Bet. 1990/91:UU4

Utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU04

Nedrustning

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

UU4

Ärendet

I detta betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som

väcktes under den allmänna motionstiden i januari 1990.

Flertalet yrkanden har behandlats av utskottet i tidigare

betänkanden. För en närmare redovisning av sakläget och av

riksdagens ställningstaganden i dessa frågor hänvisas till

tidigare betänkanden, senast 1989/90:UU6. I det följande läggs

särskild vikt vid den utveckling som ägt rum under det senaste

året.

Motionerna

1989/90:U401 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett fortsatt agerande för en

internationell överenskommelse om örlogsbesök,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

besökande stater som med sina militärfartyg vill anlöpa svenska

hamnar och vatten skall avge en försäkran om att de är

kärnvapenfria.

1989/90:U402 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

besökande stater, som med sina militärfartyg vill anlöpa svenska

hamnar och farvatten, skall avge en uttrycklig försäkran om att

de är kärnvapenfria,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige aktivt bör verka för en marin avrustning av alla fartyg

och att kärnvapenmakterna i avvaktan härpå uttryckligen

bekräftar om ett marinfartyg är kärnvapenbestyckat eller ej,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör verka för att andra länder följer de beslut som

fattas om främmande flottbesök.

1989/90:U404 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige av berörda länder bör begära en kärnvapenfri zon i

Norden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

utländska flottbesök skall avvisas, såframt man inte kan

garantera frånvaro av kärnvapen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör ta initiativ till förhandlingar med NATO och

Warszawapakten om militära nedrustningar i det nordiska området,

1989/90:U405 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om beaktandet av svenska säkerhetspolitiska

intressen i ESK-förhandlingarna vad beträffar den traditionella

kopplingen till den neutrala och alliansfria gruppen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en omsorgsfull värdering av förslag på

nedrustningsområdet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt

perspektiv,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att forsknings- och

analysarbetet som rör olika staters militära och

säkerhetspolitiska utveckling i Europa även framgent hålls på en

hög kvalitativ nivå,

4. att riksdagen begär att regeringen internationellt och i

FN verkar för att icke-spridningsavtalet i sina olika delar

hävdas samt att uppslutningen kring avtalet stärks,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att avtalet mellan Moskva och Washington

beträffande medeldistansmissiler öppnas för undertecknande av

alla nationer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt svenskt arbete för en global

konvention som hindrar utveckling, tillverkning och lagring av

kemiska vapen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om angelägenheten av ett intensivt svenskt

arbete för en effektivare internationell konvention om förbud

mot tillverkning, lagring och användning av biologiska vapen,

samt att ett bra kontrollsystem upprättas för att kontrollera

efterlevnaden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och

kärnvapenfria zoner,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att Sverige inom

ESK-förhandlingarnas ram driver frågan vidare om anmälningsplikt

för militära övningar av olika slag,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om riskerna för regionalisering av

nedrustningspolitiken,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om internationella örlogsbesök.

1989/90:U406 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i

Förenta Nationerna skall verka för en ändring av IAEA:s

instruktion i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N413.

1989/90:U407 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i

tillträdesförordningen så att tillstånd icke kan beviljas för

främmande makt att bedriva militära övningar på svenskt

territorium.

1989/90:U412 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

annat lands militärövningar på svenskt territorium inte kan

tillåtas,

2. att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för

syftet med tillståndet till schweiziska krigsövningar i Sverige.

1989/90:U413 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen väcker frågan om

uttryckliga garantier för kärnvapenfrihet vid örlogsbesök vid

ESK eller i lämpligt FN-sammanhang,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheterna till en gemensam nordisk

ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheterna till ett samarbete med Nya

Zeeland i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

4. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en

folkrättslig utredning av det slag som i motionen angivits.

1989/90:U414 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att i framtiden behandla

betänkanden om nedrustning och försvarsanslag i ett sammanhang,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige inom ESK bör ta initiativ till ett speciellt program för

förtroendeskapande åtgärder i norra Europa,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i Norden bör

utses,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i Nordiska rådet bör ta upp frågan om en nordisk

kärnvapenfri zon,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige hädanefter bör kräva absoluta garantier från gästande

örlogsfartyg om att de icke bär atomvapen ombord,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör inleda erfarenhetsutbyte med andra småstater,

däribland Nya Zeeland, som haft problem med örlogsfartyg från

atomvapenmakter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

franska kärnvapenprov alltid bör leda till svensk protest,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör kräva omformulering av icke-spridningsavtalet i

syfte att göra texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla

kärnkraften,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör ta initiativ till omformulering av IAEA:s stadga i

syfte att göra den förenlig med Sveriges beslut att avveckla

kärnkraften,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att Sverige vid framtida internationella tvister som ej kan

lösas genom förlikning skall vända sig till Internationella

domstolen i Haag,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att Sverige i FN bör ta upp frågan om hur motsättningen mellan

global solidaritet och respekt för staters suveränitet i fall av

typen Kampuchea och Panama skall kunna överbryggas inom ramen

för en internationell rättsordning.

1989/90:U415 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ett medlingsinstitut.

1989/90:U416 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag om förbud mot

kärnvapen på svenskt territorium i överensstämmelse med denna

motion.

1989/90:U418 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en kärnvapenfri zon i Norden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett fullständigt provstoppsavtal,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatta ansträngningar att få en

fullständig anslutning till icke-spridningsavtalet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en konvention om förbud mot utveckling,

produktion och lagring av kemiska vapen samt förstörande av

lager och produktionsanläggningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anslutning till ett system inom FN:s ram

för redovisning av militära budgetar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om intensifierade försök att få till stånd en

dialog för att begränsa den marina kapprustningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts beträffande ett system inom FN:s ram för

registrering, kontroll och begränsning av den internationella

vapenhandeln.

1989/90:U420 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att den framför en

offentlig protest mot de franska kärnvapenproven i Stilla havet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar för

en vetenskaplig belysning av effekterna på hälsa och miljö med

anledning av ca 30 års provsprängningar,

3. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN framför

krav på att alla kärnvapenprov skall stoppas.

1989/90:U422 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att

förhindra att biotekniken utnyttjas för offensiva militära

syften.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Jo617.

1989/90:U424 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kärnvapenprovstopp,

4. att riksdagen begär att regeringen i internationella fora

aktualiserar sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen i enlighet

med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en

förändrad inriktning av IAEA:s verksamhet, i enlighet med vad

som anförts i motionen,

6. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag till

konkreta åtgärder för att förhindra marin rustning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en skärpning av praxis vid örlogsbesök av

kärnvapenmakter,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förtroendeskapande åtgärder i norra

Europa,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för

kärvapenfri zon i norra Europa,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förbud mot kryssningsmissiler,

11. att riksdagen hos regeringen begär att en proposition

snarast föreläggs riksdagen där motsättningen mellan vapenexport

och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik undanröjs.

1989/90:U425 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett säkerhetspolitiskt samarbete med

länderna kring Östersjön,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättandet av en Östersjö-kommission,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetet för ett kärnvapenfritt och

demilitariserat Nordeuropa,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot flottbesök där garantier om

kärnvapenfrihet ej lämnats,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att stärka samarbetet mellan de neutrala

länderna i säkerhets- och nedrustningspolitiska frågor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en ny internationell

folkrättslig definition av neutralitetsbegreppet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om FN:s roll.

1989/90:U427 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om IAEA:s dubbla roll,

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N478.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförs om internationell avveckling av kärnkraften.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N478.

1989/90:U428 av Ivar Franzén m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om IAEA:s dubbla roll på kärnkraftsområdet.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N479.

1989/90:U429 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om aktiva åtgärder för rustningsbegränsningar i

norra Europa och nordisk kärnvapenfri zon.

1989/90:U637 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att Sverige aktivt skall verka för att kärnkraften avvecklas

globalt och att IAEA:s uppgift i fortsättningen skall vara att

verka för kärnkraftens avveckling.

Nedrustningsförhandlingarna

Diskussioner om nedrustning och rustningsbegränsning förs

sedan länge i flera olika sammanhang och inom skilda

organisationer. För det första bedrivs bilaterala förhandlingar

direkt mellan USA och Sovjetunionen, främst om kärnvapen. För

det andra förs multilaterala förhandlingar inom

nedrustningskonferensen i Genève (CD), i vilken 40 länder

representerande samtliga ländergrupper deltar. För det tredje

förs inom den europeiska säkerhetskonferensens ram (ESK)

förhandlingar i Wien dels mellan staterna i NATO och

Warszawapakten om reducering av de konventionella styrkorna i

Europa (den s.k. CFE-förhandlingen mellan 22 stater), dels

mellan samtliga 34 ESK-stater om ytterligare förtroende- och

säkerhetsskapande åtgärder (den s.k. CSBM-förhandlingen). I den

process som lett fram till återföreningen av de båda tyska

staterna har under det gångna året en särskild roll spelats av

de s.k. två-plus-fyra-förhandlingarna, dvs. mellan de två tyska

staterna och de fyra segrarmakterna i andra världskriget. Några

av nyckelfrågorna i dessa förhandlingar har lösts i direkta

kontakter mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunionen.

Härtill kommer diskussioner om nedrustning i andra fora utom

och inom FN-systemet. Till de senare hör bl.a. FN:s

generalförsamling, dess nedrustningskommission och dess

återkommande specialsessioner om nedrustning.

I det följande redovisas läget inom vart och ett av de

viktigaste förhandlingsområdena. Karaktäristiskt för det senaste

året har varit att utvecklingen i vissa avseenden gått så snabbt

att de traditionella förhandlingarna mellan supermakterna och

mellan blocken delvis har överflyglats av ensidigt

tillkännagivna eller bilateralt överenskomna åtgärder på

nedrustningsområdet. En redovisning av dessa kompletterar därför

förhandlingsöversikten.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa

Förutsättningarna för det internationella nedrustningsarbetet

betingas ytterst av förhållandet mellan de båda militära

supermakterna. Utvecklingen i Europa har emellertid under det

gångna året varit så snabb och fått en sådan egen dynamik att de

inomeuropeiska processerna på ett avgörande sätt påverkat det

internationella nedrustningsklimatet i stort.

Väsentliga element i den europeiska efterkrigsordningen har

avvecklats på mindre än ett år. Bakgrunden är främst ett samspel

mellan å ena sidan insikten hos den sovjetiska ledningen om

nödvändigheten av en fortsatt radikal förnyelse av

utrikespolitiken och å andra sidan länge undertryckta folkliga

krav i Östeuropa på en fullständig uppgörelse med den sovjetiska

modellen. Etablerade föreställningar såväl i öst som i väst om

gränserna för det politiskt möjliga har därmed överskridits i

sådan skala att utvecklingen 1989--1990 allmänt kommit att

karaktäriseras som en revolution och som ett avslutande av den

period som i nästan ett halvsekel kallats efterkrigstiden.

Denna revolution, som symboliseras av Berlinmurens fall i

november 1989 och den tyska återföreningen i oktober 1990, har

också inneburit ett nytt samarbetsklimat i Europa och sökandet

efter en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning.

Intresset att det enade Tyskland skall förankras i såväl

existerande som nya säkerhetsstrukturer samt önskan att engagera

Sovjetunionen och de nya östeuropeiska demokratierna i ett

varaktigt samarbete har givit upphov till en rad olika idéer om

en ny framtida "arkitektur" för europeiskt samarbete. Ett

viktigt steg på vägen mot ett närmare samarbete på det

säkerhetspolitiska området utgörs av de pågående

förberedelserna inför det förestående toppmötet i Paris mellan

ESK-processens 34 medlemsländer.

Ett fördjupat samarbete inom ESK:s ram betraktas emellertid på

flera håll i Västeuropa som otillräckligt. Parallellt med

upplösningen av de gamla strukturerna i Östeuropa pågår arbetet

på att fördjupa inte bara den ekonomiska utan även den politiska

integrationen inom Europeiska gemenskapen. Även om

uppfattningarna går isär mellan och inom medlemsländerna om vart

EG:s politiska integration långsiktigt bör syfta, kommer en

särskild regeringskonferens att inledas i december i år kring

frågan om en politisk union mellan EG:s medlemmar. Av den redan

pågående diskussionen framgår att det i första hand torde bli

fråga om att stärka och effektivisera gemenskapens

institutionella maskineri och samtidigt förstärka det

demokratiska inslaget samt att närma det utrikespolitiska

samarbetet (EPS) till gemenskapens övriga samarbete. Andra mer

långtgående förslag om militärt och försvarspolitiskt samarbete

har också presenterats, även om de inte förefaller ha stöd av en

majoritet av medlemsländerna.

En särskild fråga utgör utnyttjandet av Västeuropeiska unionen

(WEU) som organ för militärt samarbete mellan dess nio

medlemsländer (de tolv EG-medlemmarna utom Irland, Grekland och

Danmark). Inom organisationens ram har en viss samordning skett

för de västeuropeiska flottstyrkor som sänts till Persiska viken

för att övervaka FN:s embargo gentemot Irak och Kuwait. WEU

saknar ett integrerat kommandosystem, men patrulleringszoner i

Gulfen har fördelats mellan medlemmarna, och

samordningscentraler har inrättats i huvudstäderna. Bl.a.

Gulfkrisen har under innevarande höst utlöst en mer allmän

diskussion om de västeuropeiska ländernas roll på det försvars-

och säkerhetspolitiska området och den roll som NATO, WEU och EG

därvid kan spela.

Sammanfattningsvis har utvecklingen i Europa på kort tid

öppnat nya perspektiv såväl för ett fördjupat alleuropeiskt

säkerhetspolitiskt samarbete som för ett ytterligare fördjupat

samarbete inom de västeuropeiska institutioner vilka, till

skillnad från sina östeuropeiska motsvarigheter, har

demonstrerat sin livskraft och utvecklingsförmåga. Det är ännu

för tidigt att bedöma vilka former detta samarbete slutligen kan

komma att ta sig, liksom hur långt det kan komma att gå. Den

långsiktiga utvecklingen pekar mot en betydligt större roll för

de europeiska länderna själva i utformandet av ett framtida

europeiskt säkerhetsmönster och därmed en minskning av de två

supermakternas traditionella engagemang.

Det nya samarbetsklimatet har under det gångna året tagit sig

uttryck i åtgärder och tillkännagivna planer av mycket stor

nedrustningspolitisk betydelse. Utvecklingen har varit så snabb

att den huvudsakligen ägt rum vid sidan av de pågående

nedrustningsförhandlingarna. Tydligast gäller detta skeendet

inom Warszawapakten.

Sovjetunionen har under innevarande år slutit avtal med Ungern

och Tjeckoslovakien om ett tillbakadragande av samtliga

sovjetiska styrkor före halvårsskiftet 1991. Över hälften av de

73 000 sovjetiska soldaterna som tidigare fanns i

Tjeckoslovakien har redan lämnat landet. Andelen redan

tillbakadragna stridsvagnar, pansarfordon och artilleri är ännu

större. Också för Ungerns del håller avtalet på att snabbt

uppfyllas. Polen har nyligen upptagit motsvarande förhandlingar

om ett skyndsamt tillbakadragande av de sovjetiska styrkorna i

landet.

Inom ramen för avtalet om Tysklands enande har Sovjetunionen

åtagit sig att dra tillbaka samtliga sovjetiska styrkor från

landets östra delar inom tre till fyra år, dvs. senast 1994.

Eftersom några sovjetiska styrkor ej finns stationerade i

Bulgarien och Rumänien, innebär den inledda utvecklingen att

Sovjetunionen på relativt kort tid kommer att avveckla hela sin

militära närvaro i Central- och Östeuropa.

Enligt det avtal som träffades mellan Västtyskland och

Sovjetunionen i juli om det återförenade Tysklands

säkerhetspolitiska dispositioner kan västtyska trupper som ej är

underordnade NATO (dvs. lokala förband i den s.k.

territorialarmén) förläggas till de tidigare östtyska delarna av

landet genast efter återföreningen. Efter det sovjetiska

tillbakadragandets fullbordan kan även tyska NATO-trupper

stationeras där. De skall då enligt den bilaterala

sovjetisk--tyska uppgörelsen emellertid till skillnad från

dagens västtyska trupper ej förfoga över vapensystem som kan

bestyckas med kärnvapen. Utländska styrkor skall enligt

överenskommelsen ej heller varaktigt få stationeras i de östra

delarna av Tyskland.

Sovjetunionen har genom den bilaterala överenskommelsen med

Förbundsrepubliken accepterat att ett återförenat Tyskland blir

medlem av NATO. Förbundsrepubliken har å sin sida förklarat sig

beredd att inom ramen för Wienförhandlingarna om konventionella

styrkereduktioner i Europa skära ned det framtida tyska

försvaret till 370 000 man i stående förband inom tre till fyra

år, varav högst 345 000 i mark- och flygförband. Det torde

innebära att dagens östtyska försvarsmakt i det närmaste

fullständigt avvecklas och att inte oväsentliga nedskärningar

därtill sker från dagens västtyska nivåer. Nivån 370 000 man

innebär en närmast 40-procentig nedskärning från den sammanlagda

väst- och östtyska nivån på 615 000 man.

Den sovjetiska tvångsmaktens avveckling i förening med

tillkomsten av demokratiskt valda regeringar i Östeuropa har

radikalt förändrat förutsättningarna för Warszawapaktens

fortsatta verksamhet. Att den politiska förnyelsen i vissa av

länderna går långsammare än i andra förändrar inte detta. Som

organ för gemensam militär planering torde Warszawapakten i

realiteten ha upphört att existera, och även beträffande dess

roll som ett politiskt samrådsorgan råder starkt skiftande

uppfattningar bland organisationens egna medlemmar. Ungern har

tillkännagivit sin avsikt att lämna organisationen helt och

hållet under nästa år.

Vid en bedömning av de säkerhetspolitiska förutsättningarna i

Europa måste till de redovisade förändringarna mellan

Warszawapaktens medlemmar läggas de nedskärningar av den

militära produktionen i Sovjetunionen som ingår i landets

ekonomiska reformplaner. Bakgrunden är såväl den allt djupare

ekonomiska krisens krav som ett tryck från nya folkliga

opinioner. Några nya mål för de militära nedskärningarna har

ännu inte antagits, men i diskussionen om reformprogrammet intar

de en central plats. Tills vidare fortsätter av allt att döma

genomförandet av de planer som tillkännagavs i slutet av 1988

att under de kommande två åren skära ned krigsmakten med

500000 man. De planer på ensidiga nedskärningar av olika

vapensystem som då samtidigt deklarerades har senare kommit att

överskuggas av de betydligt större åtagandena inom ramen för

Wienförhandlingarna.

