Bet. 1990/91:UU6

Utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU06

Mellanöstern

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

UU6

Motionerna

1989/90:U606 av Ingela Mårtensson och Kjell-Arne Welin (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om diplomatiska insatser för att få till

stånd fredsförhandlingar i Mellanöstern.

1989/90:U625 av Per Gahrton och Carl Frick (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utrikeshandelsdepartementets

handelsavdelning bör få i uppdrag att utarbeta förslag till stöd

för direkthandel mellan Sverige och Palestina,

2. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen i FN

väcker frågan om sanktioner mot Israel på grund av dess

uppenbara nonchalans och brott mot Genèvekonventionen om skydd

för civilbefolkningen i ockuperade områden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör höja PLO-kontorets

diplomatiska status,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den i lämplig form bör markera att den

anser staten Palestina utgöra den rättmätiga förvaltaren av den

arabisk-palestinska stat som upprättades av FN i november 1947.

1989/90:U642 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om insatser för att medverka i

fredsprocessen i Palestina.

1989/90:U647 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att Sverige bör verka internationellt och i internationella fora

för att stödja en process mot fred och demokratisk utveckling i

Mellanöstern.

Bakgrund

Konflikten i Mellanöstern har sedan 1947 stått på FNs

dagordning och kommit att domineras av relationerna mellan

staten Israel och det palestinska folket. Palestinierna,

ättlingar till kanaaniterna, filistéerna och andra stammar, har

kunnat påträffas i Palestina under i princip all historisk tid.

Palestina erövrades av araberna 637 e.Kr. och ingick i det

ottomanska imperiet 1517--1917. Från 1922 styrdes landet genom

ett av Nationernas förbund till Storbritannien givet mandat fram

till staten Israels bildande 1948.

Judisk bosättning har också förekommit i Palestina under

mycket lång tid. Ett judiskt kungadöme som etablerades 1050

f.Kr. varade i ca 500 år. Babylonierna försökte driva ut judarna

år 586 f.Kr. och romarna gjorde detsamma år 70 e.Kr. Inget av

försöken lyckades helt. År 1839 fanns emellertid endast ca

11000 judar i Palestina. År 1914 uppgick de till 85000.

Under det första världskriget reducerades antalet något på grund

av att det ottomanska riket tvingade judar som var medborgare i

"fientligt sinnade länder" att emigrera. Vid det första

världskrigets slut utgjorde den judiska delen av Palestinas

totala befolkning knappt 10 % eller ca 56000 personer.

Den brittiska regeringen förklarade i den s.k.

Balfour-deklarationen av 1917 (efter Storbritanniens

utrikesminister James Balfour), att den stödde tanken på

etablerandet av ett judiskt nationalhem ("a national home") i

Palestina. Enligt deklarationen skulle ingenting göras som kunde

"inverka menligt på de civila och religiösa rättigheterna hos

det existerande icke-judiska samfundet i Palestina".

Efter det första världskriget lämnade Nationernas förbund

mandat åt vissa stater till administration av de områden som

frånhänts Turkiet. 1922 gavs Storbritannien mandat att

administrera Palestina. I mandatet ingick implementering av

Balfour-deklarationen. Effekten härav blev att araberna i

Palestina i praktiken förvägrades självstyre under

mandatperioden. Arabisk vägran att acceptera en begränsad

autonomi år 1922 motiverades med det omfattande arabiska

motståndet mot Balfour-deklarationens innehåll.

I Storbritanniens mandat från Nationernas förbund ingick även

att underlätta den judiska immigrationen. Till att börja med,

under perioden 1923--1932, var immigranternas antal relativt

blygsamt, ca 85000 personer. Efter nazisternas makttillträde i

Tyskland 1933 ökade invandringen kraftigt. Den arabiska delen av

Palestinas befolkning protesterade häftigt mot den snabba

tillväxten av icke-araber i landet. Storbritanniens regering

förklarade därför år 1939 att man inte skulle tillåta större

invandring än högst 75000 personer under påföljande

femårsperiod samt att Palestina skulle omvandlas till en

självständig stat efter tio år. Efter den första femårsperioden

skulle ingen judisk immigration tillåtas utan arabiskt

medgivande. Våldsamma judiska protester, påtryckningar från

Förenta Staterna och internationella reaktioner mot nazisternas

folkmord ledde emellertid till att mandatärmakten överlämnade

frågan om Palestina till Förenta nationerna 1947.

