Bet. 1990/91:UU18

Utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU18

Nedrustning

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

UU18

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som

väcktes under allmänna motionstiden i januari 1991. Flertalet

yrkanden har behandlats av utskottet i tidigare betänkanden. För

en närmare redovisning av sakläget och av riksdagens

ställningstaganden i dessa frågor hänvisas till tidigare

betänkanden, senast 1990/91:UU4. I det följande läggs särskild

vikt vid den utveckling som ägt rum under det senaste året.

Motionerna

1990/91:U257 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bioteknik och tredje världen,

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So529.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om biotekniska vapen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So529.

1990/91:U401 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett regeringsinitiativ till en

internationell överenskommelse/konvention om

kärnenergiproduktion.

1990/91:U402 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om

lämpligheten att arbeta efter och internationellt verka för att

följa f.d. utrikesministern i Sovjetunionen E.A Shevardnadzes

förslag till FN om begränsning av vapenförsäljning enligt vad

som anförts i motionen.

1990/91:U403 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i samband med de multilaterala

förhandlingarna i FN bör agera för ett stopp för alla

kärnvapenprov,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige tillsammans med de andra

nordiska länderna bör protestera mot Frankrikes provsprängningar

i Stilla havet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att en

oberoende expertgrupp sänds till provsprängningsområdet i Stilla

havet för att studera provens effekter.

1990/91:U406 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kärnvapenproven i Sovjetunionen.

1990/91:U407 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om IAEA.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo738.

1990/91:U409 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i

icke-spridningsavtalets artiklar IV och X i enlighet med vad som

i motionen anförts.

1990/91:U410 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att den framför en

offentlig protest mot alla kärnvapenprov i världen, även mot de

franska kärnvapenproven i Stilla havet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar för

en vetenskaplig belysning av effekterna på hälsa och miljö med

anledning av ca 30 års provsprängningar,

3. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN framför

krav på att alla kärnvapenprov skall stoppas.

1990/91:U411 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av stöd till

konfliktlösningsprojektet vid institutionen för freds- och

konfliktforskning vid Uppsala universitet.

1990/91:U413 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en omsorgsfull värdering av förslag på

nedrustningsområdet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt

perspektiv,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att forskning och utbildning

hålls på en hög kvalitativ nivå vid såväl våra universitet som

vid våra institut,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i sina kontakter med

Sovjetunionen bör verka för att en militär upprustning inte sker

i det nordeuropeiska området i samband med att militära förband

och vapensystem flyttas från Central- och Östeuropa,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och

kärnvapenfria zoner,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om internationella örlogsbesök,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om riskerna för regionalisering av

nedrustningspolitiken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige konsekvent och målmedvetet

arbetar för att överenskommelserna i Parisdokumentet

förverkligas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige speciellt uppmärksammar att

minoriteternas problem löses i överenskommelse med

Parisdokumentet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige arbetar för att en

konfliktlösningsmekanism inom ESK kan överenskommas under

uppföljningsmötet i Helsingfors 1992,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige arbetar för att de

förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna blir verkligt

effektiva,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige inom ESK arbetar för att

ett framtida ESK-parlament baseras på Europarådet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige aktivt verkar för att

NPT-avtalet kommer att förlängas efter år 1995,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ett fortsatt intensivt arbete för en

global C-vapenkonvention som skall förbjuda utveckling,

tillverkning, innehav och användning av kemiska vapen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om angelägenheten av ett intensivt

svenskt arbete för en effektivare internationell konvention om

förbud mot utveckling, tillverkning, innehav och användning av

biologiska vapen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige i internationella fora och

vid andra internationella kontakter söker implementera idén om

ESKs sätt att arbeta i andra delar av världen.

1990/91:U416 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av vidgade insatser för medling i

konflikter.

1990/91:U417 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om säkerhetspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utveckling av verifieringsmekanismer inom

ESK-processen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om redovisning av arbetet med Norden som

kärnvapenfri zon,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vetenskapliga undersökningar av

testområden och hälsostatistik för regioner där

kärnvapensprängningar utförs,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det fortsatta arbetet för ett totalt

kärnvapenprovstopp,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatta initiativ för att hindra

kärnvapenkrig av misstag,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en konvention mot kemiska vapen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett centrum för nedrustningsforskning och

rustningskontroll i Linköping,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bygga upp kompetens för medling i

internationella konflikter,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om fredsskapande styrkor i FNs regi,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om internationell redovisning av

militärutgifter samt ett system för registrering av den

internationella vapenhandeln.

1990/91:U418 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN bör verka för att FN i första hand beivrar brott

mot FN-stadgan med fredliga medel, t.ex. sanktioner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

svensk medverkan i FN-beslutade aktioner icke får ske i form av

stridande trupp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige inom ESK bör ta initiativ till ett speciellt program för

förtroendeskapande åtgärder i norra Europa,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Finland och Sovjetunionen bör erbjudas samma samarbete som Norge

och Danmark vad gäller att öva på våra flygbaser,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i Norden bör

utses,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i Nordiska rådet bör ta upp frågan om en nordisk

kärnvapenfri zon,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige hädanefter bör kräva absoluta garantier från gästande

örlogsfartyg om att de icke bär atomvapen ombord,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör inleda erfarenhetsutbyte med andra småstater,

däribland Nya Zeeland, som haft problem med örlogsfartyg från

atomvapenmakter,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

kärnvapenprov alltid bör leda till svensk protest,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att Sverige bör kräva omformulering av icke-spridningsavtalet i

syfte att göra texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla

kärnkraften,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att Sverige bör ta initiativ till omformulering av IAEAs stadga

i syfte att göra den förenlig med Sveriges beslut att avveckla

kärnkraften,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att Sverige vid framtida internationella tvister, som ej kan

lösas genom förlikning, skall vända sig till Internationella

domstolen i Haag,

1990/91:U419 av Gösta Lyngå m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att pilotprojekt

initieras för byten av skuldnedskrivningar mot vapenskrotning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

information om bytesmekanismer ställs till fredsorganisationers

kännedom.

1990/91:U421 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen i berörda internationella fora

väcker frågan om införandet av inspektionsrätt när det gäller

främmande örlogsfartyg.

1990/91:U422 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ökat folkrättsligt skydd mot kärnvapenkrig

av misstag.

1990/91:U423 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svensk säkerhetspolitik.

1990/91:U428 av Karin Söder m.fl. (c, s, fp, v, mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om initiativ i Förenta Nationerna beträffande

handlingsprogram för att undvika kärnvapenkrig av misstag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förslag vid nedrustningskonferensen i

Genève om multilaterala förhandlingar för att genom

överenskommelse förhindra kärnvapenkrig av misstag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bilaterala samtal med kärnvapenländerna i

samband med START 2-förhandlingarna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om opinionsbildning och informationsinsatser

beträffande risker med kärnvapen och kärnvapenkrig.

1990/91:U429 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att stärka FNs roll som konfliktlösare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att utveckla ESK,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att förebygga kärnvapenkrig

av misstag,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kärnvapenprovstopp,

6. att riksdagen hos regeringen begär att den i

internationella fora aktualiserar sambandet mellan kärnkraft och

kärnvapen i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till en

förändrad inriktning av IAEAs verksamhet i enlighet med vad som

anförts i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om initiativ med målsättningen att

totalförbjuda kemiska vapen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att förhindra marin rustning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om kärnvapenbestyckade fartyg,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förtroendeskapande åtgärder i norra

Europa,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för en

kärnvapenfri zon i norra Europa,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förbud mot kryssningsmissiler,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tryggande av medel till Institutet för

freds- och konfliktforskning.

1990/91:U430 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om flottbesök och kärnvapen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att även fortsättningsvis verka

internationellt för en avveckling av kärnvapenmakternas policy

att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen

ombord på sina fartyg,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den snarast bör verka för en resolution i FN om förhandlingar om

taktiska kärnvapen till sjöss.

1990/91:U431 av Hans Lindblad (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den principiella grunden för den

svenska FN-politiken ligger fast,

2. att riksdagen hos regeringen begär en analys av

konsekvenserna för Sverige om FN får ökade möjligheter att spela

en reell roll som kollektiv säkerhetsorganisation samt våra

möjligheter att aktivt bidra därtill.

1990/91:U432 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av initiativ för en bred debatt om

säkerhetspolitiken.

1990/91:U433 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör delta i initierandet av en

kritisk debatt i FN om organisationens agerande i samband med

sanktionerandet av kriget i Mellersta Östern, med syfte att

utveckla FN mot större oberoende av stormakterna och för

konsekvent arbete för fred, rättvisa och respekt för folkrätten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN fortsätter att agera för

ett totalt provstopp både inom ramen för nedrustningskonferensen

i Genève och i tilläggskonferensen i New York,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN och inom ESKs ram reser

frågan om växande nationalitetsmotsättningar i Östeuropa och i

Sovjetunionen med målsättningen att motverka militära lösningar

i dessa konflikter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige agerar inom ESKs ram för

nedrustning och avspänning i norra Europa innebärande kraftig

nedskärning av konventionella styrkor, skrotning av alla

kärnvapen i området, förbud mot militära övningar och

patrullering av stormakternas storsjöflottor, liksom förbud mot

besök av kärnvapenutrustade fartyg i Östersjöområdet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige förbjuder besök av

kärnvapenbestyckade fartyg, till vilka skall räknas fartyg som

vägrar uppge om de är kärnvapenbestyckade,

1990/91:U509 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att en övergripande

säkerhetspolitisk utredning med parlamentarisk förankring

tillsätts i enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:U527 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

snarast erforderliga initiativ bör tas i Nordiska rådet för att

få till stånd ett internationellt traktat om en kärnvapenfri zon

omfattande Östersjöstaterna och övriga nordiska länder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

snarast erforderliga initiativ bör tas i Nordiska rådet för att

få med Sovjetunionen, de baltiska staterna, Polen samt de båda

tyska staterna i freds- och miljöarbetet kring Östersjön,

1990/91:U531 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den sovjetiska militära uppbyggnaden i

Baltikum bör aktualiseras av Sverige med krav på begränsningar,

1990/91:U624 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall verka för att

kärnkraften avvecklas globalt och att IAEAs uppgift i

fortsättningen skall vara att verka för kärnkraftens avveckling.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo752.

1990/91:U628 av Ingela Mårtensson och Maria Leissner (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN bör ta upp frågan om förbättrad information om FNs

arbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre information till den svenska

allmänheten om FNs arbete.

1990/91:U656 av Maria Leissner m.fl. (fp, s, m, c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett internationellt institut för

valövervakning.

1990/91:U660 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om kärnvapenprovens destruktiva effekt på

urbefolkningar i Franska Polynesien, USA och Nordkalotten,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige bör öka sina

ansträngningar att få igång förhandlingar om ett fullständigt

kärnvapenprovstopp,

1990/91:U668 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige icke ens om FN skulle hänvisa till paragraf 43 kommer

att sända krigsförband utanför Sveriges gränser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

svenskt deltagande i FN-aktioner uteslutande får ske i

fredsbevarande syfte,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som

stadgar att det är riksdagens uteslutande ensamrätt att fatta

beslut om medverkan av svensk militär personal utanför landets

gränser, såvida det inte rör sig om traditionell fredsbevarande

tjänst i FN-regi.

Nedrustningsförhandlingarna

Diskussion om nedrustning och rustningsbegränsning förs sedan

länge i flera olika sammanhang och inom skilda organisationer.

För det första bedrivs bilaterala förhandlingar direkt mellan

USA och Sovjetunionen, främst om kärnvapen. För det andra förs

multilaterala förhandlingar inom nedrustningskonferensen i

Genève (CD), i vilken 40 länder representerande samtliga

ländergrupper deltar. För det tredje skall de förhandlingar som

förs inom den europeiska säkerhetskonferensens ram (ESK) i Wien

enligt beslut vid toppmötet i Paris i november 1990 fortsätta

fram till Helsingforskonferensen 1992 dels mellan staterna i

NATO och Warszawapakten om reducering av de konventionella

styrkorna i Europa (den s.k. CFE-förhandlingen mellan 22

stater), dels mellan samtliga 34 ESK-stater om ytterligare

förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (den s.k.

CSBM-förhandlingen).

Härtill kommer diskussioner om nedrustning i andra fora utom

och inom FN-systemet. Till de senare hör bl.a. FNs

generalförsamling, dess nedrustningskommission och dess

återkommande specialsessioner om nedrustning.

I det följande redovisas läget inom vart och ett av de

viktigaste förhandlingsområdena. Karaktäristiskt för det senaste

året har varit att utvecklingen i vissa avseenden gått så snabbt

att de traditionella förhandlingarna mellan supermakterna och

mellan blocken delvis har överflyglats av ensidigt

tillkännagivna eller bilateralt överenskomna åtgärder på

nedrustningsområdet. En redovisning av dessa kompletterar därför

förhandlingsöversikten.

Utskottet

Svensk säkerhets- och nedrustningspolitik

Såväl den svenska nedrustningspolitiken som de många

motionsyrkandena om nedrustnings- och säkerhetsfrämjande

åtgärder som utskottet haft att ta ställning till speglar på

olika sätt det starka engagemang för fred och nedrustning som

finns såväl i det svenska samhället som i vår omvärld.

Sveriges strävanden på nedrustningsområdet är även ett led i

vår säkerhetspolitik, som ytterst syftar till att öka vår egen

säkerhet. Sveriges säkerhetspolitik utformas väsentligen som ett

samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Dess

uppgift är att bevara landets oberoende och i alla lägen trygga

en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara

och utveckla vårt samhälle efter våra värderingar och därtill

verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

Det råder stor enighet i Sverige om säkerhetspolitikens mål och

medel, vilka närmare beskrivits av en enhällig försvarskommitté

(SOU 1985:23, SOU 1987:9 och SOU 1990:5).

I föregående nedrustningsbetänkande (1990/91:UU4) konstaterade

utskottet att en fortsatt förnyelse av den sovjetiska

utrikespolitiken, en genomgripande demokratisering av Central-

och Östeuropa och inledningen av vad som torde bli ett totalt

tillbakadragande av sovjetiska trupper därifrån samt slutligen

den snabba tyska återföreningen inom ramen för ett fortsatt

tyskt NATO-medlemskap har bidragit till att viktiga grunddrag i

Europas säkerhetspolitiska situation förändrats. Det kalla

kriget och dess efterföljare i form av 1980-talets återupptagna

öst--väst-konflikt har avvecklats. Sakligt samarbete och växande

ömsesidig förståelse har kommit att ersätta den tidigare

misstänksamheten och rivaliteten i en för några år sedan

otänkbar utsträckning.

Trots att inledningen av 1991 kommit att präglas av

våldsanvändning i de baltiska republikerna och långsammare

framsteg i de fortsatta europeiska nedrustnings- och

säkerhetsförhandlingarna än vad som förutsågs för ett halvår

sedan, står utskottet fast vid bedömningen att denna

scenförändring i Europa är en vändpunkt, vars säkerhetspolitiska

betydelse kan vara svår att överskatta. Vår kontinent domineras

inte längre av ett bipolärt system, präglat av ideologiska och

säkerhetspolitiska motsättningar mellan öst och väst. Den

grundläggande förbättring av den säkerhetspolitiska situationen

som detta innebär består och förstärks i takt med att det

alleuropeiska samarbetet fördjupas.

Den största enskilda osäkerhetsfaktorn gäller den inre

utvecklingen i Sovjetunionen, där en fortgående försvagning av

centralmakten och en allt djupare ekonomisk kris under vintern

beledsagats av en politisk motreaktion från de konservativa

krafternas sida med krav på återgång till central styrning av

ekonomi och samhällsliv. Situationen domineras av centralmaktens

oförmåga att på ett konsekvent sätt ta itu med landets stora

problem, samtidigt som befolkningens missnöje ökar och radikala

krav på självbestämmande för de enskilda unionsrepublikerna

vinner allt vidare spridning. Inte minst tycks motsättningen

mellan unionen och den dominerande Ryska rådsrepubliken bidra

till att förutsättningarna för en konsekvent och kraftfull

politik saknas på kort sikt.

Det är emellertid enligt utskottet viktigt att den nya

sovjetiska utrikespolitik som så starkt varit inriktad på att

fördjupa samarbetet med väst består trots de inre svårigheterna

och trots att intern kritik mot vissa av dess inslag uttalats

från bl.a. militärt håll. Det sovjetiska tillbakadragandet från

Central- och Östeuropa fortsätter. De sovjetiska styrkorna

kommer inom kort att vara helt borta från Tjeckoslovakien och

Ungern. Tillbakadragandet från det forna DDR fortsätter och har

inletts från Polen. Warszawapaktens militära organisation

upplöstes den 31 mars i år, och under det närmaste året väntas

pakten också upphöra som politisk organisation. De tre

medlemmarna Polen, Tjeckoslovakien och Ungern har dels tagit upp

en diskussion om ett säkerhetspolitiskt samarbete sinsemellan,

dels sökt olika kontakter med samarbetsorganisationer i väst som

EG och NATO. Från NATOs sida har dock markerats att samarbete

med forna Warszawapaktsmedlemmar ej kan ges ett sådant innehåll

att Sovjetunionen skulle kunna känna sin egen säkerhet påverkad

därav.

De löftesrika perspektiv som öppnats under det gångna året

måste emellertid enligt utskottets uppfattning omgärdas av

reservationen att den systemkris i Östeuropa som utlöst de

omvälvande förändringarna samtidigt kommer att utsätta det nya

samhällsbyggandet där för betydande prövningar under avsevärd

tid. En långvarig ekonomisk och politisk stagnation i Östeuropa

har lagrat såväl akuta som långsiktiga problem, och de radikala

lösningar som nu prövas eller övervägs kan på kort sikt knappast

undgå att öka de sociala påfrestningarna.

Länge undertryckta nationella motsättningar gör sig under

dessa villkor åter gällande. Att bygga upp demokratiska

samhällen och väl fungerande marknadsekonomier är därför en

process som kommer kräva väsentligt längre tid än vad

blockuppdelningens avskaffande gjorde l989--90. Bilden av

Central- och Östeuropas möjligheter att snabbt utvecklas och nå

ett välstånd och en stabilitet motsvarande Västeuropas ter sig

efter det första årets frihet som betydligt mer komplicerad.

Det finns härtill också anledning att påminna om att

vapenarsenalerna i Europa trots begynnande stora nedskärningar

förblir omfattande, och att det i första hand är de mest moderna

och destruktiva systemen som blir kvar. Europa kommer även på de

nu avtalade nivåerna att hysa den största truppkoncentrationen i

världen.

Enligt NATOs medlemmar utgör organisationen under överskådlig

framtid grundpelaren i Västeuropas försvar. Ingen västeuropeisk

stat vill i dag skilja Förenta Staterna från Europas försvar.

Förenta Staternas närvaro och inflytande kommer emellertid

enligt flertalet bedömningar på sikt att sannolikt minska. De

europeiska medlemsstaterna inom NATO kommer då själva att ta ett

större ansvar. Formerna för detta hör till det som diskuteras

vid den pågående regeringskonferensen om en politisk union inom

EG.

