Bet. 1990/91:UU7

Utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU07

Vissa åtgärder mot Sydafrika

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1990/91

UU7

I detta betänkande behandlas dels regeringens skrivelser

l989/90:58 och 1990/91:62 med redogörelser för svenska företags

verksamhet i Sydafrika och Namibia, dels ett antal

motionsyrkanden angående utvecklingen i Sydafrika och

sanktionsåtgärderna.

Regeringens skrivelser

Enligt lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika

och Namibia (i det följande benämnd investeringsförbudslagen)

skall svensk juridisk person som själv eller genom utländskt

dotterföretag driver rörelse i i Sydafrika eller Namibia årligen

redovisa hur verksamheten utvecklas i dessa länder.

Redovisningsskyldigheten omfattar också uppgifter om löner och

anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de anställda i

dotterföretagen. Slutligen skall uppgifter även lämnas om

förvärv av utländska företag som äger aktier eller andelar i

sydafrikanska eller namibiska företag (indirekt

företagsförvärv).

Kommerskollegium skall, enligt 12 § förordningen (1985:99) om

förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, varje år före

den 1 oktober till utrikesdepartementet lämna en redogörelse för

de redovisningar som har avgetts av berörda företag under det

senaste budgetåret. Redogörelser avseende verksamhetsåren 1988

och 1989 har lämnats och omfattar svenska företags dotterbolag i

såväl Sydafrika som Namibia. Till grund för kollegiets

redogörelser ligger, förutom de svenska moderföretagens

redovisningar, även årsredovisningar avseende de sydafrikanska

och namibiska dotterföretagen samt upplysningar inhämtade från

de svenska moderföretagen.

Skrivelse 1989/90:58

I skrivelse l989/90:58 lämnas en redogörelse för svenska

företags verksamhet i Sydafrika och Namibia under l988. Vidare

redovisas sådana uppgifter som svenska juridiska personer skall

lämna om förvärv av utländska företag som äger aktier eller

andelar i sydafrikanska eller namibiska företag. Slutligen

lämnas uppgifter om löner och anställningsvillkor samt sociala

förhållanden vid aktuella dotterbolag. I skrivelse 1990/91:62

lämnas motsvarande redogörelser för år 1989.

Av skrivelse 1989/90:58 framgår att de redovisningsskyldiga

företagen ökat sin omsättning i Sydafrika med 17 % i löpande

priser (4 % i fasta priser) under 1988 jämfört med året innan.

Antalet anställda minskade från 1 624 till 1 609 personer.

Antalet redovisningsskyldiga företag uppgick vid utgången av

l988 till fem. Deras antal minskade därmed med ett sedan

föregående redovisningsår.

Investeringsförbudslagen föreskriver förbud för svenska

juridiska personer att företa eller bidra till att investeringar

görs i Sydafrika. Lagen innehåller dock bestämmelser enligt

vilka regeringen kan medge undantag från förbudet. Några

ansökningar om undantag av detta slag från investeringsförbudet

inkom ej under 1988.

Kommerskollegium har i sin redovisning konstaterat att

efterlevnaden av investeringsförbudslagen har varit god under

den aktuella perioden. Regeringen delar denna uppfattning.

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i

skrivelsen anförts.

Skrivelse 1990/91:62

Av skrivelse 1990/91:62 avseende 1989 framgår att antalet

redovisningsskyldiga företag vid utgången av år 1989 uppgick

till sju. Antalet har ökat jämfört med föregående år genom att

Inter Forward AB och Svedala Industri AB genom indirekt

företagsförvärv driver verksamhet i Sydafrika.

Av skrivelsen framgår också att de svenska företagen hade ett

avgörande inflytande i 22 bolag i Sydafrika och Namibia vid

utgången av år 1989. Av dessa torde 10 få betraktas som

rörelsedrivande. Motsvarande siffror vid utgången av år 1988 var

20 resp. 9. I denna och de följande jämförelserna mellan 1988

och 1989 års siffror är Inter Forward ABs och Svedala Industri

ABs andel medräknad.

De svenskägda dotterföretagen har, redovisat på koncernnivå,

ett aktiekapital som sammanlagt uppgår till ca 6,7 miljoner rand

(ca 16 milj.kr.). Bolagens sammanlagda egna kapital ökade under

perioden med 12 % och uppgick vid utgången av år 1989 till ca 95

miljoner rand (ca 233 milj.kr.).

