Bet. 1990/91:SoU5

Socialutskottets betänkande

1990/91:SOU05

HIV/aids m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1990/91

SoU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett 20-tal motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1990 som tar upp HIV/aids och andra

smittskyddsfrågor.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats tio reservationer och ett särskilt

yttrande.

Motioner

1989/90:So317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om metadonbehandling.

1989/90:So429 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på

information, rådgivning och beteendepåverkan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen,

5. att riksdagen beslutar om sådan ändring av

smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid

samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett

om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller

försäkringsansluten privatpraktiserande läkare,

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan

tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider

smitta av en samhällsfarlig sjukdom.

1989/90:So430 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av antalet

metadonpatienter till 300 personer som föregående riksmöte

fastställde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att undanröja köerna till

metadonbehandling,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omprövning av sprututbytesprogrammet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjlighet till anonymitet vid

hiv-testning.

1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av arbetet kring HIV/AIDS,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av uppföljning av beslutet om

ny smittskyddslag,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas roll i

informationsarbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ev. lagändring i samband med "fria

sprutor",

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett informationsprogram till homo- och

bisexuella grupper.

1989/90:So477 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

svamporganismer som anmälningspliktig sjukdom i

smittskyddslagen.

1989/90:So510 av Göran Allmér (m) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till

riksdagen med förslag om statlig ersättning till

transfusionssmittade HIV-patienter.

1989/90:So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stärkandet av ungdomars identitet för en

ökad handlingsberedskap avseende HIV/aids.

1989/90:So647 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att i kommande

Dagmarförhandlingar beakta Stockholms särskilda behov för

HIV/aids-bekämpning.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju830.

Utskottet

Inriktningen av arbetet med HIV/aids

I motion 1989/90:So429 av Sten Svensson m.fl. (m)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på

information, rådgivning och beteendepåverkan (yrkande 2).

Motionärerna framhåller vikten av att de centralt initierade

informationsinsatserna fortsätter och att informationen till

allmänheten måste varieras och utformas så att människor väcks

till insikt och engagemang, till att söka ytterligare

information och till att testa sig. Sambandet mellan ett

oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste

framhållas tydligare. Motionärerna betonar att ett viktigt

tillfälle att ge en djupare och mer personligt inriktad

information är vid HIV-testning. Olika rapporter har dock visat

att den information och rådgivning som ges i samband med

testning inte alltid fungerar som avsetts. En prioriterad

uppgift i HIV/aids-arbetet måste vara att se till att denna

rådgivning verkligen fungerar. En utvärdering i detta syfte av

rådgivningen bör enligt motionärerna komma till stånd.

I motion 1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om

inriktningen av arbetet kring HIV/aids (yrkande 1). I

motionen framhålls bl.a. att det förebyggande arbetet inte får

avstanna. Frivilligorganisationernas roll i detta arbete

betonas särskilt. En större andel av de statliga

informationsmedlen bör enligt motionärerna gå till

frivilligorganisationerna. Motionärerna begär ett

tillkännagivande till regeringen om detta (yrkande 5).

Motionärerna tar också upp informationen till homo- och

bisexuella. Informationen till dessa grupper har till den

största delen tillhandahållits genom gruppernas egna

organisationer. Motionärerna framhåller att smittöverföringen i

dessa grupper alltjämt är stor, och det är då oftast fråga om

yngre män. Dessa är fortfarande osäkra i sin sexuella roll och

tar större risker än andra. De har ofta inte heller anslutit sig

till någon organisation. Motionärerna anser att socialstyrelsen

bör ägna särskild uppmärksamhet åt detta förhållande. Det bör

uppdras åt socialstyrelsen att iordningställa ett

informationsprogram som riktar sig till yngre homo- och

bisexuella personer. Motionärerna begär ett särskilt

tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 7).

I motion So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) anförs bl.a. att

det både för homo- och heterosexuella ungdomar i det

HIV-förebyggande arbetet är viktigt att det inte blir en ytlig

information eller att den begränsas till kondompropaganda. För

att kunna ta ansvar för sitt eget sexuella beteende och undvika

risken att smittas måste ungdomar förutom information också få

möjlighet att stärka sin egen sexuella identitet och därmed sitt

självförtroende och sin handlingsberedskap. Motionärerna begär

ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om stärkandet

av ungdomars identitet för en ökad handlingsberedskap avseende

HIV/aids (yrkande 1).

I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 7 s.

16 f.) anförs bl.a. att fortsatta informationsinsatser är

nödvändiga och att dessa måste inriktas på att långsiktigt

motverka en framtida ökad smittspridning. Centralt initierade

informationsinsatser är nödvändiga. Genom kampanjer i massmedia

kan allmänheten, ungdomar samt speciellt riskutsatta grupper

kontinuerligt påminnas om HIV/aids-hotet. Det framhålls att

masskommunikationen även under de närmaste åren har en viktig

funktion. Den behöver dock inte vara lika omfattande som under

den inledande perioden. Massmediakampanjer fungerar även som ett

viktigt stöd till det lokala och regionala informationsarbete

som måste upprätthållas. I propositionen framhålls att den

största delen av de centralt initierade informationsinsatserna

skall syfta till att stödja och stimulera lokala aktiviteter.

I propositionen anförs vidare att invandrare och ungdomar

tillhör de mest prioriterade målgrupperna för riktade insatser.

Det redovisas att ett omfattande projektarbete har inletts för

att förstärka insatserna riktade till invandrare och

asylsökande. Skolans ansvar att inom ramen för den obligatoriska

sexual- och samlevnadsundervisningen ge ungdomar kunskaper om

sexuellt överförbara sjukdomar, preventivmedel etc. framhålls

särskilt. I propositionen anförs också att sambandet mellan

sexuellt riskbeteende, missbruk av narkotika samt oförsiktig

alkoholkonsumtion ytterligare måste uppmärksammas. Vikten av

centrala initiativ för att utveckla den långsiktiga vården av

tunga narkotikamissbrukare betonas.

Utskottet har i de sammanhang då HIV och aids behandlats

betonat angelägenheten av informationsinsatser på alla områden.

I samband med årets budgetberedning behandlade utskottet

(1989/90:SoU17) flera motionsyrkanden om informationen om

aids. Utskottet anförde bl.a. följande (s. 45 f).

När HIV och aids först uppmärksammades för drygt fem år sedan

var kunskapsbehovet stort. En omfattande informationskampanj

inleddes år 1987. I ett första led av kampanjen riktades

informationen till allmänheten. Därefter följde en delkampanj

riktad särskilt till de prostituterades kunder. En tredje

delkampanj genomfördes för ungdomar. De medmänskliga aspekterna

av HIV och aids har också lyfts fram. Under 1988 och 1989

redovisades på nytt i kampanjer hur smittspridningen kan

motverkas. Dessutom har genomförts en utbildning av

vidareinformatörer. Ett stort informationsmaterial har tagits

fram för denna grupp. Parallellt med kampanjerna har också

pågått ett omfattande informationsarbete genom statliga

myndigheter, landsting och inte minst frivilliga organisationer.

En satsning har gjorts för att förbättra skolans information om

HIV/aids.

Förutom informationsinsatserna har hälso- och sjukvården

mobiliserat en beredskap att ta emot, diagnostisera samt vårda

och behandla HIV-smittade och aidssjuka. En omfattande

testverksamhet har genomförts. Provtagningar sker fortlöpande.

Hälso- och sjukvården liksom folkrörelserna och organisationer

har gjort betydelsefulla insatser för att utveckla vård och

omhändertagande. Forskningen kring HIV/aids är intensiv.

Även om avsevärda insatser sålunda gjorts i syfte att sprida

kunskap om HIV och aids är informationsbehovet fortfarande

stort. Utskottet delar -- -- -- uppfattningen att samhället

efter de insatser som hittills har gjorts nu inte får ge

allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara

över. Kunskapsförmedling och information om HIV/aids kommer

under lång tid att vara det mest verksamma instrumentet för att

förebygga smittspridning. HIV är ingen övergående smitta. Den

kommer såvitt man kan bedöma i dag att finnas kvar för

överskådlig framtid. Information måste därför lämnas

kontinuerligt och inte endast i samband med särskilda kampanjer.

Enligt utskottet är det väsentligt att få till stånd en

integrering av informationen om HIV och aids främst i sex- och

samlevnadsundervisningen och i hälsoupplysningen. Exempel finns

på att en sådan integrering redan inletts. Så har t.ex.

kriminalvården och narkomanvården i dag bättre förutsättningar

att i sin reguljära verksamhet hantera HIV/aids-frågorna.

Utskottet understryker vikten av att denna utveckling fortsätter

inom alla områden.

I det nämnda betänkandet behandlades särskilt HIV/aids i

skolans sex- och samlevnadsundervisning. Därvid redovisades

de åtgärder som skolöverstyrelsen (SÖ) vidtagit under de senaste

åren och vilka statliga bidrag som utgått till detta. Utskottet

erinrade om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om

nödvändigheten av att HIV och aids behandlas i skolans sex- och

samlevnadsundervisning. Utskottet framhöll att det är angeläget

att sex- och samlevnadsundervisningen och informationen om HIV

och aids i skolorna kan förstärkas. Utskottet ansåg i likhet med

vad som anförts i budgetpropositionen att de hittills gjorda

insatserna för att förbättra utbildningen av personalen vid

grund- och gymnasieskolan borde utvärderas. Enligt uttalandena i

budgetpropositionen borde en utvärdering göras innan det kunde

bli aktuellt med ytterligare bidrag till SÖs arbete med att

reformera sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Utskottet

ansåg dock att SÖ, för att även under budgetåret 1990/91 kunna

genomföra planerade fortbildnings- och informationsinsatser,

borde få bidrag ur anslaget A 5 Insatser mot aids. Eftersom

skolans sex- och samlevnadsundervisning utgör en betydelsefull

del i skolans hela undervisning ansåg utskottet att erforderliga

medel för en fortsatt reformering av denna undervisning i

framtiden borde beviljas över utbildningsbudgeten.

