Bet. 1990/91:SoU4

Socialutskottets betänkande

1990/91:SOU04

Hälso- och sjukvårdsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1990/91

SoU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 136 motionsyrkanden från 1990 års

allmänna motionstid som gäller hälso- och sjukvården.

Utskottet behandlar bl.a. ett antal motioner (s, fp, c, v) som

tar upp behovet av åtgärder för att förebygga aborter.

Utskottet framhåller att det abortförebyggande arbetet måste

bedrivas aktivt och att kommuner och landsting noga måste

analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av

aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Utskottet

betonar att ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det

abortförebyggande arbetet. De särskilda ungdomsmottagningar som

finns i kommuner och landsting har enligt utskottet en viktig

roll när det gäller att nå ungdomarna. Utskottet hänvisar till

det handlingsprogram för att förebygga aborter som utarbetats av

socialstyrelsen. Utskottet anser det angeläget att detta

handlingsprogram med dess omfattande förslag till insatser

verkligen kan föras ut i praktiskt arbete i landstingen.

Utskottet förutsätter att regeringen snabbt prövar de förslag i

socialstyrelsens handlingsprogram som förutsätter regeringens

medverkan. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Ett stort antal motionsyrkanden (s, m, c, v) tar upp etiska

aspekter på fosterdiagnostik m.m. Utskottet konstaterar att

flera av de frågor som tas upp i motionerna varit föremål för

utredningar. Utskottet delar grundsynen att den medicinska

utvecklingen inte får leda till etiskt oacceptabla konsekvenser.

I flera motioner efterlyses åtgärder för att förhindra att

kvinnor som fått kunskap om det väntade barnets kön enbart på

denna grund begär abort. Motionärerna efterlyser åtgärder för

att förhindra att kvinnorna under graviditeten får information

om barnets kön. Utskottet anser det angeläget att regeringen

skyndsamt överväger denna fråga och övriga frågor som berörs i

motionerna och föreslår ett tillkännagivande om detta till

regeringen.

Ytterligare ett stort antal motioner (s, fp, c, v, mp) tar upp

frågor om läkemedelsberoende. Utskottet efterlyser åtgärder

såväl från regeringen som landstingen, kommunerna och andra

berörda myndigheter när det gäller förskrivning m.m. av

beroendeframkallande läkemedel, framför allt de s.k.

bensodiazepinerna. Utskottet efterlyser också åtgärder för att

förbättra vården för dem som hamnat i ett läkemedelsberoende

eller -missbruk. Utskottet anser det angeläget att en ny

läkemedelslagstiftning kommer till stånd. Arbetet med en

proposition i ämnet måste därför bedrivas aktivt i

regeringskansliet. Åtgärderna när det gäller läkemedelsberoende

är emellertid enligt utskottet så angelägna att en ny

lagstiftning inte bör avvaktas. Åtgärder kan enligt utskottet

också mycket väl vidtas inom ramen för gällande lagstiftning.

Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till

känna.

Med anledning av motioner (m, fp, c) om avskaffande av kravet

i patientjournallagen att alla anteckningar i

patientjournaler skall signeras erinrar utskottet om att det vid

upprepade tillfällen gett sin syn på vad som bör gälla i fråga

om signering av patientjournaler. Utskottet anser ändå att det

kan finnas skäl att tillmötesgå önskemålen om att se över

signeringsfrågan och utarbeta alternativ till de nu gällande

kraven. Landstingsförbundet har också i en skrivelse i ärendet

hemställt om en översyn av bestämmelserna. Vad utskottet anfört

i denna del föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Övriga motioner avstyrks. 36 reservationer och 2 särskilda

yttranden har fogats till betänkandet. Av innehållsförteckningen

på betänkandets sista sida framgår hur reservationerna och de

särskilda yttrandena fördelar sig på olika frågor och partier.

Motioner

1989/90:So24 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om aktiva insatser för att bekämpa

läkemedelsberoendet,

6. att riksdagen hos regeringen begär att den efterfrågade

översynen av sekretesslagen snarast presenteras för riksdagen.

1989/90:So25 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (båda m)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

övriga av socialstyrelsen och LEK-utredningen ställda förslag

omgående skall genomföras.

1989/90:So30 av Bertil Persson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utveckling av ny medicinsk teknologi.

Motiveringen återfinns i motion Ub39.

1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registrering av kroppsskador.

1989/90:So306 av Stina Gustavsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen anlägger samma syn på narkotikaklassade

bensodiazepiner som vad gäller begränsning av alkohol,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information till läkare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kontakter mellan olika behandlingsgivare.

1989/90:So320 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utarbeta program för hur hälso- och sjukvården

skall möta misshandlade kvinnor och misstänkta fall av våld mot

kvinnor.

1989/90:So405 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att

undersöka efter vilka principer små barn får smärtbehandling i

landet.

1989/90:So406 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till klara ansvarsregler för en

persons identifiering, om vederbörande införs till sjukhus utan

att kunna redogöra för sin identitet.

1989/90:So407 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvärdering av konsekvenserna av 37 §

sjukvårdslagen.

1989/90:So410 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

amalgam bör förbjudas som tandfyllningsmaterial,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en avvecklingstid för amalgam bör fastställas till maximalt tre

år,

5. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att skärpa de allmänna råden till tandläkarna så att

alla tandläkare informerar alla patienter om de alternativ som

finns för tandbehandling.

1989/90:So412 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen påverkar

landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje

landsting och att personalen får den utbildning och

vidareutbildning som denna verksamhet kräver.

1989/90:So413 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

kvinnor yngre än 55 år bör få undervisning i självundersökning

av brösten samt snabb och god tillgång till mammografi och

cellprovning om så önskas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

massundersökning av kvinnor över 55 år skall fortsätta,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

andra undersökningsmetoder såsom light-scanning och palpologiska

undersökningar skall tillämpas.

1989/90:So414 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder beträffande röstförsämring hos

barn.

1989/90:So415 av Bengt Hurtig (vpk) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en sådan ändring i hälsoskyddslagen att

överträdelser av tomgångsförbud lättare kan beivras.

1989/90:So416 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

amalgam skall förbjudas som tandlagningsmedel.

1989/90:So417 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av det nationella

cancerregistrets ställning och uppdrag.

1989/90:So418 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortbildningsinsatser för flyktingar med

utländska vårdexamina.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf610.

1989/90:So419 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en analys av vården av

patienter med ätsjukdomar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag mot bakgrund av

vad i motionen anförts.

1989/90:So420 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att en offentlig

utredning bör tillsättas med uppgift att kartlägga sambandet

mellan produktionseffekter och kostvanor.

1989/90:So423 av Ingbritt Irhammar och Stina Gustavsson (båda

c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att

socialstyrelsen får i uppdrag att framställa ett donatorkort som

bör utplaceras på lämpliga platser i samhället i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1989/90:So427 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (båda fp) vari

yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om behovet

av ytterligare en vårdenhet i barnreumatologi.

1989/90:So428 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att utredningen Förlossningsvårdens

organisation på 90-talet alternativt socialstyrelsen får

ytterligare direktiv att se över möjligheterna till

hemförlossningar både inom den offentliga sjukvårdens ram och

utom.

1989/90:So433 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt

(båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av insatser för att

förebygga missbruk av sömnmedel och lugnande mediciner.

1989/90:So435 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samverkan mellan privatpraktiserande

tandläkare och institutioner.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf258.

1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående ungdomsmottagningar.

1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande

av en medicinalstyrelse i enlighet med vad i motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.

1989/90:So439 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande en ny arbetsorganisation inom

tandvården med inriktning på mera förebyggande arbete.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf263.

1989/90:So442 av Gudrun Schyman m.fl. (vpk) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av åtgärder mot läkemedelsberoende.

1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att förbättra

omhändertagandet av patienterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om betydelsen av fritt läkarval,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i

sjukvårdsarbetet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

behovet av satsningar på personalfrämjande åtgärder för

sjukvårdspersonal,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att förbättra en god

försörjning av sjukvårdspersonal,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om etik i vården.

1989/90:So444 av Margó Ingvardsson (vpk) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen skall utreda

förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för tidig

upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.

1989/90:So445 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en översyn av gällande abortlagstiftning vad

gäller s.k. sena aborter efter artonde havandeskapsveckan.

1989/90:So446 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att förhindra narkotikamissbruk

genom skärpt kontroll vid receptutskrivning av narkotiska

preparat.

1989/90:So448 av Margareta Winberg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändring av receptförskrivning av p-piller.

1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar att bidrag ur de sammanhållna

länsanslagen för regionalpolitiska ändamål skall kunna användas

för att understödja etablering i glesbygd,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skyndsam

översyn av stadgan för enskilda vårdhem m.m. i syfte att ge dem

möjlighet att ta emot samma patientgrupper som landstingens

vårdhem,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

återinrättande av en medicinalstyrelse,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att återinföra en

länsläkarorganisation.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf276.

1989/90:So450 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att ortopedisk medicin skall inrättas som

självständig medicinsk specialitet.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ub571.

1989/90:So452 av Margareta Winberg och Ingegerd Sahlström

(båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring i hälso-

och sjukvårdslagen för att undvika abort på grund av "fel" kön.

1989/90:So453 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättande av ett forskningscentrum i

reproduktionsepidemiologi.

1989/90:So457 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att underlätta rekryteringen av

läkare till bristområden.

1989/90:So459 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättandet av ett folkhälsoinstitut och

dess uppgifter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kostinformation,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder beträffande aborter och sexuellt

överförbara sjukdomar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ungdomsmottagningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att förebygga olycksfall,

andra skador och självmord,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sex- och samlevnadsundervisningen i

skolan,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om särskilda insatser kring hälsa och

hälsoupplysning för invandrare.

1989/90:So460 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel.

1989/90:So461 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att medel bör anslås till en kampanj för att öka intresset

för att bli blodgivare under den militära grundutbildningen och

under repetitionsövningarna.

1989/90:So462 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen beslutar hos regeringen begära initiativ för en etisk

debatt om val- och urvalsfrågor i sjukvården enligt vad som

anförts i motionen.

1989/90:So463 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inriktningen av lagstiftningen vad gäller

etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.

1989/90:So464 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en skärpning av tidsgränserna för abort.

1989/90:So465 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om aktiv dödshjälp vid samtycke.

1989/90:So467 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar

(båda c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vikten av information om foglossning och program för att

förebygga och åtgärda svåra ländryggsbesvär i samband med

graviditet.

1989/90:So471 av Maj Britt Theorin m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande

av ett kvinnomedicinskt informationscentrum.

1989/90:So475 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en förändring och utökning av

den odontologiska specialistutbildningen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf299.

1989/90:So476 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster i

ortopedisk medicin inrättas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att läkare med utbildning i ortopedisk

medicin erhåller specialistkompetens,

3. att riksdagen beslutar att en statlig vidareutbildning för

sjukgymnaster i ortopedisk medicin inrättas.

1989/90:So479 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (båda c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för en

utökad dimensionering av läkarutbildningen.

1989/90:So481 av Kjell Ericsson och Jan Hyttring (båda c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utökning av läkarutbildningen och

rekryteringsbefrämjande åtgärder för läkare till landsorten.

1989/90:So484 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt

(båda m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen utreder

på vilket sätt en läkare skall vara bunden av en patients

dokumenterade viljeyttring att avstå från livsuppehållande

insatser.

1989/90:So486 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt

(båda m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en

utredning gällande möjliga villkor för eutanasi inom sjukvården.

1989/90:So487 av Stina Gustavsson och Ingbritt Irhammar (båda

c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

förändring av patientjournallagen i enlighet med vad i motionen

anförts.

1989/90:So496 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att

avskaffa R-listan inom sjukvården.

1989/90:So498 av Per Stenmarck och Rune Rydén (båda m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hälsopass.

1989/90:So500 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införande av "hälsopass".

1989/90:So502 av Rosa Östh och Agne Hansson (båda c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för en ändring

i patientjournallagen i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:So503 av Lena Öhrsvik och Ulla Johansson (båda s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökade insatser för personer med

epilepsi.

1989/90:So504 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förebyggande åtgärder när det gäller hörselskador samt behovet

av beredskap för ökat vårdbehov.

1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien

(båda mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att landstingen bör värna om de små

förlossningsenheterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vårdplatserna bör finnas inom rimligt

avstånd var man än bor i landet.

1989/90:So507 av Karin Israelsson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett

tidsbegränsat statligt bidrag inom givna budgetramar till

enskilda sjukhem för svårt sjuka,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av

upphandlingsregler och efter vårdtyngd anpassade vårddagstaxor

för enskilda sjukhem.

1989/90:So511 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär åtgärder för att genom skärpt legitimationskrav

för uthämtning av receptbelagda läkemedel på apotek förhindra

ökat läkemedelsmissbruk.

1989/90:So512 av Per Gahrton och Anita Stenberg (båda mp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära tillsättande

av en cancerutredning med uppgift att lägga fram konkreta

förslag för hur den prognostiserade cancerexplosionen skall

kunna hejdas och vändas till en nedgång i cancerfrekvensen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en sådan ny cancerutredning skall

innehålla ett betydande inslag av företrädare för det s.k.

allmänmiljöperspektivet beträffande cancerorsaker.

1989/90:So513 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm

(båda fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om abortförebyggande åtgärder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alternativa rådgivningsbyråer.

1989/90:So514 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om regler för omhändertagande av aborterade foster.

1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (båda fp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att hos socialstyrelsen uttala

behovet av att undervisa läkare och övrig berörd personal om

primär fibromyalgi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att utreda förutsättningarna för

en organisation med reumatologkonsulter inom primärvården.

1989/90:So517 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning och information om

läkemedelsberoende till olika grupper i samhället,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om återföring av förskrivningsdata till

läkarkåren,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av husläkare,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vård och behandling av läkemedelsberoende.

1989/90:So518 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur den

genetiska informationen skall hanteras i samband med

fosterdiagnostik etc. i enlighet med motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Jo617.

1989/90:So519 av Margareta Israelsson och Berit Oscarsson

(båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om rätten att få veta fosters

kön.

1989/90:So522 av Marianne Andersson i Vårgårda och Jan

Hyttring (båda c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av

utvecklingen t.o.m. 1989 av användningen av olika dentala

material samt framtagning av biverkningsrapporter och

redovisning av hållbarhets- och biverkningsstudier.

1989/90:So527 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att göra en sådan ändring i sekretesslagen att en abort

efter fosterdiagnostik på grund av att fostret har oönskat kön

omöjliggörs.

1989/90:So528 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i

Vårgårda (båda c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om särskilda medel till stöd för dem som på grund av

bristfälliga regler inte får ersättning från

patientförsäkringen.

1989/90:So529 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att kravet på signering av anteckningar i

patientjournalerna skall avskaffas i enlighet med vad som anges

i motionen.

1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av

ett husläkarsystem enligt de riktlinjer som framförs i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildningsinsatser för att trygga

tillgången på allmänläkare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att hindra nedläggningen av enskilda sjuk-

och vårdhem,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om personalutveckling inom hälso- och

sjukvården,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av förbättrad eftervård av

bröstcanceropererade kvinnor,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att mammografiutbyggnaden inte

eftersätts,

12. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen

får i uppdrag att ge förslag till den framtida epilepsivården,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förändringar i patientjournallagen i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1989/90:So532 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnans rätt att bestämma om hon vill

genomgå fosterdiagnostik och göra en selektiv abort,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten att utelämna uppgifter om kön

vid fosterdiagnostik,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot

allmänna undersökningar med fosterdiagnostik,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reglering

av hur aborterade foster får användas i forskningen där

information till kvinnan och hennes medgivande slås fast.

1989/90:So533 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson (båda

mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att öka satsningarna på

hälsoupplysning i enlighet med motionens syfte,

2. att riksdagen beslutar att de patienter som vill ha en

alternativ behandlingsform under vissa villkor skall kunna få

denna på samma villkor som övrig vård,

3. att riksdagen beslutar att en representant för alternativ

vård skall ingå i socialstyrelsen.

1989/90:So534 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (båda fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av läkare och sjukgymnaster med

högre examen i ortopedisk medicin,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av stödjande åtgärder på

handikappsidan.

1989/90:So535 av Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda

c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildnings- och informationsinsatser för

att sänka förskrivningen av sömnmedel och lugnande preparat,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förskrivning av lugnande medel och

sömnmedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förändringar i tillsynslagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om narkotikaklassificeringen av sömnmedel och

lugnande medel,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vård och behandling av läkemedelsberoende.

1989/90:So537 av Marianne Andersson i Vårgårda och Jan

Hyttring (båda c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om förbud mot amalgam fr.o.m. 1992,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättande av hänvisningsläkare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tandläkar- och läkarutbildningen.

1989/90:So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kostnadsfria preventivmedel och

preventivmedelsrådgivning,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett

specialdestinerat statsbidrag för att trygga utbyggnaden av

preventivmedelsrådgivningen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ungdomsmottagningarnas betydelse och

nödvändiga utbyggnad,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att 30 milj.kr. bör anslås från Allmänna

arvsfonden för att stimulera utbyggnaden och utvecklingen av

ungdomsmottagningar.

Motion överflyttad från konstitutionsutskottet

1989/90:K413 av Ingrid Sundberg (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag i syfte att sekretessbelägga

uppgift om det blivande barnets kön.

Utskottet

Inledande synpunkter

Utskottet behandlar i detta betänkande ett stort antal

motioner om olika hälso- och sjukvårdsfrågor. Dessa motioner

utgör huvudparten av de motioner som väcktes om hälso- och

sjukvård under allmänna motionstiden 1990. Tidigare i år har

utskottet endast behandlat motioner som haft direkt anknytning

till någon proposition från regeringen. De nu aktuella

motionerna tar upp frågor med mycket skiftande innehåll.

Utskottet vill inledningsvis peka på ett par förhållanden av

betydelse för flera av motionsyrkandena.

De senaste decennierna har inneburit att resurserna för hälso-

och sjukvården i Sverige kraftigt förstärkts. Under de senaste

åren har emellertid den ekonomiska tillväxten på detta område

avtagit och, mätt i andel av bruttonationalprodukten, t.o.m.

minskat något. En intensiv och nödvändig debatt har uppkommit om

vilka krav och förväntningar som kan och bör ställas på hälso-

och sjukvården, vilka prioriteringar som bör göras och på vilket

sätt i övrigt samhället skall möta en framtida utveckling som

med största sannolikhet inte kommer att medföra en lika snabb

tillväxt som tidigare.

Inom landstingen pågår i dag ett mycket omfattande

förändringsarbete för att kunna möta de krav som framtiden

medför. I alla landsting pågår arbete för att öka produktivitet

och effektivitet. Landstingen försöker förbättra

ekonomistyrningen, organisationen och vården. De prövar bl.a.

kooperativ och entreprenader. På olika sätt försöker man

förbättra tillgängligheten och kontinuiteten i vården för

sjukvårdens konsumenter, patienterna. Valfrihet har därvid

blivit ett honnörsord. För att möta arbetskraftsbristen arbetar

landstingen även med att förändra bl.a. arbetstiderna i vården.

De prövar flextid och individuella arbetstider. Det pågår också

ett arbete med att förbättra de anställdas arbetsmiljö.

Landstingsförbundet har i en nyligen publicerad skrift,

Landsting i förändring -- Några exempel, redovisat exempel på

det förändringsarbete som pågår. I sammanhanget bör också nämnas

att Landstingsförbundet beslutat att i samarbete med

socialdepartementet och socialstyrelsen göra en översyn av ett

antal för den svenska hälso- och sjukvården grundläggande

frågor. Projektet har fått namnet VÄGVAL. Syftet med översynen

är att den skall ge underlag för en positiv utveckling av hälso-

och sjukvården med hänsyn tagen till de samhällsekonomiska

begränsningarna. Projektet skall belysa konsekvenserna av skilda

vägval. Ett samlat material skall presenteras vid

Landstingsförbundets kongress 1991.

Att sjukvårdshuvudmännen försöker förbättra organisationen och

verksamhetsformerna är dock inte något nytt. Möjligen har takten

i förnyelsearbetet drivits upp. Målet för förändringsarbetet

ligger ännu långt fram i tiden. Resultaten av arbetet kan komma

att få betydelse för bedömningen av många av de frågor som tas

upp i motionerna och som behandlas i betänkandet.

Ett flertal motioner tar upp etiska aspekter på hälso- och

sjukvård. Utskottet har i flera sammanhang tidigare framhållit

att det är viktigt att få till stånd en debatt och därmed också

öka medvetenheten om de etiska frågor som den snabba

utvecklingen på det medicinska området ger upphov till.

Utskottet tog för ett antal år sedan ett initiativ som ledde

till skapandet av rådet för medicinsk-etiska frågor. Detta råd

är i dag ett värdefullt forum där bl.a. politiker, olika

företrädare för sjukvården, forskare och teologer kan samråda i

medicinsk-etiska frågor och söka formulera gemensamma

grundläggande uppfattningar i sådana frågor. Utvecklingen kommer

med stor sannolikhet att ställa krav på en ökad debatt om de

etiska värderingarna. Utskottet avser för sin del att ägna

särskild uppmärksamhet åt dessa frågor.

Vissa övergripande frågor inom hälso- och sjukvården

Att välja läkare

Motion 1988/89:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) tar upp

frågan om ett fritt läkarval. Motionärerna anser att en vård på

patientens villkor innebär en rätt att fritt välja läkare och

begär ett tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande

2).

I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om

införande av ett husläkarsystem enligt de riktlinjer som

framförs i motionen (yrkande 5). Under rubriken Förstärk

primärvården anför motionärerna bl.a. att alla människor måste

ha möjlighet att välja den läkare med vilken de kan ha varaktiga

kontakter, en s.k. husläkare. Inte minst vid behandlingen av

kroniska sjukdomar och psykosomatiska problem anses detta vara

av stor betydelse. Det bör enligt motionärerna även finnas

möjlighet att välja en specialistläkare till sin husläkare.

Principen om det fria läkarvalet förutsätter, anförs det också i

motionen, att det vid sidan av den offentliga sjukvården finns

privatpraktiserande läkare.

Frågan om ett friare läkarval har behandlats av utskottet vid

ett flertal tillfällen. I betänkandet SoU 1984/85:28 om

utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården behandlade utskottet

ett motionsyrkande som gällde valfrihet i läkarval men även

frågor om kontinuitet i vården, vård på lika villkor m.m.

Utskottet framhöll därvid bl.a. den stora betydelsen av hembesök

i primärvården och det utvecklingsarbete som inriktas mot att

skapa kontinuitet i kontakterna mellan vårdgivare och den

enskilda patienten. Även samverkan mellan primärvård och andra

vårdgivare framhölls. Med hänvisning även till uttalanden i den

då behandlade propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och

sjukvården m.m. ansåg utskottet att motionen inte borde

föranleda någon riksdagens åtgärd.

I betänkandet SoU 1987/88:27 (s. 7 f.) behandlade

utskottet ett motionsyrkande (fp) om införandet av ett

husläkarsystem. Utskottet erinrade om det tidigare uttalandet

och underströk på nytt vikten av utvecklingsarbete som syftar

till att förbättra kontinuiteten i kontakterna mellan å ena

sidan läkare och annan vårdpersonal och å andra sidan den

enskilda patienten. Utskottet var dock inte berett att förorda

ett husläkarsystem enligt fp:s modell utan avstyrkte det då

aktuella motionsyrkandet. (Reservation fp)

I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 11 ff.) konstaterade

utskottet att det för hälso- och sjukvården gäller en rad olika

krav, där både respekten för patientens självbestämmande och

kraven på kontinuitet är väsentliga krav. Utskottet betonade att

inte något av dessa krav på hälso- och sjukvården får försummas

och att avvägningar måste göras när olika krav kommer i konflikt

med varandra. När det gällde frågor om självbestämmande och

särskilt möjligheterna att välja läkare hänvisade utskottet till

den utveckling som pågår inom landstingen i riktning mot att

låta invånarna välja den vårdcentral och/eller sjukhus som de

önskar. Utskottet framhöll att patienterna måste få kännedom om

den möjlighet de har att välja t.ex. vårdcentral. Utskottet

ansåg det inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens sida

vad gällde ett då aktuellt motionsyrkande (c) om fritt läkarval.

(Reservation c)

Vad gällde ett fp-yrkande om införande av husläkarsystem

vidhöll utskottet sin tidigare inställning att inte förorda

införandet av ett sådant system. (Reservation fp)

Riksdagen beslutade i maj 1990 om införandet av ett samlat

ledningsansvar inom hälso- och sjukvården (prop. 1989/90:81,

SoU24, rskr. 313). Beslutet innebär att det inom hälso- och

sjukvården vid sådana enheter där patientsäkerheten kräver det

införs ett samlat ledningsansvar för en läkare med

specialistkompetens och insikter i administrativa och ekonomiska

frågor (chefsöverläkaren). I regeringens förslag ingick även att

det vid de enheter inom hälso- och sjukvården som leds av en

chefsöverläkare för varje patient skall finnas en ansvarig

läkare. Denne, som skall vara legitimerad, benämns

patientansvarig läkare. Reformen träder i kraft den 1 juli 1991.

En av huvudtankarna bakom förslaget att införa en

patientansvarig läkare har varit just kontinuiteten i vården men

har också motiverats av att ansvaret för patienterna behöver bli

mera entydigt än vad som är fallet i dag. I propositionen

anfördes att skyldigheten att utse patientansvarig läkare tills

vidare borde begränsas till enheter som förestås av en

chefsöverläkare, men om verksamheten med patientansvariga läkare

faller väl ut skulle det senare kunna bli aktuellt med en

utvidgning också till andra enheter.

Utskottet (1989/90:SoU24 s. 27 f.) såg positivt på

förslaget att det för varje patient skall utses en särskild

patientansvarig legitimerad läkare. Utskottet erinrade om hälso-

och sjukvårdslagens bestämmelser om att hälso- och sjukvården

skall främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och

sjukvårdspersonalen. Utskottet erinrade också om att utskottet i

olika sammanhang framhållit att kontinuiteten i vården måste

förstärkas. Förslaget om en patientansvarig läkare ansåg man

främja kontinuiteten, och man ansåg det också kunna stärka

patienternas ställning i vården. Det ansågs kunna bli särskilt

värdefullt för patienter med långa vårdtider eller ofta

återkommande behov och för handikappade. Utskottet hade ingen

erinran mot att man inledningsvis skulle begränsa skyldigheten

att utse patientansvarig läkare till de enheter som leds av

chefsöverläkare men framhöll betydelsen av att vården

organiseras så att all personal får kontinuitet i kontakterna

med patienterna. Utskottet framhöll också att kontakten mellan

den läkare som utses att vara patientansvarig och patienten

måste vara god. Ett gott samarbete dem emellan är en

förutsättning för en god vård. Utskottet erinrade på nytt om

betydelsen av valfrihet och kontinuitet i vården. Utskottet

ville inte gå så långt att patienten skulle få en ovillkorlig

rätt att själv välja patientansvarig läkare men förutsatte att

sjukvårdshuvudmannen och chefsöverläkaren så långt det är

möjligt tillmötesgår en patients önskemål när det gäller

patientansvarig läkare.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall hälso- och sjukvården

bygga på respekt för patientens självbestämmande och främja

kontakter mellan patienten och personalen. Vården skall så långt

som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Mot

denna bakgrund bör en patient så långt möjligt själv få välja

läkare. Detta är naturligtvis särskilt angeläget vid kroniska

besvär och långvariga kontakter med hälso- och sjukvården. Det

finns enligt utskottet anledning att på nytt framhålla detta.

Beslutet i våras att införa patientansvarig läkare vid enheter

inom vården som leds av en chefsöverläkare är ägnat att stärka

patientens ställning. I sammanhanget har även patientens rätt

att påverka läkarvalet betonats. Ett friare läkarval förutsätter

naturligtvis en god tillgång och jämn fördelning av

läkarresurserna i hela landet. Även detta har utskottet

understrukit i flera sammanhang.

Utskottet delar sålunda i huvudsak det synsätt som ligger

bakom motion So443 (c). Arbete pågår också i landstingen med

denna inriktning. Motionen bör därför inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida. Yrkande 2 i motionen avstyrks.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att inte förorda införande

av ett husläkarsystem. Motion So531 (fp) yrkande 5 avstyrks

därför.

Patienten i centrum

I motion So443 (c) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för

att förbättra omhändertagandet av patienterna (yrkande 1).

Motionärerna framhåller att patienten måste stå i centrum för

hälso- och sjukvårdsarbetet. En helhetssyn måste prägla vården.

Helheten skall enligt motionärerna omfatta större hänsynstagande

till hela sjukdomsbilden och till individens egna önskemål och

behov. Att ta hand om och behandla patienter måste få kosta och

ta tid i anspråk. Patienten måste ges större möjlighet till

enskilda samtal med läkaren om sin sjukdomsbild. I motionen tas

också upp sådant som patientens rätt till en hemliknande miljö

och egna tillhörigheter, patientens ansvar för sin egen vård,

patienträttigheter och de anhörigas betydelse.

Utskottet har tidigare behandat liknande motionsyrkanden. I

betänkandet 1988/89:SoU15, där också frågor om sjukvårdens

resurser behandlades, erinrade utskottet bl.a. om de krav som

finns i hälso- och sjukvårdslagen och tillsynslagen på att man i

vården skall visa respekt för patientens självbestämmande och

integritet och att den enskilde alltid måste kunna känna

förtroende för hälso- och sjukvården. Utskottet ansåg dock inte

att det fanns behov av åtgärder från riksdagens sida med

anledning av då aktuella motionsyrkanden. (Reservation c)

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att patienten

skall stå i centrum för hälso- och sjukvårdsarbetet. Hälso- och

sjukvårdslagens liksom tillsynslagens syfte är att inskärpa

bl.a. detta. Patienten får aldrig uppfattas som ett passivt

föremål för vård utan skall ges tillfälle att aktivt medverka.

Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen skall vården så långt det

är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

Personalen bör tillsammans med patienten utforma och genomföra

vården. Inom hälso- och sjukvården pågår också arbete med att

utveckla vården och behandlingen av patienterna med denna klara

inriktning. Utskottet anser sig kunna förutsätta att denna

positiva utveckling fortsätter och att det sålunda inte behövs

någon åtgärd från riksdagens sida för att syftet med motion

So443 (c) skall tillgodoses. Yrkande 1 i motionen avstyrks.

Etisk debatt

I motion 1989/90:So462 av Ulla Tillander m.fl. (c)

hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära initiativ

för en etisk debatt om val- och urvalsfrågor i sjukvården enligt

vad som anförts i motionen. Motionärerna ställer frågan om

huruvida ett urval av personer för vissa vårdinsatser är etiskt

försvarbart och om så är fallet efter vilka principer ett urval

kan göras. Motionärerna påtalar problemet med om samhället över

huvud bör försätta sig i sådana situationer där urvalsbeslut

behöver göras, och -- om så blir fallet -- efter vilka principer

prioriteringar bör göras, om vård och behandling inte räcker

till alla behövande. Motionärerna framhåller att dessa frågor

behöver bli föremål för ingående etisk bearbetning och att

regeringen bör ta initiativ till en sådan etisk debatt.

Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU15 ett

motionsyrkande med samma innebörd som det nu aktuella. Utskottet

anförde därvid följande (s. 17 f.).

Utskottet är enigt med motionären om att det är viktigt att få

till stånd en debatt och därmed också öka medvetenheten om de

etiska frågor som den snabba utvecklingen på det medicinska

området ger upphov till. Utskottet har vid flera tillfällen

tidigare gett uttryck för en sådan uppfattning. Här kan hänvisas

till de uttalanden som utskottet gjorde i betänkandet SoU

1984/85:4. Utskottet efterlyste där ett permanent

medicinskt-etiskt organ där parlamentariker, sjukvårdsansvariga,

forskare och teologer kunde samråda i medicinsk-etiska frågor

och där grundläggande gemensamma värderingar kunde formuleras.

Ett sådant organ har sedermera kommit till stånd genom

inrättandet av rådet för medicinsk-etiska frågor

(regeringsbeslut den 14 mars 1985).

Rådet skall enligt regeringsbeslutet ta upp medicinsk-etiska

frågor ur ett mer övergripande perspektiv. Rådet skall sträva

efter en helhetssyn på frågor som rör medicinsk forskning och

behandling som kan anses känslig för den mänskliga integriteten

eller påverka respekten för människovärdet. Rådet har fått stor

frihet att behandla de frågor man finner viktiga. Frågor om

människors lika värde och rätt till integritet har ansetts böra

få stort utrymme i rådets arbete. Det har i direktiven till

rådet betonats att den utveckling som sker på det här området

ofta har mycket långsiktiga verkningar. En viss förstärkning av

rådet har nyligen gjorts.

Även i andra sammanhang har utskottet (se t.ex. SoU 1986/87:7

och SoU 1987/88:4) påtalat problemen med den snabba utvecklingen

inom medicinens område och risken för att politikerna kan

försättas i en situation då nya medicinska tekniker tas i bruk

utan att riksdagen har getts möjlighet att lägga fast de

vägledande principerna.

Utskottet anser det värdefullt att rådet för medicinsk-etiska

frågor arbetar för att bredda debatten i dessa frågor. Utskottet

vill erinra om de råd för etiska frågor som också finns inom

bl.a. socialstyrelsen och Svenska Läkaresällskapet.

Utskottet fann inte skäl till något initiativ från riksdagens

sida med anledning av den då aktuella motionen. Motionen

avstyrktes.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om behovet av etisk

debatt. Utskottet har också tidigare framhållit behovet av sådan

debatt. Utskottet anser det angeläget att rådet för

medicinsk-etiska frågor tar sådana initiativ att den nödvändiga

debatten kan föras ut i samhället. Utskottet förutsätter att

denna kan ske utan särskilt initiativ från riksdagens sida.

Motion So462 (c) avstyrks därför.

Återinrättande av en medicinalstyrelse

I motion 1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en

medicinalstyrelse i enlighet med vad i motionen anförts

(yrkande 3). Under rubriken En bättre sjukvård framhåller

motionärerna att det för att en hög kvalitet i vården skall

kunna upprätthållas behövs en väl fungerande

tillsynsorganisation. En återinrättad medicinalstyrelse med stor

vetenskaplig och medicinsk kompetens är enligt motionärerna

angelägen. Den måste också ha en anknytning till regional nivå

för att vara effektiv.

I motion 1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till

återinrättande av en medicinalstyrelse (yrkande 5).

Motionärerna anför att ansvarsgränserna på central nivå och

mellan olika organ för hälso- och sjukvården är oklara. Därmed

uppstår problem med relationerna mellan exempelvis

socialdepartementet, socialstyrelsen och Landstingsförbundet.

Motionärerna anser att den medicinska kompetensen på central

nivå måste återupprättas och att hälso- och sjukvården klarare

måste bygga på medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Med

den snabba medicinska och medicinsk-tekniska utvecklingen är

behovet av en särskild medicinalstyrelse större nu än någonsin.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare behandlat

och avstyrkt motionsyrkanden om återinrättandet av en

medicinalstyrelse. I betänkandet SoU 1987/88:16 erinrade

utskottet om tidigare uttalanden och anförde vidare att en

offensiv hälsopolitik enligt utskottets mening kräver en god

samverkan mellan hälso- och sjukvården, socialtjänsten och

hälsoskyddet. Inriktningen av hälso- och sjukvården mot

förebyggande arbete och helhetssyn inom såväl socialtjänst som

hälso- och sjukvård ansåg utskottet starkt tala för en

integrering på det centrala myndighetsplanet av dessa frågor.

Utskottet framhöll dock att det är viktigt att socialstyrelsen

har en organisation som medger att styrelsen kan fungera

effektivt i sin roll som central förvaltningsmyndighet för såväl

hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Utskottet framhöll

också vikten av att socialstyrelsen prioriterar medicinsk

uppföljning, tillsyn och rådgivning, utvärdering och analys av

hälso- och sjukvården samt resursanvändning och effektivitet.

Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen. (Reservation m)

I betänkandet 1988/89:SoU24, som behandlade

socialstyrelsens framtida roll vidhöll utskottet sin tidigare

inställning och avstyrkte då aktuella motioner. (Reservation m)

Utskottet vidhåller sin inställning i frågan om

återinrättandet av en medicinalstyrelse och avstyrker därför

motionerna 1989/90:So437 yrkande 3 och 1989/90:So449 yrkande 5.

Återinförande av en länsläkarorganisation

I motion So449 (m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförs i motionen om behovet av att

återinföra en länsläkarorganisation (yrkande 6).

Motionärerna erinrar om den tidigare länsläkarorganisationen med

dess uppgift att utöva regional tillsyn över hälso- och

sjukvården och anser att en länsläkarorganisation bör

återinrättas. Tillsynen måste enligt motionärerna förläggas

närmare människorna för att stärka den enskilde patientens

ställning, dvs. på läns- eller sjukvårdsregionnivå. Tillsynen

bör lämpligen omfatta både privat och offentlig vård.

Omfattningen i relation till andra funktioner måste prövas.

Riksdagen beslutade våren 1989 med anledning av proposition

1988/89:130 om riktlinjer för socialstyrelsens framtida roll,

uppgifter och inriktning m.m. om socialstyrelsens huvudsakliga

uppgifter och verksamhetsinriktning (1988/89:SoU24, rskr.

296). Enligt detta beslut skall socialstyrelsen i första hand

inrikta sitt arbete på tillsyn i form av uppföljning och

utvärdering av den verksamhet som kommuner, landsting och andra

organ bedriver inom socialsektorns område. Socialstyrelsen skall

också i egenskap av expertmyndighet kunna tillhandahålla

kunskapsunderlag som kan behövas av regering, landsting och

kommuner inför olika ställningstaganden.

I syfte att förstärka socialstyrelsens tillsyn inom hälso- och

sjukvården föreslogs i propositionen att det skulle inrättas

regionala tillsynsenheter på högst sex orter i landet. Utskottet

uttalade sin tillfredsställelse över det framlagda förslaget när

det gällde förstärkningen av socialstyrelsens

tillsynsverksamhet.

Socialstyrelsen avlämnade i september 1989 rapporten Regional

organisation vid socialstyrelsen -- Uppgifter, lokalisering,

resursdimensionering m.m. Socialstyrelsen föreslog att de

regionala enheterna skall vara fem till antalet. Styrelsen

föreslog en lokalisering av enheterna till Umeå, Uppsala,

Stockholm, Göteborg och Malmö. I 1989/90 års budgetproposition

(prop. 100, bil. 7 s. 77) anförde socialministern att han delade

bedömningen att antalet tillsynsenheter bör vara fem. Han

föreslog dock att tillsynsenheten för Uppsala/Örebroregionen

borde förläggas till Örebro. Socialutskottet och sedermera

riksdagen hade ingenting att erinra mot regeringens förslag vad

gällde de regionala tillsynsenheterna (1989/90:SoU17, rskr.

172).

Regeringen beslutade den 21 juni 1990 att fem regionala

enheter successivt skall inrättas vid socialstyrelsen under

budgetåret 1990/91. Enheterna skall vara lokaliserade i

Stockholm, Malmö, Jönköping, Örebro och Umeå. I samma beslut

uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att senast den 1 september

1993 till regeringen redovisa en utvärdering av erfarenheterna

av de regionala enheternas verksamhet.

Socialstyrelsen har inlett arbetet med att rekrytera personal

till och i övrigt bygga upp de regionala enheterna. Vid

enheterna kommer att finnas tillgång till kvalificerad

medicinsk, odontologisk och juridisk expertis. Tillsynsenheterna

skall bl.a. handlägga patientärenden och utöva tillsyn t.ex.

genom besök i förebyggande syfte. De regionala enheterna skall

vidare göra iakttagelser på fältet samt sprida kunskaper och

erfarenheter.

Socialstyrelsen har vidare inlett ett omfattande

programarbete, Aktiv uppföljning, vilket innebär att

socialstyrelsen inom varje sexårsperiod kommer att göra

fördjupade analyser av utvecklingen inom varje enskilt län, där

i snitt fyra län varje år kommer att få besök av myndigheten.

Gävleborgs län är det första länet för en sådan uppföljning.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen tidigare behandlat

motionskrav om att den tidigare länsläkarorganisationen bör

återinföras (se bl.a. SoU 1985/86:13, 1986/87:16 och

1987/88:16). Utskottet har därvid framhållit betydelsen av en

förbättrad tillsyn från socialstyrelsens sida. Även i samband

med utskottsbehandlingen av socialstyrelsens nya organisation

förekom en motion om återinförande av en länsläkarorganisation.

Som framgått i det föregående uttalade utskottet i betänkandet

1988/89:SoU24 (s. 11) sin tillfredsställelse över den

föreslagna förstärkningen av socialstyrelsens tillsynsverksamhet

och tillstyrkte att en regional organisation skulle tillskapas

inom socialstyrelsen. Utskottet förutsatte därvid att den

regionala organisationen kommer att fullgöra flera av de

uppgifter som tidigare åvilade länsläkarna. Utskottet ansåg det

naturligt och angeläget att de regionala tillsynsenheternas

verksamhet utvärderas sedan de varit i funktion någon tid. Med

hänvisning till vad utskottet avfört avstyrkte utskottet kraven

på ett återinförande av länsläkarorganisationen. (Reservation m)

Utskottet erinrar om vad utskottet tidigare anfört när det

gäller tillsynsfrågorna. Utskottet konstaterar att

socialstyrelsen enligt ett regeringsuppdrag under år 1993 skall

redovisa en utvärdering av erfarenheterna av de nya regionala

enheternas verksamhet. Utskottet finner inte skäl till något

ändrat ställningstagande i frågan om återinförande av en

länsläkarorganisation. Motion So449 (m) yrkande 6 avstyrks.

Gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan vård

I motion 1989/90:So407 av Iréne Vestlund m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utvärdering av konsekvenserna av 37 §

i sjukvårdslagen. Motionärerna anför bl.a. att inom hälso- och

sjukvården sker en fortlöpande utveckling, där förbättrade och

förfinade undersöknings- och behandlingsmetoder, ny kunskap, nya

läkemedel och ny teknik snabbt förändrar förutsättningarna.

Motionärerna tar sedan upp problemen med gränsdragningen mellan

länssjukvård och regionvård. Enligt motionärerna måste denna

gränsdragning kontinuerligt omprövas, och det gäller även det

ekonomiska läget i utnyttjande av resurserna, också resurser

avsedda för den högspecialiserade vården. Motionärerna anför

vidare att regionsjukvårdens kostnadsökningar trots långtgående

planeringsambition varit höga, sannolikt högre än för övrig

hälso- och sjukvård. Den höga styrningen av den

högspecialiserade vården inom varje region har inte bara hindrat

önskvärd konkurrens mellan vårdgivare utan också hindrat

köparlandstingen från att göra rationella och kostnadseffektiva

val i regionvården. Motionärerna ifrågasätter

samverkansnämndernas funktion och om det är rationellt att

nödvändig samverkan mellan läns- och regionnivån

kanaliseras/förmedlas via nämnden. Flexibilitet och snabb

anpassning till ändrade förutsättningar skulle enligt

motionärerna bättre tillgodoses genom direkt samverkan mellan

landstingen (köpare och säljare) i form av ordinära

civilrättsliga avtal (vårdavtal). Den nuvarande lagstiftningen

anser man vara dåligt anpassad till dagens situation och

morgondagens krav. Man bör pröva om det verkligen finns skäl att

i särskild lag reglera hur samverkan skall ske mellan

landstingen inom hälso- och sjukvården. Om samhällets krav på

forskning och utveckling jämte utbildning samt lokalisering av

viss högspecialiserad vård inte kan tillgodoses utan stöd i lag

bör lagstiftningen, anser motionärerna, utformas enbart för att

täcka dessa krav.

I motion 1989/90:So496 av Bertil Persson (m) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag

att avskaffa R-listan över riksspecialiteter inom sjukvården.

Det förhållandet att den mest högspecialiserade vården

förbehålls vissa utvalda sjukhus, oftast belägna i Stockholm, är

enligt motionären hämmande för utvecklingen av högspecialiserad

vård kring nya avancerade forskargrupper och också när det

gäller att göra kvalificerad vård mera allmänt tillgänglig.

Motionären anser att läkarna vid landets centralsjukhus, som är

de som i regel remitterar patienter till riksspecialiteter,

själva bäst kan avgöra vart de skall remittera sina patienter

utan pekpinnar i form av en R-lista.

Liknande synpunkter framförs även i motion 1989/90:So30

med anledning av proposition 1989/90:90 om forskning av samme

motionär (m). I motionen begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om utveckling av ny

medicinsk teknologi (yrkande 2).

Den i motion So407 (s) nämnda 37 § i 1962 års sjukvårdslag

infördes i lagen år 1981. Den överfördes i sak oförändrad år

1983 till den nya hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL. I 9

§ HSL ges bestämmelser om regionsjukvården.

