Bet. 1990/91:UU11

Utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU11

Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait

Innehåll

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1990/91

UU11

Propositionen

I proposition 1990/91:48 föreslås att riksdagen godkänner

regeringens förordnanden om tillämpning av 3--5 och 6--8 §§ i lagen

(1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om Irak och

Kuwait med anledning av FN:s säkerhetsråds resolutioner 661 (1990)

och 670 (1990).

Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 6 augusti 1990 en

resolution om vissa ekonomiska sanktioner mot Irak och Kuwait. Till

efterkommande av resolutionen förordnade regeringen den 7 augusti

1990 att 3--5, 6 och 7 §§ lagen (1971:176) om vissa internationella

sanktioner skall tillämpas i fråga om Irak och Kuwait. Vidare antog

säkerhetsrådet den 25 september 1990 en resolution om flygembargo mot

dessa länder. Regeringen förordnade med anledning därav den 4 oktober

1990 att 8 § lagen om vissa internationella sanktioner skall

tillämpas.

I anslutning till de nu nämnda förordnandena meddelade regeringen

också närmare föreskrifter om tillämpningen av sanktionerna.

Enligt lagen om vissa internationella sanktioner skall regeringens

förordnande att tillämpa lagen underställas riksdagen för

godkännande. I propositionen begärs ett sådant godkännande.

Motionerna

I motion 1990/91:U3 av Per Gahrton m.fl. (mp) yrkas att riksdagen

med bifall till proposition 1990/91:48 ger regeringen till känna vad

som i motionen anförts om Sveriges roll i förhållande till den

pågående s.k. Gulfkrisen.

I motion 1990/91:U4 av Bengt Hurtig (v), yrkande 1, föreslås att

riksdagen beslutar att mediciner och andra varor som skall föras in

i eller ut ur Sverige eller Irak inom ramen för humanitära

hjälporganisationers arbete skall vara generellt undantagna från

sanktions- och dispensförfarandet. I yrkande 2 i samma motion

föreslås att propositionen i övrigt bifalls.

Utskottet

Utskottet yrkar bifall till regeringens proposition 1990/91:48.

Utskottet vill understryka vikten av att regeringen inom FN:s ram

söker alla de möjligheter till fredlig lösning av konflikten som kan

finnas. De sanktioner som påbjudits av säkerhetsrådet måste få

möjlighet att verka fullt ut.

Utskottet anser inte att skäl föreligger för att i enlighet med

motionerna 1990/91:U3 (mp) och 1990/91:U4 (v) ändra Sveriges roll i

förhållande till den pågående konflikten eller föreslå ändringar i de

aktuella förordningarna. Motionerna avstyrks därmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändrad svensk hållning i förhållande till

konflikten

att riksdagen avslår motion 1990/91:U3,

res. 1 (mp)

2. beträffande dispensreglerna

att riksdagen avslår motion 1990/91:U4,

3. beträffande regeringens proposition 1990/91:48

att riksdagen godkänner regeringens förordnanden om tillämpning av

3--5 och 6--8 §§ i lagen (1971:176) om vissa internationella

sanktioner med anledning av FN:s säkerhetsråds resolutioner

661 (1990) och 670 (1990).

Stockholm den 29 november 1990

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson

(s), Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström

(fp), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg

(s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark (fp),

Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s),

Anneli Hulthén (s) och Bengt Hurtig (v).

Reservation

Ändrad svensk hållning i förhållande till konflikten (mom.1)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar

med "Utskottet anser inte" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha

följande lydelse:

Enligt vad utskottet erfar har statsminister Ingvar Carlsson i ett

brev till Iraks president Saddam Hussein uttryckt Sveriges hållning

på ett sätt som delvis sammanfaller med vad som anförs i motion U3

(mp). Liksom motionärerna har statsministern understrukit vikten av

att konflikten löses genom fredliga metoder. Utskottet instämmer i

detta och konstaterar dessutom, i likhet med statsministern, att

Sverige icke deltar i den militära uppladdningen i Saudiarabien och

dess grannländer. Likt motionärerna och statsministern kan utskottet

inte heller underlåta att konstatera att Kuwait inte är den enda

ockupationen i regionen. Också Palestina är utsatt för en militär

ockupation av Israel som strider mot åtskilliga FN-resolutioner.

Varje långsiktigt bestående stabilisering av situationen i hela

Mellanösternområdet måste bygga på att Palestina--konflikten löses i

enlighet med FN:s beslut. En fredskonferens med alla berörda parter,

inbegripet PLO, bör därför snarast komma till stånd.

Utan att tveka om fördömandet av Iraks annektering av Kuwait ser

utskottet, liksom motionärerna, i Gulfkrisen fröet till att den

globala motsättningen mellan det rika Nord och det fattiga Syd nu tar

sig former som direkt hotar världsfreden. Om i-världen i allmänhet

och Europa i synnerhet inte hanterar reaktionerna mot Irak på rätt

sätt, riskerar man att provocera fram en utveckling som förvandlar en

enpartiregims brott mot folkrätten till en allmän väpnad

Nord--Syd-konflikt. Det är mot bakgrund av denna grundsyn Sveriges

agerande måste betraktas.