Vad utskottet anförde om inriktningen av det fortsatta arbetet

med HIV/aids och informationen om HIV/aids i skolan beslutade

riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna

(rskr. 1989/90:172).

Vad gäller frivilligorganisationernas medverkan i

informationsarbetet behandlade utskottet en motion om detta i

betänkandet SoU 1987/88:10 (s. 8--9). Därvid framhöll

utskottet den betydelsefulla roll som organisationerna har i

informationsverksamheten. Utskottet konstaterade att statliga

bidrag i avsevärd omfattning utgått för organisationernas

informationsarbete. Utskottet fann det viktigt att

organisationerna engageras även i det fortsatta arbetet,

eftersom organisationerna genom sin struktur och genom sina

speciella informationskanaler både effektivt och snabbt når ut

med information till stora delar av folket. Utskottet hänvisade

till att en fortlöpande utvärdering görs av informationsarbetet.

Utskottet ansåg det viktigt att erfarenheterna från

informationsarbetet tas till vara och att de fortsatta

insatserna sätts in där behoven visar sig vara störst.

I betänkandet 1988/89:SoU21 (s. 16--17) erinrade utskottet

på nytt om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om

organisationernas viktiga roll i arbetet med att sprida

information om HIV och aids. Det påtalades också att detta

arbete fått omfattande bidrag från såväl staten som

landstingskommuner och kommuner. Utskottet förutsatte att

organisationerna som hittills kommer att medverka i

informationsarbetet och att bidrag också fortsättningsvis kommer

att lämnas till detta arbete. Utskottet såg inte någon

motsättning mellan motionärernas uppfattning och den förda

politiken och ansåg därför att det inte förelåg något behov av

ett uttalande från riksdagen med anledning av då aktuella

motionsyrkanden. (Reservation från m och c till förmån för ett

uttalande om att en större del av informationsmedlen borde komma

frivilligorganisationerna till del för att användas i deras

upplysnings- och utbildningsarbete.)

Frågan om sambandet mellan alkoholkonsumtion och

smittspridningsmönstret har också behandlats tidigare av

utskottet. I det nämnda betänkandet 1988/89:SoU21 ansåg

utskottet det angeläget att man i informationsarbetet om HIV och

aids uppmärksammar sambandet mellan alkoholkonsumtion och

smittspridning. Utskottet konstaterade att så också skett, bl.a.

inom ramen för AIDS-delegationens informationskampanjer. Det

noterades särskilt att en aktion mot droger planerades där även

HIV/aids-frågan skulle ha en given plats. Utskottet ansåg det

nödvändigt att alkoholfrågorna på detta sätt behandlas i

informationsarbetet om HIV/aids och, omvänt, att HIV/aids

behandlas i arbetet med drogfrågorna. Utskottet förutsatte att

alkoholfrågornas samband med HIV/aids skulle få den

uppmärksamhet som efterlystes och ansåg det därför inte

nödvändigt med ett särskilt uppdrag till regeringen.

Informationen till homo- och bisexuella grupper har också

behandlats tidigare av utskottet. I betänkandet SoU

1987/88:10 uttalade utskottet med anledning av en då aktuell

motion att det, eftersom smittan bland homosexuella fortfarande

är ett stort problem, enligt utskottets mening är viktigt att

bisexualitet ägnas större uppmärksamhet i information,

uppsökande verksamhet och forskning.

Aids-delegationen har numera en särskild referensgrupp när

det gäller invandrare och HIV. Ordförande i referensgruppen är

den statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet som har

ansvaret för invandrarfrågor. I gruppen finns myndigheter,

kommuner, landsting, invandrarorganisationer och

smittskyddsläkare representerade. Arbetet i referensgruppen

skall bedrivas skyndsamt och pågå till den 20 juni 1991.

Avsikten är att gruppen skall stimulera andra myndigheter och

organisationer att trappa upp sin ordinarie verksamhet när det

gäller arbetet med frågor om invandrare, sexualitet och HIV i

ett brett perspektiv.

Socialstyrelsen arbetar tillsammans med RFSL

(Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) och Noaks ark på

ett större projekt kring HIV/aids, invandrare och flyktingar.

Inom ramen för detta uppmärksammas även homosexualitet bland

etniska minoriteter. Ett annat socialstyrelseinitiativ är ett

projekt kring homosexualitet och alkohol. Inom de nämnda

projekten arbetar man framför allt med att söka arbetsmetoder

och att kartlägga de olika grupperna.

När det gäller ungdomar har LO genom socialstyrelsen fått

bidrag till arbete med bl.a. andra generationens invandrare och

HIV/aids. Det är framför allt kulturkrockarna kring sexualitet

och HIV som kommer att uppmärksammas.

Riksrevisionsverket (RRV) har på uppdrag av regeringen

utvärderat de informationsinsatser i fråga om HIV/aids som

genomförts under åren 1987 och 1988. Uppdraget har redovisats i

rapporten Informationskampanjen om HIV/aids --

samhällsinformation som styrmedel (dnr 1988:1836). RRV har

därvid framhållit att informationsinsatser som syftar till att

påverka smittspridningen i fortsättningen huvudsakligen bör

riktas till riskgrupperna samt till ungdomar. Fortsatta

masskommunikativa insatser bör enligt RRV begränsas till

förmån för riktade insatser via det nätverk som består av

sjukvård, socialtjänst, skola och frivilliga organisationer.

Informationen till ungdomar bör i ökad utsträckning integreras

med sexualupplysning och -rådgivning. Den bör också, anför RRV,

"kulturanpassas" så att den verkligen når alla ungdomar.

Homosexuella bör enligt RRV lyftas fram i det fortsatta

informationsarbetet. Det masskommunikativa budskapet måste göras

tydligare, bl.a. genom konkreta beteenderekommendationer.

RRVs förslag bereds av berörda statliga organ, i första hand

aids-delegationen och socialstyrelsen.

Informationen via massmedia om HIV/aids har under våren och

sommaren 1990 framför allt inriktats på risken för smitta

utomlands. Statistiken över nysmittade har visat att allt fler

smittas under utlandsresor. I syfte att åstadkomma en så riktad

information som möjligt har RFSU och RFSL bedrivit en

uppsökande verksamhet riktad bl.a. till ungdomar på de största

järnvägsstationerna, flygplatser, hamnar med stor turisttrafik

etc.

I socialstyrelsens förslag till abortförebyggande program

framhålls ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och

STD-förebyggande arbetet. Eftersom målgrupperna för dessa

insatser till stora delar sammanfaller, anses en samordning av

framför allt de generella upplysningsinsatserna som mycket

viktig.

Landstingsförbundet har i skriften Landstingen till

offensiv mot sexsjukdomar och aborter rekommenderat landstingen

att aktivt verka för en bättre samordning av resurser för STD-

och abortförebyggande verksamhet.

I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 42) betonade utskottet att

arbetet med att förebygga de sexuellt överförbara sjukdomarna

har ett nära samband med det abortförebyggande arbetet.

Utskottet hänvisade vidare till socialstyrelsens och

landstingsförbundets ovannämnda skrifter och däri angivna

förslag. Utskottet ansåg det angeläget att socialstyrelsens

handlingsprogram med dess omfattande förslag till insatser

verkligen kunde föras ut i praktiskt arbete i landstingen.

Utskottet utgick från att regeringen snabbt prövar de förslag i

socialstyrelsens handlingsprogram som förutsätter regeringens

medverkan. Vad utskottet anfört med anledning av då aktuella

motioner ansåg utskottet att riksdagen som sin mening borde ge

regeringen till känna.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill inledningsvis understryka vad utskottet anförde

i samband med årets budgetberedning, nämligen att

informationsbehovet på detta område fortfarande är stort även om

avsevärda insatser gjorts i syfte att sprida kunskap om HIV och

aids. Utskottet erinrar även om att utskottet särskilt betonade

att samhället efter de insatser som hittills har gjorts inte får

ge allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara

över. Kunskapsförmedling och information om HIV/aids kommer

under lång tid att vara det mest verksamma instrumentet för att

förebygga smittspridning, framhöll utskottet också.

När det gäller sambandet mellan alkoholkonsumtion och

smittspridning vidhåller utskottet sina tidigare uttalanden.

Bl.a. har utskottet ansett det angeläget att detta samband

uppmärksammas i informationsarbetet om HIV och aids. Utskottet

har konstaterat att så också skett i aids-delegationens

informationskampanjer. Utskottet har förutsatt att

alkoholfrågornas samband med HIV/aids skulle få den

uppmärksamhet som efterlystes och har därför inte ansett det

nödvändigt med ett särskilt uppdrag till regeringen.

Utskottet konstaterar vidare att åtgärder pågår när det gäller

att utveckla och förbättra informationen och rådgivningen om

HIV/aids. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför

inte nu. Utskottet avstyrker sålunda motionerna So429 (m)

yrkande 2 och So436 (c) yrkande 1.

