Bet. 1990/91:UU3

Utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU03

Eritrea

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1990/91

UU3

Motionerna

1989/90:U634 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de nu inledda fredssamtalen mellan

Etiopiens regering och EPLF,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det eritreanska folkets rätt till

självbestämmande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en lösning av konflikten genom att det

eritreanska folket i en internationellt övervakad folkomröstning

får ta ställning till sin egen framtid,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en beredskap att åter resa frågan om

Eritrea i FN,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att Sverige klargör för

Etiopiens regering att fri lejd omedelbart måste garanteras alla

internationella hjälpsändningar varhelst de behövs i hela

Etiopien,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skyddet för internationella

hjälpsändningar.

1989/90:U635 av Inger Koch (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättandet av en rapportör med uppgift

att granska reglerna för mänskliga rättigheter i Etiopien.

1989/90:U640 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stöd för fredsprocessen och FN:s medverkan

i denna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svårigheterna att distribuera mat till de

eritreanska byarna,

1989/90:U642 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om läget i Etiopien.

1989/90:U646 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den bör fördöma Israels och

Sovjetunionens inblandning i Etiopiens inre angelägenheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sveriges regering uttryckligen erkänner det eritreanska folkets

självbestämmanderätt för att därigenom underlätta

fredsförhandlingarna mellan Etiopien och EPLF,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sveriges regering i förhandlingarna mellan Etiopien och TPLF

främjar en uppgörelse som leder till fred, fria val, mänskliga

och demokratiska rättigheter samt nationella rättigheter åt de

etiopiska nationaliteterna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sveriges regering skall verka för att den etiopiska regeringen

ger hjälpsändningarna till de svältande i norra Etiopien fri

lejd.

1989/90:U652 av Kent Carlsson och Eva Johansson (båda s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det eritreanska folkets rätt till

självbestämmande.

Bakgrund

Det område som i dag är Eritrea har under historiens gång

stått under turkiskt, etiopiskt och egyptiskt-sudanesiskt

inflytande. Etiopien (Abessinien) har däremot alltid varit

självständigt. Under 1880-talet erövrades Eritrea gradvis av

italienarna som förklarade området för koloni år 1890. Under den

italienska koloniseringen innehades det eritreanska höglandet av

Etiopien, men i förhandlingar med Italien 1896--1897 accepterade

Etiopien den koloniala gränsdragningen. Eritrea blev därefter

språngbräda för de italienska expansionssträvandena mot Etiopien

som under åren 1935--1936 angreps och ockuperades. År 1941

befriades Etiopien av Storbritannien, och Eritrea lades under

brittisk militäradministration. Vid andra världskrigets slut

kunde segrarmakterna inte enas om vilken ställning Eritrea

skulle få, utan frågan hänsköts till FN.

Generalförsamlingen beslöt år 1950 (resolution 390 A/V) att

Eritrea skulle utgöra en autonom enhet (med betydande

självstyre) i federation med Etiopien. Sverige avstod vid

omröstningen. Under de tio år som federationen varade

begränsades det eritreanska självstyret kraftigt. År 1962

upphävdes federationen och Eritrea annekterades, dvs.

införlivades i Etiopien som en provins år 1962.

Frågan om Eritreas status har inte behandlats i FN sedan år

1952.

Den afrikanska enhetsorganisationen OAU har hittills undvikit

att ta ställning i Eritrea-konflikten. Detta har sin grund i den

av organisationen fastställda principen om de kolonialt satta

gränsernas okränkbarhet. Den europeiska kolonisationen av Afrika

lämnade efter sig statskonstruktioner som ofta tog ringa eller

ingen hänsyn till etniska, religiösa eller historiska faktorer.