Alla EG-medlemmar stöder den principiella tanken på en

europeisk politisk union, dock utan att vare sig tidpunkt för

denna eller ett konkret innehåll klart definierats.

Meningskiljaktigheterna mellan medlemsländerna om utrikes- och

säkerhetspolitiken -- och inte minst dess eventuella

försvarspolitiska komponenter -- gäller först och främst

samarbetets karaktär men också dess omfattning, ämnesmässigt och

geografiskt, och relationen till andra organ. I diskussionen har

Västeuropeiska unionen, WEU, alltmer kommit i blickpunkten.

Frågan gäller vilken roll organisationen skall spela i ett

framtida västeuropeiskt försvarssamarbete och vilket dess

förhållande skall vara till EG.

Ett för Sverige viktigt inslag vid regeringskonferensen är

tanken på en "variabel geometri" i EGs utrikes- och

säkerhetspolitik. Det betyder att de EG-medlemmar som inte är

med i WEU -- Danmark, Grekland och Irland -- liksom nya

medlemmar kan erbjudas anslutning om de så önskar. Slutmålet må

vara en enhetlig och allomfattande politik också på dessa

områden, men i den pågående diskussionen erkänns att det behövs

utrymme för skilda vägar och för varierande utvecklingstakt.

Vid det EG-toppmöte i Rom i december 1990 som beslutade om

regeringskonferensens sammankallande uttalades också att förslag

om försvarssamarbete inte får leda till att NATOs ställning

undergrävs samt att hänsyn skall tas till andra staters

traditionella hållning.

Till bilden hör också att EG som ekonomiskt och politiskt

centrum utövar en allt starkare dragningskraft som

samarbetspartner på länderna i Central- och Östeuropa. Så gott

som samtliga länder där strävar efter att etablera inte blott

ekonomiska utan även politiska samarbetsrelationer med EG.

Tjeckoslovakien, Ungern och Polen förhandlar om

associationsavtal, vilka beräknas bli färdiga under innevarande

år. Från EGs sida har uttalats att avtalen kan innehålla en

hänvisning till medlemskap för dessa länder som ett slutligt

mål. Ett närmare förhållande mellan EG och länderna i Central-

och Östeuropa utgör enligt utskottets mening i sig en viktig

stabiliserande faktor i Europa.

Grundvalen för det alleuropeiska samarbetet utgörs av ESK.

Viktiga steg togs vid toppmötet i Paris i november 1990 mot en

ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur. Skapande av

fasta kontaktpunkter och regelbundna konsultationer på hög nivå

kommer att verka konfliktförebyggande och underlätta hanteringen

av eventuella kriser. Förhandlingarna om nedrustning och

förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder kommer att gå vidare.

Samarbetet fördjupas inom många områden på grundval av gemensamt

antagna principer om politisk demokrati och om marknadsekonomi.

Den nya situationen präglas alltså enligt utskottets

uppfattning å ena sidan av löften om en kvalitativt ny

samarbets- och säkerhetsordning på längre sikt för ett i sin

helhet demokratiskt Europa och å andra sidan av risken för

vittgående politiska, sociala och nationella påfrestningar i

vissa av de central- och östeuropeiska länderna, vilka redan har

det sämsta utgångsläget. Det är därför av allra största vikt att

de nya demokratierna finner stöd och förankring i ett allsidigt

samarbete med Västeuropa. I detta kommer såväl det ekonomiska

samarbetet som nedrustningsarbetet att spela en viktig roll.

Utvecklingen i vår egen omvärld i norra Europa kan i dag

lika litet som tidigare värderas i ett snävt regionalt

perspektiv. Områdets strategiska betydelse hänger i väsentlig

grad samman med den militärtekniska utvecklingen och dess

konsekvenser för såväl den centrala kärnvapenbalansen som

stormakternas marina och luftoperativa intressen. Det

säkerhetspolitiska mönstret i Norden är sedan länge väl

etablerat som en integrerad del av den totala situationen i

Europa och kan därför inte heller betraktas isolerat från Europa

som helhet.

De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska

vägval. De har dock ett gemensamt intresse av att trygga en lugn

och stabil situation i Nordeuropa och att inom ramen för sin

säkerhetspolitik begränsa stormakternas militära närvaro i det

nordiska området. Det är därför ett starkt svenskt intresse att

det bortdragande av militära styrkor och vapensystem som nu

genomförs och planeras i Central- och Östeuropa inte leder till

att dessa i stället förläggs till det nordeuropeiska området.

Vissa uppgifter tyder på att exempel på en sådan överföring av

vapensystem redan förekommit, och den kan komma att ytterligare

aktualiseras när nedrustningsavtal skall genomföras. Regeringen

har bl.a. inför deltagarna i CFE-förhandlingarna i Wien redan

markerat Sveriges intresse därvidlag. Det förblir enligt

utskottets uppfattning en angelägen svensk uppgift att motverka

att nya styrkor, paradoxalt nog som en konsekvens av det nya

samarbetsklimatet, byggs upp i Sveriges närområde.

I yrkande 1 i motion U531 (m) föreslås att Sverige skall

aktualisera den militära uppbyggnaden i Baltikum, bl.a. av

luftlandsättningsförband, vilka i dag inte berörs av

CFE-avtalets begränsningar. I yrkande 4 i motion U413 (m)

föreslås att Sverige också i sina bilaterala kontakter med

Sovjetunionen bör verka för att en upprustning inte sker i det

nordeuropeiska området i samband med att förband och vapensystem

flyttas från Central- och Östeuropa.

Utskottet anser det naturligt att Sverige också i sina

bilaterala kontakter med Sovjetunionen på lämpligt sätt markerar

vårt intresse av att CFE-avtalet genomförs utan att situationen

i det nordeuropeiska området påverkas negativt. Det gäller

självfallet även Baltikum, som utgör en viktig del av vårt

närområde. Det är dock naturligt att våra intressen vad gäller

genomförandet av resultaten av CFE-avtalet huvudsakligen drivs

inom ramen för de multilaterala kontakterna inom ESK.

Yrkande 1 i motion U531 (m) samt yrkande 4 i motion U413 (m)

anses därmed besvarade.

I yrkande 1 i motion U413 (m) pekas på vikten av att förslag

på nedrustningsområdet baseras på en omsorgsfull värdering av

innehållet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt perspektiv. I

yrkande 2 i samma motion understryks vikten av att forskning och

utbildning hålls på en kvalitativt hög nivå vid såväl våra

universitet som våra institut.

Utskottet konstaterar att Sverige och övriga nordiska länder

bl.a. mot den ovan beskrivna bakgrunden uppmärksamt följer

utvecklingen. En viss förstärkning av forskningsresurser inom

området internationell politik, säkerhetspolitik samt

öststatsstudier skedde under 1990 (1989/90:UU20). Både de nya

möjligheter och de nya osäkerheter som följer av de djupgående

förändringarna i Europa kräver att svensk säkerhetspolitik nu

liksom tidigare präglas av goda kunskaper, noggrann analys,

långsiktighet och konsekvens. Det betyder inte minst att

särskild uppmärksamhet även fortsättningsvis måste ägnas det

pågående och framtida nedrustningssamarbetets effekter för

säkerhetssituationen i norra Europa.

Utskottet anser därmed yrkandena 1 och 2 i motion U413 (m)

besvarade.

I ett antal yrkanden understryks vikten av en analys av den

svenska säkerhetspolitiken med hänsyn till de stora

förändringarna i Europa, såväl vad gäller Sveriges framtida

deltagande i den västeuropeiska integrationen som beträffande

konsekvenserna för vår egen försvarspolitik. Enligt yrkande 1 i

motion U417 (fp) har utvecklingen hittills ej varit tillräckligt

stor för att motivera någon förändring av den svenska

säkerhetspolitikens grundlinje, men det är enligt motionärerna

angeläget att såväl ett försvarsbeslut som ett beslut i

EG-frågan grundas på en förutsättningslös analys. I motion U432

(fp) föreslås att regeringen skall ta initiativ till en bred

säkerhetspolitisk debatt som engagerar hela befolkningen inför

kommande beslut av stor säkerhetspolitisk betydelse. Av samma

skäl föreslås i motion U509 (c) att regeringen skall tillsätta

en övergripande säkerhetspolitisk utredning med parlamentarisk

förankring för att klargöra de säkerhetspolitiska konsekvenserna

av Sveriges deltagande i den europeiska integrationsprocessen

och förutsättningarna för en fortsatt aktiv neutralitetspolitik.

Enligt motion U423 (s) bör förändringarna i Europa föranleda

Sverige att minska försvarsutgifterna väsentligt, stärka FN och

driva nedrustningsfrågorna vidare.

Utskottet delar motionärernas allmänna utgångspunkt att såväl

de gångna årens politiska förändringar som förestående viktiga

svenska beslut motiverar en noggrann och grundlig analys av våra

säkerhetspolitiska förutsättningar. En sådan pågår också dels i

enlighet med vad utskottet uttalat i sitt betänkande om Sverige

och den västeuropeiska integrationen (1990/91:UU8) som del av

förberedelserna för ett beslut om svensk ansökan om medlemskap i

EG, dels inom ramen för den rådgivande försvarsberedningen. I

det första fallet finns en parlamentarisk förankring genom

utrikesnämnden. I försvarsberedningen deltar samtliga sex

riksdagspartier.

Utskottet konstaterar att såväl EG-frågan som ett förestående

försvarsbeslut på olika sätt kommer att bli föremål för en bred

politisk diskussion också från säkerhetspolitisk utgångspunkt.

Utskottet anser dock inte att någon ytterligare utredning utöver

de som för närvarande pågår är påkallad.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna U423 (s) samt

U509 (c) och betraktar yrkande 1 i motion U417 (fp) och motion

U432 (fp) som besvarade.

Kriget i Persiska viken och FNs säkerhetsråds resolution 678,

som utgör den folkrättsliga grunden för militära sanktioner mot

Irak, har föranlett ett antal förslag beträffande Sveriges

deltagande i militära FN-aktioner. I yrkande 2 i motion U418

(mp) föreslås att svensk medverkan i FN-beslutade aktioner icke

skall få ske i form av stridande trupp. I samma anda föreslås i

yrkande 7 i motion U668 (mp) att inte ens om FN skulle hänvisa

till artikel 43 i FN-stadgan kommer Sverige att sända

krigsförband utanför landets gränser. I enlighet härmed föreslås

i yrkande 8 i samma motion att svenskt deltagande i FN-aktioner

uteslutande får ske i fredsbevarande syfte.

Förslagen aktualiserar enligt utskottets mening de

grundläggande villkor som gäller för Sveriges medlemskap i

Förenta Nationerna. Bakom motionärernas förslag ligger en önskan

att kategoriskt utesluta varje form av svenskt deltagande med

stridande förband i sådana militära sanktioner som förutses i

FN-stadgans kapitel VII.

Ett sådant kategoriskt uteslutande av vissa i stadgan

förutsedda gemensamma aktioner är enligt utskottets mening ej

möjligt. Enligt den i motion U668 citerade artikel 43 i

FN-stadgan utfäster sig samtliga medlemmar att på

säkerhetsrådets anmodan och enligt särskilt träffat avtal till

rådets förfogande ställa de väpnade styrkor som är nödvändiga

för upprätthållande av fred och säkerhet. Hänvisningen till att

ett särskilt avtal skall upprättas innebär att styrkor endast

kan ställas till förfogande med den bidragsgivande statens

samtycke. Samtidigt innebär FN-stadgan på denna punkt en

förpliktelse för medlemsstaterna att komma överens härom i

händelse av en anmodan från säkerhetsrådet.

Utskottet vill erinra om att enligt FN-stadgans artikel 25 är

medlemsstaterna skyldiga att "godtaga och verkställa

säkerhetsrådets beslut". Inför beslutet om Sveriges inträde i FN

1946 räknade regeringen med att vetorätten i säkerhetsrådet

skulle möjliggöra svensk neutralitet i de flesta krigsfall, men

i händelse av enighet i rådet var Sverige villigt att låta

neutraliteten träda tillbaka för det kollektiva

säkerhetssystemets krav. I oktober 1945 uttryckte sig

statsministern och utrikesministern i identiska ordalag i

riksdagens första resp. andra kammare: "Vi äro villiga att

ansluta oss till samfälld trygghetsorganisation och i händelse

av en framtida konflikt avstå från neutraliteten i den

utsträckning organisationens stadgar det påfordra."

Det är alltså inte möjligt att genom ett riksdagsuttalande

skapa en särställning åt Sverige bland FNs medlemmar som skulle

göra det möjligt för vårt land att åtnjuta de fördelar som FNs

kollektiva säkerhetssystem erbjuder utan att behöva ikläda sig

de skyldigheter som stadgan också innebär. Dessa skyldigheter är

som motionären påpekar inte villkorslösa, men det innebär inte

att man därför kategoriskt skulle kunna friskriva sig från dem.

Samma synpunkt gäller beträffande förslaget i yrkande 8 i

motion U668 att Sveriges deltagande i FN-aktioner uteslutande

skall kunna gälla fredsbevarande syften. Utskottet vill

framhålla att ordet fredsbevarande som benämning på någon viss

typ av aktioner över huvud taget inte förekommer i FNs stadga.

Det har emellertid med tiden kommit att karaktärisera en lång

rad aktioner av olika slag, vilka alla har det gemensamt att de

grundas på ett mått av frivillighet i den bemärkelsen att såväl

den stat som är ansvarig för området i fråga som den bidragande

staten lämnar sitt samtycke. Fredsbevarande aktioner är därmed

definitionsmässigt skilda från de tvångsåtgärder i form av

sanktioner som regleras i FN-stadgans kapitel VII. Att som

motionärerna föreslår begränsa Sveriges deltagande i FN-aktioner

till de fredsbevarande skulle i själva verket innebära ännu mer

långtgående ensidiga förbehåll än kravet att inte delta med

stridande trupp, ty därmed skulle även deltagande i

icke-militära sanktioner uteslutas.

Förslaget i yrkande 9 i motion U668 att deltagande i militära

FN-aktioner andra än fredsbevarande endast skall kunna fattas av

riksdagen berör uppenbarligen den i regeringsformen fastlagda

kompetensfördelningen mellan regering och riksdag på

utrikespolitikens område. Någon anledning att ändra på denna

finner utskottet inte.

Utskottet vill med anledning av ovan behandlade förslag

understryka den traditionellt stora vikt Sverige fäster vid FNs

ansvar för bevarandet av freden och det starka stöd som Sverige

under lång tid har lämnat för att FNs roll på detta område skall

kunna bli effektivare. Att Sverige ensidigt skulle undandra sig

sina stadgeenliga förpliktelser på sätt som motionärerna

föreslår finner utskottet inte bara stridande mot denna

tradition och Sveriges traditionella värnande om folkrättens

principer utan även i strid med Sveriges uppenbara intressen. En

annan sak är att Gulfkriget och de militära aktionerna i

anledning av resolution 678 har aktualiserat frågan om hur FNs

roll skall kunna anpassas i framtiden till de förändrade

politiska förutsättningar som växer fram efter det kalla krigets

upphörande. Härtill återkommmer utskottet senare i betänkandet.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion U418

(mp) samt yrkandena 7, 8 och 9 i motion U668 (mp).

I ett antal yrkanden lämnas förslag till säkerhetspolitiska

åtgärder med speciell inriktning på norra Europa. Det gäller

yrkande 3 i motion U418 (mp) samt yrkande 11 i motion U429 (c),

i vilka föreslås att Sverige skall ta initiativ till speciella

förtroendeskapande åtgärder i norra Europa. I yrkande 7 i

motion U413 (m) pekas på riskerna för en regionalisering av

nedrustningspolitiken.

Utskottet noterar att det i motionerna U418 (mp) och U429 (c)

finns en gemensam uppfattning att Sveriges säkerhet skulle kunna

gynnas av förhandlingar, inom ESK eller på annat sätt, som avser

speciellt det nordeuropeiska området. Utskottet delar

uppfattningen att arbetet i ESK bör sikta till lösningar som

tillgodoser behovet av ökad säkerhet också i Nordeuropa. Som

utskottet ovan konstaterat utgör emellertid det

säkerhetspolitiska mönstret i norr en integrerad del av den

totala situationen och kan därför inte betraktas isolerat från

Europa som helhet. Europas säkerhet är i denna bemärkelse

odelbar. Åtgärder som direkt eller indirekt berör hela den

europeiska situationen bör därför enligt utskottets mening

diskuteras i ett sammanhang där samtliga ESK-stater är

företrädda. Det har varit en svensk linje under flera år att

dessa frågor skall behandlas i en enhetlig förhandling där

samtliga berörda stater deltar.

En annan sak är att geografiska och strukturella olikheter

inom Europa kan medföra att differentierade lösningar av

praktiska skäl i vissa fall kan bli nödvändiga. Det gäller t.ex.

de regionala undertak för olika slags militär utrustning som

framförhandlats inom CFE-avtalet. Det väsentliga är i detta fall

att de har tillkommit inom ramen för en process som tar hänsyn

till kraven på balans inom Europa som helhet.

På motsvarande sätt kan enligt utskottets uppfattning andra

sådana begränsningar eller förtroendeskapande åtgärder

aktualiseras som har sin största relevans och betydelse i

enskilda regioner inom området från Atlanten till Ural. Det är

inte minst i detta perspektiv Sveriges strävanden sedan flera år

att bland de förtroendeskapande åtgärderna inkludera sådana som

avser lufttransportkapacitet och amfibiestyrkor bör ses.

Effektiva förtroendeskapande åtgärder i fråga om sådana styrkor

skulle ha en speciell betydelse för det nordeuropeiska området.

Vad gäller förslagen i yrkande 7 i motion U433 (v) att Sverige

inom ESKs ram skall verka för en kraftig nedskärning av de

konventionella styrkorna i norra Europa och en skrotning av alla

kärnvapen i området vill utskottet hänvisa till att kärnvapen

ligger utanför ESKs mandat, men att det givetvis är ett svenskt

intresse att bidra till att befintliga kärnvapen avlägsnas och

skrotas. Det är också ett svenskt intresse att en reducering av

de konventionella styrkorna och vapensystemen i området sker på

ett sådant sätt att stabiliteten i området bibehålls. Utskottet

kan inte ansluta sig till förslaget i samma yrkande att Sverige

inom ESK skall verka för förbud mot militära övningar och

patrullering i stormakternas storsjöflottor i Östersjöområdet

liksom förbud mot besök av kärnvapenutrustade fartyg där. Medan

Sverige enligt utskottet mening har ett intresse av att de

förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna utvidgas på det

marina området, har Sverige också ett grundläggande intresse av

att det sker på ett sätt som inte undergräver Östersjöns

ställning som ett fritt hav. Utskottet noterar att detta

intresse formulerats av den nordiska ämbetsmannakommitté som

studerat förutsättningarna för en kärnvapenfri zon på följande

sätt:

Det skall i detta sammanhang betonas att de nordiska

Östersjöstaterna -- Danmark, Finland och Sverige -- sedan

gammalt har ett säkerhetspolitiskt intresse av att vidmakthålla

Östersjöns status som fritt hav. Motivet för denna inställning

är en strävan att motverka att sjöherraväldet på Östersjön

monopoliseras av någon av strandstaterna. De nordiska

Östersjöstaterna har mot denna bakgrund fortsatt intresse av att

motverka ansatser, som syftar till att förvandla Östersjön till

ett hav reserverat för strandstaterna, ett "mare clausum".