Omsättningen hos de rörelsedrivande dotterföretagen uppgick

enligt skrivelsen år 1989 totalt till omkring 445 miljoner rand

(ca 1109 milj.kr.), vilket innebär en ökning i löpande

penningvärde med ca 19 % jämfört med föregående period. Om

hänsyn tas till inflationen i Sydafrika, begränsas dock ökningen

till 3 %.

Det totala värdet av bolagens tillgångar ökade under perioden

med 29 % och uppgick vid slutet av år 1989 till 251 miljoner

rand (ca 615 milj.kr.).

Anläggningstillgångarnas värde uppgick oförändrat till ca 12

miljoner rand (ca 29 milj.kr.).

Det sammanlagda resultatet före skatt uppgick till ca 28

miljoner rand (ca 69 milj.kr.). Jämfört med året innan innebär

detta en minskning med ca 22 %.

Antalet anställda vid de svenska dotterbolagen i Sydafrika och

Namibia ökade enligt skrivelsen från 1 609 till 1 740 personer.

Regeringen har genom beslut den 11 maj 1989 beviljat ett

undantag från investeringsförbudet. På ansökan av Aktiebolaget

SKF har SKFs sydafrikanska dotterbolag fått förvärva aktier till

ett belopp av 42 000 rand i ett sydafrikanskt aktiebolag som

bildats för att förse ett bostadsområde, där en stor del av SKFs

svarta arbetare bor, med elektricitet. Undantaget enligt detta

beslut har utnyttjats under år 1989.

Enligt 8 § investeringsförbudslagen kan regeringen även medge

rätt för ett företag som sedan den 1 juli 1979 självt eller

genom dotterföretag driver rörelse i Sydafrika eller Namibia att

tills vidare ersätta anläggningstillgångar och hyrd egendom samt

göra sådana investeringar och hyra sådan egendom som förbättrar

arbetsmiljö och arbetsförhållanden för de anställda. Ett villkor

för ett sådant beslut är dock att företaget åtar sig att se till

att detta inte leder till en utvidgning av verksamheten i

Sydafrika och Namibia. Medgivandet kan återkallas om

verksamheten utvidgas eller om det i övrigt föreligger särskilda

skäl. Regeringen har hittills inte lämnat något sådant

medgivande.

Enligt 2 § investeringsförbudslagen får svensk juridisk person

inte genom handling eller underlåtenhet bidra till att

anläggningstillgångar anskaffas. Inte heller får egendom hyras

för att stadigvarande brukas eller innehas i ett dotterbolags

rörelse, om hyresavtalets löptid är avpassad till egendomens

ekonomiska livslängd, s.k. finansiell leasing. Utan hinder av

detta förbud får dock årligen anskaffas tillgångar och egendom

hyras till ett sammanlagt värde av högst 100 000 kr. Detta

undantag får inte möjliggöra en utvidgning av verksamheten.

Av de företag som lämnat redovisning har tre angett att

anskaffning av anläggningstillgångar skett under

verksamhetsåret. Dessa tre företag är Skega AB, AB SKF och

Uniroc AB. De investeringar som gjorts av SKF täcks delvis av

undantag från investeringsförbudet som regeringen medgivit år

1983. De investeringar som SKF i övrigt gjort liksom Uniroc ABs

investering överskrider något den uppsatta gränsen om

100000kr.; med 7 410 resp. 5 000 kr. Såvitt framgår av

redovisningarna har investeringarna inte möjliggjort någon

utvidgning av de berörda företagens verksamhet.

Enligt 5 § investeringsförbudslagen skall företagen lämna

redovisning om löner och anställningsvillkor samt sociala

förhållanden för de anställda i Sydafrika och Namibia. Uppgifter

skall också lämnas om planerade och vidtagna förändringar för de

anställda i nu angivna avseenden. De lämnade uppgifterna är

enligt skrivelsen inte till alla delar enhetliga och därför inte

till fullo jämförbara.

Tillsammans har företagen 1 740 anställda, varav mer än

hälften (964) är svarta, färgade och asiater.

Segregation på arbetsplatserna förekommer enligt skrivelsen

inte. Vid ett av företagen är dock arbetarnas omklädningsrum

inte integrerade.

