Bet. 1990/91:TU22

Trafikutskottets betänkande

1990/91:TU22

Riksfärdtjänst och handikappanpassning av kollektivtrafiken

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

TU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet förslag i

budgetpropositionen om medelsanvisning för riksfärdtjänst och om

vissa riktlinjer enligt vilka riksfärdtjänsten bör

kommunaliseras. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning och de föreslagna riktlinjerna. Emellertid anser

utskottet att anslaget bör betecknas som ett förslagsanslag och

inte, som regeringen föreslår, som ett reservationsanslag. Inför

en kommunalisering betonar utskottet vikten av att man finner

organisatoriska former som säkerställer att handikappades

synpunkter på riksfärdtjänsten beaktas. Vidare tillstyrker

utskottet ett förslag i propositionen om att trafikverken skall

överta ansvaret för utformning av föreskrifter om

handikappanpassning av kollektivtrafiken från transportrådet.

Rådet bör -- enligt ett regeringsförslag som utskottet behandlar

i annat sammanhang -- avvecklas vid nästa årsskifte.

Yrkanden i c-, v- och mp-motioner om en större

medelsanvisning än vad regeringen föreslår avstyrks. Vidare

avstyrks yrkanden i s-, fp- och v-motioner enligt vilka

motionärerna motsätter sig den kommunalisering av

riksfärdtjänsten som regeringen förordar. Slutligen avstyrker

utskottet yrkanden i c- och mp-motioner om en översyn av

lagstiftningen om handikappanpassning av kollektivtrafiken.

Till betänkandet är fogat fem reservationer.

SJÄTTE HUVUDTITELN

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 1990/91:100 bilaga 8

(kommunikationsdepartementet)

dels i avsnitt G. Kollektivtrafik m.m. under rubriken

G3. Riksfärdtjänst (s. 115--116)

1. att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92

anvisar ett reservationsanslag på 96500000 kr.,

dels i avsnitt B. Avveckling av transportrådet under

rubriken 7.3 Riksfärdtjänst (s. 166--169)

2. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om

riksfärdtjänsten (mom. 13, s. 182),

dels i avsnitt C. Handikappanpassning av

kollektivtrafiken (s. 186--193)

3. att riksdagen godkänner de riktlinjer som i propositionen

anförts om trafikverkens ansvar (kap. 2.1, s. 188--192),

4. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om

servicelinjer (kap. 2.2, s. 192--193).

Motionerna

1990/91:T215 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om överläggningar med kommunerna om

utformningen av riksfärdtjänsten,

14. att riksdagen till G3. Riksfärdtjänst för budgetåret

1991/92 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med

10000000 kr. förhöjt anslag på 106500000 kr. med

oförändrad anslagsbeteckning.

1990/91:T232 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion

1990/91:So283 anförts om förbättringar av kommunikationer.

1990/91:T904 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär ett förslag till hur ett

gemensamt huvudmannaskap för kollektivtrafik och färdtjänst

skulle kunna organiseras (rubrik 12).

Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1990/91:So223.

1990/91:T909 av Margareta Persson och Britta Sundin (båda s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om riksfärdtjänsten som en statlig

angelägenhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om garanti för riksfärdtjänstens

genomförande fullt ut under hela budgetåret,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att en riksfärdtjänstnämnd inrättas

under kommunikationsdepartementet.

1990/91:T910 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en tillämpning av ansvars- och

finansieringsprincipen då det gäller kollektivtrafiken för

människor med funktionshinder.

1990/91:T913 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om vad som anförts i motionen om

trafikens handikappanpassning,

2. att riksdagen beslutar öka anslaget till riksfärdtjänsten

med 10 milj.kr.

Motiveringen till yrkandena återfinns i motion

1990/91:So257.

1990/91:T914 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92

anslår 45500000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit,

eller således 142000000 kr.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den som på grund av handikapp är

hänvisad att resa på ett särskilt kostsamt sätt även

fortsättningsvis utan begränsningar skall ha rätt att resa med

riksfärdtjänst,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

särskild nämnd inom kommunikationsdepartementet enligt vad i

motionen anförts om utfärdandet av riktlinjer och kostnadsansvar

för riksfärdtjänsten.