Under året tillkännagivna uppgifter tyder emellertid på att

militärmaktens andel av den sovjetiska ekonomin snarast varit av

ännu större omfattning än vad omvärlden tidigare antagit. Den

sovjetiska militära styrkan kommer även efter det att

tillförseln av nya resurser minskat att i högsta grad förbli en

central faktor i varje bedömning av säkerheten i Europa. De ovan

skildrade nedskärningarna av den sovjetiska krigsmakten har

hittills i första hand berört Central- och Östeuropa samt

centrala Ryssland generellt. Styrkorna i norra Europa synes inte

ha minskat nämnvärt. Tvärtom finns tecken på att en viss militär

uppgradering där kan komma att ske som resultat av det senaste

årets omdispositioner och beslutade förändringar.

Medan det är förändringarna i Sovjetunionen och Östeuropa som

representerar den främsta dynamiken i avvecklandet av den

europeiska efterkrigsordningen, har på NATO-sidan såväl enskilda

medlemsstater som organisationen som sådan reagerat med positiva

svar på utvecklingen i öst. Vid NATO:s toppmöte i juli i år

antogs den s.k. Londondeklarationen, vilken förutskickar en

anpassning av NATO:s framtida roll till den nya situationen. Det

gäller bl.a. en förstärkning av organisationens politiska roll i

syfte att etablera nya samarbetsrelationer med de tidigare

motståndarna i Warszawapakten.

I takt med att de sovjetiska styrkorna dras bort från

Östeuropa förutskickas i Londondeklarationen även en förändrad

kärnvapendoktrin för NATO. Genom en ny betoning av kärnvapnens

roll som "yttersta utväg" modifieras den tidigare s.k.

flexible-response-doktrinen, vilken byggt på möjligheten av en

relativt tidig kärnvapeninsats. I stället för ett framskjutet

konventionellt försvar förespråkas nu också i den kommande

NATO-doktrinen mindre enheter med hög flexibilitet och rörlighet

samt en lägre beredskap. Deklarationen konstaterar även att

långt färre kärnvapen kommer att behövas i framtiden och

föreslår att förhandlingar om nedskärning av taktiska kärnvapen

påbörjas snart efter det att de nuvarande förhandlingarna om

konventionella vapen avslutats.

På flera håll bland NATO:s medlemsländer har under det gångna

året förslag och planer presenterats, vilka om de genomförs

kommer att innebära betydande ensidig nedskärningar i de

militära programmen. I Förenta Staterna förbereds olika

reduktioner i militärbudgeten som led i strävan att minska

budgetunderskottet. Den amerikanska försvarsmakten tillkännagav

nyligen planer på att minska försvarsutgifterna med 25% under

de kommande fem till sex åren. Nedskärningen kommer att

genomföras inom samtliga vapengrenar. Därtill kommer ett stort

antal militära baser utomlands att stängas och verksamheten

minskas vid ännu fler. Det tidigare inledda bortdragandet av

vissa kategorier taktiska kärnvapen och kemiska vapen

fortsätter.

Den brittiska regeringen har meddelat att man överväger

avsevärda minskningar av försvarsmakten, bl.a. en 20-procentig

minskning av armén och en halvering av den brittiska Rhenarmén

som är stationerad i Tyskland. Frankrike har annonserat sin

avsikt att dra bort hälften av de ca 50 000 franska soldater som

likaledes finns stationerade i Tyskland.

Tendensen till en minskning av både rustningar och stående

styrkor, underbyggd såväl av ett starkt förbättrat

internationellt klimat som av växande krav på besparingar, har

visserligen kortsiktigt kommit att motsägas av den omfattande

militära uppladdningen kring Gulfen som följd av Iraks invasion

av Kuwait. Under de villkor som rådde tidigare under 1980-talet

skulle den uppkomna situationen med stor sannolikhet ha utlöst

en kris mellan stormakterna. Symptomatiskt är emellertid att

inte heller risken för väpnad konfrontation i Gulfområdet har

kunnat störa det dominerande avspänningsförhållandet mellan de

båda supermakterna. I stället har de hittills samarbetat på ett

sätt som bl.a. gjort det möjligt för Förenta Nationerna att för

egentligen första gången under organisationens existens agera

mot en internationell aggression så som ursprungligen var

avsett. Den viktigaste faktorn för ett fortsatt gynnsamt

nedrustningsklimat synes därför bestå oförändrad eller t.o.m.

förstärkt.

Detta gynnsamma klimat har naturligtvis också i hög grad

präglat de pågående förhandlingarna om nedrustning och

säkerhet i Europa. De två parallella förhandlingarna,

vilka inleddes i mars l989 efter beslut vid den europeiska

säkerhetskonferensens uppföljningsmöte i Wien, syftar till att

nå resultat redan till det förestående toppmötet med

ESK-medlemmarnas stats- och regeringschefer i Paris i november i

år. Den ena förhandlingen förs mellan de 22 medlemsländerna i de

två militärallianserna och avser en reduktion av de

konventionella styrkorna i Europa (CFE). Den andra

förhandlingen förs mellan ESK-processens samtliga 34 medlemmar

och gäller en vidareutveckling av förtroende- och

säkerhetsskapande åtgärder (CSBM).

Målet för de tidigare 23-statsförhandlingarna -- efter

Tysklands enande 22-statsförhandlingarna -- är att nå en stabil

och säker balans på lägre nivåer genom en minskning av de

militära styrkorna, eliminering av asymmetrier och av förmågan

att påbörja omfattande offensiva operationer. Slutlig enighet om

ett principavtal nåddes i början av oktober mellan USA:s och

Sovjetunionens utrikesministrar. Då bekräftades alliansvisa tak

för vissa offensiva vapensystem på nivåer som ligger väsentligt

under dagens. Enligt principavtalet begränsas antalet

stridsvagnar till 20 000, antalet pansrade stridsfordon till

30 000, antalet artilleripjäser till 20 000 och antalet

helikoptrar till 2 000 per allians. I fråga om flyget är enighet

enligt uppgift nära mellan parterna, men liksom tidigare utgörs

den olösta frågan av det landbaserade sovjetiska marinflyget,

vilket Sovjetunionen ej velat inkludera i avtalet. En uppgörelse

också i denna fråga skall dock enligt parterna vara nära.

Vissa undertak, t.ex. för olika kategorier av pansrade

stridsfordon, har fastställts. Enighet har också nåtts om den

ungefärliga andel av totalnivån för varje vapensystem som får

tillfalla en enskild medlem av respektive allians. Enligt det

ursprungliga västförslaget skulle denna andel få uppgå till

30% av det totala antalet av ett visst system för de båda

allianserna. Andelen har nu i stället överenskommits i absoluta

tal för respektive vapenslag: 13 300 stridsvapen, 13700

artilleripjäser, 5150 stridsflygplan och 1500 helikoptrar.

Dessa siffror utgör övre gränsen. Deras praktiska betydelse

ligger i att de anger hur mycket Förenta Staterna kan acceptera

att Sovjetunionen förfogar över. Den närmare fördelningen av de

alliansvisa totalsiffrorna får avgöras inom respektive allians.

Sovjetunionen anser att förändringen i Östeuropa har påverkat

förutsättningarna för den s.k. Ottawaöverenskommelsen från

februari i år om tak för amerikanska och sovjetiska styrkor

förlagda utomlands i Europa. Då nåddes enighet om 195000 man

för vardera sidan, samt därtill ytterligare 30000 för

amerikanska styrkor förlagda utanför det s.k. centralområdet.

Med hänsyn till att de sovjetiska styrkor som enligt

överenskommelsen förutsågs stationerade i Central- och Östeuropa

nu ändå kommer att dras bort inom de närmaste åren, kräver

Sovjetunionen en lägre nivå än den avtalade också för amerikansk

del. Från amerikansk sida har man ej motsatt sig tanken på en

fortsatt reduktion, men man menar att det ännu är för tidigt att

i rådande läge ta ställning till hur långt en sådan kan tänkas

gå. Tills vidare har parterna enats om att föra denna fråga åt

sidan, och den kommer alltså ej att regleras inom CFE-avtalet.

Den andra av de två pågående förhandlingarna syftar till att

utveckla och fördjupa de förtroende- och säkerhetsskapande

åtgärder (CSBM) som 1986 blev resultatet av

Stockholmskonferensens arbete. Denna förhandling, som förts

mellan samtliga 35 -- numera 34 -- ESK-stater,syftar till att

öka öppenheten och förutsägbarheten beträffande militära

förhållanden i Europa genom bl.a. ökad information,

begränsningar av militära aktiviteter samt olika möjligheter

till verifikation genom bl.a. observation och inspektion.

Såväl NATO och Warszawapakten som de neutrala och alliansfria

staterna (NN) har lagt fram detaljerade förslag vilka betonar

olika sidor av förhandlingsmaterian. Västsidans förslag är

främst uppbyggt kring information och verifikation av

markstridskrafter och landbaserat flyg samt åtgärder för

krishantering. Östförslaget har betonat åtgärder som rör

begränsningar av stridskrafternas verksamhet samt förslag som

rör i synnerhet sjö- och flygstridskrafter. De neutrala och

icke-allierade staternas förslag inriktas främst på förband och

utrustning som ger rörlighet och eldkraft och som kan bilda

stommen i överraskande angrepp och större offensiva företag.

Förslaget omfattar bl.a. amfibiestyrkor.

Motsättningarna mellan öst och väst beträffande de framlagda

förslagen har varit betydande, i synnerhet när det gäller

sjöstridskrafterna och deras aktiviteter. Här gäller det bl.a.

tolkningen av konferensens mandat. Däremot har de traditionella

skillnaderna beträffande öppenhet och kontroll minskat, vilket

innebär att positionerna har kommit närmare varandra i viktiga

avseenden. Arbetet fortsätter för närvarande med syfte att en

överenskommelse med tillräckligt innehåll skall bli klar i tid

till mötet på stats- och regeringschefsnivå mellan

ESK-medlemmarna i Paris i november.

Vid sidan av de två redovisade förhandlingarna om nedrustning

och säkerhet i Europa pågår intensiva konsultationer inför detta

toppmöte. I en särskild förberedande kommitté, som arbetar

sedan i juli, diskuteras bl.a. en deklaration om principerna för

säkerhet och samarbete i Europa, riktlinjer för det framtida

ESK-arbetet samt en institutionalisering av detta samarbete i

form av olika permanenta organ och regelbundna möten på olika

nivåer. Enighet har nåtts om att bl.a. inrätta ett permanent

ESK-sekretariat och ett särskilt centrum för förebyggande av

konflikter (Conflict Prevention Centre, CPC).

Till utbyggandet av ESK:s institutioner hör även inrättandet

av en parlamentarisk dimension. I slutet av september i år hölls

i Strasbourg ett parlamentariskt möte till vilket representanter

för samtliga ESK-staters parlament inbjudits. Vid detta möte

antogs en resolution som lägger grunden för ett framtida

ESK-parlament, baserat på Europarådet och utnyttjande dess

administrativa resurser men sannolikt med en separat

internationell rättslig identitet.

Förenta Staterna -- Sovjetunionen

Den bilaterala dialogen mellan Förenta Staterna och

Sovjetunionen har under det gångna året ytterligare fördjupats.

Två toppmöten mellan de båda presidenterna och ett flertal

utrikesministermöten har hållits under l990. I takt med att

förtroendet växt har området för samverkan mellan dem också

vidgats. Det senaste och mest åskådliga exemplet utgörs av

reaktionerna på Iraks invasion av Kuwait.

Vid sidan av förhandlingarna om nedrustning och säkerhet i

Europa har Förenta Staterna och Sovjetunionen varit engagerade i

direkta förhandlingar i Genève om strategiska kärnvapen och

rymdvapen (NST). Beträffande de däri ingående förhandlingarna

om de offensiva strategiska kärnvapnen (START) har båda sidor

uttalat sin avsikt att söka nå enighet om ett avtal till årets

slut. Enighet har sedan länge förelegat beträffande högsta

tillåtna antal vapenbärare (1 600) och antalet stridsspetsar

(6 000) på vardera sidan. Man har också enats om undertak som

för vardera sidan begränsar dels antalet stridsspetsar på tunga

interkontinentala vapenbärare (1 540), dels antalet

stridsspetsar på rörliga interkontinentala vapenbärare (1 100).

Parterna har också enats om den mer komplicerade frågan hur

det strategiska bombflyget -- utrustat dels med kärnvapenbomber,

dels med långräckviddiga flygburna kryssningsmissiler, ALCM, de

senare i sin tur utrustade med respektive utan kärnvapenladdning

-- skall avräknas mot de båda totalramarna för vapenbärare

respektive stridsspetsar. Undertak för högsta tillåtna antal

strategiska bombplan har etablerats. För ALCM har man kommit

överens om hur de skall räknas av mot totalramen för

stridsspetsar samt hur många ALCM varje sådant bombplan får

medföra.

Parterna har också kommit överens om att i avtalet helt

förbjuda utvecklandet av vissa typer av offensiva kärnvapen. Dit

hör bl.a. nya typer av tunga interkontinentala missiler, tunga

ubåtsbaserade missiler och avfyrningsanordningar för sådana, nya

typer av ballistiska missiler med fler än 10 enskilda

stridsdelar och kryssningsrobotar med flera oberoende

stridsdelar.

Ett särskilt problem i START-förhandlingarna har frågan om de

långräckviddiga sjöbaserade kryssningsrobotarna (SLCM) utgjort.

Parterna står här fortfarande långt ifrån varandra. En viktig

skiljande fråga gäller möjligheter till en effektiv verifikation

av förekomsten av SLCM ombord på fartyg. Parterna har nu enats

om att frågan inte skall regleras inom ramen för START-avtalet.

I stället skall de utanför avtalet göra var sin unilateral

deklaration om sin politik beträffande SLCM samt därtill varje

år under avtalets tillämplighetstid en politiskt bindande

deklaration beträffande planerad förbandsläggning av SLCM. Båda

parter har förbundit sig att inte tillverka eller förbandslägga

SLCM med multipla oberoende stridsdelar.

Nedskärningarna till de i START-förhandlingarna överenskomna

nivåerna förutses ske under en tidsperiod av sju år. Till den

framförhandlade materian hör också verifikationsregler, som

bl.a. omfattar rätt till 12 ömsesidiga inspektioner och

kontinuerlig övervakning av varandras produktionsanläggningar.

Själva avtalet förutses ha en varaktighet av l5 år.

Även om flera centrala delar av förhandlingsmaterian i START

nu är lösta, kvarstår åtskilliga problem. Ett av dem gäller

USA:s rätt att överföra kunskap om och teknologi för moderna

strategiska system till de allierade länderna Storbritannien och

Frankrike. Trots svårigheter har parterna bekräftat sin strävan

att bli färdiga med ett START-avtal före årets slut.

Den andra delen av NST-samtalen mellan USA och Sovjetunionen i

Genève gäller förhandlingen om ett strategiskt rymdförsvar.

De amerikanska och de sovjetiska perspektiven i denna fråga har

stått i stark motsatsställning till varandra ända sedan

initiativet till ett rymdförsvar (SDI) lanserades av president

Reagan l983. Förra året enades parterna emellertid om att inte

låta detta stå hindrande i vägen för ett START-avtal. Den

amerikanska förhandlingspositionen är att man genom ett särskilt

rymdförsvarsavtal önskar få till stånd en gemensam övergång till

ett mer stabil kombination av offensiva och defensiva

strategiska styrkor, ifall fortsatt forskning och utveckling

visar att ett effektivt försvar mot ballistiska missiler är

möjligt.

Den sovjetiska positionen är att i stället genom ett särskilt

protokoll till det s.k. antirobotavtalet (ABM-avtalet) reglera

vilken forskning och utveckling som är tillåten och därvid

förbjuda bl.a. utvecklingsprov i rymden. Medan denna

principiella motsättning består, har SDI genom att frikopplas

från övriga nedrustningsförhandlingar förlorat den akuta och

symboliska karaktär som frågan hade under en stor del av

1980-talet. De efter hand växande frågetecknen av ekonomisk och

praktisk karaktär beträffande möjligheterna att ens på sikt

förverkliga ett rymdförsvar har också bidragit härtill.

Inom ramen för de senaste årens intensiva dialog har USA och

Sovjetunionen även bilateralt gjort framsteg i frågor som under

många år varit föremål för multilaterala förhandlingar i Genève.

Det gäller i synnerhet förbud mot kemiska vapen och olika frågor

rörande kärnvapenprov. Vad gäller avtal om förbud på det

senare området har såväl Förenta Staternas senat som

Sovjetunionens Högsta Sovjet nyligen godkänt tröskelavtalet

(TTBT) och avtalet om fredliga provsprängningar (PNE). Båda

avtalen undertecknades under första hälften av 1970-talet men

har tidigare ej kunnat ratificeras på grund av oenighet om

verifikationsprocedurerna.

Beträffande kemiska vapen har parterna enats om att med

början l992 inleda en minskning av existerande lager av kemiska

vapen. Slutmålet är att år 2002 nå ned till ett lager på 5000

ton vardera, vilket för USA:s del motsvarar 20% av dagens

lager. Båda parter har också enats om en väg att inom ramen för

ett multilateralt kemivapenavtal nå fram till ett

fullständigt avskaffande av alla existerande lager. Deras

förslag att behålla 2% av de ursprungliga lagren (eller högst

500 ton) fram till åtta år efter ikraftträdandet av en allmän

konvention om kemivapenförbud, och att först därefter ta

ställning till en total avveckling, har emellertid mött bred

kritik från många länder.

Ovan har redogjorts för ensidiga nedskärningar som de båda

militära supermakterna vidtagit eller planerar genomföra i

Europa. Sedan tidigare pågår därutöver på amerikansk sida

skrotningen av tre klasser av sjöburna taktiska kärnvapen,

tillsammans ca 1 000. I de nyligen tillkännagivna amerikanska

planerna för den närmaste femårsperioden ingår också en

minskning av den amerikanska flottan. Målet 600 fartyg överges

innan det uppnåtts och satt enligt de nya uppgifterna till 450

fartyg. Liksom Sovjetunionen har Förenta Staterna även

tillkännagivit planer på att skära ned sitt bassystem utanför

Europa.

Nedrustningskonferensen i Genève

I nedrustningskonferensen i Genève (CD) förs de enda verkligt

multilaterala nedrustningsförhandlingarna. Fyrtio stater från

samtliga världsdelar och ländergrupperingar deltar i dessa

förhandlingar, vars uttalade slutmål är fullständig och

permanent nedrustning under internationell kontroll. Möjligheter

finns och ansträngningar görs för att deltagarländernas antal

skall utökas. Arbetet i CD är uppdelat på en rad sakfrågor,

varav de viktigaste för närvarande är försöken att åstadkomma

ett förbud mot kemiska vapen, ett fullständigt provstoppsavtal

(CTBT) samt ett förhindrande av kapprustning i rymden.

Vad kemiska vapen beträffar har de bilaterala

förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen lett till en

överenskommelse om destruktion av större delen av nuvarande

innehav. Sannolikt kommer dessa bilaterala framgångar att få en

positiv effekt på förhandlingarna i CD. Iraks invasion av Kuwait

och denna stats tidigare användning av kemiska vapen mot såväl

Iran som den inhemska befolkningen har emellertid komplicerat

det internationella klimat i vilket förhandlingarna förs. Irak

har öppet deklarerat att man i vissa lägen har för avsikt att

använda kemiska vapen.