Enligt 9 § första stycket HSL bemyndigas regeringen att

utfärda föreskrifter om regionindelningen. Bemyndigandet har

utnyttjats genom förordningen (1982:777) om rikets indelning i

regioner för hälso- och sjukvård som berör flera

landstingskommuner. Enligt denna skall regionindelningen omfatta

sex sjukvårdsregioner, nämligen Stockholms-, Linköpings-,

Lund/Malmö-, Göteborgs-, Uppsala/Örebro- och Umeåregionerna.

Enligt 9 § andra stycket är landstingskommunera skyldiga att

samverka i regionsjukvårdsfrågor. Bestämmelsen tar främst sikte

på den samverkan som huvudmännen inom samma region måste ha i de

frågor som rör den högspecialiserade hälso- och sjukvården i

regionen. Samverkan med landstingskommuner utanför regionen kan

emellertid också komma i fråga, bl.a. när det gäller vård inom

sådana specialiteter som inte är representerade i varje region.

I varje region finns en särskild samverkansnämnd med

förtroendevalda företrädare för varje sjukvårdshuvudman i

regionen.

Grunderna för samverkan mellan landstingskommunerna om den

högspecialiserade hälso- och sjukvården samt riksgiltiga

bestämmelser om utomlänsvård och andra tjänster ges i ett

särskilt riksavtal för hälso- och sjukvård enligt en

rekommendation av Landstingsförbundets styrelse. Till avtalet

hör vissa förteckningar, som fastställs för ett år i sänder av

Landstingsförbundets styrelse, nämligen förteckning E, som

innehåller ersättningsbelopp för akutsjukvård och vissa andra

tjänster som regleras i riksavtalet (senast fastställd för 1990)

och förteckning R som anger vårdenheter för specialistvård

av rikskaraktär och regler för remittering av patienter. Den

senaste förteckningen R, avseende år 1990, har publicerats i

serien Landstingsförbundets A-cirkulär (A 89:42). I anslutning

till förteckningen har Landstingsförbundet särskilt kommenterat

verksamhetsområdena hjärt-lung och lungtransplantationer,

bukspottkörteltransplantation, hjärttransplantation,

levertransplantationer, barnhjärtkirurgi, brännskadevård,

benmärgstransplantation, epilepsikirurgi och epilepsivård.

Landstingsförbundet har initierat vissa utredningar som har

betydelse för arbetet med bl.a. förteckning R. En särskild

arbetsgrupp har konstituerats för att göra en utvärdering av

arbetet med förteckning R och annan högspecialiserad vård.

Utredningen förväntas ge svar på frågor om arbetet lett till

ökad medicinsk säkerhet och kvalitet, om målet en vård på lika

villkor för alla uppnåtts och om kraven på rationell drift och

god ekonomi varit styrande. Utredningens uppgift är att bedöma i

vilken grad det nu gällande planeringssystemet bidragit till att

uppfylla de angivna målsättningarna. Arbetsprocessen som sådan

skall analyseras och utredningen skall precisera förslag som kan

leda till en högre grad av måluppfyllelse. Utvärderingen

omfattar resultat och arbetsprocess för både förteckning R och

de särskilda rekommendationer som avgivits av förbundsstyrelsen.

Utredningsarbetet skall också bedöma om dessa målsättningar

skall revideras eller preciseras på annat sätt. En särskild

utredning inom Landstingsförbundet skall se över organisationen

för verksamheten med organtransplantation.

Riksavtalsmodellen är alltså den samverkansform som valts för

huvudmännens inbördes samverkan enligt 9 § HSL. Samverkan skulle

emellertid också kunna ske i form av kommunalförbund enligt

kommunalförbundslagen (1985:894). Om kommunalförbundet valdes

som samverkansform mellan flera huvudmän inom regionsjukvården

skulle kommunalförbundets styrelse bli samverkansnämnd. I

princip anses det inte föreligga något hinder i lagstiftningen

att flera huvudmän bildar kommunalförbund för hela den hälso-

och sjukvård som de ansvarar för enligt HSL (se bl.a. Sahlins

kommentar till hälso- och sjukvårdslagen, tredje upplagan 1990).

Det finns anledning att i sammanhanget erinra om den av

Landstingsförbundet i samarbete med socialdepartementet och

socialstyrelsen beslutade översynen av vissa grundläggande

frågor för den svenska hälso- och sjukvården, projektet VÄGVAL.

Inom ramen för denna översyn skall frågor om vårdens struktur

och organisation, om styrningen av vården samt om hur vården

skall betalas och av vem bli föremål för en ingående analys.

Utskottet gör följande bedömning.

Målet för hälso- och sjukvården -- en god hälsa och en vård på

lika villkor för hela befolkningen -- förutsätter bl.a. en god

samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen. Det är inte rationellt

att varje enskilt landsting bygger upp kompetens och avsätter

resurser för alla nödvändiga vårdinsatser. Bestämmelserna om

regional samverkan och om regionindelning har tillkommit för att

underlätta och förbättra det nödvändiga samarbetet och samverkan

mellan sjukvårdshuvudmännen. Ett medel för den nödvändiga

samverkan har varit det riksavtal för hälso- och sjukvård som

träffats av landstingen och de rekommendationer i form av

förteckningarna E och R till detta avtal som årligen fastställts

av Landstingsförbundets styrelse. När det gäller områden som

gråstarr-, höftleds- och kranskärlsoperationer har staten gjort

särskilda satsningar, inte minst ekonomiska, för att underlätta

samarbetet mellan sjukvårdshuvudmännen.

Ett omfattande utredningsarbete har initierats inom ramen för

det s.k. VÄGVAL-projektet. Inom ramen för detta skall såväl

primärvård som länssjukvård och regionsjukvård analyseras. Inom

Landstingsförbundet pågår vidare en utvärdering av förteckning

R. Vilka effekter detta arbete kan få för det regionala

samarbetet inom hälso- och sjukvården är dock fortfarande

oklart.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna

So407 (s), So496 (m) och So30 (m) yrkande 2.

Enskilda vårdhem

I motion 1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till

skyndsam översyn av stadgan för enskilda vårdhem m.m. i syfte

att ge de enskilda vårdhemmen möjlighet att ta emot samma

patientgrupper som landstingens vårdhem (yrkande 4).

I motion 1989/90:So507 av Karin Israelsson m.fl. (c, m,

fp) hemställs dels att riksdagen hos regeringen begär förslag

om ett tidsbegränsat statligt bidrag inom givna budgetramar till

enskilda sjukhem för svårt sjuka (yrkande 1), dels förslag

om införande av upphandlingsregler och efter vårdtyngd anpassade

vårddagstaxor för enskilda vårdhem (yrkande 2). Motionärerna

anför bl.a. att enskilda vårdhem som vill göra insatser för att

ta hand om svårt sjuka och gamla med stort behov av tillsyn bör

kunna få statsbidrag för ombyggnad, nybyggnad och upprustning.

Dessutom bör riksdagen ta initiativ till att upphandlingsregler

och efter vårdtyngd anpassade vårddagstaxor etableras.

I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om att hindra nedläggningen av enskilda sjuk- och

vårdhem (yrkande 8). Motionärerna anser att de privata

vårdhemmen är viktiga komplement till den vård som bedrivs av

landstingen. De är ofta små och hemtrevliga.

Personalomsättningen är låg och småskaligheten ger möjlighet

till personlig omvårdnad. Motionärerna påtalar att enskilda

sjuk- och vårdhem läggs ned som ett led i den pågående

avinstitutionaliseringen. Eftersom det finns ett stort behov av

vård och omsorg anser motionärerna det felaktigt att små, väl

fungerande institutioner på detta sätt tvingas upphöra.

Regeringen bör, anser motionärerna, ta erforderliga inititativ

för att ta till vara den personella, organisatoriska och fysiska

resurs som dessa hem representerar. Detta bör kunna ske i

samarbete med de enskilda vårdhemmens intresseorganisationer

samt landstings- och kommunförbunden.

Regeringen tillsatte i december 1987 en särskild

tillsynsutredning (S 1987:03). I direktiven till utredningen

(dir. 1987:21 och dir. 1989:17) uttalas bl.a. att utredaren bör

överväga om och i så fall hur socialstyrelsens tillsyn skall

utformas så att den i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen

omfattar all hälso- och sjukvård. Vidare uttalas att utredaren i

det sammanhanget bör se över reglerna för enskilda

vårdinrättningar så att samma säkerhetskrav blir gällande för

dessa som för den offentligt bedrivna vården.

I betänkandet SoU 1987/88:16 konstaterade utskottet att

den inledda tillsynsutredningen kommer att beröra även reglerna

för enskilda vårdhem. Enligt utskottets mening fanns i avvaktan

på resultatet av denna utredning inte skäl för riksdagen att

överväga något initiativ i frågan. Den då aktuella motionen

avstyrktes. (Reservation m)

Utskottet vidhöll i betänkandet 1988/89:SoU15 att

resultatet av tillsynsutredningens förslag borde avvaktas.

(Reservation m)

Ett huvudbetänkande från tillsynsutredningen planeras till

årsskiftet 1990--91.

Frågan om nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem

behandlades även i utskottets betänkande 1988/89:SoU6.

Utskottet hänvisade därvid till sina tidigare uttalanden. När

det över huvud taget gäller nedläggning av institutionsplatser

erinrade utskottet om att det vid flera tidigare tillfällen gett

uttryck för sin uppfattning att det är självklart att någon

omfattande reducering av antalet vårdplatser inte får ske utan

att andra tillfredsställande vårdmöjligheter byggs ut och finns

tillgängliga. Utskottet betonade också att utvecklingen noga

måste följas, inte minst i en tid när resurserna inte räcker

till för att uppfylla alla ambitioner som finns.

I det nämnda betänkandet redovisades också socialstyrelsens

rapport Att bo på institution (Socialstyrelsen redovisar

1987:12). Rapporten, som bygger på en inventering i november

1985, redovisar de privata institutionernas andel av

institutionerna för äldre, långtidssjuka och handikappade. Av

rapporten framgår (s. 17) att de privata institutionerna

utgjorde sammanlagt 20 % av samtliga enheter. Den vanligaste

privata vårdformen var de privata sjukhemmen inom psykiatrin. De

utgjorde en tredjedel av samtliga enheter för psykiatrisk vård.

Dessa enheter var dock förhållandevis små, vilket gjorde att de

privata sjukhemmen svarade för endast 13 % av platserna. Vid

vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda fanns drygt 10 % av

antalet platser vid privata vårdhem. Inom långtidssjukvården

fanns ca 4 % av antalet platser vid privata sjukhem. Av totalt

52 288 platser på ålderdomshem fanns 1 531 i privat regi.

I betänkandet 1988/89:SoU15 erinrade utskottet om de

tidigare uttalandena men fann inte skäl till något ändrat

ställningstagande. (Reservation fp, m)

Utskottet gör följande bedömning.

Som framgått i det föregående kan tillsynsutredningen i sitt

arbete förväntas beröra även reglerna för enskilda vårdhem. Ett

betänkande har aviserats till årsskiftet 1990--91. Utskottet

anser att resultatet av tillsynsutredningens arbete bör avvaktas

och avstyrker därför motionerna So449 (m) yrkande 4, So507 (c)

yrkandena 1 och 2 samt So531 (fp) yrkande 8.

Förebyggande vård

Motionerna

I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i

sjukvårdsarbetet (yrkande 3). Motionärerna framhåller att en

satsning på förebyggande insatser utgör en viktig strategi för

att motverka de stigande sjukvårdsbehoven. För att kunna

genomföra meningsfulla åtgärder krävs att orsakerna till ohälsa

analyseras. Det framhålls att arbetet mot drog- och

tobaksmissbruk måste bedrivas på bred front. Kostens betydelse

för en god hälsa betonas. I motionen anförs vidare att en ökad

satsning på friskvård i förebyggande syfte är ett viktigt inslag

i hälso- och sjukvårdsarbetet som i större utsträckning bör

kunna avlasta sjukvården. Motionärerna hänvisar också till den

stora hälsokontroll under namnet "Lev hela livet" som genomförts

i Skaraborgs läns landsting i syfte att göra deltagarna i

kontroller mer medvetna om de förebyggande insatsernas betydelse

för ett hälsosammare liv. Motionärerna anser att erfarenheterna

från detta arbete bör ligga till grund för försöksverksamheter

även i andra landsting.

I motion So533 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson

(båda mp) hemställs att riksdagen beslutar att öka

satsningarna på hälsoupplysning i enlighet med motionens syfte

(yrkande 1). Motionärerna anför att de främsta påverkbara

orsakerna till sjukdomar finns i livsstil och miljö. Dessa

orsaker kan angripas med förebygande åtgärder inriktade på kost

och levnadsvanor, trafik- och arbetsmiljö, kemikalisering och

annan behandling av livsmedel samt den yttre miljön innefattande

boendeformer, stadsbyggnad m.m.

I motion So459 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

åtgärder för att förebygga olycksfall, andra skador och

självmord (yrkande 5). Motionärerna hänvisar till

Utredningen Hälso- och sjukvård inför 90-talet (HS 90) som

beräknade att närmare en miljon olycksfall varje år kräver

medicinsk behandling. Motionärerna anser det viktigt att

riksdagens beslut om en länsvis registrering av skador av

samtliga fall som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården

genomförs. Områden som idrottsskador och skador till följd av

våld och övergrepp på barn, kvinnor och åldringar nämns som

områden där det behövs ett bättre kunskapsunderlag. Motionärerna

anser också att det behövs kraftfulla insatser för att vända

utvecklingen när det gäller de trafikskadade. Ungdomar,

bilförare, cyklister och motorcyklister nämns som särskilt

utsatta grupper. Motionärerna anser vidare att det är nödvändigt

att intensifiera såväl kunskapsutvecklingen och

kunskapsspridningen om självmord som arbetet med att förebygga

självmord. Detta bör vara en angeläget uppgift för

socialstyrelsen.

I samma motion (fp) begärs också ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförs i motionen om särskilda insatser

kring hälsa och hälsoupplysning för invandrare (yrkande 8).

Motionärerna framhåller att våra invandrares inställning till

ohälsa, sex- och samlevnadsfrågor m.m. många gånger skiljer sig

från vår egen och att man måste ha detta i åtanke när man

genomför olika hälsoupplysningsaktiviteter. Därför bör

socialantropologiska studier kring hälsa och hälsoupplysning

till invandrare prioriteras.

I motion So459 (fp) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

kostinformation (yrkande 2). Enligt motionärerna är

kostvanornas betydelse för uppkomsten av såväl hjärt-kärlsjukdom

som tumörer, tarmsjukdomar, övervikt och sockersjuka

oomtvistlig. Därför är det viktigt att såväl statliga

myndigheter som landsting, skola, förskola och olika

frivilligorganisationer stimuleras att arbeta med förbättring av

kost- och motionsvanorna. Motionärerna tar också upp

skolmåltiderna och deras funktion som pedagogiskt instrument.

I motion 1989/90:So420 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en

offentlig utredning bör tillsättas med uppgift att kartlägga

sambandet mellan produktionseffekter och kostvanor. Motionären

hänvisar bl.a. till en undersökning som genomförts av Handelns

Utredningsinstitut som visat på ett omfattande

produktionsbortfall till följd av försämrade lunchvanor.

Motionären hänvisar vidare till skatteförslaget och de slopade

lunchsubventionerna och de effekter som kan förväntas både när

det gäller produktionsbortfall och minskat underlag för många

lunchrestauranger.

I motion So459 (fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförs i motionen om inrättandet av ett

folkhälsoinstitut och dess uppgifter (yrkande 1).

Motionärerna anser att det bör inrättas ett institut för

befrämjande av en god hälsa som skall vara ansvarigt bl.a. för

kartläggning av ohälsa och dess orsaker. Institutet skulle

enligt motionärerna också kunna ta initiativ till olika studier,

föreslå åtgärder samt samordna genomförandet av olika insatser

rörande t.ex. information och utbildning och det tvärsektoriella

arbete som ofta är nödvändigt för att nå resultat. Institutet

skulle också enligt motionärerna kunna ha ansvaret för ett nytt

forskningsområde, preventionsforskning. Det konstateras i

motionen att en rad av det föreslagna institutets uppgifter i

dag åvilar andra statliga myndigheter. Skapandet av ett

folkhälsoinstitut skulle innebära en överföring av en del

uppgifter från de andra myndigheterna. Det framhålls att det är

viktigt att det nya folkhälsoinstitutet samordnar sitt arbete

med övriga myndigheter för att samhällets tillgängliga resurser

skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt.

Bakgrund

Med utgångspunkt i förslagen från den s.k. HS

90-utredningen lade regeringen år 1985 fram förslag till vissa

riktlinjer för hälso- och sjukvårdspolitiken (prop.

1984/85:181), vilka sedermera godkändes av riksdagen (SoU

1984/85:28, rskr. 400). Ett av de övergripande målen enligt

riktlinjerna var en förbättrad folkhälsa genom en aktiv och

samordnad hälsopolitik. Det anfördes att folkhälsoarbetet skulle

omfatta berörda samhällssektorer, folkrörelser och allmänhet.

Speciell uppmärksamhet borde ägnas de grupper i samhället som är

utsatta för de största hälsoriskerna. Det andra övergripande

målet var en vård på lika villkor för hela befolkningen.

I propositionen föreslogs att en sammanställning och analys av

hälsoutvecklingen inom befolkningen -- en folkhälsorapport --

borde tas fram och lämpligen publiceras vart tredje år.

Därutöver borde årliga statistiksammanställningar redovisas.

Riksdagen hade ingen erinran mot detta.

Regeringen uppdrog år 1985 åt socialstyrelsen att utarbeta den

nämnda folkhälsorapporten. Socialstyrelsen redovisade en första

sådan till regeringen hösten 1987 (Socialstyrelsen redovisar

1987:15, Folkhälsorapport 1987). I en särskild skrivelse

till riksdagen (reg. skr. 1987/88:172) redovisade regeringen

denna rapport till riksdagen.

Utskottet behandlade folkhälsorapporten och regeringens

skrivelse i betänkandet 1987/88:27. Därvid redovisades olika

åtgärder som vidtagits av myndigheter och organisationer. Bl.a.

hänvisades till de tre underlag till hälsopolitiska

handlingsprogram som redovisats i betänkandena (SOU

1984:42--44). Att förebygga skador, Att förebygga hjärt- och

kärlsjukdomar och Hälsopolitik i samhällsplaneringen --

boendemiljö, arbetsmiljö, arbetslöshet och kost. Även

Cancerkommitténs betänkande (SOU 1984:67) Cancer -- orsaker,

förebyggande m.m. nämndes.

I utskottsbetänkandet nämndes vidare det underlag till

handlingsprogram för rörelseorganens sjukdomar som

socialstyrelsen redovisat i serien Socialstyrelsen redovisar

(1987:14) Att förebygga sjukdomar i rörelseorganen och --

såvitt avser kostvanor -- den rapport om Kost, hälsa och

motion som socialstyrelsen och livsmedelsverket publicerat.

Utredningar m.m.

Det kan också finnas skäl att nämna den s.k.

folkhälsogruppen under hälso- och sjukvårdsberedningen.

Folkhälsogruppen har dels publicerat ett policydokument (nr 1

1989 i folkhälsogruppens publikationsserie), dels rapporterna

Åtgärder för att minska tobaksbruket i Sverige (nr 2 1989 i

publikationsserien) och Bättre kostvanor -- förslag till

åtgärder för att minska risken för cancer och

hjärt-kärlsjukdomar (nr 4 1989). I rapport nr 5 har gruppen

tagit fram ett kunskapsunderlag för hälsopolitik,

folkhälsovetenskaplig forskning och fortbildning, särskilt med

avseende på socialsektorns behov. Folkhälsogruppen planerar att

inom kort i sin publikationsserie ge ut en dokumentation från en

konferens om cancerprevention. En särskild arbetsgrupp under

folkhälsogruppen arbetar med att ta fram ett nytt

strategidokument när det gäller hälsoförebyggande arbete.

Dokumentet skall vara klart i juni 1991 inför en WHO-konferens

om hälsoförebyggande arbete som skall hållas i Sverige. Det nya

strategidokumentet kommer att särskilt uppmärksamma det

tvärsektoriella arbetet.

Som framgått ovan ägnar folkhälsogruppen stor uppmärksamhet åt

frågor om kost och hälsa. En särskild arbetsgrupp har på uppdrag

av folkhälsogruppen tagit fram skriften Bättre kostvanor --

åtgärder för att minska risken för cancer och

hjärt-kärlsjukdomar (Folkhälsogruppen nr 4 1989). Rapporten

innehåller bl.a. följande förslag:

att ett hälsomål för livsmedelspolitiken fastställs,

att avtalet med radio och TV i enlighet med radiolagen ses

över så att behovet av kontinuerlig vetenskapligt väl förankrad

och enhetlig hälsoinformation beaktas på samma sätt som redan

skett i många andra länder,

att särskilda medel avsätts för framtagande av studiematerial

till en överenskommen TV-serie om förebyggande av cancer och

hjärt-kärlsjukdomar i Utbildningsradions regi,

att kostens betydelse för hälsa beaktas i utbildning inom

barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård samt inom storhushåll,

att forskningsinsatser inom folkhälsoområdet förstärks,

att åtgärder vidtas för att underlätta minskningen av

fettkonsumtion genom information till allmänheten och utbildning

av nyckelgrupper och personer, men också genom bl.a. borttagande

av mjölksubventioner, prisdifferentiering mellan mjölk och ost

med låg resp. hög fetthalt samt att forskning om alternativ

användning av mjölkfett stimuleras,

att storhushållens måltidssammansättning blir hälsoriktigare

med inriktning på en ökad satsning på skolmåltiderna,

symbolmärkning av måltider (i första hand försöksverksamhet)

genom att stimulera till ökad användning av spannmål, frukt och

grönsaker.

Inom ramen för det numera avslutade projektet Landstingen

inför 90-talet utarbetade Landstingsförbundet en rapport om

landstingens samhällsinriktade hälsoarbete med titeln Hälsan --

mångas ansvar. Rapporten publicerades i början av år 1988 och

efter remissbehandling redovisades den vid Landstingsförbundets

kongress i juni 1988. På uppdrag av kongressen utfärdade

Landstingsförbundets styrelse därefter en rekommendation till

landstingen och medlemskommunerna att intensifiera sitt

samhällsinriktade förebyggande hälsoarbete samt att därvid

vidareutveckla formerna för samverkan med berörda myndigheter

och organisationer.

I enlighet med 1987/88 års riksdagsbeslut i samband med den

senaste folkhälsorapporten pågår inom socialstyrelsen ett

arbete med att ta fram en ny folkhälsorapport. Den beräknas

läggas fram i början av nästa år.

Socialstyrelsens verksamhet kommer under de närmaste åren i

stort att inrymmas i åtta s.k. huvudprogramområden. Ett av dessa

är invandrares och flyktingars hälsa. Avsikten med programmet är

att förhindra att den första tidens stora och svåra problem för

invandrare ger upphov till långsiktiga sociala och hälsomässiga

svårigheter. Ett särskilt arbete kommer att inriktas mot de mest

utsatta invandrargrupperna. Olika hälsoupplysningsinsatser

kommer att bli aktuella under programarbetet.

Spri har nyligen åtagit sig två nya uppdrag som i huvudsak

berör ämnesområdet förebyggande vård. Det ena uppdraget,

Hälsoarbete i primärvården, kommer från Landstingsförbundet och

utgår från primärvårdens roll i det förebyggande arbetet.

Hypotesen är att det är viktigt att finna vilka mekanismer som

främjar resp. hindrar utvecklingen av hälsoarbete inom

primärvården. I projektet ingår att utifrån ett antal exempel på

välutvecklat hälsoarbete analysera vilka förutsättningarna varit

för att åstadkomma detta. Dessutom skall former för idéspridning

och erfarenhetsutbyte föreslås. Det andra projektet, Utvärdering

av förebyggande och hälsobefrämjande arbete, kommer från

socialstyrelsen. I socialstyrelsens uppdrag aktualiseras behovet

av instrument för att aktivt kunna följa upp det förebyggande

arbetet. Spri skall inledningsvis bestämma kriterier på

förebyggande och hälsobefrämjande arbete. Man skall inom

projektet också försöka konstruera en väl definierad

begreppsapparat och utforma kvantitativa mått och metoder för

att beräkna och redovisa förebyggande verksamhet.

När det gäller arbetet med att förebygga olycksfall kan

redovisas att regeringen år 1986 uppdrog åt socialstyrelsen att

efter samråd med berörda myndigheter och organisationer ta

initiativ till en central registrering av sådana olycksfall i

befolkningen som behandlas inom den offentliga hälso- och

sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på

grundval härav årligen sammanställa uppgifter som belyser

skademönstret. I uppdraget ingick också att utreda hur miljö-

och hälsoskyddsnämnderna skulle kunna bidra till det

förebyggande arbetet. Vid socialstyrelsen har nu arbetet med

programmet Hälsa för alla år 2000/HS 90-skadeprogram påbörjats.

En sektion för olycksfallsskador har bildats inom

folkhälsoenheten. Socialstyrelsen har dessutom inrättat en

samverkansgrupp med företrädare för myndigheter som arbetar med

miljöfrågor och skadeförebyggande uppgifter. En särskild

referensgrupp med företrädare för en stort antal frivilliga

organisationer har inrättats. Inom socialstyrelsen finns också

en särskild rådgivande medicinsk expertgrupp. Socialstyrelsens

roll innebär bl.a. att stimulera, utbilda och bevaka

utvecklingen inom området. Andra uppgifter är att verka för en

enhetlig skadestatistik, förmedla erfarenheter samt koordinera

det förebyggande arbetet.

Inom ramen för regeringsuppdraget publicerade socialstyrelsen

år 1989 rapporten Personskador i Sverige 1978--1982

(SoS-rapport 1989:13). Rapporten ger en allsidig belysning

av orsakerna till de skador som blivit behandlade i den slutna

vården liksom vilka slags skador det är fråga om. I rapporten

kan också utläsas omfattningen av de vårdresurser som sätts in i

form av antal vårddagar. Avsikten är att rapporten främst skall

komma till användning i samband med övergripande insatser inom

olika områden.

Socialstyrelsen har utarbetat nya klassifikationer för

registrering av olycksfallsskador som avses ge en mera logisk

och systematisk gruppering av omständigheterna kring specifika

olyckshändelser än tidigare klassifikationer. I en nyligen

publicerad Handbok i registrering av olycksfallsskador

ger socialstyrelsen råd och rekommendationer

och redovisar också erfarenheter från den praktiska

verksamheten.

Skaraborgs läns landsting har sedan ett antal år bedrivit

ett särskilt projekt som syftat till att förebygga olycksfall.

Projektet omfattade olycksfallsregistrering, information,

utbildning, tillsyn samt förändringar av den fysiska miljön. I

projektet engagerades olika kommunala och privata insatser.

Erfarenheter från projektet har redovisats i Spri-rapport

250 (Att förebygga Olycksfall. Erfarenheter från Skaraborgs

län).

Vad sedan gäller arbetet med att förebygga självmord kan

redovisas att socialstyrelsen år 1983 publicerat ett underlag

till vårdprogram för problemet självmord. Ett bakomliggande

syfte var att en för olika vårdorgan gemensam terminologi och

filosofi skulle skapas liksom gemensamma riktlinjer för

diagnostik och behandling när det gäller självmord och

självmordsförsök.

I Socialstyrelsen redovisar (1985:7) Självmord inom den

psykiatriska vården har socialstyrelsen gjort en självkritisk

granskning av självmord under pågående sjukhusvård. I rapporten

redovisades bl.a. olika projekt med självmordsförebyggande

verksamhet. I samma serie (1988:8, Att förebygga psykisk

ohälsa) presenterade socialstyrelsen underlag till ett

hälsopolitiskt handlingsprogram när det gäller att förebygga

psykisk ohälsa. Socialstyrelsen konstaterade i rapporten att

förebyggande initiativ och verksamheter som kan antas ge

positiva effekter på den psykiska hälsan redan förekommer, men

att det inte finns någon samlad utvärdering och samordning av

insatser som skulle kunna vara vägledande för brett upplagda och

systematiska studier. Socialstyrelsen redovisade vissa förslag

och angav projekt som borde genomföras och utvärderas med

kvalificerad metodik. Till rapporten hör vissa

expertrapporter som publicerats i socialstyrelsens

PM-serie (PM 1988:28).

Motioner som mer specifikt tar sikte på vård och andra

insatser för människor i självmordssituation behandlas i ett

senare utskottsbetänkande under innevarande riksmöte

(1990/91:SoU6).

I fråga om kostfrågorna kan -- utöver vad som redan nämnts

om folkhälsogruppen -- redovisas att socialstyrelsen, delvis i

samarbete med andra, publicerat ett antal skrifter som tar upp

kostens betydelse för hälsan. Här kan nämnas rapporten Folkhälsa

och livsmedelspolitik (Socialstyrelsen redovisar 1984:14),

Kost på sjukhus och inom social omsorg (allmänna råd från

socialstyrelsen 1985:11), boken Kost, Motion och Hälsa

(utgiven 1986), socialstyrelsens folkhälsorapport

(Socialstyrelsen redovisar 1987:15) och den år 1989 utgivna

rapporten Ätproblem inom vården (SoS-rapport 1989:38).

Landstingsförbundet har som ett led i förbundets arbete

med kostfrågor tagit fram en idéskrift om kostinformation.

Skriften innehåller avsnitt om kostens medicinska betydelse, om

läkarnas engagemang i kostfrågor samt om kostadministrativt

ansvar och kostinformation.

Livsmedelsverket fick våren 1990 ett extra anslag på 7

milj.kr. för att förstärka verkets kost- och hälsaprogram. Målet

med kampanjen är att öka människors kunskap om sambandet mellan

kost och hälsa och att påverka matvanorna på ett positivt sätt.

Kampanjen för bättre matvanor kommer att pågå under två år. En

särskild referensgrupp med företrädare för myndigheter,

organisationer, handel och industri har knutits till kampanjen.

Ett särskilt nyhetsbrev riktat till grupper och personer knutna

till kampanjarbetet men även till andra intresserade målgrupper

kommer att ges ut. Livsmedelsverket har under senare tid också

utarbetat ett system för symbolmärkning av livsmedel.

Svenska kommunförbundet, socialstyrelsen, livsmedelsverket och

skolöverstyrelsen arbetar tillsammans i ett projekt för att

förbättra skolmåltiderna. Arbetet med projektet pågår

fortfarande.

Tidigare utskottsbehandling

I samband med behandlingen av socialstyrelsens

folkhälsorapport och regeringens skrivelse behandlade utskottet

olika motionsyrkanden med krav på förebyggande insatser inom

hälso och sjukvården (SoU 1987/88:27 s. 12 ff.). Utskottet

uttalade därvid att det är av största betydelse att arbetet med

att förebygga ohälsa hos befolkningen fortsätter och att dessa

insatser kan intensifieras. Det framhölls att det för detta

krävs ett engagemang såväl på statlig som regional och lokal

nivå. Utskottet hänvisade till att -- vilket också redovisades i

betänkandet -- ett omfattande arbete i enlighet med vad som

tidigare uttalats av regering och riksdag kommit i gång.

Utskottet ansåg det betydelsefullt att faktasammanställningar

och analyser motsvarande dem i socialstyrelsens folkhälsorapport

tas fram även fortsättningsvis. Vad gällde ett särskilt

motionskrav på ett åtgärdsprogram mot olyckor med personskador

konstaterade utskottet att arbete med dessa frågor redan pågick

inom ett flertal landsting och att socialstyrelsen inlett

uppbyggnaden av en länsvis registrering av de olycksfall som

hälso- och sjukvården kommer i kontakt med. Utskottet underströk

vikten av att detta arbete fortsätter.

När det gäller särskilda insatser kring hälsa och

hälsoupplysning för invandrare behandlade utskottet vissa sådana

frågor i betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 28 ff.). Utskottet

anförde därvid att det är angeläget att bl.a.

invandrarkvinnornas och flyktingbarnens situation ägnas särskild

uppmärksamhet. Utskottet konstaterade att det råder stor brist

på kunskap om invandrarnas hälsosituation och sociala problem

och att behovet av stöd- och hjälpinsatser sannolikt är stort.

Utskottet framhöll vikten av att berörda myndigheter verkligen

ägnar dessa problem en skärpt uppmärksamhet. Utskottet fann dock

med hänvisning till pågående arbete inom socialstyrelsen, som

också lagt fram förslag till olika insatser, inte skäl för något

inititativ från riksdagens sida.

Utskottet har vid flera tillfällen, även i det nämnda

betänkandet 1988/89:SoU15, behandlat frågor om hjälp åt

tortyrdrabbade och invandrarkvinnors möjligheter att kunna vända

sig till en kvinnlig gynekolog och också i de sammanhangen

framhållit att det behövs utökade insatser för invandrarna.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om

kostens betydelse för hälsan. I betänkandet SoU 1987/88:19

behandlade utskottet en motion om kostens betydelse i vården.

Utskottet betonade därvid att kosten är av central betydelse i

vården. Utskottet hänvisade därvid till socialstyrelsens

allmänna råd med flera skrifter. Mot bakgrund av det arbete som

redan pågår på området ansåg utskottet det inte erforderligt med

något riksdagsinitiativ, varför den då aktuella motionen

avstyrktes. (Reservation c)

I betänkandet 1988/89:SoU14 framhöll utskottet vikten av

kostupplysning och utbildning på området. Utskottet erinrade om

att kostupplysningen utgör ett centralt inslag i

folkhälsoarbetet och om att frågorna också uppmärksammats hos

såväl berörda centrala myndigheter som på lokal nivå, inom

landsting m.m. Mot bakgrund av det arbete som bedrivs kring

kostfrågorna ansåg utskottet det inte erforderligt med ett

initiativ från riksdagens sida. (Reservation c)

Motioner om återinrättande av ett självständigt institut för

folkhälsa har behandlats av utskottet vid flera tillfällen,

bl.a. i betänkandena SoU 1986/87:16 (s. 7 f.) och SoU

1987/88:16 (s. 9 f.). Därvid redovisades dels de uppgifter som

det tidigare institutet för folkhälsan hade, dels på vilket sätt

dessa uppgifter förts över till bl.a. socialstyrelsen,

livsmedelsverket, naturvårdsverket och statens miljömedicinska

laboratorium, numera institutet för miljömedicin. Utskottet

underströk vikten av en aktiv hälsoupplysning och behovet av

information kring kostvanorna och deras betydelse för

folkhälsan. Utskottet hänvisade till fördelningen av ansvaret på

olika myndigheter och ansåg inte att det framkommit något som

skulle motivera en principiell förändring i dessa hänseenden.

Utskottet framhöll dock betydelsen av att kostfrågorna får en

effektiv bevakning. Motionerna avstyrktes. (Reservation fp)

Liknande motionsyrkanden behandlades på nytt i betänkandet

1988/89:SoU14. Enligt utskottet hade det dock inte

framkommit något som borde föranleda ett ändrat

ställningstagande från utskottets sida. I betänkandet

1988/89:SoU24, som behandlade socialstyrelsens nya

organisation, vidhöll utskottet sin tidigare inställning och

avstyrkte den då aktuella motionen. (Reservation fp)

Utskottets bedömning

Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet helt

delar den grundläggande inställningen i motionerna att det

förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården har mycket stor

betydelse. Ett effektivt förebyggande arbete bidrar till ett

rationellt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser. Att

ohälsa förebyggs innebär även stora mänskliga vinster. Utskottet

har också i åtskilliga sammanhang tidigare framhållit att

satsningarna på att förebygga ohälsa måste intensifieras.

Den föregående redovisningen visar klart att det på många håll

och på många olika områden pågår ett omfattande arbete för att

förbättra folkhälsan. Folkhälsogruppen, socialstyrelsen,

Landstingsförbundet, Spri m.fl. gör insatser. I vissa fall pågår

det förebyggande arbetet redan för fullt, i andra fall planeras

insatser. Det finns enligt utskottet en stark medvetenhet hos

berörda myndigheter och organisationer om nödvändigheten av att

satsa på förebyggande vård. Utskottet ser därför för närvarande

inte skäl till något allmänt tillkännagivande till regeringen av

det slag som efterlyses i motionerna So443 (c) yrkande 3 delvis

och So533 (mp) yrkande 1 delvis. Motionerna avstyrks därför i

motsvarande delar.

Förebyggande insatser bör göras på en mängd olika områden.

Utskottet delar uppfattningen i motion So459 (fp) att det är

angeläget med särskilda insatser kring hälsa och hälsoupplysning

för invandrare. Av den tidigare redovisningen framgår att

socialstyrelsen under de närmaste åren i ett s.k.

huvudprogramområde kommer att göra en särskild satsning när det

gäller invandrares och flyktingars hälsa. Utskottet avstyrker

med hänvisning till det anförda motion So459 (fp) yrkande 8.

Arbete inom socialstyrelsen pågår när det gäller att förebygga

olycksfall, andra skador och självmord. Även inom landstingen

görs insatser. Inte heller i detta sammanhang anser utskottet

det nödvändigt med något tillkännagivande till regeringen.

Motion So459 (fp) yrkande 5 avstyrks därför.

Kostens betydelse för att förebygga ohälsa tas upp i flera

motioner. Folkhälsogruppen har särskilt framhållit att

kostvanorna måste förändras. Utskottet har ingen annan

uppfattning. I det föregående har redovisats ett stort antal

projekt som syftar till en förbättring av kostvanorna. Utskottet

ser med hänvisning härtill inte skäl till någon åtgärd från

riksdagens sida med anledning av motionskraven. Motionerna So459

(fp) yrkande 2, So443 (c) yrkande 3 delvis, So533 (mp) yrkande 1

delvis och So420 (m) avstyrks därför.

Utskottet har tidigare avstyrkt motionsyrkanden om inrättande

av ett folkhälsoinstitut. Utskottet finner inte anledning att

ändra sitt ställningstagande och avstyrker därför motion So459

(fp) yrkande 1.

Röstförsämring hos barn

I motion 1989/90:So414 av Barbro Westerholm (fp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om

åtgärder beträffande röstförsämring hos barn. Motionären

hänvisar till att musiklärarna vid Adolf Fredriks musikklasser

under den senaste tioårsperioden i samband med musikaliska

anlagstest inför antagning till skolan observerat en allvarlig

försämring av barnens röster. Denna röstförsämring yttrar sig

bl.a. i heshet och ett begränsat tonomfång. Orsakerna till

röstförändringarna är inte klarlagda. Det är inte heller känt i

vilken omfattning röstförändringarna förekommer hos andra barn.

Motionären anser att regeringen mot denna bakgrund bör låta

utreda i vilken omfattning de beskrivna röstförändringarna hos

barn förekommer, deras orsaker och möjligheterna att förebygga

och behandla dem.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från

socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet.

Socialstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden från två

medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd, noterar att det inte

finns några systematiska vetenskapliga studier av det problem

som motionen behandlar. Undersökningar från tidigt 1900-tal har

inte ansetts helt tillförlitliga. Därför finns det enligt

socialstyrelsen ett behov av att med nu tillgängliga objektiva

mätmetoder försöka systematiskt kartlägga barnröstens

förändringar över tiden och i olika åldrar. Därvid skulle man få

vetenskapligt underlag för bedömningar av om en röstförsämring

verkligen äger rum. Det är enligt socialstyrelsen möjligt att

den höga ljudnivån vid många av de miljöer i förskola och skola

där barn vistas kan utsätta barnrösten för större påfrestningar

än tidigare. Styrelsen hänvisar till den stora roll som muntlig

kommunikation spelar i dagens samhälle och anser det därför

viktigt med en god kännedom om det finns en fortgående

försämring av barns och ungdomars röstkapacitet och talförmåga.

Om det skulle kunna visas att en sådan försämring verkligen äger

rum anser socialstyrelsen det nödvändigt att åtgärder vidtas för

att förebygga en sådan utveckling och förbättra barns och

ungdomars akustiska miljö.

Socialstyrelsen ansluter sig således till den uppfattning om

problemets vikt som de båda experterna redovisat och anser att

det finns goda skäl att i en tvärvetenskaplig undersökning

kartlägga i vilken utsträckning röstförändringar förekommer hos

barn och ungdom och hur dessa kan förebyggas.

Svenska läkaresällskapet anför beträffande prognosen att

det är en allmän klinisk erfarenhet att heshet och

stämbandsknottror hos barn har en tendens att avta och

försvinna, särskilt hos pojkar. Två undersökningar från

1980-talet anses förstärka det intrycket. Enligt

Läkaresällskapet saknas det dock longitudinella studier, och det

är också obekant i vilken utsträckning barn tar med sig

ogynnsamma röstvanor upp i vuxen ålder.

Läkaresällskapet framhåller att det i dag finns helt andra

resurser än tidigare att systematiskt undersöka rösten och

förändringar i rösten under uppväxten. Det finns tekniska

hjälpmedel men också möjlighet att studera inverkan av yttre

faktorer som hög bullernivå liksom betydelsen av ökad

allergibenägenhet hos barn. Sällskapet hänvisar till ett förslag

från Svenska logopedförbundet om hur röstproblemen skall kunna

undersökas vilket erhållit stöd från svensk foniatrisk förening.

Sammanfattningsvis finner Svenska läkaresällskapet det

angeläget att utreda förekomsten av och orsakerna till

röstförändringar hos barn samt eventuella konsekvenser härav.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att remissinstanserna ansett att det kan

finnas skäl att i en tvärvetenskaplig undersökning kartlägga i

vilken utsträckning röstförändringar förekommer hos barn och

ungdom och hur dessa kan förebyggas.

När det gäller prioriteringen av olika forskningsprojekt vill

utskottet dock erinra om att sådana uppgifter i första hand

ligger på andra än riksdagen, inom socialutskottets

beredningsområde främst de medicinska och sociala

forskningsråden. Med hänsyn härtill bör riksdagen enligt

utskottet avstå från att göra uttalanden med anledning av den

aktuella motionen. Motion So414 (fp) avstyrks.

Abortförebyggande arbete m.m.

Motionerna

Ett flertal motioner tar upp behovet av åtgärder för att

förebygga aborter. Utskottet återkommer i ett senare avsnitt

till tidsgränserna för abort m.m.

I motion 1989/90:So459 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder

beträffande aborter och sexuellt överförbara sjukdomar

(yrkande 3). Motionärerna anför att dagens höga abortantal

är ett tecken på att samhällets abortförebyggande åtgärder är

otillräckliga. Det är därför angeläget att man på riksplanet och

i landsting och kommuner intensifierar sina insatser i

abortförebyggande syfte. Hälsoupplysning är en viktig insats

både i det abortförebyggande arbetet och i kampen mot de

sexuellt överförbara sjukdomarna. Viktiga grupper för

information är enligt motionen elever, värnpliktiga, invandrare

samt personal som i sitt arbete möter olika ungdomsgrupper.

Skolans sex- och samlevnadsundervisning uppvisar ännu stora

brister, framhålls det vidare i motionen. Ett viktigt mål är att

se till att alla elever får del av sådan undervisning. Detta bör

också enligt motionärerna ges regeringen till känna (yrkande

6).

I motion 1989/90:So513 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro

Westerholm (båda fp) anförs att kraftfulla åtgärder nu

måste sättas in för att vända utvecklingen mot en nedgång av

abortsiffrorna. Regeringen måste uppmärksamt följa utvecklingen

av aborterna och agera på ett kraftfullt sätt om en förväntad

nedgång av antalet aborter skall utebli. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 1).

Ett antal motioner tar upp de särskilda ungdomsmottagningarnas

betydelse i arbetet med att förebygga aborter och arbetet med

att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar (STD).

I motion So436 (c) framhålls vikten av att det över hela

landet, helst i alla kommuner, finns ungdomsmottagningar, dit

ungdomar kan vända sig i fullt förtroende för att få stöd och

råd i frågor som gäller sex- och samlevnad, prevention,

graviditet, veneriska sjukdomar m.m. Enligt motionärerna finns

det ett stort uppdämt behov av sådan verksamhet. Det bör därför

vara en uppgift för socialstyrelsen att verka för en ökad

omfattning av ungdomsmottagningar. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 3).

I motion So459 (fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförs i motionen om ungdomsmottagningar

(yrkande 4). Motionärerna anser det viktigt att

ungdomsmottagningarna bevaras och får erforderliga resurser.

I motion So541 (vpk) begärs tillkännagivanden om

ungdomsmottagningarnas betydelse och nödvändiga utbyggnad

(yrkande 5) och om att 30 milj.kr. bör anslås från allmänna

arvsfonden för att stimulera utbyggnaden och utvecklingen av

ungdomsmottagningar (yrkande 6). Erfarenheterna har enligt

motionärerna visat att ungdomsmottagningar tidigt kommer i

kontakt med flickor i riskzonen. Motionärerna anser att

mottagningarnas verksamhet är mycket betydelsefull och att de

bör byggas ut, så att ungdomar överallt i landet skall få

tillgång till en mottagning. Det bör, anser motionärerna, anslås

30 milj.kr. ur allmänna arvsfonden för utbyggnad och utveckling

av ungdomsmottagningar.