Utskottet har tidigare framhållit frivilligorganisationernas

betydelsefulla roll i informationsverksamheten. Det har också

påtalats att detta arbete fått omfattande bidrag från såväl

staten som landsting och kommuner. Utskottet har förutsatt att

organisationerna också i fortsättningen skall medverka i

informationsarbetet och att bidrag skall fortsätta att lämnas

till detta arbete. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Något

initiativ från riksdagen behövs därför inte. Motion So436 (c)

yrkande 5 avstyrks.

När det gäller information till homo- och bisexuella grupper

vidhåller utskottet sin tidigare inställning. RRV har under

senare tid påtalat att det är angeläget med information riktad

särskilt till homosexuella. Inom socialstyrelsen pågår för

närvarande projekt där de homosexuella uppmärksammas. Med hänsyn

härtill avstyrker utskottet motion So436 (c) yrkande 7.

Utskottet delar uppfattningen att ungdomar bör vara en

prioriterad målgrupp för riktade insatser. I samband med årets

budgetberedning framhöll utskottet att det var angeläget att

sex- och samlevnadsundervisningen och informationen om HIV och

aids i skolorna kunde förstärkas. Utskottet ansåg också att de

hittills gjorda insatserna för att förbättra utbildningen av

personalen vid grund- och gymnasieskolan borde utvärderas.

Utskottet kan konstatera att det förebyggande arbetet bland

ungdomar särskilt uppmärksammats av socialstyrelsen och

landstingsförbundet, bl.a. när det gäller ungdomsmottagningarna

och förslag om ökad samordning av åtgärder. Med hänsyn härtill

avstyrker utskottet motion So541 (vpk) yrkande 1.

I motion 1989/90:So647 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om nödvändigheten av att i kommande

Dagmarförhandlingar beakta Stockholms särskilda behov för

HIV/aids-bekämpning (yrkande 3). Motionärerna påtalar att 70

% av de HIV-smittade i Sverige, ca 1500 finns i Stockholms

län. För att stoppa spridningen i Sverige av HIV är det enligt

motionärerna av största vikt att kraftfulla åtgärder vidtas i

Stockholm. Motionärerna anser att det belopp om 120 milj.kr. som

i budgetpropositionen avsatts för de tre stortstadsområdena är

otillräckligt för att täcka behovet i Stockholm. Regeringen bör

ta hänsyn till detta i de kommande Dagmarförhandlingarna.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan

om bidrag från staten för de tre storstadsområdena Stockholm,

Göteborg och Malmö dit spridningen av HIV och aids hittills

varit koncentrerad. Här kan nämnas betänkandena SoU 1985/86:25,

SoU 1987/88:10 och 1988/89:SoU21. Utskottet har därvid

framhållit att staten åtminstone övergångsvis måste ta ett

ekonomiskt ansvar för smittskyddet. När regeringen i förslaget

till statsbudget för år 1989/90 föreslog att

finansieringsansvaret för det förebyggande arbetet med HIV och

aids från och med 1990 skulle föras över till resp. huvudman

uttalade utskottet (1988/89:SoU21 s. 36--39) att det var för

tidigt att binda sig för en tidsgräns när det statliga bidraget

till storstadsområdena bör upphöra. Även tidigare hade utskottet

uttalat att det var troligt att särskilda bidrag från statens

sida till de mest drabbade kommunerna och landstingen skulle

behövas under betydligt längre tid än till 1990 om arbetet mot

aids skall kunna bedrivas så effektivt som förutsatts från

statsmakternas sida. Enligt utskottet borde regeringen återkomma

med förslag om anslag för år 1990. Vad utskottet anfört

beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen

till känna (rskr. 1988/89:212).

För innevarande budgetår har ett extra bidrag om 120 milj.kr.

beräknats till Stockholms läns landsting, Stockholms kommun,

Göteborgs kommun, Malmö kommun och Malmöhus läns landsting ur

anslaget A 5 Insatser mot aids.

Av proposition (1990/91:51) om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m., som i riksdagen bereds i

socialförsäkringsutskottet, framgår att staten och företrädare

för sjukvårdshuvudmännen är överens om att sammanlagt högst 5

milj.kr. skall avsättas för år 1991 för anordnande av

institutioner för HIV-smittade som omhändertas för isolering

enligt smittskyddslagen. Ersättning skall utges med 500 000 kr.

per anordnad plats och år.

Socialutskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är

motiverat att särskilda bidrag från staten fortsätter att utgå

till bl.a. Stockholm för smittskyddet. Sådant extra bidrag har

också givits för innevarande budgetår. Något nytt initiativ från

riksdagens sida behövs emellertid inte enligt utskottet. Motion

So647 (fp) yrkande 3 avstyrks därför.

Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet

I motion So436 (c) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att det behöver göras en uppföljning av beslutet

om en ny smittskyddslag (yrkande 4). Motionärerna

framhåller betydelsen av att smittskyddsläkarna får de resurser

som erfordras för att motsvara kraven i den nya

smittskyddslagen. En uppföljning av att så verkligen sker ligger

enligt motionärerna i hela samhällets intresse.

Den nya smittskyddslagen (1988:1472), trädde i kraft den 1

juli 1989. Lagen innebär bl.a. en förstärkning av

smittskyddsorganisationen. Enligt 65 § SmL har socialstyrelsen

tillsynen över smittskyddet i landet.

Vid sin behandling av regeringens förslag till ny

smittskyddslag (prop. 1988/89:5, 1988/89:SoU9) behandlade

utskottet en motion med liknande innehåll. Utskottet

konstaterade därvid att en förutsättning för ett fungerande

smittskydd givetvis är att tillräckliga resurser finns såväl

lokalt som centralt. Utskottet konstaterade vidare att det

åligger socialstyrelsen som tillsynsmyndighet att följa

smittskyddsverksamheten i landet. Enligt utskottet har

regeringen dessutom ett särskilt ledningsansvar när det gäller

mycket svåra samhällsfarliga sjukdomar. I detta får också,

anförde utskottet, anses ligga att regeringen kontinuerligt

måste hålla sig underrättad om utvecklingen beträffande de

samhällsfarliga sjukdomarna och att regeringen vid behov måste

se till att erforderliga medel ställs till

smittskyddsverksamhetens förfogande. Utskottet ansåg det därför

inte nödvändigt med något särskilt riksdagsinitiativ beträffande

uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till

smittskyddslagen.

I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett

motionsyrkande om uppföljning av smittskyddslagen. Utskottet,

som erinrade om att den nya smittskyddslagen skulle träda i

kraft först den 1 juli 1989, fann inte skäl till något ändrat

ställningstagande.

Socialstyrelsen avser att under hösten 1990 inleda en

utvärdering av smittskyddsverksamheten och den nya

smittskyddslagen.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är

viktigt att den nya smittskyddslagen följs upp. Utskottet

konstaterar att socialstyrelsen under hösten inleder en

utvärdering av smittskyddsverksamheten och den nya lagen. Motion

So436 (c) får därmed i denna del anses vara tillgodosedd.

Yrkande 4 i motionen avstyrks därför.

I motion So429 (m) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering

av kontaktspårningen (yrkande 3). Motionärerna framhåller

att smittspårning är ett av de viktigaste vapnen i

smittskyddsarbetet och att den måste bedrivas intensivt och på

ett kompetent och förtroendeingivande sätt. Genom

kontaktspårning kan man dels finna smittade, dels få viktig

information och kunskap. Enligt motionärerna fungerar

kontaktspårningen olika väl i vårt land. Därför är det, anser

motionärerna, nödvändigt att dess kvalitet och resurser omgående

utvärderas så att åtgärder kan vidtas för att få en effektiv

kontaktspårning i hela landet.

Bestämmelser om smittspårning finns i 18 § smittskyddslagen

(1988:1472). Enligt dessa skall den behandlande läkaren

beträffande patienter som smittats av en samhällsfarlig sjukdom

genom att fråga den smittade försöka få veta av vad eller vem

han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit

smittade av samma smittkälla. Han skall också försöka få reda på

till vem den smittade kan ha fört smittan vidare.

I proposition 1988/89:5 med förslaget till den nya

smittskyddslagen framhölls särskilt smittspårningens centrala

betydelse när det gäller att förhindra utbredningen av

smittsamma sjukdomar. Ju snabbare och framgångsrikare

smittspridningen kan ske, desto bättre är förutsättningarna för

att förhindra vidare smittspridning. Det framhölls som naturligt

att de läkare som först kommer i kontakt med de smittade har ett

primärt ansvar för smittspårningen. Därför föreslogs också --

till skillnad mot vad som gällt enligt den gamla

smittskyddslagen -- införandet av en särskild bestämmelse i

lagen om skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. Det

framhölls vidare i propositionen att det bör ankomma på

socialstyrelsen att ge vägledande riktlinjer för hur

smittspårning bör bedrivas. Beträffande de sexuellt överförbara

infektionerna hänvisade propositionen till den av

socialstyrelsen utarbetade skriften Kontaktspårning vid sexuellt

överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På

det regionala planet ansågs det vara en av smittskyddsläkarens

viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder

utarbetas och kommer till berörd personals kännedom.

Socialstyrelsen har också givit ut föreskrifter och allmänna

råd om tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 1989:18),

där ett avsnitt om smittspårning ingår.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10

motionsyrkanden om bl.a. kontakt- eller smittspårning. Utskottet

framhöll att smittspårningen utgör ett viktigt led i

aidsbekämpningen och att den kunskap som den verksamheten ger

bör tillvaratas och analyseras. Samtidigt betonade utskottet att

ett effektivt smittspårningsarbete kräver att patienten känner

förtroende för den personal som skall utföra

smittspårningsarbetet. Utskottet anförde vidare att

kontaktspårning ställer stora krav på utbildad och erfaren

personal. Utskottet såg positivt på åtgärder som socialstyrelsen

vidtagit för att förstärka kunskaperna om bl.a. smittspårning.

och hänvisade till den ovan nämnda skriften från socialstyrelsen

Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner. Utskottet

underströk starkt vikten av att kontaktspårningen snarast byggs

ut.

