Bet. 1991/92:AU10

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1991/92:AU10

Uppsägning av ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrävande

arbetsförmedlingsbyråer

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1991/92

AU10

Sammanfattning

I detta betänkande föreslår utskottet att riksdagen med bifall

till proposition 1991/92:89 godkänner att Sverige säger upp 1949

års ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrävande

arbetsförmedlingsbyråer.

Socialdemokraterna reserverar sig och Vänsterpartiet avger en

meningsyttring.

Propositionen

I proposition 1991/92:89 föreslår regeringen -- efter

föredragning av statsrådet Börje Hörnlund --

att riksdagen med hänvisning till vad som anförts i

propositionen godkänner att ILO-konventionen (nr 96) angående

avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer sägs upp.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:A4 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

avslår regeringens förslag om uppsägning av ILO-konventionen (nr

96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

1991/92:A5 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1991/92:89.

Motion från allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:A261 av Ian Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen senast den 1 mars 1992 bör

säga upp ILO-konventionen för att upphäva det statliga monopolet

för arbetsförmedling.

Utskottet

Bakgrund

Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog år 1933 en

konvention om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer (nr 34).

Konventionen ratificerades av Sverige år 1935. Vid ILO:s

konferenssammanträde år 1949 antogs ett förslag till reviderad

konvention (nr 96) angående avgiftskrävande

arbetsförmedlingsbyråer. Konventionen gav medlemmarna möjlighet

att ratificera enligt ettdera av två olika alternativ. Sverige

valde att ratificera enligt det alternativ II som innebär att

avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte

successivt avskaffas. Ratifikation skedde den 18 juli 1950,

vilket innebär att konventionen för Sveriges del trädde i kraft

ett år senare. Till den 1 mars 1990 har konventionen nr 96

ratificerats av 39 stater. Flertalet av dessa har valt att

ratificera enligt samma alternativ som Sverige.

Konventionen nr 96 kan sägas upp inom en ettårsperiod vid

utgången av varandra följande tioårsperioder, räknat från den

tidpunkt då konventionen först trädde i kraft. Detta innebär att

Sverige kan säga upp konventionen under perioden den 18 juli

1991--den 17 juli 1992. Om konventionen inte sägs upp under

denna period är Sverige bundet för ytterligare en tioårsperiod.

En uppsägning träder i kraft ett år efter det att den

registrerats hos ILO.

1935 års arbetsförmedlingslag, som gällde fram till utgången

av år 1991, grundade sig på 1933 års konvention. Från och med

den 1 januari 1992 gäller en ny lag om privat arbetsförmedling

och uthyrning av arbetskraft (prop. 1990/91:124, AU20, rskr.

304). Det s.k. arbetsförmedlingsmonopolet bibehålls i den nya

lagen men vissa lättnader görs när det gäller möjligheten att

bedriva privat arbetsförmedling. Tillstånd kan beviljas för

vinstsyftande förmedling för personer som skall ha företags-

eller verksledande ställning. Privat arbetsförmedling utan

förvärvssyfte får bedrivas efter tillstånd av

arbetsmarknadsstyrelsen. I båda fallen är det en förutsättning

för tillstånd att det finns ett behov av verksamheten från

arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Uthyrning av arbetskraft har

skilts ut ur arbetsförmedlingsbegreppet och särreglerats.

I proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik som

avlämnades hösten 1991 anmälde den nya regeringen att ett

förslag förbereddes om avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet

senast den 1 juli 1993. I anslutning till detta meddelade

regeringen att den avsåg att ta initiativ till att säga upp

konventionen nr 96. Arbetsmarknadsutskottet uttryckte i ett

yttrande till näringsutskottet (1991/92:AU2y) sin uppskattning

över regeringens avregleringsinitiativ men underströk samtidigt

att ett ökat utrymme för fristående förmedlingar inte innebär en

nedvärdering av den offentliga förmedlingens roll på

arbetsmarknaden. Socialdemokraterna anmälde en avvikande mening.

Propositionen

Arbetsmarknadsministern hänvisar i propositionen till en inom

departementet upprättad promemoria i vilken lämnas en

redogörelse för gällande rätt och för de problem som är

förknippade med nuvarande förhållanden när det gäller

arbetsförmedlingsverksamhet. Enligt promemorian har det

nuvarande systemet visat sig inte fungera. Den snabba

utvecklingen av tjänsteföretag inom arbetsförmedlingsområdet har

sin grund i att verksamheten uppfattas som både nyttig och

önskvärd för såväl arbetstagare som för tjänsteföretagen och

deras kunder.

I propositionen hänvisas också till ILO-kommitténs yttrande

över promemorian av vilket framgår att även andra länder som

ratificerat konventionen har haft liknande problem. En översyn

som genomförts av internationella arbetsbyrån visar att tiden

efter 1960-talet har präglats av avvikelser från principen om

monopol. Den faktiska utvecklingen har gått i riktning mot en

avtagande dominans för den offentliga förmedlingen och en

gradvis utveckling av privata förmedlingar. Arbetsbyrån

refererar också till en EG-dom enligt vilken det nationella

arbetsförmedlingsmonopolet i Tyskland inte ansetts vara

förenligt med Romfördragets konkurrensregler.