Vid samtliga företag, med undantag för Skega ABs och Inter

Forward ABs dotterbolag, var de anställda organiserade i olika

fackföreningar, och fackligt arbete tilläts bedrivas på

arbetsplatsen och på betald arbetstid. Villkoren reglerades

vanligtvis i överenskommelser mellan företaget och berörda

fackföreningar. Skega, med totalt 61 anställda, och Inter

Forward, med totalt 5 anställda, har anfört bristande intresse

från de anställdas sida som skäl för att fackföreningar och

fackligt arbete inte finns vid dotterföretaget.

Vad avser löner hade enligt skrivelsen samtliga företag

uppgivit sig tillämpa principen om lika lön för lika arbete.

Företagen hävdade att ingen diskriminering förekommer vid extern

eller intern rekrytering. Målsättningen var att få fram fler

kvalificerade svarta kandidater till olika högre befattningar.

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som i

skrivelsen anförts.

Motionerna

1989/90:U621 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

de svenska företagen bör lämna Sydafrika,

2. att riksdagen hos regeringen begär att rekommendationer

utfärdas till statlig förvaltning att undvika kontakter med

företag som har Sydafrikaanknytning.

1989/90:U653 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om plan för avveckling av svenska företags

verksamhet i Sydafrika,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om när avvecklingsplanen skall börja

tillämpas.

1990/91:U233 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade

sanktioner mot Sydafrika.

1990/91:U611 av Lars Ahlström (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en analys av förutsättningarna för en successiv

avveckling av sanktionerna mot Sydafrika.

1990/91:U654 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att Sverige skall föra en sanktionspolitik mot Sydafrika i

enlighet med de rekommendationer som den demokratiska rörelsen

med ANC i spetsen utfärdar.

1990/91:U667 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om Sydafrika.

Utskottet

Utskottet har tagit del av regeringens skrivelser och de

redogörelser som lämnas däri beträffande de svenskägda

företagens verksamhet i Sydafrika och Namibia under l988 och

1989. Utskottet noterar skrivelsernas slutsatser att

efterlevnaden av investeringsförbudslagen varit god.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelser

till handlingarna.

Bakgrund

En bred internationell opinion har i FN och på annat sätt

tagit avstånd från apartheidpolitiken i Sydafrika. FNs

generalförsamling har antagit ett stort antal resolutioner som

uttalar sig för en internationell isolering av landet. Även

säkerhetsrådet har fördömt den sydafrikanska regeringens

politik. Sverige och flera andra länder har under lång tid

verkat för att säkerhetsrådet skulle anta ett för

medlemsländerna bindande beslut om sanktioner mot Sydafrika.

Hittills har dessa ansträngningar resulterat i ett beslut år

l977 om vapenembargo och två rekommendationer år 1985 i vilka

FNs medlemsstater uppmanas vidta olika ensidiga åtgärder mot

Sydafrika, i första hand att upphöra med nyinvesteringar.

Sverige införde år l979 ett förbud för svenskägda företag att

investera i Sydafrika. Under vissa betingelser kan undantag från

detta förbud meddelas av regeringen. År l986 infördes i svensk

lag ett begränsat handelsförbud, omfattande införsel av

jordbruksvaror från Sydafrika.

När det visade sig att en lång tids ansträngningar inom FN att

få till stånd allmänt omfattade åtgärder mot Sydafrika inte gav

avsett resultat införde Sverige år l987 för sin del ett totalt

förbud mot varuhandel med Sydafrika och Namibia (prop.

1986/87:110, UU 1986/87:20).

Riksdagen beslöt den 14 mars 1990 att upphäva sanktionerna mot

Namibia i samband med landets självständighet den 21 mars

(1989/90:UU18). Den svenska lagstiftningen om investeringsförbud

och handelsförbud gäller numera således endast själva Sydafrika.

Den gäller dock även fortsättningsvis enklaven Walvis Bay i

Namibia, så länge denna kontrolleras av Sydafrika.