En av FN bildad Palestina-kommission (UNSCOP) rekommenderade

samma år en uppdelning av Palestina i två stater, en judisk och

en arabisk. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling

rekommendationen och Storbritannien förklarade att dess mandat

över Palestina skulle upphöra den 15 maj 1948. Förutom att de

två staterna skulle bildas önskade majoriteten i FN även att

staden Jerusalem med omgivningar skulle göras till en s.k.

corpus separatum, en speciell enhet under FN-administration.

Syftet var att skydda de "andliga och religiösa intressen som

delas av stadens tre monoteistiska religioner".

De palestinska araberna och de omgivande arabstaterna

opponerade sig mot Palestinas delning, som ansågs illegal och ej

baserad på demokratiska principer. Arabiska försök att få dessa

frågor prövade av den Internationella domstolen i Haag lyckades

inte vinna gehör.

Vid tidpunkten för Palestinas föreslagna delning i två stater

utgjorde den judiska befolkningen ungefär en tredjedel av den

totala befolkningen i området. Även i den av dessa två stater

som avsågs utgöra den judiska bestod majoriteten av araber

(509780 araber mot 499020 judar enligt FNs statistik). Det

privata markinnehavet dominerades i än högre grad av araberna,

och den judiska minoritet som redan 1949 kontrollerade över två

tredjedelar av Palestinas territorium svarade vid tidpunkten för

Palestinas föreslagna delning för endast 6 % av det privata

markinnehavet.

De omgivande arabiska staterna angrep den nya judiska staten

militärt omedelbart efter det brittiska mandatets upphörande.

Den 22 maj 1948 krävde FNs säkerhetsråd eld upphör i striderna.

Greve Folke Bernadotte utnämndes till FN-medlare, men mördades

av judiska extremister den 17 september 1948. Ett eldupphöravtal

undertecknades av Israel, Libanon, Transjordanien och Syrien.

Överenskommelsen innebar att nya gränser drogs "utan inverkan på

endera partens rättigheter, krav eller positioner, vad den

slutliga lösningen av den palestinska frågan beträffar".

FNs generalförsamling överlät den mördade svenske medlarens

funktioner till en särskild medlingskommission, som den 12 maj

1949 lyckades få parterna att underteckna det s.k.

Lausanne-avtalet, enligt vilket FNs uppdelning av Palestina

skulle utgöra den grund på vilken fortsatta diskussioner skulle

föras. Medlingskommissionen misslyckades emellertid att föra

frågan vidare, eftersom Israel vägrade tillåta palestinska

flyktingar att återvända och heller inte avsåg återlämna de

territorier som erövrats och som hamnade utanför den

ursprungliga judiska statens egentliga territorium. De arabiska

staterna, å sin sida, accepterade inte staten Israels existens.

Ett stort antal araber tvingades lämna sina hem och vid UNRWAs

(U.N. Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near

East) bildande år 1950 beräknades 960000 palestinier ha

flyktingstatus.

Det inledande kriget mellan Israel och dess grannar har följts

av flera väpnade konflikter i området ("Suez-kriget" i

oktober--november 1956, "sexdagarskriget" i juni 1967 och

"oktoberkriget" 1973).

År 1964 bildades PLO (Palestine Liberation Organization), med

en styrande exekutivkommitté och ett nationalråd. PLO

accepterades 1974 av Arabförbundet som den enda legitima

representanten för den palestinska befolkningen. I oktober 1974

tillät FN PLO att deltaga i generalförsamlingens debatt, och

organisationen gavs även framgent rätten att deltaga som

observatör. Israel vägrade att befatta sig med den nya

organisationen, som betecknades som en terroristorganisation med

syfte att utplåna den judiska staten.