I betänkandet 1988/89:SoU9, i vilket regeringens förslag

till ny smittskyddslag behandlades, hänvisade utskottet till de

ovan återgivna uttalandena i proposition 1988/89:5. Med

anledning av ett motionsyrkande uttalade utskottet att

smittspårning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till

de berördas integritet.

I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett

motionsyrkande om kontaktspårning. Utskottet erinrade om de

tidigare uttalandena om betydelsen av smittskyddsarbetet och

också om behovet av kunnig personal för detta arbete. Utskottet

konstaterade att den nya smittskyddslagen innebär en

förstärkning av smittskyddsorganisationen och ansåg det mot

denna bakgrund inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens

sida med anledning av då aktuella motionsyrkanden.

Socialstyrelsens utvärdering av smittskyddslagen

inkluderar en uppföljning när det gäller kontaktspårning. En

särskild arbetsgrupp arbetar med ett informationsmaterial till

bl.a. landstingen som skall belysa kostnadseffektiviteten i en

väl fungerande kontaktspårning. Arbetsgruppen arbetar med att ta

fram material om hur många fall man hittat via kontaktspårning,

kostnadseffekter av kontaktspårning och hur kontaktspårning kan

bedrivas.

Landstingsförbundet har nyligen i samverkan med

representanter för olika verksamheter som arbetar med

abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar

utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar

och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en

bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande

verksamhet. När det gäller de sexuellt överförbara sjukdomarna

framhålls kontaktspårningens betydelse. Den modell för

organisationen för kontaktspårning som införts i Värmlands läns

landsting nämns särskilt.

Landstingsförbundets styrelse har vid sammanträde den 5 april

1990 beslutat rekommendera landstingen att aktivt verka för en

bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande

verksamhet. Som underlag för sådana insatser har förbundet

överlämnat den nämnda skriften.

Sedan början av år 1989 pågår ett forskningsprojekt som kallas

Att bekämpa HIV med kontaktspårning -- metoder och utvärdering.

I projektet, som stöds av bl.a. AFAs fond för HIV-epidemiologi

och beräknas pågå under två år, deltar ett stort antal

mottagningar i Sverige som ger vård till HIV-patienter.

Resultaten av en första delstudie har presenterats i bl.a.

Läkartidningen (1989:46 4026--4030). Av artikeln i

Läkartidningen framgår att man från 463 patienter har kunnat

identifiera 800 kontakter. 261 av dessa var HIV-positiva. För

118 av dessa var deras infektion tidigare okänd.

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning om betydelsen

av smittspårning. Den utvärdering av smittskyddsverksamheten och

smittskyddslagen som socialstyrelsen aviserat skall även

innehålla en uppföljning när det gäller kontaktspårning.

Betydelsen av kontaktspårning har vidare uppmärksammats av

Landstingsförbundet. Ett forskningsprojekt pågår också som

gäller metoder och utvärdering av kontaktspårning. Med hänsyn

härtill behövs enligt utskottet inte något initiativ från

riksdagens sida. Motion So429 (m) yrkande 3 avstyrks.

I motion So429 (m) hemställs att riksdagen beslutar om

sådan ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som

behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för

patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga

sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare

(yrkande 5).

I proposition 1988/89:5 med förslag till den nya

smittskyddslagen framhölls att det är av utomordentligt stor

betydelse för smittskyddet att man i så stor utsträckning som

möjligt underlättar för den enskilde att ta kontakt med hälso-

och sjukvården. Enligt propositionen borde därför alla

sjukvårdsbesök inom den landstingskommunala vården, som görs med

anledning av en samhällsfarlig sjukdom, vara gratis för den

enskilde. Detta bör, framhölls det i propositionen, gälla både

den undersökning och utredning som görs för att fastställa om en

sådan sjukdom föreligger och den efterföljande vård och

behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet att vård och

behandling skall vara gratis för patienten ansågs i

propositionen inte utgöra något hinder mot att göra

kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten sjukhusvård.

För den som väljer att vända sig till privatpraktiserande läkare

vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom föreslogs i

propositionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig

sjukdom föreligger skall vara gratis, medan patientavgift skall

erläggas vid besök för vård eller behandling.

Vid sin behandling av förslaget till ny smittskyddslag

behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande som det nu

aktuella. Utskottet hänvisade därvid (1988/89:SoU9 s.

13--14) till uttalandena i propositionen. Utskottet delade

uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för ett

fungerande smittskydd att var och en som smittats av en

samhällsfarlig sjukdom söker läkare för undersökning, och att

kontakterna med sjukvården därför måste underlättas så mycket

som möjligt. Att göra besöken inom den landstingskommunala

sjukvården gratis för patienten ansågs utgöra en väg till detta

mål. Det ansågs likaså värdefullt att besök hos

privatpraktiserande läkare för att utreda om en samhällsfarlig

sjukdom föreligger är gratis. När det gäller vård och behandling

delade utskottet den uppfattning som framfördes i propositionen

att patientavgift bör erläggas om denna ges av en

privatpraktiserande läkare. Med det anförda avstyrkte utskottet

det då aktuella motionsyrkandet.

Frågan om kostnadsfri behandling hos privatpraktiserande

läkare behandlades på nytt i betänkandet 1988/89:SoU21.

Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning och avstyrkte

den då aktuella motionen. (Reservation m)

Utskottet finner inte någon anledning att ändra sin

inställning i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motion

So429 (m) yrkande 5.

I motion 1989/90:So477 av Siw Persson (fp) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svamporganismer som anmälningspliktig

sjukdom i smittskyddslagen. Motionären behandlar framför allt

svamporganismer såsom Aspergillus. Enligt motionären företer

Aspergillus stora likheter med vissa andra sjukdomar som är

anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen. Motionären nämner

bl.a. legionärssjuka och infektioner orsakade av atypiska

mykobakterier. Enligt motionären är det angeläget att se till

att de många människor som i dag på olika sätt har lätt att få

svampinfektioner får en realistisk möjlighet till adekvat

behandling. Ett sätt är att göra infektion av svamporganismer

till en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen.

Enligt 3 § smittskyddslagen indelas de smittsamma sjukdomarna

i samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. De

samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma

sjukdomarna skall anmälas enligt särskilda föreskrifter i

smittskyddslagen. Sådana sjukdomar benämns anmälningspliktiga

sjukdomar. De samhällsfarliga sjukdomarna och de övriga

smittsamma sjukdomarna som skall anmälas anges i en bilaga till

smittskyddslagen. Anmälan skall också ske beträffande andra

sjukdomar som är eller misstänks vara smittsamma, om sjukdomen

har fått en anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller

uppträder i en elakartad form.

Det ankommer i första hand på riksdagen att besluta om ändring

av bilagan. Om riksdagens beslut om ändring inte kan avvaktas

får regeringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga

sjukdomar skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen

bestämmer på en viss smittsam sjukdom som uppträder eller inom

kort kan uppträda, om sjukdomen bedöms dels ha hög smittsamhet

eller kunna få explosiv utbredning, dels medföra hög dödlighet

eller bestående skador bland de smittade. En sådan föreskrift

får meddelas endast om de nämnda verkningarna av sjukdomen inte

var kända vid tillkomsten av bilagan. Regeringen får föreskriva

att en viss smittsam sjukdom som annars inte är

anmälningspliktig skall anmälas enligt föreskrifterna i

smittskyddslagen. Regeringens beslut skall sedan underställas

riksdagens prövning (4 § smittskyddslagen).

Den nuvarande förteckningen över anmälningspliktiga sjukdomar

i smittskyddslagen upptar inte Aspergillus-infektion.

Enligt 1 § smittskyddslagen omfattar lagen i princip alla

smittsamma sjukdomar, oavsett hur allvarliga eller utbredda de

är. Enligt 7 § smittskyddslagen har smittskyddsläkaren

skyldighet bl.a. att följa smittskyddssituationen i landstinget

och att verka för att förebyggande åtgärder vidtas.

Socialstyrelsen har enligt 65 § smittskyddslagen tillsynen över

smittskyddet i landet. Statens bakteriologiska laboratorium,

SBL, har inte ålagts några särskilda skyldigheter enligt

smittskyddslagen. I propositionen till lagen nämns dock att

laboratoriet har ställning som ett nationellt expertorgan inom

smittskyddet. Enligt förordningen med instruktion för

laboratoriet (1988:1241) har SBL till uppgift att bl.a. hålla

beredskap mot epidemiska sjukdomar.

I ett frågesvar den 12 december 1989 (RD 44) om skyddet mot

smittsamma sjukdomar, där just frågan om införande av

Aspergillus-infektion som anmälningspliktig sjukdom behandlades,

hänvisade socialministern till att riksdagen så sent som i

december 1988 tagit ställning till vilka sjukdomar som skall

vara anmälningspliktiga. Han ansåg inte att det sedan dess

inträffat något som utgör tillräcklig anledning till en utökning

av antalet anmälningspliktiga sjukdomar enligt smittskyddslagen.

Utskottet utgår ifrån att de för smittskyddet ansvariga

myndigheterna tar de initiativ som behövs om förteckningen över

anmälningspliktiga sjukdomar i smittskyddslagen behöver utökas.

Något initiativ från riksdagen behövs därför inte för

närvarande. Utskottet avstyrker motion So477 (fp).