Den optimism som tidigare rådde i kemivapenkommittén, i vilken

Sverige i år för fjärde gången valdes till ordförandeskapet, har

aningen dämpats, men arbetets utgångspunkt fortsätter att vara

att uppnå ett totalt förbud inom kortaste möjliga tidsrymd. En

konventionstext föreligger till väsentliga delar redan, men som

tidigare återstår lösandet av de besvärliga kontrollfrågorna och

problemet med att åstadkomma hållbara övergångsregler under en

avvecklingsperiod.

Ett amerikansk-sovjetiskt förslag har lagts i syfte att en

specialkonferens skall hållas åtta år efter konventionens

ikraftträdande. Denna konferens skall enligt förslaget besluta

huruvida anslutning till konventionen är en tillräcklig garanti

för att de kemiska vapnen totalt kommer att elimineras under de

två sista åren av den tioårsperiod under vilken vapnen var

tänkta att förstöras. Förslaget ger de C-vapenstater som tidigt

deklarerar sitt innehav vetorätt över konventionens fullständiga

implementering. Förslaget vill också att konventionsstaterna vid

det åttonde året skall ha kvar högst 2 % av det ursprungliga

vapeninnehavet, eller högst 500 ton, vilket som är lägst.

Många länder har tagit avstånd från förslaget och då i

synnerhet vänt sig mot den vetorätt det skulle medföra. Enligt

kritiken innebär förslaget också att de kemiska vapnen ges en

viss legitimitet och därmed ökar riskerna för deras spridning.

Vidare finner många länder att det faktum att ovisshet råder om

en konventions verkliga implementering undergräver dess

trovärdighet och försvårar anslutningen till den.

Arbetet i CD med att försöka åstadkomma ett fullständigt

förbud mot provsprängningar av kärnvapen fortsätter som tidigare

med hög prioritet från svensk sida. I juli detta år etablerades

efter ett sjuårigt uppehåll i CD återigen en särskild kommitté

för att behandla provstoppsfrågan. Denna kommitté saknar ännu

mandat till reella förhandlingar. Kärnvapenstaterna vidhåller

fortfarande sina traditionella positioner, att provsprängningar

är nödvändiga för att kontrollera funktionsdugligheten hos deras

existerande vapeninnehav och för fortsatt kvalitativ utveckling

av deras kärnvapen.

Diskussionerna i CD om förhindrande av kapprustning i rymden,

radiologiska vapen och attackförbud mot kärnkraftsanläggningar

har visat små, om än inte obetydliga framsteg. Rymden är redan

militariserad genom förekomsten av såväl stationära som andra

satelliter med destruktiva funktioner. Sverige har tidigare lagt

fram förslag som syftar till ett förhindrande av kapprustningen

i rymden, i synnerhet s.k. ASAT-vapen, dvs. satelliter som

bekämpar varandra, men hela frågan är beroende av

förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen i rymdfrågor.

Utskottet

Svensk säkerhets- och nedrustningspolitik

Såväl den svenska nedrustningspolitiken som de många

motionsyrkandena om nedrustnings- och säkerhetsfrämjande

åtgärder som utskottet haft att ta ställning till speglar på

olika sätt det starka engagemang för fred och nedrustning som

finns såväl i det svenska samhället som i vår omvärld.

Sveriges strävanden på nedrustningsområdet är även ett led i

vår säkerhetspolitik, som ytterst syftar till att öka vår egen

säkerhet. Sveriges säkerhetspolitik utformas väsentligen som ett

samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Dess

uppgift är att bevara landets oberoende och i alla lägen trygga

en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara

och utveckla vårt samhälle efter våra värderingar och därtill

verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

Det rådet stor enighet i Sverige om säkerhetspolitikens mål och

medel, vilka närmare beskrivits av en enhällig försvarskommitté

(SOU 1985:23, SOU 1987:9 och SOU 1990:5).

I yrkande 7 i motion U425 (v) föreslås att Sverige skall verka

för en ny internationell definition av

neutralitetsbegreppet, bl.a. med hänvisning till den

förändrade bilden i Europa.

Sverige för en alliansfri politik som syftar till neutralitet

i händelse av krig. Vår politik tjänar också som ett bidrag till

lugn och stabilitet i vår del av världen. Neutrala staters

rättigheter och skyldigheter i krig finns folkrättsligt

reglerade i Haagkonventionerna från år 1907. Den

säkerhetspolitiska linje vilken brukar sammanfattas som vår

neutralitetspolitik är en politik som Sverige själv har valt.

Den finns därför ej reglerad i något internationellt avtal eller

folkrättsliga definitioner.

Det är för Sverige en tillgång att vi ensamma avgör

neutralitetspolitikens innebörd. Detta förhållande möjliggör för

oss att föra en aktiv utrikespolitik, samtidigt som det ställer

ett krav på oss att vår politik utformas så att ett långsiktigt

förtroende byggs upp i omvärlden för vår vilja att i händelse av

krig genomföra den valda linjen. Det kräver konsekvens och

stabilitet i vårt agerande.

De krav vi själva ställer på neutralitetspolitikens utformning

i fredstid betyder emellertid inte att den skulle vara statisk

och oförmögen att anpassas till en föränderlig verklighet. Om

den grundläggande politiska situationen i vår omvärld undergår

genomgripande förändringar, kan också våra krav på vår egen

politiks fredstida utformning modifieras. I takt med att en

fungerande alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning växer

fram, där väpnade konflikter kan anses praktiskt uteslutna, blir

Sveriges möjligheter att utan förfång för neutralitetspolitiken

delta i ett närmare samarbete av även utrikes- och

säkerhetspolitisk karaktär självfallet större än i det

traditionella efterkrigstidens av misstänksamhet och

blockuppdelning präglade Europa.

Något behov av en internationell definition av

neutralitetsbegreppet utöver den som Haagkonventionerna

tillhandahåller föreligger enligt utskottets uppfattning ej.

Därmed avstyrker utskottet yrkande 7 i motion U425 (v).

De primära målen för vår säkerhetspolitik och vår långsiktiga

strävan att åstadkomma en fredligare värld genom avspänning och

nedrustning kompletterar varandra. Det är enligt utskottets

uppfattning inte bara möjligt att förena internationellt

nedrustningsarbete med omsorg om den egna säkerheten,

stabiliteten och avspänningen i det egna närområdet, utan en

sådan hållning ger oss samtidigt trovärdighet i

nedrustningsarbetet. Utskottet anser det vara självklart att

såsom uttrycks i motion U424 det inte får råda någon tvekan om

att reglerna för vapenexport och tillämpningen av dem fullt

ut harmonierar med den svenska säkerhets- och utrikespolitiken.

Utskottet noterar att regeringen förbereder förslag till ny

lagstiftning på grundval av de två utredningar som nyligen

slutförts (SOU 1989:66 och SOU 1989:102) och de remissvar de

föranlett.

Yrkande 11 i motion U424 (c) anses därmed besvarat.

Inte heller anser utskottet det motiverat att som föreslås i

yrkande 1 i motion U414 (mp) riksdagen skulle behandla

nedrustningsfrågorna och försvarsanslagen i ett sammanhang.

Ehuru nedrustnings- och försvarspolitiken båda utgör delar av

vår säkerhetspolitik, anser utskottet att de beredningstekniska

skillnaderna och andra praktiska hänsyn talar emot en dylik

ordning vid själva kammarbehandlingen. Däremot är det enligt

utskottets bedömning naturligt att prövningen av Sveriges

försvars- och nedrustningsintressen på beredningsstadiet sker

under ömsesidigt hänsynstagande till varandra på alla nivåer i

den politiska processen. Så sker redan också formellt, bl.a.

genom att den sittande försvarskommittén har givits direktiv att

även utreda nedrustningsperspektivet i vår säkerhetspolitik.

Yrkande 1 i motion U414 (mp) avstyrks därmed.

I föregående års nedrustningsbetänkande (1989/90:UU6)

konstaterade utskottet att de positiva tecken som då kunde

registreras avspeglade djupgående förändringar i det

internationella klimatet i stort. Ehuru korrekt förmådde denna

bedömning lika litet som andra internationella analyser vid den

tiden förutse snabbheten i den europeiska utvecklingen under det

gångna året. En fortsatt förnyelse av den sovjetiska

utrikespolitiken, en revolutionär demokratisering av Östeuropa

och inledningen av vad som torde bli ett totalt tillbakadragande

av sovjetiska trupper därifrån samt slutligen den snabba tyska

återföreningen inom ramen för ett fortsatt tyskt NATO-medlemskap

har bidragit till att viktiga grunddrag i Europas

säkerhetspolitiska situation förändrats. Det kalla kriget och

dess efterföljare i form av 1980-talets återupptagna

öst--väst-konflikt har avvecklats. Sakligt samarbete och växande

ömsesidig förståelse har kommit att ersätta den tidigare

misstänksamheten och rivaliteten i en för några år sedan

otänkbar utsträckning.

Enligt utskottets uppfattning kan denna scenförändring i

Europa utgöra en vändpunkt, vars säkerhetspolitiska betydelse är

svår att överskatta. För första gången på mer än ett halvsekel

har kontinentens länder möjlighet att ersätta den tidigare

dominerande polariseringen med en alleuropeisk säkerhets- och

samarbetsordning, vilken på sikt kan utvecklas dithän att

väpnade konflikter i Europa över huvud taget ter sig lika

otänkbara som för närvarande mellan t.ex. de nordiska länderna

eller mellan EG-länderna.

Dessa löftesrika perspektiv måste emellertid enligt utskottets

uppfattning omgärdas av reservationen att den systemkris i

Östeuropa som utlöst de omvälvande förändringarna samtidigt

kommer att utsätta det nya samhällsbyggandet där för betydande

prövningar under avsevärd tid. En långvarig ekonomisk och

politisk stagnation i Östeuropa har lagrat såväl akuta som

långsiktiga problem, och de radikala lösningar som nu prövas

eller övervägs kan på kort sikt knappast undgå att öka de

sociala påfrestningarna. Kraftigt höjda energipriser har därtill

på kort tid försämrat de råvarufattiga östeuropeiska ländernas

försörjningsläge och allmänna ekonomiska utsikter. Länge

undertryckta konflikter kan under dessa villkor åter göra sig

gällande nationellt och eventuellt även internationellt. Det

finns också anledning att påminna om att vapenarsenalerna i

Europa trots begynnande stora nedskärningar förblir omfattande,

och att det i första hand är de mest moderna och destruktiva

systemen som blir kvar. Europa kommer även på de nu avtalade

nivåerna att hysa den största truppkoncentrationen i världen.

Den nya situationen präglas alltså enligt utskottets

uppfattning å ena sidan av löften om en kvalitativt ny

samarbets- och säkerhetsordning för ett i sin helhet

demokratiskt Europa och å andra sidan av risken för vittgående

sociala påfrestningar i vissa av de central- och östeuropeiska

länderna, vilka redan har det sämsta utgångsläget. Det är därför

av allra största vikt att de nya demokratierna finner stöd och

förankring i ett allsidigt samarbete med Västeuropa. I detta

kommer såväl det ekonomiska samarbetet som nedrustningsarbetet

att spela en viktig roll.

Utvecklingen i vår egen omvärld i norra Europa kan i dag

lika litet som tidigare värderas i ett snävt regionalt

perspektiv. Områdets strategiska betydelse hänger i väsentlig

grad samman med den militärtekniska utvecklingen och dess

konsekvenser för såväl den centrala kärnvapenbalansen som

stormakternas marina och luftoperativa intressen. Det

säkerhetspolitiska mönstret i Norden är sedan länge väl

etablerat som en integrerad del av den totala situationen i

Europa och kan därför inte heller betraktas isolerat från Europa

som helhet.

De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska

vägval. De har dock ett gemensamt intresse av att trygga en lugn

och stabil situation i Nordeuropa och att inom ramen för sin

säkerhetspolitik begränsa stormakternas militära närvaro i det

nordiska området. Det är därför ett starkt svenskt intresse att

det bortdragande av militära styrkor och vapensystem som nu

genomförs och planeras i Central- och Östeuropa inte leder till

att dessa i stället förläggs till det nordeuropeiska området.

Vissa uppgifter tyder på att exempel på en sådan överföring av

vapensystem redan förekommit, och den kan komma att ytterligare

aktualiseras när de förestående nedrustningsavtalen skall

genomföras. Regeringen har inför deltagarna CFE-förhandlingarna

i Wien redan markerat Sveriges intresse därvidlag. Det förblir

enligt utskottets uppfattning en angelägen svensk uppgift att

förhindra att nya styrkor, paradoxalt nog som en konsekvens av

det nya samarbetsklimatet, byggs upp i Sveriges närområde.

I yrkandena 2 och 3 i motion U405 (m) pekas på behovet av

omsorgsfull analys av nedrustningsförslag ur ett nordiskt

perspektiv och av att det svenska forsknings- och analysarbetet

som rör olika staters militära och säkerhetspolitiska utveckling

i Europa även framgent håller hög kvalitet.

Utskottet konstaterar att Sverige och övriga nordiska länder

bl.a. mot den ovan beskrivna bakgrunden uppmärksamt följer

utvecklingen. Både de nya möjligheter och de nya osäkerheter som

följer av de djupgående förändringarna i Europa kräver att

svensk säkerhetspolitik nu liksom tidigare präglas av goda

kunskaper, noggrann analys, långsiktighet och konsekvens. Det

betyder inte minst att särskild uppmärksamhet även

fortsättningsvis måste ägnas det pågående och framtida

nedrustningssamarbetets effekter för säkerhetssituationen i

norra Europa.

Utskottet anser därmed yrkandena 2 och 3 i motion U405 (m)

besvarade.

I ett antal yrkanden lämnas förslag till säkerhetspolitiska

åtgärder med speciell inriktning på norra Europa. Det gäller

yrkande 2 i motion U414 (mp) samt yrkande 8 i motion U424 (c), i

vilka föreslås ett speciellt program för förtroendeskapande

åtgärder i norra Europa, bl.a. till sjöss. I yrkande 3 i

motion U404 (mp) föreslås därtill att Sverige skall ta initiativ

till förhandlingar med NATO och Warszawapakten om marin

nedrustning i det nordiska området. Ett liknande förslag om

åtgärder för rustningsbegränsningar i norra Europa föreslås i

motion U429 (s) (delvis). I yrkande 3 i motion U425 (v) (delvis)

föreslås en demilitarisering av Nordeuropa. I yrkandena 1 och 2

i motion U425 (v) föreslås ett säkerhetspolitiskt samarbete

mellan länderna runt Östersjön resp. tillsättande av en

Östersjökommission, medan i yrkande 10 i motion U405 (m) pekas

på riskerna för en regionalisering av nedrustningspolitiken.

De förhandlingar som pågår inom ESK:s ram avser hela området

från Atlanten till Ural (det sk ATTU-området). I

nedrustningsförhandlingarna (CFE) har i olika sammanhang

diskuterats regionala undertak för sådana vapensystem som skall

ingå i ett kommande avtal. Man har därvid diskuterat ett s.k.

inre reduktionsområde (Tyskland, Benelux, Polen och

Tjeckoslovakien), inom vilket intresset att omöjliggöra

koncentrationer av tunga vapen bedöms som särskilt stort. Som en

följd av särskilt stora tillbakadraganden i ett inre område har

diskussion också uppstått om regler för förläggning av en viss

del av dessa vapen till ytterområden, dvs. flankerna. Frågan om

regionala undertak aktualiserar därmed det ovan berörda

problemet med överföring av styrkor till bl.a. norra Europa.

Ehuru geografiska och strukturella olikheter inom Europa kan

medföra att differentierade lösningar av praktiska skäl i vissa

fall kan bli nödvändiga, är det som i detta fall väsentligt att

de framförhandlas inom en ram som tar hänsyn till kraven på

balans i Europa som helhet.

När det gäller de marina styrkornas roll har förhandlingarna

om förtroendeskapande åtgärder byggt på det s.k. Madridmandatet,

vilket betyder att styrkor till sjöss kan föras in i

diskussionen i den mån de har ett funktionellt samband med

militära aktiviteter till lands.

Gemensamt för motionärernas syn är uppfattningen att Sveriges

säkerhet skulle kunna gynnas av förhandlingar, inom ESK eller på

annat sätt, som avser speciellt det nordeuropeiska området.

Utskottet delar uppfattningen att arbetet i ESK bör nå lösningar

som tillgodoser behovet av ökad säkerhet också i Nordeuropa. Som

utskottet ovan konstaterat utgör det säkerhetspolitiska mönstret

i norr en integrerad del av den totala situationen och kan

därför inte betraktas isolerat från Europa som helhet. Europas

säkerhet är i denna bemärkelse odelbar. Åtgärder som direkt

eller indirekt berör hela den europeiska situationen bör därför

enligt utskottets mening diskuteras i ett sammanhang där

samtliga ESK-stater är företrädda. Sverige har inget intresse av

att bidra till en regionalisering av nedrustningsförhandlingarna

i Europa. Det har i stället varit en svensk linje under flera år

att dessa frågor skall behandlas i en enhetlig förhandling där

samtliga berörda stater deltar.

Sverige har också gjort betydande ansträngningar för att

aktivera frågan om marin nedrustning inom FN:s ram. En

redovisning härav lämnas under avsnittet om örlogsbesök nedan.

Med det anförda anser utskottet yrkande 3 i motion U404 (mp),

yrkande 10 i motion U405 (m), yrkande 2 i motion U4l4 (mp),

yrkande 8 i motion U424 (c), yrkandena 1 och 2 i motion U425 (v)

samt i denna del motion U429 (s) besvarade. Yrkande 3 i motion

U425 (v) i denna del avstyrks.

Strävandena att förverkliga en kärnvapenfri zon i Norden

har som yttersta syfte att stärka Sveriges och de övriga

nordiska ländernas säkerhet och bör ses i ett vidare europeiskt

sammanhang. Utskottet vill erinra om vad en enhällig riksdag

under en följd av år har uttalat om en kärnvapenfri zon i

Norden:

Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska

regeringarna, utifrån sina olika säkerhetspolitiska

utgångspunkter, igångsatt egna utredningsarbeten och gemensamt

åsiktsutbyte kring frågan om en kärnvapenfri zon i Norden.

Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter sitt arbete i

fråga om utredningar och analyser samt håller fortsatt nära

kontakt med övriga nordiska regeringar i frågan, för att

undersöka om en gemensam grund finns mellan de nordiska länderna

i syfte att skapa en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i

arbetet för ett kärnvapenfritt Europa.

Detta uttalande äger alltjämt full giltighet.