I motion So513 (fp) hänvisas bl.a. till Norge där sedan

drygt tio år rådgivning för gravida kvinnor i kris bedrivs genom

"Landsrådet för AAN", en ideell verksamhet i samarbete mellan en

rad organisationer. Byråerna som drivs med statligt och

kommunalt stöd har enligt motionärerna visat sig vara ett

värdefullt komplement till den rådgivning som bedrivs i

offentlig regi. Motionärerna redovisar att liknande

samarbetsprojekt håller på att växa fram även i Sverige och

nämner "Föreningen för Alternativ till Abort i Sverige", AAS.

Lokala föreningar har bildats i Göteborg, Linköping, Uppsala och

Stockholm men är på väg att bildas även på andra håll.

Motionärerna anser att de projekt som är på gång i Sverige bör

uppmuntras och följas med stor uppmärksamhet. Motionärerna vill

ha ett tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande

2).

I motion 1989/90:So541 av Lars Werner m.fl. (vpk)

hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om

ett specialdestinerat statsbidrag för att trygga utbyggnaden av

preventivmedelsrådgivningen (yrkande 4). I motionen

hemställs också att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad som i motionen anförts om kostnadsfria preventivmedel

och preventivmedelsrådgivning (yrkande 3). Motionärerna

anför bl.a. att en utbyggd preventivmedelsrådgivning, ökad

tillgänglighet och ekonomiska möjligheter att välja

preventivmedel är grundläggande åtgärder för att minska antalet

oönskade graviditeter. Motionärerna anser att både

preventivmedel och preventivmedelsrådgivningen bör göras

kostnadsfri.

I motion 1989/90:So448 av Margareta Winberg (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

ändring av receptförskrivningen av p-piller. Motionären anser

att det nuvarande systemet att förskriva p-piller bör ändras så

att förebyggande verksamhet premieras.

Aborternas omfattning

Mellan var tredje och var fjärde graviditet avbryts i dag

genom abort. Under 1989 utfördes ca 37 800 aborter. En inte

oväsentlig ökning av aborterna har ägt rum sedan 1985. Ökningen

har varit mest uttalad i åldersgrupperna under 30 år samtidigt

som den nedåtgående trenden av tonårsaborter har brutits.

Abortbenägenheten är störst i åldersklasserna 20--21 år. Under

1989 kan man dock notera en väsentligt mindre stegring än

närmast föregående år. Totalt sett ökade antalet legala aborter

med endast ca 300 stycken -- från 21,4 till 21,5 per 1000

kvinnor i fertil ålder. Stora regionala skillnader i

abortfrekvensen förekommer. Högst är abortfrekvensen i

storstäderna.

Socialstyrelsen och Landstingsförbundet m.m.

Socialstyrelsen har nyligen utarbetat ett förslag till

program för abortförebyggande åtgärder där målgrupper, förslag

till åtgärder, innehåll och metoder i upplysningen diskuteras

mot bakgrund av utvecklingen. Programmet innehåller

inledningsvis en tillbakablick över det abortförebyggande

arbetet under 1970- och 1980-talen och en statistisk överblick

över utvecklingen av de legala aborterna i Sverige. Programmet

innehåller förslag om att socialstyrelsen i fortsättningen skall

redovisa läns-, kommun- och i vissa fall församlingsdata i

särskilda publikationer. Landstingen uppmuntras också att

utarbeta detaljerade epidemiologiska underlag som bör utgöra en

bas för vilka insatser som bör göras och för vem.

När det gäller orsakerna till det ökade antalet aborter

konstateras i programmet att det inte finns en enda orsak utan

flera. Ett uppskjutet barnafödande till högre åldrar,

otillräcklig preventivmedelsrådgivning, bristande kvalitet på

rådgivningen, oron för p-piller, en teknisk kondomupplysning

alltför mycket kopplad till HIV-information är orsaker som

kommit fram i intervjuer med personal som arbetar med rådgivning

och upplysning. I avsnittet Preventivmedelsanvändningen och

preventivmedelsrådgivningen beskrivs hur användningen av

preventivmedel har förändrats under 1980-talet. En minskning har

framför allt skett i användandet av p-piller. I rapporten

framhålls ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och

STD-förebyggande arbetet (STD = sexually transmitted diseases,

sexuellt överförbara sjukdomar). Enligt rapporten behöver

studerandehälsovården finansiellt stöd för att utveckla sin

abort- och STD-rådgivning. Över huvud taget anser

socialstyrelsen att abortrådgivningen behöver förstärkas.

Preventivmedelsrådgivning bör ges både före och efter abort.

Efterkontroller bör införas, anser man också. Socialstyrelsen

föreslår också att kostnaderna för p-piller bör utredas med

syftet att undersöka ungdomars priskänslighet och prioriteringar

på olika varor, däribland olika preventivmedel.

Socialstyrelsen redovisar att landstingen under den allra

senaste tiden alltmer uppmärksammat abortproblemet och planerar

förebyggande insatser. Flera landsting har gjort

handlingsprogram för STD-förebyggande insatser, där man betonat

vikten av att samordna STD med abortförebyggande åtgärder.

Enligt socialstyrelsen behöver dock storstäderna upprätta

speciella handlingsprogram.

När det gäller målsättningen framhåller socialstyrelsen i det

föreslagna handlingsprogrammet att det abortförebyggande arbetet

även i framtiden bör syfta till att minska antalet oönskade

graviditeter och inte i huvudsak aborter. Målgrupperna för

abortförebyggande insatser sammanfaller till stora delar med

målgrupperna för STD- och HIV-förebyggande insatser. En

samordning av framför allt de generella upplysningsinsatserna

anses därför mycket viktiga. Socialstyrelsen uttalar också en

avsikt att med socialdepartementet ta upp en diskussion om att

ett utvecklingsbidrag bör införas med syftet att stimulera

abortförebyggande arbete och hitta nya metoder i arbetet med att

nå specifika målgrupper. Ett utvecklingsbidrag skulle enligt

socialstyrelsen kunna uppmuntra initiativ av mer experimentell

natur.

Landstingsförbundet har nyligen i samverkan med

representanter för olika verksamheter som arbetar med

abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar

utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar

och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en

bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande

verksamhet. Landstingsförbundets styrelse har vid sammanträde

den 5 april 1990 beslutat rekommendera landstingen att aktivt

verka för en bättre samordning av resurser för STD- och

abortförebyggande verksamhet. Som underlag för sådana insatser

har förbundet överlämnat den nämnda skriften.

När det gäller särskilda ungdomsmottagningar kan följande

redovisas.

För att få mer kunskap om hälso- och sjukvårdshuvudmännens

arbete för att bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar men också

i syfte att minska antalet aborter har Landstingsförbundet i

samverkan med socialstyrelsen genomfört en enkät som besvarats

av samtliga hälso- och sjukvårdshuvudmän. Enligt

Landstingsförbundet fanns i januari 1989 totalt 117

ungdomsmottagningar och 11 var under uppbyggnad. Det enda län

som saknade ungdomsmottagning var Kalmar län. Definitionen av

begreppet ungdomsmottagning varierade mellan landstingen. 17

landsting sade att de ensamma ansvarar för ungdomsmottagningar.

Detta innebar dock inte att landstingen ensamt ansvarar för alla

ungdomsmottagningarna i ett län. I t.ex. Stockholm var

landstinget ensamt ansvarigt för två ungdomsmottagningar men

delade huvudmannaskapet med bl.a. kommunerna för 21

mottagningar. I Älvsborgs län fanns sju ungdomsmottagningar. För

fem av dem var huvudmannaskapet delat mellan kommuner och

landsting. Barnmorskan var den yrkesgrupp som var mest

representerad vid ungdomsmottagningarna. Därnäst utförde

kuratorer och socialsekreterare, den senare gruppen särskilt i

Stockholm, flest antal arbetstimmar på ungdomsmottagningarna.

Landstingsförbundet påpekar i sin redovisning av enkäten att,

även om enkätsammanställningen ger en positiv bild av hälso- och

sjukvårdens arbete med att bekämpa sexuellt överförbara

sjukdomar och minska antalet aborter, insatserna ofta varierar

mellan olika kliniker, mödravårdscentraler och andra enheter

inom samma landsting. Enligt redovisningen har många huvudmän i

enkätsvaren uttryckt behov av en sammanhållen organisation för

arbetet med att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar och

aborter.

Socialstyrelsen har i sitt arbete med att utvärdera

socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande barn och

ungdom, det s.k. REBUS-projektet, även behandlat

ungdomsmottagningarna och framhållit att dessas verksamhet är

viktig och bör stödjas.

Bestämmelser om ändamålet och förvaltningen av allmänna

arvsfondens medel finns i lagen (1928:281) om allmänna

arvsfonden. Enligt 1 § denna lag skall de medel som tillfaller

fonden i arv eller genom gåva eller testamente utan

sammanblandning med andra medel förvaltas av kammarkollegiet

såsom en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn

och ungdom samt omsorg om handikappade. Understöd ur fonden

utdelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

(2 §).

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade senast i betänkandet 1988/89:SoU14

motionskrav på en förbättrad abortförebyggande verksamhet.

Utskottet anförde därvid följande (s. 15):

Utskottet anser -- -- -- att ökningen av antalet aborter

främst bland unga kvinnor är oroande. Det är enligt utskottets

mening nödvändigt att vidta åtgärder för att bromsa ökningen och

få till stånd en minskning av antalet aborter. Det

abortförebyggande arbetet på lokal nivå är därvid av den största

betydelse. Åtskilliga tecken tyder emellertid på att detta

arbete i landstingen inte längre bedrivs i samma omfattning som

tidigare.

Bakgrunden härtill torde bl.a. vara de ökade insatser som

barnmorskor m.fl. har måst göra som en följd av det ökade

barnafödandet, den ökade uppmärksamheten på sexuellt överförbara

sjukdomar och den utvidgade undersökningsaktiviteten för att

tidigt upptäcka cancer hos kvinnor.

Det är enligt utskottets mening mycket angeläget att landsting

och kommuner noga analyserar behovet av

preventivmedelsrådgivning och andra åtgärder för att minska

antalet aborter och vidtar kraftfulla åtgärder för att

åstadkomma en minskning. Dessa åtgärder är angelägna av flera

skäl, framför allt med tanke på att en abort utgör en traumatisk

upplevelse för kvinnan.

Framför allt socialstyrelsen, men även SÖ och försvarets

sjukvårdsstyrelse, har viktiga roller i det abortförebyggande

arbetet på central nivå. Utskottet ser positivt på

socialstyrelsens arbete med att utarbeta ett program för det

abortförebyggande arbetet.

Utskottet ansåg de då aktuella motionskraven i huvudsak

tillgodosedda genom socialstyrelsens arbete med ett

abortförebyggande program. Motionsyrkandena avstyrktes därför.

(Reservation fp, c och mp)

När det gäller skolans sex- och samlevnadsundervisning kan

utskottets uttalanden sammanfattas så att utskottet understrukit

nödvändigheten av att sex- och samlevnadsundervisningen i

skolan, vari även informationen om HIV och aids ingår, kan

förstärkas. Utskottet har också framhållit vikten av att

utbildningen av personalen vid grund- och gymnasieskolan kan

förbättras. Under de senaste årens budgetberedning har utskottet

tillstyrkt bidrag över socialbudgeten till fortbildningsinsatser

för lärare. Vid sin senaste behandling av frågan, i betänkandet

1989/90:SoU17, då ytterligare medel för sådan fortbildning

tillstyrktes, uttalade dock utskottet att medel för en fortsatt

reformering av skolans sex- och samlevnadsundervisning i

framtiden borde beviljas över utbildningsbudgeten.

En utförligare redovisning av utskottets uttalanden i fråga om

skolans sex- och samlevnadsundervisning finns i det nämnda

betänkandet. Utskottet kommer i ett senare betänkande under

innevarande höst att behandla motioner om inriktningen av

arbetet med HIV/aids inkl. informationen till ungdomar om HIV

och aids.

Ungdomsmottagningarna behandlades av utskottet i

betänkandet 1988/89:SoU14 (s. 13 f.). Utskottet framhöll

därvid vikten av att ungdomsmottagningarnas verksamhet

förstärks och byggs ut. Utskottet ville dock inte förorda ett

initiativ från riksdagens sida i fråga om inrättande av sådana

mottagningar i varje kommun. Den då aktuella motionen avstyrktes

därför. (Reservation mp)

I samband med 1990/91 års budgetberedning behandlades ett

motionsyrkande om statsbidrag till ungdomsmottagningar.

Utskottet erinrade därvid (1989/90:SoU17 s. 72) om

betydelsen av att barnens och ungdomarnas situation i dagens

samhälle uppmärksammas och diskuteras och vikten av att de

särskilda ungdomsmottagningarnas verksamhet stärks och byggs ut.

Utskottet framhöll att det för att nå ett gott resultat i

arbetet med att förebygga spridning av könssjukdomar och abort

bland ungdomarna behövs samverkande insatser från samhällets

olika organ. Utskottet delade uppfattningen att särskilda

ungdomsmottagningar med en bred kompetens hos personalen och ett

arbetssätt inriktat på en helhetssyn på ungdomarna och deras

problem har stora fördelar. Utskottet var dock inte berett att

ställa sig bakom motionskrav på ett särskilt statsbidrag för att

stimulera utbyggnaden av de särskilda ungdomsmottagningarna och

avstyrkte därför den då aktuella motionen. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1989/90:172). (Reservation mp)

Vad gäller abortförebyggande arbete genom alternativa

rådgivningsbyråer ansåg utskottet i betänkandet

1988/89:SoU14 (s. 16) att det ännu saknades tillräcklig

erfarenhet av det abortförebyggande arbete som bedrevs vid de

alternativa rådgivningsbyråerna för att ge underlag för ett

initiativ till regeringen. Det då aktuella motionsyrkandet

avstyrktes. (Reservation fp, c, mp)

Motionsyrkanden om p-pillrens betydelse i det

abortförebyggande arbetet har behandlats av utskottet vid

flera tillfällen (se bl.a. SoU 1987/88:2 och 19 och

1988/89:SoU14). Utskottet har därvid förutsatt att

regeringen följer p-pillerförsäljningen och att erforderliga

åtgärder vidtas om abortfrekvensen skulle öka som en följd av

höga kostnader för p-piller. Även socialförsäkringsutskottet har

prövat frågan (SfU 1987/88:22) och därvid delat

socialutskottets bedömning.

Utskottet har tidigare (se bl.a. 1988/89:SoU14 s. 17)

avstyrkt krav på att ett specialdestinerat statsbidrag för

preventivmedelsrådgivning skulle införas vid sidan av systemet

för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen.

Utskottets bedömning

Utskottet har under de senaste åren med stigande oro kunnat

konstatera en årlig ökning av antalet aborter. En viss

stagnering har dock ägt rum under det senaste året. Utskottet

vill ännu en gång framhålla att det abortförebyggande arbetet

måste bedrivas aktivt. Kommuner och landsting måste noga

analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av

aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Arbetet måste i

första hand syfta till att minska antalet oönskade graviditeter.

Detta förutsätter framför allt en väl fungerande

preventivmedelsrådgivning.

Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det

abortförebyggande arbetet. I likhet med motionärerna och

socialstyrelsen i det nya handlingsprogrammet vill utskottet

framhålla ungdomsmottagningarnas roll. Mottagningarna har visat

sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det

är viktigt att finna nya vägar i det abortförebyggande arbetet.

Alternativa rådgivningsmottagningar håller nu på att växa fram.

Dessa mottagningar kommer förhoppningsvis också att kunna

utveckla goda metoder för att nå kvinnor i abortsituationer.

Utskottet har inte minst i HIV- och aidssammanhang framhållit

betydelsen av sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Det är

viktigt att denna undervisning kan utvecklas och nå fram till

eleverna. Utskottet har också i flera år tillstyrkt särskilda

statsbidrag till utveckling av sex- och

samlevnadsundervisningen.

Utskottet behandlar i ett särskilt betänkande åtgärder mot HIV

och aids. Det finns dock anledning att även i förevarande

sammanhang betona att arbetet med att förebygga de sexuellt

överförbara sjukdomarna har ett nära samband med det

abortförebyggande arbetet.

Vid sin senaste behandling av abortfrågan noterade utskottet

att socialstyrelsen arbetade med att ta fram ett särskilt

handlingsprogram för att förebygga aborter. Detta program är nu

klart. Programmet innehåller en rad olika förslag till åtgärder.

Socialstyrelsen betonar att det lokalt förankrade arbetet i

landstingen måste förstärkas. Även Landstingsförbundet har

uppmanat landstingen att verka för en bättre samordning av

resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. Utskottet

anser det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med

dess omfattande förslag till insatser verkligen kan föras ut i

praktiskt arbete i landstingen. Utskottet förutsätter att

regeringen snabbt prövar de förslag i socialstyrelsens

handlingsprogram som förutsätter regeringens medverkan.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So459 (fp)

yrkandena 3, 4 och 6, So513 (fp) yrkandena 1 och 2, So436 (c)

yrkande 3, So541 (vpk) yrkandena 3 och 5 samt So448 (s) bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I motion So541 (vpk) yrkas att 30 milj.kr. från allmänna

arvsfonden anslås till utbyggnad och utveckling av

ungdomsmottagningar. Eftersom det ankommer på regeringen och

inte på riksdagen att pröva frågor om understöd ur allmänna

arvsfonden avstyrker utskottet motion So541 (vpk) yrkande 6.

Kvinnosjukvård

Hälso- och sjukvårdens insatser för misshandlade kvinnor

I motion 1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om registrering av kroppsskador (yrkande 1).

Motionärerna påtalar att misshandlade kvinnor är en vanlig

patientgrupp vid kirurgiska akutmottagningar. Trots att

skadebilden är typisk förblir bakomliggande misshandel ofta

odiagnostiserad. Motionärerna hänvisar till vissa erfarenheter

från en kirurgavdelning i Göteborg. I motionen hänvisas också

till riksdagens beslut om att en länsvis registrering av

samtliga skadefall som kommer i kontakt med hälso- och

sjukvården i syfte att förbättra underlaget för förebyggande

insatser i samhället. Motionärerna anser det vara av stor vikt

att de kunskaper om skador på grund av våld som kan erhållas via

registrering tillvaratas på ett konstruktivt sätt. En

uppföljning av verksamheten bör ske ur den aspekten.

I motion 1989/90:So320 av Lars Werner m.fl. (vpk)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen

får i uppdrag att utarbeta program för hur hälso- och sjukvården

skall möta misshandlade kvinnor och misstänkta fall av våld mot

kvinnor (yrkande 1). Motionärerna hänvisar till att många

kvinnor av olika skäl är obenägna att anmäla att de blivit

misshandlade och att en stor del av alla anmälningar försvinner

på vägen till åtal och dom. Motionärerna framhåller bl.a. att

ingen misshandlad kvinna skall behöva gå från en

sjukvårdsinrättning utan att ha givits ordentlig möjlighet att

få berätta vad som hänt.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motionskrav som

gällt behovet av åtgärder och t.ex. utbildning av personal när

det gäller skador uppkomna på grund av misshandel och sexuella

övergrepp. I betänkandet SoU 1986/87:27 uttalade utskottet

följande (s. 9 f.).

Utskottet vill -- -- -- understryka vikten av att all personal

och inte minst personalen inom hälso- och sjukvården har

tillräckliga kunskaper för att kunna stödja och hjälpa de

misshandlade kvinnor och barn som de kommer i kontakt med i

vården.

Utskottet konstaterar samtidigt att ett antal projekt nu

genomförts och pågår för att förbättra vårdpersonalens

möjligheter att ge en god vård. Utskottet vill i sammanhanget

också erinra om de värdefulla insatser som görs från

kvinnojourernas sida för de misshandlade kvinnorna och barnen.

Det är angeläget att arbetet med dessa frågor fortsätter och

inte stannar vid enstaka insatser. Utskottet förutsätter

emellertid att socialstyrelsen liksom andra berörda myndigheter

noga följer utvecklingen och tar de initiativ som behövs.

Utskottet ansåg att det inte fanns något behov av åtgärder

från riksdagens sida och avstyrkte de då aktuella motionerna.

Utskottet vidhöll denna uppfattning i betänkandet SoU

1987/88:22. Utskottet tillade endast att kunskaperna om

problemen kommer att kunna förbättras, och därmed även

underlaget för de fortsatta insatserna, genom den registrering

av alla skadefall som kommer i kontakt med hälso- och

sjukvården, som socialstyrelsen utreder på uppdrag av

regeringen.

Frågor om våld mot kvinnor och barn behandlades senast i

betänkandet 1989/90:SoU5. För en redovisning av olika

projekt, skrifter, försöksverksamheter m.m. hänvisas till detta

betänkande. Här kan tilläggas att socialstyrelsen nyligen

publicerat skriften Våldet i samhället -- hälso- och sjukvårdens

förebyggande möjligheter. Skriften utgör en dokumentation från

ett seminarium anordnat av socialstyrelsen i samarbete med de

övriga nordiska ländernas medicinalstyrelser och WHO.

I det nämnda betänkandet SoU5 erinrade utskottet om att

utskottet senast under våren 1989 uttalat att förekomsten av

våld inom familjen, som tar sig uttryck i misshandel och

sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, är ett stort och

brännande problem. Utskottet anförde vidare (s. 27 f.).

En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt

utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och

sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande

betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas

kännedom för erforderliga åtgärder.

Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella

övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det

krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda

myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a.

vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna

informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av

förnyad information och utbildning till de personalgrupper som

kommer i kontakt med dessa ärenden.

Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan

berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att

samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala

myndigheterna och aktuella vårdinstanser, eftersom utredningarna

i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta

rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas

för såväl sociala som rättsliga åtgärder.

Utskottet anser, att det är befogat med en utvärdering av

socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta

övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till

åtgärdsprogram bör föreläggas riksdagen.

Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen om

detta. (Reservation s) Riksdagen följde utskottet (rskr.

1989/90:15).

Regeringen beslutade den 23 november 1989 att inom

civildepartementet tillsätta en arbetsgrupp i frågor som rör

våld mot kvinnor. Gruppens uppgifter skall vara

att sammanställa den kunskap som finns och de åtgärder som

tidigare har vidtagits på området,

att ta reda på var fördjupade kunskaper behövs (forskning,

utredning, försöksverksamhet m.m.),

att initiera försöks- och utvecklingsarbete,

att undersöka hur samhällets skydd, stöd och hjälp kan

stärkas,

att sprida kunskaper och erfarenheter,

att undersöka hur samarbetet mellan olika myndigheter liksom

mellan myndigheter och organisationer kan utvecklas samt sprida

information om och initiera olika lokala samarbetsformer,

att lämna förslag till åtgärder som kan bidra till att göra

arbetet med att motverka våld mot kvinnor mer effektivt.

Arbetet bör enligt regeringsbeslutet bedrivas md sikte på att

det skall vara avslutat före utgången av år 1990.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om att riksdagen så sent som hösten 1989 i

ett tillkännagivande till regeringen efterlyste ett

åtgärdsprogram för att minska våldet mot kvinnor genom

förebyggande insatser bl.a. på hälso- och sjukvårdens område.

Utskottet förutsätter att ansträngningar nu görs för att ta fram

förslag på sådana åtgärder. Därmed avstyrker utskottet

motionerna So212 (fp) yrkande 1 och So320 (vpk) yrkande 1.

Kvinnomedicinskt informationscentrum

I motion 1989/90:So471 av Maj Britt Theorin m.fl. (s)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om

inrättande av ett kvinnomedicinskt informationscentrum

(yrkande 1). Motionärerna anför bl.a. att ett centralt

beläget kvinnomedicinskt informationscentrum skulle fylla en

viktig funktion. Där skulle uppgifter om kvinnoforskning som

pågått, pågår eller planeras kunna finnas liksom protokoll och

rapporter från internationella konferenser som berör kvinnors

hälsa. Kvinnor skulle där kunna diskutera sina hälsofrågor med

medicinskt kunniga. Ett referensbibliotek med ett brett urval av

såväl svensk som utländsk kvinnomedicinsk litteratur jämte

informationsblad och broschyrer om hälsofrågor för kvinnor

skulle kunna upprättas där. Ett kvinnomedicinskt centrum skulle

dock inte vara ett alternativ till den nödvändiga förstärkningen

av kvinnosjukvården utan utgöra ett komplement med uppgift att

se till att arbetet verkligen bedrivs i kvinnors intresse.

Motionen innehåller också en problembeskrivning när det gäller

kvinnors hälsa och kvinnomedicinen.

Utskottet behandlade under riksmötet 1986/87 (SoU

1986/87:1) ett liknande motionsyrkande. Motionen

remissbehandlades. Bland de myndigheter som yttrade sig över

motionen kan nämnas socialstyrelsen, Landstingsförbundet,

Svenska läkaresällskapet och forumrörelsen för kvinnliga

forskare. Flera av remissinstanserna stödde idén med ett

kvinnomedicinskt informationscentrum. Olika meningar framfördes

dock när det gäller utformning och innehåll i den tänkta

verksamheten. Utskottet anförde följande (s. 17 f.):

Utskottet konstaterar -- -- -- att motionen tar upp en

angelägen och ofta förbisedd fråga, nämligen behovet av

forskning och kunskapsspridning när det gäller kvinnors

speciella hälsoproblem. Män, kvinnor och barn lever sedan

generationer i ett samhälle som i mycket domineras av männens

syn på tillvaro och livsvillkor. Detta har också återspeglats

inom medicinen. Enligt hälso- och sjukvårdslagen är målet för

hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor

för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården måste därför

utformas och planeras så att den kan tillgodose också kvinnors

specifika behov av medicinsk vård och service. För detta krävs

bl.a. underlag i form av kvinnomedicinsk forskning och

information om forskningsresultat på området.

Att det finns ett behov att utveckla en specifik medicinsk

kvinnoforskning och kunskapsspridning bekräftas också av de

inhämtade remissyttrandena. Flera instanser förklarar att man

ställer sig bakom den problembeskrivning som finns i motionen.

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget med

fortsatt forskning med kvinnomedicinsk inriktning och att man

måste finna former för att på ett effektivt sätt föra ut

forskningsresultat på området. Utskottet är emellertid inte

berett att i detta sammanhang ta ställning till om detta bör ske

genom inrättande av ett särskilt informationscentrum eller --

såsom föreslagits av flera remissinstanser -- genom en

förstärkning av redan befintliga organ inom området för

medicinsk forskning. Utskottet anser därför att regeringen i

lämpligt sammanhang bör överväga vilka möjligheter som finns att

tillgodose de önskemål som framförts i den då aktuella motionen

och förutsätter att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på

denna fråga.

Utskottet ansåg inte att motionen borde föranleda något

initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrktes.

(Reservation beträffande motiveringen för avslag av utskottets

m-ledamöter)

Utskottet återkom till frågan om kvinnors hälsoproblem i

betänkandet 1988/89:SoU15. Utskottet anförde därvid följande

(s. 36).

Motionärerna tar upp ett väsentligt spörsmål, nämligen frågan

om stöd till forskning och kunskapsspridning när det gäller

kvinnors hälsa. Utskottet får understryka att kunskaper om

kvinnors sjukdomssymtom är en angelägenhet som sträcker sig

utöver den speciella gynekologin.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att kvinnors

sjukdomspanorama och kvinnliga hälsoproblem behöver fokuseras på

ett annat sätt än tidigare. Särskilt viktigt är det att denna

fråga beaktas i all utbildning för sjukvårdspersonal, dvs. i

grund-, vidare- och fortbildning. Som framgått av den tidigare

redovisningen har utskottet även tidigare understrukit att

forskningen med kvinnomedicinsk inriktning måste drivas framåt

och att former för att på ett effektivt sätt föra ut

forskningsresultat på området måste sökas. -- -- --

Utskottet anser sålunda att det är angeläget att såväl

forskningsansvariga som utbildningsansvariga myndigheter ägnar

dessa frågor en skärpt uppmärksamhet. Ett särskilt ansvar åvilar

socialstyrelsen i dess egenskap av expertorgan med ansvar för

kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. Det är -- -- --

viktigt att socialstyrelsen tar fram underlag för att kunskapen

om kvinnors hälsa och vården för kvinnor skall kunna förbättras.

Utskottet förutsätter att regeringen tar de initiativ som behövs

för att problemen kring kvinnors hälsa skall kunna få den ökade

uppmärksamhet som är nödvändig.

Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin

mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).

Genom beslut den 15 februari 1990, i vilket bl.a. återgavs

utskottets uttalande om kvinnors hälsa, uppdrog regeringen

åt socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang beakta vad

riksdagen anfört samt att senast den 31 mars 1991 till

regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med anledning

av uppdraget.

I samband med behandlingen av 1990 års forskningsproposition

(prop. 1989/90:90) behandlade utbildningsutskottet

(1989/90:UbU25) ett motionsyrkande, om förstärkningar av den

medicinska kvinnoforskningen. Utbildningsutskottet hänvisade

till utttalanden i forskningspropositionen om att det är

angeläget att få till stånd en kvalitativt högtstående medicinsk

forskning där kvinnors specifika behov när det gäller hälsa och

sjukdomar uppmärksammas och till att en professur i medicinsk

kvinnoforskning föreslagits bli inrättad den 1 juli 1991.

Utskottet hänvisade även till ett aviserat regeringsuppdrag att

precisera ämnesinnehåll samt föreslå lokalisering av en sådan

professur. Utskottet fann mot den bakgrunden motionärernas

yrkanden i stort vara tillgodosedda, varför motionerna

avstyrktes.

Det kan också redovisas att ett centrum för forskning om

kvinnors hälsa, Kvinnohälsan, nyligen har inrättats vid

Karolinska institutet. Forskarna vid institutet vill framför

allt öka kunskaperna om medelålders kvinnors hälsa och

sjukdomar. Avsikten är att institutet skall utvecklas till ett

nationellt kunskaps- och utvecklingscentrum om kvinnors

sjukdomar.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om att utskottet vid sin behandling av

liknande motionsyrkanden särskilt har understrukit behovet av

forskning och kunskapsspridning när det gäller kvinnors

speciella hälsoproblem. Utskottet kan konstatera att den

kvinnomedicinska forskningen genom det senaste

forskningsbeslutet fått en nödvändig förstärkning. Utskottet har

med tillfredsställelse noterat att ett kvinnomedicinskt

forskningscentrum nu inrättats vid Karolinska institutet. Ett

särskilt regeringsuppdrag som berör kvinnors hälsa har också

lämnats till socialstyrelsen. Utskottet vill på nytt framhålla

att former också måste finnas för att på ett effektivt sätt föra

ut forskningsresultat och nya kunskaper när det gäller kvinnors

hälsa. Utskottet förutsätter att berörda myndigheter och

regeringen utan något initiativ från riksdagens sida beaktar

detta. Utskottet är däremot inte berett att förorda inrättandet

av ett särskilt informationscentrum i enlighet med den aktuella

motionen. Motion So471 (s) yrkande 1 avstyrks.

Bröstcancer hos kvinnor

I motion So531 (fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförs i motionen om att

mammografiutbyggnaden inte eftersätts (yrkande 11). Enligt

motionärerna är det viktigt att mammografiutbyggnaden inte

eftersätts, om antalet bröstcanceroperationer skall kunna minska

i framtiden. Motionärerna påpekar att personalbristen och

utbildningsbehovet fortfarande är stort i nästan alla de

landsting som bedriver sådan screeningsverksamhet.

I motion 1989/90:So413 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att kvinnor yngre än 55 år bör få undervisning i

självundersökning av brösten samt snabb och god tillgång till

mammografi och cellprovning om så önskas (yrkande 1), att

massundersökning av kvinnor över 55 år skall fortsätta

(yrkande 2), samt att andra undersökningsmetoder såsom

light-scanning och palpatoriska undersökningar skall tillämpas

(yrkande 3). Motionärerna kräver ett tvåstegsprogram för

kvinnor i fertil ålder. Programmet innebär en konsekvent

satsning på undervisning i självundersökning av brösten tidigt i

livet. Det innebär också en snabb och god tillgång till

mammografi och cellprovtagning för de kvinnor som känner oro

och/eller vid självundersökning upptäcker misstänkta

förändringar. Motionärerna anför vidare att den nuvarande

satsningen på mammografi medför att andra, kanske bättre,

metoder kommer i skymundan. Som exempel anges light-scanning och

palpatoriska undersökningar som lämpligen kan göras med

anlitande av synskadade. Motionärerna anser också att

massundersökningar av kvinnor över 55 år bör fortsätta.

Socialstyrelsen har i Allmänna råd 1986:3,

Mammografiscreening, angett riktlinjer för systematisk tidig

diagnostik av bröstcancer med mammografi. Skriften är riktad

till de sjukvårdshuvudmän som bedriver eller avser att bedriva

sådan verksamhet och till ansvarig personal i sådan verksamhet.

Riktlinjerna gäller fortfarande, men som en anpassning till

rådande röntgenläkarbrist har socialstyrelsen i meddelandeblad

nr 15/87 givit alternativ till en övre åldersgräns. Som en

ytterligare anpassning till bristen på röntgenpersonal har

socialstyrelsen dessutom sagt att kvinnor i åldersgruppen 50--69

år i första hand bör kallas till screening (skrivelse till

sjukvårdshuvudmännen den 24 november 1988). Socialstyrelsen har

i Allmänna råd 1990:3, Mammografiscreening -- uppföljning

och kvalitetssäkring, gett riktlinjer för hur driftkontrollen

bör läggas upp och bedrivas samt för hur den röntgenologiska

tekniken kan optimeras. Uppföljning och kvalitetskontroll

föreslås ske genom regelbunden redovisning till socialstyrelsen

i första hand genom röntgenologen som har det operationella

ansvaret för screeningverksamheten.

Socialstyrelsen och Spri har i en gemensamt utförd

enkätstudie följt upp mammografins utbyggnad i Sverige.

Undersökningen visar att screening med mammografi nu bedrivs i

18 av totalt 26 landsting och att klinisk mammografi erbjuds

över hela landet. Under år 1990 beräknas screeningverksamhet

pågå i sammanlagt 22 landsting. Av undersökningen framgår också

att ca 400 000 kvinnor, nästan var fjärde kvinna i åldersgruppen

40--74 år, mammograferades under 1988.

Utskottet behandlade under riksmötet 1988/89 motionsyrkanden

om mammografi. I betänkandet 1989/90:SoU15 (s. 37 ff.)

redovisades utskottets tidigare behandling av mammografifrågan,

uttalanden av Cancerkommittén m.m. och socialstyrelsens allmänna

råd från 1986 (nr 3) med dess rekommendationer om lämpliga

åldersgränser för mammografiscreening. Utskottet hänvisade i

betänkandet till de allmänna råden och till de slutsatser som

dragits av ett av socialstyrelsen hösten 1988 sammankallat

expertmöte att inte ändra de tidigare rekommendationerna.

Utskottet som förutsatte att socialstyrelsen skulle följa

utvecklingen fann inte skäl till någon åtgärd från riksdagens

sida när det gäller den då aktuella motionens krav på ändrade

rekommendationer beträffande t.ex. åldersgrupper för

mammografiscreening.

Vad gällde metoder för undersökning konstaterade utskottet att

mammografi visat sig vara effektiv för att upptäcka små tumörer

i brösten. Vilka metoder i övrigt som kan vara lämpliga vid

screeningundersökningar ansåg dock utskottet främst vara en

fråga för socialstyrelsen och annan medicinsk expertis.

Riksdagen borde därför avstå från att göra uttalanden om vilka

undersökningsmetoder som skall användas. Utskottet delade dock

motionärernas uppfattning att kvinnor bör stimuleras att själva

undersöka sina bröst och även få undervisning i detta. Hur en

sådan utbildning bör utformas liksom genomförandet av densamma

ansåg utskottet vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Med

hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella

motionen. (Reservation av mp)

I ett frågesvar i riksdagen om utbildningen för

mammografiundersökningar hösten 1989 (RD 1989/90:6) hänvisade

dåvarande socialministern dels till en arbetsgrupp under hälso-

och sjukvårdsberedningen som år 1987 lagt fram förslag till

åtgärder för att öka kapaciteten på röntgenområdet, dels till

regeringens proposition om riktlinjer för

specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. med dess modell för

en effektivare läkarförsörjning. Socialministern hänvisade också

till den enkät som socialstyrelsen och Spri genomfört (jfr

ovan). Socialministern framhöll att, även om verksamheten med

mammografiscreening inte nått full utbyggnad, den kliniska

mammografiverksamheten har byggts ut. Detta har, påpekade

socialministern, fått som effekt att kvinnor vid misstanke om

sjukdom eller vid oro erbjuds undersökning med mammografi. Även

i områden där screening ännu inte etablerats anses detta ha lett

till att många kvinnor genomgår undersökning med mammografi.

Utskottet gör följande bedömning.

Som framgår av socialstyrelsens och Spris enkätstudie bedrivs

screening med mammografi i 18 av 26 landsting. Klinisk

mammografi erbjuds över hela landet. I det föregående har också

redovisats vissa vidtagna åtgärder för att öka kapaciteten när

det gäller mammografi och andra röntgenundersökningar. Utskottet

anser det angeläget att mammografiverksamheten i landet byggs ut

till full behovstäckning. I detta avseende föreligger inte någon

motsättning mellan utskottet och de aktuella motionerna.

Utskottet anser dock inte att det behövs något initiativ från

riksdagens sida i frågan. Därför avstyrker utskottet motionerna

So531 (fp) yrkande 11 och So413 (mp) yrkande 1 i motsvarande

del.

Frågan om vilka åldersgrupper som bör erbjudas

mammografiscreening avgörs på lokal nivå och inte av riksdagen.

Screening med mammografi anses enligt socialstyrelsen i dag mest

befogad för kvinnor i åldersgruppen 50--69 år. Med hänvisning

till det anförda avstyrker utskottet motion So413 (mp) yrkande 1

i motsvarande del och yrkande 2.

Utskottet har tidigare framhållit att kvinnor bör stimuleras

att själva undersöka sina bröst. Vilka metoder i övrigt som bör

användas för screeningundersökningar är inte heller en fråga för

riksdagen. Utskottet avstyrker motion So413 (mp) yrkande 1 i

motsvarande del och yrkande 3.

I motion So531 (fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförs om behovet av en förbättrad

eftervård av bröstcanceropererade (yrkande 10). Motionärerna

anser att eftervården av bröstcanceropererade kvinnor är ett

tydligt exempel på ett vårdområde som prioriterats lågt.

Kirurgin inom området fungerar bra, men kvinnorna får inte det

stöd och den omvårdnad de skulle behöva efter en

bröstcanceroperation. Efter en sådan operation drabbas de flesta

kvinnor av nedsatt armfunktion, vilket kan leda till att det

blir svårt att klara vardagliga sysslor. Därför kan det bli

aktuellt med olika typer av hjälpmedel och stödinsatser.

Motionärerna hänvisar också till Bröstcanceropererades

riksorganisation (BRO) och till att man i en särskild

handikappmotion begärt ett ökat stöd till

handikapporganisationerna av vilka BRO är en.

Utskottet delar uppfattningen att det behövs en god eftervård

för kvinnor som genomgår bröstcanceroperationer. Vården bör

inkludera rehabilitering i form av hjälpmedel och stödinsatser.

Även det kurativa stödet för de bröstopererade kvinnorna är

viktigt. Frågan om hur eftervården av bröstopererade skall

bedrivas och på vilket sätt den bör vara organiserad är

emellertid frågor som det inte ankommer på riksdagen att pröva.

Utskottet avstyrker därför motion So531 (fp) yrkande 10.

Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor

I motion 1989/90:So444 av Margó Ingvardsson (vpk)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen

skall utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för

tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.

Motionären anför att kvinnor tio gånger oftare än män drabbas av

sköldkörtelsjukdomar. Ungefär var tjugonde kvinna riskerar att

någon gång under sitt liv råka ut för en

ämnesomsättningsrubbning som beror på någon sköldkörtelsjukdom.

Risken ökar under tioårsperioden efter menopaus. I motionen

hänvisas till visst forskningsarbete vid Sahlgrenska sjukhuset i

Göteborg. Motionären framhåller att en tidig diagnos kan bespara

samhället kostnader för onödiga medicinska utredningar, onödig

medicinkonsumtion och sjukskrivning. Därutöver besparar en tidig

diagnos den drabbade onödig oro. Enligt motionären uppfyller

sköldkörtelsjukdom de krav och regler som kan ställas för att

allmänna hälsoundersökningar skall vara motiverade.

Regelbundna undersökningar av personer utan symtom -- s.k.

hälsokontroller -- för att förhindra eller tidigt upptäcka olika

sjukdomar har under lång tid diskuterats livligt. Optimismen var

från början stor på många håll men har med tiden ersatts av en

betydligt mera skeptisk inställning. Mot massundersökningar

talar att en hel del sjukdomsfall förblir oupptäckta trots

kontroller, att hälsokontroller skapar "överdiagnostik" så att

en rad ofarliga förändringar upptäcks och behandlas i onödan och

att utbytet, dvs. upptäckten av sjukdomsfall där en tidig

diagnos är viktig, är litet i förhållande till de höga

kostnaderna. Den dominerande uppfattningen för närvarande är att

omfattande hälsokontroller av stora åldersgrupper har ett

begränsat värde. Även utskottet har intagit denna ståndpunkt (se

bl.a. SoU 1985/86:16 och 1986/87:27).

Utskottet anser inte att det bör ankomma på riksdagen att

pröva frågan om införande av allmänna hälsokontroller för tidig

upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor. Utskottet avstyrker

därför motion So444 (vpk).

Förlossningsvård

I motion 1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af

Rantzien (båda mp) begärs tillkännagivanden till regeringen

dels om att landstingen bör värna om de små

förlossningsenheterna (yrkande 1), dels om att vårdplatserna

bör finnas inom rimligt avstånd var man än bor i landet

(yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att den centralisering

av förlossningsvården som påbörjats och som drabbar landsbygden

strider mot hälso- och sjukvårdslagens intentioner om en god

hälsa och en god vård på lika villkor för hela befolkningen.

Motionärerna anser att de små förlossningsenheterna måste få

vara kvar.

I motion 1989/90:So428 av Margitta Edgren (fp) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att utredningen

Förlossningsvårdens organisation på 90-talet alternativt

socialstyrelsen får ytterligare direktiv att se över

möjligheterna till hemförlossningar både inom den offentliga

sjuksvårdens ram och utom.

Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat

motioner om förlossningsvården (se bl.a. betänkandena SoU

1986/87:1 och 1987/88:22). Vid sin senaste behandling av

frågor om förlossningsvården, i betänkandet 1988/89:SoU15,

erinrade utskottet om de tidigare uttalandena om att det

överordnade målet för mödra- och förlossningsvård måste vara att

säkerställa en säker och trygg graviditet och förlossning.

Utskottet hänvisade till att det under den senaste tiden kommit

till stånd en utveckling när det gäller omhändertagandet av

föräldrar och barn vid förlossning. Utskottet påpekade att små

förlossningsenheter naturligtvis inte har samma tekniska

resurser som en större och att tillgång till tekniska resurser

och en mera specialiserad vård innebär större möjligheter att

klara oväntade komplikationer under eller efter en förlossning.

Resurserna måste enligt utskottet avvägas mot

förlossningsenheternas storlek och närhet i geografiskt

hänseende. Sådana avvägningar måste i första hand vara en fråga

för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet fann inte skäl till något

initiativ från riksdagens sida med anledning av den då aktuella

motionen. (Reservation m)

Socialstyrelsen inrättade under år 1989 ett medicinskt råd

för perinatologi. Gruppen skall underlätta socialstyrelsens

arbete med att ta fram aktuella kunskapsunderlag för vårdområdet

perinatologi. Även frågor som gäller förlossningsvårdens och

nyföddhetsvårdens organisation kan komma att aktualiseras i

rådets arbete.

Utskottet har redan tidigare uttalat att målet för mödra- och

förlossningsvården måste vara att säkerställa en säker och trygg

graviditet och förlossning. Dessa aspekter gör sig särskilt

starkt gällande i fråga om hemförlossningar. Det ankommer i

första hand på sjukvårdshuvudmännen och inte på riksdagen att

pröva frågor om resurser till mödra- och förlossningsvården och

om förlossningenheternas storlek och lokalisering. Motionerna

So505 (mp) yrkandena 1 och 2 och So428 (fp) avstyrks därför.

Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi

I motion So453 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett

tillkännagivande av vad som anförs i motionen om att det bör

inrättas ett forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi. Ett

sådant centrum skulle enligt motionären möjliggöra en

effektivare användning av data i socialstyrelsens

missbildningsregister och andra register och att bredda

intresset för att studera medfödda skador hos barn. Ett

forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi skulle lämpligen

inrättas vid den embryologiska institutionen vid Lunds

universitet. Forskningen där har de senaste decennierna varit

starkt inriktad mot reproduktionsepidemiologi, främst

missbildningsepidemiologi.