Eventuella åtgärder avseende kärnvapenfrihet får därför inte ges

en utformning, som kan peka i denna riktning.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 7 i motion U413

(m), yrkande 3 i motion U418 (mp) och yrkande 11 i motion U429

(c) som besvarade samt avstyrker yrkande 7 i motion U433 (v).

I yrkande 4 i motion U418 (mp) föreslås att regeringen skall

erbjuda Finland och Sovjetunionen samma samarbete som Norge och

Danmark vad gäller möjligheten till övning på svenska

flygbaser.

Utskottet konstaterar att samarbetet för att förbättra

flygsäkerheten mellan Sverige, Danmark och Norge har

formaliserats i två bilaterala avtal. Avsikten är att ett

flygplan som råkar i nöd i samband med flygning i gränstrakterna

mellan de två länderna skall kunna gå till närmaste flygbas och

landa inom endera partens territorium. Det kan röra sig om

motorfel eller att dåligt väder plötsligt uppträder på den

planerade landningsplatsen. För att möjliggöra en beredskap för

sådana nödsituationer får vardera parten genomföra

övningsnödlandningar under fredstid på vissa av den andra

partens flygbaser.

Vad gäller Finland konstaterar utskottet att de möjligheter

till samarbete som föreligger är tillfredsställande och att

några ytterligare arrangemang ej behövs. Något behov av

samarbete med Sovjetunionen av motsvarande slag föreligger inte

eftersom Sverige saknar gemensam territorialgräns med detta

land. Ett samarbetsprotokoll mellan sjö- och

flygräddningstjänsterna i Sverige och Sovjetunionen har däremot

undertecknats, vilket ger bl.a. den ena partens räddningsflyg

möjlighet att landa på den andra partens territorium.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 4 i motion U418

(mp).

I yrkande 3 i motion U527 (mp) föreslås att regeringen snarast

skall ge till känna att erforderliga initiativ bör tas i

Nordiska rådet för att få med Sovjetunionen, de baltiska

staterna, Polen samt de båda tyska staterna i freds- och

miljöarbetet kring Östersjön.

Utskottet konstaterar att miljöfrågor rörande Östersjöområdet

redan är föremål för behandling inom Nordiska rådet. Nordiska

rådets verksamhet omfattar emellertid inte säkerhetsfrågor.

Därmed avstyrks yrkande 3 i motion U527 (mp).

Strävandena att förverkliga en kärnvapenfri zon i Norden

har som yttersta syfte att stärka Sveriges och de övriga

nordiska ländernas säkerhet och bör ses i ett vidare europeiskt

sammanhang. I yrkande 3 i motion U417 (fp) framhålls det

angelägna i att den nordiska ämbetsmannakommitté som tillsatts

för att studera frågan redovisar sitt arbete så snart som

möjligt.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att den nordiska

ämbetsmannakommitté som haft till uppgift att undersöka

förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i nordiskt område

presenterade sin slutrapport i mars l991 inför det nordiska

utrikesministermötet i Karlshamn den 22--23 mars. Rapporten, som

offentliggjorts, består av två delar: dels en genomgång av de

säkerhetspolitiska förutsättningarna för en zon, dels av de

olika elementen i ett eventuellt zonarrangemang.

Ämbetsmannagruppen, som ej hade till uppgift att komma fram

till några rekommendationer utan blott studera

förutsättningarna, konstaterar bl.a. avslutningsvis i rapporten

att arrangemang för en kärnvapenfri zon skulle behöva ta hänsyn

till de nordiska ländernas geografiska läge och olika

säkerhetspolitiska lösningar, till deras alliansförpliktelser

resp. neutralitetspolitik. En kärnvapenfri zon i nordiskt område

bör enligt rapporten inte undergräva de grundelement som

hittills har bidragit till säkerhet och stabilitet i Nordeuropa.

Målet för en nordisk zon kan inte vara att skapa en ordning som

är isolerad och separat från det övriga Europa. En nordisk zon

skulle alltså enligt ämbetsmannakommittén behöva finna en plats

också inom ett europeiskt säkerhetspolitiskt mönster för att

kunna bidra till avspänning och nedrustning och för att kunna

ses som en konkret förtroendeskapande åtgärd.

Rapporten konstaterar att i den pågående förhandlingsprocessen

i riktning mot en ny europeisk säkerhetspolitisk arkitektur har

inga tankar om särskilda zonordningar hittills behandlats, och

att det mot denna bakgrund inte är möjligt att nu avgöra i

vilken utsträckning tanken på en kärnvapenfri zon i nordiskt

område på längre sikt skulle kunna passas in i denna process.

Rapporten kommer nu enligt ett uttalande från

utrikesministermötet i Karlshamn att studeras och ingå som ett

led i de säkerhetspolitiska övervägandena i de respektive

huvudstäderna.

Yrkande 3 i motion U417 (fp) är därmed besvarat.

I yrkande 5 i motion U413 (m) anförs att negativa

säkerhetsgarantier kan fylla samma funktion vad gäller de

kärnvapenfria staternas egen säkerhet som en kärnvapenfri zon,

och att Sverige bör driva frågan om negativa säkerhetsgarantier

inom FNs ram.

Utskottet konstaterar att Sverige i flera år bedrivit ett

energiskt arbete i denna fråga i FNs nedrustningskommission

(UNDC), men att utvecklingen går trögt. Utskottet delar

motionärernas synpunkt att möjligheten att uppnå fördelar för

kärnvapenfria stater utan att dessa binds i bilaterala

avtalsförhållanden till kärnvapenstater bör beaktas.

Kärnvapenfriheten -- reglerad genom deltagande i en kärnvapenfri

zon eller på annat sätt -- utgör enligt utskottets mening i sig

ett tillräckligt åtagande för negativa säkerhetsgarantier.

Detsamma gäller för ett land som anslutit sig till NPT och icke

har kärnvapen stationerade på sitt territorium.

Sverige har enligt utskottet för sin del intresse av att

entydiga och villkorslösa uttalanden om att icke använda

kärnvapen mot kärnvapenfri stat görs av kärnvapenmakterna.

Samtidigt är det angeläget för oss att inte bli part i något

avtalsförhållande. Enligt utskottets mening kan negativa

säkerhetsgarantier från stormakternas sida inte ensamma utgöra

en ersättning för en kärnvapenfri zon, vilken förutsätts

innehålla mer konkreta åtaganden. Det kan konstateras att den

nordiska ämbetsmannakommittén i sin rapport uttalar att negativa

säkerhetsgarantier utgör ett väsentligt element i ett

zonarrangemang i nordiskt område.

Yrkande 5 i motion U413 (m) är därmed besvarat.

Utskottet anser det inte nu vara påkallat att tillsätta en

nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för en kärnvapenfri zon,

vilket föreslås i yrkande 5 i motion U418 (mp) och yrkande l2 i

motion U429 (c). Utskottet hänvisar till att det redan finns en

informell nordisk parlamentarisk kommitté i denna fråga, i

vilken representanter för 18 partier i de fem nordiska länderna

ingår. Parlamentariker deltar också i detta arbete som bedrivs

inom Nordiskt forum för säkerhetspolitik. Intresset av

parlamentariska förankringar bedöms därmed vara tillgodosett.

Yrkande 5 i motion U418 (mp) och yrkande 12 i motion U429 (c)

avstyrks därför.

I yrkande 6 i motion U418 (mp) samt i yrkande 2 i motion U527

(mp) föreslås att Sverige bör ta upp frågan om en kärnvapenfri

zon i Nordiska rådet. Utskottet konstaterar att

säkerhetspolitiska frågor inte hör till de områden inom vilka de

nordiska länderna samarbetar i Nordiska rådet.

Yrkande 6 i motion U418 (mp) och yrkande 2 i motion U527 (mp)

avstyrks därför.

I ett antal motioner berörs frågan om besök i Sverige av

utländska fartyg som kan tänkas vara kärnvapenbestyckade.

I yrkande 7 i motion U418 föreslås att Sverige skall kräva

absoluta garantier från de gästande fartygens sida att de ej

medför kärnvapen. I yrkande 10 i motion U429 (c) föreslås att

Sverige skall skärpa sin praxis genom att kräva besked om att

svensk lag respekteras i samband med örlogsbesök från

kärnvapenländer. I yrkande 8 i motion U433 (v) föreslås att

Sverige skall förbjuda alla besök av kärnvapenbestyckade fartyg,

till vilka skall räknas även sådana som vägrar uppge om de har

kärnvapen ombord. I yrkande 6 i motion U413 (m) poängteras i

stället vikten av Östersjöns ställning som ett fritt hav, och

att ett förbud mot kärnvapenmakternas örlogsbesök inte skulle

skapa annat än en illusion av ökad säkerhet.

För svensk del gäller att när regeringen meddelar tillstånd

för örlogsbesök erinras den gästande nationen om att kärnvapen

inte får medföras vid besök i svenska hamnar. Detta sker med

följande formulering: "Det råder generellt förbud att medföra

kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår från att

detta förbud strikt iakttages." Den svenska politiken i fråga om

besök av örlogsfartyg bygger sålunda på att vi hyser förtroende

för att besökare respekterar våra regler.

Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid

sådana garantier skulle begäras och lämnas föreligger ingen rätt

att inspektera örlogsfartyg för att klarlägga det verkliga

förhållandet. Enligt uppgift finns det för närvarande inte

heller några säkra metoder för verifikation utan att inspektion

på platsen görs. Snarare pekar de verifikationsförsök som gjorts

i form av strålningsmätning på att denna metod inte kan ge någon

slutgiltig lösning på verifikationsproblemet. Detta innebär att

ett besökstillstånd skulle bygga på förtroende för besökaren

även i detta fall.

Örlogsbesök i Sverige är en del i ett större militärt utbyte

som ökar förtroendet mellan länder. Det är ett svenskt intresse

att kunna delta i detta utbyte. Förtroende är ett av de

väsentliga elementen i vårt arbete för fred och nedrustning och

också i den europeiska säkerhetskonferensens mandat. Östersjön

är internationellt vatten, och örlogsbesök från alla länder bör

välkomnas så länge svensk lag respekteras. Besöken har av bl.a.

dessa anledningar en funktion att fylla i svensk utrikes- och

säkerhetspolitik.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 7 i motion U418

(mp), yrkande l0 i motion U429 (c) och yrkande 8 i motion U433

(v) samt betraktar yrkande 6 i motion U413 (m) som besvarat.

I yrkande 1 i motion U430 (fp) föreslås att Sverige skall

tillämpa regler liknande dem som gäller i Nya Zeeland. Enligt

lagstiftningen av år 1987 om Nya Zeelands kärnvapenfria zon och

om nedrustning och rustningskontroll är det förbjudet att anlöpa

nyzeeländsk hamn med kärnvapenbeväpnat eller kärnkraftsdrivet

fartyg. Premiärministern prövar frågan om tillstånd för

utländska örlogsfartyg att besöka Nya Zeelands inre vatten.

Därvid får han, heter det i samma lagstiftning, endast ge

besökstillstånd om han är förvissad om att fartygen inte medför

någon kärnvapenutrustning (nuclear explosive device). En

motsvarande regel gäller för luftfartyg. En rådgivande kommitté

har upprättats för att bistå premiärministern och

utrikesministern i nedrustningsfrågor, inkl. tillämpningen av

1987 års lagstiftning. Sedan denna lagstiftning infördes har

emellertid inte några örlogsbesök från kärnvapenmakternas sida

ägt rum i Nya Zeeland.

Vad gäller förslagen om ett närmare samarbete med Nya Zeeland

vill utskottet anföra att Sverige självfallet nära följer

utvecklingen där, men att det samtidigt finns skillnader mellan

omständigheterna i de båda fallen. Frågan om besök av utländska

örlogsfartyg i svenska hamnar har samband såväl med helheten i

det nordiska säkerhetspolitiska mönstret som med den pågående

utredningen om en kärnvapenfri zon i Norden. Den svenska

handlingslinjen måste bestämmas utifrån en bedömning av

situationen i vår del av världen.

I yrkande 8 i motion U418 (mp) föreslås att Sverige skall

inleda ett erfarenhetsutbyte med andra småstater som haft

problem med örlogsfartyg från atomvapenmakter. I yrkande 2 i

motion U430 (fp) föreslås att Sverige även fortsättningsvis

skall verka internationellt för en avveckling av

kärnvapenmakternas policy att varken bekräfta eller förneka

förekomsten av kärnvapen ombord på sin fartyg. I motion U421 (s)

föreslås att Sverige i internationella fora väcker frågan om

inspektionsrätt av främmande örlogsfartyg.

Utskottet gav i närmast föregående betänkande om nedrustning

(l990/91:UU4) en ingående redogörelse för hur Sverige på flera

olika sätt och sedan lång tid aktualiserat frågan om kärnvapen

till sjöss. Under FNs generalförsamling hösten 1990 cirkulerade

Sverige i första utskottet ett förslag om marina nedrustnings-

och förtroendeskapande åtgärder, vilket innehåller förslag om

antingen bilaterala eller multilaterala förhandlingar om ett

förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss.

Utskottet delar uppfattningen att en internationell

överenskommelse såväl om praxis vad gäller bekräftande av

kärnvapen ombord som beträffande kärnvapen till sjöss över huvud

taget är av stor betydelse. Regeringen bör därför fortsätta att

i konstruktiva former söka vinna ökat internationellt gehör för

en ändring av stormakternas politik. Utskottet vill dock

ifrågasätta om det är realistiskt att förena denna strävan med

ett förslag om inspektion av kärnvapenmakters stridsfartyg på

öppna havet och vid hamnbesök.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 8 i motion U418

(mp) samt yrkandena 1 och 2 i motion U430 (fp) som besvarade och

avstyrker motion U421 (s).

I ett antal motioner lämnas förslag om stöd till olika

institutioner i Sverige verksamma inom det nedrustnings- och

säkerhetspolitiska området. I motion U411 (s) samt i yrkande 14

i motion U429 (c) föreslås att regeringen skall besluta om stöd

till Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala

universitet. Motionärerna i U411 framhåller att institutionen

bl.a. byggt upp en internationellt uppmärksammad databas över

pågående väpnade konflikter. Sedan l988 har verksamheten

bedrivits med stöd av speciellt beslutade bidrag från

utrikesdepartementet och även med bidrag från andra håll.

Motionärerna beräknar att en finansiering av programmet skulle

kräva 1,3 milj.kr. per år eller som en kortsiktig lösning 0,3

milj.kr. för en del därav.

Utskottet anser att institutionen bedriver ett arbete som är

intressant och värdefullt. Enligt vad utskottet inhämtat

utesluter inte regeringen att bidrag till Institutionen för

freds- och konfliktforskning i Uppsala kan ges även för nästa

budgetår.

Med det anförda betraktar utskottet motion U411 (s) samt

yrkande 14 i motion U429 (c) som besvarade.

I motion U416 (s) föreslås att regeringen får i uppdrag att

komma med ett förslag till praktiskt inriktad

medlingsverksamhet i mindre institutionaliserade former. I

yrkande 9 i motion U417 (fp) föreslås att Sverige skall ta ett

initiativ för uppbyggnad av kompetens för internationell

medling, eventuellt i form av ett oberoende medlingscentrum med

säte i Sverige.

Utskottet har behandlat likartade förslag i sina två senaste

nedrustningsbetänkanden. I l989/90:UU6 gjorde utskottet ett

tillkännagivande, i vilket utskottet förutsatte att regeringen

skulle göra en noggrann analys av de i dag tillgängliga

instrumenten för internationell medling och eventuella behov och

kompletteringar och på grundval av en sådan analys lämna en

redogörelse för huruvida och i så fall på vilka sätt en särskild

svensk insats på detta område skulle kunna tillföra bättre

insatser än de existerande att utnyttja medlingen som ett sätt

att lösa konflikter på fredlig väg. I senast föregående

betänkande (l990/91:UU4) uttalade utskottet att utskottet

förutsatte att denna regeringsredogörelse även omfattade de

framsteg beträffande fredlig lösning av konflikter som ägt rum

inom ramen för ESK-processen.

Utskottet noterar att någon redogörelse av efterlyst slag ännu

inte lämnats av regeringen. Utskottet vill understryka det

angelägna i att så sker. Frågan om fredlig lösning av konflikter

är för närvarande föremål för uppmärksamhet i flera

internationella fora. Inom ESK kan det nyligen beslutade centret

för förhindrande av konflikter i Wien komma att spela en roll.

Därtill är det önskvärt att framsteg kan göras beträffande den

särskilda mekanism inom ESK för hantering av politiska kriser,

varom enighet ej kunde nås vid toppmötet i Paris men som skall

bli föremål för fortsatta diskussioner. Vid ett expertmöte inom

ESK på Malta i januari i år nåddes enighet om ett antal viktiga

principer för fredlig lösning av tvister under de villkor som

gäller för ESK-samarbetet. Slutligen har inte minst diskussionen

om FNs framtida roll för byggandet av en varaktig fred kommit

att intensifieras, bl.a. som ett resultat av organisationens

insatser under Gulfkriget.

Alla dessa utvecklingar har enligt utskottets uppfattning

betydelse för hur de av motionärerna väckta förslagen i ett mer

långsiktigt perspektiv skall bedömas.

Med det anförda betraktar utskottet motion U416 (s) samt

yrkande 9 i motion U417 (fp) som besvarade.

I yrkande 8 i motion U417 (fp) föreslås att regeringen bör

stödja förslaget att etablera ett centrum för

nedrustningsforskning och rustningskontroll i

Linköping i samarbete mellan universitetet där och FOAs

avdelning för informationsteknologi. Syftet skulle vara att

utnyttja den kompetens som finns samlad i Linköping för att

tillgodose det ökande behovet av kunskaper om verifikation i

samband med avtal om nedrustning och förtroende- och

säkerhetsskapande åtgärder.

I det förslag till centrum som utarbetats av Linköpings

universitet framhålls att forskarna skulle vara knutna till

existerande institutioner vid universitetet eller FOA.

Forskningsprojekt som finansieras med ett speciellt anslag

skulle beslutas av en styrgrupp utsedd gemensamt av

universitetet och FOA.

Utskottet vill framhålla att FOA, inkl. dess avdelning i

Linköping, utför ett värdefullt arbete med att tillhandahålla

teknisk expertis till stöd för Sveriges ansträngningar i de

internationella nedrustningsförhandlingarna. Det är utskottets

förhoppning att samarbetet mellan FOA och existerande

institutioner vid universitetet kan byggas ut och ge resultat

som kan vara av värde i nedrustningsarbetet. Utskottet kan dock

med hänsyn till rådande budgetläge inte föreslå att några

speciella resurser över utrikesdepartementets budget tillförs

projektet.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 8 i motion U417

(fp) som besvarat.

I motion U656 (fp, s, m, c) föreslås att ett institut

skall skapas i Sverige för att formulera principer och bygga upp

en oberoende kompetens för valövervakning samt bistånd till

att genomföra valövervakning runt om i världen. Som en

intressant modell vad gäller organisationen av ett dylikt

institut hänvisar motionärerna till SIPRI.