Det arbete som sedan 1987 bedrivs inom ramen för en nordisk

ämbetsmannagrupp i syfte att utreda förutsättningarna för en

kärnvapenfri zon i nordiskt område är ett exempel på hur de

nordiska länderna genom egna åtgärder strävar efter att

upprätthålla och vidareutveckla en stabilitetsfrämjande ordning

i norra Europa, baserad på respekt för ländernas olika

säkerhetspolitiska lösningar. En kärnvapenfri zon kan enligt

utskottets åsikt ej ges formen av ett avtalsbundet förhållande

till kärnvapenmakterna. Ämbetsmannagruppens arbete är inriktat

på en stegvis analys av de olika elementen i ett eventuellt

zonarrangemang. Gruppen har under det gångna året bl.a. arbetat

med ett avsnitt om ett zonarrangemang i ett bredare europeiskt

sammanhang och ett avsnitt om Östersjöns status.

Vid det nordiska utrikesministermötet i september i år

uppmanade de nordiska utrikesministrarna ämbetsmannagruppen att

med tanke på den snabba säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa

söka framlägga en rapport om arbetet så snart som möjligt under

1991.

Med det anförda får yrkande 1 i motion U404 (mp), i denna del

yrkande 8 i motion U405 (m) samt yrkande 1 i motion U418 (fp),

yrkande 3 i denna del i motion U425 (v) och motion U429 (s) i

denna del anses vara besvarade.

Utskottet anser det inte nu vara påkallat att tillsätta en

nordisk parlamentarisk kommission för en kärnvapenfri zon,

vilket föreslås i yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i

motion U424 (c). Utskottet hänvisar till att det redan finns en

informell nordisk parlamentarisk kommitté i denna fråga, i

vilken representanter för 18 partier i de fem nordiska länderna

ingår. Parlamentariker deltar också i detta arbete som bedrivs

inom Nordiskt forum för säkerhetspolitik. Intresset av

parlamentariska förankringar bedöms därmed vara tillgodosett.

Yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i motion U424 (c)

avstyrks därför.

I yrkande 4 i motion U414 (mp) föreslås att riksdagen skall

uttala stöd för att frågan om en nordisk kärnvapenfri zon skall

tas upp i Nordiska rådet. Utskottet konstaterar att

säkerhetspolitiska frågor inte hör till de områden inom vilka de

nordiska länderna samarbetar i Nordiska rådet.

Yrkande 4 i motion U414 (mp) avstyrks därmed.

En med kärnvapenfria zoner relaterad fråga är tanken på

negativa säkerhetsgarantier. Enligt yrkande 8 (delvis) i

motion U405 (m) bör Sverige driva frågan om generella negativa

säkerhetsgarantier inom FN:s ram. Sådana garantier skulle enligt

motionärerna kunna fylla samma behov som avtal om kärnvapenfria

zoner vad gäller de kärnvapenfria staternas egen säkerhet.

Utskottet konstaterar att Sverige i flera år bedrivit ett

energiskt arbete i denna fråga i FN:s nedrustningskommission

(UNDC), men att utvecklingen går trögt. Utskottet delar

motionärernas synpunkt att möjligheten att uppnå fördelar för

kärnvapenfria stater utan att dessa binds i bilaterala

avtalsförhållanden till kärnvapenstater bör beaktas.

Kärnvapenfriheten -- reglerad genom deltagande i en kärnvapenfri

zon eller på annat sätt -- utgör enligt utskottets mening i sig

ett tillräckligt åtagande för negativa säkerhetsgarantier.

Detsamma gäller för ett land som anslutit sig till NPT och icke

har kärnvapen stationerade på sitt territorium. Sverige har för

sin del intresse av att entydiga och villkorslösa uttalanden om

att icke använda kärnvapen mot kärnvapenfri stat görs av

kärnvapenmakterna. Samtidigt är det angeläget för oss att inte

bli part i något avtalsförhållande. Enligt utskottets mening kan

negativa säkerhetsgarantier från stormakternas sida inte ensamma

utgöra en ersättning för en kärnvapenfri zon, vilken förutsätts

innehålla mer konkreta åtaganden. Negativa säkerhetsgarantier

som komponent i en kärnvapenfri zon utreds inom den nordiska

ämbetsmannakommittén som arbetar med frågan om en kärnvapenfri

zon i nordiskt område.

Sverige bör liksom hittills delta aktivt i CD:s arbete på

detta område. Utskottet överlämnar emellertid åt regeringen att

bedöma hur detta arbete bör utformas.

Yrkande 8 i motion U405 (m) får därmed i denna del anses vara

besvarat.

I ett antal motioner berörs frågan om besök av utländska

örlogsfartyg som kan tänkas vara kärnvapenbestyckade. I

yrkande 2 i motion U40l (s), yrkande l i motion U402 (s),

yrkande 2 i motion U404 (mp), yrkande 5 i motion U414 (mp),

yrkande 7 i motion U424 (c) samt yrkande 4 i motion U425 (v)

föreslås att Sverige inte skall mottaga sådana besök med mindre

än att att garantier om fartygens kärnvapenfrihet lämnas. I

yrkande 3 i motion U402 (s) föreslås att regeringen bör verka

för att andra länder följer de beslut som fattas om främmande

flottbesök.

I flera motioner tas också möjligheten av en internationell

överenskommelse om praxis vid flottbesök upp. I yrkande 1 i

motion U401 (s) föreslås att regeringen skall verka härför

internationellt, i yrkande 1 i motion U413 (s) genom att väcka

frågan i ESK eller inom FN. På motsvarande sätt får yrkande 2

(delvis) i motion U402 (s) tolkas. Som förarbete till det

internationella agerandet föreslås i yrkande 4 i motion U413 (s)

att regeringen tillsätter en utredning för att undersöka på

vilket sätt det folkrättsliga regelsystemet kan förändras eller

byggas ut.

I motion U413 (s) framhålls även andra sätt att ta upp frågan

internationellt. I yrkande 2 föreslås att Sverige undersöker

möjligheterna till en gemensam nordisk ståndpunkt. I yrkande 3 i

samma motion och i yrkande 6 i motion U414 (mp) föreslås att

Sverige tar upp ett samarbete med bl.a. Nya Zeeland i syfte att

få fler kärnvapenfria länder att skärpa sina villkor för

kärnvapenbestyckade örlogsbesök.

I yrkande 11 i motion U405 (m) föreslås att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att den i örlogsbesöksfrågan

beaktar det grundläggande svenska intresset att bevara

Östersjöns ställning som ett fritt hav, Sveriges intresse att

delta i det internationella utbytet av örlogsbesök samt av att

bevara en gemensam nordisk handlingslinje i denna fråga.

Det är enligt utskottet ett självklart svenskt intresse att

kunna delta i det internationella besöksutbytet med örlogsfartyg

i former som bidrar till att kontakter utvecklas och det

ömsesidiga förtroendet stärks. För svensk del gäller att när

regeringen meddelar tillstånd för örlogsbesök erinras den

gästande nationen om att kärnvapen inte får medföras vid besök i

svenska hamnar. Detta sker med följande formulering: "Det råder

generellt förbud att medföra kärnvapen vid besök i Sverige.

Sveriges regering utgår från att detta förbud strikt iakttages."

Den svenska politiken i fråga om besök av örlogsfartyg bygger

sålunda på att vi hyser förtroende för att besökare respekterar

våra regler.

Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid

sådana garantier skulle begäras och lämnas föreligger ingen rätt

att inspektera örlogsfartyg för att klarlägga det verkliga

förhållandet. Enligt uppgift finns det för närvarande inte

heller några säkra metoder för verifikation utan att inspektion

på platsen görs. Snarare pekar de verifikationsförsök som gjorts

i form av strålningsmätning på att denna metod inte kan ge någon

slutgiltig lösning på verifikationsproblemet. Detta innebär att

ett besökstillstånd skulle bygga på förtroende för besökaren

även i detta fall.

Med förslaget att låta undersöka förutsättningarna för en

gemensam nordisk ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid

örlogsbesök anför motionärerna att de bl.a. vill se ett

besöksförbud som ett första steg mot en nordisk kärnvapenfri

zon. Utskottet vill med anledning härav anföra att det i dag

föreligger en i stort sett gemensam nordisk handlingslinje i

frågan om flottbesök. En gemensam nordisk praxis på detta område

betraktar utskottet som en tillgång. Målet för de svenska

strävandena är i första hand att få till stånd en öppnare

inställning från kärnvapenmakternas sida i fråga om redovisning

av kärnvapeninnehav.

Förutsättningarna för en nordisk kärnvapenfri zon utreds för

närvarande som ovan skildrats av en nordisk ämbetsmannagrupp med

målet att slutföra arbetet så snart som möjligt under 1991.

Utskottet anser inte att det skulle vara ändamålsenligt att nu

göra uttalanden om vilka de första stegen i en eventuell process

mot en kärnvapenfri zon skall vara.

Yrkande 2 i motion 1989/90:U413 avstyrks därför.

I Nya Zeeland, som åberopas i ett par av motionerna,

gäller regler som avviker från de nordiska. Enligt

lagstiftningen av år 1987 om Nya Zeelands kärnvapenfria zon och

om nedrustning och rustningskontroll är det förbjudet att anlöpa

nyzeeländsk hamn med kärnvapenbeväpnat eller kärnkraftsdrivet

fartyg. Premiärministern prövar frågan om tillstånd för

utländska örlogsfartyg att besöka Nya Zeelands inre vatten.

Därvid får han, heter det i samma lagstiftning, endast ge

besökstillstånd om han är förvissad om att fartygen inte medför

någon kärnvapenutrustning (nuclear explosive device). En

motsvarande regel gäller för luftfartyg. En rådgivande kommitté

har upprättats för att bistå premiärministern och

utrikesministern i nedrustningsfrågor, inkl. tillämpningen av

1987 års lagstiftning.

Vad gäller förslagen om ett närmare samarbete med Nya Zeeland

vill utskottet anföra att Sverige självfallet nära följer

utvecklingen där, men att det samtidigt finns skillnader mellan

omständigheterna i de båda fallen. Frågan om besök av utländska

örlogsfartyg i svenska hamnar har samband såväl med helheten i

det nordiska säkerhetspolitiska mönstret som med den pågående

utredningen om en kärnvapenfri zon i Norden. Den svenska

handlingslinjen måste bestämmas utifrån en bedömning av

situationen i vår del av världen.

Yrkande 3 i motion 1989/90:U413 (s) och yrkande 6 i motion

1989/90:U414 (mp) får därmed anses besvarat.

I motion U416 (fp) föreslås att Sverige skall följa Nya

Zeelands exempel och införa en lag om förbud mot kärnvapen på

det egna territoriet.

Utskottet konstaterar att det redan råder ett förbud i Sverige

mot införande av kärnvapen. Förbudet meddelas av regeringen

regelmässigt i samband med att tillstånd till örlogsbesök

beviljas. Ett förbud utfärdat av regeringen har samma juridiska

verkan gentemot besökande fartyg som ett förbud stadfäst i lag.

Något behov av en lag i denna fråga anser utskottet därför ej

vara från juridisk synpunkt motiverad. Huruvida en lag skulle

från politisk synpunkt kunna vara motiverad är en fråga som

utskottet överlåter åt regeringen att pröva.

Med det anförda anser utskottet motion U416 (fp) besvarad.

Utskottet har i tidigare betänkanden (UU1987/88:1 och

1988/89:UU4) uttalat att regeringen borde verka internationellt

för att kärnvapenmakterna skall frångå sin princip att inte ge

besked beträffande förekomsten av kärnvapen ombord. Utskottet

har tidigare noterat att regeringen i enlighet med riksdagens

beslut tagit upp frågan i FN genom statsministerns anförande vid

FN:s tredje specialsession om nedrustning i juni 1988.

Utskottet konstaterar att Sverige också under det senaste året

på olika sätt aktualiserat frågan. Det gäller t.ex. strävan att

öka öppenheten och informationen om bl.a. kärnvapnen till sjöss.

Regeringen har i olika FN-fora framhållit att stormakternas

nuvarande politik att varken bekräfta eller förneka förekomsten

av kärnvapen ombord inte bidrar till att ge flottbesöken någon

förtroendeskapande effekt. På grund av den oro som allmänheten

känner inför osäkerheten beträffande kärnvapen ombord bidrar den

till motsatsen, dvs. till att undergräva förtroendet i stället

för att stärka det. Detta förhållande har också flera gånger

påpekats direkt för den amerikanska regeringen.

Sverige avser i år i FN:s generalförsamling lägga förslag om

ett förbud mot marina kärnvapen med undantag för vissa

framförhandlade typer. Förbudet, som syftar till att omfatta

bl.a. alla sjöbaserade kryssningsmissiler med kärnvapen, skulle

enligt vad som från svensk sida framförts i FN:s

nedrustningskommission kunna komma till stånd antingen genom

förhandlingar eller genom ömsesidiga unilaterala åtgärder. Som

förberedelse till FN-behandlingen har regeringen genomfört

bilaterala konsultationer i frågan.

I avvaktan på ett förbud av denna typ driver Sverige i FN:s

nedrustningskommission bl.a. frågan om ett multilateralt

incidentavtal för att förhindra olyckor till havs och en

modernisering av gällande min-protokoll. Sverige har också

föreslagit att FN:s rapporteringsystem om militärbudgetar skall

utnyttjas för att sprida information om marina styrkor.

Utskottet konstaterar att kärnvapenmakterna ännu inte synes

vara beredda att överge den hittills tillämpade principen att

varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord på

sina örlogsfartyg. Debatten om kärnvapen till havs förefaller

emellertid vara i tilltagande såväl internationellt som internt

i t.ex. Förenta Staterna. Den diskussion om ett övergivande av

kärnvapen på ytfarkoster som började föras förra året av ett

antal amerikanska fackmän har fortsatt och även tagits upp av

åtskilliga ledamöter av kongressen.

Väsentliga unilaterala initiativ har också tagits som innebär

en reduktion av antalet taktiska kärnvapen till sjöss. Även om

motiven varit att vapnen blivit föråldrade eller framstår som

alltmer opraktiska att använda bidrar deras försvinnande till en

välkommen höjning av kärnvapentröskeln. Ju färre antalet

kärnvapen och kärnvapentyper till sjöss blir, desto lättare blir

det att uppnå och vidmakthålla öppenhet (s.k. transparens)

beträffande kärnvapnens förbandsläggning. Redan i höst torde USA

endast ha en kärnvapenklass kvar på ytfartyg. I

START-förhandlingarna har parterna visserligen inte kunnat komma

överens om något tak för de sjöbaserade kryssningsrobotarna

(SLCM), men de har enats om att göra var sin unilateral

deklaration beträffande sin SLCM-politik och varje år under

avtalets giltighetstid en politiskt bindande deklaration

beträffande planerad förbandsläggning av SLCM.

Utskottet konstaterar således att den om än begränsade

utvecklingen i dessa frågor som kunde noteras i föregående

betänkande (l989/90:UU6) har fortsatt under det gångna året.

Utskottet delar uppfattningen att en internationell

överenskommelse såväl om praxis vad gäller bekräftande av

kärnvapen ombord som om kärnvapen till sjöss över huvud taget är

av största betydelse i sak. Regeringen bör därför fortsätta att

i konstruktiva former söka vinna ökat internationellt gehör för

en ändring av stormakternas politik. Av detta skäl anser

utskottet att ensidiga svenska åtgärder inte nu är påkallade.

Ett ensidigt svenskt krav på garantier om kärnvapenfrihet skulle

i den nu aktuella situationen medföra svårigheter att driva det

internationella arbetet vidare. Om följden av ett ensidigt

svenskt agerande blev systematiskt inställda örlogsbesök skulle

också på sikt svårigheter kunna uppstå att hävda principen om

Östersjön som ett fritt hav.

I en rapport utgiven av organisationen Greenpeace i september

i år hävdas att kärnvapen medförts till Sverige vid ett antal

amerikanska örlogsbesök. Regeringen har uttalat att rapporten

måste granskas noggrant innan några slutsatser kan dras med

anledning av den. Utskottet delar denna bedömning och

förutsätter att regeringen företar en dylik granskning. Enligt

vad utskottet erfarit genomförs för närvarande en sådan

granskning inom försvarets forskningsanstalt.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion U401

(s), yrkande 1 i motion U402 (s), yrkande 2 i motion U404 (mp),

yrkande 5 i motion U414 (mp), yrkande 7 i motion U424 (c) samt

yrkande 4 i motion U425 (v). Yrkande 1 i motion U401 (s),

yrkande 2 i denna del i motion U402 (s), yrkande 3 i motion U402

(s), yrkande 11 i motion U405 (m) och yrkande 1 i motion U413

(s) får anses besvarade med vad utskottet anfört.

Vad gäller det folkrättsliga underlaget för Sveriges

internationella agerande i syfte att få till stånd en

överenskommelse om praxis vid örlogsbesök konstaterar utskottet

att regeringen anser sig ha tillfredsställande expertis till

sitt förfogande. Behov av någon särskild folkrättslig

utredning bedöms inte föreligga. Utskottet delar denna

bedömning.

Yrkande 4 i motion U413 (s) avstyrks därmed.

I motion U407 (fp) och i yrkande 1 i motion U412 (mp) föreslås

att tillstånd ej skall ges för annat lands militära övningar

på svenskt territorium. I yrkande 2 i den senare motionen

föreslås att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för

syftet med tillståndet till övningarna.

Enligt tillträdesförordningen har utländska militära enheter

varken tillträde till svenskt territorium eller tillåtelse att

bedriva övningar inom svenskt territorium utan särskilt

tillstånd. Tillstånd kan beviljas av regeringen efter prövning i

varje enskilt fall.

Sverige har sedan många år tillbaka ett brett samarbete med

det neutrala Schweiz, som bl.a. omfattat stridsflygplan. Det är

regeringens uppfattning att detta samarbete inte skadat tilltron

till Sveriges neutralitetspolitik. Utskottet delar denna

bedömning.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att lågflygning

måste ingå i offensiv krigföring eller i första hand är avsett

för operationer utanför det egna landets gränser. Ett viktigt

syfte med lågflygning är att undgå radarupptäckt. Det är ett

intresse för såväl offensivt som defensivt uppträdande i

luftstrid. Någon redogörelse för syftet med det svenska

tillståndet anser utskottet ej behövlig.

Med det anförda avstyrker utskottet motion U407 (fp) samt

yrkandena 1 och 2 i motion U412 (mp).

I motion U415 (s) föreslås att regeringen får i uppdrag att

komma med förslag om hur ett medlingsinstitut skall kunna

organiseras. Utskottet gjorde i anledning av motsvarande yrkande

under föregående år (l989/90:UU6) ett tillkännagivande i vilket

förutsattes att regeringen lämnade en redogörelse för huruvida

och i så fall på vilket sätt en svensk insats på detta område

skulle kunna tillföra bättre möjligheter än de existerande att

utnyttja medlingen som ett sätt att lösa internationella

konflikter på fredlig väg.

