Bet. 1991/92:AU7

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1991/92:AU07

Skadestånd på grund av olovlig stridsåtgärd

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

1991/92

AU7

Sammanfattning

I enlighet med regeringens förslag tillstyrker utskottet att

den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § medbestämmandelagen avskaffas.

Enligt den bestämmelsen får som huvudregel högre skadestånd än

200 kr. inte åläggas en arbetstagare för deltagande i olovlig

stridsåtgärd.

Med anledning av en motion föreslår utskottet dessutom vissa

andra ändringar i 60 § medbestämmandelagen. Regeln att domstolen

om arbetskonflikten ännu pågår kan förordna om förnyade

överläggningar mellan arbetsgivaren och den berörda

arbetstagarorganisationen föreslås upphävd. Detsamma gäller den

särskilda bestämmelse som innebär att en arbetstagare i princip

inte får åläggas skadestånd om återgång i arbete sker i samband

med den första överläggningen mellan parterna. I stället

föreslås att man vid skadeståndsbedömningen skall ta särskild

hänsyn till vad som framkommit vid en sådan överläggning.

Socialdemokraterna avger reservation, till vilken suppleanten

från Vänsterpartiet ansluter sig genom meningsyttring.

Propositionen

I proposition 1991/92:155 föreslår regeringen -- efter

föredragning av statsrådet Börje Hörnlund -- att riksdagen

antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet.

Propositionens lagförslag återfinns som bilaga 1 i

betänkandet.

Motionerna

1991/92:A13 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar upphäva 60 § andra stycket punkt 2 samt tredje stycket

medbestämmandelagen (1976:580).

1991/92:A14 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1991/92:155.

1991/92:A15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1991/92:155 om skadestånd för deltagande i

olovlig stridsåtgärd.

Utskottet

Bakgrund

Enligt 1928 års lag om kollektivavtal gällde att en enskild

arbetare inte i något fall kunde ådömas skadestånd för lag-

eller kollektivavtalsbrott med högre belopp än tvåhundra kronor.

Denna s.k. 200-kronorsregel fanns kvar i kollektivavtalslagen

fram till dess att lagen upphävdes i samband med

medbestämmandelagens ikraftträdande den 1 januari 1977.

I regeringens proposition om lag om medbestämmande i

arbetslivet, som behandlades av riksdagen våren 1976, föreslogs

att 200-kronorsregeln skulle föras över från

kollektivavtalslagen till den nya lagen. Efter lottning bestämde

emellertid riksdagen att beloppsgränsen skulle avlägsnas.

Samtidigt betonades att detta inte innebar något förord för en

generell höjning av skadeståndsbeloppen. Det förutsattes att

skadestånd vid olovliga konflikter även i framtiden skulle

hållas på en måttlig nivå.

Den syn som låg till grund för medbestämmandelagens

påföljdsregler i samband med olovliga konflikter är att det i

första hand är andra åtgärder än sanktioner som är av betydelse

för att återställa arbetsfreden och att skadeståndets uppgift i

huvudsak blir att stryka under principen att avtal skall hållas.

Enligt lagens 43 § skall arbetsgivaren och den lokala

arbetstagarorganisationen omedelbart ta upp överläggningar om en

stridsåtgärd brutit ut och gemensamt verka för dess upphörande.

Efter medbestämmandelagens ikraftträdande blev

arbetsdomstolens praxis att utdöma 200 kr. vid en olovlig

stridsåtgärd som inte innebar vare sig några särskilt

försvårande eller förmildrande omständigheter. Högre belopp

utdömdes enbart om stridsåtgärden innehöll moment som kom den

att framstå som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. Det

högsta belopp som utdömts för enskild arbetstagare är 600 kr.

Bedömningen gjordes i två skilda avgöranden. I det senare

uttalade AD att medbestämmandelagens regler om påföljder vid

fredspliktsbrott syntes ha spelat ut sin roll i konflikten för

det fall att parterna inte kunde enas.

I en dom år 1982 beaktade arbetsdomstolen

penningvärdeförändringen på det sättet att skadeståndet när inga

särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter

föreligger höjdes till 300 kr.