Utskottet instämmer i grundtanken i motionen att det är

angeläget att den medicinska forskningen tillgodogör sig data ur

socialstyrelsens missbildningsregister och att intresset för att

studera medfödda skador hos barn kan behöva breddas. Det

ankommer dock i första hand på universiteten att ta initiativet

till bildandet av ett centrum för forskning. Riksdagen bör

därför inte överväga något initiativ i enlighet med den aktuella

motionen. Utskottet avstyrker motion So453 (fp).

Ländryggsbesvär och foglossning vid graviditet (symfyseolys)

I motion 1989/90:So467 av Marianne Andersson och Ingbritt

Irhammar (båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen

om vikten av information om foglossning och program för att

förebygga och åtgärda svåra ländryggsbesvär i samband med

graviditet (yrkande 2). Motionärerna anför att ryggont och

ländryggsbesvär är vanligt i samband med graviditet och att allt

fler kvinnor numera tycks få så uttalade ryggontbesvär att det

inte kan anses utgöra en normal följd av graviditeten utan måste

betraktas som sjukdom. I motionen åberopades undersökningar som

visat att ungefär hälften av alla gravida kvinnor drabbas av

ländryggsbesvär och att en stor del av dessa får så stora

problem att de blir sjukskrivna. Motionärerna anser att

orsakerna till symfyseolys bör undersökas grundligt.

Informationen om foglossning på mödravårdscentralerna bör också

förbättras. Man bör utarbeta program för att förebygga och

åtgärda besvären.

Redan under tidig graviditet sker på hormonell väg en påverkan

på samtliga leder i kroppen så att en ökad ledrörlighet uppstår.

De som har ryggbesvär under graviditet får det nästan alltid

redan i tidig graviditet, i tidssamband med den ökade

ledrörligheten. Detta gäller både ländryggsbesvär och

foglossning. Hälften av alla gravida anses någon gång under

graviditeten uppleva rygg- och/eller bäckensmärtor. Sex månader

efter förlossningen kvarstår besvären hos 3 % motsvarande ca

3 000 kvinnor per år. Det föreligger uppgifter om att 10--20 %

blir sjukskrivna, en andel som möjligen kan vara ökande.

(Källa: Svenska läkaresällskapet i yttrande till socialutskottet

1989)

Socialutskottet behandlade under riksmötet 1989/90

(1989/90:SoU10) ett liknande motionsyrkande som det nu

aktuella. Inför sin behandling av motionen inhämtade utskottet

yttranden från socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska

läkaresällskapet. Yttrandena redovisades utförligt i det nämnda

betänkandet.

Vad gällde kraven på information om ländryggsbesvär och

foglossning till gravida kvinnor delade utskottet uppfattningen

att gravida kvinnor bör få en tillfredsställande information om

sjukdomen. Utskottet konstaterade, under hänvisning till

socialstyrelsens yttrande, att information om dessa problem

regelmässigt lämnas på mödravårdscentralerna. Utskottet ansåg

det därför inte nödvändigt med något uttalande från riksdagens

sida i den delen.

Utbildningsutskottet behandlade i samband med 1990 års

forskningsproposition (1989/90:Ubu25) ett motionsyrkande om

forskning om ländryggsbesvär och foglossning i samband med

graviditet. Utskottet hänvisade till uttalanden i

forskningspropositionen om att det är angeläget att få till

stånd en kvalitativt högtstående medicinsk forskning där

kvinnors specifika behov när det gäller hälsa och sjukdomar

uppmärksammas och till att en professur i medicinsk

kvinnoforskning föreslagits bli inrättad den 1 juli 1991.

Utskottet hänvisade även till ett aviserat regeringsuppdrag att

precisera ämnesinnehåll samt föreslå lokalisering av en sådan

professur. Utskottet fann mot den bakgrunden motionärernas

yrkande i stort vara tillgodosett, varför motionen avstyrktes.

Socialutskottet erinrar om vad utskottet anförde förra året om

ländryggsbesvär och foglossning i samband med graviditet.

Utskottet konstaterar också att den kvinnomedicinska forskningen

förstärkts genom det senaste forskningsbeslutet. Utskottet

finner inte skäl till något initiativ från riksdagens sida med

anledning av den aktuella motionen So467 (c). Yrkande 2 i

motionen avstyrks således.

Fosterdiagnostik m.m.

Motionerna

I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om etik i

vården (yrkande 10). Motionärerna anför bl.a. att etik i

vården måste ha till grund den vårdbehövandes villkor och

önskemål. Respekt och integritet för den enskilda är viktiga

nyckelbegrepp. I motionen påtalas att vi genom den snabba

tekniska och medicinska utvecklingen i dag ställs inför en rad

frågor där ingen välgrundad uppfattning finns. Områden som

organdonation, fosterdiagnostik och dödshjälp nämns särskilt.

Motionärerna framhåller vårdpersonalens ansvar för etiska

ställningstaganden.

I motion 1989/90:So463 av Ulla Tillander m.fl. (c)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om inriktningen av lagstiftningen vad

gäller etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska

utvecklingen. I motionen anförs bl.a. att svar på frågor om det

ofödda barnets ställning har karaktären av kompromisser och är

resultatet av en ofta känslig vägning av moraliskt motverkande

ståndpunkter. Slutsatsen måste enligt motionärerna bli att det

är rätt och sunt att frågor som gäller bl.a. abort och

fosterdiagnostik behandlas i medvetande om att det gäller en

samvetskonflikt. Det framhålls dock att kunskapen i sig inte är

ond. Det som kan vara ont är dels användningen och tillämpningen

av kunskapen, dels det sätt genom vilket man inhämtar kunskapen.

Motionärerna pekar särskilt på de problemställningar som

uppkommer i samband med genetisk fosterdiagnostik samt vid

transplantation av vävnad från aborterade foster.

I motion 1989/90:So518 av Olof Johansson m.fl. (c)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur den

genetiska informationen skall hanteras i samband med

fosterdiagnostik etc. i enlighet med motionen (yrkande 2).

Motionärerna tar bl.a. upp problemet kring fosterdiagnostik och

selektiva aborter med fostrets kön som utgångspunkt.

I motion 1989/90:So519 av Margareta Israelsson och Berit

Oscarsson (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen

om vad som anförs i motionen om rätten att få veta fostrets kön.

För att undvika selektiva aborter på grund av fostrets kön anser

motionärerna att läkaren bör ges rätten att endast meddela

fostrets kön om risk för allvarlig sjukdom eller skada

föreligger.

I motion 1989/90:So452 av Margareta Winberg och Ingegerd

Sahlström (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen

om vad som anförs i motionen om behovet av ändring i hälso- och

sjukvårdslagen för att undvika abort på grund av "fel" kön.

Motionärerna anser att den fria aborten och kvinnans ovillkorade

rätt till abort skall värnas men samtidigt att abort på grund av

"fel" kön inte kan accepteras. Det behövs, anser motionärerna,

en ändring i hälso- och sjukvårdslagen, som i dag ger patienten

rätt att få all information om sitt tillstånd, så att rätten att

få veta fostrets kön inte ges alls eller ges efter artonde

veckan.

I motion 1989/90:So527 av Gullan Lindblad (m) hemställs

att riksdagen beslutar att göra en sådan ändring i

sekretesslagen att en abort efter fosterdiagnostik på grund av

att fostret har oönskat kön omöjliggörs.

I motion 1989/90:K413 av Ingrid Sundberg (m) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att

sekretessbelägga uppgift om det blivande barnets kön.

I motion 1989/90:So532 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs

tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs om dels

kvinnans rätt att bestämma om hon vill genomgå fosterdiagnostik

och göra en selektiv abort (yrkande 6), dels möjligheten att

utelämna uppgifter om kön vid fosterdiagnostik (yrkande 7).

Motionärerna anser att de nuvarande indikationerna för

fosterdiagnostik bör slopas och att det skall vara kvinnan själv

som bestämmer om hon vill genomgå fosterdiagnostik. Det bästa

vore, enligt motionärerna, att införa metoder varigenom

diagnoser kan fastställas utan att man inhämtar kunskap om kön.

Då skulle också regler kunna införas om utelämnande av uppgifter

om kön vid fosterdiagnostik. Motionärerna framhåller dock att

läkaren alltid måste delge patienten sin kunskap.

Motionärerna hemställer vidare att riksdagen hos regeringen

skall begära dels förslag till förbud mot allmänna

undersökningar med fosterdiagnostik (yrkande 8), dels

förslag till reglering av hur aborterade foster skall få

användas i forskningen, där information till kvinnan och hennes

medgivande slås fast (yrkande 10).

I motion 1989/90:So514 av Torgny Larsson (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

regler för omhändertagande av aborterade foster. Motionären

hänvisar till de allmänna råd (SOSFS 1990:8)) som

socialstyrelsen utarbetet för omhändertagande av foster efter

abort. Enligt motionären finns det oklarheter i socialstyrelsens

råd vad gäller informationen och kontakten med fostrets

föräldrar. Motionären anser att det är bra att föräldrarna

erbjuds kontakt med kurator, sjukhuspräst eller motsvarande, att

de informeras om vilka rutiner som tillämpas på sjukhuset och

att föräldrarna i det sammanhanget får möjlighet att uttrycka

särskilda önskemål. Det finns dock, enligt motionären, en risk

att detta förfarande skapar skuldkänslor hos föräldrarna. Därför

borde råden utformas så att den behandling av fostret som

rekommenderas blir regel och att undantag därifrån endast görs

då särskilda önskemål därom uttrycks av föräldrarna.

I motion 1989/90:So445 av Torgny Larsson (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

behovet av en översyn av gällande abortlagstiftning vad gäller

s.k. sena aborter efter artonde havandeskapsveckan. Motionären

framhåller att det i dag råder en mycket kort tidsperiod mellan

den tid då abort kan förekomma och då fostret kan vara

livsdugligt. Därför bör enligt motionären den sena abortgränsen

sänkas, från tjugoandra till tjugonde veckan. Motionären anser

också att en översyn av tillämpningen av gällande lag vid

abortanhållan efter artonde veckan bör göras.

Även i motion 1989/90:So464 av Ulla Tillander m.fl. (c)

begärs en skärpning av tidsgränserna för abort. Motionärerna

anser att det bör sättas en gräns för abort vid tolfte

havandeskapsveckan. Därefter, mellan den tolfte och artonde

veckan, bör abort endast få utföras efter särskilt tillstånd.

Gällande bestämmelser, utredningar m.m.

När det gäller upplysningar till föräldrar om fostrets

hälsotillstånd finns bestämmelser av intresse framför allt i

hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, särskilt 2 a §

andra och tredje styckena), sekretesslagen (1980:100,

särskilt 7 kap. 3 § och 14 kap. 4 §) och lagen om tillsyn över

hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (1980:11,

tillsynslagen, särskilt 5 och 6 §§). Hälso- och

sjukvårdslagen förutsätter att all vård och behandling skall så

långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med

patienten. Patienten skall ges upplysningar om sitt

hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds.

Enligt tillsynslagen skall den som har ansvaret för vården bl.a.

se till att patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd

och de behandlingsmöjligheter som står till buds. Undantag från

upplysningsskyldigheten gentemot patienten själv får bara göras

om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen

är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.

Enligt abortlagen (1974:595) avgörs frågan om abort före

utgången av tolfte havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får

vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara

för hennens liv eller hälsa. För abort efter tolfte veckan men

före utgången av artonde veckan fordras i princip, utöver vad

som gäller vid abort före tolfte veckan, att det företas en

särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är

läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till

socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter artonde

graviditetsveckan får abort företas endast i undantagsfall. För

abort krävs socialstyrelsens tillstånd som får lämnas endast om

det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Om det kan antas

att fostret är livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om

graviditeten på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan

medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

Socialstyrelsen tillsatte år 1980 en särskild expertgrupp

med uppgift att utarbeta en fakta- och problembeskrivning i

fråga om fosterdiagnostik. Expertgruppen avgav år 1982

rapporten Fosterdiagnostik (Socialstyrelsens PM 27/82) som

innehåller medicinsk-tekniska, psykologiska, etiska och

juridiska aspekter på fosterdiagnostik. En reviderad rapport

utkom år 1988 (Socialstyrelsen redovisar 1988:12,

Fosterdiagnostik. Fakta och problembeskrivning).

Socialstyrelsen har under år 1990 utfärdat allmänna råd

rörande omhändertagande av foster efter abort (SOSFS 1990:8).

Råden skall sändas ut till samtliga kvinnokliniker och

patologavdelningar. I de allmänna råden förutsätts att

överenskommelser träffas om rutiner för omhändertagande av

foster dels mellan berörda kvinnokliniker och

patologiavdelningar inom sjukhuset, dels mellan resp.

sjukhus/sjukvårdshuvudman och vederbörande

kyrkogårdsförvaltning. De allmänna råden bygger på principen att

foster från såväl legala senaborter som spontana senaborter

(missfall) inte längre bör betraktas som riskavfall utan i

stället bli föremål för ett värdigt omhändertagande i form av

kremering genom resp. kyrkogårdsförvaltnings försorg. Askan bör

därefter jordas eller spridas anonymt. Det betonas att

klinikchefen har ansvar för att berörd sjukvårdspersonal får

information om rutinerna för omhändertagande av foster samt

vilken praxis som skall gälla för information till patienterna.

Det understyrks vidare att all information till kvinnan/paret

sker på hennes/deras villkor. Det är alltså kvinnan/paret som

bestämmer, om man över huvud taget vill ha någon information om

eller engagera sig i omhändertagandet.

Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd (SOSFS 1989:6)

om tillämpningen av abortlagen. Enligt socialstyrelsens

nuvarande praxis tillåts inte abort efter tjugoandra

graviditetsveckan.

Gen-etikkommittén diskuterar i sitt slutbetänkandet (SOU

1984:88) etiska, humanitära och sociala frågor kring

hybrid-DNA-tekniken. Utredningen har också övervägt behovet av

en etisk och social lagstiftning i syfte att sätta gränser för

hur långt försök med att på konstlad väg förändra anlag hos

levande organismer skall tillåtas. Kommittén redovisade också

olika synsätt beträffande det mänskliga livets början samt lade

fram förslag rörande forskning och försök på befruktade ägg.

Regeringen beslutade den 4 oktober 1990 att till lagrådet

remittera vissa lagförslag som berör användning av genteknik på

människor. En proposition i ämnet har aviserats till den 25

oktober 1990.

Utredningen om det ofödda barnet avgav år 1989 sitt

slutbetänkande (SOU 1989:51) Den gravida kvinnan och fostret --

två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter.). I fråga

om fosterdiagnostik lämnas en faktaredovisning av diagnostikens

användnings- och problemområden, olika diagnostikmetoder och i

vilka fall fosterdiagnostik görs. Utredningens etiska

övervägande i fråga om fosterdiagnostik redovisas utförligt.

Frågan om frivillighet vid fosterdiagnostik tas upp, särskilt

med avseende på screeningsundersökningar. Synpunkter lämnas även

beträffande vilka kvinnor som bör få tillgång till

fosterdiagnostik och på screeningsundersökningar.

Utredningen tar i betänkandet också upp den fria aborträtten

och fosterdiagnostiken inkl. informationen till föräldrarna om

resultatet av fosterdiagnostik. Utredningen pekar på det etiska

dilemma som kvinnans rätt att begära abort fram till den artonde

graviditetsveckan och fosterdiagnostikens möjligheter att inte

bara upptäcka sjukdomstillstånd utan också ge svar på frågan om

det blivande barnets kön. Utredningen har dock inte velat

föreslå någon begränsning av föräldrarnas rätt till information

om resultaten av genomförd fosterdiagnostik.

När det gäller tidsgränserna för abort har utredningen om det

ofödda barnet inte funnit skäl att föreslå någon ändring av

tidsgränsen för sen abort, 18 veckor. Enligt utredningens

uppfattning utgör artonde graviditetsveckan i dag, och inom den

framtid som kan överblickas, i sig en betryggande

säkerhetsmarginal till livsduglighet. Utredningen hänvisar bl.a.

till att det i dag finns diagnostiska möjligheter att med stor

exakthet fastställa fostrets ålder. Utredningen anser inte att

det finns etiska, medicinska eller psykologiska skäl att sänka

18-veckorsgränsen. Någon ändring av nuvarande ordning föreslås

därför inte.

När det gäller den yttersta gränsen för abort, dvs.

livsduglighet, konstaterar utredningen att på vetenskapens

nuvarande ståndpunkt foster som är 23--24 veckor kan bringas att

överleva och att man inom prematurvården inte räknar med att

denna tidsgräns skall kunna förskjutas nämnvärt inom överskådlig

tid. Barnets andningsorgan är dessförinnan inte tillräckligt

utvecklat för att det ens med mycket effektiv intensivvård skall

kunna överleva. Utredningen finner därför inte någon anledning

att ändra denna gräns för abort. Utredningen anser dock att

socialstyrelsen bör följa den medicinska utvecklingen på området

och vid behov sänka den gräns som för närvarande gäller enligt

praxis för när abort skall vara tillåten, dvs. 22 veckor. Enligt

vad utredningen anser sig kunna konstatera är socialstyrelsens

praxis vad gäller beviljande av sena aborter numera mer

restriktiv än tidigare och överensstämmer därför väl med

lagstiftarens intentioner. Utredningen anser inte heller att det

finns skäl att ändra det nuvarande kravet att "synnerliga skäl"

skall föreligga. Som framgått i det föregående bereds

utredningens förslag efter remissbehandling i regeringskansliet.

Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds nu i

regeringskansliet.

Transplantationsutredningen (S 1987:02) överlämnade vid

årsskiftet 1989-1990 ett delbetänkande om samtyckesregler vid

organdonation m.m. (SOU 1989:98. Transplantation -- etiska,

medicinska och rättsliga aspekter). Utredningen skall enligt

sina direktiv även överväga frågor rörande hanteringen av

aborterade foster. Ett delbetänkande i frågan beräknas bli

överlämnat kring årsskiftet 1990-1991.

Tidigare utskottsbehandling

De etiska frågeställningar som rör den medicinska utvecklingen

kring det mänskliga livets början har behandlats av utskottet

vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i betänkandena SoU

1986/87:7, SoU 1987/88:4 och 26 samt senast i betänkandet

1989/90:SoU4. Utskottet har i dessa uttryckt önskemål om ett

underlag från regeringen för en övergripande principiell

diskussion kring de etiska frågeställningarna kring livets

början. Betänkandet 1989/90:SoU4 innehåller en

sammanfattning av utskottets uttalanden i de tidigare

betänkandena.

I det sistnämnda betänkandet konstaterade utskottet att de

aktuella frågorna behandlas i såväl gen-etikkommitténs

betänkande som slutbetänkandet från utredningen om det ofödda

barnet. Utskottet konstaterade vidare att förslagen var föremål

för beredning i regeringskansliet. Det noterades att vissa av

frågeställningarna i motionerna också skulle komma att belysas i

transplantationsutredningens arbete. Utskottet ansåg att

regeringens övervägande i dessa frågor borde avvaktas. Utskottet

vidhöll sin tidigare uppfattning att regeringen skyndsamt borde

återkomma till riksdagen med underlag för en övergripande

principiell diskussion beträffande olika etiska frågeställningar

som rör livets början. Riksdagen följde utskottet (RD

1989/90:36).

Frågan om en översyn av abortlagen i syfte att stärka

rättsskyddet för det ofödda barnet har behandlats av riksdagen

vid ett flertal tillfällen. Här kan nämnas betänkandena SoU

1984/85:11, 1986/87:5, 1987/88:2 och 21. Vid den senaste

behandlingen, i betänkandet 1989/90:SoU4, fastslog

utskottet, liksom det tidigare också gjort, att det är

utskottets uppfattning att abortlagens utgångspunkt bör vara att

det är kvinnan själv som, inom vissa tidsgränser, skall avgöra

om hon vill fullfölja en graviditet eller inte. Utskottet

underströk, också detta i likhet med tidigare, att abort alltid

måste vara en nödfallsutväg och att samhällets målsättning måste

vara att minska antalet aborter så mycket som möjligt. Utskottet

erinrade om att reglerna beträffande s.k. sena aborter, dvs.

aborter efter artonde havandeskapsveckan, fått en noggrann

genomlysning av utredningen om det ofödda barnet. Såväl

tidsgränserna för de sena aborterna som frågan om

förutsättningarna för tillstånd till dessa har behandlats av

utredningen. Utskottet påminde om att utskottet vid upprepade

tillfällen efterlyst en redovisning när det gäller dessa frågor.

Utskottet konstaterade att utredningens förslag skulle bli

föremål för remissbehandling och beredning i regeringskansliet.

Enligt utskottets mening borde regeringens överväganden

avvaktas. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att det

inte framkommit några skäl att göra en förutsättningslös översyn

av hela abortlagen. (Reservation av en fp-ledamot beträffande

ett motionsyrkande om en förutsättningslös översyn av

abortlagen)

I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlades ett motionsyrkande

om etiken inom handikappområdet. Utskottet uttalade därvid att

det finns all anledning att uppmärksamma de etiska problem som

kan uppkomma i samband med den medicinsk-tekniska utvecklingen

och de handikappades ställning. Utskottet erinrade om att frågor

som tangerar detta område utretts av bl.a. gen-etikkommittén och

utredningen om det ofödda barnet och om att en proposition om

användningen av genteknik på människan aviserats. Då utskottet

räknade med att inom kort få anledning att återkomma till de

etiska frågorna avstyrktes motionsyrkandet.

Utskottets bedömning

Vissa frågor som gränsar till fosterdiagnostiken har utretts

av gen-etikkommittén och regeringen har nyligen beslutat om en

lagrådsremiss om användningen av gentekniken på människor, m.m.

I remissen tas bl.a. de etiska aspekterna på verksamheten upp.

Frågor om fosterdiagnostik och om sena aborter har utretts av

utredningen om det ofödda barnet. Flera av de problem som

motionärerna tar upp får i utredningens betänkande en ingående

belysning. Dessa frågor bereds nu i regeringskansliet. Andra

frågor, bl.a. frågan om användningen av aborterade foster i den

medicinska forskningen utreds för närvarande av

transplantationsutredningen som inom en nära framtid skall

överlämna sitt betänkande.

Utskottet delar grundsynen i flera av motionerna att den

medicinska utvecklingen inte får leda till etiskt oacceptabla

konsekvenser. Flera av motionärerna efterlyser åtgärder för att

förhindra att kvinnor som fått kunskap om det väntade barnets

kön enbart på denna grund begär abort. Motionärerna efterlyser

åtgärder för att förhindra att kvinnorna under graviditeten får

information om barnets kön.

Utskottet anser det angeläget att regeringen skyndsamt

överväger denna fråga och övriga frågor som berörs i motionerna

So443 (c) yrkande 10, So463 (c), So518 (c) yrkande 2, So519 (s),

So452 (s), So527 (m), K413 (m), So532 (vpk) yrkandena 6--8 och

10, So445 (s) och So464 (c). Vad utskottet anfört med anledning

av dessa motioner bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Motion So514 (s) vill ha ett tillkännagivande som gäller

omhändertagandet av aborterade foster. Utskottet konstaterar att

socialstyrelsen nyligen gett ut allmänna råd som syftar till ett

värdigare omhändertagande av aborterade foster. I de allmänna

råden belyses föräldrarnas situation och deras behov av särskild

hänsyn. Som påtalas i motionen innebär omhändertagandet av ett

aborterat foster en grannlaga uppgift för personalen inom

sjukvården. Utskottet anser sig dock kunna förutsätta att den

personal som berörs kommer att vinnlägga sig att klara de

svårigheter som är förknippade med uppgiften och att personalen

också kommer att respektera föräldrarnas önskemål så långt detta

är möjligt. Något initiativ från riksdagen behövs inte. Motion

So514 (s) avstyrks.

Dödshjälp m.m.

I motion 1989/90:So465 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om aktiv dödshjälp vid samtycke. Motionärerna anför

bl.a. att samhället måste ställas inför det moraliska kravet att

det skall göra allt för att ingjuta livsmod och underlätta vägen

tillbaka till livskvalitet. Detta etiska imperativ, som är

grunden för den inriktning som måste prägla politiken för

handikappade och som har sin grund i övertygelsen om alla

människors lika värde får, enligt motionärerna, inte rubbas

genom att en ny utväg plötsligt öppnar sig som är mindre mödosam

och med förmenta humanistiska anspråk. Många handikappade har,

anförs det vidare i motionen, varit i den situationen att de har

bett att få sitt liv förkortat. De har dock efteråt varit

tacksamma för att den formen av barmhärtighet inte har

existerat. I motionen framhålls att de svåra etiska frågorna

kring såväl människans inträde i livet som hennes sorti måste

behandlas med största varsamhet.

I motion 1989/90:So484 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo

Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen begär att regeringen

skall utreda på vilket sätt en läkare skall vara bunden av en

patients dokumenterade viljeyttring, s.k. livstestamente, att

avstå från livsuppehållande insatser. I motion 1989/90:So486

av samma motionärer hemställs att riksdagen begär en utredning

gällande möjliga villkor för eutanasi inom sjukvården.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om

skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande

behandling. Här kan nämnas betänkandena SoU 1982/83:7, SoU

1986/87:25 och 1988/89:SoU4. Vid sin senaste behandling av

sådana motionsyrkanden, i betänkandet 1989/90:SoU1, återgavs

utskottets ställningstaganden i de tidigare betänkandena. Där

redovisades också att Landstingsförbundet under slutet av år

1988 låtit utföra en opinionsundersökning om vårdetiska frågor,

där en av frågorna avsåg aktiv dödshjälp. Enkätresultaten

diskuterades på Landstingsförbundets kongress 1989 varvid

kongressen slog fast att hälso- och sjukvården inte kan medverka

i aktiv dödshjälp. Kongressen ansåg att statens medicinsk-etiska

råd skall ges i uppdrag att behandla frågan om aktiv dödshjälp

och arbeta fram ett kunskapsunderlag som en del i en bred

informationsinsats till allmänheten.

I det nämnda betänkandet erinrade utskottet om att det vid ett

flertal tillfällen, och senast hösten 1988 (1988/89:SoU4),

behandlat och avstyrkt motionsförslag om införande av rättsligt

bindande viljeförklaringar om att slippa livsuppehållande

behandling. Utskottet hänvisade till sin principiella

uppfattning att en skriftlig viljeförklaring inte generellt

skall ges avgörande betydelse för bedömningen av vilken

behandling som skall ges en patient, utan att detta får avgöras

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning i frågan och

avstyrkte på nytt motionskrav om bindande livstestamenten.

(Reservation av en fp-ledamot)

I betänkandet behandlades också motioner om aktiv dödshjälp.

Utskottet erinrade om att utskottet tidigare uttalat att aktiv

eutanasi måste vara förbjuden och att det i stället är genom en

förbättrad vård av döende -- inrymmande god smärtlindring och

psykologiskt stöd -- som hälso- och sjukvården skall försöka

bistå den döende. Utskottet fann inte heller anledning att

frångå sitt tidigare principiella ställningstagande att såväl

skriftliga deklarationer med begäran om aktiv dödshjälp som

muntligt uttryckta önskemål därom skall avvisas. Utskottet

noterade särskilt att socialministern i ett interpellationssvar

klart tagit avstånd från alla tankar på aktiv dödshjälp och att

sjukvårdshuvudmännen vid sin kongress klargjort att hälso- och

sjukvården inte kan medverka till aktiv dödshjälp. Med

hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet ett motionskrav

om att villkoren för eutanasi inom sjukvården skulle utredas.

(Reservation av en fp-ledamot beträffande motiveringen för

avslag)

En motion liknande den nu aktuella So465 (c) behandlades också

i betänkandet. Utskottet ansåg inte att något initiativ med

anledning av den då aktuella motionen var behövligt, varför

motionen avstyrktes.

Utskottet erinrar om vad utskottet tidigare anfört om

skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande

behandling. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och

avstyrker därför motion So484 (m).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare tagit avstånd från

alla tankar på aktiv dödshjälp. Utskottet vidhåller denna

inställning. Motion So486 (m) avstyrks därför. Utskottets

ställningstagande tillgodoser enligt utskottets mening syftet

med motion So465 (c). Även denna motion avstyrks.

Registrering av organdonatorers viljeförklaring

I motion 1989/90:So423 av Ingbritt Irhammar och Stina

Gustavsson (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen

skall begära att socialstyrelsen får i uppdrag att framställa

ett donatorkort som bör utplaceras på lämpliga platser i

samhället i enlighet med vad som anförs i motionen. Enligt

motionärerna skulle tillgång till donatorkort ute i samhället

göra att debatten om organdonationer skulle öka. Motionärerna

anser det vara betydelsefullt att var och en under sin livstid

tar ställning till frågan om organdonation. Donatorkort skulle

underlätta för anhöriga och också kunna leda till att fler

människor donerar organ. Korten skulle lämpligen kunna placeras

ut på t.ex. apotek, försäkringskassor och körskolor.

Transplantationsutredningen (S 1987:02) överlämnade kring

årsskiftet 1989-1990 betänkandet (SOU 1989:98) Transplantation

-- etiska, medicinska och rättsliga aspekter. Utredningen

behandlar i betänkandet bl.a. frågan om införande av s.k.

donationskort. Utredningen har funnit att fördelarna med

donationskort är så stora att den föreslagit att ett officiellt

system med sådana kort införs. Förslaget innebär att staten

skall ställa sig bakom och ta ansvaret för att en verksamhet

kommer till stånd med donationskort som vänder sig till alla

människor i landet. Utredningen anser att donationskorten bör ge

utrymme för både positiva och negativa ställningstaganden.

Frågan om utformning och spridning av donationskort bör enligt

utredningen bli föremål för vidare överväganden under den

fortsatta beredningen av utredningens betänkande.

Transplantationsutredningens betänkande har remissbehandlats

och bereds för närvarande i regeringskansliet.

Vid sin senaste behandling av motioner om införande av

särskilda donationskort i betänkandet 1989/90:SoU1 hänvisade

utskottet till transplantationsutredningens då ännu pågående

arbete. Utskottet ansåg att resultatet av utredningen borde

avvaktas och avstyrkte därför de då aktuella motionsyrkandena.

Utskottet konstaterar att transplantationsutredningen lagt

fram förslag som till stor del tillgodoser syftet med motion

So423 (c). Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds

nu i regeringskansliet. Detta beredningsarbete bör enligt

utskottets mening avvaktas, innan riksdagen överväger något

initiativ i frågan. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet

motion So423 (c).

Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk m.m.

Ett stort antal motioner tar upp behovet av åtgärder mot

läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk. Vissa av

motionskraven är allmänt hållna medan andra innehåller krav på

mera specifika åtgärder.

Motionerna

I motion 1989/90:So24 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om aktiva insatser för att bekämpa läkemedelsberoendet

(yrkande 5). Motionärerna framhåller att läkemedelsberoende

är ett allvarligt hälsoproblem. Uppgifterna om

läkemedelsmissbrukets omfattning anses bristfälliga. För att

effektivare kunna bekämpa läkemedelsmissbruket måste kunskapen

om dess utbredning förbättras. Tillsynen av

läkemedelsförskrivningarna måste också förbättras. Den nya

läkemedelsmyndigheten bör tillsammans med socialstyrelsen ges

ett ansvar inom detta område. Motionärerna anser att en

arbetsgrupp bör tillsättas som skall ha mandat och resurser att

aktivt arbeta för att minska läkemedelsmissbruket. Gruppen bör

finansieras av socialstyrelsen.

I motion 1989/90:So442 av Gudrun Schyman m.fl. (vpk)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av

åtgärder mot läkemedelsberoende. Motionärerna anför bl.a. att

det behövs en förbättrad undervisning i psykofarmaka, bruk,

missbruk, beroende och abstinens inom sjukvårdens grund- och

vidareutbildningar. Motionärerna anser vidare att

läkemedelsberoende och abstinens måste bli godkänt som grund för

sjukskrivning. Behovet av oberoende forskning och riktade

insatser till de receptförskrivande läkarna framhålls särskilt.

Även motion 1989/90:So433 av Bengt Silfverstrand och Birthe

Sörestedt (s) innehåller ett motsvarande yrkande. Motionärerna

vill bl.a. ha begränsningar vad gäller förskrivning av

beroendeframkallande läkemedel efter enbart telefonkontakt.

Enbart minsta förpackning bör skrivas ut vid varje tillfälle.

Läkemedelsbranschens marknadsföring måste granskas hårdare.

Motionärerna anser vidare att generisk förskrivning är att

föredra. Behovet av förebyggande insatser mot läkemedelsberoende

framhålls särskilt. Apoteken bör kunna registrera vilka

mediciner som varje läkare eller vårdcentral skriver ut.

Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utarbeta vårdprogram för

läkemedelsberoende. Styrelsen bör utarbeta rekommendationer till

landsting och kommuner för deras arbete med psykofarmakaberoende

personer. Behovet av utbildning inom sjukvården betonas.

Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:So535 av Karin

Israelsson och Marianne Jönsson (båda c). I motionen begärs

tillkännagivanden om förskrivning av lugnande medel och

sömnmedel (yrkande 2) och om utbildnings- och

informationsinsatser för att sänka förskrivningen av sömnmedel

och lugnande preparat (yrkande 1). I motionen begärs också

ett tillkännagivande till regeringen om att bensodiazepinerna

bör klassas som tung narkotika (yrkande 4).

I motion 1989/90:So306 av Stina Gustavsson (c) hemställs

att riksdagen anlägger samma syn på narkotikaklassade

bensodiazepiner som vad gäller begränsning av alkohol (yrkande

1). I motionen begärs också tillkännagivanden till regeringen

om vad som anförs i motionen om information till läkare

(yrkande 2) och om kontakter mellan olika behandlingsgivare

(yrkande 3). Motionären tar framför allt upp problemet med

bensodiazepiner och anser det angeläget att konsumtionen av

bensodiazepiner måste minska. Motionären anför vidare att

socialstyrelsen bör få i uppdrag att informera läkare om att

förskrivningen av bensodiazepiner bör ske i exakta mängder och

inte i stora förpackningar och att så svaga tabletter som

möjligt skrivs ut, likaså att förskrivningen av nämnda preparat

inte skall ske till människor med missbruksproblem utan kontakt

skall tas med eventuell behandlare inom missbruksvården.

Även motion 1989/90:So517 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)

har ett yrkande om behovet av utbildning och information om

läkemedelsberoende till olika grupper (yrkande 3).

Det finns också motionsyrkanden som särskilt behandlar vård

och behandling av läkemedelsberoende och läkemedelsmissbrukare.

Här kan nämnas motionerna So535 (c) yrkande 5 och So517

(fp) yrkande 6. I båda motionerna framhålls att det behövs

betydligt flera vårdplatser för sådan behandling. I motion So517

(fp) anförs att det på varje sjukhus bör finnas någon med

speciell kompetens inom området läkemedelsberoende. I motion

So535 (c) hänvisas också till erfarenheter och kunskaper som

klientorganisationen Riksföreningen för hjälp åt

läkemedelsberoende (RFHL) besitter.

Motion So517 (fp) innehåller även yrkanden om att

förskrivningsdata måste återföras till läkarna (yrkande 4)

och om införande av ett husläkarsystem (yrkande 5).

Motionärerna anser det särskilt angeläget för patienter med

läkemedelsberoende att ha en egen läkare som kan lägga upp en

behandlingsplan för avtrappningen av medicineringen och som

finns tillgänglig när abstinenssymtom uppträder.

I motion So24 (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen

skall begära att den översyn av sekretesslagen som riksdagen

efterfrågat snarast presenteras för riksdagen (yrkande 6).

Motion So535 (c) tar också upp frågor som berör

sekretesslagen. Motionen mynnar dock ut i en begäran om ett

tillkännagivande om förändringar i tillsynslagen (yrkande

3).

I motion 1989/90:So446 av Birger Rosqvist m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som i motionen anförts om åtgärder för att förhindra

narkotikamissbruk genom skärpt kontroll vid receptutskrivning av

narkotiska preparat. Motionärerna vill åstadkomma ett bättre

samarbete mellan öppenvården och apoteken och föreslår ett

återrapporteringssystem mellan expedierande apotek och

förskrivande läkare. Detta skulle kunna kombineras med en

central registrering av recept sorterade efter förskrivande

läkare.

I motion 1989/90:So511 av Per Gahrton (mp) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att man genom

skärpta legitimationskrav på apotek i samband med uthämtning av

receptbelagda läkemedel skall kunna förhindra ett ökat

läkemedelsmissbruk.

Utredningar m.m.

Frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk har

behandlats av 1983 års läkemedelsutredning. I sitt

betänkande (SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa konstaterar

utredningen att betydande informationsinsatser krävs för att öka

de förskrivande läkarnas kunskaper om främst bensodiazepinernas

egenskaper och verkningar. En svårighet som påtalas av

utredningen är att attityden till dessa läkemedel inte alltid är

densamma hos olika forskare och kliniker. Lokala skillnader i

attityden till läkemedlen har ansetts vara en del av

förklaringen till att förskrivningmönstren varierar i olika

delar av landet. Informationen till patienterna anses också böra

utvecklas. Psykofarmakainformation bör, anser

läkemedelsutredningen, ges av flera olika organ, bl.a.

socialstyrelsen, Apoteksbolaget och sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen föreslår att socialstyrelsen skall få till uppgift

att arrangera årliga symposier rörande frågor som bruk och

missbruk, beroende och abstinens, planerade åtgärder,

forskningsläget m.m. Speciella informationsinsatser riktade till

gruppen privatpraktiserande läkare föreslås. Utredningen anser

vidare att forskningen kring beroendeframkallande läkemedel

måste intensifieras. Utredningen framhåller också att en

funktion motsvarande den läkemedelstillsyn som de tidigare

länsläkarna utförde behövs.

När det gäller överförskrivning och över- men även

underkonsumtion av läkemedel anser utredningen att en del av

dessa problem kan motverkas -- om än inte helt undanröjas --

genom att information om läkemedel som tidigare förskrivits görs

lättare tillgänglig för patienten, läkaren och apotekspersonalen

som lämnar ut läkemedlet. Även socialstyrelsen, Apoteksbolaget

och sjukvårdshuvudmännen anses ha visst behov av information om

förskrivning av läkemedel på individnivå. Det framhålls dock att

ett informationssystem endast kan omfatta registrering av

förskrivningar och expediering av läkemedel medan det givetvis

inte är möjligt att registrera patienters faktiska förbrukning

av läkemedel. Utredningen har vidare ansett att det behövs

åtgärder för att utveckla kunskapsunderlaget när det gäller

läkemedelsanvändningen. Utredningen föreslår att regeringen

skall utreda de närmare tekniska förutsättningarna för ett

system med en patientbok eller ett patientkort för alla

medborgare.

Läkemedelsutredningens förslag har remissbehandlats. Förslaget

bereds fortfarande i regeringskansliet.

Socialstyrelsen har utarbetat allmänna råd om

beroendeframkallande psykofarmaka (1990:7). Dessa har

publicerats helt nyligen. I ett förord till de allmänna råden,

som tar upp behandling och åtgärder för att förebygga beroende

och missbruk, anförs att råden i första hand riktar sig till

personal inom primärvården och allmänpsykiatrin, men även till

personal inom andra verksamhetsområden inom hälso- och

sjukvården. De organ inom landstingen som arbetar med

förebygande åtgärder anses också böra ta del av dem. Råden

riktar sig även till läkemedelskommittéer som har ansvar för att

sprida kunskap på området, liksom till socialtjänsten som kan ha

nytta av råden i sitt samarbete med hälso- och sjukvården.

I de allmänna råden redovisas bl.a. vissa rekommendationer för

förskrivning av psykofarmaka som antagits i samband med att

socialstyrelsen anordnat s.k. workshops om

psykofarmakabehandling. Där redovisas också viss

läkemedelsstatistik. Under särskilda avsnitt avhandlas frågor

som beroende och missbruk, definition av beroende,

bakgrundsfaktorer till beroende och missbruk, diagnos och

behandling av läkemedelsberoende, åtgärder vid misstanke om

läkemedelsmissbruk, handlingsprogram för förebyggande åtgärder,

forskning m.m. Ett särskilt avsnitt behandlar frågan om

sekretess och dess inverkan på hälso- och sjukvårdens och

socialtjänstens möjligheter till samverkan. Råden innehåller

också en redogörelse för gällande receptförskrivningsregler när

det gäller narkotikarecept. I en särskild bilaga redovisas

erfarenheterna från ett behandlingsprojekt vid psykiatriska

kliniken vid S:t Görans sjukhus i Stockholm för patienter med

beroende av lugnande medel och sömnmedel (det s.k.

TUB-projektet). De allmänna råden behandlar en stor del av de

frågor som tas upp i motionerna.

Socialstyrelsen kommer bl.a. med anledning av de nya allmänna

råden att under hösten 1990 anordna två konferenser kring

läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk.

Tidigare utskottsbehandling

Frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk har

behandlats av utskottet även i tidigare sammanhang. I

betänkandet SoU 1986/87:16 behandlades förskrivningen av

olika beroendeframkallande läkemedel. Utskottet framhöll att ett

överdrivet bruk av psykofarmaka bör motverkas och att andra och

kompletterande behandlingsformer bör främjas. Utskottet uttalade

oro för utvecklingen när det gäller konsumtionen av vissa

beroendeframkallande medel och hänvisade till nya oroande

forskningsrön om riskerna för bl.a. skador på foster och nyfödda

i samband med läkemedelsmissbruk. Utskottet ansåg det angeläget

att åtgärder vidtas på en rad områden för att man skall kunna

komma till rätta med det överdrivna bruket av vissa

beroendeframkallande läkemedel.

Utskottet hänvisade därefter till 1983 års läkemedelsutredning

och dess då pågående arbete och till resultatet av

socialberedningens översyn av LVM. Utskottet ansåg inte att det

förelåg något behov av initiativ från riksdagens sida utan

avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.

Vården av läkemedelsberoende behandlades i SoU 1986/87:27.

Utskottet konstaterade därvid att läkemedelsmissbruk och

läkemedelsberoende är problem som hittills varit alltför lite

uppmärksammade och att det föreligger stora brister på

sjukvårdssidan när det gäller att upptäcka sådant missbruk och

att ge erforderlig vård och hjälp. Utskottet ansåg det angeläget

att konkreta åtgärder vidtas för att komma till rätta med

nuvarande brister. Utskottet anförde att utformningen av vården

visserligen ankommer på sjukvårdshuvudmännen resp. på de för

socialtjänsten ansvariga primärkommunerna men att regeringen

borde överväga lämpliga åtgärder för att uppmärksamma landsting

och kommuner på de problem som finns och påtala behovet av

särskilda insatser. Vad utskottet anfört beslutade riksdagen att

som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 257).

I betänkandet SoU 1987/88:16 erinrade utskottet om

utskottets tidigare uttalanden att åtgärder måste vidtas på en

rad områden för att man skall kunna komma till rätta med det

överdrivna bruket av vissa beroendeframkallande medel och om att

problemen med läkemedelsmissbruk och läkemedelsberoende måste

ägnas större uppmärksamhet. Utskottet påpekade angelägenheten av

att konkreta åtgärder vidtas för att komma till rätta med

rådande brister på sjukvårdssidan när det gäller att upptäcka

sådant missbruk och att ge erforderlig vård och hjälp.

När det gäller kraven på registrering av förskrivningen av

beroendeframkallande medel hänvisade utskottet till de förslag

till en sådan registrering som lagts fram av

läkemedelsutredningen. Utskottet uttalade att det både för

patienter och hälso- och sjukvården kan ha betydelse att kunna

erhålla en tillförlitlig information om läkemedel som tidigare

förskrivits till en individ. Även i vissa andra fall är ökad

kunskap om förskrivningen på individnivå viktig. Utskottet

påpekade dock att en individbaserad registrering av förskrivning

av läkemedel innebär integritetsproblem och därför noga måste

övervägas. Utskottet fann det angeläget att

läkemedelsutredningens förslag att införa någon form av hälsobok

och hälsokort ytterligare belyses i samband med beredningen av

utredningens förslag. Utskottet fann inte skäl till något

initiativ från riksdagens sida.

I betänkandet 1988/89:SoU15 erinrade utskottet om de

tidigare uttalanden som utskottet gjort om vikten av att

problemen kring läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk

uppmärksammas ävensom betydelsen av ökade kunskaper om

läkemedelsförskrivningen. Det konstaterades att de då behandlade

motionerna innehöll förslag till en rad åtgärder mot

läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk. Det konstaterades

också att läkemedelsutredningen påtalat behovet av

informationsinsatser och ökad kunskap kring bl.a. användningen

av bensodiazepiner. Utskottet hänvisade vidare till att

läkemedelsutredningens förslag bereddes i regeringskansliet.

Utskottet förutsatte att åtgärder mot läkemedelsberoende och

läkemedelsmissbruk kommer att behandlas i en kommande

proposition om läkemedelslagstiftningen. Utskottet ansåg att

regeringens överväganden borde avvaktas och fann därför inte

skäl till något initiativ i frågan. Det underströks dock att

arbetet med en ny läkemedelslagstiftning bör bedrivas skyndsamt.