Utskottet konstaterar att frågan om demokrati och om fria och

rättvisa val har kommit att inta en alltmer central ställning i

det internationella samarbetet. Demokratiseringen i Central-

och Östeuropa och avvecklandet av enpartisystemet i ett antal

u-länder har i hög grad bidragit härtill. Närvaro av utländska

observatörer har blivit ett vanligt inslag vid allmänna val i

Central- och Östeuropa och även i viss mån i tredje världen.

Motionärerna hänvisar till att FN-kommissionen för de

mänskliga rättigheterna endast i korthet behandlat frågan och

att Sverige bör känna ett särskilt ansvar under den återstående

tiden av det svenska medlemskapet av kommissionen.

Som utskottet konstaterat i sitt senaste betänkande om

mänskliga rättigheter (l989/90:UU22) har FN på olika sätt ägnat

frågan om normsystem för fria val viss uppmärksamhet under

senare år. Resolutioner har antagits l988, l989 och l990.

Traditionellt har FN dock inte haft någon uppgift beträffande

övervakning av nationella val i medlemsländerna. Bakgrunden är

artikel 2:7 i FN-stadgan om icke-inblandning i staternas inre

angelägenheter. Det är enligt utskottet signifikativt att den

senaste generalförsamlingens resolution i december l990 om

periodiska och hederliga val, som antogs med konsensus,

kompletteras med en annan resolution beträffande respekt för

principerna om nationell suveränitet och icke-inblandning i

staternas inre angelägenheter vad gäller deras valprocedurer.

Denna resolution stöddes av flertalet u-länder, medan flertalet

i-länder röstade emot.

Mot denna bakgrund begränsas den hjälp i form av rådgivning

och tekniskt bistånd som kan lämnas t.ex. genom FNs center för

mänskliga rättigheter till sådana länder som själva önskar

erhålla stöd. För detta ändamål finns möjlighet att utnyttja en

speciell fond, till vilken Sverige är den största

bidragsgivaren.

Utskottet anser att Sverige bör fortsätta att göra vad som är

möjligt för att internationellt främja denna fråga. Utskottet

vill också hänvisa till den starkare betoningen av

demokratimålet i det svenska biståndssamarbetet. Det är

utskottets förhoppning att det institut för valövervakning som

ESK-toppmötet i Paris i november l990 beslöt att inrätta också

kan komma att få betydelse på sikt för frågans utveckling i

tredje världen. Regeringen bör trots svårigheterna enligt

utskottets mening pröva möjligheten att finna nya vägar för att

aktualisera valövervakningen inom FN.

Vad beträffar inrättande av ett speciellt institut i Sverige

anser utskottet att ett visst utredningsarbete kan vara

motiverat beträffande hur och i vilka former man skulle bättre

kunna ta till vara erfarenheterna från de internationella

valövervakningar som genomförts och genomförs. Därmed skulle

kompetens kunna byggas upp och följaktligen möjligheter skapas

att lämna råd och tekniskt bistånd inför framtida liknande

valövervakningsaktioner. Utskottet anser det önskvärt att

utrikesdepartementet utreder frågan.

Med det anförda anser utskottet motion U656 (fp, s, m, c)

besvarad.

Europeiska säkerhetsfrågor

Slutdokumentet från Helsingforskonferensen 1975 om säkerhet

och samarbete i Europa innehåller tre sakområden eller s.k.

korgar. Den första korgen omfattar frågor rörande säkerheten i

Europa och innehåller ett antal viktiga principer för

förbindelserna mellan de deltagande staterna samt ett dokument

om förtroendeskapande åtgärder och vissa aspekter på säkerhet

och nedrustning. Korg två behandlar ekonomiskt och tekniskt

samarbete m.m. samt korg tre mänskliga kontakter över gränserna,

informations- och kulturfrågor. Det uttalades vid dokumentets

antagande att alla tre korgarna hade samma vikt och att balansen

mellan dem måste vidmakthållas i den fortsatta processen. En

fjärde korg behandlar de för ESK-processens livskraft så viktiga

uppföljningsmötena, av vilka det möte som inleddes i Wien hösten

1986 och avslutades i början av 1989 var det tredje. Nästa

uppföljningsmöte blir i Helsingfors 1992.

I yrkande 8 i motion U413 (m) framhålls vikten av att Sverige

konsekvent och medvetet arbetar för att överenskommelserna i

Parisdokumentet förverkligas. I yrkande 2 i motion U429 (c)

understryks att det är viktigt att Sverige ger ESK hög prioritet

bl.a. när det gäller de nya institutionerna samt att ESK ges så

öppna former som möjligt. I motion U413 (m) framhålls i yrkande

10 vikten av att en konfliktlösningsmekanism kan överenskommas

under uppföljningsmötet i Helsingfors l992 och i yrkande 11 i

samma motion vikten av att de förtroende- och säkerhetsskapande

åtgärderna blir verkligt effektiva. I yrkande 2 i motion U417

(fp) framhålls vikten av verifikation av ingångna avtal och det

önskvärda i att ett centrum för verifikation knyts till

ESK-processen.

Utskottet vill med anledning av dessa förslag först konstatera

att de djupgående förändringar som ägt rum i Europa under det

gångna året har kommit att ställa ESK-processen i centrum för

ett nytt alleuropeiskt samarbete. Den 19--21 november 1990

genomfördes ESKs toppmöte i Paris. Detta var det andra mötet

någonsin med ESK-staternas stats- och regeringschefer. Det

första ägde rum i samband med Slutaktens undertecknande i

Helsingfors 1975.

Vid toppmötet undertecknades ett slutdokument, som fick namnet

Parisstadgan för ett nytt Europa. I denna bekänner sig samtliga

ESK-stater till demokratins och rättsstatens principer. I

Parisstadgan anges också riktlinjer för ESKs framtida arbete på

en rad områden, såsom militär säkerhet, fredlig lösning av

tvister, den mänskliga dimensionen, ekonomiskt samarbete, miljö

och kultur.

Vid Parismötet beslöts att ge ESK fastare arbetsformer. Detta

tar sig uttryck på två sätt, dels genom regelbundna politiska

samrådsmöten på olika nivåer, dels genom etablering av fasta

ESK-institutioner i form av ett administrativt sekretariat i

Prag, ett centrum för förhindrande av konflikter i Wien samt ett

kontor för valövervakning i Warszawa. Vidare fattades ett

principbeslut om införandet av en parlamentarisk dimension i

ESK.

De regelbundna samrådsmötena skall genomföras på tre nivåer,

nämligen toppmöten, utrikesministermöten samt möten med högre

ämbetsmän ("Senior Officials") från ESK-länderna. Genom denna

nya mötesstruktur kommer Sverige att för första gången delta i

en regelbunden politisk konsultationsprocess, där sannolikt även

säkerhetspolitiska frågor kommer att kunna behandlas.

Parismötets beslut på detta område medför att mötesfrekvensen

inom ESK framöver kommer att bli mycket omfattande. Detta

förstärks av det faktum att verksamheten inom ESK även

fortsättningsvis kommer att bedrivas i form av uppföljningsmöten

och expertmöten.

Under 1991 äger fem expertmöten rum inom ESKs ram: ett redan

genomfört möte på Malta om fredlig lösning av tvister; ett möte

i Krakow i maj--juni om kulturarvet samt det tredje mötet om

ESKs mänskliga dimension, vilket enligt Wiendokumentet 1989

skall hållas i Moskva i september.

Dessa tre möten beslutades vid uppföljningsmötet i Wien

1986--1989. Därutöver beslutade toppmötet i Paris om ytterligare

två möten, vilka båda skall ses i relation till de senaste årens

omvälvningar i Europa. Det första, vilket skall hållas i Genève

i juli, behandlar frågan om etniska minoriteter. Det andra av

Parismötet beslutade expertmötet är ett seminarium om

demokratiska institutioner, som skall hållas i Oslo i november.

Inom ramen för detta möte kommer man bl.a. att diskutera sätt

att främja livskraftiga demokratiska institutioner inom

ESK-staterna.

Ett förslag om en politisk krishanteringsmekanism, kring

vilken konsensus ej kunde nås till Parismötet, torde komma att

bli en central fråga i det kommande arbetet inom ESK.

Supplementet till Parisstadgan föreskriver att en sådan mekanism

skall beslutas av utrikesministerrådet och avse sammankallande

av ämbetsmannakommittén i krissituationer. En dylik mekanism kan

enligt utskottets åsikt bli ett värdefullt komplement till ESKs

struktur, men för att den skall vara effektiv krävs att den

måste vara obligatorisk och att den kan utlösas med kort varsel.

Förhandlingarna inom ESK under 1989 och 1990 om nedrustning

(CFE) resp. förtroendeskapande åtgärder (CSBM) ledde hösten l990

fram till antagandet av två betydelsefulla dokument. Det första

som antogs i november var resultatet av 34-statsförhandlingarna

i Wien om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Detta nya

CSBM-dokument innehåller bestämmelser om förbättring och

utvidgning av Stockholmsdokumentets förtroende- och

säkerhetsskapande åtgärder, ett nytt program för

informationsutbyte om militära strukturella förhållanden

avseende land- och flygstridskrafter,

information om militärbudgetar och planer för införande av nya

vapensystem m.m., rätt till information om s.k. ovanliga

militära aktiviteter, rätt till bilaterala överläggningar om en

fråga av detta slag skulle kunna uppkomma, rätt att kalla in

alla ESK-staterna för diskussion, inrättande av ett nytt

datakommunikationssystem mellan alla ESK-stater samt årliga

möten för att diskutera implementeringen av överenskomna CSBMs.

CFE-avtalet om begränsningar av de konventionella styrkorna i

Europa undertecknades vid toppmötet i Paris. Utskottet gav i

sitt nedrustningsbetänkande i höstas en ingående redovisning av

avtalets då preliminära innehåll. Utskottet vill här blott

konstatera att när CFE-avtalet genomförts kommer man i Europa

vid 1990-talets mitt att nå numerär paritet mellan NATO och

länderna i den då sannolikt avskaffade Warszawapakten

beträffande fem viktiga vapenkategorier: stridsvagnar,

artilleri, pansrade stridsfordon, attackhelikoptrar och

stridsflygplan. Detta har uppnåtts genom asymmetriska

reduktioner, dvs. i fråga om de flesta vapenkategorier har

Sovjetunionen åtagit sig väsentligt större nedskärningar än

NATO-sidan. Såväl kapaciteten för storanfall som möjligheten att

genomföra överraskande angrepp på kontinenten kommer därmed att

reduceras kraftigt.

Enlig avtalet skall de vapen inom de reglerade kategorierna

som vid tiden för avtalets undertecknande befann sig inom

avtalsområdet (från Atlanten till Ural) fysiskt elimineras

antingen genom skrotning eller omvandling till fredliga ändamål,

s.k. konversion. I avtalet ingår ett mycket omfattande system

för verifikation, bl.a. en långtgående inspektionsregim. Så kan

t.ex. inspektion av anmäld utrustning ske utan rätt till vägran.

Även platser där en part inte uppgivit att någon avtalsbegränsad

utrustning skall förekomma kan inspekteras (s.k. challenge

inspection) men i detta fall har den utmanade staten rätt att

vägra.

Under månaderna före avtalets undertecknande överförde

Sovjetunionen mycket stora mängder stridsvagnar, övriga

pansarfordon och artilleri till området öster om Ural, vilket ej

täcks av avtalet. Detta handlande har inte varit avtalsstridigt,

men enligt västliga uppgifter kan det vara fråga om så mycket

som sammanlagt över 70 000 enheter, alltså mer än vad

Sovjetunionen enligt avtalet sammanlagt får förfoga över i

själva avtalsområdet väster om Ural. Så länge denna utrustning

kan bevaras i stridsdugligt skick kan den komma att utgöra en

slags strategisk reserv. I någon mån kan därmed CFE-avtalets

stabiliserande effekt komma att påverkas. Med hänsyn till de

stora avstånden och svårigheterna att vidmakthålla materielen i

funktionsdugligt skick har denna aspekt emellertid ej föranlett

några starkare reaktioner i väst.

Vad som däremot väckt de andra avtalsslutande ländernas starka

invändningar är Sovjetunionens tolkning av den artikel i avtalet

som definierar vilken materiel inom avtalsområdet som skall

räknas in under de olika begränsningstaken. Sovjetunionen har

gjort gällande att de avtalsbegränsade vapensystem som återfinns

inom marininfanteriet, kustförsvaret och de strategiska

raketstyrkorna ej skall räknas in under de överenskomna taken,

eftersom marina och strategiska styrkor ej ingick i mandatet för

CFE-förhandlingarna. Västsidans kritik har särskilt gällt att

Sovjetunionen därtill skulle ha sökt att kringgå avtalet genom

att omklassificera tre divisioner från armén till kustförsvaret.

Sammantaget gäller oenigheten om vilka vapen som skall räknas in

under avtalet kvantiteter som inte är obetydliga, och som

dessutom till stor del befinner sig i det nordiska närområdet.

Oenigheten om CFE-avtalets genomförande på denna punkt har

visat sig vara djupgående, och frågan har diskuterats mellan

parterna på hög nivå vid flera tillfällen under 1991. Bland

NATO-länderna har tvisten uppfattats aktualisera den

principiella frågan om i vilken utsträckning Sovjetunionen kan

betraktas som en pålitlig avtalsslutande part och hur långt den

interna kritiken från den sovjetiska militären kan tänkas

begränsa president Gorbatjovs framtida möjligheter att fullfölja

gjorda åtaganden. Den amerikanska administrationen har klargjort

att den inte kan överlämna CFE-avtalet till kongressen för

ratificering så länge denna tolkningstvist är olöst. Vissa

tecken tyder dock på att möjligheter finns att hitta en för

samtliga parter acceptabel formel på denna punkt.

Oenigheten om CFE-avtalets genomförande har också påverkat de

fortsatta förhandlingarna på nedrustnings- och säkerhetsområdet

inom ESK. Enligt beslut vid ESK-toppmötet i Paris skall såväl

CSBM- som CFE-förhandlingarna fortsätta med oförändrade mandat

fram till uppföljningsmötet i Helsingfors i mars 1992. Samtidigt

skall emellertid, efter "en period av nationella förberedelser",

konsultationer inledas om ett nytt mandat för en sammanhållen

militärförhandling rörande nedrustning och förtroende- och

säkerhetsskapande åtgärder med deltagande av samtliga 34

ESK-stater. Denna skall kunna inledas efter avslutningen av

uppföljningsmötet i Helsingfors 1992 och vara öppen för samtliga

ESK-stater.

Emellertid har varken några fortsatta förhandlingar eller

mandatkonsultationer kunnat komma i gång på grund av oenigheten

om CFE-avtalets genomförande. Det är därför enligt utskottets

uppfattning angeläget att denna fråga kan lösas i tid före mötet

med ESK-staternas utrikesministermöte i Berlin i juni i år, då

det fortsatta förhandlingsarbetet skall ges en politisk impuls.

Det är av vital betydelse att denna tvist om implementeringen av

CFE-avtalet ej tillåts blockera den fortsatta ESK-processen och

därmed säkerhets- och nedrustningsarbetet i Europa.

Utskottet finner det mycket tillfredsställande att Sverige

till skillnad från vad som var fallet i CFE-förhandlingen kommer

att kunna delta i de nedrustningsförhandlingar inom ESK som

skall börja efter 1992. Att Sverige här har viktiga nationella

säkerhetsintressen att bevaka visar inte minst just resultaten

av CFE-förhandlingarna.

Vapenbegränsningarna i CFE-avtalet är upplagda enligt

principen högsta tillåtna nivåer samt speciella undertak för

olika geografiska zoner inom området. Systemet kan ses som ett

antal koncentriska cirklar, vilka är hopkopplade på så sätt att

materiel inte får föras från de yttre zonerna in mot centrum.

Syftet är att därigenom förhindra en ny militär koncentration i

Centraleuropa. Rörelser i motsatt riktning är däremot tillåtna,

utom beträffande de områden som ingår i det yttersta området,

dvs. flankerna. Hit får endast en mycket liten del av de

kvarvarande vapnen ytterligare tillföras.

Själva reduktionerna enligt CFE-avtalet avser dock inte

flankområdena i någon större utsträckning utan är i första hand

inriktade på Centraleuropa. Till det norra flankområdet räknas

bl.a. Norge och Leningrads militärdistrikt. Härtill kommer att

flera slag av materiel som är särskilt viktigt för militära

företag i det nordeuropeiska området inte alls omfattas av

CFE-avtalet. Det gäller bl.a. transportflyg,

sjötransportresurser och opansrade bandvagnar som kan ge stor

rörlighet.

Bortdragandet av sovjetiska trupper från Central- och

Östeuropa samt en kraftig minskning av de totala vapennivåerna

innebär att de tre västliga militärdistrikten (Leningrads, det

baltiska och det vitryska) kommer att få en relativt sett ökad

betydelse för förläggningen av sovjetiska förband. CFE-avtalets

begränsningar medger att cirka hälften av resurserna förläggs

till detta område. Sammantaget innebär CFE-avtalet därför

sannolikt att viss militär kapacitet kommer att öka i vår närhet

medan annan minskar. Eftersom avtalet endast innebär en

kvantitativ reglering utan hänsyn till kvalitativa faktorer,

kommer den militära kapaciteten i vårt närområde dessutom att

kunna moderniseras.

Av det ovan anförda framgår tydligt vilken vikt de framtida

förhandlingarna om nedrustning och säkerhet inom ESK kommer att

ha för svensk del. Utskottet vill uttala sitt stöd för

regeringens strävan att göra en aktiv insats i de kommande

förhandlingarna och i stärkandet av ESK-samarbetet som helhet.

ESK är enligt utskottets mening den självklara grunden för

arbetet på att bygga upp en ny alleuropeisk säkerhets- och

samarbetsordning, och Sverige har ett starkt intresse av att det

arbetet blir framgångsrikt.

Med det anförda betraktar utskottet yrkandena 8, 10 och 11 i

motion U413 (m), yrkande 2 i motion U417 (fp) samt yrkande 2 i

motion U429 (c) som besvarade.

I yrkande 9 i motion U413 (m) framhålls vikten av att Sverige

speciellt uppmärksammar att minoriteternas problem löses i

överensstämmelse med Parisdokumentet. I yrkande 4 i motion U433

(v) föreslås att Sverige i FN och inom ESKs ram reser frågan om

de växande nationalitetsmotsättningarna i Östeuropa och i

Sovjetunionen med målsättningen att motverka militära lösningar.

Utskottet delar motionärernas syn på frågan om minoriteters

ställning och växande nationella motsättningar som en allt

viktigare fråga i det nya Europa. Ett uttryck för det senare

förhållandet är beslutet vid ESKs toppmöte i Paris att hålla ett

expertmöte om etniska minoriteter i Genève i juli i år. Med

hänsyn till frågans känslighet i många av medlemsstaterna

innebär beslutet enligt utskottets mening ett positivt steg i

riktning mot ett ökat ESK-engagemang på detta område. Utskottet

förutsätter att regeringen kommer att bidra aktivt till mötet.

