Bet. 1990/91:UU5

Utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU05

Kambodja

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1990/91

UU5

Motionerna

1989/90:U611 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige snarast bör upprätta

diplomatiska förbindelser med republiken Kambodja,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att republiken

Kambodja upptas som medlem i FN,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att Pol

Pot-regimens folkmord med skärpa fördöms och att offren för

detta folkmord får bistånd och upprättelse genom verksamma

ekonomiska och andra åtgärder från FN-medlemmarnas sida,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för en lösning av

flyktingarnas och krigsfångarnas situation,

1989/90:U633 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att regeringen

internationellt och vid varje tillfälle då möjligheter därtill

ges verkar för att fria val genomförs i Kambodja under medverkan

av FN.

1989/90:U644 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall verka aktivt för en

fredslösning i Kambodja som garanterar landets oberoende och

tryggar folkets fred mot de röda khmererna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall stödja kraven på att

Kambodjas plats i FN vakantställs till dess val hållits,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall arbeta i FN för att

befria gränslägren från de röda khmerernas terror,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige erkänner Kambodja när val

hållits.

Bakgrund

Genom amerikanska bombningar av delar av kambodjanskt

territorium och vietnamesiskt utnyttjande av den s.k. Ho Chi

Minh-leden drogs Kambodja i slutet av 1960-talet på ett

olyckligt sätt in i det utvidgade Vietnamkriget. En statskupp

ledd av general Lon Nol 1970 åtföljdes av ett femårigt

inbördeskrig, genom vilket Khmer Rouge, de röda khmererna, tog

makten. Under perioden 1975--1979 styrdes Kambodja av Khmer

Rouge med en oerhörd brutalitet. Stora delar av befolkningen

utrotades, torterades och/eller tvångsförflyttades under denna

tid. År 1979 invaderades Kambodja av vietnamesiska styrkor, och

en ny regim installerades i Phnom Penh. De vietnamesiska

styrkorna drog sig tillbaka i september 1989.

Sedan 1979 har den Vietnamstödda regeringen i Phnom Penh stått

under ständig attack av tre stridande parter: Khmer Rouge, KPNLF

("the Khmer People's National Liberation Front") och prins

Sihanouks Nationella Armé.

Parterna har kontrollerat olika delar av Kambodjas

territorium, och ingen part har sedan den vietnamesiska

invasionen haft fullständig kontroll över landet. På många håll

har uttryckts farhågor för att Khmer Rouge är på väg att

återerövra makten och att nya folkmord därmed står för dörren.

Fraktionens verkliga styrka är svår att uppskatta och kan därför

ha överdrivits mot bakgrund av det skräckvälde den tidigare var

ansvarig för. Detta skräckvälde, Khmer Rouges gerillataktik och

fortsatta strävan att återerövra makten har varit en bidragande

orsak till den svåra flyktingsituation som råder vid framför

allt gränsområdet mellan Thailand och Kambodja. Av ca 300000

flyktingar vistas endast en liten del i ett läger administrerat

av UNHCR. De övriga har inte full flyktingstatus men lever under

förhållanden som långt ifrån kan betraktas som

tillfredsställande. Hur många flyktingar som lever under resp.

stridande parts administration är på grund av de rådande

omständigheterna svårt att helt korrekt bedöma. Utöver

flyktingarna finns emellertid även ett stort antal krigsfångar

på kambodjanskt territorium under främst de röda khmerernas

kontroll.

En lösning av konflikten försvårades länge av

stormaktsintressen i regionen. Bl.a. ansåg Kina och USA länge

att den kambodjanska regeringen under premiärminister Hun Sen

saknade legitimitet, eftersom den tillkom i samband med den

vietnamesiska invasionen 1979. Kina stödde Khmer Rouge med

vapenleveranser, medan den amerikanska hållningen var att de

röda khmerernas militära officerare gjorde mindre skada i en

koalitionsregering än i en väpnad konflikt med en laglig

regering. USA gav därför sitt stöd till en koalitionsregering i

exil, bestående av de parter som representerades av prins

Sihanouk, Son Sann och Khmer Rouge. Denna koalitionsregering

fick Kambodjas plats i FN.

Den amerikanska regeringen förespråkade i själva verket en

fyrpartslösning, där regimen Hun Sen skulle upplösas och

i väntan på fria val ersättas av en lös koalition av fyra

parter, nämligen den tidigare regeringen, de två

icke-kommunistiska fraktionerna och Khmer Rouge. Under denna

plan skulle Khmer Rouge ha erbjudits delvis kontroll över de

viktiga försvars-, inrikes- och utrikesministerierna.