Utskottet noterade i samma betänkande att det i FN under

senare år framförts förslag om etablerandet av särskilda organ

eller mekanismer för internationella tvistefrågor, men att det

vid behandlingen av dessa förslag från svensk sida brukar

framhållas att det inte är mekanismer för tvistelösning i sig

som saknas utan snarare viljan att använda sig av de mekanismer

som redan existerar.

Till de existerande mekanismerna hör bl.a. Internationella

domstolen i Haag och den Permanenta skiljedomstolen i Haag. I

den senares förteckning över kvalificerade skiljedomare ingår

ett antal svenskar.

Utskottet har flera gånger tidigare uttalat sympati för en

praktiskt inriktad fredsverksamhet i mindre institutionaliserade

former, möjligen i form av ett nätverk av personer vilkas

tjänster skulle kunna användas i ett tidigt stadium av

internationella konflikter. Ett exempel på framgångsrik medling

är de insatser en svensk fredsforskare gjort i Papua New Guinea

under det gångna året.

Utskottet vill i detta sammanhang särskilt peka på den

förstärkning av medlingens roll vid fredligt biläggande av

tvister som nu håller på att diskuteras inom ramen för

ESK-arbetet. Sverige har gemensamt med andra NN-stater tagit ett

initiativ att inom ESK utarbeta en metod för fredligt biläggande

av tvister, baserad på principen om obligatorisk

tredjepartsinblandning i situationer då en tvist ej kan regleras

med andra fredliga medel. Medlingsuppgifter kan av pågående

diskussioner att döma komma att bli del av den verksamhet som

det framtida Centret för förebyggande av konflikter förutses

ägna sig åt. Medling kommer också att uppmärksammas vid det

expertmöte mellan ESK-länderna som skall hållas i Valletta nästa

år om fredlig lösning av tvister. Utskottet förutsätter att

regeringens redogörelse omfattar även dessa framsteg inom

ESK-arbetet.

Därmed anser utskottet motion U415 (s) vara besvarad.

Europeiska säkerhetsfrågor

De djupgående förändringar i Europas säkerhetspolitiska klimat

och strukturer som ägt rum under det gångna året har kommit att

ställa ESK-processen i förgrunden för ett nytt alleuropeiskt

samarbete.

Slutdokumentet från Helsingforskonferensen 1975 om säkerhet

och samarbete i Europa innehåller tre sakområden eller s.k.

korgar. Den första korgen omfattar frågor rörande säkerheten i

Europa och innehåller ett antal viktiga principer för

förbindelserna mellan de deltagande staterna samt ett dokument

om förtroendeskapande åtgärder och vissa aspekter på säkerhet

och nedrustning. Korg två behandlar ekonomiskt samarbete och

korg tre mänskliga kontakter över gränserna, informations- och

kulturfrågor. Det uttalades vid dokumentets antagande att alla

tre korgarna hade samma vikt och att balansen mellan dem måste

vidmakthållas i den fortsatta processen. En fjärde korg

behandlar de för ESK-processens livskraft så viktiga

uppföljningsmötena, av vilka det möte som inleddes i Wien hösten

1986 och avslutades i början av 1989 var det tredje. Nästa

uppföljningsmöte blir i Helsingfors 1992.

Helsingforsdokumentet innehåller vissa uttalanden om

förtroendeskapande åtgärder på det militära området --främst

föranmälan av manövrer och utbyte av militära observatörer --

men är ganska kortfattat i fråga om egentlig nedrustning.

Under uppföljningsmötet i Wien fattades i januari förra året

beslut om att inleda två parallella förhandlingar, vilka båda

öppnades i mars. Som ovan redovisats gäller den ena, den s.k.

CFE-förhandlingen mellan de båda militäralliansernas medlemmar,

konventionell nedrustning och den andra, den s.k.

CSBM-förhandlingen mellan samtliga ESK-medlemmar, utbyggnad av

de förtroendeskapande åtgärderna. I båda förhandlingarna

behandlas frågor som är av stor betydelse för svenska

säkerhetsintressen.

Utskottet konstaterar att det principavtal som nu uppnåtts

mellan USA och Sovjetunionen om ett CFE-avtal, och som med

största sannolikhet kommer att formaliseras vid det förestående

toppmötet i Paris, innebär en framgång av historiska dimensioner

för nedrustningsansträngningarna i Europa.

Även om betydande vapenarsenaler, i synnerhet av de modernaste

systemen, kommer att finnas kvar efter avtalets genomförande, är

storleksordningen på de reduktioner som nu överenskommits sådan

att de militära förhållandena väsentligt kommer att förändras.

Det gäller speciellt möjligheterna att börja ett överraskande

anfallskrig på kontinenten. Enligt de beräkningar som i dag kan

göras, kommer reduktionerna i det avtalade området att omfatta

storleksordningen 42000--45000 stridsvagnar, varav närmare

40000 på Warszawapaktens sida, över 55000 pansrade

stridsfordon, flertalet på Warszawapaktsidan, ca 23000

artillerisystem, uteslutande på Warszawapaktsidan, samt därtill

väsentliga nedskärningar också vad gäller flyget. På flygsidan

är nedskärningarna dock något jämnare mellan pakterna än för

markstridskrafter.

Utskottet finner det värdefullt att det kommande CFE-avtalet

förutom de stora reduktionerna också kommer att få ett mycket

omfattande verifikationssystem, som i sig kommer att utgöra ett

förtroendebyggande inslag inför fortsatta förhandlingar.

Utskottet noterar att reduktionerna till de nu överenskomna

nivåerna ej blott gäller ett bortdragande av vapensystemen utan

även en fysisk eliminering av de system som ligger ovanför de

överenskomna nivåerna och som befinner sig inom området mellan

Atlanten och Ural vid tiden för avtalets undertecknande.

Parallellt med att parterna under 1990 har närmat sig den nu

träffade överenskommelsen, har emellertid, enligt uppgifter

under hösten, en förflyttning av betydande mängder stridsvagnar

till de sovjetiska områdena öster om Ural ägt rum. Det gäller

sannolikt även andra berörda vapensystem. En dylik utveckling

ger enligt utskottets uppfattning en mindre stabiliserande

effekt än om de övertaliga vapensystem som befann sig inom

området vid årets början hade fysiskt förstörts. Icke desto

mindre innebär avtalet så väsentligt mycket längre

förvarningstider, i synnerhet för Centraleuropa, att en

stabiliserande effekt också med dessa inskränkningar uppnås.

Inom ramen för CFE-förhandlingarna har preliminär

överenskommelse också träffats om hur de avtalade totalnivåerna

skall fördelas på olika regioner inom reduktionsområdet. För

stridsvagnar innebär överenskommelsen t.ex. att av de 20 000 som

vardera alliansen kan behålla får 7 500 finnas kvar i aktiva

förband i en inre zon, som på NATO-sidan består av Tyskland och

Benelux-länderna och på Warszawapaktsidan av Polen,

Tjeckoslovakien och Ungern. Om därtill läggs den närmast

liggande zonen (på NATO-sidan Storbritannien, Frankrike, Italien

och Danmark, och på Warszawapaktsidan de tre västliga sovjetiska

militärdistrikten Baltikum, Vitryssland och Karpaterna) blir

totalsiffran per allians 10 300. I nästa zon tillkommer Spanien

och Portugal resp. de sovjetiska militärdistrikten Moskva, Ural

och Volga, och med dem stiger totalsiffran för stridsvagnar i

aktiva förband per allians till 11 800.

Slutligen omfattar överenskommelsen även flankerna som en

särskild zon. På flankerna -- för NATO:s del Norge, Grekland och

Turkiet, och för Warszawapaktens del Bulgarien, Rumänien och de

sovjetiska militärdistrikten Leningrad, Kiev, Odessa, Norra

Kaukasus och Transkaukasus militärdistrikt -- får vardera

alliansen ha 4 700 stridsvagnar. Därmed är totala antalet

stridsvagnar i aktiva förband uppe i 16 500 per allians. Härtill

kommer så 3 500 i förråd, och därmed har totalsiffran 20 000 per

allians uppnåtts.

Genom en särskild regel söker man i förhandlingarna bl.a. på

norskt initiativ att begränsa möjligheten att föra över

vapensystem från de centrala zonerna till flankområdena.

Utskottet konstaterar att det också är ett svenskt intresse att

en dylik förflyttning undviks, liksom att bortdragandet av de

sovjetiska styrkorna från den inre zonen (dvs. Centraleuropa)

inte leder till en permanent ökning av den sovjetiska militära

närvaron i Sveriges närområde. Medan det ännu är för tidigt att

uttala sig om hur de varaktiga mönstren kan bli i framtiden,

konstaterar utskottet att den stora minskning av

vapenarsenalerna i Europa som ett CFE-avtal kommer att innebära

i första hand gäller Centraleuropa och inte Nordeuropa.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att den

hittillsvarande ordningen med förhandlingar begränsade till

medlemmarna i de två militärallianserna nu verkar komma att

ersättas med förhandlingar mellan samtliga 34 ESK-medlemmar

efter uppföljningsmötet i Helsingfors l992. Därmed kommer ett

huvudkrav som drivits av Sverige under flera år att bli

tillgodosett. Våra möjligheter att aktivt påverka de kommande

förhandlingarna ökar givetvis därmed.

I den nu pågående parallella förhandlingen mellan samtliga

ESK-stater om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder har

Sverige sedan starten verkat aktivt, främst inom gruppen av

neutrala och alliansfria stater, den s.k. NN-gruppen. Ett

viktigt intresse som drivits från svensk sida gäller åtgärder

beträffande amfibiestyrkor och luftlandsättningsstyrkor.

Utskottet konstaterar att Sverige aktivt deltar i den

förberedande kommittén inför toppmötet i Paris i november och

innehar ordförandeskapet i en av de fyra arbetsgrupper som

tillsatts. De förslag om stärkande av ESK:s institutioner som nu

är aktuella har svenskt stöd. Det gäller dels regelbundna möten

på stats- och regeringschefsnivå och på utrikesministernivå

vartannat år och däremellan täta möten med en

ämbetsmannakommitté för att förbereda olika frågor, dels vissa

permanenta organ som ett sekretariat, ett centrum för

förebyggande av konflikter och eventuellt även ett organ för

valövervakning.

Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens strävan att

göra en aktiv insats i stärkandet av ESK-samarbetet. ESK är

enligt utskottets mening den självklara grunden för arbetet på

att bygga upp en ny alleuropeisk säkerhets- och

samarbetsordning, och Sverige har ett starkt intresse av att det

arbetet blir framgångsrikt.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 9 i motion

U405(m), yrkande 2 i motion U418 (fp) och yrkande 1 i motion

U424 (c) som besvarade.

I yrkande 1 i motion U405 (m) behandlas Sveriges agerande i

ESK inom ramen för den neutrala och alliansfria gruppen.

Enligt motionärerna bör regeringen beakta att den traditionella

kopplingen till NN-gruppen inte längre med självklarhet är en

styrka, och att prioriteringar kan bli nödvändiga mellan svenska

intressen och intresset av en gemensamt framförhandlad

ståndpunkt i en så disparat grupp som den nuvarande NN-gruppen.

De neutrala och alliansfria staterna utgör förvisso ingen

homogen grupp. Samarbetet inom gruppen har ofta präglats av

intensiva diskussioner och ibland tydliga motsättningar. I några

frågor av central betydelse för Sverige har vi också sett oss

nödsakade att lägga fram egna nationella förslag, eftersom

enighet i gruppen inte kunnat skapas. Det har t.ex. gällt kravet

på en nära anknytning mellan de två parallella

Wienförhandlingarna. Utskottet konstaterar dock att

NN-samarbetet varit den form för agerande som sammantaget bäst

gagnat svenska nationella intressen inom ESK:s ram.

Den dramatiska utvecklingen i Europa under det senaste året

har naturligtvis påverkat den miljö i vilken NN-gruppen

traditionellt har verkat. Flera av de central- och östeuropeiska

länderna har visat intresse för att samarbeta med NN-gruppen i

olika sakfrågor. Härtill kommer att andra informella

konstellationer bland ESK-länderna kan komma att göra sig

gällande. Ett exempel härpå är den s.k. Pentagonala gruppen

mellan Ungern, Österrike, Italien, Tjeckoslovakien och

Jugoslavien. I framtiden och i takt med att de icke-militära

samarbetsfrågornas betydelse ökar inom ESK-arbetet kan denna

tendens till framväxt av andra konstellationer än de

traditionella komma att förstärkas.

Utvecklingen bidrar därför enligt utskottets mening till att

göra miljön för framtida ESK-förhandlingar mer flytande.

NN-gruppens roll kan mot den bakgrunden knappast vara densamma i

kommande nedrustningsförhandlingar efter l992 som den varit

hittills. Utskottet vill dock samtidigt peka på att NN-gruppen

fortfarande spelar en viktig och konstruktiv roll i ESK-arbetet.

Ett exempel utgör det förhållandet att koordinatörskapet för

samtliga fyra arbetsgrupper som arbetar inom den förberedande

kommittén till toppmötet i Paris i november anförtrotts neutrala

länder. NN-kretsen kommer även i framtiden enligt utskottets

bedömning att vara en naturlig grund för Sveriges agerande, även

om kretsen utvidgas och kompletteras med andra samarbetsformer

och konstellationer.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U405

(m) och yrkande 6 i motion U425 (v) som besvarade.

De internationella nedrustningsförhandlingarna

I yrkande 3 i motion U418 (fp) hänvisas till 1989 års

bilaterala överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen om

kontroll av kärnvapenproven och konstateras att denna

överenskommelse är ett viktigt steg mot ett totalt

provstopp. Samtidigt säger motionärerna att överenskommelsen i

sig inte siktade till att uppnå ett provstoppsavtal och att det

därför är viktigt att Sverige fortsätter sina ansträngningar att

medverka till att ett sådant avtal blir verklighet.

I yrkande 3 i motion U424 (c) föreslås med hänvisning till

existensen av ett verifikationssystem, internationella

datacentraler (IDC), att Sverige skall fortsätta sitt arbete i

riktning mot ett kärnvapenprovstopp. I yrkande 3 i motion U420

(mp) föreslås att regeringen i FN för fram krav på att samtliga

kärnvapenprov skall upphöra.

Utskottet konstaterar att Sverige är ett av de mest aktiva

länderna i vad avser arbetet med att uppnå ett fullständigt

provstoppsavtal. Dessa ansträngningar har pågått sedan början av

1960-talet och har koncentrerats till förhandlingarna vid

nedrustningskonferensen i Genève (CD). Sverige lade 1983 fram

ett komplett förslag till ett avtal och sedan 1976 har Sverige

lett arbetet på ett globalt verifikationssystem, där en

väsentlig beståndsdel är det nämnda IDC-systemet med

centraldatorer för seismiska data i Stockholm, Washington,

Moskva och Canberra.

I syfte att kontrollera efterlevnaden av det partiella

provstoppsavtalet från 1963 (PTBT) har försvarets

forskningsanstalt (FOA) dessutom etablerat ett nationellt

nätverk av åtta mätstationer från Kiruna till Ljungbyhed. Detta

system för mätning av luftburen radioaktivitet har hög

känslighet och stationerna kan mäta även mycket små mängder av

radioaktivitet.

Provsprängningarna och deras skadliga effekter har för nordisk

del fått ökad aktualitet genom att Sovjetunionens Högsta sovjet

i november 1989 antog ett dekret där ministerrådet bl.a.

uppmanades att lägga fram förslag om en eventuell koncentrering

av fortsatta sovjetiska provsprängningar till Novaja Zemlja.

Regeringen har, på grund av den oro för effekterna på den

känsliga arktiska miljön och på Sveriges absoluta närområde som

dessa tankegångar har förorsakat, vid upprepade tillfällen tagit

upp frågan med representanter för den sovjetiska regeringen. I

dessa kontakter har redogörelser för Sveriges kända inställning

till kärnvapenprov lämnats, samtidigt som vår och våra nordiska

grannars oro inför en utökning av provverksamheten på Novaja

Zemlja har framförts med emfas. Även gemensamma nordiska

uppvaktningar har gjorts under det gångna året. Utskottet delar

den framförda oron och anser det angeläget att regeringen även

fortsättningsvis verkar för att den arktiska miljön skyddas från

provsprängningsverksamhet.

I juli 1990 tillsattes i CD, efter ett uppehåll av sju år,

återigen en särskild kommitté för behandling av

provstoppsfrågan. Kommitténs mandat medger dock ännu inga

verkliga förhandlingar. Positionerna mellan kärnvapenstaterna

och övriga stater präglas fortfarande av traditionella

motsättningar och olika uppfattningar om när och hur ett

fullständigt provstoppsavtal skall uppnås. Storbritannien och

USA har exempelvis deklarerat att provstoppsavtalet för dem är

en mycket långsiktig målsättning, medan Sverige anser att

verkliga förhandlingar om ett fullständigt provstoppsavtal bör

komma i gång så snart som möjligt. Trots de traditionella

motsättningarna anser utskottet att det nu bör finnas

möjligheter att utföra ett substantiellt arbete i denna fråga i

CD, till gagn för framtida förhandlingar.

På grund av den långvariga låsningen i CD beträffande

provstoppsfrågan begärde förra året mer än en tredjedel av de

stater som är anslutna till det partiella provstoppsavtalet, att

en ändringskonferens skulle sammankallas i syfte att vidga

avtalet till ett fullständigt provstoppsavtal. Denna konferens

kommer att hållas i New York den 7--18 januari 1991.

Sverige ser PTBT som ett väsentligt och väl fungerande avtal.

Det ligger självklart i alla parters intresse att denna grund på

ett ansvarsfullt sätt utnyttjas i arbetet för att uppnå ett

fullständigt provstoppsavtal.

Utskottet anser att Sverige bör delta konstruktivt i

ändringskonferensen. Emellertid måste konstateras att de tre

ursprungliga fördragsparterna, Förenta Staterna, Sovjetunionen

och Storbritannien, i realiteten har vetorätt mot förändringar

av PTBT och att ändringskonferensens möjligheter att åstadkomma

ett CTBT i realiteten blir beroende av vad dessa tre stater kan

acceptera. Eftersom två av de viktigaste kärnvapenmakterna,

Frankrike och Kina, står utanför det partiella avtalet, och

detta avtal dessutom saknar verifikationsmöjligheter, är det

utskottets uppfattning att CD är rätt forum att driva frågan om

ett fullständigt provstoppsavtal i.

Med det anförda anser utskottet yrkande 3 i motion U418 (fp),

yrkande 3 i motion U424 (c) och yrkande 3 i motion U420 (mp)

besvarade.

Icke-spridningsfördraget (NPT) utgör stommen i

icke-spridningsregimen mot kärnvapen. I CD ägnas stor

uppmärksamhet åt detta fördrag och dess granskningskonferenser,

varav den senaste, den fjärde i ordningen, ägde rum i Genève den

20 augusti till den 14 september detta år.