Utskottet vill samtidigt peka på att de olika ESK-dokument som

antagits under åren, inte minst beträffande mänskliga

rättigheter, utgör en grund för minoriteters skydd och redan gör

deras behandling till en angelägenhet för samtliga

ESK-medlemmar.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 9 i motion U413

(m) samt yrkande 4 i motion U433 (v) som besvarade.

I yrkande 12 i motion U413 (m) föreslås att Sverige inom ESK

skall arbeta för att ett framtida ESK-parlament skall

baseras på Europarådet.

Utskottet konstaterar att Sverige tillsammans med flera andra

länder aktivt verkat för att just Europarådet skulle utgöra

grunden för ett framtida ESK-parlament. Ett motstånd mot denna

tanke har dock förelegat den amerikanska kongressen. Vid ett

möte mellan företrädare för samtliga ESK-staters parlament i

Madrid den 2--3 april l991 antogs i en resolution principerna

för en parlamentarisk församling inom ESK. I den önskan som där

uttrycktes om samverkan med andra europeiska parlamentariska

församlingar nämns Europarådet tillsammans med Västeuropeiska

unionens parlamentariska församling, Nordatlantiska

assemblén samt, på en annan nivå, Europaparlamentet. I

resolutionen slås även fast att samtidigt som dessa församlingar

etablerar ett nära samarbete med det nya ESK-parlamentet måste

de alla bevara sin egen identitet. Samarbetsavtal bör därför

upprättas, och möjligheter att församlingarna beviljar varandra

observatörsstatus nämns. Det nya ESK-parlamentet kommer att

inleda sin verksamhet med en första session i juli l992.

Utskottet betraktar därmed yrkande 12 i motion U413 (m) som

besvarat.

De internationella nedrustningsförhandlingarna

Ett av de områden på vilka Sverige nedlagt sina största

ansträngningar i de internationella nedrustningsförhandlingarna

gäller försöken att få till stånd ett avtal om ett

fullständigt stopp för alla kärnvapenprov (CTB). Dessa

ansträngningar har pågått sedan början av 1960-talet och

koncentrerats till förhandlingarna vid nedrustningskonferensen i

Genève (CD). Sverige lade l983 fram ett komplett förslag till

ett avtal, och sedan l976 har Sverige lett arbetet på ett

globalt verifikationssystem med bl.a. centraldatorer för

seismiska data i Stockholm, Washington, Moskva och Canberra.

I yrkande 1 i motion U403 (s), yrkande 3 i motion U410 (mp),

yrkande 5 i motion U417 (fp), yrkande 5 i motion U429 (c),

yrkande 2 i motion U433 (v) samt yrkande 11 i motion U660 (mp)

föreslås att Sverige skall fortsätta att verka aktivt för att

uppnå målet om ett fullständigt provstoppsavtal.

Utskottet konstaterar att i juli 1990 tillsattes i CD, efter

ett uppehåll av sju år, återigen en särskild kommitté för

behandling av provstoppsfrågan. Kommitténs mandat medger dock

ännu inga verkliga förhandlingar. Positionerna mellan

kärnvapenstaterna och övriga stater präglas fortfarande av

traditionella motsättningar och olika uppfattningar om när och

hur ett fullständigt provstoppsavtal skall uppnås.

Storbritannien och USA har exempelvis deklarerat att

provstoppsavtalet för dem är en mycket långsiktig målsättning,

medan Sverige anser att verkliga förhandlingar om ett

fullständigt provstoppsavtal bör komma i gång så snart som

möjligt. Trots de traditionella motsättningarna anser utskottet

att det nu bör finnas möjligheter att utföra ett substantiellt

arbete i denna fråga i CD, till gagn för framtida förhandlingar.

På grund av den långvariga låsningen i CD beträffande

provstoppsfrågan begärde förra året mer än en tredjedel av de

stater som är anslutna till det partiella provstoppsavtalet att

en ändringskonferens skulle sammankallas i syfte att vidga

avtalet till ett fullständigt provstoppsavtal.

Ändringskonferensen hölls i New York i januari l991.

Initiativtagarnas avsikt var att konferensen genom att behandla

provstoppsfrågan parallellt med arbetet i

nedrustningskonferensen i Genève skulle skapa ett kraftigare

tryck på kärnvapenmakterna att upphöra med sina underjordiska

prov och sluta ett avtal härom. Sedan de senare inte oväntat

motsatt sig ett slutdokument med denna innebörd, slutade

ändringskonferensen genom att en omröstning företogs, varvid

majoriteten inkl. Sverige bemyndigade konferensens ordförande

att hålla konsultationer för att uppnå framsteg i frågan och att

återuppta konferensens arbete vid en lämplig tidpunkt.

Konferensens resultat kan ses som en bekräftelse på utskottets

redan uttalade åsikt (1990/91:UU4) att CD, där samtliga

kärnvapenmakter är representerade, är det forum som är bäst

lämpat för ett fortsatt drivande av frågan om ett totalt

provstopp. Regeringen avser enligt vad utskottet erfarit att på

nytt i CD lägga fram ett uppdaterat förslag till ett

fullständigt avtal härom under den kommande sommarens session.

Trots de politiska låsningar som präglat FNs behandling av

frågan noterar utskottet att antalet genomförda kärnvapenprov

ändå minskat under de senaste åren. Mellan 1987 och 1990 har

antalet prov minskat från 48 till 13 per år. Under 1991 har

hittills tre sprängningar ägt rum. Sovjetunionens senaste prov

skedde den 24 oktober 1990.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U403

(s), yrkande 3 i motion U410 (mp), yrkande 5 i motion U417 (fp),

yrkande 5 i motion U429 (c), yrkande 2 i motion U433 (v) samt

yrkande 11 i motion U660 (mp) som besvarade.

I ett antal motioner berörs risken för kärnvapenkrig av

misstag. I yrkande 6 i motion U417 (fp), motion U422 (s) samt

i yrkandena 1 och 2 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) föreslås att

Sverige skall ta initiativ till ett arbete i syfte att nå en

internationell överenskommelse bl.a. i CD som minskar riskerna

för kärnvapenkrig av misstag. I yrkande 3 i samma motion

föreslås att Sverige skall initiera programmet bilateralt med

kärnvapenmakterna i samband med exempelvis kommande START

2-förhandlingar och kommande förhandlingar om kärnvapen med kort

räckvidd i Europa. I yrkande 4 i motion U429 (c) föreslås att

Sverige verkar för att det i nedrustningsarbetet skall läggas

större vikt vid bl.a. tekniska systemförändringar som minskar

riskerna för misstag, kriser och olyckshändelser.

Utskottet noterar att den konferens om riskerna för ett

kärnvapenkrig av misstag som flertalet motionärer refererar till

och som hölls i Stockholm i november 1990 på svenskt initiativ

gav värdefulla resultat, bl.a. i form av ett omfattande

handlingsprogram. Det är önskvärt att resultaten nu på lämpligt

sätt följs upp i regeringens internationella kontakter.

Utskottet konstaterar vidare att det för Sverige främsta målet

på detta område är ett avskaffande av alla kärnvapen. I samband

med nedrustningsförhandlingarna om bl.a. reduktioner och

kontroll av kärnvapen verkar Sverige sedan länge dessutom för

att faran av kärnvapenkrig av misstag beaktas genom utbyggda

tekniska säkerhetsarrangemang och förtroendeskapande åtgärder,

som kan nedbringa riskerna för krig.

Vad beträffar förslagen att nå en internationell

överenskommelse inom FNs ram för att minska risken för

kärnvapenkrig av misstag vill utskottet peka på att

huvudelementen redan är föremål för separat eller annan

behandling i FN eller i nedrustningskonferensen i Genève.

Lämpligheten av att ge en övergripande behandling av alla vitt

skiftande spörsmål rörande kärnvapenkrig av misstag, i t.ex. en

resolution, bör enligt utskottets mening bli föremål för

noggrann prövning innan något initiativ tas. Detsamma gäller den

föreslagna behandlingen av frågorna i nedrustningskonferensen i

Genève. Däremot utgår utskottet ifrån att regeringen tar hänsyn

till det antagna handlingsprogrammet och där så är lämpligt

söker föra in de element som inte redan är täckta av pågående

diskussioner i FN-systemets behandling av frågan. Utskottet

överlåter till regeringen att själv pröva lämpligheten av att ta

upp handlingsprogrammet bilateralt med kärnvapenmakterna.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 6 i motion U417

(fp), motion U422 (s), yrkandena 1, 2 och 3 i motion U428 (c, s,

fp, v, mp) samt yrkande 4 i motion U429 (c) som besvarade.

I yrkande 4 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) understryks vikten

av att medvetenheten om ett kärnvapenkrigs faror ökar bland

politiker, folkrörelser och media.

Utskottet instämmer häri och vill hänvisa dels till Sveriges

insatser i FN med att ta fram bl.a. kärnvapenstudier, dels till

det stöd som varje år lämnas till fredsrörelsen via

statsbudgeten.

Yrkande 4 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) och yrkande 4 i

motion U429 (c) anses därmed besvarade.

I yrkande 2 i motion U403 (s), yrkande 1 i motion U410 (mp)

samt yrkande 9 i motion U418 (mp) föreslås att varje

kärnvapenprov skall mötas av svenska protester. De prov som

motionärerna särskilt nämner är de franska proven i Stilla havet

samt det l990 genomförda sovjetiska provet på Novaja Zemlja. I

yrkande l0 i motion U660 (mp) framhålls de destruktiva

effekterna av kärnvapenprov särskilt för urbefolkningarna i

Franska Polynesien, USA och Nordkalotten.

Utskottet har behandlat förslag om att Sverige skall

protestera i sina två senaste nedrustningsbetänkanden

(l989/90:UU6 och l990/9l:UU4) och då anfört att Sverige tar

avstånd från de fortsatta kärnvapenproven världen över och

förmedlar sin inställning kontinuerligt såväl multilateralt som

bilateralt. Vad gäller de franska proven har den svenska synen

framförts direkt till såväl landets president som

premiärminister. Efter den sovjetiska kärnsprängningen på Novaja

Zemlja den 24 oktober l990 protesterade samtliga nordiska länder

gemensamt i Moskva mot att provsprängningen ägt rum och vädjade

till Sovjetunionen att avstå från vidare prov i området. Sverige

har också framfört en protest till Sovjetunionens ambassad i

Stockholm.

Utskottet anser det motiverat att regeringen även

fortsättningsvis bilateralt markerar det starka svenska

avståndstagandet från alla kärnvapenprov när sådana sker.

Utskottet överlåter dock på regeringen att vid varje givet

tillfälle pröva vilka former som kan vara mest

ändamålsenliga för att göra den svenska inställningen känd.

Att urbefolkningarna i de områden som drabbats av

kärnvapenprov har samma rätt till skydd och hjälp som övriga

invånare anser utskottet vara en självklarhet. Att dessa ofta

saknar effektiva möjligheter att med egen kraft driva sina krav

ökar ytterligare det angelägna i att nå multilaterala

överenskommelser mot provsprängningar.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion U403

(s), yrkande 1 i motion U410 (mp), yrkande 9 i motion U418 (mp)

samt yrkande 10 i motion U660 (mp) som besvarade.

I yrkande 2 i motion U410 (mp) och i yrkande 4 i motion U417

(fp) föreslås att Sverige skall verka för att FN genomför en

oberoende vetenskaplig undersökning av effekterna på hälsa och

miljö av provsprängningarna i Stilla havet. I yrkande 3 i

motion U403 (s) föreslås att Sverige skall ta initiativ till att

en oberoende expertgrupp sänds till provsprängningsområdet i

Stilla havet.

Medan målet enligt utskottets åsikt måste förbli att nå ett

fullständigt stopp för alla kärnvapenprov delar utskottet

regeringens uppfattning att det är angeläget att studier av

provens miljö- och hälsoeffekter kommer till stånd. Utskottet

konstaterar att den särskilda kärnvapenstudie som på svenskt

initiativ genomförts av FN och behandlades vid förra årets

generalförsamling omfattar miljö- och hälsoeffekter. Sverige

föreslog också vid ändringskonferensen i New York i januari i år

rörande det partiella provstoppsavtalet att en oberoende

internationell undersökning av kärnvapenprovens medicinska

följder med full tillgång till alla relevanta medicinska data

skulle tillsättas. Regeringen överväger enligt vad utskottet

inhämtat att följa upp detta förslag vid FNs 46:e

generalförsamling hösten 1991. Utskottet välkomnar det initiativ

regeringen tagit på detta område.

Vad beträffar speciellt ett i flera motioner föreslaget

initiativ till nya undersökningar av de franska kärnvapenprovens

effekter bör enligt utskottets mening initiativ till studier

helst vara globala, t.ex. genom FN eller WHO, eller stödjas av

de närmaste staterna i regionen. I första hand bör enligt

utskottets mening berörda länder i regionen ta initiativ till

att en oberoende expertgrupp sänds till Frankrikes

provsprängningsområde. Sverige bör enligt utskottets mening

välkomna och vara berett att stödja ett sådant regionalt

initiativ.

Därmed anses yrkande 3 i motion U403 (s), yrkande 2 i motion

U4l0 (mp) samt yrkande 4 i motion U417 (fp) vara besvarade.

I motion U406 (s) föreslås att Sverige åter skall ta ett

initiativ tillsammans med de övriga nordiska länderna och kräva

ett totalförbud för kärnvapenprov på Nordkalotten.

Utskottet hänvisar till den ovan skildrade nordiska aktionen i

Moskva i oktober l990 och noterar med tillfredsställelse att

några nya kärnvapenprov i området sedan dess inte har

förekommit. Utskottet utgår ifrån att regeringen med största

uppmärksamhet följer den fortsatta utvecklingen beträffande

kärnvapenprov i Arktis, som har stor betydelse för samtliga

nordiska länder, samt att regeringen fortlöpande samråder i

frågan med övriga nordiska länder.

Med det anförda betraktar utskottet motion U406 (s) som

besvarad.

I motion U409 (mp) samt i yrkande 10 i motion U418 (mp)

föreslås att Sverige skall kräva en omformulering av

icke-spridningsavtalet (NPT) i syfte att göra texten förenlig

med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. I motion U409

föreslås dessutom att utträdestiden enligt artikel 10 i

NPT-avtalet skall förlängas till ett par år.

Utskottet konstaterade i föregående nedrustningsbetänkande

(1990/91:UU4) att varje ändringsförslag av

icke-spridningsfördraget (NPT) riskerar att öppna avtalstexten

för ytterligare ändringsförslag. En rad länder, inte minst många

utvecklingsländer, som är positiva till fördragets artikel IV,

mom. 2 om samarbete och bistånd, kan snarare komma att kräva att

detta utvidgas om avtalstexten öppnas för ändringsförslag.

Utfästelserna om samarbete och bistånd har för många länder

varit den främsta anledningen till att de har anslutit sig till

NPT. Finner de i ett sådant läge inte gehör för sina krav finns

en uppenbar risk att de drar sig ur icke-spridningsregimen.

Ändringar i fördragstexten kan endast ske genom

majoritetsbeslut. I realiteten har ändringsförslag små

möjligheter att godkännas, eftersom de anslutna staterna har

alltför motstridiga intressen på väsentliga områden.

Den fjärde granskningskonferensen rörande

icke-spridningsfördraget, som hölls i Genève i augusti l990, gav

en tydlig illustration till motsättningarna mellan nord och syd

just beträffande artikel IV i avtalet. Många u-länder uttalade

en stark tro på kärnenergins betydelse för sin ekonomiska

utveckling och för möjligheterna att minska klyftorna mellan i-

och u-länder. Den alliansfria gruppen uppmanade alla

NPT-medlemmar med möjlighet därtill att samarbeta med u-länderna

för att främja kärnkraften och bistå med finansieringen av

denna. Utsikterna att på kort sikt ändra denna inställning hos

u-länderna måste betraktas som mycket små. Utskottets

inställning är därför densamma som tidigare.

Med det anförda avstyrker utskottet motion U409 (mp) samt

yrkande l0 i motion U418 (mp).

I yrkande 13 i motion U413 (m) föreslås att Sverige skall

verka för att NPT-avtalet kommer att förlängas efter den

konferens l995 som enligt stadgan skall avgöra för hur lång tid

avtalet skall förlängas.

De skilda tolkningarna av NPT-avtalet mellan i-länderna och

vissa u-länder gäller även frågan om avtalets förlängning, och

den fjärde granskningskonferensen kunde inte enas om

procedurerna för förberedelse av l995 års förlängning och

granskning. Utskottet konstaterar att regeringen arbetar med

kraft för att bevara och stärka NPT, som utgör stommen i

ansträngningarna att förhindra ett spridande av kärnvapnen, och

regeringen avser därför verka för längsta möjliga förlängning av

avtalet efter l995.

Med det anförda anser utskottet yrkande 13 i motion U413 (m)

besvarat.

I samma anda som ligger bakom förslagen att verka för en

förändring av NPT-avtalet framförs i ett antal motioner förslag

om att ändra IAEAs stadga på ett sätt som gör den förenlig

med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. Organisationens

mandat bör därför begränsas till att förhindra

kärnvapenspridning och kontroll av kärnkraftssäkerheten. Det

gäller motion U407 (mp), yrkande ll i motion U418 (mp) samt

yrkande 7 i motion U429 (c). I yrkande 13 i motion U624 (mp)

föreslås att IAEAs uppgift skall vara att verka för kärnkraftens

avveckling.

Utskottet konstaterar att samarbetet inom IAEA mellan de drygt

110 medlemsstaterna koncentreras till verifiering av åtaganden

om fredlig användning av kärnenergi (s.k. safeguards),

samordning och förmedling av rekommendationer i kärnsäkerhets-

och strålskyddssammanhang samt samordning och förmedling av

bistånd inom kärnenergiområdet. Sverige fäster stor vikt vid

denna del av IAEAs verksamhet, men majoriteten av IAEAs

medlemsländer är u-länder och dessa länder kräver att få ta del

av den tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet i

industriländerna. Detta intresse är i huvudsak inte koncentrerat

till kärnkraften som sådan, utan mer till områden som

isotopanvändning inom jordbruk, medicin, livsmedelsteknik,

ekologi och strålskydd. Huvuddelen av IAEAs bistånd inriktas

till just sådan verksamhet. Skulle detta bistånd inte bibehållas

finns en uppenbar risk för att flera av dessa länder drar sig ur

IAEAs icke-spridnings- och säkerhetsarbete. IAEA skulle därmed

försvagas som organisation och arbetet med att förhindra

framtida kärnkraftsolyckor kompliceras. Några reella

förutsättningar för att ändra IAEAs stadgar i den riktning

motionärerna önskar torde på grund av det ovan förda

resonemanget inte finnas.

Utskottet avstyrker därmed motion U407 (mp), yrkande 11 i

motion U418 (mp), yrkande 7 i motion U429 (c) samt yrkande l3 i

motion U624 (mp).

Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen uppmärksammas i

yrkande 6 i motion U429 (c), i vilket föreslås att problemet

aktualiseras i internationella fora. Enligt motionärerna kräver

Sveriges internationella trovärdighet att konsekvenserna av

riksdagens avvecklingsbeslut också tas på den internationella

arenan. Sverige bör därför ta initiativ för att förhindra

spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och kärnavfall. I

motion U401 (m) föreslås att Sverige skall ta initiativ till en

internationell konvention mot produktion av kärnkraftverk som

kan göras om för kärnvapenframställning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör ta

initiativ till internationella åtgärder för att förhindra

spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och

kärnkraftsavfall.

