Bet. 1990/91:SoU7

Socialutskottets betänkande

1990/91:SOU07

Barn och ungdom

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

SoU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett knappt sextiotal

motionsyrkanden, som väckts under den allmänna motionstiden 1990

och som rör olika frågor om barn och ungdom. Bl.a. behandlas

frågor om sexuella övergrepp mot barn, förebyggande barn- och

ungdomsvård, särskilda insatser för flykting- och invandrarbarn

samt olika brottsförebyggande åtgärder. I betänkandet behandlas

också motioner som rör vården av ungdomar vid hemmen för

särskilt noggrann tillsyn (de särskilda ungdomshemmen).

Med anledning av motioner (fp och c) om problem och brister

när det gäller vården av ungdomar vid de särskilda ungdomshemmen

erinrar utskottet om sitt tidigare tillkännagivande i frågan.

Utskottet vidhåller denna inställning och uttalar att åtgärder

behövs för att snabbt ta fram fler, och mer differentierade,

platser vid särskilda ungdomshem så att även de svårt störda

ungdomar som i dag lämnas utan vård och behandling skall få den

vård som de behöver. Vad utskottet anfört om dessa hem föreslås

riksdagen ge regeringen till känna.

Vidare föreslår utskottet, med anledning av ett antal motioner

(fp, c och mp), att riksdagen ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om behovet av en utvärdering och ett

åtgärdsprogram när det gäller socialtjänstens handläggning av

anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och kvinnor.

Utskottets s-ledamöter reserverar sig och hänvisar till det

arbete som för närvarande pågår på området.

Med anledning av två motioner (s och vpk) konstaterar ett

enhälligt utskott att familjerådgivningen är viktig och att

regeringen skyndsamt bör ta upp frågan hur verksamheten skall

tryggas. Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Övriga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats

ett tjugotal reservationer.

Motionerna

1989/90:So202 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn.

1989/90:So209 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om åtgärder för att minska ungdomsbrottsligheten.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju802.

1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att män engagerar sig för

ungdomar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nya vårdformer som alternativ till

samhällsvård av barn med problem,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om meningsfulla fritidsaktiviteter för

ungdom,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om statens ansvar för samordning över

landstingsgränserna av § 12-hemmen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om alternativ till § 12-hemmen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om översyn av utbildningen av personal

för § 12-hemmen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om stöd för barn som utsatts för sexuella

övergrepp.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.

1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny

LVU-lag i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser mot alkohol- och

narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hur organisationen för omhändertagande av

unga skall vara utformad,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om andra lämpliga åtgärder för att förhindra

ungdomsbrottslighet men som ej fordrar lagstiftning.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.

1989/90:So239 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en tryggad och

samordnad familjerådgivningsverksamhet.

1989/90:So258 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av försöksverksamhet för

barn med sociala störningar.

1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om statligt huvudmannaskap för s.k. § 12-hem på

sätt som anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar

enhet på § 12-hem på sätt som anges i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om särskilda § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens

huvudmannaskap på sätt som anges i motionen,

4. att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet

för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att

dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård-

och hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas i

hemmet,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot

unga som begår brott på sätt som anges i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju814.

1989/90:So289 av Leif Marklund m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om bättre tillsyn i fosterhemsfamiljerna.

1989/90:So291 av Ulla-Britt Åbark och Lena Öhrsvik (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökade insatser för att bekämpa

ungdomsvåldet.

1989/90:So292 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att

starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf636.

1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om statligt huvudmannaskap för § 12-hem på sätt som

anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar

enhet på § 12-hem på sätt som anges i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om särskilda § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens

huvudmannaskap på sätt som anges i motionen,

4. att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet

för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att

dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård-

eller hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas i

hemmet,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot

unga som begår brott på sätt som anges i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju820.

1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten.

1989/90:So327 av Görel Thurdin och Karin Söder (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnombud,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot sexuella

övergrepp på barn.

1989/90:So409 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnens situation.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf605.

1989/90:So451 av Gudrun Schyman (vpk) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om professionell hjälp och psykologisk behandling när någon

omyndig engagerat sig i sekter.

1989/90:So470 av Berit Löfstedt och Inga-Britt Johansson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av utredning avseende

resurser för professionell psykologisk behandling vid engagemang

i s.k. sekter.

1989/90:So482 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar att H-byrån på socialstyrelsen ges

sådana resurser att den kan verka som en motor för denna

verksamhet i hela landet och samtidigt ha en kontrollerande

funktion,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper

inom varje landsting för förebyggande psykosocialt arbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper

inom varje kommun för förebyggande psykosocialt arbete,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialstyrelsen anvisar föreskrifter

om barnavårdscentralernas roll i socialt förebyggande

verksamhet,

5. att riksdagen beslutar att BVC typ I återinförs i

tätorter.

1989/90:So542 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att personal inom socialtjänst, hälso- och

sjukvård och skola bör få utbildning om MBD,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättande av ett träningscenter för barn

med handikapp.

1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registrering och uppföljning av

kroppsskador,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skyddsombud för bekämpande av

barnolycksfall,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om dokumentation av skador i fall av

misstänkt barnmisshandel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att tillgodose behovet av

utbildning av personal angående skador uppkomna på grund av

sexuella övergrepp och misshandel av barn och kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en samarbetsmodell för handläggning av mål

och ärenden av sexuella övergrepp mot barn,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom

socialtjänsten och familjehemmen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av

liknande krav på dokumentation som LVU,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga

familjehemsplaceringar,

9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de

ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om regler för och tillsyn av hem för vård

och boende,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om differentierat vårdutbud i hem för

särskild tillsyn, s.k. § 12-hem,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det

gäller ansvar och samarbetsrutiner,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett

samlat åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga

barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om regionala specialistteam.

1989/90:So629 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att en statlig barnombudsmannatjänst inrättas

och att varje kommun bör ha en motsvarande tjänst på hel- eller

halvtid (delvis).

Utskottet

Inledning

I betänkandet har utskottet samlat ett stort antal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i år om barn och

ungdom. Flera frågor om barn och ungdom har dock utskottet redan

tidigare i år behandlat. Vissa motionsyrkanden motsvaras av

yrkanden som utskottet i januari i år behandlade i betänkandet

1989/90:SoU15. I det betänkandet behandlades regeringens

proposition 1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungdomar,

om bl.a. en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Frågor om inriktningen av socialpolitiken i stort, liksom

samtliga anslagsyrkanden från den allmänna motionstiden avseende

innevarande budgetår, har behandlats av utskottet i betänkandet

1989/90:SoU17. I det sammanhanget tog utskottet bl.a. ställning

till en rad motioner om inrättande av en statlig

barnombudsmannatjänst. Betänkandet behandlades av riksdagen i

början av april.

I betänkandet 1989/90:SoU28 våren 1990 behandlade utskottet,

med anledning av proposition 1989/90:107, Godkännande av

FN-konventionen om barnets rättigheter, flera övergripande

frågor om barnens ställning i samhället. Motioner om barnbidrag

behandlades av utskottet i samband med en proposition om höjning

av de allmänna barnbidragen (1989/90:SoU27). Ett stort antal

motioner, som också väckts under den allmänna motionstiden i år

och som berör barnet och familjen, framför allt

barnomsorgsfrågor, har nyligen behandlats i ett familjepolitiskt

betänkande (1990/91:SoU2). Vissa enstaka motionsyrkanden, som

rör barnet och sjukvården, behandlades i utskottets betänkande

om hälso- och sjukvårdsfrågor (1990/91:SoU4).

Sedan 1988 har socialstyrelsen haft regeringens uppdrag att

utvärdera socialtjänstens insatser för utsatta barn och

ungdomar. Socialstyrelsen har nu slutredovisat sitt uppdrag

genom ett antal rapporter, som berör barns och ungdomars

levnadsförhållanden. Utredningens arbetsnamn har varit

REBUS-projektet. Huvuddelen av uppdraget har redovisats i

rapporten Växa i välfärdsland (SoS-rapport 1990:3). De frågor

som rör barn och ungdomar, som omhändertagits av samhället, har

presenterats i rapporten Vård utom hemmet (SoS-rapport 1990:4).

Ytterligare en del av uppdraget har tidigare redovisats genom

rapporten Familjerådgivning, Samarbetssamtal (SoS-rapport

1989:10).

Socialstyrelsen har för avsikt att använda dessa rapporter som

bas för olika utbildningsinsatser inom socialtjänsten. Vissa

delar av materialet bereds i socialdepartementet.

Barnolycksfall

Motionen

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs om tillkännagivanden om registrering och uppföljning

av kroppsskador (yrkande 1) och om skyddsombud för

bekämpande av barnolycksfall (yrkande 2). Motionärerna anför

att en förutsättning för att bl.a. olyckor skall kunna

förebyggas är att det finns ett enhetligt system för

registrering, rapportering och uppföljning av olyckor. Det är

viktigt, menar motionärerna, att statistiken utformas så att den

fångar upp även de för barn speciella riskerna. Vidare måste

rutiner för uppföljning av skador utarbetas, så att förebyggande

åtgärder vidtas. Enligt motionärerna finns det i dag en öppenhet

och beredskap för åtgärder mot olycksfall, som gör att man med

relativt enkla medel bör kunna bygga upp en effektiv

skyddsorganisation. Organisationen för elevskyddsombud bör

byggas ut så att den blir heltäckande. För mindre barn bör

föräldrar kunna utbildas till barnskyddsombud, menar

motionärerna.

Tidigare behandling m.m.

År 1986 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att, efter

samråd med berörda myndigheter och organisationer, ta initiativ

till en central registrering av sådana skadefall hos

befolkningen som behandlas inom den offentliga hälso- och

sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på

grundval härav årligen sammanställa uppgifter som belyser

skademönstret och skadornas orsaker. Vidare skulle

socialstyrelsen utreda hur miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle

kunna bidra till att förebygga denna typ av skador.

En världskonferens om olycksfallsepidemiologi och

skadeprevention, i vilken socialstyrelsen var medarrangör, ägde

rum i Sverige förra hösten. I flera sidokonferenser behandlades

frågor om barnolycksfall.

Frågan om rapportering och registrering av skador på grund av

olycksfall behandlades utförligt i utskottets betänkande SoU

1986/87:2 om barnsäkerhet med anledning av en motion om sådan

rapportering och registrering. För en fullständig bakgrund

hänvisas till detta betänkande. Utskottet ansåg i likhet med

motionärerna att det var angeläget att ett väl utbyggt och

enhetligt system för registrering av barnolycksfall snarast kom

till stånd, eftersom detta är ett väsentligt led i utvecklingen

av det skadeförebyggande arbetet. Utskottet uttalade att

motionen fick anses vara tillgodosedd genom att regeringen gett

socialstyrelsen det tidigare nämnda uppdraget, och motionen

påkallade därför inte någon åtgärd av riksdagen.

Våren 1989 behandlade utskottet, i betänkandet

1988/89:SoU13 (s. 5 f.), ett motionsyrkande (fp), som

motsvarar det nu aktuella yrkande 1. Utskottet hade erfarit att

olycksfallsskadeenheten vid socialstyrelsen då varit verksam i

drygt ett år och påbörjat verksamheten med

olycksfallsregistrering. Det angavs att landstingen har ansvaret

för registrering, analys och utvärdering av datamaterialet samt

initierandet av lokala tvärsektoriella åtgärdsprogram baserat på

det lokala olycksfallsmönstret. Socialstyrelsen är ansvarig

för utveckling av registreringssystemet, utveckling av metoder

samt utvärdering av åtgärdernas effekter. En annan uppgift för

styrelsen är att följa utvecklingen av olycksfallsskador,

analysera orsakerna till dessa och sprida information om

olycksfallsskador i landet. I detta syfte har man utarbetat ett

klassifikationssystem. Utskottet vidhöll sin tidigare

uppfattning att det var angeläget att ett väl utbyggt och

enhetligt system för registrering av barnolycksfall snarast kom

till stånd, och det var därför, enligt utskottets mening,

tillfredsställande att socialstyrelsen tagit initiativ till en

central registrering av olycksfall. Utskottet ansåg motionen i

den aktuella delen tillgodosedd och avstyrkte motionen (res.

fp). Riksdagen följde utskottet.

Enligt socialstyrelsen är huvudsyftet med det

klassifikationssystem som har utarbetats att dess användning

skall ge underlag för olycksfallsskadeutredningar och förslag

till inriktning av förebyggande insatser, främja forskning och

undervisning som på sikt syftar till att ytterligare förebygga

olycksfallsskador samt möjliggöra jämförelser av

olycksfallsskadedata på såväl lokal, regional som nationell

nivå. Som ett komplement till klassificeringen av

olycksfallsskador har en handbok för olycksfallsregistrering

utarbetats. Utskottet har erfarit att den registrering som för

närvarande äger rum i de olika landstingen omfattar ca 20 % av

befolkningen. Tendensen har dock varit att landstingens

verksamhet med olycksfallsregistrering har minskat något under

den senaste tiden på grund av resursbrist. Registrering av

barnolycksfall har prioriterats. Arbetet vid socialstyrelsens

olycksfallsskadeenhet med planeringen av ett centralt register

över olycksfall pågår alltjämt. En viktig förutsättning för ett

sådant register är dock landstingens medverkan vid en

registrering på lokal nivå.

Även yrkanden som motsvarar det nu aktuella yrkande 2 har

tidigare behandlats av utskottet. I betänkandet SoU

1986/87:2 hänvisade utskottet till att det i propositionen om

utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården (prop. 1984/85:181)

bl.a. understrukits att det skadeförebyggande arbetet kräver ett

direkt engagemang av medborgarna, folkrörelser och ansvariga

samhällsorgan för att bli framgångsrikt. Utskottet erinrade om

att regeringen gett socialstyrelsen i uppdrag att även utreda

miljö- och hälsoskyddsnämndens skadeförebyggande verksamhet. I

uppdraget låg också att belysa möjligheterna att utveckla en

aktiv medborgarmedverkan. Utskottet förutsatte att

socialstyrelsen därvid skulle komma att ta till vara bl.a. de

erfarenheter som vunnits i de olika projekt där föräldrar och

andra frivilliga engagerats som barnmiljöombud. Mot bakgrund av

den sålunda inledda utredningen var utskottet inte berett att ta

ställning till de närmare formerna för bekämpande av

barnolycksfall.

I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 5) vidhöll utskottet

uppfattningen att riksdagen borde avvakta resultatet av

socialstyrelsens utredning om miljö- och hälsoskyddsnämndernas

skadeförebyggande verksamhet innan något initiativ i frågan

övervägdes. Utskottet avstyrkte en motion (fp) i ämnet och

riksdagen följde utskottet (res. fp).

Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer resultatet av

styrelsens utredning att redovisas senare under hösten.

Utskottets bedömning

En viktig uppgift för samhället är att så långt som möjligt

begränsa antalet olycksfall, inte minst i gruppen barn och

ungdomar. För att kunna förebygga olycksfallen är det viktigt

att ha kunskap om orsakerna till dessa. Sådan kunskap kan

erhållas genom att olycksfallsskadorna registreras. Utskottet

ser därför liksom tidigare positivt på det arbete som pågår i

syfte att få till stånd ett enhetligt system för registrering av

dessa skador. Enligt utskottets mening är det av största

betydelse att verksamheten med registrering av olycksfall byggs

ut och sprids till alla landsting. Vidare bör en central

registrering av dessa skador snarast komma till stånd. Utskottet

förutsätter dock att socialstyrelsen även fortsättningsvis

aktivt medverkar till att påskynda en fortsatt utbyggnad av

olycksfallsregistreringen. Utskottet avstyrker därför motion

So625 (fp) yrkande 1.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att riksdagen bör

avvakta socialstyrelsens redovisning av miljö- och

hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet, innan

utskottet överväger något initiativ i frågan om barnskyddsombud.

Motion So625 (fp) yrkande 2 avstyrks.

Förebyggande barn- och ungdomsvård

Motionerna

I motion 1989/90:So482 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen beslutar att H-byrån på

socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en

motor för verksamheten i hela landet och samtidigt ha en

kontrollerande funktion (yrkande 1) samt att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen

dels om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje

landsting för förebyggande psykosocialt arbete (yrkande 2),

dels om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje

kommun för förebyggande psykosocialt arbete (yrkande 3) och

dels om att socialstyrelsen anvisar föreskrifter om

barnavårdscentralernas roll i socialt förebyggande verksamhet

(yrkande 4). Vidare yrkas att riksdagen beslutar att BVC

typ I återinförs i tätorter (yrkande 5). Motionärerna anför

att vi under de senaste decennierna för varje år fått allt

större problem med stegrade kostnader för sjukvård och

socialvård. Dessa kostnader har nått sådana dimensioner att de

hotar att spräcka förutsättningarna för hela välfärdssamhället.

Vi har enligt motionärerna fått en helt ny klass av socialt

nedtrampade människor, som utgör 10--15 % av befolkningen.

Barnen är värst utsatta, och när det gäller barn och ungdomar

måste enligt motionärerna den onda cirkeln brytas och stora

resurser sättas in. Det krävs intresse och engagemang för att

arbeta socialt förebyggande bland barn och ungdomar i alla

åldrar. Motionärerna tar upp frågor om arbetet på

barnavårdscentraler, inom barnomsorgen och skolan m.m.

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat

åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga

barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde (yrkande

14) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts om regionala specialistteam (yrkande

15). En rad åtgärder på skilda områden skulle enligt

motionärerna stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet

inom socialtjänstens ansvarsområde. Ett åtgärdsprogram bör

innehålla förslag till åtgärder för att utveckla kompetensen och

höja socialsekreteraryrkets status. Det handlar, förutom om

lönesättning, om metodutveckling, arbetsorganisation, politiskt

förankrade målinriktade program och formaliserade modeller för

samverkan. Vidare hänvisar motionärerna till de regionala

specialistteam som finns när det gäller handläggning av ärenden

om sexuella övergrepp på barn och anser att specialistteam över

kommungränserna, som är inriktade även på andra problemgrupper,

bör inrättas.

Bakgrund

Socialstyrelsens folkhälsoenhet följer hälsoutvecklingen i

Sverige och ger underlag till hälsofrämjande och

sjukdomsförebyggande insatser. En samlad beskrivning och analys

av hälsoutvecklingen för olika befolkningsgrupper, förändringar

i levnadsvanor och miljöfaktorer av betydelse för hälsan m.m.

redovisas vart tredje år i en folkhälsorapport. Enheten svarar

också för de nationella hälsoregistren och för stöd och

samordning i statistikfrågor inom socialstyrelsen. Enheten

arbetar med hälsopolitiska underlag och program. Verksamheten

bedrivs genom allmänna råd och annan vägledande information,

uppföljning och utvärdering, analyser av samhälls- och

miljöförhållanden, sammanställning av fakta, metodutveckling

m.m.