Utskottet

1 Riksfärdtjänsten

1.1 Bakgrund

Riksfärdtjänsten utgör ett komplement till den kommunala

färdtjänsten och syftar till att ge svårt handikappade

möjlighet att göra längre resor inom landet till normala

kostnader. Riksfärdtjänsten inrättades år 1980 som en

försöksverksamhet. Genom ett riksdagsbeslut år 1984

permanentades verksamheten (prop. 1983/84:100 bil. 8, bet. TU

23, rskr. 289). Berättigade till riksfärdtjänst är personer som

på grund av sitt handikapp och brist på tillgängliga trafikmedel

måste resa på ett dyrare sätt än normalt. Riksfärdtjänstresor

kan ske med flyg, tåg, båt, taxibil eller specialfordon till ett

pris som motsvarar kostnaden för att åka andra klass med tåg

inkl. anslutningsresor. I vissa fall kan även ledsagare

medfölja. Riksfärdtjänsten bekostas med statliga medel, som

täcker resenärens kostnader exkl. dennes egenavgift. Det är

emellertid kommunerna som meddelar tillstånd till riksfärdtjänst

och också anger de villkor som är förknippade med tillståndet,

såsom t.ex. val av färdmedel. Transportrådet utfärdar

föreskrifter, fördelar medelsramar till kommunerna och betalar

ersättning för genomförda resor m.m.

1.2 Propositionen i huvuddrag

Föredragande departementschefen framhåller att antalet

resenärer inom riksfärdtjänsten ökat från 6600 budgetåret

1981/82 till 24900 budgetåret 1990/91. Antalet resor har ökat

ännu snabbare, nämligen från 10600 till 48800. Någon

påtaglig tendens till avmattning i resandet kan inte heller

skönjas. I stället sker en viss ökning av antalet resor per

resenär. Ett annat problem hänger samman med att inte mindre än

en tredjedel av resorna sker på avstånd under 10 mil. Syftet med

riksfärdtjänsten är ju emellertid att i huvudsak tillgodose

svårt handikappades behov av längre resor. Statsmakternas

intentioner med riksfärdtjänsten var vidare att de flesta

resorna skulle vidtas med reguljära fjärrtrafikmedel, dvs. tåg,

buss, båt eller flyg. Sålunda räknade man med att endast 10%

av resorna skulle komma att göras med taxi eller specialfordon.

Sådana resor har emellertid visat sig svara för drygt 80% av

det totala antalet. Statens kostnader har härigenom blivit

oväntat höga.

Transportrådet aviserar i sin anslagsframställning en

fortsatt ökning av kostnaderna. Bara mellan föregående budgetår

och budgetåret 1991/92 beräknas kostnaderna öka med ca 70%,

och till mitten av 1990-talet förväntas medelsbehovet mer än

fördubblas jämfört med den nuvarande nivån.

När det gäller kostnadsutvecklingen ser departementschefen

ett särskilt problem i att det finns en uppdelning i

beslutsfattande och kostnadsansvar för riksfärdtjänsten. Det är

kommunerna som fattar beslut om resorna, medan det är staten som

står för den allra största delen av kostnaderna. Detta är --

betonar departementschefen -- ett grundläggande systemfel i

administrationen av riksfärdtjänsten.

Riksdagens beslut våren 1989 om riksfärdtjänsten innebar --

framhålls det vidare i propositionen -- ett försök att förenkla

regelsystemet och att bromsa kostnadsutvecklingen (prop.

1988/89:81, bet. TU17, rskr. 230). Den nya ordningen har kanske

-- säger departementschefen -- i en del fall varit återhållande

på kommunernas beslut att bevilja tillstånd för riksfärdtjänst.

Fortfarande gäller dock att riksfärdtjänsten finansieras med ett

förslagsanslag, vilket i praktiken innebär att de årliga ramar

som tilldelas kommunerna får överskridas.