I mars l987 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift

bl.a. att kartlägga eventuellt kvarvarande tjänstehandel mellan

Sverige och Sydafrika och vid behov föreslå ytterligare

restriktionsåtgärder. Kommittén framlade sitt betänkande i mars

l990 (SOU l990:6). I betänkandet föreslås att förbudet mot

varuhandel med Sydafrika kompletteras med ett förbud mot handel

med vissa tjänster. Det gäller bl.a. finansiella tjänster, vissa

transporter och försäkringar samt entreprenader,

turistresor, service, reparation och underhåll samt

slutligen konsultuppdrag.

Kommittén har vidare utrett frågan om införande av förbud mot

s.k. tredjelandshandel mellan svenska bolag utomlands och

Sydafrika men funnit att övervägande folkrättsliga skäl talar

emot införande av ett dylikt förbud. Kommittén har också prövat

frågan om svenska företags kvarstannande i Sydafrika. Kommittén

föreslår inte någon tvångsmässig avveckling men förordar att

reglerna för dispensgivning ytterligare skärps.

Enligt vad utskottet erfarit avvaktar regeringen, mot bakgrund

av den utveckling som ägt rum under senare tid i Sydafrika och

som nedan redogörs för, med att föreslå åtgärder med anledning

av nämnda utredning.

Situationen i Sydafrika har sedan drygt ett år kännetecknats

av dramatiska förändringar. President de Klerk har sedan sitt

tillträde i slutet av l989 etablerat en dialog med den svarta

majoriteten. ANC och andra organisationer som verkar för

apartheidsystemets avskaffande har välkomnat dessa nya

möjligheter till förhandlingar. Uttryck för den nya politiken

har bl.a. varit frisläppandet av vissa politiska fångar, inkl.

ANC-ledaren Nelson Mandela, och avskaffandet av förbud mot en

rad svarta organisationer. Repatriering av ANC-flyktingar

utomlands har börjat.

I juni 1990 upphävdes undantagstillståndet i hela landet utom

i provinsen Natal. Den 6 augusti undertecknades

Pretoriaprotokollet enligt vilket vägen ligger öppen för

förhandlingar om en ny författning för Sydafrika. I anslutning

härtill manifesterade ANC en stark vilja till dialog och

förhandlingar samt beslöt att suspendera den väpnade politiska

kampen.

Efter Pretoriaöverenskommelsen stannade emellertid

förändringsprocessen upp. En viktig orsak härtill var en ökning

och en geografisk spridning -- i första hand till Johannesburgs

svarta förstäder -- av det brutala våld som tidigare främst

drabbat Natalprovinsen. Våldsaktionerna fortsätter att utgöra

ett allvarligt hot mot förhandlingsprocessen. Våldsspiralen har

fått sin egen dynamik. Som grundläggande faktorer bakom våldet

finns de djupa orättvisor och de omänskliga och förnedrande

levnadsvillkor för folkflertalet som apartheidsystemet skapat.

Våldet som sammantaget i Sydafrika krävt tusentals människoliv

har flera inslag. Ett är motsättningar mellan ANC-anhängare och

medlemmar i Inkatha-rörelsen. Vidare finns etniska inslag genom

motsättningar mellan xhosas och zuluer. Säkerhetsstyrkorna och

polisens roll som anstiftare av våld i förstäderna har

uppmärksammats av många bedömare.

Trots det pågående våldet togs under hösten 1990 ytterligare

några steg mot förändring och demokratisering genom bl.a.

ytterligare lättnader i apartheidlagarna och slopande av

undantagstillstånd i Natalprovinsen. I sitt öppningstal i

parlamentet den 1 februari 1991 åtog sig de Klerk att föreslå

upphävandet av samtliga de lagar som brukar kallas apartheids

grundpelare (Land Acts, Group Areas Act och Population

Registration Act). Dessa skulle enligt presidenten avskaffas

under innevarande parlamentssession som avslutas i juni.

ANC har å sin sida krävt konkreta åtgärder och inte enbart

löften om en demokratisering och avskaffande av apartheid. Vid

ANCs kongress i december 1990 ställdes krav på frigivande av

alla politiska fångar, rätt för de i exil att återvända,

upphävande av repressiva säkerhetslagar och avbrytande av alla

politiska rättegångar, krav att uppfyllas före den 30 april

1991, som villkor för att dialogen med regeringen skulle

fortsätta. Nya krav relaterade till våldet har nyligen ställts

av ANC. De gäller bl.a. att införa förbud mot att bära vapen,

avskedande av försvars- och polisministrarna, att upplösa de

paramilitära styrkorna och förändring av säkerhetsstyrkornas

metoder. Fristen för att uppfylla dessa krav har satts till den

9 maj. Vidare finns ANCs grundläggande krav på en direktvald

konstituerande församling.