NPT syftar dels till förhandlingar om nedrustning mellan

kärnvapenmakterna, dels till att förhindra att kärnvapen sprids

till nya länder. Ett flertal länder, de s.k. tröskelstaterna,

besitter troligtvis teknik för tillverkning av kärnvapen. Dessa

länder, i första hand Argentina, Brasilien, Indien, Israel,

Pakistan och Sydafrika, har hittills valt att stå utanför NPT.

Detta fördrag bidrar emellertid till den internationella

avspänningen och under de 20 år som NPT har funnits har inget

NPT-anslutet land skaffat kärnvapen. Anslutningen har ökat

varje år och uppgår i och med Albaniens och Moçambiques

tillträde detta år till 143 stater.

I yrkande 4 i motion U405 (m) föreslås att regeringen

internationellt och i FN verkar för att icke-spridningsavtalet i

sina olika delar hävdas samt att uppslutningen kring avtalet

stärks. I yrkande 4 i motion U418 (fp) föreslås likaledes att

Sverige bör fortsätta sina ansträngningar för att uppnå en

fullständig anslutning till NPT.

Sverige verkar sedan anslutningen 1970 aktivt och utan avbrott

inom fördragets alla områden. Arbetet bedrivs i flera fora, men

är särskilt intensivt i FN i New York och vid CD i Genève. Inom

IAEA verkar Sverige för flera initiativ inom NPT:s ram,

exempelvis på kontrollområdet.

Inför den fjärde granskningskonferensen i Genève i år gjordes

ett omfattande förberedelsearbete. Tillsammans med övriga

nordiska länder gjorde Sverige uppvaktningar i de länder som

alltjämt står utanför NPT, i syfte att få dessa att ansluta sig.

I ett gemensamt nordiskt NPT-memorandum, som fick status av ett

officiellt FN-dokument, framfördes den nordiska synen på de

flesta NPT-frågor.

Granskningskonferensen kunde emellertid inte uppnå enighet om

ett gemensamt slutdokument. Framsteg gjordes under svenskt

ordförandeskap i förhandlingarna om ett slutdokument, men på

grund av vissa låsningar mellan några av de s.k. alliansfria

staterna och viktiga kärnvapenstater kom förhandlingarna att

försvåras. Avsaknaden av ett slutdokument från konferensen

innebär att förberedelserna för NPT:s förlängning år 1995 har

komplicerats. Utskottet anser att Sverige även fortsättningsvis

och med största kraft bör verka för att fördragets auktoritet

både bibehålls och förstärks. Det är viktigt att längsta möjliga

förlängning uppnås efter 1995.

Utskottet anser därmed yrkande 4 i motion U405 och yrkande 4 i

motion U418 besvarade.

I motionerna U414 (mp), yrkande 7, och U420 (mp), yrkande 1,

föreslås att Sverige med kraft bör protestera mot Frankrikes

kärnvapenprov i Stilla havet.

Utskottet konstaterar att den vikt Sverige fäster vid ett

fullständigt provstopp alls inte är obekant för den franska

regeringen. Sverige tar kontinuerligt avstånd från de fortsatta

kärnvapenproven världen över. Det sker såväl bilateralt som

multilateralt. Den svenska synen, som innebär krav på att även

den franska kärnvapenstaten skall upphöra med sin

provverksamhet, har framförts direkt till såväl den franske

presidenten som landets premiärminister. Utskottet anser att

dessa markeringar även fortsättningsvis bör göras bilateralt vid

varje givet tillfälle, men är samtidigt av den uppfattningen att

svenska initiativ huvudsakligen bör inriktas på att finna

globala lösningar.

Därmed får utskottet anse yrkande 7 i motion U414 (mp) och

yrkande 1 i motion U420 (mp) besvarade.

I yrkande 5 i motion U405 (m) föreslås att det bilaterala

avtalet mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen beträffande

medeldistansmissiler öppnas för undertecknande av

alla nationer. Detta skulle enligt motionen hindra den snabba

spridning av tillverkningskapacitet för medeldistansmissiler som

för närvarande pågår.

Utskottet noterar attt Sverige deltar i den s.k.

sjustatsöverenskommelsens (MTCR, Missile Technology Control

Regime) strävanden mot icke-spridning av missiler, inkl.

medeldistansmissiler. Detta avser missiler som kan bära såväl

kärnvapen som kemiska och biologiska vapen. Regeringen

förbereder nationell lagstiftning om exportkontroll av vissa

produkter som kan användas i massförstörelsesyfte. Ett

uppmärksammande av frågan om spridningen av vapenbärare och

relevant teknik ingår i Sveriges allmänna nedrustningspolitik.

Som ett led i denna politik diskuterades frågan, bl.a. på

svenskt initiativ, vid den fjärde granskningskonferensen av NPT.

Även om missilteknologin i sig inte är förknippad med de

processer som är nödvändiga för tillverkning av bl.a. kärnvapen

är det väsentligt att problemen fortsätter att uppmärksammas.

Den senaste utvecklingen i Persiska viken visar med all önskvärd

tydlighet att kärnvapenstater kan konfronteras med stater som

innehar kemiska vapen och att missilteknologin i dessa farliga

situationer spelar en väsentlig roll. Det bilaterala INF-avtalet

mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen om nedmontering av

medeldistansmissiler är i sin utformning dock så speciellt och

till sin karaktär så begränsat till dessa två staters

förhållanden att det svårligen lämpar sig för

multilateralisering på det sätt motionären avsett.

Med det anförda anser utskottet yrkande 5 i motion U405

besvarat.

Med hänvisning till ca 30 års provsprängningar föreslås i

yrkande 2 i motion U420 (mp) att riksdagen hos regeringen begär

att den i FN skall verka för en vetenskaplig belysning av

effekterna på hälsa och miljö av kärnvapenproven.

Som utskottet konstaterade i föregående nedrustningsbetänkande

(1989/90:UU6) har Sverige tagit initiativ till en särskild

FN-studie om kärnvapnens olika aspekter. Denna har nyligen

avslutats och behandlar bl.a. just kärnvapentillverkningens,

provsprängningarnas och kärnvapenexplosionernas effekter på

hälsa och miljö. Studien kommer att diskuteras vid höstens

generalförsamling. Medlemsstaternas reaktioner kommer att vara

vägledande för en framtida bedömning om vilka konkreta förslag

som kan läggas fram och som det är politiskt möjligt att inom

FN:s ram vinna stöd för.

Utskottet anser därmed yrkande 2 i motion 1989/90:U420

besvarat.

Ett flertal motioner berör FN-organet IAEA:s roll och

uppgifter. I motion U406 (mp) föreslås att IAEA:s instruktion

ändras i så måtto att organet enbart skall ägna sig åt att

övervaka kärnsäkerhet och icke-spridning av kärnvapen. Enligt

yrkande 9 i motion U414 (mp) bör Sverige ta initiativ till

omformulering av IAEA:s stadgar i syfte att göra dem förenliga

med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. I yrkande 5 i

motion U424 (c)föreslås att regeringen i FN tar initiativ till

att IAEA:s mandat begränsas till försök att hindra

kärnvapenspridning och till kontroll av säkerheten i

kärnkraftverken. I yrkande 1 i motion U427 (v) och motion U428

(c) vänder sig motionärerna emot vad som betecknas som IAEA:s

dubbla roll på kärnkraftsområdet och föreslår att IAEA:s mandat

begränsas till försök att hindra kärnvapenspridning och till

kontroll av säkerheten i kärnkraftverken. I yrkande 2 i motion

U427 (v) hänvisas till utvecklingsländernas krav på hjälp med en

hållbar energiförsörjning och föreslås att Sverige därför stöder

FN:s arbete med nya och förnybara energikällor. I yrkande 14 i

motion U637 föreslås att Sverige aktivt skall verka för att

kärnkraften avvecklas globalt samt att IAEA:s uppgift

fortsättningsvis skall vara att verka för kärnkraftens

avveckling.

Utskottet konstaterar att samarbetet inom IAEA mellan de drygt

110 medlemsstaterna koncentreras till verifiering av åtaganden

om fredlig användning av kärnenergi (s.k. safeguards),

samordning och förmedling av rekommendationer i kärnsäkerhets-

och strålskyddssammanhang samt samordning och förmedling av

bistånd inom kärnenergiområdet. Genom sitt kontrollsystem för

verifiering av medlemsländernas åtaganden att inte utveckla

eller förvärva kärnvapen blir IAEA ett viktigt instrument i

freds- och nedrustningspolitiken. Sverige fäster stor vikt vid

denna del av IAEA:s verksamhet, men majoriteten av IAEA:s

medlemsländer är u-länder och dessa länder kräver att få ta del

av den tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet i

industriländerna. Detta intresse är i huvudsak inte koncentrerat

till kärnkraften som sådan, utan mer till områden som

isotopanvändning inom jordbruk, medicin, livsmedelsteknik,

ekologi och strålskydd. Huvuddelen av IAEA:s bistånd inriktas

till just sådan verksamhet. Skulle detta bistånd inte bibehållas

finns en uppenbar risk för att flera av dessa länder drar sig ur

IAEA:s icke-spridnings- och säkerhetsarbete. IAEA skulle därmed

försvagas som organisation och arbetet med att förhindra

framtida kärnkraftsolyckor kompliceras. Några reella

förutsättningar för att ändra IAEA:s stadgar i den riktning

motionärerna önskar torde på grund av det ovan förda

resonemanget inte finnas.

Motion U406 (mp), yrkande 9 i motion U414 (mp), yrkande 5 i

motion U424 (c), yrkandena 1 och 2 i motion U427 (v), motion

U428 (c) samt yrkande 14 i motion U637 (mp) avstyrks därför.

Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen uppmärksammas av

motion 1989/90:U424, i vars yrkande 4 begärs att regeringen i

internationella fora aktualiserar detta problem. Motionärerna

anser att Sverige bör ta initiativ till internationella åtgärder

för att förhindra spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik

och kärnkraftsavfall.

Det är enligt utskottets bedömning utan tvivel så att den

civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan

framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål.

Sverige har länge drivit kravet på en effektivare kontroll av

den civila kärnkraften och ett viktigt led i denna strävan är

att kärnvapenstaternas civila verksamhet underkastas samma

kontroll som icke-kärnvapenstaternas. 26 FN-medlemmar står

fortfarande utanför NPT, bl.a. tröskelstaterna samt

kärnvapenstaterna Frankrike och Kina. Genom IAEA kan de anslutna

icke-kärnvapenstaternas hela kärnenergiverksamhet kontrolleras.

Sverige arbetar aktivt för att de möjligheter till kontroll som

organisationen erbjuder skall utnyttjas effektivt.

Yrkande 4 i motion U424 får därmed anses besvarat.

I yrkande 8 i motion U414 (mp) föreslås att Sverige bör kräva

en omformulering av icke-spridningsavtalet i syfte att göra

texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften.

Utskottet konstaterar att varje ändringsförslag av

icke-spridningsfördraget (NPT) riskerar att öppna avtalstexten

för ytterligare ändringsförslag. En rad länder, inte minst många

utvecklingsländer, som är positiva till fördragets artikel IV,

mom. 2 om samarbete och bistånd, kan snarare komma att kräva att

detta utvidgas om avtalstexten öppnas för ändringsförslag.

Utfästelserna om samarbete och bistånd har för många länder

varit den främsta anledningen till att de har anslutit sig till

NPT. Finner de i ett sådant läge inte gehör för sina krav finns

en uppenbar risk att de drar sig ur icke-spridningsregimen.

Ändringar i fördragstexten kan endast ske genom

majoritetsbeslut. I realiteten har ändringsförslag små

möjligheter att godkännas, eftersom de anslutna staterna har

alltför motstridiga intressen på väsentliga områden. Ett exempel

på en splittrande fråga är förlängningen av NPT, där vissa

u-länder, till skillnad mot bl.a. depositariestaterna, anser att

fördraget löper ut efter 1995. Att i detta läge framföra

ändringsförslag skulle bidra till att fördragets och hela

icke-spridningsregimens framtid äventyras.

Med det anförda avstyrker utskottet därför yrkande 8 i motion

U414 (mp).

I yrkande 10 i motion U424 (c) föreslås att internationella

förhandlingar syftande till förbud mot kryssningsmissiler så

snart som möjligt skall komma till stånd.

Utskottet konstaterar att kryssningsmissiler utgör ett inslag

i den internationella kärnvapenarsenalen som är ägnat att väcka

särskild oro, av de skäl som anförts i motionen.

Kryssningsmissilerna är till skillnad mot ballistiska missiler

lågtflygande vapenbärare som inte går i kulbanor, utan styrs som

förarlösa flygplan. Ett särskilt problem är de sjöbaserade

missilerna (SLCM), som har utgjort en av de svåraste frågorna i

START-förhandlingarna. Som utskottet i ett tidigare betänkande

(1989/90:UU6) har konstaterat har Sverige i många sammanhang

uttryckt oro inför de problem som är förknippade med SLCM.

Utskottet ser med tillfredsställelse på det faktum att Förenta

Staterna och Sovjetunionen vid bilaterala utrikesministermöten

det senaste året diskuterat även de sjöbaserade

kryssningsmissilerna. En komplicerande omständighet är

oenigheten beträffande möjligheter till verifikation vad gäller

denna vapentyp. En överenskommelse om att ömsesidigt redovisa

antalet sjöbaserade kryssningsmissiler har emellertid nåtts.

Sverige har i många sammanhang uttryckt oro inför de problem

som är förknippade med SLCM. Utskottet konstaterar att det är

otillfredsställande om den nyligen överenskomna uppläggningen

leder till att behandlingen av frågan om SLCM ytterligare

fördröjs. Sverige har i UNDC drivit på för att föra upp frågorna

om marin kapprustning, bland vilka SLCM ingår, på dagordningen.

Som utskottet redovisat ovan i anslutning till motionerna om

kärnvapen ombord vid örlogsbesök har nukleära SLCM åtminstone

diskussionsvis ifrågasatts i den debatt som har börjat föras

bland amerikanska fackmän om möjligheten att tänka sig den

amerikanska flottan i framtiden utrustad med endast strategiska

ballistiska kärnvapen. Utskottet stödjer självfallet regeringens

försök att vinna gehör för nödvändigheten av en överenskommelse

om samtliga typer av kryssningsmissiler.

Yrkande 10 i motion U424 får därmed anses besvarat.

Sedan 1925 råder ett internationellt förbud mot användning av

kemiska och biologiska vapen. Detta förbud kompletterades

1972 med en konvention mot såväl utveckling som produktion och

lagring av biologiska vapen. Konventionen har i dag

undertecknats av 110 stater. Överenskommelsen av 1972 tillåter

dock att forskning av försvar mot biologiska vapen får utföras.

Det innebär att den kunskap som erhålls i denna forskning

naturligtvis kan användas även i destruktiva syften. I yrkandena

7 i motion U405 (m) och 2 i motion U422 (c) uppmärksammas de

risker som finns förknippade med den nya biotekniken. I den

förra motionen pekas främst på hybrid-DNA-tekniken, och

motionärerna föreslår att den svenska regeringen i

internationella fora bör verka för att få till stånd en bättre

och effektivare internationell konvention mot biologiska vapen.

I den senare motionen hänvisas till motion 1989/90:Jo617 och

föreslås att regeringen tar initiativ till att biotekniken ej

skall utnyttjas för offensiva militära syften.

År 1986 ägde en andra granskningskonferens om 1972 års

konvention rum i Genève, i vilken Sverige deltog aktivt.

Slutdokumentet från denna konferens innehåller procedurer för

verifikation och klagomål samt vissa konkreta åtgärder som

syftar till att stärka förtroendet för efterlevnaden av

konventionen. Sverige verkar för att flera stater skall delta i

informationsutbytet om den forskning som förekommer på detta

område. Vid 1986 års granskningskonferens överenskoms om ett

sådant utbyte på frivillig basis.

Utskottet måste med beklagande konstatera att flertalet parter

till konventionen alltjämt avstår ifrån att dela med sig av sina

erfarenheter, även om samtliga permanenta medlemmar i FN:s

säkerhetsråd deltar i detta utbyte. En tredje

granskningskonferens kommer att hållas under 1991. Utskottet

delar motionärernas syn i vad avser det angelägna i att

åstadkomma en effektivare konvention om biologiska vapen samt

att biotekniken inte skall utnyttjas för offensiva militära

syften. Den kommande granskningskonferensen blir ett lämpligt

tillfälle att driva arbetet för dessa mål vidare.

Med det anförda får yrkande 7 i motion U405 (m) och yrkande 2

i motion U422 (c) anses besvarade.

I CD pågår förhandlingar om förbud mot utveckling,

framställning och lagring av kemiska vapen samt förstöring av

redan existerande kemiska vapen och anläggningar.

Förhandlingarna har under senare år gjort betydande framsteg,

och en konvention borde kunna slutföras på kort tid om de

politiska hindren härför kunde undanröjas. Under årets

förhandlingar i CD:s kemivapenkommitté har emellertid arbetet på

en konvention kommit att kompliceras. Som tidigare har nämnts i

betänkandet har ett gemensamt amerikansk-sovjetiskt förslag om

en specialkonferens åtta år efter konventionens ikraftträdande

skapat debatt och lett till kritik från flera andra stater. Även

Sverige anser att den vetorätt förslaget i praktiken förespråkar

för stater som innehar kemiska vapen är olämplig.

En komplikation har också tillstött genom Iraks invasion av

Kuwait i början av augusti detta år. Såväl Iraks tidigare

användning av kemiska vapen, gentemot Iran och internt mot egna

folkgrupper, som den irakiska ledningens uttalanden under

Kuwaitkrisen har visat hur angeläget det är att förhindra att en

stat utvecklar de i produktionsprocessen betydligt enklare

kemiska vapnen som ett möjligt alternativ till kärnvapen.

I yrkande 6 i motion U405 (m) uppmärksammas att

kemivapenfrågan tenderar att utveckla sig till ett

nord-sydproblem. Motionärerna argumenterar att en framtida

konvention inte får ta samma form som icke-spridningsavtalet,

eftersom industriländerna -- vad de kemiska vapnen beträffar --

inte på samma sätt strävar efter exklusiv rätt att inneha dessa

vapen och därmed inte nödvändiggör "kompensationsrätt" för

u-länderna till motsvarande fredliga teknologi. Enligt yrkande

5 i motion U418 (fp) har Sverige genom sitt ordförandeskap i den

särskilda förhandlingskommittén om de kemiska vapnen i CD ett

särskilt ansvar att driva frågan om en framtida konvention

vidare.