200-kronorsbegränsningen återinfördes i medbestämmandelagen

från och med den 1 januari 1985. Undantag från regeln får enligt

nu gällande regler göras bara om arbetstagaren inte följer ett

beslut av domstol om återgång till arbetet och stridsåtgärden

med hänsyn till omständigheterna måste betraktas som särskilt

allvarlig eller anmärkningsvärd. Domstolen kan också besluta om

förnyade överläggningar mellan arbetstagarorganisationen och

arbetsgivaren, om detta bedöms som lämpligt för att undanröja

orsakerna till arbetskonflikten. Samtidigt med återinförandet av

200-kronorsregeln infördes också en regel av innebörd att en

arbetstagare som senast i samband med en första överläggning

enligt 43 § varaktigt har återgått i arbetet får åläggas

skadestånd bara om det finns särskilda skäl.

I sammanhanget bör nämnas det förslag som lades fram av den

dåvarande socialdemokratiska regeringen i februari 1990. I

propositionen (1989/90:95) föreslogs ett allmänt lönestopp fram

till utgången av år 1991. Fredsplikt skulle råda i fråga om

löner och andra ersättningar till arbetstagare. Högre skadestånd

än femtusen kronor skulle inte få åläggas en arbetstagare för

brott mot den fredsplikt som följde av den föreslagna lagen.

Propositionen avslogs av riksdagen (1989/90:AU24, rskr. 111).

Den förra regeringen tillsatte under våren 1990 en utredning

(A1990:03) med uppgift att lägga fram förslag som syftar till

att förbättra förhandlingsformerna och spelreglerna på den

svenska arbetsmarknaden (dir. 1990:26). Utredningen, som antog

namnet löneförhandlingsutredningen, avlämnade i februari 1991 en

rapport, spelreglerna på arbetsmarknaden. I rapporten (SOU

1991:13) föreslås bl.a. att 200-kronorsregeln avskaffas och att

något uttryckligt skadeståndsbelopp inte anges i lagtexten.

Utredningen anser att den normala skadeståndsnivån i nuvarande

penningvärde, vid en olovlig stridsåtgärd som varken innehåller

försvårande eller förmildrande omständigheter, skall ligga på

2 000 kr.

Propositionen

Regeringen föreslår nu att 200-kronorsregeln i 60 § sista

stycket medbestämmandelagen avskaffas. Skadeståndsbedömningen

skall i stället göras med tillämpning av de allmänna

skadeståndsreglerna i lagen utan någon begränsningsregel.

I propositionen hänför sig regeringen till

löneförhandlingsutredningens rapport. Det finns flera

omständigheter som talar för en väsentlig höjning av

skadeståndsnivån för deltagande i olovliga konflikter, sägs det.

Skadeståndsnivån har varit oförändrad sedan år 1928. En

begränsning till 200 kr. innebär i dagens läge endast ett

symboliskt skadestånd som är svårt att försvara både från

allmänna och rättsliga utgångspunkter. Risken för att

sanktionssystemet råkar i vanrykte är inte helt försumbar,

anförs det i propositionen, samtidigt som det med nuvarande

regler är svårt att tillämpa en nyanserad skadeståndsbedömning.

Det avgörande för en väsentlig höjning av skadeståndsnivån är

enligt propositionen vikten av att upprätthålla respekten för

ingångna avtal och för den lagstadgade fredsplikten. Man måste

utgå från att skadeståndsbeloppets storlek har en avhållande

effekt och att det närmast är en självklarhet att ett skadestånd

på 200 kr. inte får någon att av ekonomiska skäl avstå från att

delta i en olovlig konflikt. Det är enligt propositionen också

av betydelse att skadeståndet står i en mer rimlig proportion

till avtalsbrottet än i dag.

Mot bakgrund härav bör enligt arbetsmarknadsministern

skadeståndsnivån höjas väsentligt, något som också tillstyrkts

av i stort sett samtliga remissinstanser utom LO.

Den i rapporten föreslagna nivån 2 000 kr. bör enligt

propositionen kunna utgöra riktmärke vid utdömande av skadestånd

vid en konflikt som utgör ett medvetet angrepp på gällande

kollektivavtal. Skadeståndsbeloppets storlek bör av flera skäl

inte anges i lagtext. Bedömningen får göras med tillämpning av

medbestämmandelagens allmänna skadeståndsregler, dvs. efter en

skälighetsbedömning i varje enskilt fall.