Inom den vita befolkningen är stödet för presidentens

reformlinje ännu långt ifrån säkerställt. Den stegvisa

avveckling av apartheid som annonserats möter motstånd inom den

offentliga byråkratin, inte minst inom ordnings- och

säkerhetsorganen.

Den dialog som hittills förts och de framsteg den lett till

har gett upphov till positiva internationella reaktioner och

uttalanden till stöd för en fortsatt förhandlings- och

demokratiseringsprocess. Däremot har det internationella

samfundet överlag hittills inte gjort bedömningen att

utvecklingen mot majoritetsstyre och demokrati skulle vara av

det oåterkalleliga slag som krävs för att samtliga sanktioner

mot Sydafrika skall upphävas. I fråga om upphävande av

sanktioner har EG gått längst genom att i december 1990 upphäva

förbudet mot nyinvesteringar samt genom beslutet den 15 april

1991 att upphäva återstoden av de sanktioner som EG självt

tidigare beslutat om.

ANC har angett som en utgångspunkt att ett sanktionstryck bör

upprätthållas tills en ny författning antagits. Förändringar av

sanktioner borde enligt ANC i huvudsak knytas till reella beslut

om avveckling av apartheid.

Den nordiska bedömningen i sanktionsfrågan formulerades vid de

nordiska utrikesministrarnas möte i Karlshamn den 22--23 mars

1991. de Klerks åtagande att föreslå upphävandet av de

grundläggande apartheidlagarna välkomnades. Vidare noterades med

tillfredsställelse ANCs förslag om en allpartikongress om de

grundläggande principerna för förhandlingar om en demokratisk

författning. Ministrarna konstaterade att man närmar sig den

tidpunkt då de nordiska ländernas ekonomiska sanktioner mot

Sydafrika måste tas upp till prövning. Avgörande för lättnader i

sanktionspolitiken är enligt möteskommunikén den faktiska

utvecklingen i Sydafrika. Utrikesministrarna var också överens

om att avskaffandet av det på lagstiftning grundade

apartheidsystemet kommer att utgöra en vändpunkt i Sydafrikas

utveckling som, med utgångspunkt i en samlad politisk bedömning

av situationen, gör det möjligt för de nordiska länderna att

upphäva de ekonomiska sanktionerna. Vidare tillkännagavs de

nordiska ländernas beslut att avskaffa de särskilda riktlinjer

som gäller för beviljande av visum till sydafrikanska medborgare

med undantag av restriktioner som krävs för genomförandet av

nationellt gällande sanktioner. Denna åtgärd vidtogs i syfte att

främja dialog och demokratisering.

Motionerna

I motion 1990/91:U611 (m) begärs av regeringen en analys av

förutsättningarna för en successiv avveckling av sanktionerna

mot Sydafrika.

I motion 1990/91:U654 (v) anges att Sverige skall föra en

sanktionspolitik mot Sydafrika i enlighet med de

rekommendationer som den demokratiska rörelsen med ANC i spetsen

utfärdar.

I yrkande 11 i motion 1990/91:U667 (c) anges att så länge

rasförtrycket existerar kan vårt land inte upphöra med

sanktionerna. I motionen sägs att Sverige måste vara lyhörd för

hur apartheidmotståndarna bedömer behovet av åtgärder. Det anges

också att Sverige måste ha en framförhållning och planera för

vad vårt land kan bidra med i uppbyggnadsarbetet efter

apartheidsystemets fall. Vidare framförs att regeringen bör

utvärdera sanktionspolitikens effektivitet för att få lärdomar

för framtiden.

Med hänvisning till bakgrundsbeskrivningen i utskottets

betänkande ovan, konstaterar utskottet att en lovande utveckling

i Sydafrika inletts som förhoppningsvis kommer att leda till

demokrati och avskaffande av apartheid i Sydafrika. Som framgår

av bakgrundsbeskrivningen kvarstår problem och hot mot

förhandlingsprocessen. Det är enligt utskottet av yttersta vikt

att förhandlingsprocessen fortsätter och att åtgärder vidtas för

att stävja våldet i landet. Reformer för att angripa de

grundläggande orsakerna till våldet -- de undermåliga

levnadsvillkoren för folkflertalet och apartheidsystemet --

måste komma till stånd om en fredlig och demokratisk utveckling

skall kunna säkras.