I proposition 1988/89:130 om socialstyrelsens framtida

roll, uppgifter och inriktning uttalade föredragande statsrådet

bl.a. att de nya regionala enheter som skall inrättas inom

socialstyrelsen även borde kunna svara för tillsyn av

förskrivning av läkemedel i syfte att uppmärksamma och förhindra

missbruk. Uttalandet föranledde inte något uttalande från

riksdagens sida (1988/89:SoU24, rskr. 296).

I betänkandet 1988/89:SoU6 behandlade utskottet en motion

om överförskrivning och felaktig användning av läkemedel och

åtgärder mot detta. Därvid hänvisades till 1983 års

läkemedelsutredning och utredningens synpunkter bl.a. när det

gäller patienter som förbrukar mindre mängd läkemedel som

förskrivs, förskrivning av mer läkemedel än vad som är

medicinskt motiverat, när läkemedel förskrivs utan kännedom om

att någon annan läkare tidigare förskrivit samma läkemedel.

Utskottet ansåg att frågorna om överförskrivning och felaktig

använding av läkemedel är viktiga och bör följas med

uppmärksamhet. Utskottet ansåg dock att beredningen i

regeringskansliet av läkemedelsutredningens betänkande borde

avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i frågan.

I betänkandet 1989/90:SoU21 behandlade utskottet

regeringens förslag om en ny myndighet för kontrollen och

tillsynen av läkemedelsområdet, numera läkemedelsverket. Därvid

behandlades även ett stort antal motioner om informationen om

läkemedel och läkemedelsverkets roll. Bl.a. behandlades

motionsyrkanden om bättre rapportering av

läkemedelsbiverkningar. Utskottet uttalade att rapporteringen av

biverkningar av läkemedel är av vital betydelse för

läkemedelskontrollen. Det måste därför, anförde utskottet, bli

en viktig uppgift för det nya läkemedelsverket att se till att

rapporteringen till biverkningsregistret verkligen fungerar även

när det gäller biverkningar i form av beroende hos patienter.

Enligt utskottet ligger det naturligtvis också i sjukvårdens

intresse att endast säkra läkemedel används i vården och att

skyldigheten att rapportera biverkningar verkligen iakttas.

Förbättrade utbildnings- och informationsinsatser till läkare

och annan vårdpersonal om de beroendeframkallande läkemedlen

ansågs vara andra nödvändiga åtgärder.

Utskottet behandlade också motionsyrkanden om hur läkarna

skall få information om sin läkemedelsförskrivning. Utskottet

ansåg att en uppföljning av läkemedelsordinationerna är

angelägen för att läkare bättre skall kunna bedöma vad som utgör

en rationell använding av läkemedel. Det påtalades att

socialstyrelsen i sin egenskap av tillsynsmyndighet har en

mycket viktig roll när det gäller informationen till läkarna.

Det påtalades också att läkemedelsverket skulle få ett särskilt

ansvar när det gäller konsumtionsstudier avseende läkemedel i

användning.

Även behovet av en förbättrad utbildning och information om

läkemedel till olika yrkesgrupper som är verksamma inom vården

behandlades. Utskottet noterade att läkemedelsverket avsågs få

en betydelsefull roll i fråga om den producentoberoende

informationen till hälso- och sjukvårdens personal. Utskottet

framhöll att utbildningen i läkemedelsfrågor och information

till vårdpersonalen är av stor betydelse. Fortbildningen av

läkarkåren i rationell läkemedelsanvändning kunde enligt

utskottet behöva förstärkas. Utskottet hänvisade också till 1983

års läkemedelsutredning. Utskottet förutsatte att behovet av

information i vid bemärkelse kommer att belysas i en kommande

proposition med förslag till ny läkmedelslagstiftning och att

utskottet därför skulle få anledning att återkomma till dessa

frågor. Utskottets ställningstagande mynnade ut i ett

tillkännagivande till regeringen. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1989/90:270).

Sekretessen inom vårdområdet har behandlats av utskottet i ett

yttrande till konstitutionsutskottet (1988/89:SoU1y).

Socialutskottet inhämtade i sin tur yttranden från berörda

myndigheter och organisationer över vissa aktuella motioner och

en inom utskottet upprättad promemoria i ärendet. Utskottet fann

att en översyn borde göras av regelsystemet för sekretessen inom

sjukvård och socialtjänst. Utskottet föreslog ett

tillkännagivande med denna inriktning. Konstitutionsutskottet

konstaterade vid sin behandling av frågan (1988/89:KU14) att

utredningen i ärendet visat att det fanns behov av en belysning

av problemen. Utskottet ansåg det påkallat att begära en översyn

av sekretessreglerna i fråga. Översynen borde syfta till en

smidigare tillämpning av de grundläggande reglerna i fall där

tillämpningen i dag är till uppenbar nackdel för den enskilde ur

vård- och behandlingssynpunkt. Vad utskottet anfört beslutade

riksdagen sedermera att ge regeringen till känna (rskr.

1988/89:51).

Sekretessen på vårdområdet har därefter utretts inom

regeringskansliet. Promemorian (Ds 1990:11) Sekretess inom

och mellan myndigheter på vårdområdet publicerades under våren

1990. I promemorian föreslås bl.a. vissa ändringar i

sekretesslagen (1980:100). Promemorian berör i någon mån

rapporteringen av läkemedelsmissbrukare men innehåller inte

några förslag i den delen. Frågan anses böra tas upp i annat

sammanhang. Promemorian har remissbehandlats. Ärendet bereds nu

i regeringskansliet.

Utskottet har för att ytterligare informera sig om vården för

läkemedelsberoende under våren 1990 besökt de s.k. TUB- och

PIL-projekten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Utskottets bedömning

Oro, ångest och sömnproblem är vanliga besvär för människor.

Ofta behandlas dessa besvär med läkemedel, av vilka

bensodiazepinerna fått en särställning. Behandling med

bensodiazepiner även i normala doser under lång tid kan enligt

vad som numera är känt ge upphov till ett s.k. lågdosberoende.

Det förekommer också ett missbruk av bensodiazepiner. Det finns

inte några säkra uppgifter om omfattningen av beroendet resp.

missbruket av bensodiazepiner och andra narkotikaklassade

läkemedel. Uppgifter om att fler än 100 000 människor skulle

vara beroende och allt från några hundra till 4 000 -- 7 000

läkemedelsmissbrukare har förekommit (se bl.a 1983 års

läkemedelsutrednings betänkande SOU 1987:20). Problemen är under

alla omständigheter större än vad man tidigare har antagit.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare uttryckt sin oro

över att läkemedelsberoendet fått en sådan omfattning och också

i tillkännagivanden till regeringen efterlyst olika åtgärder.

Utskottet har bl.a. i ett tillkännagivande till regeringen år

1987 efterlyst åtgärder från regeringens sida när det gäller

vården av läkemedelsberoende och -missbrukare. Regeringen synes

ännu inte ha vidtagit någon åtgärd med anledning av detta

tillkännagivande. Utskottet finner detta anmärkningsvärt. I

samband med tillkomsten av det nya läkemedelsverket påtalade

utskottet behovet av åtgärder från läkmedelsverkets och

socialstyrelsens sida. Utskottet betonade därvid att det nya

läkemedelsverket måste se till att rapporteringen till

biverkningsregistret verkligen fungerar även när det gäller

biverkningar i form av beroende hos patienter. Behovet av

förbättrade utbildnings- och informationsinsatser till läkare

och annan vårdpersonal om de beroendeframkallande läkemedlen

ansågs vara andra nödvändiga åtgärder. Utskottet framhöll också

betydelsen av att läkarna får information om sin

läkemedelsförskrivning. I de aktuella motionerna efterlyses

åtgärder på en lång rad olika områden. Det framhålls att

åtgärder måste vidtas för att minska förskrivningen av

beroendeframkallande läkemedel av typ bensodiazepiner. Åtgärder

som information, utbildning och andra riktade insatser till

läkare framhålls särskilt. Andra åtgärder som nämns berör främst

läkemedelsverket och socialstyrelsen men också apoteken.

Utskottet är helt enigt med motionärerna att det krävs åtgärder

på samtliga dessa områden. Synpunkter på vad som måste göras

återfinns också i 1983 års läkemedelsutrednings betänkande.

Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden och förutsätter

att berörda myndigheter snabbt vidtar erforderliga åtgärder.

Utskottet vill dock i sammanhanget tillägga att utskottet med

tillfredsställelse noterat att socialstyrelsen gett ut allmänna

råd som syftar till att förebygga beroende och missbruk av

psykofarmaka och till en bättre vård och behandling för

patienterna. Det är angeläget att råden tränger ut till läkare

och annan vårdpersonal och kommer i praktisk tillämpning.

Bl.a. det studiebesök som utskottet gjort inför sin behandling

av motionerna har visat att det behövs betydligt ökade

behandlingsresurser inom primärvården och psykiatrin för dem som

hamnat i ett beroende eller missbruk. Socialtjänstens personal

är också viktiga länkar i behandlingskedjan. Utskottet vill

också peka på socialläkarnas roll i det förebyggande arbetet.

Utskottet är medvetet om att att läkemedelsutredningens

förslag fortfarande bereds i regeringskansliet med sikte på en

proposition. Det är enligt utskottet angeläget att en ny

läkemedelslagstiftning kommer till stånd. Arbetet med en

proposition i ämnet måste därför bedrivas aktivt i

regeringskansliet. Åtgärderna när det gäller läkemedelsberoende

är emellertid enligt utskottet så angelägna att en ny

lagstiftning inte bör avvaktas. Åtgärder kan också mycket väl

vidtas inom ramen för gällande lagstiftning.

Vad utskottet här anfört om åtgärder mot läkemedelsberoende

och läkemedelsmissbruk bör riksdagen med anledning av motionerna

So24 (fp) yrkandena 5 och 6, So306 (c) yrkandena 1--3, So433

(s), So442 (vpk), So446 (s), So511 (mp), So517 (fp) yrkandena

3--6 och So535 (c) yrkandena 1--5 som sin mening ge regeringen

till känna.

Anorexi och bulimi

I motion 1989/90:So419 av Margitta Edgren (fp) hemställs

att riksdagen hos regeringen skall begära dels en analys av

vården av patienter med ätsjukdomar (yrkande 1), dels

förslag mot bakgrund av vad som anförs i motionen (yrkande

2). Motionären tar upp sjukdomarna anorexi (självsvält) och

bulimi (s.k hetsätande). Hon framhåller att botandet av de

allvarligast sjuka tar mycket lång tid med många bakslag. Det

fordras därför vårdplatser med stor kontinuitet i vårdlaget och

personal med olika kompetenser. Det fordras också kontinuitet

vad gäller vårdprinciperna. Motionären anser att ätsjukdomarna

måste hanteras med större insatser än hittills. Hon anser att

ätsjukdomarna borde vara en regionspecialitet och att

patienterna inte borde delas mellan barnpsykiatrin och

vuxenpsykiatrin.

Vården för patienter med ätsjukdomar behandlades av utskottet

i betänkandet SoU 1984/85:15. Där förelåg en motion om

behandlingen av sjukdomen bulimi. Utskottet erinrade om att det

ankommer på sjukvårdshuvudmännen att tillhandahålla den vård som

behövs för patienter med sjukdomen bulimi liksom för patienter

med andra sjukdomar. Utskottet utgick från att socialstyrelsen

följer utvecklingen inom ramen för den allmänna tillsynen över

hälso- och sjukvården och ansåg det inte påkallat med något

riksdagens initiativ i frågan.

Regeringen tillkallade i maj 1989 en särskild utredare med

uppgift att föreslå olika åtgärder för att uppnå en förbättrad

och effektivare vård för psykiskt störda (den s.k.

mentalservicekommittén, dir. S 1989:02). Ett område som

utredaren skall behandla gäller behovet av specialiserade

verksamheter. Utredningen kommer att överväga frågor om

organisationen av anorexi- och bulimivården i detta sammanhang.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar motionärens uppfattning att de som drabbas av

anorexi och bulimi måste få en god vård. Det ankommer emellertid

inte på riksdagen att pröva frågor om organisationen av anorexi-

och bulimivården och vilka insatser inom vården som kan behövas.

Dessa frågor utreds för övrigt av mentalservicekommittén.

Utskottet anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas

innan riksdagen överväger initiativ i frågan. Utskottet

avstyrker motion So419 (fp) yrkandena 1 och 2.

Reumatiska sjukdomar

I motion 1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik

(båda fp) begärs tillkännagivanden till regeringen dels om

behovet av att undervisa läkare och övrig berörd personal om

primär fibromyalgi (yrkande 3), dels om att

förutsättningarna för en organisation med reumatologkonsulter

inom primärvården bör utredas (yrkande 4). Primärvården har

enligt motionärerna svårigheter att ta hand om alla som söker

för reumatiska besvär. Det skulle därför behövas

reumatologkonsulter vid sjukvårdsområdets vårdcentraler. Dessa

skulle ha ansvar för utveckling av reumatologisk verksamhet vid

vårdcentralerna men också ansvara för undervisning och

utbildning. Motionärerna anser det viktigt att socialstyrelsen

är pådrivande när det gäller att få till stånd

information/utbildning kring och om sjukdomen primär

fibromyalgi. Inte minst anser man detta gälla primärvården med

dess läkare som viktigaste målgrupp.

I motion 1989/90:So427 av samma motionärer (fp) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om behovet av

ytterligare en vårdenhet i barnreumatologi (yrkande 2).

Motionärerna påtalar att barnreumatologi i dag finns som

specialitet endast i Lund. Motionärerna anser att det av flera

skäl är nödvändigt att denna specialitet ges utrymme och

resurser med en vårdenhet i en annan del av landet för att lätta

på situationen i Lund.

Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU2 ett

flertal motioner som berörde olika muskel- och skelettsjukdomar,

bl.a. vissa reumatiska sjukdomar inkl. primär fibromyalgi.

Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från bl.a.

socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska

läkaresällskapet.

I betänkandet redovisades vissa fakta om bl.a. sjukdomen

primär fibromyalgi. Socialstyrelsen konstaterade i sitt yttrande

att resurserna för omhändertagandet av patienter med långvarig

värk i muskler är otillräckliga. Endast en begränsad grupp av

dessa patienter ansågs få ett tillfredsställande

omhändertagande. Kunskaperna om sjukdomens orsaker och

utveckling, terapi och behandling ansågs begränsade.

Socialstyrelsen betonade vikten av rehabiliteringsmedicinska

insatser i form av träning, ergonomiska åtgärder och

psykosocialt omhändertagande liksom symtomatisk smärtlindring

med fysikalisk-medicinska behandlingar. Liknande synpunkter

framfördes även i yttranden från Landstingsförbundet och Svenska

läkaresällskapet. Remissyttrandena finns utförligt återgivna i

det nämnda betänkandet.

Utskottet konstaterade för sin del att patienter med långvarig

värk från muskler och mjukdelar utgör en mycket stor grupp bland

de långtidssjukskrivna, enligt socialstyrelsen 10-20 %. Det

noterades särskilt att en stor grupp av patienterna med värk

från muskler och mjukdelar går under diagnosen primär

fibromyalgi. Utskottet konstaterade vidare att remissinstanserna

understött motionernas krav på bättre kunskaper om sjukdomarnas

omfattning och analys av resursbehov och även att forskning är

angelägen. Det noterades att förbättrade diagnos- och

behandlingsresurser bedömts vara viktiga.

Utskottet delade uppfattningen att det är angeläget att

resurser satsas för att öka kunskaperna om primär fibromyalgi

och andra skelett- och muskelsjukdomar, eftersom dessa

sjukdomstillstånd i många fall leder till ett svårt lidande för

många människor och också medför stora kostnader för samhället.

Utskottet erinrade om att sjukdomarna i rörelseorganen också

uppmärksammats som ett angeläget medicinskt område under arbetet

med riktlinjer för hälso- och sjukvården inför 90-talet.

Utskotten hänvisade sedan till det arbete som inletts av

socialstyrelsen när det gäller förebyggande insatser mot

sjukdomar i rörelseorganen. Utskottet ansåg det vara av stor

betydelse att socialstyrelsens aviserade arbete med utarbetande

av vårdprogramunderlag för de sjukdomar som hör hit kommer till

stånd. Det fanns enligt utskottet anledning att analysera

forsknings- och andra resursbehov.

Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin

mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:8).

I betänkandet 1989/90:SoU10 behandlade utskottet en motion

om reumatikernas situation. Utskottet erinrade om att utskottet

även tidigare uttalat att stor uppmärksamhet bör ägnas de

reumatiska sjukdomarna. Utskottet ansåg det viktigt att

kartläggning görs av de reumatikersjukas situation. Utskottet

fann det också angeläget att de reumatikersjuka kan beredas en

god vård. Utskottet noterade att socialstyrelsen, som ett led i

arbetet med att förbättra vården för de reumatikersjuka, skulle

pröva frågan om vårdprogramunderlag för bl.a. reumatiska

sjukdomar i vårdprogramnämnden. Det hänvisades också till att

socialstyrelsen utarbetat ett underlag för ett hälsopolitiskt

handlingsprogram för förebyggande insatser mot rörelseorganens

sjukdomar (Socialstyrelsen redovisar 1987:14) och till att

folkhälsogruppen följer upp de i handlingsprogrammet föreslagna

åtgärderna. Utskottet konstaterade att det pågår ett arbete som

syftar till att förebygga och förbättra vården för dem som

drabbas av reumatiska sjukdomar och andra sjukdomar i

rörelseorganen. Utskottet avstyrkte därför yrkandet om

kartläggning av reumatikernas situation. Utskottet avstyrkte

även motionskravet på vårdprogram för de reumatikersjuka med

hänvisning till att det enligt utskottets mening inte borde

ankomma på riksdagen att pröva sådana frågor.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare framhållit vikten

av både förebyggande arbete och en god vård för dem som drabbas

av reumatiska sjukdomar.

Vad särskilt gäller sjukdomen primär fibromyalgi har utskottet

betonat att resurser bör satsas för att öka kunskaperna om denna

sjukdom. Detta innefattar naturligtvis en förstärkning av

kunskaperna hos läkare och övrig berörd personal. Hur en sådan

utbildning bör organiseras och i vilket sammanhang den bör

genomföras är enligt utskottets mening en fråga som det inte

ankommer på riksdagen att pröva. Utskottet avstyrker med

hänvisning härtill motion So516 (fp) yrkande 3.

Motionen innehåller också ett yrkande om reumatologkonsulter

inom primärvården. I motion So427 (fp) av samma motionärer

efterlyses en ytterligare enhet i barnreumatologi. Hur vården

för olika sjukdomar skall organiseras är en fråga för

huvudmännen inom hälso- och sjukvården och inte för riksdagen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna

So516 (fp) yrkande 4 och So427 (fp) yrkande 2.

Ortopedisk medicin

I motion 1989/90:So450 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen beslutar att ortopedisk medicin skall

inrättas som självständig medicinsk specialitet. Ortopedisk

medicin behövs enligt motionärerna som egen specialitet för att

ge kommande läkargenerationer möjlighet att utbilda sig tidigt

och grundligt inom detta område och dessutom vidareutveckla den

ortopediska medicinen till gagn för en framgångsrik utveckling

av den svenska hälso- och sjukvården inom detta område.

I motion 1989/90:So534 av Kenth Skårvik och Leif Olsson

(båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad

som anförs i motionen om behovet av läkare och sjukgymnaster med

högre examen i ortopedisk medicin (yrkande 1). Motionärerna

tar framför allt upp behovet av vård och efterbehandling vid

skador av whiplashkaraktär. (Med whiplash-skador förstås sådana

skador som uppkommer i nackregionen främst vid bilkollisioner,

särskilt vid påkörning bakifrån.) Motionärerna framhåller att

sådana skador är svåra att diagnosticera och att det behövs

sjukgymnaster och läkare med utbildning i ortopedisk medicin för

att patienterna skall få rätt diagnos och bästa behandling.

Antalet läkare och sjukgymnaster med högre utbildning i

ortopedisk medicin måste sålunda öka. I motionen efterlyses

också stödjande åtgärder på handikappsidan. Motonärerna vill ha

ett tillkännagivande även om detta (yrkande 3).

I motion 1989/90:So476 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (båda mp) hemställs att riksdagen beslutar dels att

utbildningstjänster i ortopedisk medicin skall inrättas

(yrkande 1), dels att en statlig vidareutbildning för

sjukgymnaster i ortopedisk medicin skall inrättas (yrkande

3). I motionen begärs också ett tillkännagivande till

regeringen om att läkare med utbildning i ortopedisk medicin

skall få specialistkompetens (yrkande 2). Motionärerna pekar

på de mycket stora kostnader som sjukdomarna i rörelse- och

stödjeorganen medför för samhället och vikten av att dessa

kostnader kan nedbringas. Motionärerna anser att det behövs

särskilda utbildningstjänster i ortopedisk medicin i den

offentliga sjukvården. Läkare kan inte utan stora ekonomiska

uppoffringar utbilda sig i ortopedisk medicin.

Som framgått ovan ansåg utskottet i betänkandet

1988/89:SoU2 att det är angeläget att resurser satsas för

att öka kunskaperna om olika skelett- och muskelsjukdomar.

Utskottet framhöll också betydelsen av att socialstyrelsens

aviserade arbete med utarbetande av vårdprogramunderlag för de

olika sjukdomar som hör till området kommer till stånd.

Utskottet ansåg också att det fanns anledning att analysera

forsknings- och andra resursbehov.

Som också framgått av den tidigare redovisningen lade

regeringen genom proposition 1988/89:138 fram förslag till

nya riktlinjer för läkarnas specialiseringstjänstgöring.

Riksdagen godkände hösten 1989 i princip de föreslagna

riktlinjerna (1989/90:SoU9 och rskr. 16). Regeringen har

därefter, genom beslut den 15 februari 1990, uppdragit åt

socialstyrelsen att överväga vilka specialiteter för läkare

som skall finnas och senast den 31 mars 1991 till regeringen

lämna förslag till ändring i förteckningen över specialiteter

som ingår i förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke

inom hälso- och sjukvården m.m. Socialstyrelsen bör enligt

beslutet samtidigt redovisa målbeskrivningar för

allmäntjänstgöringsperioden för de olika specialiteterna i

enlighet med vad som föreslagits i den nämnda proposition

1988/89:138. Styrelsen bör också ange såväl kunskapsmål som

kriterier för bedömningen. I beslutet anförs också att

målbeskrivningarna bör utarbetas i samverkan med förträdare för

sjukvårdshuvudmännen och företrädare för läkarna liksom med

universitets- och högskoleämbetet och de medicinska

fakulteterna.

I samband med behandlingen av förslaget till nya riktlinjer

för läkarnas specialiseringstjänstgöring behandlade utskottet

(1989/90:SoU9) motionsyrkanden om den ortopediska medicinens

ställning. Därvid redovisades vissa uttalanden av utredningen om

läkarnas specialistutbildning m.m., LSU 85, och vissa uttalanden

om målbeskrivningar m.m. i propositionen.

När det gällde innehållet i utbildningen för specialister inom

medicinen konstaterade utskottet (bet. s. 19 f.) att LSU 85

föreslagit att en målstyrning skall införas. Utskottet noterade

också att vissa förslag till målbeskrivningar tagits fram men

att dessa skulle bearbetas vidare. Enligt utskottet borde det

inte ankomma på riksdagen att göra något uttalande om vilka de

medicinska specialiteterna bör vara. Målsättningen för det

kommande arbetet borde, uttalade utskottet, självfallet vara att

vårdbehovet även för dem som drabbas av sjukdomar i

rörelseorganen så långt möjligt skall tillgodoses. Utskottet

erinrade också om uttalandena i betänkandet 1988/89:SoU2 (jfr

ovan) om behovet av resurer inom sjukvården för denna

patientgrupp. Utskottet avstyrkte de då aktuella

motionsyrkandena. (Reservation mp)

Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU19 ett

motionsyrkande om forskning om skador av whiplash-karaktär.

Utskottet konstaterade att den form av trafikskada som kallas

whiplash drabbar många människor, att forskning om whiplash

bedrivs vid Umeå universitet och vid Åre sjukhus samt att det

vid Sahlgrenska sjukhusets smärtklinik i Göteborg bedrivs försök

med att lindra den värk som drabbar whiplash-skadade. Utskottet

uttalade att det såg positivt på forskning om whiplash-skador

men ansåg inte att riksdagen bör prioritera mellan olika

forskningsprojekt utan att detta bör göras av de

anslagbeviljande myndigheterna.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har tidigare avstyrkt liknande motionsyrkanden som

de nu aktuella med hänvisning till att det inte bör ankomma på

riksdagen att bestämma vilka medicinska specialiteter som bör

finnas. Utskottet erinrar också om vad utskottet tidigare har

anfört om behovet av resurser inom sjukvården för denna

patientgrupp. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet

avstyrker därför motionerna So450 (fp), So534 (fp) yrkandena 1

och 3 samt So476 yrkandena 1--3 (mp).

Behandling mot smärta

I motion 1989/90:So412 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen

påverkar landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje

landsting och att personalen får den utbildning och

vidareutbildning som denna verksamhet kräver.

Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU15 flera

motionsyrkanden om behandling mot smärta. I betänkandet

hänvisades bl.a. till socialstyrelsens kungörelse om

medikamentell smärtbehandling i terminal vård [SOSFS (M)

1979:21] och socialstyrelsens allmänna råd om smärtbehandling

i livets slutskede (Allmänna råd 1989:1). Det hänvisades

också till av Svenska läkaresällskapet anordnade

efterutbildningskurser om smärta och smärtbehandling och en av

sällskapet och Spri utgiven dokumentation från sådan

efterutbildning (Spri-rapport 219).

Utskottet anförde i det nämnda betänkandet SoU15 följande (s.

34):

Utskottet kan inledningsvis konstatera att motionärerna tar

upp ett mycket viktigt område, nämligen den stora betydelsen av

att människor med svåra smärtor kan få en effektiv behandling. I

en väl utbyggd sjukvård skall patienten kunna kräva god

smärtbehandling som ett led i god omvårdnad och adekvat

medicinsk behandling. Att så många människor inte får hjälp mot

svåra smärtor har många orsaker. Emellertid är förutsättningarna

för behandling av smärta bättre i dag än tidigare. Enligt

utskottet är det betydelsefullt att forskningen om

smärtbehandling kan utvecklas och vårdpersonalen stimuleras till

större kunskap om smärta och smärtbehandling.

All smärtbehandling är ett samarbete mellan patient och

sjukvårdspersonal, där patientens upplevelser är basen. Varje

vårdform har sina problem och sina möjligheter till lösningar.

Det är viktigt att åstadkomma ett gott samarbete mellan

primäransvarig läkare, vårdlag och läkare, sjuksköterska och

annan personal med specialkunskap i smärtlindring. Patientens

anhöriga får inte heller glömmas bort i sammanhanget. Det sker

en snabb utveckling när det gäller smärtbehandling, en

utveckling som bör stödjas med bl.a. resurser för utvärdering.

Vidareutbildning och handledning spelar en mycket viktig roll.

Utskottet delar uppfattningen i de aktuella motionerna att

vårdpersonalen såväl i sin grund- som fort- och vidareutbildning

måste få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Det

är enligt utskottet också angeläget att socialstyrelsen tar sitt

ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling på området.

Ett viktigt initiativ för att öka kunskaperna om smärtbehandling

har redan tagits av Spri och Svenska Läkaresällskapet genom

anordnandet för något år sedan av den tidigare nämnda

efterutbildningskursen om smärta och smärtbehandling.

Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin

mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).

Utskottet anförde vidare:

När det gäller frågan om hur smärtbehandlingsarbetet bör

organiseras har utskottet ovan framhållit vikten av ett gott

samarbete mellan olika medicinska specialiteter och mellan olika

personalkategorier inom vården för att behandlingen mot smärta

skall kunna förbättras. Som också framgått tidigare finns på

olika håll i landet särskilda smärtvårdsgrupper, smärtkliniker

eller polikliniska smärtmottagningar. Utskottet vill understryka

att erfarenheterna från sådana verksamheter måste tas till vara

i vårdarbetet och i utvecklingen av metoder för behandling mot

smärta. Hur detta arbete skall byggas upp i de enskilda

landstingen måste emellertid enligt utskottets bedömning i

första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen själva.

Utskottet var därför inte berett att ställa sig bakom

motionskrav om att det i varje landstingsområde skall inrättas

särskilda kliniker eller enheter för smärtbehandling. De

aktuella motionsyrkandena avstyrktes.

Regeringen har därefter, genom beslut den 15 februari 1990,

uppdragit åt socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang beakta

vad riksdagen anfört samt att senast den 31 mars 1991 till

regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med anledning

av uppdraget.

Utskottet gör följande bedömning.

Genom det uppdrag som regeringen lämnat socialstyrelsen om

behandling av smärta är syftet med motionen såvitt avser kraven

på utbildning och vidareutbildning om smärta och smärtbehandling

tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motion So412 (mp) i

denna del.

Vad sedan gäller motionens krav på inrättande av smärtkliniker

i varje landsting erinrar utskottet om det uttalande som gjordes

i det ovan nämnda betänkandet 1989/90:SoU15. Utskottet vidhåller

sin uppfattning att frågan om hur arbetet med att behandla

smärta inom sjukvården skall organiseras är en fråga för

sjukvårdshuvudmännen och inte för riksdagen. Motion So412 (mp) i

motsvarande del avstyrks.

Barns behov av smärtlindring

I motion 1989/90:So405 av Margitta Edgren (fp) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i

uppdrag att undersöka efter vilka principer små barn får

smärtlindring i landet. Motionären anför att det finns tre myter

om barn och smärtor. Den första är att barn inte känner smärta.

Den andra myten säger att barn glömmer så fort och därför inte

behöver smärtlindring. Den tredje myten säger att barn inte

upplever smärta eftersom de kan distraheras att inte jämra sig

när de har ont. Motionären anser att barns behov av

smärtlindring inte är tillräckligt uppmärksammat. Det är nu

nödvändigt att sprida kunskaper och utveckla metoder om barns

smärtor och smärtbehandling av barn.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från

socialstyrelsen och Svenska Läkaresällskapet.

Socialstyrelsen åberopar ett yttrande av överläkaren vid

S:t Görans sjukhus barnklinikers anestesiavdelning, med.dr. Hans

Feychting. Feychting framhåller att de föreställningar --

"myter" -- om barn och deras upplevelse av smärta som motionären

anför tillhör en förgången tid. Bland svenska barnläkare råder

enligt honom fullständig enighet om att barn i alla åldrar,

således även nyfödda och för tidigt födda barn, upplever smärta

på i princip samma sätt som äldre individer. Barn behöver därför

smärtlindring i minst samma utsträckning som vuxna.

I den svenska hälso- och sjukvården ges i dag enligt

socialstyrelsen smärtlindring till barn så snart behov

föreligger, både när det gäller kortvarig smärta som vid

provtagningar och injektioner (genom att rutinmässigt använda

smärtstillande salva före "sticket") och vid smärta i samband

med mera allvarliga och långvariga sjukdomstillstånd. Ökade

kunskaper om olika smärtstillande läkemedels verkningssätt och

dosering har lett till att smärta hos barn nästan alltid kan

behandlas framgångsrikt. Socialstyrelsen framhåller vikten av

att såväl barnläkare som annan vårdpersonal lär sig att hos barn

känna igen tecken på smärta och skilja dessa från andra tecken

på obehag, oro, ångest och olust. Sådan kunskap ingår i

utbildningen för olika vårdyrken.

Med stöd av doktor Feychtings expertutlåtande anser

socialstyrelsen visserligen att motionären berört ett viktigt

problem inom hälso- och sjukvården, men styrelsen delar inte

uppfattningen att problemet inte har ägnats tillräcklig

uppmärksamhet. Något behov av att göra en särskild undersökning

rörande de principer som gäller vid smärtbehandling av svenska

barn föreligger inte enligt socialstyrelsens mening.

Svenska läkaresällskapet, som i sin tur hört ett flertal

av sina sektioner, åberopar att flera vetenskapliga rapporter

visar att barn ofta ej erhåller en tillräcklig smärtbehandling.

Rädslan att åstadkomma ogynnsamma sidoeffekter framför allt på

andningsregulationen torde enligt Läkaresällskapet vara en

viktig orsak till detta. Problemet har under det senaste

decenniet uppmärksammats i ett ökande antal publikationer och

flera internationella kongresser, anför man vidare i yttrandet.

Läkaresällskapet framhåller vikten av att nyvunnen kunskap

omsätts i daglig sjukvårdsverksamhet. Sällskapet ser som en av

sina viktigaste uppgifter att genom efterutbildning bidra till

sådan kunskapsspridning och vill uttrycka sitt stöd för motionen

i detta avseende.

Till Läkaresällskapets yttrande har fogats en redogörelse

beträffande kunskapsläge och aktuella rutiner som utförts av

professor Sten Lindahl på uppdrag av sektionen för anestesi- och

intensivvård.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt remissinstanserna upplever barn i alla åldrar smärta på

samma sätt som vuxna människor. Barn behöver därför

smärtlindring i minst samma utsträckning som vuxna. I

remissyttrandena redovisas också i vilken utsträckning

smärtlindring ges till barn i olika åldrar. Enligt

remissinstanserna har frågan om smärtlindring för barn under

senare år fått en ökad uppmärksamhet. Utskottet instämmer i

synsättet i motionen att barn vid behov måste kunna få god

smärtlindring. Det är enligt utskottet viktigt att de kunskaper

som finns och de vetenskapliga rön som görs når ut till det

praktiska sjukvårdsarbetet. Utskottet förutsätter att detta sker

utan att riksdagen tar initiativ härtill. Därför avstyrker

utskottet motion So405 (fp).

Epilepsi

I motion 1989/90:So503 av Lena Öhrsvik och Ulla Johansson

(båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser

för personer med epilepsi. Motionärerna anför bl.a. att

resurserna för diagnostik, vård och rehabilitering för

epileptiker är dåligt utbygda på många håll i landet. De flesta

sjukhus saknar neurolog. Det psykologiska stödet är minimalt och

operationsmöjligheterna begränsade. Motionärerna anser att det

är nödvändigt med förstärka insatser inom detta område.

Insatserna kan gälla t.ex. upplysning och information,

diagnostik, inrättande av behandlingsteam, fler operationer,

forskning beträffande mediciner, utbildning av läkare och annan

personal. Regeringen bör enligt motionärerna i överläggningar

med sjukvårdshuvudmännen ta upp frågan om ökade satsningar på

epilepsivården. Därvid bör också de stora regionala skillnaderna

diskuteras.

I motion So531 (fp) anförs att ett stort antal av de ca

100 000 människor i landet som lider av epilepsi borde kunna

beredas en bättre hjälp och förbättrad medicinsk eller kirurgisk

behandling. Motionärerna påtalar att resurserna för

epilepsisjukvård i Sverige är mycket knappa i jämförelse med

andra länder. Socialstyrelsen bör enligt motionärerna snarast

ges i uppdrag att utreda mål och metoder för den framtida

epilepsivården. Motionärerna begär ett tillkännagivande om detta

till regeringen (yrkande 12).

Inom socialstyrelsen pågår en utredning av epilepsivården

i ett vidare perspektiv. Ett omfattande medicinskt underlag

kommer att tas fram och med detta som utgångpunkt kommer

omfattningen av erforderliga medicinska åtgärder att anges.

Detta arbete beräknas vara klart under 1991. En tidigare

planerad konferens med deltagande av utländska experter har dock

ännu inte kommit till stånd delvis beroende på att

epilepsivården varit föremål för behandling vid andra

konferenser.

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik

(SBU) utreder på uppdrag av socialstyrelsen och

Landstingsförbundet kirurgisk behandling av epilepsi.

Nordiska rådets presidium har med anledning av en motion

om samnordiska insatser för personer med epilepsi till Nordiska

rådet berett bl.a. Landstingsförbundet tillfälle att avge

yttrande över motionen. I yttrande (Cirkulär B 90:25) hänvisar

förbundet till att epilepsivården i landet utreds av SBU och av

socialstyrelsen. Detta har gjort att förbundsstyrelsen vid

behandlingen av förteckning R till riksavtalet för hälso- och

sjukvård för år 1990 avvaktade med ställningstaganden

beträffande epilepsivården till dess att erforderligt medicinskt

underlag finns att tillgå. Rent principiellt ser

förbundsstyrelsen positivt på samarbete över gränserna. Pågående

utredningar anses få utvisa om viss del av vården är så

högspecialiserad att det egna landet är för litet som

upptagningsområde, eller om det av andra skäl finns anledning

att överväga ett nordiska samarbete.

Utskottet har vid några tillfällen under senare tid behandlat

motioner om förbättringar av epilepsivården. I betänkandet

1988/89:SoU2 behandlade utskottet sålunda en motion om

behovet av ett centrum för epilepsivård. Därvid redovisades den

historiska bakgrunden till tidigare epilepsivård och dess

särskilda vårdorganisation men även den samordning som numera

skett med bl.a. annan somatisk vård. I betänkandet redovisades

också de uttalanden om epilepsivården som gjordes inför 1980 års

beslut om regionsjukvården, där det bl.a. anfördes att patienter

med epilepsi normalt borde -- under förutsättning av tillgång

till vissa laboratorieresurser -- kunna klaras av inom

länssjukvården, medan vissa svårare fall av epilepsi och vissa

diagnostiskt oklara fall krävde specialresurser på regionnivå.

Vid sin behandling av den då aktuella motionen konstaterade

utskottet att epilepsivården under senare tid uppmärksammats

såväl i hälso- och sjukvårdsberedningen som av beredningen för

utvärdering av medicinsk metodik. Med hänvisning till att

epilepsivården således redan var föremål för utredning ansåg

utskottet att motionen inte borde föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

I betänkandet 1988/89:SoU15 vidhöll utskottet sin tidigare

inställning och avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet konstaterar att det såväl inom socialstyrelsen som

SBU pågår arbete i syfte att förbättra vården för människor som

drabbats av epilepsi. Utskottet förutsätter att det pågående

utredningsarbetet kommer att leda till förbättringar av

epilepsivården. Utskottet vidhåller sin uppfattning att något

uttalande från riksdagen inte behövs. Motionerna So503 (s) och

So531 (fp) yrkande 12 avstyrks därför.

Cancer

I motion 1989/90:So417 av Gunnar Thollander m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om en översyn av det nationella cancerregistrets

ställning och uppdrag. Motionärerna pekar på att det svenska

cancerregistret är knutet till socialstyrelsen medan de övriga

nordiska ländernas register har en mer fristående ställning med

viss anknytning till cancerföreningarna. Motionärerna anför

vidare att det svenska cancerregistret släpar efter med

publiceringen av data. Enligt motionärerna används inte

registret optimalt. Vissa förändringar i registrets

organisatoriska ställning behövs. En mer fristående ställning --

gärna med knytning till cancerfonden -- skulle enligt

motionärerna främja registrets möjligheter. Registret borde

ledas av en forskarmeriterad person, gärna med professors

ställning, anförs det vidare i motionen. En frikoppling från

socialstyrelsen och en koppling till forskningen skulle ge

registret nödvändiga resurser för ett mer optimalt utnyttjande.

En översyn av det svenska cancerregistrets ställning bör göras

skyndsamt, anser motionärerna.

Det svenska cancerregistret inrättades år 1958 för att skapa

möjlighet till en tillförlitlig statistik över nyupptäckta

cancerfall. Huvudman för registret är socialstyrelsen.

Registreringen är baserad på en skyldighet för läkare att anmäla

upptäckta fall av cancer och vissa med cancer besläktade

sjukdomar eller förstadier till cancer; undantag utgör den

vanligaste cancerformen (basalcellscancer i huden), som i regel

har mycket god prognos.

Syftet med registret är att det skall utgöra en bas för

redovisning av cancerincidenser. Denna redovisningen sker

huvudsakligen genom en årlig publikation med statistiska

uppgifter (Cancer Incidence in Sweden), som tas fram och utges

av socialstyrelsen. Den senaste utgåvan av Cancer Incidence in

Sweden (utgiven 1990) redovisar cancerregistreringar under år

1986. Cancerregistreringarna under år 1987 slutredigeras nu och

en ny utgåva av Cancer Incidence in Sweden kan förväntas under

oktober 1990. 1988 års registreringar beräknar man kunna

redovisa under första halvåret 1991.

Ett andra syfte med registret är att det skall utgöra en bas

för epidemiologisk och annan forskning. Detta sker genom att

registret så långt möjligt ger service till forskare i form av

utlämning av material eller statistiska bearbetningar.

Regionala cancerregister finns numera i Umeå, Uppsala,

Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund. Vid de regionala

registren har också system byggts upp för vårdprogramdata

innebärande mera detaljrika uppgifter om vissa cancerformer,

t.ex. avseende miljöförhållanden, sjukdomshistoria, sjukdomens

natur, behandling och förlopp. De regionala registren sköter den

primära upparbetningen och registreringen av nytillkomna

canceranmälningar inom sina regioner.

Enligt uppgifter från socialstyrelsen sker uppdatering

kontinuerligt vid de regionala registren. Där finns i dag inte

någon större eftersläpning. För att det nationella registret

skall kunna hålla en hög kvalitet är en viss eftersläpning i

detta register nödvändig.

Den svenska cancerkommittén, som under åren 1979--1984

arbetade med att ta fram förslag till åtgärder som kan förebygga

cancersjukdomars uppkomst, konstaterade i sitt betänkande Cancer

-- Orsaker, förebyggande m.m. (SOU 1984:76) att ett mycket

uppmärksammat problem varit eftersläpningen i registreringen vid

socialstyrelsens cancerregister. Genom ekonomiskt stöd från

Riksföreningen mot cancer och arbetarskyddsfonden,

omprioritering av resurser inom socialstyrelsen och assistens

från några av de regionala canceregistren hade dock

eftersläpningen inhämtats vid tiden för utgivningen av

kommittébetänkandet (augusti 1984). Cancerkommittén ansåg det

angeläget för framtiden att en ny eftersläpning inte uppstår.

För att underlätta för beslutsfattare inom stat och landsting

att anvisa tillräckliga resurser för verksamheten borde enligt

kommittén prestandakrav uppställas. Verksamheten borde inte få

göras beroende av tillfälliga anslag från annat håll. En viss

eftersläpning i registreringen ansågs oundviklig, men

cancerkommittén föreslog att denna inte skulle få överstiga tolv

månader för resp. årsmaterial.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser att socialstyrelsen bör vara huvudman för

cancerregistret. Uppgifterna i registret blir därmed allmän

handling och tillgängliga för de forskare som önskar utnyttja

dem. Uppgifterna är under angivna förutsättningar belagda med

sekretess enligt sekretesslagen (1980:100).

Registreringen i det centrala registret har under en rad år

släpat efter. I någon mån kan eftersläpningen kompenseras av att

uppgifterna är tillgängliga i de regionalt förda registren.

Enligt uppgift pågår nu ett arbete med att hämta in den

eftersläpning som rått för den officiella publiceringen av data

ur registret, och man räknar inom socialstyrelsen med att nå en

tillfredsställande situation inom det närmaste året. Utskottet

anser inte att det behövs något uttalande från riksdagens sida

med anledning av motion So417 (s). Motionen avstyrks.

I motion 1989/90:So512 av Per Gahrton och Anita Stenberg

(båda mp) begärs dels att regeringen tillsätter en

cancerutredning med uppgift att lägga fram konkreta förslag för

hur den prognosticerade cancerexplosionen skall kunna hejdas och

vändas till en nedgång i cancerfrekvensen (yrkande 1), dels

ett tillkännagivande till regeringen att en sådan ny

cancerutredning skall innehålla ett betydande inslag av

företrädare för det s.k. allmänmiljöperspektivet beträffande

cancerorsaker (yrkande 2). Motionärerna anför att det finns

två olika skolor när det gäller kraven på åtgärder för att

förebygga cancer: livsstilsskolan drar framför allt fram

faktorer som livsmedel, mat och tobak i rampljuset, medan

allmänmiljöskolan betonar arbetsmiljöer och utsläpp i luft,

vatten och mark. Enligt motionärerna tog den svenska

cancerkommittén uttryckligen ställning för livsstilsteorin

framför allmänmiljöteorin. Även inom folkhälsogruppen dominerar

denna inställning. Motionärerna anser att det är hög tid att

tillsätta en ny cancerutredning med uppgift att föreslå radikala

grepp för att hindra ökningen av cancern. En sådan utredning får

inte domineras av yrkesgrupper som präglas av ensidigt

botarperspektiv eller har intresse av fortsatt expansion av

behandlingsresurser för inträffad cancer. Också grupper med

kunskap om och intresse för förebyggande insatser måste beredas

stor plats i ett sådant utredningsarbete.