Mot den angivna bakgrunden och i syfte att begränsa

kostnadsökningarna föreslår regeringen att riksfärdtjänsten

fr.o.m. nästa budgetår skall finansieras inom ramen för ett

reservationsanslag. Ramarna till kommunerna får därmed inte

överskridas. Medelsanvisningen föreslås omfatta 96,5

milj.kr. eller samma belopp som riksdagen anvisat för

innevarande budgetår.

Många skäl talar för -- framhåller departementschefen -- att

det samlade ansvaret för riksfärdtjänsten även i formell mening

bör ligga på kommunerna. Överläggningar skall därför tas upp med

kommunförbunden om överföring av huvudmannaskapet för

riksfärdtjänsten med inriktningen att verksamheten

kommunaliseras vid årsskiftet 1991-1992. En sådan överföring av

ansvaret till kommunerna förutsätter lag. Departementschefens

avsikt är att föreslå regeringen att under innevarande

kalenderår återkomma till riksdagen med de lagförslag och med de

förslag till ekonomiska ramar som kommunaliseringen föranleder.

Tills vidare disponerar transportrådet anslaget.

1.3 Motionsförslag

I motion T215 (c) framhålls (yrkande 13) att regeringens

förslag om en kommunalisering av riksfärdtjänsten innebär en

kostnadsövervältring på kommunerna som dessa i rådande

ekonomiska läge har svårt att bära. Det finns också risk för att

handikappade drabbas på ett sådant sätt att deras sociala

isolering förstärks. Regeringen bör hantera denna fråga efter

överläggningar med kommunerna genom Svenska kommunförbundet.

Möjligheterna att på sikt inrymma stödet i

skatteutjämningssystemet bör därvid beaktas.

I avvaktan på att överläggningarna leder till resultat bör

anslaget -- enligt yrkande 14 i sammma motion -- tillföras

ytterligare 10 milj.kr. Anslaget bör även fortsättningsvis vara

ett förslagsanslag, betonar motionärerna.

Även i motion T913 (mp) begärs (yrkande 2) en höjning av

anslaget med 10 milj.kr. utöver det belopp regeringen

föreslagit.

I motion T904 (fp) framhålls att färdtjänsten, såväl den som

för närvarande utgår enligt socialtjänstlagen som

riksfärdtjänsten, bör ges samma huvudman som den övriga

kollektivtrafiken. Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag till hur ett samlat huvudmannaskap för färdtjänst och

övrig kollektivtrafik skall genomföras.

I motion T909 (s) framhålls (yrkande 1) att det är

principiellt felaktigt att överföra det samlade ansvaret för

riksfärdtjänsten från staten till kommunerna. Riksfärdtjänsten

har tillkommit för att kompensera att trafiken på riksnivå inte

fungerar för handikappade. Samma villkor måste därför gälla för

alla i hela landet.

Vidare föreslår motionärerna (yrkande 3) att en

riksfärdtjänstnämnd, med ansvar för trafiken i stort, inrättas

direkt under kommunikationsdepartementet.

Omvandlingen av nuvarande förslagsanslag till ett

reservationsanslag befarar motionärerna kan leda till att medel

saknas för riksfärdtjänstresor mot slutet av ett budgetår. En

garanti bör därför finnas för att riksfärdtjänsten kan

genomföras fullt ut under hela budgetåret (yrkande 2).

Även i motion T914 (v) förordas (yrkande 3) inrättandet av en

nämnd direkt under kommunikationsdepartementet med

kostnadsansvar för riksfärdtjänsten. Motionärerna motsätter sig

att detta ansvar överförs till kommunerna.

Vidare framhålls i motionen att anslaget även

fortsättningsvis bör vara ett förslagsanslag. Under alla

förhållanden bör den som på grund av handikapp är hänvisad till

att resa på ett särskilt kostsamt sätt också framgent ha rätt

att utan begränsningar resa med riksfärdtjänst (yrkande 2).

Slutligen yrkar motionärerna (yrkande 1) att riksdagen under

anslaget anvisar 142 milj.kr. eller 45,5 milj.kr. utöver det

belopp som regeringen föreslagit.