Det är enligt utskottets bedömning utan tvivel så att den

civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan

framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål.

Sverige har länge drivit kravet på en effektivare kontroll av

den civila kärnkraften, och ett viktigt led i denna strävan är

att kärnvapenstaternas civila verksamhet underkastas samma

kontroll som icke-kärnvapenstaternas. 26 FN-medlemmar står

fortfarande utanför NPT, bl.a. tröskelstaterna samt

kärnvapenstaterna Frankrike och Kina. Genom IAEA kan de anslutna

icke-kärnvapenstaternas hela kärnenergiverksamhet kontrolleras.

Sverige arbetar aktivt för att de möjligheter till kontroll som

organisationen erbjuder skall utnyttjas effektivt.

Beträffande förslaget om ett förbud mot sådana kärnkraftverk

som kan göras om till kärnkraftsproduktion anser utskottet att

motionären knappast har vetenskaplig grund för det bakomliggande

antagandet att en viss typ av kärnkraftsteknik från denna

synpunkt skulle kunna betraktas som säker. Det går inte entydigt

att indela kärnkraftverk i två kategorier vilka kan resp. ej kan

utnyttjas för kärnladdningsframställning. Alla nu förekommande

kraftreaktorer kan teoretiskt producera plutonium av en kvalitet

som går att använda i kärnladdningar.

En särskild internationell konvention om förbud mot vissa

typer av kärnkraftverk torde dessutom ha begränsade

förutsättningar att erhålla erforderlig anslutning och skulle

med stor sannolikhet inte åstadkomma den höjning av

säkerhetsnivån som motionären eftersträvar. När det gäller

åtaganden och förpliktelser kring fredlig användning av

kärnenergi utgör enligt utskottets mening

icke-spridningsfördraget mot kärnvapen (NPT) det mest

verkningsfulla instrumentet. Fördraget har ratificerats av mer

än 140 stater.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 6 i motion U429

(c) som besvarat och avstyrker motion U401 (m).

I yrkande 13 i motion U429 (c) framhålls att det är angeläget

att få till stånd internationella förhandlingar som syftar till

ett förbud mot kryssningsmissiler.

Utskottet konstaterar liksom i tidigare betänkanden att

kryssningsmissiler utgör ett inslag i den internationella

kärnvapenarsenalen som är ägnat att väcka särskild oro, av de

skäl som anförts i motionen. Kryssningsmissilerna är till

skillnad mot ballistiska missiler lågtflygande vapenbärare som

inte går i kulbanor, utan styrs som förarlösa flygplan. Ett

särskilt problem är de sjöbaserade missilerna (SLCM), som har

utgjort en av de svåraste frågorna i START-förhandlingarna.

Utskottet redovisade i föregående betänkande (1990/91:UU4) de

framsteg som gjorts i START-förhandlingarna, i vilka regler

preliminärt överenskommits beträffande de flygburna

kryssningsmissilerna (ALCM). START-förhandlingarna har

emellertid ännu inte slutförts. Vissa frågor av teknisk karaktär

är ännu inte lösta, men uppgifter förekommer också om att

Sovjetunionen i efterhand ifrågasatt vissa element i den under

förra året träffade principöverenskommelsen. För båda parter

torde också gälla att viss osäkerhet beträffande den framtida

strukturen i de landbaserade systemen påverkar möjligheterna att

snabbt sluta ett START-avtal.

Utskottet ser dock med tillfredsställelse på det faktum att

Förenta Staterna och Sovjetunionen vid bilaterala

utrikesministermöten det senaste året diskuterat även de

sjöbaserade kryssningsmissilerna. En komplicerande omständighet

är oenigheten beträffande möjligheter till verifikation vad

gäller denna vapentyp. En överenskommelse har träffats om att i

samband med ett START-avtals undertecknande vid sidan om avtalet

sätta ett principiellt tak för antalet kärnvapenbärande SLCM.

Taket är emellertid satt så högt att det knappast kommer att ha

några begränsande effekter för planerna på utplacering av dessa

system under överskådlig tid.

Sverige har i många sammanhang uttryckt oro inför de problem

som är förknippade med SLCM. Utskottet konstaterar att en

begränsning, även om den mest är principiell, är ett välkommet

steg men att det är otillfredsställande om den överenskomna

uppläggningen leder till att behandlingen av frågan om SLCM

inom START ytterligare fördröjs.

Sverige har i FN drivit på för att föra upp frågorna om marin

kapprustning, bland vilka SLCM ingår, på dagordningen. Utskottet

finner det också tillfredsställande att SLCM åtminstone

diskussionsvis ifrågasatts i den debatt som har börjat föras

bland amerikanska fackmän om möjligheten att tänka sig den

amerikanska flottan i framtiden utrustad med endast strategiska

ballistiska kärnvapen. Under FNs generalförsamling hösten 1990

presenterade Sverige i första utskottet ett förslag om förbud

mot taktiska kränvapen till havs, däribland även

kryssningsmissiler. Utskottet stödjer självfallet regeringens

försök att vinna gehör för nödvändigheten av en överenskommelse

om samtliga typer av kryssningsmissiler.

Yrkande 13 i motion U429 (c) anses därmed besvarat.

I yrkande 15 i motion U413 (m) föreslås att Sverige skall

arbeta intensivt för att få till stånd en effektivare konvention

mot utveckling, tillverkning, innehav och användning av

biologiska vapen. I yrkande 2 i motion U257 (c) föreslås att

Sverige i internationella fora skall uppmärksamma att

gränslinjen mellan B- och C-stridsmedel genom den tekniska

utvecklingen börjat förlora i betydelse och att

bioteknikbaserade stridsmedel därmed på sikt kan bli ett

allvarligt hot.

Utskottet konstaterar att det sedan 1925 råder ett

internationellt förbud mot användning av kemiska och biologiska

vapen. Detta förbud kompletterades 1972 med en konvention mot

såväl utveckling som produktion och lagring av biologiska vapen

samt om deras förstörelse. Konventionen har i dag undertecknats

och ratificerats av 113 stater. Överenskommelsen av 1972

tillåter dock att forskning om försvar mot biologiska vapen får

utföras. Det innebär att den kunskap som erhålls i denna

forskning naturligtvis kan användas även i destruktiva syften.

År 1986 ägde en andra granskningskonferens om 1972 års

konvention rum i Genève, i vilken Sverige deltog aktivt.

Slutdokumentet från denna konferens innehåller vissa, enligt

svensk mening otillräckliga, procedurer för verifikation och

klagomål samt vissa konkreta åtgärder som syftar till att stärka

förtroendet för efterlevnaden av konventionen. Sverige verkar

för att flera stater skall delta i informationsutbytet om den

forskning som förekommer på detta område. Vid 1986 års

granskningskonferens överenskoms om ett sådant utbyte på

frivillig basis som en del av ett paket av förtroendeskapande

åtgärder.

Utskottet måste med beklagande konstatera att flertalet parter

till konventionen alltjämt avstår ifrån att dela med sig av sina

erfarenheter, även om samtliga permanenta medlemmar i FNs

säkerhetsråd deltar i detta utbyte.

I september i år kommer avtalets tredje granskningskonferens

att äga rum. Sveriges förberedelser pågår. Liksom vid tidigare

granskningskonferenser kommer Sverige att aktivt verka för att

stärka konventionen. Sverige eftersträvar att de stater, som

står utanför konventionen, skall ansluta sig. Vidare arbetar

Sverige för att stärka och förbättra de förtroendeskapande

åtgärder som överenskoms vid den andra granskningskonferensen.

Sverige verkar också för en ökad anslutning till

Genèveprotokollet från 1925, som förbjuder användning av

biologiska vapen.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion U257

(c) och yrkande 15 i motion U413 (m) som besvarade.

I yrkande 1 i motion U257 (c) föreslås att Sverige i

internationella fora skall uppmärksamma risken för att den

moderna biotekniken kan leda till ytterligare exploatering av

den tredje världen.

Utskottet konstaterar att det inom FNs miljöorganisation UNEP

pågår ett arbete på en konvention om biologisk mångfald, inom

vilken även bioteknikens nord- och sydaspekter uppmärksammas.

Målet att sluta en sådan konvention har bekräftats av den

förberedande kommittén inför FNs miljökonferens 1992. Kommittén

har tillsatt en arbetsgrupp för biologisk mångfald med en

särskild undergrupp för bioteknik. Utskottet vill uttala sitt

stöd för Sveriges aktiva deltagande i detta arbete.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U257

(c) som besvarat.

I CD pågår förhandlingar om förbud mot utveckling,

framställning och lagring av kemiska vapen samt förstöring av

redan existerande kemiska vapen och anläggningar.

Förhandlingarna har under senare år gjort betydande framsteg,

och en konvention borde kunna slutföras på kort tid om de

politiska hindren härför kunde undanröjas.

I yrkande 14 i motion U413 (m), yrkande 7 i motion U417 (fp)

samt yrkande 8 i motion U429 (c) föreslås att Sverige fortsatt

skall driva ett intensivt arbete för att en överenskommelse om

ett totalförbud av kemiska vapen skall kunna fullbordas.

Utskottet noterar att Förenta Staterna och Sovjetunionen

bilateralt har enats om att med början l992 inleda en minskning

av existerande lager av kemiska vapen. Slutmålet är att år 2002

nå ned till ett lager på 5000 ton vardera, vilket för USAs del

motsvarar 20% av dagens lager. Båda parter har också enats om

en väg att inom ramen för ett multilateralt kemivapenavtal nå

fram till ett fullständigt avskaffande av alla existerande

lager. Deras förslag att behålla 2% av de ursprungliga lagren

(eller högst 500 ton) fram till åtta år efter ikraftträdandet

av en allmän konvention om kemivapenförbud, och att först

därefter ta ställning till en total avveckling, har emellertid

mött bred kritik från många länder.

Även Sverige anser att den vetorätt förslaget i praktiken

innebär för stater som innehar kemiska vapen är olämplig. Det

föreligger enligt utskottets uppfattning därmed en risk för en

formaliserad uppdelning av de förhandlande länderna i

C-vapenstater resp. icke-C-vapenstater. Sverige agerar fortsatt

aktivt i förhandlingarna i nedrustningskonferensen i Genève om

en konvention mot kemiska vapen. Ytterligare framsteg i enskilda

sakfrågor kunde nås under det svenska ordförandeskapet 1990.

Samtidigt framstår huvudfrågorna om när ett avtal kan bli

färdigt som minst lika öppna som tidigare. Konventionstexten

ligger i stort sett klar och de tekniska delarna är i huvudsak

färdiga. De utestående problemen är som utskottet ovan

konstaterat snarare av politisk natur än av teknisk.

För närvarande diskuteras huruvida ett möte på

utrikesministernivå inom det närmaste året skulle kunna bidra

till en lösning av utestående frågor. Det förestående

förstörandet av Iraks kemiska vapenarsenal, vilket ingår som en

del i de villkor som FN uppställt för ett hävande av

sanktionerna mot detta land, kan vidare ge impulser till

förhandlingsarbetet.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 14 i motion U413

(m), yrkande 7 i motion U417 (fp) samt yrkande 8 i motion U429

(c) som besvarade.

I yrkande 9 i motion U429 (c) föreslås att Sverige skall verka

för att förhindra de marina rustningarna. Kärnvapenstaterna

bör enligt motionärerna förbinda sig att ta i land alla

icke-strategiska kärnvapen, upprätta ett multilateralt avtal om

att förhindra incidenter till sjöss samt modernisera reglerna

för sjökrigföring.

Utskottet vill i anledning härav göra samma konstaterande som

i föregående betänkande (l990/9l:UU4) att den internationella

diskussionen om de marina rustningsfrågorna hittills förts i FNs

nedrustningskommission (UNDC). Sverige har sedan länge betonat

hur angeläget det är att inleda internationella förhandlingar om

marin nedrustning och marina förtroendeskapande åtgärder. Som

utskottet redovisat ovan i samband med motionerna om örlogsbesök

kan bland svenska initiativ nämnas ett förslag om ett

multilateralt avtal för förhindrande av incidenter till havs och

ett moderniserat protokoll för användning av havsminor.

I yrkande 3 i motion U430 (fp) föreslås att Sverige snarast

bör verka för en resolution i FN om förhandlingar om taktiska

kärnvapen till sjöss.

Under FNs 45:e generalförsamling hösten 1990 introducerade

Sverige i första utskottet ett förslag om beslut att föra upp

frågan om "marina rustningar och nedrustning" på dagordningen

för det 46:e mötet. Beslutet togs i generalförsamlingen med 152

röster för och endast en nej-röst. I samband med behandlingen av

dessa frågor i utskottet cirkulerade Sverige ett memorandum om

marina nedrustnings- och förtroendeskapande åtgärder. Detta

innehöll ett direkt förslag om bilaterala eller multilaterala

förhandlingar om ett förbud mot icke-strategiska kärnvapen till

sjöss.

Med det anförda anser utskottet yrkande 9 i motion U429 (c)

samt yrkande 3 i motion U430 (fp) besvarade.

I yrkande 10 i motion U402 (mp) föreslås att regeringen skall

verka för att begränsa den internationella vapenhandeln

genom att i FN stödja det program som den sovjetiske

utrikesministern framlade vid generalförsamlingen l990. I

yrkande 11 i motion U417 (fp) föreslås att Sverige skall

medverka till en internationell redovisning av militärbudgetar

och till att utarbeta en konkret modell till ett system för

redovisning, kontroll och begränsning av den internationella

vapenhandeln.

Utskottet vill hänvisa till att Sverige l988 stod som

medförslagsställare när en resolution för första gången antogs

av FNs generalförsamling angående internationella

vapenöverföringar. I resolutionen uppmanas medlemsstaterna bl.a.

att stärka sina nationella system för övervakning och kontroll

samt att skapa större öppenhet i fråga om internationella

vapenöverföringar. Sverige har vidare till FNs

generalsekreterare redovisat sin positiva inställning till

upprättandet av ett registreringssystem för vapenhandeln.

Ehuru tveksamheten till riktlinjer om större öppenhet

beträffande vapenhandel består hos åtskilliga av FNs

medlemsländer är det enligt utskottet angeläget att regeringen

verkar i denna riktning. Förslag med detta innehåll kan komma

att bli följden av den FN-studie om den internationella

vapenhandeln som färdigställs i år.

De fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd svarade för

mellan 80 och 90 % av all vapenexport till u-länderna under

andra hälften av l980-talet. Det bör enligt utskottet vara en

angelägen uppgift att bidra till att genom samverkan inom FNs

ram motverka en ny upprustning av länderna i Mellanöstern.

Med det anförda anser utskottet yrkande 10 i motion U402 (mp)

samt yrkande 11 i motion U417 (fp) besvarade.

I yrkande 1 i motion U419 (mp) lämnas förslag beträffande

internationella byten av skuldnedskrivningar mot

vapenskrotningar. Motionärerna föreslår att Sverige skall ta

initiativ till ett byte av denna typ genom ett pilotprojet med

en finansiell ram i storleksordningen 10 milj.kr. I yrkande 2 i

samma motion föreslås att information om bytesmekanismer skall

ställas till fredsrörelsernas förfogande.

Utskottet konstaterar att skuldnedskrivningar i utbyte mot

åtgärder från låntagarlandets sida hittills har förekommit i

begränsad omfattning främst på naturvårdsområdet. Utskottet

har tidigare beträffande förslag om sådana s.k. debt-for

nature-swaps uttalat att de knappast kan bli ett huvudmedel vare

sig för att lösa skuldkrisen eller miljöproblemen i u-länder

eller östländer. I det enskilda fallet skulle dock dylika

insatser kunna ha positiva effekter, inte minst genom engagemang

från frivilliga organisationers sida.

Vad gäller idén om byten av vapen mot skulder anser utskottet

att såväl de praktiska svårigheterna som de politiska

komplikationerna sannolikt kommer att visa sig mycket stora.

Bl.a. nämner motionärerna själva att aktionerna måste ske för en

hel region så att balansen mellan grannländer ej påverkas.

Utskottet beklagar den överdimensionerade vapentillförseln till

många u-länder. Denna förvärrar i många fall regionala och

interna konflikter med stort mänskligt lidande som följd. De

omfattande vapenköpen bidrar också i många fall till att

undergräva u-ländernas bräckliga ekonomi. Utskottet anser det

emellertid ingalunda säkert att angelägna mål på

nedrustningsområdet resp. arbetet för att lätta u-ländernas

skuldbörda bäst främjas genom nya och troligen besvärliga

procedurer som försöker ta hänsyn till båda målsättningarna

samtidigt. Vad gäller nedrustning anser utskottet att den

viktigaste uppgiften är att begränsa tillförseln av nya moderna

och därmed också mycket kostnadskrävande vapensystem med stor

förstörelsekraft till u-länderna.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkandena 1 och 2 i motion

U419 (mp).

I yrkande 1 i motion U429 (c) föreslås att Sverige skall bidra

till att stärka FNs roll som fredsbevarare och utveckla

modeller för konfliktlösningar. Ett motsvarande förslag finns i

yrkande 1 i motion U433 (v) med tonvikt på betydelsen av att mot

bakgrund av Gulfkrigets erfarenheter utveckla FN i riktning mot

större oberoende av stormakterna. I yrkande 10 i motion U417

(fp) föreslås att Sverige bör verka för att i FN aktivera

fredsskapande styrkor och självt förklara sig berett att sätta

upp ett förband för fredsskapande operationer. I yrkande 1 i

motion U418 (mp) föreslås att Sverige skall verka för att FN i

första hand beivrar brott mot FNs stadga med fredliga medel. I

yrkande 1 i motion U431 (fp) föreslås att de värderingar och

principer som låg till grund för beslutet om Sveriges medlemskap

i FN bör ligga fast. I yrkande 2 i samma motion föreslås att

regeringen skall genomföra en analys av konsekvenserna för

Sverige om FN får ökade möjligheter att spela en reell roll som

kollektiv säkerhetsorganisation samt våra möjligheter att bidra

därtill.

Utskottet vill i anledning av dessa förslag betona att

Sveriges utrikespolitik under hela efterkrigstiden har präglats

av lojalitet mot FN och de idéer som världsorganisationen står

för.

Av utskottets behandling av förslag tidigare i betänkandet

framgår att de förpliktelser som följer av att FN är en

organisation för kollektiv säkerhet redan från början togs på

stort allvar av den svenska regeringen.

FNs handlande under Gulfkriget har visat vad organisationen

kan åstadkomma när en av förutsättningarna i form av tillräcklig

enighet mellan säkerhetsrådets permanenta medlemmar för första

gången förelegat. Det betyder samtidigt att säkerhetsrådet under

trycket av en internationell kris nödgats handla utan ledning av

tidigare erfarenheter. Utformningen av den avgörande

resolutionen 678 har bl.a. lett till en internationell

diskussion om huruvida intresset att bevara FNs handlingskraft

lett till att en avvikelse från stadgan skett genom förbigåendet

av de mekanismer som stadgans kapitel 7 förutser. I

förlängningen av denna diskussion har oro uttalats för att FN

kan komma att utvecklas till ett instrument för främjandet av

gemensamma stormaktsintressen.