Sedan i slutet av 1989 har emellertid såväl Kina som USA

uttryckt stöd för ett förslag från den australiensiska

regeringen (det s.k. Evansinitiativet) i vilket FN, snarare än

de fyra parterna tillsammans, skulle ges ansvaret för Kambodjas

administration, till dess att fria val kunde hållas och en

laglig regering tillsättas. En ändring av den amerikanska

administrationens inställning till förmån för det

australiensiska förslaget blev särskilt tydlig i juli 1990, då

den amerikanske utrikesministern James Baker bl.a. förklarade

att USA var berett att förhandla med regeringen Hun Sen. Den

amerikanska regeringen uppställde tre målsättningar för sin nya

Kambodjapolitik: att åstadkomma ett vietnamesiskt

tillbakadragande av ockupationstrupperna, att förhindra att de

röda khmererna återtar makten samt att få till stånd fria val i

landet. Vid tillkännagivandet konstaterades att den första

målsättningen redan hade förverkligats. De amerikanska och

kinesiska regeringarnas attitydförskjutning i frågan fick stor

betydelse för det förslag som senare skulle presenteras av FN:s

säkerhetsråds fem permanenta medlemmar.

I juni 1990 träffades representanter för de kinesiska och

vietnamesiska regeringarna på relativt hög nivå i Hanoi. Det var

första gången direkta kontakter togs på denna nivå sedan 1979,

då Kina och Vietnam utkämpade ett kort men blodigt gränskrig.

Det praktiska resultatet av detta möte visade sig i det faktum

att Kina senare förklarade att man hade för avsikt att upphöra

med vapen- och andra leveranser till Khmer Rouge. Vietnam å sin

sida intog en mer flexibel hållning vad gäller frågan om den

folkrättsliga ställning Hun Sen-regeringen skulle ha och till

Khmer Rouges roll i framtida interimsarrangemang.

De fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd

presenterade den 28 augusti 1990 en fredsplan med huvudsaklig

innebörd att ett Högsta nationellt råd (SNC, "Supreme National

Council") med ansvar för Kambodjas administration skulle

inrättas under en övergångsperiod och fria val under FN:s

överinseende hållas mot slutet av denna period. Förslaget

innehöll också militära arrangemang under övergångsskedet, skydd

för mänskliga rättigheter samt internationella garantier för

Kambodjas självständighet.

Vid ett möte i Jakarta den 9--10 september 1990, där även

Frankrike och Indonesien deltog, godtog de fyra kambodjanska

parterna detta förslag till lösning av konflikten. Ursprungligen

var tanken att SNC skulle bestå av sammanlagt tolv medlemmar.

Sex av dem skulle representera Phnom Penh-regeringen, medan

övriga tre fraktioner skulle erbjudas två platser var. Alla

medlemmar av SNC skulle dock ha sina platser i personlig

kapacitet. Senare har parterna diskuterat inrättandet av en

trettonde plats, en särskild ordförandepost, och även en

fjortonde plats för balansens skull. Veckan efter Jakartamötet

hölls ett nytt möte mellan de fyra parterna i Bangkok. Eftersom

rådet skall fatta beslut baserat på consensus och oenighet rådde

om ordförandefrågan försenades SNC:s verkliga bildande.

Den 20 september 1990 antog FN:s säkerhetsråd resolution 668,

i vilken stöd gavs för de fem permanenta medlemmarnas ramförslag

till en fredsplan för Kambodja och en allomfattande lösning av

konflikten. Den 9--12 november möttes de s.k. externa

intressenterna i Jakarta, där ytterligare detaljer i

fredsuppgörelsen diskuterades. Detta arbete fullföljdes vid ett

möte mellan säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar i slutet av

november 1990 i Paris.

Frankrike och Indonesien kommer med anledning av att ramen för

fredsuppgörelsen är klar att inbjuda de kambodjanska parterna

till en ny Pariskonferens, den andra i ordningen, där enligt

avsikterna fredsuppgörelsen skall kunna undertecknas.

Väpnade konflikter mellan de kambodjanska fraktionernas

trupper fortgår emellertid alltjämt, trots fredsplanen. I

huvudsak är det stridigheter som utkämpas mellan Khmer Rouge

och regimen i Phnom Penh. De röda khmererna tillämpar

traditionell gerillataktik i förening med tvångsförflyttningar

av civila, och har omfattande vapenlager. Kina deklarerade

emellertid den 22 november 1990 att leveranserna av utrustning

och vapen till stridande part i Kambodja hade upphört till följd

av de permanenta medlemmarnas fredsplan.