I motion T232 (c) framhålls att handikappades kostnader för

resor inte får överstiga andra gruppers. Merkostnaderna bör

betalas av samhället. Detta gäller alla transportmedel, betonar

motionärerna.

1.4 Utskottets ställningstagande

Vad först gäller det förslag om en kommunalisering av

riksfärdtjänsten som regeringen aviserar, vill utskottet för sin

del framhålla att det delar departementschefens uppfattning att

ett systemfel vidlåder nuvarande ordning, som innebär att

kommunerna beslutar om riksfärdtjänstresorna, medan staten

står för den allra största delen av kostnaderna.

Departementschefen framhåller att en fjärdedel av resorna

med riksfärdtjänsten sker inom länsgränserna. För denna del av

resandet finns ett uppenbart samband inte bara med den kommunala

färdtjänsten utan också med sjukresorna och den länsfärdtjänst

som håller på att växa fram. Alla dessa verksamheter syftar till

att underlätta rörligheten för handikappade och äldre men är

nästan alltid organiserade var för sig och på ett sådant sätt

att det som regel inte sker någon samåkning i fordonen trots att

resmålen kan vara desamma.

En mera övergripande och samordnande syn såväl på riks-,

läns- och kommunal färdtjänst som på sjukreseverksamheten bör --

som departementschefen framhåller -- kunna leda till

rationaliseringsvinster, t.ex. i samband med upphandling av

transporttjänster från taxi och andra transportföretag.

Inrättande av moderna, gemensamma beställnings- och

samordningsenheter synes också kunna medföra sådana vinster.

Möjligheterna att styra resandet i tid och rum och att öka

samåkning mellan olika resandekategorier är sannolikt inte

obetydliga. Detta bör särskilt kunna gälla om samverkan sker med

trafikhuvudmannen i länet. Genom ökad handikappanpassning av

färdmedel och terminaler och genom att inrätta s.k.

servicelinjer bör, som erfarenheterna visar från bl.a Borås,

kostnaderna för handikappades resor kunna minska. En ytterligare

fördel med en kommunalisering är att denna medför att beslut och

kostnadsansvar läggs på samma organ. För handikappade som söker

tillstånd till riksfärdtjänst innebär detta ett förenklat

resande med färre inblandade.

Regeringens förslag om en kommunalisering av

riksfärdtjänsten öppnar sålunda möjligheter till att

effektivisera denna. Utskottet finner det angeläget att så sker

och har ingen erinran mot de riktlinjer härför som anges i

propositionen. Kommunaliseringen -- som givetvis bör ske i nära

samråd med kommunförbunden -- behöver inte innebära en sådan

börda för kommunerna som befaras i motion T215 (c), om

möjligheterna till rationaliseringsvinster enligt propositionen

tas till vara. Mot bakgrund härav och vad i övrigt nu anförts

har utskottet för sin del ingen erinran mot att regeringen efter

nämnda samråd förelägger riksdagen de förslag som erfordras för

att regeringens intentioner skall kunna fullföljas.

Utskottet finner det angeläget att regeringen i samband med

överläggningarna med kommunförbunden söker finna organisatoriska

former för att säkerställa att handikappades synpunkter på

riksfärdtjänsten beaktas.

Med det anförda finner utskottet syftet med motionerna T215

(c) yrkande 13, T904 (fp), T909 (s) yrkande 3 och T914 (v)

yrkande 3 tillgodosett eller i väsentlig mån tillgodosett. Dessa

yrkanden bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd och

avstyrks följaktligen. Även motion T909 (s) yrkande 1 avstyrks.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att en

effektivisering av riksfärdtjänsten kan komma till stånd och att

kostnadsökningarna kan begränsas.

Utskottet har förståelse för de motionledes uttalade

farhågorna för vad en förändrad anslagsbeteckning skulle

kunna innebära. Anslaget på 96,5 milj.kr. till riksfärdtjänst

bör därför även för nästa budgetår betecknas som ett

förslagsanslag.