Enligt propositionen är skadeståndets funktion i dessa

sammanhang, på samma sätt som enligt gällande rätt, i första

hand preventiv. Det primära syftet är alltså att upprätthålla

respekten för ingångna avtal och inte att utgöra ersättning för

liden skada. Den omständigheten att den ekonomiska skadan blivit

särskilt omfattande kan dock betraktas som ett försvårande

moment vid skadeståndsbedömningen. Arbetsmarknadsministern säger

sig utgå från att arbetsdomstolen i sin praxis liksom hittills

kommer att beakta penningvärdeförändringen för att förhindra en

fortgående urholkning av det allmänna skadeståndets effekt.

Motionerna

Såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet yrkar avslag på

propositionen.

Socialdemokraterna anser enligt sin motion A14 av Ingela

Thalén m.fl. att regeringens förslag skall ses mot bakgrund av

flera regeringsförslag som försämrar för löntagare och fackliga

organisationer. De anser att frågan om spelreglerna på

arbetsmarknaden bör lösas i ett enda sammanhang och anger som en

grundläggande förutsättning för en fungerande arbetsmarknad att

balansen mellan parterna inte rubbas på ett allvarligt sätt.

Motionärerna ser det som en självklarhet att träffade avtal

skall hållas och framhåller att domstolen redan i dag kan döma

ut högre skadestånd än 200 kr., liksom att den arbetstagare som

deltar i en längre olovlig konflikt riskerar uppsägning eller

t.o.m. avskedande. De framhåller också att de olovliga

konflikterna inte har ökat i antal. Den lagstiftningsteknik som

valts i propositionen är också tveksam, anser motionärerna, som

därvid hänvisar till vad lagrådet anfört om att det med den

valda tekniken att inte ange skadeståndsbeloppet i lagtexten

inte kan uteslutas att nivån i rättstillämpningen kommer att

avvika från vad som uttalats i motiven till lagförslaget.

Även Vänsterpartiet motsätter sig i motion A15 av Lars Werner

m.fl. att 200-kronorsregeln avskaffas. Det saknas belägg för att

en höjning av skadeståndet är nödvändig för att upprätthålla

respekten för ingångna avtal, anförs det. Antalet olovliga

strejker har minskat. Det verkliga problemet är ökningen av

antalet arbetsdagar som förlorats på grund av lockout. En

höjning av skadeståndsnivån kommer att leda till mer tidsödande

processer, större produktionsbortfall i företagen och sämre

klimat på arbetsplatsen. Vänsterpartiet anser att man bör stå

fast vid den grundtanke som medbestämmandelagen i dag bygger på,

nämligen att med andra medel än rättegång och skadestånd förmå

de strejkande att återgå i arbete.

I motion A13 ifrågasätter Birger Hagård (m) om 2 000 kr. är

tillräckligt för att åstadkomma den respekt för fredsplikten och

träffade avtal som är avsikten. För att få samma effekt som då

200-kronorsregeln infördes år 1928 borde beloppet höjas till

6 600 kr. Motionären är också kritisk till de nya regler som

gällt sedan 1985 om förnyad överläggning och om bortfallande av

skadestånd för den som återgår i arbete i anslutning till

överläggningen, bestämmelser som inte berörs av några

ändringsförslag i den nu behandlade propositionen. Motionären,

som stöder sig på lagrådets yttrande i samband med att reglerna

infördes, menar att statsmakterna med dessa regler tillsammans

med en låg norm för skadeståndet medverkar till att legitimera

olovliga stridsåtgärder. Det innebär en nedgradering av de

arbetsrättsliga grundsatser som lagstiftningen vilar på, anför

motionären, som yrkar att bestämmelserna skall upphävas.

Utskottets överväganden

En bred enighet råder om den på arbetsmarknaden gällande

grundsatsen att kollektivavtal skall respekteras och den

åtföljande fredsplikten iakttas. En arbetskonflikt som syftar

till att åstadkomma ändring i gällande avtal utgör ett

allvarligt angrepp på denna grundsats och på den fredsplikt som

avtalet medför. Konflikten kan leda till omfattande ekonomisk

skada för arbetsgivaren. Det är inte nog med detta. Angreppet på

kollektivavtalet kan också leda till en försvagning av den egna

fackliga organisationens ställning.