Utskottet

Utskottet konstaterar att den komplicerade Kambodjakonflikten

genom de fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas i FN agerande

har tagit ett viktigt steg närmare en slutgiltig och fredlig

lösning. Det är en glädjande utveckling som till viss del kan

hänföras till den stärkta roll FN-organisationen har fått under

de senaste åren. Samtidigt är det med beklagande utskottet

noterar att stridshandlingar, brist på respekt för mänskliga

rättigheter och brott mot folkrätten fortfarande präglar

Kambodjakonflikten. Särskilt oroande är det faktum att de röda

khmererna inte har tagit avstånd från sin tidigare

folkmordspolitik och att de ännu utgör ett reellt hot mot

civilbefolkningen. De röda khmererna har ännu inte klart visat

att de inte har för avsikt att undergräva förutsättningarna för

verkligt fria val.

I motion U611 (s), yrkandena 1 och 2, föreslås att Sverige

snarast bör upprätta diplomatiska förbindelser med republiken

Kambodja och att republiken Kambodja skall upptas som medlem i

FN-organisationen. I motion 1989/90:U633 (m) föreslås att

regeringen internationellt och vid varje givet tillfälle skall

arbeta för att fria val under FN:s medverkan äger rum i

Kambodja. I yrkandena 1, 2 och 4 i motion U644 (v) föreslås att

Sverige aktivt skall verka för en fredslösning i Kambodja som

garanterar landets oberoende och tryggar folkets fred mot de

röda khmererna, att Sverige skall stödja kraven på att Kambodjas

plats i FN vakantställs till dess val hållits samt att Sverige

erkänner Kambodja när dessa val har genomförts.

Utskottet konstaterar att utvecklingen under 1990 innebär att

yrkandena i de citerade motionerna redan till stora delar har

tillgodosetts. Fria val under FN:s överinseende och syftande

till ett oberoende Kambodja är en del av de fem permanenta

säkerhetsrådsmedlemmarnas fredsplan, Kambodjas plats i FN är för

närvarande vakant och Sverige kommer med stor sannolikhet att

upprätta förbindelser med det nya Kambodja som framträder efter

de fria valen. En förutsättning för detta är, enligt gängse

kriterier, att den aktuella regeringen kan påvisa effektiv

myndighetsutövning över det egna territoriet. Sverige erkänner i

dag inte någon av de kambodjanska parterna som representant för

det kambodjanska folket.

Därmed får yrkandena 1 och 2 i motion U611 (s), motion U633

(m) samt yrkandena 1, 2 och 4 i motion U644 (v) anses vara

besvarade.

Yrkande 3 i motion U611 (s) föreslår att Sverige i FN verkar

för att Pol Pot-regimens folkmord med skärpa fördöms och att

offren för detta folkmord får bistånd och upprättelse genom

verksamma ekonomiska och andra åtgärder från FN-medlemmarnas

sida.

Utskottet konstaterar att Sverige vid upprepade tillfällen har

tagit avstånd såväl från den främmande militära inblandningen i

Kambodja som från de upprörande kränkningarna av de mänskliga

rättigheterna i landet. Inte minst i FN-sammanhang har Sverige

konsekvent arbetat för att kränkningar av mänskliga rättigheter

uppmärksammas och fördöms, oavsett vem som bär ansvaret för

dessa kränkningar. Sverige verkade också under ett flertal år

för att säkerhetsrådet skulle ta upp Kambodjafrågan till

behandling. Möjligheten att ge bistånd till offren för

kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är en fråga som är

beroende av förverkligandet av den helhetslösning

säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar nu har presenterat.

Utskottet anser att det är naturligt att bistånd och upprättelse

ges där så är påkallat och där formerna för sådana åtgärder kan

definieras.

I yrkande 4 i motion U611 (s) föreslås att Sverige bör verka

för en lösning av flyktingarnas och krigsfångarnas situation. I

yrkande 3 i motion U644 (v) föreslås att Sverige i FN skall

arbeta för att gränslägren befrias från de röda khmerernas

terror.

Såsom framgår av bakgrundsredogörelsen i detta betänkande är

flyktingarnas och krigsfångarnas situation i gränsområdena

mellan Thailand och Kambodja värd all uppmärksamhet. En

komplicerande faktor är att majoriteten av flyktingarna inte

befinner sig under UNHCR:s administration. Utskottet anser det

angeläget att Sverige i FN-sammanhang och i andra fora även

fortsättningsvis verkar för att mänskliga rättigheter, inkl.

flyktingars och krigsfångars situation, får den uppmärksamhet

som är påkallad. En förbättring av flyktingarnas och

krigsfångarnas situation är i likhet med övriga berörda aspekter

av denna konflikt till stor del beroende av att FN:s fredsplan

förverkligas.