I motion So429 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen

begär en översyn av brottsbalkens bestämmelser för att

säkerställa att dessa kan tillämpas när någon avsiktligt eller

av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom

(yrkande 6). Motionärerna konstaterar att smittskyddslagen

saknar straffbestämmelser och att det därför är nödvändigt att

se över brottsbalkens bestämmelser så att de verkligen kan

tillämpas om någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider

smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt motionärerna råder

det osäkerhet om huruvida nuvarande regler är tillämpliga.

Den gamla smittskyddslagen (1968:231) innehöll ursprungligen

en straffbestämmelse, enligt vilken den som led av venerisk

sjukdom och med vetskap eller misstanke om det hade könsligt

umgänge kunde dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gällde om någon med uppsåt eller oaktsamhet på annat

sätt utsatte någon annan för risk att smittas av venerisk

sjukdom. Denna straffbestämmelse upphävdes dock genom beslut av

riksdagen hösten 1985 (prop. 1985/86:13, SoU 4, rskr. 33). Ett

upphävande av smittskyddslagens straffbestämmelse skulle dock,

enligt vad som framhölls i propositionen, inte innebära att

könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara

straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika ställen i

brottsbalken som beroende på omständigheterna i det särskilda

fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap.

brottsbalken och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa

samt 13 kap. brottsbalken som gäller allmänfarliga brott.

Särskilt nämndes bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 § (alt.

grov misshandel i 3 kap. 6 §), vållande till kroppsskada eller

sjukdom enligt 8 §, framkallande av fara för annan i 9 §,

spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och

vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 §

brottsbalken.

Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att

upphäva straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4

s. 7). I sammanhanget framhöll utskottet vad gällde frågan om

straffbarhet enligt brottsbalken att bedömningen huruvida någon

gjort sig skyldig till brott ankommer på vederbörande domstol

och att riksdagen således inte kunde uttala sig om vilka

omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.

I anslutning till regeringens förslag till den nya

smittskyddslagen väcktes en motion av samma innebörd som den nu

aktuella. Utskottet redovisade därvid de ovan återgivna

uttalandena och anförde vidare (1988/89:SoU9 s. 20):

Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig

skyldig till en handling som är straffbar enligt brottsbalken

måste avgöras av vederbörande domstol. Såvitt utskottet har sig

bekant har ingen sådan fråga som motionärerna berör varit

föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets mening bör

riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några

initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i

brottsbalken.

Utskottet avstyrkte sålunda det då aktuella motionsyrkandet.

Frågan om en översyn av brottsbalken behandlades på nytt i

betänkandet 1988/89:SoU21. Utskottet vidhöll sin tidigare

uppfattning och avstyrkte därför den då aktuella motionen.

(Reservation m)

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker

därför motion So429 (m) yrkande 6.

Metadonbehandling

I motion 1989/90:So317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om metadonbehandling (yrkande 7). Motionärerna

hänvisar till att HIV-epidemin sprids inom narkomangruppen dels

genom injektionsmissbruk, dels sexuellt. För att hejda

HIV-epidemien är det enligt motionärerna av yttersta vikt att i

första hand narkotikamissbruket bekämpas. Om detta ej lyckas bör

metadonbehandling kunna lämnas i medicinskt kontrollerade

former. Alltför många narkomaner står i dag i kö för

metadonbehandling och många avlider i väntan på denna

behandling. En snabb utbyggnad av ytterligare metadonprogram som

svarar mot behoven är därför, enligt motionärerna, angelägen.

Strikta medicinska kriterier bör tillämpas vid intagningen till

metadonbehandling, vilket dock inte bör utesluta akutbehandling

till döende injektionsmissbrukare (s.k. nödmetadon).

I motion 1989/90:So430 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen skall besluta undanröja den maximering

av antalet metadonpatienter till 300 personer som föregående

riksmöte fastställde (yrkande 2). I motionen begärs också

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om åtgärder för att undanröja köerna till

metadonbehandling (yrkande 3). Motionärerna framhåller att

metadonbehandling dels skyddar mot HIV-spridning, dels minskar

dödligheten i missbrukargruppen om behandlingen sätts in i tid.

Motionärerna anser det medicinskt sett oetiskt att sätta gränser

för livräddande behandling. Därför bör det av riksdagen

beslutade taket för metadonbehandling omgående tas bort.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10 ett

motionsyrkande om att det inte borde fastställas något högsta

antal för de missbrukare som får metadonbehandling. I

betänkandet redovisades det program för metadonbehandling för

opiatmissbrukare som sedan en längre tid funnits vid Ulleråkers

sjukhus i Uppsala. Utskottet redovisade också att

socialstyrelsen efter utvärdering beslutat att utvidga

metadonprogrammet till tre områden (Uppsala, Stockholm och Lund)

och till att omfatta högst 300 patienter. Vidare redovisades de

föreskrifter som socialstyrelsen utfärdat för

metadonunderhållsbehandlingen (SOSFS 1988:4).

I det nämnda betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):

HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för

narkomanvården är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara

drogfri. För vissa långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan

emellertid målsättningen med fullständig drogfrihet och drogfri

vård vara svår att uppnå. Risken att genom infekterade

injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de

intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och

internationellt har också visat att HIV-smittan sprids mycket

snabbt i denna grupp.

Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av

det högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från

150 till 300 personer. Det är dock angeläget att urvalet av

klienter sker med stor restriktivitet och att de kriterier och

riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet följs.

Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell

förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening

fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte

minst på grund härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en

övre gräns för verksamhetens omfattning. Utskottet vill också

framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och

regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.

Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella

motionsyrkandet.

Utskottet återkom till frågan i betänkandet 1988/89:SoU21.

Därvid konstaterade utskottet att det efter socialstyrelsens

beslut att utöka antalet platser för metadonbehandling av

narkomaner kommit till stånd en verksamhet med utdelning av

metadon i Stockholm. Det noterades att den praktiska

verksamheten mera än i Uppsala kommit att inriktas på behandling

i öppen vård. Enligt vad som dittills rapporterats ingick vid

den tidpunkten 200 personer i metadonprogrammet. På väntelista

stod då ytterligare 200 personer. Vid den tidpunkten tog man in

tre--sex nya patienter per månad i programmet. Enligt vad

utskottet erfarit var det dock inte det tak som satts till högst

300 personer som utgjorde det största hindret mot att antas till

metadonbehandling utan bristen på utbildad personal. Utskottet

hänvisade till utskottets tidigare uttalanden om att urvalet av

klienter för behandling med metadon måste ske med stor

restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som

utvecklats i Ulleråkersprogrammet måste följas. Utskottet

framhöll också att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten

och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.

Vad gällde kraven på att taket för antalet metadonpatienter på

300 personer skall undanröjas vidhöll utskottet sin tidigare

inställning. Det betonades att det inte är den maximering som

satts för programmet som utgör det huvudsakliga hindret mot att

de som väntar på att bli antagna för metadonbehandling ännu inte

kunna få den avsedda behandlingen. Utskottet såg därför inte

något skäl att ändra sin tidigare inställning i denna del. Det

då aktuella motionsyrkandet avstyrktes. (Reservation fp)

Socialstyrelsen beslutade efter rekommendation av bl.a.

aids-delegationen den 15 juni 1990 att maximiantalet

metadonpatienter skulle höjas från 300 till 450. Styrelsen har

också utarbetat reviderade föreskrifter för metadonbehandling

(SOSFS(M) 1990:16). De nya föreskrifterna tillämpas fr.o.m. den

1 oktober 1990.

I augusti 1990 var 220 personer antagna för metadonbehandling

i Stockholm. Under våren 1990 togs 10--12 patienter in varje

månad. Under sommaren har dessutom ett antal patienter, som

ställts in på metadonbehandling vid Ulleråkers sjukhus i

Uppsala, förts över till Stockholm för fortsatt behandling där.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen, efter

rekommendation av bl.a. aids-delegationen, beslutat höja

maximiantalet metadonpatienter. Styrelsen har också givit ut nya

föreskrifter för metadonbehandling. Utskottet noterar även att

antalet personer som är antagna för metadonbehandling i

Stockholm ökat. De aktuella motionsyrkandena bör mot denna

bakgrund anses tillgodosedda enligt utskottet. Motionerna So317

(fp) yrkande 7 och So430 (fp) yrkandena 2 och 3 avstyrks.

Utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare

I motion So430 (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som

anförs i motionen om omprövning av sprututbytesprogrammet

(yrkande 4). Motionärerna anser övervägande skäl tala för

program där narkomaner får tillgång till rena sprutor och

spetsar. Mot bakgrund av vunna erfarenheter bör

infektionsklinikerna omgående införa sprututbytesprogram i

enlighet med den modell som används i Lund, dvs. inom en

medicinsk ram med stöd av den lokala socialtjänsten och

sjukvårdshuvudmannen i området.

I motion So436 (c) begärs ett tillkännagivande av vad som

anförs i motionen om eventuell lagändring i samband med "fria

sprutor" (yrkande 6). Skälen till att man tillstyrkt en

begränsad försöksverksamhet var enligt motionärerna att en sådan

skulle kunna ge besked om den smittspridningshämmande verkan som

utdelning av rena sprutor har. Socialtjänstens medverkan skulle

innebära en garanti för att hjälp mot missbruket sätts in. I

motionen hänvisas till kritiken från läkare att politiker inte

skall sätta sig över läkarnas professionella åsikter. Enligt

denna kritik är det den behandlande läkarens sak att avgöra om

det är lämpligt att förse patienten med nya sprutor.