Enligt arbetsmarknadsministerns mening är det uppenbart att

statligt monopol på arbetsförmedlingsområdet är något som spelat

ut sin roll. Inte desto mindre är det enligt hans mening viktigt

att Sverige har en heltäckande offentlig förmedling. Ingenting

talar dock enligt propositionen för att arbetsförmedling drivs

bäst och mest rationellt enbart i form av ett offentligt

monopol.

Arbetsmarknadsministern anser det nödvändigt att Sverige säger

upp konventionen för att arbetsförmedlingsmonopolet skall kunna

avskaffas. Regeringen hemställer därför om riksdagens

godkännande av att konventionen sägs upp.

Motionerna

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på

propositionen.

I motion A5 av Mona Sahlin m.fl. (s) erinras om ILO:s roll och

det trepartssamarbete mellan regering, arbetstagar- och

arbetsgivarorganisation som är grunden för dess verksamhet.

Motionärerna ser det som något ytterst anmärkningsvärt att en

medlemsstat säger upp en konvention. En absolut förutsättning

bör vara att det finns synnerligen starka skäl och att någon

annan utväg inte står till buds. Det normala förfaringssättet är

att verka för en ändring, om man finner en konvention svår att

tillämpa. En uppsägning kommer att skada Sveriges

internationella anseende, sägs det, så mycket mer som regeringen

inte kan ange några tunga, sakliga skäl för uppsägningen. Det

saknas en analys av behovet av privata vinstsyftande

förmedlingar och av konsekvenserna för den svenska

arbetsmarknaden. Inte heller avvaktar regeringen vad den nya

arbetsförmedlingslagen -- som i enlighet med vad konventionen

medger öppnar stora möjligheter att bedriva privat förmedling --

innebär för arbetsmarknadens anpassningsförmåga.

I motion A4 av Lars Werner m.fl. (v) framförs liknande

synpunkter som i s-motionen. Motionärerna ser regeringens

handlande som mycket märkligt. Privatiseringen sker i ett

arbetsmarknadsläge när arbetsförmedlingens roll som

arbetsvägledare och förmedlare av vidareutbildning blir akut och

i en tid när andra länder kommit till insikt om värdet av en

aktiv arbetsmarknadspolitik. Ingenting talar enligt motionen för

att privat arbetsförmedling skulle fungera bättre. En uppsägning

kommer att mötas med stor förundran och minska Sveriges

trovärdighet i Europasamarbetet, anförs det i motionen.

I en motion väckt under den allmänna motionstiden, A261 av Ian

Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd), förordas en uppsägning av

konventionen senast den 1 mars 1992.

Utskottets överväganden

De skäl som låg bakom förbudet i konventionen och enligt 1935

års arbetsförmedlingslag mot förvärvssyftande arbetsförmedling

föreligger enligt utskottets mening inte längre. Starka fackliga

organisationer samt arbetsrättslig och social skyddslagstiftning

innebär garantier mot de missförhållanden som motiverade

förbudet.

Utskottet vill understryka att en väl utbyggd offentlig

förmedling blir än viktigare med ökande arbetslöshet. Det finns

dock ingenting som talar för att arbetsförmedling bedrivs bäst

och mest rationellt enbart i form av ett offentligt monopol --

något som de internationella erfarenheterna också tyder på.

Privata eller andra fristående förmedlingar bör såsom framhålls

i propositionen kunna innebära goda alternativ i många fall

genom att servicen till både arbetssökande och arbetsgivare

skulle kunna förbättras.

I sammanhanget noterar utskottet att regeringen den 30 januari

i år antagit direktiv för en särskild utredare med uppgift att

lägga fram förslag till en avreglering av

arbetsförmedlingsmonopolet (dir. 1992:16). Syftet är enligt

direktiven att åstadkomma en bättre fungerande arbetsmarknad. En

utgångspunkt bör enligt direktiven vara att den offentliga

arbetsförmedlingens uppgift även i framtiden skall vara att

tillhandahålla en god och avgiftsfri förmedling av arbete på

hela arbetsmarknaden. I utredningsuppdraget ingår också att

undersöka vilka krav på de privata förmedlingarna som kan anses

nödvändiga liksom att utarbeta regler som förhindrar att någon

otillbörligt utnyttjar en individs arbetslöshet ekonomiskt.

Utskottet kan inte dela s- och v-motionernas farhågor för att

Sveriges internationella anseende skulle skadas om konventionen

sägs upp. Utskottet anser liksom regeringen att

samhällsutvecklingen medfört att konventionens regler ter sig

föråldrade. Trots att en översyn av konventionen nr 96

aktualiserats av internationella arbetsbyrån har ILO:s styrelse

i valet mellan sju aktuella förslag beslutat att ta upp andra

ämnen på dagordningen för internationella arbetskonferensen år

1993. Om konventionen inte sägs upp nu blir med andra ord

Sverige bundet av konventionen för ytterligare en tioårsperiod.