Regeringen uppdrog i januari 1988 åt socialstyrelsen att

utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande

barn och ungdom, främst utsatta grupper. Utredningens arbetsnamn

har varit REBUS-projektet. Genom SoS-rapporten 1990:3,

Växa i välfärdsland har socialstyrelsen slutredovisat sitt

uppdrag. Rapporten ger en i stora delar kritisk bild av

samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Kritiken

gäller själva innehållet i verksamheten, men den gäller också

betydande brister i planering, uppföljning och utvärdering av

insatserna. Erfarenheter och kunskaper om barn och ungdom måste

i högre grad systematiseras och dokumenteras. Särskild tonvikt

måste enligt styrelsen läggas på utsatta grupper. Det sociala

arvet är fortfarande en realitet, framgår det. Det sägs vidare

att vi kan komma att gå in i det två tredjedelssamhälle som

utvecklats i andra länder, med en grupp (1/3) som kommer alltmer

på efterkälken. Socialstyrelsen bedömer att det nu handlar om

att ta ett andra steg för att förverkliga de goda mål som gäller

för verksamheten enligt lagstiftningen. För att uppnå målen

krävs emellertid betydande insatser på en rad områden där

socialtjänsten i alla delar måste bringas att med stor

målmedvetenhet verka för att förbättra barns och ungdomars

levnadsförhållanden med särskild tonvikt på utsatta grupper.

Socialstyrelsen kommer att ta aktiv del i detta arbete och

bedriva en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av

socialtjänstens insatser för barn och ungdom, anförs det.

I rapporten behandlas bl.a. frågor om barns hälsa,

förebyggande barn- och ungdomsarbete och avsaknaden av det s.k.

barnperspektivet. Metoder för utveckling av barn- resp.

ungdomsperspektivet behöver enligt socialstyrelsen utvecklas.

Olika former av samverkansmodeller, t.ex. regionala

specialistteam, kan medverka till kunskapsuppbyggnad och

metodutveckling.

Rapporten övervägs för närvarande i regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

En motion (mp) som motsvarar den nu aktuella So482 behandlades

av utskottet förra hösten i betänkandet 1989/90:SoU10 (s. 10

f.). Yttranden över motionen hade inkommit från

Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges

läkarförbund och Svensk Förening för allmänmedicin, som är en

sektion inom Svenska läkaresällskapet. Landstingsförbundet

konstaterade bl.a. att motionärernas och förbundets intentioner

avseende behovet av förebyggande insatser för barn och ungdom

stämmer väl överens. I landstingens uppgifter ingår att inom

ramen för sin verksamhet bedriva hälsovård och att i samverkan

med organisationer och myndigheter på bred front förebygga

ohälsa och skador. Detta arbete pågår kontinuerligt och omfattar

också åtgärder som motionärerna behandlar i sin motion, angavs

det. Svenska läkaresällskapet stödde motionärernas förslag

att specialkompetensen återuppbyggs inom social barn- och

ungdomsvård. Sveriges läkarförbund delade motionärernas

uppfattning att socialstyrelsen bör ges resurser så att den både

kan ha en aktiv roll i dessa frågor och utöva tillsyn över

verksamheten. Man ansåg det dock tveksamt om nya ledningsgrupper

i kommun och landsting bör inrättas för verksamhet som

barnhälsovård resp. socialtjänst i dag ansvarar för. Det syntes

enligt förbundet bättre att i stället ge dessa organisationer

resurser att klara sin verksamhet enligt direktiv och förslag

från socialstyrelsen. Motionärernas förslag att BVC typ I

återinförs i tätorterna ansågs vara ett sätt att återfå resurser

och bibehålla kompetens inom verksamheten.

För en mer utförlig redovisning hänvisas till nämnda

betänkande. Frågor om barnhälsovården behandlades också

utförligt i betänkandet.

Utskottet framhöll vikten av att barnens och ungdomarnas

situation i dagens samhälle uppmärksammas och diskuteras.

Särskilt gäller detta i fråga om de socialt mest utsatta barnen

och ungdomarna, uttalade utskottet. Samverkande insatser fordras

för att nå ett gott resultat. Det är av stor vikt att

tillräckliga resurser ställs till förfogande för det

förebyggande barn- och ungdomsarbetet och att dessa insatser

samordnas, hette det vidare. Utskottet hänvisade till

socialstyrelsens uppdrag att utvärdera

socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande barn och

ungdom och till Folkhälsogruppens arbete. Vidare hänvisades till

en särskild utredning (dir. 1989:48) som skall behandla

ungdomars villkor på 1990-talet (Ungdomsutredningen, C 1989:06).

Utskottet anförde slutligen att samarbetet mellan olika huvudmän

är av stor betydelse för det förebyggande barn- och

ungdomsarbetet. Utskottet ansåg att det utredningsarbete som

pågick borde avvaktas innan ställning togs till vilka åtgärder

som behövdes på området. Vidare delade utskottet uppfattningen

att barnavårdscentraler och distriktssköterskor måste få

tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt förebyggande

arbete. Även i denna fråga borde resultatet av det pågående

utredningsarbetet avvaktas, anförde utskottet. Utskottet kunde

inte ställa sig bakom ett generellt krav på införande av

barnavårdscentraler typ I i tätorter. Motionen avstyrktes (res.

mp).

Utskottets bedömning

Förra hösten redovisade utskottet sin inställning till de

frågor som aktualiseras i motion So482. Utskottet vidhåller sin

inställning i dessa frågor. Socialstyrelsen har slutredovisat

sitt uppdrag att utvärdera socialtjänstlagstiftningens

tillämpning beträffande utsatta barn och ungdomar. Styrelsen har

därvid angett att den aktivt skall ta del i arbetet med att

förbättra barns och ungdomars levnadsförhållanden och bedriva en

kontinuerlig uppföljning och utvärdering av socialtjänstens

insatser för barn och ungdom. Med hänvisning till det arbete som

för närvarande bedrivs på området avstyrker utskottet motion

So482 (mp) yrkandena 1--5.

Utskottet anser att de frågor som tas upp i motion So625 är

angelägna. Frågorna har dock redan uppmärksammats av

socialstyrelsen i rapporten Växa i välfärdsland. Rapporten

övervägs för närvarande i regeringskansliet. Något initiativ

från riksdagen behövs därför inte. Utskottet avstyrker sålunda

motion So625 (fp) yrkandena 14 och 15.

Minimal Brain Dysfunction (MBD)

Motionen

I motion 1989/90:So542 av Kenth Skårvik och Leif Olsson

(båda fp) hemställs om tillkännagivanden dels om att personal

inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola bör få

utbildning om MBD (yrkande 1), dels om inrättande av ett

träningscenter för barn med handikapp (yrkande 2). Det är

enligt motionärerna angeläget att personal inom socialtjänst,

hälso- och sjukvård samt skola får utbildning om handikapp och

om barn som har MBD. Vidare måste kraven på olika

behandlingsformer observeras. Det kan gälla alternativa former

av pedagogik, extra insatser avseende musik, drama, dans,

gymnastik och social träning. Motionärerna anser att ett

träningscenter för barn med handikapp som MBD och för andra

rörelsehindrade barn bör inrättas. Centret skall också fungera

som stöd för föräldrarna under barnens uppväxt och ge kunskap i

de fall kompetens hos andra instanser saknas.

Tidigare behandling

Hösten 1989 behandlade utskottet i betänkandet

1989/90:SoU10 (s. 29 f.) utförligt en motion om MBD av samma

motionärer. En beskrivning av sjukdomsbegreppet MBD återfinns i

betänkandet. Utskottet hade inhämtat yttranden över motionen

från socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska

läkaresällskapet. Enligt socialstyrelsens uppfattning är det

viktigt att personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt

skola får utbildning om olika handikapp och då framför allt om

barn med MBD. Kunskap om barn med MBD skall tas med i

utbildningsplanerna för alla yrkesgrupper som i sitt arbete

kommer i närmare kontakt med människor med handikapp. Särskilt

viktig anser man informationen till förskollärare, lärare samt

skol- och barnavårdspersonal vara. Styrelsen anförde att man är

medveten om behovet av information om MBD samt att en bok om

barn med MBD i serien Arbeta i barnomsorgen planeras.

Landstingsförbundet ansåg bl.a. att det är angeläget att de

kunskaper om MBD som finns, och som successivt tillkommer, ges

spridning inom förskola, skola, habiliteringsorganisation och

annan barninriktad verksamhet. MBD-barn kan också få hjälp på

barn- och ungdomspsykiatriska kliniker/mottagningar och på så

sätt kan såväl de direkta insatserna för barnen som

informationen och stödet till föräldrarna utvecklas, anfördes

det. Svenska läkaresällskapet anser att det finns ett behov

av ett brett spektrum av åtgärder. Barnmedicinska,

barnpsykiatriska och barnhabiliteringsmottagningar bör enligt

läkaresällskapet ta hand om de lätta fallen av MBD när det

gäller diagnostik, behandlingsplanering och uppföljning.

Resurserna finns delvis, men utbildningsbehovet anses mycket

stort. Svåra fall av MBD remitteras i allmänhet till

barnhabiliteringen. Resurserna där räcker dock enligt

läkaresällskapet inte för adekvat omhändertagande. Det framhålls

att det behövs förbättrade resurser inom såväl barnhälsovården

som barnsjukvården, habiliteringen, barnpsykiatrin och skolan.

Läkaresällskapet anser att socialstyrelsen och skolöverstyrelsen

inom de närmaste åren bör utarbeta riktlinjer och

rekommendationer för screeningverksamhet inom barn- och

hälsovård när det gäller MBD.

Utskottet delade uppfattningen i motionen att anhöriga till

barn med MBD samt personal inom barnomsorg, skola och hälso- och

sjukvård bör få information och utbildning om MBD. Information

om barn med MBD bör också tas med i utbildningen för de

yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i närmare kontakt med

människor med detta handikapp. Som framhållits av

socialstyrelsen i remissyttrandet är det inte möjligt att ange

vilka insatser som kan krävas för barn med MBD inom t.ex.

barnomsorg och skola, anförde utskottet. Behovet av råd och

stöd varierar mycket mellan olika barn med MBD, och det är

nödvändigt att anpassa insatserna till det enskilda fallet. MBD

har fått ökad uppmärksamhet under senare tid, uttalade utskottet

vidare. Utskottet ansåg sig därför kunna förutsätta att de

berörda myndigheterna är väl medvetna om behovet av information

och utbildning och ansåg det sålunda obehövligt med något

uttalande från riksdagens sida i den delen. Motionen avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att

all personal, som kommer i kontakt med barn med MBD och andra

handikapp, får utbildning och information om sådana handikapp

och om dessa barns särskilda behov. Det är också mycket vikigt

att olika personalgrupper samverkar, när det gäller insatserna

för dessa barn. De olika personalkategorierna kan på så sätt ta

del och lära av varandras kunskaper och erfarenheter. Liksom

tidigare utgår utskottet från att berörda myndigheter är

medvetna om behovet av insatser på området. Utskottet anser

därför inte att riksdagen har anledning att vidta några sådana

åtgärder som avses i motion So542 (fp) yrkande 1.

Motionsyrkandet avstyrks således.

Utskottet anser inte att yrkande 2 i motion So542 (fp) bör

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionsyrkandet

avstyrks.

Sexuella övergrepp mot barn m.m.

Motionerna

Flera motioner behandlar frågan om behov av åtgärder för att

förebygga sexuella övergrepp mot barn och för att förbättra

handläggningen av sådana ärenden.

I motion 1989/90:So202 av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda

c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp

på barn. Motionärerna anmärker att det knappast finns något

område där det är mer angeläget att omedelbart ingripa, än då

äldre människor med inflytande över små barn barbariskt

utnyttjar dem sexuellt. Det behövs information i förebyggande

syfte, och dessutom måste åtgärdsmodeller byggas upp, anförs

det.

I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

ett tillkännagivande om stöd för barn som utsatts för sexuella

övergrepp (yrkande 13). Olika undersökningar pekar på att

upp till vart tionde barn kan ha utsatts för incest, anförs det

i motionen. Förutom åtgärdsprogram behövs forskning på en rad

områden, bl.a. när det gäller vilka som är gärningsmän, vilken

form av behandling/påföljd som ger bäst resultat samt

trovärdigheten av barns vittnesutsagor. Det planerade projektet

vid BRÅ, Brott mot barn, bör enligt motionärerna komma i gång

snarast. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.)

I motion 1989/90:So327 av Görel Thurdin och Karin Söder

(båda c) hemställs om tillkännagivanden beträffande vad som

anförts i motionen dels om barnombud (yrkande 1), dels om

bidrag till Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ)

(yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att barn, som utsatts

för sexuella övergrepp från en vuxen i familjen, har stort behov

av hjälp och stöd. I förebyggande syfte och för att skydda

utsatta barn bör det finnas barnombud i kommunerna, och

socialtjänsten bör ha ansvar för att inrätta sådana tjänster.

Barnombudet skall ha till uppgift att ta till vara barnens

rättigheter i varje utredning och i övrigt se till barnens bästa

och värna barnens intressen. Motionärerna framhåller vidare att

RMSÖ, som är en frivillig organisation som genom jourverksamhet

arbetar för att stödja och hjälpa offer för sexualbrott, borde

ha möjlighet att få bidrag från socialstyrelsen för sin

verksamhet.

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas tillkännagivanden dels om dokumentation av skador i fall

av misstänkt barnmisshandel (yrkande 3), dels om åtgärder

för att tillgodose behovet av utbildning av personal angående

skador uppkomna på grund av sexuella övergrepp och misshandel av

barn och kvinnor (yrkande 4) och dels om en samarbetsmodell

för handläggning av mål och ärenden om sexuella övergrepp mot

barn (yrkande 5). Alla skador skall enligt motionärerna

dokumenteras noggrant, så att ett utförligt underlag finns

tillgängligt, när ett eventuellt rättsintyg skall utfärdas.

Motionärerna påpekar vidare att riktlinjer för handläggning av

ärenden, där barn misstänks ha blivit utsatta för misshandel,

redan finns, men att det behövs förnyad information och

utbildning. Det är enligt motionärerna mycket angeläget att

sexuella övrgrepp mot barn kommer till myndigheternas kännedom,

så att erforderliga åtgärder kan vidtas. Socialförvaltningarna

måste därför åläggas anmälningsskyldighet till polismyndigheten

vid dessa brott. Det är vidare nödvändigt med en samordning av

rättsväsende, socialförvaltning och aktuella vårdinstanser. En

samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst kunna garantera

en tillfredsställande gemensam bas för såväl sociala som

rättsliga åtgärder. Det arbete som för närvarande bedrivs vid

BRÅ bör, enligt motionärernas mening, påskyndas.

Frågan om kommunala barnombudsmän tas även upp i motion

1989/90:So629 av Anita Stenberg m.fl. (mp), vari yrkas att

riksdagen beslutar att varje kommun bör ha en

barnombudsmannatjänst på hel- eller halvtid (delvis).

Bakgrund

I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) redovisas

bl.a. socialstyrelsens tidigare engagemang när det gäller frågor

om våld och sexuella övergrepp mot barn. Olika former för

samarbete mellan myndigheter -- bl.a. den s.k.

Eskilstunamodellen -- redovisas likaså. För en mer utförlig

bakgrund hänvisas till denna genomgång.

En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) med

företrädare för berörda myndigheter m.fl. utreder för närvarande

sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppen, som utsågs 1985,

skulle följa de insatser som görs för att komma till rätta med

övergreppen och utarbeta förslag om hur personal inom främst

socialtjänst, sjukvård och rättsväsende skall kunna förbättra

och effektivisera sina insatser. Gruppen behandlar frågan om den

information som behöver ges till vissa yrkesgrupper för att

dessa skall kunna upptäcka sexuella övergrepp, om hur dessa

problem handläggs av myndigheterna och om hur alternativa

behandlingsmetoder skall kunna utvecklas. Gruppens resultat

kommer, enligt uppgift från BRÅ, att redovisas under hösten

1990.

En kartläggning av brottsstatistik och genomgång av forskning

på området utförd inom BRÅ utgör en del av underlaget för

gruppens arbete. Beträffande den del av arbetet som avser

forskning och kartläggning har projektet hittills resulterat i

fyra delrapporter varav den senaste, Sexualbrott mot barn,

1990:6, redovisades sommaren 1990. Ytterligare en rapport är

under utarbetande och kommer troligtvis att utges senare under

hösten.

Ytterligare ett projekt vid BRÅ, Brott mot barn, har påbörjats

och är tänkt att utgöra en fortsättning på det tidigare arbetet

Sexuella övergrepp mot barn. Perspektivet vidgas till att

innefatta även andra typer av brott mot barn, t.ex.

barnmisshandel och brott inom familjen.

I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 7, s. 147

och 158) anfördes att det finns ett stort behov av att bl.a.

följa upp de resultat som BRÅ kommer fram till i ett

utvecklingsarbete inom området. Inom socialtjänsten och hälso-

och sjukvården saknas tillräckliga kunskaper och tillräckligt

utvecklade utrednings- och behandlingsmetoder när det gäller

barn, som utsatts för sexuella övergrepp. För att stimulera ett

utvecklingsarbete föreslogs två milj.kr., vilket innebär en

uppräkning med en milj.kr. De organisationer som bedriver arbete

för barn i utsatta situationer har stor betydelse, anfördes det

vidare. De ideella organisationerna har medverkat till att dra

fram problem, som barnmisshandel och sexuella övergrepp mot

barn, i ljuset. Även de föreningar som organiserar

familjehemsföräldrar bedriver en i sammanhanget viktig

verksamhet. För bidrag till dessa organisationer föreslogs en

ökning med en milj.kr. till drygt två milj.kr.

Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) erhåller,

enligt uppgift från socialstyrelsen, för närvarande inte några

statliga bidrag för sin verksamhet.

Socialstyrelsen kommer inom kort att ge ut allmänna råd om

handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn.

Särskilt kommer handläggningsrutinerna inom socialtjänsten och

hälso- och sjukvården samt olika former av samarbete mellan

myndigheterna att behandlas.

Socialnämnden har inte någon generell rätt och inte heller

någon lagstadgad skyldighet att anmäla begångna brott. Enligt 7

kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) gäller med vissa undantag

sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas

utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Presumtionen är således för sekretess. Av 14 kap. 2 §

sekretesslagen framgår att hinder mot polisanmälan, från dessa

utgångspunkter, inte föreligger rörande vissa brott mot

underåriga, dvs. barn som är under 18 år. Dessa brott är angivna

i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken och gäller bland annat misshandel

eller annat brott mot liv eller hälsa, brott mot frihet och frid

samt sexualbrott. Detta innebär således att socialnämnden får

göra polisanmälan vid sådana övergrepp.

I socialstyrelsens Allmänna råd 1981:2, LVU, anförs bl.a.

att nämnden omsorgsfullt bör överväga för- och nackdelar med en

polisanmälan mot misstänkta eller konstaterade övergrepp.

Omständigheterna i det enskilda fallet får fälla utslaget.

Socialnämnden bör dock alltid handla med utgångspunkt från

barnets bästa, anförs det (s. 79).

I promemorian (Ds 1989:6), med förslag till ändringar av

vissa bestämmelser i brottsbalken om sexualbrott, anges att

vissa ändringar syftar till att på ett tydligare sätt markera

hur allvarligt man måste se på sexuella övergrepp mot barn.

Promemorian har remissbehandlats och är nu föremål för beredning

inom justitiedepartementet.