Enligt utskottets mening måste skadeståndet stå i en rimlig

proportion till avtalsbrottet. Som anförs i propositionen är det

närmast en självklarhet att 200 kr. inte får någon att av

ekonomiska skäl avstå från att delta i en konflikt.

Det är utskottets uppfattning att betydligt högre

skadeståndsbelopp måste kunna dömas ut än vad som sker i dag.

Därmed ökar också möjligheterna till en nyanserad bedömning i

varje enskilt fall. Utskottet delar regeringens uppfattning att

beloppet 2 000 kr. i dagens penningvärde kan vara ett lämpligt

riktmärke vid skadeståndsbedömningen av en olovlig konflikt som

varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter.

Även när det gäller den mer tekniskt betonade frågan om

beloppsbestämningen bör tas in i lagtexten eller ej, där

socialdemokraterna ställer sig kritiska till den i propositionen

valda modellen, ansluter sig utskottet till propositionen. En

reglering som innebär att beloppet på något sätt anges direkt i

lagtexten innebär påtagliga nackdelar. En sådan regel blir stel

och kan låsa rättsutvecklingen förutom att den kan missförstås

och föra med sig onödiga tillämpnings- och avgränsningsproblem.

För utskottet är det väsentligt att inte försvåra den nyanserade

bedömning som enligt vad som nyss sagts är önskvärd. Med

propositionens modell ges domstolen frihet att efter

förhållandena i det enskilda fallet bestämma att skadeståndet

helt skall falla bort eller utdömas med belopp som avsevärt

överstiger "normalbeloppet" 2 000 kr.

Ett vidgat utrymme för en nyanserad skadeståndsbedömning

innebär också större möjligheter än förr att undvika situationer

i vilka den vida mer ingripande rättsföljden uppsägning eller

avskedande från anställningen kan föras på tal.

Socialdemokraterna har i sin motion A14 förespråkat att frågan

om en höjning av skadeståndsnivån vid olovliga konflikter inte

bör prövas isolerad från den vidare diskussionen om de framtida

spelreglerna på arbetsmarknaden. Utskottet ser för sin del inget

hinder mot att genomföra lagändringen i den föreslagna

ordningen. Skadeståndsregeln har enligt utskottets mening inte

sådant samband med de övriga frågor som aktualiserats av

löneförhandlingsutredningen att det finns skäl att avvakta vad

den fortsatta beredningen av det ärendet kan leda till.

Med det anförda avstyrker utskottet motion A14.

När det gäller den mer generella frågan om ett högre

skadestånd verkligen får en avhållande effekt på olovliga

strejker kan utskottet inte dela den uppfattning som kommer till

uttryck i Vänsterpartiets motion A15. Partiet hänvisar till

löneförhandlingsutredningen. Möjligen är det så, som framhålls

av utredningen (SOU 1991:13 s. 121), att förklaringen till

antalet olovliga konflikter snarare beror på den ekonomiska

situationen i samhället liksom att det finns kulturella och

historiska förklaringar. Den lokala fackföreningens styrka är

kanske också en konkret omständighet av betydelse. Detta

utesluter emellertid inte -- vilket också framhålls av

utredningen -- att skadeståndsbeloppets storlek har en viss

betydelse. Att den nuvarande skadeståndsnivån inte får någon

avhållande effekt är, såsom utskottet redan anfört, närmast en

självklarhet.

Utskottet kan inte heller dela Vänsterpartiets uppfattning att

man med en höjning av skadeståndet avviker från grundtanken i

medbestämmandelagen om hur olovliga konflikter skall hanteras.

Den viktiga regeln i 43 § om omedelbara överläggningar mellan

arbetsgivaren och berörd arbetstagarorganisation kvarstår

orubbad. Syftet bakom regeln är att öka möjligheterna att utan

dröjsmål komma fram till en lösning av konflikten utan att vara

hänvisad till rättegång med skadeståndsanspråk.

Skadeståndssanktionen skall nu, liksom tidigare, komma till

användning i första hand vid medvetna angrepp i syfte att tvinga

fram ändring i träffade uppgörelser (prop. 1975/76:105 bil. 1 s.