Cancerkommittén, liksom tidigare WHO, bedömde att i 80 % eller

mer av alla cancerfall bidrar kost- och miljöfaktorer till

cancerns uppkomst. Vilka dessa faktorer är anses dock endast

delvis känt. Den bäst kartlagda och väldokumenterade orsaken

till cancer är tobaksrökning. Enligt cancerkommitténs

beräkningar förorsakar rökning ca 15% av all cancer och

uppemot 80 % av all lungcancer. Även s.k. passiv rökning samt

bruk av rökfria tobaksvaror har visst samband med en ökad

cancerrisk.

På senare år har samlats en rad indicier på att kostvanorna

har samband med flera olika cancertyper, framför allt cancer i

grovtarm och magsäck men också i bröst och prostata. Totalt

kunde kosten enligt dessa beräkningar påverka 30 % av all

cancer. Även andra levnadsvanor anses ha betydelse för särskilda

cancertyper (alkohol i relation till bl.a. cancer i matstrupen

och sexualvanor i relation till livmoderhalscancer).

Luftföroreningar anses enligt en rad aktuella svenska studier

ansvara för endast 1--2 % av all cancer, joniserande strålning

från radon, röntgen m.m. för endast ett par procent.

Arbetsmiljöns kemiska och fysikaliska komponenter kan i och för

sig ha stor betydelse för särskilda yrkesgruppers cancerrisker,

men för det totala antalet cancerfall i samhället har bl.a.

cancerkommittén bedömt att andelen ligger mellan 1 och 10 %.

Sammantaget betonas dock att den långa latenstiden mellan

exposition och cancerinsjuknande försvårar säkra bedömningar av

dagens miljörisker.

Såväl cancerkommittén som den under hälso- och

sjukvårdsberedningen inrättade folkhälsogruppen har ansett att

kunskapsunderlaget beträffande samband mellan cancer och vissa

av våra levnadsvanor -- särskilt tobaks- och kostvanor -- nu är

tillräckligt för att motivera åtgärder fran samhällets sida.

Utskottet konstaterar att 1979 års cancerkommitté hade en

mycket bred ansats för sitt arbete och att kommittén mycket

utförligt försökte att analysera alla kända faktorer när det

gäller cancersjukdomarnas uppkomst, orsaker och utbredning.

Cancerkommitténs arbete har följts upp på olika sätt och av

olika organ, där särskilt folkhälsogruppen förtjänar att nämnas.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det saknas skäl att

tillsätta en ny cancerutredning med den inriktning som

efterlyses i motion So512 (mp). Motionen avstyrks därför.

Hörselskador

I motion 1989/90:So504 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om förebyggande åtgärder när

det gäller hörselskador samt behovet av beredskap för ökat

vårdbehov. Motionären anför att gruppen åldershörselskadade

kommer att öka betydligt under perioden fram till sekelskiftet.

Redan i dag står ett stort antal människor i kö till

hörcentralerna. För många äldre kan väntetiderna få förödande

konsekvenser både psykiskt och socialt samt medföra ett ökat

service- och vårdbehov. Även utvecklingen av antalet

hörselskador inom andra åldersgrupper inger oro, anför

motionären. Man bör som ett led i arbetet att förebygga skador

och för att skaffa en beredskap för ökat vårdbehov undersöka

effekterna av exempelvis musik med hög ljudnivå, användandet av

freestyle-apparater, trafikbuller, utsatta arbetsmiljöer m.m.

Utskottet delar inställningen i motionen att hörselskador bör

förebyggas och att hörselskadade skall kunna beredas god vård.

Det ankommer dock inte på riksdagen att pröva vilka åtgärder som

behövs för att hörselkador skall kunna förebyggas och vilka

åtgärder som behövs på vårdområdet. Utskottet avstyrker därför

motion So504 (s).

Alternativmedicin

I motion 1989/90:So533 av Anita Stenberg och Marianne

Samuelsson (båda mp) hemställs att riksdagen beslutar att de

patienter som vill ha en alternativ behandlingsform under vissa

villkor skall kunna få denna på samma villkor som övrig vård

(yrkande 2). Motionärerna indelar de alternativa

behandlingsformerna i två huvudgrupper, sådana som delvis bygger

på teorier som inte står i överensstämmelse med

naturvetenskapliga kunskaper och sådana som är förenliga med

dessa kunskaper men vilkas effekt är obevisad. Enligt

motionärerna är det inte nödvändigt att man förstår hur en

behandlingsform fungerar för att den skall få användas i

sjukvården. Däremot bör man kräva att metoden har effekt för

behandlingen av patientens tillstånd för att samhället skall

kunna subventionera behandlingen via sjukförsäkringen och/eller

skatten. Motionärerna hemställer också att riksdagen skall

besluta att en representant för alternativ vård skall ingå i

socialstyrelsen (yrkande 3).

Alternativmedicinkommittén avlämnade i oktober 1989 sitt

slutbetänkande Alternativmedicin 1 -- Huvudbetänkande från

alternativmedicinkommittén (SOU 1989:60) till regeringen.

Betänkandet behandlar förutsättningarna för den alternativa

medicinen. Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds

nu i regeringskansliet.

Socialförsäkringsutskottet behandlade i betänkandet

1989/90:SfU5 en mp-motion om att patienter som vill ha en

alternativ behandlingsform skall kunna få detta med samma

ekonomiska villkor som övrig vård under förutsättning att det

rör sig om en behandling som har effekt. Utskottet hänvisade

till alternativmedicinkommittén som inte velat föreslå att

ersättning från den allmänna försäkringen skall kunna utgå för

behandling hos alternativmedicinska yrkesutövare eftersom det

inom den etablerade medicinen finns behandlingsformer som inte

ersätts av den allmänna försäkringen. Utskottet ansåg, med

hänsyn till den beredning som förestår av

alternativmedicinkommitténs förslag, att det inte fanns

anledning för riksdagen att göra någon annan bedömning i frågan.

Motionen avstyrktes därför.

I samband med socialutskottets behandling av regeringens

proposition om riktlinjer för socialstyrelsens framtida roll,

uppgifter och inriktning m.m. (prop. 1988/89:130) behandlades

också frågan om organisation och ledning av socialstyrelsen.

Därvid förekom även ett motionsyrkande om att en representant

för alternativ vård borde ingå i socialstyrelsen.

Socialutskottet (1988/89:SoU24) anförde att det enligt

utskottets mening inom socialstyrelsen bör finnas kompetens i

fråga om alternativmedicin. Utskottet ville dock inte ställa sig

bakom kravet på att det i myndighetens styrelse skall ingå en

representant för denna verksamhet. Den då aktuella motionen

avstyrktes. (Reservation av mp)

Utskottet gör följande bedömning.

Vad gäller medicinsk behandling utanför skolmedicinen erinrar

utskottet om att den alternativa medicinen nyligen utretts av

alternativmedicinkommittén och att ärendet nu bereds i

regeringskansliet. I avvaktan på resultatet av detta arbete bör

riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra

uttalanden om villkoren för den alternativa medicinen.

Utskottet har redan tidigare uttalat att socialstyrelsen bör

ha en kompetens på detta område men utskottet har avvisat

motionskrav på att det i myndighetens styrelse skall ingå en

representant för sådan verksamhet. Utskottet vidhåller denna

uppfattning.

Med det anförda avstyrker utskottet motion So533 (mp)

yrkandena 2 och 3.

Blodgivning

I motion 1989/90:So461 av Anita Stenberg och Ragnhild

Pohanka (båda mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att medel bör anslås till en kampanj för

att öka intresset för att bli blodgivare under den militära

grundutbildningen och under repetitionsövningarna.

Världshälsoorganisationen (WHO) gav år 1975 ut en

rekommendation om blod och blodprodukter.

Rekommendationen är av etisk karaktär och uppmanar

medlemsländerna att organisera frivillig och ersättningsfri

blodgivning. Rekommendationen uppfattas allmänt som ett

uttalande för att nationell självförsörjning bör eftersträvas.

Sveriges regering konstaterade år 1985 att "det bör ankomma på

hälso- och sjukvårdshuvudmännen att vidta de åtgärder som bedöms

erforderliga för att uppnå den av WHO angivna målsättningen".

Landstingsförbundet har nyligen kartlagt det svenska

blodförsörjningssystemet och inom detta arbete särskilt belyst

de faktorer som påverkar försörjningsläget. Kartläggningen, som

redovisades våren 1990 genom skriften Blodförsörjningen i

Sverige, har bl.a. visat att självförsörjningsgraden i Sverige,

som efter kraftfulla insatser inom blodförsörjningsområdet i

mitten av 1980-talet nådde en självförsörjningsgrad på ca 85 %,

numera har sjunkit till ca 55 %. Den vikande

självförsörjningsgraden anses främst ha samband med en betydande

ökning av faktor VIII-förbrukningen och ett försämrat

industriellt utbyte vid plasmaförädlingen, det senare främst som

ett resultat av kraven på virusinaktivering för att eliminera

risken för spridning av HIV. Tillgången på blodgivare är dock

enligt Landstingsförbundets kartläggning god. Man räknar med en

förbättrad självförsörjningsgrad fr.o.m. innevarande år, då Kabi

inför en förbättrad förädlingsteknik.

Landstingsförbundets styrelse har den 5 april 1990 beslutat

att ge förbundskansliet i uppdrag att vidta nödvändiga

informations- och samordningsinsatser för landets

blodförsörjning i syfte att Sverige skall uppnå självförsörjning

inom området. I kansliets uppdrag ingår att bilda en särskild

referens- eller expertgrupp med företrädare för

sjukvårdshuvudmännen.

Frågan om kampanjer för blodgivning bland värnpliktiga och

under repetitionsövningar togs upp för ett antal år sedan i en

motion till Landstingsförbundets kongress. Motionen resulterade

så småningom i ett uppdrag från överbefälhavaren till samtliga

försvarsgrenschefer att genomföra attitydskapande utbildning om

blodgivning under värnpliktstjänstgöringen och att bl.a. ge

möjlighet till frivillig blodgivning under tjänstetid. Sedan

utbildningsåret 1983/84 genomförs sådan utbildning.

Sveriges centrala värnpliktsråd (organisationen för de

värnpliktigas förtroendevalda) tog för något år sedan

initiativet till en kampanj för blodgivning bland alla

värnpliktiga. Projektet hade drivits tämligen långt innan det

blev klarlagt att hälso- och sjukvården skulle ha problem att ta

om hand det blod som med en framgångsrik kampanj skulle ha

blivit resultatet. Projektet kom därför aldrig att genomföras.

Motioner om blodgivning har behandlats av utskottet vid några

tillfällen under senare tid. Vad gäller kampanjer för

blodgivning uttalade utskottet i betänkandet SoU 1985/86:15

att sådana kampanjer i första hand bör vara en fråga för

sjukvårdshuvudmännen.

I betänkandet 1988/89:SoU15 behandlade utskottet ett

motionsyrkande liknande det nu aktuella. Utskottet hänvisade

därvid till vad som redovisats ovan. Utskottet vidhöll sin

tidigare uppfattning men åberopade även Landstingsförbundets

pågående arbete med blodgivningsfrågan som skäl för avslag på

motionsyrkandet. (Reservation av mp)

Utskottet anser det viktigt att Sverige kan leva upp till

målsättningen att vi skall vara självförsörjande med blod och

blodprodukter. Utskottet konstaterar att nödvändiga

informations- och samordningsinsatser förbereds inom

Landstingsförbundet.

Utskottet vidhåller sin inställning att riksdagen bör avstå

från att uttala sig i frågan om kampanjer för blodgivning.

Utskottet avstyrker motion So461 (mp).

Personalpolitiska frågor

Ett flertal motioner tar upp personalförsörjningen inom vården

och andra personalpolitiska frågor. Motioner som främst handlar

om läkarförsörjning behandlas under egen rubrik.

I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförs i motionen om personalutveckling inom hälso- och

sjukvården (yrkande 9). I motionen anförs bl.a. att det i

hög grad är de anställdas motivation och kompetens som avgör den

svenska sjukvårdens kvalitet, service och effektivitet. En

huvuduppgift inför 1990-talet är att frigöra den kraft som finns

hos vårdpersonalen. Missnöjet med sjukvården som arbetsplats

måste enligt motionärerna mötas genom en rad åtgärder där det

kanske viktigaste är att göra enheterna inom sjukvården mer

självstyrande. Andra viktiga områden är löner, arbetstider,

ersättning för arbete på obekväm arbetstid och belöning av goda

prestationer. Arbetsmiljöproblemen inom hemsjukvården liksom

inom den sociala hemtjänsten behöver också uppmärksammas mera.

Motionärerna framhåller betydelsen av vidareutbildning.

I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs

tillkännagivanden till regeringen dels om behovet av satsningar

på personalfrämjande åtgärder för sjukvårdspersonal (yrkande 5

delvis), dels vad som anförs om åtgärder för att förbättra en

god försörjning av sjukvårdspersonal (yrkande 6 delvis).

Motionärerna framhåller att en god vård för alla förutsätter en

jämn fördelning av sjukvårdspersonal över hela landet och att

det för att målet skall kunna nås behövs rejäla

regionalpolitiska satsningar på alla områden.

I motion 1989/90:So418 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om fortbildningsinsatser för

flyktingar med utländska vårdexamina (yrkande 2). I motionen

anförs bl.a. att det samtidigt som det råder brist på

arbetskraft inom vårdsektorn finns flyktingar med utländska

vårdexamina som går arbetslösa. Motionärerna pekar på att det på

vissa orter bedrivs försöksverksamhet för att hjälpa sådana

flyktingar in på arbetsmarknaden. Socialstyrelsen bör enligt

motionärerna medverka till att dessa fortbildningsinsatser

kommer i gång på flera orter. Dessutom bör språkprov kunna

genomföras på fler ställen liksom den obligatoriska kursen. Det

anses också angeläget att denna verksamhet utvidgas.

Landstingsförbundet inledde år 1987 ett omfattande

personalförsörjningsprojekt med målet att på nytt göra vården

till en attraktiv arbetsmarknad. Syftet har varit att stimulera

och stödja landstingen i deras eget arbete med personalfrågorna.

Förbundets uppgift har varit att bidra till idéspridning mellan

landstingen. Under projektets gång har en rad skrifter

publicerats om personalfrågorna.

Vid 1988 års förbundskongress fick förbundskansliet också i

uppgift att utarbeta ett handlingsprogram och en

personalstrategi för landstingen inför 2000-talet, vilket

sedermera presenterats bl.a. i skriften Personalidé mot år 2000.

Skriften tar upp sådant som vårdens inre organisation, struktur

och arbetstider, tillgång och efterfrågan på personal, chefer

och arbetsledare, rekrytering och utbildning, lönepolitik,

kompetensutveckling, information och marknadsföring.

Enligt en enkät som Landstingsförbundet gjorde hösten 1988

arbetar alla landsting med att förändra arbetstiderna i vården.

Ett tiotal landsting har beslutat att införa utglesad helgtjänst

i stor skala. Med utglesad helgtjänst avses tjänstgöring var

tredje helg eller två helger av fem. Diskussioner om andra typer

av förändrad arbetstidsförläggning pågår i många landsting.

Bl.a. pågår försök med individuella scheman där man försöker

tillmötesgå individuella önskemål om arbetstidernas förläggning.

Samtliga landsting har inlett försök med flexibel arbetstid

eller planerar sådana. Det pågår även försök med andra

arbetstids- och arbetsorganisationsförändringar. Exempel på

sådant arbete finns i den tidigare nämnda skriften Landsting i

förändring, som nyligen getts ut av Landstingsförbundet.

Det pågår ett omfattande arbete i landstingen för att

förbättra de anställdas arbetsmiljö. Många landsting gör t.ex.

friskvårdssatsningar och arbetar med rehabilitering. Insatser

görs för att minska sjukfrånvaron. På flera håll försöker man

stötta personalen genom att inrätta grupper för behandling av

s.k. utbrändhet. För att stödja och komplettera landstingen i

deras satsningar på arbetsmiljön inom vårdsektorn startade

Landstingsförbundet i slutet av år 1988 ett arbetsmiljöprogram.

Programarbetet skall pågå under 1989--1991. Några av

delprojekten är

Effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete och rehabilitering

Förbättrade sjukanmälningsrutiner

Omläggning av sjukersättningssystemet

Arbetsteknik, ergonomi och fysisk träning

Landstingsförbundet har också i samarbete med de centrala

avtalsslutande fackliga parterna inom landstingssektorn, Svenska

kommunalarbetareförbundet, Kommunaltjänstemannakartellen och

SACO-K, utarbetat ett branschprogram för arbetsmiljö,

sjukfrånvaro och rehabilitering. I programmet poängteras

arbetsgivarens förstahandsansvar för arbetsmiljön och

nödvändigheten av att satsningar på arbetsmiljön ses som en del

i en helhet där man även tar hänsyn till personalens inflytande

på sitt arbete. Branschprogrammet anger ett antal insatsområden

som bör prioriteras

Planering, ledning och uppföljning av verksamhet ur

arbetsmiljö- och rehabiliteringssynpunkt

Utveckling av arbetsorganisation och arbetssätt

Riktade utbildnings- och informationsinsatser

Referensarbetsplatser, dvs. arbetsplatser som kan tjäna som

goda förebilder

Effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete och rehabilitering.

Regeringen har den 23 november 1989 uppdragit åt

socialstyrelsen att göra en redovisning och utvärdering av

utvecklingen på personalområdet inom äldreomsorgen. Detta

uppdrag skall redovisas senast den 1 januari 1991. I syfte att

stödja kommunerna har regeringen också uppdragit åt

socialstyrelsen att samla in och sprida erfarenheter och idéer

på det personalpolitiska området. Detta arbete kommer att pågå

t.o.m. år 1991.

Regeringen föreslår i den proposition om ansvaret för service

och vård till äldre och handikappade (prop. 1990/91:14) som

nyligen lagts fram för riksdagen ett statligt bidrag om 1 000

milj.kr. för år 1991 för informations- och utbildningsinsatser

inför genomförande av den föreslagna reformen. De medel som

skall utgå skall även täcka kostnader och information och

utbildning för viss landstingskommunal personal.

Vad särskilt gäller tillvaratagandet av den resurs som

invandrare med vårdutbildning utgör kan bl.a. följande

redovisas.

I Östergötland gjordes för några år sedan en inventering i

flyktingförläggningarna, varvid man fann ett femtiotal

flyktingar som hade olika typer av vårdutbildning. Ett projekt

som syftade till att snabbare slussa ut dem i arbete startades.

Projektet har gått under namnet SAMY.

Landstingsförbundet följde år 1988 upp med en rekommendation

som sade att landstingen skulle försöka underlätta för

vårdutbildade flyktingar att snabbare återuppta sin

yrkesverksamhet. Efter drygt ett år hade ett tiotal landsting

startat projekt i samarbete med länsarbetsnämnden och

invandrarverket. Ett sextiotal läkare, mer än 100 sjuksköterskor

och ett femtiotal personer med annan medicinsk

högskoleutbildning är nu på väg in i vården. Nya projekt är

planerade för ytterligare 125 personer. Utbildningen består av

yrkessvenska och praktik i vården. Landstingen står för

provanställning och utlovar också på många håll fortsatt

anställning efter utbildningens slut. Tidigare har det tagit

cirka fem år innan en invandrare eller flykting har kunnat börja

arbeta i vården. Genom att utbildningen systematiseras tar det

nu ungefär två och ett halvt år.

Utskottet har under de senaste åren vid flera tillfällen

utförligt behandlat personalförsörjning inom vården och andra

personalpolitiska frågor (se bl.a. betänkandena SoU 1987/88:22,

1988/89:SoU6 och 1988/89:SoU15). I betänkandena har också

redovisats ett stort antal initiativ och projekt som genomförts

eller fortfarande pågår på vårdområdet. I betänkandena har

sålunda hänvisats till regeringsinitiativ, offentliga

utredningar, arbete inom socialstyrelsen, Spri,

Landstingsförbundet, enskilda landsting och kommuner.

I de nämnda betänkandena har utskottet gjort flera uttalanden.

Sådana åtgärder som efterlyses i de aktuella motionerna --

utvecklingsarbete på en rad områden där sådant som arbetstider,

arbetsorganisation, åtgärder för att öka möjligheterna till

utveckling i vårdarbetet, insatser för att öka attraktiviteten i

utbildningar som leder fram till vård- och serviceyrken och

andra utbildningsinsatser -- har betonats särskilt (se bl.a.

1988/89:SoU6 s. 28--31 och 1988/89:SoU15 s. 20--22).

Utskottet har i de nämnda betänkandena avstyrkt motionsyrkanden

av motsvarande allmänna innehåll som de nu aktuella med

hänvisning framför allt till det omfattande arbete med

personalfrågorna som redan inletts inom hela vårdområdet.

Under förra riksmötet behandlades personalförsörjningsfrågorna

i två utskottsbetänkanden. I 1989/90:SoU13 erinrade

utskottet om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om

behovet av insatser på det personalpolitiska området och att

dessa insatser måste ges hög prioritet. Utskottet ansåg att det

behövs flera olika, konstruktiva insatser för att lösa de på

många håll svåra problemen med att rekrytera och behålla

personalen som arbetar inom vården. De aktuella motionerna

ansågs understryka de uttalanden som utskottet tidigare gjort.

Utskottet konstaterade att det pågår ett omfattande

utredningsarbete på detta område. Utskottet ansåg inte att det

förelåg något behov av ytterligare uttalanden från riksdagens

sida. Därför avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.

(Reservation c och vpk)

I samband med behandlingen av statsbudgeten

(socialdepartementets huvudtitel) för budgetåret 1990/91

behandlade utskottet (1989/90:SoU17) motionsyrkanden om

statsbidrag för att initiera minskad helgtjänstgöring inom

vården. Utskottet hänvisade därvid till de tidigare

utskottsbetänkandena och till de uttalanden som tidigare gjorts

om bl.a. vårdpersonalens arbetstider. I betänkandet redovisades

att arbetsförhållandena inom vården under den senaste tiden fått

ökad uppmärksamhet. Det hänvisades bl.a. till det ovan

redovisade regeringsuppdraget i november 1989 till

socialstyrelsen att göra en redovisning och utvärdering av

utvecklingen på personalområdet inom äldreomsorgen. I

betänkandet hänvisades också till Landstingsförbundets ovan

redovisade arbetsmiljöprogram, till arbetstidskommitténs förslag

i betänkandet (SOU 1989:53) Arbetstid och välfärd jämte bilagor

och till arbetsmiljökommissionens arbete. Utskottet erinrade om

sina tidigare uttalanden om personalförsörjningen inom

vårdsektorn och vårdpersonalens arbetstider. Utskottet var inte

berett att ställa sig bakom kravet på statsbidrag för att minska

helgtjänstgöringen inom vården. (Reservation vpk)

Motioner om ett bättre tillvaratagande av den resurs som

invandrare med vårdutbildning innebär behandlades särskilt i

betänkandet 1988/89:SoU15. Där redovisades olika projekt,

bl.a. det s.k. SAMY-projektet i Östergötlands län, för att få ut

flyktingar med medicinska yrken på arbetsmarknaden. Det

hänvisades också till ett regeringsuppdrag till och sedermera en

rapport från UHÄ när det gäller fortbildningsinsatser,

ekvivaleringsverksamhet, särskilda antagningsregler för

utbildningar m.m. Utskottet såg positivt på de initiativ och

förslag som tillkommit för att säkerställa att flyktingar och

invandrare skall kunna rekryteras till vården men ansåg inte att

det behövdes någon åtgärd från riksdagens sida för att syftet

med motionen skulle kunna tillgodoses. (Reservation av fp, vpk

och m)

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har under de senaste åren återkommande understrukit

betydelsen av åtgärder på en rad olika områden som har betydelse

för personalförsörjningen inom sjukvården och utvecklingen för

den personal som arbetar där. Utskottet har också redovisat

olika initiativ som tagits. Utskottet kommer inom kort att

behandla regeringens proposition när det gäller ansvaret för

service och vård till äldre och handikappade. Utskottet kommer i

det sammanhanget att få anledning att återkomma till

personalfrågorna. Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i

de aktuella motionerna att det även framöver måste bedrivas en

mycket aktiv personalpolitik för att vården skall kunna få den

personal som behövs. Utskottet ser dock inte någon motsättning

mellan vad som anförs i motionerna och den förda politiken på

detta område.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna

So531 (fp) yrkande 9 och So443 (c) yrkandena 5 och 6, båda

yrkandena delvis.

Vad särskilt gäller insatserna för att ta till vara den resurs

som invandrare med vårdutbildning innebär erinrar utskottet om

sina tidigare uttalanden. Olika vidtagna och planerade åtgärder

har därvid redovisats. Utskottet vill på nytt framhålla

betydelsen av att detta arbete fortsätter och kan intensifieras.

Något förnyat initiativ från riksdagens sida behövs inte för

närvarande enligt utskottet. Motion So418 (fp) yrkande 2

avstyrks.

Läkarförsörjning

I motion 1989/90:So457 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder för att

underlätta rekryteringen av läkare till bristområden.

Motionärerna påtalar att riksdagen vid ett flertal tillfällen

behandlat läkarbristen och gjort en rad uttalanden om behovet av

åtgärdsförslag från regeringens sida. Motionärerna anser att

regeringens handläggning av läkarförsörjningen präglats av

tröghet och brist på idéer om hur man skall lösa problemen och

att man valt att arbeta med regleringar och inte med

stimulanser. Styrning och reglering leder enligt motionärerna

inte till önskat resultat. I stället behövs olika

stimulansåtgärder för att rekrytera läkare till glesbygd och

andra områden där det råder läkarbrist. De familjesociala

åtgärderna framhålls särskilt. Arbetstider och

tjänstgöringsförhållanden måste ordnas så att arbetsbördan blir

rimlig, anförs det vidare i motionen. Underläkare bör erbjudas

sammanhängande utbildning hos samma huvudman liksom möjlighet

att tjänstgöra i både läns- och regionsjukvård. Handledningen

för dem behöver förbättras. Motionärerna betonar även vikten av

efterutbildning för specialistkompetenta läkare liksom deras

möjligheter till forskning och utvecklingsarbete. Ekonomiska

stimulansinstrument kan också vara nödvändiga.

Liknande synpunkter framförs i den ovan nämnda motionen

So443 (c) (yrkandena 5 och 6, båda yrkandena delvis). I

motion 1989/90:So479 av Marianne Jönsson och Agne Hansson

(båda c) begärs åtgärder för en utökad dimensionering av

läkarutbildningen. Även motion 1989/90:So481 av Kjell Ericsson

och Jan Hyttering (båda c) efterlyser en utökning av

läkarutbildningen liksom rekryteringsbefrämjande åtgärder för

läkare till landsorten.

I motion 1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m)

hemställs att riksdagen skall besluta att de sammanhållna

länsanslagen för regionalpolitiska ändamål skall kunna användas

för att understödja läkaretablering i glesbygd (yrkande 3).

I motion So531 (fp) begärs utbildningsinsatser för att

trygga tillgången på allmänläkare (yrkande 6). Motionärerna

påtalar att det råder brist på allmänläkare inom primärvården.

Särskilda utbildningsinsatser bör enligt motionärerna komma till

stånd för att öka tillgången på allmänläkare.

Sjukhusspecialister med några års utbildning bör t.ex. genom

dispens kunna erbjudas allmänläkartjänster med en planerad

utbildning i allmänmedicin under viss tid.

Motioner om behovet av läkare och annan sjukvårdspersonal inom

området ortopedisk medicin behandlas under egen rubrik nedan.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen behandlat frågan om

läkarförsörjningen i landet och därvid konstaterat att det,

trots att olika åtgärder vidtagits under årens lopp, fortfarande

är svårt att rekrytera läkare till bristområden och att det

därför fortfarande råder en både verksamhetsmässig och

geografisk snedfördelning av läkarresurserna. Utskottets

betänkande SoU 1986/87:37 innehöll en omfattande redovisning

av utredningar, arbetsgrupper, rapporter och uttalanden.

Utskottet uttalade i det nämnda betänkandet att

läkarförsörjningsfrågan måste övervägas mera samlat och i ett

sammanhang så att det är möjligt att få en helhetsbild av

situationen. Enligt utskottets mening borde regeringen göra en

samlad översyn av problematiken kring läkarförsörjningen och

förutsättningslöst överväga olika tänkbara åtgärder. Det

kunskapsmaterial som föreligger borde kunna bilda utgångspunkt

för dessa överväganden. Regeringen borde därför så snart det

kunde ske återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder.

Riksdagen ställde sig bakom denna uppfattning (rskr. 340).

I betänkandet SoU 1987/88:16 vidhöll utskottet sin

uppfattning. Utskottet fann det anmärkningsvärt att regeringen

ännu inte vidtagit några åtgärder med anledning av riksdagens

beslut i frågan. Utskottet ansåg att detta borde ges regeringen

till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 200).

I betänkandet 1988/89:SoU15 uttalade utskottet att det är

väl medvetet om att det inte finns några enkla lösningar för

problemet med den snedfördelning av läkarresurserna som råder i

landet. Utskottet framhöll att det behöver utvecklas metoder som

bättre än de nuvarande kan tillgodose bristlänens behov och

förutsättningar. Utskottet uttalade också att riksdagen, för att

på ett aktivt sätt kunna följa arbetet med att förbättra

läkarförsörjningen, måste få en redovisning av regeringen för

hur regeringen ser på dessa problem och vilka åtgärder som

vidtagits eller övervägs för att en gynnsam utveckling skall

kunna påskyndas. Vad utskottet anförde beslutade riksdagen att

som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 213).

Proposition 1988/89:138 om riktlinjer för

specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. innehöll ett

särskilt avsnitt om läkarfördelning och planeringsfrågor.

Propositionen innehöll förslag till vissa förändringar i fråga

om planeringsprocessen. Sålunda föreslogs att det

hittillsvarande systemet med läkarfördelningsprogram borde

avvecklas. Sjukvårdshuvudmännens bedömning av behovet av läkare

inom olika specialiteter -- efter det att diskussioner förts

inom de olika regionerna -- föreslogs i stället utgöra

utgångspunkt för en central uppföljning av hur

läkararbetskraften fördelar sig över landet och över olika

medicinska verksamhetsområden. Resultatet av uppföljningen

borde, enligt propositionen, om det visar sig nödvändigt kunna

få ekonomiska återverkningar i enlighet med överenskommelser

mellan staten och sjukvårdshuvudmännen.

I propositionen föreslogs olika åtgärder beträffande AT

(allmäntjänstgöring) för att nå en jämnare läkarfördelning.

Sålunda uttalades i propositionen (s. 18 ff.) att antalet

AT-block som fördelas på sjukvårdshuvudmännen av socialstyrelsen

bättre än för närvarande borde anpassas till antalet

utexaminerade läkare. Vidare uttalades att möjligheten att få

tillfällig behörighet att före avlagd läkarexamen arbeta som

läkare på vikariatsförordnande i princip borde avvecklas. För

dem som avlagt läkarexamen men inte fått legitimation borde

enligt propositionen motsvarande möjlighet att utöva läkaryrket

utanför AT begränsas i tiden. Dispens att fullgöra AT utanför

AT-block borde i princip inte ges.

Inför behandlingen av propositionen m.m. höll utskottet en

utfrågning med företrädare för socialdepartementet,

socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Samverkansnämnden Norra

Sjukvårdsregionen, universitets- och högskoleämbetet, Sveriges

läkarförbund och Svenska läkaresällskapet. I sitt

ställningstagande anförde utskottet följande (1989/90:SoU9

s. 15 ff.):

Det nya system för läkarplanering och läkarfördelning som

redovisats i propositionen innebär en decentraliserad planering

som i högre grad än tidigare skall utgå från

sjukvårdshuvudmännens egen personalplanering.

Sjukvårdshuvudmännens bedömning av behovet av läkare inom olika

specialiteter skall sedan diskuteras på regional nivå under

medverkan av bl.a. de regionala samverkansnämnderna och sedan

redovisas för socialstyrelsen. Socialstyrelsens roll blir

framför allt att ge underlag för sjukvårdshuvudmännens

planering, jämföra uppgifterna från sjukvårdshuvudmännen med de

nationella sjukvårdspolitiska riktlinjerna och göra

uppföljningar av hur läkararbetskraften fördelar sig över landet

och över olika medicinska verksamhetsområden.

Deltagarna i utskottets utfrågning har delat uppfattningen

att det är nödvändigt att förändra det hittillsvarande

planeringssystemet. En decentraliserad planering har förmodats

bättre kunna svara mot behoven inom hälso- och sjukvården.

Landstingsförbundet, Samverkansnämnden Norra Sjukvårdsregionen

och Sveriges läkarförbund har framhållit att för få läkare

utbildas i dag för att även bristområdenas behov skall kunna

tillgodoses. Samverkansnämnden har efterlyst en större rättvisa

när det gäller fördelningen av läkare och en större flexibilitet

när det gäller fördelningen av utbildningsplatser till

bristområden som Norrlandslänen. I Norrlandslänen är i dag 1/3

av specialisttjänsterna inte besatta med ordinarie innehavare.

Även en stort antal AT- och FV-block är obesatta. Från

socialdepartementet har framhållits att Sverige i dag är ett av

världens läkartätaste länder. I stället för en ökad utbildning

krävs enligt departementet en större effektivitet/produktivitet.

I motionerna har efterlysts stimulanser av olika slag för att

bl.a. öka antalet läkare i bristområden. Under utfrågningen har

redovisats att hittills utnyttjade möjligheter till särskilda

löneförmåner m.m. inte haft avsedd verkan. I diskussionerna om

ersättningar till sjukvårdshuvudmännen har övervägts att införa

särskilda ekonomiska sanktioner mot sjukvårdshuvudmän som inte

följer rekommendationerna om antalet tjänster som får nyinrättas

i landstingen.

Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen

tidigare förklarat att samhället inte kan acceptera den brist på

läkare som råder i vissa delar av landet och inom vissa

prioriterade specialiteter. Utskottet har vid flera tillfällen

tidigare efterlyst en samlad redovisning från regeringens sida

för hur regeringen ser på problemen med läkarförsörjningen. Även

om vissa förhoppningar nu kan knytas till ett förändrat system

för planering och fördelning av läkarresurserna tillgodoser inte

vad som anförs i propositionen kraven på en sådan samlad

redovisning. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med

en redovisning och en analys beträffande den geografiska och

verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Som tidigare

framhållits har under senare år en rad förslag lagts fram i

utredningar och rapporter. Förslag har också lagts fram i

motioner till riksdagen. Effekterna av sådana förslag behöver

belysas. Regeringen bör göra en förutsättningslös prövning av

vilka åtgärder som lämpligen bör företas för att målsättningen

om en rättvis fördelning av vårdresurserna skall uppnås.

Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck vid

utfrågningen att det behövs en större flexibilitet när det

gäller fördelningen av utbildningsplatser till bristområden.

Utskottet anser därför att även det framtida utbildningsbehovet

bör belysas i detta sammanhang.

Vad utskottet anfört med anledning av propositionen och då

aktuella motioner beslutade riksdagen sedermera att som sin

mening ge regeringen till känna (rskr. 1989/90:36).

Efter riksdagsbeslutet med anledning av propositionen om

riktlinjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m.

uppdrog regeringen den 15 februari 1990 åt socialstyrelsen

att till regeringen senast den 30 juni 1990 rapportera den

geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkare.

Samtidigt skulle socialstyrelsen redovisa hur arbetet med ett

nytt planeringssystem kommer att bedrivas och vilka konsekvenser

styrelsen bedömer att detta kommer att medföra tillsammans med

de övriga åtgärder som propositionen kunde föranleda.

Socialstyrelsen har nyligen -- i enlighet med

regeringsuppdraget och efter initiativ inom hälso- och

sjukvårdsberedningen -- gjort en undersökning av

läkarsituationen i landet. I undersökningen som kallas

Läkarbemanning 89 (SoS-rapport 1990:26) kartläggs

situationen i fråga om befattningar och vakanser för

vidareutbildade läkare samt det totala antalet läkare i den

offentliga hälso- och sjukvården. Undersökningen, som genomförts

i samarbete med Landstingsförbundet, avser förhållandena den 27

september 1989. Uppgifterna har samlats in från samtliga

sjukhuskliniker och öppenvårdsenheter (vårdcentraler). I

rapporten redovisas också utvecklingen under 1980-talet av

antalet befattningar, vakanser och läkare, geografiskt och

specialitetsvis.

I sin redovisning av uppdraget till regeringen anför

socialstyrelsen att man för framtida läkarbemanningsstudier

avser att ta fram en metodik som är bättre anpassad till rådande

läkarbemanningssystem och som också inkluderar läkare verksamma

inom privat vård och företagshälsovård m.m. Arbetet med ett nytt

system för underlag för nationell, regional och lokal

uppföljning och planering av läkarförsörjningen kommer att ske i

enlighet med riktlinjerna i propositionen om läkarnas

specialiseringstjänstgöring och dess förarbeten. Detta innebär i

fråga om läkarnas allmäntjänstgöring (AT) fortsatta

rekommendationer om inrättande av AT-block som anpassas till

aktuell läkarexamination, invandring m.m. och med restriktivitet

för storstadsregioner. Fördelningen av AT-block är enligt

socialstyrelsen ett relativt effektivt styrmedel för en

balanserad geografisk fördelning. Vad avser

specialiseringsperioden upphör den s.k. FV-blockfördelningen

till följd av bl.a. ändrade förordnandeformer för flertalet

läkare under specialistutbildning. Under hösten 1990 avser

socialstyrelsen att i begränsad skala utpröva kostnadseffektiva

metoder för sammanställning av relevanta uppgifter och prognoser

beträffande "genomströmningen" av läkare. Under 1991 skall dessa

prövas och analyseras i större skala. Fr.o.m. 1992, samtidigt

med genomförandet av den nya specialistutbildningen, kan ett

mera kontinuerligt system för uppföljning och planeringsunderlag

förväntas vara i drift.

Vad gäller uttalandena i propositionen om begränsningar av

omfattningen av icke legitimerade läkares vikariatstjänstgöring

redovisar socialstyrelsen att frågan bereds med inriktning på

att föreskrifter/allmänna råd i ämnet skall kunna ges ut under

år 1991. Konsekvenserna beträffande vikariebehoven inom olika

grenar av sjukvården behöver dock belysas.

Från år 1985 till år 1987 ökade antalet läkartjänster inom

landstingen med ca 500 per år. Mot bakgrund av att antalet

tjänster för vidareutbildade läkare överstigit antalet utbildade

och att ett stort antal tjänster därför varit vakanta utfärdade

Landstingsförbundet för åren 1987, 1988 och 1989 (cirkulär A

86:21, A 88:9 och A 88:34) rekommendationer till landstingen och

medlemskommunerna att begränsa antalet nyinrättade läkartjänster

för vidareutbildade läkare till totalt 268 per år samt följa och

kontrollera bemanningsutvecklingen och vikariaten. Fr.o.m. år

1987 har antalet nya tjänster minskat till ca 250 år. Antalet

vakanta tjänster har dock hållit sig på oförändrad nivå enligt

såväl socialstyrelsens senaste bemanningsundersökning som

Landstingsförbundets. Varför den prognosticerade minskningen har

uteblivit undersöks för närvarande.

Landstingsförbundet har i en skrivelse den 1 februari 1990

gått ut med en ny rekommendation till sjukvårdshuvudmännen

(cirkulär A 90:6). I cirkuläret anförs bl.a. att efterfrågan på

nya läkartjänster i avvaktan på ett bättre underlag för en

behovsbedömning måste fortsätta att hållas tillbaka. Förbundet

har därför uppmanat landstingen till fortsatt stark

restriktivitet vid inrättande av nya tjänster för specialister.

En totalram för hela riket av 250 nya läkartjänster per år inkl.

nya etableringar av försäkringsanslutna privatläkare anges i

rekommendationen. Däremot har förbundet denna gång till skillnad

mot i de tidigare rekommendationerna avstått från att precisera

ramar för de enskilda landstingen. De tidigare landstingsvisa

ramarna var avsedda att under några års tid verka som ett grovt

styrmedel. I den senaste rekommendationen anförs att varje

huvudman i sina bedömningar av antalet nya tjänster bör göra en

avstämning mot totalramen för riket och att en sådan avstämning

eventuellt kan behöva ske efter samråd inom sjukvårdsregionen.

Riksdagens revisorer arbetar för närvarande med ett

projekt som kallas Hälso- och sjukvården -- vård på lika

villkor? En förstudie där bl.a. läkarförsörjningen tas upp skall

vara klar under hösten.

Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU9 även ett

motionsyrkande om utbildningsinsatser för att trygga tillgången

på allmänläkare. Utskottet anförde därvid att allmänmedicinen

enligt utskottets uppfattning även i framtiden kommer att vara

den läkarspecialitet som är central för verksamheten vid

vårdcentralerna i primärvården. Utskottet delade uppfattningen

att det är mycket angeläget att tillgången på allmänläkare

tryggas för framtiden. Utskottet förutsatte emellertid att

ansvariga myndigheter beaktar dessa frågor utan något särskilt

uttalande från riksdagens sida. Därför avstyrkte utskottet den

då aktuella motionen. (Reservation fp och c)

När det gäller utvecklingen inom allmänmedicinen redovisas

i den tidigare nämnda socialstyrelserapporten Läkarbemanning

89 att det är en generell tendens att såväl befattningarna som

läkarantalet ökat i flertalet områden, dock inte i

storstadsområdena. I Stockholms län, Göteborgs kommun och Malmö

kommun har såväl befattningarna som läkarna blivit färre.

Vakansläget har minskat kraftigt mellan 1987 och 1989. Några

landsting har haft en annorlunda utveckling. Så har t.ex.

Norrbottens län fått fler verksamma allmänläkare men färre

befattningar och vakanser. Samma utveckling har ägt rum i

Älvsborgs län och Jämtlands län.

Utskottet gör följande bedömning.

Riksdagen gav förra året regeringen till känna sin uppfattning

i fråga om problemen med den verksamhetsmässiga och geografiska

snedfördelningen av läkarresurserna. Denna uppfattning gör sig

fortfarande starkt gällande. Utskottet förutsätter att

regeringen utan onödigt dröjsmål återkommer till riksdagen med

den redovisning och analys av situationen som riksdagen begärt.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna So457 (fp),

So443 (c) yrkandena 5 och 6, båda yrkandena delvis, So479 (c),

So481 (c) och So449 (m) yrkande 3.

Vid samma tillfälle framhöll utskottet att det är mycket

angeläget att tillgången på allmänläkare kan tryggas, eftersom

allmänmedicinen även i framtiden kommer att vara den

läkarspecialitet som är central för verksamheten vid

vårdcentralerna i primärvården. Utskottet noterar att

socialstyrelsens senaste läkarbemanningsstudie påvisat en viss

förbättring när det gäller allmänläkarsituationen. De tidigare

synpunkterna gör sig dock fortfarande gällande. Utskottet

förutsätter att ansvariga myndigheter följer utvecklingen. Något

initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motion So531 (fp)

yrkande 6 delvis avstyrks därför.

Signering av patientjournaler

Ett antal motioner tar upp frågan om avskaffande av

signeringskravet för anteckningar i patientjournaler. I motion

1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs sålunda

att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till

förändringar i patientjournallagen i enlighet med vad som anförs

i motionen (yrkande 16). Motionärerna anför att

signeringstvånget inneburit betydande praktiska problem. Förutom

att det medfört merarbete och därmed kostnader har det lett till

att ett större antal journaler är "på drift" för signering, när

de behövs i ett akut patientärende. Motionärerna framhåller att

Detta innebär risker för patientsäkerheten. Det onyanserade

signeringskravet måste enligt motionärerna ifrågasättas. Det bör

dock klart framgå av lagtexten -- vilket är fallet redan i dag

-- att journalföraren är ansvarig för anteckningens innehåll

vare sig anteckningen är signerad eller ej.

Liknande synpunkter framförs i motionerna 1989/90:So487 av

Stina Gustavsson och Ingritt Irhammar (båda c), 1989/90:So502 av

Rosa Östh och Agne Hansson (båda c) och 1989/90:So529 av

Hans Nyhage (m).

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat och

avstyrkt motionsförslag om avskaffande av signeringskravet (se

bl.a. SoU 1984/85:33, 1985/86:26, 1986/87:16 och 1988/89:SoU5).

I betänkandena har utskottet framhållit att den som låter föra

in en uppgift i en patientjournal är ansvarig för uppgiftens

riktighet oavsett om signering skett eller inte och att

journalföraren under alla omständigheter bör kontrollera att

anteckningen överensstämmer med vad som varit avsett, och

signeringen utgör endast en bekräftelse på att kontroll gjorts.

Utskottet har vidare understrukit att kravet på genomläsning och

kontroll tillkommit av hänsyn till patientsäkerheten och att man

inom sjukvården bör göra allvarliga ansträngningar att finna

arbetsformer där detta kan uppfyllas. Utskottet har också

framhållit betydelsen av att det inom sjukvården skapas sådana

rutiner för journalhanteringen att genomläsning och kontroll av

journaluppgifterna kan ingå som ett naturligt led i

sjukvårdsarbetet.