Med det sagda torde syftet med motionerna T909 (s) yrkande 2

och T914 (v) yrkande 2 få anses tillgodosett och syftet med

motion T215 (c) yrkande 14 delvis tillgodosett. Motionerna T913

(mp) yrkande 2 och T914 (mp) yrkande 1 avstyrks.

Som framgår av den inledande redogörelsen kan resor med

riksfärdtjänst ske med flyg, tåg, båt, taxibil eller

specialfordon till ett pris som motsvarar kostnaden för att åka

andra klass med tåg inkl. anslutningsresor. Kostnader som

överstiger priset för en resa med andra klass tåg och

anslutningsresa ersätts med medel från anslaget för

riksfärdtjänst. Syftet med motion T232 (c), i den del den gäller

kostnaden för handikappades resor, torde med det sagda få anses

tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd synes sålunda inte

erforderlig, varför motionen avstyrks i den del som nu är i

fråga.

2 Handikappanpassning av kollektivtrafiken

2.1 Bakgrund

I 1979 års trafikpolitiska beslut slogs fast att målet för

trafikpolitiken bör vara att tillförsäkra medborgarna en

tillfredsställande transportförsörjning (prop. 1978/79:99, bet.

TU 18, rskr. 419). Som en del av beslutet antogs lagen

(1979:538) om handikappanpassad kollektivtrafik. Av denna

framgår att när kollektivtrafik planeras och genomförs skall

handikappades särskilda behov beaktas så långt det är möjligt.

Närmare föreskrifter meddelas av transportrådet.

1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, bet.

TU15, rskr. 201) innebar bl.a. att det inrättades ett statligt

engångsstöd till investeringar för ökad handikappanpassning av

befintliga fordon och äldre terminaler. Skälet var att öka

incitamenten för trafikföretagen att vidta åtgärder utöver de

fastställda kraven. Dessutom ändrades lagen om handikappanpassad

kollektivtrafik så att även fordon i beställnings-, turist- och

färdtjänsttrafik omfattades. Syftet var att skapa fler

resealternativ för handikappade. Transportrådet meddelar närmare

föreskrifter om handikappanpassning även av nu nämnda slag av

färdmedel.

2.2 Propositionen i huvuddrag

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner de riktlinjer för

trafikverkens ansvar för handikappanpassning av

kollektivtrafiken som departementschefen angivit. Vidare bereds

riksdagen tillfälle att ta del av vad departementschefen anfört

om servicelinjer.

Riktlinjerna i fråga om trafikverkens ansvar för en

handikappanpassad kollektivtrafik skall ses mot bakgrund av att

transportrådet, som för närvarande utfärdar föreskrifter med

stöd av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik, i en annan

del av budgetpropositionen föreslås avvecklas vid nästa

årsskifte. Riktlinjerna innebär i huvudsak följande:

Trafiksäkerhetsverket (TSV), banverket, luftfartsverket och

sjöfartsverket skall ha ett ansvar för handikappanpassningen

inom sina resp. verksamhetsområden genom utformning av

föreskrifter vad gäller åtgärder i fordonens och terminalernas

konstruktion och utrustning. I fråga om TSV gäller förslaget i

avvaktan på en översyn av det offentliga trafiksäkerhetsarbetets

organisation.

SJ, banverket, luftfartsverket, vägverket och TSV skall genom

driftsåtgärder underlätta handikappades resor.

Kostnaderna för åtgärder skall rymmas inom trafikverkens och

trafikföretagens ordinarie ekonomiska ramar.

TSVs föreskriftsarbete skall -- i avvaktan på den nämnda

översynen -- ske i samverkan med trafikverkens, boverkets och

kommunernas insatser för att underlätta resandet för

handikappade. Arbetet skall präglas av en helhetssyn. I detta

ingår att beakta behovet av insatser längs hela resekedjan.

Handikappades erfarenheter bör bättre tas till vara i det

fortsatta arbetet.