286).

Det anförda innebär att även motion A15 avstyrks.

Utskottet tar slutligen upp de förslag som förs fram i motion

A13 av Birger Hagård (m) om borttagande av de förut nämnda

reglerna i 60 § medbestämmandelagen. Motionären menar att

bestämmelsen om nya överläggningar mellan parterna och den

särskilda regel som säger att skadestånd i princip inte skall

utdömas om arbetstagaren varaktigt återgår i arbete i samband

med en första överläggning medverkar till att statsmakterna

legitimerar olovliga konflikter.

Den särskilda skadeståndsregeln berörs endast marginellt i

propositionen. Den innebär enligt arbetsmarknadsministern en

risk för att kortvariga olovliga stridsåtgärder uppfattas som

acceptabla, en risk som också påpekats av vissa remissinstanser.

Enligt honom är det viktigt att denna uppfattning inte får

spridning.

Utskottet vill framföra följande med anledning av den nu

behandlade motionen.

Som sagts tidigare står utskottet fast vid den grundtanke som

medbestämmandelagen bygger på, nämligen att sanktionsreglerna

främst riktar sig mot medvetna angrepp i syfte att tvinga fram

ändring i träffade uppgörelser. När en arbetsnedläggelse inte

har den karaktären bör skadeståndet träda i bakgrunden. Då bör i

stället tonvikten läggas på omedelbara partskontakter i syfte

att reda ut vad som ligger bakom en utbruten olovlig konflikt

och att utan dröjsmål få en lösning till stånd.

Frågan är om man bör gå så långt att man fastslår som

huvudprincip att skadestånd inte skall komma i fråga när

arbetstagaren varaktigt återgår i arbete senast i samband med en

första överläggning, dvs. den regel som för närvarande kommer

till uttryck i 60 § tredje stycket. Det finns enligt utskottets

mening skäl att ta fasta på lagrådets yttrande i anslutning till

regelns införande. Att man framför allt bör rikta

uppmärksamheten mot de problem och motsättningar på

arbetsplatsen som kan orsaka en olovlig arbetsnedläggelse och

finna lösningar på dem är en tanke som inte äger giltighet i

alla fall, anfördes det i yttrandet. Den gäller exempelvis inte

när arbetsnedläggelsen används som påtryckningsmedel under redan

inledda förhandlingar eller den utgör en ren sympatiåtgärd med

anledning av en konflikt på annat håll. Betraktelsesättet

stämmer enligt lagrådet inte heller så väl med den grundläggande

tanken i den arbetsrättsliga lagstiftningen -- fredspliktens

upprätthållande. Att hänvisa till överläggningar i stället för

skadeståndssanktionen även när en avtalsstridig

arbetsnedläggelse redan har brutit ut innebär egentligen ett

erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel.

Överläggningen har enligt lagrådet sin självklara betydelse som

medel att lösa konflikten, men den kan aldrig ersätta

skadeståndet som sanktion mot bruten fredsplikt. Av nu angivna

skäl avstyrktes förslaget från lagrådets sida (prop. 1983/84:165

s.31).

Den dåvarande departementschefen delade inte den uppfattning

som lagrådet hade fört fram. Inte heller arbetsmarknadsutskottet

anslöt sig till tankegångarna. Utskottet ansåg för sin del att

det måste vara ett riktigt grepp att lägga en ökad tonvikt vid

åtgärder som har till syfte att komma till rätta med

bakomliggande faktorer (a.a. s. 33, AU 1984/85:3 s.38).

Med anledning av motionsyrkanden har de nu berörda reglerna

återkommande behandlats av utskottet under de socialdemokratiska

regeringsåren. Utskottets majoritet har stått fast vid sin nyss

angivna uppfattning, medan de borgerliga ledamöterna avgett

reservationer till förmån för ett borttagande av reglerna.

För utskottet är det väsentliga att lagen inte uppfattas så,

att en strejk som vidtas i syfte att tvinga fram ändringar i

träffade avtal blir acceptabel enbart därför att den avbryts i

samband med överläggningar enligt 43 §. Över huvud taget bör

inte sådana överläggningar vara ett forum för framställande av

avtalsstridiga krav på de strejkande arbetstagarnas vägnar (jfr

prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 287).