Tidigare behandling

Hösten 1988 behandlade utskottet i betänkandet

1988/89:SoU1 två motioner (fp) om sexuella övergrepp mot

barn. Utskottet uttalade följande (s. 26 f.).

Utskottet anser att det är en fråga av yttersta vikt att

förebygga sexuellt utnyttjande av barn och att behandla och

hjälpa de barn och familjer som drabbas. Denna inställning

klargjorde utskottet vid frågans behandling redan under

riksmötet 1984/85. Övergreppen är särskilt allvarliga genom att

barnens absoluta underläge utnyttjas av förövaren som också kan

använda sin styrka och makt till att dölja och förneka det som

skett. Barn kan också välja att förtiga övergreppen och offra

sig själva för att skydda förövaren. Övergreppen medför mycket

allvarliga störningar och skador hos barnet. Förekomsten av

sexuella övergrepp mot barn är helt oacceptabel för samhället.

Utskottet vill därför starkt understryka vikten av att berörda

myndigheter med kraft agerar för att förebygga sexuellt

utnyttjande av barn och för att behandling och hjälp ges de

drabbade familjerna. Insatserna måste sättas in skyndsamt och på

en bred front.

De som i sin yrkesutövning möter problemen ställs inför mycket

speciella krav på erfarenhet och kunskap. Yrkesgrupper som

berörs återfinns inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården,

skolan samt rättsväsendet. I ärenden om barn som far illa är ett

samarbete mellan dessa instanser ofrånkomligt och av central

betydelse. De olika yrkesgruppernas sammanlagda erfarenheter och

resurser ger bättre möjligheter att upptäcka om barn har utsatts

för övergrepp i sina familjer och att finna medel att på bästa

sätt hjälpa dem och deras familjer ur krisen. Utskottet ser

därför mycket positivt på det arbete beträffande

samarbetsmodeller m.m. som bedrivs av en arbetsgrupp vid BRÅ.

Dess arbete, som syftar till att underlätta upptäckt av

övergrepp och att förbättra utrednings- och

behandlingsrutinerna, får anses tillgodose syftet med de

aktuella motionerna -- -- --

Motionerna avstyrktes varvid utskottet även erinrade om det

lagstiftningsarbete som pågår och som syftar till skärpta straff

för övergreppen. Riksdagen följde utskottet.

I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 ff.)

behandlade utskottet hösten 1989 flera motioner (fp, c) om

sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Bl.a.

behandlades motioner som motsvarar de nu aktuella So327 och

So625 yrkandena 4 och 5. Utskottet anförde bl.a. följande.

En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt

utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och

sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande

betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas

kännedom för erforderliga åtgärder.

Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella

övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det

krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda

myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a.

vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna

informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av

förnyad information och utbildning till de personalgrupper som

kommer i kontakt med dessa ärenden.

Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan

berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att

samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala

myndigheterna och aktuella vårdinstanser, eftersom utredningarna

i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta

rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas

för såväl sociala som rättsliga åtgärder.

Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering

av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta

övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till

åtgärdsprogram bör föreläggas riksdagen, uttalade utskottet. Det

anförda gavs regeringen till känna med anledning av motionerna

(res s).

I betänkandet 1989/90:SoU15 om vård i vissa fall av barn

och ungdomar behandlade utskottet ett motionsyrkande (m) om

sammanställning och värdering av uppgifter kring barn utsatta

för våld och sexuella övergrepp. Utskottet konstaterade att

frågan om insatser mot våld och sexuella övergrepp mot barn och

kvinnor i hemmet nyligen hade behandlats av utskottet. Utskottet

vidhöll vad som då framfördes men ansåg inte att det var

motiverat med något nytt tillkännagivande från riksdagens sida.

Utskottet avstyrkte därmed motionen.

I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 9 f.) behandlades ett

motionsyrkande (mp) om inrättande av en kommunal

barnombudsmannatjänst. Utskottet hänvisade till

socialtjänstlagens bestämmelser och konstaterade att kommunerna

inom ramen för denna lag har möjlighet att inrätta tjänster som

barnombudsmän i den utsträckning de anser detta påkallat.

Utskottets bedömning

Barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn är företeelser

som väcker avsky och indignation. För att kunna förebygga och

upptäcka sådana övergrepp och för att kunna ge adekvat

behandling krävs insatser från samhället på bred front. Alla

myndigheter, som kommer i kontakt med barn, måste vara öppna och

lyhörda för tecken, som tyder på att ett barn är utsatt för

övergrepp i hemmet. När fråga har uppkommit om ett barn utsätts

för t.ex. misshandel, måste myndigheterna kunna agera snabbt,

professionellt och på ett för barnet skonsamt sätt. Att olika

personalkategorier samarbetar om dessa åtgärder är nödvändigt.

En fast modell för samverkan bör vara en självklar bas för de

insatser som skall sättas in.

Riksdagen gav förra hösten regeringen till känna vad utskottet

anfört om bl.a. behovet av en utvärdering av socialtjänstens

handläggning av anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och

kvinnor. Därvid uttalades att ett samlat förslag till

åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Utskottet vidhåller

denna uppfattning. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen

till känna med anledning av motionerna So202 (c), So213 (c)

yrkande 13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp) yrkandena

3--5 och So629 (mp)(delvis).

Insatser för flyktingbarn

Motionen

I motion 1989/90:So409 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i motionen om barnens situation (yrkande 2). Många

flyktingbarn har svåra upplevelser bakom sig, och därför bör

speciell hänsyn tas till dessa barn såväl vid

flyktingmottagandet som vid integreringen i samhället, anför

motionärerna. Verksamheten bör enligt motionärerna inriktas på

förebyggande verksamhet och psykosocialt stöd. Särskild

uppmärksamhet bör ägnas de barn som kommer ensamma till Sverige.

(Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf605.)

Bakgrund

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett

flyktingbarnens behov av stöd och hjälp från socialtjänsten och

hälso- och sjukvården. I sin rapport Socialstyrelsen redovisar

1988:22 framhåller styrelsen att flyktingbarn i allmänhet bör

betraktas som en utsatt grupp i behov av stöd och hjälp från

såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Bland flyktingbarn

finns också grupper som behöver uppmärksammas särskilt. Hit hör

barn till föräldrar som länge levt under extrem stress, barn med

egna traumatiska upplevelser i hemlandet, barn utan

vårdnadshavare, handikappade barn och barn som under lång tid

levt i ovisshet om de får stanna i Sverige. Många flyktingbarn

är aktuella vid barnmedicinska och barnpsykiatriska

mottagningar. Från skolvärlden rapporteras om ökade svårigheter

att integrera flyktingbarn i klasserna. Det görs stora insatser

från socialtjänstens sida för att underlätta tillvaron för

barnen och deras familjer. Ett adekvat mottagande av barnen då

de kommer till landet är ett nödvändigt förebyggande arbete,

främst av mänskliga skäl men också för att bespara såväl

flyktingarna som samhället framtida problem, anförs det.

Första delen av socialstyrelsens rapport handlar om hur

flyktingbarn påverkas av sina egna eller föräldrarnas

traumatiska upplevelser. I den andra delen ges förslag på hur

man på olika nivåer, inom socialtjänsten och hälso- och

sjukvården, kan underlätta tillvaron för de flyktingbarn som

tillåtits stanna i landet. Det är viktigt att utveckla ett väl

fungerande samarbete mellan olika sektorer som kommer i kontakt

med barnen. Med tanke på den bakgrund många flyktingbarn har,

anser socialstyrelsen att det är synnerligen viktigt att

socialnämnderna tar ett aktivt ansvar för flyktingbarnen genom

att erbjuda föräldrarna en kartläggning av varje barns

individuella erfarenheter och behov för att, på grundval av

denna, kunna planera för det enskilda barnet och uppmärksamma de

barn som är i behov av särskilt stöd. Behovet av en omfattande

satsning på kunskap och metodutveckling framhålls också.

Även i SoS-rapport 1990:3, Växa i välfärdsland, behandlas

frågan om insatser för barn från andra länder. Enligt

socialstyrelsens bestämda uppfattning måste behoven av stöd för

invandrarbarn och ungdomar -- och hur man möter behoven -- inta

en central plats i det framtida arbetet (s. 110).

I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 7, s. 147

f.) anfördes bl.a. att det, genom den utredning om flyktingbarns

behov av stöd och hjälp som socialstyrelsen genomfört på uppdrag

av regeringen, har framkommit att det finns behov av att

utveckla nya metoder inom socialtjänsten för stöd och hjälp till

utsatta flyktingbarn och flyktingungdomar. Vidare föreligger ett

stort behov av att förstärka samarbetet mellan olika

myndigheter. För dessa ändamål disponerade socialstyrelsen 2

milj.kr. Under senare tid har det framkommit att problemen är

betydande även för invandrarungdomar som inte är flyktingar.

Arbetslösheten är betydligt högre bland invandrarungdomar än

bland svenska ungdomar. Andra generationens invandrare är

överrepresenterade bland de ungdomar som är intagna på landets

ungdomsvårdsinstitutioner. Signaler kommer om ett ökat missbruk

bland invandrarungdomar. Sammantaget visar dessa uppgifter att

det finns anledning till oro över hur ungdomar med

invandrarbakgrund har det i vårt land. Mot bakgrund härav

föreslog föredraganden att ytterligare 2 milj.kr. ställdes till

socialstyrelsens förfogande för försöks- och

utvecklingsverksamhet när det gäller barn och ungdomar vars

föräldrar är flyktingar eller invandrare. Särskild uppmärksamhet

borde i sammanhanget riktas mot att utveckla det uppsökande och

förebyggande arbetet bland invandrarungdomar, sades det. Den

senaste tidens kraftiga ökning av antalet asylsökande har ställt

flyktingmottagandet inför avsevärda svårigheter. Mot bakgrund

härav och mot bakgrund av de problem som socialstyrelsen

tidigare beskrivit i sin utredning av flyktingbarnens behov fann

regeringen behov av aktuell kunskap på området. Regeringen har

därför uppdragit åt socialstyrelsen att under år 1990 närmare

följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos

landets flyktingbarn och flyktingungdomar. Styrelsen skall även

samla information om förläggningars, kommuners, landstings och

organisationers verksamheter i fråga om dessa barn och ungdomar.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1991.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att flyktingbarnen

många gånger kräver speciell uppmärksamhet och omvårdnad från

samhällets sida. Socialstyrelsen har uppmärksammat denna grupp

och lämnat förslag på hur man på olika nivåer inom

socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan underlätta

tillvaron för de flyktingbarn som tillåts stanna i Sverige.

Medel har också ställts till styrelsens förfogande för försöks-

och utvecklingsverksamhet på området. Styrelsens uppdrag att

följa utvecklingen och införskaffa information om de insatser

som görs på olika områden kommer att redovisas nästa vår.

Utskottet vill understryka vikten av att kartläggningen följs av

konkreta åtgärder där det behövs. Något behov av att riksdagen

tar ett initiativ i frågan föreligger således inte, och

utskottet avstyrker motion So409 (m) yrkande 2.

Särskilda åtgärder för invandrarungdomar

Motionen

I motion 1989/90:So292 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att

starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar.

Motionärerna anser att det krävs ett sammansatt åtgärdsprogram

för att stötta de arbetslösa invandrarungdomar som är, eller

håller på att bli, utslagna. Ett socialt stödprojekt bör enligt

motionärerna organiseras så att invandrare anställs för att

arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. De invandrare som

skall arbeta med verksamheten måste enligt motionärerna ges en

grundlig utbildning för att finna sig väl till rätta bland

svenska institutioner. Detta är, framhåller motionärerna,

nödvändigt för att invandrarungdomarna skall få det konkreta

stöd de behöver i olika situationer. För dessa stödprojekt bör

resurser ställas till kommunernas förfogande. (Motiveringen

återfinns i motion 1989/90:Sf636.)

Bakgrund

I föregående avsnitt har redovisats de insatser som nämndes i

budgetpropositionen när det gäller stöd till flyktingbarn

och invandrarungdomar.

I regeringens skrivelse till riksdagen 1989/90:69 om

ungdomsfrågor sägs bl.a. att invandrar- och

flyktingungdomens situation på arbetsmarknaden behöver ägnas

särskild uppmärksamhet. Utredningen om ungdomars villkor på

90-talet (Ungdomsutredningen) skall särskilt ta fram

en heltäckande bild av invandrarungdomens situation i

förhållande till övriga ungdomar, anförs det. Föredragande

statsrådet har också för avsikt att i samråd med berörda

fackdepartement söka få till stånd särskilda projekt för barn

och ungdomar i invandrartäta områden. En samordning av

insatserna i dessa bostadsområden är nödvändig, heter det i

skrivelsen.

I samarbete med Barn- och ungdomsdelegationen har

Ungdomsutredningen helt nyligen tagit fram en debattskrift med

titeln Murar att rasera. Ett delbetänkande om invandrar- och

flyktingungdomarnas situation kommer enligt uppgift att

presenteras i maj 1991. Betänkandet skall behandla frågan om

huruvida invandrar- och flyktingungdomar missgynnas, särskilt i

fråga om utbildning, arbete, bostäder och fritidssysselsättning.

Tidigare behandling

Utskottet har behandlat likartade yrkanden flera gånger

tidigare. I betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 25 f.) angavs

bl.a. att regeringen i april 1988 gett socialstyrelsen och

arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att gemensamt ta initiativ

till insatser i syfte att förstärka och utveckla samarbetet

mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen i landets kommuner.

Avsikten med initiativet, upplyste utskottet, var bl.a. att

stärka ungdomars anknytning till arbetsmarknaden. Satsningen

avsåg i hög grad invandrarungdom. Utskottet ansåg mot bakgrund

av det anförda inte att motionen borde föranleda någon

riksdagens åtgärd. Motionen avstyrktes.

I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 11 f.) behandlade

utskottet en motion som motsvarar den nu aktuella. Utskottet

ansåg, i likhet med motionärerna, att det är angeläget att

invandrarungdomarnas situation i Sverige uppmärksammas mer.

Utskottet hänvisade till regeringens skrivelse 1988/89 om

ungdomsfrågor och till statens ungdomsråd och konstaterade att

de frågor som motionärerna aktualiserat hade uppmärksammats av

de ansvariga myndigheterna, som också gjort vissa insatser.

Utskottet ansåg inte att det fanns behov av något riksdagens

initiativ och avstyrkte därför motionen (res. vpk). Riksdagen

följde utskottet.

Utskottets bedömning

De problem som förs fram i motionen behandlas för närvarande

av Ungdomsutredningen, som under första halvåret 1991 skall

avlämna ett delbetänkande om invandrarungdomarnas sociala

situation. Riksdagen bör därför inte överväga något initiativ

med anledning av motionen. Motion So292 (vpk) avstyrks sålunda.

Familjerådgivning

Motionerna

I motion 1989/90:So239 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove

Johansson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av

en tryggad och samordnad familjerådgivningsverksamhet.

Motionärerna anför att familjerådgivningen under flera år har

befunnit sig i en akut krissituation. Det saknas ett

övergripande ansvar för verksamheten och frågan om

huvudmannaskapet är fortfarande olöst, anförs det.

Rådgivningsverksamheten är, till följd av bristande resurser,

nedläggningshotad på många håll i landet. Socialstyrelsens

kartläggning av familjerådgivningsverksamheten visar att

väntetiderna dessutom är långa, ofta flera månader. För att

avhjälpa uppenbara brister och för att åstadkomma en nödvändig,

slagkraftig och övergripande organisation av verksamheten med

någon form av samlat eller samordnat huvudmannaskap krävs enligt

motionärerna skyndsamma initiativ i frågan.

I motion 1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utbyggnad av

familjerådgivningsbyråverksamheten (yrkande 3). Motionärerna

anser att den kommunala familjerådgivningen bör byggas ut, så

att alla kan få stöd vid separationer. Med en utbyggnad kan man

enligt motionärerna få fram bra och för barnen fungerande

samarbetssamtal när föräldrarna skiljer sig.

Bakgrund

Familjerådgivningen behandlades våren 1987 i betänkandet SoU

1986/87:22. Utskottet uttalade att

familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde, både

direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den handledning

som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har i uppgift

att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets mening

nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades. Utskottet

beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge regeringen till

känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om hur

familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen

beslutade enligt utskottets hemställan. Med anledning av en

motion (s) behandlades familjerådgivningen även våren 1988 i

utskottets betänkande SoU 1987/88:14 (s. 11 f.). Utskottet

betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll

att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten

skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna med

anledning av motionen (res. s).

I socialstyrelsens uppdrag att utvärdera socialtjänstens

insatser för barn och ungdom m.m. ingick även att undersöka hur

verksamheten med familjerådgivning skulle kunna tryggas samt att

överväga huvudmannaskapet för verksamheten. Genom SoS-rapport

1989:10, Familjerådgivning, Samarbetssamtal har styrelsen

redovisat uppdraget i denna del. Familjerådgivningen arbetar med

behandling av problem, konflikter och krissituationer i

äktenskap eller i andra samlevnadsformer. Den vänder sig

huvudsakligen till par, men tar också emot ensamstående. Det är

den verksamhet i samhället som är exklusivt inriktad på vuxna

människors relationsproblem. Verksamheten bedrivs med både

primärkommunal och landstingskommunal huvudman. År 1988 var

antalet byråer 45 stycken, varav 33 hade landstingskommunalt

huvudmannaskap. Det är enligt socialstyrelsen inte ovanligt att

familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt

huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och

utveckla verksamheten, anförs det i rapporten. Styrelsens

förslag är att primärkommunerna skall vara huvudmän för

verksamheten.

Socialstyrelsens förslag har remissbehandlats och bereds för

närvarande i socialdepartementet.

I promemorian Ds 1989:52, Vårdnad och umgänge föreslås att

kommunerna skall åläggas att hålla en verksamhet med

samarbetssamtal i samband med skilsmässokonflikter och liknande

situationer. I promemorian hänvisas till

familjerådgivningssekretessen, och det anförs att det framstår

som lämpligast att samarbetssamtalen inte uppfattas som en

integrerad del av en utredning om vårdnad eller umgänge utan som

en insats inom socialtjänstens ram vid sidan av denna utredning.

Promemorian har resulterat i en proposition, som helt nyligen

har avlämnats (prop. 1990/91:8, Vårdnad och umgänge). I

propositionen föreslås att socialtjänstlagen kompletteras med en

bestämmelse om att kommunerna skall vara skyldiga att bereda

föräldrar möjlighet till samarbetssamtal. Vidare föreslås att en

domstol, i mål om vårdnad och umgänge, skall få uppdra åt

socialnämnden eller något annat organ att anordna

samarbetssamtal mellan föräldrarna.

Utskottets bedömning

Familjerådgivningen är en mycket viktig verksamhet genom sitt

stöd och sin hjälp åt familjer i kris. Familjerådgivningen har

även ett stort värde för barnen i familjen, som ofta utsätts för

stora påfrestningar när föräldrarna har relationsproblem. I

likhet med motionärerna anser utskottet att det nu är ytterst

angeläget att familjerådgivningen tryggas. Utskottet har vid

upprepade tillfällen tidigare uttalat att regeringen skyndsamt

bör ta upp denna fråga till behandling.