Motionärerna anser dock att det just i detta sammanhang

uppkommit en konflikt, där samhällets intresse av att kunna

bedriva en verkningsfull narkotikapolitik måste få komma till

uttryck. Motionärerna framhåller att denna konflikt snarast

måste lösas. Annars riskeras det nödvändiga samarbetet mellan

socialtjänsten och infektionsläkarna. Om konflikten inte kan

lösas bör regeringen, enligt motionärerna, överväga en

lagändring innebärande att samhällsintresset i detta sammanhang

kan garanteras.

Regeringen lämnade i skrivelse 1988/89:94 en redogörelse

för verksamheten inom hälso- och sjukvården med utdelning av

rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare.

Socialstyrelsens utvärdering av det s.k. Lundaprojektet

redovisades också liksom socialstyrelsens förslag om fortsatt

utdelning av sprutor och kanyler i form av en kontrollerad och

begränsad försöksverksamhet. Regeringen redogjorde i skrivelsen

för sin syn på vilka villkor som borde gälla för en sådan

verksamhet.

Efter ingående överväganden godtog utskottet (1988/89:SoU21

s. 11 f) den bedömning som gjorts av regeringen,

socialstyrelsen och andra att man genom en fortsatt, noga

kontrollerad försöksverksamhet med utbyte av sprutor och kanyler

bör söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot

aids. Utskottet betonade att försöksverksamheten inte får göras

mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att

tillgodose kraven på vetenskaplighet. Utskottet ansåg

övervägande skäl tala för en begränsning av försöksverksamheten

till högst tre platser i landet. Utskottet tog inte ställning

till vilka dessa tre platser bör vara. Enligt utskottet borde

dock Stockholmsområdet undantas utan att kraven på

vetenskaplighet därmed skulle kunna anses bli eftersatta.

Beträffande verksamheterna i Malmö och Lund ansåg utskottet att

en ändring av inriktningen av verksamheterna måste ske om de

skall vara med i kommande projekt. I övrigt delade utskottet

regeringens uppfattning om försöksverksamhetens utformning.

En avgörande förutsättning för utskottets inställning till

försöksverksamheten var att utbyte av sprutor och kanyler

begränsas till den verksamheten. Om det visar sig att detta krav

inte uppfylls förutsatte utskottet att regeringen eller

socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen

återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan

stoppa utbytesverksamheten.

Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin

mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:212).

(Reservation av två m-ledamöter till förmån för motionsyrkanden

som förespråkade att all försöksverksamhet skulle upphöra;

reservationer av fp resp. mp till förmån för motionsyrkanden som

förespråkade försöksverksamhet som sträckte sig längre än den

utskottet tillstyrkt)

Efter riksdagens beslut om en begränsad försöksverksamhet gick

socialstyrelsen ut till alla landsting med erbjudande att på

de villkor som uppställts av riksdagen och regeringen inkomma

med ansökningar att delta i försöksverksamhet. Det var då känt

att sju landsting redan bedrev någon form av verksamhet med

utdelande av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare.

Socialstyrelsen gjorde också en telefonenkät till landstingen

varvid det visade sig att utdelning av sprutor och kanyler

förutom i enstaka undantagsfall förekom i fyra landsting.

Ansökan att få delta i försöksverksamhet har därefter inkommit

från Malmö kommun och Malmöhus läns landsting inom ramen för det

tidigare s.k. Malmö--Lund-projektet. Socialstyrelsen har

därefter i enlighet med vad som sagts av riksdag och regering

kontaktat medicinska forskningsrådet (MFR). Ett kvarstående

problem är hur försök med utdelning av sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare skall kunna utvärderas. Något formellt

beslut om genomförande av försöksverksamhet har socialstyrelsen

ännu inte fattat.

Socialstyrelsen har i en skrivelse till alla landsting

uppmanat landstingen att fr.o.m. den 1 januari 1990 upphöra med

all utdelning av sprutor och kanyler. Efter kontroller har det

visat sig att all sådan verksamhet numera har upphört, dock med

undantag för Malmö--Lund och Uppsala läns landsting. I

jämförelse med den tidigare verksamheten i Malmö och Lund kan

nämnas att socialtjänsten där numera medverkar i verksamheten.

Uppsala läns landsting har dock erinrat samtliga läkare i

landstingen om riksdagens och regeringens beslut att all

utdelning av sprutor och kanyler utanför kontrollerad

försöksverksamhet måste upphöra. Det råder dock viss oklarhet om

all utdelning av sprutor och kanyler därefter upphört.

Socialstyrelsen avser att följa upp saken under hösten.

Aids-delegationen har nyligen begärt att man inom

regeringskansliet överväger olika möjligheter att

lagstiftningsvägen förhindra fortsatt utdelning av sprutor och

kanyler i Uppsala. Delegationen har också tagit upp diskussioner

med landstinget i Uppsala för att få underlag för ytterligare

åtgärder.

Som svar på en interpellation om utdelning av sprutor till

personer som missbrukar narkotika intravenöst anförde statsrådet

Lindqvist den 16 november 1990 bl.a. att han fann att den nämnda

verksamheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala strider mot de

uttalanden som gjorts av regering och riksdag. Han skulle därför

informera sig om vad som framkommer dels vid aids-delegationens

besök i Uppsala, dels vid aids-delegationens fortsatta

överväganden i frågan. Först därefter ansåg statsrådet att han

var beredd att överväga eventuella ytterligare åtgärder.

Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare att utbyte av

sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga

kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka

vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.

Utskottet vidhåller också sin tidigare uppfattning om

förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet, bl.a. att

försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är

absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet.

Utskottet förutsätter liksom tidigare att regeringen eller

socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen

återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan

stoppa utbytesverksamheten, om det visar sig att utbyte sker

utanför den speciella försöksverksamheten. Motion So436 (c)

yrkande 6 får med det anförda anses tillgodosedd. Utskottets

ställningstagande innebär att utskottet inte är berett att

ompröva förutsättningarna för sprututbytesprogrammet. Motion

So430 (fp) yrkande 4 avstyrks därför.

Anonymitet vid HIV-test

I motion So430 (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som

anförs om möjligheten till anonymitet vid HIV-testning

(yrkande 5). Motionärerna anser att full anonym testning bör

kunna utföras för dem som så önskar. Den lilla förlust som

anonym testning medför för samhällskontrollen uppvägs enligt

motionärerna mer än väl av det faktum att fler kan antas vilja

testa sig.

Frågan om anonymitet vid HIV-testning har behandlats av

utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet

1988/89:SoU9 redovisades de regler som finns i

patientjournallagen (1985:562) och förordningen (1986:198) om

provning för infektion av HIV. Där återgavs också utförligt

utskottets tidigare ställningstaganden i anonymitetsfrågan.

Utskottet vidhöll uppfattningen att en fullständig anonymitet

vid HIV-test skulle rubba grunderna för smittskyddslagens

tillämpning. Enligt utskottets uppfattning skulle det bli mycket

svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter

till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället

samtidigt ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter

ett positivt test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. Då

aktuella motioner avstyrktes.

I betänkandet 1989/90:SoU21 anförde utskottet endast att

det inte ändrat inställning i frågan om anonymitet. Den då

aktuella motionen avstyrktes. (Reservation fp, vpk och mp)

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker

därför motion So430 (fp) yrkande 5.

Ersättning till patienter som smittats i samband med

blodtransfusion

I motion 1989/90:So510 av Göran Allmér (m) hemställs att

riksdagen begär att regeringen snarast skall återkomma till

riksdagen med förslag om statlig ersättning till

transfusionssmittade HIV-patienter (yrkande 1). Motionären

anser att de nuvarande ersättningsmöjligheterna genom Konsortiet

för patientförsäkringar är otillräckliga.

Antalet personer som genom blodprodukter fått HIV uppgick den

31 juli 1990 till 192. Av dessa har 91 smittats genom

blodtransfusioner. 11 personer har avlidit.

Huvudmännen för hälso- och sjukvården har tecknat avtal om

patientförsäkring för att patienter som drabbas av allvarliga

komplikationer skall kunna få ersättning utan större förfång.

Ersättning lämnas utan att den skadelidande behöver bevisa att

skadan vållats genom fel eller försummelse. Patientförsäkringen

ger de skadade ersättningar enligt skadeståndsrättsliga

principer.

Till dem som HIV-smittats i samband med behandling inom hälso-

och sjukvården har patientförsäkringen, så snart smittan blivit

känd, inledningsvis betalat ut ett engångsbelopp på högst

90000 kr. Efter ingående diskussioner mellan företrädare för

de transfusionssmittade och patientförsäkringen har enighet

nåtts om ett schablonmässigt engångsbelopp på ytterligare

145000 kr. Beloppet är skattefritt och innebär att

försäkringen förskotterar den ersättning som de smittade

beräknas komma att ha rätt till enligt försäkringsvillkoren.

Detta erbjudande kom till efter önskemål från de smittade, och

flertalet har valt att utnyttja möjligheten att utan väntetid

kunna disponera ersättningen.

Om de smittade på grund av infektionen inte längre kan arbeta

betalar patientförsäkringen dessutom ut en livränta som avses ge

en bibehållen ekonomisk standard. Efterlevande make/maka och

barn har också rätt till underhållsersättning från försäkringen.