Enligt utskottets uppfattning speglar denna oro något av ett

olösligt dilemma förbundet med det internationella systemets

karaktär. Medan motsättningar mellan stormakterna tenderar att

förlama världsorganisationen, kan en samverkan mellan

stormakter, inom eller utanför FN, i ogynnsamma fall alltid

tänkas gå ut över andra mindre staters intressen. Det finns dock

enligt utskottet inget alternativ till att söka stärka

FN-samarbetet på den grundval som stadgan ger och genom framtida

samarbete utveckla denna. Även om det hade varit önskvärt att

procedurerna enligt de enskilda artiklarna i kapitel VII hade

kunnat iakttas fullt ut av säkerhetsrådet under Gulfkrisen, kan

man enligt utskottet med hänsyn till att artiklarna om militära

tvångsåtgärder aldrig tidigare tillämpats inte karakterisera det

valda tillvägagångssättet som oförenligt med stadgans anda.

Sverige har allt intresse av att en internationell

rättsordning utvecklas och förstärks men samtidigt förblir

förankrad i det internationella samfundets realiteter. Från

denna synpunkt måste Sverige enligt utskottets mening med

största tillfredsställelse välkomna såväl den amerikanske som

den sovjetiske presidentens uttalanden om önskan att se en ny

internationell världsordning grundad på FN-stadgan.

En annan sak är att FN kan behöva utvecklas för att anpassa

sig till och samtidigt balansera en situation som präglas av

regelbunden stormaktssamverkan i säkerhetsrådet. FNs

generalsekreterares befogenheter kan behöva stärkas, och andra

åtgärder som värnar hela organisationens och medlemsmajoritetens

intressen kan behöva studeras. Bl.a. har FNs generalsekreterare

uttalat sig i denna riktning. Utskottet delar uppfattningen att

det är angeläget att regeringen gör en analys av denna fråga och

konsekvenserna för Sverige av en effektivare världsorganisation.

Till skillnad från motionärerna i motion U433 anser utskottet

inte att FNs sanktionerande av kriget kan sägas innebära en kris

för organisationens idé eller dess konstruktion. FN grundades i

första hand för att upprätthålla fred och säkerhet, och

organisationens stadga förutser möjligheten att i detta syfte

tillgripa militära tvångsåtgärder. Av stadgans artikel 42

framgår klart att sådana tvångsåtgärder endast kan tillgripas

om säkerhetsrådet finner att icke-militära åtgärder enligt

artikel 41 skulle bli otillräckliga eller redan visat sig

otillräckliga. Stadgan föreskriver alltså just den ordning i

tillgripandet av tvångsåtgärder som föreslås i motion U418.

Vad gäller de s.k. fredsskapande styrkor som Sverige föreslås

bidra till i motion U417 vill utskottet framhålla att dessa

enligt stadgans kapitel VII förutses bli uppsatta i varje

enskilt fall och efter föreskriven procedur. De förpliktelser

som Sverige i detta avseende delar med FNs övriga medlemsstater

har beskrivits ovan. Något förslag om att aktivera dylika

styrkor i någon allmän bemärkelse föreligger ej och skulle inte

heller ha stöd i FNs stadga.

De styrkor för vilka flera av FNs medlemsländer inkl. Sverige

byggt upp en beredskap avser deltagande i fredsbevarande

operationer. Dessa har som ovan framhållits inte karaktären av

tvångsåtgärder enligt FN-stadgans kapitel VII utan bygger på

samtycke från såväl den bidragande staten som den stat på vars

territorium operationen avses äga rum. Fredsbevarande styrkor

har därmed definitionsmässigt ej sådana stridande uppgifter som

de styrkor vilka genomför tvångsåtgärder från FNs sida.

Ett intressant exempel på att tolkningen av stadgan kan

utvecklas genom att nya situationer uppstår är att

säkerhetsrådet i sin resolution 689 i april i år fattat beslut

om att upprätta en observatörsstyrka i Irak/Kuwait (UNIKOM) med

uttrycklig hänvisning till kapitel VII i stadgan. Beslutet har

fattats efter samråd med Irak som uppges ha rest invändningar

mot vissa länders deltagande i observatörsstyrkan. En

observatörsstyrka hör av tradition till de FN-insatser som

brukar kallas fredsbevarande. I detta fall betraktas emellertid

styrkan som ett led i tvångsåtgärderna enligt resolution 687,

och den förnyade hänvisningen till kapitel VII från

säkerhetsrådets sida i resolution 689 betyder att operationen

kan fortsätta även om Irak skulle kräva dess avbrytande. I den

bemärkelsen innehåller operationen ett element av tvång som gör

att den snarast är att betrakta som en aktion under kapitel VII,

trots att styrkorna avses ha observatörsuppgifter och inte

stridande uppgifter.

Utskottet betraktar därmed yrkande 1 i motion U418 (mp),

yrkande 1 i motion U429 (c) och yrkandena 1 och 2 i motion U431

(fp) som besvarade samt avstyrker yrkande 10 i motion U417 (fp)

och yrkande 1 i motion U433 (v).

I yrkande 12 i motion U418 (mp) föreslås att framtida

mellanstatliga tvister som ej kan lösas genom förlikning skall

överlämnas till Internationella domstolen i Haag för

skiljedomsförfarande. Ett exempel på en sådan tvist är enligt

motionärerna ubåtskränkningarna på svenskt territorium.

Sverige ställer sig som utskottet konstaterade i anledning av

ett liknande förslag förra året allmänt sett positivt till att

tvistlösningar söks hos den Internationella domstolen i Haag. I

fråga om ubåtskränkningarna är det emellertid enligt utskottets

mening inte möjligt, eftersom det inte finns någon definierad

motpart. Det är vidare utskottets uppfattning att hänskjutning

till domstolen i Haag bör bedömas från fall till fall och inte

genom en bindande princip.

Yrkande 12 i motion U418 (mp) avstyrks därför.

I yrkande 16 i motion U413 (m) föreslås att Sverige i

internationella fora skall verka för gehör för ESK-modellen

som förebild för samverkan mellan stater också i andra delar

av världen.

Även om varje del av världen och varje regionalt

konfliktmönster präglas av sina egna specifika förutsättningar

delar utskottet motionärernas uppfattning att ESK-modellen --

som ju utvecklats framgångsrikt i Europa under tidvis hårda

motsättningar mellan många av de deltagande staterna -- också

för andra konfliktområden kan erbjuda erfarenheter av intresse

av hur konfrontation och misstroende genom en gradvis process

ersätts av samarbete. Ett uppenbart exempel härpå är

Mellanöstern, där insatser och förslag från flera håll, inkl.

från den svenska regeringen, beledsagats av referenser till

ESK-erfarenheterna.

Med det anförda anser utskottet yrkande l6 i motion U413 (m)

vara besvarat.

I yrkande l i motion U628 (fp) föreslås att Sverige i FN skall

ta upp frågan om bättre information om FNs arbete. I yrkande

2 i samma motion föreslås att frågan om hur den svenska

allmänheten bättre kan informeras om FN skall beredas inom

utrikesdepartementet.

Utskottet konstaterar att FN har ett 70-tal informationskontor

runt om i världen. I Norden finns ett regionalt kontor

lokaliserat till Köpenhamn. Därifrån sprids dagligen, vecko- och

månadsvis material om FNs arbete till massmedia, myndigheter,

organisationer och enskilda intresserade abonnenter. Kontoret

ordnar även journalistbesök och seminarier. Det mottar ca 5 000

förfrågningar per år från allmänheten, varav ca 40 % kommer från

Sverige. Utrikesdepartementet bedriver också en omfattande

informationsverksamhet i Sverige, dels i egen regi, dels genom

stöd till Svenska FN-förbundet som under innevarande budgetår

för informationssyften får 5,65 milj.kr. i statliga bidrag.

Utskottet kan därför inte ansluta sig till med motionärernas

uppfattning att informationen om FN skulle vara bristfällig.

Vad beträffar motionärernas förslag om att i FN verka för en

förbättrad information om FNs arbete vill utskottet framhålla

vikten av att FNs resurser för informationsändamål används på

ett effektivt sätt. Utskottet delar motionärernas uppfattning

att det inte är motiverat att informationstjänsten drabbas i

särskilt hög grad av de besparingar som den centrala

FN-förvaltningen under trycket av budgetrestriktioner tvingas

genomföra. Så har emellertid enligt vad utskottet inhämtat ej

heller varit fallet. Det är därför inte motiverat att regeringen

tar upp frågan i FN.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 1 i motion U628

(fp) och anser yrkande 2 i samma motion som besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande nedrustningsarbetet i norra Europa

att riksdagen förklarar yrkandena 1, 2 och 4 i motion

1990/91:U413 samt yrkande 1 i motion 1990/91:U531 besvarade med

vad utskottet anfört,

res. 1 (mp) motiv.

2. beträffande analys av den svenska säkerhetspolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:U423 och 1990/91:U509

samt förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U417 och motion

1990/91:U432 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 2 (c, v, mp)

3. beträffande Sveriges deltagande i militära FN-aktioner

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U418 samt

yrkandena 7, 8 och 9 i motion 1990/91:U668,

res. 3 (mp)

4. beträffande förtroendeskapande åtgärder i norra Europa

att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U433 samt

förklarar yrkande 7 i motion 1990/91:U413, yrkande 3 i motion

1990/91:U418 och yrkande 11 i motion 1990/91:U429 besvarade med

vad utskottet anfört,

res. 4 (v)

5. beträffande utländska militära övningar i Sverige

att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1990/91:U418,

res. 5 (mp)

6. beträffande freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet

att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1990/91:U527,

res. 6 (mp)

7. beträffande kärnvapenfri zon i Norden

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U417

besvarat med vad utskottet anfört,

8. beträffande negativa säkerhetsgarantier

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U413

besvarat med vad utskottet anfört,

9. beträffande nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för

kärnvapenfri zon

att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1990/91:U418 och

yrkande 12 i motion 1990/91:U429,

res. 7 (c, mp)

10. beträffande behandling av kärnvapenfri zon i Nordiska

rådet

att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1990/91:U418 och

yrkande 2 i motion 1990/91:U527,

11. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök

att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U418, yrkande

10 i motion 1990/91:U429 och yrkande 8 i motion 1990/91:U433

samt förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U413 besvarat med vad

utskottet anfört,

res. 8 (c, v, mp)

12. beträffande samarbete med Nya Zeeland i fråga om

örlogsbesök

att riksdagen avslår motion 1990/91:U421 samt förklarar

yrkande 8 i motion 1990/91:U418 och yrkandena 1 och 2 i motion

1990/91:U430 besvarade med vad utskottet anfört,

13. beträffande stöd till institutioner i Sverige för

internationell konfliktlösning

att riksdagen förklarar motion 1990/91:U411 och yrkande 14 i

motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,

14. beträffande medlingsverksamhet

att riksdagen förklarar motion 1990/91:U416 och yrkande 9 i

motion 1990/91:U417 besvarade med vad utskottet anfört,

15. beträffande stöd till centrum för nedrustningsforskning

och rustningskontroll i Linköping

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1990/91:U417

besvarat med vad utskottet anfört,

16. beträffande institut för valövervakning

att riksdagen förklarar motion 1990/91:U656 besvarad med vad

utskottet anfört,

17. beträffande europeiska säkerhetsfrågor

att riksdagen förklarar yrkandena 8, 10 och 11 i motion

1990/91:U413, yrkande 2 i motion 1990/91:U417 samt yrkande 2 i

motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,

18. beträffande minoriteters skydd

att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1990/91:U413 och

yrkande 4 i motion 1990/91:U433 besvarade med vad utskottet

anfört,

19. beträffande Europarådets förhållande till ett framtida

ESK-parlament

att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1990/91:U413

besvarat med vad utskottet anfört,

20. beträffande totalt provstoppsavtal (CTB)

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U403,

yrkande 3 i motion 1990/91:U410, yrkande 5 i motion

1990/91:U417, yrkande 5 i motion 1990/91:U429, yrkande 2 i

motion 1990/91:U433 samt yrkande 11 i motion 1990/91:U660

besvarade med vad utskottet anfört,

21. beträffande risken för kärnvapenkrig av misstag

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U417,

motion 1990/91:U422, yrkandena 1, 2, 3 och 4 i motion

1990/91:U428 samt yrkande 4 i motion 1990/91:U429 besvarade med

vad utskottet anfört,

22. beträffande svenska protester vid kärnvapenprov

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U403,

yrkande 1 i motion 1990/91:U410, yrkande 9 i motion 1990/91:U418

samt yrkande 10 i motion 1990/91:U660 besvarade med vad

utskottet anfört,

23. beträffande studie av kärnvapenprovens effekter

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U403,

yrkande 2 i motion 1990/91:U410 samt yrkande 4 i motion

1990/91:U417 besvarade med vad utskottet anfört,

24. beträffande totalförbud för kärnvapenprov på

Nordkalotten

att riksdagen förklarar motion 1990/91:U406 besvarad med vad

utskottet anfört,

25. beträffande omformulering av icke-spridningsavtalet

(NPT)

att riksdagen avslår motion 1990/91:U409 och yrkande 10 i

motion 1990/91:U418,

res. 9 (mp)

26. beträffande förlängning av icke-spridningsavtalet

(NPT)

att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1990/91:U413

besvarat med vad utskottet anfört,

27. beträffande ändring av IAEAs stadga

att riksdagen avslår motion 1990/91:U407, yrkande 11 i motion

1990/91:U418, yrkande 7 i motion 1990/91:U429 samt yrkande 13 i

motion 1990/91:U624,

res. 10 (c, v, mp)

28. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen

att riksdagen avslår motion 1990/91:U401 samt förklarar

yrkande 6 i motion 1990/91:U429 besvarat med vad utskottet

anfört,

29. beträffande förbud mot kryssningsmissiler

att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1990/91:U429

besvarat med vad utskottet anfört,

30. beträffande biologiska stridsmedel

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U257 och

yrkande 15 i motion 1990/91:U413 besvarade med vad utskottet

anfört,

31. beträffande risker med biotekniken

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U257

besvarat med vad utskottet anfört,

32. beträffande kemiska vapen

att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1990/91:U413,

yrkande 7 i motion 1990/91:U417 och yrkande 8 i motion

1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,

33. beträffande marina rustningar

att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1990/91:U429 och

yrkande 3 i motion 1990/91:U430 besvarade med vad utskottet

anfört,

34. beträffande internationell vapenhandel

att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1990/91:U402 och

yrkande 11 i motion 1990/91:U417 besvarade med vad utskottet

anfört,

35. beträffande byte av skuldnedskrivning mot

vapenskrotning

att riksdagen avslår yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U419,

36. beträffande FNs roll som bevarare av freden

att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1990/91:U417 och

yrkande 1 i motion 1990/91:U433 samt förklarar yrkande 1 i

motion 1990/91:U418, yrkande 1 i motion 1990/91:U429 samt

yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431 besvarade med vad

utskottet anfört,

res. 11 (v)

res. 12 (mp)

37. beträffande Internationella domstolen i Haag

att riksdagen avslår yrkande 12 i motion 1990/91:U418,

res. 13 (mp)

38. beträffande ESK-modellen som förebild

att riksdagen förklarar yrkande 16 i motion 1990/91:U413

besvarat med vad utskottet anfört,

39. beträffande information om FNs arbete

att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1990/91:U628 samt

förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U628 besvarat med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 7 maj 1991

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert

Svensson (s), Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s),

Jan-Erik Wikström (fp), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors

(m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T

Svensson (s), Inger Koch (m), Birgitta Hambraeus (c), Per

Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Håkan Holmberg (fp) och

Bengt Hurtig (v).

Reservationer

1. Nedrustningsarbetet i norra Europa (mom. 1, motiveringen)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Enligt NATOs" och slutar med "faktor i Europa" bort

ha följande lydelse:

Inom EG pågår nu en snabb utveckling i riktning mot en

politisk union som enligt kommissionen, parlamentet och

flertalet av medlemsstaterna också bör innefatta ett

förpliktande militärt samarbete.

Sedan utrikesutskottet i november 1990 förmodade att förslag i

riktning mot en militärpakt inom EG icke skulle vinna gehör har

åtskilligt inträffat som visar att denna förmodan var mindre väl

grundad:

EGs ambassadör i Sverige tar för givet att "EG sätter upp en

egen armé" (Från Riksdag och Departement 23/11-90),

Frankrike och Tyskland lägger fram ett gemensamt förslag om

gradvis sammansmältning av militärpakten Västeuropeiska unionen

(WEU) och EG (4/2),

WEU beslutar flytta sitt huvudkontor till Bryssel och sluter

upp bakom det fransk-tyska förslaget om fusion av WEU och EG

(22/2),

Danmarks utrikesminister deltar för första gången i ett

WEU-möte (8/4),

Luxemburg lägger fram ett kompromissförslag vari föreslås att

EG-länderna skall "agera gemensamt på den världspolitiska

scenen", bl.a. genom samordning av vapenutveckling, vapenexport,

nedrustning, FN-aktioner och handelsblockader. I

traktatsförslaget, artikel H, heter det att "medlemsländerna

stödjer aktivt och utan förbehåll Unionens utrikes- och

säkerhetspolitik med utgångspunkt i ömsesidig lojalitet och

solidaritet". Det sägs också att EG skall uppträda enat i

internationella organisationer och att beslut skall kunna fattas

med majoritet (Notat 19/4 -91).

2. Analys av den svenska säkerhetspolitiken (mom. 2)

Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp)

och Bengt Hurtig (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet delar" och på s. 14 slutar med "U432 (fp)

som besvarade" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att såväl de gångna

årens politiska förändringar som förestående viktiga svenska

beslut motiverar en noggrann och grundlig analys av våra

säkerhetspolitiska förutsättningar.

Vi upplever en global katastrofsituation som är både ekonomisk

och ekologisk. Det pågår en jordförstörelse i stora delar av

världen, också i vårt närområde, som omintetgör människors

överlevnadsmöjligheter. Det är ofrånkomligt att fattigdom,

sociala orättvisor och det förtryck som oftast är dess

följeslagare leder till ständiga konflikter. Så länge de djupa

ekonomiska orättvisorna i världen består så finns det föga hopp

om en fredlig värld. Nord--syd-motsättningarnas sprängkraft har

inte minst kommit till uttryck i konflikten i Mellanöstern. De

politiska konsekvenserna kommer att ligga kvar långt efter det

att den akuta konflikten är avvecklad.

Behovet av en fortsatt aktiv svensk säkerhetspolitik är stort,

för att främja en fredlig utveckling i vårt närområde och lämna

vårt bidrag till världsfreden. Vår neutrala, från

stormaktsintressen oberoende, ställning är därvid vår största

tillgång.

De dramatiska förändringar som skett i vår omvärld och de nya

internationella samarbetsmönster som Sverige är på väg in i, gör

det enligt utskottets uppfattning nödvändigt med en övergripande

säkerhetspolitisk utredning. Denna bör ta hänsyn till samtliga

våra säkerhetspolitiska instrument, dvs. försvarspolitiken,

biståndspolitiken, den internationella miljöpolitiken,

nedrustningspolitiken och en allmän aktiv utrikespolitik.