När det gäller frågan om sanktioner delar utskottet de

nordiska utrikesministrarnas syn enligt kommunikén från det

nordiska utrikesministermötet den 22--23 mars 1991.

Avgörande för om sanktionerna kan lyftas bör vara faktiska och

konkreta steg och åtgärder, som är djupgående och

oåterkalleliga, för avskaffande av apartheidsystemet. Ännu har

inte erforderliga åtgärder i det hänseendet vidtagits. Utskottet

betonar vikten av ett demokratiskt styrelseskick och allmän och

lika rösträtt. Utskottet utgår från att regeringen fortsätter

att noggrant analysera alla de faktorer som kan ligga till grund

för en förändring av sanktionspolitiken gentemot Sydafrika.

Bland dessa faktorer utgör den demokratiska rörelsens inkl. ANCs

syn ett självklart element.

Det är rimligt att ett framåtriktat analysarbete bedrivs vad

gäller ett svenskt samarbete med ett framtida demokratiskt

Sydafrika.

Utskottet ser inga hinder mot att sanktionspolitiken

utvärderas vid lämplig tidpunkt.

Med det ovan anförda får motion 1990/91:U611 (m), motion

1990/91:U654 (v) och yrkande 11 i motion 1990/91:U667 (c) anses

besvarade.

I yrkande 1 i motion 1989/90:U621 (vpk) föreslås att de

svenska företagen skall lämna Sydafrika. I yrkande 1 i motion

1989/90:U653 (s) föreslås en omprövning av

övervintringspolitiken och att Sverige i stället bör överväga

att dra tillbaka samtliga svenska företag från Sydafrika. I det

syftet bör enligt yrkande 2 i samma motion arbetet snarast

påbörjas med en avvecklingsplan för de svenska företagens

verksamhet med sikte på att om så behövs kunna tillämpa den

senast om ett år. Under den tiden har regeringen möjlighet att

bedöma om situationen i Sydafrika utvecklas på ett sådant sätt

att det finns klara bevis på att apartheidsystemet håller på att

avvecklas.

Utskottet konstaterar att de svenskägda företagen enligt

gällande regler har möjligheter att ha kvar sin verksamhet "på

sparlåga", vilket betyder att de inte får företa några

investeringar som medför utbyggnad av verksamheten. Den

parlamentariska Sydafrikakommittén har prövat frågan om ändring

av dessa regler och därmed om svenska företags kvarstannande i

Sydafrika. Kommittén konstaterade att tillämpningen av

undantagsinstitutet varit mycket restriktiv ända sedan 1979, då

den första investeringsförbudslagen trädde i kraft. Endast

mycket få dispenser har beviljats. Praxis har enligt kommittén

skärpts undan för undan så att för närvarande ett praktiskt

taget undantagslöst investeringsförbud upprätthålls.

Kommittén föreslår som nämnts inte någon tvångsmässig

avveckling utan förordar att i stället reglerna för

dispensgivning ytterligare skärps.

Som nämnts i bakgrundsbeskrivningen lägger inte regeringen för

närvarande fram några förslag med anledning av utredningen utan

avvaktar utvecklingen i Sydafrika. Utskottet finner i detta

perspektiv samt mot bakgrund av den nu pågående utvecklingen i

Sydafrika det ej motiverat att göra något uttalande med

innebörden att skärpningar av sanktionspolitiken nu skall

vidtas.

Med det anförda avstyrks yrkande 1 i motion 1989/90:U621

(vpk).

I motion U653 föreslås skärpningar vad gäller sanktioner mot

Sydafrika, men det anges också att regeringen ges möjlighet att

bedöma utvecklingen i Sydafrika under en ettårsperiod innan

skärpningarna vidtas.

Mot denna bakgrund får yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U653

(s) anses besvarade.

I yrkande 2 i motion 1989/90:U621 (vpk) föreslås att

regeringen skall utfärda rekommendationer till statlig

förvaltning att undvika kontakter med företag som har

Sydafrikaanknytning.