I november 1967 antog FNs säkerhetsråd resolution 242 i avsikt

att etablera en "rättvis och varaktig fred" i Mellanöstern.

Resolutionen krävde att Israel skulle dra tillbaka sina väpnade

styrkor från områden som ockuperats, att

de existerande staternas territoriella integritet och politiska

oberoende skulle respekteras, samt att staterna i regionen

skulle få leva utan hot och våldsaktioner innanför säkra och

erkända gränser. Efter kriget 1973 antog säkerhetsrådet

resolution 338, som införde eld upphör, samtidigt som parterna

manades att acceptera resolution 242.

Den 26 mars 1979 tecknades ett fredsavtal mellan Israel och

Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av 1978.

Israel drog sig slutgiltigt tillbaka från Sinai, men ockuperade

fortsättningsvis Västbanken, Gaza, östra Jerusalem och

Golanhöjderna. I juni 1982 invaderade israeliska styrkor Libanon

i avsikt att driva ut PLO ur detta land. Så skedde och PLO

flyttade sitt högkvarter från Beirut till Tunis.

Sedan december 1987 pågår intifadan, en folkresning, bland

palestinierna på de ockuperade områdena. Den 15 november 1988

beslöt PLOs högsta organ, det palestinska nationalrådet, vid ett

möte i Alger att utropa en palestinsk stat och att godtaga FNs

resolution 242 i förening med krav på självbestämmanderätt för

det palestinska folket. Nationalrådets beslut innebär ett de

facto-erkännande av Israels existens, samt att PLO beslutat

inrikta sig på en tvåstatslösning. Israels regering har

ifrågasatt trovärdigheten i dessa ställningstaganden och

betraktar fortfarande PLO som en terroristorganisation.

Det palestinska nationalrådets beslut att erkänna Israels

existens, och den förhandlingsvilja som detta ställningstagande

internationellt uppfattades vara ett uttryck för, ledde genom

bl.a. svensk förmedling till att Förenta Staterna inledde en

direkt dialog med PLO i syfte att åstadkomma en lösning på

konflikten. På grund av en palestinsk terroristattack mot Israel

och ett, enligt amerikanskt förmenande, alltför lamt

avståndstagande från PLOs lednings sida, avbröt den amerikanska

regeringen i juni detta år denna dialog.

Till skillnad från världssamfundets kraftiga fördömande av

Iraks invasion av Kuwait den 2 augusti, har PLO inte klart tagit

ställning mot denna aktion. Detta har ytterligare försvårat PLOs

möjligheter till samtal med den amerikanska regeringen. Iraks

president Hussein har gjort det egna landets tillbakadragande

från Kuwait avhängigt av Israels tillbakadragande från de

ockuperade områdena och Syriens från Libanon. Detta förfarande

har med få undantag förkastats av världssamfundet.

Samtidigt som den israeliska regeringen motsatte sig PLOs

medverkan i förhandlingar i konflikten mellan Israel och den

palestinska befolkningen, lade Israel i maj 1989 fram ett eget

förhandlingsförslag. Enligt detta förslag skall, som ett första

skede i en tvåstegsprocess, lokala val hållas på de ockuperade

områdena i avsikt att utse en palestinsk förhandlingsdelegation.

Denna delegation skall, enligt den israeliska planen, förhandla

om självstyre för palestinierna. Någon självständig palestinsk

stat vill den israeliska regeringen av nationella säkerhetsskäl

inte acceptera. Ej heller ger Israel stöd till förslagen om en

internationell fredskonferens i FNs regi.

PLO å sin sida har krävt att förhandlingarna också måste

omfatta upprättandet av en självständig palestinsk stat.

Organisationen har inte förkastat förslaget om lokalval.

I syfte att sammanjämka de israeliska och palestinska kraven

har den egyptiska regeringen presenterat en tiopunktsplan för de

föreslagna valen och en israelisk-palestinsk dialog. I det

egyptiska förslaget ingår krav på att även östra Jerusalems

medborgare skall få deltaga i valen. Det egyptiska förslaget

innehåller även krav på att Israel i förväg accepterar principen

om land-mot-fred, säkerhet för alla stater i regionen och

palestiniernas politiska rättigheter. Det egyptiska förslaget

har inte accepterats av den israeliska regeringen.