Servicelinjer är, framhålls det i propositionen, en form

av kollektivtrafik, särskilt avpassad för äldre och

handikappade, där ett stort steg har tagits mot kravet på

integrering av dessa befolkningsgrupper i samhället. Vid

inrättandet av en servicelinje tas särskilda hänsyn till

resenärernas behov i fråga om bl.a. linjesträckning,

turintervall och fordonsutformning. Effekterna av en sådan

utformning av resandet blir att stressmoment i resandet

försvinner, den personliga servicen ökar och resan upplevs som

tryggare, säkrare och trevligare. Att resa med bussar på

servicelinjer innebär emellertid också att resenären slipper att

betala färdtjänst, vänta på fordonet och på olika sätt

särbehandlas. Servicelinjer är kollektivtrafik, öppen för alla

och tidtabellsbunden med fasta avgångstider. Utbudet av

servicelinjer har ökat kraftigt under slutet av 1980-talet. För

närvarande finns servicelinjer i ca 20 kommuner. Detta är mycket

positivt, betonar departementschefen, som också framhåller att

brukarnas erfarenheter av servicelinjer kommer att ses över.

2.3 Motionsförslag och utskottets ställningstagande

I motion T910 (s) framhålls att färdtjänsten bör ses som en

integrerad del av kollektivtrafiken. Trafikhuvudmännen,

kommunerna, SJ, Linjeflyg m.fl. bör ta ansvaret för att bedriva

en kollektivtrafik för alla. En sådan ordning skulle främja en

handikappanpassning av kollektivtrafiken och man skulle komma

bort från nuvarande situation där omfattningen av resorna för

svårt funktionshindrade regleras av anslag i statens budget.

Utskottet anser det vara en riktig princip att de olika

trafikverken skall ha ett ansvar för handikappanpassningen inom

sina resp. verksamhetsområden och har följaktligen ingen erinran

mot de av regeringen angivna riktlinjerna därom. Genom detta

ställningstagande torde syftet med motionen få anses i huvudsak

tillgodosett. Någon riksdagens åtgärd synes sålunda inte

erforderlig, varför motionen avstyrks.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att

servicelinjer utgör ett värdefullt komplement till den reguljära

kollektivtrafiken och ser i likhet med denne mycket positivt på

utvecklingen av sådana linjer i våra kommuner.

I motion T232 (c) framhålls att 1979 års lag om

handikappanpassad kollektivtrafik hittills måste betecknas som

ett stort misslyckande. Sverige har halkat efter övriga länder

på detta område. De tillgänglighetsskapande åtgärder som skulle

ha genomförts under 1980-talet har inte kommit till stånd annat

än i mycket begränsad omfattning. Järnvägs- och busstrafik, som

är huvudbeståndsdelarna i den kollektiva trafiken, skiljer sig

inte nämnvärt från de förhållanden som rådde i slutet på

1970-talet, sett ur tillgänglighetssynpunkt. Vidare framhåller

motionärerna att det behövs en översyn av lagstiftningen på

området för att skapa tvingande regler för trafikanordnarna att

vidta anpassningsåtgärder. All statsbidragsgivning till

kollektiva färdmedel bör vara förknippad med villkor om

tillgänglighet för handikappade. Inom kollektivtrafiken behöver

en mängd förbättringar vidtas. Hissar behöver byggas i

tunnelbanor, spärrarna till stationerna måste göras tillgängliga

m.m.

Även i motion T913 (mp) framhålls att handikappanpassning av

kollektivtrafiken behöver förbättras och påskyndas.

Enligt vad utskottet erfarit har Sverige i ett par rapporter,

som behandlar handikappanpassad kollektivtrafik i bl.a. ett

flertal västeuropeiska länder och som framtagits inom ramen för

Europeiska transportministerkonferensens (CEMT) arbete,

framställts som något av ett mönsterland på ifrågavarande

område. Av propositionen framgår att transportrådet i en rapport

(1990:3) om handikappanpassning av kollektivtrafiken konstaterat

att en allmän höjning av tillgängligheten har ägt rum för de

allmänna färdmedlen. Bl.a. har en transportstol och en

rullstolslyft utvecklats för att underlätta för rullstolsburna

personer att åka med t.ex. flyg, buss och tåg. Vidare har det

utvecklats en teknik för att sänka bussens framvagnsdel i

förhållande till gatunivån vid hållplatser så att det blir

lättare att komma på bussen. Svårigheter för gravt handikappade

att färdas med allmänna kommunikationsmedel kvarstår dock,

framhålls det i rapporten. Enligt vad utskottet erfarit finns

numera fullt rullstolstillgängliga bussar i många kommuner.