Nivån på försäkringen följer de nivåer som gäller för

skadeståndsersättning enligt dagens praxis i Sverige. Regeringen

tillkallade i slutet av år 1988 en kommitté (dir. 1988:76 med

ändring enl. beslut den 5 oktober 1989) med uppgift att se över

reglerna om ersättning för ideell skada i samband med

personskada m.m. En av kommitténs huvuduppgifter är att överväga

om ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Kommittén

beräknas avsluta sitt arbete före utgången av år 1991. Frågan om

ersättning till transfusionssmittade behandlas med förtur av

kommittén.

Lagutskottet, som handlägger patient- och

läkemedelsförsäkringsfrågor, har under våren 1990 med hänvisning

till det pågående utredningsarbetet avstyrkt motionskrav om

höjning av ersättningsbeloppen från patient- och

läkemedelsförsäkringarna. Utskottet uttalade dock i det

sammanhanget att det självfallet är angeläget att den som skadas

på grund av felbehandling eller av läkemedel kompenseras fullt

ut för skadan (1989/90:LU30). Några skäl för att just de som

tillfogas behandlings- eller läkemedelsskador generellt sett

skall vara berättigade till påtagligt högre ersättning för

ideell skada än andra människor som oförskyllt drabbas av en

personskada kunde utskottet dock inte finna. Lagutskottets

betänkande har godkänts av riksdagen (RD 1989/90:123).

Socialutskottet har bl.a. i betänkandet 1989/90:SoU17

framhållit betydelsen av att de människor som drabbats av

HIV-smitta genom blodprodukter på allt sätt får samhällets

stöd.

Utskottet anser det viktigt att de människor som genom

blodprodukter smittats av HIV på allt sätt får samhällets stöd.

Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet anser dock

utskottet att riksdagen nu bör avstå från något sådant initiativ

som avses i motion So510 (m). Yrkande 1 i motionen avstyrks

därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande informationen om HIV och aids

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So429 yrkande 2 och

1989/90:So436 yrkande 1,

res. 1 (m, c)

2. beträffande stödet till frivilligorganisationer

att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 5,

res. 2 (m, c)

3. beträffande information till homo- och bisexuella

att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 7,

4. beträffande stärkande av ungdomars identitet

att riksdagen avslår motion 1989/90:So541 yrkande 1,

res. 3 (v)

5. beträffande statliga bidrag till Stockholm

att riksdagen avslår motion 1989/90:So647 yrkande 3,

6. beträffande uppföljning av smittskyddslagen

att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 4,

7. beträffande kontaktspårning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So429 yrkande 3,

res. 4 (m)

8. beträffande patientens kostnader för behandling enligt

smittskyddslagen

att riksdagen avslår motion 1989/90:So429 yrkande 5,

res. 5 (m)

9. beträffande infektion av Aspergillus

att riksdagen avslår motion 1989/90:So477,

10. beträffande viss översyn av brottsbalkens

straffbestämmelser

att riksdagen avslår motion 1989/90:So429 yrkande 6,

res. 6 (m)

11. beträffande maximering av antalet metadonpatienter

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So317 yrkande 7 och

1989/90:So430 yrkandena 2 och 3,

12. beträffande utdelning av rena sprutor till

narkotikamissbrukare

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So430 yrkande 4 och

1989/90:So436 yrkande 6,

res. 7 (fp)

res. 8 (m) - motiv.

13. beträffande anonymitet vid provtagning

att riksdagen avslår motion 1989/90:So430 yrkande 5,

res. 9 (fp, v, mp)

14. beträffande statlig ersättning till

transfusionssmittade

att riksdagen avslår motion 1989/90:So510 yrkande 1.

res. 10 (m)

Stockholm den 27 november 1990

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita

Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander

(c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist

(s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid

Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita

Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Barbro Westerholm (fp).

Reservationer

1. Informationen om HIV och aids (mom. 1)

Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m) och Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "När det" och slutar med "(c) yrkande 1." bort ha följande

lydelse:

Eftersom det främsta spridningssättet för HIV är genom

sexuellt umgänge anser utskottet, i likhet med motionärerna, att

information som påverkar attityder och beteenden är avgörande

för att hejda smittspridningen. Det är angeläget att de centralt

initierade informationsinsatserna fortsätter och att

informationen till allmänheten varieras och utformas så att

människor väcks till insikt och engagemang, till att söka

ytterligare information och till att testa sig. Sambandet mellan

ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste

framhållas tydligare. Utskottet anser att ett bra tillfälle att

ge en djupare och mer personligt inriktad information är vid

HIV-testning. Sådan rådgivning har emellertid inte alltid

fungerat, varför en utvärdering av rådgivningen bör komma till

stånd.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So429 (m)

yrkande 2 och So436 (c) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande informationen om HIV och aids

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So429

yrkande 2 och 1989/90:So436 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Stödet till frivilligorganisationer (mom. 2)

Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),

Ingrid Hemmingsson (m) och Rosa Östh (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 5 avstyrks." bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det förebyggande

arbetet inte får avstanna. Om det skall vara möjligt att hantera

vetskapen om att en kamrat är smittad behövs det mer

information, fler samtal och mer förberedelsearbete. I det här

sammanhanget har bl.a. frivilligorganisationerna viktiga

uppgifter att fylla. Bidrag har visserligen utgått till

organisationernas informationsarbete, men utskottet anser att

restriktiviteten varit onödigt stor när det gäller beviljande av

anslag. Enligt utskottets uppfattning bör en större del av de

statliga informationsmedlen avsättas till

frivilligorganisationernas förebyggande och stödjande arbete.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So436 (c) yrkande

5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande stödet till frivilligorganisationer

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So436 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Stärkande av ungdomars identitet (mom. 4)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet ansåg" och slutar med "(vpk) yrkande 1." bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt

att det HIV-förebyggande arbetet för både homo- och

heterosexuella ungdomar inte blir en ytlig information eller att

det begränsas till kondompropaganda. För att kunna ta ansvar

för sitt sexuella beteende och undvika att riskera att smittas

måste ungdomar förutom information också få möjlighet att stärka

sin egen identitet och därmed sitt självförtroende och sin

handlingsberedskap.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So541 (vpk)

yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande stärkande av ungdomars identitet

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So541 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Kontaktspårning (mom. 7)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "Den utvärdering" och slutar med "yrkande 3

avstyrks." bort ha följande lydelse:

Det är av stor betydelse att den bedrivs intensivt och på ett

kompetent och förtroendeingivande sätt. Genom kontaktspårning

kan man dels finna smittade, dels få viktig information och

kunskap. Utskottet konstaterar dock att kontaktspårningen

fungerar olika väl i landet. Därför är det nödvändigt att dess

kvalitet och resurser omgående utvärderas så att åtgärder kan

vidtas för att få en effektiv kontaktspårning i hela landet.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande

3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande kontaktspårning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Patientens kostnader för behandling enligt smittskyddslagen

(mom. 8)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "(m) yrkande 5."

bort ha följande lydelse:

Enligt den nya smittskyddslagen är all undersökning, vård och

behandling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en

samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri för patienten om den utförs

inom den landstingskommunala sjukvården. Endast undersökningar

som utförs av en privat verksam, försäkringsansluten läkare för

att utreda om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är

gratis för patienten. Utskottet avvisar bestämt den åtskillnad

som här görs mellan offentlig och enskild vård. Att patienten

har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det

gäller sexuellt överförda sjukdomar. När det gäller HIV torde

valfriheten vara av avgörande betydelse för att man med

förtroende skall vilja vända sig till sjukvården. Utskottet

anser att vård och behandling bör vara kostnadsfria oavsett hos

vilken läkare en smittad avser söka vård och behandling.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag

till ändring av smittskyddslagen i enlighet härmed.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande

5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande patientens kostnader för behandling enligt

smittskyddslagen

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Viss översyn av brottsbalkens straffbestämmelser (mom. 10)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "(m) yrkande 6."

bort ha följande lydelse:

Då smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det enligt

utskottets mening en förutsättning för ett effektivt smittskydd

att brottsbalkens bestämmelser verkligen kan tillämpas i de fall

någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en

samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets uppfattning råder viss

osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser därför att en översyn

av brottsbalken i aktuellt avseende bör göras.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande

6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande viss översyn av brottsbalkens

straffbestämmelser

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare (mom.

12)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "avstyrks därför."

bort ha följande lydelse:

Narkotikapolitikens mål är ett narkotikafritt samhälle.

Kraftfulla åtgärder måste enligt utskottets mening vidtas för

att hindra narkotikans vidare spridning och stödja narkomanerna

i deras ansträngning att upphöra med missbruket. I detta arbete

fyller hälso- och sjukvården en viktig uppgift.

Oberoende härav är det även en uppgift för hälso- och

sjukvården att förebygga och behandla ohälsa bland narkomaner.

Narkotikamissbrukare har samma rätt till en god hälso- och

sjukvård som andra människor i Sverige. Hälso- och sjukvården

har också ansvar för smittskyddet och bekämpningen av sjukdomar

som HIV.

Vissa sjukdomar, såsom gulsot och HIV, sprids i stor

utsträckning genom att narkomaner delar förorenade

injektionsverktyg. Såvitt gäller HIV är detta en av farsotens

viktigaste spridningsvägar. Det finns en rad kända exempel på

att stora delar av injektionsmissbrukarna inom skilda

storstadsområden på kort tid har infekterats med HIV på detta

sätt. Smittade missbrukare har sedan på sexuell väg fört

infektionen vidare till den icke-missbrukande befolkningen.

Det är mot denna bakgrund som man på många håll i världen har

startat sprututbytesprogram för att motverka bruket av

förorenade verktyg och därmed hejda spridningen av HIV. I många

länder kan sprutor och kanyler köpas fritt på apoteken. WHO har

fastslagit att injektionsmissbrukare inte bör förmenas tillgång

till rena verktyg. Vid ett expertmöte som WHO höll i Sverige

1986 var det enbart från svensk sida som det riktades

invändningar mot denna i övrigt enhälligt omfattande

rekommendation.