I december 1989 presenterade utrikesminister James Baker den

amerikanska regeringens s.k. fempunktsprogram. I dessa punkter

förklarade den amerikanska regeringen att man hyste förståelse

för att en israelisk delegation skulle föra en dialog med en

palestinsk delegation i Kairo ("eftersom Egypten och Israel har

arbetat hårt med fredsprocessen"), att Egypten inte

representerade palestinierna och därför skulle konsultera med

palestinierna om dialogens alla aspekter, samt att Israel kommer

att deltaga i dialogen endast efter det att en

"tillfredsställande lista" över den palestinska delegationen har

presenterats. Utrikesminister Baker sade också att han förstod

att Israel skulle komma till dialogen på basis av sitt

majinitiativ, medan palestinierna skulle deltaga i dialogen med

beredskap "att diskutera val och förhandlingsprocessen i

enlighet med Israels initiativ".

Den israeliska koalitionsregeringen splittrades på grund av

att delade meningar rådde kring detta initiativ. Sittande

israeliska regering har ställt sig avvisande till en dialog och

fredsprocessen har för tillfället avstannat.

Under intifadan har närmare tusen palestinier dödats av

israelisk militär och polis. Den nyligen inträffade massakern i

Jerusalem i en rad av dödsskjutningar av palestinier under det

senaste året har föranlett FNs säkerhetsråd att besluta sända en

undersökningskommission till Israel. Detta har Israel emellertid

motsatt sig. Ett flertal israeliska medborgare har likaledes

mist sina liv till följd av hämndaktioner utförda av

palestinier, bland vilka enighet om politiska metoder och

motståndets villkor inte alltid föreligger.

Under det senaste året har en intensifierad invandring till

Israel från Sovjetunionen inletts. Judiska nationalister har

strävat efter att de nya immigranterna till stor del skall

bosätta sig på Västbanken. De israeliska bosättningarna på de

ockuperade områdena är folkrättsstridiga och har lett till

negativa reaktioner från världssamfundet, som menar att de

endast förvärrar en redan infekterad situation.

Befolkningen i Israel uppgick enligt officiell israelisk

statistik i december 1988 till 4,5 miljoner invånare. Härtill

kom 1,5 miljoner människor på de ockuperade områdena. Av dessa 6

miljoner människor var ungefär 4 miljoner judar. Ca 300000 av

dessa återfinns på de ockuperade områdena, de flesta i östra

Jerusalem. Av de 2 miljoner araberna bodde 1,3 miljoner på

Västbanken, i Jerusalem och i Gaza. 125000 av den arabiska

befolkningen är kristna. Många av dessa deltar också i det

palestinska upproret.

Ett amerikanskt intresse har länge varit att motarbeta att

Sovjetunionen får ett alltför stort inflytande i Mellanöstern.

Av bl.a. den anledningen har den amerikanska regeringen ställt

sig avvisande till en internationell fredskonferens i regionen.

Med de omvälvande förändringarna i Central- och Östeuropa och

det politiska närmandet mellan de två supermakterna framstår

Sovjetunionen emellertid inte längre som det direkta hot det

tidigare har gjort. Under toppmötet i Helsingfors mellan

president Bush och president Gorbatjov den 9 september i år

diskuterades bl.a. en möjlig roll för Sovjetunionen i

Mellanöstern.

Möjligheterna att få till stånd en internationell

fredskonferens i FNs regi har därmed ökat. Den svenska

regeringen deltar aktivt i de fredssträvanden som förekommer,

och enligt svensk uppfattning bör dessa inkludera en

internationell fredskonferens.