När OAU skapades 1963 var en fråga gemensam för nästan alla de

afrikanska stater som deltog, nämligen huruvida kraven från

olika etniska nationaliteter på självständighet och/eller

samhörighet skulle tillåtas eftersom dessa krav i de flesta fall

innebar att de kolonialt satta gränserna och

statskonstruktionerna fick ändras. De motsättningar som detta

skulle kunna ge upphov till såväl nationellt som regionalt måste

enligt OAU-medlemmarnas uppfattning undvikas. OAU slog därför

vid sitt första möte år 1963 i sin stadga (artikel 3 § 3) fast

de uppdragna gränsernas okränkbarhet (stadgan bekräftades senare

i en resolution vid ett toppmöte i Kairo år 1964).

Eftersom Eritrea redan året före OAU:s möte hade införlivats

med Etiopien omfattades alltså Eritrea av stadgan såsom varande

en del av Etiopien.

Samtidigt kan följande noteras i en folkrättslig diskussion

kring frågan om Eritreas självbestämmande respektive Etiopiens

territoriella integritet. I sådana resonemang bör en avvägning

ske mellan å ena sidan folkens rätt till självbestämmande och å

andra sidan staternas rätt till territoriell integritet. Här kan

bl.a. erinras om FN-stadgans artiklar 1:2 och 73 om folkens

självbestämmanderätt. Till bilden hör exempelvis också att

ovannämnda beslut i FN:s Generalförsamling 1950 innebar att

Eritrea tillerkändes en viss grad av självbestämmande som då

bedömdes folkrättsligt motiverad.

Sedan början av 1960-talet har befrielserörelser kämpat för

att uppnå målet om ett självständigt Eritrea. Den största och

dominerande rörelsen är EPLF (Eritrean People's Liberation

Front). Den äldre organisationen ELF (Eritrean Liberation

Front), som kan sägas vara befrielsekampens ursprungliga

organisation), har försvunnit som militär maktfaktor och

splittrats i ett antal grupperingar. Det tidigare ledarskapet i

ELF har dock fortfarande politiskt stöd bland befolkningen. EPLF

har ett väl utvecklat samarbete med den andra stora

motståndsrörelsen som bekämpar den etiopiska regeringen, TPLF

(Tigrayan Peoples Liberation Front).

TPLF och den allierade amhariska rörelsen EPDM (Ethiopian

People's Democratic Movement) slog sig år 1988 samman i en

paraplyorganisation EPRDF (Ethiopian People's Revolutionary

Democratic Front). TPLF och EPDM är i motsats till EPLF inte

separatistisk utan kämpar för att störta den etiopiska

regeringen och skapa en etiopisk demokratisk stat med folkvalt

styre och stort självbestämmande för landets olika

nationaliteter. EPRDF har dock officiellt accepterat tillkomsten

av ett självständigt Eritrea, om eritreanerna så skulle önska.

Det finns även andra befrielse- och motståndsorganisationer i

området som Oromo Liberation Front (OLF) och Afar Liberation

Front (AFAR).

De eritreanska befrielserörelserna kräver ett självständigt

Eritrea. EPLF klargjorde i ett uttalande 1980 att organisationen

skulle komma att acceptera den form för Eritreas framtida styre

som det eritreanska folket i en fri omröstning skulle välja.

EPLF har föreslagit en folkomröstning under övervakning av en

internationell kommission där tre alternativ skulle presenteras:

fullständigt oberoende, federation med Etiopien eller regional

autonomi inom Etiopien. EPLF har sedan länge krävt förhandlingar

med den etiopiska regeringen.

Under det första kvartalet 1989 genomförde EPLF och TPLF en

väl samordnad gerillaoffensiv som innebar att

motståndsrörelserna fick kontroll över i stort sett hela Eritrea

utom ett område mellan städerna Asmara, Keren och Massawa samt

hela Tigray och norra Gondar. Sedan maj 1989 fram till februari

1990 rådde i stort sett vapenvila i Eritrea. Någon officiell

vapenvila har dock inte överenskommits mellan parterna.

Under hösten 1989 besegrade TPLF tillsammans med EPDM vid

olika tillfällen etiopiska förband och uppnådde kontroll över

stora delar av norra och östra Wolloprovinsen samt delar av

Shoaprovinsen.