Landstingsförbundet har i en skrivelse till

socialutskottet den 17 maj 1990 tagit upp signeringskravet i

patientjournallagen. Förbundet anför bl.a. följande:

Landstingsförbundet har sedan patientjournallagen trädde i

kraft den 1 januari 1986 vid åtskilliga tillfällen på olika sätt

uppmärksammats på de praktiska problemen kring signeringskravets

efterlevnad. Det senaste uttrycket för att frågan, trots

åtgärder för att komma till rätta med en del av svårigheterna

att leva upp till lagens krav, alltjämt upplevs som besvärlig i

det dagliga vårdarbetet är ett beslut av Örebro läns landsting

den 12 mars 1990, varigenom landstingen till socialstyrelsen och

Landstingförbundet överlämnat en till landstinget väckt motion

om avskaffande av signeringskravet med hemställan att styrelsen

och förbundet verkar för att en sådan lagändring kommer till

stånd.

-- -- -- Landstingsförbundets styrelse vill gå Örebro läns

landsting till mötes på det sättet att styrelsen med denna

skrivelse överlämnar handlingarna från landstinget till

utskottet för det beaktande som den kommande behandlingen [av

motioner] i riksdagen kan ge anledning till. Styrelsen vill

därvid framhålla att det allmänt måste anses olämpligt att i

tvingande lagtext vidhålla ett krav på visst handlande, som det

i så stor utsträckning som i detta fall inte går att efterleva i

praktiken. Enligt styrelsens mening borde det vara möjligt att

med bibehållande av bestämmelsens syfte öppna en ventil för

trygghetsgarantier i någon form i vad avser tillförlitligheten

hos patientjournaluppgifter än den som består i det nuvarande

signeringskravet. Utskottet skulle exempelvis kunna begära att

regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att särskilt studera

signeringsfrågan och utarbeta förslag till lämpliga alternativ

till lagtextens nu gällande lydelse.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har vid upprepade tillfällen gett sin syn på vad som

bör gälla i fråga om signering av patientjournaler. Utskottet

anser ändå att det kan finnas skäl att tillmötesgå

Landstingsförbundets önskemål om att se över signeringsfrågan

och utarbeta alternativ till de nu gällande kraven. Vad

utskottet anfört med anledning av motionerna So531 (fp) yrkande

16, So487 (c), So502 (c) och So529 (m) bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Hälsopass m.m.

I motion 1989/90:So498 av Per Stenmarck och Rune Rydén (båda

m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om hälsopass. Motionärerna hänvisar

till att man i andra länder byggt upp ett system för information

om sjukdomsbilden hos människor som skall resa till andra

länder. I ett hälsopass finns på olika språk uppgifter om vilka

sjukdomar resenären lider av och vilka mediciner han eller hon

är beroende av. Med ett liknande system i Sverige skulle många

människor känna en större trygghet inför en utlandsresa.

Motionärerna framhåller att det är viktigt att ett svenskt

hälsopass får någon form av officiell karaktär. Det bör därför

enligt motionärerna vara samordnat med försäkringskassornas

information och utfärdat av en läkare. Därmed skulle det kunna

fungera som komplement dels till försäkringsbeskedet, dels till

reseförsäkringen.

Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:So500 av

Birgitta Hambraeus (c), som också mynnar ut i en begäran om

ett tillkännagivande till regeringen om hälsopass.

För den som lider av diabetes kan Diabetesförbundet utfärda

ett intyg, om att vederbörande är i behov av insulin. Det är

också möjligt att få intyg om allergiska reaktioner på vissa

mediciner.

Utskottet behandlade under riksmötet i betänkandet

1988/89:SoU15 ett motionsyrkande om åtgärder för att få

vårdtagares erhållna vaccinationer registrerade och åtkomliga

för fortsatt vård. Utskottet uttryckte viss förståelse för att

människor kan ha svårt att under en hel livstid hålla reda på

vilka vaccinationer de fått och tidpunkterna för desamma.

Utskottet hänvisade till att frågor om register och

ADB-användning m.m. varit föremål för olika utredningar. Med

hänvisning till pågående berednings- och utredningsarbete ansåg

utskottet det inte aktuellt med någon åtgärd från riksdagens

sida. (Reservation av vpk)

Utskottet kan i och för sig ha förståelse för att människor,

särskilt äldre, som skall resa utomlands skulle kunna känna en

extra trygghet med ett officiellt system med hälsopass.

Utskottet är dock inte berett att ställa sig bakom kraven i

motionerna på ett tillkännagivande till regeringen i frågan.

Utskottet vill särskilt erinra om de integritetsfrågor som är

förknippade med registrering av sjukdomar m.m. Ett omfattande

utrednings- och beredningsarbete pågår redan på detta område.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So498 (m) och

So500 (c).

I motion 1989/90:So406 av Gullan Lindblad (m) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till klara

ansvarsregler för en persons identifiering om vederbörande

införs till sjukhus utan att kunna redogöra för sin identitet.

Socialstyrelsen utfärdade år 1980 reviderade föreskrifter

[SOSFS (M) 1980:80] om åtgärder för att förhindra förväxlingar

inom sjukvården. När det gäller identifiering av patienter

anförs i föreskrifterna att patientens identitet under hela

sjukhusvistelsen på ett enkelt och säkert sätt måste kunna

fastställas. I de fall erhållna identitetsuppgifter är

ofullständiga eller osäkra måste enligt föreskrifterna

kompletterings- eller kontrolluppgifter införskaffas.

Föreskrifterna innehåller sedan olika rekommendationer kring

användandet av identitetsband, journalhantering m.m. Beträffande

patienter vars identitet inte kan fastställas eller där erhållna

uppgifter är osäkra eller ofullständiga föreslås särskilda

åtgärder för att markera att identitetsbeteckningen är

provisorisk.

Utskottet anser inte att det bör ankomma på riksdagen att

fastställa regler för att hindra förväxlingar inom sjukvården.

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen har utfärdat noggranna

föreskrifter om åtgärder som skall vidtas för att säkerställa

patienternas identitet. När patientens identitet är oklar finns

särskilt ingående bestämmelser. Utskottet avstyrker med det

anförda motion So406 (m).

Patientförsäkring

I motion 1989/90:So528 av Görel Thurdin och Marianne

Andersson i Vårgårda (båda c) hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag om särskilda medel till stöd för dem

som på grund av bristfälliga regler inte får ersättning från

patientförsäkringen. Motionärerna påtalar att det fortfarande

finns brister i grundskyddet för människor som blir

felbehandlade i sjukvården och som faller utanför

patientförsäkringens ram. Motionärerna anser att regeringen bör

återkomma med förslag om särskilda medel till hjälp för dem som

genom dåligt utformade regler inte får någon hjälp alls, trots

att det är fråga om en erkänd felbehandling från sjukvårdens

sida.

Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv

ansvarsförsäkring för sjukvården, kallad Patientförsäkring vid

behandlingsskada. Försäkringen meddelas av ett konsortium av

försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner och

landstingskommuner har avtal om sådan försäkring. Försäkringar

med i allt väsentligt samma villkor har tecknats av de

privatpraktiserande läkarna och tandläkarna.

Ersättning från patientförsäkringen utgår utan att den

skadelidande behöver bevisa att förutsättning för

skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skada har vållats genom

fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning.

Den gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd

från sjukvårdens sida. Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och

skaderisker måste fortfarande bäras av patienten. Den som vill

åberopa försäkringen för att kräva ersättning för

behandlingsskada skall framställa sitt krav inom tre år från den

tidpunkt då skadan först visade sig, dock inte senare än tio år

efter det att den skadegörande åtgärden vidtogs.

För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av

försäkringsbestämmelserna finns ett särskilt samarbetsorgan,

Patientförsäkringens samrådsgrupp, vari ingår företrädare för

sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.

För att pröva principiella eller tvistiga fall av

behandlingsskador har inrättats en nämnd, patientskadenämnden,

som består av sex ledamöter. Nämnden har att pröva de skadefall

som hänskjuts dit. Skadelidande, försäkringstagare eller

försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till

prövning av nämnden.

Tvister mellan försäkringsgivaren och en skadelidande skall

avgöras av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

För läkemedelsskador finns en särskild form av

ansvarsförsäkring, läkemedelsförsäkringen. Även denna

försäkring meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag och

bygger på att företag som tillverkar eller importerar läkemedel

frivilligt åtagit sig att ersätta läkemedelsskador och att

åtagandet försäkrats hos konsortiet. I likhet med vad som gäller

för patientförsäkringen utgår ersättning för

läkemedelsförsäkringen utan att den skadelidande behöver bevisa

att skadan vållats genom fel eller försummelse.

Regeringen har efter beslut i december 1988 och med nya

direktiv i oktober 1989 tillkallat en kommitté för att se

över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med

personskada. Utredningsarbetet, som kommer att pågå även under

nästa år, kan förväntas få betydelse även för de ersättningar

för ideell skada som betalas ut enligt patient- och

läkemedelsförsäkringarna.

Patientförsäkringen har år 1989 granskats av

försäkringsinspektionen som redovisat resultatet i en

promemoria den 5 oktober 1989. Granskningen har främst avsett

skadehanteringen men också den avgränsning av ersättningsbara

behandlingsskador som gjorts i försäkringsvillkoren berörs i

promemorian. Försäkringsinspektionen konstaterar härvid att

gränsdragningen mellan ersättningsbar och inte ersättningsbar

skada inrymmer svåra medicinska överväganden. Enligt

inspektionen har mycken möda lagts ned på utformningen av de

aktuella ersättningsvillkoren, och dessa har under årens lopp

ändrats i takt med vunna erfarenheter. Inspektionen tar inte

ställning till frågan om den gjorda gränsdragningen är riktig

eller inte, eftersom denna fråga ansetts falla utanför ramen för

undersökningen.

Lagutskottet behandlade i betänkandet 1988/89:LU28 bl.a.

motionskrav av samma motionärer som i den aktuella motionen

So528 (c) om en utvärdering och omarbetning av systemet med

patientförsäkring. Utskottet, som konstaterade att motionen i

allt väsentligt rör den ersättning för ideell skada som utgår

från patient- och läkemedelsförsäkringarna, anförde att det

enligt utskottets mening självfallet är angeläget att de som

skadas på grund av felbehandling eller läkemedel garanteras en

fullgod ersättning. Utskottet fann dock med hänvisning till

pågående utredningsarbete att riksdagen borde avstå från att

göra något uttalande med anledning av då aktuella

motionsyrkanden.

Även i betänkandet 1989/90:LU30 behandlade lagutskottet

motionsyrkanden om en översyn av patient- och

läkemedelsförsäkringarna. Där redovisades den av

försäkringsinspektionen gjorda utvärderingen. I anslutning

därtill uttalade lagutskottet att man ansåg sig sakna

tillräckligt underlag för en bedömning av frågan om

gränsdragningen mellan ersättningsbar och icke ersättningsbar

skada enligt patientförsäkringen men att man utgick ifrån att

den särskilda samrådsgrupp som finns för bl.a. ändringar av

försäkringsvillkoren noga överväger försäkringens omfattning.

Utskottet hänvisade även till att försäkringsinspektionen

förordat att patienternas inflytande i patientskadenämnden skall

förstärkas och att denna synpunkt framförts till

justitiedepartementet och till den kommitté som ser över

reglerna om ersättning vid ideell skada. Utskottet avstyrkte de

aktuella motionsyrkandena.

Socialutskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de ställningstaganden som lagutskottet

gjort. Utskottet konstaterar också att den avgränsning av

ersättningsbara behandlingsskador som görs i patientförsäkringen

granskats av försäkringsinspektionen. Det finns även skäl att

erinra om de former som finns inom ramen för

patientförsäkringarna för omprövning av principiella eller

tvistiga fall av behandlingsskador och för justeringar av

försäkringsbestämmelserna. Reglerna för ersättning för ideell

skada utreds vidare av en särskild kommitté.

Utskottet är inte berett att ställa sig bakom motionärernas

krav på särskilda medel till stöd för dem som inte får

ersättning från patientförsäkringen. Motion So528 (c) avstyrks.

Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel

I motion 1989/90:So460 av Siw Persson (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel. Motionären

framhåller att kvicksilver förekommer som konserveringsmedel i

vissa läkemedel, företrädesvis i immunoglobuliner och vacciner,

och i mindre utsträckning i ögondroppar. Under 1960- och

1970-talen ersattes kvicksilvret i många preparat med andra

konserveringsmedel. Alltför många preparat har enligt motionären

fortfarande kvicksilver som konserveringsmedel. Det är

visserligen små mängder kvicksilver som förekommer som

konserveringsmedel, men även dessa små mängder kan ställa till

problem för de personer som redan har blivit skadade på grund av

kvicksilverpåverkan. Målsättningen måste därför vara att

kvicksilver skall försvinna som konserveringsmedel i läkemedel.

Motionären föreslår därför ett förbud för kvicksilver som

konserveringsmedel.

Enligt läkemedelsförordningen (1962:701) gäller som

villkor för registreringen att ett läkemedel skall vara av

fullgod beskaffenhet och inte vid normal användning medföra

skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda

effekten.

Under årens lopp har kvicksilver som konserveringsmedel i en

rad läkemedel ersatts av andra konserveringsmedel. Fortfarande

finns det dock ett tjugotal läkemedel som innehåller

kvicksilver. Enligt socialstyrelsen har det varit mycket svårt

att hitta alternativa konserveringsmedel för dessa läkemedel

utan att göra avkall på läkemedlens kvalitet i övrigt. Statens

bakteriologiska laboratorium arbetar fortlöpande med att finna

alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel.

Vid sin behandling av ett liknande motionsyrkande som det nu

aktuella, i betänkandet 1989/90:SoU6, återgav utskottet

vissa uppgifter ur socialstyrelsens (LEK-utredningen) rapport

Kvicksilver/amalgam hälsorisker (Socialstyrelsen redovisar

1987:10) om förekomsten av kvicksilver i läkemedel. Bland

läkemedlen är det några typer av ögondroppar och något

desinfektionsmedel som innehåller kvicksilver. Ett femtontal

vacciner och immunglobuliner innehåller vissa organiska

kvicksilverföreningar.

Utskottet konstaterade att antalet läkemedel konserverade med

kvicksilver minskat under senare år, att det fortfarande finns

flera sådana läkemedel kvar på marknaden och att det varit svårt

att hitta alternativa konserveringsmedel till kvicksilver.

Utskottet ansåg det angeläget att arbetet med att finna

alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel

bedrivs så snabbt som möjligt. Utskottet var dock inte berett

att då ställa sig bakom ett förbud mot kvicksilver i läkemedel.

Den då aktuella motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet

(RD 1989/90:26).

Utskottet erinrar om sin tidigare uttalade inställning till

kvicksilver som konserveringsmedel. Utskottet vidhåller sin

uppfattning och avstyrker sålunda motion So460 (fp).

Tandvård

Förbud mot användning av amalgam

Flera motioner innehåller yrkanden om förbud mot användning av

amalgam som tandlagningsmedel. Dessa är motionerna

1989/90:So416 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkande 1,

1989/90:So537 av Marianne Andersson i Vårgårda och Jan Hyttring

(båda c) yrkande 1, och 1989/90:So410 av Claes Roxbergh

m.fl. (mp) yrkandena 1 och 2.

I motion 1989/90:So522 av Marianne Andersson i Vårgårda och

Jan Hyttring (båda c) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om

redovisning av utvecklingen t.o.m. 1989 av användningen av olika

dentala material samt framtagning av biverkningsrapporter och

redovisning av hållbarhets- och biverkningsstudier. Motionärerna

anser att ett sådant underlag är nödvändigt för prövningen av

förslag om förbud mot amalgam.

Motionsyrkanden om förbud mot användning av amalgam

behandlades även i betänkandet 1988/89:SoU7. Därvid

refererades den s.k. LEK-utredningens förslag i rapporten

Kvicksilver/amalgam hälsorisker (Socialstyrelsen redovisar

1987:10), socialstyrelsens allmänna råd om utredning av

patienter med symtom som antagits bero på kvicksilverexponering

för amalgam samt om användning av amalgam [SOSFS (M) 1988:9],

socialstyrelsens meddelandeblad (nr 8/89) som gäller val av

tandfyllningsmaterial för tuggytor, arbetarskyddsstyrelsens och

kemikalieinspektionens arbete på området m.m.

Vid sin behandling av frågan hänvisade utskottet till

socialstyrelsens uppgift att som central expertmyndighet på

hälso- och sjukvårdens samt tandvårdens områden lämna råd och

föreskrifter i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet

och till de nya allmänna råden om bl.a. användningen av amalgam.

Utskottet konstaterade att socialstyrelsen funnit att amalgam

fortfarande kan användas som tandersättningsmaterial i avvaktan

på att andra bättre material blir tillgängliga som generell

ersättning för amalgam. Utskottet ansåg sig inte kunna förorda

något initiativ från riksdagens sida som syftade till förbud

helt eller delvis mot användning av amalgam. Införandet av ett

förbud innan det finns fullgoda ersättningsmaterial skulle

enligt utskottet kunna medföra konsekvenser av allvarlig natur.

I stället ansåg utskottet att socialstyrelsens allmänna råd bör

styra materialvalet. Utskottet erinrade samtidigt om att

tandläkare alltid bör informera patienten om tänkbara alternativ

och beakta hans rätt att avböja viss behandling. Utskottet

framhöll slutligen att ställningstagandet till amalgamanvändning

fortlöpande måste omprövas med nya vetenskapliga rön som

underlag. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 42).

I betänkandet 1989/90:SoU7 behandlade utskottet på nytt

motionsyrkanden om förbud mot amalgam. Utskottet fann därvid

inte någon anledning för riksdagen att ändra uppfattning i

frågan. (Reservation c, vpk och mp)

Socialstyrelsen har nyligen bildat en tungmetallgrupp för

hälso-, sjuk- och tandvården. Socialstyrelsen har med

tillsättandet av denna tungmetallgrupp velat markera att det är

nödvändigt att kvicksilverproblemet i framtiden även fogas in i

ett större perspektiv där samtliga tungmetallers inverkan på

människa och miljö måste beaktas. Landets främsta expertis inom

området ingår i gruppen. Gruppen skall följa forskningen kring

kvicksilver och andra tungmetaller. Man skall bl.a. behandla

frågan om hur utvecklingen av nya tandersättningsmaterial kan

stimuleras, kostnadsaspekter kring amalgamutbyte, hur

tandvårdspersonal skall kunna påverkas att i mindre utsträckning

använda amalgam m.m.

Kliniska erfarenheter har enligt socialstyrelsen visat att

vissa av rekommendationerna i socialstyrelsens allmänna råd från

maj 1988 behöver aktualiseras och ses över. Tungmetallgruppen

skall medverka även i detta arbete.

Kemikalieinspektionen och statens naturvårdsverk

publicerade i juni 1990 rapporten Begränsningsuppdraget --

Redovisning av ett regeringsuppdrag. Rapporten tar upp behovet

av åtgärder när det gäller olika tungmetaller. I fråga om

användningen av kvicksilver uttalas i rapporten att målet är att

användningen av kvicksilver på sikt skall upphöra. I rapporten

föreslås att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att utreda

förutsättningarna för att avveckla amalgam som fyllnadsmaterial.

Rapporten remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut

under hösten 1990.

Vad gäller kontroll och registrering av dentala material

behandlades motioner i ämnet i betänkandet 1989/90:SoU21,

som i övrigt handlade om det nya läkemedelsverket. Utskottet

förutsatte därvid att regeringen skulle beakta vad utskottet

anfört om nödvändigheten av att få till stånd en kontroll och

registrering av biverkningar av dentala material.

Regeringen har i beslut den 11 november uppdragit åt

socialstyrelsen att tillsammans med läkemedelsverket genomföra

en försöksverksamhet med registrering av biverkningar från

dentala material. Försöksverksamhet bör enligt uppdraget ske

inom vissa geografiska områden för att få erfarenheter av hur en

sådan rapportering och registrering av biverkningar senare skall

kunna införas för hela landet.

Utskottet erinrar om sin tidigare inställning till förbud mot

amalgam. Utskottet vidhåller sin uppfattning. Motionerna So416

(vpk) yrkande 1, So537 (c) yrkande 1, So410 yrkandena 1 och 2

samt So522 (c) avstyrks.

Informationen om amalgam, vård och behandling m.m.

I motion So410 (mp) hemställs att riksdagen hos regeringen

skall begära att socialstyrelsen får i uppdrag att skärpa de

allmänna råden till tandläkarna så att alla tandläkare

informerar alla patienter om de alternativ som finns för

tandbehandling (yrkande 5).

I motion So537 (c) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad som anförs i motionen om tandläkar- och

läkarutbildningen (yrkande 3). Motionärerna anför att

utbildningen på läkar- och tandläkarlinjerna bör inkludera

information om amalgamets skadeverkningar. Tandläkarna bör också

få utbildning i rätt teknik vid amalgamsanering. En förbättrad

utbildning i användandet av de nya material som finns är också

nödvändig.

I samma motion finns också en begäran om att det skall

finnas särskilda hänvisningsläkare, dvs. läkare med speciellt

medicinskt ansvar för patienter som drabbas av

kvicksilverförgiftning från amalgam (yrkande 2).

I motion 1989/90:So25 av Gullan Lindblad och Birger Hagård

(båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att de

av socialstyrelsen och LEK-utredningen föreslagna åtgärderna när

det gäller amalgam som tandersättningsmedel omgående skall

genomföras (yrkande 3).

Utskottet markerade i betänkandet SoU 1988/89:SoU7 (s. 14

f.) starkt vikten av att patienter med symtom som antas bero på

kvicksilver från amalgam möts med respekt och att deras

uppgifter tas på allvar. Tandläkare och läkare bör tillsammans

med patienten försöka finna de behandlingslösningar som bäst

svarar mot patientens förutsättningar och önskemål. Utskottet

erinrade om tandläkarnas skyldigheter att upplysa om de

behandlingsmetoder som står till buds.

Utskottet fann det angeläget att de allmänna råden följs upp

och att vårdgivarna måste öka ansträngningarna att finna bättre

vårdformer för den aktuella patientgruppen. En öppenhet för vård

i nya former bör finnas. Även betydelsen av förebyggande

tandvård för att förebygga skadliga verkningar av amalgam

framhölls.

Utbildningsinsatser på området betonades särskilt. Nya

vetenskapliga rön om användningen av amalgam och annat av

betydelse måste enligt utskottet redovisas på ett sådant sätt

att kunskaperna når tandläkare och läkare på fältet.

Socialstyrelsens viktiga uppgift i fråga om sådan

kunskapsöverföring betonades. Utskottet ansåg emellertid att

tillämpningen av de nya allmänna råden och socialstyrelsens

uppföljning av desamma borde avvaktas innan riksdagen tog

ställning till om huruvida det bör vidtas initiativ från

riksdagens sida beträffande vårdens innehåll. Därför avstyrkte

utskottet de då aktuella motionsyrkandena.

I betänkandet 1989/90:SoU7 erinrade utskottet om de

tidigare uttalandena och anförde vidare (s. 10):

Det kan -- -- -- finnas skäl att på nytt understryka

betydelsen av att patienter med symtom som kan antas bero på

kvicksilver från amalgam möts med respekt och att deras

uppgifter tas på allvar. Det finns också skäl att betona den för

all hälso- och sjukvård och tandvård grundläggande principen att

all utredning och behandling skall ske i samförstånd med

patienterna. En förutsättning för en aktiv medverkan från

patienterna är att de är informerade om de behandlingsalternativ

som står till buds. Liksom tidigare finns det anledning att

framhålla vikten av att man kan finna nya och bättre vårdformer

för den aktuella patientgruppen.

Flertalet av de frågor som tas upp i motionerna behandlas i de

allmänna råd som socialstyrelsen utarbetat. Som framgår av den

tidigare redovisningen gör socialstyrelsen nu, ett år efter de

allmänna rådens publicering, en utvärdering av rådens praktiska

tillämpning, varefter socialstyrelsen kommer att pröva behovet

av ändringar i de allmänna råden. Utskottet förutsätter att de i

motionerna efterlysta åtgärderna kommer att kunna tillgodoses

genom detta arbete och i övrigt inom ramen för en aktiv tillsyn

från socialstyrelsens sida.

Utskottet var således inte berett att ställa sig bakom de krav

på åtgärder från riksdagens sida som efterlysts i motioner.

Motsvarande synpunkter anförde utskottet även i fråga om kraven

om särskilda hänvisningsläkare hos sjukvårdshuvudmännen.

När det gällde krav på åtgärder för en förbättrad information

både till patienter och till tandläkare om alternativa

tandersättningsmaterial och behandlingsmetoder delade utskottet

uppfattningen att informationsfrågorna är av stor betydelse för

en god vård. Även där ansågs dock motionärernas krav kunna

tillgodoses genom socialstyrelsens tillsynsarbete. Någon åtgärd

från riksdagens sida behövdes därför inte. (Reservation c såvitt

avsåg hänvisningsläkare, vpk och mp till förmån för ett yrkande

om information om alternativa behandlingsmetoder)

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet har i flera betänkanden tidigare framhållit

nödvändigheten av en god vård för patienter som vänder sig till

tandläkare eller läkare med symtom som kan antas bero på

kvicksilver från amalgam. Utskottet har vidare framhållit att

informationsfrågorna är av stor betydelse för en god vård. Detta

gäller även informationen till patienter och till tandläkare om

alternativa tandersättningsmaterial. Kraven på särskilda

insatser har dock ansetts kunna bli tillgodosedda genom

socialstyrelsens tillsynsarbete. Motionsyrkanden har därför

ansetts inte behöva föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker därför

motionerna So537 (c) yrkande 3 och So410 (mp) yrkande 5.

Utskottet har tidigare avstyrkt motionskrav om särskilda

hänvisningsläkare hos sjukvårdshuvudmännen. Utskottet vidhåller

denna uppfattning och avstyrker därför motion 1989/90:So537 (c)

yrkande 2.

Utskottet har också avstyrkt krav på initiativ från riksdagens

sida när det gäller andra särskilda åtgärder i samband med vård

och behandling av amalgampatienter. Utskottet finner inte något

skäl till ändrat ställningstagande och avstyrker därför motion

So25 (m) yrkande 3.

Övrig tandvård

I motion 1989/90:So435 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om

samverkan mellan privatpraktiserande tandläkare och

institutioner (yrkande 2). Motionärerna anför att en ökad

samverkan med privatpraktiserande tandläkare bör kunna ske när

det gäller tandvården vid sjukhus och andra institutioner. Det

finns enligt motionärerna inte någon anledning att förorda att

denna tandvård skall ges av folktandvårdens personal.

Det finns inte något lagstadgat ansvar för landstingen att

ombesörja tandvård för dem som vistas vid landstingens egna

vårdinrättningar. I proposition 1973:45 med förslag om en allmän

tandvårdsförsäkring m.m. framhöll dock föredragande statsrådet

att det borde ankomma på landstingen att erbjuda tandvård på

sina vårdinstitutioner för långtidssjuka och handikappade.

I proposition 1984/85:79 med förslag till tandvårdslag

konstaterades att det trots den utbyggnad av sjukhustandvården

som skett fortfarande förelåg brister i tandvården vid olika

vårdinrättningar. I propositionen anfördes att frågan om ett

lagfäst ansvar för landstingen för sjukhustandvården

skulle komma att behandlas i samband med att ett förändrat

ersättningssystem prövas för tandvården. Föredragande statsrådet

anförde i den nämnda propositionen att hon ansåg att vården i

huvudsak borde ges av folktandvårdens egen personal. Möjligheten

att teckna vårdavtal med privatpraktiserande tandläkare

påpekades dock.

Utskottet behandlade förslaget till tandvårdslag i betänkandet

SoU 1984/85:12. Därvid behandlades även en motion liknande

den nu aktuella So435 (fp). Utskottet hänvisade till att frågan

om ett lagfäst ansvar för landstingen när det gällde tandvården

för patienter vid landstingens sjukvårdsinrättningar skulle

övervägas vidare inom regeringskansliet. I avvaktan på detta

anslöt sig utskottet till uttalandena i propositionen om att

tandvård vid sjukhus och andra institutioner även

fortsättningsvis borde ges av folktandvårdens egen personal.

Liksom propositionen pekade utskottet på att det borde finnas

utrymme för vårdavtal med privata tandläkare. Därför avstyrkte

utskottet den då aktuella motionen.

Utskottet vidhåller sin inställning att tandvården på sjukhus

i huvudsak bör ges av folktandvårdens egen personal. Det bör

dock finnas utrymme för vårdavtal med privata tandläkare.

Utskottet vill dock framhålla att det är angeläget att frågan om

ett lagfäst ansvar för tandvården vid sjukhus och andra

institutioner får en lösning. Utskottet avstyrker motion So435

(fp) yrkande 2.

I motion 1989/90:So439 av Karin Israelsson m.fl. (c)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts rörande en ny arbetsorganisation inom

tandvården med inriktning på mera förebyggande arbete (yrkande

2). Motionärerna framhåller betydelsen av det förebyggande

tandvårdsarbetet. De hänvisar till en modell för

arbetsorganisationen med vårdlag bestående av en tandläkare, en

tandhygienist och en tandsköterska som prövats i bl.a.

Kopparbergs län. Modellen innebär en omfördelning av

arbetsuppgifterna mellan personalgrupperna, där bl.a.

tandhygienisterna fått ytterligare arbetsuppgifter. Genom detta

arbetssätt har tandläkarens tid frigjorts för åtgärder där hans

speciella kunskaper verkligen erfordras.

Den påtagligt förbättrade tandhälsan framför allt hos den unga

delen av befolkningen och en strävan att öka

patientgenomströmningen vid tandvårdens kliniker utgjorde

motivet för en i september påbörjad försöksverksamhet i

Kopparbergs läns landsting vid den nybyggda

folktandvårdskliniken i Gustafs. Försöket syftar till att

undersöka om en organisation av arbetet vid en

distriktstandpoliklinik baserad på en liten tandläkarinsats och

stor insats av enhetligt utbildad övrig personal

(tandhygienister) klarar att ge tandvård som är ekonomiskt

konkurrenskraftig för såväl patienterna som

landstinget/samhället. Försöksverksamheten är ännu inte

utvärderad.

Försöksverksamheter med alternativa former för tandvård pågår

även på andra håll i landet.

Regeringen uppdrog år 1985 till en särskild utredningsman att

göra en översyn av behörighetsregleringen för tandvården.

Utredningen, som antog namnet T-ÖVA, redovisade sina förslag i

betänkandet Behörighetsreglering för assisterande

tandvårdspersonal (Ds S 1986:10). T-ÖVA föreslog bl.a.

införandet av legitimation för yrkesgruppen tandhygienister.

Utredningsförslaget har remissbehandlats.

År 1985 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att, efter

samråd med bl.a. universitets- och högskoleämbetet och

Landstingsförbundet, närmare utreda förutsättningarna för att

tandhygienisten i viss utsträckning kan svara för regelbundna

tandvårdsbesök. Uppdraget redovisades i slutet av år 1987 till

regeringen med rapporten Tandhygienisten i framtidens tandvård

(Ds 1988:30). Rapporten har remissbehandlats.

I regeringskansliet pågår arbete med en proposition som bl.a.

skall innefatta ändringar i lagen (1984:542) om behörighet att

utöva yrke inom hälso- och sjukvården (behörighetslagen) i syfte

att underlätta delegation av arbetsuppgifter från tandläkare

till andra personalgrupper. Man räknar med att en proposition

skall kunna läggas fram för riksdagen under våren 1991.

År 1987 tillkallade regeringen en särskild utredare med

uppdrag att göra en översyn av tandvårdsutbildningarna inom

högskolan och, genom utvidgade utredningsdirektiv år 1988, även

de tandvårdsutbildningar som ges inom gymnasieskolan

(utbildningsutredningen). Utredningen tolkade direktiven så att

utgångspunkten för förslagen till ändrade tandvårdsutbildningar

bör vara ett försök att förutse det framtida tandvårdsbehovet

och hur arbetet inom tandvården bäst organiseras för att

tillgodose vårdbehoven. Utredningen avlämnade våren 1989

betänkandet (SOU 1989:28) Utbildningar för framtidens

tandvård.

I betänkandet framhålls allmänt vikten av att

tandvårdsresurserna utnyttjas så effektivt som möjligt, vilket

bl.a. innebär att patienten bör vårdas på den lägsta nivå av

omhändertagande som är möjlig. Utredningen räknar med tre nivåer

i den framtida tandvården, vilka symboliseras av de

personalkategorier som utför behandlingarna vid resp. nivå:

legitimerad tandsköterska, legitimerad tandläkare och

specialisttandläkare. Det framhålls i betänkandet att

tandläkaren i den framtida organisationen av tandvården i större

omfattning kan förväntas vara arbetsledare och att övrig

personal kommer att kunna behandla patienter i större

utsträckning än för närvarande. Utredningen förutsätter en

gradvis förändring av arbetssättet som framför allt kommer att

innebära att fler arbetsuppgifter delegeras till de legitimerade

tandsköterskorna, vilket är en av förutsättningarna för den

minskning av tandläkarkåren som utredningen förutser.

Utredningen behandlar sedan mera konkret utbildningarnas

innehåll och utformning, dimensioneringen och lokaliseringen av

utbildningarna och forskningsorganisationen.

Utbildningsutredningens förslag bereds för närvarande i

regeringskansliet.

Regeringen uppdrog i februari 1990 till

riksförsäkringsverket att utarbeta förslag till ändrad

tandvårdstaxa. Utgångspunkten för taxans reformering är att den

skall ges en mer förebyggande inriktning. Verket skall utforma

sitt förslag enligt bl.a. följande riktlinjer: Alla försäkrade

skall stimuleras till regelbundna besök för s.k. bastandvård som

avses omfatta undersökning, röntgen och förebyggande åtgärder.

För varje behandlad patient skall tandläkaren få en fast och

schabloniserad ersättning. Den skall vara oberoende av om delar

av åtgärdspaketet utförs av annan personalkategori än

tandläkare. Patienten bör, anförs det i direktiven, betala en

fast avgift för detta motsvarande kostnaden för ett

läkarvårdsbesök i öppen vård. För all övrig tandvård bör i

princip nuvarande taxekonstruktion bibehållas.

Riksförsäkringsverket får dock lägga förslag till förenklingar

av taxan i övrigt. Tandvård som inte bedöms vara odontologiskt

nödvändig för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt

godtagbart resultat skall enligt direktiven inte omfattas av

tandvårdsförsäkringens ersättningsregler. Riksförsäkringsverkets

förslag skall rymmas inom ramen för nuvarande utgifter för

tandvårdsförsäkringen.

Riksförsäkringsverket har nyligen redovisat uppdraget till

regeringen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar uppfattningen att den förebyggande tandvården

har mycket stor betydelse och att organisation och

behörighetsregler inte bör hindra en ökad satsning på det

förebyggande arbetet. Utskottet kan konstatera att det i

regeringskansliet pågår arbete för att undanröja onödiga hinder

i lagstiftningen och också en översyn av tandvårdsförsäkringen

som syftar till att stärka den förebyggande tandvården.

Försöksverksamhet pågår också ute i landstingen. Något initiativ

från riksdagens sida behövs inte. Motion So439 (c) yrkande 2

avstyrks därför.

I motion 1989/90:So475 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om behovet av en förändring och utökning av den

odontologiska specialistutbildningen (yrkande 1).

Motionärerna pekar på angelägenheten av forskningsanknytning för

den högre tandläkarutbildningen och anser att

specialistutbildning även bör förläggas till de nuvarande

odontologiska faktulteterna, utöver den undervisning som äger

rum i Jönköping och Örebro. På sikt kommer det enligt

motionärerna sannolikt att bli angeläget med

specialistutbildning i allmän tandvård som en parallell till

specialistutbildningen i allmän medicin.

Behörig att utöva yrke som tandläkare är den som har

legitimation för yrket. Legitimation förutsätter genomgången

tandläkarutbildning och ett års allmäntjänstgöring (2 och 6 §§

lagen 1984:542 om behörighet att utöva yrke inom hälso- och

sjukvården m.m.). En legitimerad tandläkare kan få

specialistkompetens genom att genomgå särskild utbildning som

består av huvudutbildning och sidoutbildning.

I förordningen om behörighet att utöva yrke inom hälso- och

sjukvården (1984:545) finns angivet de sju specialiteterna inom

tandvården, nämligen barntandvård, tandreglering,

tandlossningssjukdomar, tandsystemets kirurgiska sjukdomar,

rotbehandling, oral protetik och oral röntgendiagnostik.

Förordningen föreskriver sedan att den som vill förvärva

specialistkompetens skall ha genomgått huvudutbildning och

sidoutbildning. Huvudutbildningens längd anges till tre eller

tre och ett halvt år (tandreglering) och sidoutbildningen till

vanligtvis ett år. I förordningen anges att den som skall bli

specialist skall ha utövat allmän tandläkarpraktik under minst

två år.

Socialstyrelsen har utfärdat ytterligare föreskrifter om

tandläkares specialistutbildning (SOSFS 1987:26).

Specialistutbildning sker i dag dels vid de fyra odontologiska

fakulteterna, dels vid av socialstyrelsen godkända

specialistkliniker i Jönköping, Linköping, Stockholm och Örebro.

Vid de sistnämnda finns dock inte utbildning för samtliga sju

specialiteter.

Regeringen uppdrog i mars 1989 till socialstyrelsen att utreda

vissa frågor rörande specialistutbildningen för tandläkare. Med

anledning av uppdraget tillsatte socialstyrelsen en

utredningsgrupp (TSU 89) för att fullgöra utredningsarbetet. TSU

89 har utarbetat rapporten Specialisttandvården i framtiden

(Ds 1990:48) vilken överlämnades till regeringen i juni

1990.

TSU 89 diskuterar framtidens tandvård i förhållande till

allmän samhällsutveckling, hälso- och sjukvård i framtiden,

tandvårdens framtida situation, kunskapsutvecklingen och

utbildningsfrågorna inom den framtida tandvården. Utredningen

gör också överväganden om tandvårdsefterfrågan och vårdbehov

under perioden 2000--2025. Utredningen anger vidare riktlinjer

för vad som i framtiden bör vara en specialitet inom tandvården.

Framtidens specialister anses i första hand böra ha som

arbetsuppgifter att utföra mer komplicerade arbeten och vara

konsulter åt allmäntandläkare. Specialisterna skall i och för

sig kunna delta i efterutbildning av tandvårdspersonal och

kliniskt utvecklingsarbete. De två senare arbetsuppgifterna

föreslås dock inte ingå i kriterierna för om ett ämnesområde

skall vara specialitet eller inte. Utredningen föreslår tre

framtida specialiteter inom tandvården: ortodonti, oral kirurgi

och oral rehabilitering. Det läggs också fram förslag till

målbeskrivningar för dessa specialiteter. För ämnesområdena

barntandvård och odontologisk röntgendiagnostik föreslås att det

skall finnas särskilda riktlinjer i form av allmänna råd från

socialstyrelsen.

När det gäller uppläggningen av den framtida

specialistutbildningen angavs redan i utredningsuppdraget att

tandvårdshuvudmännen skall ha ansvaret för den framtida

specialistutbildningen. Utbildningsklinikerna skall godkännas av

socialstyrelsen. Före påbörjandet av specialistutbildning skall

tandläkaren ha utövat allmän tandläkarpraktik under två år

varvid det s.k. AT-året får medräknas. Utbildningstiden bör inte

underskrida tre år.

TSU 89 behandlar också frågor som den framtida

efterutbildningen och vidareutbildningen av tandläkare liksom

övriga personalkategoriers medverkan i specialisttandvården.

TSU 89:s förslag remissbehandlas för närvarande. Remisstiden

utgår den 1 januari 1991.

Även om specialistutbildning av tandläkare inte ingick i

utbildningsutredningens uppdrag berördes frågan om

specialiteter av utredningen. I samband med övervägandena om

behov av tandvårdspersonal i framtiden kommenteras den framtida

arbetsfördelningen mellan specialister och allmäntandläkare. I

samband med förslagen till den framtida tandläkarutbildningen

räknar utredningen med att allmäntandläkaren i framtiden skall

lämna över arbetsuppgifter till den legitimerade tandsköterskan

för att själv kunna ägna sig åt vissa speciella arbetsuppgifter.

Utvecklingen av den legitimerade tandsköterskans och

tandläkarens arbetsuppgifter förutsätter enligt utredningen att

specialisttandvården gradvis lämnar vissa arbetsuppgifter som i

dag betraktas som specialisttandvård. I stället bör

specialisttandläkarna ägna en betydelsefull del av sitt arbete

till efterutbildning av allmäntandläkare. Inom

specialisttandvården bör nya metoder utvecklas som sedan kan

tillföras allmäntandvården.

Även i fråga om själva specialistutbildningen framför

utbildningsutredningen vissa synpunkter. Huvudtjänstgöringen i

specialistutbildningen bör enligt utredningen förläggas till

vissa av socialstyrelsen godkända kliniker. Sådana kliniker kan

finnas både inom folktandvården och vid de odontologiska

fakulteterna. Sidoutbildningen kan enligt utredningen ske vid de

odontologiska eller medicinska fakulteterna eller vid

folktandvårdskliniker, allt efter socialstyrelsens godkännande.

Som redovisats i det föregående bereds utbildningsutredningens

förslag i regeringskansliet.

Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande som det nu

aktuella under 1988/89 års riksmöte (1988/89:SoU16 s. 25

f.). Utskottet konstaterade därvid att tandvårdsutbildningarna,

tandläkarnas fortbildning och den odontologiska

forskningsorganisationen var föremål för utredning. Utskottet

ansåg att detta arbete borde avvaktas och fann därför inte skäl

för någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av den då

aktuella motionen. (Reservation m)

Utskottet konstaterar att den ondotologiska

specialistutbildningen behandlats av flera utredningar. Ärendet

bereds nu i regeringskansliet. Riksdagen bör enligt utskottet i

avvaktan på resultatet av pågående arbete avstå från att ta

särskilda initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför motion

So475 (m) yrkande 1.

Hälsoskyddslagen

I motion 1989/90:So415 av Bengt Hurtig (vpk) hemställs att

regeringen begär en sådan ändring i hälsoskyddslagen att

överträdelser av tomgångsförbud lättare kan beivras. Motionären

hänvisar till att det vid överträdelse av förbudet mot

tomgångskörning ibland kan vara svårt att bevisa vem som

framfört fordonet och gjort sig skyldig till förseelsen. I brist

på säkra bevis föredrar åklagaren att lägga ner målet.

Motionären hänvisar till att enligt lagen om felparkeringsavgift

det är ägaren av fordonet som ansvarar för att

felparkeringsavgiften betalas. Uttagande av

felparkeringsavgiften förutsätter inte heller medverkan av

åklagare och domstol. En motsvarande ordning borde enligt

motionären införas även för överträdelser av tomgångsförbud.

Hälsoskyddslagen (1982:1080) trädde i kraft den 1 juli

1983 och ersatte den tidigare gällande hälsovårdsstadgan

(1958:663). Hälsovårdsstadgan hade under 1960- och 1970-talen

kompletterats genom annan lagstiftning för att man bättre skulle

komma till rätta med miljöstörningarna. Sådan lagstiftning var

t.ex. miljöskyddslagen (1969:387). Fortfarande ansågs det dock

finnas ett behov av en särskild lag som angav generella

minimikrav på verksamheter inom hälsoskyddsområdet. Mot bl.a.

denna bakgrund renodlades den nya hälsoskyddslagen till att

innehålla endast sådana bestämmelser som har till syfte att

hindra uppkomsten av s.k. sanitär olägenhet och att undanröja

sådan olägenhet. Lagen kan således endast användas för

ingripanden mot störningar som kan ge upphov till eller

förorsaka sanitära olägenheter.

I samband med att den nya lagen infördes ersattes den tidigare

hälsovårdsnämnden av en miljö- och hälsoskyddsnämnd.

Med sanitär olägenhet avses enligt 1 § hälsoskyddslagen en

störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte

är ringa eller helt tillfällig. Definitionen avser alla former

av störningar som kan inverka skadligt i såväl fysiskt som

psykiskt hänseende på en människas hälsa.

Genom 13 § hälsoskyddslagen har regeringen eller -- efter

regeringens bemyndigande -- kommunerna bemyndigats att utfärda

ytterligare föreskrifter till förekommande av sanitära

olägenheter.

Regeringen har genom hälsoskyddsförordningen (1983:616)

bemyndigat kommunerna att utfärda lokala föreskrifter angående

vissa verksamheter. I 11 och 12 §§ förordningen anges de områden

som de kommunala föreskrifterna får omfatta. Av 11 § 1.

förordningen framgår att kommunerna får meddela föreskrifter om

tomgångskörning med motordrivna fordon.