Utskottet konstaterar att de två med consensus antagna

resolutionerna i FN:s generalförsamling om att arbetet med en

konvention snabbt skall slutföras har lagt grunden till en

berättigad optimism. De praktiska förslagen om förstöring av

existerande kemiska vapen som överenskommits bilateralt har

också bidragit till en positiv bild. Även om de två stormakterna

fortfarande önskar behålla 2 % av nuvarande arsenaler och detta

i sig komplicerar förhandlingarna om en konvention, måste

utskottet samtidigt uttrycka sin tillfredsställelse med att 98 %

av nuvarande innehav på detta sätt skulle försvinna. Trots att

de politiska problemen har försvårat arbetet har förhandlingarna

ändå framtvingat klara ställningstaganden från i stort sett alla

viktigare inblandade stater. Utskottet konstaterar att krisen i

Persiska viken har aktualiserat såväl faran med användningen av

kemiska vapen som behovet av fullständig kontroll över denna typ

av vapen, vars produktion är alltför lättillgänglig.

Risken för spridning av kemiska vapen till allt fler länder är

fortfarande stor, och utskottet anser därför att det är

nödvändigt att arbetet i CD:s kemivapenkommitté bedrivs med

fortsatt intensitet.

Yrkande 6 i motion U405 resp. yrkande 5 i motion U418 får

därmed anses besvarade.

I yrkande 7 i motion U418 (fp) föreslås att den svenska

regeringen som ett led i tillkomsten av förtroendeskapande

åtgärder skall intensifiera arbetet med att söka begränsa de

marina rustningarna. I yrkande 6 i motion 1989/90:U424 (c)

begärs att regeringen lägger fram förslag till konkreta åtgärder

för att förhindra marin rustning, och i yrkande 2 (delvis) i

motion U402 (s) begärs att regeringen skall verka för en marin

avrustning av alla fartyg.

Utskottet konstaterar att den internationella diskussionen om

de marina rustningsfrågorna förs främst i FN:s

nedrustningskommission (UNDC). Sverige har sedan länge betonat

hur angeläget det är att inleda internationella förhandlingar om

marin nedrustning och marina förtroendeskapande åtgärder. Som

utskottet redovisat ovan i samband med motionerna om örlogsbesök

kan bland svenska initiativ nämnas ett förslag om ett

multilateralt avtal för förhindrande av incidenter till havs och

ett moderniserat protokoll för användning av havsminor.

Tillsammans med Finland och Indonesien presenterade Sverige vid

1990 års UNDC-session ett arbetspapper med konkreta förslag till

nedrustnings- och förtroendeskapande åtgärder på det marina

området. Detta arbetspapper konstaterar bl.a. att den relativa

betydelsen av konventionella vapen och kärnvapenbestyckade

styrkor till sjöss ökar som ett resultat av den prioritet som

ges i nedrustningsförhandlingarna till reduktionen av luft- och

landbaserade styrkor. Arbetspapperet påpekar också att

kärnvapenmakterna borde ompröva sin praxis att varken bekräfta

eller förneka närvaron av kärnvapen ombord specifika fartyg vid

specifika tidpunkter. Vidare tas problemen med de sjöbaserade

kryssningsmissilerna och fartyg drivna med kärnenergi upp.

Sverige har också betonat hur angeläget det är att inleda

multilaterala förhandlingar kring dessa frågor i bl.a. CD.

Med det anförda anser utskottet yrkande 7 i motion U418 (fp),

yrkande 6 i motion U424 (c) och yrkande 2 i denna del i motion

U402 (s) besvarade.

Enligt motion U418 (fp) har den internationella

vapenhandeln nått oroväckande proportioner. Motionärerna

vänder sig mot att en stor del av denna inte sker i öppna

former. I motionens yrkande 8 föreslås att Sverige bör kunna

medverka till att utarbeta en konkret modell för ett system för

registrering, kontroll och begränsning av den internationella

vapenhandeln.

Utskottet konstaterar att Sverige tidigare (år 1988) har

medverkat till att en resolution antogs av FN:s

generalförsamling angående internationella vapenöverföringar.

Resolutionen uppmanar medlemsstaterna till att bl.a. stärka sina

nationella system för övervakning och kontroll av dessa

transaktioner. Två utredningar, tillsatta av regeringen 1987,

har haft i uppdrag att dels se över krigsmaterielpolitiken i

stort, dels granska klassificeringen av krigsmateriel.

Betänkanden från dessa utredningar har varit föremål för en

omfattande remissbehandling under våren 1990. Förslag till ny

lagstiftning förbereds av regeringen. Utskottet anser det

angeläget att dessa frågor utsätts för en grundlig diskussion.

Därmed betraktar utskottet yrkande 8 i motion U418 (fp) som

besvarat.

I yrkande 6 i motion U418 (fp) föreslås att Sverige skall

verka för att anslutningen till det system som har utarbetats

inom FN:s ram för redovisning och rättvisande jämförelser

mellan militärutgifter i olika länder utvidgas ytterligare.

Ökad information om länders militära utgifter är enligt

utskottets mening en viktig komponent i insamlandet av objektiv

militär information och bidrar till ökat förtroende mellan

stater. Sverige har i FN uttryckt sitt starka stöd för detta

informationsutbyte, som med en bredare anslutning av

Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna kommer att

underlättas. Sovjetunionen har som konstaterades i betänkande

1989/90:UU6 uttalat sin beredskap att ansluta sig till detta

rapporteringssystem så snart de tekniska förutsättningarna

föreligger. Utskottet förutsätter att regeringen även framgent

inom FN verkar för en effektivisering av detta

informationsutbyte.

Därmed får yrkande 6 i motion U418 anses besvarat.

I yrkande 8 i motion U425 (v) föreslås att FN:s roll

stärks i syfte att skydda små länder, att verka som

förvarningsmekanism i konfliktområden och att koordinera

internationella miljö- och utvecklingsprojekt. Yrkandet föreslår

även att de kunskaper folkrörelserna besitter skall utnyttjas

bättre.

Utskottet konstaterar att stärkandet av FN är en hörnsten i

svensk utrikes- och säkerhetspolitik. FN:s ansvar för

nedrustningsarbetet är av största betydelse och är ett ansvar

som har tilldelats organisationen av dess medlemsstater.

FN:s stadga definierar organisationens ändamål, däribland

främst att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Utskottet kan med tillfredsställelse konstatera att FN:s roll

det senaste året har stärkts på detta område. Genom

säkerhetsrådets agerande med anledning av Iraks invasion av

Kuwait har organisationen visat sig leva upp till det ansvar för

internationell fred och säkerhet som grundarna en gång avsåg.

Tidigare nästan oprövade åtgärder under stadgans kapitel VII har

kommit till användning för att beivra ett ovanligt grovt brott

mot folkrätten. De fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd

agerar nu enigt och beslutsamt för att återställa fred och

säkerhet i en strategiskt viktig del av världen.

FN har haft en framträdande roll i Kambodjafrågan, där tanken

är att fria och rättvisa val skall organiseras av FN och där de

fyra huvudfraktionerna i Kambodja skall enas om företrädare i

ett högsta nationellt råd. Namibias självständighet är en stor

framgång för alla inblandade, däribland FN, som bidrog till att

den utdragna processen kunde avslutas på ett tillfredsställande

sätt. I Centralamerika har FN engagerat sig för att försöka

komma till rätta med de långvariga och djupa politiska,

ekonomiska och sociala konflikterna. I förhandlingarna mellan El

Salvadors regering och FMLN-gerillan har FN spelat en central

och konstruktiv roll.

Som ovan anförts har FN:s roll under senare tid kommit att

stärkas i den riktning motionärerna föreslår. Det breda och

starka folkliga stödet för nedrustningsfrågorna spelar en viktig

opinionsbildande och pådrivande roll i arbetet för fred och

nedrustning. Genom utrikesdepartementet har regeringen sedan

länge en fungerande dialog och ett viktigt informationsutbyte

med folkrörelserna på detta område. Utskottet konstaterar att

dessas kompetens tas till vara på olika sätt och att de i flera

avseenden utgör ett värdefullt komplement till regeringens

politik.

Utskottet anser därmed yrkande 8 i motion U425 (v) besvarat.

I yrkande 10 i motion U414 (mp) föreslås att framtida

mellanstatliga tvister som ej kan lösas genom förlikning skall

överlämnas till Internationella domstolen i Haag för

skiljedomsförfarande. Ett exempel på en sådan tvist är enligt

motionärerna u-båtskränkningarna på svenskt territorium.

Sverige ställer sig allmänt positivt till att tvistlösningar

tas upp i den internationella domstolen i Haag. I fråga om

ubåtskränkningarna är det emellertid enligt utskottet inte

möjligt, eftersom det inte finns någon definierad motpart. Det

är vidare utskottets uppfattning att hänskjutning till domstolen

i Haag bör bedömas från fall till fall och inte genom en

bindande princip.

Yrkande 10 i motion U414 (mp) avstyrks därför.

I motion U414 (mp), yrkande 11, anförs att USA:s invasion i

Panama liksom den tidigare vietnamesiska invasionen av Kampuchea

aktualiserar frågan huruvida det kan existera ett

internationellt ansvar som rättfärdigar intervention i andra,

suveräna staters inre angelägenheter. Enligt motionärerna bör

regeringen i FN ta initiativ till utredning om en fungerande

världsrättslig ordning i syfte att undvika situationer av detta

slag.

Utskottet konstaterar att FN-stadgan förbjuder varje militär

intervention i en medlemsstat. Ingen bestämmelse i stadgan

auktoriserar FN att tillgripa våld mot en stat såvida det inte

föreligger ett fredshot, ett fredsbrott eller en

aggressionshandling. En stats intervention i en annan är

folkrättsligt godtagbar om det exempelvis är fråga om en rent

humanitär och/eller polisiär hjälpaktion efter inbjudan från den

lagliga regeringen i den stat där interventionen sker. Övergår

oroligheter till regelrätt inbördeskrig innebär emellertid varje

militärt bistånd åt den ena eller andra sidan ett ingripande i

en intern utvecklingsprocess och därmed också att ett brott mot

principen om folkens självbestämmanderätt sker. Att FN:s

säkerhetsråd inför enstaka konflikter ej kan fatta beslut om

ingripande eller sanktioner på grund av den stadgade vetorätten

innebär inte nödvändigtvis att FN-stadgan inte fungerar enligt

upphovsmännens intentioner. Vetoreglerna är en del av stadgan,

och tanken var att rådet enbart skulle ingripa när

majoritetsförhållande rådde och inlagt veto saknades.

Utskottet anser därmed yrkande 11 i motion U414 (mp) besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

l. beträffande en internationell definition av

neutralitetsbegreppet

att riksdagen avslår yrkande 7 i motion l989/90:U425,

res. 1 (v)

2. beträffande vapenexport och Sveriges säkerhets- och

utrikespolitik

att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1989/90:U424

besvarat med vad utskottet anfört,

res. 2 (mp)

3. beträffande nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens

samtidiga behandling

att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1989/90:U414,

res. 3 (mp)

4. beträffande svensk säkerhets- och nedrustningspolitik

att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion

1989/90:U405 besvarade med vad utskottet anfört,

5. beträffande säkerhetspolitiska åtgärder med speciell

inriktning på norra Europa

att riksdagen med avslag på yrkande 3 i denna del i motion

1989/90:U425 förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U404, yrkande

10 i motion 1989/90:U405, yrkande 2 i motion 1989/90:U414,

yrkande 8 i motion 1989/90:U424, yrkandena 1 och 2 i motion

1989/90:U425 samt i denna del motion 1989/90:U429 besvarade med

vad utskottet anfört,

res. 4 (v, mp)

6. beträffande kärnvapenfri zon i Norden

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U404,

yrkande 8 i denna del i motion 1989/90:U405, yrkande 1 i motion

1989/90:U418, yrkande 3 i denna del i motion l989/90:U425 samt

motion 1989/90:U429 i denna del besvarade med vad utskottet

anfört,

7. beträffande nordisk parlamentarisk kommission för

kärnvapenfri zon

att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1989/90:U414 och

yrkande 9 i motion 1989/90:U424,

res. 5 (c, mp)

8. beträffande behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri

zon

att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U414,

res. 6 (mp)

9. beträffande negativa säkerhetsgarantier

att riksdagen förklarar yrkande 8 i denna del i motion

1989/90:U405 besvarat med vad utskottet anfört,

10. beträffande gemensam nordisk ståndpunkt om

kärnvapenfrihet vid örlogsbesök

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U413,

11. beträffande samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U413 och

yrkande 6 i motion 1989/90:U414 besvarade med vad utskottet

anfört,

res. 7 (mp)

12. beträffande lag om förbud mot kärnvapen på svenskt

territorium

att riksdagen förklarar motion 1989/90:U416 besvarad med vad

utskottet anfört,

l3. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök

att riksdagen med avslag på yrkande 2 i motion 1989/90:U401,

yrkande 1 i motion 1989/90:U402, yrkande 2 i motion

1989/90:U404, yrkande 5 i motion 1989/90:U414, yrkande 7 i

motion 1989/90:U424 samt yrkande 4 i motion 1989/90:U425

förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U401, yrkande 2 i denna del

och yrkande 3 i motion 1989/90:U402, yrkande 11 i motion

1989/90:U405 och yrkande 1 i motion 1989/90:U413 besvarade med

vad utskottet anfört,

res. 9 (c)

res. 10 (v, mp)

14. beträffande folkrättslig utredning om kärnvapenfrihet

vid örlogsbesök

att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U413,

15. beträffande utländska militära övningar i Sverige

att riksdagen avslår motion 1989/90:U407 samt yrkandena 1 och

2 i motion 1989/90:U412,

res. 11 (mp)

16. beträffande medlingsinstitut

att riksdagen förklarar motion 1989/90:U415 besvarad med vad

utskottet anfört,

17. beträffande europeiska säkerhetsfrågor

att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1989/90:U405,

yrkande 2 i motion 1989/90:U418 samt yrkande 1 i motion

1989/90:U424 besvarade med vad utskottet anfört,

18. beträffande Sverige och den alliansfria och neutrala

gruppen

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U405 och

yrkande 6 i motion 1989/90:U425 besvarade med vad utskottet

anfört,

19. beträffande totalt provstopp

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U418,

yrkande 3 i motion 1989/90:U424 och yrkande 3 i motion

1989/90:U420 besvarade med vad utskottet anfört,

20. beträffande icke-spridningsfördraget (NTP)

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1989/90:U405 och

yrkande 4 i motion 1989/90:U418 besvarade med vad utskottet

anfört,

21. beträffande franska kärnvapenprov

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U414 och

yrkande 1 i motion 1989/90:U420 besvarade med vad utskottet

anfört,

res. 12 (mp)

22. beträffande medeldistansmissiler

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1989/90:U405

besvarat med vad utskottet anfört,

23. beträffande studie av kärnvapenprovens effekter

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1989/90:U420

besvarat med vad utskottet anfört,

24. beträffande IAEA:s roll

att riksdagen avslår motion 1989/90:U406, yrkande 9 i motion

1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, yrkandena 1 och 2

i motion 1989/90:U427, motion 1989/90:U428 och yrkande 14 i

motion 1989/90:U637,

res. 13 (c, mp)

res. 14 (v)

25. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1989/90:U424

besvarat med vad utskottet anfört och avslår yrkande 8 i motion

1989/90:U414,

res. 15 (mp)

26. beträffande förbud mot kryssningsmissiler

att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1989/90:U424

besvarat med vad utskottet anfört,

27. beträffande biologiska stridsmedel

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U405 och

yrkande 2 i motion 1989/90:U422 besvarade med vad utskottet

anfört,

28. beträffande kemiska vapen

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1989/90:U405 och

yrkande 5 i motion 1989/90:U418 besvarade med vad utskottet

anfört,

29. beträffande marina rustningar

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U418,

yrkande 6 i motion 1989/90:U424 och yrkande 2 i denna del i

motion 1989/90:U402 besvarade med vad utskottet anfört,

30. beträffande internationell vapenhandel

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1989/90:U418

besvarat med vad utskottet anfört,

31. beträffande rapporteringssystem för militära budgetar

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1989/90:U418

besvarat med vad utskottet anfört,

32. beträffande FN:s ansvar för bevarande av freden

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1989/90:U425 och

yrkande 11 i motion 1989/90:U414 besvarade med vad utskottet

anfört samt avslår yrkande 10 i motion 1989/90:U414.

res. 16 (mp)

Stockholm den 18 oktober 1990

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert

Svensson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Alf Wennerfors (m),

Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson

(s), Inger Koch (m), Bertil Måbrink (v), Per Gahrton (mp), Viola

Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Eva Björne (m), Maria

Leissner (fp), Arne Mellqvist (s) och Ingbritt Irhammar (c).

Använda förkortningar

ABM Anti-ballistiska missiler/Anti-Ballistic Missiles

ALCM Flygburna kryssningsmissiler/Air-Launched Cruise Missiles

ASAT Anti-satellitvapen/Anti-Satellite

ATTU Området från Atlanten till Ural

CD Nedrustningskonferensen/Conference on Disarmament

CFE Konferensen om konventionella styrkereduktioner i Europa/

Conference on Forces Reduction in Europe

CPC Centrum för förebyggande av konflikter/Conflict

Prevention Center

CSBM Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder/Confidence- and

Security-Building Measures

CTBT Fullständigt provstoppsavtal/Comprehensive Test Ban

Treaty

ESK Europeiska säkerhetskonferensen

GLCM Landbaserade kryssningsmissiler/Ground-Launched Cruise

Missiles

IAEA International Atomic Energy Agency

IDC Internationella datacentraler

INF Kärnvapenstyrkor med medeldistansräckvidd/

Intermediate-range Nuclear Forces

MBFR Ömsesidiga, balanserade styrkereduktioner/Mutual Balanced

Force Reductions

MTCR Sjustatsöverenskommelsen/Missile Technology Control

Regime

NN Neutrala och alliansfria (gruppen)/Neutral and

Non-aligned

NPT Icke-spridningsavtalet/Non-Proliferation Treaty

NST Förhandlingarna om strategiska kärnvapen och rymdvapen/

Nuclear and Space Talks

PNE Fredliga provsprängningar/Peaceful Nuclear

Explosions

PTBT Partiella provstoppsavtalet/Partial Test Ban Treaty

SDI Strategiska rymdförsvaret/Strategic Defence

Initiative

SLCM Sjöbaserade kryssningsmissiler/Sea-Launched Cruise

Missiles

START Förhandlingarna om de offensiva strategiska kärnvapnen/

Strategic Arms Reduction Talks

TTBT Tröskelavtalet/Threshold Test Ban Treaty

UNDC FN:s nedrustningskommission/United Nations Disarmament

Commission

WEU Västeuropeiska unionen/Western European Union

Reservationer

1. Internationell definition av neutralitetsbegreppet

(mom.1)

Bertil Måbrink (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.17

börjar med "Sverige för en" och på s.18 slutar med "yrkande 7

i motion U425 (v)" bort ha följande lydelse:

Sverige för en alliansfri politik som syftar till neutralitet

i händelse av krig. Vår politik tjänar också som ett bidrag till

lugn och stabilitet i vår del av världen.

Men Sveriges neutrala status är inte bara en fråga om hur vi,

som land, skall förhålla oss till internationella pakter och

militära allianser. Det är också fråga om hur vi kan använda vår

neutrala status i det internationella arbetet för fred och

nedrustning. När kriget är mindre sannolikt blir freds- och

neutralitetspolitiken allt viktigare.