Utskottet vidhåller sin inställning att familjerådgivningen är

viktig och att regeringen skyndsamt bör ta upp frågan hur

verksamheten kan tryggas. Detta bör riksdagen ge regeringen till

känna med anledning av motionerna So239 (s) och So324 (vpk)

yrkande 3.

Olika brottsförebyggande åtgärder

Motionerna

I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

tillkännagivanden om vikten av att män engagerar sig för

ungdomar (yrkande 1) och om meningsfulla fritidsaktiviteter

för ungdom (yrkande 8). Vuxna måste agera konsekvent och

tydligt i förhållandet till barn och ungdomar, anför

motionärerna. De unga behöver vuxna av båda könen som

förebilder. Många ungdomar saknar dock manliga förebilder,

påpekar motionärerna och hänvisar till ett projekt som pågår där

det gäller att finna "nya pappor" som kan engagera sig i vilsna

ungdomar. Liknande projekt bör enligt motionärerna initieras på

andra håll i landet. Ungdomars engagemang, när det gäller olika

ideella verksamheter, är enligt motionärerna positivt och

utvecklande för ungdomarna. Det är också ett effektivt skydd

mot en negativ gängbildning och kriminalitet. Det är därför

viktigt att samhället på olika sätt stöder barn- och

ungdomsverksamhet. (Motiveringen finns i motion 1989/90:Ju607.)

I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

hemställs om tillkännagivanden om insatser mot alkohol- och

narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet

(yrkande 1) och om andra lämpliga åtgärder för att förhindra

ungdomsbrottslighet men som ej fordrar lagstiftning (yrkande

3). Sambandet mellan alkohol- och narkotikamissbruk å ena

sidan samt kriminalitet å andra sidan är enligt motionärerna så

tydligt att man svårligen kan tänka sig någon brottsbekämpande

åtgärd som skulle ha större genomslagskraft än kampen mot

missbruk. Att pressa ned alkoholkonsumtionen är därför en av de

allra viktigaste åtgärderna för att hejda ungdomsbrottsligheten,

anför motionärerna. Kommunerna och folkrörelserna har ett stort

ansvar när det gäller att erbjuda barn och ungdomar en

meningsfull fritid som alternativ till sysslolöshet och

gängbildningar, anförs det vidare. En annan mycket viktig

brottsförebyggande verksamhet är enligt motionärerna

socialarbetarnas jourverksamhet. Genom att nattetid finnas på

utsatta platser kan fältarbetare förebygga brottslighet.

Ytterligare en viktig åtgärd i sammanhanget är samordningen

mellan socialtjänst och kriminalvård. Snabbhet och samarbete

mellan berörda myndigheter måste enligt motionärerna premieras.

(Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.)

I motion 1989/90:So291 av Ulla-Britt Åbark och Lena Öhrsvik

(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad som anförts i motionen om behovet av ökade

insatser för att bekämpa ungdomsvåldet. Motionärerna förespråkar

bl.a. en ökad satsning på att få fler vuxna till daghem,

fritidshem och skola. Föräldrarna bör få kortare arbetsdag och

därigenom ökade möjligheter att umgås med sina barn. Arbetet

inom vård och omsorg bör enligt motionärerna uppvärderas.

Dessutom föreslås ett ökat stöd till organisationer och

folkrörelser.

Bakgrund

I regeringens skrivelse 1989/90:69 om ungdomsfrågor

redovisas inriktningen på ungdomspolitiken inför 1990-talet.

Insatserna skall enligt skrivelsen koncentreras på de mest

utsatta ungdomsgrupperna. Den särskilda ungdomsutredningen skall

ge förslag till åtgärder för att stärka demokratin och

jämlikheten för ungdomar. Barns och ungdomars egna aktiviteter

och möjligheter till inflytande uppmuntras genom särskilda

projektmedel till organisationer som bedriver barn- och

ungdomsverksamhet. Stödet till ungdomsorganisationerna

förbättras genom en tydligare inriktning på aktiviteter och

uppföljning. Särskild uppmärkamhet bör enligt skrivelsen ägnas

barn- och ungdomskulturen samt folkrörelsernas del i denna. När

det gäller ungdomar och våld måste föräldraansvaret förtydligas

och stödjas, sägs det. Ungdomens eget ansvar och engagemang

skall betonas liksom allmänna förebyggande samhällsåtgärder mot

våld.

Skrivelsen har behandlats av kulturutskottet i betänkandet

1989/90:KrU14.

I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 15,

civildepartementet, s. 141 ff.) anfördes bl.a. att Barn- och

ungdomsdelegationen sedan 1987 disponerar 30 milj.kr. årligen ur

allmänna arvsfonden till utvecklingsarbete bland ungdomar. Stöd

utgår främst för ungdomslokaler och försöksprojekt till ungdomar

som inte tidigare varit föreningsaktiva. Särskilt prioriteras

projekt som rör miljö, kultur (bl.a. rockmusik) och socialt

utsatta samt projekt mot våld och droger. Statens ungdomsråd har

till uppgift att främja fritidsverksamhet och kulturell

verksamhet bland barn och ungdomar samt att redovisa

utvecklingen när det gäller ungdomars villkor i samhället.

Statsbidrag till ungdomsorganisationerna utgår enligt

förordningen (1988:374) om statsbidrag till

ungdomsorganisationer. Bidraget utgår till central och lokal

ungdomsverksamhet. Det totala stödet till

ungdomsorganisationerna uppgår, enligt ett pressmeddelande från

civildepartementet i januari 1990, till 92 milj.kr.

När det gäller fältarbete anser socialstyrelsen att man

återigen bör ta upp frågan om arbete utanför ordinarie

tjänstetid. Socialtjänsten kritiseras för bristande kunskaper om

ungdomars förhållanden i "sina egna miljöer". En förutsättning

för att få bättre kunskaper är att arbetet sker flexibelt och

utanför de sedvanliga rutinerna. Modeller för att utveckla

fältverksamheten även på obekväm tid, bl.a. genom "goda

exempel", bör utarbetas (SoS-rapport 1990:3, s. 105).

Stiftelsen Fryshuset bedriver sedan januari i år ett

projekt som går ut på att intresserade vuxna vistas i olika

ungdomsmiljöer runt om i Stockholms city under fredag- och

lördagkvällar. Ca 60 personer, de flesta män men även en del

kvinnor, är engagerade i projektet som benämns Farsor på stan.

De föräldrar som deltar i projektet arbetar helt ideellt.

Tidigare behandling

Våren 1989 behandlade utskottet i betänkandet

1988/89:SoU13 (s. 10 f.) en motion (fp) om

fritidsaktiviteter för ungdomar i storstad. Utskottet uttalade

bl.a. att det åligger kommunernas socialtjänst att tillse att

insatser görs för att undvika uppkomsten av olämpliga

ungdomsmiljöer. Utskottet pekade vidare på det arbete som

bedrivs av statens ungdomsråd. Motionen avstyrktes.

I utskottets betänkande 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av

barn och ungdomar behandlades regeringens proposition 1989/90:

28 om en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. I

betänkandet behandlades också motionsyrkanden (c) om bl.a.

sambandet mellan ungdomsbrottslighet och droger, en god

barnomsorg, skolans roll för att förebygga ungdomsproblem och

vikten av en arbetsmarknadspolitik som förhindrar utslagning av

ungdomar. Utskottet uttalade (s. 65) att trygga

uppväxtförhållanden, goda föräldrarelationer och även i övrigt

positiva vuxenkontakter är av grundläggande betydelse för ett

barns utveckling och anpassning i samhället. Det är vidare, även

i detta sammanhang, av den största vikt att omsorgen om barnen,

under den tid föräldrarna förvärvsarbetar, kan tillgodoses på

ett fullgott sätt. Skolan har också stor betydelse när det

gäller unga människors möjligheter att få en gynnsam uppväxt och

i det brottsförebyggande arbetet, sades det. Betydelsen av att

ha arbete och sysselsättning kan inte heller nog värderas i

detta sammanhang, uttalade utskottet. Insatser mot ungdomars

missbruk av alkohol och andra droger har också stor betydelse

för att förebygga brott och sociala problem. Samhällets insatser

på detta område har under hösten 1989 ingående behandlats av

utskottet i betänkandet 1989/90:SoU2. Sammanfattningsvis ansåg

utskottet att insatser på en rad olika områden kan bidra till

att skapa gynnsamma uppväxtbetingelser för barn och ungdomar och

härigenom förebygga brott och sociala problem. I detta

sammanhang betonade utskottet återigen vikten av att

myndigheters och organisationers insatser samordnas väl.

Utskottet ansåg dock inte att riksdagen hade anledning att ta

några sådana initiativ som förordades i motionen. Denna

avstyrktes (res. c).

I betänkandet behandlades också en motion (fp) om social

jourverksamhet. Utskottet redogjorde därvid för vad som sades i

socialtjänstpropositionen om värdet av en väl utbyggd social

jour. Utskottet förutsatte (s. 67) att även de kommuner som

fortfarande saknar en utbyggd socialjour arbetar med den

målsättningen att företrädare för socialtjänsten vid behov skall

kunna nås även utanför den ordinarie arbetstiden. Motionen

avstyrktes.

Flera motioner (s, fp, vpk) tog upp frågan om samordning

mellan olika myndigheter. Utskottet uttalade bl.a. följande (s.

53 f.).

Det bör enligt utskottet återigen framhållas hur viktigt det

är att förebyggande åtgärder av olika slag kommer till stånd på

ett tidigt stadium. Socialtjänsten måste kunna erbjuda de unga

en positiv och utvecklande miljö i stället för en destruktiv

gängtillvaro som kan leda till kriminalitet och social

utslagning.

För att samhällets insatser för unga lagöverträdare skall bli

effektiva krävs det att alla de myndigheter som kommer i kontakt

med en ung lagöverträdare samarbetar. Den unge har tidigare ofta

inte haft några gränser uppsatta för sitt handlande eller sett

några konsekvenser av detta handlande. Han har behov av att de

vuxna nu uppträder enigt, att de har en gemensam målsättning och

att de är tydliga i sina kontakter med honom. I likhet med

motionärerna vill utskottet vidare betona vikten av att

samhällets reaktion på ett brott, som begåtts av en ung

människa, kommer snabbt och att det finns en direkt koppling

mellan brottet och reaktionen. Åtgärderna bör vara anpassade

efter den unges behov och vara ett resultat av ett samarbete

mellan bl.a. den unge, föräldrarna, socialtjänsten och dess

institutioner, skolan, polis, åklagare och kriminalvård.

Utskottet avstyrkte motionerna (res. fp, vpk). Riksdagen

följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet har i flera olika sammanhang behandlat sådana frågor

som aktualiseras i motionerna. Utskottet vidhåller sin tidigare

inställning, bl.a. om vikten av att olika myndigheters och

organisationers insatser samordnas väl. Olika förebyggande

åtgärder för ungdomar har getts hög prioritet av ansvariga

myndigheter. Den särskilda ungdomsutredningen, som regeringen

tillkallat, skall belysa ungdomars villkor på 90-talet. Mot

denna bakgrund avstyrker utskottet motion So234 (fp) yrkandena 1

och 3.

Riksdagen har inte anledning att nu ta något initiativ med

anledning av motionerna So213 (c) yrkandena 1 och 8 samt So291

(s). Motionerna avstyrks.

Öppenvårdsinsatser

Motionerna

I motion 1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny LVU-lag i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5).

Motionärerna efterlyser den stegvisa åtgärdslista som fanns i

den gamla barnavårdslagen, vilken gav barnavårdsnämnderna en

reell möjlighet att reagera och agera. Både föräldrar och unga

var medvetna om att åtgärderna skulle trappas upp om inga

förändringar till det bättre ägde rum. Nu kommer

socialnämndernas agerande överraskande, och det dröjer ofta

alltför länge innan nämnden ingriper, heter det i motionen.

I motion 1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om

sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår

brott (yrkande 5). (Motiveringen finns i motion

1989/90:Ju814) I motion 1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl.

(m) finns ett likalydande yrkande (yrkande 5).

(Motiveringen finns i motion 1989/90:Ju820) Motionärerna anför

att de sociala myndigheterna i större utsträckning måste kunna

vidta åtgärder mot ungdomar, som gjort sig skyldiga till brott

eller som påbörjat missbruk, även om det sker mot den unges

vilja. Det bör enligt motionärerna bli möjligt att utfärda

förbud för den unge att vistas i vissa miljöer, och den unge bör

kunna föreläggas att lämna urinprov för kontroll av att ett

tidigare narkotikamissbruk inte fortsätter.

I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för

omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2

delvis).

Motionärerna anser att det krävs ytterligare reaktioner från

samhällets sida även vid lindriga förseelser samt att alla

ungdomar som begår brott eller grips för fylleri bör bli föremål

för uppmärksamhet under någon tid. (Motiveringen återfinns i

motion 1989/90:Ju810.)

I motion 1989/90:So258 av Ingegerd Wärnersson och Anita

Jönsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts om behovet av

försöksverksamhet för barn med sociala störningar. Motionärerna

anser att man genom vårdinsatsernas mångfald splittrar den som

är i behov av hjälp. Det vore enligt motionärerna värdefullt om

socialstyrelsen tog initiativ till en försöksverksamhet där

erfarna socialsekreterare får vara stödpersoner till barn med

grava sociala problem. Stödpersonen skall följa barnet i

barnomsorg, skola och familj och fungera som en extraförälder.

Antalet utredningar m.m. borde därmed minska, hoppas

motionärerna.

I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om nya vårdformer som alternativ till

samhällsvård av barn med problem (yrkande 2). En ny metod

som prövats som alternativ till samhällsvård är enligt

motionärerna att socialsekreterarna skriver kontrakt med

problembarnets föräldrar. Avsikten är att föräldrarna skall

engagera sig i barnens situation. Vårdformen är en form av hjälp

till självhjälp. Motionärerna anser att nya vårdformer som

alternativ till samhällsvård bör utredas. (Motiveringen finns i

motion 1989/90:Ju607.)

Bakgrund

Den tidigare barnavårdslagen (1960:97) hade ett

regelsystem som var delvis annorlunda utformat än det som gäller

för närvarande. När det gällde barn och ungdomar som utvecklades

ogynnsamt eller på annat sätt for illa, kunde barnavårdsnämnden

på ett tidigt stadium dels vidta olika former av frivilliga

hjälpåtgärder för barnet eller dess familj, dels omhänderta

barnet för s.k. frivillig samhällsvård. Grunden för att lämna

allmänt stöd fanns i 3 § barnavårdslagen, vari bl.a. föreskrevs

att nämnden särskilt skulle uppmärksamma sådana underåriga som

med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning,

hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt

kunde anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas

ogynnsamt. Den frivilliga samhällsvården kunde beslutas i två

fall, dels på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke,

dels beträffande övergivna barn (31 § barnavårdslagen). Om

förhållandena för barnet eller den unge var allvarliga, var det

emellertid inte aktuellt att tillämpa de angivna bestämmelserna.

I stället blev 25--29 §§ barnavårdslagen tillämpliga. Enligt

dessa bestämmelser var barnavårdsnämnden skyldig att vidta

åtgärder i vissa angivna situationer. Nämnden skulle då om

möjligt försöka åstadkomma rättelse genom en eller flera

förebyggande åtgärder (26 §). Dessa var 1. hjälpåtgärder,

innefattande råd och stöd, 2. förmaning och varning, 3.

föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt 4.

övervakning. Om förebyggande åtgärder bedömdes gagnlösa, eller

om man redan prövat sådana åtgärder utan resultat, skulle

nämnden omhänderta den unge för samhällsvård enligt 29 §

barnavårdslagen.

Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall

socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under

trygga och goda förhållanden. Socialnämnden skall vidare i nära

samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling

och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom.

Socialtjänstlagen betonar det förebyggande arbetet och

socialnämnden bör samarbeta med andra samhällsorgan för att

försöka motverka uppkomsten av sociala problem.

I socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s.

501) uttalades att sådana förebyggande åtgärder som kunde vidtas

enligt barnavårdslagen, enligt föredragandens mening, borde

ersättas av andra stöd- och hjälpåtgärder, som socialnämnden kan

erbjuda den enskilde inom socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar

sitt syfte bäst när de ges i samförstånd med föräldrarna och den

unge, anfördes det. Den enda åtgärd som LVU borde anvisa var

beredande av vård utanför den unges eget hem.

I regeringens proposition 1984/85:171 om särskilda insatser

inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och

kriminalitet m.m. lades fram förslag i syfte att förtydliga

socialtjänstens ansvar för ungdomar. Förslagen avsåg bl.a. att

motverka tendenser att i ökande utsträckning döma ungdomar till

påföljd inom kriminalvården. Riksdagens beslut med anledning av

denna proposition (SoU 1984/85:31, rskr. 356) innebar bl.a.

ändringar i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård

av unga (gamla LVU), så att socialnämnderna kunde besluta om att

den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd

kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom

socialtjänsten. Med anledning av en motion (m), vari det

efterlystes en kedja av förebyggande åtgärder, erinrade

utskottet om socialtjänstens karaktär av ramlag.

Socialtjänstlagen anger över huvud taget inte vilka åtgärder som

skall vidtas i ett särskilt fall, utan detta skall alltid

avgöras efter en bedömning av samtliga omständigheter i det

individuella fallet, anfördes det. Utskottet ansåg det olyckligt

om man skulle frångå denna principiella uppläggning och i

stället binda sig för en viss kedja av åtgärder. En

förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som bäst behövs i

ett enskilt fall var, enligt utskottets mening, den bästa

garantin för att barn och ungdomar i risksituationer snabbt får

adekvat hjälp.

I propositionen (s. 25) berördes frågan om nämnden skulle

kunna besluta om att den unge lämnar urinprov regelbundet och på

så sätt styrker sin drogfrihet. Det var, enligt föredragandens

mening, stor skillnad mellan att den unge samtycker till att

visa sin drogfrihet genom att lämna urinprover och att han blir

tvingad till det. Vidare anfördes att det fanns risk för att

själva provtagningen kunde komma att bli alltför

integritetskränkande. Mot den bakgrunden var föredraganden inte

beredd att införa bestämmelser som gav nämnden möjlighet att

ställa sådana krav på den unge.

Genom beslut den 21 februari 1990 antog riksdagen en ny lag

(SFS 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (nya

LVU), som trädde i kraft den 1 juli 1990. Bestämmelserna om

öppenvårdstvång är i sak oförändrade i nya LVU. Enligt 22 § får

socialnämnden besluta att den unge skall hålla regelbunden

kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller att den unge

skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. En

förutsättning för dessa åtgärder är att det kan antas att den

som är under 20 år till följd av missbruk av

beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något

annat socialt nedbrytande beteende kommer att behöva beredas

vård med stöd av lagen om beteendet fortsätter. En annan

förutsättning är att det stöd eller den behandling som behövs

inte kan ges den unge med samtycke av honom själv, om han fyllt

15 år, och, om han står under någons vårdnad, av

vårdnadshavaren. Det skall finnas en behandlingsplan när ett

beslut om sådan tvångsåtgärd meddelas. Nämnden skall med längst

sex månaders mellanrum pröva om en beslutad tvångsåtgärd skall

upphöra.