Utredningen, som bör vara parlamentariskt förankrad, bör

analysera betydelsen av pågående förändringar

i vår säkerhetspolitiska miljö, både i vårt närområde och

globalt. Den bör också klargöra de säkerhetspolitiska

konsekvenserna av Sveriges deltagande i den europeiska

integrationsprocessen och förutsättningarna för en fortsatt

aktiv neutralitetspolitik. Utskottet understryker vikten av att

därvid så många människor som möjligt i vårt land får möjlighet

att engagera sig. De analyser som genomförts inom ramen för den

nu nedlagda försvarskommittén bör kunna användas i de delar som

har relevans för den europeiska utvecklingen och fortfarande har

aktualitet. Det är viktigt att utredningen bedrivs med en sådan

skyndsamhet att den kan utgöra underlag vid Sveriges fortsatta

behandling av frågan om medlemskap i EG.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion U509 (c) och U432

(fp) samt avstyrker motion U423 (s) och yrkande 1 i motion U417

(fp).

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande analys av den svenska säkerhetspolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U509 och motion

1990/91:U432 och med avslag på motion 1990/91:U423 och yrkande 1

i motion 1990/91:U417 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

3. Sveriges deltagande i militära FN-aktioner (mom. 3)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Ett sådant kategoriskt" och på s. 15 slutar med

"motion U668 (mp)" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att FNs huvuduppgift

är att bevara freden. Därför bör FN inte sanktionera eller

medverka till att starta storkrig. De katastrofala

erfarenheterna av Gulfkriget styrker den uppfattningen.

Resultatet har blivit värre än som kunde befaras. Ofattbar

miljöförstöring, hundratusentals döda, massmord på kurder och

andra irakiska medborgare - allt medan diktatorn och slaktaren

Sadam Hussein sitter kvar i orubbat bo! En värre pyrrhusseger

än den som FN dess värre medverkat till kan knappast tänkas.

Dessutom har såväl lagligheten som lämpligheten i det FN-beslut

som ligger till grund för den militära aktionen från USAs och

dess allierades styrkor mot Irak ifrågasatts.

FN-stadgan ger visserligen utrymme för att FN som en yttersta

utväg kan tillgripa militärt våld. Detta kan dock bara ske om

samtliga permanenta medlemmar av säkerhetsrådet är överens. Det

har inneburit att FN icke kunnat agera med kraft och än mindre

med militärt våld när någon av de fem stormakterna direkt eller

indirekt är inblandad. Detta skapar i stora delar av världen en

känsla av att bara visst förtryck kan räkna på FN-reaktion,

medan annat förtryck negligeras. Denna situation är knappast

hållbar i längden. Det finns därför anledning att mot bakgrund

av FNs 46-åriga erfarenhet förutsättningslöst pröva vilka

medel som i framtiden skall stå till FNs förfogande för polisiär

verksamhet i syfte att upprätthålla respekten för FN-stadgan och

vilka beslutsformer som skall gälla för att dessa medel skall få

användas.

FNs resolution 678, som i princip gav USA och dess allierade

klartecken att gå till militär aktion mot Irak, har dess värre

fått förbehållslöst stöd av regeringen. Enligt utskottets mening

ger resolutionen stormakter möjlighet att missbruka FN för egna

maktpolitiska ambitioner och riskerar att göra FN till ett

redskap för syften som motverkar FNs huvudmål: att skapa och

vidmakthålla fred.

Därför är det angeläget att riksdagen fastslår att Sverige

under inga omständigheter kan tänka sig att skicka militär som

har till syfte att medverka i krigsuppdrag till något område

utanför Sveriges gränser. För Sveriges del kan givetvis bara

fredsbevarande militäruppdrag av traditionellt slag komma i

fråga.

FN-stadgans 43 § innebär inget ovillkorligt krav på

medlemsstater att medverka i av säkerhetsrådet beslutade

militära aktiviteter med stridande trupp. Paragrafens lydelse

innehåller ett flertal inskränkningar i medlemsstaternas

förpliktelser:

Medverkan i eventuella militära FN-aktiviteter skall ske "i

enlighet med en speciell överenskommelse" mellan säkerhetsrådet

och berörd regering.

I en sådan speciell överenskommelse skall bl.a. truppernas

"antal och slag, deras beredskapsgrad och lokalisering"

fastställas.

En sådan överenskommelse skall förhandlas fram mellan

säkerhetsrådet och berörd medlemsstat.

En sådan överenskommelse skall slutligen ratificeras i

enlighet med varje lands regler för detta.

Det är således uppenbart att Sverige genom att ansluta sig

till FN-stadgan icke har gjort något villkorslöst medgivande att

utan vidare tillhandahålla militär trupp om säkerhetsrådet så

skulle begära. Ett betydande utrymme för självständigt svenskt

beslutande kvarstår även om säkerhetsrådet skulle välja att

åberopa 43 § för en begäran om svensk medverkan i en militär

FN-aktion. Sverige kan självt besluta om truppslag, antal

soldater, beväpning, övrig utrustning, lokalisering av

trupperna. Detta betyder att Sverige mycket väl skulle kunna

avstå från att medverka i en FN-aktion enligt 43 § med

krigsförband. Sverige bör sålunda, efter förhandling med

säkerhetsrådet, välja andra former för stadgeenlig medverkan i

en eventuell FN-aktion enligt 43 §.

Ett minimikrav är att beslut om att skicka svensk militär

personal utomlands, om det inte gäller traditionell

fredsbevarande FN-verksamhet, enbart skall kunna fattas av

riksdagen.

Med det anförda yrkar utskottet bifall till motion U418 (mp)

yrkande 2 samt motion U668 (mp) yrkandena 7, 8 och 9.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande Sveriges deltagande i militära FN-aktioner

att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1990/91:U418

samt yrkandena 7, 8 och 9 i motion 1990/91:U668 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Förtroendeskapande åtgärder i norra Europa (mom. 4)

Bengt Hurtig (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Utskottet kan inte" och på s. 17 slutar med "yrkande

7 i motion U433 (v)" bort ha följande lydelse:

Inom ramen för ESK-processen har betydelsefulla framsteg

gjorts när det gäller förtroendeskapande åtgärder och

nedrustning. Det finns emellertid en risk att åtgärderna för

avspänning i Centraleuropa leder till en förstärkt upprustning i

norra Europa inte minst genom modernisering av krigsmateriel.

Sverige bör aktivt sträva efter att gå vidare i ESK-processen så

att nedskärningar av konventionella styrkor sker i vårt

närområde.

I ESK-processens anda borde länderna i norra Europa kunna gå

vidare och genom avtal avveckla alla kärnvapen i området. I en

situation där fred och avspänning etablerats blir då också

behovet av övningar med marina styrkor såväl med som utan

kärnvapen onödiga och kan avskaffas. Därmed blir Östersjön ett

fredens och frihetens hav.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 7 i motion U433.

Yrkande 7 i motion U413 (m) avstyrks och yrkande 3 i motion U418

(mp) och yrkande 11 i motion U429 (c) anses besvarade.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4. beträffande förtroendeskapande åtgärder i norra Europa

att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1990/91:U433,

med avslag på yrkande 7 i motion 1990/91:U413 samt med

besvarande av yrkande 3 i motion 1990/91:U418 och yrkande 11 i

motion 1990/91:U429 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Utländska militära övningar i Sverige (mom. 5)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Med det anförda avstyrker" och slutar med "motion

U418 (mp)" bort ha följande lydelse:

Med det anförda anser utskottet motion U418 yrkande 4

besvarat.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande utländska militära övningar i Sverige

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U418

besvarat med vad utskottet anfört,

6. Freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet (mom. 6)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Utskottet konstaterar att" och slutar med "U527

(mp)" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionens syfte och förordar bifall till

yrkande 3 i motion U527 (mp).

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet

att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1990/91:U527

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon

(mom. 9)

Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c) och Per Gahrton (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "U429 (c) avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

I yrkande 12 i motion 429 (c) föreslås att en parlamentarisk

arbetsgrupp inrättas för en kärnvapenfri zon i Norden.

Som utskottet ovan anför, hade den nordiska ämbetsmannagrupp

som nyligen presenterat sin slutrapport inte till uppgift att

komma fram till några rekommendationer, utan blott att studera

förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i Norden.

Utrikesministrarna har beslutat studera rapporten och låta den

ingå som ett led i de säkerhetspolitiska övervägandena i de

resp. huvudstäderna.

De nordiska länderna måste först av allt vara ense om att det

ligger i ländernas intresse att få till stånd en kärnvapenfri

zon i norra Europa. Det förutsätter ett brett politiskt stöd i

partierna i de nordiska länderna. En enig svensk riksdag har

slutit upp bakom zontanken.

Enligt utskottets mening bör Sverige nu föreslå att en nordisk

parlamentarisk arbetsgrupp bildas för en fördjupad analys,

syftande till gemensamma nordiska förslag om en kärnvapenfri zon

i Norden.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 5 i motion U418

(mp) samt yrkande 12 i motion U429 (c).

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för

kärnvapenfri zon

att riksdagen med bifall till yrkande 5 i motion

1990/91:U418 och yrkande 12 i motion 1990/91:U429 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom. 11)

Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp)

och Bengt Hurtig (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Örlogsbesök i Sverige" och slutar med "U413 (m) som

besvarat" bort ha följande lydelse:

Östersjön är internationellt vatten och örlogsbesök från alla

länder bör välkomnas i våra hamnar så länge lagen om förbud att

införa kärnvapen på vårt territorium respekteras.

Utskottet anser emellertid att en skärpning av praxis nu är

motiverad. Sverige bör kräva besked om att svensk lag

respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller

på annat sätt försäkra sig om att så sker. En åtgärd med samma

syfte vore att inte längre betrakta passage genom

territorialhavet med kärnvapen ombord som oskadlig. Sådan

passage skulle då, enligt havsrättskonventionen, kräva samtliga

kuststaters tillstånd.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 7 i motion U418

(mp), yrkande 10 i motion U429 (c) samt yrkande 8 i motion U433

(v) och avstyrker yrkande 6 i motion U413 (m).

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök

att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1990/91:U418,

yrkande 10 i motion 1990/91:U429 samt yrkande 8 i motion

1990/91:U433 och med avslag på yrkande 6 i motion 1990/91:U413

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Omformulering av icke-spridningsavtalet (NPT) (mom. 25)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Utskottet konstaterade" och på s. 34 slutar med

"motion U418 (mp)" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna i att Sverige måste verka

för en förändring av texten i icke-spridningsavtalet,

NPT-avtalet, så att kärnkraft inte förordas. Enligt gällande

fördragstext är Sverige förbundet att "bidraga till den

fortsatta utvecklingen av kärnenergins tillämpning för fredliga

ändamål". Detta och andra liknande avsnitt i NPT-avtalets text

är uppenbart oförenliga med riksdagens beslut att avveckla

kärnkraften. Därför måste Sverige kräva en förändring av avtalet

eller i särskild ordning reservera sig mot denna del av texten.

Fortsatt fullständig svensk anslutning till ett avtal vars text

man inte kan följa utgör ingen god grogrund för upprättandet av

ett internationellt rättssystem och tilltron till

internationella avtal.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

25. beträffande omformulering av icke-spridningsavtalet

(NPT)

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U409 och yrkande

10 i motion 1990/91:U418 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

10. Ändring av IAEAs stadga (mom. 27)

Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp)

och Bengt Hurtig (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 35 slutar med

"motion U624 (mp)" bort ha följande lydelse:

När FN bildade IAEA på 1950-talet trodde man allmänt att

kärnkraften skulle vara en billig och miljövänlig energikälla.

Enligt Art. II i IAEAs stadga är syftet följande: "Organet skall

söka påskynda och utvidga atomenergins bidrag till fred, hälsa

och välstånd i hela världen. Den skall efter förmåga tillse att

hjälp som lämnas av organet självt eller på dess begäran, eller

som ställts under dess övervakning eller kontroll, icke användes

på sätt att den främjar något militärt ändamål."

Erfarenheten har nu visat att kärnkraften är dyrare än flera

andra energikällor och att den medför oerhörda risker. I USA har

inga nya kärnkraftverk beställts på över tio år och ett

hundratal aggregat har avbeställts trots att hundratals

miljarder USD lagts ned på dem. IAEA utgör nu ett av de sista

fästena för kärnkraftspropaganda.

Som utskottet konstaterar nedan är det utan tvivel så att den

civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan

framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål.

Det är genom s.k. fredliga kärnenergiprogram som nya länder nu

skaffar sig kunskap och resurser att tillverka kärnvapen.

Det måste självfallet vara möjligt för FN att ändra sina

organs mandat, när dessa blivit obsoleta. Varje år lämnar IAEA

en rapport till FNs generalförsamling. Enligt utskottets mening

bör Sverige vid ett sådant tillfälle föreslå att IAEA befrias

från sin uppgift att stödja kärnenergin och i stället

koncentrerar sig på att förhindra spridning av kärnvapen, att

arbeta för totalt provstopp samt att kontrolla säkerheten vid

befintliga kärnkraftverk.

Sverige bör i FN arbeta för intensifierade ansträngningar för

nya och förnybara energikällor och för att u-länderna erbjuds

bistånd med utvecklandet av energisystem som bygger på

effektivisering och förnybar energi.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion U407 (mp),

yrkande 11 i motion U418 (mp), yrkande 7 i motion U429 (c) samt

yrkande 13 i motion U624 (mp).

dels att utskottets hemställan i moment 27 bort ha

följande lydelse:

27. beträffande ändring av IAEAs stadga

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U407, yrkande 11

i motion 1990/91:U418, yrkande 7 i motion 1990/91:U429 och

yrkande 13 i motion 1990/91:U624 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

11. FNs roll som bevarare av freden (mom. 36)

Bengt Hurtig (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Till skillnad från" och slutar med "som föreslås i

motion U418" bort ha följande lydelse:

I den internationella debatten är det en spridd uppfattning

att FN-systemet försatts i kris genom auktoriserandet av kriget

i Persiska viken. Artikel 51 i kap. VII garanterar enskilda

nationer rätten till individuellt och kollektivt självförsvar

vilket den angripna nationen Kuwait med rätta utnyttjade. Detta

självförsvar skall pågå intill dess säkerhetsrådet vidtagit

nödvändiga åtgärder. Hur dessa åtgärder skall genomföras framgår

av övriga artiklar i kapitel VII. Sanktioner utan vapenmakt

tillgreps enligt artikel 41. Det är oklart hur säkerhetsrådet

visat att sanktionerna skulle bli eller har visats sig

otillräckliga innan säkerhetsrådet gick till beslut om

auktorisation av väpnade insatser. Något militärt stabsutskott

skapades genom detta förfarande inte. Inte heller krävdes bifall

av samtliga ständiga medlemmar i säkerhetsrådet enligt artikel

27 genom att Kina tilläts avstå från att ta ställning. I syfte

att stärka FNs ställning är det viktigt att Sverige aktivt

deltar i den kritiska debatten om hur stadgan skall tillämpas i

den nya geopolitiska situationen.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 65 som

börjar med "Utskottet betraktar därmed" och slutar med "yrkande

1 i motion U433 (v)" bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker yrkande 1 i motion U433 (v) och

avstyrker yrkande 10 i motion U417 (fp). Yrkande 1 i motion U418

(mp), yrkande 1 i motion U429 (c) samt yrkandena 1 och 2 i

motion U431 (fp) anses besvarade.

dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

36. beträffande FNs roll som bevarare av freden

att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1990/91:U433,

med avslag på yrkande 10 i motion 1990/91:U417 samt med

besvarande av yrkande 1 i motion 1990/91:U418, yrkande 1 i

motion 1990/91:U429 och yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. FNs roll som bevarare av freden (mom. 36)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Av utskottets" och på s. 43 slutar med "motion U433

(v)" bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört (se reservation

ovan angående Gulfkriget och FN) yrkar utskottet bifall till

motion U418 yrkande 1 och anser övriga aktuella yrkanden

besvarade.

dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

36. beträffande FNs roll som bevarare av freden

att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1990/91:U418

och med besvarande av yrkande 10 i motion 1990/91:U417, yrkande

1 i motion 1990/91:U433, yrkande 1 i motion 1990/91:U429 samt

yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Internationella domstolen i Haag (mom. 37)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "I fråga om" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Sverige måste verka för en internationell rättsordning. Tyvärr

har Sverige sällan självt överlåtit internationella konflikter

till internationell rätt. Ett exempel är ubåtsaffärerna. De

borde ha kunnat överlämnas till Internationella domstolen i Haag

för skiljedomsförfarande. Över huvud taget bör Sverige anta som

politik att vid internationell konflikt där förlikning inte kan

uppnås, bör Internationella domstolen kopplas in. Om ytterligare

ubåtskränkningar skulle påvisas av svensk militär med utpekande

av skyldig nation och denna nation skulle neka, bör tvisten

överlämnas till Internationella domstolen.

dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

37. beträffande Internationella domstolen i Haag

att riksdagen med bifall till yrkande 12 i motion 1990/91:U418

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Negativa säkerhetsgarantier

Margaretha af Ugglas, Alf Wennerfors och Inger Koch (alla m)

anför:

Det är angeläget för en alliansfri stat som Sverige att driva

frågan om generella negativa säkerhetsgarantier. Sådana skulle

beträffande kärnvapenfria områden fylla samma behov som avtal om

kärnvapenfria zoner vad gäller de kärnvapenfria staternas egen

säkerhet. Detta kan uppnås utan att avkall behöver göras på de

principer som Sverige har när det gäller att undvika bilaterala

avtal med säkerhetspolitisk innebörd.

2. Icke-spridningsavtalet

Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (båda c) anför:

Vi delar utskottets uppfattning att det vore olämpligt att

föreslå ändring i icke-spridningsavtalet. Vi anser emellertid

att det är anmärkningsvärt att Sverige i förhandlingarna inte

påpekar att vi själva beslutat avveckla kärnkraften. Detta kunde

ha bidragit till att dämpa u-ländernas tro på kärnenergins

betydelse för deras ekonomisk utveckling.

Använda förkortningar

ALCM Flygburna kryssningsmissiler/Air-Launched Cruise Missiles

CD Nedrustningskonferensen/Conference on Disarmament

CFE Konferensen om konventionella styrkereduktioner i Europa/

Conference on Forces Reduction in Europe

CSBM Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder/Confidence-

and Security-Building Measures

ESK Europeiska säkerhetskonferensen

IAEA International Atomic Energy Agency

NPT Icke-spridningsavtalet/Non-Proliferation Treaty

SLCM Sjöbaserade kryssningsmissiler/Sea-Launched Cruise

Missiles

START Förhandlingarna om de offensiva strategiska kärnvapnen/

Strategic Arms Reduction Talks

UNDC FNs nedrustningskommission/United Nations Disarmament

Commission

UNIKOM FNs observatörsstyrka för Irak/Kuwait/United Nations

Kuwait/Irak Observation Mission

WEU Västeuropeiska unionen/Western European Union