Bestämmelser om ansvar för överträdelser av hälsoskyddslagen

eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen finns i 23 §

hälsoskyddslagen och 18 § hälsoskyddsförordningen. Av

bestämmelserna framgår att den som med uppsåt eller av

oaktsamhet bryter mot t.ex. en kommunal föreskrift om begränsad

tomgångskörning kan bestraffas med böter.

Utskottet utgår ifrån att regeringen och berörda myndigheter

följer frågan och att något initiativ från riksdagens sida

därför inte behövs. Motion So415 (vpk) avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fritt läkarval

att riksdagen avslår motion 1989/90:So443 yrkande 2,

res. 1 (c)

res. 3 (m) - motiv

2. beträffande husläkare

att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 5,

res. 2 (fp)

res. 3 (m) - motiv

3. beträffande patienten i centrum

att riksdagen avslår motion 1989/90:So443 yrkande 1,

4. beträffande etisk debatt

att riksdagen avslår motion 1989/90:So462,

5. beträffande återinrättande av en medicinalstyrelse

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So437 yrkande 3 och

1989/90:So449 yrkande 5,

res. 4 (m)

6. beträffande återinförande av en länsläkarorganisation

att riksdagen avslår motion 1989/90:So449 yrkande 6,

res. 5 (m)

7. beträffande gränsdragningen mellan rikssjukvård,

regionvård och annan vård

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So30 yrkande 2,

1989/90:So407 och 1989/90:So496,

res. 6 (m)

8. beträffande enskilda vårdhem

att riksdagen avslår motion 1989/90:So449 yrkande 4,

1989/90:So507 yrkandena 1 och 2 samt 1989/90:So531 yrkande 8,

res. 7 (m, fp, c)

9. beträffande förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So443 yrkande 3 delvis

och 1989/90:So533 yrkande 1 delvis,

res. 8 (c, mp)

10. beträffande hälsa och hälsoupplysning för invandrare

att riksdagen avslår motion 1989/90:So459 yrkande 8,

res. 9 (fp)

11. beträffande insatser för att förebygga olycksfall m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:So459 yrkande 5,

res. 10 (fp)

12. beträffande kost och hälsa

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So420, 1989/90:So443

yrkande 3 delvis, 1989/90:So459 yrkande 2 och 1989/90:So533

yrkande 1 delvis,

res. 11 (m, fp, c, mp)

13. beträffande inrättande av ett folkhälsoinstitut

att riksdagen avslår motion 1989/90:So459 yrkande 1,

res. 12 (fp, mp)

14. beträffande röstförsämring hos barn

att riksdagen avslår motion 1989/90:So414,

res. 13 (fp)

15. beträffande abortförebyggande arbete

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So436

yrkande 3, 1989/90:So448, 1989/90:So459 yrkandena 3, 4 och 6,

1989/90:So513 yrkandena 1 och 2 samt 1989/90:So541 yrkandena

3--5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

16. beträffande understöd ur allmänna arvsfonden

att riksdagen avslår motion 1989/90:So541 yrkande 6,

17. beträffande hälso- och sjukvårdens insatser för

misshandlade kvinnor

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So212 yrkande 1 och

1989/90:So320 yrkande 1,

18. beträffande kvinnomedicinskt forskningscentrum

att riksdagen avslår motion 1989/90:So471 yrkande 1,

19. beträffande utbyggnad av mammografi

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So413 yrkande 1 delvis

och 1989/90:So531 yrkande 11,

res. 14 (fp)

20. beträffande åldersgränser för mammografiscreening

att riksdagen avslår motion 1989/90:So413 yrkande 1 delvis och

yrkande 2,

res. 15 (mp)

21. beträffande alternativa undersökningsmetoder

att riksdagen avslår motion 1989/90:So413 yrkande 1 delvis och

yrkande 3,

res. 15 (mp)

22. beträffande eftervård för bröstcanceropererade

att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 10,

res. 16 (fp, c)

23. beträffande sköldkörtelsjukdom hos kvinnor

att riksdagen avslår motion 1989/90:So444,

res. 17 (v)

24. beträffande förlossningsvård

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So428 och

1989/90:So505 yrkandena 1 och 2,

res. 18 (mp)

25. beträffande forskningscentrum i

reproduktionsepidemiologi

att riksdagen avslår motion 1989/90:So453,

res. 19 (fp)

26. beträffande ländryggsbesvär och foglossning vid

graviditet

att riksdagen avslår motion 1989/90:So467 yrkande 2,

27. beträffande fosterdiagnostik och aborter m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So443

yrkande 10, 1989/90:So445, 1989/90:So452, 1989/90:So463,

1989/90:So464, 1989/90:So518 yrkande 2, 1989/90:So519,

1989/90:So527, 1989/90:So532 yrkandena 6--8 och 10 samt

1989/90:K413 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

28. beträffande omhändertagande av aborterade foster

att riksdagen avslår motion 1989/90:So514,

29. beträffande deklaration mot livsförlängande åtgärder

att riksdagen avslår motion 1989/90:So484,

res. 20 (fp)

30. beträffande aktiv dödshjälp

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So465 och

1989/90:So486,

31. beträffande registrering av organdonatorers

viljeförklaring

att riksdagen avslår motion 1989/90:So423,

32. beträffande åtgärder mot läkemedelsberoende och

läkemedelsmissbruk

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So24

yrkandena 5 och 6, 1989/90:So306 yrkandena 1--3, 1989/90:So433,

1989/90:So442, 1989/90:So446, 1989/90:So511, 1989/90:So517

yrkandena 3--6 och 1989/90:So535 yrkandena 1--5 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

33. beträffande anorexi och bulimi

att riksdagen avslår motion 1989/90:So419 yrkandena 1 och 2,

res. 21 (fp)

34. beträffande primär fibromyalgi

att riksdagen avslår motion 1989/90:So516 yrkande 3,

35. beträffande organisationen av den reumatologiska

vården

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So427 yrkande 2 och

1989/90:So516 yrkande 4,

res. 22 (fp)

36. beträffande utbildning i ortopedisk medicin m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So450, 1989/90:So476

yrkandena 1--3 samt 1989/90:So534 yrkandena 1 och 3,

37. beträffande utbildning om smärta och smärtbehandling

att riksdagen avslår motion 1989/90:So412 delvis,

res. 23 (mp)

38. beträffande smärtkliniker i varje landsting

att riksdagen avslår motion 1989/90:So412 delvis,

res. 23 (mp)

39. beträffande barns behov av smärtlindring

att riksdagen avslår motion 1989/90:So405,

res. 24 (mp)

40. beträffande epilepsivård

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So503 och

1989/90:So531 yrkande 12,

res. 25 (fp)

41. beträffande socialstyrelsens cancerregister

att riksdagen avslår motion 1989/90:So417,

42. beträffande en ny cancerutredning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So512 yrkandena 1 och 2,

res. 26 (mp)

43. beträffande hörselskador

att riksdagen avslår motion 1989/90:So504,

44. beträffande alternativmedicinsk behandling m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:So533 yrkandena 2 och 3,

res. 27 (mp)

45. beträffande kampanjer för blodgivning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So461,

46. beträffande personalförsörjning och personalutveckling

inom hälso- och sjukvården

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So443 yrkande 5 delvis

och yrkande 6 delvis samt 1989/90:So531 yrkande 9,

res. 28 (fp, c)

res. 29 (m) - motiv

47. beträffande invandrare med vårdutbildning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So418 yrkande 2,

48. beträffande läkarförsörjning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So443 yrkande 5 delvis

och yrkande 6 delvis, 1989/90:So449 yrkande 3, 1989/90:So457,

1989/90:So479 och 1989/90:So481,

49. beträffande allmänläkare

att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 6,

50. beträffande signering av patientjournaler

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So487,

1989/90:So502, 1989/90:So529 och 1989/90:So531 yrkande 16 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

51. beträffande hälsopass

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So498 och

1989/90:So500,

52. beträffande identifiering av patienter inom

sjukvården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So406,

53. beträffande stöd för felbehandlade patienter

att riksdagen avslår motion 1989/90:So528,

res. 30 (c)

54. beträffande kvicksilver som konserveringsmedel

att riksdagen avslår motion So460 (fp),

res. 31 (v, mp)

55. beträffande förbud mot amalgam

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So410 yrkandena 1 och

2, 1989/90:So416 yrkande 1, 1989/90:So522 och 1989/90:So537

yrkande 1,

res. 32 (c, v, mp)

56. beträffande information om alternativa

behandlingsmetoder m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So410 yrkande 5 och

1989/90:So537 yrkande 3,

res. 33 (c, v, mp)

57. beträffande hänvisningsläkare

att riksdagen avslår motion 1989/90:So537 yrkande 2,

res. 34 (c)

58. beträffande LEK-utredningens övriga förslag

att riksdagen avslår motion 1989/90:So25 yrkande 3,

59. beträffande tandvård vid sjukhus och andra

institutioner

att riksdagen avslår motion 1989/90:So435 yrkande 2,

res. 35 (fp)

60. beträffande förebyggande tandvård

att riksdagen avslår motion 1989/90:So439 yrkande 2,

61. beträffande ondontologisk specialistutbildning m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:So475 yrkande 1,

62. beträffande överträdelse av tomgångsförbud

att riksdagen avslår motion 1989/90:So415.

res. 36 (v)

Stockholm den 25 oktober 1990

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita

Persson (s), Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Per

Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),

Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid

Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Jan

Andersson (s), Maj-Inger Klingvall (s), Göran Engström (c) och

Paul Ciszuk (mp).

Reservationer

1. Fritt läkarval (mom. 1)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motionen avstyrks"

bort ha följande lydelse:

I läkartäta områden är valfriheten stor genom att

läkartjänsterna på sjukhus och vårdenheter är besatta med

ordinarie läkare. Det finns gott om privatläkare att välja

mellan, och företagshälsovården är väl utbyggd. I andra delar av

landet däremot är många tjänster på sjukhus och på vårdcentraler

vakanta eller uppehålls tjänster med korttidsvikariat.

Privatläkare finns över huvud taget inte att tillgå. Få

patienter har möjlighet att träffa en läkare i

företagshälsovården. Detta innebär en dålig eller obefintlig

valfrihet.

Utskottet delar uppfattningen i motion So443 (c) att det är

angeläget att ett fritt läkarval kan bli verklighet för hela

Sveriges befolkning. Tillskott av offentliga och privata

läkartjänster måste därför i första hand gå till de områden som

har sämst möjlighet att erbjuda fritt läkarval. Vad utskottet

anfört med anledning av motion So443 (c) yrkande 2 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande fritt läkarval

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So443 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Husläkare (mom. 2)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i motion So531 (fp) att det är

angeläget att alla människor har en särskild läkare med vilken

de kan ha varaktiga kontakter. Utskottet känner starka sympatier

för de åsikter som framförs i den aktuella motionen när det

gäller rätten för människor att välja vilken läkare de skall gå

till och att rätten att välja läkare också skall finnas om en

patient inte anser sig kunna finna någon lämplig läkare i det

egna området eller vill ha en specialist som sin husläkare.

Enligt utskottet är det angeläget att ett utvecklingsarbete

kommer till stånd som inriktas mot att skapa en förbättrad

kontinuitet i kontakter mellan vårdgivare och den enskilda

patienten.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So531

(fp) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande husläkare

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So531 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Fritt läkarval och husläkare (motiveringen till mom. 1 och

2)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör en allmän, obligatorisk

sjukvårdsförsäkring införas (se betänkandet 1989/90:SoU17 res.

1). Detta gör det möjligt för patienterna att själva välja

vårdgivare och vårdform och skulle också leda till ett väl

fungerande familjeläkarsystem.

De nu aktuella motionerna So443 (c) och So531 (fp) tillgodoses

därmed och bör således inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

4. Återinrättande av en medicinalstyrelse (mom. 5)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 19 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "1989/90:So449

yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att utvecklingen har visat att det var

fel att slå ihop medicinalstyrelsen och socialstyrelsen till ett

verk. Ansvarsfördelningen är oklar såväl för hälso- och

sjukvården som för socialvården. Det är enligt utskottet

angeläget att den medicinska kompetensen återupprättas och att

hälso- och sjukvården klart byggs på medicinsk vetenskap och

beprövad erfarenhet. Med tanke på den snabba medicinska och

medicinsk-tekniska utvecklingen är behovet av en särskild

medicinalstyrelse ännu större nu än tidigare. Regeringen bör

enligt utskottet snarast återkomma till riksdagen med ett

förslag om ny, uppdelad organisation för hälso- och sjukvården

och socialtjänsten.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So437 (m)

yrkande 3 och So449 (m) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande återinrättande av en medicinalstyrelse

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So437

yrkande 3 och 1989/90:So449 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Återinförande av en länsläkarorganisation (mom.6)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 6

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan socialstyrelsen,

länsstyrelsen och landstingskommunerna har sedan lång tid varit

otillfredsställande, och tillsynen har fungerat dåligt.

Landstingen har t.ex. själva fått utöva tillsyn över sina egna

institutioner, och tillsynen över förskrivningen av läkemedel

m.m. har inte fungerat alls sedan länsläkarorganisationen

upphörde.

Riksdagen har fattat beslut om sex regionala tillsynsenheter

med tillgång till medicinsk, odontologisk och juridisk kompetens

(prop. 1988/89:130, SoU24, rskr. 296). Utskottet anser detta

vara ett steg i rätt riktning. Utskottet anser det dock viktigt

att den föreslagna verksamheten utvärderas och bildar underlag

för överväganden om ett återinrättande av en

länsläkarorganisation på det medicinska området.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So449 (m)

yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande återinförande av en länsläkarorganisation

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So449 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan

vård (mom. 7)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 23 som

börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 2" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att R-listan hämmar utvecklingen

och tillgängligheten av den högspecialiserade vården. R-listan

begränsar också valfriheten för patienterna. Regeringen bör

snarast ge socialstyrelsen i uppdrag att avskaffa R-listan inom

sjukvården.

Vad utskottet här anfört med bifall till motion So496 (m) och

med anledning av motionerna So30 (m) yrkande 2 och So407 (s) bör

ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande gränsdragningen mellan rikssjukvård,

regionvård och annan vård

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So496 samt med

anledning av motionerna 1989/90:So30 yrkande 2 och

1989/90:So407 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. Enskilda vårdhem (mom. 8)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh

(c) och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 25

börjar med "Som framgått" och slutar med "(fp) yrkande 8" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So507 (c, m, fp) att de

enskilda vårdhemmens ställning bör stärkas. Vårddagskostnaden i

de enskilda alternativen är avsevärt lägre än inom den

offentliga sektorn. Valfrihet för både patienter och personal

skulle öka om man i större utsträckning kunde välja mellan

offentliga och enskilda alternativ. Utskottet anser i likhet med

motionärerna i motion So449 (m) att det finns skäl att se över

stadgan för enskilda vårdhem och därmed föreskrifterna rörande

vilka patienter som får vårdas på enskilda vårdhem. De enskilda

vårdhem som vill göra insatser för att ta hand om svårt sjuka

och gamla med stort behov av tillsyn bör kunna få statsbidrag

för ombyggnad, nybyggnad och upprustning. Dessutom bör

upphandlingsregler och efter vårdtyngd anpassade vårddagstaxor

etableras.

Vad gäller kraven i motion So531 (fp) om att hindra

nedläggning av enskilda vårdhem kan utskottet konstatera att det

i dag pågår nedläggning av många mindre enskilda sjuk- och

vårdhem utifrån principen om avinstitutionalisering. Eftersom

det samtidigt finns ett stort behov av vård och omsorg anser

utskottet det fel att små, väl fungerande enskilda sjuk- och

vårdhem skall tvingas upphöra.

Utskottet anser att regeringen skall ta erforderliga initiativ

för att ta till vara den personella, organisatoriska och fysiska

resurs som dessa hem representerar. Detta kan ske i samarbete

med de enskilda vårdhemmens intresseorganisationer samt

landstings- och kommunförbunden.

Enligt utskottets mening finns det ingenting i

tillsynsutredningens direktiv som talar för att de nu aktuella

frågorna kommer att beröras i utredningens arbete. Något skäl

att avvakta detta föreligger därför inte. Vad utskottet här

uttalat med anledning av motionerna So449 (m) yrkande 4, So507

(c, m, fp) yrkandena 1 och 2 och So531 (fp) yrkande 8 bör

därför riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande enskilda vårdhem

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So449

yrkande 4, 1989/90:So507 yrkandena 1 och 2 samt 1989/90:So531

yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. Förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete (mom. 9)

Rosa Östh (c), Göran Engström (c) och Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 33 som

börjar med "Den föregående" och slutar med "i motsvarande delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en satsning på förebyggande insatser utgör

en viktig strategi för att motverka de stigande

sjukvårdsbehoven. De främsta påverkbara orsakerna till sjukdomar

finns i livsstil och miljö, vilka kan angripas med förebyggande

åtgärder. En ökad satsning på friskvård i förebyggande syfte är

ett viktigt inslag i hälso- och sjukvårdsarbetet. Personalen på

vårdcentraler måste ges mer tid att informera och aktivt hjälpa

till i dessa sammanhang. Såsom påpekas i motion So443 (c) måste

hälso- och sjukvårdens samhällspåverkande roll än mer betonas

och dess kunskaper om orsaker till ohälsa erbjudas åt andra

sektorer i samhället. Utskottet återkommer nedan till kostens

betydelse för hälsan (se res. 11).

Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna So443 (c)

och So533 (mp) bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So443

yrkande 3 delvis och 1989/90:So533 yrkande 1 delvis som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Hälsa och hälsoupplysning för invandrare (mom.10)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 33 som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "So459 (fp) yrkande

8" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So459 (fp) att det är

angeläget med särskilda insatser kring hälsa och hälsoupplysning

för invandrare. Såsom motionärerna framhåller bör man vid

genomförandet av olika hälsoupplysningsaktiviteter ha i åtanke

att invandrares inställning till ohälsa, sex- och

samlevnadsfrågor m.m. många gånger skiljer sig från vår egen.

Socialantropologiska studier kring hälsa och hälsoupplysning

till invandrare bör prioriteras.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande insatser för hälsa och hälsoupplysning för

invandrare

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So459 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Insatser för att förebygga olycksfall m.m. (mom.11)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 33 som

börjar med "Arbete inom" och slutar med "yrkande 5 avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

Såsom påpekas i motion So459 (fp) har vi i dag ofullständig

kunskap om dels arten och omfattningen av idrottsskador, dels

förekomsten och arten av skador till följd av våld och övergrepp

på barn, kvinnor och åldringar. Riksdagens beslut om en länsvis

registrering av skador i samtliga fall som kommer i kontakt med

hälso- och sjukvården måste därför förverkligas, så att vi får

ett bättre underlag för förebyggande insatser.

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att kraftfulla

insatser krävs för att vända den negativa utvecklingen på

trafikskadeområdet.

Samhället måste också intensifiera såväl kunskapsutvecklingen

som kunskapsspridningen om självmord och deras förebyggande.

Utskottet anser att detta är en uppgift för socialstyrelsen.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So459 (fp)

yrkande 5 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:

11. beträffande insatser för att förebygga olycksfall m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So459 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Kost och hälsa (mom. 12)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh

(c), Göran Engström (c) och Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 33

börjar med "Kostens betydelse" och på s. 34 slutar med "So420

(m) avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Såsom framhållits i flera motioner har kostvanorna en mycket

stor betydelse för en god hälsa. Kostens samband med uppkomsten

av såväl hjärt-kärlsjukdomar som tumörer, tarmsjukdomar,

övervikt och sockersjuka är oomtvistligt. En ökad satsning på

hälsoupplysning, där kostens betydelse betonas, är enligt

utskottets mening angelägen. Såväl statliga myndigheter som

landsting, skola, förskola och olika frivilligorganisationer

bör stimuleras att arbeta för att förbättra kostvanorna.

Vad utskottet här anfört med anledning av de nu aktuella

motionerna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande kost och hälsa

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So420,

1989/90:So443 yrkande 3, delvis, 1989/90:So459 yrkande 2 och

1989/90:So533 yrkande 1, delvis, som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

12. Inrättande av ett folkhälsoinstitut (mom. 13)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Paul

Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 34 som

börjar med "Utskottet har tidigare" och slutar med "So459 (fp)

yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Många hälsorisker är alltjämt klassbundna. Kraftfulla insatser

behövs för att förebygga ohälsa och alltför tidiga dödsfall i

alla delar av samhället. Kunskapen om hälsofarliga livsstilar

måste spridas. Utskottet anser mot denna bakgrund att det vore

ändamålsenligt att återupprätta ett statligt institut för

folkhälsan. Det föreslagna institutet bör på riksnivå vara

ansvarigt för kartläggning av ohälsan och dess orsaker, för

forskning om hur sådana risker kan förebyggas samt för

initiativ, samordning och genomförande av olika

folkhälsobefrämjande insatser. De uppgifter som skulle överföras

från socialstyrelsen är hälsoregistrering, hälsoskydd och

hälsoupplysning, vilket innefattar information om främst kost

och motion, tobak, missbruk, sex och samlevnad och olycksfall.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag

om återupprättandet av ett statens institut för folkhälsan.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande inrättande av ett folkhälsoinstitut

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So459 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Röstförsämring hos barn (mom. 14)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 35 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "So414 (fp)

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Motionärerna i motion So414 (fp) har begärt en utredning om

omfattningen av och orsakerna till röstförändringar hos barn och

om möjligheterna till förebyggande och behandling. Bakgrunden

till motionärernas begäran är att man vid Adolf Fredriks

musikskola under den senaste tioårsperioden observerat en

allvarlig försämring av barnens röster. Socialstyrelsen och

Svenska Läkaresällskapet, som yttrat sig över motionen, har

ansett att det finns goda skäl att i en tvärvetenskaplig

undersökning kartlägga i vilken utsträckning röstförändringar

förekommer hos barn och hur dessa kan förebyggas. Utskottet

delar uppfattningen att en sådan undersökning bör genomföras.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So414 (fp)

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande röstförsämring hos barn

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So414 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Utbyggnad av mammografi (mom. 19)

Daniel Tarschys (fp) och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 49 som

börjar med "Som framgår" och slutar med "motsvarande del" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det viktigt att

mammografiutbyggnaden inte eftersätts om antalet dödsfall i

bröstcancer skall kunna minskas i framtiden. De kvinnor som

känner oro och/eller vid självundersökning upptäcker misstänkta

förändringar bör få snabb och god tillgång till mammografi och

cellprovtagning. Såsom påpekas i motion So531 (fp) är dock

personalbristen och utbildningsbehovet fortfarande stora i

nästan alla landsting som bedriver mammografiscreening.

Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna So413

(mp) yrkande 1 i motsvarande del och So531 (fp) yrkande 11 bör

ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande utbyggnad av mammografi

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So413

yrkande 1 delvis och 1989/90:So531 yrkande 11 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Åldersgränser för mammografiscreening samt alternativa

undersökningsmetoder (mom. 20 och 21)

Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 49 som

börjar med "Frågan om" och slutar med "yrkande 3" bort ha

följande lydelse:

Debatten om mammografi har aktualiserats av den s.k.

Malmöundersökningen. Yngre kvinnor förefaller inte hjälpta av

denna undersökningsform. De resurser som man planerar att satsa

på massundersökningar av denna grupp skulle kunna användas

bättre. Massundersökningar av kvinnor över 55 år bör däremot

fortsätta. Utskottet vill dock framhålla att de kvinnor som

känner oro och/eller vid självundersökning upptäcker misstänkta

förändringar bör få snabb och god tillgång till mammografi och

cellprovtagning.

I övrigt anser utskottet det viktigt att satsa på

självundersökning av brösten, men även andra

undersökningsmetoder såsom light-scanning och palpatoriska

undersökningar.

dels att utskottet under mom. 20 och 21 bort hemställa:

20. beträffande åldersgränser för mammografiscreening

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So413 yrkande 1,

delvis, och yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

21. beträffande alternativa undersökningsmetoder

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So413 yrkande 1,

delvis, och yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

16. Eftervård för bröstcanceropererade (mom. 22)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh

(c) och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s.49

börjar med "Utskottet delar" och på s. 50 slutar med "So531 (fp)

yrkande 10" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att det behövs en god eftervård

för kvinnor som genomgår bröstcanceroperationer. Vården bör

inkludera rehabilitering i form av hjälpmedel och stödinsatser.

Även det kurativa stödet för de bröstopererade kvinnorna är

viktigt.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So531 (fp)

yrkande 10 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:

22. beträffande eftervård för bröstcanceropererade

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So531 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor (mom. 23)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 50 som

börjar med "Regelbundna undersökningar" och slutar med "So444

(vpk)" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning att sköldkörtelsjukdom

uppfyller de krav och regler som kan ställas för att allmänna

hälsoundersökningar skall vara motiverade.

Utskottet anser därför att regeringen bör ge socialstyrelsen i

uppdrag att utreda förutsättningarna för allmänna

hälsokontroller för tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos

kvinnor över 50 år.

dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande sköldkörtelsjukdom hos kvinnor

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So444 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Förlossningsvård (mom. 24)

Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 51

börjar med "Utskottet har" och slutar med "avstyrks därför" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser det angeläget att de små förlossningsenheterna

får vara kvar och att vårdplatserna finns inom rimligt avstånd

oavsett var i landet man bor. Vidare bör möjligheten till

hemförlossning -- både inom den offentliga sjukvårdens ram och

utom -- ses över.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:

24. beträffande förlossningsvård

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So428 samt

1989/90:So505 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

19. Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi (mom. 25)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 52 som

börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "So453 (fp)"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget

att den medicinska forskningen tillgodogör sig data ur

socialstyrelsens missbildningsregister och att intresset för att

studera medfödda skador hos barn breddas. I detta syfte bör ett

forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi inrättas.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So453 (fp)

bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:

25. beträffande forskningscentrum i

reproduktionsepidemiologi

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So453 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Deklaration mot livsförlängande åtgärder (mom.29)

Daniel Tarschys (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "motion So484 (m)"

bort ha följande lydelse:

Som utskottet tidigare har konstaterat är det en vedertagen

princip att den vård som ges svårt sjuka och döende patienter

skall var frivillig. Om en vuxen och psykiskt frisk patient

bestämt motsätter sig en behandling av visst slag skall denna

viljeyttring respekteras. Denna respekt bör enligt utskottets

mening omfatta även patienter som inte längre förmår uttrycka

sig. En tidigare uttryckt klar och medveten viljeyttring måste

därför tillmätas största beydelse. En sådan viljeyttring kan

emellertid inte ges ovillkorlig giltighet utan hänsyn till

vilken tid som har förflutit och vilka omständigheter som kan ha

tillkommit. Den i motionen väckta frågan bör enligt utskottets

mening bli föremål för ytterligare överväganden. Med anledning

av motion So484 (m) föreslår utskottet därför att riksdagen hos

regeringen anhåller om en utredning om rätten att avstå från

livsuppehållande insatser i livets slutskede.

dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa

29. beträffande deklaration mot livsförlängande åtgärder

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So484 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Anorexi och bulimi (mom. 33)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 71 som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkandena 1 och 2"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So419 (fp) att

sjukdomarna anorexi och bulimi måste hanteras med betydligt

större insatser än hittills. Dessa allvarliga tonårssjukdomar

får inte glömmas bort när resurser skall fördelas och områden

prioriteras. Det fordras vårdplatser med stor kontinuitet i

vårdlaget och personal med olika kompetenser. Vidare bör anorexi

och bulimi vara en regionspecialitet. Riktad information i

skolorna är också mycket viktigt.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So419 bör

riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:

33. beträffande anorexi och bulimi

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So419 yrkandena

1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

22. Organisationen av den reumatologiska vården (mom. 35)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 73 som

börjar med "Motionen innehåller" och slutar med "So427 (fp)

yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Primärvården kan ha svårigheter att ta hand om alla som söker

för reumatiska besvär. Utskottet delar därför uppfattningen i

motion So516 (fp) att förutsättningarna för en organisation med

reumatologkonsulter vid sjukvårdens vårdcentraler bör utredas.

Reumatologkonsulterna skulle få ansvar för utveckling och

reumatologisk verksamhet vid vårdcentralerna och dessutom handha

undervisning och utbildning. Vad utskottet här uttalat med

bifall till motion So516 (fp) yrkande 4 bör ges regeringen till

känna.

Frågan om inrättandet av en ytterligare enhet för

barnreumatologi bör ankomma på huvudmännen för hälso- och

sjukvården och inte på riksdagen att besvara. Motion So427 (fp)

yrkande 2 avstyrks därför.

dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:

35. beträffande organisationen av den reumatologiska

vården

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So516 yrkande 4

och med avslag på motion 1989/90:So427 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Utbildning om smärta och smärtbehandling samt

smärtkliniker i varje landsting (mom. 37 och 38)

Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 76

börjar med "Genom det" och på s. 77 slutar med "motsvarande del

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So412 (mp) att

socialstyrelsen bör påverka landstingen så att dessa inrättar

smärtkliniker i varje landsting och tillser att personalen får

den utbildning och vidareutbildning som verksamheten kräver.

Såsom påpekas i motionen finns redan etablerade smärtgrupper

vars erfarenheter bör tas till vara vid inrättandet av nya

smärtvårdsenheter.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So412 (mp)

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 37 och 38 bort hemställa:

37. beträffande utbildning om smärta och smärtbehandling

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So412 delvis som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

38. beträffande smärtkliniker i varje landsting

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So412 delvis som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. Barns behov av smärtlindring (mom. 39)

Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 78 som

börjar med "Enligt remissinstanserna" och slutar med "motion

So405 (fp)" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning att barns behov av

smärtlindring inte är tillräckligt uppmärksammat. Även Svenska

läkaresällskapet har i sitt yttrande över motionen uttryckt sitt

stöd för motionen. Utskottet anser därför att regeringen bör ge

socialstyrelsen i uppdrag att undersöka efter vilka principer

små barn får smärtlindring i landet.

dels att utskottet under mom. 39 bort hemställa:

39. beträffande barns behov av smärtlindring

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So405 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. Epilepsivård (mom. 40)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 80 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

Som påtalas i motion So531 (fp) är resurserna för

epilepsisjukvård mycket knappa i Sverige jämfört med andra

länder. Regeringen bör därför snarast ge socialstyrelsen i

uppdrag att utreda mål och metoder för den framtida

epilepsivården samt att lägga fram förslag till förbättrade

insatser.

Detta bör riksdagen med anledning av motionerna So503 (s) och

So531 (fp) yrkande 12 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 40 bort hemställa:

40. beträffande epilepsivård

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So503 och

1989/90:So531 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

26. En ny cancerutredning (mom. 42)

Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 82

börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 83 slutar med

"avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So512 (mp)

att regeringen bör tillsätta en ny cancerutredning med uppgift

att lägga fram konkreta förslag till hur den prognosticerade

cancerexplosionen skall kunna hejdas och vändas till en nedgång.

Utskottet anser det också angeläget att den nya utredningen

innehåller ett betydande inslag av företrädare för det s.k.

allmänmiljöperspektivet när det gäller orsakerna till cancer.

dels att utskottet under mom. 42 bort hemställa:

42. beträffande en ny cancerutredning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So512 yrkandena

1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

27. Alternativmedicinsk behandling m.m. (mom. 44)

Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 84 som

börjar med "Vad gäller" och slutar med "yrkandena 2 och 3" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion So533 (mp) att de

patienter som vill ha en alternativ behandlingsform under vissa

villkor skall kunna få denna på samma villkor som övrig vård. En

förutsättning måste dock vara att metoden har effekt för

behandlingen av patientens tillstånd. I likhet med motionärerna

anser utskottet också att en företrädare för den alternativa

medicinen bör ingå i socialstyrelsens styrelse. Vad utskottet

här anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:

44. beträffande alternativmedicinsk behandling m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So533 yrkandena

2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

28. Personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och

sjukvården (mom. 46)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh

(c) och Göran Engström (c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 90 som

börjar med "Utskottet har under" och slutar med "yrkandena

delvis" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs flera

olika konstruktiva insatser för att lösa de på många håll svåra

problemen med att rekrytera och behålla personalen som arbetar

inom vården. Det behövs en lyhördhet för de anställdas

erfarenheter och uppslag. De anställdas initiativ och

kreativitet måste tas till vara. Enligt utskottet behövs det ett

omfattande utvecklingsarbete vad gäller vård- och

omsorgspersonalens arbetsvillkor, arbetsmiljö,

personalutveckling, utbildning och rekrytering. Det måste till

en ökad anpassning när det gäller arbetstider, en mänskligare

helgtjänstgöring. Vidare behöver arbetsorganisationen ses över

så att de yngsta kan slippa ensamarbete. Andra viktiga områden

är löner, ersättning för arbete på obekväm arbetstid och

belöningar av goda prestationer. Enligt utskottet måste också

åtgärder vidtas för att öka attraktiviteten i de utbildningar

som leder fram till vård- och serviceyrken inom äldreomsorgen.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So531 (fp)

yrkande 9 och So443 (c) yrkandena 5 och 6, båda yrkandena

delvis, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:

46. beträffande personalförsörjning och personalutveckling

inom hälso- och sjukvården

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So443

yrkande 5, delvis, och yrkande 6, delvis, samt 1989/90:So531

yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

29. Personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och

sjukvården (motiveringen till mom. 46)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 90 som

börjar med "Utskottet har under" och slutar med "yrkandena

delvis" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning beror problemen med

personalförsörjningen inom hälso- och sjukvården inte på

bristande resurser utan på att organisationen är planstyrd och

trög och att alternativ till den offentliga verksamheten nästan

helt saknas. Om produktion och finansiering skiljs åt, rätten

till valfrihet skrivs in i sjukvårdslagen och en allmän och

obligatorisk sjukvårdsförsäkring införs kommer också

personalsituationen att förbättras.

Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motionerna So443

(c) yrkandena 5 och 6 samt So531 (fp) yrkande 9.

30. Stöd till felbehandlade patienter (mom. 53)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 100

börjar med "Utskottet erinrar" och på s.101 slutar med "So528

(c) avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns

brister i grundskyddet för människor som blir felbehandlade i

sjukvården och som faller utanför patientförsäkringens ram.

Regeringen bör därför lägga fram förslag om särskilda medel till

stöd för dem som på grund av bristfälliga regler inte får

ersättning från patientförsäkringen.

dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa:

53. beträffande stöd till felbehandlade patienter

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So528 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

31. Kvicksilver som konserveringsmedel (mom. 54)

Gudrun Schyman (v) och Paul Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 102 som

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So460 (fp)" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning att målsättningen

måste vara att kvicksilver skall försvinna som

konserveringsmedel i läkemedel. Ett förbud mot att använda

kvicksilver skulle påskynda utvecklandet av alternativa

konserveringsmedel.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So460 (fp)

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 54 bort hemställa:

54. beträffande kvicksilver som konserveringsmedel

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So460 som sin

mening ger regeringen till känna vad utksottet anfört,

32. Förbud mot amalgam (mom. 55)

Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Göran Engström (c) och Paul

Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 103 som

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So522 (c)

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Målsättningen måste, enligt utskottets mening, vara att all

användning av amalgam skall upphöra så snart detta är möjligt.

Ett omedelbart och långtgående förbud kan dock inte införas

innan fullgoda ersättningsmaterial finns tillgängliga. Det är

därför viktigt att sådana alternativa material tas fram så snart

som möjligt. Ett sätt att åstadkomma detta är att anta en

avvecklingsplan med tidsgräns för amalgamanvändningen. Utskottet

förordar därför att en avvecklingsplan införs som förslagsvis

bör omfatta tre år.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna

med anledning av motionerna So410 (mp) yrkandena 1 och 2, So416

(vpk) yrkande 1, So522 (c) och So537 (c) yrkande 1.

dels att utskottet under mom. 55 bort hemställa:

55. beträffande förbud mot amalgam

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So419

yrkandena 1 och 2, 1989/90:So416 yrkande 1, 1989/90:So522 samt

1989/90:So537 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

33. Information om alternativa behandlingsmetoder m.m. (mom.

56)

Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Göran Engström (c) och Paul

Ciszuk (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 105 som

börjar med "Utskottet har i" och slutar med "So410 (mp) yrkande

5" bort ha följande lydelse:

I motion So410 (mp) yrkande 5 efterlyses åtgärder för att

förbättra informationen till patienter om de alternativ som

finns för tandbehandling. Utskottet anser i likhet med

motionärerna att det är viktigt att patienterna hos tandläkaren

får full information om alternativa behandlingsmetoder. Det är

också viktigt att patienten informeras om rätten att avböja viss

behandling och att tandläkaren rättar sig efter patientens

vilja. I de av socialstyrelsen utarbetade allmänna råden

framhålls att tandläkare alltid bör informera patienten.

Utskottet anser att socialstyrelsen bör skärpa de allmänna råden

och påpeka att det är tandläkarens skyldighet att informera.

Vidare bör utbildningen på läkar- och tandläkarlinjerna

inkludera information om amalgamets skadeverkningar samt en

förbättrad utbildning i användandet av nya material. Detta bör

ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 56 bort hemställa:

56. beträffande information om alternativa

behandlingsmetoder m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So410

yrkande 5 och 1989/90:So537 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

34. Hänvisningsläkare (mom. 57)

Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 105 som

börjar med "Utskottet har tidigare" och slutar med "So537 (c)

yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet har erfarit att en vanlig följd av

kvicksilverförgiftning är att patienten får neurofysiologiska

besvär som inte kan lindras på annat sätt än genom besök inom

sjukvården. Enligt utskottet skulle patientomhändertagandet

klart förbättras om det fanns hänvisningsläkare med speciellt

ansvar för denna grupp patienter. En klarare ansvarsfördelning

skulle erhållas genom att hänvisningstandläkare fick ansvaret

för patienter med primärt allergiska reaktioner. Utskottet anser

därför att tjänster som hänvisningsläkare bör inrättas. Detta

bör ges regeringen till känna med anledning av motion So537 (c)

yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 57 bort hemställa:

57. beträffande hänvisningsläkare

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So537 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

35. Tandvård vid sjukhus och andra institutioner (mom. 59)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

desl att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 106 som

börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "So435 (fp)

yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör en ökad samverkan ske mellan

privatpraktiserande tandläkare när det gäller tandvården vid

sjukhus och andra institutioner. Det finns ingen anledning att

förorda att vården skall ges uteslutande av folktandvårdens

personal. Utskottet delar således uppfattningen i motion So435

(fp) yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 59 bort hemställa:

59. beträffande tandvård vid sjukhus och andra

institutioner

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So435 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

36. Överträdelse av tomgångsförbud (mom. 62)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 112 som

börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

Avgaser från tomgångskörande motorfordon i stadskärnan är

obestridligen ett miljö- och hälsoproblem. För att förbud mot

tomgångskörning på ett effektivt sätt skall kunna beivras bör

hälsoskyddslagen ändras så att fordonets ägare ansvarar för att

bestämmelserna i hälsoskyddslagen efterlevs och döms till böter

vid överträdelse av tomgångsförbudet.

Vad utskottet här anfört om ändring av hälsoskyddslagen bör

riksdagen med anledning av motion So415 (vpk) ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 62 bort hemställa:

62. beträffande överträdelse av tomgångsförbud

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So415 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Återinförande av en länsläkarorganisation (mom.6)

Paul Ciszuk (mp) anför:

Jag vill erinra om vikten av att de nya regionala enheterna

fullgör den kontroll av läkemedelsförskrivningen som tidigare

åvilade länsläkarna. Om det visar sig att dessa enheter har för

stort verksamhetsområde för att skaffa sig nödig personkännedom

får man öerväga att återinföra den mera finmaskiga

länsläkarorganisationen.

2. LEK-utredningens övriga förslag (mom. 58)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anför:

Vi anser det angeläget att socialstyrelsens och

LEK-utredningens förslag om kontroll av dentala material

genomförs. Vi vill erinra om att utskottet i våras förutsatte

att regeringen skulle komma att beakta vad riksdagen tidigare

uttalat i fråga om nödvändigheten av att få till stånd en

kontroll och registrering av biverkningar av dentala material

(betänkandet 1989/90:SoU21). Utskottet ansåg sig då kunna räkna

med att frågan av regeringen skulle behandlas med förtur utan

något tillkännagivande från riksdagens sida.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 2

Motion överflyttad från konstitutionsutskottet 12

Utskottet 12

Några inledande synpunkter 12

Vissa övergripande frågor inom hälso- och sjukvården 14

Att välja läkare 14

Patienten i centrum 16

Etisk debatt 17

Återinrättande av en medicinalstyrelse 18

Återinförande av en länsläkarorganisation 19

Gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan vård

20

Enskilda vårdhem 23

Förebyggande vård 25

Motionerna 25

Bakgrund 27

Utredningar m.m. 28

Tidigare utskottsbehandling 31

Utskottets bedömning 33

Röstförsämring hos barn 34

Abortförebyggande arbete m.m. 35

Motionerna 35

Aborternas om fattning 37

Socialstyrelsen och Landstingsförbundet m.m. 37

Tidigare utskottsbehandling 39

Utskottets bedömning 41

Kvinnosjukvård 42

Hälso- och sjukvårdens insatser för misshandlade kvinnor 42

Kvinnomedicinskt informationscentrum 44

Bröstcancer hos kvinnor 47

Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor 50

Förlossningsvård 50

Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi 51

Ländryggsbesvär och foglossning vid graviditet (symfyseolys)

52

Fosterdiagnostik m.m. 53

Motionerna 53

Gällande bestämmelser, utredningar m.m. 55

Tidigare utskottsbehandling 58

Utskottets bedömning 59

Dödshjälp m.m. 60

Registrering av organdonatorers vilja 61

Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk m.m. 62

Motionerna 62

Utredningar m.m. 64

Tidigare utskottsbehandling 66

Utskottets bedömning 69

Anorexi och bulimi 70

Reumatiska sjukdomar 71

Ortopedisk medicin 73

Behandling mot smärta 75

Barns behov av smärtlindring 77

Epilepsi 78

Cancer 80

Hörselskador 83

Alternativmedicin 83

Blodgivning 84

Personalpolitiska frågor 86

Läkarförsörjning 90

Signering av patientjournaler 96

Hälsopass m.m. 97

Patientförsäkring 99

Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel 101

Tandvård 102

Förbud mot användning av amalgam 102

Information om amalgam, vård och behandling m.m. 104

Övrig tandvård 106

Hälsoskyddslagen 111

Hemställan 112

Reservationer 116

1. Fritt läkarval (mom. 1) av c 116

2. Husläkare (mom. 2) av fp 117

3. Fritt läkarval och husläkare (motiveringen till mom. 1 och

2) av m 117

4. Återinrättande av en medicinalstyrelse (mom. 5)av m 118

5. Återinförande av en länsläkarorganisation (mom. 6) av m

118

6. Gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan

vård (mom. 7) av m 119

7. Enskilda vårdhem (mom. 8) av m, fp, c 119

8. Förebyggande hälso- och sjukvård (mom. 9) av c, mp 120

9. Hälsa och hälsoupplysning för invandrare (mom. 10) av fp

121

10. Insatser för att förebygga olycksfall m.m. (mom. 11) av fp

121

11. Kost och hälsa (mom. 12) av m, fp, c, mp 122

12. Inrättande av ett folkhälsoinstitut (mom. 13) av fp, mp

122

13. Röstförsämring hos barn (mom. 14) av fp 123

14. Utbyggnad av mammografi (mom. 19) av fp 123

15. Åldersgränser för mammografiscreening samt alternativa

undersökningsmetoder (mom. 20 och 21) av mp 124

16. Eftervård för bröstcanceropererade (mom. 22) av fp, c

124

17. Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor (mom. 23) av v 125

18. Förlossningsvård (mom. 24) av mp 125

19. Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi (mom. 25) av

fp 125

20. Deklaration mot livsförlängande åtgärder (mom. 29) av fp

126

21. Anorexi och bulimi (mom. 33) av fp 126

22. Organisationen av den reumatologiska vården (mom. 35) av

fp 127

23. Utbildning om smärta och smärtbehandling samt

smärtkliniker i varje landsting (mom. 37 och 38) av mp 127

24. Barns behov av smärtlindring (mom. 39) av mp 128

25. Epilepsivård (mom. 40) av fp 129

26. En ny cancerutredning (mom. 42) av mp 129

27. Alternativmedicinsk behandling m.m. (mom. 44) av mp

129

28. Personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och

sjukvården (mom. 46) av fp, c 129

29. Personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och

sjukvården (motiveringen till mom. 46) av m 130

30. Stöd till felbehandlade patienter (mom. 53) av c 130

31. Kvicksilver som konserveringsmedel (mom. 54) av v, mp

131

32. Förbud mot amalgam (mom. 55) av c, v, mp 131

33. Information om alternativa behandlingsmetoder m.m. (mom.

56) av c, v, mp 132

34. Hänvisningsläkare (mom. 57) av c 132

35. Tandvård vid sjukhus och andra institutioner (mom. 59) av

fp 133

36. Överträdelse av tomgångsförbud (mom. 62) av v 133

Särskilda yttranden

1. Återinförande av en länsläkarorganisation (mom. 6) av mp

134

2. LEK-utredningens övriga förslag (mom. 58) av m 134