En aktiv neutralitetspolitik förutsätter att man inte bara ser

den legala sidan av neutraliteten utan också, och framför allt,

lyfter fram den politiska sidan av neutralitetsbegreppet, d.v.s.

att man ser neutraliteten som ett verktyg i det internationella

arbetet för fred och nedrustning.

Neutralitetspolitiken får inte vara statisk och oförmögen till

att anpassas till en föränderlig verklighet. I dag, inte minst

mot bakgrund av den dramatiskt förändrade säkerhetspolitiska

bilden, krävs en nydefiniering av begreppet neutralitet och ett

stärkt samarbete mellan de neutrala länderna inom

nedrustningsområdet.

Även i en tid där den traditionella öst--väst-konflikten

klingar av finns centrala uppgifter för de neutrala staterna. De

kan vara pådrivande som praktiska exempel för nedrustning, och

de kan spela en viktig medlande roll i den växande

nord--syd-konflikten.

Målsättningen måste vara att komma fram till en ny

internationell förståelse av begreppet neutralitet och få den

förankrad i den internationella folkrätten.

Härmed tillstyrks yrkande 7 i motion U425 (v).

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande en internationell definition av

neutralitetsbegreppet

att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1989/90:U425

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik

(mom.2)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.18

börjar med "De primära" och slutar med "därmed besvarat" bort ha

följande lydelse:

I likhet med vad motionärerna uttrycker i yrkande 11 i motion

U424 anser utskottet att det föreligger en motsättning mellan

vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik, varför

motionens yrkande bör bifallas.

dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande vapenexport och Sveriges säkerhets- och

utrikespolitik

att riksdagen med bifall till yrkande 11 i motion 1989/90:U424

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens samtidiga

behandling (mom.3)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.18

börjar med "Inte heller" och slutar med "avstyrks därmed" bort

ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med den uppfattning som framförs i motion

U414 (mp) att nedrustnings- och försvarsfrågor i riksdagsarbetet

bör behandlas i ett sammanhang genom t.ex. en gemensam

kammardebatt. Detta är en sak för riksdagens talmanskonferens

att beakta vid planeringen av riksdagsarbetet.

Yrkande 1 i motion U414 (mp) anses härmed besvarat.

dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens

samtidiga behandling

att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1989/90:U414

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Säkerhetspolitiska åtgärder med speciell inriktning på

norra Europa (mom.5)

Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.21

börjar med "Gemensamt för" och slutar med "stater deltar" bort

ha följande lydelse:

Gemensamt för motionärernas syn är uppfattningen att Sveriges

säkerhet skulle gynnas av särskilda förhandlingar som avser det

nordeuropeiska området inom ESK. Som utskottet ovan konstaterat

utgör det säkerhetspolitiska mönstret i norr en integrerad del

av den totala situationen och kan därför inte betraktas isolerat

från Europa som helhet. Europas säkerhet är i denna bemärkelse

odelbar. Dock bör det vara möjligt att inom ESK:s ram särskilt

ta upp konsekvenserna i norra Europa efter de stora

förändringarna säkerhetspolitiskt i centrala Europa, och utifrån

en sådan helhetsanalys motverka tendensen att nedrustning i

centrum leder till upprustning i norr.

Centrala delar i en nedrustning i norra Europa är att, inom

ESKs ram, få till stånd en positiv förändring i Östersjöområdet.

Det skulle exempelvis kunna innebära ett bortdragande av alla

offensiva styrkor, alla kärnvapen tas bort och skrotning av

kärnvapnens infrastruktur, förbud för militära övningar och

patrullering av stormakternas högsjöflottor, liksom besök av

kärnvapenutrustade fartyg i Östersjöområdet. De pengar som

frigörs kan i stället användas i det ekonomiska och ekologiska

samarbetet.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 3 i motion U404

(mp), yrkande 2 i motion U414 (mp), yrkande 8 i motion U424 (c),

yrkandena 1, 2 och 3 i motion U425 (v) samt i denna del motion

U429 (s). Yrkande 10 i motion U405 (m) avstyrks.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande säkerhetspolitiska åtgärder med speciell

inriktning på norra Europa

att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U404,

yrkande 2 i motion 1989/90:U414, yrkande 8 i motion

1989/90:U424, yrkandena 1, 2 och i denna del yrkande 3 i motion

1989/90:U425 samt motion 1989/90:U429 i denna del samt med

avslag på yrkande 10 i motion 1989/90:U405 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Nordisk parlamentarisk kommission för kärnvapenfri zon

(mom.7)

Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar (båda c) och Per Gahrton

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.22

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

Arbetet för en kärnvapenfri zon i Norden måste intensifieras.

Utvecklingen i Europa ger idén ökad aktualitet.

Den ämbetsmannagrupp som arbetat utan insyn sedan 1987 har nu

fått de nordiska utrikesministrarnas uppmaning att redovisa sitt

resultat så fort som möjligt under 1991. Detta gör det än

angelägnare att nu arbeta för att en nordisk parlamentarisk

kommission för en kärnvapenfri zon tillsätts, för att ta itu med

ämbetsmannagruppens rapport och underlätta beslut i de olika

parlamenten. Detta bör ges regeringen till känna.

Yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i motion U424 (c)

tillstyrks därför.

dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande nordisk parlamentarisk kommission för

kärnvapenfri zon

att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U414

och yrkande 9 i motion 1989/90:U424 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri zon (mom.8)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.22

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks

därmed" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med motionärernas uppfattning att det vore

rimligt om frågan om nordisk kärnvapenfri zon kan behandlas i

Nordiska rådet. I praktiken har Nordiska rådet alltmer blivit

forum för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor (t.ex. Nordens

relation till EG) varför utskottet inte kan se något hinder för

att också frågan om en nordisk kärnvapenfri zon tas upp i rådet.

Yrkande 4 i motion U414 bör därför bifallas.

dels att utskottets hemställan i moment 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri

zon

att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion 1989/90:U414

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök (mom.11)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.25

börjar med "Vad gäller" och slutar med "anses besvarat" bort ha

följande lydelse:

Utskottet betraktar Nya Zeelands politik i detta avseende som

ett intressant exempel som motiverar nära samarbete från svensk

sida. Utskottet tillstyrker därför motion U413 yrkande 3 och

motion U414 yrkande 6.

dels att utskottets hemställan i moment 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök

att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U413

och yrkande 6 i motion 1989/90:U414 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Uttalande om Sveriges principer vid utländska örlogsbesök

Per Gahrton (mp) anser att den del av utskottets yttrande som

på s.24 börjar med "Det är enligt utskottet" och slutar med

"detta fall" bör utgå.

9. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom.13)

Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.26

börjar med "Av detta skäl" och slutar med "ett fritt hav" bör

utgå,

dels att till den del av utskottets yttrande som på s.

26 börjar med "I en" och på s.27 slutar med

"forskningsanstalt" bör fogas:

Utskottet anser att Greenpeacerapporten måste tas på allvar

och att en granskning inte enbart bör ske genom FOA:s försorg

utan också av oberoende, gärna utländska, experter.

Sveriges trovärdighet i kampen för ett atomfritt hav, liksom

vårt beslut att verka för en atomfri zon i Norden skulle stärkas

av att vi nu skärpte praxis vid örlogsbesök.

Sverige bör fortsätta verka internationellt för att

stormakterna skall upphöra med sin praxis att varken bekräfta

eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord. Detta bör

likafullt inte hindra att Sverige, i avvaktan på internationella

resultat kräver besked om att svensk lag i detta avseende

respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller

på annat sätt försäkrar sig om att så sker.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet yrkande 1 i

motion U401, yrkande 1 i motion U413 och yrkande 7 i motion

U424. Övriga yrkanden avstyrks i aktuella delar.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök

att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1989/90:U401,

yrkande 1 i motion 1989/90:U413 och yrkande 7 i motion U424, med

avslag på yrkande 2 i motion 1989/90:U401, yrkande 1 och

ifrågavarande del av yrkande 2 samt yrkande 3 i motion

1989/90:U402, yrkande 2 i motion 1989/90:U404, yrkande 11 i

motion U405 samt med anledning av yrkande 5 i motion

1989/90:U414 och yrkande 4 i motion 1989/90:U425 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom.13)

Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.26

börjar med "Av detta skäl" och slutar med "ett fritt hav" bör

utgå,

dels att till den del av utskottets yttrande som på s.

26 börjar med "I en" och på s.27 slutar med

"forskningsanstalt" bör fogas:

Utskottet anser att Greenpeacerapporten måste tas på allvar

och att en granskning inte enbart bör ske genom FOAs försorg

utan också av oberoende, gärna utländska, experter.

Sveriges trovärdighet i kampen för ett atomfritt hav, liksom

vårt beslut att verka för en atomfri zon i Norden, skulle

stärkas av att vi nu skärpte praxis vid örlogsbesök.

Sverige bör fortsätta verka internationellt för att

stormakterna skall upphöra med sin praxis att varken bekräfta

eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord. Detta bör

likafullt inte hindra att Sverige, i avvaktan på internationella

resultat, kräver besked om att svensk lag i detta avseende

respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller

på annat sätt försäkrar sig om att så sker.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motionerna

U401 yrkandena 1 och 2, U402 yrkandena 1, 2 i denna del och 3,

U404 yrkande 2, U405 yrkande 11, U413 yrkande 1, U414 yrkande 5,

U424 yrkande 7 och U425 yrkande 4.

dels att utskottets hemställan i moment 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök

att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U401,

yrkande 1 i motion 1989/90:U402, yrkande 2 i motion

1989/90:U404, yrkande 5 i motion 1989/90:U414, yrkande 7 i

motion 1989/90:U424, yrkande 4 i motion U425, yrkande 1 i motion

1989/90:U401, yrkande 2 i denna del och yrkande 3 i motion

1989/90:U402, yrkande 11 i motion 1989/90:U405 och yrkande 1 i

motion 1989/90:U413 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. Utländska militära övningar i Sverige (mom.15)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.27

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion U412 (mp)"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att svenskt

territorium över huvud taget inte bör få användas för utländsk

militär övningsverksamhet. Utskottet anser att detta med bifall

till motion U407 och yrkandena 1 och 2 i motion U412 bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande utländska militära övningar i Sverige

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U407 och

yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U412 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Franska kärnvapenprov (mom.21)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.34

börjar med "Utskottet konstaterar" och på s.35 slutar med

"U420 (mp) besvarade" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att franska kärnvapenprov är värda samma klara

och offentliga protester som t.ex. har riktats mot planerna på

sovjetiska kärnvapenprov i Novaja Zemlja.

Detta bör med bifall till motionerna U414 yrkande 7 och U420

yrkande 1 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 21 bort ha

följande lydelse:

21. beträffande franska kärnvapenprov

att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1989/90:U414

och yrkande 1 i motion 1989/90:U420 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. IAEA:s roll (mom.24)

Pär Granstedt, Ingbritt Irhammar (båda c) och Per Gahrton (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.36

börjar med "Skulle detta bistånd" och slutar med "avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

Det är väsentligt att u-länderna får en korrekt information om

kärnteknologins kris. Sveriges beslut att avveckla kärnkraften

bör genomsyra vårt internationella arbete inom IAEA. Så sker

inte i dag.

Kunskapen måste spridas om att kärnkraften ifrågasätts i allt

fler länder både ur ekonomisk och säkerhetssynpunkt. Italien har

t.ex. beslutat stänga alla sina reaktorer. Schweiz har beslutat

att inte beställa några fler. I England har privatiseringen av

kärnkraftverken förhindrats av ekonomiska skäl. I USA har inga

nya reaktorer beställts på ett decennium. Antalet kärnreaktorer

i världen minskade 1989. Kärnkraftsindustrin är i kris. IAEA

arbetar för att öka acceptansen hos opinionen för kärnkraft,

bl.a. genom att förorda att beslutsfattare skall påverkas.

Sverige bör ta avstånd från detta.

IAEA lägger också ned stor möda på att sprida metoden att

konservera livsmedel genom bestrålning. Denna teknik är

förbjuden i Sverige. Det är viktigt att våra representanter i

IAEA framhåller detta.

Övriga användningsområden för civil kärnteknologi, inom

jordbruk och medicin, är av marginell betydelse i i-världen. Det

finns billigare och bättre metoder. Det finns ingen anledning

att FN skall ha ett särskilt organ för sådana uppgifter.

När FN:s generalförsamling beslöt att inrätta IAEA och ge det

i uppdrag att sprida kärnteknologin och försöka hindra att den

användes till kärnvapen, trodde de flesta att kärnenergin var en

billig och säker energikälla. Vi vet nu att det inte är så. När

ett FN-organ en gång har fått uppgifter som visar sig felaktiga,

måste det finnas möjligheter att ändra organets stadga, t.ex.

genom att väcka förslag om detta i generalförsamlingen. Det

motstånd som u-länderna kan tänkas göra mot ändrade uppgifter

för IAEA skulle troligen upphöra, när de får information om att

denna teknik håller på att överges av i-länderna och att de är

utsatta för en krisbranschs försäljningspropaganda.

IAEA:s icke-spridningsarbete försvåras huvudsakligen av att

kärnvapenmakterna inte upphör med provsprängningarna och

utvecklingen av nya kärnvapen. U-länderna har lika stort

intresse som i-länderna av att IAEA:s säkerhetsarbete fortsätter

tills alla kärnvapen och kärnkraftverk avskaffats.

Utskottet tillstyrker yrkande 5 i motion U424 (c), motion U428

(c), motion U406 (mp), yrkande 9 i motion U414 (mp) och yrkande

14 i motion U637 (mp).

dels att utskottets hemställan i moment 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande IAEA:s roll

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U406, yrkande 9 i

motion 1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, motion

1989/90:U428 och yrkande 14 i motion 1989/90:U637 och med avslag

på yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U427 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. IAEA:s roll (mom.24)

Bertil Måbrink (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.36

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "U637 (mp)

avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

IAEA:s safeguard, som skall garantera att kärnenergin för

kraftproduktionen inte öppnar vägen för kärnvapentillverkning,

har inte lyckats förhindra spridning av klyvbart material.

Sverige måste ta nya initiativ för att IAEA:s roll för att

främja kärnkraftsspridningen upphör. Sverige bör, i enlighet med

beslutet att avveckla kärnkraften av säkerhetsskäl, verka för

att kärnkraften avvecklas internationellt. En annan logisk

konsekvens av avvecklingsbeslutet är att förbjuda handel med

kärnkraftsteknologi.

IAEA:s roll bör i framtiden bli att avveckla kärnkraften

internationellt och i stället aktivt bidra till utveckling av de

alternativa förnybara energikällorna. IAEA:s arbete med att

utveckla isotopanvändning m.m. inom jordbruk, medicin,

livsmedelsteknik, ekologi och strålskydd -- och biståndet i

dessa avseenden till tredje världen -- kan självklart fortsätta.

Utskottet bifaller motion U406, yrkande 9 i motion U414,

yrkande 5 i motion U424, yrkandena 1 och 2 i motion U427, motion

U428 samt yrkande 14 i motion U637.

dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

24. beträffande IAEA:s roll

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U406, yrkande 9 i

motion 1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, yrkandena

1 och 2 i motion 1989/90:U427, motion 1989/90:U428 samt yrkande

14 i motion 1989/90:U637 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

15. Sambandet kärnkraft--kärnvapen (mom.25)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.37

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "motion U414

(mp)" bort ha följande lydelse:

Det är uppenbart att dessa formuleringar är oförenliga med

gällande svenska riksdagsbeslut om kärnkraftsavveckling.

Utskottet instämmer därför i motionärens synpunkter och

tillstyrker yrkande 8 i motion U414. Yrkande 4 i motion U424

avstyrks.

dels att utskottets hemställan i moment 25 bort ha

följande lydelse:

25. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen

att riksdagen med bifall till yrkande 8 i motion 1989/90:U414

och med avslag på yrkande 4 i motion 1989/90:U424 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. FN:s ansvar för bevarande av freden (mom.32)

Per Gahrton anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.42

börjar med "Sverige ställer" och slutar med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i att tvister där förlikning icke annars

kan ske bör överlämnas till den Internationella domstolen i Haag

för avgörande. Riksdagen bör, med bifall till motion U414

yrkande 10, ge regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 32 bort ha

följande lydelse:

32. beträffande FN:s ansvar för bevarande av freden

att riksdagen med bifall till yrkande 10 i motion 1989/90:U414

och med besvarande av yrkande 11 i motion 1989/90:U414 och

yrkande 8 i motion 1989/90:U425 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Icke-spridningsfördraget (NTP)

Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (båda c) anför:

Framtiden för icke-spridningsavtalet, NTP, är oviss inför

avgörandet 1995. De länder som skrivit under avtalet och lovat

att inte skaffa kärnvapen blir allt otåligare. Atomvapenmakterna

åtog sig när avtalet träffades 1968 att stoppa kapprustningen

och börja nedrustning av kärnvapen. I 20 år har man brutit mot

dessa löften, och när nu vissa kärnvapen tas ur bruk fortsätter

ändå utvecklingen av ny kärnvapenteknik.

Kritiken inriktas huvudsakligen mot provsprängningarna. När

dessa upphör totalt är det slut med upprustningen. Ett partiellt

provsprängningsavtal har befriat världen från en stor mängd

radioaktivt nedfall. En ändringskonferens i New York i januari

1991 kommer att söka utvidga detta till ett totalt

provstoppsavtal.

Orsaken till att det inte gick att enas om ett slutdokument

vid NPT:s granskningskonferens i augusti--september i Genève i

år var att några länder i NN-gruppen (alliansfria och neutrala)

krävde provstopp, medan några kärnvapenmakter motsatte sig

detta.

Dessa kärnvapenmakter är förmodligen angelägna om att NPT

skall permanentas eller förlängas avsevärt, när denna fråga

skall avgöras 1995. Risk finns att man förlänger avtalet 24

timmar, vilket är detsamma som att det upphör att gälla.

Sverige röstade mot förslaget om granskningskonferensen i New

York, eftersom regeringen anser att FN:s nedrustningskonferens

(CD) i Genève är rätta platsen att ta upp frågan om provstopp.

I och med NPT-misslyckandet har läget ändrat. De stater som

inte vill sluta provspränga kan komma att utsättas för ökad

press i New York, därför att NPT kan sägas upp 1995. Risken för

spridning av kärnvapen till flera länder blir då väsentligt

större.

I detta nya läge är det rimligt att regeringen gör en större

aktiv insats i New York-konferensen än ursprungligen planerats.

Arbetet i CD måste självfallet också fortsättas. Sverige har en

lång tradition i arbetet för ett totalt provstopp. Alla

icke-kärnvapenländer har ett gemensamt intresse av att

provsprängningarna upphör. Vi bör arbeta på flera framgångsvägar

mot detta mål.