I juni 1990 beslutade regeringen att en parlamentariskt

sammansatt kommitté skulle tillkallas för att utvärdera

nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag

till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden

bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15 år, begår brott (Dir.

1990:53). Huvuduppgiften skall vara att undersöka om den

nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och

rättsväsendet är väl avvägd när det gäller unga lagöverträdare

och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Enligt

sina direktiv skall kommittén också kunna överväga

reaktionsformer, exempelvis av det slag som man nyligen beslutat

inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k.

ungdomskontrakt). Ett sådant kontrakt skall enligt den danska

modellen skrivas under av den unge, hans föräldrar samt polisen

och de sociala myndigheterna. Kontraktet innebär att den unge

skall avhålla sig från brott och förplikta sig att delta i olika

aktiviteter.

Tidigare behandling

I utskottsbetänkandet 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av

barn och ungdomar, behandlades motioner (m) som motsvarar vissa

av de motioner som nu är aktuella. Utskottet uttalade (s. 45)

bl.a. att det är mycket viktigt att socialnämnden arbetar

förebyggande samt att ett ingripande med tvång i allmänhet inte

bör komma överraskande. Socialnämnderna har ett ansvar också för

att utveckla metoderna i arbetet med socialt utsatta ungdomar.

Genom en satsning på förebyggande arbete och metodutveckling

minskar behovet av att använda tvång, anförde utskottet. De

åtgärder, t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den

unge, vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade långt innan

barnavårdslagen upphörde att gälla kommit att sakna praktisk

betydelse, uttalade utskottet vidare och ansåg att de i

propositionen föreslagna möjligheterna till förebyggande

åtgärder enligt LVU fick anses vara tillräckliga. Motionerna

avstyrktes (res. m). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare ställt sig positivt till att

socialnämnden arbetar förebyggande och -- när det gäller

insatser i ett enskilt fall -- att det görs en förutsättningslös

prövning av vilka åtgärder som är erforderliga. Vidare har

utskottet uttalat att metoderna för socialtjänstens arbete i

detta avseende bör utvecklas och att socialnämnden inte bör vara

bunden av en viss kedja av åtgärder, som skall vidtas i det

individuella fallet. Utskottet vidhåller sin inställning i dessa

frågor och anser inte att det inträffat något som bör föranleda

en ändrad bedömning från utskottets sida i frågan. Utskottet

avstyrker därmed motionerna So226 (m) yrkande 5, So261 (m)

yrkande 5 och So298 (m) yrkande 5.

Mot bakgrund av den utredning som för närvarande pågår, när

det gäller regelsystemet för unga lagöverträdare och frågan om

alternativa vårdformer för dem, avstyrker utskottet motionerna

So213 (c) yrkande 2, So234 (fp) yrkande 2 delvis och So258 (s).

Särskilda ungdomshem

Motionerna

I motion 1989/90:So209 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts om åtgärder för att minska ungdomsbrottsligheten.

Motionärerna hänvisar till innehållet i motion So298 (se nedan)

och poängterar att vården vid de s.k. § 12-hemmen måste

förbättras, så att de mest kriminellt belastade ungdomarna kan

tas om hand. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju802.)

I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

tillkännagivanden dels om statens ansvar för samordning över

landstingsgränserna av § 12-hemmen (yrkande 9), dels om

alternativ till § 12-hemmen (yrkande 10). Motionärerna anför

att resurserna till hemmen för särskild tillsyn enligt 12 § LVU

måste förstärkas, bl.a. för att få till stånd fler platser, fler

personliga vårdare och en utveckling av vårdmetoderna. Staten

bör ta ansvar för att planera och samordna verksamheten över

landstingsgränserna. Enligt motionärerna måste man också pröva

alternativ till de särskilda ungdomshemmen, t.ex. behandlingshem

som drivs av ideella organisationer. Staten bör därför med

särskilda stimulansbidrag medverka till utformningen av sådana

behandlingsformer. (Motiveringen återfinns i motion

1989/90:Ju607.)

I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för

omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2

delvis).

Bristen på § 12-hem måste hävas säger motionärerna, som anser

att det krävs en ökad regional samordning. Motionärerna anför

vidare att ingen skall kunna "straffa ut sig" från LVU-vård

genom att uppföra sig alltför våldsamt. En möjlighet är enligt

motionärerna att inrätta något eller några LVU-hem med särskilt

hög bevakningsgrad, eventuellt med staten som huvudman. En annan

möjlighet är att placera de svåraste ungdomarna inom

kriminalvården. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.)

I motion 1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning

dels om statligt huvudmannaskap för s.k. § 12-hem (yrkande

1), dels om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar enhet

på § 12-hem (yrkande 2) och dels om särskilda § 12-hem under

kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap (yrkande 3). Vidare

yrkas att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet

för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att

dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård-

och hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas vid

hemmet (yrkande 4). (Motiveringen återfinns i motion

1989/90:Ju814). I motion 1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl.

(m) finns likalydande yrkanden (yrkandena 1--4).(Motiveringen

återfinns i motion 1989/90:Ju820). Motionärerna hänvisar bl.a.

till brister som påvisas i en JO-undersökning av hemmen 1987.

Det är enligt motionärerna förhållandevis få personer som är i

behov av den kvalificerade vård som hemmen är avsedda att ge.

Det är därför lämpligt att koncentrera resurserna och ha ett

centralt intagningsförfarande. Huvudmannaskapet för hemmen bör

överföras till staten. Det bör vidare bli möjligt att förlänga

den unges vistelse på låsbar enhet till längre tid än två

månader för att garantera att de unga inte avviker, innan man

hunnit motivera dem till en ordnad livsföring, anförs det.

Motionärerna redovisar även ett förslag till särlösning för

ungdomar över 15 år, som dömts av domstol för brott. Dessa

ungdomar bör omhändertas på särskilda ungdomsvårdsskolor under

kriminalvårdsstyrelsen. Denna form av huvudmannaskap är logisk,

eftersom det är en av domstol utdömd påföljd för brott, anser

motionärerna. Resultatet blir att de mest belastade ungdomarna

omhändertas och således förhindras att begå ytterligare brott.

Dessutom kommer hemmen att få en avskräckande effekt på unga

personer, som överväger att begå brott, menar motionärerna.

Nuvarande möjlighet till utskrivning av svårhanterliga och

våldsamma ungdomar bör enligt motionärerna upphävas.

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs om ett tillkännagivande om differentierat vårdutbud i

hem för särskild tillsyn (yrkande 11). Snabba insatser

behövs enligt motionärerna för att bl.a. utagerande kriminella

ungdomar, drogberoende tonårsflickor i kris och vissa

invandrarungdomar skall kunna erbjudas ett differentierat

vårdutbud.

Gällande bestämmelser

Enligt 22 § socialtjänstlagen skall socialnämnden sörja

för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det

egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller

boende. Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens

försorg tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Enligt 23 § skall behovet av hem för vård eller boende inom

varje landstingskommun tillgodoses av landstingskommunen och

kommunerna i området. Landstingskommunerna och kommunerna är

enligt samma lagrum skyldiga att gemensamt upprätta en plan över

behovet av sådana hem och fördelningen av ansvaret för deras

inrättande och drift. Planen skall redovisas för länsstyrelsen.

Den skall bygga på en kartläggning av behov av vård och

behandling inom socialtjänsten och på en planering av resurser

för att tillgodose dessa behov (7 § socialtjänstförordningen).

Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den

unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta

kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vården

skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. I 17 §

socialtjänstförordningen anges att inskrivning i hem för

vård eller boende sker efter ansökan. Huvudregeln är att

föreståndaren för hemmet beslutar om inskrivning. Huvudmannen

kan dock besluta om en annan ordning för inskrivningen (18 §). I

21 § anges bl.a. att utskrivning från ett hem för vård eller

boende skall ske när det behov som har föranlett inskrivning i

hemmet inte längre föreligger. Om en klient vårdas med stöd av

LVU får han, enligt 23 § samma förordning, inte skrivas ut från

ett hem för vård eller boende med mindre socialnämnden har

begärt eller medgett det.

Vissa av de unga som omhändertas för vård med stöd av LVU

behöver särskilt kvalificerad vård och behandling. I 12 § LVU

anges att för vård av unga, som på någon grund som anges i 3 §

(missbruk, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande

beteende), behöver stå under särskilt noggrann tillsyn, skall

det finnas särskilda ungdomshem. Socialstyrelsen beslutar,

enligt regeringens bemyndigande, om vilka hem som skall anses

som hem för sådan särskild tillsyn. Enligt 15 § får den intagne

underkastas vissa begränsningar i rörelsefriheten. I 26 §

socialtjänstförordningen stadgas att den unge under vissa

förutsättningar får tas in på en enhet som är låsbar eller på

annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Vård på sådan

låsbar enhet får pågå högst två månader i följd. Undantagsvis

kan vården vid låsbar enhet pågå under längre tid, om den unge

samtidigt bereds tillfälle till vistelse i öppnare former eller

utanför hemmet.

Den 1 januari 1983 övergick huvudmannaskapet för dessa

institutioner från staten till landstingskommuner och

primärkommuner. De förutvarande ungdomsvårdsskolorna ersattes av

de hem som avses i 12 §.

När det gäller frågan om enskilda hem för vård eller boende

anges i 69 § socialtjänstlagen att en enskild person eller

sammanslutning, som vill inrätta ett hem för vård eller boende,

skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står

under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet

är beläget. Därutöver har länsstyrelsen enligt 68 § samma

allmänna tillsyn som för de hem för vård eller boende som har

landstingskommunal eller kommunal huvudman. Ytterligare

bestämmelser meddelas i 29--34 §§ socialtjänstförordningen.

Med stöd av 34 § får socialstyrelsen meddela närmare

föreskrifter om hem för vård eller boende som drivs av enskilda.

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd rörande sådana

hem finns i socialstyrelsens författningssamling, SOSFS (S)

1982:56.

I regeringens proposition om socialtjänsten (prop. 1979/80:1,

del A) framhöll föredraganden att de enskilda institutionerna

även i framtiden skall kunna vara ett komplement till offentliga

institutionsresurser. Det poängterades att institutioner, som

skall tillgodose vårdbehov, som faller inom socialtjänstens

ansvarsområde, inte bör få inrättas utan offentlig kontroll (s.

352).

Enskilt drivna ungdomshem enligt 12 § LVU förekommer inte.

Utan uttryckligt lagstöd torde det heller inte vara möjligt att

överlåta till ett enskilt rättssubjekt att fungera som ett

särskilt ungdomshem. Från socialstyrelsen har inhämtats att

styrelsen också har intagit den ståndpunkten att ett hem för

vård eller boende, som drivs av en enskild person eller

sammanslutning, inte skall kunna vara ett särskilt ungdomshem.

Detta skulle, enligt uppgift från socialstyrelsen, vara klart

olämpligt med hänsyn till den myndighetsutövning som bedrivs vid

de särskilda ungdomshemmen.

Utredningar

I SoS-rapporten 1990:4, Vård utom hemmet redovisas den del

av REBUS-projektet som rör barn och ungdomar, som omhändertagits

av samhället. Socialstyrelsen föreslår en rad olika åtgärder för

att komma till rätta med problemen vid de särskilda

ungdomshemmen (s. 19 f.). Enligt styrelsen bör följande åtgärder

vidtas:

--utveckla regional samverkan

--samordna intagningen på regional basis

--underlätta flexibel vård genom att i LVU införa regler om

vård utanför § 12-hemmet enligt mönster från den gamla VUSK

(Vård utom skola)

--tydliggöra behandlingsansvaret genom att ge § 12-hemmen eget

beslutsansvar på samma sätt som LVM-hemmen. En politiskt

ansvarig styrelse för hemmet skall ta ansvar för att besluten är

vårdpolitiskt förankrade och att de görs i samråd med ansvarig

socialnämnd

--uppmuntra "skräddarsydda" lösningar av vårdproblem hos

ungdomar där t.ex. behandling i grupp inte passar. § 12-hemmets

föreståndare bör få långtgående befogenheter att finna sådana

lösningar inom ramen för en modern VUSK

--som komplement till traditionell § 12-hemsvård behöver det

också skapas kvalitativt goda verksamheter i form av exempelvis

små behandlingshem. Sådana hem som drivs inom socialtjänsten bör

inte enbart rymma social kompetens utan också innefatta tillgång

till psykiatrisk kompetens. Dessutom behöver den befintliga §

12-hemsvården förstärkas i dessa avseenden så att hemmen blir

bättre rustade för att ta emot och behandla den klientgrupp som

nu inte får vård på grund av att de anses "för svåra".

En viktig roll för styrelsen är att bearbeta och verka för att

huvudmännen utvecklar framför allt de institutioner som skall ta

emot de mest vårdkrävande ungdomarna, sägs det vidare. Styrelsen

har för avsikt att kartlägga målgruppen för att på så sätt få

ett bättre underlag för överväganden om åtgärder. Detta är

särskilt viktigt när det gäller ungdomar med speciell

problematik, framhålls det i rapporten. Vidare avser

socialstyrelsen att medverka till att utbildningsmöjligheterna

för personal vid dessa institutioner blir bättre. Slutligen

avser styrelsen att ta initiativ till de författningsändringar

som behövs för att verksamheten vid socialtjänstens

institutioner skall kunna bedrivas ändamålsenligt (s. 20).

I en rapport den 29 juni 1990 framlades dels resultatet av

den behovsinventering som under våren 1990 genomförts av

socialstyrelsen, dels övriga bakgrundsfaktorer, som bedömts

relevanta för en första bedömning av resursbehoven. I rapporten

görs vidare vissa preliminära bedömningar av möjliga lösningar

och deras ekonomiska konsekvenser. Rapporten har utarbetats av

socialstyrelsen i samråd med företrädare för Landstingsförbundet

och Svenska kommunförbundet. Socialstyrelsen och de båda

förbunden är överens om att under hösten 1990 fortsätta arbetet

med en fördjupad analys av situationen.

Av rapporten framgår bl.a. följande.

Alla rapporter och undersökningar, inklusive socialstyrelsens

efterfrågeundersökningar, visar entydigt att platsantalet vid §

12-hemmen är otillräckligt. Det är dock inte enbart en fråga om

kvantitativa brister. Det är dessutom tydligt att hemmen brister

i förmåga att tillgodose alla de skiftande vård- och

behandlingsbehov som klienterna har. Även i fråga om förmågan

att tillgodose tillsynsbehovet finns stora brister, vilket inte

minst den s k värstingdebatten visat. Förutom ett rent

platstillskott krävs därför en översyn av differentiering och

regelsystem.

-- -- --

När det gäller den kvalitetsmässiga delen av utbyggnadsbehovet

ger framför allt efterfrågeundersökningen underlag för

bedömningen att akutresurserna bör byggas ut samt att de slutna

avdelningarna bör bli flera och ges en sådan utformning att även

de mest svårbehandlade ungdomarna kan få adekvat vård och

behandling. De slutna avdelningarna bör också förstärkas när det

gäller behandlingsinnehållet för att motverka s k utstraffning

och överströmning till kriminalvården.

Socialstyrelsen bedömer att det med stor sannolikhet finns ett

behov av 150--200 nya platser vid de särskilda ungdomshemmen

utöver redan planerad utbyggnad. Vidare anför styrelsen bl.a.

följande.

För att säkerställa att regional planering och samverkan

kommer till stånd omkring den tunga missbrukar- och

ungdomsvården bör övervägas att socialtjänstlagen § 23 och

socialtjänstförordningen § 7 ändras på ett sådant sätt att

kommuner och landsting blir skyldiga att genomföra

länsövergripande planering av vårdresurser för sådana vårdbehov

som är svåra att tillgodose med länet som planeringsbas.

Vidare anförs beträffande huvudmannaskapet för

länsövergripande vårdresurser att det torde krävas att någon

form av enhetligt huvudmannaskap för varje region eller för hela

landet utvecklas. Frågan kommer att bli föremål för närmare

studium i det fortsatta arbetet. Resursansvar och

intagningsansvar måste ligga på samma organ och på hög nivå.

Endast genom att lägga intagningsbesluten centralt hos

huvudmannen kan denne nås av signaler om ändrade resursbehov i

så god tid att nödvändiga åtgärder kan vidtas när det behövs.

Den i november 1989 tillsatta Våldskommissionen har i juni

i år bl.a. överlämnat promemorian Ungdomar och brott till

justitieministern. I promemorian tar kommissionen upp frågor,

som rör samhällets behandling av de mest brottsbelastade

ungdomarna. Våldskommissionen föreslår att det inrättas ett

eller flera särskilda ungdomshem med staten som huvudman. Hemmet

bör ha hela landet som upptagningsområde och vara utformat så

att det är svårt att rymma därifrån. Det skall vara helt

uteslutet att någon intagen på grund av sitt eget uppträdande

släpps ut därifrån eller inte tas emot där. Intagning på ett

sådant hem, som skall ha resurser för att vårda och hålla kvar

de unga, skall ske efter förordnande av allmän domstol i

brottmålsprocessen. Som en påföljd för brott skall domstolen, i

samband med att den unge överlämnas för vård inom

socialtjänsten, kunna förordna att den unge skall tas in på ett

statligt särskilt ungdomshem under viss tid, normalt sex månader

och högst ett år. Vården av den unge skall i övrigt följa

bestämmelserna i LVU. Tiden på det statliga ungdomshemmet, som

bör ha forsknings- och utvecklingsresurser, skall bl.a.

utnyttjas till att i samråd med den unge, hans föräldrar och

socialnämnden planera den fortsatta vården. Socialstyrelsen bör

ges ansvaret för verksamheten. För de ungdomar det gäller -- de

mest brottsbelastade och utagerande ungdomarna -- behövs en

mycket långvarig behandling. Det är nödvändigt att omgärda en

del av denna med ett starkt yttre tvång, t.ex. på ett statligt

särskilt ungdomshem. Genom den föreslagna ordningen får

påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten en skarpare

straffrättslig profil, anförs det.

Våldskommissionen utvecklar sin syn på dessa frågor bl.a. på

följande sätt (s. 43 f.).

Våldskommissionen anser i likhet med riksdagen att det är

nödvändigt med ett ökat antal platser och en mer differentierad

vård på de särskilda ungdomshemmen. Kommissionen vill emellertid

ifrågasätta om det inte också är nödvändigt att vidta

ytterligare åtgärder när det gäller den grupp ungdomar som här

diskuteras, nämligen de mest brottsbelastade. När det gäller

dessa måste också skyddsaspekterna särskilt uppmärksammas. Det

går inte att blunda för att deras kriminalitet är utomordentligt

kostsam för samhället och för den enskilde medborgaren som

drabbas av den. Det bör inte heller döljas att prognosen för dem

är mycket dyster. De ungdomsbrottslingar vi här talar om är

svåra att rehabilitera med den vård de får under sina sporadiska

vistelser på särskilda ungdomshem. Mycket talar för att de

kommer att förbli vanekriminella och att de så småningom vid

myndig ålder tas över av kriminalvården. Vid en så omfattande

och grov kriminalitet som det här är fråga om måste skyddet för

samhällsmedborgarna tillåtas komma i förgrunden. Hänsynstagandet

till samhällsskyddet står inte heller i någon motsatsställning

till de ungas behov av vård och behandling. Socialtjänstens

oförmåga att hålla dem inlåsta äventyrar inte bara den enskilde

medborgarens säkerhet, utan omöjliggör också den vård och

behandling som de unga brottslingarna behöver.