Därmed får yrkandena 3 och 4 i motion U611 (s) samt yrkande 3

i motion U644 (v) anses vara besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande erkännande av och diplomatiska förbindelser

med Kambodja

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion

1989/90:U611, motion 1989/90:U633 samt yrkandena 1, 2 och 4 i

motion 1989/90:U644 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande mänskliga rättigheter, flyktingars och

krigsfångars situation i Kambodja

att riksdagen förklarar yrkandena 3 och 4 i motion

1989/90:U611 och yrkande 3 i motion 1989/90:U644 besvarade med

vad utskottet anfört.

res. 1 (v)

Stockholm den 6 december 1990

På utrikesutskottets vägnar

Pär Granstedt

Närvarande: Pär Granstedt (c), Sture Ericson (s), Jan-Erik

Wikström (fp), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel

Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran

Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola

Furubjelke (s), Anneli Hulthén (s), Eva Björne (m), Gertrud

Sigurdsen (s), Arne Mellqvist (s) och Bengt Hurtig (v).

Reservation

Mänskliga rättigheter, flyktingars och krigsfångars situation

i Kambodja (mom. 2)

Bengt Hurtig (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.5

börjar med "Såsom framgår av" och slutar med "vara besvarade"

bort ha följande lydelse:

Större delen av Kambodjas 400000 flyktingar, de flesta

kvinnor, barn och åldringar, finns i läger som kontrolleras av

de röda khmerernas, Son Sanns och Sihanouks trupper.

Flyktingarna lever under mycket svåra omständigheter. I våras

rapporterade medborgarrättsorganisationen Asia Watch att de röda

khmererna vägrar ge invånarna mat och sjukvård om de inte

arbetar åt dem. Terror rapporteras också från Son Sanns och

Sihanouklägren. I alla lägren rekryteras barnsoldater.

Thailand har föreslagit att lägren skall demilitariseras, att

flyktingar och soldater skall åtskiljas. Det har emellertid inte

lett till något resultat.

Det är utskottets mening att Sverige aktivt verkar i FN och i

andra internationella sammanhang för att gränslägren befrias

från de röda khmerernas terror, att flyktingar och soldater

skiljs åt och att lägren demilitariseras.

Med anledning av ovanstående föreslås bifall till yrkandena 3

och 4 i motion U611 (s) och yrkande 3 i motion U644 (v).

dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande mänskliga rättigheter, flyktingars och

krigsfångars situation i Kambodja

att riksdagen med bifall till yrkandena 3 och 4 i motion

1989/90:U611 och yrkande 3 i motion 1989/90:U644 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

De röda khmererna

Bengt Hurtig (v) anför:

Jag anser att skrivningarna i betänkandet över huvud taget är

för allmänt hållna och i några fall direkt svaga.

Det bör tydligare framgå att USA medvetet ända sedan

Indokinakrigets slut på alla sätt arbetat för att straffa

Vietnam. Kampucheapolitiken är en del i denna bestraffning. Även

om USA exempelvis inte öppet understött de röda khmererna med

vapen så har det skett utifrån vetskapen att vapen till

Sihanouks och Son Sanns styrkor till stor del ändock hamnar hos

Pol Pots soldater, inte minst sedan 1982 då de tre bildade

koalitionsregering. Ett annat exempel är att USA stödde

folkmördarregimens fortsatta representation i FN efter dess fall

1979.

Det bör också tydligare framgå att de röda khmererna på intet

sätt ändrat sin politik sedan de som diktatorisk regim bedrev

folkmord på sitt eget folk.

Skrivningarna som talar om att säkerhetsrådets medlemmars

initiativ innebär "ett viktigt steg närmare en slutgiltig och

fredlig lösning" är kanske tyvärr fromma förhoppningar.

Skillnaden mellan säkerhetsrådsmedlemmarnas resolutionstexter

och verkligheten i Kambodja är betydligt större än vad som

antyds i utskottets text. Frågorna som reser sig är många.

Hur skall garantier skapas för att de röda khmererna inte

angriper och/eller hotar civilbefolkningen inför eventuella fria

val? Vilka garantier har de fem säkerhetsrådsmedlemmarna för att

de röda khmererna inte bara använder planen för att skaffa sig

mer tid att bygga upp sin egen militära slagkraft?

Hur skall vidare 10000 FN-soldater ge skydd åt befolkningen

i 11000 byar plus städernas befolkning? Hur skall

FN-personalen försörjas i ett land som saknar elektricitet,

telekommunikationer, rent vatten och fungerande vägar? Och vem

skall betala detta FN-engagemang i dag när FN:s egen kassa är

tom?

Frågorna är många och borde leda till en betydligt mer

problematiserande text från utskottets sida.