Motståndsrörelsernas omfattande militära framgångar, allmänt

missnöje i Etiopien över kriget, vilket bl.a. tog sig uttryck i

en misslyckad militärkupp i maj 1989, krigets ekonomiska

effekter samt sovjetiska påtryckningar ledde efter många års

förhandlingsmotstånd till att den etiopiska regeringen under

1989 accepterade förhandlingar med såväl EPLF som med TPLF.

I juni 1989 presenterade den etiopiska folkförsamlingen ett

sexpunktsprogram för villkorslösa, offentliga förhandlingar med

den eritreanska parten med en tredje part som observatör.

Genom bl.a. den förre amerikanske presidenten Carters försorg

träffades representanter för EPLF och den etiopiska regeringen i

september 1989. Samtalen rörde formalia, bl.a. dagordning,

ordförandeskap och observatörskap vid kommande förhandlingar.

Ett andra förmöte ägde rum 20--29 november i Nairobi.

Samtal har även inletts mellan den etiopiska regeringen och

TPLF. Ett första möte hölls i Rom i början av november 1989.

Samtalen rörde även här formalia, bl.a. ordförandeskap för

förhandlingarna.

Efter att etiopiska regeringen deltagit vid två

samtalstillfällen med EPLF och i tre möten med TPLF, synes

emellertid förhandlingsprocessen ha avstannat. Förhandlingarna

mellan EPLF och etiopiska regeringen har hittills inte gett

några påtagliga resultat. En utestående fråga har gällt FN:s

eventuella roll som observatör. En viss öppning har skett genom

att Etiopiens regering dels nu accepterat att FN kan få en roll

som observatör i förhandlingarna, dels angett sin beredvillighet

till att få i gång förhandlingar. Det är emellertid oklart när

konkreta förhandlingar mellan parterna kan komma i gång. Inte

heller i TPLF-samtalen har några konkreta framsteg uppnåtts,

bl.a. mot bakgrund av meningsmotsättningar av procedurell

karaktär.

I februari 1990 inledde EPLF en omfattande och framgångsrik

militär offensiv. Offensiven ledde bl.a. till att hamnstaden

Massawa erövrades och Eritreas huvudstad Asmara belägrades.

EPLF:s militära framgångar har ytterligare stärkt

befrielserörelsens territoriella kontroll av huvuddelen av

Eritrea. Asmaraområdet utgör nu en enklav avskuren från de

regeringskontrollerade delarna av Etiopien. Enklavens

försörjning är beroende av lufttransporter. Samtidigt har ökad

militär samordning mellan EPLF och TPLF lett till att Etiopiens

armé nu är trängd och regeringens situation blivit alltmer

utsatt.

Parallellt med krigshandlingarnas intensifiering förvärras den

etiopiska befolkningens försörjningssituation. F.n. hotas ca

3--4 miljoner människor av svält. I Asmara är ca 1/2 miljon

människor innestängda.

Den ekonomiska situationen i Etiopien försämras alltjämt, till

stor del som ett resultat av kriget. Den etiopiska regeringen

har introducerat ett omfattande ekonomiskt reformprogram

inkluderande bl.a. avreglering i syfte att öka produktionen. En

positiv sida av kursändringen är att det nu är möjligt att

handla fritt med spannmål. Påtagliga resultat av

reformprogrammet har dock ännu inte gett sig till känna.

Etiopien är det äldsta mottagarlandet i det svenska

utvecklingsbiståndet. Sedan över ett sekel har kyrkor och

frivilligorganisationer varit aktiva i såväl övriga Etiopien som

i Eritrea.

Utskottet

När utskottet senast behandlade Etiopien/Eritrea (1989/90:UU8)

välkomnades den utveckling mot en förhandlingslösning som kunde

skönjas under 1989. Vidare uttrycktes förhoppningen att en

fredlig förhandlingslösning skulle främja en utveckling mot

demokrati och stärkande av de mänskliga fri- och rättigheterna i

området.