Utskottet

Utskottet konstaterar att Sveriges inställning till konflikten

i Mellanöstern baseras på principen om folkens rätt till

självbestämmande. Sverige erkänner staten Israel, men erkänner

också palestiniernas rätt till en egen stat och deras rätt att

själva välja sina politiska representanter. Sverige ger sitt

självklara stöd till FNs säkerhetsråds resolutioner 242 och 338,

som erkänner de existerande staternas rätt att existera inom

säkra och erkända gränser, men också av Israel kräver ett

tillbakadragande från ockuperade områden efter förhandlingar.

Den israeliska ockupationspolitiken innebär ett brott mot

grundläggande rättigheter enligt folkrätten och strider mot

flera punkter i den 4:e Genèvekonventionen av 1949.

I yrkande 1 i motion 1989/90:U606 (fp), yrkande 12 i motion

1989/90:U642 (c) samt i motion 1989/90:U647 (m) föreslås att

Sverige internationellt skall verka för förhandlingar som kan

leda till en utveckling mot fred och demokrati för alla folken i

regionen.

Sverige har i olika skeden av Mellanösternkonflikten haft

viktiga medlingsuppdrag och i internationella fora verkat för en

fredlig lösning av konflikten. Det är utskottets uppfattning att

regeringen även fortsättningsvis, i den utsträckning som

omständigheterna medger, skall verka för att uppnå en

förhandlingslösning på konflikten.

Därmed får yrkande 1 i motion 1989/90:U606 (fp), yrkande 12 i

motion 1989/90:U642 (c) samt motion 1989/90:U647 (m) anses vara

besvarade.

I yrkande 1 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att

utrikesdepartementets handelsavdelning bör få i uppdrag att

utarbeta förslag till stöd för direkthandel mellan Sverige och

Palestina.

Utrikesdepartementets handelsavdelning undersöker för

närvarande möjligheterna till direkthandel mellan Sverige och

de ockuperade områdena. I arbetet tas hänsyn till de åtgärder

som har tagits av EG. Ett frihandelsavtal mellan EG och Israel

tecknades 1975. Avtalet omfattar emellertid inte de ockuperade

områdena, varför EGs ministerråd i oktober 1986 unilateralt

beslöt att importen från dessa områden skulle omfattas av samma

importbestämmelser som gällde för övriga medelhavsländer, dvs. i

princip tullfrihet för industriprodukter och preferensbehandling

för vissa jordbruksprodukter. De större kommersiella

importörerna har inte funnit att de palestinska produkterna

håller konkurrenskraftig kvalitet. EG har bl.a. av den

anledningen beslutat bistå de palestinska odlarna med teknisk

expertis (två personer). Efter förhandlingar med de israeliska

myndigheterna har viss direkt handelsverksamhet mellan EG och de

ockuperade områdena nu kommit i gång, om än i blygsam skala.

Sverige har inget frihandelsavtal med Israel. Frågan om EFTAs

förhållande till Israel undersöks för närvarande av EFTAs

sekretariat. En studie kommer troligtvis att presenteras vid

EFTAs ministerrådsmöte i december detta år. Det svenska

importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD) har också undersökt

förutsättningarna för import av bl.a. frukt från odlare på de

ockuperade områdena, i huvudsak Gaza.

Utskottet konstaterar att marknadsmässiga villkor måste

föreligga för att ansträngningarna att importera de ockuperade

områdenas produkter skall ge realistiska resultat. IMPOD kan

uppmuntra till import, men kan exempelvis inte garantera en viss

prisnivå för den importerade frukten, något som har varit ett

önskemål från de palestinska odlarnas sida.

Sedan EFTAs studie framlagts avser utrikesdepartementets

handelsavdelning granska de förutsättningar som kan finnas för

att innefatta de ockuperade områdena i vårt GSP-system

("Generalized System of Preferences", ett system bestående av

preferensbehandling av u-länders produkter i i-ländernas

tulltaxor. Systemet varierar från land till land.).

GSP-behandling ges dock i normala fall endast till u-länder som

ingår i den s.k. 77-gruppen och till territorier som är

underställda GSP-givarländer.