Våldskommissionen har också tagit upp en fråga som rör såväl

det föreslagna statliga som de vanliga särskilda ungdomshemmen,

nämligen reglerna om vård på låsbar enhet. I promemorian anförs

bl.a. följande (s. 59).

Med hänsyn till att villkoret för vistelse på låsbar enhet är

att den intagne är rymningsbenägen eller att han utgör en fara

för sig själv, personalen eller andra intagna, är det rimligt

att vistelsen får vara så länge som risken för rymning eller

faran för egen eller andras hälsa består. 26 §

socialtjänstförordningen bör ändras i enlighet med det sagda.

Kommissionens förslag borde enligt kommissionen, efter beslut

av riksdagen under hösten 1990, kunna realiseras redan under

första halvåret 1991. Åtminstone ett statligt särskilt

ungdomshem borde då kunna tas i drift, anförs det. Kommissionen

fortsätter sitt arbete och avser att i slutrapporten, som skall

vara klar senast den 15 november 1990, ta upp frågor om bl.a.

normöverföring till barn och ungdom.

I juni 1990 beslutade regeringen, som nämnts, att en

parlamentariskt sammansatt kommitté skulle tillkallas för att

utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt

lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det

allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15

år, begår brott (dir. 1990:53). Våldskommissionens promemoria

Ungdomar och brott har överlämnats till kommittén. Dess arbete

bör vara avslutat före utgången av september 1992.

I socialdepartementet pågår för närvarande vissa överväganden

om statsbidragets utformning när det gäller de särskilda

ungdomshemmen och om regelsystemet på området. Regeringen har

för avsikt att inom kort återkomma till riksdagen i dessa

frågor.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har, som nämnts, tidigare i år behandlat regeringens

proposition (prop. 1989/90:28), Vård i vissa fall av barn och

ungdomar, i vilken det föreslogs en ny lag med särskilda

bestämmelser om vård av unga. I propositionen diskuteras bl.a.

de särskilda ungdomshemmen. I utskottets betänkande

1989/90:SoU15 behandlades propositionen samt ett stort antal

motionsyrkanden (s, m, fp, c) om problem och brister när det

gäller vården av ungdomar vid de särskilda ungdomshemmen. Bl.a.

redovisar utskottet utförligt JOs undersökning

(ämbetsberättelsen 1987/88, s. 144 f.) om de särskilda

ungdomshemmen. Även i proposition 1989/90:25 med förslag om

tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1989/90

(SoU14, rskr. 91) behandlades -- i samband med frågan om en ny

konstruktion av statsbidragen för missbrukarvården och

ungdomsvården -- problemen vid de särskilda ungdomshemmen. Det

föreslagna nya statsbidragssystemet tar särskilt hänsyn till

bl.a. de mest utslagna ungdomarna, framhölls det i

propositionen. Vidare angavs att det borde ske en

länsövergripande planering av resurserna. En rikstäckande

inventering av behov och möjliga lösningar med belysning av

ekonomiska konsekvenser förutsattes vara genomförd den 1 juli

1990. Det nya statsbidragssystemet trädde i kraft den 1 januari

1990 och skall gälla under tre år.

I betänkandet SoU15 (s. 33 ff.) uttalade utskottet

bl.a. att det ansåg situationen oacceptabel. Ungdomar med ofta

svåra sociala problem och behov av kvalificerad vård under

mycket lång tid får i många fall överhuvudtaget ingen vård,

eller en helt otillfredsställande sådan. Dessutom sker inte den

nödvändiga reaktionen från samhällets sida när en ung person

begått brott eller hamnat i missbruk, konstaterade utskottet.

Utskottet underströk vikten av att de utredningar, som ligger

till grund för ansökningar om vård, är så noggranna och

allsidiga att valet av vård blir riktigt. Särskilt viktigt är

det, enligt utskottets mening, att ungdomar med psykiska problem

undersöks noggrant så att rätt diagnos kan ställas och de kan få

den vård som de behöver.

För att möta efterfrågan på vård för de svårast störda

ungdomarna krävs inte enbart ett tillräckligt antal platser på

hem för vård eller boende. En betydligt mer differentierad vård

än för närvarande måste kunna erbjudas. Det får vidare enligt

utskottet inte förekomma någon tvekan om fördelningen av

ansvaret landsting och kommuner emellan. Det är helt nödvändigt

att en samverkan på riksnivå om denna vård nu kommer till stånd,

framhöll utskottet. För vissa typer av vård bör övervägas att

inrätta hem som har hela riket som upptagningsområde. Hemmen bör

ha resurser och kapacitet för en mycket individuellt anpassad

vård. De bör också kunna ta emot akuta placeringar under kort

tid. I sammanhanget bör också övervägas vilka möjligheter som

bör finnas att vårda utagerande ungdomar på låsbara enheter. När

det gäller inskrivning i hem för särskild tillsyn finns det

enligt utskottet skäl att överväga en annan ordning än den

nuvarande. Vidare måste garantier skapas för att den

länsövergripande planering som nu skall ske verkligen leder till

det önskade resultatet. Den inventering som skulle vara slutförd

den 1 juli 1990 borde enligt utskottet bedrivas med stor

skyndsamhet och, om möjligt, slutföras tidigare.

Utskottet ansåg vidare att statsbidragen i ett avseende borde

kunna utnyttjas bättre som styrinstrument, nämligen när det

gäller att stimulera uppbyggnaden av en mer differentierad vård

i hemmen för särskild tillsyn. Regeringen bör enligt utskottet

ta upp nya diskussioner med kommun- och landstingsförbunden och

därefter återkomma till riksdagen med förslag till förändringar

av statsbidragets konstruktion för åren 1991 och 1992. En

justering av statsbidragen, när det gäller uppbyggnaden av

differentierad vård i dessa hem, bör vidare i princip ske direkt

genom beslut av regering och riksdag och inte i form av ett

godkännande av resultatet av förhandlingar mellan stat och

kommun, menade utskottet. Vad utskottet anförde om hemmen för

särskild tillsyn föreslogs riksdagen ge regeringen till känna.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört om redan vidtagna

förändringar av statsbidragssystemet och de övriga

förändringar som enligt utskottet borde komma till stånd fanns

det inte anledning att ompröva huvudmannaskapet för hemmen,

ansåg utskottet (beträffande huvudmannaskapet res. m). Riksdagen

följde utskottet.

Utskottets bedömning

I socialutskottets betänkande i början av detta år med

anledning av propositionen om vård i vissa fall av barn och

ungdomar behandlades även ett stort antal motioner om problem

och brister när det gäller vården vid de särskilda

ungdomshemmen. Förutom att det råder platsbrist på dessa hem,

konstaterade utskottet att det finns ett uttalat behov av en mer

differentierad vård än den som för närvarande kan erbjudas vid

hemmen. Det påpekades bl.a. att det krävs en samverkan på

riksnivå och vidare att statsbidragen borde kunna utnyttjas som

styrinstrument, när det gäller att stimulera uppbyggnaden av en

mer differentierad vård vid hemmen. Vad utskottet anförde då gav

riksdagen regeringen till känna.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Åtgärder behövs

för att snabbt ta fram fler, och mer differentierade, platser

vid särskilda ungdomshem för att även de svårt störda ungdomar

som i dag lämnas utan vård och behandling, skall få den vård som

de behöver.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna

med anledning av motionerna So213 (c) yrkandena 9 och 10 samt

So625 (fp) yrkande 11.

Riksdagen har därmed inte anledning att ta något initiativ med

anledning av motion So234 (fp) yrkande 2 delvis, som därför

avstyrks.

Utskottet kan inte ställa sig bakom förslagen i motionerna

So209 (m), So261 (m) yrkandena 1--4 och So298 (m) yrkandena

1--4. Motionerna avstyrks.

Tillsynen av familjehem och enskilda hem för vård eller boende

Motionerna

I motion 1989/90:So289 av Leif Marklund m.fl. (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts om bättre tillsyn i fosterhemsfamiljerna. Det finns

enligt motionärerna risk för att det ekonomiska utbytet betyder

mer för familjehemmet än en önskan att ge meningsfull vård.

Eftersom de placerade barnen är en mycket utsatt grupp, ibland

totalt värnlös, bör reglerna för samhällets tillsyn av

familjehemmen skärpas. Tjänstemännen bör ha tätare kontakter med

familjehemmen samt med daghemspersonalen och andra som kommer i

kontakt med det placerade barnet.

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regler för och tillsyn av hem för vård och

boende (yrkande 10). Motionärerna anför att utvecklingen har

gått mot ett ökat utnyttjande av hem för vård eller boende i

enskild regi. Både kvaliteten och vårdavgifternas storlek

varierar. Regler för vilka krav som skall vara uppfyllda för

tillstånd att driva hem för vård eller boende måste enligt

motionärerna införas. Vidare måste tillsynen fungera.

Bakgrund

Utskottet har i föregående avsnitt redogjort för de

bestämmelser som reglerar hemmen för vård eller boende i enskild

regi.

Av SoS-rapporten 1990:4, Vård utom hemmet framgår bl.a.

följande. Sedan socialtjänstlagens tillkomst har vården i

familjehem till viss del minskat i omfattning. Tydligast syns

detta om man tittar på första placeringsform. När lagen trädde i

kraft 1982 anlitades familjehem som första placeringsform i 73 %

av alla placeringar. År 1988 utgjorde de endast 63 %. Familjehem

har minskat för alla åldrar, dock minst uttalat för de yngsta

barnen. Det har i stället skett en ökad intagning av barn på

institutioner, vilket framför allt gällt frivilliga placeringar,

anförs det. De offentliga institutionerna har utnyttjats mer än

tidigare, vilket lett till hög beläggning och brist på

vårdplatser (s. 10--11). När den offentliga vården lagt ned

platser eller underlåtit att utveckla befintligt vårdutbud har

det uppstått ett utrymme för privat marknad vad gäller utsatta

barn och ungdomar, anförs det vidare.

Utvecklingen när det gäller hem för vård eller boende i

enskild regi har i vissa fall fått oönskade effekter. Det går

enligt styrelsen inte att förbise att det under senare år

uppstått hem där syftet är en lönande affärsverksamhet snarare

än att stödja barn och ungdomar i behov av vård och omsorg.

Socialstyrelsen anser att det finns skäl att överväga en

lagändring, som förtydligar de kvalitetskrav som skall ställas

på ett hem för att det skall kunna få tillstånd. Tillståndet bör

tidsbegränsas till maximalt fem år. Enligt styrelsens

uppfattning bör nya föreskrifter och allmänna råd utfärdas, som

tydligt markerar vilka kvalitetsvillkor som bör vara förenade

med tillståndet att driva hem för vård elller boende. Tillstånd

att driva sådana hem bör inte uppfattas som en garanti för bra

vård eller behandling för det enskilda barnet. Vid placering av

barn i sådana hem görs dock inte alltid den noggranna utredning

och bedömning av hemmet utifrån det enskilda barnets speciella

behov som vid placering i familjehem. De missförstånd som

eventuellt uppstått hos nämnderna i detta avseende kan troligen

rättas till genom att socialstyrelsen går ut med förtydligad

information om vilka krav man bör ställa när det gäller

utredningar i ärenden, som rör såväl familjehemsplaceringar som

placeringar i hem för vård eller boende. Ytterligare ett antal

författningsändringar föreslås också av socialstyrelsen (s. 13,

16--18).

Det är vidare enligt socialstyrelsen viktigt att socialnämnden

har en kontinuerlig kontakt med de enskilda hemmen och att

tillsynen kan utvecklas till ett ömsesidigt utbyte av

erfarenheter och kunskaper och inte i första hand att

kontrollera verksamheten. Socialnämnden har dock -- liksom

länsstyrelsen -- rätt att inspektera verksamheten. Att följa upp

hur de olika hemmen tillgodoser barnens behov får anses vara en

mycket angelägen fråga för socialnämnden. Det är vidare

angeläget att socialnämnden och länsstyrelsen samarbetar i

tillsynen över de enskilda hemmen, sägs det i rapporten (s. 108

f.).

Ett särskilt problem är enligt styrelsen frågan om ersättning

vid placering i familjehem resp. hem för vård eller boende. Det

är socialstyrelsens uppgift att påtala behovet av att i de

enskilda fallen undersöka om de höga avgifterna verkligen

motsvaras av ett seriöst intresse att fullgöra en uppgift inom

socialtjänsten. Om avgifternas storlek är direkt relaterad till

en uppkommen bristsituation finns det risk för att det mera är

fråga om en spekulativ verksamhet än en verksamhet baserad på

socialt engagemang och erfarenhet. Socialstyrelsen anser rent

allmänt att frågan om sambandet mellan avgiftens storlek och

kvaliteten i vården bör ägnas ökad uppmärksamhet framdeles (s.

122).

Mot bakgrund av att nära 50 % av institutionerna inom

missbrukar- och ungdomsvården drivs av enskilda huvudmän har

regeringen i december 1989 uppdragit åt socialstyrelsen att, med

utgångspunkt från befintlig kunskap, analysera utvecklingen vad

avser verksamhet i enskild regi inom missbrukarvården samt barn-

och ungdomsvården. Socialstyrelsen skall därvid analysera för-

och nackdelar med den utveckling som hittills skett. Uppdraget

kommer att redovisas till regeringen i början av år 1991.

Tidigare behandling

I utskottets betänkande 1989/90:SoU15 (s. 39) behandlades

en motion (c) om behovet av kontroll av den vård som bedrivs på

alternativa vårdhem. Utskottet ansåg att socialstyrelsens

utvärdering borde avvaktas, innan utskottet övervägde några

åtgärder i frågan. Motionen avstyrktes.

Utskottets bedömning

Enskilda hem för vård eller boende står under tillsyn av såväl

socialnämnden som länsstyrelsen. Socialstyrelsen meddelar

föreskrifter och allmänna råd beträffande dessa hem. De problem

som aktualiseras i motionerna har nyligen behandlats av

socialstyrelsen i rappporten Vård utom hemmet. Styrelsen har

därvid uppmärksammat de särskilda åtgärder som behöver vidtas

när det gäller metoder för offentlig kontroll av enskilda hem

för vård eller boende. Socialstyrelsen kommer även

fortsättningsvis att följa dessa frågor. Mot bakgrund härav

avstyrker utskottet motion So625 (fp) yrkande 10.

Med hänsyn till den uppmärksamhet som ansvariga myndigheter

ägnar frågan om tillsynen av familjehemsvården och ersättningen

till familjehemsföräldrarna, anser utskottet inte att något

initiativ från riksdagens sida behövs med anledning av motion

So289 (s). Motionen avstyrks således.

Barn- och ungdomspsykiatrin

Motionen

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller

ansvar och samarbetsrutiner (yrkande 12). Motionärerna anför

att omstruktureringen av psykiatrin medfört att platser för

sluten vård ofta saknas, när ungdomar, som befinner sig i

gränsskiktet mellan socialtjänst och psykiatri, behöver sluten

vård. Barn- och ungdomspsykiatrins ansvar behöver enligt

motionärerna klargöras och samarbetsrutiner måste utarbetas, så

att ungdomarna garanteras en adekvat vård.

Bakgrund

I proposition 1989/90:28 anförde föredraganden bl.a.

följande (s. 57).

Den utveckling som noteras såväl inom barn- och

ungdomspsykiatri som inom framför allt § 12-hemsvården när det

gäller ökningen av antalet barn och ungdomar med tidiga

personlighetsstörningar är djupt oroande. -- -- -- Det avgörande

är att de enskilda individer det gäller uppenbarligen inte får

den hjälp de behöver. Det beror enligt min bedömning både på

kunskapsbrist och på organisatoriska brister. Det finns t.ex.

stor risk för att dessa ungdomar hamnar mellan olika

verksamheters ansvarsområden.

Det påpekades att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för

att barn och ungdomar som far illa får den hjälp de behöver. Om

denna hjälp skall ges inom ramen för socialtjänstens egna

behandlingsresurser eller inom barn- och ungdomspsykiatrin måste

avgöras från fall till fall. Vidare anfördes följande.

När det gäller ungdomar med tidiga personlighetsstörningar

måste behandlingen utformas individuellt, oavsett vilka yttre

uttryck störningen tar sig. Detta ställer stora krav på

flexibilitet hos de verksamheter som möter dessa ungdomar. En

rad personer och myndigheter måste samverka kring den enskilde.

Samtidigt är behovet av personkontinuitet större för denna grupp

ungdomar än för andra.

Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU15 en motion

(c) om vikten av ett större antal behandlingsenheter inom den

ungdomspsykiatriska verksamheten. Utskottet gjorde följande

bedömning (s. 37 f.).

Utskottet har tidigare framhållit vikten av att socialnämndens

utredningar, som ligger till grund för ansökan om vård enligt

LVU och planeringen av vården i det individuella fallet, är

allsidiga och noggranna. Detta gäller i särskilt hög grad

ungdomar som lider av psykiska störningar. Om inte rätt diagnos

ställs, finns risk att dessa ungdomar inte får den vård och

behandling som de behöver. Stora krav måste i dessa fall ställas

på landstingens barn- och ungdomspsykiatriska verksamhet. Det är

enligt utskottet av största vikt att ungdomspsykiatrins ansvar

för dessa ungdomar klargörs bättre. Denna fråga bör, i lämpligt

sammanhang, övervägas närmare.

Med det anförda avstyrkte utskottet motionen (res. m, fp, c,

mp). Riksdagen följde utskottet.

Socialstyrelsen har punktvis sammanfattat sitt förslag när

det gäller samarbete mellan socialtjänst och psykiatri.

Styrelsen anser att samarbetet bör förbättras bl.a. genom en

bättre målstyrning, aktiva prioriteringar samt genom

formaliserade avtal. Styrelsen erinrar vidare om den nyligen

tillsatta utredningen om service, stöd och vård till psykiskt

störda (den s.k. mentalservicekommittén), som bl.a. skall

omfatta insatser för barn och ungdom (SoS-rapport 1990:3, s. 183

och 158).

Mentalservicekommittén (S 1989:01) skall enligt sina

direktiv (dir. 1989:22) kartlägga situationen inom psykiatrin

och utvärdera effekterna av den förändring från slutna till

öppna vårdformer som skett under 1980-talet. Utredningen skall

bl.a. överväga behov och utformning av en samordnande funktion

för tidigt störda barn och ungdomar.

Utredningen beräknar avge sitt slutbetänkande under år 1992.

Utskottets bedömning

I mentalservicekommitténs uppdrag ingår att överväga hur en

bättre samordning av insatserna för tidigt störda ungdomar kan

uppnås. Utskottet anser därför inte att det finns anledning för

riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion So625

(fp) yrkande 12, vilken sålunda avstyrks.

Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter

Motionerna

I motion 1989/90:So451 av Gudrun Schyman (vpk) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om professionell hjälp och psykologisk

behandling när någon omyndig engagerat sig i sekter och i

motion 1989/90:So470 av Berit Löfstedt och Inga-Britt

Johansson (båda s) hemställs om ett tillkännagivande om

behovet av utredning avseende resurser för professionell

psykologisk behandling vid engagemang i s.k. sekter.