Den verksamhet som bedrivs i Lund och Malmö bygger

följaktligen på en grundsyn som har stark internationell

förankring. Även i Sverige har denna grundsyn accepterats av

t.ex. Läkaresällskapet, Läkarförbundet, Läkare mot aids, Svensk

psykiatrisk förening, RFHL, Verdandi, Alro samt Statens

medicinsk-etiska råd.

Ingen av de vetenskapliga utvärderingar som genomförts har

kunnat påvisa några från narkotikapolitisk synpunkt negativa

effekter av programmet i Lund och Malmö. Tvärtom har man kommit

i kontakt med tidigare okända narkomaner och kunnat erbjuda dem

såväl HIV-test som hälsoupplysning och narkomanvård. Som

tidigare påpekats från socialstyrelsen går det visserligen inte

att med säkerhet fastställa sambandet mellan

sprututbytesverksamheten och den mycket låga smittspridningen

bland injektionsmissbrukare i Malmö--Lund-området, men

resultaten är ändå så pass lovande att en fortsatt och vidgad

verksamhet enligt samma modell rekommenderas.

Utskottet anser att sprututbytesverksamheten bör bedrivas i

samverkan och kontakt med andra samhällsorgan såsom

socialtjänsten och polisen. Utskottet ser dock ingen anledning

att uppställa den typ av restriktioner som regeringen tidigare

gjort. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det knappast

är genom metodanvisningar från riksdag och regering som

framgångsrik vetenskaplig verksamhet kan bedrivas. Det är enligt

grundlagen (RF 11:7) heller inte statsmakterna som har att

avgöra vilka typer av förebyggande insatser som står i

överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Denna

typ av professionella bedömningar ankommer på läkarna och prövas

i sista hand av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Att motverka utnyttjandet av förorenade injektionsverktyg är

självfallet enbart en av flera metoder som bör utnyttjas i

arbetet mot HIV. Med tanke på den allvarliga risken för fortsatt

smittspridning inom narkomangruppen samt genom narkomangruppen

ute i den icke-missbrukande befolkningen är det emellertid

oansvarigt att inte omedelbart och på bred front pröva även

denna metod. Värdefull tid har redan gått förlorad genom den

snäva attityd som riksdagen hittills har intagit. I kampen mot

en dödlig farsot som HIV duger det enligt utskottets mening inte

att uppställa så höga krav på visshet att endast långvarigt

prövade motmedel kan användas.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So430 (fp)

yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Motion So436 (c) yrkande 6 avstyrks.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande utdelning av rena sprutor till

narkotikamissbrukare

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So430 yrkande 4

och med avslag på motion 1989/90:So436 yrkande 6 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare

(motiveringen till mom. 12)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med

"Utskottet gör" och slutar med "avstyrks därför." bort ha

följande lydelse:

Narkotikamissbruket är utan tvekan ett av vår tids största

problem. Narkotika är ett dödligt gift och dess användning har

dessutom förorsakat det svenska samhället en dyster

brottsutveckling. Denna insikt har bl.a. givit riksdagen

anledning att fatta ett beslut om kriminalisering av

narkotikakonsumtion. Det ter sig därför verklighetsfrämmande att

samma riksdag skulle medge att man tillhandahåller verktygen åt

missbrukarna, vilket skulle underlätta ett fortsatt missbruk och

brottsliga handlingar. Mot denna bakgrund tar utskottet

bestämt avstånd från varje tanke på att en fri utdelning eller

ett fritt utbyte av sprutor och kanyler till missbrukare skall

tillåtas förekomma.

Försöksverksamhet med utbyte av sprutor står i klar strid med

riksdagens restriktiva hållning att eliminera alla led i

narkotikahanteringen, ett förhållningssätt som för övrigt

överensstämmer med ansträngningarna att begränsa HIV-smittan. En

verksamhet med utdelning av rena sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare kan således inte godtas utifrån dagens

kunskaper och erfarenheter.

Uppfattningen att utdelning av sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare skulle leda till minskad smittspridning och

i ett längre perspektiv minskat narkotikamissbruk bygger enligt

utskottets mening på en felaktig -- och fördomsfull -- bedömning

av narkotikamissbrukarens roll för spridning av HIV-smitta i

samhället och på en felaktig analys av narkotikamissbrukarens

livsföring.

Kriminalisering av själva narkotikamissbruket, kraftigt ökat

sociallagstvång mot narkotikamissbrukare och utdelning av

sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare är ett budskap som

inte går att förstå. En verksamhet med utdelning av sprutor

sammantaget med övriga nämnda tvångsåtgärder motverkar den

enskilda individens möjligheter att seriöst överväga eget

ansvarstagande för den personliga livsföringen. Personligt

ansvarstagande är det enda verkligt effektiva medlet mot ökad

smittspridning. Denna åsikt omfattas av samhällets myndigheter

och propageras för till allmänheten och bör självfallet gälla

även missbrukare.

Utdelning av sprutor och kanyler ökar risken för ytterligare

stigmatisering av en redan utslagen grupp. Det är en risk som

inte bör tas för en åtgärd med så osäkert smittskyddsvärde.

Motiven för en fortsatt försöksverksamhet är inte övertygande.

De etiska motiven för en avvisande hållning överväger. Utskottet

anser därför att försöksverksamheten snarast skall avbrytas.

I stället för försöksverksamhet måste kraftfulla åtgärder

sättas in såväl mot narkotikamissbruket som mot HIV/aids.

Utskottet vill ännu en gång framhålla vad som sagts i det

föregående om att kampen mot narkotikamissbruket måste föras med

samma kraft och envishet som kampen mot aids och att samhället

inte vare sig i ord eller handling får agera så att den ena

kampen uppfattas som mindre viktig än den andra. De nu aktuella

motionerna avstyrks.

9. Anonymitet vid provtagning (mom. 13)

Daniel Tarschys (fp), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp)

och Barbro Westerholm (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "(fp) yrkande

5." bort ha följande lydelse:

När det gäller bekämpningen av HIV/aids är det utomordentligt

angeläget att alla som misstänker att de kan ha smittats av

HIV-virus låter testa sig. Om möjligheten till fullständig

anonymitet ger dem som nu underlåter att testa sig ett ökat

förtroende för sjukvården, måste värdet av detta anses uppväga

den nackdel som ligger i att sjukvården i enstaka fall inte får

personuppgifter. Läkare med erfarenhet från infektionssjukvård

och venerologiska mottagningar har framhållit att erfarenheten

visat att ytterst få vill vara anonyma även i fortsättningen, om

det visar sig att de har en HIV-infektion. Om någon begär

fortsatt anonymitet trots att test påvisat smitta och därefter

uppehåller en förtroendefull kontakt med läkare för råd och

fortsatta undersökningar så har trots allt sjukvården nått sitt

syfte. Mot denna bakgrund anser utskottet att anonymitet bör

vara möjlig, även om test visar att HIV-infektion föreligger.

Regeringen bör vidta de åtgärder som erfordras för att göra

detta möjligt.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So430 (fp)

yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande anonymitet vid provtagning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So430 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Statlig ersättning till transfusionssmittade (mom. 14)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Med hänsyn" och slutar med "avstyrks därför." bort

ha följande lydelse:

De nya ersättningsreglerna till dem som drabbats av

transfusionssmitta ger ett bättre stöd än de gamla, men kan

enligt utskottet ändå inte anses tillräckliga. Familjeförsörjare

måste känna en outsäglig oro för hur de skall kunna trygga sina

barns framtid, eftersom möjligheten till privata försäkringar är

stängd. Även om pengar aldrig kan ersätta den uppkomna skadan

kan de underlätta i en svår situation och uppfattas som ett

ansvarskännande för vad som inträffat. Regeringen bör därför

snarast lägga fram förslag till en statlig ersättning till

transfusionssmittade HIV-patienter. Denna ersättning bör utgå

retroaktivt till alla transfusionssmittade i landet och lämnas

oberoende av var transfusionssmittan skett.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So510 (m) yrkande

1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande statlig ersättning till

transfusionssmittade

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So510 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Maximering av antalet metadonpatienter m.m.

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anför:

Det råder enighet om att metadonbehandling endast får ges

under strikt medicinsk kontroll. Målgruppen är tunga missbrukare

som aktivt försökt men inte lyckats upphöra med sitt missbruk.

Därtill kan det i enskilda fall finnas skäl att ge metadon för

att lindra lidandet hos svårt sjuka narkomaner främst de som

utvecklat aids och vars återstående livstid är begränsad.

I två år har riksdagsmajoriteten inskärpt att antalet

patienter i metadonprogrammen inte får överstiga 300. Vi har

lika länge hävdat att detta tak är orimligt och kan leda till

att narkomaner som svarar mot de uppställda kriterierna förmenas

adekvat behandling. Socialstyrelsen har nu emellertid satt sig

över riksdagens beslut och på förslag av aids-delegationen höjt

taket till 450. Majoriteten noterar detta utan en blinkning.

Det inträffade bekräftar vår uppfattning att taket inte fyller

någon funktion.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 2

Inriktningen av arbetet med HIV/aids 2

Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet 9

Metadonbehandling 16

Utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare

18

Anonymitet vid HIV-test 20

Ersättning till patienter som smittats i samband med

blodtransfusion 21

Hemställan 22

Reservationer 23

Särskilt yttrande 30