Utskottet konstaterar att förslaget inte avser direkt handel

med Sydafrika, vilken ju är förbjuden enligt lag, utan kontakter

med sådana företag i Sverige eller utomlands som har anknytning

till Sydafrika. Detta skulle innebär en skärpning av den nu

tillämpade Sydafrikapolitiken, eftersom affärskontakter med

företag som har anknytning till Sydafrika genom direkta eller

indirekta ägarförbindelser inte är förbjudna. Med hänsyn till

detta och med tanke på den pågående utvecklingen i Sydafrika är

inte utskottet berett att besluta om ytterligare skärpning av

åtgärderna.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion

1989/90:U621 (vpk).

I motion 1990/91:U233 (v) yrkande 5 anges att IMF som FN-organ

ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade sanktioner mot

Sydafrika.

Utskottet utgår från att alla internationella finansierings-

och utvecklingsorgan inkl. IMF följer FNs bindande beslut om

sanktioner mot Sydafrika.

När det gäller av FN beslutade rekommendationer kan följande

anföras:

IMF har, precis som med alla andra medlemsländer, kontakter

med Sydafrika. Konsultationer genomförs regelbundet med alla

medlemsländer. Dessa utmynnar i råd om hur den ekonomiska

politiken skall föras och har således ingen anknytning till

långivning från IMFs sida. Rapporten från konsultationen

diskuteras i IMFs styrelse, varvid alla medlemsländer genom sina

direktörer har möjlighet att uttala sig. Någon låneansökan från

Sydafrika föreligger, enligt utrikesutskottets information,

inte.

Sammanfattningsvis gäller att IMFs agerande visavi Sydafrika

beror av de enskilda medlemsländernas generella hållning

gentemot Sydafrika. De nordiska länderna agerar inom IMF i

enlighet med sin generella Sydafrikapolitik.

Utskottet bedömer att yrkande 5 i motion 1990/91:U233 (v) inte

föranleder någon åtgärd från utskottets sida utan yrkandet

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelser

att riksdagen lägger regeringens skrivelser 1989/90:58 och

1990/91:62 till handlingarna,

2. beträffande Sydafrikapolitiken inkl. frågan om

sanktioner

att riksdagen förklarar motion 1990/91:U611, motion

1990/91:U654 och yrkande 11 i motion 1990/91:U667 besvarade med

vad utskottet anfört,

res. (m)

3. beträffande omprövning av övervintringspolitiken i

Sydafrika

att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1989/90:U621,

4. beträffande upphörande av de svenska företagens

verksamhet i Sydafrika

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion

1989/90:U653 besvarade med vad utskottet anfört,

5. beträffande statligt undvikande av kontakter med företag

som har Sydafrikaanknytning

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U621,

6. beträffande IMF och sanktionerna mot Sydafrika

att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1990/91:U233.

Stockholm den 23 april 1991

På utrikesutskottets vägnar

Pär Granstedt

Närvarande: Pär Granstedt (c), Margaretha af Ugglas (m),

Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Maj Britt Theorin

(s), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson

(s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark

(fp), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke

(s), Kristina Svensson (s), Anneli Hulthén (s) och Bengt Hurtig

(v).

Reservation

Sydafrikapolitiken inkl. frågan om sanktioner (mom. 2,

motiveringen)

Margaretha af Ugglas, Alf Wennerfors och Inger Koch (alla m)

anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med

"Avgörande för" och slutar med "självklart element" bort ha

följande lydelse:

Utskottet bedömer således att utvecklingen i Sydafrika är av

den arten att sanktionerna kan komma att hävas inom en inte

alltför avlägsen framtid. Avgörande för om sanktionerna kan

lyftas bör vara faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är

djupgående och oåterkalleliga, för avskaffande av

apartheidsystemet. Ännu har inte alla erforderliga åtgärder i

det hänseendet vidtagits. Utskottet utgår ifrån att regeringen

fortsätter att noggrant analysera alla de faktorer som kan ligga

till grund för en förändring av sanktionspolitiken gentemot

Sydafrika. Bland dessa faktorer utgör den demokratiska rörelsens

inkl. ANCs syn ett självklart element. Utskottet betonar vikten

av en utveckling mot ett demokratiskt styrelseskick och allmän

och lika rösträtt.