Rullstolsliftar finns på en del järnvägsvagnar, bl.a. i det

nya snabbtåget som trafikerar Stockholm och Göteborg. De

föreskrifter om handikappanpassning som transportrådet utfärdar

med stöd av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik är,

vill utskottet understryka, tvingande. Utskottet erinrar också

om att 1979 års trafikpolitiska beslut innebar att man valde att

driva arbetet med handikappanpassningen genom att prioritera

generella åtgärder som skulle komma så stora grupper av

handikappade som möjligt till godo. Lagstiftningen om

handikappanpassning av kollektivtrafiken skall ses mot den

bakgrunden. Antalet handikappade i trafiken, t.ex. personer med

svårigheter att gå, synskadade, hörselskadade, allergiker m.fl.,

är cirka en miljon, medan antalet rullstolsburna uppgår till ca

20000. Statsbidragsgivning för rullande materiel inom

kollektivtrafiken förekommer för närvarande endast i en form,

som anvisas över anslaget B4. Byggande av

länstrafikanläggningar och avser kollektivtrafikåtgärder som

främjar miljö, energieffektivitet och samordning. Hissar finns

på ca 90% av tunnelbanestationerna. De är därmed tillgängliga

för rullstolsburna.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet något

sådant riksdagsuttalande som begärs i motionerna inte

erforderligt, varför yrkandena härom avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riksfärdtjänsten

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:T215 yrkande

13, 1990/91:T904, 1990/91:T909 yrkandena 1 och 3 och

1990/91:T914 yrkande 3 lämnar utan erinran vad i propositionen

anförts härom (Särskilda frågor B.7.3),

res. 1 (fp)

res. 2 (v, mp)

2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och

motionerna 1990/91:T215 yrkande 14, 1990/91:T909 yrkande 2 och

1990/91:T914 yrkande 2 samt med avslag på motionerna

1990/91:T913 yrkande 2 och 1990/91:T914 yrkande 1 till

Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 96500000 kr.,

res. 3 (c, mp)

res. 4 (v)

3. beträffande handikappades kostnader för resor

att riksdagen avslår motion 1990/91:T232 i denna del,

4. beträffande trafikverkens ansvar

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:T910 godkänner de

riktlinjer härom som angivits i propositionen,

5. beträffande servicelinjer

att riksdagen lämnar utan erinran vad som härom anförts i

propositionen,

6. beträffande översyn av lagen om handikappanpassad

kollektivtrafik m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:T232 i denna del och

1990/91:T913 yrkande 1.

res. 5 (c, v, mp)

Stockholm den 26 mars 1991

På trafikutskottets vägnar

Birger Rosqvist

Närvarande: Birger Rosqvist (s), Ove Karlsson (s), Olle

Östrand (s), Kenth Skårvik (fp), Elving Andersson (c), Görel

Bohlin (m), Margit Sandéhn (s), Rune Johansson (s), Sten-Ove

Sundström (s), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v), Roy Ottosson

(mp), Jarl Lander (s), Yngve Wernersson (s), Tom Heyman (m),

Anders Castberger (fp) och Jan Sandberg (m).

Reservationer

1. Riksfärdtjänsten (mom. 1)

Kenth Skårvik och Anders Castberger (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar

med "Vad först" och på s. 7 slutar med "T909 (s) yrkande 1

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motion T904 (fp) uttalade

uppfattningen att färdtjänsten, såväl den som för närvarande

utgår enligt socialtjänstlagen som riksfärdtjänsten, bör ges

samma huvudman som den övriga kollektivtrafiken. Regeringen bör

därför enligt utskottets mening återkomma till riksdagen med

förslag till hur ett samlat huvudmannaskap för färdtjänst och

övrig kollektivtrafik skall genomföras.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion T904 (fp).