Motionärerna hänvisar till sådana sekter som har det gemensamt

att de har en religiöst grundad livsåskådning och dessutom en

starkt auktoritär styrning av de enskilda medlemmarna. För vissa

unga människor kan mötet med -- och även frigörelsen från -- en

sådan sekt leda till allvarliga psykiska problem. Dessa

människor behöver enligt motionärerna kvalificerad psykologisk

hjälp och behandling. Frågan om hur sådan professionell hjälp

skall organiseras och vilka satsningar som behöver göras inom

ramen för den allmänna hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

måste utredas, anser motionärerna.

Tidigare behandling

I betänkandet SoU 1987/88:22 behandlades en motion (c) om

anslag till Föreningen Rädda Individen (FRI) och om möjligheter

att skapa ett rehabiliteringscenter, där man på ett

professionellt sätt kan ta sig an de människor som skadats genom

en viss typ av organisationer. Utskottet uttalade följande (s.

29).

Den som önskar vård eller behandling för psykologiska problem

till följd av sin anslutning till religiös eller liknande

organisation kan själv vända sig till samhällets hälso- och

sjukvård. Även kyrkor och andra frivilliga organisationer

arbetar med dessa frågor. Utskottet vill erinra om att den i

grundlagen förankrade religionsfriheten sätter gränser för

samhällets möjligheter att påverka enskilda individers

uppfattning i religiösa eller principiella frågor.

Utskottet avstyrkte sålunda motionen.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i denna fråga och

avstyrker därmed motionerna So451 (vpk) och So470 (s).

Vårdnadsöverflyttningar

Motionen

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs dels om ett tillkännagivande om

vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar

(yrkande 8), dels att riksdagen hos regeringen begär en

utredning om de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar

(yrkande 9). Möjligheten till vårdnadsöverflyttning är

enligt motionärerna speciellt viktig om ett barn placeras i

familjehem vid mycket späd ålder. Socialnämnderna bör åläggas

att, med ca två till tre års intervaller, överväga en eventuell

vårdnadsöverflyttning vid mycket långa familjehemsplaceringar av

barn och unga. Ofta försämras de ekonomiska villkoren för

familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden, eftersom de då

går miste om ersättningen de erhållit som familjehemsföräldrar.

Motionärerna föreslår därför att den ekonomiska situationen för

familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, utreds.

Gällande bestämmelser

Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten besluta om

ändring i vårdnaden, om en förälder, vid utövandet av vårdnaden

om ett barn, gör sig skyldig till missbruk eller försummelse

eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som

medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. En

sådan ändring i vårdnaden prövas på talan av socialnämnden. År

1983 infördes en möjlighet att flytta över vårdnaden t.ex. till

familjehemsföräldrar i de fall barnet rotat sig i familjehemmet.

Enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken kan vårdnaden om ett barn

således flyttas över till den eller dem som har tagit emot

barnet i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet, om barnet

stadigvarande har vårdats och fostrats i det hemmet och det är

uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får

bestå. I förarbetena till bestämmelsen framhöll föredraganden

att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under

flera år, innan det kan bli aktuellt att överväga att flytta

över vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Det krävs att barnet

fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet

uppfattar det som sitt eget (prop. 1981/82:168, s. 70).

Föredraganden pekade vidare på att den som tagit emot barnet som

vårdnadshavare kan få bidrag till barnets försörjning i form av

barnbidrag, underhållsbidrag eller eventuellt bidragsförskott.

Vidare har den som är vårdnadshavare för andras barn rätt att i

de flesta fall få ersättning av kommunerna för omvårdnaden av

barnet (15 kap. 19 § föräldrabalken). Föredraganden kunde inte

se att ekonomiska skäl skulle hindra att vårdnaden om ett barn

flyttas över till familjehemsföräldrarna men ansåg att det ändå

kunde finnas anledning att undersöka om de nuvarande

ersättningsmöjligheterna till alla delar var tillfredsställande

(prop. s. 41).

JO konstaterar i beslut den 3 mars 1986 (dnr

1639--1641/85) att ersättningen till familjehemsföräldrar

minskar efter en vårdnadsöverflyttning. JO pekar på möjligheten

att i vissa fall kompensera vårdnadshavarna med ekonomisk hjälp

och annat bistånd enligt 5 eller 6 § socialtjänstlagen. JO anser

att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden från

statsmakternas sida.

Enligt socialstyrelsen (Meddelandeblad nr 29/87) är

socialnämnden dock skyldig att betala såväl arvode som

omkostnadsersättning så länge barnets behov inte kan tillgodoses

utan dessa insatser.

Tidigare behandling

I propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar

(prop. 1989/90:28) anförde föredraganden bl.a. (s. 94 f.) att

det finns fall, där man redan från början kan förutse en

långvarig placering. I sådana situationer bör man skapa

förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp under trygga

och stabila förhållanden. Detta torde i vissa fall lämpligen

kunna ske genom att socialnämnden tar initiativ till att

vårdnaden om barnet flyttas över till familjehemsföräldrarna,

anfördes det. Också i fall där barnet efter en långvarig

placering har rotat sig i familjehemmet, bör socialnämnden,

enligt föredragandens mening, i högre grad aktualisera en

vårdnadsöverflyttning. Särskilt bör detta ske i fall där

föräldrarna efter många år begär att få hem barnet och det är

uppenbart bäst för barnet att få stanna kvar i familjehemmet.

Möjligheten att få vårdnaden överflyttad till

familjehemsföräldrarna förefaller enligt propositionen hittills

ha utnyttjats i liten utsträckning. Huruvida en bidragande orsak

till detta är de ekonomiska förutsättningarna torde vara svårt

att uttala sig om utan någon närmare undersökning, anförde

föredraganden. Han tillade att möjligheterna att kompensera

familjehemsföräldrar ekonomiskt torde vara ganska goda och ansåg

det angeläget att den fortsatta utvecklingen i fråga om

överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar följdes.

Särskilt viktigt är det att utröna vilka faktorer det är som

styr dels socialnämnderna när det gäller att ta upp frågan om en

vårdnadsöverflyttning, dels familjehemsföräldrarnas inställning

till att bli vårdnadshavare, anfördes det. Föredraganden utgick

från att socialstyrelsen i sin löpande verksamhet uppmärksammar

dessa frågor.

Propositionen behandlades, som tidigare nämnts, av utskottet i

betänkandet 1989/90:SoU15. I betänkandet behandlades även

motionsyrkanden (fp) som motsvarar de nu aktuella. Utskottet

uttalade i sammanhanget (s. 49) att trots att målsättningen

alltid bör vara att föräldrar och barn skall kunna återförenas,

kan man inte bortse från att det förekommer fall där en

återförening inom överskådlig tid ter sig orealistisk. När ett

litet barn har beretts vård utanför det egna hemmet, vuxit upp

och funnit sig väl tillrätta i ett familjehem, förekommer det

att barnet känner en större trygghet och känslomässig förankring

i familjehemmet än i det egna hemmet. De känslomässiga

bindningarna mellan barnet och familjehemsföräldrarna kan ha

blivit väl så starka som banden mellan barnet och dess

biologiska föräldrar, uttalades det vidare. Utskottet delade

bedömningen i propositionen, nämligen att möjligheterna att få

vårdnaden om barn och ungdomar överflyttad till

familjehemsföräldrar bör kunna utnyttjas i större utsträckning.

Utskottet ansåg dock inte att socialnämnden skall vara skyldig

att, med vissa bestämda intervaller, överväga en

vårdnadsöverflyttning. När och hur ofta frågan bör aktualiseras

bör bedömas från fall till fall. I likhet med föredraganden

ansåg utskottet att det är angeläget att den fortsatta

utvecklingen följs, såvitt gäller socialnämndernas benägenhet

att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd.

Utskottet ansåg att det bör vara en uppgift för socialstyrelsen

att göra en analys av orsakerna till att socialnämnderna i så

förhållandevis få fall aktualiserat frågan om överflyttning av

vårdnaden och vilka ekonomiska följdverkningar en

vårdnadsöverflyttning för med sig för familjehemmet. Utskottet

avstyrkte motionsyrkandena och riksdagen följde utskottet

(beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långvariga

familjehemsplaceringar res. fp, beträffande de ekonomiska

villkoren res. fp, c, mp).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i fråga om

vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar

och avstyrker därmed motion So625 (fp) yrkande 8.

Utskottet vidhåller uppfattningen att det bör vara en uppgift

för socialstyrelsen att analysera vilka ekonomiska konsekvenser

en vårdnadsöverflyttning får för familjehemmet. Med anledning

härav avstyrks motion So625 (fp) yrkande 9.

Behovet av dokumentation inom socialtjänsten

Motionen

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av

liknande krav på dokumentation som LVU (yrkande 7).

Motionärerna anför att det är viktigt att dokumentationen kring

ett LVU-ärende är fullständig. Detsamma måste gälla vid sådana

placeringar av barn och ungdom som sker enligt

socialtjänstlagen, framhåller motionärerna. De påpekar att

missförhållandena kan vara lika stora för den som placeras

enligt socialtjänstlagen som enligt LVU.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 50 § socialtjänstlagen skall socialnämnden utan

dröjsmål inleda utredning av vad som, genom ansökan eller på

annat sätt, har kommit till nämndens kännedom och som kan

föranleda någon åtgärd av nämnden.

I 51 § anges, beträffande dokumentationen, att vad som

framkommit vid utredning och som har betydelse för ett ärendes

avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. Regeln

avser att uttrycka att dokumentationen, för att vara godtagbar,

måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en

rättvisande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av

ärendets handläggning. Att uppgifterna skall tillvaratas på ett

betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste

antecknas skriftligen och handlingar av betydelse fogas till

akten i ärendet (prop. 1979/80:1, del A s. 563).

Enligt 4 § andra stycket LVU skall en ansökan om vård

enligt lagen innehålla en redogörelse för den unges nuvarande

situation, vilka förutsättningar som åberopas till stöd för att

bereda vård enligt lagen, vilka insatser som socialnämnden

tidigare har vidtagit samt det behov av vård som den unge har

och hur nämnden har tänkt sig att tillgodose detta behov. Det är

lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan om vård ger in

en specificerad vårdplan, anförs det i proposition 1989/90:28,

Vård i vissa fall av barn och ungomar. För länsrättens prövning

är det betydelsefullt att det finns en fyllig redovisning om den

unge, inte minst i fråga om vilken vård som nämnden avser att

anordna, framhålls det vidare (s. 109 f.)

Det finns också en allmän skyldighet att i behövlig

utsträckning dokumentera verksamheten. Denna skyldighet är inte

reglerad i författning utan anses följa av allmänna

förvaltningsrättsliga principer. Räckvidden och omfattningen av

denna skyldighet blir beroende av vilken typ av verksamhet det

gäller. Som exempel nämns löpande kontakter med klienterna,

behandlingsarbete och annan kurativ verksamhet. Vård- och

behandlingsarbetet förutsätter vanligen kännedom om klientens

förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Det är särskilt

viktigt att det finns tillräckliga anteckningar om detta, när en

annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet, framhålls det

i socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 433 f.).

I socialstyrelsens rapport (1990:3, Växa i välfärdsland)

anser styrelsen att det behövs en förbättrad dokumentation i

individärenden för att uppnå bättre behandling och metoder. Den

enskilda individen får inte komma i kläm genom att det brister i

dokumentationen, anförs det. Socialstyrelsen kommer att medverka

till en metodutveckling på området (s. 138 och 159).

Tidigare behandling

I betänkandet 1989/90:SoU15 (s. 54 f.) behandlade

utskottet ett likalydande motionsyrkande (fp). Utskottet delade

motionärernas inställning om vikten av noggrann och allsidig

utredning när det gäller samtliga barn och ungdomar, som behöver

vård inom socialtjänsten. Allt som kommer fram under en sådan

utredning, och som är av betydelse för prövningen av ärendet,

skall dokumenteras. Detta följer av socialtjänstlagen och

allmänna förvaltningsrättsliga principer, uttalades det. Det

fanns dock, enligt utskottets uppfattning, inte anledning för

riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionen.

Motionsyrkandet avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde

utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin inställning om vikten av nogranna och

allsidiga utredningar när det gäller barn och ungdomar, som

behöver vård inom socialtjänsten. Utskottet anser därför att det

är positivt att socialstyrelsen har för avsikt att medverka till

en metodutveckling på området. Något initiativ från riksdagens

sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So625 (fp) yrkande

7.

Behovet av utbildningsinsatser

Motionerna

I avsnittet om sexuella övergrepp mot barn behandlas ett

motionsyrkande (fp) om behovet av personalutbildning.

Ytterligare några motioner som rör frågan om utbildning har

väckts.

I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

ett tillkännagivande om översyn av utbildningen av personal vid

§ 12-hemmen (yrkande 11). Motionärerna anser att den

utbildning som ges i dag är helt otillräcklig. För att höja

vårdarnas kunnande och för att motverka "utbrändhet" hos dem

behövs en mer planmässig utbildning. (Motiveringen återfinns i

motion 1989/90:Ju607.)

I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för

omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2 i

resterande del). Fortbilningen av den personal som är verksam

inom familjehemmen, hemmen för vård eller boende samt de s.k. §

12-hemmen måste enligt motionärerna förstärkas. (Motiveringen

återfinns i motion 1989/90:Ju810.)

I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs om ett tillkännagivande om utbildning och fortbildning

inom socialtjänsten och familjehemmen (yrkande 6).

Socialtjänsten måste enligt motionärerna ha tillräckliga

resurser samt tillgång till utbildning, fortbildning och

kontinuerlig metodutveckling för insatser när barn far illa.

Även familjehemmen, som ofta ställs inför orimligt svåra

uppgifter, måste få erforderligt stöd. Kommunerna måste ha ett

utbildningsansvar och familjehemsföräldrarna måste tillerkännas

en rimlig social och ekonomisk trygghet, anför motionärerna.

Bakgrund

I JOs ämbetsberättelse 1987/88 (s. 144 f.) underströks

betydelsen av att socialstyrelsen verkar för att personalen vid

§ 12-hemmen ges den utbildning och fortbildning som är nödvändig

för att hemmen skall kunna tillgodose behoven hos de mest

utsatta ungdomarna.

Som framgått ovan avser socialstyrelsen att medverka till att

utbildningsmöjligheterna för personal vid de särskilda

ungdomshemmen blir bättre (SoS-rapport 1990:4, Vård utom

hemmet).

I SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland behandlas

också vissa utbildningsfrågor. Genom metodutveckling,

systematisering av kunskaper, uppföljning och utvärdering bör

enligt socialstyrelsen en ökad professionalism uppnås.

Socialarbetarna bör ges ökat stöd genom program och riktlinjer

samt genom den politiska och administrativa ledningen.

Socialstyrelsen kommer att medverka till att dess förslag kan

förverkligas (s. 169 f.).

Tidigare behandling

I betänkandet 1989/90:SoU15 (s. 50) behandlade utskottet

ett antal motionsyrkanden (fp, c) om behovet av

utbildningsinsatser. Utskottet anförde att resultatet av

socialtjänstens arbete med socialt utsatta familjer och ungdomar

givetvis är beroende av vilken kunskap och vilket engagemang den

egna personalen har. Utskottet erinrade om att det tidigare i

betänkandet framhållit vikten av att familjehemsföräldrar ges

stöd och handledning i sitt arbete samt att utskottet hade

uttalat sig positivt till att socialtjänstens handläggande

personal får del av personalutvecklande insatser och

kvalificerad handledning. De stödjande och personalutvecklande

insatserna bör kunna utformas på så sätt att arbetsmetodiken

hela tiden utvecklas, anfördes det. Utskottet ansåg sålunda att

all personal, som arbetar med vård av barn och ungdomar, bör ha

tillgång till lämplig fortbildning. Utskottet utgick från att

regeringen följer utvecklingen på området. Något initiativ från

riksdagens sida ansåg utskottet inte nödvändigt. Motionerna

avstyrktes och riksdagen följde utskottet (res. m, fp, c).

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas inställning i fråga om

betydelsen av utbildning och fortbildning av

familjehemsföräldrar, av personalen vid de särskilda

ungdomshemmen och inom socialtjänsten överhuvudtaget. Det är

därför, enligt utskottets mening, mycket positivt att

socialstyrelsen avser att medverka till att förstärka de

personalutvecklande insatserna för dessa grupper.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte behövs något

initiativ från riksdagens sida med anledning av nu aktuella

motioner. Utskottet avstyrker därför motionerna So213 (c)

yrkande 11, So234 (fp) yrkande 2 i resterande del och So625 (fp)

yrkande 6.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande registrering av kroppsskador

att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 1,

res. 1 (fp, c)

2. beträffande skyddsombud för bekämpande av

barnolycksfall

att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 2,

res. 2 (fp)

3. beträffande förebyggande barn- och ungdomsvård

att riksdagen avslår motion 1989/90:So482 yrkandena 1--5

res. 3 (mp)

4. beträffande en förstärkt barnkompetens

att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkandena 14 och 15,

res. 4 (fp)

5. beträffande utbildning om MBD

att riksdagen avslår motion 1989/90:So542 yrkande 1,

res. 5 (fp)

6. beträffande ett träningscenter för barn med handikapp

att riksdagen avslår motion 1989/90:So542 yrkande 2,

7. beträffande sexuella övergrepp mot barn

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So202,

1989/90:So213 yrkande 13, 1989/90:So327 yrkandena 1 och 2,

1989/90:So625 yrkandena 3--5 samt 1989/90:So629 delvis som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 6 (s)

8. beträffande insatser för flyktingbarn

att riksdagen avslår motion 1989/90:So409 yrkande 2,

9. beträffande särskilda åtgärder för invandrarungdomar

att riksdagen avslår motion 1989/90:So292,

res. 7 (v, mp)

10. beträffande familjerådgivningen

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So239 och

1989/90:So324 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

11. beträffande åtgärder för att förhindra

ungdomsbrottslighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:So234 yrkandena 1 och 3,

res. 8 (fp)

12. beträffande olika brottsförebyggande åtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkandena 1 och

8 samt 1989/90:So291,

res. 9 (c)

13. beträffande vissa öppenvårdsinsatser

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So226 yrkande 5,

1989/90:So261 yrkande 5 och 1989/90:So298 yrkande 5,

res. 10 (m)

14. beträffande alternativa vårdformer

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkande 2,

1989/90:So234 yrkande 2 delvis och 1989/90:So258,

res. 11 (fp, c)

15. beträffande de särskilda ungdomshemmen

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213

yrkandena 9 och 10 samt 1989/90:So625 yrkande 11 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande organisationen för omhändertagande av unga

att riksdagen avslår motion 1989/90:So234 yrkande 2 delvis,

17. beträffande huvudmannaskapet för de särskilda

ungdomshemmen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So209, 1989/90:So261

yrkandena 1--4 och 1989/90:So298 yrkandena 1--4,

res 12. (m)

18. beträffande enskilda hem för vård eller boende

att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 10,

res. 13. (fp)

19. beträffande tillsyn av familjehemsvården

att riksdagen avslår motion 1989/90:So289,

20. beträffande barn- och ungdomspsykiatrin

att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 12,

res. 14. (m, fp, c, mp)

21. beträffande psykologisk behandling vid engagemang i

sekter att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So451 och

1989/90:So470,

res. 15. (v)

22. beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långa

familjehemsplaceringar

att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 8,

res. 16 (fp)

23. beträffande de ekonomiska villkoren vid

vårdnadsöverflyttningar

att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 9,

res. 17 (fp, mp)

24. beträffande behovet av dokumentation

att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 7,

res. 18. (fp)

25. beträffande behovet av utbildningsinsatser

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkande 11,

1989/90:So234 yrkande 2 i resterande del och 1989/90:So625

yrkande 6.

res. 19 (m, fp, c)

Stockholm den 13 november 1990

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita

Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander

(c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist

(s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid

Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita

Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s).