Utskottet konstaterar också att GSP-behandling av varor från

de ockuperade områdena skulle ha liten kommersiell betydelse,

eftersom de produkter som torde komma i fråga kan importeras

tullfritt till Sverige på MGN-basis ("Mest Gynnad Nation", eller

MFN, "Most Favoured Nation Treatment", innebär att lägsta

tullnivå skall gälla samtliga länder som sinsemellan kommit

överens om sådan behandling).

Yrkande 1 i motion 1989/90:U625 (mp) får därmed anses

besvarat.

I yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att Sverige i

FN skall väcka frågan om sanktioner mot Israel på grund av vad

motionärerna kallar dess uppenbara nonchalans och brott mot

Genèvekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade

områden.

Ehuru den svenska regeringen vid ett flertal tillfällen, bl.a.

i FNs generalförsamling, har konstaterat att brott mot

folkrättens krav på skydd för civilbefolkningen i de ockuperade

områdena föreligger skulle det, enligt utskottets bedömning,

inte tjäna några konstruktiva syften att i detta läge i FN väcka

frågan om sanktioner mot Israel. Sådana sanktioner skulle endast

skada de känsliga förhandlingsprocesser som är i gång. Sverige

ger endast sitt stöd till internationella sanktioner som har

beslutats av FNs säkerhetsråd. Till följd av den vetorätt

säkerhetsrådets permanenta medlemmar besitter finns inga

realistiska förutsättningar för ett säkerhetsrådsbeslut eller

rekommendationer om sanktioner mot Israel.

Yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) avstyrks därför.

Frågan om PLO-kontorets i Stockholm status behandlas i motion

1989/90:U625 (mp), som i yrkande 3 föreslår att kontoret bör ges

ambassadstatus.

Utskottet konstaterar att ambassads ställning av den svenska

regeringen endast kan tillerkännas beskickningar vilka

representerar av Sverige erkända stater. För ett svenskt

erkännande krävs att vissa kriterier är uppfyllda, bl.a.

effektiv myndighetsutövning inom ett eget territorium. Sverige

har konsekvent eftersträvat att erkänna stater så snart de

folkrättsliga förutsättningarna härför föreligger och inga

särskilda skäl talar emot ett erkännande. Ett erkännande är i

sig varken ett uttryck för politiskt stöd till eller sympati för

staten i fråga. Enligt samma princip innebär frånvaron av ett

erkännande inte nödvändigtvis att den svenska regeringen inte

ger sitt stöd till ett folks rätt till självbestämmande i ett

territorium som det för tillfället inte behärskar.

Utskottet avstyrker därmed yrkande 3 i motion 1989/90:U625

(mp).

I yrkande 4 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att Sverige i

lämplig form bör markera att den anser staten Palestina utgöra

den rättmätiga förvaltaren av den arabisk-palestinska stat som

upprättades av FN i november 1947.

Utskottet konstaterar att FN i november 1947 på sätt som

framgår av bakgrundsbeskrivningen rekommenderade bildandet av

två stater på Palestinas territorium, en judisk och en arabisk.

Denna uppdelning ansågs illegal av majoriteten av araber i

området, samtidigt som staten Israel expanderade utanför av FN

givna territoriella ramar och i strid mot folkrätten ockuperade

delar av det territorium som avsågs för den arabiska staten.

Först genom PLOs nationalråds beslut i Alger i november 1988 kan

palestiniernas representanter anses ha accepterat tanken på en

tvåstatslösning. Utskottet anser att palestinierna har rätt till

självbestämmande och därmed också rätt att upprätta en egen

stat. Att någon palestinsk stat ännu inte föreligger har också

konstaterats av utskottet. Vilka gränser en palestinsk stat

skall ha och huruvida dessa gränser överensstämmer med FNs

rekommendation av 1947 är något som parterna måste komma överens

om i direkta förhandlingar.

Yrkande 4 i motion 1989/)0:U625 (mp) avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fredsförhandlingar

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U606,

yrkande 12 i motion 1989/90:U642 och motion 1989/90:U647

besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande direkthandel med de ockuperade områdena

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U625

besvarat med vad utskottet anfört,

3. beträffande sanktioner mot Israel

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U625,

Qres. 1 (v, mp)

4. beträffande PLO-kontorets diplomatiska status

att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1989/90:U625,

Qres. 2 (v, mp)

5. beträffande frågan om en palestinsk stat

att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U625.