Utskottet anser att lagen på något sätt bör ge uttryck för

tanken att det som överläggningen resulterar i skall kunna

påverka skadeståndsbedömningen, utan att för den skull befrielse

från skadeståndsansvar ses som huvudregel vid återgång i arbete.

Före ändringarna i 60 § i samband med 200-kronorsregelns

återinförande var lagens innebörd att det skulle göras en

avvägning mellan de omständigheter, som kan sägas ha gjort

utbrottet av en olovlig konflikt ursäktligt, och sådana

omständigheter som konfliktens omfattning och längd och dess

skadeverkningar för motparten. Sambandet med överläggningarna

mellan de lokala parterna skulle särskilt markeras (a.a. s.

288). Detta kom till uttryck i paragrafens dåvarande andra

stycke, som löd:

"Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares

skadeståndsskyldighet för deltagande i olovlig stridsåtgärd

skall särskild hänsyn tagas till omständigheter, som har

framkommit vid överläggning enligt 43 §, och verkningarna av

överläggningen."

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att 60 §

tredje stycket bör upphävas och ersättas med ovanstående

bestämmelse.

Även regeln i 60 § andra stycket punkt 2 om ytterligare

överläggning kan, såsom påpekades av lagrådet i det nyssnämnda

yttrandet, ses som en viss nedtoning av skadeståndssanktionens

betydelse vid olovlig strejk. Utskottet anser att det står bäst

i samklang med det nya sanktionssystemet i övrigt att

bestämmelsen upphävs.

Förslagen föranleder även vissa ändringar av redaktionellt

slag i 60§. En följdändring blir nödvändig i 4 kap. 7 § lagen

(1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Sammanfattningsvis kommer utskottet fram till att

propositionens förslag om slopande av 200-kronorsregeln bör

genomföras liksom förslaget i motion A13 om upphävande av

reglerna om ny överläggning och bortfallande av skadestånd vid

återgång i arbete.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande 200-kronorsregeln m.m.

att riksdagen med anledning av dels propositionen, dels

motion 1991/92:A13 samt med avslag på motionerna 1991/92:A14 och

1991/92:A15 antar lagförslagen i bilaga 2.

res. (s)

Stockholm den 21 april 1992

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson

(fp), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne

Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten

Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd),

Monica Öhman (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s), Karin

Pilsäter (fp) och Bengt-Ola Ryttar (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

200-kronorsregeln m.m.

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Monica Öhman, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "En bred" och på s. 6 slutar med "motion A14" och därefter

på s. 7 fortsätter med "Som sagts" och på s. 8 slutar med "i

arbete" bort ha följande lydelse:

Utskottet ser det som en grundläggande förutsättning för att

spelreglerna på arbetsmarknaden skall fungera att balansen

mellan parterna inte rubbas på ett allvarligt sätt. Regeringens

förslag att nu avskaffa 200-kronorsregeln är ett i raden av

olika förslag som på ett allvarligt sätt kommer att rubba denna

balans.

Det är en självklarhet att träffade avtal skall hållas.

Riksomfattande löneavtal som leder till arbetsfred för alla

berörda är en av hörnstenarna i den svenska modellen. Olovliga

konflikter kan utnyttjas otillbörligt och få icke acceptabla

konsekvenser för den solidariska lönepolitiken och

samhällsekonomin.

Regeringen tycks emellertid förbise att högre skadestånd än

200 kr. kan dömas ut redan i dag t.ex. om de strejkande vägrar

att följa domstolens föreläggande om återgång i arbete. En

arbetstagare som deltar i en längre konflikt riskerar uppsägning

eller t.o.m. avskedande från anställningen.

Med hänvisning till behovet av balans mellan parterna och till

att hela frågan om spelreglerna på arbetsmarknaden bör lösas i

ett sammanhang avvisar utskottet den föreslagna lagändringen.

Det bör då också framhållas att den lagstiftningsteknik som

regeringen valt när den åsyftade skadeståndsnivån inte anges i

lagtexten inte heller kan anses acceptabel.

I fråga om motion A13 av Birger Hagård vill utskottet anföra

följande.