Mot denna bakgrund noterar utskottet med oro att den under

1989 inledda dialogen mellan den etiopiska regeringen och EPLF

respektive TPLF har avstannat utan att några påtagliga konkreta

resultat uppnåtts. I stället har, som beskrivits tidigare i

betänkandet, krigshandlingarna under 1990 åter intensifierats

med ökat mänskligt lidande som följd.

Det är fortsatt utskottets uppfattning att en varaktig fred

endast kan uppnås genom förhandlingar mellan de stridande

parterna. En bestående lösning måste nås genom fredliga

överenskommelser. Utskottet uttrycker därför förhoppningen att

samtalen mellan parterna kan återupptas snarast möjligt.

Den svenska regeringen bör fortsätta sitt arbete att aktivt

stödja fredsansträngningarna och verka för att förhandlingar

återupptas och för att nå en lösning av konflikten. Utskottet

noterar härvid att Sverige accepterat en observatörsroll i

förhandlingar mellan TPLF och etiopiska regeringen.

Utskottet ser vidare positivt på att ge FN en observatörsroll

i EPLF-förhandlingarna och välkomnar den etiopiska regeringens

ställningstagande att acceptera detta förslag. FN har ett ansvar

också vad gäller konflikten i Etiopien. Utskottet välkomnar

generellt en mer framträdande roll för FN när det gäller

konfliktens lösning inklusive en behandling av frågan i

generalförsamling eller säkerhetsråd. Här kan erinras om den

framgångsrika roll FN har spelat när det gäller fredlig lösning

av ett antal regionala konflikter under senare år. Det är dock

fortsatt utskottets bedömning att sådan behandling torde

förutsätta att den sker i samförstånd med parterna i konflikten.

Vidare förutsätter en FN-behandling att FN:s medlemsstater

ställer sig bakom detta. Inte desto mindre anser utskottet att

Sverige bör verka för att föra upp frågan i FN om fredssamtalen

skulle visa sig bli resultatlösa. Det bör i sammanhanget noteras

att FN redan spelar en viktig roll beträffande biståndet till

området.

Vid en FN-behandling bör självfallet Sverige i samarbete med

andra länder aktivt verka för positiva resultat och ge sitt stöd

till de fredsbefrämjande åtgärder som FN:s medverkan kan komma

att leda till.

Härmed tillstyrks yrkande 4 i motion U634 (fp), yrkande 13

(delvis) i motion U642 (c) och yrkande 1 i motion U640 (s).

Yrkande 1 i motion U634 (fp) och yrkande 3 i motion U646 (v) får

anses besvarade.

Utskottet har under en lång följd av år behandlat frågan om

Eritreas status (senast i betänkande 1989/90:UU9). Redan år 1977

konstaterade utskottet att frågan är "genomvävd av etniska,

religiösa, ekonomiska, politiska och andra intressemotsättningar

och rivaliteter, som sträcker sig långt utöver både Eritreas och

Etiopiens gränser och också utöver den afrikanska regionen".

Förutsättningarna för en varaktig reglering av Eritreas

framtida status har förbättrats i och med att parterna

accepterat principen om att förhandla, även om förhandlingarna

nu, förhoppningsvis tillfälligt, avstannat.

Det ankommer på de deltagande parterna att slutligt fastställa

de förutsättningar som skall gälla för förhandlingar. Detta

innebär att de som resultat kan leda till olika former av

självbestämmande för Eritrea, exempelvis i form av regional

autonomi i en federation eller som självständighet för Eritrea.

Under alla omständigheter är principen om självbestämmande för

Eritrea politiskt och folkrättsligt välgrundad. En varaktig

lösning av konflikten bör därför bygga på det eritreanska

folkets rätt till självbestämmande. Härvid kan erinras om den

federativa lösning FN beslutade om redan 1950. Det slutliga

resultatet är för parterna att avgöra vid förhandlingarna. Det

är vidare viktigt att befolkningen i Eritrea ges möjlighet att

uttrycka sin syn i frågan. Av det ovan anförda följer att en

internationellt övervakad folkomröstning om Eritreas framtida

status är ett logiskt led i konfliktlösningen. Om en varaktig

fred skall uppnås är det av central vikt att de i konflikten

berörda parterna står bakom folkomröstningen. Även frågan om

folkomröstning är således för parterna att avgöra genom

förhandlingar.