Qres. 3 (v, mp)

Stockholm den 8 november 1990

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande:

Stig Alemyr (s),

Pär Granstedt (c),

Evert Svensson (s),

Jan-Erik Wikström (fp),

Alf Wennerfors (m),

Axel Andersson (s),

Nils T Svensson (s),

Inger Koch (m),

Bertil Måbrink (v),

Per Gahrton (mp),

Viola Furubjelke (s),

Anneli Hulthén (s),

Eva Björne (m),

Arne Mellqvist (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Grethe Lundblad (s)

och

Börje Stensson (fp).

Reservationer

1. Sanktioner mot Israel (mom. 3)

Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Ehuru den" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har kunnat konstatera att brott mot folkrättens krav

på skydd för civilbefolkningen i de ockuperade områdena

föreligger från Israels sida. Mot den bakgrunden finner

utskottet att hänsyn till respekten för folkrätt och

FN-principen motiverar en seriös prövning av vilka

sanktionsåtgärder som kan vara lämpliga från världssamfundets

sida för att förmå Israel att efterkomma FNs beslut och

internationell rätt. Att konkreta åtgärder behövs för att sätta

makt bakom orden har på nytt illustrerats genom den israeliska

regeringens för FN förödmjukande reaktion på säkerhetsrådets

beslut om att skicka en undersökningskommission till Israel med

anledning av israeliska truppers massdödande av palestinier på

islams heliga platser i Jerusalem i oktober 1990. Utskottet

instämmer därför i motionärernas uppfattning att den svenska

regeringen i FN bör väcka frågan om sanktioner mot Israel på

grund av dess brott mot folkrätten.

Yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) bifalls därför.

dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande sanktioner mot Israel

att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U625

hos regeringen begär att den i FN väcker frågan om sanktioner

mot Israel på grund av dess uppenbara nonchalans och brott mot

Genèvekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade

områden.

2. PLO-kontorets diplomatiska status (mom. 4)

Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet konstaterar att ambassads ställning" och slutar

med "1989/90:U625 (mp)" bort ha följande lydelse:

Utskottet har inhämtat att åtskilliga länder utan att för den

skull fullt ut erkänna staten Palestina har beviljat PLO-kontor

olika former av förhöjd diplomatisk status. Det gäller bl.a.

Frankrike, Spanien, Österrike och Grekland. Utskottet finner mot

den bakgrunden motionens krav rimliga. Utskottet anser att det

förutsättningslöst bör undersökas i vilken form PLO-kontoret i

Stockholm kan beviljas förhöjd diplomatisk status även utan ett

formellt svenskt erkännande av staten Palestina. Detta bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande PLO-kontorets diplomatiska status

att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion U625 ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om förhöjd

diplomatisk status för PLO-kontoret i Stockholm.

3. Frågan om en palestinsk stat (mom. 5)

Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Att någon" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Upprättandet av en palestinsk stat måste bygga på tillämpning

i största möjliga mån av samtliga relevanta FN-resolutioner.

Den judiska staten Palestina hämtar sin folkrättsliga

legitimitet från FNs delningsbeslut 1947. På samma sätt är det,

som motionärerna framhåller, rimligt att betrakta upprättandet

av en palestinsk stat som ett förverkligande av den i 1947 års

delningsbeslut avsedda palestinaarabiska staten. Detta utesluter

givetvis inte att åtskilliga detaljer, däribland den exakta

gränsdragningen och Jerusalems status, måste fastställas i

direkta förhandlingar mellan alla inblandade parter.

Yrkande 4 i motion 1989/90:U625 (mp) bifalls därför.

dels att utskottets hemställan i moment 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande frågan om en palestinsk stat

att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion U625 ger

regeringen till känna vad som av utskottet anförs om att

upprättandet av en palestinsk stat bör betraktas som ett

fullföljande av 1947 års FN-beslut om delning av mandatet

Palestina.