Som framgått av de nyss redovisade direktiven skall utredningen

lämna förslag som syftar till att förhindra negativa effekter av

en avreglering.

Sammanfattningsvis kommer utskottet fram till att konventionen

bör sägas upp med utnyttjande av den uppsägningsklausul som

finns. Motionerna A4 och A5 avstyrks således. Motion A261 får i

motsvarande del anses tillgodosedd med utskottets

ställningstagande.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96

att riksdagen med bifall till propositionen, med anledning av

motion 1991/92:A261 yrkande 1 samt med avslag på motionerna

1991/92:A4 och 1991/92:A5 godkänner att ILO-konvention (nr 96)

angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer sägs upp.

res. (s)

men. (v)

Stockholm den 10 mars 1992

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson

(fp), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson

(s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund

(s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica

Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson

(m) och Marianne Jönsson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Uppsägning av ILO-konvention nr 96

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,

Sten Östlund, Monica Öhman och Johnny Ahlqvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar

med "De skäl" och på s. 5 slutar med "utskottets

ställningstagande" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början erinra om den roll som ILO har.

Grunden för dess verksamhet är ett trepartssamarbete mellan

regeringar, arbetstagarorganisationer och

arbetsgivarorganisationer. Konventioner utarbetas genom sådant

trepartssamarbete. Uppsägningar är ytterst ovanliga. Det normala

förfarandet är att verka för en ändring om en medlemsstat av

något skäl finner en konvention svår att tillämpa. Sverige har

inte vare sig nu eller tidigare begärt hos ILO att den aktuella

konventionen skall tas upp för revidering. Än mindre har Sverige

verkat för att få stöd för en sådan begäran. Såsom framhålls i

Socialdemokraternas motion A5 kommer en uppsägning att väcka

stor internationell uppmärksamhet. Uppsägningen skulle kunna

legitimera andra länder att utan godtagbar anledning säga upp

konventioner. Det finns en stor risk att Sverige får svårare att

göra sin stämma hörd i ILO-sammanhang och att landets

internationella anseende skadas.

Detta gäller så mycket mer som det inte finns några tunga,

sakliga skäl för uppsägning. Det finns inte ens en utredning om

varför den svenska lagstiftningen bör ändras.

Utskottet vill erinra om att den nya arbetsförmedlingslagen

öppnar stora möjligheter att bedriva privat förmedling. Om

parterna inom ett visst avtalsområde är överens om behovet av en

privat förmedling, skall AMS bevilja tillstånd till sådan

verksamhet. Vad lagen förbjuder, utom i vissa angivna fall, är

privat vinstsyftande förmedling.

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att ta

ställning för att fritt tillåta vinstsyftande förmedlingar utan

att först analysera om något behov finns och vilka

konsekvenserna skulle bli för den aktiva

arbetsmarknadspolitiken. Till detta kommer att det finns all

anledning att avvakta vad den nya lagstiftningen kommer att

innebära för arbetsmarknadens anpassningsförmåga.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet, i enlighet

med motion A5, att regeringens förslag om att säga upp

ILO-konventionen nr 96 bör avslås av riksdagen. Detta innebär

att även motion A261 avstyrks. Motion A4 får anses tillgodosedd

med utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A5 och med

anledning av motion 1991/92:A4 avslår dels propositionen, dels

motion 1991/92:A261 yrkande 1.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Karl-Erik Persson (v) anför:

Enligt min mening skulle en uppsägning av ILO-konventionen

innebära en försvagning av den offentliga arbetsförmedlingen och

en försämring av möjligheterna att bedriva en effektiv

arbetsmarknadspolitik. Regeringen kan inte ange något sakligt

skäl. Man kan anta att det handlar om regeringens övertygelse

att det enda sättet att lösa olika problem är att överlåta dem

åt marknadskrafterna.

Förslaget om uppsägning förs fram i en tid när övriga länder

äntligen börjar inse värdet av en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Uppsägningen skulle väcka stor förundran och minska Sveriges

trovärdighet när det gäller den sociala dimensionen i

Europasamarbetet.

Det är dessutom anmärkningsvärt att lägga fram förslag om

privatisering i ett arbetsmarknadsläge när den offentliga

förmedlingen får en allt viktigare roll. Det finns inte heller

något som talar för att privat förmedling skulle fungera bättre

än den offentliga.

Enligt min mening bör Sverige stå fast vid konventionen.

Regeringens förslag om uppsägning bör alltså tillbakavisas.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet borde ha

hemställt:

beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A4 och med

anledning av motion 1991/92:A5 avslår dels propositionen,

dels motion 1991/92:A261 yrkande 1.