Härmed tillstyrks yrkandena 2 och 3 i motion U634 (fp),

yrkande 2 i motion U646 (v) och motion U652 (s). Yrkande 13

(delvis) i motion U642 (c) får anses besvarat.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat oro vad

gäller läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Etiopien.

Allvarliga brott mot dessa rättigheter har ägt rum. Respekten

för de mänskliga rättigheterna är fortsatt dålig. I betänkandet

1989/90:UU9 menade utskottet att om förhandlingarna inte inom

rimlig tid skulle leda till en situation i Etiopien där

mänskliga rättigheter respekteras så bör frågan om en särskild

rapportör för Etiopien aktualiseras i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna. Samtidigt konstaterade utskottet att

utsikterna att få stöd inom FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna för att tillsätta särskild rapportör med uppgift

att granska förhållandena i Etiopien var begränsade. Inte desto

mindre anser utskottet att Sverige nu bör verka för en sådan

granskning av situationen beträffande respekten i Etiopien för

de mänskliga rättigheterna inom ramen för FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna, inklusive tillsättandet av en särskild

rapportör. Det bör i sammanhanget noteras att ökade

ansträngningar för att främja en fredlig lösning av konflikten

genom förhandlingar kan bidra till en ökad respekt för mänskliga

rättigheter.

De mänskliga rättigheterna är vidare nära förknippade med

frågan om demokrati. Utskottet har noterat de viljeyttringar om

åtgärder i demokratisk riktning som den etiopiska regeringen

tillkännagivit men konstaterar samtidigt att konkreta resultat

ännu i stort sett uteblivit. Utskottet är av uppfattningen att

en utveckling mot demokrati och pluralism också skulle gynna

fredsansträngningarna. Vidare beträffande mänskliga rättigheter

noterar utskottet med oro de uppgifter som pekar på att

motstånds- och befrielserörelserna också gör sig skyldiga till

allvarliga överträdelser.

Härmed tillstyrks yrkande 2 i motion U635 (m).

I motion U646 (v) yrkas att riksdagen ger regeringen till

känna att den bör fördöma Israels och Sovjetunionens inblandning

i Etiopiens inre angelägenheter.

De allvarliga konflikter som präglar utvecklingen inte bara i

Etiopien utan i hela det område som benämns Afrikas Horn har

enligt utskottets uppfattning förvärrats genom den

internationalisering av konflikterna som skett. Utskottet hade

anledning behandla frågan senast i betänkandet 1988/89:UU1. De i

många fall omfattande vapenleveranserna utifrån som under en

lång följd av år ägt rum har enligt utskottets mening

ytterligare underblåst konflikterna och försvårat en

förhandlingslösning. Vapen från en rad länder har strömmat in

och fortsätter att strömma in i området. Ett av de i motionen

(U646) nämnda länderna, Sovjetunionen, har varit en av de

största vapenleverantörerna till området. Leveranserna från

Sovjetunionen har dock minskat under senare år.

Utskottet konstaterar att det land utöver Sovjetunionen som

nämns i motionen, Israel, har ett militärt samarbete med

Etiopien. Omfattningen av detta är svår att bedöma. Det är

vidare svårt att i nuläget avgöra huruvida Israels samarbete med

Etiopien innebär risker för att konflikten i Etiopien närmare

dras in i Mellanösternkrisen. En sådan utveckling vore under

alla omständigheter djupt oroande. I sammanhanget bör det nämnas

att även befrielserörelserna torde erhålla vapenleveranser

utifrån, kanske i första hand från några arabstater.

Det är sammantaget utskottets uppfattning att vapenleveranser

utifrån till den konfliktfyllda regionen runt Afrikas horn, från

vilket land de än kommer, skapar nya risker för långvariga och

blodiga konflikter och därför bör upphöra.