Genom detta ställningstagande torde syftet med motionerna T215

(c) yrkande 13, T909 yrkandena 1 och 3 samt T914 yrkande 3 få

anses tillgodosett.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande riksfärdtjänsten

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:T904 samt med

anledning av vad i propositionen anförts härom (Särskilda frågor

B. 7.3) och motionerna 1990/91:T215 yrkande 13, 1990/91:T909

yrkandena 1 och 3 och 1990/91:T914 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört härom,

2. Riksfärdtjänsten (mom. 1)

Viola Claesson (v) och Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar

med "Vad först" och på s. 7 slutar med "T909 (s) yrkande 1

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det principiellt felaktigt att

överföra kostnadsansvaret för riksfärdtjänsten från staten till

kommunerna. Detta ansvar bör, som framhålls i motion T914 (v),

åläggas en särskild nämnd direkt under

kommunikationsdepartementet.

Med det sagda tillstyrker utskottet motion T914 (v) yrkande

3. Genom detta ställningstagande torde syftet med motion T909

(s) yrkandena 1 och 3 få anses tillgodosett. Motionerna T215 (c)

yrkande 13 och T904 (fp) avstyrks.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande riksfärdtjänsten

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:T914 yrkande 3,

med anledning av vad i propositionen anförts härom (Särskilda

frågor B. 7.3) och motion 1990/91:T909 yrkandena 1 och 3 samt

med avslag på motionerna 1990/91:T215 yrkande 13 och

1990/91:T904 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört härom,

3. Medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. (mom.2)

Elving Andesson (c), Rune Thorén (c) och Roy Ottosson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "T914 (mp) yrkande 1

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör medelsanvisningen omfatta 106,5

milj.kr., dvs. ett 10 milj.kr. högre belopp än vad regeringen

föreslagit. Anslaget bör oförändrat betecknas som ett

förslagsanslag. Med det sagda tillstyrker utskottet motionerna

T215 (c) yrkande 14 och T913 (mp) yrkande 2. Genom detta

ställningstagande torde syftet med motionerna T909 (s) yrkande

2 och T914 (v) yrkande 2 få anses tillgodosett och med T914 (v)

yrkande 1 delvis tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:T215 yrkande

14 och 1990/91:T913 yrkande 2 samt med anledning av regeringens

förslag och motionerna 1990/91:T909 yrkande 2 och 1990/91:T914

yrkandena 1 och 2 till Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 106500000 kr.,

4. Medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m. (mom.2)

Viola Claesson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "T914 (mp) yrkande 1

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör medelsanvisningen omfatta 142

milj.kr., dvs. ett 45,5 milj.kr. högre belopp än vad regeringen

föreslagit. Anslaget bör oförändrat betecknas som ett

förslagsanslag. Med det sagda torde syftet med motionerna T909

(s) yrkande 2 och T914 (v) yrkandena 1 och 2 få anses

tillgodosett samt med T215 (c) yrkande 14 och T913 (mp) yrkande

13 delvis tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande medelsanvisning för riksfärdtjänst m.m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag samt

motionerna 1990/91:T215 yrkande 14, 1990/91:T909 yrkande 2,

1990/91:T913 yrkande 2 och 1990/91:T914 yrkandena 1 och 2 till

Riksfärdtjänst för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 142000000 kr.,

5. Översyn av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik m.m.

(mom.6)

Elving Andersson (c), Rune Thorén (c), Viola Claesson (v) och

Roy Ottosson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Enligt vad" och på s. 10 slutar med "härom avstyrks" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs en

översyn av lagstiftningen om handikappanpassad kollektivtrafik.

Översynen bör syfta till att få fram regler som förbättrar och

påskyndar handikappanpassningen.

Vad utskottet sålunda anfört -- och som innebär att syftet

med motionerna T232 (c), i nu berörd del, och T913 (mp) yrkande

1 torde få anses tillgodosett -- bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande översyn av lagen om handikappanpassad

kollektivtrafik m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:T232 i denna

del och 1990/91:T913 yrkande 1 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet härom anfört.