Utskottet anser att Sverige bör eftersträva att på alla sätt

medverka till en fredlig lösning av Gulfkrisen, vilket bl.a. innebär

att svensk trupp icke bör medverka i stridsaktivitet utanför landets

gränser.

Enligt utskottets uppfattning innebär FN-stadgans paragraf 43 inget

ovillkorligt krav på medlemsstater att medverka i av säkerhetsrådet

beslutade militära aktiviteter med stridande trupp. Paragrafens

lydelse innehåller ett flertal inskränkningar i medlemsstaternas

förpliktelser:

Medverkan i eventuella militära FN-aktiviteter skall ske "i

enlighet med en speciell överenskommelse" mellan säkerhetsrådet och

berörd regering.

I en sådan speciell överenskommelse skall bl.a. truppernas "antal

och slag, deras beredskapsgrad och lokalisering" fastställas.

En sådan överenskommelse skall förhandlas fram mellan

säkerhetsrådet och berörd medlemsstat.

En sådan överenskommelse skall slutligen ratificeras i enlighet med

varje lands regler för detta.

Enligt utskottets uppfattning är det således uppenbart att Sverige

genom att ansluta sig till FN-stadgan icke har gjort något

villkorslöst medgivande att utan vidare tillhandahålla stridande

trupp om säkerhetsrådet så skulle begära. Ett betydande utrymme för

självständigt svenskt beslutande kvarstår även om säkerhetsrådet

skulle välja att åberopa paragraf 43 för en begäran om svensk

medverkan i en militär FN-aktion. Sverige kan själv besluta om

truppslag, antal soldater, beväpning, övrig utrustning, lokalisering

av trupperna. Detta betyder, såvitt utskottet kan finna, att Sverige

mycket väl skulle kunna avstå från att medverka i en FN-aktion enligt

paragraf 43 med stridande krigsförband. Sverige bör sålunda,

efter förhandling med säkerhetsrådet, välja andra former för

stadgeenlig medverkan i en eventuell FN-aktion enligt paragraf 43.

Utskottet finner det för sin del i det närmaste otänkbart att svensk

stridande trupp skulle medverka i militär verksamhet utanför Sveriges

gränser.

Enligt utskottets uppfattning bör detta i enlighet med

motionärernas önskan ges regeringen till känna.

Enligt utskottets uppfattning utgör Iraks beslut att kvarhålla

utländska medborgare mot deras vilja tveklöst ett brott mot

folkrätten. Världssamfundet får fördenskull givetvis inte lämna sina

landsmän åt sitt öde. Varje lands regering har en uppenbar moralisk

skyldighet att på lämpligt sätt verka för att dess medborgare skall

kunna fritt välja om de vill stanna i Irak eller lämna landet. Det

praktiska stöd som regeringen via UD och ambassader har gett svenska

delegationer som besökt Bagdad och i flera fall lyckats få med sig

svenskar hem, har därför varit välkommet. Med stor tillfredsställelse

konstaterar utskottet att beslut nu fattas av de irakiska

myndigheterna om att samtliga svenskar i Irak skall få

utresetillstånd. Regeringens agerande på olika nivåer har således

burit frukt, vilket riksdagen genom ett särskilt tillkännagivande bör

ställa sig bakom.

dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande ändrad svensk hållning i förhållande till

konflikten

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:U3 ger regeringen

till känna vad utskottet anfört om Sveriges roll i förhållande till

den pågående s.k. Gulfkrisen.

Särskilt yttrande

Bengt Hurtig (v) anför:

Jag finner det anmärkningsvärt att utskottet med anledning av

proposition 1990/91:48 och till denna proposition inlämnade motioner

avstår från att analysera möjligheterna till en fredlig lösning av

konflikten i Persiska viken. Utskottet borde också mer ha kunnat

utveckla vilka åtgärder som är nödvändiga för att en fredlig lösning

skall kunna uppnås. Utskottets beredning måste anses otillräcklig.

Det är av största vikt att FN:s sanktioner nu får verka utan att

förödande ytterligare krigsinsatser sätts i gång. Slutresultatet av

sådana krigsinsatser kan ingen överblicka. Förr eller senare kommer

sanktionerna att ge resultat.

Ett ansvarsfullt agerande från svensk sida för en fredlig lösning

kan inte innebära att Sverige i eventuell militär FN-aktion medverkar

med stridande trupp.

Vidare borde mediciner och andra varor som skall föras in eller ut

ur Sverige eller Irak inom ramen för humanitära hjälporganisationers

arbete vara generellt undantagna från dispensförfarandet.