 72