När en olovlig konflikt utbrutit bör enligt utskottets mening

tonvikten läggas vid åtgärder som har till syfte att komma till

rätta med de bakomliggande faktorer som utlöser olovliga

konflikter. Rättegång i arbetsdomstolen bör komma i fråga bara

när det står klart att en lösning inte kan komma till stånd på

annat sätt. Genom de nu ifrågavarande bestämmelserna, som

infördes på förslag av den dåvarande socialdemokratiska

regeringen, underströks denna "den icke-rättsliga lösningens

roll". Denna princip har samma giltighet i dag. Något skäl att

upphäva reglerna, som föreslås i motion A13, finns därför inte

enligt utskottets mening.

Med tillstyrkande av motionerna A14 (s) och A15 (v) anser

utskottet sammanfattningsvis att propositionen och motion A13

(m) bör avslås.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande 200-kronorsregeln m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:A14 och

1991/92:A15 avslår dels propositionen, dels motion 1991/92:A13.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Karl-Erik Persson (v) anför:

Jag instämmer i den reservation som de socialdemokratiska

företrädarna i utskottet har avgivit beträffande

200-kronorsregeln m.m.

Bilaga 1

Utskottets lagförslag

Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet skall ha följande lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

60 §1

Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt falla

bort.

I mål om skadestånd Vid bedömande enligt

för arbetstagares första stycket av

deltagande i en olovlig arbetstagares

stridsåtgärd skall skadeståndsskyldighet

domstolen, om arbetskonflikten för deltagande i olovlig

ännu pågår och om stridsåtgärd skall

domstolen finner den olovlig, särskild hänsyn tas till

så snart som möjligt omständigheter, som har

framkommit vid

överläggning enligt 43

§, och verkningarna av

överläggningen.

1. ålägga arbetstagarna I mål om skadestånd

att återgå till arbetet för arbetstagares

och deltagande i en olovlig

stridsåtgärd skall

domstolen, om arbetskonflikten

ännu pågår och om

domstolen finner den olovlig,

så snart som möjligt

ålägga arbetstagarna att

återgå till arbetet.

2. om det bedöms

lämpligt för att

undanröja orsakerna till

arbetskonflikten, besluta att

en ny överläggning

enligt 43 § genast efter

återgång till arbetet

skall tas upp under ledning av

en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i

samband med en första

överläggning enligt 43

§ varaktigt har

återgått till arbetet

får åläggas

skadestånd bara om det

finns särskilda skäl

till det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992. I fråga om

skadeståndsansvar som har uppkommit före ikraftträdandet gäller

60 § i sin äldre lydelse.

1 Senaste lydelse 1984:817

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 § lagen (1974:371) om

rättegången i arbetstvister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1

Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän

förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal,

har ägt rum rörande tvistefrågan.

Första stycket gäller Första stycket gäller

icke talan enligt 31 § icke talan enligt 31 §

första eller tredje stycket första eller tredje stycket

lagen om medbestämmande i lagen om medbestämmande i

arbetslivet och ej heller arbetslivet och ej heller

tvist huruvida tvist huruvida

stridsåtgärd vidtagits i stridsåtgärd vidtagits i

strid mot lag eller strid mot lag eller

kollektivavtal eller tvist om kollektivavtal eller tvist om

påföljd för sådan påföljd för sådan

åtgärd. Har i fall som åtgärd. Har i fall som

avses i 43 eller 60 § lagen avses i 43 § lagen om

om medbestämmande i medbestämmande i

arbetslivet arbetslivet

överläggningsskyldighet överläggningsskyldighet

ej fullgjorts, får ej fullgjorts, får

arbetsdomstolen dock ej arbetsdomstolen dock ej

pröva tvisten förrän pröva tvisten förrän

så skett. så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas

till prövning, såvitt gäller fråga om förordnande för tiden

intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet.

Sedan en sådan prövning har skett, skall målet förklaras vilande

i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande

tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan

sådan förhandling eller överläggning slutförts får målet icke

slutligt prövas.

Har förhandling eller överläggning som avses i första eller

andra stycket ej ägt rum, får talan ändå upptagas till prövning,

om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder, som

icke berott av käranden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

1 Senaste lydelse 1984:818