Med det ovan anförda får yrkande 1 i motion U646 (v) anses

besvarat.

Senast i betänkandet om utvecklingssamarbete (1989/90:UU15)

behandlade utskottet frågan om katastrofhjälp till Etiopien.

Utskottet noterade därvid med djup oro befolkningens

försörjningssituation och angav att kraftfulla internationella

åtgärder måste vidtas för att den hotande svältkatastrofen skall

kunna undvikas eller åtminstone lindras.

Enligt vad utskottet erfarit är hotet om en svältkatastrof

långt ifrån avvärjt. De under 1990 intensifierade

stridshandlingarna har inneburit ökade påfrestningar för

civilbefolkningen. En uppskattning av antalet omedelbart

hjälpbehövande människor i Etiopien är svår att göra men

utskottet har inhämtat att det för närvarande kan röra sig om

grovt räknat ca fyra miljoner människor.

Utskottet konstaterar att Sverige givit omfattande

katastrofhjälp till Etiopien genom bl.a. enskilda organisationer

och FN, inkluderande insatser i Eritrea, Tigray och Wollo.

Sverige bör ha beredskap för utökade insatser för att undsätta

den drabbade befolkningen.

Den svenska regeringen har vid flera tillfällen tagit upp

frågan om fri lejd för hjälptransporter med den etiopiska

regeringen. Utskottet välkomnar att åtminstone en

nödhjälpskorridor till områden i Tigray har upprättats och för

närvarande synes fungera genom medverkan av den etiopiska

kyrkliga hjälporganisationen JRP. Även luftbron till Asmara

synes fungera liksom hjälpsändningarna över sudanska gränsen.

Det är dock beklagligt att förnödenheter ännu inte kan föras in

via hamnen i Massawa. Med tanke på nödhjälpsbehoven i områdena

måste ytterligare ansträngningar göras i syfte att trygga

transport- och försörjningsleder. Sverige bör fortsätta att

tillsammans med det övriga givarsamfundet aktivt verka för att

få parterna i konflikterna att medge fri lejd för

nödhjälpstransporter.

Alla parter i konflikten måste verka för att hjälpsändningarna

kommer fram. Utskottet vill understryka att livsmedelsleveranser

och andra hjälpsändningar inte får utnyttjas av de olika

parterna som argument i konflikten. Svält som vapen kan inte

accepteras.

Härmed får yrkandena 6 och 7 i motion U634 (fp), yrkande 3 i

motion U640 (s), yrkande 13 (delvis) i motion U642 och yrkande 4

i motion U646 (v) anses besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fredsförhandlingar och FN:s roll

att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion 1989/90:U634,

yrkande 13 i motion 1989/90:U642 (delvis) och yrkande 1 i motion

1989/90:U640 ger regeringen till känna vad utskottet anfört och

förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U634 och yrkande 3 i motion

U646 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande eritreanska folkets rätt till

självbestämmande och frågan om folkomröstning

att riksdagen med bifall till yrkandena 2 och 3 i motion

1989/90:U634, yrkande 2 i motion 1989/90:U646 och motion

1989/90:U652 ger regeringen till känna vad utskottet anfört och

förklarar yrkande 13 i denna del i motion 1989/90:U642 besvarat

med vad utskottet anfört,

3. beträffande mänskliga rättigheter

att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U635

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande internationalisering av konflikterna

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U646

besvarat med vad utskottet anfört,

5. beträffande skydd för hjälptransporter

att riksdagen förklarar yrkandena 6 och 7 i motion

1989/90:U634, yrkande 3 i motion 1989/90:U640, yrkande 13 i

motion 1989/90:U642 delvis och yrkande 4 i motion 1989/90:U646

besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 18 oktober 1990

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert

Svensson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Alf Wennerfors (m),

Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson

(s), Inger Koch (m), Bertil Måbrink (v), Per Gahrton (mp), Viola

Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Eva Björne (m), Maria

Leissner (fp), Arne Mellqvist (s), Ingbritt Irhammar (c).