Reservationer

1. Registrering av kroppsskador (mom. 1)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid

Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med

"En viktig" och slutar med "(fp) yrkande 1." bort ha följande

lydelse:

En grundförutsättning för att barnolycksfall och skador på

grund av mobbning skall kunna förebyggas är att det finns ett

enhetligt system för registrering, rapportering och uppföljning

av olyckor. På riksdagens initiativ har socialstyrelsen inlett

en central registrering av olycksfallsskador. Det är viktigt att

dessa insatser påskyndas och att statistiken utformas så att den

fångar upp även de för barn speciella riskerna. Vidare måste

rutiner utarbetas för uppföljning av registreringen, så att

förebyggande åtgärder kan vidtas. Detta bör ges regeringen till

känna med anledning av motion So625 (fp) yrkande 1.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande registrering av kroppsskador

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall (mom. 2)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "2 avstyrks." bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns starka

skäl att, med hjälp av skyddsombud, försöka minska skadorna hos

barn. Organisationen för elevskyddsombud bör snabbt byggas ut

och bli heltäckande. För de mindre barnen är det lämpligt att

föräldrar utbildas till barnskyddsombud. Regeringen bör snarast

överväga formerna för en utbildning av föräldrar till

skyddsombud. Vad utskottet här anfört med anledning av motion

So625 (fp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande skyddsombud för bekämpande av

barnolycksfall

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Förebyggande barn- och ungdomsvård (mom. 3)

Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med

"Förra hösten" och slutar med "yrkandena 1--5." bort ha följande

lydelse:

Stora resurser måste enligt utskottet sättas in när det gäller

socialt förebyggande arbete bland barn och ungdomar.

Socialstyrelsen bör snarast ta initiativ till inrättandet av nya

grupper för förebyggande psykosocialt arbete i såväl kommuner

som landsting. I likhet med motionärerna anser utskottet vidare

att barnavårdscentralerna har en mycket viktig roll i det

förebyggande arbetet. Barnavårdscentralerna måste därför

garanteras tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt

arbete. Enligt utskottet bör barnavårdscentraler typ I

återinföras i tätorterna. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen

ge regeringen till känna med anledning av motion So482 (mp)

yrkandena 1--5.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:

3. beträffande förebyggande barn- och ungdomsvård

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So482 yrkandena

1--5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. En förstärkt barnkompetens (mom. 4)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med

"Utskottet anser" och slutar med "14 och 15." bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är

angeläget att finna former för metodutveckling, utbildning och

utvärdering av arbetet med barn som far illa. En rad åtgärder på

skilda områden skulle kunna stärka barnkompetensen och vidga

barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde. Ett samlat

förslag till åtgärdsprogram bör därför föreläggas riksdagen. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med

anledning av motion So625 (fp) yrkandena 14 och 15.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande en förstärkt barnkompetens

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkandena

14 och 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Utbildning om MBD (mom. 5)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks således." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är mycket

angeläget att personalen inom socialtjänsten, hälso- och

sjukvården samt skolan får kunskaper om handikapp och om barn

som har sjukdomen Minimal Brain Dysfunction (MBD). Kunskap om

barn med MBD bör också tas med i utbildningen för alla

yrkesgrupper, som i sitt arbete kommer i kontakt med människor

med handikapp. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion

So542 (fp) yrkande 1 bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande utbildning om MBD

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So542 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Sexuella övergrepp mot barn (mom. 7)

Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Aina Westin (s), Ingrid

Andersson (s), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan

Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 19 som börjar med

"Riksdagen gav" och slutar med "(delvis)." bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att flera olika myndigheter för

närvarande är djupt engagerade i de frågor som tas upp i

motionerna. Brottsförebyggande rådet kommer inom kort att lämna

förslag på hur olika instanser skall kunna förbättra och

effektivisera sina insatser. Socialstyrelsen står i begrepp att

ge ut allmänna råd beträffande bl.a. socialtjänstens

handläggning av misstänkta övergrepp mot barn. Med hänsyn till

vad utskottet nu anfört får syftet med de aktuella motionerna i

huvudsak anses vara tillgodosett. Motionerna So202 (c), So213

(c) yrkande 13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp)

yrkandena 3--5 och So629 (mp)(delvis) avstyrks följaktligen.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande sexuella övergrepp mot barn

att riksdagen avslår motionerna So202 (c), So213 (c) yrkande

13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp) yrkandena 3--5 samt

So629 (mp)(delvis),

7. Särskilda åtgärder för invandrarungdomar (mom. 9)

Gudrun Schyman (v) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 22 som börjar med

"De problem" och slutar med "avstyrks sålunda." bort ha följande

lydelse:

För att kunna hjälpa arbetslösa invandrarungdomar, som är på

väg att bli utslagna, krävs det ett sammansatt åtgärdsprogram,

anser utskottet. Ett stödprojekt bör organiseras så att

invandrare anställs för att arbeta inom sin egen nations- och

språkgrupp. De invandrare som skall arbeta med verksamheten

måste ges en grundlig utbildning för att finna sig väl till

rätta bland svenska institutioner inom olika områden. Detta är

nödvändigt för att invandrarungdomarna skall få det konkreta

stöd som de behöver i olika situationer. Utskottet anser att

resurser bör ställas till kommunernas förfogande för sådana

stödprojekt. Detta bör ges regeringen till känna med anledning

av motion So292 (vpk).

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande särskilda åtgärder för invandrarungdomar

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So292 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet (mom. 11)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 27 som börjar med

"Utskottet har" och slutar med "1 och 3." bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att kampen mot

missbruk är en av de viktigaste åtgärderna för att komma till

rätta med ungdomsbrottsligheten. Stora resurser måste därför

avsättas för sådana insatser. Framför allt är det viktigt att

ungdomar ges goda alternativ till missbruk och kriminalitet. När

det gäller att erbjuda ungdomar en meningsfull fritid har såväl

kommuner som folkrörelser ett stort ansvar. Vidare bör de

sociala fältinsatserna öka. Genom att vara tillsammans med

ungdomarna i deras egna miljöer, även efter kontorstid, kan

socialarbetare i många fall förhindra att de unga begår brott.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att

ingripa tidigt, när en ung person uppvisar ett asocialt

beteende. Samhället måste redan när en ung människa begår sin

första förseelse klart markera att det inte accepterar ett

kriminellt beteende. Vidare måste de olika myndigheternas

insatser för de unga samordnas väl. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So234

(fp) yrkandena 1 och 3.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:

11. beträffande åtgärder för att förhindra

ungdomsbrottslighet

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So234 yrkandena

1 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

9. Olika brottsförebyggande åtgärder (mom. 12)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 27 som börjar med

"Riksdagen har" och slutar med "Motionerna avstyrks." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att vuxna bör vara

konsekventa och tydliga i sitt förhållande till barn och

ungdomar. Vuxenkontakterna är över huvud taget mycket viktiga

för unga människor, vilka bör ha vuxna av båda könen som goda

förebilder. Den verksamhet som för närvarande pågår, när det

gäller att engagera män i arbetet med ungdomar, bör stödjas och

ges spridning till olika delar av landet.

Ungdomars engagemang i idrottsrörelsen och i annan ideell

verksamhet måste uppmuntras. Folkrörelsernas barn- och

ungdomsverksamhet är en effektiv brottsförebyggande verksamhet.

Det är därför av särskilt stor vikt att samhället på olika sätt

ger sitt stöd till organisationer, som verkar för att ge

ungdomar en meningsfull fritid.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna

med anledning av motion So213 (c) yrkandena 1 och 8. Härmed

tillgodoses enligt utskottet även det huvudsakliga syftet med

motion So291 (s). Denna motion avstyrks.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande olika brottsförebyggande åtgärder

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So213 yrkandena

1 och 8 samt med avslag på motion 1989/90:So291 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Vissa öppenvårdsinsatser (mom. 13)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 31 som börjar med

"Utskottet har" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det föreligger

ett behov av den stegvisa åtgärdslista som fanns i

barnavårdslagen. Möjligheten att vidta åtgärder såsom

hjälpåtgärder i form av råd och stöd, förmaning och varning,

föreskrifter om den unges levnadsförhållanden samt övervakning

skulle kunna ge socialnämnden en reell möjlighet att agera,

anser utskottet. Såväl den unge som föräldrarna blir därmed

medvetna om att åtgärderna kan komma att trappas upp, om inte

förändringar till det bättre äger rum. Utskottet anser att

regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om

en mer preciserad lagstiftning när det gäller socialnämndernas

skyldighet att vidta förebyggande åtgärder. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So226 (m)

yrkande 5, So261 (m) yrkande 5 och So298 (m) yrkande 5 ge

regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande vissa öppenvårdsinsatser

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So226

yrkande 5, 1989/90:So261 yrkande 5 och 1989/90:So298 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Alternativa vårdformer (mom. 14)

Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid

Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 31 som börjar med

"Mot bakgrund" och slutar med "So258 (s)." bort ha följande

lydelse:

Det förebyggande arbetet för ungdomar i riskzonen måste bli

bättre. När ungdomar begår brott eller grips för fylleri bör de

bli föremål för samhällets uppmärksamhet under en tid. De mest

problemfyllda familjerna kräver omfattande stöd och insatser

från de sociala myndigheterna. Det är dock viktigt att också

aktivera de naturliga nätverk som finns omkring en familj. Ett

alternativ till samhällsvård, som bör prövas, är att

socialsekreteraren skriver kontrakt med problembarnets

föräldrar. Avsikten med kontraktet, som är en form av hjälp till

självhjälp, är att föräldrarna skall bli mer engagerade i

barnets situation. Denna och andra alternativa vårdformer bör

utredas. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna

med anledning av motionerna So213 (c) yrkande 2 och So234 (fp)

yrkande 2 delvis. Härmed tillgodoses enligt utskottet även det

huvudsakliga syftet med motion So258 (s). Denna avstyrks.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande alternativa vårdformer

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213

yrkande 2 och 1989/90:So234 yrkande 2 delvis samt med avslag på

motion 1989/90:So258 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

12. Huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen m.m. (mom.

17)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)

anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 40 som börjar med

"Utskottet kan" och slutar med "Motionerna avstyrks." bort ha

följande lydelse:

För att kunna möta efterfrågan på vård för de svårast störda

ungdomarna krävs det inte enbart fler vårdplatser utan också att

vården är betydligt mer differentierad än för närvarande. Det

bör övervägas att inrätta särskilda ungdomshem, som har hela

riket som upptagningsområde. Utskottet kan konstatera att det är

förhållandevis få personer, som är i behov av den kvalificerade

vård som ett sådant hem är avsett att ge. Det är därför lämpligt

att koncentrera resurserna och ha ett centralt

intagningsförfarande. Huvudmannaskapet för hemmen bör därför,

enligt utskottets mening, överföras till staten. Vidare bör det

bli möjligt att förlänga den unges vistelse på låsbar enhet till

längre tid än två månader, för att garantera att de unga inte

avviker innan man hunnit motivera dem till en ordnad livsföring.

Nuvarande möjlighet till utskrivning av svårhanterliga och

våldsamma ungdomar bör upphävas. För ungdomar över 15 år, som

blivit dömda för brott, bör det finnas särskilda ungdomshem

under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av

motionerna So209 (m), So261 (m) yrkandena 1--4 och So298 (m)

yrkandena 1--4, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande huvudmannaskapet för de särskilda

ungdomshemmen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So209 (m),

1989/90:So261 (m) yrkandena 1--4 och 1989/90:So298 (m) yrkandena

1--4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. Enskilda hem för vård eller boende (mom. 18)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 42 som börjar med

"Enskilda hem" och slutar med "yrkande 10." bort ha följande

lydelse:

Hem för vård eller boende i enskild regi har kommit att

utnyttjas i allt högre grad. Utskottet anser i likhet med

motionärerna att det bör uppställas krav, som skall vara

uppfyllda innan tillstånd ges att driva sådana hem. Vidare måste

samhällets tillsyn av dessa hem fungera tillfredsställande.

Detta bör riksdagen, med anledning av motion So625 (fp) yrkande

10, som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18. beträffande enskilda hem för vård eller boende

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Barn- och ungdomspsykiatrin (mom. 20)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c),

Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid

Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp)

anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 44 som börjar med

"I mentalservicekommitténs" och slutar med "sålunda avstyrks."

bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottet helt otillfredsställande att ungdomar,

som befinner sig i gränsskiktet mellan socialtjänsten och

psykiatrin, inte får den hjälp och behandling som de behöver.

Det är av största vikt att barn- och ungdomspsykiatrins ansvar

klargörs. Vidare måste samarbetsrutiner utarbetas, så att dessa

ungdomar garanteras en adekvat vård. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So625

(fp) yrkande 12.

dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:

20. beträffande barn- och ungdomspsykiatrin

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Psykologisk behandling vid engagemang i sekter (mom. 21)

Gudrun Schyman (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 44 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "So470 (s)." bort ha

följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att samhället måste

kunna erbjuda unga människor, som drabbats av psykiska

störningstillstånd på grund av sitt engagemang i olika slags

sekter, ett sakkunnigt psykologiskt omhändertagande. Hjälp och

stöd bör ges inom ramen för samhällets hälso- och sjukård samt

socialtjänst. Frågan om vilka insatser som särskilt behövs, när

det gäller psykologisk behandling av dessa ungdomar, bör

utredas, anser utskottet. Detta bör riksdagen, med anledning av

motionerna So451 (vpk) och So470 (s), ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 21 bort hemställa:

21. beträffande psykologisk behandling vid engagemang i

sekter

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So451 och

1989/90:So470 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

16. Vårdnadsöverflyttningar vid långa familjehemsplaceringar

(mom. 22)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 47 som börjar med

"Utskottet vidhåller sin" och slutar med "yrkande 8." bort ha

följande lydelse:

Möjligheten att överflytta vårdnaden om ett barn till

familjehemsföräldrar är särskilt viktig om barnet har placerats

i familjehemmet vid mycket späd ålder. I likhet med vad som

anförs i motionen anser utskottet att socialnämnden bör vara

skyldig att regelbundet överväga en eventuell

vårdnadsöverflyttning. Vid mycket långa familjehemsplaceringar

bör socialnämnden därför åläggas att med ca två--tre års

intervaller överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion So625

(fp) yrkande 8, ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:

22. beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långa

familjehemsplaceringar

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. De ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar (mom.

23)

Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Anita

Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 47 som börjar med

"Utskottet vidhåller uppfattningen" och slutar med "yrkande 9."

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är angeläget att utvecklingen följs

när det gäller socialnämndernas benägenhet att medverka till att

vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd. Mycket tyder på att

de ekonomiska villkoren för familjehemsföräldrar försämras när

de övertar vårdnaden, genom att de då går miste om ersättningen

som familjehemsföräldrar. Den ekonomiska situationen för

familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, bör därför

utredas. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av

motion So625 (fp) yrkande 9, som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande de ekonomiska villkoren vid

vårdnadsöverflyttningar

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Behovet av dokumentation (mom. 24)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 49 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 7." bort ha

följande lydelse:

Utskottet är ense med motionärerna om att utredningarna bör

vara noggranna och allsidiga när det gäller samtliga barn och

ungdomar, som behöver vård inom socialtjänsten.

Missförhållandena kan vara lika allvarliga för de barn och

ungdomar som placeras med stöd av socialtjänstlagen som för dem

som bereds vård enligt LVU. Även för möjligheterna att genomföra

en långsiktig vårdplanering har dokumentationen stor betydelse.

Samma krav bör således ställas på dokumentationen när ett barn

eller en ung människa kommer i fråga för vård, oavsett om

placeringen sker med stöd av LVU eller socialtjänstlagen. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med

anledning av motion So625 (fp) yrkande 7.

dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:

24. beträffande behovet av dokumentation

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Behovet av utbildningsinsatser (mom. 25)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c),

Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid

Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 50 som börjar med

"Mot denna" och slutar med "yrkande 6." bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill särskilt understryka att det behövs ökade

insatser för utbildning och fortbildning av den personal som

arbetar med vård av barn och ungdomar. Vad utskottet nu anfört

bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av

motionerna So213 (c) yrkande 11, So234 (fp) yrkande 2 i

resterande del och So625 (fp) yrkande 6.

dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:

25. beträffande behovet av utbildningsinsatser

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213

yrkande 11, 1989/90:So234 yrkande 2 i resterande del och

1989/90:So625 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motionerna2

Utskottet6

Inledning6

Barnolycksfall7

Motionen7

Tidigare behandling m.m.7

Utskottets bedömning9

Förebyggande barn- och ungdomsvård9

Motionerna9

Bakgrund10

Tidigare riksdagsbehandling11

Utskottets bedömning12

Mimimal Brain Dysfunction (MBD)12

Motionen12

Tidigare behandling13

Utskottets bedömning14

Sexuella övergrepp mot barn m.m.14

Motionerna14

Bakgrund15

Tidigare behandling17

Utskottets bedömning18

Insatser för flyktingbarn19

Motionen19

Bakgrund19

Utskottets bedömning20

Särskilda åtgärder för invandrarungdomar21

Motionen21

Bakgrund21

Tidigare behandling22

Utskottets bedömning22

Familjerådgivning22

Motionerna22

Bakgrund 23

Utskottets bedömning24

Olika brottsförebyggande åtgärder24

Motionerna24

Bakgrund25

Tidigare behandling26

Utskottets bedömning27

Öppenvårdsinsatser28

Motionerna28

Bakgrund29

Tidigare behandling31

Utskottets bedömning31

Särskilda ungdomshem32

Motionerna32

Gällande bestämmelser33

Utredningar35

Tidigare riksdagsbehandling38

Utskottets bedömning39

Tillsynen av familjehem och enskilda hem för vård eller

boende40

Motionerna40

Bakgrund40

Tidigare behandling42

Utskottets bedömning42

Barn- och ungdomspsykiatrin42

Motionen42

Bakgrund42

Utskottets bedömning44

Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter44

Motionerna44

Tidigare behandling44

Utskottets bedömning44

Vårdnadsöverflyttningar45

Motionen45

Gällande bestämmelser45

Tidigare behandling46

Utskottets bedömning47

Behovet av dokumentation inom socialtjänsten47

Motionen47

Gällande bestämmelser m.m.47

Tidigare behandling48

Utskottets bedömning49

Behovet av utbildningsinsatser49

Motionerna49

Bakgrund49

Tidigare behandling50

Utskottets bedömning50

Hemställan50

Reservationer53